publicerad: 1986
STAG sta4g (stágg Dalin), n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. stagh, staag(h))
Etymologi
[jfr dan. o. nor. stag, fvn. stag, mlt. stach (lt. stag), nl. stag, feng. stæg (eng. stay); till roten i STÅL. — Jfr STAGA]
1) sjöt. på segelfartyg: vajer (i sht förr äv. tåg l. kätting) med uppgift att stötta mast l. stång i fartygets stävriktning (vanl. fäst i mastens osv. topp o. vanl. i däck l. framförvarande mast o. d.); äv. om vajer med uppgift att stötta bogspröt l. jagar- l. klyvarbom underifrån l. skorsten från sidan. SkeppsgR 1544, s. 6 a. Ach! lyklig dän Regent som stadigt Sinne bär, / .. Åg hwars Ståndaktighet är uti Skieppet Masten, / .. hwars Tråszar, Rep åg Stag, / Är Arbets-Lust hwar med han alt regera wet. GJTörnqvist (1697) i SkrVSocLd 20: 79. Under-want och Stag, jämte Master och Rundholt. GT 1787, nr 56, s. 4. Han gungade redan på skummig sjö, / när dagen steg som en lågande ö. / Hör stagens susande strängar! / Hör hafvets lustiga drängar. Heidenstam Alienus 1: 281 (1892). Den stående tacklingen i en skeppsbåt utgöres av stag och vant. UFlottMansk. 1945, s. 217. Bogspröt och klyvarbom ha sina speciella stag, waterstag, stampstag. SohlmanSjölex. 799 (1955). Alfvén Glädjen 314 (1979). — jfr BAK-, BOG-, BORG-, BRAM-, DIAGONAL-, FÖR-, FÖRSTÅNG-, HJÄLP-, KRYSS-, MESAN-, SIDO-, SKORSTENS-, SKRUV-, STAMP-, STOR-, STORSTÅNG-, STÅL-, STÄNG-, UNDER-, VATER-STAG m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. stora staget, äv. store stag, storstaget. SkeppsgR 1543. Röding SD 88 (1798: Store Stag).
b) [jfr nl. over stag gaan, t. über stag gehen] i uttr. gå (förr äv. vända l. laga sig) över stag, i fråga om segling, om segelfartyg l. person som för (l. färdas på) segelfartyg: vända mot vinden gm att lova o. fortsätta med detta tills vinden kommer in från andra sidan (så att stagen p. g. a. vinden kommer att luta åt motsatt håll), stagvända, vända genom vind(en), göra slag, slå; äv. inskränktare, betecknande den del av denna manöver då vinden ändrar fartygets lutning; äv. i uttr. vilja över stag, om segelfartyg: vilja gå över stag; äv. i uttr. över stag, ss. kommandoord: gå över stag; förr äv. i uttr. skjuta över stag, om segelfartyg: gå över stag. Skeppet will intet öfwer Stag. SkepCommSkepzb. 1689. Rosenfeldt Vitt. 252 (c. 1690: laga). Dens. Tourville 85 (1698: skiuter). Brelin Resa 116 (1758: vända; om person). Jungberg (1873: öfver stag!). Ekan gick öfver stag och länsade ner åt Saltsäcken. Strindberg Hems. 7 (1887). Stagvändning .. sker genom upplovning i vinden, tills denna kommer rätt förifrån, då seglen brassas om och fartyget går över stag. BonnierKL 12: 1074 (1928). Han satt .. vid rodret och gick skickligt över stag just när de hoppade ombord. Wästberg Kung. 441 (1955). — särsk. bildl., i uttr. gå över stag, ändra åsikt, ändra kurs (se d. o. 3 b), äv. [gm sammanblandning med uttr. gå över styr]: gå omkull (se KULL, adv. c), gå över styr, göra konkurs. Hvad skulle det väl blifva af dem sedan huset Stadius gått öfver stag. Lindqvist Dagsl. 2: 82 (1900). (Statsminister Ekmans) meningsfränder följa honom troget och gå på hans kommando villigt över stag, som nu senast i sjukkassefrågan. SvD(A) 1931, nr 152, s. 4.
c) (†) i uttr. ligga över stag, (ligga och) kryssa (se KRYSSA, v.2 1, 2), ligga på kryss. Siöart. 1685, art. 117.
2) i allmännare anv. av 1, om vajer l. tåg o. dyl. l. om långsmal stång (stötta l. sträva o. d.) av trä l. (i sht) metall o. d. som tjänar att stötta l. förstärka l. fästa ngt l. hålla ngt samman l. förbinda olika delar o. d. (t. ex. stolpe l. ställning l. bro); äv. oeg., om naturlig företeelse som fungerar på liknande sätt. VetAH 1773, s. 157 (hörande till kran). Från sitsens framsida (på höräfsan) utgår till skacklornas främre tvärslå ett triangelformadt stag af rundjärn. TT 1899, M. s. 59. Ugnsomhöljet (i ett martinverk) bestod vid de fasta ugnarne af tackjärnshällar, hophållne medelst balkar och stag. JernkA 1900, Bih. s. 247. Ruin Gyckl. 82 (1934; i cirkustält). Från bjälklagen (i en stavkyrka) löpa sneda och horisontala stag till de yttre stolpraderna och deras bjälklag och hammarband. HantvB I. 6: 401 (1938). Ett väldigt träd lutar mot sitt fall men hindras av lianernas stag från att störta ut över strömfåran. Palm TropikLiv 40 (1943). Vingställets ytterförstagning .. utgöres av stöttor och stag. SoldUndFlygv. 1944, s. 207. SFS 1951, s. 309 (hörande till telefonstolpar). — jfr BAK-, DIAGONAL-, DRAG-, KNÄ-, KORS-, LÄNK-, MELLAN-, PANN-, PARALLELL-, RUNDJÄRNS-, SADEL-, SAX-, SIDO-, SKEVNINGS-, SKOTT-, SKÄRM-, SKÖLD-, STÅL-, TVÄR-, TÄLT-STAG m. fl.
Ssgr (Anm. De flesta av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till staga): A: (1) STAG-APA. sjöt. mesanstagsegel; jfr apa, sbst. 5 a. NF 1: 880 (1876). —
(1) -BLOCK. [jfr nl., t. stagblock, eng. stay-block] sjöt. block (se d. o. 4) för ansättning av stag. Röding 2: 685 (1796). —
(2) -BOCK. (i sht förr) bock (se bock, sbst.1 II) utgörande fäste för stag för flygplansvinge. Nerén (1930). Därs. Pl. 71. —
(2) -BRICKA. (i fackspr.) bricka (se bricka, sbst.3 1, 1 c) av stål med uppgift att överföra spännkraften i stag till dess förankringspunkt (t. ex. stagfäste). TLev. 1908, nr 4, s. 2. Stag-bricka, (dvs.) bricka under muttern på ett ångpannestag. Stenfelt (1920). TNCPubl. 46: 218 (1971). —
(2) -BRO. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om hängbro. Hängbron eller stagbron öfver Fyrisån i Uppsala. VägVattenbK 1851—1901 214 (1904). —
(2) -BULT. [efter eng. staybolt] (i fackspr.) bult (se bult, sbst.1 11) som tjänar att hålla samman olika delar; i sht om sådan bult som förenar olika delar i ångpanna. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856). Holmberg Artill. 3: 137 (1883; på kanonlavett). Stenfelt (1920; i ångpanna).
(2) -BYGEL. (i fackspr.) bygel utgörande l. avsedd ss. stag. TLev. 1913, nr 9, s. 1 (avsedd för telegrafverket). Stenfelt (1920; för ångpanna). —
(1) -FOCK. [jfr nl. stagfok, t. stagfock] sjöt. stagsegel för hissning på fockstag. Rajalin Skiepzb. 195 (1730: Stagfåckan, sg. best.).
Ssgr (sjöt.): stagfock- l. stagfocke- l. stagfocks-fall. jfr fall XVI 1. Rajalin Skiepzb. 180 (1730).
(1, 2) -FÄSTE. fäste (se d. o. 7) för l. i form av stag. Landsm. II. 3: 135 (1887; i båt). Ymer 1937, s. 15 (för tältstag). —
(1) -GARNAT, n.? [av nl. staggarnaat l. t. staggarnat; senare leden är nl. garnaat resp. t. garnat (se karnat)] (†) = -karnat. Röding 1: 638 (1794). Dens. SD 88 (1798). —
(2) -ISOLATOR. tele. isolator (se d. o. b β) på l. för stag till stolpe för elektrisk ledning. Dædalus 1938, s. 23. —
(1) -JUNGFRU. (förr) jungfru (se d. o. 8 e) använd (parvis) för ansättning av stag. Widegren (1788). —
(2) -JÄRN. (i fackspr.) järn (se d. o. 5) utgörande stag(fäste); särsk. (tele.) om sådant järn för telefon- l. telegrafstolpe; äv. om sådant l. liknande järn använt ss. stolpsko. Stål Byggn. 1: 172 (1834). GHT 1892, nr 155 B, s. 1 (i pl., använda ss. stolpskor). För att kunna nedsänka utliggaren (på en kran) vid transport under hvalf och portgångar levereras på särskild beställning förlängningslänkar till utliggarens stagjärn. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 270. OrdbFjärrförb. 37 (1940). —
(1) -KARNAT. [jfr nl. stagkarnaat] (†) stagtackel av två enkla block med däri löpande tåg; jfr -garnat, -knot. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
(2) -KLÄMMA. tele. klämma (se klämma, sbst. 3) för fasthållande av stag vid stagfäste o. d.; jfr -krampa. KatalInstallAsea 1931, s. 185. —
(1) -KNOT ~knω2t, m.; best. -en. [senare leden är sannol. identisk med knot, sbst.5] (numera föga br.) = -karnat. Ramsten 26 (1866). Stenfelt (1920). —
(1) -KNUTA. (†) på stag: förtjockning avsedd att förhindra tåg att löpa över; jfr knuta, sbst. 2, o. -mus. Weste FörslSAOB (c. 1817). —
(1) -KRAGE. [jfr nl. stagkraag, t. stagkragen] (förr) stagstropp, krage (se d. o. 3 c β). Stora Stag kragan. Rajalin Skiepzb. 208 (1730). Jungberg (1873). —
(2) -KRAMPA. tele. jfr krampa, sbst.2 4, o. -klämma. TLev. 1913, nr 9, s. 1. KatalInstallAsea 1931, s. 185. —
(1) -KUNTA. (numera föga br.) kunta (se d. o. 2 a) på stag (som samman med stagmusen formerar stagögat). Dalman 33 (1765). Jungberg (1873). —
(2) -KÄRRA. (numera bl. tillf.) kärra vars delar hålls samman medelst stag. Ambrosiani DokumPprsbr. 207 (i handl. fr. 1788). —
(1, 2) -KÄTTING. (i fackspr.) kätting utgörande stag. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 268 (till utliggare på lyftkran). —
(1) -LIK. sjöt. om det lik (se lik, sbst.2) på ett stagsegel som löper längs staget. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 225 (1796). —
(2) -LINA. (i sht i fackspr.) lina använd l. avsedd ss. stag l. för stagning; särsk. om sådan lina för dels (tele.) stagning av telefonstolpar o. d., dels för stagning av tält. TLev. 1897, nr 8, s. 2 (för telefonstolpar o. d.). Alla dessa oerhörda baner, som måste hållas upprätta af sex man, två för stolpar och fyra för staglinor. Hallström ItBr. 155 (1901). TurÅ 1949, s. 327 (hörande till tält). —
(2) -LÄNK. tele. länk (se d. o. 3 a) med uppgift att rörligt l. vridbart förena stag med stagfäste. TLev. 1905, nr 8, s. 1. —
(1) -MUS. [jfr nl. stagmuis, t. stagmaus] (numera föga br.) mus (se d. o. 2 d) lagd på ett stag; jfr -knuta. Runius (SVS) 1: 316 (1713). Björkman (1889). —
(2) -NIT. (i fackspr.) nit (se nit, sbst.2) för sammanfästning l. infästning av stag. Westin Hållf. 127 (1888). —
(2) -PLÅT. plåt (se plåt, sbst.1 2) använd l. avsedd ss. stag l. för stagning. Lundberg Lok. 109 (1902). Nerén (1930). —
(2) -RING. ring (se ring, sbst.1 2) utgörande stagfäste. WoJ (1891). KatalInstallAsea 1931, s. 211. —
(1) -SEGEL. [jfr nl. stagzeil, t. stagsegel, eng. stay sail] sjöt. (vanl. trekantigt) snedsegel litsat l. avsett att litsas till ett stag (l. en lejdare) l. som hissas flygande (se flyga 7); jfr -fock. Rosenfeldt Tourville 97 (1698). De så kallade fasta Seglen, såsom .. Kryszeglet under Blindan och stora Stagseglet. Rajalin Skiepzb. 186 (1730). Stagsegel äro antingen tre- eller fyrkantiga och löpa på stag eller lejdare. Frick o. Trolle 78 (1872). Stagsegel mellan masterna infördes här och var på de stora fartygen redan på 1650-talet. Hägg TretungFl. 27 (1941). Rydholm (1967). jfr bovenbram-, för-, förstäng-, mellan-stagsegel.
Ssgr (sjöt.): stagsegels-, äv. stagsegel-fall. [jfr nl. stagzeilval, t. stagsegelfallen] jfr fall XVI 1. Platen Glascock 1: 250 (1836).
-lejdare. [jfr nl. stagzeilleider, t. stagsegelleiter] jfr lejdare, sbst.2 Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
-löpare-stag. (†) i uttr. store stagsegelslöparestaget, om det stag på vilket löparen (se löpare 12) till storstagseglet o. storstagseglet självt går. Rajalin Skiepzb. 220 (1730).
-rigg. [jfr eng. staysail rig] rigg kännetecknad av att gaffelseglen är ersatta av stagsegel. Hägg Segel 114 (1935). SohlmanSjölex. (1955).
-skonare. [jfr eng. staysail schooner] skonare med stagsegelsrigg. SohlmanSjölex. 767 (1955). Rydholm 132, 142 (1967).
(2) -SKIVA. (i fackspr.) skiva (se skiva, sbst.2 1) utgörande stagfäste. JernkA 1909, s. 88. TNCPubl. 46: 156 (1971). —
(2) -SKRUV. (i fackspr.) skruv för infästning (o. sträckning) av stag. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 116. —
(1) -STROPP. (förr) sjöt. med isittande kaus l. dotkopp försedd stropp fäst vid förlig mast l. vid bogsprötet o. till vilken staget från akterligare stående mast ansattes, krage (se d. o. 3 c β), stagkrage. Rajalin Skiepzb. 173 (1730). —
(2) -STRÄCKARE. (i fackspr.) (vant)-skruv använd l. avsedd för sträckning av stag. Nerén (1930). SvByggkatal. 1955, s. 49. —
(1) -STYCKE. (förr) om den del av skägget (se skägg 4 p α) vari vaterstaget var anbragt. Witt Skeppsb. 70 (1858). —
(1) -TACKEL. [jfr nl. stagtakel, t. stagtakel, eng. stay-tackle] (förr) av två hak- l. krokförsedda block bestående tackel avsett för användning i segelfartygs rigg, tackel bl. a. för in- o. utsättning av skeppsbåtar. Rajalin Skiepzb. 217 (1730). På segelfartygens tid användes stagtackel bl. a. för att lyfta upp midskeppsbåtar och bestod av en talja — stagtacklet — fäst till toppen av en undermast. Weinberg Sjömansk. 405 (1954).
Ssgr (förr): stagtackel-löpare. löpare (se d. o. 12) i l. till stagtackel. Rajalin Skiepzb. 174 (1730).
(1) -TALJA. [jfr nl. stagtalie] sjöt. i stag fastgjord talja l. talja för spänning av stag; jfr -block, -karnat, -tackel o. nock-talja. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 229. Folket vid Stagtaljan hålla den styf, och på commandoordet hala Stagtaljan firas Nåcktaljan sakta till dess hästen är midt öfver luckan. KrigVAT 1841, s. 209. Frick o. Trolle 128 (1872).
(2) -TRÅD. tråd utgörande stag l. avsedd l. använd för stagning. PriskatalSonesson 1895, s. 198 (i länkrem). HbHemvärn. 2. XV: 1 (1951; för pålar till taggtrådsstängsel). —
(2) -TUB. [efter eng. stay-tube] tekn. i ångpanna: eldtub som äv. stöttar gavlarna. PriskatalSonesson 1895, s. 127. Man såg .. (kulibarnen i Bombay) krypa omkring där inne i pannornas avsläckta ånggrottor och slingra sig mellan rör och stagtuber. Martinson Kap 131 (1933). —
(2) -VAJER l. -WIRE. [jfr eng. stay-wire] SvByggkatal. 1955, s. 49 (för stagning av byggnadsställning). —
(1) -VIS, adv. o. adj. (stag- 1689 osv. stags- 1708 osv.) sjöt.
I. [jfr nl. stagswijze, t. stagweise] adv.: i samma riktning som ett stag l. stagen, parallellt med stagen. Wind ankaret stagwys. SkepCommSkepzb. 1689, mom. 22. FSjöbohm Sjöm. 35 (1791). särsk. (numera föga br.) i uttr. kort l. långt stagsvis, kortstagsvis resp. långstagsvis. Man säger om ankarkettingen, att den visar kort l. långt stagsvis, alltefter som den har samma riktning som de mera lodräta eller som de mera horisontala stagen på fartyget. NF 15: 341 (1891). 2NF 26: 942 (1917).
II. (†) adj.: i predikativ anv., om ankartåg: parallell med ett stag l. stagen. Ankar tåg är Stagvis. Röding SD 88 (1798). —
(1) -VÄNDA, -ning. sjöt. gå över stag (se stag 1 b), vända genom vind(en); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild sådan vändning; äv. tr.: få (segelfartyg) att vända på sådant sätt. Icke sällan händer vid kinkiga tillfällen, att ett skepp vägrar stagvända samt börjar återfalla. Roswall Skeppsm. 1: 112 (1803). Att stagvända fartyg som ”Jarramas”, ”Najaden” och ”Gladan” är något helt annat än att gå genom vind med en modern kutter. VFl. 1912, s. 155. (Vissa ä. bohuslänska bankskutor) voro besvärliga att segla med, särskilt på kryssen. Man kunde ej stagvända utan måste vända undan vind, gippa. FoF 1929, s. 9. Scoutposten(Hfors) 1982, nr 4, s. 19 (: stagvändning). särsk. dels oeg., i fråga om gående o. d.: (tvärt) ändra riktning, (tvär)vända, dels bildl.: (tvärt) ändra kurs (se d. o. 3 b) l. politik o. d.; äv. ss. vbalsbst. -ning: (tvär) förändring l. (tvärt) kast o. d. Samtiden 1871, s. 268 (bildl.). Han gjorde ett sökande och osäkert slag genom lokalen, stagvände och föll efter hand ned mot mitt bord igen. Essén Misst. 11 (1911). Livet självt är en färd på kryss med många stagvändningar och överraskningar. Lindström Landk. 121 (1941). —
(1) -ÖGA. [jfr t. stagauge] sjöt. i ena tampen av ett stag splitsat öga (avsett att smygas över masttopp). Rajalin Skiepzb. 207 (1730). Stagögat ligger om toppen och är ändan fast wid staget kring en cunta eller stor knut om hwilken stagmusen sitter. Dalman (1765). Platen Glascock 1: 40 (1836). —
(2) -ÖGLA. ögla för anfästning av stag; i sht (tele.) om en för stag till ledningsstolpe avsedd ögla vars fria ände fästes i berg o. d.; jfr -fäste. TLev. 1897, nr 8, s. 2.
B: STAGS-VIS, se A.
Spoiler title
Spoiler content