SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1910  
DEN, demonstr. (o. determ.), pers. o. rel. pron., best. artikel.
Böjning o. uttal.
a) adjektiviska former:
m., f. o. r. sg. den dän4 (dänn Salberg Gram. 48 (1696), Hof Skrifs. 139 (1753), Weste);
n. sg. det, vid vårdad uppläsning (i sht mera högtidl.), stundom äfv. i vårdadt tal 4t, äfv. de4t, sällan (i Finl. dock alltid) dät4, i ledigt tal de4 l. (i sht i mellersta o. norra Sv.) 4 (dät Weste, Lundell (1893); rimmande med knät Leopold 2: 307 (1793, 1815); angifvet ss. uttaladt med långt ä-ljud af bl. a. Leopold i SAH 1: 161 (1801), Enberg Sv. spr. 17 (1836), Lundgren Rättskr. 8 (1885), Brate Sv. spr. 18 (1898). — rimmande med bet Snoilsky Goethe Ball. 35 (1876, 1900). — rimmande med ett (dvs. uttaladt med kort ä-ljud) Runeberg 2: 75 (1848); angifvet ss. uttaladt med kort ä-ljud af Ljungberg Sv. spr. 6 (1756). — betr. utt. de4 jfr Moberg Gram. 100 (1815), Rydqvist SSL 2: 542 (1860), Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); betr. utt. 4 Pfeif De habitu 42 (1713), Brate Sv. spr. 100 (1898), Beckman Sv. spr. 76 (1904); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan);
pl. de, vid vårdad uppläsning, ofta i vårdadt tal, mera sällan i ledigt tal de4, i ledigt tal vanl. di4 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); betr. utt. di4 jfr äfv. Moberg Gram. 100 (1815), Rydqvist SSL 2: 542 (1860); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan).
b) substantiviska former:
nom.-(dat.-)ack. sg. m., f. o. r. den (jfr ofvan);
nom.-(dat.-)ack. sg. n. det (jfr ofvan); i bet. B (jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan) enklitiskt -et -et l. -t -t;
gen. sg. m. o. f., i bet. I 2 a, II 2 b o. III 3 dens dän4s, i bet. V 2 b dess däs4;
gen. sg. r. o. n. dess däs4;
nom. pl. de (jfr ofvan);
gen. pl. deras de3ras2, äfv. (företrädesvis i södra o. mellersta Sv.) 3ras2 l. 3ras2 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); de`ras Weste; rimmande med fleras Strandberg 3: 284 (1854); angifvet ss. uttaladt med e-ljud af Aurivillius Cog. 35 (1693), Hof Dial. vestrog. 40 (1772); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan);
(dat.-)ack. pl. dem, vid vårdad uppläsning, ofta i vårdadt tal, i de flesta trakter mera sällan i ledigt tal däm4, i ledigt tal vanl. dom4 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); angifvet ss. uttaladt med ä-ljud af bl. a. Aurivillius Cog. 53 (1693), Hof Skrifs. 202 (1753), Leopold i SAH 1: 125 (1801); uttal med e-ljud angifves af Hof Skrifs. 202 (1753) ss. af somliga brukadt; betr. utt. dom4 jfr äfv. Broocman Sv. spr. 10 (1813), Rydqvist SSL 2: 542 (1860); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan).
Anmärkningar om formerna.
I den ä. fsv. böjdes ordet fullständigt till genus, numerus o. kasus såväl i adjektivisk som substantivisk anv.
Redan under medeltidens sista skede började i den adjektiviska anv. de oblika kasusformerna liksom den särskilda formen för fem. sing. så småningom komma ur bruk. I den ä. nysv. anträffas dock ännu de flesta af dessa gamla böjningsformer. — I f. sg. förekommer sålunda the (te osv.) både ss. pron. o. ss. best. art., ehuru sällsynt, under 1500- o. förra hälften af 1600-t. — I gen. sg. m. (o. r.) möter thes (tess osv.) o. thens (tenss osv.), ss. pron. sällsynt, ss. best. art., särsk. den senare formen o. i sht i bet. XIII 2, jämförelsevis ofta ända fram till c. 1750. — I gen. sg. n. förekommer thes (tess osv.) både ss. pron. o. ss. best. art. jämförelsevis sällsynt till början af 1700-t. — Dat. sg. m. them (dem osv.) har anträffats ss. pron. bl. från 1500-t.; ss. best. art. förekommer denna form, ehuru jämförelsevis sällsynt, intill midten af 1700-t. — I dat. sg. n. användes thy (dy osv.) både ss. pron. o. best. art. sparsamt ännu några decennier in på 1700-t. (betr. enskilda anv. i hvilka formen ännu i det nutida spr. förekommer se TY, pron., adv. o. konj.). — Endast från förra hälften af 1500-t. har anträffats neutr. pl. then [fsv. þen, þeen]. — I dat.-ack. pl. förekommer them (dem osv.), ss. pron. sällsynt (mest i den till best. art. sig närmande anv. som omtalas under III 1 a α β') till början af 1700-t., ss. best. art. jämförelsevis ofta ända fram till c. 1750; i nutida sv. användes den ännu stundom arkaistiskt i uttr. lyckan står dem djärfvom bi.
Äfv. af substantiviska böjningsformer förekomma ännu i den ä. nysv. några som sedermera kommit ur bruk. — I f. sg. möter således under 1500-t. ngn gg det gamla the. — I dat. sg. m. har them, med undantag af ett sannol. arkaiserande ex. från 1700-t., anträffats bl. från 1500-t. — I dat. sg. n. är thy (ty osv.) jämförelsevis vanligt under 1500- o. 1600-t. o. användes ännu någon gång under 1700-talets första decennier (betr. enskilda anv. i hvilka formen ännu i nutida sv. förekommer se TY, pron., adv. o. konj.); i samma kasus anträffas under nysvenskans allra äldsta tid ngn gg formen the [fsv. þe, the].
Ang. anv. af de olika formerna kan för öfr. följande förtjäna att anmärkas.
Gen. sg. m. har i den ä. fsv. såväl i adjektivisk som substantivisk anv. formen þäs (thes osv.). Sällsynt uppträder vid sidan häraf i ngt yngre tid det gm anslutning till nom.-formen nybildade thäns (thens). I nyare tid hafva, som ofvan nämnts, dessa former (i nysv. använda äfv. ss. f. o. r.) i adjektivisk anv. gått förlorade. I substantivisk anv. däremot kvarlefva båda, och en bestämd fördelning dem emellan har småningom utbildat sig. I demonstr. o. determ. anv. brukades i fråga om person i ä. tid omväxlande dess (thess osv.) o. dens (thens osv.); i fråga om sak ha anträffats bl. enstaka ex. på gen. dens (i demonstr. anv.) o. intet ex. på dess. Numera bildas i demonstr. anv. gen. ytterst sällan i fråga om person o. aldrig i fråga om sak; då den i fråga om person ngn gg förekommer, torde den naturligast få formen dens (jfr Strindberg Tr. o. otr. 1: 194 (1890)). I determ. anv. är i fråga om person dens sedan början af 1700-t. vanligare än dess o. numera ensamt brukligt; i fråga om sak har intet ex. på gen. anträffats. I den numera föråldrade anv. ss. rel. pron. är dess vanligare än dens såväl i fråga om person som om sak. Ss. personl. pron. förekommer dens i fråga om person sällsynt till början af 1700-t., dess är från äldsta tid den vanliga o. åtm. sedan midten af 1700-t. den enda brukliga formen; i fråga om sak kan dess sägas vara nästan ensamt rådande ända från äldsta tid (jfr öfversikten af formerna nedan). — Af förb. den och den bildas ofta gen. gm att lägga s blott till det sista den (jfr t. ex. Petreius Beskr. 2: 108 (1614), Lundqvist Daudet En odödlig 97 (1888)).
Gen. sg. neutr. har, med undantag af ett sällsynt thetz, thäts [jfr d. dets] från 1500-t. o. ett enstaka thens fr. början af 1600-t., uteslutande formen dess (thess osv.). I adjektivisk anv. är denna form, ss. ofvan omtalats, numera obruklig. I substantivisk anv. har den anträffats bl. ss. personl. pron. o. torde åtm. numera icke förekomma i annan anv. — Utan stöd i de verkliga förh. är det således som vissa grammatiska förf. från 1800-t. upptaga en form dets i demonstr. l. determ. anv.: Boivie Sv. spr. 132 (1820; angifves i uppl. 1834 ss. obrukl.), Almqvist Sv. spr. 44 (1832, 1840), Meijerberg Sv. spr. 34 (1856, 1871; med tillägget: ”nyttjas ej gerna”), Nordvall Lärob. i modersm. 42 (1863).
Gen. sg. r. o. n. dess synes tidigt hafva blifvit främmande för det dagliga talet o. kommit att så godt som uteslutande tillhöra skriftspr. Orsaken härtill är sannol. väsentligen den, att den vanligaste arten af gen., den possessiva, öfverhufvud tidigt blifvit sällsynt i talspr. i fråga om annat än lefvande varelser, i sht personer (jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 256 f. (1891)).
De enklitiska formerna af nom.-ack. sg. n. voro i ä. tid vida vanligare än nu, i det de användes icke bl. ss. obj. o. predikativ samt efter prep., utan äfv. ss. subj.; numera äro bl. de förra anv. möjliga. Bruket af dessa former har i senare tid äfv. i öfrigt mycket inskränkts. De tillhöra numera hufvudsakligen det lediga (i sht det i ngn mån bygdemålsfärgade) hvardagstalet; i skrift förekomma de nästan bl. vid återgifvande af detta samt ngn gg i poesi (vanl. af metriska skäl). — Af de båda formerna -et o. -t (ofta skrifna resp. 'et o. 't) användes den förra efter kons. (fått'et, kallar'et osv.) samt ofta efter betonad vokal (tro'et, inpå'et osv.), den senare efter (i sht obetonad) vokal (göra't, i't osv.). Endast undantagsvis förekommer -t efter kons. (jfr ex. från Österling (1724, 1727) o. Hagberg (1847) i öfversikten af formerna) l. -et efter obetonad vokal (jfr ex. från Columbus (1678) i öfversikten af formerna).
I st. f. den väntade nom.-formen i pl. de förekommer i determ. anv. icke sällan på grund af attraktion till bisatsen oriktigt (dat.-)ack.-formen dem, då relativet är obj. i bisatsen. I sht synes detta vara fallet, då relativet är utelämnadt, samt då det determ. pron. föregås af en jämförande konj.: än, som osv., hvarigenom känslan af samhörighet med hufvudsatsen försvagas. Jfr ex. under III 2 a α från C. A. Ehrensvärd 11 (1782), Carlstedt Her. 2: 369 (1833), Hillman Sp. nov. 11 (1896). Omvändt användes i st. f. den väntade (dat.-)ack.-formen dem ofta nom.-formen de, då relativet är subj. i bisatsen. Jfr ex. under III 2 a α från 2 Kor. 4: 18 (NT 1526), Mess. 1531, s. C 3 b, Rudbeck Bref 69 (1670), Tegnér 5: 48 (1805), Lagerlöf Holg. 2: 208 (1907) samt under III 3 a α från 1 Kor. 1: 21 (NT 1526), Dom. 9: 25 (Bib. 1541), Rudbeck Bref 258 (1662), Bellman 6: 110 (1787), Sparre Frisegl. 220 (1832, 1868), Tj.-regl. 1858, 1: 95, PT 1902, nr 180 A, s. 3, o. under III 3 b från Carl ix Rimchr. 47 (c. 1600). Jfr om liknande förväxling af nom.- o. ack.-formerna i d. Mikkelsen D. sprogl. 323 (1894), Falk o. Torp Da.-no. synt. 23 (1900), Wiwel Synsp. 248 (1901). — Det är dock ovisst, om formen de i st. f. dem i alla dylika fall (särsk. i ex. från ä. tid) bör förklaras gm attraktion till bisatsen. Det förekommer näml. (i sht i ä. tid) äfv. ex. på denna form, som icke låta sig förklaras på detta sätt. Vanligast är detta i bet. III 2, där efter pronominet ett sbst. underförstås, och företeelsen beror sannol. här på en af pronominets nära samband med ett sbst. föranledd tvekan mellan substantivisk o. adjektivisk form. Jfr ex. under III 2 a α från A. Oxenstierna 1: 58 (1612), Claëson 1: 49 (1857), Lagerlöf Holg. 2: 318 (1907) o. under III 2 a δ från C. Roos (1709) i Karol. krig. dagb. 2: 221, Beskow Vandr. 1: 67 (1819, 1833). Mindre ofta förekommer ett dylikt de i bet. III 3; jfr dock ex. under III 3 a α från Fosz 160 (1621), Rudbeck Atl. 1: 383 (1679). Dessutom anträffas i ä. tid de ss. (dat.-)ack.-form stundom äfv. i demonstr. anv. o. i den nu föråldr. rel. anv. (jfr öfversikten af formerna nedan); i nyare tid torde denna anv. af de i st. f. dem knappast förekomma (ett ex. hos Rydberg Vap. 347 (1891) beror sannol. på förbiseende). — I vissa trakter af mellersta o. norra Sv., särsk. i hufvudstaden, användes hvard., mindre ofta i vårdadt tal, i st. f. de i alla bet. både ss. adj. o. sbst., dock företrädesvis det senare, formen dem, vanl. uttalad dom4 (i Norrl. dock äfv. däm4). Denna företeelse omtalas ss. vanlig i Sthm af Sjöborg Schw. sprachl. 71 (1796, 1811). Ex. på densamma förekomma redan i den y. fsv. (se Söderwall); jfr äfv. ett nedan anfördt ex. från 1500-talets slut. Huruvida det stundom äfv. i skrift förekommande uttr. det finnes (l. gifves osv.) dem som i st. f. de som beror på nu nämnda förh. är ovisst; snarare är -det väl en danism [jfr d. der gives dem, der], som inkommit i vårt spr. oberoende däraf (jfr Rydqvist i SAH 39: 147 (1865)).
I gen. pl. användes, då ordet var personl. pron., under 1600- o. 1700-talen mycket ofta, äfv. hos de bästa förf., dess i st. f. deras. Senare har detta bruk starkt aftagit o. förekommer numera icke i vårdadt språk. Sannol. föreligger här en liknande anv. af sing. i st. f. pl. som då hvars icke sällan nyttjas i st. f. hvilkas. Jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 255 (1891).
Öfversikt af formerna.
a) i adjektivisk anv.:
m., f. o. r. sg. then G. I:s reg. 1: 2 (1521), 2 Kor. 1: 6 (NT 1526), 1 Sam. 25: 10 (Bib. 1541), Brahe Kr. 1 (c. 1585), Fosz 519 (1621), Stiernhielm Herc. 81 (1668), Handb. 1693, s. 51, Swedberg Schibb. a 2 b (1716), BB 10: 6 (Lag 1734), Ihre Föret. V (1779), 1 SAH 1: 20 (1786, 1801) m. fl.; thenn G. I:s reg. 19: 239 (1548), Visb. 1: 6 (c. 1572); tän Columbus Ordesk. 23 (1678); dhen Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663), Carl xii Bref 64 (1704), 2 RARP 5: 607 (1726) m. fl.; den G. I:s reg. 1: 228 (1524), Brahe Kr. 19 (c. 1585), Carl ix Rimchr. 47 (c. 1600), Gustaf ii Adolf 574 (1613), RARP 1: 7 (1626), A. Oxenstierna 1: 636 (1650), Handb. 1693, s. 106, Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754), Tessin Bref 1: 26 (1751) osv.; denn G. I:s reg. 18: 1 (1546), Oxenst. brefv. 5: 17 (1612), RARP 4: 514 (1650) m. fl.; dän Stiernhielm Herc. 426 (1668) m. fl.
f. sg. the G. I:s reg. 1: 26 (1521; ack.; i bet. A), Därs. 34 (1522; ack.; i bet. D), O. Petri Män. fall 93 (1526; nom.; i bet. A), Dens. P. Eliæ f 2 a (gen.; i bet. D), L. Petri Kyrkoordn. Til läs. 4 (1571; nom.; i bet. D), Annerstedt UUHist. Bih. 1: 86 (i handl. fr. 1610; ack.; i bet. A), Tegel G. I 1: 57 (1622; gen.; i bet. D); te G. I:s reg. 1: 59 (1523; ack.; i bet. A); dhe Hist. handl. 20: 180 (c. 1585; gen.; i bet. D); de G. I:s reg. 1: 6 (1521; ack.; i bet. A), 2 Saml. 9: 158 (i handl. fr. 1569; dat.; i bet. D).
n. sg. thet G. I:s reg. 1: 32 (1521), Upp. 6: 7 (NT 1526), 2 Mos. 26: 33 (Bib. 1541), Holof. 9 (c. 1580), Schroderus Liv. 540 (1626), Stiernhielm Arch. A 2 b (1644), Kyrkol. 11: 1 (1686), Spegel Återv. par. 2 (1711), BB 10: 4 (Lag 1734), Ihre Föret. XIII (1779), 1 SAH 1: 39 (1786, 1801) m. fl.; thett G. I:s reg. 17: 12 (1545), Brahe Kr. 21 (c. 1585), Oxenst. brefv. 5: 8 (1612) m. fl.; tet G. I:s reg. 1: 57 (1523); dhet Carl xi (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 81, Växiö domk. akt. 1692, nr 308, m. fl.; dhett Oxenst. brefv. 5: 258 (1623); det G. I:s reg. 1: 235 (1524), KOF II. 1: 24 (1650), Stiernhielm Herc. 234 (1668), Rudbeck Atl. 2: 607 (1689), 2 RARP 5: 425 (1727), Dalin Arg. 1: 192 (1733, 1754), Ågren Gellert 52 (1757) osv.; dett G. I:s reg. 6: 170 (1529), RARP 1: 25 (1627), Tiällmann Gram. 157 (1696) m. fl. — thedh Messenius Disa 24 (1611); tädh Rondeletius 103 (1614); täd Columbus Ordesk. 23 (1678); dhedh Växiö domk. akt. 1695, s. 576; dedh G. I:s reg. 1: 228 (1524), A. Oxenstierna 2: 628, 662 (1624) m. fl.; ded A. Oxenstierna 1: 109 (1627), Columbus Ordesk. 18 (1678), Börk Darius 346 (1688) m. fl.; däd Börk Darius 851 (1688) m. fl. — the Bidr. t. Göteb. o. Boh. hist. 7: 350 (i handl. fr. 1575), Hist. bibl. 2: 305 (i handl. fr. 1597); de Columbus Ordesk. 34 (1678).
gen. sg. m. (o. r.) thes(s) (thesz) G. I:s reg. 1: 84 (1523; i bet. D), O. Petri Handb. A 4 b (1529; i bet. D), Vish. 4: 16 (Bib. 1541; i bet. D), G. I:s reg. 18: 201 (1547; i bet. D) m. fl.; tess G. I:s reg. 17: 375 (1545; i bet. D); des Växiö domk. arkiv 1667, nr 293 (i bet. A). thens Vish. 4: 17 (Bib. 1541; i bet. D), Handb. 1541, s. A 3 (”2”) a (i bet. D), Holof. 11 (c. 1580; i bet. D), Stiernhielm Fred. Anman. (1649; i bet. D), Handb. 1693, s. 1 (i bet. D), Swedberg Schibb. 34 (1716; i bet. D) m. fl.; tenss G. I:s reg. 17: 340 (1545; i bet. D); dens Rudbeck Atl. 1: 144 (1679; i bet. D), Ps. 1695, 325: 6 (i bet. D), Rudbeck Atl. 4: 83 (1702; i bet. A), Wettersten Forssa o. Hög 104 (c. 1750; i bet. D) m. fl.
gen. sg. n. thes(s) (thesz) Luk. 6: 49 (NT 1526; i bet. A), 1 Mos. 34: 1 (Bib. 1541; i bet. A), L. Petri Kyrkoordn. Til läs. 2 (1571; i bet. D), Swedberg Schibb. a 3 a (1716; i bet. A), Därs. d 2 b (i bet. D) m. fl.; tess G. I:s reg. 1: 51 (1523; i bet. D), Mat. 26: 28 (NT 1526; i bet. D), 1 Mos. 34: 2 (Bib. 1541; i bet. A), RA 1: 389 (1544; i bet. D); des Rudbeck Atl. 1: 803 (1679; i bet. D; i somliga exemplar: det). thäts G. I:s reg. 9: 46 (1534; i bet. A). thens P. J. Gothus Osiander Rel. art. 356 (1603; i bet. D).
dat. sg. m. them G. I:s reg. 1: 84 (1523; i bet. D), O. Petri Män. fall 73 (1526; i bet. A), Dens. Handb. 1529, s. A 4 a (i bet. D), Est. 6: 6 (Bib. 1541; i bet. A), Kat. 1572, s. C 1 b (i bet. D), Fosz 189 (1621; i bet. D), Kiöping Resa 53 (1667; i bet. D), Rydelius Förn. 15 (1737; i bet. D) m. fl.; dem A. Oxenstierna 2: 355 (1619; i bet. D), Rudbeck Atl. 3: 33 (1698; i bet. D).
dat. sg. n. thy G. I:s reg. 7: 274 (1531; i bet. D), Stiernhielm Arch. B 1 b (1644; i bet. D), Swedberg Schibb. a 3 a (1716; i bet. A), UB 2: 5 (Lag 1734; i bet. A), Rydelius Förn. 14 (1737; i bet. D), Därs. 197 (i bet. A) m. fl.; ty Bureus Suml. 56 (c. 1600; i bet. D); dy Stiernhielm Herc. 342 (1668; i bet. D). the Psalt. 89: 16 (Bib. 1541; i bet. A).
pl. the G. I:s reg. 1: 18 (1521), Apg. 7: 41 (NT 1526), Hes. 27: 22 (Bib. 1541), Svart G. I 8 (1561), Tegel G. I 1: 122 (1622), Stiernhielm Fägn. 49 (1643, 1668), Handb. 1693, s. 36, Swedberg Cat. 58 (1709), ÄB 23: 1 (Lag 1734), Ihre Föret. V (1779) m. fl.; thee G. I:s reg. 10: 228 (1535); te G. I:s reg. 1: 96 (1523), Carl ix (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 134, m. fl.; dhe G. I:s reg. 1: 175 (1523), Oxenst. brefv. 5: 34 (1613), Rosenhane Ven. 86 (c. 1650), Växiö domk. akt. 1685, nr 92, m. fl.; dhee Växiö domk. arkiv 1666, nr 215, Carl xi (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 81; de Carl ix (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 143, RP 8: 50 (1640), Stiernhielm Herc. 231 (1668), Ehrenadler Tel. 183 (1723), Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740), Tessin Bref 1: 14 (1751) osv.; dee RP 6: 64 (1636), Växiö domk. arkiv 1685, nr 215, m. fl. — di Carl ix (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 130, 133, Oxenst. brefv. 5: 334 (1625), Horn Lefv. 49 (c. 1657), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Kellgren 1: 118 (1788; i folkscen), Paul Herr Ludvigs 167 (1893) m. fl.; dij Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556), Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 70 (1590), RP 2: 3 (1630); die Oxenst. brefv. 11: 546 m. fl. st. (1626), RARP 6: 278 m. fl. st. (1656). dom (jfr sp. 731) Gellerstedt G. vis. 24 (1900), Jansson Gastar 64 (1902).
n. pl. then O. Petri Klost. A 1 b (1528).
dat.-ack. pl. them Est. 1: 2 (Bib. 1541; i bet. D), Holof. 26 (c. 1580; i bet. D), Schroderus Liv. 143 (1626; i bet. D), Stiernhielm Fägn. 54 (1643, 1668; i bet. D), Risingh Landb. 34 (1671; i bet. D), Växiö domk. akt. 1706, nr 26 (i bet. A), Därs. 1751, nr 211 (i bet. D), m. fl.; dhem Rudbeck Bref 368 (1698; i bet. D); dem Asteropherus 66 (1609; i bet. D), RP 6: 454 (1636; i bet. A III 1 a α β'), RARP 3: 139 (1640; i bet. D), Växiö domk. arkiv 1651, nr 89 (i bet. A III 1 a α β'), Stiernhielm Herc. 382 (1668; i bet. D), Columbus Ordesk. 23 (1678; i bet. A III 1 a α β'), Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713; i bet. D) m. fl. — thom O. Petri Män. fall 82 (1526; i bet. A), BtFH 3: 95 (1539; i bet. A).
b) i substantivisk anv.:
nom.(-dat.)-ack. sg. m., f. o. r. then G. I:s reg. 1: 20 (1521), Mat. 27: 48 (NT 1526), 1 Sam. 14: 52 (Bib. 1541), Svart Är. 81 (1561), Handb. 1614, s. 68 a, Stiernhielm Parn. 2: 9 (1651), Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667), Spegel Pass. 2 (c. 1680), Swedberg Sabb.-ro 325 (1689, 1710), GB 11: 3 (Lag 1734), Rönigk Fresenius Com.-bok 10 (1753), 1 SAH 1: 39 (1786, 1801) m. fl.; thenn G. I:s reg. 10: 191 (1535); thæn G. I:s reg. 1: 5 (1521); thän RA 2: 44 (1561); tenn G. I:s reg. 16: 647 (1544); dhen Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 114 (i handl. fr. 1587), Rosenhane Ven. 86 (c. 1650), Rudbeck Atl. 2: 80 (1689), Växiö domk. akt. 1707, nr 448, m. fl.; dhän Swedberg Schibb. 448 (1716); den Brahe Kr. 51 (c. 1585), A. Oxenstierna 2: 5 (1606), RP 7: 463 (1639), Stiernhielm Herc. 285 (1668), Brenner Dikt. 1: 37 (1708, 1713), 2 RARP 5: 184 (1727), Dalin Arg. 2: 242 (1734, 1754), Tessin Bref 2: 9 (1754) osv.; denn Oxenst. brefv. 5: 14 (1612), RARP 1: 3 (1626), Oxenst. brefv. 3: 259 (1632) m. fl.; dän Bureus Runa redux A 8 a (1644), Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663), J. G. Hallman Vitt. 212 (c. 1735) m. fl.
f. sg. the Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 66 (i handl. fr. 1590; ack.).
nom.(-dat.)-ack. sg. n. thet G. I:s reg. 1: 3 (1521), Joh. 13: 27 (NT 1526), 1 Mos. 20: 2 (Bib. 1541), Brahe Oec. 41 (1581), Handb. 1614, s. 2 a, Stiernhielm Fägn. 47 (1643, 1668), Rudbeck Bref 21 (1663), Swedberg Cat. 102 (1709), GB 11: 6 (Lag 1734), Rhyzelius Ant. 1 (c. 1750), Ihre Föret. XVII (1779) m. fl.; thett G. I:s reg. 1: 127 (1523), BtFH 2: 51 (1546), Oxenst. brefv. 10: 89 (1626) m. fl.; tet RA 1: 487 (1546); dhet Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 72 (1637), Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under Bana), Växiö domk. akt. 1696, nr 250, m. fl.; dhett G. I:s reg. 1: 127 (1523), A. Oxenstierna 2: 19 (1609), Växiö domk. akt. 1678, nr 313, m. fl.; det G. I:s reg. 1: 235 (1524), Brahe Kr. 3 (c. 1585), RP 8: 89 (1640), Stiernhielm Herc. 244 (1668), Ehrenadler Tel. 52 (1723), Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740) osv.; deet Växiö rådstur. prot. 1623, s. 474; dät Stiernhielm Herc. 420 (1668) m. fl.; dett G. I:s reg. 6: 170 (1529), Fin. urk. II. 1: 88 (c. 1595), HSH 31: 187 (1664), Växiö rådstur. prot. 1705, s. 12, Linné Bref I. 1: 201 (1765) m. fl.; dedt A. Oxenstierna 2: 353 (1619), RP 6: 6, 150 (1636) m. fl.; dätt Ärkeb. Abrahams räfst 119 (1596), RP 8: 26 (1640), J. J. Crafoord (1710) i Karol. krig. dagb. 3: 112 m. fl.; däth Aurivillius Gram. 114, 116, 117 (1684). thed Fosz 20 (1621; rimmande med stedh), Lybecker 116 (c. 1715); täd Columbus Ordesk. 6, 19 m. fl. st. (1678); dedh G. I:s reg. 1: 229 (1524), RARP 1: 7 (1626), Reenhielm Olof Tr. 29 (1691) m. fl.; dädh RARP 1: 41 (1627); ded A. Oxenstierna 2: 4 (1606), Dens. Bref 4: 296 (1646), RARP 9: 18 (1664), Columbus Ordesk. 3, 17 m. fl. st. (1678) m. fl.; däd Columbus Ordesk. 3, 20 m. fl. st. (1678), Börk Darius 281 (1688). the Murenius Acta visit. 403 (1658); de (de') Börk Darius 343 (1688), Törngrenska målet 106 (1801), Paul Herr Ludvigs 25 (1893), Cederschiöld Skriftspr. 149, 193 (1897; anfördt ss. ex. på talspr.) m. fl.; (dä') Columbus Ordesk. 2, 4 m. fl. st. (1678), Börk Darius 533 (1688), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Bellman 4: 116 (1791), LD 1907, nr 32, s. 3, m. fl. — d' (i förb. d'ä = det är) Stenhammar 122 (1794), Hagberg Shaksp. 9: 261 (1850).
nom.(-dat.)-ack. sg. n. enklitiskt -et ('et, -eth) G. I:s reg. 16: 41 (1544; efter prep.: föret), Ludvigsson Norman 7 (c. 1550; efter prep.: pået), Bureus Suml. 21 (c. 1600; ss. subj.: säghzet), Därs. 46 (ss. subj.: näreth bran), RP 8: 122 (1640; ss. obj.: förstået), Stiernhielm Arch. G 2 b (1644; ss. subj.: hålleret), Columbus Ordesk. 14 (1678; ss. obj.: lämpa'et), Börk Darius 89 (1688; ss. subj.: Är'et), Lagerbring Vet. hist. 256 (1748; ss. predikativ: varet), Leopold 1: 383 (1808, 1814; ss. obj.: bar'et; i vers), Almqvist Det går an 107 (1839; ss. obj.: jag'et), Runeberg 5: 52 (1860; ss. obj.: fått'et; i vers), Lindqvist Dagsl. 1: 95 (1898; efter prep.: af'et) m. fl.; -ith Mark. 6: 50 (NT 1526; ss. subj.: ärith); -t ('t, -dt, -tt, -th) O. Petri Män. fall 8 (1526; ss. obj.: wttryckiat), G. I:s reg. 10: 228 (1535; ss. obj.: biudet), L. Petri Kyrkost. 52 a (1566; ss. obj.: nederslådt), Hist. handl. 20: 172 (c. 1585; ss. obj.: betämiatt), Bureus Suml. 26 (c. 1600; ss. obj.: lofwadheth), Tegel G. I 2: 152 (1622; ss. subj.: woret), Stiernhielm Herc. 209 (1668; ss. obj.: låtat; i vers), Columbus Ordesk. 15 (1678; ss. obj.: brukat't), 1 Kor. 10: 13 (Bib. 1703; ss. obj.: dragat), Österling Lärops. 16 (1724, 1727; ss. subj.: blirt; i vers), Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754; ss. obj.: görat), Leopold 1: 138 (1802, 1814; ss. predikativ: varat; i vers), Hagberg Shaksp. 1: 175 (1847; ss. obj.: säger't; i vers), Dahlgren Calderon 44 (1858, 1880; ss. obj.: hemta't; i vers), Nyblom M. Twain 2: 34 (1874; efter prep.: i't) m. fl.; -dh G. I:s reg. 11: 207 (1536; ss. obj.: presenteredh), Tegel G. I 2: 269 (1622; ss. obj.: föredh); -d Bureus Runa redux A 7 b (1644; ss. obj.: seed). -e Columbus Ordesk. 10 (1678; ss. subj.: äre).
gen. sg. i fråga om person: i bet. A I, II, IV: thens 1 Kor. 4: 6 (NT 1526), L. Petri 1 Post. G 8 a (1555); dhens Grubb 100 (1665); dens Rudbeck Atl. 1: 288 (1679), G. H. Jägerhorn (c. 1820) i Hist. arkisto 8: 155, Strindberg Tr. o. otr. 1: 194 (1890). thesz Swedberg Schibb. f 3 a (1716). i bet. A III: thens Ps. 1695, 229: 7, RB 27: 7 (Lag 1734); dhens Grubb 100 (1665); dens Dijkman Ant. eccl. 213 (1703), Ehrenadler Tel. 52 (1723), Nordenflycht QT 1745, s. 159, Kellgren 1: 77 (1786) osv.; däns Börk Darius 110 (1688). dess (des, desz) A. Oxenstierna 1: 650 (1650), Börk Darius 246 (1688), Dijkman Ant. eccl. 163 (1703), Celsius G. I 312 (1746, 1792), Tessin Bref 2: 200 (1754), Stenhammar 191 (c. 1798) m. fl. i bet. B: thes(s) RA 2: 8 (1561), Stiernhielm Fägn. 31, 33 (1643, 1668), Swedberg Cat. 58 (1709), ÄB 23: 1 (Lag 1734), 1 SAH 1: 38 (1786, 1801) m. fl.; dess (des) A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 113, Kyrkol. 16: 7 (1686), Börk Darius 35 (1688), Höpken 1: 187 (1753), Creutz Vitt. 11 (1762), Leopold 1: 23 (1790, 1814) osv. thens Job 4: 16 (Bib. 1541); dens G. I:s reg. 15: 150 (1543), 2 RARP 5: 231 (1727). i bet. C: thens Hist. tidskr. 1895, s. 331 (i handl. fr. 1563). thes(s) Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668), Dens. Herc. 92 (1668); dess C. Gyllenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 376, R. Petre (1708) i Karol. krig. dagb. 1: 147; däsz Stiernhielm Herc. 286 (1668).
gen. sg. i fråga om sakbetecknande, icke neutralt ord: i bet. A: dens Brenner Dikt. 1: 261 (1712, 1713), Corvin Styrm. 65 (1756). i bet. B: thes(s) G. I:s reg. 18: 3 (1546), Gustaf ii Adolf 309 (1627), Kyrkol. 2: 2 (1686), Swedberg Cat. 126 (1709), Bælter Strid. o. segr. christen 251 (1743, 1748), 1 SAH 1: 29 (1786, 1801) m. fl.; teess G. I:s reg. 1: 39 (1522); dess (des, desz) Rudbeck Bref 322 (1688), Dalin Arg. 1: 45 (1733, 1754), Tessin Bref 1: 233 (1753) osv. thens Gustaf ii Adolf 488 (1621). i bet. C: thes(s) (thesz) Schroderus Liv. 171 (1626), Stiernhielm Arch. A 2 a (1644), Spegel Pass. 2 (c. 1680); des J. M. Lyth (1708) i Karol. krig. dagb. 2: 58. dens Rudbeck Atl. 3: 88 (1698).
gen. sg. n. thes(s) (thesz) G. I:s reg. 1: 30 (1521), 1 Kor. 9: 15 (NT 1526), 2 Krön. 21: 4 (Bib. 1541), Holof. 16 (c. 1580), Handb. 1614, s. 67 a, Stiernhielm Jub. 74 (1644, 1668), Ps. 1695, 21: 2, BB 17: 3 (Lag 1734), Ihre Föret. XIX (1779) m. fl.; tes(s) G. I:s reg. 1: 248 (1524), 1 Kor. 9: 23 (NT 1526), Svart Gensv. I 6 b (1558) m. fl.; teess G. I:s reg. 1: 221 (1524); täss Mark. 6: 19 (NT 1526); dhes(s) Rel. cur. 196 (1682), Hist. handl. 20: 179 (c. 1685); dess (des, desz) G. I:s reg. 1: 236 (1524), RARP 1: 39 (1627), Columbus Ordesk. 9 (1678), Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754), Celsius G. I 10 (1746, 1792) osv. — thetz Bidr. t. sv. kyrk. o. riksd. hist. 1: 42, 43 (1599).
dat. sg. m. them Luk. 6: 29 (NT 1526), O. Petri Klost. A 3 a (1528), Psalt. 41: 10 (Bib. 1541), G. I:s reg. 24: 28 (1553), Rydelius Förn. 29 (1737) m. fl.
dat. sg. neutr. thy Joh. 1: 3 (NT 1526), Job 38: 10 (Bib. 1541), Svart Gensv. K 8 a (1558), Swedberg Cat. c 5 b (1709), RB 17: 5 (Lag 1734) m. fl.; ty G. I:s reg. 1: 56 (1523), Handb. 1614, s. 2 a, Schroderus Hoflefv. 20 (1629), Kyrkol. 18: 3 (1686) m. fl.; dy Stiernhielm Herc. 521 (”531”) (1668), Växiö domk. akt. 1696, nr 280. — the Pred. 9: 6 (Bib. 1541), 1 Mack. 13: 9 (Därs.).
nom. pl. the G. I:s reg. 1: 24 (1521), Mark. 1: 18 (NT 1526), 2 Mack. 15: 17 (Bib. 1541), Ups. möt. E 3 a (1593), Tegel G. I 1: 316 (1622), Stiernhielm Herc. 126 (1668), Spegel Öp. par. 22 (1705), BB 1: 3 (Lag 1734), Höpken 1: 45 (1756) m. fl.; thee G. I:s reg. 1: 127 (1523); dhe G. I:s reg. 1: 228 (1524), Oxenst. brefv. 5: 25 (1613), RARP 1: 180 (1632), Rudbeck Atl. 3: 88 (1698), 2 RARP 4: 257 (1726) m. fl.; dhee G. I:s reg. 6: 170 (1529); de G. I:s reg. 1: 235 (1524), Carl ix Rimchr. 57 (c. 1600), RARP 1: 23 (1627), Rudbeck Atl. 1: 317 (1679), 2 RARP 5: 721 (1726), Tessin Bref 1: 9 (1751) osv.; dee G. I:s reg. 6: 170 (1529), RP 6: 6 (1636), A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 116 m. fl. — thij G. I:s reg. 3: 154 (1526); thy G. I:s reg. 3: 34 (1526); ty G. I:s reg. 4: 75 (1527); dhij Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 72 (1590); dij BtFH 2: 89 (1550), Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 69 (1590), Oxenst. brefv. 9: 33 (1624), RARP 4: 166 (1649) m. fl.; die Oxenst. brefv. 11: 546 m. fl. st. (1626), RARP 6: 279 m. fl. st. (1656), Kat. Sundius (1701) hos Cavallin Herdam. 3: 347; di Columbus Ordesk. 4 (1678), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Ristell Visit-t. 2 (1787), Hedberg S. k. ungdom 21 (1869), Lindqvist Dagsl. 1: 17 (1898), Hallström Ven. kom. 124 (1901) m. fl. — thöm HSH 38: 66 (1590); dem Bellman 2: 142 (1783), Lindqvist Dagsl. 2: 25 (1900); dom PT 1904, nr 32 A, s. 4, Hallström De fyra el. 249 (1906).
gen. pl. thera G. I:s reg. 1: 27 (1521), RA 3: 176 (1593), Carl ix Rimchr. 57 (c. 1600), Stiernhielm Herc. 119 (1668) m. fl.; tera G. I:s reg. 1: 150 (1523); dera A. Oxenstierna 1: 56 (1612), Därs. 646 (1650), Stiernhielm Herc. 14 (1668); there G. I:s reg. 1: 84 (1523); thäre G. I:s reg. 24: 532 (1554); dere RARP 1: 5 (1626). theras G. I:s reg. 1: 18 (1521), Rom. 10: 18 (NT 1526), Jer. 31: 34 (Bib. 1541), Fosz 30 (1621), Kyrkol. 2: 10 (1686), ÄB 6: 3 (Lag 1734), Humbla 14 (1740) m. fl.; teras G. I:s reg. 1: 93 (1523); dheras A. Oxenstierna 1: 116 (1627), Columbus Vitt. 250 (c. 1678), Växiö domk. akt. 1682, nr 26, m. fl.; deras Gustaf ii Adolf 237 (1617), Rudbeck Bref 27 (1663), Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754), Tessin Bref 1: 17 (1751) osv.; deerass Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 76 (1657); theres G. I:s reg. 1: 4 (1521), Rom. 3: 13 (NT 1526), B. Olavi 81 b (1578), Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663) m. fl.; teres RA 1: 230 (1538); dheres Ärkeb. Abrahams räfst 119 (1596), Oxenst. brefv. 1: 235 (1624), RARP 3: 166 (1641) m. fl.; deres G. I:s reg. 1: 235 (1524), A. Oxenstierna 2: 517 (1622), Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under Häl) m. fl.; dehres RARP 1: 23 (1627); theris G. I:s reg. 1: 6 (1521), Svart Gensv. E 2 a (1558), Holof. 10 (c. 1580), Brahe Oec. 8 (1581) m. fl.; theriis G. I:s reg. 1: 84 (1523); dheris Oxenst. brefv. 5: 25 (1613); deris Carl ix Rimchr. 77 (c. 1600). thers Schroderus Liv. 755 (1626; sannol. dock bl. tryckfel), Lucidor Hel. K 2 a (1674; i vers), Österling Lärops. 79, 239 (1724, 1727; i vers); ders Warnmark Epigr. B 1 b (1688; i vers); der's Lybecker 48 (c. 1715; i vers), Bellman Skr. Ny saml. 1: 235 (1760; i vers). thes (thesz) Hist. bibl. 2: 315 (i handl. fr. 1597), Girs E. XIV 85 (c. 1630), Rudbeckius Luther Cat. 157 (1667), Isogæus Segerskiöld 435 (c. 1700), Rydelius Förn. 378 (1737) m. fl.; dhes Rel. cur. 376 (1682); dess (des, desz) Kempe Krigzpersp. 61 (1648, 1664), Rudbeck Bref 61 (1670), Tiällmann Gram. 32 (1696), Dijkman Ant. eccl. 140 (1703), Dalin Arg. 1: 334 (1733, 1754), Celsius G. I 16 (1746, 1792), Wallenberg 267 (1771), Sturzen-Becker 2: 42 (1861).
dat.-ack. pl. them G. I:s reg. 1: 4 (1521), Mark. 1: 17 (NT 1526), Jer. 31: 34 (Bib. 1541), Ups. möt. K 2 b (1593), Schroderus Liv. 655 (1626), Stiernhielm Herc. 104 (1668), Swedberg Schibb. a 2 b (1716), JB 12: 3 (Lag 1734) m. fl.; tem Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 76 (1657); dhem Oxenst. brefv. 5: 25 (1613), RARP 3: 35 (1638), Växiö domk. akt. 1682, nr 26, m. fl.; dem G. I:s reg. 1: 235 (1524), A. Oxenstierna 2: 358 (1619), RP 8: 44 (1640), Stiernhielm Herc. 321 (1668), Rudbeck Atl. 2: 372 (1689), Tessin Bref 2: 164 (1754) osv. — thöm G. I:s reg. 1: 5 (1521), Därs. 2: 16 (1525), BtFH 3: 274 (1551) m. fl.; töm BtFH 3: 341 (1556), Därs. 463 (1560); döm BtFH 2: 28 (1544). thom G. I:s reg. 1: 6 (1521), Därs. 10: 237 (1535), Ludvigsson Norman 17, 37 (c. 1550) m. fl.; tom G. I:s reg. 19: 262 (1548); dom G. I:s reg. 9: 350 (1534), Rudbeck Bref 49 (1668), Bonde Hesselby 95 (i handl. fr. 1689) m. fl.; dåm Oxenst. brefv. 11: 547 m. fl. st. (1626). then(n)om (thennem) G. I:s reg. 1: 248 (1524), Därs. 7: 471 (1530), Därs. 19: 244 (1548) m. fl. st.
ack. pl. the G. I:s reg. 1: 44 (1523), Ps. 1536, s. 12, Schroderus Liv. 401 (1626), Stiernhielm Fateb. (1643; under adalborin), Rudbeck Bref 37 (1664), alla i bet. C; dhe Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 183 (1666; i bet. C); dee Rudbeck Atl. 1: 240 (1679; i bet. C); de Rosenhane Ven. 8 (c. 1650; i bet. A II), Rydberg Vap. 347 (1891; i bet. A II); jfr för öfr. sp. 731 ofvan.
Etymologi.
fsv. þän, eg. ack. sg. m. (med urspr. nom. sa(r), som tidigt gått förlorad i fsv.). Ordet, i hvars ursprungliga böjningsschema två från början skilda pronominalstammar, ieur. so- o. to-, ingå, har motsvarighet i alla germ. o. flera utomgerm. spr.; jfr d. den, isl. (n. þat), got. sa (n. þata), fsax. thē, thie, mnt. de (the), nt. de (dei), mnl. die, holl. die, de, ffris. thi, fht., mht. o. t. der, feng. se (n. ðæt), meng. o. eng. the, that samt grek. (n. τό), fslav. tŭ, lit. tàs, sanskr. sa (n. tad) (jfr för öfr. Brugmann Grundr. d. vergl. gram. d. idg. spr. 2: 767 ff. (1891)). Anm. 1:o. Ordets urspr. begynnelsekons. är i de nord. liksom i de öfriga germ. språken þ (th), af ieur. t. I fsv. tid har detta þ, då ordet användes betonadt, på vanligt sätt öfvergått till t (fsv. ten osv.); i obetonad ställning däremot har þ blifvit ð (fsv. dhen osv.), hvarur sedan ytterligare d uppkommit (fsv. den osv.); jfr A. Kock i Nord. tidskr. f. filol. NR 3: 241 ff. (1878). I det nysv. riksspråket har uttalet med d så småningom blifvit allenarådande. I den ä. nysv. förekom därjämte ännu uttal med t. Detta uttal synes redan under loppet af 1600-t. i de flesta trakter hafva kommit ur bruk i det dagliga talet (jfr Aurivillius Cog. 35, 66 (1693), Salberg Gram. 37 f. (1696), Tiällmann Gram. 44, 135 (1696)). Ss. högtidligare uttal l. ss. läsuttal synes det däremot delvis hafva fortlefvat ännu långt in på 1700-t. (jfr Hof Skrifs. 237 f. (1753)). De skrifningar som representera detta uttal (t och, på grund af tradition från fsv. tid, th) användas emellertid delvis ännu längre; särsk. är att märka, att th synes vara den normala stafningen i skriftalster af mera konservativ språklig prägel (skrifter af officiell natur, religiös litteratur m. m.) ända inemot 1700-talets slut. Huruvida uttal med börjande ð förekommit ännu i nysv., är ovisst; i hvarje fall synes beteckningen dh mot slutet af den ä. nysv. tiden hafva varit bl. en traditionell beteckning för d-ljud (jfr Aurivillius Cog. 68 (1693), Swedberg Schibb. 6 (1716)). 2:o. De i ä. tid förekommande formerna i n. sg. med slutljudande dh (thedh, dedh osv.) bero på öfvergång i svagtonig ställning af t till ð. Detta ð har sedan dels blifvit d (täd, ded osv.), dels bortfallit, hvarigm formerna de o. (det nuv. talspr:s de4 o. 4) uppkommit. Formen det med bevaradt t, som i skriftspr. segrat öfver de öfriga, är från början den betonade formen. — I de enklitiska formerna har den begynnande kons. sannol. urspr. förlorats hufvudsakligen efter en verbalform på slutljudande dental (t. ex. sagt thet > sagt'et); möjl. har den dock i vissa trakter äfv. eljest i obetonad ställning kunnat bortfalla. Jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 11: 118 f. (1895). 3:o. Formen di (thij osv.) i nom. pl. (fsv. þir, thi, di) beror sannol. väsentl. på en öfvergång ē till i i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 178 (1906). Dock har måhända äfv. infl. från VI o. I (NI) medverkat till dess uppkomst. Jfr Falk o. Torp Da.-no. synt. 119 (1900), Cederschiöld Kontam. 9 (1909). 4:o. Dat.-ack. pl. har i fsv. dels långt e (þēm, thēm osv.), dels kort ä (þäm osv.). Mot den senare formen svarar det nuv. uttalet däm4; ur fsv. þäm har sannol. också dom (thom osv.), fsv. þom (thom osv.), uppkommit gm öfvergång af ä till o framför m i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 259 (1906). En annan mening om uppkomsten af dom uttalar Noreen i Grundriss d. germ. philol. 1: 502 (1891), Altschw. gram. 397 (1904). Formen döm (thöm osv.), fsv. þöm (thöm osv.), har sitt ö antingen gm lån från fsv. n. pl. þön l. ock gm en öfvergång e till ö framför m i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 183 (1906). — Det sällsynta then(n)om (thennem) beror på inflytande från ä. d. dennem. 5:o. I gen. pl. har fsv. dels þer(r)a (ther(r)a osv.), dels þärra (thärra osv.); från den förra formen utgår det nuv. uttalet med e-ljud, från den senare det med ä-ljud. — Formerna utan slut-s äro de ursprungliga; redan i fsv. har emellertid detta s börjat att tilläggas efter mönstret af andra gen.-former. — Formerna med e o. i i ändelsen (there, dere, theres, theris osv., fsv. þerre, therēs, theris osv.) bero på öfvergång af a till e, i i svagtonig ställning; i samma ställning har sannol. gm bortfall af änd.-vokalen den i ä. tid (i vers) förek. formen ders (der's) uppstått (jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 25: 57 (1908)).
Jfr DESS, adv., DET, konj., TY, pron., adv. o. konj.
Översikt
Öfversikt af anv.
A) ss. demonstr. (o. determ.) pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
I. med syftning på ngt i rummet (l. för tanken) omedelbart närvarande.
II. med syftning på ngt i det föreg. satssammanhanget omtaladt l. antydt. 1) i adjektivisk anv. Härunder uttr. i det stället, i stället därför (c β), sådana uttr. som hvad vill den åsnan? (e) o. det elliptiska den, i bet.: den saken, den historien o. d. (h). 2) i substantivisk anv. Härunder sådana uttr. som: en enda stuga och den liten (a β); denna sak är, äfven l. redan osv. den, ett svårt hinder (a γ); han var en man och det en hel (c δ γ'); han är lat och det grundligt (d γ); jag måste gå och det genast (e β α'); (icke) blott l. knappt l. redan l. äfven osv. det, syftande på ett föreg. längre l. kortare satssammanhang (e γ); kanske l. just l. månne osv. det (e ε); inte (l. icke) för det (e η); i det, innan det osv. ss. tidsbeteckningar (e ι); i dess ställe (f α γ'); dess, därför, på grund däraf (f δ); (för-) utan dess, med dess (g α); innan dess, till dess osv. (g β); det är l. vill säga o. d., ss. inledning till förklaring (h).
III. med relation till en efterföljande bestämning gm hvilken närmare angifves hvad pron. syftar på (i denna anv. vanl. kalladt ’determinativt pron.'). 1) i adjektivisk anv. Härunder sådana fall i hvilka pron. syftar på en inf., att-sats l. indirekt frågesats som närmare angifver innehållet af ett föreg. abstr. sbst. (a β), hvarvid särsk. märkas uttr. ta(ga) sig den friheten att .., ha(fva) den äran l. det nöjet att .., ha(fva) den godheten att .. o. d. (a β β'), det elliptiska ha(fva) den äran o. d. (a β β' slutet), i den afsikten att .., i det uppsåtet att .., till den ändan att .. o. d. (a β γ'), i det stället att .. (a β γ' slutet). Härunder vidare uttr. (icke) vara den person (som ..) (b α β'); den kruka (som) han är, såsom den gentleman han är o. d. (b α γ'). Härunder ytterligare sådana fall i hvilka pron. syftar på en efterföljande konsekutiv att-sats (b γ), hvarvid särsk. märkes det elliptiska uttr. till den grad (b γ γ' slutet). 2) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (både denna boken och den som ligger där borta; de af hans släktingar som finnas i staden osv.). Härunder sådana fall i hvilka pron. syftar på en efterföljande inf., att-sats l. indirekt frågesats (a β), hvarvid särsk. märkas sådana uttr. som: saken är den, att .. l. förhållandet är det, att .. (a β slutet). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. hänför sig till ett efterföljande prep.-uttr. l. adv.: skogarna i södra delen af landet äro vidsträcktare än de i norra o. d. (a δ). 3) i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Härunder uttr. vara l. blifva osv. den man är (a α δ'); emfatisk utbrytning af satsdel under formerna: han är den som .. (a α ε') o. den som .. är han (a α ζ'). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. hänför sig till ett prep.-uttr. l. adv.: de i staden, de af borgerskapet o. d. (a β). Härunder ytterligare uttr. såsom den där .. (b γ); (icke) vara den som .. = en sådan (person) som .. (b δ); icke vara den man synes (l. tyckes osv.) vara (b ε); det finnes l. gifves osv. de som .. (b ζ); den som hade pengar, så vore det ingen nöd o. d. (c β β'); gör det, den som vill (l. kan)! o. d. (c γ); den som visste det! o. d. (c δ). 4) i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Härunder uttr. (icke) det jag vet l. tror o. d. (a ε γ'), allt det jag kan o. d. (a ε δ'). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. anteciperar en inf., att-sats, villkorssats l. indirekt frågesats, antingen i subj.-obj.-form: det är säkert, att ..; jag vet det, att .. osv. (c), hvarvid särsk. märkes det elliptiska uttr. det må l. måtte l. skall jag säga! (c β slutet), l. i gen.: Gud vare dess lof l. lofvad, att .. o. d. (d).
IV. i anv. i hvilka en hänvisande bet. (åtm. numera) icke kan anses föreligga hos pron., men som utgå från o. närmast ansluta sig till de ofvan omtalade demonstr. (o. determ.) anv. 1) närmande sig bet. af ett obestämdt pron.: en (viss), någon; en viss o. en viss annan, olika o. d. a) i uppräkningar: den saken och den saken; den säger så och den säger så; den ene gör det och den andre det o. d. b) i förb. den eller den. c) i förb. den och den. d) eufemistiskt för ”hin”, ”fan”. e) i uttr. aldrig den o. aldrig det. 2) i anv. i hvilka pron. eg. står för att beteckna ngt ss. bekant: den .. du vet, den där; numera utan eg. afsikt att framhålla ngt ss. bekant, bl. för att åt uttr. gifva en viss emfas. Härunder uttr. den dagen, om yttersta dagen (a); den Fredrik! hvad tänker den människan på? hvad den tiden går! o. d. (b); den hedersmannen, den lymmeln o. d. (c), den uslingen A. o. d. (d). 3) i uttr. sådana som: alla de slag l. vis o. d.
B) ss. pers. pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
V. med syftning på ett i det föreg. satssammanhanget förekommande ord l. uttr. 1) ersättande ett sakbetecknande ord i sg. l. ett ord i pl. af hvad slag som helst; till genus o. numerus rättande sig efter sitt hufvudord. 2) ersättande ett personbetecknande ord i sg.; till genus o. numerus rättande sig efter sitt hufvudord. 3) i pl., ersättande ett ord i sg. som för tanken framträder som ett flertal (ett koll. l. ett indefinit pron. l. af dylikt bestämdt sbst.). 4) i neutr. sg., ersättande ett l. flera sbst. l. substantiviska ord af hvad genus o. numerus som helst. 5) i neutr. sg. ss. predikatsfyllnad, ersättande ett adj. l. particip. 6) i neutr. sg. med syftning på en inf. l. finit verbalform l. hel sats l. längre l. kortare satssammanhang. 7) med syftning på ett förut nämndt sbst., men utan strängt logisk förb. med det ord hvartill pron. hänför sig. a) för att beteckna (alla af) det slag hvaraf ett enskildt (enskilda) är(o) nämndt (nämnda) l. för att i hela dess omfattning beteckna ngt hvaraf ett enskildt fall l. en enskild del är nämnd(t) o. d. (t. ex. hattar sådana som de hade dem på 1700-t.). b) i pl., refererande sig till ett ort- l. personnamn o. d.: familjen där, folket l. invånarna där o. d. (t. ex. jag kan hälsa från Löfsta; de komma hit om söndag).
VI. med syftning på ngt för den talandes tanke sväfvande som får sin närmare förklaring antingen omedelbart gm den förhandenvarande situationen l. gm (ngt i) det följ. satssammanhanget. 1) i neutr. sg. med syftning på ngn l. ngt omedelbart i rummet närvarande. 2) i neutr. sg. i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: det är han som ... 3) i neutr. sg. ss. formellt subj. 4) i neutr. sg. ss. formellt obj. (gif icke mer än du anser det för din plikt att gifva; han tog sig det nära, att han blef förbigången o. d.). 5) med funktion ss. verkligt subj. l. obj. anteciperande ett ord l. en sats. a) ersättande ett ord som ryckes ut ur satssammanhanget o. ställes som ett fristående uttr. utanför detsamma (de voro goda vänner, hon och Ingrid o. d.). b) med själfständig funktion i den sats där det står, syftande på ett ord l. en sats i det följande (det är sant, du känner henne ju inte o. d.).
VII. utan syftning på ngt föregående l. efterföljande, i neutr. sg. ss. opers. subj., obj. l. (i förb. med prep.) adverbial. 1) ss. opers. subj. (det blixtrar; det svartnar för ögonen; det står väl till; det klappar; det läses osv.). 2) ss. opers. obj. (där ha vi det! du får ställa det så bra som möjligt för dig; han har det bra osv.). 3) i förb. med prep. för ss. ett slags opers. adverbial, i uttr. ha svårt l. lätt för det.
VIII. i vissa speciella anv. som icke innefattas under 3:dje pers:s pers. pron. l. under begreppet pers. pron. i vanl. mening, men som närmast sammanhänga med denna funktion. 1) närmande sig bet. af ett obestämdt pron.: folk, man (de säga, att .. osv.). 2) ss. tilltalsord. a) i pl. (de). b) i gen. sg. (dess). 3) i uttr. deras majestäter o. d.
C) ss. relativt pron. IX. ensamt. X. i förening med relativpartikeln där. XI. i förening med relativpron. som.
D) ss. bestämd fristående artikel.
XII. vid sbst. som bestämmes af ett adjektiviskt ord (adj., räkneord, pron. l. particip). 1) vid appellativt sbst. i obest. form. 2) vid appellativt sbst. i best. form. 3) vid egennamn. 4) vid ett af flera ord bestående uttr. som för tanken bildar ett enhetligt begrepp (den s. k. S:t Yves metod o. d.).
XIII. vid adjektiviskt ord (adj., räkneord, pron. l. particip) i substantivisk anv. 1) med underförstådt sbst., som suppleras a) ur det föreg. (de äldsta döttrarna äro gifta, den yngsta ogift o. d.); b) ur ett efterföljande partitivattribut (den äldste af sönerna o. d.); c) ur sammanhanget l. situationen (de Aderton; han kom den fjärde (dennes); gå på alla de fyra; hon är inemot de femtio osv.). 2) utan underförstådt sbst., om person. Härunder: de mina, de dina o. d. (b); de svenske, svenskarna, de tyske, tyskarna o. d. (c). 3) utan underförstådt sbst., i neutr. sg. (det goda; på det högsta o. d.).
XIV. vid sbst. utan adjektivisk bestämning. 1) vid appellativt sbst. i obest. form (de kämpar; de greker o. d.). 2) vid familjenamn i pl. (de Bielkar, de Folkungar o. d.). 3) vid egennamn i sg. (den Simon; det Reval o. d.). 4) vid appellativt sbst. i best. form (de ogärningsmännen; den trakten mellan Alperna och Rubicon; det landskapet Gesem o. d.). Härunder uttr. föra ngns runor med den äran (c).
Anm. I den äldsta fsv. användes ordet bl. ss. demonstr. (o. determ.) pron. samt ss. pers. pron. i sg. n. o. pl. alla genus. Redan i fsv. tid började det emellertid brukas äfv. ss. rel. pron. o. best. fristående art. samt, mot slutet af medeltiden, ss. pers. pron. i sg. m. o. f. Beträffande dessa utvidgningar af ordets anv. o. de faktorer som vid dem varit verksamma jfr de etym. afd. under C IX, X, XI o. D samt anm. till V 1 (sp. 808 ff.), V 2 (sp. 813 f.), XII 1 (sp. 854) o. XIV 1 (sp. 861 f.).
A) ss. demonstrativt (o. determinativt) pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
Anm. Med afs. på anv. af best. slutart. vid sbst. som föregås af demonstr. l. determ. pron. gälla i det nutida spr. hufvudsakligen följ. regler. I de anv. som omtalas under I o. IV 1 o. 2 användes alltid slutart.; i de anv. som omtalas under II saknas den numera bl. stundom i juridisk stil o. kanslistil samt ngn gg i poesi. I de anv. som omtalas under III tillhör däremot bruket af best. slutart. vid sbst. som bestämmes af en följ. relativ bisats väsentligen det ledigare talspr., under det skriftspr., i sht den stelare prosan (normalprosan), undviker slutartikeln; äfv. i talspr. användes dock slutart. icke i det fall som omtalas under III 1 b α o. torde mycket sällan förekomma i det som nämnes under III 1 c. Vid sbst. åter som bestämmes af en att-sats l. själfständig sats är anv. af best. slutart. regel, med undantag för det fall som omtalas under III 1 b γ; i högre, i sht vitter stil saknas likväl slutart. stundom äfv. i andra fall än detta (dock mycket sällan i de under III 1 a β β' omtalade formelartade uttryckssätten). I den anv. som nämnes under IV 3 brukas icke slutart., hvilket sammanhänger med pron:s urspr. natur af determ. pron. i detta fall (jfr den etym. afd. under IV 3). — De viktigaste af dessa regler hafva tillämpats i vårt spr. sedan mer än ett årh. tillbaka, som man kan finna äfv. af mer l. mindre klart formulerade uttalanden hos våra gramm. förf. från slutet af 1700-t. o. de första årtionden af 1800-t.; jfr t. ex. Leopold i Underr. ang. sv. ordb. 39 (1787), Moberg Gram. 251 f. (1815), Boivie Sv. spr. 206 ff. (1820), Enberg Sv. spr. 264 ff. (1836). Dock var språkbruket, som i ä. tid var mycket vacklande, ännu långt in på 1800-t. mindre stadgadt än nu i detta hänseende.
I. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, got. sa, holl. die, t. der, eng. that m. fl. motsvarigheter i andra språk] med syftning på ngt i rummet (l. för tanken) omedelbart närvarande (i denna anv. stundom kalladt ’deiktiskt pronomen'): den där, den här.
1) i adjektivisk anv. Är den herren er slägting? Moberg Gram. 252 (1815). Nu musik / Stäm i! Den dörren upp! Hallström Gr. af Antw. 14 (1899).
2) i substantivisk anv. Du kan få välja mellan rosorna. Vill du ha den eller den? — Tack, jag tror jag tar den. — särsk.
a) (numera i sht hvard., föraktligt l. försmädligt, stundom skämts.) om person (jfr b). Monge säya, Huru skulle then wisa oss hwadh gott är? Psalt. 4: 7 (Bib. 1541). Hvad har den giordt? (sade jag åt en kundskaps-anda, som fölgde mig) Den har förderfvat sina barn med vårdslöshet och elaka efterdömen. Än den då? Den har utan bättring bedröfvat sine dygdige föräldrar. Än den då? Den har (osv.). Dalin Arg. 2: 275 (1734, 1754). Alla hviska: se på den! / Och hon rodnar, och man brinner. Franzén Skald. 1: 11 (1794, 1824). Det skulle just se trefligt ut för en källarmästare (att själf servera). Alla gäster finge säga: se på den? jag tror han passar upp i egen person? Almqvist Törnr. b. 3: 142 (1850). Att jag som oftast hörde hopen hviska: / ”Hvad har den gjort för storvärk ..?” Wulff Dante 83 (1897). Jo, den är god. Geijerstam S. allmogeber. 2: 358 (1899). — särsk. med syftning på den tilltalade, i det att den talande liksom vädjar till sin (verkliga l. bl. tänkta) omgifning. ”Hvad tänker den på? Har du icke hört det? / Din sköna vän, din älskade är död.” Wulff Dante 135 (1897). Hör på den! Skrattar du också, du krushårige lök! H. Andersson i Världslitt. 1: 525 (1902).
b) [jfr d. det er min broder, holl. dat is Voorburg, t. sind das die knaben alle?] i neutr. sg. med syftning på sak l. person utan hänsyn till genus l. numerus, då pronominet efterföljes l. (i frågesats som inledes med ett frågande pron.) föregås af substantivisk predikatsfyllnad; jfr VI 1 samt II 2 c γ, V 4 c, VI 5 a α β' o. IX 3 a. Det är min fru, och det min äldste bror. Hvem är det? Det är alla stolar jag har kunnat anskaffa. Hvad är det för en bok? Serenius (1734; under that). — särsk. [jfr d. hvad er det? t. was ist das? eng. what is that?] mera obestämdt, med syftning på den för den talande (i första ögonblicket) icke närmare bestämda l. bestämbara yttre orsaken till ett sinnesintryck o. d.; i sht i frågesatser inledda med ett ss. predikatsfyllnad fungerande hvad, äfv. (i sht hvard.), då man förutsätter en person som verkande orsak, hvem. Hvem var det? (fråga t. ex. af en lärare, som i klassen hör ngt buller). Hvad är det för sällsam låt? Fröding Guit. 18 (1891). Hjäälp! hvad vill det här säga? Hvad var det? A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 272, s. 3.
II. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, isl. sá, got. sa, mnt. de (the), nt. de (dei), holl. die, fht., mht. o. t. der, eng. that osv.] med syftning på ngt i det föreg. satssammanhanget omtaladt l. antydt (i denna anv. ofta kalladt ’anaforiskt pronomen'); vanl. (jfr dock 1 c, d, 2 a δ, c δ β' o. ε, d β, e ζ o. ϑ, h) med stark betoning, framhäfvande ngt, i sht ss. motsats till ngt annat (som nämnes l. just gm framhäfvandet af det första framkallas för tanken).
1) i adjektivisk anv. Wi .. achte wti the och alle andra motte (dvs. hänseende) swa skicka oss .. at (osv.). G. I:s reg. 1: 199 (1524). Ney, min Hercule, ney! den wägen han tämer (dvs. anstår) osz intet. Stiernhielm Herc. 381 (1668). Gud bevare den Herren, sade hans folk, aldrig gifves dess like! Tessin Bref 1: 7 (1751). Somliga .. antaga andras kreatur til vård, föga för annan lön, än at upgöda sine jord egor, och den uträkningen är icke så dum. M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 49. Men Hilding sade: ”Fosterson, / den älskog vänd din håg ifrån! / Ej lika falla ödets lotter, / den tärnan är kung Beles dotter. Tegnér 1: 8 (1825). Det svärdet sänks ej för att slå, / det blixtrar blott och krossar så. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). På det örat hörde ingen ..! Stenhammar Riksd. 3: 163 (1847). Den boken (dvs. Creutz' Atis o. Camilla) kom med sol och vår, / Och sommar växte i dess spår. Wirsén Dikt. 38 (1876). Hon kan inte något annat stycke, inte någon sorgmarsch, inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande folkvisa, bara den polskan. Lagerlöf Berl. 1: 233 (1891). Strindberg och Gustaf Adolf! .. man har i förväg all anledning att antaga, att den författaren icke skall förstå den personligheten. SDS 1900, nr 494, s. 2. På äldre dagar erkände Runeberg .., att det varit ”för mycket sagt” att kalla Tegnér en dilettant, men en återkallelse i den formen gör saken snarare värre än bättre. Sylwan Sv. lit. 254 (1903). Svarthufvade sångaren. Den fågeln tar man inte i hvilken buske som helst. A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 300 A, s. 3. Nu tala vi ej mera om den saken. Åkerhielm De gamlas roman 160 (1907). — särsk.
a) [jfr fsv. nu kan barnit þæt döia (ÖGL Eþzs. 18)] (†) ställdt efter sitt hufvudord. Effter Betan then. Fosz 519 (1621; i rim).
b) (i sht i skriftspr.) i förening med sitt hufvudord (pleonastiskt) återupptagande ett (l. flera) föreg. ord l. uttr. för att starkare framhäfva detta (l. dessa); jfr 2 a α. I den stund man, uti allt det som rörer Religion och Regerings-Sätt, Förbudit det Allmänna Förståndets Frihet, i den stund har man (osv.). Thorild 2: 235 (1792). Att lycklig bli, att lycka göra, / De tingen äro två. Leopold 2: 156 (1794, 1815).
c) [jfr fsv. hwem þäs þökker at näfnden hanom vrätt gyor, aghe þäs wald at wäþia a mot þere näfnd samt motsv. anv. i d., t. o. eng.] med mindre stark betoning, utan framträdande motsatsförhållande, lugnt konstaterande l. påpekande: den (nu l. nyss l. förut) nämnda l. omtalade, förevarande, ifrågavarande, denna; jfr 2 a δ. Ther (dvs. på det hus som var byggdt utan grundval) strömadhe flodhen in vpå, och strax föll thet, och thes hwsens fall war stoort. Luk. 6: 49 (NT 1526). Vijborgh och Nyslott skole väll förvaras, effter som dee platzar äre aff importance. RP 6: 123 (1636). När Gud är sinnad at stichta i ett land och rike sin dråpliga werck, plägar Han, näst förvt, låta thesz rikes tungomål få sitt fullkomliga lag och skick .. Hwar igenom Gudz vnderliga försyn thy folcke vppenbarad warder. Swedberg Schibb. a 3 a (1716). Kärer någor til annan för intagor, eller annan åvärkan, ock then, som käres til, säger at the ägor komma honom til; pröfve Rätten först om käranden then skog och mark tå brukadt och innehaft. BB 10: 6 (Lag 1734). På det bordet ligger gömd / En bok af mången nu förglömd. Wirsén Dikt. 37 (1876). Nå, då får jag väl vandra nedåt Slattebygderna och bära fram det ärendet. Rydberg Vap. 52 (1891). Yrkas af aktieägare .., att med afgörande af den fråga skall anstå. SFS 1903, nr 94, s. 15. I skolen offra eldsoffer åt Herren, brännoffer .., slaktoffer och drickoffer, hvar dag de för den dagen bestämda offren. 3 Mos. 23: 37 (öfv. 1904). (Det) åligger .. revisionssekreterarne att det ärende inför högsta domstolen föredraga. PT 1909, nr 175 A, s. 2. — särsk.
α) (†) ss. bestämning till ett sbst. som därjämte föregås af possessivpron. l. genitivattribut; i det nutida spr. motsvaradt af DENNE. Såsom Gudz ord och löfte lyda. Hwilka äro the Gudz ord och löfte? Handb. 1693, s. 36. Märk hurulunda han fullbordade det sit upsåt. Ehrenadler Tel. 522 (1723).
β) (numera bl. hvard., i sht i södra Sv., mindre br.) i uttr. i det stället, fordom äfv. i den stad(en), i stället (därför); äfv. med syftning på infinitiv l. hel sats (l. satsförbindelse); jfr 2 f α γ' o. III 1 a β γ' slutet. (I) clage .. eder swarlighe ey hafwe reda pæninga Taa ær iak tiil fridz med eder atj (dvs. att I) gefwe mijn fogate skindwara j then stadt. G. I:s reg. 1: 47 (1523). Att man the orden (i dopformuläret) far här uth lindra må och i then staden insättia vik här ifrå. RA 3: 88 (1593). När fischen icke har weelat tillräckia, hafwa the ophandlat spannemåhl, smör och annat j thet stället. G. H. Taubenfelt (1658) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 191. Gamla hedniska sättet, at räkna åhrets början från längsta natten, blef nu bortlagdt och i det stället det Romerska infördt. Dalin Hist. 2: 38 (1750). (Det) kom hvarken brännvin eller annat. Lilla Josepha kom i det stället. Knorring Ståndsp. 1: 188 (1838).
d) (numera i sht dels hvard., dels i vitter stil; jfr dock slutet) utan strängt logisk förbindelse med ngt som i det föregående nämnes l. omtalas, hvarvid det hvarpå pron. syftar suppleras ur situationen l. sammanhanget; motsvarande en attributssats af allmänt innehåll: ”hvarom det här rör sig”, ”som det här gäller” osv., l. af mera speciell natur, växlande för olika fall (jfr ex.); ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning (jfr c). Thetta ryctet gick offuer thet hela landit. Mat. 9: 26 (NT 1526; öfv. 1907: hela det landet). Dina Leas dotter .. gick vth til at besee thes landzens döttrar (dvs. det landets där de bodde). 1 Mos. 34: 1 (Bib. 1541; Vulg.: regionis illius). Efter Collecten läses .. Epistelen som til then dagen lyder. Handb. 1693, s. 51. Hvarsom annorlunda intager och nyttjar (än nu är sagdt); hafve förvärkadt sitt arbete och thet åhrets gröda. BB 10: 4 (Lag 1734). Utaf the Ungerska Lexicographis intages (dvs. inhämtas), att Kalmar i thet språket betyder en köpman. Ihre Föret. XXI (1779). Frithiof talar: / den stämman förnimmes kring berg och dalar. Tegnér 1: 25 (1825). Ej än, som förr, med våld och blod / man kväfva vill de kristnas mod; / dock kommer nog den dagen (näml. då det sker). Wirsén Under furor 149 (1896). Jag plockade sippor och sådant där till buketter åt henne, nötter, när den tiden var. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. — särsk. [jfr d. den gang, i de tider, den dag osv.] (fullt br.) i tidsbestämningar: (fordom äfv. i), från osv. den tiden, i de dagarna, (under osv.) den dagen, (under, fordom äfv. i) den natten, den gången (fordom äfv. på den gången), vid det laget o. d., dvs. den tid l. dag osv. hvarom här är fråga, på hvilken här omtalade händelse(r) försiggick (försiggingo) osv. På then tijd begaff sigh Her Steen Sture .. medh Hans Kongl. Onåde (dvs. Kristiern II) vthi en wänligh Handel. G. I:s reg. 1: 19 (1521). I Then tijdhen kom Johannes baptista, och predicade j öknenne j Judee land. Mat. 3: 1 (NT 1526). I the nattena fingho the intit. Joh. 21: 3 (Därs.). Owänner hade jag den tijd månge. Carl ix Rimchr. 47 (c. 1600). Effter der war inthett mehra att tractera (dvs. afhandla) med dem .. på den gången. RARP 2: 177 (1635). Det bar så til i de dagarna, at Frey skulle bli Måg hos Holger på Ön. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). De sutto på Beles hög den dag / och hörde folket och skipade lag. Tegnér 1: 25 (1825). Vid Jupiter! .. för att bruka en på den tiden vanlig ed. Rydberg Frib. 31 (1877; uppl. 1857, 1866: på denna tid). Man frågar sig om han (dvs. Petrarca) icke också hoppades .. att vid det laget få intåga som ett slags andlig segerhärre i .. Florens. F. A. Wulff i Finn 1903, s. 9.
e) framför ett ord med förklenande bet. l. anv., med bibegrepp af att den talande vill beteckna det omtalade ss. (allmänt) bekant för att vara det l. det (som det åtföljande sbst. angifver): ”den .. som man väl måtte känna”, den där ..; stundom svårt att skilja från IV 2 c. Hvad vill den åsnan? Jag ser förfärliga Elefanter .. Ja pytt, sad Mats, .. Måntro jag inte har sedt di Skintmärana? Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4. Jag nedlåter mig verkligen inte att vara svartsjuk på den komediantskan. PT 1906, nr 199 A, s. 3.
f) [jfr motsv. anv. i fsv. (Söderwall 765 a), äfvensom t. mit den gründen überzeugt man keinen] (numera i sht hvard., mest i klandrande l. afvisande uttr. o. d.) med mer l. mindre tydligt framträdande bibegrepp af kvalitativ bestämning: sådan; stundom utan strängt logisk förb. med ngt i det föreg. nämndt (jfr d). Är du af den ullen? Skola då alle plichta, efter I uthi gemeen klaga (dvs. icke anklaga ngn särskildt). Hwar har man hördt den Lagen? RARP 4: 430 (1650). Hå, hå, sade Gubben, äst du af det slags folket (underförstådt: som brukar stjäla hästar)? Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Fru v. Wollf. Gustaf, gif mig först en kyss! Gustaf. Du får förlåta, men jag är inte vid det humöret. Michaelson Ungk. 123 (1892). Aha! Är det på det viset? Fahlcrantz Kyrkoh. 201 (1907). — (föga br.) Sedan Karl XII:s död har intet dylikt dödsfall väckt det deltagande (näml. som Karl Augusts). Tegnér 5: 64 (1810); jfr g. ”Nu säger man att han kommit ut i verlden, för att se sig om efter ett rikt parti, — men det tror jag ej”. ”Och hvarför icke?” .. ”Han är ej den man”. Bremer Pres. 40 (1834); jfr III 3 b δ.
g) (i sht hvard.) med bibegrepp af kvantitetsbestämning: så stor (lång osv.). Om det inte är mer än ett par mil dit, så far man ju den sträckan på en halftimme. Ehuru vi föresatt oss att icke dröja mer än åtta dagar i Cordóva, utsträcktes vårt vistande derstädes till dubbla den tiden. Gosselman S. Amer. 239 (1842).
h) [efter motsv. anv. af d. den; jfr Fausbøll Gadespr. 74 (1866, 1908), K. Larsen i Dania 3: 60 (1895)] (ny anv., vulg.) elliptiskt: den saken, den historien o. d.; särsk. i uttr. vara med på den, vara med på saken l. affären o. d. Hvad tycks om den (dvs. den historien)? Stenfelt Skepparlif 199 (1903). Nu gällde det bara att inte visa sig angelägen eller låta Johan Agust ana, att man var med på den. Geijerstam Skogen o. sjön 158 (1903; i fråga om ett skogsköp).
2) i substantivisk anv.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom i d., isl., holl., t. o. eng. osv.] med syftning på ett sakbetecknande sbst. l. substantiviskt ord i sg. l. ett sbst. l. substantiviskt ord i pl. af hvad bet. som helst; till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar (jfr c); jfr V 1. Såå hedras gudh j them (dvs. helgonen), och the j gudhi. O. Petri P. Eliæ h 1 b (1527). Tu haffuer förderffuat folcken, men them (dvs. våra förfäder) haffuer tu vthwijdhgat. Ps. 44: 3 (Bib. 1541). Iagh (vill) bort gåå, / der iagh kan en godh Soppa fåå; / Den ähr migh kiärare än älskogh all. Asteropherus 24 (1609). Menniskiolijf icke så; när thet, en gång skrijder vnder; / Kommeret aldrigh igen. Stiernhielm Herc. 85 (1668). En enda vettenskap af oss det (dvs. Rom) kunde lära, / Den enda gör oss nog för alla: den, att dö! Leopold 1: 88 (1790, 1814). Af all lagstiftning den för menskan är / till slut den sämsta; lemna den åt andra! Tegnér 2: 221 (1834). Om han (dvs. den fällda björnen) varit enögd .., så skulle jag tro, att du fällt den gamle själf, så stor är han, men denne har intet sår eller var vid ögonen, så den kan det ej vara. Lagerlöf Berl. 1: 156 (1891). Sådan är deras (dvs. böndernas) parlamentarism, och den är icke att förakta. De Geer Minnen 2: 24 (1892). En talgoxe! Ja, nog känner man den! A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 239, s. 3. — särsk.
α) (pleonastiskt) återupptagande ett föregående sbst. l. substantiviskt ord för att starkare framhäfva detta; jfr 1 b ofvan samt b β slutet, c β slutet, γ α' o. δ α', d α, e α samt V 1 g nedan.
α') [jfr fsv. the idhir haua gagn giort .. thöm ärin j aldra genuärdoghast; hwat þässe rätlikä gyora þät skal staþugt vara; d. overbevisningen om min sags godhet, den er min bedste trøst o. motsv. anv. i mnt., holl., t. o. eng.] upprepande subj. l. annan i satsens början stående satsdel med intagande af denna satsdels plats o. öfvertagande af dess funktion; stundom svårt att skilja från V 1 g α. Alt thet iach gör och lijdher thet är alt idhart och är skeedt för idhart betsta skull. O. Petri Handb. D 4 b (1529). Alt thet wij vthrette, thet haffuer tu giffuit oss. Es. 26: 12 (Bib. 1541). Them Swea-hulde Män, them wari Himmels lön. Stiernhielm Jub. 75 (1644, 1668). Thet Secrete Utskåttet intet är befulmäcktigat uti, thet kan det ey afgiöra. 2 RARP 4: 444 (1727). Det öfriga eller den egentliga recensionen, den är af mig. C. G. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 95. Dödens kyss och kärlekens / de äro barn af evigheten. Tegnér 1: 169 (1822). De orden, herre, de slogo ej klick, / De råkte mål. Runeberg 5: 88 (1860). Denna nationalkraft .. den fotar först och djupast i själfkänslan. Kjellén Nat. saml. 154 (1898, 1906). Drotthuset det står obrändt. Heidenstam Folkung. 1: 274 (1905). De socialistiska arbetarne, de hvila minsann icke på sina lagrar. PT 1906, nr 195 A, s. 3. — särsk. [jfr fsv. tha äghur j hafwin jnnan huff ok tiuthyrby, giff the gudhi til hedher, äfvensom motsv. konstruktioner i dan. o. t.] (i lifligare framställning, i sht hvard. o. i vitter stil) med anakolutisk konstruktion, i det att i strid med den vanliga ordföljden t. ex. i en frågesats subj., i annan sats obj. l. predikativ osv. emfatiskt ställes i satsens början, inledande denna (ofta rent af som ett fristående utrop), o. därigenom kommer utanför det eg. satssammanhanget. Thet brödhet som wij bryte är icke thet Christi lekammes deelactugheet? 1 Kor. 10: 16 (NT 1526). Tijn' Adlige Miölk-hwijte finger, / Skulle the fläckias i Bleck(?) Stiernhielm Herc. 126 (1668). Den sällhet med din vän du njöt, / Njut den fördubblad med din maka. Stenhammar 101 (1793). Mine Bröder, denna underbara känsla (dvs. samvetet), säger jag, hvad är den? Lehnberg Pred. 1: 271 (c. 1800). Goda själ! den helsning du mig sänder, / Huru skulle den af mig försmås? Wallin Vitt. 2: 33 (1805). Det mål, Du föresatt dina vandrande barn, låt mig aldrig förlora det ur sigtet. Dens. Rel. 1: 106 (1813, 1825). Men kabinettsmöbeln, farfar, den ville jag för ingen del i verlden, att den skulle säljas. Lönnberg Cas. 138 (1882). Det klumpiga tankemaskineri, som stod till hans förfogande, öfver det var han fullständigt herre. Rydberg Vap. 92 (1891).
β') [jfr t. der also ist angelangt? der? das verlangst du zu wissen? das?] (i sht hvard. o. i poesi) upprepande subj. l. annan satsdel utan att öfvertaga dess funktion l. ställning i satsen, således bildande ett utanför satssammanhanget, vanl. vid satsens slut, fritt stående tillägg (jfr γ). Det stora är en blomväxt, det, / Som haft och har mystèrer. C. V. A. Strandberg 1: 147 (1854). Unga drömma de, de gamla råda. Runeberg 6: 66 (1862). Ungfolket har inte minsta att tänka på, de. V. Lindholm i SDS 1901, nr 26, s. 3. Demonerna äro farliga de. Andersson Kalidasa Urvasî 6 (1906). Det där slädpartiet, som vi talade om i vintras, blef aldrig af, det. A. Wahlenberg i SDS 1908, nr 95, s. 6. — särsk. upprepande ett demonstrativt l. personligt pronomen i samma form; ofta nedsjunkande till att bilda ett förstärkande tavtologiskt uttryckssätt utan ngn eg. hänvisande bet. hos det sista pron., hvilket snarare motsvarar ett försäkrande l. bedyrande: ”det är säkert”, ”minsann” l. dyl. Det tror jag det. Det var en sak det. Det var annat det. Det är säkert det. Det kan hända det. The (dvs. torparna) ära bättre behåldne the, än somblige som sitia för heele eller halfwe gårdarna. Växiö domk. arkiv 1676, nr 278. Det var intet så vist det. D. Tilas (1770) i HSH 16: 402. Det är just olyckan det, att jag ej får det jag helst vill ha. Choræus Bref 127 (1803). Det var en lång tid, det. Lönnberg Bl. fr. skären 177 (1876). Och hästen du rider på, den är värd mycket pengar den, skall jag säga gunstig junkern. Lagerlöf Berl. 2: 147 (1891). Det lät något det. Ödman Stud.-m. 37 (1891). Det är så det ja! Högberg Vred. 3: 259 (1906).
β) [till sitt ursprung är denna konstruktion att betrakta ss. en förkortad sats, i hvilken det med den föreg. satsen gemensamma verbet utelämnats; den tillagda bestämningen var således ursprungl. af adverbiell l. predikativ natur, numera torde den i allm. för språkkänslan te sig ss. attributiv] (i sht i skriftspr.) i förb. med ett, vanl. (jfr slutet) omedelbart föregående, och för att tilläggsvis anknyta en bestämning till ett omedelbart förut nämndt ord; jfr c δ γ', d γ o. e β samt III 2 b α α'. Haffver han .. inthet (annat) qvarhållit i Scotia än Senatum, och den med bara nampnet. RP 8: 159 (1640). Der är allenast en klåcka, och den liten samt sprucken. Växiö domk. arkiv 1734, s. 5. Klockan 5 äta vi vår middag på tre manna hand och den rätt duktig. Berzelius Reseant. 182 (1819). Här fanns då en enda gård, Skyttetorpet kallad, och den förfallen. Rydberg Vap. 267 (1891). — (poet.) med friare ordställning. Underliga ting att se / voro der och många de. Tegnér 1: 213 (c. 1825).
γ) vanl. i förb. med ett adv.: äfven (också), redan, just osv. (l. motsv. adverbiellt uttr.), för att i ett parentetiskt tillägg framhäfva ngt strax förut nämndt till jämförelse med l. i motsats till ngt annat (som dock vanl. underförstås); jfr e γ. De hafve ingen vegz varitt länger de ähn de andre. Carl ix (1601) i VittAH 3: 285. Detta lugn, denna oföränderlighet .. de äro äfven de endast skenbara. Nervander Skr. 1: 18 (1847). De (dvs. korparna) flögo upp på högsätesstolparne och spände, äfven de, ögonen i herr Lars. Rydberg Vap. 320 (1891). Kanske var det bara en blå rök det också att hon höll af honom. Hülphers Ångermanländ. 26 (1900). Från själfva hallens tak nedhänger den största kronan, den likasom de öfriga afsedd för kyrka. PT 1901, nr 144 A, s. 3. Den obstruktion, som rör sig på laglighetens mark, har redan den till sitt förfogande många verksamma kampmedel. Därs. 1903, nr 171, s. 2. Själfva näckrosbladen blänka i solen de med. Quennerstedt En värld 11 (1904).
δ) [jfr fsv. philä och then ädlä jomfrv funno om sider en wägh; then ginge the, äfvensom motsv. anv. i dan. o. t. m. fl. språk] med mindre stark betoning, utan framträdande motsatsförh., lugnt konstaterande l. påpekande: den nämnda, denna, densamma; stundom mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (på grund af ställningen i satsen i ngn mån betonadt) pers. pron.; jfr 1 c samt c δ β' o. ε, d β, e ζ o. ϑ, h nedan. (Tisbe) Sin slöyer (dvs. slöja) lefde (dvs. lämnade) effter sigh; / Den fylte läyonet fult mz blodh. Asteropherus 3 (1609). Alt folck på jordenne skulle samlas tilhopa, at .. samfellt byggia ett annat torn: och igenom thy giöra sig lyckligare namn. Swedberg Schibb. a 2 b (1716). Hans visor voro fler än jag dem teckna kan; / Dem fäste han ihop tillsammans i ett bann. Livin Kyrk. 70 (1781). De (dvs. böljorna) komma från fjerran, fjerran land, / Dem hålla ej bojor, de känna ej band. Geijer I. 3: 180 (1811). Nu är din lefnad lik den store / konstnärns torso, kraftig, skön som den, / ack, men stympad! Tegnér 2: 489 (1827). Han trodde, att städerna skulle såsom medelpunkter för valen komma att på dem utöfva ett behörigt inflytande. De Geer Minnen 2: 50 (1892). Fotografien och med den reproduktionskonsten (har) blifvit förbindelseleden mellan konstnären och den stora allmänheten. PT 1906, nr 24 A, s. 3. — särsk. (†) i gen. sg., styrdt af ett adj.; jfr c α slutet o. f β. Sådant gör iach för euangelium skull på thet ath iach skall warda tess delactugher. 1 Kor. 9: 23 (NT 1526; öfv. 1883: deraf). Joram vpkom offuer sins fadhers Rike, och wardt thes mechtigh. 2 Krön. 21: 4 (Bib. 1541).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl., got., mnt., nt., holl. o. t. m. fl. språk] med syftning på personbetecknande ord i sg., till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar; jfr V 2.
α) [jfr fsv. een dödhir man lagh nakin j wäghenom for prophetanom, thän wilde prophetin iordha, ä. d. hertug Knud aff Bleginde .. den fangede hand] (numera bl. hvard., vanl. föraktligt l. åtm. med en viss försmädlig anstrykning, stundom skämts.; jfr för öfr. anm. nedan) om viss, namngifven l. på annat sätt individuellt bestämd person; stundom (i enlighet med ett mera folkligt uttryckssätt) med ett tillfogadt han, resp. hon: den han, den hon. Jo, den (han) ä' go'. Åh, den (hon) ä' galen. Den tar man inte där man släpper honom. Ååter sende han till them en annan tienare, then stenadhe the .., och åter sende han en annan, then dråpo the. Mark. 12: 5 (NT 1526). Alla (förrädarna blefvo) rettadde, så nähr som en myntemestare, hette Anders Hanson; then .. förgiorde sig sielff. Brahe Kr. 17 (c. 1585). Then (dvs. Kristus) haffuer tu Herre satt fram, För alt folck aff stoor nådhe. Handb. 1614, s. 68 a. Huadh skall iagh tänkia om Croneburgen(?) Tå swarade Her Erlandh(:) .. Den Han hafr så ställt sigh, att min patron eller någon annan will näppeligen dricka uthur kanna medh honom. Växiö domk. prot. 1665, s. 730. D(omi-) n(us) Notar(ius) säger dhet ähr M. Enevald, då svarar Capellanen .. sättiandes handen uti sijdan, Hå ähr dhett dhen? Växiö domk. akt. 1678, nr 313. Så är nu den hemkommen? Dalin Vitt. II. 5: 134 (1738). Få se när store Armfelt kommer efter, hvad den säger. K. A. Ehrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 252. Den kan ej skilja dank från ljus. Möller (1790; under dank). Den där .. gamla hö(g)färdiga Mostern är den värsta at dragas med; den vet nu inte hur hon skal kunna vara förnäm nog. Björn Den besynn. 1 (1792). Hon, ditt hjertas ömma vän, / Denna sköna, hulda maka, / Ack! du måste äfven den / Snart på dödens vink försaka. Wallin Vitt. 2: 222 (1803). På gången och på pannan / käns Thorstens son igen. / Så blickar ingen annan / i Nordens land som den. Tegnér 1: 70 (1825). Kunglig sektern — ja den han skref eller läste beständigt. Därs. 248 (1841). Om Kulneff jag berätta vill, / Säg, har du hört om den? Runeberg 2: 93 (1848). Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå. Strindberg Hems. 52 (1887). Hon är som ett yrväder! När den en gång får en man .., så blir det heta dagar för honom. PT 1897, nr 88 A, s. 2. Lisa var lofvad åt Norrgårds Sven — / Frans, den stackarn, hvad dugde väl den! Melin Dikt. 2: 194 (1904). Anm. Ss. framgår af språkprofven från Tegnér (1825) o. Runeberg (1848) ofvan, kunde den i poesi (väl delvis af verstekniska skäl) ännu långt inpå 1800-talet användas om person utan den bibet. af ringaktning som nu vanl. åtföljer denna anv. Att åtm. ännu i slutet af 1700-talet den kunde användas på detta sätt äfv. i vanl. prosaisk framställning (i talspråk), framgår af följ. ex. hos Leopold i Underr. ang. sv. ordb. 42 (1787): Du frågar om N. N.? Den (denne) har jag på lång tid ej sett.
β) [jfr ä. d. bygger nogen mandt en ny skib, daa skall den giffue for huer skib ..] (numera i sht i talspråk o. ledigare skriftspr.; jfr dock strax nedan) om mera allmänt l. typiskt angifven person (hvars individuella motsvarighet växlar i de enskilda fallen); särsk. (äfv. i mera vårdad stil) i fall där personens kön ej kan af den talande angifvas o. i uttalanden som gälla personer af båda könen samtidigt. Then tigh slåår på thet ena kinbenet, them holt och thet andra till. Luk. 6: 29 (NT 1526). Huar Saul sågh en doghligh och strijdsam man, then toogh han til sigh. 1 Sam. 14: 52 (Bib. 1541). Dhens Brödh man äther, dhens Wijsa man qwäder. Grubb 100 (1665) [jfr d. dens brød jeg æder, dens vise jeg kvæder]. En Mästare skall eij Låta inskrifwa mer än een Poicke .. på en gång, dock när den har halflärt, må honom tillåtas den andra att inskrifwa låta. Meddel. fr. nord. mus. 1897, s. 97 (i handl. fr. 1711). Wi skole (i himlen) tala med Abraham, Isac och Jacob theras mål på Ebraisko, .. med en annan på thesz språk. Swedberg Schibb. f 3 a (1716). Då den (dvs. anföraren) är from och ordentlig, så är soldaten det också. Gustaf iii 3: 10 (1783). Han måtte vara en Spejon, och dens öde var att blifva hängd. G. H. Jägerhorn (c. 1820) i Hist. arkisto 8: 155. Man (är) skyldig hvar menniska den aktning att icke bele hvad den anser för heligt. Fredrika Runeberg (1857) hos Strömborg Runeberg IV. 2. 2: 154. Jag måste skaffa vikarie. — Den betalar jag. Strindberg Tr. o. otr. 2: 70 (1890). Men ingen kunde begripa, hur hon skulle kunna sträfva och slita för den, som älskade henne. För den skulle hon bära sorg och sjukdom och förakt och fattigdom. Lagerlöf Herrg. 85 (1899). Den, som icke älskar sitt hem, är en föraktlig människa; den som ej älskar sitt stora hem, sitt fosterland — hvad skola vi säga om den? P. Waldenström i SDS 1906, nr 252 A, s. 2. — särsk. [jfr t. wer nur irgend einen todten menschen anrüret, der wird siben tage unrein sein] (pleonastiskt) återupptagande ett föreg. sbst. l. substantiviskt ord (i sht ett determ. pron. l. af sådant bestämdt sbst.) för att starkare framhäfva detta; jfr a α samt c β slutet, γ α' o. δ α', d α o. e α nedan. Then lärare, som thetta förachtar .., then efftersetter (dvs. försummar) oförswarliga mykit i sitt embete. Swedberg Cat. d 2 a (1709). En Tiggare som hvarken hade Kläder på Kroppen eller Skor på sina Fötter, när han först kom här in, den skal så aldeles glömma sig sielf. Lagerström Tart. 6 (1730). Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!” den skall icke bedraga en hederlig karl med några skenfagra ord och känslor. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 8. Den som gifter sig rik och blir vigd, den får göra hvad den vill. Strindberg Tr. o. otr. 4: 66 (1897).
c) i neutr. sg. med syftning på ett l. flera sbst. l. substantiviska ord af hvad genus o. numerus som helst; jfr I 2 b, V 4, VI 1 o. 5 a α β', IX 3.
α) [jfr fsv. gull ok siluær ok iorþ ok annöþugh hion. diurs horn. þæt kallas gærsima (ÖGL GB 18)] (numera bl. hvard., mindre br.) sammanfattande två l. flera i det föregående nämnda sbst. l. substantiviska ord (af samma l. olika genus o. numerus); i sht då de ifrågavarande orden äro mer l. mindre synonyma l. bilda en naturlig enhet för tanken; jfr V 4 a. Hvar har du saxen, tråden och nålen? De' la' ja' på bordet där borta. Kropp, Lijff och Blodh / .. För sin Wän godh / Han redeligh wåghar alt thet. Wivallius Dikt. 56 (1630). Tijn (dvs. Dianas) Konst, tijn List, och fund, med Giller, Garn och Boga, / Är hennes (dvs. drottningens) lust och ijd: Thet har hon lärt til noga. Stiernhielm Fägn. 70 (1643). Hwadh Fisk och Salt anbelangar thet hempta the (dvs. armenierna) ifrån then Caspiske Siön. Kiöping Resa 42 (1667). — (†) i gen., styrdt af ett adj.; jfr a δ slutet samt f β. Effter barnen haffua köt och blodh, är och han (dvs. Kristus) thes deelactugh worden. Ebr. 2: 14 (NT 1526; öfv. 1883: deraf).
β) (i sht hvard.) med syftning på ett sbst. (i obest. form) som i det ifrågavarande sammanhanget icke betraktas ss. ngt individuellt l. icke åsyftas i hela sin omfattning; ofta närmande sig bet.: sådant, dylikt (som det nu nämnda); jfr V 4 b. N. har tre hundar och det har jag med. Historia kunde hon, det intresserade henne. Malling B. Funcke 18 (1885). I går hade vi bref från arkitekten .. Nej, hade ni det? Åkerhielm De gamlas roman 22 (1907). Så ska' det vara en sax med, det har jag ingen. Strindberg Kammarspel 2: 21 (1907). — (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α o. b β slutet ofvan samt γ α', δ α', d α o. e α nedan. Mened är inte barnsaker, det inte. Strindberg Gill. 32 (1880). Bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Lagerlöf Holg. 2: 210 (1907).
γ) [jfr fsv. þaghar hon dör þa skal hænne gæras lagha omynd þæt skulu uara niu öra (ÖGL GB 2), d. et godt bord og fine vine, det er maalet for al hans stræben, isl. annan sal gerðu þeir, þat var hǫgr, er gyðjurnar áttu samt motsv. anv. af holl. dat, t. das] ss. subj. med efterföljande substantivisk predikatsfyllnad; jfr I 2 b, V 4 c, VI 1 o. 5 a α β', IX 3 a. Det var Fru att hålla grant! Bellman 5: 355 (1787). En enda omständighet gör mig bekymmer och det är dyrheten på den ort, dit Du skulle komma. J. L. Runeberg (1847) hos Vest Runeberg 252. Man .. såg (på den stora heden) bara en enda menniskoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå. Rydberg Vigg 3 (1875, 1883). — särsk.
α') [jfr d. min søn det er den, jeg tror bedst, t. die dir zulächelte, das war deine freundin] (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α o. b β slutet, β slutet ofvan samt δ α', d α o. e α nedan. Then effter mina retter wandrar, och mijn bodh håller .., Thet är en from man. Hes. 18: 9 (Bib. 1541). Tings Öfverensstämmelse Till ett Helt, det är Proportion. Thorild 3: 281 (1794). Den anden, som gör lefvande, det måste vara en ljusets, en sanningens ande. Tegnér 4: 51 (1834).
β') i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
δ) [jfr d. jeg tror, at han er en slyngel; det er han ikke o. motsv. anv. af t. das, eng. that] ss. predikatsfyllnad; jfr V 4 d o. IX 3 b. En läre fadher haffue wij, thz är Christus. O. Petri P. Eliæ d 4 b (1527). Ja, jag är egentligen född till lösdrifvare. I liten mån kan ju en doktor vara det också. Rydberg Vap. 40 (1891). — särsk.
α') (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α, b β slutet, β slutet o. γ α' ofvan samt d α o. e α nedan. Den som aldrig mer ville ta i bössan, det var hon. Kræmer Orient. 180 (1866). De som voro glada, det var Jesu fiender. Beskow Pred. 235 (1901). Månsken, .. det visste han att det skulle bli. Lagerlöf Holg. 2: 231 (1907).
β') utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan; i sht i svar på frågor o. d. Är din bror också målare? Ja, det är han. Jag är officer. Det var min far också. Beckman Sv. spr. 62 (1904).
γ') [jfr eng. he is a scoundrel and that a thoroughpaced one; med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] i förb. med konj. och, för att till ett ss. predikatsfyllnad stående ord anknyta en ytterligare (vanl. predikativ) bestämning; jfr a β, d γ o. e β. Hurre många .. styken skal lösas (dvs. kanoner skola affyras) för salig her fältmarskalk, hwilket är 28 skåt och dhet tuå gånger. Carl xi (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 80. Han var ett snille, / Han var derhos en man, och det en hel. C. V. A. Strandberg 1: 277 (1866). Nog var det en älg, och det en riktigt kunglig en. Forsslund Djur 8 (1900).
ε) ss. satsdel af annat slag än de under γ o. δ nämnda, med syftning på ett ord som i en föreg. sats står ss. predikatsfyllnad; ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron. (jfr a δ ofvan). Han vill bli läkare, men det passar han inte till. Beckman Sv. spr. 114 (1904).
d) [jfr motsv. anv. af d. det, nt. dat, t. das] i neutr. sg. ss. predikatsfyllnad, med syftning på ett föreg. adj. l. (ss. predikatsfyllnad användt) adv.; jfr V 5 o. IX 4. Allt är redo, vare det ock edra hjertan! Ödmann Anv. t. skrift. 15 (1822, 1823). Hahnsson (1888; under det). Tonerna äro ju svenska. Ja, det äro de. Quennerstedt Lifv. väg. 16 (1906). — särsk.
α) (pleonastiskt) återupptagande det åsyftade adj. för att starkare framhäfva detta; jfr a α, b β slutet, c β slutet, γ α' o. δ α' ofvan samt e α nedan. Hon .. tyckte (icke) om vackra karlar — ty, sade hon, vacker det vill jag vara sjelf. Almqvist A. May 33 (1838). Retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Lagerlöf Holg. 2: 62 (1907).
β) utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan; i sht i svar på frågor o. d. Är T. framme i Stockholm i morgon? Ja, det är han. Han är lat. Det är du också. Beckman Sv. spr. 62 (1904).
γ) [jfr d. han er grov og det til gavns; med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] (i sht hvard.) i förb. med konj. och, för att till det åsyftade adj. tilläggsvis anknyta en (adverbiell) bestämning; jfr a β, c δ γ' o. e β. Han är lat och det så det förslår.
δ) i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
e) [jfr fsv. födde konungens dotter et svenbarn .. thz sporde weland samt motsv. anv. af d. det, isl. þat, nt. o. holl. dat, t. das, eng. that] i neutr. sg. i subj.-obj.-form (det), med syftning på en infinitiv l. ett supinum l. en finit verbalform (med bestämningar) l. (innehållet i) en hel sats (l. satsförbindelse); antingen (ensamt l. i förb. med verbet göra) direkt ersättande den åsyftade infinitiven l. satsen l. motsvarande en ur densamma abstraherad inf. l. bisats (vanl. att-sats); jfr V 6, IX 5 o. XI 3. Någre wrånguiisse finnes, som iblanndh almogen .. förtale h(ans) N(åd) atth hann latther skinna kyrckier och Closter ... Thee thett giöre, the wille inthett besijnne (osv.). G. I:s reg. 1: 127 (1523). Är laghen synd? Bort thet. Rom. 7: 14 (NT 1526). Ottende dagenn lott han sigh omskäre, / dett giorde hann all wärdenn till ähre. 2 Saml. 9: 157 (i dikt fr. 1569). Altså kan hon och snart fåå et förtreet och den ded skall kone vndanböija, han moste sannerlig vara en perfect karl. A. Oxenstierna Bref 4: 296 (1646). Han lät Hästen rita ut (dvs. sträcka ut), när det skulle vara. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Den en krona bär / skall också herska; den en sak förstår / skall också döma, det är tingens ordning. Tegnér 2: 217 (1834). Mannen är klok nog att icke emottaga en utmärkelse i detta ögonblick. Och väl är det. Stenhammar Riksd. 2: 14 (1840). Men huru gjorde hon? Ja, min unga läsarinna, den som det kunde säga! Bremer Sysk. 1: 187 (1848). Detta spel, som .. var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det ville han. Strindberg Hafsb. 134 (1890). Det kan du vara säker på. Andersson Kalidasa Urvasî 4 (1906). Det har du rätt i. Därs. 6. Ohälsosamt var det (dvs. ölet) heller icke, om man drack det med stor måtta, och det gjorde man alltid. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. Du visste om'et på förhand .. det går jag aldrig ifrån. Åkerhielm De gamlas roman 6 (1907). — särsk.
α) [jfr d. at spille andre et puds, det forstaar han til gavns, t. herumzuschweifen, alles zu betrachten, von einem zum andern zu laufen, das ist sein leben] (i lifligare framställning, i sht hvard. o. i vitter stil) (pleonastiskt) återupptagande o. framhäfvande en föreg. inf. l. bisats (att-sats l. indirekt frågesats), som utgör den följande satsens logiska subj. l. obj.; jfr a α, b β slutet, c β slutet, c γ α' o. δ α', d α samt V 6 a slutet. Thet (dvs. att) wij skulle lathe kommat ther till, ath Bisperne schole åter få swerdett igen, thet behöffue i jnthet tenckie. G. I:s reg. 12: 186 (1539). Hvad R(idderskapet) o. A(deln) behaga utlåta sig, det står hos dem. 2 RARP 5: 426 (1727). Att svenska hamnarna skulle bli stängda för engelsmännen, det kunde man vänta sig. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 101. Att dö för det, som skänker värde åt ett lif, / det är en vacker död, en maratonisk lek. Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). Att han är fattig, det gör ju ej så mycket, då hon är rik. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 174 A, s. 3. Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i jorden, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrifvas. Heidenstam Folkung. 1: 1 (1905). — särsk.
α') återupptagande en att-sats, inledd af ett anteciperande det (jfr III 4 c) l. detta, hvarvid det äfv. är möjligt att betrakta pron. ss. syftande på det inledande ordet (jfr a α). Detta, att Följa sin natur, det är således Verldens allmänna och högsta Rätt. Thorild 3: 320 (1794). Det att människosläktets historia är till sitt väsen kulturhistoria, det att kulturhistorien i sin ordning framställer en utveckling af mänsklig konstverksamhet, i hvars skeden folkens olika skaplynnen och tidehvarfvens olika kynnen framträda .. — det är icke en slump. Rydberg Varia 1: 103 (1889).
β') [jfr d. bede om forladelse, det gør jeg ikke, eng. I will know your business, that I will] (i sht hvard.) ss. objekt till ett hjälpverb, ersättande en föreg. inf. l. (bl. vid göra) en finit verbalform, vanl. ställdt omedelbart efter denna (jfr δ o. ζ); ofta svårt att skilja från V 6 a β. Röker det gör hon som en karl. Jag agade dig nog strängt i går, det gjorde jag. Rydberg Ath. 110 (1859, 1866). Dö, lefva, det får ni herre, / Men vika, nej pass för det. Runeberg 5: 87 (1860). Men springa, det kan han som en liten struts. A. T. Gellerstedt i PT 1903, nr 262 A, s. 3. Lyssnade det gjorde de. Andersson Kalidasa Urvasî 24 (1906).
β) [med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] i förb. med en omedelbart föreg. konjunktion, för att till predikatet i en föreg. sats tilläggsvis anknyta en adverbiell bestämning.
α') [jfr d. du skal komme og det straks, eng. I shall do it, and that with a vengeance, äfvensom fr. je lui ai écrit et ce pour ..] i förb. med konj. och; jfr a β, c δ γ' o. d γ. J gören orätt och skadha, och thet idhrom brödhrom. 1 Kor. 6: 8 (NT 1526). Så skal han giffua .. brödh aff åkrens åårswext, och thet öffuert noogh. Jes. 30: 23 (Bib. 1541); jfr a β. (Det) ähr farligitt någott i fördraget att innovera; och ded så myckett mehre, aldenstund (osv.). A. Oxenstierna 2: 354 (1619). At han (dvs. Ane) låtit slakta så månge Söner, som någre föregifvit, och det endast för at hinna til en hög ålder. Dalin Hist. 1: 374 (1747). Förläningarne .. började blifva omåttelige; och det ju längre, desto mera. Schönberg Bref 1: 94 (1772). Sådan jag är, är jag din, och det i lif och död. E. G. Geijer (1812) i Sv. mem. o. bref 7: 176. Jag måste .. packa mig af, och det i morgon dag. Carlén Lindorm 374 (1839, 1872). Herr Sven slog åter klubban, och det med kraft, i bordet. Rydberg Vap. 199 (1891). In på sidostigen här och det genast! Därs. 305. Jag tror .., att det snarast är vi själfva, som behöfva förbättras och det grundligt ändå. Quennerstedt Lifv. väg. 17 (1906).
β') (numera föga br.) i förb. med en adversativ l. koncessiv konj. Dee, som villia giffva kopparpenningar till Ridderhusett, måge dett leffverera, doch dett i Stocholm. RP 8: 13 (1640). Men iag moste wäll nu desse obehagliga tijdender, fast det intet gärna, den förlåtna (dvs. öfvergifna) Dido tillbringa (dvs. meddela). A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 123. Med bedrägeri och våld ville han kufva de mäktiga; men det icke för att lindra de förtrycktas lidande, utan för att sjelf blifva enrådande öfver alla. Fryxell Ber. 2: 137 (1826).
γ) vanl. i förb. med ett adv.: (icke) blott, knappt, redan, äfven osv., för att (i ett parentetiskt tillägg) framhäfva en föreg. inf. l. (innehållet af) en föreg, sats till jämförelse med l. i motsats till ngt annat (som dock stundom underförstås); jfr a γ. Gifuandes honom skuld, at han et bref .. vpbrutet och icke deet alenna, vtan ... Växiö rådstur. prot. 1623, s. 474. Att draga sig undan var, äfven det, ett gemensamt lynnesdrag. Weibull Lundag. 209 (1891). Anne-Marie hann blott kasta en blick tillbaka, knappt det, en böjning på hufvudet bara. Hallström En g. hist. 122 (1895). — (mindre br.) utan förb. med ett adv. Hans tropp skall slås, hans öfvermod förfäras: / Det — eller ock skall jag ur striden bäras / Med hjelmen klufven och med hjertat kallt. Nicander 2: 115 (c. 1830).
δ) (i sht hvard.) med ställning sist i satsen, ss. objekt till ett verb (i sht ett hjälpverb), ersättande en föreg. inf. l. att-sats l. indirekt frågesats l. (bl. vid göra) ett finit verb l. (vid hafva) ett supinum l. motsvarande en ur den föreg. satsens verb (med bestämningar) abstraherad inf. l. att-sats; jfr α β' o. ζ; i sht i frågor l. i svar på frågor. Skall inte din bror komma i dag? — Jo, nog skall han väl det. Han har gått. — Har han det? (Otter) frågade .. Lotsen om han icke visste hvar Krokens Packhus var, då Lotsen svarade Ja Gu vet Ja de. Törngrenska målet 106 (1801). (Jag) frågar .. dig .. om du vill ha den (dvs. sysslan)?” — ”Ja, visst vill jag det.” Crusenstolpe Mor. 2: 53 (1840). ”Den späde får lefva”, sade Joulf, ”jag vet det ...” Rydberg Vap. 380 (1891). Elsa dolde icke sin glädje öfver att råka honom. Hvarför skulle hon det? Lönnberg Holmfr. 220 (1895). Profvar du alltid hemma? Ja, gör inte du det? Hallström Erot. 7 (1908).
ε) [jfr δ] (i sht hvard.) i elliptiska svarssatser (med subj. o. predikat utelämnade); vanl. i förb. med ett adv. (adverbial till det underförstådda verbet): icke, just, månne, kanske osv. Kaptenskan. Jag umgås icke hos herr hofoblatfabrikörens. Doktorinnan. Icke det? Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 124. Virgilia. Gå dit, det kan jag icke. Volumnia. Hvarför icke det? Hagberg Shaksp. 1: 118 (1847). ”Det var en lång tid det, fader Lars”, sade den unge mannen. ”Mån tro det? ..” Lönnberg Blad fr. skär. 177 (1876). ”Bössor och kanoner .. det går ju ett tal, att du är rädd för dem.” ”Just det, ja!” Högberg Vred. 1: 158 (1906). Ja, gärna det! Andersson Kalidasa Urvasî 29 (1906). Ni var kanske med om att resa opp .. de bergen .. Ånej, inte just det .. men ... Lagerlöf Holg. 2: 453 (1907). Visst det, visst det. Hallström Leg. 94 (1908).
ζ) [jfr d. I aftes saa jeg det ny stykke. — Det skal jeg i morgen] med ställning först i satsen, = δ; i sht i svar (på frågor); ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron. (jfr ϑ). Vill du gå med och åka skridsko? — Ja, det vill jag gärna. Falstaff. Vi ha hört klockorna pingla midnattstid, herr Simpel. Simpel. Det ha vi, det ha vi, det ha vi. Hagberg Shaksp. 3: 324 (1848). Käthe. .. Din gamle vän, / den långe knekten, tog den (dvs. den tunga kistan) som en vante. / Sten. Det tror jag nog. Melin Breitenfeld 3 (1893, 1900). Jag har känt er, sedan ni voro så här stora. — .. Det har farbror visst. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 23.
η) [jfr fsv. alt likoväl for thy l. likoväl alt för thy samt FÖRTY)] (i sht hvard.) med syftning på innehållet i ett föreg. längre l. kortare satssammanhang, i uttr. (icke l. inte) för det, (icke) för den (nu nämnda) sakens skull, (icke) trots det nu nämnda förhållandet, i alla fall (icke). Vi ha inte kommit längre för det. Cederborgh R.-kand. 34 (1816). Han och jag äro lika goda vänner för det. H. Reuterdahl (1840) i Hist. tidskr. f. Skån. 2: 237. (Undfägnaden från myrstacken) ges i ilska och af ondt hjärta. Skogsparfymen, myrsyran, luktar lika uppfriskande för det. Quennerstedt En värld 11 (1904). Åkerhielm De gamlas roman 79 (1907). — särsk. (hvard., mindre br.) med starkt förbleknande af den hänvisande bet., i uttr. inte för det ss. själfständigt utrop l. ss. inledning till en sats: ”i alla händelser (så ..)”, ”man må säga hvad man vill (så ..)”, äfv. ”hvarför inte?”, ”må vara!” Nåja, inte för det, han har i alla fall gjort mycken nytta genom sina skrifverier (ss. svar på ett klandrande omdöme). ”Nånå” .. ”inte för det! Jag har varit med förr och bryggt afskedsöl åt herrar, som haft mer att stånda på än en tocken här ofrälse underhuggare.” Högberg Vred. 3: 133 (1906).
ϑ) utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, lugnt konstaterande l. påpekande: det nu nämnda, detta; ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan. Genom hwad Medel och Sätt .. thet kan till gå (näml. hur en adelsman skall kunna vara borta från sin gård). Brahe Oec. 67 (1581). Då en gumma i Huset däd märckte. Columbus Ordesk. 20 (1678). När han (dvs. Voltaire) tykte at vi varit allenast 1 år borta, då det likväl voro 3, vore det et tekn, at tiden icke vore honom lång. Björnståhl Resa 2: 68 (1773). Det är utaf er vi få'et, Dortha, det är utaf er vi få'et; medge det, min lilla dygd, medge det. Hagberg Shaksp. 3: 295 (1848). Men han är en snäll man! Tacka honom den för det. Strindberg Fjerd. 82 (1877). En förmaning eller en förebråelse får ökad vikt genom det hotande tillägget: ”Så mycke' du vet de'!” (Eller, ännu effektfullare, med egendomlig ordföljd: ”Så mycke' du de' vet!”). Cederschiöld Skriftspr. 149 (1897). Det stora (öl-)fatet .. dracks halftomt under året — det var oskrifven lag — och fylldes på nytt. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. — särsk.
α') (i lifligare framställning, i sht hvard.) ss. subj. l. obj., inledande en parentetiskt inskjuten l. efterhängd sats som vid strängare logiskt framställningssätt skulle blifva hufvudsats till en att-sats motsvarande den nuvarande första satsen. Allt det här ser bra miraculöst ut, det måste man medge. Palmblad Nov. 4: 145 (1851). Jag har inte klagat, det vet jag, Lydia lilla. Edgren Tre kom. 146 (1891). Hans moder är död, det vet du. Rydberg Vap. 124 (1891). Originell är han, det kan ej nekas. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 78 A, s. 3.
β') i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
ι) [jfr fsv. i thz stak her Didrik diwrit; i thy reste falantin sik op o. motsv. anv. af ä. d. i det o. i thy (thi), (ä.) t. in dem, während dem] (numera föga br.) i uttr. som utgöra tidsbestämningar: under det, under den tiden l. det ögonblicket osv., under tiden, därunder; fordom äfv.: i det, i den stunden, i detsamma, därvid, innan det, innan den tiden, innan dess, dessförinnan; jfr g β. Iak vill ecke trengia (dvs. nödga) Hans Nad tilsija hulskap oc manskap (dvs. huldhet o. tro) till Suerigx Rike .. för varfrudag assumpcionis Marie saa at hans Nade innan thet vill oc ma seya oc scriffua up then hulskap oc Manskap han haffuer loffuat Kongen aff danmarch. G. I:s reg. 1: 3 (1521). I thet kom Tyrannen ifrå then wenstre Wingan (dvs. flygeln) tilridhandes. Schroderus Liv. 542 (1626). Just i det inlöpa rykten om ärlige svenske mäns resning. J. G. Hallman Vitt. 15 (c. 1756). Hon läser; under det ser Ebba Brahe henne öfver axeln. Gustaf iii 2: 79 (1783).
f) i gen. sg. neutr. (dess), med syftning på (innehållet i) en föreg. sats (l. satsförbindelse), ersättande en ur den åsyftade satsens verb (med bestämningar) abstraherad inf. l. bisats (vanl. att-sats); jfr III 4 d o. IX 6.
α) [jfr fsv. thenne ember wräker alt har aff herra abota och fore thäs saker ärä allä abota flinskallute, ä. d. tiith æmbede wijl han tagæ fra teg, om han kan faa thes æffne, isl. í bætr þess gaf Haraldr konungr Rǫgnvaldi jarli Orkneyjar, ä. t. desz wird der mutter angst und bang] († utom i γ') ss. (omedelbar l. medelbar) bestämning till ett sbst. l. substantiviskt ord; motsvarande ett nutida: däraf, därför, därpå, därtill osv.; ss. medelbar bestämning ofta svårt att skilja från δ; jfr IX 6 a. (Kristiern II har) thetta wort rike saa grundeliga förderffuat .. at thetta wort rike bidhar thess sent eller alrig böther. G. I:s reg. 1: 30 (1521). (Vi hafva icke) vmgått medh smeeklighom oordhom .., ey heller medh tilfelle til girugheet, gudh är thes witne. 1 Tess. 2: 5 (NT 1526). Alt thet iach gör och lijdher thet är alt idhart och är skeedt för idhart betsta skull, och tess til itt worteckn, giffuer iach idher mitt lekamen för en maat. O. Petri Handb. D 4 b (1529). Tich gick wel tes fan tu röön (dvs. det fick du erfara). Ps. 1536, s. 67. Om framdeles then ene parten eller then andre flere stycker betencker ther til at settia, eller någhot til at förwandla, eller ther aff at leggia, thes skal hwar parten macht haffua. 1 Mack. 8: 30 (Bib. 1541). Rätt bara lögn är Isgrims ord, / Thesz sätter iagh en pant på bord. Fosz 530 (1621). Och Skepet går sin koos; til önskad hampn thet länder, / Thes wari tack, näst Gud, them ther til lade händer. Stiernhielm Jub. 74 (1644, 1668). Nu är jagh tröst, wälsignad wist. / Thesz ske tigh lof O Jesu! Ps. 1695, 21: 2; jfr Ps. 1819, 161: 2. — särsk.
α) ss. partitivattribut: däraf. Herren (har) skickat, ath the som förkunna euangelium skola och haffua sina näring aff euangelio, men iach haffuer thes intit brukat. 1 Kor. 9: 15 (NT 1526; Luther: ich aber habe der keynes braucht; Vulg. ego autem nullo horum usus sum; gr. ἐγὼ δὲ οὐ κέχρημαι οὐδενὶ τούτων).
β') i det elliptiska uttr. Gud(i) dess lof l. dess Gud(i) lof, ss. parentetisk(t) inskjutning i l. tillägg till en sats: Gud ske lof, dess bättre; jfr γ slutet. Ath tesse trij riger (:Gudt tess loff:) stå wäll tilsamens vdij god frijd och rolighett. G. I:s reg. 14: 3 (1542). Wij hafue vti wårt loflige Fädhernesland, Swerikie, Gvdh thes loff, många sköna, härliga och tröstrika Böker vthi then helgha Skrifft. Petreius Beskr. 1: Fört. 2 (1615). Min resa hijtt uth ähr, des Gudh loff, lyckligen och väl afflupen. A. Oxenstierna 2: 405 (1620). (Ryssen) giorde .. 3 Salvor på oss, men des gudj låf eij det ringaste skadde. S. Löfving (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 406. Anm. I den senare af de båda anförda formlerna kan dess på grund af ordställningen äfv. betraktas ss. relativt pron. o. uttr. ss. en ellips af nedan under IX 6 a anförda uttr.
γ') [jfr d. i dets sted, t. statt dessen] (numera mindre br.) i uttr. i dess ställe, i stället (därför); jfr 1 c β. (Den försumlige skall) antingen med Kyrckioplicht af Consistorio beläggas, eller i desz ställe, gifwa något ansenligit til Kyrckan. Kyrkol. 3: 2 (1686). Hertigen af Lüneburg hade .. fått befallning att genom Thüringen begifva sig till hufvudhären; men gick i dess ställe .. åt Wittenberg. Fryxell Ber. 6: 457 (1833). Lagerlöf En saga 227 (1908).
β) [jfr fsv. ther är blanzaflor, thäs är iak vis; han som thæs ær owan; the waro thæs owærdoghe; ä. d. thes worth keyseren war; isl. er landsmenn urðu þess varir; kváðusk þess vera albúin; t. als er dessen gewahr wurde; dessen bin ich froh, gewiss osv.] (†) ss. bestämning till ett adj.; motsv. ett nutida: det (vid vissa adj.) l. därpå, därtill osv. The wardha medh migh wandrande j hwit, ty the äro thes werdughe. Upp. 3: 4 (NT 1526). (Gud) motte all tingh forhindra ther han wille, doch är han tess icke plictig. O. Petri P. Eliæ e 1 b (1527). Sedhan bedreeff tu (dvs. Juda folk) bolerij medh Assurs barnom, och kunde thes icke mätt warda. Hes. 16: 28 (Bib. 1541). Doch förbehållit lagligit wad vnder hofrätten, hwar sacken älliest thes wärd är. Gustaf ii Adolf 49 (c. 1620). Wälkommen war tu ädla gäst, / Som tigh haar migh så nära fäst. / Thesz är jagh gladh och siunger. Ps. 1695, 21: 1; jfr Ps. 1819, 161: 1; jfr δ. Sonen, som var dess värdig, fick .. åtnjuta Fadrens kärlek. Celsius G. I 10 (1746, 1792). Weste (1807; under dess).
γ) [jfr fsv. thakka thæs honum (Fr.); ä hwar the kunno koma thäs widh (Al.); ä. d. des takke vi; des vere Gud loffuit; (ä.) t. des frew ich mich von herzen sehr; des danket der arme sünder got; ehuru, ss. ex. ofvan visa, icke alldeles främmande för fsv., torde dock anv. af gen. dess vid dessa verb i nysv. hufvudsakligen bero på t. inverkan] (†) ss. obj. vid vissa verb, motsv. ett nutida adverbial; i mod. sv. vanl. återgifvet med därför, däröfver osv.; ofta svårt att skilja från δ; jfr IX 6 b. Herodias .. hadhe gerna dräpit honom, och kunde doch icke komma täss vidher. Mark. 6: 19 (NT 1526). Ath iach förkunnar euangelium thes torff (dvs. får, kan) iach icke beröma mich. 1 Kor. 9: 16 (Därs.). Gudh talar j sinom Helghedom, thes glädher iagh migh. Psalt. 60: 8 (Bib. 1541). The som äre vthi een rätt troo / Affledhne, haffua ingen oroo, / Thes skole wij Herren Gudh loffua. Handb. 1614, s. 67 a. Tu helgar, tröstar, gifwer modh, / Thesz tackar jagh tigh Tröstar' godh! Ps. 1695, 193: 4. (Herren) hielpen haar för migh ospard, / Thesz må jagh honom prisa. Därs. 238: 3; jfr Ps. 1819, 230: 3. Gud hafwer ock burit omsorg, thesz ware Hans namn ewinnerligen ährat. Swedberg Schibb. c 1 a (1716). — särsk. i uttr. Gud (vare l. varde) dess lofvad l. dess (vare osv.) Gud lofvad o. d., parentetiskt inskjutet l. tillagdt; jfr α β'. Som Gudhi thes loffuat nu skeedt är. Tegel G. I 1: 78 (i handl. fr. 1523). Sådana frij marknat haffuer stådt alt for lenge, wore nw tijdh at lysa honom aff som nw fast begynnar skee genom gudz ordh, gudh tess loffuat warde. O. Petri Klost. D 3 a (1528). Här är, thes ware Gudh lofwat, så myckit som til Inbyggiarenas nödtorfft och hugnadh behöfwes. Spegel Oliv. C 1 b (1675).
δ) [jfr ä. d. dis var hand lycklig i hver fær, ä. t. simson sagt ir nicht di rechte warheit. desz sprach sie zu im: wie kanst du ..'; anv. i sv. har väl delvis själfständigt utvecklats ur γ, näml. ur sådana fall där dess från att beteckna obj. för verbalhandlingen lätt kunde öfvergå till att af språkkänslan fattas som adverbial angifvande orsak, ss. vid glädja sig (öfver, på grund af), prisa (för, på grund af) m. fl., delvis torde den bero på direkt tyskt inflytande] (†) ss. adverbial: därför, af den orsaken, på grund däraf; jfr IX 6 c. Hans (dvs. G. H A:s) lijke icke warit haar / Ibland the förre Konungar / Thess gråta wäggar ock husen (öfver hans död). M. O. Wexionius (1644) i Pol. vis. 309. Thesz äre Mig Lydskyldig', och hörsam / Alle the Kraffter i Högdenne boo. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Tin Ängel håller om migh wacht; / Thesz fruchtar jagh eij dödsens macht. Ps. 1695, 347: 4. Han aldrig pliktat straff och böter, / Dess är han såsom solen söter. Bergklint Vitt. 114 (1771).
ε) styrdt af prep., se g.
g) [då i ifrågavarande uttr. prep. förekomma som icke urspr. styra gen., beror detta väl i allm. på analogiinflytande från liknande uttr. med prep. som urspr. styra gen.; i enskilda fall föreligger emellertid efterbildning af mnt. l. t. uttr.] i gen. sg. neutr. (dess), styrdt af prep. tillsamman med hvilken pron. bildar ett adverbiellt uttr.; urspr. o. vanl. med syftning på innehållet i en hel sats, mera sällan refererande sig till ett enskildt ord l. uttr.
α) [jfr fsv. mæth thes, efter mnt. mit des] (†; jfr dock slutet) i andra uttr. än tidsbeteckningar (jfr β): förutan dess, utan dess, det förutan, därförutan; dessutom, för öfrigt; eljest; med dess, därför. (Några personer hafva) then skatt vndan hollet i 11 år .., medh thes nu anno 48 bliuu the laguundne på siette tingh i Sunda sokn. BtFH 2: 66 (1548). Status causæ ähr, att ecclesiastici .. föruthan dess haffve gångitt in rem judicatam. RP 7: 170 (1638). Wille the (dvs. öfversteprästerna o. de skriftlärda) giöra folket uproriskt emot Honom? ther war ingen, som utan thes war Honom trogen och hörsam. Spegel Pass. 34 (c. 1680). Hann stelte Konungen dhed wilkoret före, att hann siälf skulle holla honom under döpelsen, menn utan dess nekade hann. Reenhielm Olof Tr. 133 (1691; isl. ellegar). Här seer man giöras en åthskilnad emellan the Kaniker som följa Biskopen stadigt, och de som uthan des til Gästebodz budne woro. Dijkman Ant. eccl. 257 (1703). — särsk. (mindre br.) i uttr. utom dess, se UTOMDESS. — jfr DESS-EFTER, -FÖRMEDELST, -FÖRNEDAN, -FÖRUTAN, -FÖRUTOM, -MEDELST, -UNDER, -UTAN, -UTOM.
β) [jfr fsv. undir thäs, t. unterdessen] i tidsbeteckningar; jfr e ι ofvan; jfr vidare under resp. prep. Oss återstår den Hamn, I wunnit, än at winna, / Och Himlen wet hwad Sorg oss innandes kan hinna. Frese Verldsl. dikt. 99 (1717, 1726). En tropp af de Nordiske, som alt til dess varit hållen för oöfvervinnerlig. Dalin Hist. 1: 535 (1747). Månget dunkelt sagominne / bor sedan dess uti mitt sinne. Tegnér 1: 154 (1822). Förinnan dess med vapenklubban slår jag. Almqvist Sign. Luna 83 (1835). Dock var det ju ännu länge, länge till dess. Lindqvist Dagsl. 1: 153 (1898). Nu är det .. tjugo år sedan dess. Åkerhielm De gamlas roman 78 (1907). — (knappast br.) Från dess herrskat som drott du har / I väldiga Thebe. Palmblad Sophokles 277 (1839, 1841). (†) D(omi)no Iohanne Wretius, hwilcken .. vthj Stregnäs Gymnasio sine studier ÿrckt (dvs. idkat) och drifwit hafr med all flijt och vnder dess .. mine sönner trooligen (dvs. troget) och wähl informerat. Växiö domk. akt. 1677, nr 208. Hans käraste Frigifne .. afhände honom lifvet: inom dess kastade de ögonen på en Efterträdare. Dalin Montesquieu 127 (1755). — jfr DESS-EMELLAN, -FÖRINNAN, -FÖRNEDAN, -INNAN, -INOM, -MEDAN, -SEDAN.
h) [jfr fsv. thäs hälgha anda hugher foor ower watnin thz är at sighia ower iordh oc himil; urtica thz är nätzsla samt motsv. anv. af d. det er, det er at sige, det vil sige, isl. þat er, holl. dat wil zeggen, t. das ist, das heisst, eng. that is, that is to say, äfvensom lat. id est, hoc est] i neutr. sg. med syftning på enskildt ord (af hvad ordklass som helst) l. uttryck l. sats l. satsförbindelse, i uttr. det är (numera nästan bl. arkaiserande, i sht i religiös stil), det vill säga, förr äfv. det är (så mycket) sagdt l. det är till sägandes o. d., inledande en (omedelbart efter det åsyftade ordet osv. parentetiskt inskjuten) förklaring af ett ords l. uttrycks betydelse l. innebörd; numera alltid obetonadt o. med starkt förbleknande af den hänvisande bet., närmande sig karaktären af pers. pron. (jfr a δ ofvan); jfr för öfr. SÄGA o. VARA. Emanuel, thz är så mykit sagt, gudh medh oss. Mat. 1: 23 (NT 1526). Ephphatha, thet är sagt, vplyck tigh. Mark. 7: 34 (Därs.; öfv. 1883: det är). Wor herre (har) .. befalet oss bruka thetta sacramentit sich til åminnelse, thet är, at wij här medh skole j hogkomma hans werdugha dödh och blodz vthgiutelse. Mess. 1531, s. B 3 b. Medh Gudz ord är thet (dvs. vattnet) een Döpelse, thet är, itt nådhafult lijffzens watn. Kat. 1572, s. C 1 a. Arla, det är, bittida. Stiernhielm Ut. (1668). Nyktert lefwerne, .. alware wijsdom, / Leda dig in opå Mijn', det är, Dygdenes stenige foot-spor. Dens. Herc. 308 (1668). Så skal du förmana din Adolph, för alt det heligt är, at han inte har andra Gudar jämte mig ... Det är til säjandes, at han intet håller sig til andra gynnare än til mig. Dalin Vitt. II. 5: 87 (1738). Den första de dödligas Naturlag är då helt enfaldigt att bestå, att vara, enligt sin natur; det är, att lefva sällt, lefva ljuft. Thorild 3: 5 (1788). Vid den unga prestmannens framtågande (i kyrkan) reste de sig småningom alla — det vill säga, de som kunde resa sig. Almqvist Kap. 17 (1838).
III. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, isl. sá, got. sa, mnt. de (the), nt. de (dei), holl. die, de, fht., mht. o. t. der, eng. the, that samt af motsv. pron. i andra (germanska o. utomgermanska) språk] med relation till en i satssammanhanget följ. (attributiv) bestämning, gm hvilken närmare angifves hvad pronominet syftar på (i denna anv. vanl. kalladt ’determinativt pronomen'); med starkare l. svagare betoning, allt eftersom ett motsatsförh. mer l. mindre klart framträder för medvetandet, ofta, i sht då ett sådant motsatsförh. helt saknas, alldeles obetonadt.
1) i adjektivisk anv.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande det l. de enskilda af ett visst slag som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 2 a o. 3 a.
α) [jfr fsv. þet mint som nu gar; i þe book som callas vitas patrum; all the diwr ther skapath woro samt motsv. anv. i d., isl., got., mnt., nt., holl., t. o. eng. osv.] med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Wid then plicht, som Suerigis lag inneholler. G. I:s reg. 1: 3 (1521). Thet talit iach talat haffuer skal döma honom påå ytersta daghen. Joh. 12: 48 (NT 1526). The quinnor som theras barn omskåro, wordo dräpna. 1 Mack. 1: 63 (Bib. 1541). Dedh intrångh Sveriges crono skeer i den gårdh Skårdala. A. Oxenstierna 2: 662 (1624). Alle the Kraffter i Högdenne boo. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Håller tu then läran, vti hwilken tu tilförena warit vpfödd, för falsk. Handb. 1693, s. 33. Prästeståndet .. tackar för den communication, dem skiedde igenom R(idderskapets) o. A(del)ns Deputation. 2 RARP 5: 46 (1727). Kiöp, skifte, och gåfva skola skrifteliga ske .., och the vilkor ther sättas, hvar å samma kiöp, skifte, eller gåfva sig grundar. JB 1: 2 (Lag 1734). För de begärelsers skull, dem vi förluste oss uti. Nohrborg 819 (c. 1765). En Christelig Lärare bör .. känna den själens behof, åt hvilken han af Guds ord vill meddela tjenliga råd. Handb. 1811, s. 96. Det är, för att förstå ett folk, väl värdt att äfven betrakta den natur, hvari det lefver. Geijer II. 1: 32 (1825). Hvem täljde väl de striders tal, / Som detta folk bestod ..? Runeberg 2: 4 (1848). Ju inskränktare den krets är, inom hvilken våra intressen röra sig, dess färre ord behöfva vi. E. H. Tegnér i Ydun 57 (1869). Di pengarna du har kan du behålla. Paul Herr Ludvigs 167 (1893). Jag sade: ”Mina damer, målet för min längtan var förr en hälsning av den damen, som I kanske syften på ..”. Wulff Dante 111 (1897). Kristendomen är hög i de sanningar den frambär, de kraf den ställer. Rudin Ord t. ungd. 3: 32 (1903). Låt oss .. tänka på det slags kroppsrörelse, som är vanligast och allmännast för normalt utrustade människor — gåendet! Cederschiöld Rytm. trollm. 15 (1905). Sorger och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde. Lagerlöf Holg. 1: 26 (1906); jfr IV 3 b. — särsk.
α') (†) ställdt efter sitt hufvudord. Ja dagen den iag bannar än, på hwilken Dido hyste / Æneam. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 125.
β') ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af ett adj. l. adjektiviskt pron. l. räkneord l. till ett substantiveradt adj. l. till ett ensamt pron. l. räkneord; oftast obetonadt o. då af språkkänslan vanl. uppfattadt ss. best. artikel, stundom äfv. logiskt svårt att skilja från denna; jfr β α'. Sedhan the twsende åår wore forlijdhen som Johannes omtalar j sin oppenbarilse. O. Petri Klost. D 3 a (1528). Thz lilla wy äga. Asteropherus 45 (1609). Den trogne kerleck som Jagh til eder hafwer burrit. Gustaf ii Adolf 577 (1613). Dem andra will han inthet wpropa som mädh uore. Växiö domk. arkiv 1651, nr 89. Det allerskönste Verginske Taback, som i staden / Fins. Stiernhielm Herc. 234 (1668). Af alle de Konungar, som de Romare angrepo, var Mithridates den ende, som försvarade sig med tapperhet. Dalin Montesquieu 60 (1755). De lyckliga, dem ödets gunst förunnar / Ett högre mått af djerfhet eller makt. Wallin Vitt. 2: 206 (1808). Den första blomma, våren födt, / det första smultron, som blef rödt, / det första ax, hvars guld blef moget, / dem bjöd han henne. Tegnér 1: 4 (1825). De gamla skåpen, som stått i den förra målarestugan, prydde nu väggarna här. Rydberg Vap. 347 (1891). Den största skänk, som af sin rikdoms fullhet / Gud gaf i skapelsen .. / Var viljans frihet. Lidforss Dante III. 1: 20 (1903). — (i poesi, föga br.) med annan ordställning än den vanliga. Historien om de alla tåg, / Som hären gjort och skulle göra. Stenhammar 129 (1794). Minsta det streck, som jag (dvs. en stenograf) slänger till vägs. Topelius Läsn. f. barn 7: 45 (1885, 1891). särsk. (†) efter pron. samme; jfr XII 1 e ε o. DENSAMME. Samma den ek, som står här i lunden. Bellman 6: 86 (1766). (Jag har en son) som älskar och söker / samma det målet som I. Tegnér 2: 215 (1829).
γ') (i skriftspr.) ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af en genitiv l. ett possessivpron.; vanl. liktydigt med substantiviskt demonstrativpron. åtföljdt af ett partitivattribut (jfr 2 a α α'). Den Guds gåfva, som våra förfäder aktade under namn af sunda förnuftet. Tegnér 3: 137 (1817). Medeltidens idé utvecklade sig först till full mognad i den sin fortsättning, som kallas Nya Tiden. Wieselgren Sv:s sk. litt. 2: 124 (1834). De våra fäder, som lefde 2000 år före Kristus. Rydberg Myt. 2: 423 (1889). Den historiens allmänna lag, som åskådliggöres genom pendelns svängningar. Tegnér Farf. 167 (1900). (†) Att han leffrerer Claudio och Simon Hendrichzsonn halffpartten utaff the thäre (dvs. deras) penninger, som han anammede. G. I:s reg. 24: 532 (1554).
δ') (numera knappast br.) i utrop, motsv. ett nutida hvilken. Ach wee, ach wee, then nödh här är! Holof. 27 (c. 1580). Ach den oändeligh möda och nästan odrägeliga omsårgh som een konungslig spiira måtte med sig föra. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 110; jfr β'.
ε') [jfr fsv. vpa then platz ther konungen hiolt; d. det sted hvor han stod; alle de steder jeg har været; t. in dem hause wo er wohnte; eng. in all countries that I have been] vid rums- l. ortsbeteckningar, med den efterföljande bisatsen inledd af ett relativt rumsadv.: där (i skriftspr. äfv. hvarest), dit osv., numera sällan (i sht hvard. o. poet.) utan inledande relativ. Det land dit han nu reser. I dhett huusett hann legatt hafver. Oxenst. brefv. 5: 258 (1623). Den Platzen ther Iszraels Barn landstego. Kiöping Resa 29 (1667). Jag ville Ärans höjder hinna, / Men bortvek i det fjät du gick. Kellgren 2: 199 (1790). På det stället, der borgen Antonia förut stod. Palmblad Palæst. 264 (1823).
ζ') [jfr fsv. the stwnd barnit war syukt; j then timän ath hon war XX ara gamull; ä. d. den tiid hwn op vognede; den dag at solen paa korset gik ned; paa de tider, som de først ere skrevne; d. det aar, da dette skeede; isl. á þeim mánaði, er ek em vanr at kasta ellibelginum] vid tidsbestämningar, med den efterföljande bisatsen inledd af temporal konj., numera sällan af ett mot dylik konj. svarande att (jfr ATT, konj. 10 b) l. (numera bl. hvard.) som, äfv. (numera i sht hvard. o. poet.) utan inledande partikel; jfr 2 a α β'. J the lilla stund sedhen han kom till rikedh. G. I:s reg. 1: 26 (1521). Then tijdh kommer .., ath rette tilbidhiare skola tilbidhia fadheren j andanom och j sanningen. Joh. 4: 23 (NT 1526). I then natten thå han förrådder wort. 1 Kor. 11: 11 (Därs.). Skulle jag nu den tijdh icke hinna att leffva til des mitt upsått bleffve fulbordatt. A. Oxenstierna 1: 636 (1650). Heden-höös, det är ifrån den tijden som Hedendomen war i Swerige. Stiernhielm Ut. (1668). Vid det tillfället, at jag talar om underliga sjukdomar. Björnståhl Resa 2: 155 (1773). Thet första året et ämne utgifvit är, böra Academiens Ledamöter theröfver icke arbeta. 1 SAH 1: 39 (1786, 1801); jfr β'. De århundraden som förflutit, se'n den tid då Staten njutit gagn af deras förfäder. Tegnér 5: 10 (1800). Han var ledsen, att han måste resa just den dagen, som middagen var utsatt. De Geer Minnen 2: 223 (1892). Han mindes icke den dag, när han senast åt. Högberg Vred. 1: 195 (1906). — särsk. i uttr. den dag, (i) den stund, den tid(en) i mer l. mindre utprägladt konjunktionell anv., se DAG I 3 a ρ β' samt STUND o. TID.
η') med sbst. bestämdt, utom af relativsatsen, äfv. af en inf. l. att-sats, tillagd efter relativsatsen ss. apposition till sbst. (jfr β); jfr 4 a α. Det upsåt hon fattad hade, at skynda med sin Resa. Lagerström Bunyan 2: 22 (1727). Den upptäckten, som man en tid trodde sig hafva gjort, att väderleken efter visst antal år kom tillbaka. M. Jansson i Läsn. f. sv. folket 1907, s. 104.
β) [jfr fsv. aldre skall mit mödernes slekte faa then skam, at iak skall smidä mz hamber oc tang; d. jeg lover det paa den betingelse, at du ikke taler derom til nogen; isl. sú sýn at sjá son sinn píndan; t. in der hoffnung bald zu genesen; er hegte immer den Gedanken, dass ..] med syftning på en efterföljande inf. (l. däremot svarande konstruktion, se δ') l. att-sats, mera sällan bisats af annat slag, som närmare angifver innehållet af ett föreg. abstr. sbst.; jfr 2 a β o. 4 c samt ATT inf.-märke IV o. ATT konj. 9 a. Wij som Christne äre haffue thet hopp at wij skole alle samman ståå vp aff dödha. O. Petri Handb. F 2 a (1529). Kongen i Frankerikes sendebudh, som the Danske .. hade kommit i then troen, att ther skulle ingen skuld finnes på theris side. RA 2: 120 (1565). Thet wij honom anammade och vptogho för wår Storfurste, skedde förnämligast för then orsaak skuld, at wij wele bliffua aff medh Boris Gudenow. Petreius Beskr. 2: 198 (1614). När min morfar fick di tienderna, att jag lefde och var bättre. Horn Lefv. 49 (c. 1657). Thet Miszbruuk måste afskaffas, at bannlysa någon, ther fuller Giärningen kunnig, men sielfwa Syndaren obekant är. Kyrkol. 10: 6 (1686). Emellan dem af R(idderskapet) o. A(deln) som äga den förmåhnen at af deras landgodz upbära spanmåhlsränta. 2 RARP 5: 694 (1727). Skulle jag den (dvs. synen) framdeles förlora, så äger jag innom mig den trösten, det jag blind blifvit, under det jag ljus och syn förvärfvat. Tessin Bref 1: 189 (1752). (Jag) förbehåller .. mig den friheten at vidare få skrifva därom (senare). Lagerbring Skr. 138 (1770). Jemnte denna stridslystnad hade Klas Tott det felet att älska höga spel, och den olyckan att dervid ofta förlora. Fryxell Ber. 10: 29 (1842). År 1815 hade K. M:t den nåden att tilldela mig Nordstjärneorden. Berzelius Själfbiogr. ant. 69 (c. 1845). Jag måste tillbakavisa den beskyllning, att nybyggarne göra nejden häromkring osäker. Rydberg Ath. 491 (1859, 1866). Efteråt .. har jag kommit på den tanken, .. att reformerna möjligen skulle kunnat påskyndas. De Geer Minnen 2: 59 (1892). Att jag .. må .. få den lyckan att komma till eder. Rom. 1: 10 (öfv. 1907). — särsk.
α') ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af ett adj. (l. adjektiviskt ord); oftast obetonadt o. då af språkkänslan vanl. uppfattadt ss. best. art.; jfr α β'. Jag hyser den bestämda öfvertygelsen, att om lämpliga åtgärder i tid vidtagits, saken skulle fått en lycklig utgång. Historien lemnar ock dem, af nedrigare härkomst, den hugnefulla visshet, at Ärans Tempel är allom öppet. Tessin Bref 1: 223 (1753). Jag har också hört den glada nyhet, att Calle och Uggla få komma hem till jul. E. G. Geijer (1806) i Sv. mem. o. bref 7: 54. Icke heller delade jag den af Geijer uttalade mening, att adlandet borde upphöra. De Geer Minnen 1: 204 (1892).
β') [jfr d. jeg tager mig den frihed (at), jeg har den ære (at), gør mig den ære (at), hav den godhed l. vær af den godhed (at), t. ich nehme mir die freiheit (zu), ich habe die ehre, das vergnügen (zu), haben Sie die güte (zu)] i vissa (i sht i talspr. o. brefstil förekommande) fraser o. formler, med starkt förbleknande af den hänvisande bet. hos pronominet: ta(ga) sig (stundom tillåta sig) den friheten (att); ha(fva) den äran (att) l. det nöjet (att), göra (ngn l. ngns hus) den äran (att), förr äfv. taga sig den äran (att); ha(fva) den godheten l. vara af den godheten (att); ha(fva) den vänligheten (att); jfr anm. nedan samt (beträffande de speciella anv. af de olika uttr) FRIHET, GODHET, NÖJE, VÄNLIGHET, ÄRA. Med hvem är det jag har den äran att tala? Får jag ha det nöjet att se dig hos mig på en kopp te i morgon kväll? Balck Esop. 39 (1603; se δ' nedan). The taga sig den ära / .. Ehr beswära. Runius Dud. 3: 50 (1702). Jagh (tager) migh härmedh dhen friheten .. at infinna migh hos Mon Coeur med min ringa skrifvelse. Carl xii Bref 64 (1704). Österling Ter. kom. 3: 253 (1708; se δ' nedan). Jag har den ähran at nu härhos sända den gräntse-Chartan af Feltero. G. Benzelstierna (1730) i Benz. brefv. 49. Han har haft den godheten at på bästa sätt åtaga sig och bestyra affairerna för mig. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 98. C. A. Agardh (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 373 (se δ' nedan). Det är .. härom som jag skall taga mig den friheten, att underställa Tit. mina .. meningar. Leopold 5: 211 (c. 1820). Gubben .. sade: jag har den äran att tala med Vigg. Rydberg Vigg 6 (1875, 1883). Geijerstams (anmälan), hvilken du hade den vänligheten att skicka mig. C. Snoilsky (1884) hos Warburg Snoilsky 330. — särsk. i de elliptiska uttr. ha den äran (näml. att lyckönska ngn, att dricka med ngn osv.) o. göra (ngn l. ngns hus) den äran (näml. att besöka ngn o. d.); jfr vidare ÄRA. Den bekanta skålen: Capten Puff, jag har den äran: jag har den äran. Kexél 1: 244 (1789). Hans höga Nåd .. gör vårt hus då och då den äran. Levin Cabale 6 (1800). ”Jag har den äran!” Almqvist A. May 46 (1838; vid gifning i kortspel). Det var då allt för mycken godhet att göra mitt ringa hus den äran! Hedenstierna Fru W. 63 (1890). Har den äran! Tusen gånger! Och jag blir väl tärna? Cavallin Kipling Gadsby 20 (1897).
Anm. I sammanhang med den ofvan anmärkta, starkt förbleknade bet. hos pronominet i de anförda uttr. står, att numera i dessa uttr. pronominet ofta saknas. Jämte ta(ga) sig den friheten (att) osv. förekomma sål., i sht hvard. o. i affärsstil, ta(ga) sig friheten (att), ha(fva) äran (att), ha(fva) godheten (att) osv. I de elliptiska uttr. (se slutet af mom. ofvan) bibehålles dock alltid pronominet.
γ') [jfr fsv. for thän sculd (at), d. i den hensigt (at), af den aarsag (at)] (jfr anm. nedan) i vissa stående uttr. som närma sig bet. af en sammansatt prep. l. (tillsammans med det följande att) en (vanl. final l. kausal) konj.; vanl. med starkt förbleknande af den hänvisande bet. hos pronominet; jfr för öfr. AFSIKT 3 a β slutet, AKT 8 a γ, SKULD, UPPSÅT, ÄNDA samt FÖRDENSKULL (att). Han sielff (dvs. Kristiern II) kom .. medh en stoor hoop Skepp och en Krijgzmacht .. i then acht och mening at intaga Stockholm. G. I:s reg. 1: 20 (1521). För then skuld at Gudh wil, at Öfwerheten skal .. wara .. Gudz församblingz Fosterfader. O. Martini Pred. D 4 b (1606). Sådann[t] (är) till denn ende skeedt .., att (osv.). Oxenst. brefv. 5: 17 (1612). När en eller några få personer eller familler inkomma (i ett land), i det uppsåt at där bygga och bo. Berch Hush. 37 (1747). Regeringsformen .. var mehra sammanfattat i den afsickten at hålla hofvet i aga och räddhoga, än at (osv.). Höpken 1: 19 (c. 1760). — särsk. (†) i uttr. i det ställe(t) (att) l. i den staden (att), i stället för (att); jfr II 1 c β. I thet stället, at han oss sådant lofva skulle. Humbla 24 (1740). särsk. i rent konjunktionell anv., inledande en efterställd bisats. Tu (Gud!) .. lät honom lijdha dödhen; j then stadhen wij alle ewinnerligha döö skulle. Mess. 1531, s. B 2 b. A. Oxenstierna 1: 642 (1650). Lutherus (blef) stämd til Augsburg, i det stället han eljest hade skolat föras til Rom. Borg Luther 1: Föret. 30 (1753). Porthan Skr. 5: 384 (1797).
Anm. I st. f. demonstrativpron. o. sbst. (i best. l. obest. form) användes vid vissa af de ofvan anförda uttr. numera vanl. ensamt sbst. (i allm. i obest. form): i afsikt (att), i uppsåt (att), i akt och mening (att); numera alltid: i stället för (att).
δ') [med afs. på förh. mellan dessa konstruktioner och konstruktionen med att o. infinitiv jfr O. Jespersen i Dania 3: 145 ff. (1895)] (i ledigare stil, i sht hvard.) med syftning på en med det föregående gm och förbunden infintiv l. (med det föreg. verbet koordinerad) finit verbalform. (Han) mente, at bonden skulle haffua giordt honom then äran, och biuda honom dricka först. Balck Esop. 39 (1603); jfr β'. Haf then godheten och säg oss thet. Österling Ter. 3: 253 (1708); jfr β'. Hans Zariska Majestät ville visa Sändebuden den nåden och tillskicka dem af sin egen mat och drick. Hallenberg Hist. 4: 771 (1794). (Jag) vill .. ta mig den friheten .. och utbe mig en Tasse Thée hos Er. Stridsberg Landpr. 14 (1795); jfr β'. (Palmblad) var .. af den godheten och skickade mig ett paket böcker. C. A. Agardh (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 373; jfr β'. Jfr Cederschiöld o. Olander Vinkar 116 (1901).
ε') [jfr isl. kærðu þat mál sín i milli, hvat Sviakonungr myndi til taka] (mindre br.) med syftning på en efterföljande indirekt frågesats. Mindre än intet den sorgen du röner, / Hvem som dig kröner. Bellman 5: 111 (c. 1775).
γ) med syftning på en (ett) efterföljande själfständig(t) sats l. uttr.; vanl. till innebörden motsvarande ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr β); jfr 2 a γ o. 4 e. Man kan lätteligen falla på de tankar: Efter ... Nohrborg 218 (c. 1765). Det kommer af den orsaken: de flestas tanke på detta ämne är alltför lättsinnig. Lehnberg Pred. 1: 302 (c. 1800). Den tanken slog mig: varför ..? Larsson Bildn. 34 (1908). — särsk. (numera mindre br.) ss. bestämning till ett ord hvilket grammatiskt fungerar ss. apposition till ett följande uttr. som för tanken bildar en enhet i förh. till appositionen; vanl. utan motsvarighet i mod. sv.; jfr XIV 1 c o. 4 b. Ther näst läss Presten then bönen. O alzmechtige Gudh ... Handb. 1548, s. C 1 a. (Vi) hafve .. bevilliedt, att man the orden far här uth lindra må. RA 3: 88 (1593; i fråga om dopformuläret). Äldsta manuscripterne hafva burit den inskrift: Dionysii Catonis Disticha de Moribus ad Filium. Boman Cato 4 (1802). För att skilja dem (dvs. danskarna) från Svenskarna, befallte de dem att uttala de orden: ”Hvit häst i korngulf”. Fryxell Ber. 2: 144 (1826). Ett altare med den inskriften ”Åt en okänd gud.” Apg. 17: 23 (öfv. 1907).
δ) (föga br.) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. (som grammatiskt fungerar ss. prep.-attribut till det af pronominet bestämda sbst.); jfr 2 a δ o. b β, 3 a β samt 4 b. Somliga, som icke vilja hafva den möda med Torfskärningen, bruka at samla liung, pors eller annat ris uti högar, och bränna tillika med stubben på sin åker. Serenius Eng. åkerm. 151 (1727). Den tanken om ett minnets lif, huru djupt var den icke rotad hos våra förfäder! Weibull Lundag. 178 (1889).
b) betecknande ngn l. ngt l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilket l. hvilka, af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller, härigenom mer l. mindre utprägladt närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: (en) sådan, en, någon; jfr 2 b, 3 b o. 4 a γ.
α) [jfr fsv. han fan ekke then stad som han tröste göra diwret sart oppa; d. den pose revner ikke som er aaben i begge ender; der er ikke det menneske til, han ikke har fornærmet; isl. gull vissak ekki á Gnitaheiði þat er við ættima annat slíkt] (numera utom i vitter stil i sht i nekad sats; jfr dock γ' o. δ') med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Den människa finns väl inte till som inte någon gång har gjort en dylik erfarenhet. The böön, som icke beslutas j noghot aff the stycke som här äre begripen, är wisseligha icke tacknämelighen för worom hemmelska fadher. O. Petri Män. fall 112 (1526). The vederstyggias then person till echta tagha, hvilken the effter thes dödh erfva kunna. RA 2: 8 (1561). Dör .. den, som (har) .. utländska (arfvingar), hvilka uppehålla sig på den ort, där Svensk Man arf njuter. Lagerbring 2 Hist. 1: 78 (1778). Förläna oss nåd att alltid blifva det folk, som, under alla skiften, förtröstar på Din mägtiga hjelp. Handb. 1811, s. 23. Han följer de grundsatser, som .. i deras tillämpning måste afprägla hans egen öfvervägande sinnesdaning. Wallin Rel. 2: 62 (1818). — särsk.
α') [jfr fsv. till thenna dagh fans inghin then mestherä som waar like war i ordhom eller i bokelighom konsthom; hwart thz klädhe som thera hold komber widh; nokor þe vakn sum äru til openbarlik strid; ä. d. huert det been i hannem vor; nogen then thing du haffuer vdij dit huuss; isl. engi er sá maðr i húsi þínu er þori nefna þik] (†) i förening med pron. hvar, ingen l. någon; jfr 3 b α. Noghon the bön, som noghon menniskio skee skal. O. Petri Män. fall 93 (1526). The (dvs. de första människorna) .. hade jngen then lem som tå hade skam eller blygd mz sich. Dens. Män. skap. 16 (c. 1540). Hwar den gång iagh på hennes knää satt. Messenius Sign. 4 (1612). Nogon then last .., som hörer vnder vppenbara schrift. Rudbeckius Kyrkiost. 11 (c. 1635). (Vi) skulle .. slå uth hvart det fönster här är. Växiö rådstur. prot. 10 nov. 1729.
β') [jfr d. han var ikke den mand som brød sit ord] i uttr. icke vara den person l. man osv. (som), förr äfv. vara den person osv. (som icke), icke vara en person (som), icke vara sådan (som l. att), icke vara den (som); jfr 3 b δ. I ären then personne, som icke borde läggie sig utt för sådannt sälskap. G. I:s reg. 20: 6 (1549). Generalen ähr .. icke .. den person, som man sig pålita kan. RP 7: 115 (1637). Lewenhaupt var ej den man, som vågade åtaga sig ansvaret för ett djerft beslut. Malmström Hist. 2: 336 (1863).
γ') [jfr eng. like the good boy you are] (i sht hvard.) ss. bestämning till ett personbetecknande sbst. af berömmande l. nedsättande bet., i uttr. den .. som (han osv.) är, en sådan .. som (han osv.) är. Hade han inte varit den kruka (som) han är, så hade han väl gjort något åt saken. Låt vara .. att markis Prat, som den gentleman han är, fäst sig endast vid det goda han sett. PT 1901, nr 153, s. 3. Som det ridderliga barn hon var. P. Hallström i SvD(L) 1909, nr 38, s. 4.
δ') (i sht hvard.) i uttr. det finnes (l. gifves, äfv. är) de .. (som), förr äfv. den .. (som), det finnes (osv.) sådana .. (som); jfr 3 b ζ. Det finnes de personer som påstå, att ... Det fanns där de gäddor som vägde ända till sex kg. Dhet kan vara dhen gårdh i s(ockne)n som är 2 1/2. mijl belägen ifrån Nääss. Växiö domk. akt. 1694, nr 548. Anm. I sådana uttr. som de ofvan nämnda användes numera i vårdadt talspråk o. i skrift hellre ensamt sbst. i pl.: det finnes personer som osv.
β) (numera mindre br. utom ss. bestämning till ett måttsord l. ord med närstående bet.) med syftning på en efterföljande (vanl. förkortad) jämförelsesats, förr äfv. jämförande villkorssats (se β'); ofta närmande sig bet. af en kvantitativ bestämning: så stor; jfr γ. Om så är ath j lidhen j then motton som wij lidhe. 2 Kor. 1: 6 (NT 1526). (Banér) haffver och den credijten der uthe .. som ingen annan haffver. RP 6: 45 (1636). Jag tycker mig äga then förfarenhet härutinnan, som någor annar. Linné Bref I. 1: 3 (1757). Andra årtiondet af nittonde seklet fanns i Sverige ingen annan borgmästare med det anseende som Kommers-Rådet Nordlindh i Malmö. Crusenstolpe CJ 2: 5 (1845). Uti andra länder .. har utvecklingen .. aldrig nått hvad beträffar massornas elände den höjd, som uti de nämda länderna. Fahlbeck Stånd 84 (1892). — särsk.
α') (†) närmande sig bet.: samma. Påfoglar bekomma nästan the Siukdommar såsom Höns. I. Erici Colerus 1: 391 (1642). Detacherade värk .. hafvandes det ansende, som ifrån cortinen afskilgde bastioner. Lang Lorentssen Fortif. 44 (1737).
β') (†) med syftning på en jämförande villkorssats. Han .. lade den grund uti Theologien samt Jus Canonicum, som hade han redan vetat, hvar til det skulle tjena. Celsius G. I 5 (1746, 1792).
γ) [jfr ä. d. efterdi historien med alle de omstændigheder blev fortalt, at man fast ikke kunde tvivle om dens rigtighed] (numera mindre br.; jfr dock β', o. γ') med syftning på en efterföljande konsekutiv att-sats; ofta närmande sig bet. af en kvantitativ bestämning: så stor; jfr β; numera bl. vid abstr. sbst. The menige kirkieprester äre ecke vtaff then skickelighett, att the kunne så finna pået. Ludvigsson Norman 7 (c. 1550). Är omyndig til the åhr kommen, at han sielf kan finna, thet förmyndaren ej väl thes egendom förestår. ÄB 23: 1 (Lag 1734). Spens attaquerade fienden med den tapperhet och eftertryck, at de genast togo flyckten. Nordberg K. XII 1: 149 (1740). Eric .. var bragt i den nöd, att redan 50 hästar voro förtärda i brist af annan föda. Strinnholm Vas. 1: 105 (1819). Titaner, hvilka med den kraft stormat Olympen, att det knakat i himmelens alla fyra hörn. Sturzen-Becker 1: 156 (1861). — särsk.
α') (†) ss. bestämning till konkret sbst. Carll hade intet the arma, att han strax kunde dräpa Peder. RP 6: 626 (1636).
β') (fullt br.) ss. bestämning till ord med bet.: beskaffenhet, egenskap, natur o. d.: sådan. (Om) Synden är af then Art och Natur, at hon är fulbordad. Kyrkol. 7: 4 (1686). Få laster, få dårskaper äro af den beskaffenhet, att de kunna lifligen målas med artighetens små fina penseldrag. Leopold 5: 452 (1799). (Skriftens försäkringar) rörande Jesu moraliska beskaffenhet .. äro af den bindande egenskap, att det icke låter sig .. betvifla, det (osv.). Thomander 2: 31 (1829). Mäster var icke i den sinnesförfattning att han kunde måla. Rydberg Vap. 241 (1891). Det påstås, skräddare ä' af den arten, / att blodet är knappt och modet slappt. Melin Dikt. 2: 150 (1904).
γ') [jfr d. i den grad (at)] (fullt br.) ss. bestämning till måttsord l. ord med närstående bet.: så stor (så hög osv.). Thenna .. prostitution .. var intet af then vickt, at jag mig mycket ther öfver kräncka skulle. Humbla 106 (1740). En .. sjukdom .. hvilken gjort honom blek i den grad, att han knappt kände igen sig sjelf. Kexél 2: 51 (1781). Förbittringen emot Huss hade .. stigit till den höjd, att ... Englund Gedungsen 74 (1853). (Upptagandet af utlänningar i frälset har) aldrig skett till den grad, att adelns svenska karakter däraf lidit. Fahlbeck Sv:s adel 1: 24 (1898). Andra mineral påträffas icke i den myckenhet, att ett särskildt tillgodogörande af dem lönar sig. Brate Sv. spr. 106 (1898). (†) (Han) var .. i den högd vårdslös, at han ... Acrel Chir. händ. 347 (1775; uppl. 1759: til den högd). — särsk. [uppkomsten af aposiopesen förklaras ur sådana fall i hvilka den talande, då han kommit till följdsatsen, ej funnit (nog starka) uttr. för hvad han ville säga] (hvard.) elliptiskt, i uttr. till den grad, stundom (med ännu starkare hvard. prägel) förstärkt: till den vilda (o. d.) grad, (alldeles) förskräckligt, (alldeles) rysligt. Din man har skrifvit ett bref, som skrämt mig till den grad. Edgren Kamp. f. lyck. 132 (1887). V:s sjelfbiografi .. är .. till den grad omedvetet rolig. SD(L) 1902, nr 124, s. 2.
c) [jfr d. den penge som er betalt er glemt, isl. þann mannin, som hón finnr hreinan, gerir hón saurgan samt motsv. anv. i t. o. eng.] i sg., generaliserande (åsyftande samtidigt hvart o. ett af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller), mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: hvar o. en; jfr 3 c o. 4 a δ. Den dag som gått återkommer aldrig mer. The menniskio som troona haffuer til Christum kan ingen ting wara skadelighen. O. Petri Handb. E 4 b (1529). Så gör then man ther bygger på ijsz. Svart Gensvar E 4 (”3”) a (1558). Then församblingh, som .. någen (präst) fordrer, vare förplichtet honum at försehe med tilbörligit underhåld. RA 3: 84 (1593). Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, mot een olärd. Stiernhielm Herc. 426 (1668). Thet är arfvejord, som efter föräldrar, barn, syskon .. ärfves: så ock then aflingejord, som sättes i stället för arfvejord. JB 2: 1 (Lag 1734). Det menniskobarn, som är födt derutanför (dvs. utanför kristna kyrkan) och aldrig upptages deri, vi vilja ej påstå, att det är förtappadt för tid och evighet. Tegnér 4: 228 (1839).
2) i substantivisk anv. med underförstådt sbst., som vanl. är att supplera ur det föregående, stundom dock (se a α α') ur en omedelbart efter pronominet följande bestämning.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande den l. det l. de enskilda som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 1 a o. 3 a.
α) [jfr d. de berømteste af normannertogene ere dem, som de danske foretog o. motsv. anv. i holl., t. o. eng.] med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Wij som icke see effter the ting som synas, vthan the som icke synas. 2 Kor. 4: 18 (NT 1526). At wij så gå genom thenna timeligha håffuor, ath wij icke vmbäre the som ewogha äro. Mess. 1531, s. C 3 b. Vij .. skulle oss beflijte att venligen afhandla och bileggie hvad irringar och brister på färde vore, och de vij icke kunde bliffua eens om, dem skulle vij .. skiute till en Opman (dvs. skiljedomare). A. Oxenstierna 1: 58 (1612). Vederlag för alla gods som Academien mist hafver, så och de som medh skada äro förbytte. Rudbeck Bref 69 (1670). En annan Religion, än then Wij och Wåre Undersåtare bekänna Osz til. Kyrkol. 1: 5 (1686). Dessa gerningar (uppväckte) hos de Romare .. helt andra begrep, än dem vi nu äge. Dalin Montesquieu 117 (1755). Desse (vaxafbildningar) hade en ohyggeligare ton, än dem han hade sett i Florenz. C. A. Ehrensvärd 11 (1782). Du hatar, för din son, en annan makas hand, / Än dens, — som från en thron sin spira honom räcker. Leopold 1: 27 (1790, 1814). Nyttja dessa stunder — de äro dig unnade till din beredelse mot dem, som återstå. Lehnberg Pred. 1: 51 (c. 1800). Den vittra hungersnöden måtte vara stor, då man ger sig på grafskrifterna, i synnerhet de som komma frånd Lund. Tegnér 5: 48 (1805). Saken (är) ingalunda så lätt, som de flesta komitéledamöterna tyckas föreställa sig, åtminstone de jag känner. Dens. 6: 17 (1826). (Kallias' döttrar) fingo fritt välja sig män .., och dem de valde, blefvo hans mågar. Carlstedt Her. 2: 369 (1833). Fruktan för monarkens magt är .. icke absolut förbindande för andra väsenden än de, för hvilka .. fruktan verkligen är den starkaste driften. Claëson 1: 49 (1857). Det är ett märkvärdigt tidskifte i Upsalas annaler, det som inträder med adertonhundrafyrtiotalet. Wennerberg 2: IX (1882). Gif honom lycka, men icke den, som känner sig ogrumlad inför andras lidanden! Rydberg Vap. 11 (1891). Obemärkta ämbetsmän, som kanske voro mera hederliga än dem som hela världen känner. Hillman Sp. nov. 11 (1896). I ords stafning och skiljetecknens användning följa många böcker och tidningar andra regler än dem, du lärt i skolan. G. Cederschiöld hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 31 (1901). Bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Lagerlöf Holg. 2: 208 (1907). Aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar som de han nu låg under. Därs. 318. — särsk.
α') [jfr d. vælg de af bøgerne du synes bedst om] med supplering ur ett omedelbart efter pronominet följande partitivattribut; jfr 3 a α β'. För de af mina unga läsarinnor, som önska veta något mera om hennes toilette. Bremer Fam. II* 1: 160 (1831). Lemna åt mig .. dem bland edra troppar, som af blygsel eller fosterlandskärlek vilja stanna. Fryxell Ber. 11: 175 (1843). De af våra egna landsmän, som tala finska eller lapska. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 7 (1901).
β') [i de fall där det efter pronominet underförstådda ordet icke är ett tidsuttr., är denna konstruktion att anse ss. ett förkortadt uttryckssätt, i det att en relativsats af allmänt innehåll: ”som äger (l. ägde osv.) rum” o. d. utelämnats före tidsbisatsen] med syftning på en efterföljande temporal bisats; jfr 1 a α ζ'. Bland de behagligare tilldragelser inom ett lyckligt hem, är .. den, då någon af dess älskade medlemmar efter en tids frånvaro, återvänder i dess sköte. Bremer Hem. 2: 33 (1839). Detta var mitt allvarsammaste tycke före det, då jag träffade den rätta. De Geer Minnen 1: 59 (1892). Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen. Lagerlöf Holg. 2: 244 (1907).
β) med syftning på en efterföljande infinitiv l. att-sats l. indirekt frågesats; jfr 1 a β o. 4 c. En enda vettenskap af oss det (dvs. Rom) kunde lära, / .. den, att dö! Leopold 1: 88 (1790, 1814). Ty ditt bröst .. / Har en känsla, en allena / Öfver alla: den att göra / Din och Sveriges älskling säll. Wallin Vitt. 2: 136 (1825). (Intet uppdrag utanför universitetet) upptog honom så helt och hållet, som det att vara ledamot af 1888—1889 års kommitté. Weibull Lundag. 218 (1891). Bland nyromantikens många oarter var äfven den att med en viss förkärlek teckna den perversa lidelsen. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 148 A, s. 3. — särsk. [jfr isl. sú er fleiri manna sǫgn, at ..] pleonastiskt, ss. ett slags formellt predikativ, anteciperande en infinitiv, att-sats l. indirekt frågesats, som utgör det logiska predikativet till ett i den föreg. satsen stående sbst. Arnout de Rees suar är dett, at han .. icke kan komma sielf. Växiö rådstur. prot. 1651, s. 567. Frågan blifver nu den, huru R(idderskapet) o. A(deln) behaga utlåta sig. 2 RARP 5: 399 (1727). Historiens nytta är den, att undervisa genom exempel. Leopold 3: 103 (1797, 1816). Naturvetenskapens stora uppgift synes mig just vara den att reducera alla kvaliteter till kvantiteter, allt fenomenalt till realt. Rydberg Varia 1: 36 (1890). Skälet hvarför man har svårt att tro det två hela lägg .. saknas i slutet, är det, att ... A. Quennerstedt i Karol. krig. dagb. 2: II (1903). särsk. [jfr d. sagen er den, at han mangler grundige kundskaber, t. die sache war die, dass Sesemi sie herzlich verachtete] i uttr. saken är den (att), förhållandet är det (att), ss. inledande formler (vid förklaringar l. utredningar osv.), i sht i samtal o. i bref. Förhållandet är det, att jag inte riktigt vet, hur jag skall göra i den här saken. Saken är den, at han kan omöjligt hålla längre ut utan lön. Lagerbring Skr. 121 (1765). Nu är saken den, att vi väl ega denna bok, men ... V. F. Palmblad (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 369. Saken är i alla händelser den, att Lauras Petrarca var glömd just under förra hälften af 1400-talet. Wulff Petrarcabok 242 (1905). jfr Cederschiöld Skriftspr. 147 (1897).
γ) [jfr d. sagen er den: hun taaler ingen mening ved siden af sin egen] med syftning på en själfständig sats (i skrift vanl. skildt från denna gm kolon); vanl. till innebörden motsv. ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr β); jfr 1 a γ o. 4 e. Påföljden var den. Den sjuke vaknade upp mot allas förmodan. Lagerbring Skr. 10 (c. 1764). Saken är den: / Mindre än intet den sorgen du röner, / Hvem som dig kröner. Bellman 5: 111 (c. 1775). Saken var den. Gundling hade fått ett hjerta — äfven han. Palmblad Nov. 4: 10 (1851).
δ) [jfr d. jeg er modtagelig for bedre indtryk end dem af vrede og sanselig elskov, holl. mijne kleeren en die van mijn broer, t. ihre schönheit übertrifft die ihrer mutter, eng. for his own sake and that of his family, fr. je ne connais d'avarice permise que celle du temps osv.; jfr för öfr. anm. sp. 774 f.] (i sht i skriftspr.) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr b β nedan samt 1 a δ, 3 a β o. 4 b. 21 capitainer, med de af Hellsingeregementet. C. Roos (1709) i Karol. krig. dagb. 2: 221. Verlden här är skön, men den der är bättre. Ågren Gellert 168 (1757). Om h(vil)ken Recension är fråga? Om den i Stockh(olm)s Posten(?) Porthan Bref t. Calonius 15 (1793). Ett sådant steg, som det ifråga, .. verkar icke på de öfriga. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 167 (1809). Kyrkoklockor gjutas (i Berlin) af jern, hvilka i afseende på ljudet icke skola eftergifva de af metall. Beskow Vandr. 1: 67 (1819, 1833). Månn' ej i hennes blick en perldagg ofta glimmar, / Likt den i blomsterskål'n? Wallin Vitt. 2: 82 (1821). Kritlagren i Södren och de i Norden förete några väsendtliga skiljaktigheter. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 109. Vigtigast af alla bevillningar var väl i vissa afseenden den på bränvinet. Malmström Hist. 5: 173 (1877). Skeppsbrottet och de älskandes död i vågorna (äro) på ett mer dramatiskt, spännande sätt skildrade i omarbetningen af 1810 än i den af 1824. Wirsén i 3 SAH 2: 184 (1887; i fråga om Franzéns dikt Den gamle knekten). Antingen de (dvs. den gammalkristna konstens verk) bära prägeln af en bortdöende ålders darrhändthet och svaga syn eller den af oskolade pojkars rön. V. Rydberg (1890) hos Warburg Rydberg 2: 604. Blomkronan hos hvitsippan har mycken likhet med den hos blåsippan. Brate Sv. spr. 106 (1898). Den förnämsta stadsdelen (i Ekenäs) är den omkring torget. Vägv. i Finl. 49 (1905). — särsk.
α') [efter motsv. konstruktion med prep. de i fr.] (numera föga br.) med af prep. af inledt uttr. till bet. motsvarande en genitiv (jfr AF I 16 i). Façaden till Pantheon (ger) ett större begrepp, än den af S:t Peter. Beskow Vandr. 2: 237 (1820, 1834). Karakteren af vår natur är äfven den af hans (dvs. Tegnérs) poesi. Böttiger 4: 110 (1847). Språk och framställningssätt voro de af den fulländade mästaren. Bremer G. verld. 2: 55 (1860).
β') [jfr motsv. konstruktion med prep. de i fr.] (numera mindre br.) med af prep. af inledt uttr. i hvilket af har ett slags epexegetisk bet. (jfr AF I 18), närmast motsv. ett: ”som består i att vara” l. ”som utgöres af” l. dyl.; ngn gg svårt att skilja från α'. Nästan ingen löjlighet (har) blifvit .. större, än den af misslyckad skribent. Leopold 3: 141 (1798, 1816). Mantalet förlorade .. sin gamla betydelse, och öfvergeck till den af en måttstock för hemans kameralistiska storlek. Bergfalk Sv. jord. beskattn. 66 (1832). Bland alla lyten af en missriktad själsutveckling, är det af en otyglad vilja det vådligaste. Beskow i SAH 30: 197 (1857). Den form, under hvilken vi känna .. (assyriernas) häfdateckning, är den af minnestaflor. E. H. Tegnér i UVTF 12: 77 (1875).
Anm. till δ. 1:o. Den här omtalade konstruktionen beror utan tvifvel till stor del på inflytande från den ofvan anförda konstruktionen med prep. de o. ett följ. sbst. i fr. (o. däraf påverkade uttryckssätt i andra språk, särsk. i t. o. eng.). En direkt efterbildning föreligger naturl. endast i fråga om prep.-uttr. i hvilka prep. utmärker ett förh. som i fr. återgifves med de (o. i de andra språken med motsv. prep. l. med gen.); jfr α' o. β' samt exempelvis språkprofven från Roos, Rydberg o. Brate första stycket ofvan under δ. Öfriga fall utgöra måhända snarast en utvidgad o. friare anv. af den sål. en gång uppkomna konstruktionen. Dock kan anv. i dessa fall, åtm. delvis, äfv. tänkas hafva uppstått i sv. oberoende af den efter fr. (o. öfriga språk) bildade konstruktionen, därigenom att efter pron. en relativsats af allmänt innehåll: ”som är (l. var osv.)” l. ”befinner (l. befann osv.) sig” l. ”finnes (l. fanns osv.)” l. ”äger (l. ägde osv.) rum”, ”kommer l. härrör från” o. d., äfv. ”som är (l. var osv.) försedd (med)” l. ”utmärker sig (gm)” o. d. utelämnats ss. på grund af sammanhanget själfklar. Denna möjlighet torde särsk. böra komma i betraktande för de fall där ett prep.-uttr. l. ett adv. utgör en ortsbestämning. 2:o. I sammanhang med den ifrågavarande konstruktionens åtm. delvis utländska upprinnelse står, att den af många (i sht äldre) ännu betraktas ss. osvensk. Framför allt gäller detta de under α' o. β' nämnda mera slafviska efterbildningarna af franskt uttryckssätt, men äfv. öfriga anv. med mer l. mindre direkt motsvarighet i fr. (o. öfriga språk) erkännas icke af alla ss. öfverensstämmande med svenskt språkkynne (jfr t. ex. Linder Regl. 119 (1886)). Konstruktionens ändamålsenlighet i vissa fall kan dock icke förnekas. Nyare grammatiska förf. (ss. Brate Sv. spr. 106 (1898), Beckman Sv. spr. 77 (1904)) upptaga den också utan anmärkning.
b) betecknande ngn l. ngt l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilket l. hvilka, af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller, härigenom mer l. mindre utprägladt närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: (en) sådan, en, någon; jfr 1 b, 3 b o. 4 a γ.
α) (numera i sht hvard.; jfr dock β') med syftning på en efterföljande relativ bisats. Iach haffuer funnit j bland thijn barn the ther wandra j sanningenne. 2 Joh. 4 (NT 1526; öfv. 1883: dem som). Om Boskapzskatten är den lideligeste eller om och någen kan vptenckia den som för vndersåterne wore bettre att draga. RARP 2: 80 (1634). Jag har dem som äro större. Weste (1807; under dem). Man kan .. få se dem (dvs. villor), som kostat nära halfva millionen. Cronholm Minnesbl. 225 (1908). — särsk.
α') i förb. med (ett omedelbart föregående) och för att (numera alltid i emfatiskt syfte) tilläggsvis anknyta en bestämning till ett förut nämndt ord; jfr II 2 a β. När Gud vill hielpa ett rijke uthur krigett och ååliggiande nöd, plägar och Gud giffva der till medell och dem som man intett plägar kunna tenkia på eller förmoda. RP 8: 70 (1640). Flyttning — och den, som är lång! PT 1896, nr 270, s. 3.
β') [jfr 3 b γ] (i skriftspr., numera mindre br.) i förb. såsom den (l. det osv.) där .., i egenskap af ngt som ..; vanl. motsv. en kausalsats: ”emedan (den l. det osv.)”. At offentelige Skådespel icke borde tålas, såsom de der skola medföra allehanda förargelser. C. G. Tessin (1738) i 2 Saml. 4: 183. På grund af kronans rätt, såsom den der icke kunde .. utplånas. Carlson Hist. 3: 269 (1874).
β) (†) med syftning på ett efterföljande prep.-uttr.; jfr a δ ofvan samt 1 a δ, 3 a β o. 4 b. Af Gudars helga tjenst jag gifvit här exempel; / Jag skulle gifva dem af hämd och raseri. Kellgren 3: 44 (1792).
3) [jfr motsv. anv. af d. den, isl. sá, mnt. de (the), holl. die, t. der; jfr äfv. motsv. anv. af eng. pl. those] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande den enskilda person l. de enskilda personer som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 1 a o. 2 a.
α) [jfr fsv. the ther fangne wordo aff them; han took mz sik them han wille haffwa samt motsv. anv. i d., isl., mnt., holl., t. (o. eng.)] med syftning på en efterföljande relativ bisats. Thee thett giöre, the wille inthett besijnne (osv.). G. I:s reg. 1: 127 (1523). Och förlåt oss wåra skuld, såsom och wij förlåtom them oss skyldoghe äro. Mat. 6: 12 (NT 1526). Så tektes gudhi medh dåraktugha predican frälsa the som troo. 1 Kor. 1: 21 (Därs.). The ther .. komme til them behöffuandes theras vnsetning, the worde och deelachtige medh them. O. Petri Klost. A 3 a (1528). O gud theres b(e)skermare som håpes til tich. Mess. 1537, s. E 1 b. The män j Sichem .. röffuadhe på wäghenom alla the som foro ther fram. Dom. 9: 25 (Bib. 1541). Isgrim befalte the han kende, / At tagha Reynick wäl wara. Fosz 160 (1621). Dee, som villia giffva kopparpenningar till Ridderhusett, måge dett leffverera. RP 8: 13 (1640). Större delen af de P. Venetus nämner wid namn. Rudbeck Atl. 1: 383 (1679). Går man och till dhe som äro Hofrådh och Secreterarer widh hofwet. Dens. Bref 258 (1685). Jus Patronatus .. hörer them egenteligen til, som thet förwärfwat hafwa. Kyrkol. 19: 12 (1686). The Christo höra til, / Korsfästa ju sit kött och hwad som lustan wil. Lybecker 30 (c. 1715); jfr Gal. 5: 24 (NT 1526). Råde han, eller the, som största del i by äga, i huru många skiften åker och äng läggas må. BB 1: 3 (Lag 1734). Nej, aldrig någon frid för de i dörren glänta! Bellman 6: 110 (1787). Förlåtom ej dem, som begripa orättvisan och underblåsa den. Leopold 3: 121 (1797, 1816). Dem Gud har kär han kallar tidigt hädan. Tegnér 2: 439 (1815). Han afdelte de som voro honom närmast. Sparre Frisegl. 220 (1832, 1868). Väl dem, som redligt det ädla velat, / Det rätta sökt och det milda tänkt! Wallin Vitt. 1: 55 (1839). Dem, som .. önska att börja en närmare bekantskap med detta slags folk, hänvisa vi (osv.). B. E. Malmström 7: 403 (1845). De som ingifvit honom beslutet om denna förordning borde straffas. Carlson Hist. 6: 54 (1881). Hvart jag går, finner jag lifsleda .. bland dem, som tillvunnit sig guldet, och missnöje, förtviflan, onämnbart elände bland dem, som icke förvärfvat det. Rydberg Dikt. 2: 59 (1891). Han .. (hade) lofvat att nämna just dem Carlson .. föreslog. De Geer Minnen 2: 105 (1892). — särsk.
α') (†) i gen. med ställning efter det styrda ordet. (Till) Saltsiudandet (åtgår) en stoor Summa weedh medh stoor nytta dheres som Skogarne äge i negden. RARP 3: 166 (1641).
β') bestämdt, utom af relativbisatsen, äfv. af ett partitivattribut, inskjutet mellan pronominet o. bisatsen; stundom svårt att skilja från 2 a α α'. De af Bonde-Ståndet, som varit i Justitiæ-Deputation öfver denna saken. 2 RARP 4: 492 (1727). Regements-stallmästaren undervisar i ridkonsten de af underbefäl och manskap, hvilka skola danas till instruktörer. Tj.-regl. 1858, 1: 95. Till de bland de församlade, som ej förstodo engelska. PT 1902, nr 180 A, s. 3. jfr: Gustaf Adolfs gudsfruktan var en annan än de af hans samtidas, som lefde i teologiskt gräl och dogmtvister. Weibull Lundag. 12 (1882).
γ') [jfr fsv. for þess varrä syäl som döt är; thän a kiäres komi felogher till swars samt motsv. anv. i d., isl., holl. o. t.] i singularis (jfr δ' samt flertalet ex. under ε' o. ζ); numera i allm. (jfr slutet) bl. om mera typiskt l. allmänt angifven person, hvars individuella motsvarighet i de enskilda konkreta fallen växlar (härvid stundom närmande sig den anv. som omtalas under c), l. om individuellt bestämd, men för den talande icke bekant l. af honom ss. icke bekant framställd person. Den som skrifver detta l. dessa rader (osv.), ofta förekommande omskrifning för ”författaren”. När then sålt haver är ångerköpt. Bureus Suml. 31 (c. 1600). Den sig å jachten tapprast wijsar skall af mig med ansenliga skänker ihogkommas. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 116. Tijonden (skall icke) til någon annan .. lefvereras än den Kyrkjoherberget hafver at disponera. 2 RARP 5: 184 (1727). Varde hans inlaga offenteliga upläst, så ock thens svar, som anklagad är. RB 27: 7 (Lag 1734). Det är altid, som skulle man taga mer del i en händelse, då den sielf förtäljer honom, hvilken han tilstött. Ågren Gellert 80 (1757). Då läser man väl, när den, som hör, men icke ser den läsande, ej kan veta, om han läser upp något, eller talar af sig sjelf. Lindblom Cat. s. 3 (1811). Ett broderligt förbund, .. där dens ord aktas högst, som talar visast. De Geer Minnen 1: 145 (c. 1855, 1892). Hur hon skulle kunna sträfva och slita för den, som älskade henne. Lagerlöf Herrg. 85 (1899). Äfven om det skulle bringa litet förödmjukelse öfver den man eljes unnar allt godt. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 20. — [jfr fsv. här ligger the dödhin slo ij hääl, blanzaflur] (numera mindre br. utom i högre stil; jfr dock anm. nedan) om individuellt bestämd, för den talande bekant (o. af honom ss. sådan framställd) person: han, hon. Jagh sökte om nattena j minne säng then mijn siäl käär hadhe. Höga V. 3: 1 (Bib. 1541). Dhen, sosom (dvs. hvilken) allas wåra hufvudh och regierande förman er. Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 114 (i handl. fr. 1587). Dhen du medh längtan stoor har måst så länge bijda / .. Hon är nu .. och (dvs. också) Kärleek underlagt. Rosenhane Ven. 86 (c. 1650, 1680). En ljuflig ordning, nyttig prakt, / .. vitnar, om dess höga tankar / Och fina smak, som det anlagt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 42. Lycklig du, som återfunnit / den ditt hjerta hade kär. Tegnér 2: 470 (1822). Nu trår du träffa den du nyss undvikit. Wennerberg 3: 21 (1883). Jag såg mig kring och varsnade dens skugga, / Som utaf klenmod uppgaf höga kallet. Lidforss Dante I. 1: 12 (1902). särsk. [jfr fsv. födes þän bruten skulde böta af renaste mö] (i sht i religiös stil) i fråga om Gud l. Kristus: Han. Then som sadhe, Tu skall icke göra hoor, han haffuer och sagt Tu skal icke dräpa. Jak. 2: 11 (NT 1526; öfv. 1907: densamme). Then som aff sin Warelse och Natur är godh, nådigh oc barmhärtig, .. Han kan ingalunda haffua behagh ther til, at Menniskian skal lidha någon plågho. L. Paulinus Gothus Pest. 4 b (1623). Then, som än dageligen kallar och osz til sigh drager. Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667). Han (dvs. Johannes) döper i dens namn, som sjelf sig låtit döpas. Bellman 6: 13 (1787). Jag är dens tjenare, som lofvat sitt himmelrike åt hvarje nödlidande, som är from. Almqvist Kap. 38 (1838). Och rena händer och hjertan lyften / Till den, som vet hvad i menskan är. Wallin Vitt. 1: 50 (1839). Att göra .. dens vilja, som har sändt mig. Joh. 6: 38 (öfv. 1883, 1907).
Anm. I gen. användes pron. den, då ett sbst. är inskjutet emellan detta o. den följ. relativbisatsen, oftare än eljest äfv. om individuellt bestämd person, detta för undvikande af att relativbisatsen skulle fattas ss. syftande på det efter pron. inskjutna sbst. Jfr ex. från Lidforss, Almqvist o. NT ofvan. I öfv. 1907 af NT tillämpas denna regel konsekvent.
δ') i uttr. (vara l. blifva l. förblifva osv.) den man är o. d., för att beteckna ngns individualitet, numera vanl. i fråga om ngn som visar synnerligen goda l. synnerligen dåliga egenskaper (i ngt visst afseende) l. som i ngt visst afseende intager en särsk. framstående l. särsk. dålig ställning. Hade du då räckt mig en hjälpande hand, så hade jag inte nu varit den jag är. Så blifwer Jag doch then iag är. Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). Tar man .. i betraktande huru fjäsad och firad hon varit, så må man med skäl beundra, att hon är den hon är. F. A. Dahlgren (1840) hos Dahlgren 2 Ransäter 104. Snillets gudagåfva hade fallit på hans lott; han skulle utan henne aldrig blifvit den han var. Böttiger 5: 62 (1867). — särsk. [efter 2 Mos. 3: 14 (se nedan); uttr. är i denna anv. ett slags öfvers. af gudsnamnet Jahvé] (i högre stil) pregnant i fråga om Gud för att beteckna hans oberoende o. oföränderlighet. Sadhe Gudh til Mose: Jagh skal wara then iagh wara skal. 2 Mos. 3: 14 (Bib. 1541; öfv. 1904: jag är den jag är, Luther: ich werde sein, der ich sein werde, Vulg.: Ego sum, qui sum). Den absolut sjelfständige, som kan säga: jag är, den jag är, och är det genom mig sjelf allena. Wikner Tank. o. fr. 30 (1872).
ε') [jfr fsv. jak är then som födhis af iomfrv, ä. t. got ist der, der disen hasen verbirget] (numera nästan bl. i högre stil) i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: han är den som .., det är han som .. (jfr VI 2); jfr ζ' samt b δ nedan. Thenne är then som kommer medh watn och blodh. 1 Joh. 5: 6 (NT 1526). Thenne äro the ther kompne äro vthwr stoor bedröfuilse. Upp. 7: 14 (Därs.). Thenne är then genom hwilken the mechtige på Jorden blifwa krönte med ähra. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650). Tu äst then migh bewarar, / Tu äst then migh giör godt. Ps. 1695, 33: 5. Bacchus är den jag vill vörda. Bellman 5: 88 (1772). Få se om icke han blir den, som kommer att gifva mig en och annan vink om Grönhamnsboerne. Almqvist A. May 19 (1838). Amor var den som farit så hårdt med mig. Wulff Dante 79 (1897).
ζ') [jfr d. den der ikke var glad, var ham] (i lifligare framställning, i sht hvard.) i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: den som .. är han; jfr ε' ofvan samt b δ o. 4 a β nedan; åtm. numera icke bl. l. icke ens väsentligen för att framhålla den ifrågavarande personen i (uttalad l. underförstådd) motsats mot andra, utan fastmer för att beteckna, att en gm verbet med bestämningar uttryckt handling l. egenskap tillkommer honom i mycket hög grad, hvarför omskrifningen vanl. kan sägas motsvara ett till verbet fogadt: ”riktigt”, ”ordentligt”, ”minsann”, ”må ni tro”, (i negativ sats) ”visst” o. d.; jfr VI 2 a γ. Den som blef glad, (det) var jag. Den, hvars hjerta högt skall slå / I kapp med våra, der vi gå / Bland solar, är kung Gösta! C. V. A. Strandberg 1: 169 (1860). Den som aldrig mer ville ta i bössan, det var hon. Kræmer Orient. 180 (1866). De som voro glada, det var Jesu fiender. Beskow Pred. 235 (1901). Den som blef arg, var skräddarefar. Melin Dikt. 2: 147 (1904). Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Lagerlöf Holg. 1: 38 (1906).
β) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr 1 a δ, 2 a δ o. b β samt 4 b; nästan bl. (numera uteslutande) i pl.
α') [jfr fsv. þe af staþenom gauos ofdighart fram; thee af slotid; d. så mödtes de to skarer, dem fra Vejle og dem fra Kolding; isl. þeir undan þríhyrningi; þeir norðr þar; (ä.) t. die in der schanze merkten die verätherei; die in India; jfr äfv. eng. we were hauled up by those on shore] (numera i sht hvard.) med relation till en orts- l. rumsbestämning; numera nästan bl. i fråga om en mera tillfällig befintlighet l. vistelse på l. ankomst från ett ställe o. d., förr äfv. i fråga om ständigt vistande l. boende på l. härkomst från en ort o. d., öfvergående i bet.: invånarna (i l. på osv.), folket (i l. på l. från osv.). At the i skaane vilia .. træde in til Swerigis krone. G. I:s reg. 1: 54 (1523). Han haffuer mykin vmsorg om idher och them j Laodicea och them j Hieropoli. Kol. 4: 13 (NT 1526). The j stadhenom förläto sigh på sina fasta mwrar. 2 Mack. 12: 14 (Bib. 1541). (Att) gå til läro .. hoos them (medh loff) j dygdelösa Maisa Hws. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. A 8 b (1587). Thå wåre skip wore nu kompne så när, / Och the i Köpenhaffn såge them ther. Hund E. XIV 128 (c. 1605). Eij heller (skall jag) hindra theras på Holma, kyrkiogång till sin rätta säteskyrkio. Växiö domk. akt. 1655, nr 220. De främsta (hade) redan plierat (dvs. vikit tillbaka) och fullit på de, dem närmast stode, och desse åter på dem bakom sig. C. Piper (1709) i Hist. handl. XXI. 1: 1. Den längre upp i norden, när han öfvar grymhet, brukar gyckelspel. C. A. Ehrensvärd 31 (1782). Denna samvetsgrannhet af egen art, som hertig Benedictus och de omkring honom visa. Almqvist Herm. 132 (1833). (Kristus) förkunnade den (dvs. förlossningen) .. ej blott för dem i paradiset, utan äfven för dem i fängelset. Rydberg Vap. 110 (1891). ”Kunde jag klättra bara hälften så bra som en av de där,” tänkte räven, ”så skulle de härnere inte länge få sova i ro”. Lagerlöf Holg. 1: 104 (1906). — särsk. [jfr de ofvan anförda ex. från fsv., ä. t. die von Arvad, die von Nürnberg, äfvensom fr. ceux de Crotone (Fénelon)] (†) med bestämning inledd af prep. af, betecknande hemvist, födelseort o. d. (jfr AF I 7 b α). Herodes war illa till fridz medh them aff Tyro och Sydone. Apg. 12: 20 (NT 1526). The aff Zidon och Aruad woro tine båtzmän. Hes. 27: 8 (Bib. 1541). Samme boijert monde the aff stadhen falle ahn med 2 segelskep och någre båter. R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 24. Dett Wapnet han förde lika med de af Forstena (dvs. Forstena-ätten). RARP 1: 25 (1627). (De) hafva .. kallat sig til hielp .. them af Crotona, Nerite och Brundusio. Ehrenadler Tel. 391 (1723).
β') [jfr fsv. thöm aff radit ok companijt, isl. þeir af rádinu, ä. t. die in dem eelichen standt] (numera föga br.) med syftning på en, vanl. af prep. af (jfr AF I 7 c), stundom i l. bland inledd bestämning som betecknar klass, kategori o. d. Honom (dvs. landtmarskalken) näst effter föllie dhe aff Herreståndet. RARP 1: 7 (1626). Them i Läroståndet .. skal .. wara förbudit .. at .. utsprijda någre willfarande Meningar. Kyrkol. 1: 2 (1686). Konungen (befullmäktigade) Riks-Cancelleren att .. försäkra dem af Borgerskapet i Stockholm och andra stapelstäder, att ... Hallenberg Hist. 3: 168 (1793). Dem af mitt stånd höfves det bättre att vaka än att sofva. Lidforss DQ 1: 98 (1888).
γ') [anv. sannol. utvecklad ur β'] (numera föga br.) med syftning på en af prep. af inledd bestämning gm hvilken personerna i fråga i ngt visst afseende karakteriseras l. beskrifvas (jfr AF I 19); stundom närmande sig β'. The af en annan Religion, än then Wij och Wåre Undersåtare bekänna Osz til. Kyrkol. 1: 5 (1686). Historien lemnar ock dem, af nedrigare härkomst, den hugnefulla visshet, at Ärans Tempel är allom öppet. Tessin Bref 1: 223 (1753). Sedan alle blifvit framförde, säges hon hafva valt dem af en spädare ålder. Kolmodin Liv. 1: 179 (1831). jfr: [efter gr. οἱ ἐκ περιτομῆς] När Petrus kom upp till Jerusalem, tvistade de af omskärelsen med honom. Apg. 11: 2 (öfv. 1883; NT 1526: the som woro vthaff vmskärilsen, öfv. 1907: de som voro omskurna); jfr Knös Grecismer 19 (1898).
b) [jfr fsv. om thens brot som mysfermer nagrom synom embetz broder; andre þe sum äru kallaþir; ä. t. was solt der rosen geruch, wa nicht wären die sie zur erquickung abbräcken? samt nedan under α, δ o. ζ anförda motsv. anv. i d., isl. o. eng.] (numera mindre br. utom i vitter stil, i sht poesi; jfr dock γ β', δ, ε, ζ o. η) betecknande ngn l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilka, af alla de enskilda personer om hvilka den tillagda bestämningen gäller o. härigenom närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: en sådan person (som), en person (som), någon (som), i pl.: personer (som); alltid med syftning på en efterföljande relativ bisats; ngn gg svårt att skilja från c; jfr 1 b, 2 b o. 4 a γ. Fronto then som breet änne haffuer. Var. rer. 9 (1538). (Jag) hafwer förutan min brott (dvs. utan eget förvållande) / De som mig illa willia och intet godt. Carl ix Rimchr. 47 (c. 1600). Dher som iagh then (dvs. tjänsten) icke .. will emott tagha, så finss then som tacksamblighen annamma will. Växiö domk. akt. 1663, nr 392. Att iagh må vara förskont att aff dom censeras som härutinnan ingen eller ringa vettskap haffva. Rudbeck Bref 49 (1668). Säkraste valet är, när den eller de utses (att sköta regeringsärenden), hvilka äga allmänt beröm. Tessin Bref 1: 202 (1752). Dör .. den, som intet har inländska arfvingar. Lagerbring 2 Hist. 1: 78 (1778). Rom förföljer ej den ej en krona bär. Leopold 1: 22 (1790, 1814). Ej med klagan skall ditt minne firas, / Ej likt dens, som går och snart skall glömmas. Runeberg 2: 29 (1835). Då skall vårt lif varda rikt som dens, / för hvilken sällheten ej har gräns. Lybeck Dikt. I. 1: 80 (1890). — särsk.
α) [jfr fsv. hvar thän som vardh stungin aff ormenom; sagdho enghin then finna, som thrät kunde visa; isl. engi man sá vera, at refsingalaust komist á braut; vil ek .. vita, hvárt nǫkkur er sá hér, at oss vili eigi veita at þessu máli] (†) (pleonastiskt) vid pron. hvar, någon l. ingen; jfr 1 b α α'. Ffor(skrif)ne clösterfruer eller naagon thæn som thöm tiil hörer. G. I:s reg. 1: 5 (1521). Aff samma träsel gaffz .. them hwariom som behooff gioordes. O. Petri Klost. A 3 a (1528).
β) (numera föga br.) med relativsats som uttrycker önskan l. afsikt. Han skulle afferda in till Jöneköpingh den, der stoona till Tijdöön skulle beledhsaga. Oxenst. brefv. 3: 43 (1622). Att dee .. villia deputera dem, som rechningarna kunne öffversij. RP 8: 16 (1640).
γ) [jfr ä. t. als der .., lat. ut qui ..] i uttr. (så)som (förr äfv., i bet. α', lik(a)som) den där .. (sällan den som .. l. den hvilken .., förr äfv. med relativsatsens inledande pron. utelämnadt), ss. predikativt attribut fogadt till ett föreg. sbst.; jfr 2 b α β'.
α') [jfr motsv. anv. i ä. t.] (numera föga br.) med bet.: liksom en person (som); ofta motsvarande en jämförande villkorssats: ”som om (han osv.) ..”. Margfallog orett han rikena .. giort haffwer, som then ther sit egit rike plat förderffua ville. G. I:s reg. 1: 30 (1521). Tu haffuer .. bortfördt mina döttrar lika som thether medh swerd gripna wore. 1 Mos. 31: 26 (Bib. 1541; Luther: als die durchs Schwert gefangen weren). Så hade Alexan(der) Magnus dödt så obekandt, såsom den aldrig hade warit född. Rudbeck Atl. 1: 859 (1679). (Vi) gå .. ju ändock säkraste vägen, och vedervåge alsintet, när vi lefve, som de där en odödelig själ äga. Tessin Bref 1: 94 (1751). Han beslöt att se öfvermåttan stursk och trotsig ut, likasom den der vore karl att slå en beväpnad patrull på flykten. Topelius Vint. I. 1: 358 (1860, 1880).
β') [jfr motsv. anv. i ä. t., äfvensom af lat. ut qui ..] (i skriftspr., med lätt arkaistisk anstrykning) med bet.: i egenskap af en person (som); vanl. öfvergående i bet. af o. motsvarande en kausalsats: ”emedan (han osv.) ..”. Någre, såsom the ther om Konungens bedriffter .. platt intet wete. G. I:s reg. 1: 24 (1521). (Jag) fördrister mig till att besökia E(ders) M(ajestät) med denne min ringe schrifvelse, såsom the iag hafver mitt ennda hopp till. Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 66 (1590; i bref till drottn. Gunilla Bielke). Så framt the .. icke (vilja) ansedde och straffade warda, såsom the dher Wåre bud bryta och öfwerträda. Kyrkol. 28: 13 (1686). Fördrag .. med fromhet hvarjehanda brister och svagheter hos andra; såsom den där sjelf med många är behäftad. Liljestråle Kempis 31 (1798). Rekonventionsåtal emot herr Hillner, såsom den der möjligen försutit .. sina myndlingars rätt. Almqvist Am. H. 1: 155 (1840). Hvad han gjorde, det var han .. tvungen att göra .. såsom den där bar vittnesbörd om, att ... Lidforss Dante II. 1: 53 (1902).
δ) [jfr d. min kære ægtehalvdel er ikke den, der kan lade være at udplapre, hvad hun har hørt; jfr äfv. eng. I am not the one who deserts a friend; till sitt urspr. är denna anv. att betrakta ss. en emfatisk utbrytning af satsdel af liknande art som de under a α ε' o. ζ' nämnda] (fullt br., i lifligare framställning, i sht hvard.) i uttr. vara den (som), vara en person (som), sådan (att); i jakad sats numera nästan bl., då relativsatsen är negerad (i hvilket fall anv. vanl. starkt närmar sig till o. är svår att skilja från den under a α ζ' nämnda); jfr 1 b α β'. (Vi) äre then ther gerne seer och wette will alles ederss, menige Riikisins nytte och welfartt. G. I:s reg. 11: 300 (1537). Att wij (svenskar) the woro som hwarken hugh eller machtt hade Oss till att förswara. RARP 1: 35 (1627). Jagh haffr ey heller någonsin warit then som trättor och slagzmåhl älskatt. Växiö domk. akt. 1659, nr 223. Jag är intet den, som vil at Gästerna skola öfverhopa sig (dvs. öfverlasta sig) i mitt Huus. Lagerström Jeppe 21 (1735). Han var den, som inom eget bröst kände kallelsen och kraften att framstå som ljusets och frihetens försvarare. Fryxell Ber. 6: 497 (1833). De tre bröderna voro icke de, som sörjde honom mera än skenet fordrade. Lysander Äfv. 4 (1872). Hon var ej den, som vände trotsiga blickar ut i världen. Lagerlöf Berl. 1: 255 (1891). Pelle var den, som aldrig gaf tappt. Melin Dikt. 2: 150 (1904).
ε) [jfr fsv. han .. ville synas then han ey war, äfvensom lat. non est is qui videtur] (fullt br., i sht hvard.) i uttr. vara den (som) man synes (l. tyckes l. ser ut att osv.) vara o. d., vara (en) sådan (person) som man synes l. gifver sig sken af att vara; i sht i negerad sats, särsk. för att beteckna, att ngn icke är så god l. så hederlig l. ärlig osv. som han låter påskina, men äfv. omvändt. Han är inte den han synes vara. Flicka, vet, jag är ej den jag tyckes. Fröding Stänk 28 (1896).
ζ) [jfr d. der er dem, der sige at .., äfvensom eng. there are those who think ..; jfr äfv. lat. sunt qui ..] (fullt br.) i uttr. det finns (l. gifves, äfv. är) de (som) l. de finnas osv. (som), numera sällan det finns (osv.) den (som), o. liknande uttr.: det finnes personer (som) o. d.; jfr 1 b α δ'. Fins .. den, som .. / Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner. Stiernhielm Herc. 470 (1668). De .. finnes (ibland oss), som vid Ryssarnes härjande ock brännande här i Sveriget andra gången blefvo plundrade. 2 RARP 5: 721 (1726). I staden (Malmö) är den, som consumerar 1,000 lass ved till mältning. Tidström Resa 32 (1756). Det finnas de, som icke äro kännare. Nordenflycht Fruent. 11 (1761). Det gifves den som ... Weste (1807). Det fins nog de, som vilja vara tjenare. Almqvist Grimst. 12 (1839). Det saknades icke dem, som ville besvara frågan nekande. Schalin i Joukahainen 1906, s. 30.
η) (i sht hvard., fullt br.) i uttr. som (åtm. skenbart) innehålla ett mera allmängiltigt uttalande, men som på samma gång äro afsedda att syfta på l. för ett visst gifvet fall tillämpas på en bestämd individ, ofta den tilltalade. Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!”, den skall icke bedraga en hederlig karl, med några skenfagra ord och känslor. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 8. (Karin Michaëlis) äger .. en hjärtlighet och en finkänslighet, dem man knappt hade väntat hos den, som annars kan vara nästan vulgär. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 145 A, s. 3. Ja, detta kan den säga, som hvarken har barn att sköta eller behöfver se på kostnaden. LD 1905, nr 236, s. 2.
c) [jfr fsv. thän är ledher oc stiogger warom herra som sith öga fäste til olofflika syn, d. den der stjæler er en tyv, isl. sá er sæll, er slíka giptu fær, ä. t. wol dem da da zugleich die freiheit ist gegeben] i sg., generaliserande (åsyftande samtidigt hvar o. en af alla de enskilda personer om hvilka den tillagda bestämningen gäller), mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: hvar o. en (som); jfr 1 c o. 4 a δ. Den som tiger, han samtycker. Den som söker, han finner. Den illa gör, han illa far. Salugh och hälugh är then som deel hafuer vthi första vpståndilsen. Upp. 20: 6 (NT 1526). Then ther wijs är han hörer til och förbättrar sigh. Ordspr. 1: 5 (Bib. 1541). Then lögnen elskar han är owijsz. Svart Gensvar E 4 (”3”) a (1558). Then först kommer, han först maal. Lex. Linc. (1640; under potior). Then blyger är tiänar inthet til hofwa. Därs. (under pudor). Then är ingen ähra wärd, / Som sin Wän ey hielper. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Förthenskul på thens sido stå, / Som titt Ord här förswara må. Ps. 1695, 229: 7; jfr Ps. 1819, 120: 7. Kyrckemässo dagh .. hafwa de siungit åthskillige skrifftenes språk, angående desz sällhet, som älskar Gudz huus. Dijkman Ant. eccl. 163 (1703). Milde Gud, Din hjelp Du sänder / Den, som i Din väg är kär. Dalin Vitt. I. 1: 70 (c. 1745). Den snille är i et, kan vurma i et annat. Kellgren 2: 81 (1787). Vare herre och dräng den det kan! Geijer I. 3: 185 (1811). Den en krona bär / skall också herska; den en sak förstår / skall också döma, det är tingens ordning. Tegnér 2: 217 (1834). Den, som förrådt sitt land, han har / ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Runeberg E. skr. 1: 5 (1846). Den, der förkrossas af ett dylikt missöde, är isanning icke värd något bättre. Brunius Gotl. konsth. 3: II (1866). Den länge sitter vid andras bord / Från ljuf omsider blir led. Snoilsky 2: 77 (1881). ”Stackare den, som liten är!” sade pojken. Lagerlöf Holg. 1: 199 (1906); jfr b η. — särsk.
α) med tillägg af ett inskränkande adv. (blott, endast), hvarigenom anv. kommer att närma sig den som omtalas under b. I alla tider och alla länder var endast den stor, som sjelf kunde tänka och handla. Ling Edd. 16 (1820). Den, och endast den, som redeligen kämpar, skall vinna den herrliga kronan. Wallin 2 Pred. 2: 176 (1822).
β) i anakolutiska konstruktioner af sådan beskaffenhet, att den med den som inledda satsen närmar sig l. öfvergår i bet. af en villkorssats; jfr γ o. δ.
α') [jfr ä. t. der mich fragete, was got were, so spreche ich nu alsus; jfr äfv. fsv. hwa androm gafue tholika fund thz vare värt väl thusand pund] (†) utan hänsyftning l. tillämpning på ngn bestämd individ, närmande sig bet. af villkorssats inledd med ”om någon”. (Han är) någott rumtalig och taler gärna, så att den, som honom tillather, taler han fuller ensammen. A. Oxenstierna 3: 266 (1625). Then som hafver ref i buken, så skal han (enl. folktron) äta refbenskött. Rydelius Förn. 284 (1722, 1737). Den som vil allenast låta aftrycka Medailler åt sig uti Bronze, så betalar han en Ducat stycket. Björnståhl Resa 1: 536 (1772).
β') [jfr meng. in the sterres .. is writen .. who-so coude it rede, the deeth of every man] (numera bl. hvard., mindre br.) med (underförstådd) hänsyftning särsk. på den talande själf, närmande sig l. öfvergående i bet. af en villkorssats inledd med ”om man”; stundom med bibegrepp af önskan (jfr δ α'). Den som hade att begynna med, så vore det inte svårt att förtjäna pengar. Här fingho man wäll spannemål, den som elliest dierffdes tagha! Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 62 (1637). Här är ett skiönt lärofft, den som rådde om det. Växiö rådstur. prot. 20 mars 1719. Den som hade här ett krus af Edert goda öhl, så skulle jag dricka dig (sannol. fel för din) och din flickas skål. Choræus Bref 10 (1799).
γ) (i lifligare framställning, i sht hvard.) i uttr. sådana som: den som kan, den som vill o. d., tillagda efter en imper.: hvem helst som kan l. vill osv., ofta öfvergående i bet.: om ngn kan l. vill osv. (hvarpå den talande tviflar); jfr β. Ja, säg det, den som vet det! Gör det, den som vill, men inte gör jag det! Sätt der 3 dugliga på förslag, den som kan! Stenhammar Riksd. 2: 67 (1840). Ja, förstå sig på de där, den som kan! Agrell I Sthm 245 (1892). Säg det den, som kan! Nyblom Minnen 1: 152 (1904).
δ) (i lifligare framställning, i sht hvard. o. poet.) i elliptiska uttr.
α') [jfr d. o, den der havde vinger! jfr äfv. ä. t. ach der im det ein kleine stewr und güsz ein spülwasser auf in! Urspr. har underförståtts en sats: ”vore lycklig” l. ”vore att lyckönska” l. dyl.] med (underförstådd) hänsyftning på den talande själf, i uttr. till innebörden liktydiga med en önskesats, inledd af ”(ack) om man l. jag” l. ”(ack) att man l. jag”; stundom med bibegrepp af att den talande förnekar l. betviflar möjligheten af det i satsen uttalade (jfr β'). Den som kunde skrifva så behagligt! Choræus Bref 14 (1799). O, den som hade / vingar som foglarna ha! Tegnér 2: 10 (1817; jfrdt med Iduna 1817). Den som väl vore härifrån! L. Stenbäck (1857) hos Aspelin Stenbäck 500. Astrakaner är bra godt, sade Amalia; den som bara kunde nå en enda liten maskäten en! LD 1906, nr 200, s. 4.
β') [urspr. med en underförstådd sats: ”vore duktig l. skicklig” l. dyl. l. (med anakolutisk konstruktion, jfr β) ”så hade det ingen fara” l. ”vore det ingen nöd” l. dyl.] i svar på frågor, i uttr. den som det visste l. kunde säga o. d., till innebörden liktydiga med: ”det vet jag inte l. kan jag inte säga” osv., ofta: ”det vet ingen l. kan ingen säga” osv.; stundom med bibegrepp af önskan (jfr α'). Hvad vill det säga? .. Ja, den som det kunde gissa. Almqvist A. May 94 (1838; ironiskt). ”Men huru gjorde hon detta?” Ja, .. den som det kunde säga! Bremer Sysk. 1: 187 (1848). ”Hvad heter dill på franska?” ”Ja, den som visste det”. Strindberg Tr. o. otr. 2: 18 (1883, 1890). Huru länge varade detta tillstånd, och hurudant var avbrottet? Den som det visste! Wulff Dante 2 (1897). Hvad är det för sjukdom ert barn har? — Ja, den som kunde säga det! PT 1903, nr 45 A, s. 2.
4) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af d. det, isl. þat, holl. dat, t. das, eng. that] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg.
a) [jfr fsv. ey war thz orättelika a komith, som han fik ägha mz gudhz wilia; d. at udrette alt det ham var paalagt; isl. eptir þvi sem Eyvindr segir samt motsv. anv. i holl., t. o. eng.] med syftning på en efterföljande relativ bisats. Ther medh påskijna låtandes, thet han vthi en lång tijd hade hållit hoos sigh fördoldt. G. I:s reg. 1: 22 (1521). Thet tu gör gör snart. Joh. 13: 27 (NT 1526). Söker thet offuan till är. Kol. 3: 1 (Därs.). The dödhe .. haffua ingen deel meer .. j allo the som vnder solenne skeer. Pred. 9: 6 (Bib. 1541). (Vi) wilie .. nw thet göra medh thetta fattigha barnet, som een Christeligh och broderligh kärleek aff oss kräffuer. Handb. 1614, s. 1 b. Brann ther aff alt thet som tilförenne obrändt war. Tegel G. I 2: 270 (1622). Icke allenast thet för ögonen synligt .. är; vthan och thet som icke annars än medh Förnufftet allena begripas kan. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Är thet mannen (som har egen jord); betale tå thet, som återstår och gäldas skal, med sin arfvejord. GB 11: 3 (Lag 1734). De .. kunna ej aflåta, / Af hjertat, önska det, som honom mäst kan båta. Nordenflycht QT 1746—47, s. 61. Det vore lätt .. att sluta mina föreläsningar med det hvarmed många börja sina, med ett loftal öfver deras ämne. Tegnér 3: 221 (1824). Så länge det saknas, som jag kallat huslighetens poesi. Almqvist Sv. fattigd. 15 (1838). Det inom oss, som vi kalla våra tankelagar. Rydberg Varia 1: 113 (1889). Kanske grät hon .. öfver att den där karlen inte lät henne höra, det hon väntade på. H. Andersson i Unga krafter 1907, s. 49. — särsk.
α) med pronominet bestämdt, utom af relativsatsen, äfv. af en att-sats, fogad ss. apposition till det föregående (jfr c); jfr 1 a α η'. Thet, som widh ändan af thetta Wärket förmäles, at then förste Laghman i Wästgöthaland hafwer hett Lumber. Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663). Att det är sant, det, som säges, att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga. Lagerlöf Holg. 1: 72 (1906).
β) i emfatisk utbrytning af satsdel, under formen: det (som) .. är ..; jfr 3 a α ζ'. Det, man anser sig mest kunna lägga ”bondregementet” till last, är väl dels att försvarsfrågan icke blifvit fullständigt löst och dels anfallen på grundskatterna. De Geer Minnen 2: 21 (1892). Det, som genast för ögat visar sig som en skillnad vid jämförelsen, är materialet, hvaraf de (dvs. domkyrkorna i Uppsala o. Lund) äro utförda. C. R. Nyblom hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 95 (1901).
γ) [jfr d. han har ikke det, hvortil han kan hælde sit hoved, äfvensom eng. there was that in his manner which I did not like] (numera i sht dels hvard., dels i högre stil) mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: (ngt) sådant (som), något (som); jfr 1 b, 2 b o. 3 b. Then som sägher huadh han will, han fåår offta höra thet han icke will. O. Petri P. Eliæ i 3 b (1527) [jfr lat. qui quæ vult dicit, quæ non vult audiet ille]. Uehiculum .. thet som man åker med. Var. rer. 43 (1538). Mild är Hon, och spijsar ut (dvs. utdelar) det Hon sielf hwart (dvs. hvarken) äger, ell' åtte (dvs. ägde). Stiernhielm Öfv. (1668). Han heter, det jag ej tror han är. Dalin Arg. 1: 19 (1754). Dä ä väl dä som värre ä. C. I. Hallman 92 (1777). Att dö för det, som skänker värde åt ett lif, / det är en vacker död. Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). De utfråga mig om det jag icke vet. Psalt. 35: 11 (öfv. 1904). Den fattige Lapp-Manel hade ock det han tänkte på för egen del. Högberg Vred. 1: 203 (1906).
δ) [jfr fsv. at män mattin þät gömä wir skipum oc þät fly wir firi biuthum; alt thz ther wäxte a iordhinne] mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: (allt) sådant (som), (allt) hvad; ofta föregånget af allt; jfr 1 c o. 3 c. (Jag) wil .. vara honom tiil wilie j alle ty mijn mact tiil sægher. G. I:s reg. 1: 56 (1523). Alt thz the biwdha idher holla, thz holler och görer. Mat. 23: 3 (NT 1526). Mången är lärd: men en Åsna /, Toker i alt det han talar, och gör. Stiernhielm Herc. 438 (1668). (Vi) förmanom .. alle .. som .. wilia sig en slijk Resa företaga, at .. bära åhåga om thet, som til theras Siäls Saligheet länder. Kyrkol. 1: 6 (1686). De Onda (äro) .. beredde til at giöra alt det som strider emot Ähra Redlighet ock Samvete. Ehrenadler Tel. 52 (1723). Det är godt, hvad du verkeligen mår väl af. Thorild 4: 172 (1795). Att .. besinna det som dess egen frid tillhörer. Schartau Pred. 169 (1822). (Han) begärde .. då af Lallis hustru att få, det han och hans följeslagare behöfde. Fryxell Ber. 2: 28 (1826).
ε) i några fall i hvilka pronominet (jfr anm. 2:o sp. 791 f.) ter sig ss. hörande väsentligen l. uteslutande till bisatsen.
α') [jfr motsv. anv. i t. (se första språkprofvet nedan)] (†) ss. logisk bestämning till ett ord i hufvudsatsen, men indraget i bisatsen o. till kasus bestämdt af sin ställning däri. The witna offuer migh, thes (dvs. det hvartill) iagh intet skyldigh är. Psalt. 35: 11 (Bib. 1541; Luther: Die zeihen mich des ich nicht schuldig bin). Förargeliga misstancker, dhes iag aldeles i mitt samweet veth migh oskyldig vara. Växiö domk. akt. 1685, nr 210.
β') (†) utan relation till ngn hufvudsats (jfr γ' o. δ'), motsv. ett nutida hvad, i uttr. det .. beträffar l. vidkommer o. d. Dett elliest ofwannembde Håffrättz flere Handbreef wedkommer, så ähr deras innehåldh noga i acht tagit. HSH 31: 187 (1664).
γ') [jfr fsv. jnthe onth vil jach .. idher göra thz iac en aff veth; (ä.) eng. not that I know; never that I have seen] (i sht hvard.) utan (omedelbar) relation till hufvudsatsen (jfr δ'), i uttr. det (förr äfv. allt det) jag (osv.) vet l. tror o. d., (efter) hvad (l. så vidt) jag vet l. tror osv.; numera bl. med negerad hufvudsats l. med ett icke (inte) inskjutet omedelbart före det i bisatsen; i senare fallet ofta elliptiskt (utan hufvudsats) i svar på frågor o. d. Ähr någon lägenheet (dvs. tillfälle, näml. att gräfva ned den döde), ther tu boor? / .. Ney, som men (dvs. visst, sannerligen) icke, thz iagh troor. Asteropherus 45 (1609). (Då Kasper frågade) om han schulle wara der lengre, så swarade lagläsaren: neij intit dhet iagh weet. Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 72 (1637). Nu låter han hvar dag see .. alt thet jagh spörier, ånger och betaget sinne. Växiö domk. akt. 1679, nr 317. At icke lika rätt them allom skulle skee / Som hade lika skuld, thet han sig tyckte see. Spegel Återv. par. 2 (1711). Är intet Madrid en sjö-stad? Intet det jag vet. Kexél 1: 45 (1776). Troil har dem ej, åtminstone det jag vet. Gustaf iii (1780) hos Schröderheim Ant. 191. Han har aldrig gjort någon något förnär, det jag vet. Hagberg Shaksp. 4: 70 (1848). ”.. Jag tror inte det tjänar till något att fortsätta.” ”Nej, inte det jag kan inse ..”. Quiding Fru Fanny 148 (1904). Det är ingenting annat att göra, det jag kan se, .. än att ... P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24.
δ') [jfr fsv. sende budh alt thz han kunde, isl. ek mun gjarna hjálpa þér alt þat, er ek má] (numera föga br.) utan omedelbar relation till hufvudsatsen (jfr γ'), motsv. ett numera vanligare hvad, i uttr. allt det jag (osv.) kan o. d. Skrif Recepter .. alt det du kan. Dalin Arg. 1: 270 (1733, 1754).
Anm. till a. I st. f. det som (det där) l. det (med underförstådt relativ) användes numera, i sht i stelare skriftspr. (normalprosa), i de flesta fall hellre hvad som (ss. subj.), resp. hvad (ss. obj., stundom ss. subj.). I sht är detta fallet, då (ss. i γ o. δ) det (som) närmar sig bet. ”ngt sådant (som)” l. ”allt sådant (som)”. Stundom bidrager till anv. af hvad den omständigheten, att (i sht efter verb med bet. ”yttra” l. ”tro” o. d. i hufvudsatsen) bisatsen för språkkänslan ngt närmar sig bet. af en indirekt frågesats (jfr exempelvis språkprofven från G. I:s reg. första stycket under a samt från Kyrkol. o. Schartau under δ). — Utbyte af det (som) mot hvad kan dock icke äga rum, dels då relativet styres af en prep. (jfr ex. från Tegnér första stycket under a), dels då ett l. flera ord äro inskjutna mellan det o. relativbisatsen (jfr ex. fr. Handb. 1614, Almqvist o. Rydberg första stycket under a). — Af de under ε omtalade anv., i hvilka det mera bestämdt innefattar på en gång determ. o. relativ bet., tillåter numera den under β' nämnda endast hvad, hvilket numera är det vanliga äfv. i δ', under det i γ' det torde föredragas framför (ett ensamt) hvad.
b) (föga br.; jfr dock slutet) med relation till ett efterföljande prep.-uttryck l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr 1 a δ, 2 a δ o. b β, 3 a β. Om religionen är i stort taget anknytning med det ofvan, så var Axel religiös. Strindberg Göt. r. 134 (1904). — särsk. (i sht hvard., fullt br.) med syftning på ett förh. l. en händelse osv. som förutsättes som bekant o. därför icke behöfver af den talande närmare utföras. Får jag fråga, om det med postdirektörn generade dig ..? Lange Luba 66 (1889). Jag misstog mig nog, tänkte han; det i går var bara en dum dröm. Hallström De fyra el. 30 (1906).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] i subj.-obj.-form (det), anteciperande en infinitiv, att- sats, indirekt frågesats l. villkorssats; jfr 1 a β o. 2 a β ofvan; vanl. användt bl. för att starkare framhäfva (innehållet af) infinitiven l. bisatsen, stundom dock betingadt af syntaktiska l. stilistiska förhållanden, i det att det förmedlar förbindelsen mellan hufvudsats o. bisats i sådana fall där en direkt anknytning alls icke tillåtes af språkbruket l. där en sådan skulle förefalla mer l. mindre tung l. stötande.
α) [jfr fsv. annat oärlikt åthäue är thz, vm gamul man liuer ogudhelika, d. det at danse er dejligt, isl. þat sýndisk mér, at lík eitt lá folgit undir gulu klæði] (jfr anm. nedan) anteciperande en infinitiv l. att-sats, äfv. (i sht hvard.) en villkorssats, som utgör hufvudsatsens logiska subj.; vanl. med ställning omedelbart före inf., resp. bisatsen; stundom, i sht då pron. intager annan plats än nyss nämnts, svårt att skilja från VI 3 b. Det är då åtminstone en skön sak att slippa höra hans jeremiader hvarenda dag. En annan sak vore det, om någon påstode, att han gjort sig skyldig till en oärlighet. Wij wetom thet ath laghen är andelighen. Rom. 7: 14 (NT 1526). Huar som (dvs. om) .. emoth dem beuissas kann dett medh skäll, withnne, breff, eller insegle att dhe hade warett medh i dett wpror. G. I:s reg. 6: 170 (1529). Hårdt det är, att icke älska: / Hårdt är äfven det, att älska. Tranér Anakreon 55 (1830, 1833). Hvad är att försaka sig, om icke det att utan förbehåll uppgifva all rätt öfver sig sjelf. Ternstedt Fenelon Vish. 85 (1877, 1881). Det att människosläktets historia är till sitt väsen kulturhistoria, det att kulturhistorien i sin ordning framställer en utveckling af mänsklig konstverksamhet, .. det är icke en slump. Rydberg Varia 1: 103 (1889). Det tog emot i honom det, att han blifvit så hastigt satt i rörelse af en kraft utifrån. Strindberg Hafsb. 117 (1890). Euphrosyne tyckte att det att hålla sig med katt stötte för mycket på gammal mamsell. Ottelin Bortom sorlet 77 (1904). jfr: (†) Att de kallades Harppior, war det, emedan de röfwade. Rudbeck Atl. 3: 261 (1698).
Anm. Den nämnda anv. af det ss. anteciperande en att-sats l. inf. torde numera företrädesvis förekomma inom talspr. samt i ledigare l. lifligare arter af skriftspr. I stelare skriftspr. (normalprosa) torde framför en att-sats i allm. uttr. ”den omständigheten (att)”, ”det förhållandet (att)” o. d. (jfr 1 a β) föredragas, under det att en inf. där vanl. följer utan ngt förmedlande ord.
β) [jfr fsv. thät firi biuþum wir hardlikä, at eingin hämd .. göris thär fore, isl. ræð ek þat, at vér vindim segl várt] (i sht i talspr. o. ledigare skriftspr.) anteciperande en att-sats l. indirekt frågesats som utgör hufvudsatsens logiska obj.; vanl. ställdt antingen omedelbart framför bisatsen l. framskjutet till hufvudsatsens början, i det senare fallet ngt (starkare betonadt o.) starkare framhäfvande än i det förra; i språkprof från ä. tid stundom svårt att skilja från VI 4 a. Wij kunne thet icke göra, at wij skola giffua wåra syster enom oomskornom manne. 1 Mos. 34: 14 (Bib. 1541). Thet tycke the Swenske itt vnderligit spill, / The Danske tale them så illa til. Svart Gensvar E 2 a (1558). (Jag) weet .. dett, att huarken honom eller migh vthan skiäll och wittne gifwess wijtess ordh. Växiö domk. akt. 1651, nr 112. Mycket sällan finner man thet, at Imperfectum Indicativi sättes hos Quum. Cellarius Lat. gram. 88 (1703, 1730). Hvad i synnerhet det angår, att v skall utelämnas ur hafva. Hof Anm. 56 (1760). Det kunde jag tro att Miss Wacklin skulle förlora sin fägring. Choræus Bref 135 (1803). Det skall du tro, att jag äfven förstår mig på sådant. Rydberg Ath. 432 (1859, 1866). Brinkman och jag hade det gemensamt, att vi båda i en högaristokratisk omgifning hyste liberala åsikter. De Geer Minnen 1: 69 (1892). Det vet en aldrig, när den kommer hem. PT 1897, nr 101 A, s. 2. Det om något vill jag påstå, att jag kommer till gudar, som äro mycket goda herrar. Nilsson Platon Faidon 8 (1903). Det får jag säga med ens, att ... Ödman Resebild. 240 (1907). — särsk. [urspr. har underförståtts en bisats: ”att det var verkligen förvånande l. besynnerligt l. ’starkt'” o. d., stundom ”att det var roligt l. ledsamt” o. d.; numera torde uttr. icke ens i tanken fullständigas af den talande, hvarför pronominet också numera för språkkänslan i allm. ter sig ss. syftande på det föregående (det omtalade)] (hvard.) i det elliptiska uttr. det må, äfv. måtte l. skall jag säga! ss. uttr. för förvåning l. öfverraskning (öfver ngt som man får höra); stundom med det särsk. bibegreppet af glad l. ledsam öfverraskning mer l. mindre starkt framträdande. (Jag skall nödgas) både för sakens skull och för min heders skull protestera inför hela den vetenskapliga verlden. — ”Nå det måtte jag säga! ..” Crusenstolpe Mor. 2: 43 (1840).
γ) [jfr fsv. hofsämi är i thy, at mannen forstyrer sik af ondre giri; en .. man fik bradha guz hempd for thz han a enom synnodagh wille ey halla hälaght osv. (se Söderwall 2: 766) samt motsv. anv. i dan. o. isl.] (numera i sht i talspr. o. i ledigare l. lifligare stilarter inom skriftspr., jfr dock γ'; jfr anm. sp. 790) styrdt af en prep., anteciperande en logiskt sedt af prep. beroende adverbialsats (vanl. att-sats) l. infinitiv (se β'). Wij haffue syndat emoot Herran wår Gudh, j thet, at wij hans röst icke lyydt haffue. Bar. 2: 5 (Bib. 1541); jfr γ'. All Menskielig Lycksaligheet består i thet, at man fölier och dyrckar Dygd, Samdrächtigheet, och Freden. Stiernhielm Lycks. 5 (1650). Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset. Dens. Herc. 481 (1668). Dessa (religiösa o. moraliska) begrep, som han således inplantade hos mig, har jag at tacka för det at jag vid mognare år aldrig har ansedt dygden som en besvärlig börda. Ågren Gellert 8 (1757). Sjuk öfver det att hennes son är borta. Hagberg Shaksp. 6: 113 (1849). Att (Laura) .. icke hade sitt vanliga hem .. i staden Avignon, det sluter jag .. just af det, att ... Wulff Petrarcabok 247 (1905). Hon (dvs. hafsjungfrun) .. var alldeles som en annan skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra. Lagerlöf Holg. 2: 232 (1907). — särsk.
α') (†) anteciperande en temporal bisats. (Han) bekienner mijszon (dvs. mössan) i det af hennes hufvudh vara niderfallin, enär hon dhem (dvs. de stridande) åthskillia ähr emellan kommin. Bidr. t. Hfors hist. 3: 193 (1643).
β') (mindre br.) anteciperande en infinitiv. Ty är, för alt, min åtrå kall; / Men ej för det, at stadigt vilja / Din och de dinas sällhets högd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 57.
γ') (med afs. på brukligheten jfr under resp. prep.) med sammansmältning af prep., pron. o. det följande att (som dock ofta utelämnas) till ett enhetligt uttr., som numera utgör l. åtm. för den moderna språkkänslan starkt närmar sig karaktären af en till bisatsen hörande o. densamma inledande konjunktion; se AF (det (att)), EFTER (det (att)), (E)MELLAN (det (att)), EMOT (det (att)), FRÅN (det (att)), FÖR (det (att)), GENOM l. IGENOM (det (att)), I (det (att)), JÄMTE (det (att)), MED (det (att)), MEDELST (det (att)), (det (att)), UNDER (det (att)), UTOM (det (att)), VID (det (att)), ÖFVER (det (att)); jfr äfv. FÖRTY (att), ITY (att); jfr d δ.
Anm. till γ. I st. f. den nyssnämnda konstruktionen användes numera i stelare skriftspr. (normalprosa) framför en att-sats hellre ett med där sammansatt adv.: däraf (att), däri (att) osv., l. ock låter man prep. styra att-satsen utan ngt förmedlande ord: af (att), i (att) osv. Framför en inf. är endast den senare konstr. möjlig.
d) (†, jfr dock δ) i gen. (dess), anteciperande en infinitiv, att-sats l. indirekt frågesats; jfr II 2 f o. IX 6.
α) [jfr fsv. aghe þäs waald at wäþia a mot þere näfnd, isl. eigi er yðr þess ván, at þér munit sigrast] ss. (omedelbar l. medelbar) bestämning till ett sbst.; motsv. ett nutida därpå, därtill osv. l. ock (o. vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f α o. IX 6 a. Gudi vare tess loff At vi hafue thetta neste i gæn. G. I:s reg. 1: 115 (1523). Vm Romerska kyrkian tess macht hadhe, at göra här vthinnan sådan förwandling. O. Petri Sakr. D 3 b (1528). Tess til visse ath vi så alle .. belefvat och samtycht (dvs. beslutat o. öfverenskommit) hafve. RA 1: 121 (1529).
β) [jfr fsv. thu äst thäs värdh man skulde thik hata, ä. d. han bleff des wiss, at de wilde hannem forraade, isl. allir mundu þess fúsir vera, at friðr yrði] ss. bestämning till ett adj. (l. ss. predikativ fungerande adverbiellt uttr.); motsv. ett nutida det (vid vissa adj.) l. därför, därpå, däröfver osv., l. ock (o. vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f β. Jach weet wäl och är thes wiss j herranom Jesu, ath ingen ting äro aff sigh sielff meenlighen. Rom. 14: 14 (NT 1526; öfv. 1883: förvissad .., att .., öfv. 1907: viss om att). Så är hans nadis högmectighet oc thess til sinne ath han oc så giöra vil. G. I:s reg. 3: 152 (1526). Tes är nw hwar man gladher, / at tu then macten fick. Ps. 1536, s. 72. The Landskapen .. äre icke thes wärde, at wij på bådhe sijdhor hafwa mist så mången tapper man. Schroderus Liv. 379 (1626). Då vart jag dess vis, / huru jag ei ville, / at de bedroge mig. Björner Norn. 22 (1737; arkaiserande, under påverkan af det isl. orig.).
γ) [jfr isl. bað konungr þess, at þeir skuldu hann vita láta] ss. obj. vid vissa verb; motsv. än ett nutida adverbial, i modern sv. återgifvet med ett adverb: därför osv., än ett. nutida direkt obj., i modern sv. återgifvet med det l. (vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f γ o. IX 6 b. Tes wari gud i ewigheet, / högt prijsat aff oss alla, / han seer wist til wor vselheet, / när wij til honom falle. Ps. 1536, s. 14. Tess tackar iach min fader blijd, / sitt löffte han wel haller. Därs. 75. Som han nu Oss .. des och en syndelig Eed .. sworit och giordt haffuer, att han thenne .. Religions saker .. trolige (dvs. troget) skall wara taga. G. I:s reg. 13: 29 (1540). Dess vil jag bedja dig, at du lämpar dit skaplynde eller sinne efter Kongssönerna. Björner Fridt. 3 (1737; arkaiserande, under påverkan af det isl. orig.).
δ) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] (med afs. på brukligheten jfr under resp. prep.) styrdt af prep. — särsk. med sammansmältning af prep., pron. o. det följande att (som dock ofta utelämnas) till ett enhetligt uttr., som numera utgör l. åtm. för den moderna språkkänslan starkt närmar sig karaktären af en till bisatsen hörande o. densamma inledande konjunktion; se INNAN (dess (att)), INOM (dess (att)), (IN)TILL (dess (att)), UTOM (dess (att)) samt TILLS; jfr c γ γ' samt II 2 g (β).
e) (numera i sht hvard.) i subj.-obj.-form (det), med syftning på en själfständig sats (som i skrift vanl. är skild från det föregående gm kolon); till innebörden vanl. motsv. ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr c); jfr 1 a γ o. 2 a γ. Summan är det: När alle getapt, och spelet är ute; / Prijsen han är då din. Stiernhielm Herc. 244 (1668). Märck dät: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Därs. 420. Men det kan jag mig förbanna: / Det var Fru att hålla grant! Bellman 5: 355 (1787). Jag säger då det; när allt kommer kring / så fins bara flärd på den jordens ring. Strindberg M. Olof 100 (1878).
Anm. till III 1 a α, b α o. c, 2 a α o. b α, 3 a α, b o. c, 4 a. 1:o. Ett bisatsen inledande rel. pron. utelämnas ofta, då det är (direkt l. indirekt) obj. l. predikativ, men då det är subj. numera i allm. bl. ngn gg arkaiserande, i högre, i sht vitter stil; i den under 3 c omtalade anv. utelämnas ett rel. pron. ss. subj. dock äfv. eljest icke sällan i stående talesätt (ordspråk o. d.); äfv. här gifver emellertid utelämnandet åt uttr. en, om än icke så stark, ålderdomlig prägel. Beträffande utelämnande af ett rel. adv. l. af en konj. se under 1 a α ε' o. ζ'. — Då relativet ss. subj. utelämnas, ställes numera alltid, för att förväxling med hufvudsats skall undvikas, (det finita) verbet sist i bisatsen l. åtm. efter ngn l. ngra af sina bestämningar. 2:o. Då det bisatsen inledande relativet är utelämnadt o. relativsatsen följer omedelbart efter det determ. pronominet, ter sig detta vanl. för språkkänslan ss. hörande äfv. till bisatsen (ss. förmedlande öfvergången o. förbindande hufvudsats o. bisats) o. således inbegripande på en gång determ. o. rel. bet., o. detta dess mer, ju mindre betonadt pronominet är (således mera i de anv. som omtalas under 3 o. 4 än i den under 2 nämnda, där på grund af relationen till ett förut nämndt sbst. ett motsatsförh. alltid mer l. mindre klart framträder för medvetandet o. pron. därför jämförelsevis oftare är relativt starkt betonadt). I de under 4 a ε sammanförda fallen måste pron. t. o. m. anses höra väsentligen l. uteslutande till bisatsen. Af somliga grammatiska förf. betecknas pronominet i nu nämnda ställning rent af ss. relativt (se t. ex. Brate Sv. spr. 107 (1898) o. Beckman Sv. spr. 85 (1904)). — I de fall, då det determ. pron. omedelbart efterföljes af relativpartikeln där (se 2 b α β' o. 3 b γ), sammansmälter denna (som i andra ställningar numera är obruklig) för den moderna språkkänslan med pron. till ett enhetligt begrepp, ett slags sammansatt pron. med på en gång determ. o. relativ bet. (jfr ofvan). Sammanställningen den där i denna anv. betraktas af somliga grammatiska förf. rent af ss. ett relativt pron. (se t. ex. Beckman Sv. spr. 85 (1904)).
IV. i anv. i hvilka en hänvisande bet. (åtm. numera) icke kan anses föreligga hos pronominet, men som utgå från o. närmast ansluta sig till de ofvan omtalade demonstr. (o. determ.) anv.
1) i anv. i hvilka pronominets bet. närmar sig den af ett obestämdt pron.: en (viss), någon.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af d. den — den o. t. der — der, äfvensom af motsv. sammanställningar af demonstrativa pronomina i lat. o. gr. m. fl. utomgerm. språk (se K. Brugmann i Abh. d. k. sächs. ges. d. wiss. L Phil.-hist. cl. XXII. 6: 130 ff.)] (numera i sht hvard.) i uppräkningar, användt två l. flera ggr för att beteckna de olika personerna l. sakerna osv. i ett par l. i en serie: en viss; härvid kommer den .. den i substantivisk anv. (se β, γ, δ) samt i adjektivisk anv. vid upprepning af samma hufvudord att betyda: en viss o. en viss annan.
α) i adjektivisk anv. Then Figur war then Knäzens, then andra then Baiorens, then tridie then och thens. Petreius Beskr. 2: 107 (1614); jfr c γ. Kyrkio Rådett drogh sigh och till en deel undan, den ene föregaf den och den andre den ordsaken. Växiö domk. akt. 1700, nr 31. Man kunde, til exempel, säga, / At .. / Den stjernan torde bäst ha kunnat stå — så der! / Och den Planeten gå — så här. Kellgren 2: 75 (1790). Du är född till någonting högt och stort, du har fått den gåfvan och den gåfvan. Topelius Vint. II. 1: 50 (1850, 1881). Tag in det riket, gif det der sin frihet! Hagberg Shaksp. 12: 122 (1851). Man vet ungefär hvar abborren går vid den vinden och det vädret, den strömmen och den tiden. Strindberg Blomst. 39 (1888). — särsk.
α') [jfr fsv. matte tha et barn födhas vnder them stiärno gang oc annath vnder androm, t. der eine hat die, der andere andere gaben] (numera föga br.) i motsättningen den — en annan l. den andre, en — en annan, den ene — den andre; jfr γ α' o. δ slutet. Then ena vill hafva then herren, then andra en annan. RA 1: 372 (1544). (Personer) hvilcka drifvas dher till nu af dhen nu af en annan afsicht. 2 RARP 5: 607 (1726). Det ena för den orsakens skull, det andra för en annan orsak. Ehrensvärd 22 (1782). Hemma läser jag än i den, än i en annan bok. C. Livijn (1803) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 12. Der häftigheten är på den sidan, är segern gemenligen på den andra. Genberg 2: 22 (1872). — (†) närmande sig bet.: en eller annan (likgiltigt hvilken), hvilken som helst. Antingen thet (dvs. nattvardsbrödet) är .. Tunt eller tiockt bakat, i den Formen, eller en annan. Emporagrius Cat. R 3 a (1669).
β') (mindre br.) ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett namn l. annan närmare bestämning (som den talande ej kan l. ej bryr sig om att angifva), för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr γ β', c γ α' samt b α slutet o. c α slutet. Låt alle kännare högt predika / Om gruppen den och om torson den! Snoilsky 1: 5 (1869). Räkningar på silfverstopen / Från kyrkan den och för klostret det. Strindberg M: Olof 49 (1878). När jag råkade personen den, så erinrades jag om personen den från det förflutna. Dens. Kammarspel 2: 28 (1907).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur det närmast föregående). Then ena Knäsen togh then Jungfrwn, then andra Bajoren then. Petreius Beskr. 2: 180 (1614). Den ena haffver den tanckan och den andre den, den ene den phantasien, den andre den. RP 6: 418 (1636). De .. omtala, .. huru en konstapel utförde den underbara bedriften, och en annan konstapel den, och en tredje den, och en fjerde den. Nyblom M. Twain 2: 87 (1874).
γ) [jfr d. den siger det, og den siger det, t. so hat der das gethan und die hat das gethan] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Så att then gåffwe (en half) .. fierding, then mere och then minne, effter som hwar hade empnen (dvs. råd) till. G. I:s reg. 15: 207 (1543). Ehuruvähl nu den 300 Rdlr, den 400 Rdr den till en 800 Rdlr, den så och så mycket för samma arbetets förfärdigande fått hafver. Rudbeck Bref 56, 57 (1670). Rundt kring mig satt förståndiga män: / Den drack ett stop, ett halfstop drack den. Bellman 3: 154 (1790). Den vill inte sitta bredvid den, och den vill sitta bredvid den. Bremer Teckn. utur hvard. 1: 169 (1828, 1831). Det kan ingen säga, hvarken den eller den. Dalin (1850); jfr b γ. — särsk.
α') (numera föga br.) i motsättningen den — en annan l. den — den andre, en — en annan, den ene — den andre; jfr α α' o. δ slutet. Ath j icke hogmodhas emoot hwan annan, then j thens, och then j en annars nampn. 1 Kor. 4: 6 (NT 1526). The wille forbättre theris rustninger, then med så mygit och then annen med så mygit. G. I:s reg. 13: 51 (1540). The stora Herrar (sade) sin emellan, at then wore wärdigh til at blifwa Keisare, somblige then andra, somblige then tridie, och somlige then fierde. Petreius Beskr. 2: 113 (1614). Then på Rosor går, En an på Törnen sitter. Lucidor Hel. H h 3 b (1673). Then säger så, och then andre annorledess. Växiö domk. akt. 1678, nr 321. Tå har then skullen, tå har en annar; men han sielf ingen. Swedberg Sabb.-ro 325 (1689, 1710). Den kasta sin fiol på nacken tungt och gick, / En ann sitt oboe inunder armen fick, / Den tredje .. stack flöjten i syrtuten. Bellman 2: 157 (1783).
β') (ofta skämts. l. med lätt ironisk anstrykning) i förb. med en titel (l. ord med närstående bet.), ersättande ett namn (som den talande ej kan l. ej bryr sig om att angifva); jfr α β', c γ α' samt b α slutet o. c α slutet. När småfröknarne hemma på ett adelsgods få nyheter ifrån sin vid kongl. hofvet anställda syster, grefvinnan den, eller friherrinnan den. Almqvist Kap. 46 (1838). (Applådera) gör man så gärna, för det smickrar herr Den och fröken Den. GHT 1896, nr 255 B, s. 2. En von Steven måtte väl vara jämbördig med sällskapet hos Senator den och Statsrådet den! Tavaststjerna Patriot 69 (1896).
δ) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. (se ofvan under γ)] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Per vill det och Pål vill det. (Människan) kan .. Frit för alt tvång utvälja af flere ting antingen thet eller thet. Lallerstedt Dygdel. 5 (1746); jfr b δ. Man kunde, til exempel, säga, / At det bordt mera glans, det mera fasthet äga. Kellgren 2: 75 (1790). Du vill det, men jag vill detta. Thorild 3: 240 (1793). — särsk. (numera föga br.) i motsättningen det — (ett l. något) annat, ett — (ett l. ngt) annat, det ena — det andra; jfr α α' o. γ α'. Effther hans konge. Ma:t .. nu medt thet, nu medt ett annet .. nogsampt forsökt. RA 1: 475 (1546). En löper efter thet, en efter annat. Lybecker 98 (c. 1715). Den ene lofvade det, en annan något annat. Kolmodin Liv. 2: 88 (1832).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af t. der oder der o. lat. ille vel ille; jfr äfv. fr. tel ou tel; jfr äfv. liknande sammanställningar af adv.: då eller då, där eller där osv.; etymologiskt sedt är anv. ett specialfall af a] (numera i sht i lifligare l. ledigare framställning, särsk. hvard.) i uttr. den eller den, eg. ställande för tanken ett val mellan två l. flera (saker l. personer osv., som ej kunna l. ej behöfva närmare angifvas): en viss l. en viss annan, en l. annan, den ene l. den andre; numera ofta fattadt o. användt ss. ett enhetligt begrepp: en viss, en bestämd, o. härigenom väsentligen sammanfallande med bet. o. anv. hos det under c omtalade uttr.
α) i adjektivisk anv. I dagh eller j morghon wiliom wij gå vthi then eller then stadhen. Jak. 4: 13 (NT 1526). Till den heller den tijdh. Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 115 (i handl. fr. 1587). Offta händer, at man af sit folk spörier een serdeles inclination til ded eller ded handtvärket. RARP 9: 402 (1664). Åtskillige nationer träta med hvarandra om hedern at hafva ägt första uphofsmannen til den eller den invention. Polhem Mec. invent. 2 (1729). De af församlingens Ungdom, som nu skola första gången begå Herrans Nattvard, komma den eller den dagen att i Choret offentligen förhöras. Handb. 1811, s. 84; jfr Handb. 1894, s. 163. Icke de eller de föräldrarne, utan hela folket, synes hafva framfödt honom (dvs. nationalhjälten). Lysander Föredr. 40 (1855). Hela dagen tillbringar han med att undersöka huruvida Homerus uttryckt sig väl eller illa i den eller den versen af Iliaden; om Martialis sårat anständigheten eller ej i det eller det epigrammet; om de eller de verserna hos Vergilius böra tydas så eller så. Lidforss DQ 2: 170 (1892). Skildrar han (dvs. Petrarca) en fågel, så är det inte hvilken fågel som hälst, utan den eller den individen. Wulff Petrarcabok 170 (1905). — särsk. [anledningen till ordställningen är den, att pron. öfvertager den plats som skulle innehafvas af det gm pron. ersatta räkneordet; jfr c α slutet] ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett kardinaltal; för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr c α slutet samt a α β', a γ β' o. c γ α'. Sidan den eller den i en viss klassisk edition. Sturzen-Becker 2: 40 (1861).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur ett omedelbart efter pron. följande partitivattribut). Den eller den af mina gamla böcker.
γ) [jfr fsv. at þän älla þän är glömskir älla dylskir älla latir, (ä.) t. der oder die denkt an dich] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. (Gud) haffuer icke låtet sin Son warda menniskia allenast för thens, eller thens skul. L. Petri 1 Post. G 8 a (1555). Hwilke woro flere ther öffuer (dvs. närvarande vid nöddopet)? Swar. Iagh, han, then eller then. Handb. 1614, s. 9 b. En part sägher sigh vara der eller der medh sijn rusttienst, under den eller den etc. RP 8: 361 (1640). Hvarföre klagar, ifras eller afvundas den eller den? Hoffmann Förnöjs. 76 (1752). (Spåmännen) säga .., att den eller den har svurit falskt vid konungens eldstad. Carlstedt Her. 2: 57 (1833). (En bra karl) håller inte med den eller den, för att denne är mäktig och inflytelserik. PT 1906, nr 195 A, s. 3. jfr: [jfr motsv. anv. af t. der oder jener] I mina Systrar .. / .. tar Tabeas dygd i acht; / Tar icke efter then ell' thenne, / I ha'n en härlig bild i henne. Lybecker 182 (c. 1715). — särsk. (†) i eufemistisk anv., sannol. ss. ersättning för ngt vulgärt ord, betecknande en dum l. usel stackare l. dyl.; jfr c γ β' o. c δ slutet. Jag vore vähl den eller den om jag gick ut till Eder eller släpte Eder in som äro så många och läto (dvs. läte) slå mig. Växiö rådstur. prot. 23 dec. 1730.
δ) [jfr fsv. gör thz älla thz; hwi mona mik thz ällir thz til komma] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Leffue wij, och will gudh, så wiliom wij göra thet eller thet. Jak. 4: 15 (NT 1526). Att dhet eller det eij wore uthj denne Stadgan uthtryckeligen förbudit. HSH 31: 84 (1661). När the (dvs. väluppfostrade barn) warda tilspord: wilt tu hafwa thet eller thet, swara the; hwad min kiäre fader och kiära moder behagar. Swedberg Cat. 296 (1709). Att äfven den offentlige mannen såsom enskild person hyser kärlek och vördnad för det eller det, är godt och vackert. B. E. Malmström 7: 408 (1845).
c) [jfr motsv. anv. i y. fsv. (se nedan under γ); anv. i nysv. beror väl emellertid väsentligen på inflytande från t. der und der (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 327 (1889)), liksom möjligen det fsv. uttr. på ett motsv. (icke anträffadt) uttr. i mnt.; jfr för öfr. d. den og den, nt. de un de, eng. that and that, äfvensom motsv. uttr. i lat. o. gr. m. fl. utomgerm. språk (se K. Brugmann i Abh. d. k. sächs. ges. d. wiss. L Phil.-hist. cl. XXII. 6: 132 ff.); jfr äfv. de till bildningssättet likartade eng. such and such, fr. tel et tel samt liknande sammanställningar af adv.: då och då, där och där m. fl. Etymologiskt sedt är anv. ett specialfall af a. I sv. är emellertid uttr. inlånadt med den från den ursprungliga aflägsnare bet. som nedan angifves; då en bet. som står närmare den etymologiska utgångspunkten ngn gg framträder (se γ β' slutet o. δ), beror detta därför helt visst på senare anslutning till o. påverkan af a] i uttr. den och den, användt för att beteckna ngn l. ngt som man ej vill l. ej kan nämna vid namn l. på annat sätt närmare angifva: en viss, någon (viss); särsk. (i sht i föreskrifter, regler, formulär o. d.) för att typiskt ersätta ett namn l. annan närmare bestämning som i det enskilda konkreta fallet måste angifvas (l. har angifvits osv.); jfr b.
α) [jfr d. paa de og de vilkaar, t. komm zu mir in den und den garten, eng. that and that day] i adjektivisk anv. Af Predikestolen blifwer näste söndag afkunnat, således wara skedt med det och det barnet, som af de och de föräldrarna födt är. KOF II. 1: 24 (1650). (Man) tager .. attest aff postmästaren i Jöncköping att dett och dett dato affskickades der ifrån med posten Consistorij breff. Växiö domk. akt. 1671, nr 112. Ehuruvähl han förtiänt det ock det straffet, så låter R(idderskapet) o. A(deln) dock bero thervid, at han plicktar med 2,000 Dal(er) s(ilfver)m(yn)t. 2 RARP 4: 434 (1727). (Beauvernois) ville .. bedja (den polska) Drottningen varna sin herra Konungen och de andra, för de och de personerna, hvilka han namngaf. Nordberg K. XII 1: 702 (1740). Då .. (baron Malkolm) säger Constance hvad den och den saken heter (på engelska), så mins hon det brittiska ordet alldeles odödligt. Almqvist Am. H. 1: 85 (1840). Den och den rimparningen är hybrid, är obegriplig äller komisk. Wulff Sv. rim 14 (1898). (Den främmande) frågade, om en sömmerska med det och det namnet bodde i huset. Söderberg Främl. 24 (1903). — särsk. [jfr b α slutet] ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett kardinaltal; för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr a α β', a γ β' samt γ α' nedan. Enligt landsrättens numro det och det. Backman Reuter Bræsig 81 (1872).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur ett omedelbart efter pronominet följande partitivattribut). Din tjänare är från den och den af Israels stammar. 2 Sam. 15: 3 (öfv. 1904).
γ) [jfr y. fsv. sa giordhe thän ok thän, d. den og den har sagt det, t. wie der und der sein liebstes da- und dortwohin versteckte] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Petreius Beskr. 2: 108 (1614; se under a α). Den och den haffver fört dem ihop medh doctorer och advocater. RP 7: 463 (1639). Effter the och the, som ther til af Gud vplyste och vtrustade woro .. thet .. gjordt hafwa. Swedberg Schibb. e 4 a (1716). At .. / .. nätt och noga upsats gifva (dvs. redogöra för), / Hur den och den var klädd, hvem för och efter gick; / Det må en annans storverk blifva. Kellgren 2: 203 (1781). I går, i förgårs eller då och då / Jag honom såg med den och den i sällskap. Hagberg Shaksp. 1: 313 (1847). Vid efterfrågan hvem liket var, svarades den och den. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 132 (1865). Det förundrar mig .. huru en så förnäm, så vacker och så rik dam som Ers Nåd kunnat förälska sig i en så smutsig, så tarflig och så inskränkt karl som den och den. Lidforss DQ 1: 294 (1890). jfr: I Sverge har man .. uttrycket ”det lyses för dem och dem”. R. Nordenstreng i Förh. o. upps. 16: 55 (1902). — särsk.
α') [jfr eng. mr So and so] (ofta skämts. l. med lätt ironisk anstrykning) i förb. med en titel (l. ord med närstående bet.), ersättande ett namn; jfr a α β', a γ β' samt b α slutet o. c α slutet. Huru ”den Argusögde konstapeln den och den” häktade en eländig skurk till kines. Nyblom M. Twain 2: 87 (1874). Ädle grefvar Den och Den med Babels mör förtroligt skrida. Jensen På fjärran stig 34 (1893). I regeln (äro ju) situation, föregående bekantskap m. m. mycket kraftiga hjälpmedel till att bereda oss på, hvad vännen Den- och-den just nu har att säga oss. Cederschiöld Rytm. trollm. 152 (1905).
β') [efter motsv. anv. af t. der und der (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 327 (1889)); jfr äfv. nt. de un de] (numera bl. hvard., vanl. skämts.) eufemistiskt för ”hin”, ”fan”, ”djäfvulen”; jfr d. Jagh .. giffuer honom then och then. L. Petri Dryck. B 7 a (1557). Then arma, vsla och elenda hopen befaler iagh then och then. Dens. Om nattv. A 3 b (1558). Han helsade på honom, men beswarades, du må hälsa på dhen och dhen. Växiö domk. akt. 1686, nr 120. Tu gamla hexa, tu har förtrollat mig, nu skal then och then taga tig. Broocman Hush. 1: 11 (1736). Jag gier mej den och den på, at jag skal aldrig släppa honom ohämnat. Boding Mick. Illp. 26 (1741). Åh dra för den och den, din slincka. Knöppel Mannsschol. 16 (1741). Upp, slyngel, ropte han, och ryk för den och den! Bellman 6: 292 (1788). Se potatisen / är för den och den, / re'n längesedan — käraste vän! O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 130. Jag skall, tamme den och den, lära dig. Topelius Vint. I. 1: 54 (1880). — (†) användt ss. pl. o. föregånget af demonstr. pron. i pl.; jfr d slutet samt 3 a nedan. Det alle dhe den och den tager digh. Växiö rådstur. prot. 1667, s. 301. Hvem alledi den och den, / Är som så illa döner, / Sen Porten är igen? Comœdieact 21 (1700). [sannol. beror valet af förstärkningsord väsentligen på det föreliggande uttryckets form, som inbjuder till just detta förstärkningsord; möjligt är emellertid äfv., att uttr. den och den kan te sig ss. betecknande mer än en och sål. det här föreliggande uttr. i sin helhet kan hafva en för den talande mer l. mindre klart medveten bibet. af: ”både den ene och den andre” l. dyl.] förstärkt med adv. både. Jag svär eder vid både den och den, att ... Lidforss DQ 1: X (1891). Jag ger mig både den och den på, att han köper sjöskadad sprit. Cavallin Kipling Gadsby 21 (1897).
δ) [jfr motsv. anv. af d. det og det, t. das und das; jfr äfv. grek. τὸ καὶ τό o. τὰ καὶ τά] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg.: ngt visst, en viss sak; äfv. betecknande samtidigt mer än en sak: ngt visst o. ngt visst annat, det ena o. det andra, olika saker. Han .. bekänner sig hafva thet och thet illa giort inför Gudh. Hist. handl. 20: 148 (c. 1565). Vij voro hijtt sände .. till at .. befala them dhett och dhett till att giöra. A. Oxenstierna 2: 19 (1609). (Personer) om hwilka berättas det och det sig tilldragit. Rudbeck Atl. 4: 32 (1702). Det och det bör man gjöra, det och det skal man tro. Borg Luther 1: 572 (1753). Hvem vet / Om Cæsar .. ej sänder / Sitt mäktiga mandat: ”gör det och det ..”. Hagberg Shaksp. 12: 122 (1851; eng. do this, or this). Det der hålens pratet om det och det. Strindberg Hems. 118 (1887). Kongl. Majt fick bref om det och det och resolverade så och så. Quennerstedt Karol. krig. dagb. 4: III (1908). — särsk. (†) i eufemistisk anv. om ngt som man ej vill nämna vid dess rätta namn; dels i hotelser ss. beteckning för ngt ondt, dels i afvisande uttr. l. uttr. för missnöje o. d. ss. ersättning för ngt vulgärt ord med låg bet.; jfr b γ slutet samt γ β' strax ofvan. Gudh göre tigh thet och thet, om tu någhot dölier för migh, aff thet som tigh sagdt är. 1 Sam. 3: 17 (Bib. 1541; Luther: thue dir diesz und das, Vulg. hæc faciat tibi Deus et hæc addat, gr. τάδε ποιήσαι σοι ὁ ϑεὸς καὶ τάδε προςϑείη, öfv. 1904: Gud straffe dig nu och framgent). Menigheten .. sadhe at the skulle thet och thet bekomma. Petreius Beskr. 2: 149 (1614). Kyss tu oc tin Storfurste thet och thet. Därs. 178. Jag giör' det och det på Mester Måns Wijsel. Växiö domk. akt. 1682, nr 61.
d) [anv. har uppkommit som en ersättning för det likbetydande HIN, sedan detta börjat förlora sin eufemistiska karaktär (jfr Noreen Vårt spr. 3: 43 (1905))] (hvard., i sht skämts., mindre br.) eufemistiskt för ”hin”, ”fan”, ”djäfvulen”; jfr c γ β'. Den må låtha tig liggia hoos sig, förtij tu kan inthet tijga der medh. Växiö rådstur. prot. 1697, s. 307. Jag skal med denna stör (den ta' mej) slå'n i hiäl. Palmfelt Vitt. 302 (1738). Jag (är), ta mig den, ingen atheist. C. F. Dahlgren 5: 214 (1833). Har en sett på själfvaste den till påg! Bondeson M. V. K. 83 (1894, 1903). Han hade tydligen gifvit sig ”själfva den” på att en kyss skulle han ha. LD 1905, nr 241, s. 2. — (†) användt ss. pluralis o. föregånget af räkneordet tusen; jfr c γ β' midten. Han (hade) sagt .. det är Tusend den, och svurit. Törngrenska målet 207 (1801).
e) (hvard.) i uttr. aldrig den, (någon) hvem det än månde vara; aldrig det, (något) hvad det än månde vara, något (i världen), än så mycket; i sht i koncessiv sats samt i uttr. (inte) för aldrig det, (icke) för något i världen; jfr ALDRIG 7. Om ni gåfve mig aldrig det, gjorde jag det ej. Weste (1807; under aldrig). Om det vore aldrig den. Dens. (1807; under aldrig). Almqvist (1842; under aldrig). ”Jag vet, att jag aldrig gifter mig med en rik man”, sade hon, ”nej inte för aldrig det”. Lönnberg Skogsb. 148 (1881). Nu vågade han (dvs. ekorren) inte för aldrig det komma henne .. nära. Beskow Greta 44 (1901). — (mindre br.) i jämförelsesats. Fast det isade ända in i hjärtat på mej voro tankarne i skallen rediga som aldrig det. Janson Gastar 171 (1902). Spjutlappar .. så otalige som aldrig det. Högberg Vred. 3: 387 (1906).
2) [jfr fsv. bedher jak edher .. athi ekke lotte then prestesven then peder karsson att trädhe mek sa pa hwgedtt, t. das ist also der Peter mit dem lahmen fusz?] (numera i sht hvard.) i anv. i hvilka pronominet eg. står för att beteckna ngn l. ngt ss. bekant: den .. du vet, den .. du (l. man l. hvar o. en) nog känner, den där; åtm. numera dock nästan alltid utan eg. afsikt att framhålla ngn l. ngt ss. bekant, bl. för att åt uttrycket gifva en viss emfas; jfr 3; numera, utom i den under a omtalade anv., alltid obetonadt. Dänne Örten .. är dänn samma, mäd hvilken dänn Tårparen i Roslagen för några år sedan .. curerade Boskapssjukan. P. Artedi (1729) hos Lönnberg Artedi 49. Kunde du underrätta mig om den Wickman? Thorild Bref 104 (1784). Ju mer man hinner hvila ut efter den Åbo vistelsen, dess mera ... J. L. Runeberg (1857) hos Aspelin Stenbäck 501. — särsk.
a) [jfr t. dieser tag (Luther), lat. dies illa (Vulg.), gr. ἡ ἡμέρα ἐκείνη] (utom i NT bl. ss. citat) i uttr. den dagen, yttersta dagen. Wacten idher ath idhor hierta ecke förtungat wardha medh swalgh och drukkenskap, .. så ath then daghen icke kommer idher förhastugt vppå. Luk. 21: 34 (NT 1526). 2 Tess. 1: 10 (Därs.). 2 Tim. 1: 12 (Därs.).
b) [jfr d. det var dog en spøgefugl den Sokrates] med l. utan syftning på ngn l. ngt förut omtalad(t), framför ett egennamn (i sht personnamn, mera sällan ortnamn) l. appellativum (person- l. sakbeteckning): den där; i sht dels i (ofta lätt gäckande l. skämts.) uttr. för beundran för l. tillfredsställelse med l. glädje öfver ngn l. ngt, dels i uttr. för (icke alltid allvarligt menadt) missnöje med l. sorg öfver ngn l. ngt. Det är en tvärvigge den Christopher. Lagerström Westph. 29 (1737). Nu har jag plottrat hela arket fullt ... De fruntimren, tockna pratmakerskor! B. E. Gjörwell (1791) i Sv. mem. o. bref 2: 9. Den Fredrik! vers i går, och vers i dag nu åter! / Han är just ett genie, minsann. Leopold 1: 491 (1793, 1814). Hvad den Laura är långsam! Atterbom 1: 113 (1824, 1854). Hvad i all verlden kan väl den menniskan då egentligen hafva att säga oss om en simpel sjöresa mellan Cartagena och New-York? Gosselman S. o. N. Amer. 1: 8 (1833). Hvad det Paris har blifvit förskönadt på sednare tiderna. Dens. Vandr. sjöm. 2: 167 (1839). Herre min Gud, hvad den månen lyser ..! Wennerberg 2: 14 (1848). Ja, den Topelius, han har visst gjort mig stor harm. F. Runeberg (1859) hos Westermarck F. Runeberg 150. Ack, den Henrik, så dum, så dum! Nu jagade han ju på orätt spår. Lagerlöf Berl. 2: 31 (1891). Den kärleken! Edgren-Leffler (1891; titel å skådespel). På stil hvad den natur'n är viss. Gellerstedt G. vis. 122 (1900). Tänk — säger man och ler sömnigt — så den vårluften söker. PT 1903, nr 104 A, s. 3. Ja, nog var han full med kanaljeri, / den Kalle Klyvert, om någon varit. Melin Dikt. 2: 139 (1904). Ett vackrare kustland än Tjust det finns inte. Tänk på de vikarna och de holmarna och de herrgårdarna och de lundarna! Lagerlöf Holg. 1: 171 (1906).
c) [jfr d. jeg ved ikke hvad jeg skal stille op med den vildkat; jfr äfv. eng. what does that idiot mean?] med syftning vanl. på ngn l. ngt förut omtalad(t), mera sällan ngn l. ngt omedelbart i rummet närvarande l. ngn l. ngt som utan vidare förutsättes ss. för den tilltalade bekant, framför ett appellativum (i sht person-, mera sällan sakbeteckning) med (dock ej alltid allvarligt menad) nedsättande bet., numera sällan (o. bl. med lätt ironisk l. skämts. anstrykning) framför ord med berömmande l. upphöjd bet.: den där. Bor du i B.? Ja, jag har bott i den hålan snart i tio år. Gåår och sägher them räffwenom (dvs. Herodes), Sy iach vthdriffuer dieflar, och heelar j dagh och j morghon, och tredhie daghen wardher thet ändat medh mich. Luk. 13: 32 (NT 1526). The phariseerne er der om icke tilltroendes. H. Bielke (1593) i HSH 7: 55. De diefllarna togo af mig (dvs. från mig) mössan på gatan. Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754). Kämpe helsade dig, den hedersgubben. F. M. Franzén (1796) hos Roos Familjearkiv 109. Öfverste Kock / På allmänt väl blott syftar. / Ölkannans lock / Den hedersmannen lyftar, / Dricker till det värda laget. Stagnelius 2: 694 (1822). (Packet ropade:) här är öppet, vi ska gå in och slå ut fönsterna för den rackarn på gården. Stenhammar Riksd. 3: 273 (1848). Förbanna mig har icke den narren dråpliga lungor. Hagberg Shaksp. 7: 271 (1849). Själf gör den spjufvern narr af sitt eget ”geschäft”. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 172, s. 3. Se där står den apan ensam för sig själv och tiger. Andersson Kalidasa Urvasî 10 (1906). — särsk.
α) [jfr d. jeg skal lære ham, den slubbert] ss. (parentetiskt inskjuten l. tillagd) apposition till ett sbst. l. substantiviskt pron. Sij, månen skijn icke än nu, och stiernonar äro än nu icke reena för hans öghon, Huru mykit mindre een menniskia, then malen, och eens menniskios barn, then matken? Job 25: 6 (Bib. 1541). Kungen .. / Then Räfwen. Kolmodinus Gen. æth. D 1 b (1659). Han skulle ha sagt mej det förut, den slyngelen. C. Gyllenborg Vitt. 188 (1737). Preussen .. then rörstafven! Porthan Bref t. Calonius 269 (1796). Rutfors, det originalet. Almqvist Am. H. 1: 36 (1840). Frans, den stackarn, hvad dugde väl den! Melin Dikt. 2: 194 (1904). — (numera knappast br.) Det lilla Petilia blifvit / Af Filoktetes befäst, den Hjelten ifrån Melibea. Adlerbeth Æn. 68 (1804, 1811). Rättvisan, den himmelens dotter. Tegnér 4: 209 (1827).
β) [jfr d. den stakkel! t. der narr! eng. the wretch!] i utrop: hvilken ..! en sådan ..! ”sicken” ..! Den stackarn! Den pultronen! Enberg Sv. spr. 264 (1836). Den skurken! Jolin Smädeskr. 46 (1863). Den krukan! Lönnberg Joh. Sin. 41 (1899). Den barnungen! — återtog jag. PT 1904, nr 33, s. 2.
d) med l. utan syftning på ngn l. ngt förut omtalad(t), framför ett appellativum med nedsättande bet. hvilket ställes ss. apposition framför ett egennamn (sällan annat personbetecknande sbst.). Then förredere .. göstaff som bormester war i wpsala. G. I:s reg. 1: 41 (1522). Den skurken Bokbindaren. Porthan Bref t. Calonius 179 (1795). Med den förrädaren Erik Puke ville de hvarken hafva fred eller dagtinga. Fryxell Ber. 2: 163 (1826). Der (voro) flera naturforskare .., bland dem den svängaren Agardh. Stenhammar Riksd. 1: 75 (1834). Tror du att hela verlden kan leta ut åt dig tre sådana fiender till, som den djefvulen Douglas, den busen Percy och den satan Glendower? Hagberg Shaksp. 3: 174 (1848). Den nidingen Kesin. Andersson Kalidasa Urvasî 3 (1906).
3) [urspr. är sannol. i dessa fall en relativsats af allmänt innehåll: ”som (kunna) finnas” l. ”som man kan tänka l. uppräkna” l. dyl. utelämnad (jfr ex. från Lagerlöf (1906) under III 1 a α ofvan); den determinativa bet. hos pronominet har emellertid för den moderna språkkänslan helt o. hållet gått förlorad] (hvard.) efter pron. alla, ss. bestämning till ett sbst. i obest. form pl., (åtm. numera) vanl. bl. användt för att åt uttrycket gifva en viss emfas (jfr 2), stundom närmande sig bet.: (alla) möjliga.
a) [med afs. på hufvudordets plurala karaktär jfr sådana svordomar som tusan tunnor, tusan fan o. d. samt sjutton, attan] i (ofta mer l. mindre eufemistiskt formade) svordomar. Räfven rök af för alla de sju. Topelius Läsn. f. barn 4: 127 (1868, 1883). (†) Hon slogh migh som alla the knäfla. Asteropherus 57 (1609). Det alle dhe den och den tager digh. Växiö rådstur. prot. 1667, s. 301; jfr 1 c γ β'. Som alla de fan. Bellman Skr. Ny saml. 1: 102 (c. 1770). Jag äger blott en fåle, / Men yr som all di skam. Kellgren 1: 118 (1788; i folkscen).
b) ss. bestämning till ett ord med bet.: sätt, vis, slag o. d. Fin mat var det på bröllopet .. och tårtor af alla de slag. Geijerstam Kronofogd. 52 (1890). Löflundh hedrade honom på alla de vis. Bondeson Glimm. 49 (1892). Hindersamma äfventyr af alla de slag möta tidt och tätt. LD 1906, nr 283, s. 3.
c) (föga br.) i annan anv. Från alla de håll. Ek Horatius 2: 6 (1847). Därs. 269. Jfr Därs. XX.
B) ss. personligt pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
V. med syftning på ett i det föreg. satssammanhanget förekommande ord l. uttr.
1) [jfr fsv. hänne syntes sik vara sua fägna liuseno at hon wilde ägoleþes þät fran sik lata; waro män ok kono forbanaþ än þe egh barn fingo; om man haffuir for mykin lösn oc vil ten stoppa osv. samt motsv. anv. i dan. o. isl.] ersättande ett sakbetecknande sbst. (l. substantiviskt ord) i sg. (af neutralt l. realt genus) l. ett sbst. (l. substantiviskt ord) i pl. af hvad bet. o. genus som helst; till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar (jfr 3, 4 o. 7). (Jag) wnner .. thöm XL mark saker at wpbæra aff theris landbor. G. I:s reg. 1: 5 (1521). Gotz rörligt och orörligt hvat namn thet helst kan næmpnas. Därs. 34 (1522). Thenna paanth (gick) i arff tiil tes then kom tiil .. göstaff som bormester war i wpsala. Därs. 41. Strax lopp en af them, och togh en swamp, och fylte honom medh ätikio, och satte then på ena röö, och gaff honom dricka. Mat. 27: 48 (NT 1526). (De) skåro ther en wijnquist aff .. och läto twå bära then. 4 Mos. 13: 24 (Bib. 1541). Giffue .. Gwdh, att alle Swerigis inbyggiare hade medh sådant alffware annammat .. Gwdz helige Evangelij lärdom, .. Tå hade then och hoos them genom fleere dygder och fromheet sigh beteedt och skijna låtit. Svart Är. 81 (1561). Hwad är thera sak, hwad hafwe de giort? Carl ix Rimchr. 57 (c. 1600). Professores och däss änkior. Rudbeck Bref 1: 42 (1666). Ett sådant Haffsens mörcker, at de knapt kunde seet igenom. Dens. Atl. 2: 83 (1689). Thers (dvs. de mäktigas) marmor och thers stolta grifter, / .. Förgås som is. Österling Lärops. 79 (1727). Hafver bisverm satt sig i bärande och fridlyst trä; tå skal then stockas. BB 21: 1 (Lag 1734). Tag min anda med thess krafter, och min kropp med alla thess sinnen och lemmar. Rönigk Fresenius Com.-bok 314 (1753). Plinius (dvs. Plinius' verk) kände jag .. icke, och om jag än känt den, hade jag (osv.). Retzius Flora Virg. Föret. 1 (1809). Med fingret pröfvar han dess (dvs. svärdets) egg, den biter godt. Tegnér 1: 129 (1822). En fjällripa sprang framför mig; jag sköt den. S. L. Lovén i Lefnadsteckn. i VetAH IV. 3: 26 (1836). (Hermiones själ bibehöll) sin klarhet, kraft och helsa; den var i harmoni med sig sjelf. Rydberg Ath. 157 (1859, 1866; uppl. 1876: hon). Det var träff det skottet, / Nu puffar aldrig mera den som fått'et. Runeberg 5: 52 (1860). (Tomten) Går till stängslet för lamm och får, / ser, hur de sofva der inne. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Då jämrade hunden sig högt, som om den hade fått ondt i hjärtat. T. Hjelmqvist i Läsn. f. hemmet 1896, 7: 20. Kärleken, den må benämnas Caritas, eller Amor, Desiderium eller Amicitia. Wulff Petrarcabok 250 (1905). Världen kan icke hata eder, men mig hatar den. Joh. 7: 7 (öfv. 1907). — särsk.
a) [jfr far hans, bror min, mor sin osv.] (numera mindre br., hvard., i sht i bygdemålsfärgadt språk) i gen. pl. i possessiv anv. med ställning efter sitt hufvudord (jfr b). Att stännderne .. eij .. påleggies skattninger, borgelegre eller anndre tunger .. emott lag och rätt och god villie thera. RA 3: 176 (1593). Hwadh som them som Domare Embeten beklädha synes likast och rättast wara, effter samwete thera. Petreius Beskr. 5: 21 (1615). Hoos Quæstorem (dvs. räntmästaren) skall lönen deras aresteras (dvs. innehållas). Rudbeck Bref 1: 61 (1670). (Två söner) Dogo liksom fader deras / För sin himmel. Strandberg 3: 284 (1854). Drängen deras (hade) varit uppåt skogen i ett ärende. W. Hülphers i Idun 1901, s. 22. När mor deras var ung. Lagerlöf Holg. 2: 160 (1907).
b) [jfr fsv. all var goþz oc hwart þerrä särdelis; en af þöm skal vara domärä .. vm et ar oc annär þerrä vm annät] (†) i gen. pl. ss. partitivattribut, vanl. (jfr dock slutet) med ställning omedelbart efter sitt hufvudord (jfr a). Mädhan iagh nw gör Eeld och Röök, / Hwem thera lefwer snart försöök. Messenius Svanhv. 10 (1613). För än det kommer i någons dera Händer. Stiernman Riksd. 737 (1620). De lähnen som på hvars dera deel falla. A. Oxenstierna 1: 646 (1650). jfr ANNARDERA, BÅDADERA, BÄGGEDERA, ENDERA, HVARDERA, HVARKENDERA, HVILKENDERA, INGENDERA, NÅGONDERA. — särsk. [efter t. ihrer sind fünf l. es sind ihrer fünf o. d.] i förening med verbet vara o. ett grundtal; motsvarande subj. i satsen vid vanlig sv. konstruktion. Deres ähr otte, på ded om någon aff de gamble siuknar, skole lijkväl talett vara fulltt. A. Oxenstierna 2: 517 (1622).
c) i gen. pl. i abs. anv.
α) [jfr motsv. anv. af (de) mina, (de) dina osv.] (nästan †) med bet.: deras anhöriga l. landsmän l. medlemmarna af deras parti o. d. Om någre aff theriis bliffue döde her ij richeett. G. I:s reg. 1: 84 (1523). At them eller teras inthet hinder .. skee skal. Därs. 93. Som the Lybeske altijd emott våre undersåter heme hooss theres handle pläge. Därs. 21: 119 (1550); jfr e α β'.
β) [jfr motsv. anv. af mitt, ditt osv.] (numera föga br.) med bet.: deras egendom. At the skulle komma til theras i gen. O. Petri Kr. 105 (c. 1540); jfr e α β'. Der igenom äre kyrkiorna komne myckit af sigh, medan deres är uthlänt. Sv. synodalakter 1: 92 (1651).
d) (numera mindre br.) i sådan ställning där numera vanl. neutr. det användes oberoende af det åsyftade ordets genus o. numerus (se 4 c). Hvilka äro de fria konster? De äro byggnaden, målningen och bildhuggeriet. C. A. Ehrensvärd 66 (1786). (Det) utgjorde hennes .. största nöje, att begynna stafning och innanläsning med sina små täcka barnbarn. De voro tvenne gossar. Almqvist Grimst. 33 (1839).
e) i reflexiv anv., med syftning på satsens subj. (jfr f).
α) i satser af mera enkel o. genomskinlig byggnad, i hvilka samhörigheten mellan subj. o. den satsdel som pron. bildar l. tillhör omedelbart o. skarpt framträder för tanken.
α') [jfr fsv. the kalzadho mankt ok giordho them blidha, ä. d. de menniske som erlige leffue og øffue dem i gode gerninger, d. (hvard.) de forvildede dem, men de fandt dem snart til rette; jfr för öfr. anm. 3:o sp. 809 f.] (†; jfr för öfr. anm. 3:o sp. 809 f.) i obj.-form i pl.: sig. Thaa .. skule the .. samma theris godz frij thill thennem j ghen anamme. G. I:s reg. 1: 248 (1524); jfr β'. Den skatt, som de bära inom dem. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 147.
β') [jfr fsv. afguþapräste offradho þera afguþi; the toko thera baner; fd. havæ bøndær iat biskop tindæ af allæ theræ socn; ä. d. de skulle der haffue deris klede oc føde; d. børn børe lyde deres forældre; jfr för öfr. anm. 4:o sp. 810] (med afs. på brukligheten jfr anm. 4:o sp. 810) i gen. pl.: sin, sitt, sina. The swener .. rida fraa theris herra. G. I:s reg. 1: 256 (1524). Strax gåffuo the theres nät vtöffuer, och fölgde honom. Mark. 1: 18 (NT 1526). The heerdar wactade theres hiord. Ps. 1536, s. 53; jfr Ps. 1695, 127: 2 o. Ps. 1819, 60: 2. The (dvs. prästerna) skola haffua theras vppehelle aff spijsoffer, syndoffer och skulloffer. Hes. 44: 29 (Bib. 1541). Någre skep hafwe mist theres båthar. Gustaf ii Adolf 488 (1621). Nympherne til theras Princesse. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Thet arf, som barnen efter theras dräpna moder fått hafva. ÄB 6: 3 (Lag 1734). Re'n svärma luftens folk kring deras gröna hus, / Och stämma deras sång ihop med aspars sus. Creutz Vitt. 5 (1761). Sånggudinnorna återvunno deras saknade älskare. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 19 (1773). Änglarne i hennes spår / Gladdes öfver deras syster. Lenngren 36 (1798). Menniskorna .. förstodo sällan deras eget sanna väl. Wallin Rel. 2: 312 (1827). Blott stundom syntes nerverna vilja återtaga deras välde. Almqvist Drottn. j. 108 (1834). Katholikerna i Tyskland .. borde angripas i deras egna nästen. Geijer II. 4: 154 (1836). Derefter förbundo de sina sårade fiender på samma gång som deras egna. Topelius Fält. 1: 36 (1851; uppl. 1865 o. ff.: sina). Sällan voro de hemma i deras stuga. Dens. Läsn. f. barn 5: 63 (1880; uppl. 1888: sin). Musiken .. fortfar, till dess Hans Majestät och Deras Kongl. Högheter tagit plats i Deras bänkar. PT 1902, nr 12, s. 2. Herrar Serafimerriddare och Kommendörer med stora korset .. bära deras ordenskedjor, Riddarne af Konung Carl XIII:s orden bära deras ordensband utanpå rocken. Därs. 1904, nr 12 A, s. 2. — (†) i annan än possessiv anv. (De) bleffuo tiltalade för slagzmål oc skielles ord thera emellom. Växiö rådstur. prot. 1609, s. 208.
γ') [jfr ä. d. enhver religion, som er betynget med saa mange ferier, kand til dens forsvar intet anføre uden Guds arbitraire villie, äfvensom motsv. anv. af hans o. hennes; jfr för öfr. anm. 5:o sp. 810] (med afs. på brukligheten jfr anm. 5:o sp. 810) i gen. sg.: sin, sitt, sina. Stockholm inneslöt på en gång innom dess portar, sielfva blomman af Riket. Celsius G. I 69 (1746, 1792). Vår sol .. / Har aldrig förr så skönt fått råka med des strålar. Creutz Vitt. 3 (1761). Thet Göthiska vattufallet, som med sitt djupa störtande ej mindre än med thess förfärliga dån väcker resandes uppmärksamhet. Ihre Föret. XIX (1779). Academien skal årligen fira thes högtid uppå then Store Gustaf Adolphs Födelse dag. 1 SAH 1: 29 (1786, 1801). Vetenskapsakademien kallade mig 1808 till dess ledamot. Berzelius Själfbiogr. ant. 52 (c. 1845). Anjalaförbundet (hade) tillsändt honom dess öppna förklaring. Topelius Vint. I. 1: 155 (1863, 1880). Regeringen .. lofvade kanalen dess vidare nådiga beskydd. De Geer V. skr. 2: 281 (1886, 1892).
β) i satser af mera invecklad l. mindre genomskinlig byggnad, hvarvid den satsdel som pronominet utgör l. tillhör för tanken lösgör sig från sammanhanget med den öfriga satsen o. därför det pron. kommer att användas som en mot satsdelen i fråga svarande själfständig sats skulle fordra. Anm. Beträffande de olika fall i hvilka en dylik ”emancipation” framträder vid valet af pron. jfr Ljunggren Sig o. sin 6 ff., 20 ff., 26 ff. (1901).
α') [jfr motsv. anv. af honom o. henne] i obj.-form i pl.; vanl., såvidt intet missförstånd därigenom skulle uppstå, möjligt att utbyta emot sig (jfr dock slutet). (Polackerna tvingade) Rysserna .. till att drifwa them som hundar uth. Gustaf ii Adolf 160 (1617). De (dvs. judarna i Smyrna) gå intet i stridiga mål dem emellan för Turkiske domstolen. Eneman Resa 1: 45 (1711). Ett slags back och skans, på hvilken de tvenne (sjömännen) .. sitta med deras långa stänger, lagda bredvid dem på hvardera sidan. Gosselman Col. 1: 258 (1830); jfr β'. Frågan om Mannens och Qvinnans rättigheter, det haf på hvars böljor de båda stridande, dem själfva oförmodadt, befunno sig gunga. Bremer Fam. H* 115 (1830, 1841). Fariseerna och de lagkloke föraktade Guds råd angående dem sjelfva. Luk. 7: 30 (öfv. 1883 o. 1907; NT 1526, Bib. 1541 o. 1703: sig). Äfter detta läto två ädla damer hälsa och bedja mig att skicka dem några av mina dikter. Wulff Dante 181 (1897). — särsk. numera icke möjligt att utbyta mot sig, ingående i en bestämning till ett attributivt adj. l. particip; jfr β' slutet. De måste .. duka under för en hel, mot dem fiendtlig, dem öfvermäktig verld. Wallin 1 Pred. 1: 95 (c. 1830). (De) fingo .. röna ett, dem alldeles obegripligt, förekommande af dem alldeles okända personer. Bremer Fam. H* 341 (1830, 1841).
β') [jfr motsv. anv. af hans o. hennes] i gen. sg. o. pl.; vanl., såvidt intet missförstånd därigenom skulle uppstå, möjligt att utbyta emot sin (jfr dock slutet). Hertigarne kunde ey lijda een skökia wara theras swägerinna. Gustaf ii Adolf 76 (c. 1620). Blef förthenskuldh samma proposition medh thes declaration them skriftligen gifwen. Dens. 307 (1627). De (dvs. undersåtarna) äga rätt, att tadla eller berömma dess (dvs. konungens) vård om deras arf. Tessin Bref 1: 313 (1753). Den Scholastiska Theologien har .. dragit med sig i sitt fall Metaphysiken des medregent och första stödet för des välde. Kellgren 3: 254 (c. 1780). Förtjenar .. (litteraturen) verkligen någon .. (uppmuntran), på det sätt hon drifves af flere bland dess representanter ..? Tegnér 5: 438 (1825). Med .. hvarje afslutad strid i deras inre .. förnyas de alltmer. Wallin 1 Pred. 2: 55 (c. 1830). Detta landets båda hertigar (blefvo) ganska ifriga att .. förekomma härjandet af deras besittningar. Fryxell Ber. 7: 125 (1838). Många af dem .. kunde ej fördraga att se en ofrälse ställas vid deras sida som jemnlike. Topelius Fält. 1: 199 (1852, 1854). Ögonlocken med deras mörka fransar lågo stelnade. Rydberg Ath. 58 (1866, 1876). De gingo genom den mattbelagda gången, som var skum, trots lampetterna på dess väggar. Benedictsson Pengar 129 (1885). Benäget antagande, att bolaget endast af .. felaktiga begrepp om dess förmenta rättigheter låtit förleda sig till detta steg. De Geer V. skr. 2: 280 (1886, 1892). Mellan det svarta och det hvita ligger det grå i dess många skiftningar. Rydberg Det sköna 148 (1889). Storkar (umgås) helst .. med folk av deras egen stam. Lagerlöf Holg. 1: 71 (1906). Djuren kände sunnanvinden rista i deras päls. Därs. 2: 360 (1907). — särsk. numera icke möjligt att utbyta mot sin, ss. objektiv gen. till ett nomen actionis, l. ingående i en bestämning till ett attributivt adj. l. particip; jfr α' slutet. De göra upp för sig ett eget, efter deras särskilta tycken formadt, begrepp om lycksalighet. Wallin 1 Pred. 1: 25 (c. 1830). Ett anförande .. som någon tid efter dess författande .. trycktes. De Geer V. skr. 2: 51 (1874, 1892). Härefter afgaf bondeståndet .. en till mig ställd, af samtliga dess ledamöter undertecknad adress. Dens. Minnen 2: 5 (1892).
f) [jfr motsv. anv. af hans, hennes] i gen. sg. o. pl., i anv. i hvilka numera vanl. l. ofta reflexivt pron. användes, ehuru pron. syftar på ngt annat än satsens subj. (jfr e).
α) (numera föga br.) med syftning på det tänkta subj. i en satsförkortning med infinitiv som fullständigad skulle gifva en sats med reflexivt pron. Hwad war ynckeligare ähn sehe .. Swenske män .. bruka theras werijer till sine egnes undergångh och liflåt (dvs. död). Gustaf ii Adolf 167 (1617). Et land, som är vant at draga Profit af et annat, lärer näppeligen tilstädia detsamma, at ändra dess handel. Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754). Generallöjtnanten Toll .. föreslog .. ståndet att rätta dess tagna förhastade beslut. Adlerbeth Ant. 2: 235 (c. 1815). Han uppmanade offentligen Sveriges inbyggare att erkänna honom för deras Konung. Strinnholm Vas. 1: 166 (1819). Sprengtporten älskar för mycket sitt fädernesland, för att liknöjd se det föras till branten af dess ruin. Topelius Vint. I. 1: 66 (1863, 1880).
β) (numera föga br.) med syftning på gen.-attributet till ett ord som ytterligare bestämmes af ett prep.-attribut i hvilket det ifrågavarande pron. ingår. Presterna skola hålla wisze längder på alle sine åhörare .. och weta besked, om theras framsteg och kunnskap uti theras Christendoms stycken. Kyrkol. 2: 10 (1686). Han .. förebrådde Kanikerne deras upförande mot deras Fädernesland. Dalin Hist. III. 1: 36 (1761).
γ) i vissa särsk. uttr. (jfr Ljunggren Sig o. sin 18, 52). Han .. tänkte (ej) lemna sina trosförvandter åt deras öde. O. Alin hos Wallis Verldsh. 4: 332 (1878). Vi lemna i deras värde Gjellerups öfriga paradoxer om Buddhaismens öfverlägsenhet öfver kristendomen. C. D. af Wirsén i PT 1895, nr 154, s. 3. Han lämnade snart de lagrarna åt deras öde. Wulff Petrarcabok 137 (1905). — (mindre br.) Jag omtalade på dess tid det s. k. börsattentatet. SDS 1886, nr 294, s. 2.
g) [jfr fsv. thz samma land thz vart alt cristith; henne sinne thz war swa; ä. d. vel atten hundred børn saa smaa dem tog kong Herodes af live; jfr äfv. motsv. anv. af HAN, HON, t. der mond er hat alles ins helle gebracht, äfvensom t. der abend der näherte sich (med svagt betonadt demonstr.-pron.; jfr Grimm 2: 968 (1860)) samt II 2 a α ofvan] (pleonastiskt) återupptagande ett föregående sbst. l. substantiviskt ord; jfr 3 a β, 4 b slutet o. 6 a slutet.
α) med (såvidt man från modern synpunkt kan döma) mera tydligt skönjbar uppgift att framhäfva ngt visst ord, ehuru ej så starkt som vid upprepning medelst ett demonstrativpron. (se II 2 a α), l. att (utan att ngt egentligt framhäfvande åsyftas) för underlättande af uppfattningen återupptaga en satsdel som gm längre bestämningar blifvit skild från det hvarmed den närmast hör samman; ofta svårt att skilja dels från II 2 a α ofvan, dels från β nedan. Alt thet the se, tet vela the kiöpe. RA 1: 487 (1546). Titt tall thet skall vara ia och neij. J. Erici (1588) i 2 Saml. 4: 175. Hwad Kraft som Örter, Steenar och Metaller, / Och alt hwad hälsamt är, the hafwe, weestu. Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668). Er tid den blifve ljuf! Er verld den blifve säll. Tessin Bref 1: 255 (1753). Vårt hjertas lättsinnighet, och trögheten, at rätta våra fel, de vålla, det vi ej känne rätt vår själs onda. Liljestråle Kempis 41 (1798). De kungasöner / de höra ej annat än lof och böner. Tegnér 1: 23 (1825). Och tusental af år de fly / I hennes (dvs. Italias) dröm som ögonblick. Böttiger 1: 236 (1856). Dina fagra löften, dem aktar jag ej på. Melin Prins. 25 (1885). Hvad man vill, det tror man. Rudin 4 Evigh. 2: 37 (1886, 1897). Radbert, .. Notker .. Tutilo, de voro hvarandra så olika som tre hederliga och begåfvade människor kunna vara. Rydberg Varia 1: 183 (1888). Årets hjul det rullade rundt. Söderberg M. Birck 74 (1901). — särsk.
α') (numera bl. i högre stil, i sht i poesi) med anakolutisk konstruktion, i det i strid mot den vanl. ordföljden subj., obj. l. predikativ osv. i emfatiskt syfte framflyttas till satsens (l. meningens) början, inledande denna; jfr II 2 a α α' slutet. Denna ursäkt, Nådige broder, gör den i mitt ställe hos sig sjelf och Dom Prosten. Leopold (1796) i 2 Saml. 8: 104. Det härliga på jorden, / förgänglig är dess lott! Tegnér 2: 146 (1818). De ögon trötta, / En stund de somna .. / De verktyg nötta, / En stund de domma. Wallin Vitt. 1: 56 (1839). Det moln som följde din strand, Moskwa, / Nu störtar det ned till dig. Runeberg 1: 224 (1841). Den nya tid, hvars barn vi äro, han (dvs. K. XIV) har burit den i sitt hjerta, skyddat den med sitt bara bröst mot fiendens svärd. Cronholm Tal 26 (1843). Den svenska kvinnokraften, / En vara efterspord, / Nu gick den att lador fylla / Med skördar ur frändejord. Bååth På gr. stig. 151 (1889).
β') (i högre stil, i sht poesi) återupptagande ett föreg. hvad, därvid intagande den plats som den med hvad inledda satsen skulle innehafva. (I) lyften straffets hand, och tänken genom tuktan / Hvad ej med godo vins, att vinna det med fruktan. Wallin Vitt. 1: 20 (1805). Ädla sångmö, hvad din skald har diktat, / läs det du, när det af verlden glöms! / Sköna biktmor, hvad för dig jag biktat / göm det du, liksom ett lyte göms! Tegnér 2: 330 (1826).
β) (numera bl. hvard. samt i vitter stil med folklig anstrykning, i sht i folkvisestil o. d.) utan (så vidt man från modern synpunkt kan döma) särskild syntaktisk uppgift, rent pleonastiskt, återupptagande subj. (mindre ofta annan satsdel), vanl. med ställning omedelbart efter det ord som på detta sätt upprepas; stundom svårt att bestämdt skilja från α. Deras hestar de stogo vell starka. Sv. forns. 1: 32. Lagat (dvs. laga det) szaa att Folkit thet Far j Land thet minste tw kanth. G. I:s reg. 10: 236 (1535). (Landtmarskalken) begärede att Adelen och Ridderskapet, dhe wele .. honom all hörsamhet och lydno .. betee och bewisa. RARP 1: 84 (1629). Wårt Skepp thet kom i wrak. Stiernhielm Jub. 49 (1644, 1668). Hela husett (kan) inthet ihopsettias, för än gallerijt thet först bliffver färdigt. Rudbeck Bref 1: 21 (1663). Tu jungfru-hop .. / Se, huru kronorna the glindra / Uti tin Brudgums nådes-hand. Lybecker 122 (c. 1715). Mjelten den hugger mej: aj, aj, gutår! / Pudret det dammar af ordensperuken: / Flottet det rinner kring armar och lår. Bellman 1: 148, 149 (1771). Movitz! din lungsot den drar dig i grafven. Dens. 3: 93 (1790). Dagarna de blifvit mulna, / Mörka hösten kommit har. Wallin Vitt. 2: 124 (c. 1830). Och trollena de flyga upp åt norden. B. E. Malmström 6: 35 (1839). (Kägel-)Kloten de dundra till sexornas lof. Wennerberg 2: 80 (1847). Ville du fara af landet med mig, / alla mina skatter dem gåfve jag dig. Melin Prins. 24 (1885). De här tre pojkarna de gjorde mera odygd än alla deras kamrater tillsammans. Geijerstam Mina pojkar 102 (1896). Hjorten dansar på smidig klöf; / alla små fåglar de sjunga. Melin Dikt. 2: 74 (1904). — särsk. [jfr t. ein mann der ging in den wald holz zu holen] (mindre br.) med syftning på ett sbst. i obest. anv. Thär finnes ingen frid, begärelser the drifwa / Där sit enskylta spel. Lybecker 176 (c. 1715). En furstlig skara den skimrar nu / I landtliga bygdens lugn. Runeberg 1: 224 (1841).
Anm. till 1. 1:o. Ss. pers. pron. användes af den i den äldsta fsv., liksom i de samtida öfriga nord. spr. (o. ännu i isl.), endast neutr. sg. samt pl., under det att i m. o. f. sg. uteslutande han o. hon begagnades. Från o. med senare delen af 1400-t. förekomma emellertid, om än under hela den fsv. tiden sparsamt, otvetydiga ex. på anv. af den äfv. om (i sht sakliga) mask. o. fem. (se Söderwall 2: 768). I nysv. tid har anv. af den om sak, allt efter som känslan af genusskillnad vid sakord förlorats (jfr anm. 2:o nedan), blifvit allt vanligare. Under 1500- o. 1600-t. synes emellertid denna anv. hafva så godt som uteslutande tillhört de högre kretsarnas språk o. förekommer därför i sht i skrifter som utgått från hofvet, kansliet l. den högre adeln osv., under det att den i mera folklig litteratur, liksom hos de lärda l. vittra förf., alls icke l. bl. mera undantagsvis anträffas. Under 1700-t. vann den allt större spridning. Den är sål. vanligare än han, hon l. åtm. lika vanligt i de flesta mera betydande skrifter redan under förra hälften af århundradet (i 1734 års lag är den t. o. m. konsekvent genomfördt), o. under de senare årtiondena är den så godt som enrådande hos de allra flesta förf. Endast hos skriftställare som äfv. i öfrigt i sitt språk visa starkare inflytande från sin hembygds dial. är ännu han l. hon öfvervägande brukligt (ss. t. ex. hos Dalin o. Linné) l. jämförelsevis vanligt (ss. hos Wallenberg). Under det sistförflutna årh. har den ytterligare befäst sin ställning ss. sakligt pron. Frånsedt de särskilda undantag beträffande viss stilart l. vissa ordkategorier som nedan nämnas, kan man säga, att från o. med 1800-talets början han l. hon ss. sakpron. användes hufvudsakligen af personer, hvilkas språk är mer l. mindre påverkadt af hembygdens munart (jfr ofvan), samt af sådana, hos hvilka anv. beror på en medveten reaktion mot det rådande språkbruket. Bland de senare äro särskildt att nämna de omkring o. efter midten af århundradet framträdande språkforskarna C. Säve, J. E. Rydqvist o. A. Hazelius, hvilka gm sina teoretiska uttalanden såväl som gm sitt exempel kommo att för de närmaste decennierna i detta afs. utöfva ett stort inflytande. Bland deras efterföljare inom den vittra litteraturen märkes i sht V. Rydberg (som dock senare väsentligen återgick till den-ståndpunkten). Numera torde denna rörelse, om man undantager en o. annan äldre förf., kunna anses utdöd. — Från hvad nu har sagts om anv. af den ss. sakligt pron. bör emellertid undantagas dels i allm. den högre, poetiskt färgade stilen, där han o. hon på grund af personifikation ännu förekommer jämförelsevis ofta (ehuru icke alltid i öfverensstämmelse med ordens ursprungliga grammatiska genus), dels vissa grupper af ord, näml. djur-beteckningar (i sht namn på högre djur) o. sbst. på -a efter 1:sta dekl., samt vissa enskilda sbst., ss. själ, sol, måne, akademi, regering, styrelse, öfverhet m. fl., vid hvilka ännu icke sällan könsbetecknande pron. användes. — Beträffande ofvan berörda förh. se för öfr. E. H. Tegnér i 3 SAH 6 (1891), särsk. s. 387 ff. — I detta sammanhang kan anmärkas, att våra gramm. förf. före Rydqvist i allm. uttala sina sympatier för anv. af den ss. pers. pron. om sak; jfr Moberg Gram. 183 (1815), Fryxell Sv. spr. 21 (1832), Boivie Sv. spr. 157 (1834), Enberg Sv. spr. 111 (1836), Tullberg Sv. spr. 2: 99 (1836). Detta gäller äfv. om en o. annan af Rydqvists (yngre) samtida (t. ex. Kræmer Språkfr. 8 (1858), Schiller Sv. spr. 131 (1859), Nordvall Modersm. 46 (1863)). Grammatici af Rydqvists skola ställde sig helt naturligt på dennes ståndpunkt; jfr Vinterbladet 1853, s. 63, Bjursten Sv. spr. 2: 35 f. (1865), Meijerberg Sv. spr. 32 (1865, 1870), Sundén Sv. spr. 189 (1869, 1871, 1875; i senare uppl. ändradt). I de 6 första uppl. af SAOL (18741889) omtalas anv. af den ss. pers. pron. endast anmärkningsvis, i 6:te uppl. (1889) med det tillägget, att denna anv. tidigare varit mera vanlig än då.
2:o. Den här i fråga varande anv. af den torde i första hand vara att betrakta ss. en ny anv. af det demonstrativa pron., en funktionsförändring som ägt rum i en mängd språk (jfr K. Brugmann i Abh. d. k. sächs. ges. d. wiss. L Phil.-hist. cl. XXII. 6: 127 f.) o. som på ett äldre språkstadium kan antagas hafva gifvit upphof i de nord. spr. till pron. HAN (HON), i t. till er, sie, es osv. I här föreliggande fall kan en sådan utveckling naturl. hafva haft ett kraftigt stöd däri, att pron. sedan gammalt i neutr. sg. o. i pl. användes på detta sätt. Sannol. har emellertid denna anv. icke själfständigt uppkommit i sv., utan beror på inflytande från d., där motsv. anv. af den synes tidigare än i sv. hafva uppstått o. fått en allmännare spridning. Liksom i d. sammanfallet af genus vid m. o. f. sakord har varit ett hufvudvillkor för anv:s uppkomst, så torde äfv. i sv. anv. från början hafva stått i samband med en begynnande förlust af känslan för genusskillnaden vid dylika ord, i det den först o. främst tillgripits i sådana fall där tvekan kunde råda mellan han o. hon, o. detta samband mellan den o. genusförlust har med tiden blifvit allt starkare. Häraf förklaras det, att anv. af den om person aldrig fått ngn utbredning motsv. den om sak, o. att den ngt rikligare anv. om person som i ä. tid spåras, senare betydligt inskränkes (jfr anm. 1:o sp. 813 nedan). — Emellertid torde äfv. andra faktorer än de nu nämnda hafva bidragit till uppkomsten o. utbredningen af det personl. pron. den. En sådan faktor, som särsk. bör framhållas, är den, att det i ä. tid vanliga enklitiska 'en (för han, honom, sällan henne) i analogi med neutr. 'et: det uppfattats ss. en hvardaglig form af den, hvilket därför i mera vårdad framställning införts i stället för 'en. En sådan ombildning torde äfv. redan i d. hafva varit en bidragande orsak till uppkomsten af det personl. pron. den. Beträffande än ytterligare faktorer som kunna hafva spelat en roll, liksom rörande hela frågan, jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 420 ff. (1891).
3:o. Den reflexiva anv. af obj.-formen pl. dem som omtalas ofvan under e α α' har i alla tider varit mycket sällsynt i sv. (jfr Ljunggren Sig o. sin 6 (1901)). I fsv. o. ä. nysv. beror den sannol. på inverkan från mnt., som saknar reflexiva pron., o. från (den i detta fall af mnt. påverkade) d.; då den ngn gg förekommer i y. nysv., är den sannol. att betrakta ss. en danism.
4:o. Det under e α β' omtalade bruket af gen. pl. deras i reflexiv anv. har aldrig varit regel i vårt språk, men har under ä. tider haft en icke ringa utbredning. Dock torde det under alla tider hafva uteslutande l. åtm. väsentligen tillhört skriftspr. Anv. beror under olika perioder på inflytande från olika främmande spr. (jfr Rydqvist Hist. språkf. 41 ff. (1849, 1863), E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 323 f. (1889)). I fsv. torde den hafva uppkommit gm påverkan från mnt. (jfr anm. 3:o ofvan) o. från motsv. anv. af fd. deres, under den ä. nysv. tiden har den sedan understödts af ett starkt inflytande från t. ihr, o. under senare hälften af 1700-t. o. förra delen af 1800-t. har bruket fortsatts l. återupplifvats gm inflytande dels från fr. leur, dels från d. deres (som i modern danska är ensamt rådande äfv. i reflexiv anv.); under det senare tidsskedet beror anv. måhända i ngn mån äfv. på en arkaistisk sträfvan. Anv. synes i ngt ä. tid delvis hafva haft en vitter prägel, icke sällan ss. ett medel till stilistisk omväxling; i vers synes den ofta hafva förekommit af metriska skäl (jfr Enberg Sv. spr. 279 (1836), Berg Poet. frih. 223 (1903)). I senare tid har anv. starkt aftagit; i fråga om saker är den numera alldeles föråldrad, däremot förekommer den, sannol. gm inflytande från den anv. af dess som omtalas nedan under 2 b (jfr anm. 2:o sp. 813 f.), ännu stundom i kurialstil i fråga om personer af hög börd l. rang.
5:o. Den under e α γ' omtalade reflexiva anv. af gen. sg. dess tillhör hufvudsakl. senare hälften af 1700-t. o. de första årtiondena af 1800-t. Bruket är redan under denna tid mycket växlande hos olika förf. (jfr Ljunggren Sig o. sin 20 ff. (1901)) o. blifver sedermera allt sparsammare. Anv. har sannol. utvecklat sig väsentl. utan främmande inflytande under påverkan af motsv. anv. af pl. deras (jfr anm. 4:o ofvan). Liksom denna har den sannol. alltid uteslutande varit skriftspråkets egendom o. synes under ä. tid företrädesvis hafva förekommit i den vittra stilen, delvis ss. ett medel till omväxling, i vers därjämte af metriska skäl (jfr Enberg Sv. spr. 279 (1836), E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 254 (1891), Berg Poet. frih. 223 (1903)). Numera har den i de sällsynta fall där den förekommer, vanl. en stelt kurialmässig karaktär.
2) ersättande ett personbetecknande ord i sg.; till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar (jfr 3, 4 o. 7); jfr II 2 b.
a) [jfr ä. d. hvo der finder en afbrudt syenaal om morgenen, førend den har læst sin morgenbøn; jfr för öfr. anm. 1:o sp. 813] i subj.-obj.-form; i ett o. annat fall svårt att skilja från II 2 b.
α) (jfr anm. 1:o sp. 813) i fråga om individuellt betecknad l. i hvarje fall till sitt kön bestämd person; jfr b α. Att the motte för(skrif)ne misdådere antaste och angripe ehwar the honnom öffwerträdhe (dvs. anträffa) kundhe och then medh rätten fullfölie. Hist. handl. XIII. 1: 128 (1564). När nogen adelsmann tillmätes nogen sach, till hvilken hann innthet vore lagvunnen, att denn då iche emot lag, rettvise och dom blifver fången eller vålförd. RA 3: 176 (1593). Han hafver attraperat Messenii son på grentzen och then hijt upförskichat. RP 8: 215 (1640). At han ville beskydda hennes son Xipharès, om den råkade i Romerska händer. Dalin Hist. 1: 46 (1747). R** kom .. med en Präst .., som skulle viga dem. Han hade sagt den bägges händelser. Ågren Gellert 162 (1757). Af Romarn, hvar den möts, hans arm ett offer gör. Leopold 1: 78 (1790, 1814). Bevara väl den kära fången, / ty flög den ut, då blef jag vred. B. E. Malmström 6: 112 (1842). Och kommer min älskling, så kysser jag den. Böttiger 1: 284 (1856).
β) (jfr anm. 1:o sp. 813) i fråga om mera allmänt l. typiskt angifven person, hvars individuella motsvarighet o. kön växla i de enskilda fallen; i sht i uttalanden i hvilka personer af båda könen samtidigt afses; jfr b β. Och är then Menniskia, ehuru länge then leffwat hafwer, föga annorlunda än som itt Barn .. till achtandes, then ther icke länger weet tillbaka, än thet han sielff kan minnas skedt wara. Brahe Oec. 41 (1581). När een tjuff är obstinat i sin missgerning .. då är bäst, att den döör. RP 6: 623 (1636). I Franckrike .. hörde jag aldrig någon Fransos eller Fransösko, ehuru hög och lärd then ock wara månde, tala Swenska. Swedberg Schibb. c 2 b (1716). Om någon mot dem (dvs. prästerna) förgrep sig, hörde den icke under Landsens Lag, utan under Roms domstol. Dalin Hist. 2: 90 (1750). Louise .. aktade uppmärksamt på, att hvar och en skulle få hvad den mest tyckte om. Bremer Hem. 1: 186 (1839). Oss förefaller det alldeles naturligt, att en sjuk — låt vara att den kanske ej alltid i ett telegram särskildt nämner det — känner den annalkande döden som ett ”kallande” från och till Gud. C. D. af Wirsén i VL 1901, nr 39, s. 2. (Haller o. fru Nordenflycht) bönfalla .. den döda, där den dväljs i okända himmelsstreck .. att .. Levertin Sv. gest. 53 (1903; Haller riktar sin bön till en kvinna, fru Nordenflycht till en man).
b) [jfr y. fsv. aff for(skref)na högborna forstinne oc täss metholdh, ä. d. af alle creature paa jorden er intet ædlere .. end en poet, .. dens navn ophøies til skyerne, dens titel er guddommelig; jfr för öfr. anm. 2:o sp. 813 f.] i genitiv.
α) (jfr anm. 2:o sp. 813 f.) i fråga om individuellt betecknad l. i hvarje fall till sitt kön bestämd person; jfr a α. Niels Dacke sampt medh dens anhang. G. I:s reg. 15: 150 (1543). Til thes (dvs. drottning Kristinas) Fulkommenheet och Dygd, sig samman finner / The höga Himblars kraft. Stiernhielm Fägn. 33 (1643, 1668). Ächtenskapet kan .. skilias, när någon förnimmer, sin Brud warit kränckt af en annan .. så framt han icke kan öfwertalas, at förlåta henne des Brott. Kyrkol. 16: 7 (1686). (Hvad) mig är meddelt genom Antiq. Secret. Peringskiöld, af desz Ättebook. Rudbeck Atl. 3: 129 (1698). Gud bevare den Herren, sade hans folk, aldrig gifves dess like! Tessin Bref 1: 7 (1751). Den tunga roddarns bröst af ärelystnad gäser, / När för des snabba köl den brutna böljan fräser. Creutz Vitt. 11 (1761). Gustaf Adolf är ej mer .. dess odödliga själ är uppstigen till dygdens boning. Gustaf iii 1: 49 (1786). Hvit som dess glänsande hals, dess liljefingrade händer, / Var den slöja hon bar. Stagnelius 1: 23 (1817). Se vill jag åter de lockarna gula, / höra dess stämmas, de älskade ljud. Tegnér 1: 106 (1820). Hon .. sökte att stilla allenast / Barnet, som qvidande låg vid dess barm. Runeberg 1: 94 (1832). Om du .. råkat Geyer före dess bortresa. K. G. v. Brinkman (1833) i H. Järtas brefv. 1: 75. Och Lady Jane .. / Benämndes fagrast i allt Skottars land; / Dess kind ej fårats än af sorgens tårar, / Dess blick sken huld som morgonsolens brand. Oscar ii III. 1: 86 (1872, 1888). Ett prestmöte, som han tillstyrkt den åldrige biskopen att hålla kort före dess död. Böttiger 6: 56 (c. 1875). Hans Majestät Konungen .. har, då till Dess kunskap kommit, att .. befallt ... PT 1898, nr 290, s. 2. Å H. M. Enkedrottningens vägnar (emottogo) Dess öfverhofmästarinna och tjenstgörande hof condoléance af ofvannämnda damer. Därs. 1907, nr 300 A, s. 2. — särsk.
α') (†) i fråga om Gud. Hwar och en (måste) hafwa en rett kundskap om sin Skapare, thesz wesende och wilja. Swedberg Cat. d 3 b (1709). Hvad vi på jorden äge, är oss af Herrans hand under förvar lämnat; ty böre vi, i Hans namn och efter Dess vilja, utdela våra håfvor. Tessin Bref 1: 47 (1751). Höpken 1: 187 (1753).
β') i reflexiv anv.; jfr β slutet samt 1 e α γ'. Hon bör mera berömmas för des goda Hushåldning uti sin Faders Håf, än för des skiönhet och Fägring. Ehrenadler Tel. 929 (1723). Den Svenske Konungen .. skulle träda af des egit Land, innom Dannemarks gränts. Celsius G. I 617 (1746, 1792). Gref Löwenhjelm hade under hela resan behandlat mig, icke såsom dess klient, utan såsom vän och like. Berzelius Själfbiogr. ant. 74 (c. 1845). Konungen anbefaller Dess Befallningshafvande föranstalta, att nya val anställas. RO 1866, § 28. Hans Kongl. Höghet är uppvaktad af Dess tjenstgörande Officer. PT 1905, nr 13, s. 2.
β) (jfr anm. 2:o sp. 813 f.) i fråga om mera allmänt l. typiskt angifven person, hvars individuella motsvarighet o. kön växla i de enskilda fallen; i sht i uttalanden i hvilka personer af båda könen samtidigt afses; jfr a β. (Menige man) vederstyggias then person till echta tagha, hvilken the effter thes dödh erfva kunna. RA 2: 8 (1561). Wi (skola) tilgifwa wårom nästa thes brott och skuld. Swedberg Cat. 363 (1709). At vi ej .. afhända någrom thes tilbörliga heder. Lallerstedt Dygdel. 83 (1746). Hvar och en människas begär och begrep ändras och tilltaga .. ifrån dess barndom till ålderdomen. Boëthius Nat. sed. 1 (1782). Välsigna Fäderneslandet och alla dess inbyggare, hvar och en i dess kall. Handb. 1811, s. 30. De .. afundas ingen dess företräden. Wallin Rel. 3: 357 (1830). Gift man eller qvinna, som, innan dess äktenskap upphör, ingår ett nytt. Almqvist Am. H. 2: 37 (1840). Likasom för individen i mån af dess sanna inre tillväxt åsigten af de uppfostrande ödena förvandlas. Fahlcrantz 5: 57 (1841). — särsk. (†) i reflexiv anv.; jfr α β' samt 1 e α γ'. Ej må ock någor föra i testamente in, at hvar som thet klandrar, skal vid thes arfsrätt skild vara. ÄB 17: 7 (Lag 1734).
Anm. till 2. 1:o. Den under a omtalade anv. af den om person har utan tvifvel väsentl. utvecklat sig ur den demonstrativa; jfr anm. 2:o sp. 809 ofvan. I ngn mån har denna utveckling möjligen äfv. här understödts däraf, att det i ä. tid vanliga enklitiska 'n l. 'en (för han, honom, sällan henne) oriktigt uppfattats ss. en förkortning af den (jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 264 (1891)). Att denna anv. aldrig fått ngn större utbredning beror sannol. därpå, att med det tilltagande bruket af den ss. sakpronomen detta alltmera fick begreppet af ngt liflöst, opersonligt o. könlöst fäst vid sig, under det å andra sidan han o. hon gm kontrasten antogo karaktären af att vara särskildt personbetecknande o. könsskiljande. Härmed sammanhänger också den nuv. anv. af den om person. När detta pron. numera ngn gg användes, är det näml. hufvudsakl. för att undvika ett mindre lämpligt han l. hon, i sht då man vill särsk. framhålla, att den åsyftade personens kön är obekant l. växlar, l. att uttalandet samtidigt gäller personer af olika kön (se a β). Där ett dylikt framhållande icke afses l. där uttalandets innehåll l. formulering snarast för tanken på ettdera könet (jfr ex. från RP o. Dalin Hist. under a β) är det däremot mera sällsynt. Med syftning på till könet bestämd person åter (se a α) användes den numera bl., då själfva personligheten hos den åsyftade på ett l. annat sätt träder i bakgrunden för tanken. Detta sker t. ex., när den ngn gg, i sht skämts. l. föraktligt, användes om (i sht små) barn (jfr samma anv. i d., se Wivel Synsp. 249 (1901)) l. med syftning på ord som äfv. kunna beteckna annat än personer (jfr ex. från B. E. Malmström o. Böttiger under a α). — På gränsen till sakpron. står den i sådana fall där det syftar på ett personbetecknande ord i öfverförd, icke individuellt personlig bet., ss. t. ex.: För then menige Man, uppå thet then icke skal knorra. Brahe Oec. 63 (1581), där ”menige man” är ungef. liktydigt med ”allmoge”. — Beträffande här omtalade förh. jfr för öfr. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 258 ff. (1891).
2:o. Anv. af gen. dess om person (b) har delvis haft en annan historia i vårt spr. än motsv. anv. af subj.-obj.-formen. Å ena sidan har dess säkerligen tidigt gått förloradt i talspråket; å andra sidan har det i ngt äldre tid haft en vida större utbredning i skriftspr. än subj.-obj.-formen. Det synes börja att förekomma mera rikligt från slutet af 1600-t. o. är framför allt utmärkande för senare hälften af 1700-t. o. början af 1800-t.; sedermera har anv. af detsamma starkt aftagit, o. det förekommer nu, med de särskilda undantag som nedan nämnas, bl. då ett hans l. hennes är olämpligt, särsk. då den åsyftade personens kön är obekant l. växlar l. då personer af olika kön samtidigt åsyftas (se b β). Anv. har i sht tillhört dels den stela, kurialmässiga stilen, dels den vittra, särsk. poesien. I samband med anv. i den förra står ordets, sannol. delvis på inflytande från t. (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 314 f. (1889)) beroende, efter hand allt starkare framträdande karaktär af ”höflighetspronomen”, användt i sht om personer af hög börd l. rang (jfr VIII 2 b). Ss. sådant förekommer dess ännu (o. i denna anv. äfv. reflexivt, se b α β') stundom i kurialstil, i sht i fråga om konungen l. det kungliga husets medlemmar. I den vittra stilen, i sht i poesien, har dess tidigare varit mycket omtyckt ss. ett medel till stilistisk omväxling (jfr det försvar för anv. af dess om person som lämnas af Leopold i Underr. ang. sv. ordb. 44 (1787)). Ss. ersättning för hans synes dock ordet i denna anv. redan i början af 1800-t. hafva blifvit obrukligt, under det att det af metriska skäl för att ersätta hennes användts nästan ända ned till våra dagar. — Jfr för öfr. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 252 ff. (1891).
3) i pl., ersättande ett ord i sg. som för tanken framträder ss. ett flertal.
a) [jfr fsv. skal alt gruuufolk gyora hvar i sinom staþ som gruuufoghäten þöm byuþär, d. der havde allerede samlet sig en stor mængde, men da de saa soldaterne, løb de fra hverandre; jfr äfv. det förh., att såväl i sv. som i t., eng. m. fl. spr. verbet ofta står i pl. efter ett koll.] med syftning på ett koll. sbst.; numera bl. i fråga om koll. i hvilkas bet. mångfalden starkt framträder för tanken. Sedhan fölier een liten formaning til closterfolk och theres wener. O. Petri Klost. (1528; i titeln). Slepp mitt folk at the mågha tiena migh. 2 Mos. 9: 1 (Bib. 1541). Den deduction, som i går skiedde af then Kongl. Regeringen, at the icke tro ståndet derom. RARP 9: 190 (1664). Så försedder gaf jag mig ut med detta sällskapet och i deras händer. Eneman Resa 2: 2 (1712). Du bullrar nog om könets smak, / Om deras lätthet, otro, sqvaller. J. Wallenberg Vitt. 51 (c. 1765). Mitt Herrskaps stolthet öfver de århundraden som förflutit, se'n den tid då Staten njutit gagn af deras förfäder. Tegnér 5: 10 (1800). Hemmets barnaskara (stod) i andäktig tystnad kring Paulus' skrifbord eller vid Lukas' tafvelställ .., och medan de stodo så, hände som oftast, att ... Rydberg Rom. sägn. 19 (1874, 1884). ”Hvad fattas folket, eftersom de gråta?” 1 Sam. 11: 5 (öfv. 1904). Kleresiet var ursinnigt på Boccaccio för hans skoningslösa elakhet mot dem. Wulff Petrarcabok 373 (1905). — särsk.
α) (†) i gen. pl. i reflexiv anv.; jfr 1 e α β'. Att klerkeriet liddet (dvs. litet) eller oc platt inthet agte teres biscoper. RA 1: 230 (1538). Allmogen ropade öfwerliudt, sigh wilia behålla theras Munckar. Girs G. I 65 (c. 1630).
β) (numera föga br.) pleonastiskt, återupptagande; jfr 1 g. En part the seya. Martini Pred. B 1 a (1606). Så qwällies iu hwart Diur (i torka) .. / en Del de fäkta skarpt, hwem först af däm ska drikka. Warnmark Epigr. A 3 b (1688).
b) (numera bl. ngn gg i mindre strängt vårdad framställning, i sht då pron. kommer täml. långt efter det ord hvarpå det syftar) med syftning på ett indefinit pron. l. ett af dylikt pron. bestämdt sbst. i sg. Komme ther hoo som wil, han weet them möta med alfwar. Stiernhielm Herc. 199 (1668). Hwar skulle .. intaga .. then del af wida werldenne, som Gud them förvtsedt och beskiärt hade. Swedberg Schibb. a 2 b (1716). Hvar och en bör hafva tillstånd att göra de frågor och äska de svar, som de åstunda. Gustaf iii 1: 198 (1768). Hvar biskop med sitt kapitel har en stor makt i sitt stift, och kan, i fall de försaka en nepotistisk .. inverkan på tjenstetillsättningarna, göra sig nästan huru mycket som helst oberoende af regeringen. Thomander 2: 331 (1853). En söndag .. omringade man honom (dvs. Ödmann) .. och bad, att han på eftermiddagen måtte infinna sig i en närbelägen by att förklara ett eller annat ställe i sin predikan. Ödmann efterkom deras önskningar. Böttiger 5: 17 (1867, 1874).
4) i neutr. sg., ersättande ett l. flera sbst. l. substantiviska ord af hvad genus l. numerus som helst; jfr I 2 b, II 2 c, VI 1 o. 5 a α β', IX 3.
a) [jfr fsv. ängaledhis forskullar han sik gudz nadh oc winskap, för än gudh giwer honum nadher at forskullath mz] (numera nästan bl. hvard.) sammanfattande två l. flera i det föreg. nämnda sbst. l. substantiviska ord (af samma l. olika genus o. numerus); i sht då de ifrågavarande orden äro mer l. mindre synonyma l. bilda en naturlig enhet för tanken; jfr II 2 c α. Vi gjorde brefvet och korgen i ordning för att skicka det med honom. Jagh troor at Gudh haffuer .. giffuit migh kropp och siel, öghon, öron och alla lemmar, förnufft och all sinne, och at han än nw thet haller widh macht. Kat. 1572, s. 1.
b) [jfr fsv. drukinskaper är modhr ok ophof åt allom odyghdom .. thet gör manzens änlite lyt ok afskapat .. thet gör likamenom siukdom] (i sht hvard.) med syftning på ett l. flera sbst. l. substantiviska ord (vanl. i obest. form) för att beteckna, icke det åsyftade ss. individuellt bestämdt l. i hela dess omfattning, utan ngt af samma slag som detta, ofta närmande sig bet.: sådant, dylikt; jfr II 2 c β. (Ni) hjelper .. till att göra sjukdomarna, Dortha. Det är utaf er vi få'et, Dortha. Hagberg Shaksp. 3: 295 (1848). ”Frimåndagar” och andra fridagar, strejkdagar och allt hvad det heter. Rudin 4 Evigh. 2: 337 (1895, 1897). — särsk. (pleonastiskt) återupptagande; jfr 1 g. Äpplen det kan du få så många du vill ha. Bekymmer det har man ju hvar dag. Ett odladt vett, en upplyst själ, / Hvad! kunna böcker blott det skänka? Lenngren 2 (1798). Hvar kulle, bestrålad af Herrans sol, / var predikstol; / men kyrka det hade han ingen. Tegnér 1: 203 (c. 1820).
c) [jfr fsv. þa wäri frither mällin aldra manna .. e huru högburnir män þät äru hälst, d. min søn det er den jeg troer bedst, jfr äfv. motsv. anv. af t. es o. eng. it, äfvensom af fr. ce] ss. subj. med efterföljande l. (i sats som inledes med ett frågande pron.) föregående substantivisk predikatsfyllnad; jfr I 2 b, II 2 c γ, VI 1 o. 5 a α β', IX 3 a. Godz Rörlig eller orörligit huat thet hælst ær eller næmpnes kan. G. I:s reg. 1: 5 (1521). Hon hämnar sig; att thet dig blifwe dyre kläder. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651). Moses (gjorde) ett gestabod, och böd Aron med alla the äldsta i Israel ... Thet woro store och förnäme gester. Swedberg Cat. 321 (1709). ”Det är en pöbeltidning”, ”det är en pöbelpjes”. B. E. Malmström 7: 395 (1845). Jag hör / Att någon nalkas hit. Det grefven vara bör! Bäckström Rol. dotter 7 (1876). Ve! då kom det en rasande hop: det var nymfer från bärgen! Wulff Petrarcabok 62 (1905). Den (dvs. en viss häst) .. var .. ingen ögonfröjd. Men det var ett alltigenom respektabelt djur. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 20. — särsk. med lösare logisk anknytning till det föreg. l. utan direkt sådan anknytning, i det pron. hänför sig till en för tanken sväfvande föreställning som framgår af det föregående satssammanhanget l. af situationen; jfr 7. (Man) meener .. att thet war Mordbrandh. Tegel G. I 2: 154 (1622; efter en beskrifning af en eldsvåda i Uppsala). Det sjunger så fagert i rosengård, / det är liten sven, som om blomstren har vård. Melin Prins. 15 (1885). Det blef en prinsessa. GHT 1895, nr 268 A, s. 3 (rubrik till en notis om en väntad fursteättlings födelse).
Anm. till c. I ä. tid sattes i detta fall, liksom i den under VI 2 a nedan omtalade anv., verbet i pl., då predikatsfyllnaden utgjordes af ett pluralt ord; jfr motsv. konstr. i ä. d., isl., t. o. fr. Detta bruk, som redan i början af förra årh. synes hafva blifvit sällsynt (jfr Moberg Gram. 267 f. (1815), Enberg Sv. spr. 257 (1836)), är nu alldeles föråldradt.
d) [jfr fsv. tha wart han vreder summwm them ther hans son haffde til konung takit ok sagde hwi er ekke heller jakit samt motsv. anv. af d. det, t. es, äfvensom af fr. le] ss. predikatsfyllnad; jfr II 2 c δ o. IX 3 b. Pisistratus blef envåldsherre, utan at almänna hopen nästan begrep, at han varet. Lagerbring Hist. lit. 256 (1748). Den, som jag sjunger om, var just ej exellens; / (Jag vet ej, om han se'n det blifvit). Stenhammar 125 (1794). Man förlät honom (dvs. G. III) att vara konung, då man hört, att han var det så med besked. Böttiger i SAH 52: 89 (1876). Prest och munk äro icke alltid vänner; vi två hafva alltid varit det. Rydberg Vap. 202 (1891). (Jag) vill .. också anteckna mina expeditionschefer. Cramér var det, när jag tillträdde ämbetet. De Geer Minnen 1: 195 (1892). jfr: Ett tidehvarf, som så länge prisades för upplysningens och i flera afseenden äfven var det. Tegnér 3: 134 (1817). — särsk. med syftning på ett af adj.-attribut bestämdt sbst., hvarvid hufvudvikten för tanken ligger på attributet (jfr 5). Du är en ädelsinnad man. Lars är det icke. Rydberg Vap. 220 (1891). Med undantag af Bildt voro Karl XV:s gunstlingar inga egentligen politiska personligheter. Johan Liljencrantz blef det. De Geer Minnen 2: 83 (1892). ”Det var en förskräcklig historia”, sade han. Det hade han rätt i, ty det var det verkligen. Söderberg Hist. 89 (1898).
5) [jfr d. jeg troede at han var rejst, men han var det ikke samt motsv. anv. af t. es, äfvensom af fr. le] i neutr. sg. ss. predikatsfyllnad, ersättande ett (vanl. predikativt) adj. l. particip; jfr II 2 d o. IX 4. Jag är icke så boklärd, at jag kan utreda mig härutinnan, och om jag det än voro, så ... Dalin Arg. 1: 19 (1732, 1754). Den, som blefve biltog dömd i någotdera riket, skulle vara det i dem alla. Schönberg Bref 1: 164 (1772). Blef hon (dvs. min själ) ren och god, .. blef hon evigt varm / För mensklighet och dygd, hon blef det vid din (dvs. moderns) barm. Wallin Vitt. 1: 9 (1805). Eugénie Guémarez var icke aristokratisk i bördens mening, .. men hon var det i själens mening. Almqvist Am. H. 2: 75 (1840). Ingen är salig, utan att, efter sitt mått, känna sig vara det fullt. Böttiger i SAH 50: 398 (1874). Böklin var nu en gång färdig med sitt system; Fredrika Bremer blef det aldrig. Sylwan Sv. lit. 92 (1903).
6) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan., äfvensom af t. es, eng. it o. fr. le] i neutr. sg. med syftning på en inf. l. finit verbalform (med bestämningar) l. hel sats l. längre l. kortare satssammanhang; jfr II 2 e, IX 5 o. XI 3.
a) [jfr d. han forsøgte at løfte sækken, men formaaede det ikke; han sagde at han var syg, men jeg troede det ikke o. motsv. anv. af t. es, eng. it o. fr. le] ensamt l. tillsamman med ngn form af hjälpverbet göra direkt ersättande en infinitiv l. finit verbalform (med bestämningar) l. bisats (att-sats l. indirekt frågesats). Om iach wille beröma mich så giordhe iach intit fåwitsligha .., men iach haffuer thet lekawel fördragh (dvs. afstår därifrån). 2 Kor. 12: 6 (NT 1526). (De) skole .. vara förplichtade, hvar (dvs. om) de någon orichtigheett merkie, den att förekomma och affverie, om de ded kone. A. Oxenstierna 1: 353 (1624). (Klas Fleming) Rådde att compagniet skulle infordra silffver för kopparen och föra på myntet. Slött endtligen således, kan icke compagniet görat, då kan ingen menniskja görat. RP 6: 261 (1636). Om ded är sant, at de Cimbrer sände keiser Julius en Julebock? Jag troret inte. Columbus Ordesk. 18 (1678). På det sättet skulle vi intet få lof at skrifva bättre längre fram, än nu i begynnelsen; men vi skole ändå görat, om vi kunne. Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754). Jag / skall skämma ut mig, ja, jag vet, jag skall'et. Runeberg E. skr. 2: 190 (1833). Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det .., skulle jag föreslå honom att ... Rydberg Varia 1: 256 (1894). Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man icke kunde säga hvem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't inte. Strindberg Göt. r. 84 (1904). — särsk. [jfr d. at han kommer, det tror jeg vist] (pleonastiskt) återupptagande den åsyftade inf. l. bisatsen för att starkare framhäfva den, ehuru ej så starkt som vid upprepning medelst demonstr. pron. (se II 2 e α); ofta svårt att skilja från II 2 e α; stundom utan eg. framhäfvande syfte efter en längre bisats för att liksom sammanfatta dess innehåll o. bättre anknyta detta till det följande; jfr 1 g. Dhet Homerus och Horatius kalla Jda ett wattnachtigt och strömfullt Berg, det kan man see af den 6 och 43 Taflan. Rudbeck Atl. 1: 801 (1679). At dölja hvad sant är på några 100 eller öfver 1000 åhr tilbaka, det är göra sig ovärdig, at föra pennan. Dalin Hist. 2: c 1 b (1750). Hvart hon leder mig, min stjerna, / Det vet himlen, icke jag! Wallin Vitt. 2: 6 (1803). Att hon (dvs. Laura) icke hade sitt vanliga hem .. i staden Avignon, det sluter jag .. just af det, att (osv.). Wulff Petrarcabok 247 (1905). särsk.
α) med numera obruklig ordföljd. Att cederat (dvs. myntet, mynttillverkningen) ringare än på tu åhr, är dedt omöijeligitt. RP 6: 261 (1636).
β) (numera nästan bl. hvard.) återupptagande en i emfatiskt syfte till satsens början framflyttad inf. l. finit verbalform omedelbart framför o. ss. obj. till göra l. ett till inf. hörande modalt hjälpverb; jfr II 2 e α β'. Supa det kan han, men arbeta det gitter han inte. Röka (l. röker) det gör han då från morgon till kväll. Gifwa assecuration dett kunde dhe inthz. RARP 1: 180 (1632). Att gå på gatan det vågar jag icke. Calonius Bref t. Porthan 148 (1796). Höra på, / Det ville Desdemona mycket gerna, / Men sysslor drogo henne ständigt bort. Hagberg Shaksp. 10: 288 (1850). Spottade grundligt det gjorde han. Ahrenberg Män. 1: 4 (1904). jfr: Och till at dricka öl det var han just en sate. Livin Kyrk. 72 (1781).
b) [jfr fsv. hafþe möbarnet manghen vanda vm þit lif räd .. þu viste þät väl, d. jeg lovede at hjælpe ham, men jeg har allerede fortrudt det; jfr äfv. motsv. anv. af t. es, eng. it o. fr. le] med syftning på en finit verbalform l. hel sats (l. satssammanhang), ersättande en ur denna verbalform l. sats (osv.) abstraherad inf. (med bestämningar) l. att-sats. Oansedt wij vthi thenne wår Skrifwelse hafwe brukat någre skarpe Ord, .. Så hafwer thet lijkwäl skedt för hans (dvs. Kristiern II:s) store öfwermodh och wåld skul. G. I:s reg. 1: 25 (1521). Gifwe wi något efter, som wi wäl hade kunnat fordra, sannerlig, Gud skal betala os thet, när wi bäst behöfwat. Spegel Pass. 107 (c. 1680). Wil ock ytterst med få ord swara til theras insago, som mena wara i thetta wercket för stor widlöfftighet brukad. Jag tilstår thet gerna. Swedberg Sabb.-ro 1: Förmäle 13 (1710). Det gifves äfven, jag bestrider det ej, en dikt blott för nöje. Leopold 5: 89 (c. 1820). Vi sutto efter slutad dag / vid aftonbrasans sken, / den gamle fänrik Stål och jag, / det var vår vana re'n. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). Cade. Hon åt honom födde tvillingar. William Stafford. Nej, det är lögn. Cade. Så säger ni; jag säger det är sant. Hagberg Shaksp. 4: 351 (1848). Han (dvs. Z. Nordmark) skänkte (sina föreläsningar) ett intresse och ett lif, som få lärare det förmått. Beskow Lefnadsm. 31 (1857). Kommer han, så låt mig veta't bara. Dahlgren Moreto 62 (1873). (Tomten) grubblar, fast ej det lär båta, / öfver en underlig gåta. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). En duktig karl var han, dä syntes. LD 1907, nr 32, s. 3. — särsk. [sannol. efter motsv. konstruktion i t. o. fr.] (i skriftspr., numera föga br.) i jämförelsebisats ss. obj. till verb med bet. förmoda, mena, tro, anse (för) o. d. samt önska, tillåta o. d. At den (dvs. regeringsformen) kunde äga längre bestånd än en svag herre och en accrediterad undersåte det ville tillåta. Höpken 1: 19 (c. 1760). Det (kan) vara nyttigt .. at alla undersåtare .. i Städer och på Landet äga frihet göra uplagor af Säd til så stor quantitet, som de det sjelfva behaga. SP 1779, s. 13. Menniskan .. kommer längre bort än hon i början det förmodade. Schartau Pred. 234 (1824). Hadorph .. är icke en så noggrann och tillförlitlig utgifvare som man skulle önska det. H. Reuterdahl i SKN 1842, s. 41. Flensburg Kyrkl. tal 274 (1877).
c) med ännu allmännare syftning på innehållet i en sats l. ett (i sht längre) satssammanhang, motsv. en sats af allmänt innehåll: ”hvad nu sagts” o. d. l. närmande sig bet.: saken (i fråga) o. d., ofta öfvergående i den allmännare opers. anv. (utan syftning på ngt föreg.) som omtalas nedan under VII. I beteckie eder saak med juristiske smyckin; the gälla inthet hooss folk, som förstået. RP 8: 122 (1640). När han (dvs. vår nästa) kan hafwa af menniskelig swaghet felat, man löper med hans fehl om by, och förer kringet. Swedberg Cat. 119 (1709). Om än alt detta skedde, så kan dock icke Allmänheten hielpat eller botat. Oelreich 114 (1755). ”Det var slumpen, slumpen gjorde't, / men gör om det, om du kan!” Tegnér 2: 318 (1823). Sannerligen, herre, jag lät lika gerna hänga mig som jag marscherar. Och likväl, hvad mig sjelf beträffar, herre, frågar jag icke efter'et. Hagberg Shaksp. 3: 324 (1848). Nakna barn, förmodligen chorgossar, syntes der hviskande sins emellan, såsom man ser det i klostren i Rom. Lundgren Mål. ant. 2: 38 (1858, 1874). Jag tror inte, man kan lägga sig i'et! Strindberg Hafsb. 214 (1890). En liten resa, till exempel till .. ja, det kan vara detsamma. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. Emellertid växte allt .., så att det var en glädje åt det. Gellerstedt Gläntor 40 (1909).
7) med syftning på ett förut nämndt sbst., men utan strängt logisk förb. med det ord hvartill pron. hänför sig, i det att det eg. åsyftar ordet i en annan form l. annan bet. än den som föreligger (a) l. åsyftar ngt som icke nämnes, men som för medvetandet framträder gm det föreliggande ordet (b).
a) [jfr motsv. anv. af de personl. pron. i t. o. fr.] (i sht i skriftspr.) för att beteckna (alla af) det slag hvaraf ett enskildt (enskilda) är(o) nämndt (nämnda) (i detta fall ofta i pl. äfv. med syftning på ett ord i sg.) l. för att i hela dess omfattning beteckna ngt hvaraf ett enskildt fall l. en enskild del är nämnd(t) o. d. Det var en skön gestalt, som Norden / dem föder ännu någon gång. Tegnér 1: 156 (1822). Alldeles tydligt ser jag hans styfva storm med stora svängda brätten, sådana som de hade dem på fyrtitalet. Lagerlöf Länkar 255 (1894). En gotisk tempelfasad, sådan vi t. ex. känna den från Notre Dame de Paris. Piehl Bild. fr. Egypten 2 (1896). Jämnstora små stenar, sådana, som man ofta ser dem i naturen vid lågsluttande hafsstränder. Cronholm Minnesbl. 239 (1908).
b) (i sht hvard.) i pl. refererande sig till en lokalbeteckning, ett ortnamn l. ett personnamn o. d., hvarvid pron. betecknar ngn viss grupp af personer som den talande ej behöfver närmare bestämma, utan som för den tilltalade genast framträder för medvetandet vid nämnandet af namnet (osv.): familjen där, hans familj l. anhöriga o. d.; vid ortnamn l. lokalbeteckning äfv. allmännare: de där varande, folket l. invånarna där o. d.; ofta närmande sig den anv. som omtalas nedan under VIII 1 a. En sokn i Norland begärte en Präst .. Di finge först en lågmiält; då begärde de en ann; då finge de en alt för högropande. Columbus Ordesk. 23 (1678). Det i Cagliari anlagde Universitetet har ännu ej hint at sprida stort ljus ikring på Öen (dvs. Sardinien): dock börja de något at folka sig nu, sedan en ständig Garnison .. blifvit hållen derstädes. Björnståhl Resa 2: 4 (1773). Han hälsade så mycket från Vanås; de mådde alla bra. De Geer Minnen 1: 102 (1846, 1892). Kaptensbostället, där de voro så fattiga, att allting måste lånas. Lagerlöf En saga 9 (1908).
VI. med syftning på ngt för den talandes tanke sväfvande som får sin närmare förklaring antingen omedelbart gm den förhandenvarande situationen (1) l. gm (ngt i) det följande satssammanhanget (25).
1) [jfr fsv. bondhen twäkadhe, om thz skwlle hans hwstru wara, tha swaradhe hon iak ärat, d. det er mig, t. ich bin es, eng. it is I (l. me); jfr äfv. fr. qui est-ce?] i neutr. sg. med efterföljande l. (numera bl. i frågesats som inledes med ett frågande pron.) föregående substantivisk predikatsfyllnad, med syftning på ngn l. ngt omedelbart i rummet närvarande, för (ngt af) de yttre sinnena förnimbar(t), äfv. på situationen i det hela; jfr I 2 b samt II 2 c γ, V 4 c, 5 a α β' nedan o. IX 3 a. Waren vidh en godh tröst, jach ärith. Mark. 6: 50 (NT 1526). D(omi)n(us) Notar(ius) säger dhet ähr M. Enevald, då svarar Capellanen .. sättiandes handen uti sijdan, Hå, ähr dhett dhen? Växiö domk. akt. 1678, nr 313. Hvem är det? Bellman 3: 208 (1790). D'ä han. Hagberg Shaksp. 9: 261 (1850). Men hvad är det, hör det fnissar / mellan holmarne och näsen ..? Fröding Guit. 18 (1891). Hvad är det om(?) Mörner När o. fjärran 28 (1901).
2) i neutr. sg. i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: det är .. som .., i c (i sht förr) äfv. att (förr äfv. det) .. (jfr ATT, konj. 12 o. DET, konj.).
a) [jfr fsv. nu æru þæt annøþogh hion ær til omynd giorþ æru (ÖgL GB 16: pr.); d. det er fader, der har sagt det; det var deres søn, som jeg gav bogen; t. er ist es, der singt; das ist es, was ich meine; eng. it is he who has done it; it is you whom I love most of all; fr. c'est lui qui a fait cela] med den framhäfda satsdelen bestående af ett substantiviskt ord, ställdt ss. predikatsfyllnad i hufvudsatsen, under det att rel.-pron. (då det ej utelämnas) får den konstr. som i sats utan utbrytning skulle tillkomma det framhäfda ordet. Hvem var det som kom? Hvad var det som bullrade? Det kan väl inte vara kvarnen som brinner? Det var inte mindre än tre mil vi gingo i går. Det är målare han är. Thet ären icke j som talen, vtan idhers fadhers ande som talar j idher. Mat. 10: 20 (NT 1526). Hwad äret för en man i haffuen här? Holof. 17 (c. 1580). Om thet är fast gods, som säljes. GB 11: 6 (Lag 1734). Det voro dessa ord, med hvilka gästerna kallades. Lehnberg Pred. 1: 218 (c. 1800). Det äro de som .. tala, icke jag. Leopold 3: 70 (1802, 1816). Det var .. komedin Kivi hade att tacka för sitt namn att vara den främste finske dramaturg. E. Aspelin i Finland 311 (1893). Hvad är det för skjudom ert barn har? PT 1903, nr 45 A, s. 2. Var det inte det jag trodde, att ..? Lagerlöf Holg. 1: 105 (1906). Det är det som gör svårigheten. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. — särsk.
α) (numera i sht i skriftspr., särsk. då det gäller att mycket starkt framhålla det ifrågavarande ordet) med det framhäfda ordet först (i annan sats än frågesats). Han varet som vörten kiöpte. Bureus Suml. 22 (c. 1600). Dessa egenskaper var det, som berättigade honom att kallas Stor. Moberg Gram. 268 (1815).
β) med det framhäfda ordet bestämdt af ett adj.-attribut, hvarvid hufvudvikten för tanken ligger på detta senare. Det äro ganska interessante Bref, som Hr Guys skrifvit til en sin vän i Paris. Björnståhl Resa 1: 158 (1770). Ack, det äro inga poetiska flammor, som hymens fackla tänder i köksspisen! Bremer Fam. H* 1: 155 (1831). Det var storartade anordningar, som där vidtagits för mottagandet. PT 1902, nr 147 A, s. 2.
γ) (i lifligare framställning, i sht hvard.) med utbrytningen afsedd icke bl. l. icke ens väsentligen att framhålla den ifrågavarande personen l. saken osv. (i uttalad l. underförstådd motsats mot andra), utan mera för att framhålla den gm verbet tillagda handlingen l. egenskapen (osv.), hvarför omskrifningen vanl. kan anses motsvara ett till verbet fogadt ”riktigt”, ”ordentligt”, ”minsann”, ”må ni tro” l. dyl.; jfr III 3 a α ζ. Då var det Anders, som blef desperat. Melin Dikt. 2: 155 (1904).
δ) [jfr d. hvem skal have ulejligheden dermed? det bliver mig] med relativsatsen underförstådd ss. själfklar på grund af situationen l. sammanhanget, hvarvid pron. vanl. ter sig ss. innebärande en (mer l. mindre obestämd) syftning på det föregående. (Tuscnelda: Är det Ladislaus ni har kär?) Tisb(e). Ach ney, långt, långt bort han! Tusc(nelda). N(ådig) fröken, hwem ähret då? Asteropherus 21 (1609). Hafver ej utan enthera egen jord: är thet mannen; betale tå thet, som återstår och gäldas skal, med sin arfvejord, så långt then räcker. GB 11: 3 (Lag 1734). Det som företrädesvis fängslar oss här är baptisteriets inre ... Och så är det taket. K. Warburg i GHT 1898, nr 13, s. 2.
Anm. till a. Se anm. under V 4 c (sp. 816).
b) [jfr d. det var paa mig, at han skød hele skylden; det er ikke mig, hvem bogen tilhører; eng. it is of the priests that we are speaking] med den framhäfda satsdelen bestående af ett substantiviskt ord, konstrueradt på samma sätt, som om utbrytning icke skett, utan att likväl, då fråga är om prep. uttr. (o. d.), de ifrågavarande orden äro gm språkbruket så fast förbundna, att det icke i allm. är möjligt, ehuru i många fall mindre vanligt, att utbyta konstruktionen emot den i a omtalade (jfr c). Det var åt honom och inte åt henne som jag gaf boken. Det var om denna sak det skrefs så mycket för ett par år sedan. Det är till sådana människor du bör vända dig. Det är endast hos de gamla grekerna man finner denna uppfattning. Det var vid det tillfället han blef sårad. Jag behöfver tvenne plåtar; och det är dem jag begär. Thorild Bref 4 (c. 1777). Det är .. icke för äran, utan af pligtkänsla och för egen samvetsfrid, jag arbetar på det enda sätt jag numera förmår. Tegnér 6: 381 (1845). Det var med venetiansk bredd och kraft som han (dvs. E. Josephsson) .. anslog dess (dvs. palettens) stora grundackord. K. Fåhræus i Ord o. bild 1907, s. 8.
c) [jfr d. det var i fredags at han rejste; det var her at kongen faldt; det var for at du kunde faa embedet, at han gav afkald derpaa; eng. it was at the opera that they met] med den framhäfda satsdelen bestående af ett icke upplösbart prep.-uttr. o. d. (jfr b), l. af ett adverb l. af en bisats; jfr ATT, konj. 12 o. DET, konj. Det var i onsdags det hände. Det var först på kvällen han kom. Det är som människa han framför allt är stor. Det var medan han uppehöll sig i Paris (som) han fick denna underrättelse. Det är endast om han vägrar (som) du behöfver låta mig veta utgången. Det var förgäfves (som) han bad om nåd. Som det icke är första gången at Hr Landshöfdingen .. har måst giöra afbön. 2 RARP 3: 166 (1723). Jag vet icke, om det är med flit att W. Scott nästan alltid låter det väsentliga intresset falla på bipersonerna. Tegnér 5: 335 (1823). Det var här sin fröjd det (dvs. vårt folk) njöt, / Och det var här sin suck det gjöt. Runeberg 2: 4 (1847). Det är inte öfverallt i Sverige, som man talar svenska. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 4 (1901). Det är därför det är så svårt. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. — särsk.
α) med relativsatsen ställd först i satssammanhanget (hvarigenom pronominet strängt taget kommer att syfta på ngt föregående; jfr V 6). Nästa gång vätten stannade var det vid en loge nära en bondgård. Rydberg Vigg 10 (1875, 1883).
β) [jfr d. det er ti aar siden at han rejste] i uttr. det är (så och så länge) sedan han (osv.) .. o. d., numera alltid med konj. utelämnad o. sedan vanl. uppfattadt ss. hörande till bisatsen o. inledande denna. Dhet är intet långe, at Kattan samm öfwer Sundet, rumpan är ännu wååt. Grubb 81 (1665). Nembden sadhe wara för 50 åhr sedhan dhet bemelte Sergeant war j Flaka. BtFH 2: 359 (1670). Det blir 3 veckor i morgon, sedan hon sjuknade. Moberg Gram. 268 (1815). Det var mycket, mycket länge sedan det stora fatet fylldes för första gången. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22.
γ) [jfr d. var det ikke, fordi dit haar er lidt graat, kunde man godt antage dig for din datter; uttryckssättet beror sannol. på en stark förkortning, bestående däri, att den väntade relativsatsen, hvars innehåll skulle vara detsamma som den följande hufvudsatsens, men negeradt, är utelämnad] (i sht hvard.) med en framhäfd kausal- l. finalsats l. däremot svarande uttryckssätt, som tillsamman med den omskrifvande satsen (vore det inte l. icke l. hade det inte l. icke varit) motsvarar en nekad villkorssats. Vore det inte för att jag känner honom så väl, så skulle jag tro att han skämtar med mig. Hade det inte varit för att göra dig en tjänst, så hade jag inte gått dit. Vore det inte för barnens skull, som gå i skolan, så skulle vi flytta ifrån staden. Vore det ej för högens fred, / på stället jag högge dig, svartekung, ned. Tegnér 1: 26 (1825).
3) i neutr. sg. ss. formellt subj.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. (se nedan γ α'), ä. d. huorledis det kan noget skabis aff inted, nor. det flaug upp ein fugl, äfvensom t. es braust ein ruf wie donnerhall, fr. il est arrivé de grands malheurs; jfr äfv. motsv. anv. af DÄR samt d. der, eng. there] (jfr anm. 1:o sp. 825) med ett sbst. l. substantiviskt ord ss. logiskt subj. Thet wort en stoor stridh j himmelen. Upp. 12: 7 (NT 1526). Thet rådha wel andre Herrar offuer oss vthan tigh. Jes. 26: 13 (Bib. 1541). Thet gåår itt almennelighit rychte, at bolerij är jbland idher. 1 Kor. 5: 1 (Därs.). Att thet måtte och gå itt bref till Gen(eral) Gouverneurn i Finland. RP 8: 300 (1640). Det gafs dem kläder, mat och penningar. Tessin Bref 1: 27 (1751). Det går ej blott en väg, men der gå tusen / till mångafsätsiga Parnassens topp. Tegnér 1: 240 (1841). Det bjöds främmande. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 12. Mångas händer voro som barkade: det bet ingenting på dem. Böttiger 6: 32 (c. 1875). Det närmar sig dagar, / som ymnigt nära / Nidhöggsgiftet. Rydberg Dikt. 2: 153 (1891). Det lade sig ett uttryck af smärta öfver grefvens anlete. Wieselgren Gm hvirfl. 1: 71 (1891). Det bor underliga tankar under månget mjukt hår. Lagerlöf Berl. 1: 259 (1891). Det hvilar som en lätt slöja öfver hafvet, öfver himmel och jord. PT 1903, nr 220 A, s. 3. Det hade tidigt nog fallit rätt mycket snö. A. T. Gellerstedt Därs. 1904, nr 300, s. 3. Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem (dvs. träden). Lagerlöf Holg. 2: 267 (1907). Det faller mig något in. Hallström Erot. 8 (1908). — särsk.
α) med annan plats för det formella subj. än i satsens början (jfr anm. 2:o sp. 825 f.).
α') med ett adverbial l. en adverbialsats ställd(t) i satsens resp. meningens början, hvarvid i allm. (jfr slutet) omvänd ordföljd inträder i satsen. Bakom bergens rand / bor det något ädelt slägte. Tegnér 2: 48 (1817). Der brann det ljus i alla grafkapellen. Böttiger 1: 211 (1856). Nu går det böljor öfver sjö! Rydberg Dikt. 1: 61 (1882). När jag den nionde dagen kände smärtan outhärdlig, kom det för mig en tanke. Wulff Dante 127 (1897). I hvita akterspegeln stod det / ett namn. Gellerstedt Fr. hemtr. 12 (1905). — särsk. (i poesi) med rak ordföljd i satsen trots adverbialets placering. I denna kött-borg / Det bor en själ som är din gäldenär. Hagberg Shaksp. 2: 286 (1847). Ibland kring hvita stammen / Det flög ett litet mygg. Bååth På gr. stig. 23 (1889).
β') med verbet först, i frågesats (jfr γ'). Vanns det någonsin segrar på jorden? Genberg 2: 12 (1865).
γ') med det log. subj. jämte verbet först, i frågesats som börjar med ett interrogativt ord (jfr β'). Hvad fattas det fingret ditt? Nyblom M. Twain 2: 34 (1874).
β) i anv. i hvilka numera formellt subj. icke l. mera sällan förekommer (jfr anm. 1:o sp. 825).
α') [jfr t. es lacht der mai; es legte sich der sturm] (†) i sats i hvilken det log. subj. utgöres af ett ord med bestämd bet.: ett nom. propr., ett appellativ i best. anv., ett demonstr. l. personl. pron. osv. Thet strijdhen icke j, vthan Gudh. 2 Krön. 20: 15 (Bib. 1541). Thet kommer afftonen. Jer. 6: 4 (Därs.). At thet må lÿckosam gå fram min anslag. Holof. 31 (c. 1580). Thet delas likwäl Riket bort (dvs. utdelas i förläningar). RARP 4: 427 (1650). Det är måhlet (dvs. talförmågan) såsom borto ifrån migh. Växiö domk. akt. 1707, nr 601. Det hade Judarnas .. länder länge varit upfyllde med åtskillige röfvare. Mörk Th. 3: 444 (1758). Det bör alltså handelsordinantiernas förändring (icke) .. anses för något inbrott i lagarna. Chydenius 54 (1765).
β') [jfr (ä.) t. es hat ein könig ein töchterlein] (numera knappast br.) vid transitivt verb. Thz skraper huar eld (dvs. hvar och en skrapar eld) under sin grÿta. Gl. Ter. 69 (c. 1550). Det böd dem ingen qvar. Bergklint Vitt. 38 (1772). Det lemnar ingen dessa dikter utan att känna att ... C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 162. Det kan någon af oss föreställa mur. Dens. Shaksp. 1: 38 (1847); jfr δ'.
γ') [jfr ä. t. es ist schon die axt den beumen an die wurzel gelegt] (numera nästan bl. hvard.) vid verb i sammansatt tidsform, bildad medelst hjälpverbet vara. Det är många komna redan. Thet äro någhra menniskior medh jbland inkompna, om hwilka ... Jud. ep. 4 (Bib. 1541). Thet är j thenna tijdhen vpkommen .. en ganska stoor twist om någhor stycker, anrörandes Sacramentet. L. Petri Dial. om nattv. A 2 a (1562). Thet är inge bötter skaffat på tullen. RP 8: 132 (1640). Det äro redan någre år förflutne, sedan jag fattade den tanka, at ... Celsius G. I Föret. 1 (1746, 1792).
δ') (numera föga br.; jfr dock slutet) med det log. subj. inskjutet mellan ett hjälpverb o. den infinita delen af predikatet. Det kan ingen finna dem igen. Asteropherus 62 (1609); jfr β'. Det bör ju ingen läkedom förkastas, för at den icke flyter som honing öfwer tungan. Pfeif De habitu 183 (1713). Det hafver väl en och annan Prästeman understundom låtit höra sig, at ... C. G. Tessin (1738) i 2 Saml. 4: 183. — särsk. (hvard., fullt br.) i svordomar l. svordomsliknande uttr. Det kan icke en orkan få bugt på en sådan böllfluga. Topelius Läsn. f. barn 4: 57 (1869, 1883). Det kan tusan själf begripa sig på kvinnor. Ahrenberg Landsm. 142 (1897). Det kan ju inte tusan springa omkring på gatorna i en lotteripels! Söderberg Hist. 75 (1898).
γ) i anv. i hvilka numera formellt subj. alltid l. vanl. förekommer (jfr anm. 2:o sp. 825 f.).
α') [jfr fsv. thet war en man ther hafde et ilt sår, ä. d. thet war een man, hwilken som haffde twænnæ sønær, t. es war ein kind, das wollte nie zur kirche sich bequemen; jfr äfv. d. der er ikke mange der vide det] vid verbet vara i bet. finnas; numera bl. (jfr slutet) då det log. subj. närmare bestämmes gm relativ bisats l. inf. l. att-sats o. d., hvarigenom verbet för tanken föga framträder o. får en obestämd, förbleknad bet.; särsk. [jfr d. der var en gang .., t. es war einmal ..] i uttr. det var en gång .., ss. inledning till sagor l. i sagoton skrifna berättelser. Thet äro nu monge the tienare som giffua sigh jfrå sina herrar. 1 Sam. 25: 10 (Bib. 1541). Än äret ett, som märkligit är. Stiernhielm Herc. 444 (1668). Det vill vara (dvs. fordras) bevis til sådant. 2 RARP 5: 201 (1727). Det var en gång en Häst, som var på skjuts och blef rätt illa åtgången. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Det var en gång en Kung och en Drottning som älskade hvarandra rätt mycket. Biörn Lyckl. hush. 20 (1786). Det var en tid det bodde uti Norden / En storsint ätt, beredd för frid som krig. Geijer I. 3: 177 (1811). Det var en gång tre pojkar, som gingo i samma skola. Geijerstam Mina pojkar 102 (1896). Det är ingenting annat att göra .. än att en af er får ge sig bort. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. — [jfr fsv. thz varo thwe kötlike brödir rike män, ä. d. det er eij saa starck en weg, thet hun skal eij tha neder falle, t. es waren zwei weiber, einer mutter töchter] (numera föga br.) utan sådan bestämning till det log. subj. som ofvan nämnts, hvarför vara får en mera själfständig bet.: finnas till, existera. Thet woro j förtijdhen Reser. Bar. 3: 26 (Bib. 1541). Dedt äre flere regementer och öffverster, än som böre vara. RP 6: 150 (1636). Det är een flicka om sina tolff åhr Kirstin Andersa dotter widh nampn myckett bräckelig och swag. Växiö domk. akt. 1698, nr 7. Thet äro fem Declinationes. Cellarius Lat. gram. 11 (1703, 1730).
β') vid verben finnas (till), vara till, gifvas o. med dessa liktydiga verb. Det äro många slagz Diur till uti Werlden. Rudbeck Atl. 3: 551 (1698). Det finnas många vägar til, at glömskans välde pocka. Nordenflycht QT 1745, s. 139. Det låg en gratie i hvad han sade, / det låg en klang ur hjertats djup i rösten. Tegnér 2: 220 (1834). Huru många vägar och stigar gifves det icke .. på samhällets vida område ..? Genberg 1: 79 (1869); jfr α γ'. Det ligger någonting rent af ohyggligt i författarens kalla sätt att skildra (en viss sak). C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 253 A, s. 3. Det fanns fartyg av många olika slag. Lagerlöf Holg. 1: 119 (1906). En .. sjö, där det fanns gott om föda för .. gässlingarna. Därs. 2: 244 (1907).
Anm. till a. 1:o. Konstruktionen med formellt subj. kommer i nutida sv. i regel till anv., endast då på grund af predikatets l. subjektets beskaffenhet det senare för tanken föga framträder ss. ett handlande subj. Den förekommer därför i allm. bl. vid intr. o. passiva verb, vid reflex. i sht då deras bet. närmar sig den intr. l. pass., däremot sällan vid trans. verb (jfr β β'). Det log. subj. är i regel ett ord med obestämd bet. Endast skenbara undantag härifrån bilda sbst. bestämda af en absolut superlativ (t. ex. det härskade den största oordning i huset) l. af en relativ bisats l. inf. l. att-sats o. d. (t. ex. det skall gifvas honom den upprättelse han önskar; det blef ställdt det villkoret för honom att ..), i det att sbst:s bet. här i själfva verket l. i och för sig är obestämd. Likaledes ett bl. skenbart undantag är det, då det logiska subj. (i svordomar) är fan, tusan o. d. (jfr β δ' slutet), eftersom den eg. innebörden af dessa uttr. är: någon l. ingen. Med subj:s föga framträdande karaktär sammanhänger också den ordning mellan satsdelarna, att i allm. det log. subj. ställes efter äfv. verbets infinita del; sällan (jfr dock β δ' slutet) inskjutes numera det log. subj. mellan verbets finita o. infinita delar. Jfr liknande förh. beträffande det formella subj. i d. (se Mikkelsen D. sprogl. 247 ff. (1894), Falk o. Torp Da.-no. synt. 8 ff. (1900)). I ä. tid gick anv. af formellt subj., utan tvifvel delvis på grund af inflytande från t., ofta utanför dessa gränser. 2:o. I de flesta fall kunna personl. konstruktion o. konstr. med formellt subj. omväxlande användas, hvarvid dock i allm. den förra är ett medel att ngt starkare framhålla subj. I de under α nämnda fallen kan likväl det formella subj. utelämnas utan ngn ändring i ordföljden o. utan att ngn ändring sker beträffande de olika satsdelarnas vikt för tanken. Af de under γ nämnda anv. åter måste i α' alltid formellt subj. användas; i β förekommer personl. konstr. företrädesvis i högtidligt l. vittert skriftspr., i sht vid starkt betonande af subj. 3:o. I ä. tid sattes verbet i pl., då det log. subj. utgjordes af ett pluralt ord; jfr motsv. konstr. i ä. dan. o. t. Jfr för öfr. anm. till V 4 c (sp. 816).
b) (jfr anm. sp. 827 f.) med en inf. l. bisats ss. logiskt subj.
α) [jfr fsv. thz är ängin ära thöm wara herra, ther dyghdelös är (KS 47); d. det lykkedes hans fjender at faa ham dømt; det er fornøjeligt at høre hendes sang; jfr äfven t. es gelang ihm nicht, dies zu tun, eng. it is not allowed to fish here, fr. il est amusant de lire votre livre] med en inf. ss. log. subj. Huru kan thet wara Sweriges Rijkis Inbyggiare mögligit, slijkt stort öfwerwåld at vndergå. G. I:s reg. 1: 24 (1521). Thet är bätre at bruka the äghodelar som för handenne äro, än fara effter andra. Pred. 6: 9 (Bib. 1541). Thet är (ingen) .. ringa synd, i dy mål at släppa fram fåfenga ord. Rydelius Förn. 188 (1722, 1737). Det vore roligt att få komma till Österbotten. Choræus Bref 34 (1799). Det kan väl ingenting betyda att stöta båda de nu herskande partierna i vår literatur. Tegnér 5: 131 (1817). Det är, för att förstå ett folk, väl värdt att äfven betrakta den natur, hvari det lefver. Geijer II. 1: 32 (1825). Derföre utgjorde det hennes .. största nöje, att begynna stafning och innanläsning med sina små täcka barnbarn. Almqvist Grimst. 33 (1839). Allt ondt, allt skamligt i världen / Blef det oss gifvet att se. Wulff Petrarcabok 136 (1905). — särsk. (†) vid verbet böra, som förr vanl. konstruerades med personobj., men numera alltid konstrueras med personsubj. o. inf. ss. obj.; jfr β slutet. Det bör mig att uppoffra min enskilta harm. Gustaf III 4: 249 (1808). Flensburg Kyrkl. tal 397 (1884).
β) [jfr fsv. thz hände opta at han hafdhe pilten ihesum i sinom knäm (Bo 6); d. det fortælles, at krigen er udbrudt; det er endnu ikke bestemt, hvad tid bryllupet skal være; t. es freut mich, dass ihr gekommen seid; eng. it is true that I took the money; fr. il faut que les enfants le fassent; jfr äfv. isl. þat var þar siðr, at tólf hofgoðar váru æztir] med en att-sats l. indirekt frågesats ss. log. subj. Det påstås, att han skall vara bortrest. Det synes nog, att han är rik. Det gläder mig, att du kom. Det harmar mig, att han icke hållit sitt löfte. Thz begaff sich, ath han på Sabbatz daghanar gick öfwer sädh. Mark. 2: 23 (NT 1526). Mich är thz en ringa ting, ath iach wardher dömder aff idher. 1 Kor. 4: 3 (Därs.). Thz är icke än nw oppenbart huadh wij skole warda. 1 Joh. 3: 2 (Därs.). I Lijffland säghzet at the dödha begravas i Irva bakkar. Bureus Suml. 21 (c. 1600). Ded ähr best at man blif(ve)r sig sielff lijk. A. Oxenstierna Bref 4: 244 (1646). Hwad för en stor Gudz thens helige Andes Nåd och Wälgiärning thet är, at han sänder trogne Lärare i sin Församling. Kyrkol. 21: 1 (1686). Thet står ei til at beskrifwa hwad krafft Gud vti musiken lagdt hafwer. Swedberg Ungd. 14 (1709). Det är .. oförnekeligt, at ... Lagerbring 2 Hist. 1: 9 (1778). Det anar mig att han (dvs. Petrarca) rent af ville som tribunens .. Kanslär återinträda i Florens. Wulff Petrarcabok 291 (1905). Det märktes vad det var för ett rövarfölje, som höll till där. Lagerlöf Holg. 2: 246 (1907). — särsk. (†) vid verbet böra (sig); jfr α slutet. Borde thet sigh medh rätta, at Erkie Biscopen wille åtskillie samme Nampn. Carl ix Svar N 4 a (1606). Schroderus Osiander 2: 506 (1635).
γ) [jfr d. det irriterede hende, naar hun hørte ..; det skulle glæde mig, om du kom; jfr äfv. isl. þat er síðan kǫlluð Ána-sótt, er maðr deyr verklauss af elli] med bisats af annat slag än de i β nämnda ss. log. subj., i hvilket fall pronominet har en mera obestämd syftning på innehållet i bisatsen o. för språkkänslan vanl. starkt närmar sig den opers. anv. som omtalas under VII 1 (a ε). Therfore är thz falskt när man segher så slet .. at man kan ... O. Petri Ors. B 4 a (1531). Thet behaghadhe Samuel illa, när the sadhe, få oss en Konung then oss döma må. 1 Sam. 8: 6 (Bib. 1541). Det voro sannerlig vähl om det kunde förekommas, at ... 2 RARP 5: 139 (1727). Det vore underligt, om jag ej skulle gå i land dermed. Dalin (1853; under underlig). Det skulle också ha varit oroande, om farbror hade kappats med oss. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 23. — särsk.
α') med omvändning af satsföljden, hvarigenom pron. isjälfva verket kommer att syfta på ngt redan nämndt (jfr V 6), ehuru det vanl. icke ter sig så för språkkänslan. Om du kunde göra mig denna tjänst, vore det bra. Wille han komma woret wäl gott. Tegel G. I 2: 152 (1622). Der (dvs. om) en annen finge denn (dvs. byn), vore dett migh till stoort meen. Oxenst. brefv. 3: 259 (1632). Kunde dedh så skee, voret myckit godt. RP 8: 361 (1640).
β') [jfr d. det synes mig, som om .., t. es scheint, als ob ..] vid verben synas, tyckas, förefalla o. med dessa liktydiga verb, med följande jämförande villkorssats. Det tyckes (mig), som om man nu ändtligen skulle kunna få klarhet i saken. Nu vil thet synas, som Auctor vnderstundom vpsåteligen förändrar några personers namn. Humbla Föret. 5 (1740). Det syntes som vi sjelfve (vore) .. ledsne vid vår inbördes lycksalighet. Gustaf iii 1: 149 (1792).
Anm. till b. Konstruktionen med formellt subj. är, med undantag för det fall, att såväl det log. subj. som predikatsfyllnaden utgöres af en inf. (t. ex. att lefva är att lida), i nutida sv. den normala. Konstr. utan formellt subj., hvarvid i regel inf. resp. bisatsen måste ställas först, förekommer med det nämnda undantaget i allm. bl., då subj. skall särskildt framhållas, i sht i mer l. mindre vittert färgadt skriftspr. Särsk. är att märka, att vid verb med bet. ”säga”, ”påstå”, ”tro”, ”mena” o. d. i pass. (det säges, att osv.) konstruktionen utan formellt subj. kan användas bl., då ifrågavarande verb står i motsats till ngt annat (t. ex. att han rest, säges visserligen, men är ej sant), liksom att vid verb som angifva en känsla o. d. (det gläder mig, harmar mig osv.) dylik konstruktion förekommer nästan bl., om ifrågavarande verb har en närmare bestämning (t. ex. att han gjort detta, smärtar mig mer än jag kan beskrifva). Vid vissa af dessa sistnämnda verb (liksom vid ytterligare andra, t. ex. det anar mig, det tyckes mig m. fl.) förekommer dessutom — i flera fall numera vanl. — konstruktion med personsubj. (jag anar, tycker att .., jag gläder mig, förargar mig öfver att ..).
4) [jfr d. jeg kalder det en uforskammethed at skrive saaledes; jeg holder det for usandsynligt, at han vil komme; t. ich hielt es für meine pflicht, ihm zu gehorchen; vater zeige es, dass du ein schütze bist; i sv. (liksom i d.) beror konstruktionen sannol. i väsentlig grad på inflytande från t., där denna konstruktion är vanligare än i vårt spr.; särsk. gäller detta de under a anförda numera obr. uttr.] i neutr. sg. ss. formellt obj. med en inf. l. bisats (vanl. att-sats l. indirekt frågesats, jfr dock b) ss. log. obj.; numera bl. vid verb med bet. ”anse såsom” l. ”kalla för” o. d. med efterföljande objektiv predikatsfyllnad samt vid vissa verb o. uttr. som beteckna en känsla o. d. Gif icke mer än du anser det för din plikt att gifva. Jag håller det för mycket tvifvelaktigt, huruvida han kommer. Han tog (sig) det mycket nära, att han blef förbigången. Hvad jag tyckte det onödigt, att de skulle besöka hofrätten, fängelset, kasernerna m. m. ..! De Geer Minnen 1: 96 (1892). Hon fann det svårt att sänka ned gardinen. Hallström Våren 115 (1898). — särsk.
a) i numera obr. anv. Iach håller thet så före, ath ... Rom. 8: 18 (NT 1526). I .. nektän osz thet, / At wÿ medh them asÿrier eÿ fingo göre fridh. Holof. 26 (c. 1580). Jagh holler dedt före, att man intet skall skempta medh desse saker. RP 6: 623 (1636).
b) med annan bisats än att-sats l. indirekt frågesats ss. log. obj., hvarvid pron. mera obestämdt syftar på innehållet i den ifrågavarande satsen o. för språkkänslan vanl. starkt närmar sig den opers. anv. som omtalas nedan under VII 2. Han tog det alltid mycket hårdt, när (l. om) någon drog fram den där gamla historien. (Jag) håller .. thet nu för thet betsta, när man äter och dricker och är widh itt gott moodh. Pred. 5: 17 (Bib. 1541).
5) med funktion ss. verkligt subj. l. obj., anteciperande ett ord l. en sats (hufvudsats), i det att pronominet antingen (a) ersätter ett ord som ryckes ut ur satssammanhanget o. ställes ss. ett fristående uttr. utanför detsamma, l. ock (b) med själfständig grammatisk funktion i den sats där det står, syftar på ett ord l. en sats i det följande.
a) ersättande ett sbst. l. substantiviskt ord som ryckes ut ur satssammanhanget o. ställes ss. ett fristående uttr. utanför detsamma, grammatiskt ss. apposition till pronominet, hvarvid detta intager det ifrågavarande ordets plats o. funktion i satsen.
α) (numera i sht dels hvard., dels i vitter stil) ss. subj.
α') [jfr ä. d. tha gynge the til mynster Joachim och Anna, isl. allir váru þeir úkvángaðir synir Njáls, äfvensom t. er schwingt sich vom rosse der mutige held] till genus o. numerus rättande sig efter det åsyftade ordet. Det har slocknat, detta mäktiga snille. Stenhammar 259 (1798). Se, då står det ännu det mäktiga templet, det fasta. Tegnér 2: 213 (1829). De röja .., dessa ungdomsdikter, en liflig bildningsgåfva. Böttiger 4: 253 (1854, 1869). Di ljuger, alla såna der! Hedberg S. k. ungdom 21 (1869). De måtte lefva ett ledsamt lif, stackarne, som bo der inne. Rydberg Vigg 3 (1875, 1883). Den var icke för henne och hennes folk, våren. Hallström Purpur 9 (1895). De voro goda vänner, hon och Ingrid. Lagerlöf Herrg. 80 (1899). Den höll på att kväfva honom, all denna mörka sorgsenhet. Ottelin Bortom sorlet 31 (1904). Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Lagerlöf Holg. 2: 462 (1907).
β') [jfr d. det var dog en spøgefugl den Sokrates] i neutr. sg. ss. subj., med (efterföljande l. föregående) substantivisk predikatsfyllnad; jfr I 2 b, II 2 c γ, V 4 c, 1 ofvan o. IX 3 a. Det måste vara En mycket klook menniskia wår Drottningh. J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 46. Det är en gammal, gammal konst emaljeringen. SD(L) 1897, nr 592, s. 4. Det är en betydligt brokig produkt, denna operett. PT 1900, nr 195, s. 3. En grann stad är det i alla fall Stockholm. Strindberg Göt. r. 29 (1904).
β) [jfr t. er höhnt ihn mit worten den armen gesell] (i vitter stil, i sht poesi) ss. obj. Bjud dem, ack! bjud dina myriader / Hylla med heliga tårar sin fader, / Hylla sin förste medborgsman! Wallin Vitt. 1: 29 (1808). Och aldrig vi det glömme, / .. Så ödmjukt efterdöme / Af offerkraft och tro. C. V. A. Strandberg 1: 301 (1871).
b) med själfständig funktion i den sats i hvilken det står, syftande på ett ord l. en sats i det följande.
α) (mindre br.) med syftning på ett enskildt ord. I språkets renhet, snillrika, ja man kunde säga det, allsmäktiga behandling. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 165.
β) [jfr d. uden at nogen viste det, forlod drengen huset] med syftning på (innehållet i) en hel sats, hvarvid pron. ofta för språkkänslan ter sig ss. varande utan ngn eg. relation till det följande; än innebärande en mera obestämd syftning: ”saken (i fråga)” l. dyl. (jfr V 6 c), än närmande sig rent opers. anv. (jfr VII 1 (a ε)). Det är sant, du känner henne ju inte. Them thet behagar kan .. betiäna sig af min här på giorda vpsats. Rydelius Förn. 29 (1737). Och huru litet de än sjelfve önska och vilja det, så för .. (Herren) dem dock på deras egen väg så ofta in i den ställning, der ... Flensburg Kyrkl. tal 71 (1868). Utan att någon visste om 'et, / gick jag åt skogen samma kväll. Melin Dikt. 2: 166 (1904).
VII. utan syftning på ngt föregående l. efterföljande (jfr dock 2) i neutr. sg. ss. opers. subj., obj. l. (i förb. med prep.) adverbial.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o dan. samt af t. es, eng. it, äfvensom fr. il] ss. opers. subj. Anm. Beträffande de här nedan omtalade olika fall i hvilka opers. subj. förekommer i sv. jfr G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1895, s. 340 ff.
a) vid verb o. uttr. som beteckna en verksamhet l. ett tillstånd bakom hvilken l. hvilket man icke (åtm. icke omedelbart, jfr α γ' o. ζ) tänker sig l. icke kan tänka sig ngt subj. l. på sin höjd tänker sig det ss. en obestämd kraft l. ett obestämdt substrat o. d.
α) [jfr fsv. thz hade ey regnth alla the waar; sidhan blestet ther lika fra; d. det sner, det støver, det er lyst, det er varmt, det er daarligt vejr; t. es blitzt, es dämmert, es kracht, es stürmt, es regnet, es ist kalt, es friert; eng. it rains, it was a cold day; fr. il pleut, il fait chaud osv.] vid verb o. uttr. som beteckna fenomen i den yttre oss omgifvande verkligheten, hvilka. vi förnimma med våra sinnen, ss. ljus o. mörker, ljud, lukt, rörelser i luft o. vatten, nederbörd o. temperatur osv. Det blixtrar. Det är ljust. Det är mörkt. Det ljusnar l. lyser opp. Det gryr. Det mörknar l. blifver mörkt. Det glimmar under askan. Det lyser genom springan. Det åskar. Det dundrar. Det smäller. Det mullrar. Det knäpper i väggen. Det puttrar i kitteln. Det fräser i pannan. Det blåser. Det stormar, det fläktar, det drar. Det friskar i. Det lugnar. Det är stillt. Det bubblar. Det skummar. Det ebbar. Det regnar, det snöar, det haglar. Det yr. Det duggar. Det stänker. Det öser ned. Det är kallt. Det är varmt. Det töar. Det fryser. Det baddar. Det gassar. Det är dåligt l. vackert (osv.) väder. Det var sträng vinter, men vacker sommar i fjol. Det doftar. Det stinker. Det ryker. Det dammar. Thet bliffuer clart wädher. Mat. 16: 2 (NT 1526). Thet daghas. Var. rer. 5 (1538); jfr β. Thz dundradhe j himmelen. Psalt. 77: 19 (Bib. 1541). De qwällas intet förr än Himmelen behagar. Börk Darius 343 (1688); jfr β. Masten brast, det sade kras. Envallsson Niugg 36 (1784). Högt det mot himlen blossar. Tegnér 1: 90 (1825). I kväll blir det dundrande smugglarväder. Ossian-Nilsson Orkester 54 (1907). — särsk.
α') med en ”innehållsackusativ”, hvilken för språkmedvetandet stundom närmar sig bet. af ett logiskt subj., hvarigenom pron. mer l. mindre närmar sig karaktären af formellt subj. (jfr VI 3 a). Det luktar reseda. Det osar biffstek. Det regnade en duktig skur. Det regnade myror. Hvad som berättas och skrifves om Kött-rägn, at det rägnat kött. Wallerius Hydr. 8 (1748).
β') med en gm prep. o. sbst. uttryckt rumsbestämning hvars sbst. kan, med förändring af satsens konstruktion till personlig, göras till subj., utan att ngn nämnvärd skiftning i uttryckets bet. härigenom uppkommer; jfr δ slutet o. ε γ' samt b α β' slutet o. 2 c. Det brinner i höstacken. Det gnisslar i gångjärnen. Det susar i träden. Det porlar i bäcken. När tu fåår höra, at thet ruskar (dvs. susar) offuerst vppe j skatanar (dvs. topparna) aff Päronaträän. 2 Sam. 5: 24 (Bib. 1541). Det knakar i köl. Tegnér 1: 62 (1825).
γ') vid verb o. uttr. som beteckna en verksamhet bakom hvilken man logiskt sedt måste tänka sig ett bestämdt subj., men där ett sådant icke omedelbart, utan först gm en närmare reflexion framträder för tanken o. ofta är svårt att klart l. kort uttrycka. Det har brunnit för honom. Vidh Solett brände een bonde björkelunden och näreth bran sågh man mykit sorl af andomen ther i elden. Bureus Suml. 46 (c. 1600). Det växer och spirar och doftar och bär frukt öfverallt. Edgren E. skr. 1: 168 (1892).
β) [jfr d. det er vinter; det var søndag morgen; t. es geht gegen tag; es wird sommer; eng. it is six o'clock; fr. il n'est pas encore tard] vid verb o. uttr. som beteckna dygnets l. årstidernas växlingar o. d. l. utgöra tidsuppgifter o. d. Det våras. Det lider mot hösten (l. vintern osv.). Det var vinter. Det var söndags morgon. Det var på sommaren 1829. Thet lijder ååt afftonen. Luk. 24: 29 (NT 1526). Thet war winter. Joh. 10: 22 (Därs.). I skymningenne om afftonen aff daghenom, tå thet natt wardt och mörkt war. Ordspr. 7: 9 (Bib. 1541). Är det fredag ell' thorsdag i dag? — / Nej, dä ä' måndag, gissar kamraten. Bellman 4: 116 (1791). Det var ej dag, det var ej natt, / det vägde emellan båda. Tegnér 1: 86 (1825). Det var en klar September dag. C. F. Dahlgren 4: 121 (1831). Det snart till aftonen lider. Wirsén Sång. o. bild. 36 (1884). Det var morgonen den 27 maj 1180. Cederschiöld Sverre 176 (1901).
γ) [jfr d. det gøs i ham; det løb rundt for ham; det kogte i ham; t. es graut mir; es ekelt mir; es schwindelt mir] vid verb o. uttr. som beteckna kroppsliga l. andliga företeelser af olika slag (som försiggå oafsiktligt l. mot människans vilja), särsk. kroppsliga l. andliga känslor af olika slag. Det svartnade för hans ögon. Det gick rundt i hufvudet på honom. Det hamrade och bultade i hans stackars hufvud. Det susar för öronen. Det kyler utefter ryggen. Det gör ondt i hela kroppen. Det värker i armen. Det bultar i tinningarna. Det blöder. Det kväljer mig. Det kändes som om jag skulle kväfvas. Det klack till i mig. Det ryckte i läpparna. Det svindlar för tanken. Det skär mig i hjärtat. Det sjöd af harm inom honom. På tridie daghenom tå thet werkte them. 1 Mos. 34: 25 (Bib. 1541; öfv. 1904: då de plågades af värken). I de öppna såren som af eldrödt jern det sved. Snoilsky 1: 298 (1878). Det stockade sig en smula i halsen. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 20.
δ) [jfr d. det gaar aldrig godt; det varede længe, inden han kom; t. es geschieht; es begegnet; es hört auf zu regnen; es beginnt zu dunkeln] vid verb o. uttr. som på ett mera allmänt sätt beteckna ett skeende, en början l. fortgång l. ett slut l. afstannande l. uppskof o. d. Så kan det bära till. Det går inte för mindre. Det börjar illa för honom. Det drog ut på tiden, innan han blef färdig. Thet är thå vthe medh honom. Mark. 3: 26 (NT 1526). Thet kan för (dvs. före) afftonen wel annars warda, än thet om morghonen war. Syr. 18: 26 (Bib. 1541); jfr ε. At thet drögde, (därtill) sade han wara Orsaken, thet ... Girs G. I 53 (c. 1630). Med Nils Ribbingz sententz (dvs. dom) skulle thet upskiutas. RP 8: 172 (1640). Kommer thet til kijf, trätor och slagzmåhl. Kyrkol. 19: 29 (1686). At det blifver vid lagen och Riksdagsordningen. 2 RARP 5: 252 (1727). Det går för långt. Bergklint Vitt. 24 (1772). Rakt i vester, rakt i vester / skall det gå, hvart böljan bär. Tegnér 1: 62 (1825). När det gick så långsamt. Rydberg Vap. 232 (1891). Det fick .. stanna vid dessa ansatser. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1903, s. 217. Om äj hjälpen kommer, / Så är det ute med mig i det samma. Wulff Petrarcabok 252 (1905). Så hade det gått genom släktled. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. — särsk. [jfr d. det er forbi med hans rigdom] med en gm prep. o. sbst. (l. däremot svarande sammansatt adv.) uttryckt bestämning hvars sbst. i själfva verket betecknar det logiska subj. för den ifrågavarande verbalhandlingen o., med förändring af satsens konstruktion till personlig, kan göras till subj., utan att ngn nämnvärd skiftning i uttryckets bet. därigenom uppkommer; jfr α β' o. ε γ' samt b α β' slutet o. 2 c. Det får anstå med betalningen. Det är förbi med hans lycka. Tar det då aldrig något slut derpå? Tegnér 2: 93 (1825). (†) Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an (dvs. går det till) med Swermare lefnat. Stiernhielm Herc. 361 (1668).
ε) [jfr fsv. är þet .. swa .. at nakar rymer fran konunge; ther med skullet tha wara säät; d. det hænger ikke saaledes sammen; det bliver værre og værre med hende; t. wie gehts dir? es ist l. verhält sich (in irgend einer weise); es scheint nur so; fr. il en est tout autrement] vid verb o. uttr. som på ett mera allmänt sätt beteckna ett tillstånd l. ett förhållande (hos l. med afs. på ngn l. ngt). Det är brådtom med saken. Hur står det till (med dig, med affärerna osv.)? Om det vill sig väl, så får han platsen. Det artar sig till krig. Det satt hårdt åt att få honom att ta reson. Han skulle ha smörj, om det vore rätt l. ginge rätt till. Är thet .. så ath hon är medh en annan man mädhan hennes man leffuer. Rom. 7: 3 (NT 1526). Gack bortt och see til om thet ståår wel til medh tina brödher och boskapenom, och sägh migh igen huru thet haffuer sigh. 1 Mos. 37: 14 (Bib. 1541). Effter de aff denn dygden der icke så vetha och holla såsom thett sigh bör. Oxenst. brefv. 5: 10 (1612). Tå såg thet bistert vt. Stiernhielm Jub. 29 (1644, 1668). Så Är'et, som iag sagt. Börk Darius 89 (1688). Thet skil på een qwinna, och een jungfru. 1 Kor. 7: 34 (Bib. 1703). Hur var det dig, Felicitas, när hjessan / Ur dopets vågor segrande du höjde? Stagnelius 1: 467 (1821). De voro .. så glada att det smittade. Bremer Dagb. 259 (1843). Det är så med många af de tysta barn, som omge oss, att de gå och bära på en hemlig dröm. Lagerlöf Berl. 1: 259 (1891). Lyckliga åldrar ha funnits en gång, och det blir kanske bättre. Wulff Petrarcabok 135 (1905). Epistelns inre är uppfylldt af kärlekskval — allt annat än fingerade, tycks det. Därs. 193. — särsk.
α') (†) i uttr. det vare (sig), vare sig, det må nu vara. Den dagh allmenne Möthe .. blifwer kungiortt, dedh ware sig genom Trumpetere eller andre Tekn. RARP 1: 7 (1626). Ther någon menar sigh hafua funnit något nytt, thet wari i Boklige eller andre Handwerckiske konster. Stiernhielm Arch. C 2 b (1644). Kyrkol. 1: 5 (1686).
β') [jfr t. hier ist es kalt; hier ist es gut sein; eng. it is very close in here; it is very pleasant on the terrace; jfr äfv. d. der er lyst i salen; der blev stille i stuen] med tillagd rums- l. tidsbestämning (som dock ibland underförstås), för att beskrifva hurudant det är l. huru det förhåller sig i ngt visst afs. på ngt visst ställe l. vid ngn viss tid. Det är ljust, mörkt, kallt, varmt (osv.) i rummet (l. där inne osv.); jfr α. Det är mycket hemtrefligt i den här våningen; jfr γ'. Det är svart af människor på torget. Det blef alldeles tyst (i salen), då talaren beträdde katedern. Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Geijer I. 3: 286 (1815). Det är lustigt på stormande haf. Tegnér 1: 100 (1825). Det var sjukt hemma hos honom. Schröder Minn. fr. skog. 239 (1888). Det var ondt om damer. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. En liten resa, .. dit där det kan vara nöjsammast. Dens. Därs. s. 24. — särsk. [jfr eng. it is six miles from A. to B., äfvensom d. der er langt til Australien, der er længe til jul] för att beteckna afstånd i rum l. tid. Det är långt till jul ännu. Från kyrkan .. i Vaucluse upp till källan är det 2/3 kilometer. Wulff Petrarcabok 124 (1905).
γ') med en gm prep. o. sbst. uttryckt bestämning hvars sbst. i själfva verket betecknar det log. subj. för den ifrågavarande verbalhandligen o., med förändring af satsens konstruktion till personlig, kan göras till subj., utan att ngn nämnvärd skiftning i uttryckets bet. därigenom uppkommer; jfr α β' o. δ slutet samt b α β' slutet o. 2 c. Det hastar med saken. Det är klent med förtjänsten. Det räcker med det jag har. Det är en god sak med trädgården här för barnen. Så hängde det i hop med det. A. T. Gellerstedt i PT 1907, nr 238 A, s. 3.
ζ) vid vissa verb o. uttr. (i aktiv form) med bet. kallas l. sägas l. yttras o. d. (jfr b β). Stiernhielm wille dä skul heta Segel-steen, af seglande. Columbus Ordesk. 20 (1678). ”Det är en pöbeltidning”, ”det är en pöbelpjes” .. — så låter det oupphörligen ofvanifrån. B. E. Malmström 7: 395 (1845). Det heter .. uttryckligen i gamla testamentet .., att man får himmelriket ”för intet”. Rudin 3 Evigh. 2: 337 (1887, 1896).
b) vid verb o. uttr. som beteckna en verksamhet bakom hvilken man tänker sig l. förnimmer ett l. flera lefvande väsen som subj.
α) [jfr fsv. willet ther ey nappa, d. det banker, det ringer, t. es ruft, es lacht, es jammert, es heult, es raschelt im stroh] vid verb i aktiv form, då det för den talande är obekant l. oklart, hvem l. hvad det handlande subj. är; i fråga om verksamhet som tänkes utgå från person motsvarande ett obestämdt ”någon” l. ”några”. Det klappar, det knackar, det rister i dörren. Det tutar tio i tornet. Det nappar. Det flaxade uppe i trädet. Det prasslade i busken. Det hväste i snåret. Det gnällde utanför dörren. Det talar, hör jag. Envallsson Kung. 23 (1784). Anngång det ringde alltredan. Böttiger 2: 54 (1857). Nu knackar det på dörren sakta. Snoilsky 2: 18 (1881). Hör det fnissar / mellan holmarne och näsen. Fröding Guit. 18 (1891). Det stånkade nerifrån förstun. Wieselgren Gm hvirfl. 1: 29 (1891). Det går på vägen. Karlfeldt Vildm. 14 (1895). Det sjunger öfver fjärden, hör du tonernas gång! Melin Dikt. 2: 129 (1904). (†) Dett haffver dödt uthaff pestilentzien i dhett huusett hann legatt hafver. Oxenst. brefv. 5: 258 (1623). — särsk.
α') [jfr d. det spøger l. der spøger paa slottet; t. es spukt; es geht hier nachts um] i fråga om företeelser bakom hvilka man tänker sig ngt hemlighetsfullt, ofta öfvernaturligt väsen. Det spökar. Det tassar, det braskar öfver sten och stock. Geijer I. 3: 287 (1815). Då suckar det så tungt uti skogen. B. E. Malmström 6: 35 (1839). Från Ulfbergets brant det skrattar, / han aktar ej gastar och troll, / då en hand i hans tyglar fattar, / och det ropar: ”Herr Ryning, håll!” Tigerschiöld Dikt. 3: 96 (1898).
β') i fråga om företeelser bakom hvilka står ss. handlande