SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2001  
SÄL 4l, sbst.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SJÄL ʃä4l, sbst.3, förr äv. SKÄL, sbst.7, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668) osv.) ((†) -er G1R 22: 370 (1551). Därs. 24: 28 (1553)).
Ordformer
(seel- i ssgr 1565 (: seelegrundh)1566 (: seele tijonde). siel (siiel, sijel, sjel, sziel) 1526 (: sielefiske)1897. siell c. 1545 (: klimpsiell)1657 (: sielltijondhen). siäll (-æ-, -æe-) 15371665 (: siällhudar). själ (siä-, -æ-, -äh-, -ää-) 1525 (: siælaboodztompt(es))1964. skel- (ski-) i ssgr 1732 (: Skielskor, pl.)1776 (: Skeltand). skäl (sch-, schi-, ski-, skj-, -æ-, -äh-) 1539 (: skælsmannen)1955. säl (-æ-) 1556 (: sälskijn) osv.)
Etymologi
[fsv. siäl, siäll, siel, säl, sv. dial. själ, säl; jfr fd. siæl(l), sæ(æ)l (d. sæl), fvn. selr, nor. sel, mlt. sēl, fht. selah, feng. seolh (eng. seal); av omtvistat ursprung; möjl. dock rotbesläktat med gr. ἕλκειν, draga, släpa, o. i så fall syftande på sälens sätt att förflytta sig på land; att den i Östnorden väntade inhemska formen själ — förr ofta, men etymologiskt oriktigt skriven skäl — allmänt ersatts i skriftspråket av den i västra Sv. förekommande, obrutna formen säl torde delvis (åtminstone beträffande fsv. o. ä. sv.) bero på inflytande fr. mlt. sēl, delvis (o. i sht) på behovet av att åtskilja formen från l. omöjliggöra förväxling med homonymen SJÄL, sbst.1]
1) om individ l. art av familj hörande till överfamiljen (underordningen) Pinnipedia (säldjur), som lever framför allt i arktiska, antarktiska o. tempererade hav; särsk. om individ l. art av den (bl. a. vid Nordens kuster förekommande) familjen Phocidae (egentliga sälar); i ä. zoologisk systematik äv. om släktet Phoca Lin.; förr äv. i utvidgad anv., om djur som liknar en säl; äv. koll.; i pl. äv. (zool.), om familjen Phocidae; jfr SÄL-HUND 1, STÅTE, sbst.2 G1R 11: 336 (1537). Därs. 22: 351 (1551; koll.). (Lat.) Asterias .. (sv.) Itt slagz Rocker Eller, en Siel .. (t.) Ein Sternroche. Linc. G 6 a (1640). Wallrossen är ej walfisk, utan en art siäl. Linné Bref I. 2: 132 (1749). Scheutz NatH 55 (1843; om släktet Phoca Lin.). Med öfvergifvande af Rospiggens uttal börja naturforskarne skrifva säl. Rydqvist SSL 4: 371 (1870). Ett par gulaktiga mustascher gav hans ansikte ett tycke av säl. Sandgren Hav. 10 (1930). Egentliga sälar, Phocidae. DjurVärld 13: 178 (1963). Sälarna är sedan mitten av 1970-talet totalfredade i Sverige. NE 18: 22 (1995). — jfr BLÅS-, BOTTEN-, DÄCKER-, FJÄRD-, GRÅ-, GRÖNLANDS-, HAVS-, HÅR-, INSKÄRS-, KLIMP-, KNUBB-, PÄLS-, REM-, RING-, SMÅ-SÄL m. fl.
2) [delvis elliptiskt för SÄL-SKINN, -PÄLS] om skinn l. pälsverk av säl (i bet. 1); särsk. i uttr. äkta säl. Med äkta säl avses skinn av sjöbjörn och sjölejon .. Dessa arter benämnas vanligen i handeln pälssäl. VaruhbTulltaxa 1: 216 (1931).
Ssgr (i allm. till 1): A: SÄL-ART. jfr art 8 a α. Cook 2Resa 338 (1783).
-BESTÅND. jfr bestånd, sbst.1 11 b. FoFl. 1948, s. 107.
-BIFF. jfr biff 1 a α. Antarctic 1: 279 (1904). Ett par svarta sälbiffar och en half skeppsskorpa. Därs. 2: 323.
(2) -BISAM. svartfärgat sälskinnsliknande pälsverk framställt av bisamskinn. CirkDForssellSön. 1897, s. 2.
Ssgr: sälbisam-kappa. Carlsson HelaSthm 406 (1912).
-päls. SAOL (1950).
-BLECK. jäg. hud av flådd säl med vidhängande späck; jfr blek, sbst.1 5. Ekman NorrlJakt 238 (1910). Sälen flås eller som det heter bleckas och själva skinnet med vidhängande späck kallas sälbleck. JägUppslB 499 (1989).
-BOD. (säl- 1897 osv. säla- 1525 (: siælaboodz tompt(es))1913. säle- 1545 (: sieleboodz redhskap)1601) (förr) bod vari sältran kokades till olja o. försåldes. Ena siele boodh m(ed) all sin tilbehorilse. 2SthmTb. 2: 53 (1550). Ett villebråd, som .. gav rik avkastning, var sälen .. En hel rad s. k. själabodar, där tran kokades, låg utanför det medeltida Stockholm. Grimberg SvFolk. 1: 567 (1913).
Ssgr: sälbods-byggning. (†) sälbod. 3SthmTb. 3: 70 (1660).
-redskap. (förr) 2SthmTb. 1: 64 (1545).
-tomt. (förr) OPetri Tb. 64 (1525).
-BRUNN. jfr brunn 3. Svederus Jagt 136 (1831).
-BÅDE, äv. -BÅDA. (i vissa trakter) i havsbrynet liggande låg klippa, där säl håller till. Sälarna tumla i vattenytan och från sälbådarna höres deras vemodiga kärlekssång. TurÅ 1916, s. 259. De yttersta delarna — sälbådarna i det nybildade sälreservatet — ligger så långt ut att (osv.). Därs. 1983, s. 170. jfr: Bränningarna dånade mot klipporna och det hvita skummet yrde högt upp öfver de kala och flata skär, som föga höja sig öfver hafvet och bära namnet ”sälbådar”. Lönnberg BlSkär. 31 (1876).
-BÅT. (säl- 1680 osv. säla- 1934. säle- 15461596) båt avsedd för l. använd vid säljakt. SkeppsgR 1546.
-BÖSSA. (säl- 1846 osv. säla- 18661934) (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) tungt grovkalibrigt (framladdat) skjutvapen avsett för l. använt vid säljakt. De raska bondgossarne gjorde med sina skälbössor säkra skott. BL 12: 112 (1846).
-DAMM. jfr damm, sbst.1 II. FoFl. 1908, s. 232.
-DJUR. i vatten (särsk. i arktiska, antarktiska o. tempererade hav) levande rovdjur tillhörande överfamiljen (underordningen) Pinnipedia; i pl. (zool.) äv. om överfamiljen osv. Pinnipedia, stundom uppfattad l. avgränsad ss. ordning. Möller 1396 (1790). Lilljeborg Däggdj. 645 (1874; om ordningen Pinnipedia). Säldjuren är de enda till vattenliv intimt anpassade vertebrater, som simmar uteslutande med extremiteterna. DjurVärld 13: 130 (1963). Säldjur .. överfamilj rovdjur med familjerna öronsälar (14 arter), valrossar (en art) och öronlösa sälar (19 arter). NE (1995). Säldjur föder en eller två ungar, kutar. Därs.
-FETMA. (†) sälspäck; jfr fetma, sbst. 4. Skiäl-Fetman brukas så länge hon är färsk i stället för Smör til Pannekakors stekande. Linné Gothl. 198 (1745).
(2) -FILT. (säle- 1638) (förr) filt av sälskinn. BtÅboH I. 13: 319 (1638).
-FISK. (säl- 1741. säla- 1723) (†) koll.: säl. NorrbHembSkr. 1: 227 (cit. fr. 1723). I Saltsiön finnes Skiälfisk som wid läglighet skiutes. AllmogHemsl. 122 (i handl. fr. 1741).
-FISKARE. (säl- 1761 osv. säla- 1934. säle- 1552) (numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.) säljägare; förr äv. ss. tillnamn. G1R 23: 227 (1552; ss. tillnamn). Det är säkerligen denna nätfångstens stora betydelse (för säljakten) i gamla tider som gett de nuvarande norr- och västerbottniska sälskyttarna deras benämning själafiskare och jakten namnet själafiske, vilket annars verkar egendomligt. 2SvKulturb. 1—2: 278 (1934).
-FISKE. (säl- 1646 osv. säla- 15901934. säle- 15261746) (om utländska l. ä. sv. förh.) sälfångst; dels (o. i sht) abstr., dels i konkret(are) anv., om plats l. ställe där sälfiske bedrivs; jfr fiske 1, 4. G1R 3: 47 (1526; abstr.). I Nordingrå är gått Själafiske. Bureus Suml. 44 (c. 1600; rättat efter hskr.). Likaledes erlägges tijonde (till prästerskapet) af Skiälfiske, som skier innom hafsbandet. FörordnPrästerätt. 1743, s. A 4 a. Ymer 1942, 3—4: 444.
-FISKERI. (säl- 16541885. säle- c. 16501746) (†) sälfångst; äv. konkretare, om enskild omgång av sådan fångst. G1R 29: 822 (c. 1650). Skäl- och kutfiskerierna äro .. ymnige och idkas mest vid Gottska sandön. Cederström Fiskodl. 120 (1857). 2SvKulturb. 1—2: 267 (cit. fr. 1885).
-FOT. (säl- 1633 osv. säle- 15551556) fot på l. av säl; i pl. förr äv. ss. maträtt. Steckte Siäle Fötther. KryddRSthm 155556, s. 57. Grimberg SvFolk. 1: 313 (1913).
-FÅNG. (säl- 17451807. säla- 1617. säle- 15501697) (†)
1) särsk. abstr.: sälfångst; jfr fång 13. G1R 21: 163 (1550). Möller 1441 (1807).
2) tillgång på säl; jfr fång 10. G1R 26: 22 (1556). Wid hans gård låge några skiär uti siön, hwarest war både siälefång, samt äggefänge. Peringskiöld Hkr. 1: 651 (1697).
-FÅNGARE.
1) person som bedriver sälfångst; jfr -jägare. Heinrich 2: 251 (1814).
2) (numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.) fartyg använt vid l. avsett för fångst av säl. Quennerstedt Resa 170 (1867).
-FÅNGST. (säl- 1795 osv. säle- 1860) abstr. o. konkret: fångst av säl; jfr -fiske, -fänge 1, -jakt. Landell Bligh 59 (1795). Hafwet är Grönländarens åker, och sälfångsten hans skörd. Holmström Ström NatLb. 1: 120 (1851).
Ssgr (numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.): sälfångst-fartyg. Björkman (1889).
-ställe. Alving IslSag. 1: 229 (1935).
-sätt. sätt att bedriva sälfångst. BtRiksdP 1897, 6Hufvudtit. s. 31.
-ångare. (förr) BtRiksdP 1885, 5Hufvudtit. s. 28.
-FÄLA, se -färd. —
-FÄLLA. (förr) jfr fälla, sbst.1 1. Ekman NorrlJakt 255 (1910).
-FÄNGE. (säl- 16371867. säla- 16661702. säle- 1743) (†)
1) abstr. o. konkret: sälfångst. Murenius AV 14 (1637; abstr.). Daghen för Matthiæ dagh i wåras fingo Jurmoboar 9 bönder ett ganska stordt och ohörligit siälafenge, och på Matthiæ dagh kom ingen menniskia ifrån heela byn till kyrkia. Därs. 591 (1666). Hwad må ordsaken wara? Månne ej den wälsignelsen af Sill, som nu går til wåra strander, äfwen kan skaffa osz et ömnogare Skälfänge. GbgMag. 1759, s. 119. LfF 1867, s. 21.
2) ställe l. plats för sälfångst. Detta Näs är det förnämsta Siälfänge på Gothland. Linné Gothl. 270 (1745).
-FÄRD, äv. (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) -FÄLA ~2la, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare leden är identisk med sv. dial. fäla (uttalet med kakuminalt l), färd, bildad till pluralformen fälor som är en uppsnyggning av fäler, pl. av FÄRD] (förr) färd ngn företog för att bedriva säljakt. Smeds Malaxb. 314 (cit. fr. 1764). Sälfärderna ut på drivisen kan man med dokumentära uppgifter följa tillbaka till slutet av 1500-talet. 2SvKulturb. 1—2: 276 (1934).
-GARN. (förr) jfr garn 2 a o. -nät. Nilsson Fauna 1: 370 (1820). Barthel Harstena 34 (1933).
-GRUND. (säl- 1905 osv. säla- 15881609. säle- 15511565) grund (se grund, sbst.3) där sälar uppehåller sig; särsk. (förr) om sådant grund där beskattningsbart sälfiske bedrevs. Någre holmer, öijer och siälegrundh. G1R 22: 324 (1551). På 1500-talet, när Gustav Vasa skattlade säljakten, säl–grunden och sälstenarna utefter kusterna, nämnes ingenting om sälfärderna. 2SvKulturb. 1—2: 278 (1934).
-HAMN, förr äv. -HAM. om säls skepnad l. gestalt; särsk. (i myt o. saga) i uttr. som betecknar att ngn avlägger l. iför sig sådan skepnad osv.; jfr hamn, sbst.1 3. Lönnberg BlSkär. 37 (1876). Heimdall har i sälham på ett skär i hafvet kämpat med Loke om det härliga bröstsmycket Brisingamen. Rydberg Myt. 2: 77 (1889). Lagerlöf Holg. 2: 231 (1907).
-HANNE l. -HANE. jfr hanne 1. VetAH 1757, s. 178.
-HARPUN. jfr -järn. Ekman NorrlJakt 233 (1910).
-HJORD. (†) flock av sälar. Quennerstedt Resa 170 (1867). Ekman NorrlJakt 225 (1910).
-HONA. Nilsson Fauna 1: 281 (1847).
-HUD. (säl- 1631 osv. säle- 15491678) jfr hud, sbst.1 2, o. -skinn. TullbSthm 8 ⁄ 7 1549.
-HUND. [jfr mlt. sēlhunt, ä. t. seelhund]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) säl hörande till överfamiljen (underordningen) Pinnipedia; jfr sjö-hund 1 a, sjö-kalv, sbst.1 2 a. Then ludne Siälhund haar alzinga Been och Knokar. Spegel GW 196 (1685). Scheutz NatH 55 (1843; om knubbsäl). Den Kaspiska sälhunden, Phoca caspia, torde få lov att räknas såsom en av de fetaste djurarter som finnas. FoFl. 1932, s. 142.
2) (förr) hund avsedd för l. använd vid säljakt. Svederus Jagt 136 (1831). En nödvändig medhjälpare vid vinterjakt på vikare var sälhunden. KulturhistLex. 17: 688 (1972).
-HUVUD. Cook 3Resa 320 (1787).
-HÅL. hål i isen, där sälarna går upp (för att andas). Nordenskiöld Vega 1: 158 (1880).
-HÄLL. (säl- 1755 osv. säle- c. 1740) jfr häll, sbst.2 1, o. -sten 1. Broman Glys. 3: 563 (c. 1740). VetAH 1755, s. 130.
-HÄLLA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr hälla, sbst.1 1, o. -sten 1. Broman Glys. 3: 562 (c. 1740).
-IS. (säl- 1646 osv. säla- 1648. säle- 1644) (numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.) is, där säljakt bedrivs; is som lämpar sig för säljakt. NorrlS 14: 37 (cit. fr. 1644).
-JAKT. (säl- 1801 osv. säla- 1633) (numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.) jfr jakt, sbst.1 1, o. -fångst. Smeds Malaxb. 156 (cit. fr. 1633).
-JULLE, äv. -JOLLE. (säl- c. 1740 osv. säla- 1934) (förr) julle avsedd för l. använd vid säljakt. Siälkarlen .. tager en annan karl med sig, uti Siäl-hiullan, eller lilla båten. Broman Glys. 3: 561 (c. 1740). Till säljägarens utrustning höra de båda säl- eller isjollarna, som ha samma karakteristiska, flata form som sälbåtens främre del. TurÅ 1937, s. 283.
-JÄGARE. Holmström Ström NatLb. 1: 123 (1851).
-JÄRN. (säl- c. 1740 osv. säle- 1702) (förr) sälharpun; äv. med inbegrepp av skaft på vilket harpunen är anbringad. ÅRålamb hos UHiärne 2Anl. 102 (1702). Tryckes på främre stångens framända .. et Siäljärn. Broman Glys. 3: 562 (c. 1740). Skäljern, likna en harpun, änskönt mindre. Dermed hugger och upphämtar skärkarlen skälen samt vid faror och jagter pröfvar isen. Källström Jagt 244 (1850).
-KALV. (†) säl; jfr kalv, sbst.1 I 2 a. Celsius Ordspr. 11: 246 (c. 1710). Sundelius NorrköpMinne 648 (1798).
-KARL. (säl- 1557c. 1740. säla- 15571682. säle- 15451860) (†) person som bedriver sälfångst, säljägare; äv. ss. tillnamn; jfr karl 1 f. Opbördh påå Sielespeck Jttem vj dagen Junij Ana(mma)d(es) aff Oluff sijelekar, Sielespeck En t(un)na, som hon(o)m bettalades aff Stocholms sloth, Och t(unn)an huulth .. xviij . SkeppsgR 1545. Skälfisket eller den så kallade skäle-rodden, hwilken från öppna hafwet, eller från Kronoskären idkades af skäle-karlar, hwilka derföre erlade till Kronan en afgift. Widmark Helsingl. 1: 350 (1860).
-KIKARE. (i sht förr) jfr kikare, sbst.2 1. Fatab. 1906, s. 122. Västerb. 1930, s. 95.
-KLUBBA. (förr) jfr klubba, sbst. 1. Säves redogörelser av jakt på Gotland, med organiserad nätfångst kring sälstenar och beskrivningar av olika slag av sälklubbor och harpuner. 2SvKulturb. 1—2: 284 (1934).
-KOLONI. jfr koloni 6 a. DN 16 ⁄ 5 1984, s. 11.
-KUT. (säl- 1552 (: sielkuthe skijn) osv. säla- 15741590. säle- 15581746) sälunge; förr äv.: (fullvuxen) säl; jfr kut, sbst.3 NorrbHembSkr. 1: 202 (cit. fr. 1558). (Sv.) Själkut (sjö-hund) (t.) der See-Hund. Lind 2: 742 (1749).
Ssgr: sälkut-, äv. sälkuts-fäll. BoupptSthm 16 ⁄ 1 1663.
-fänge. (†) jakt på sälkut. ÅRålamb hos UHiärne 2Anl. 105 (1702).
-skinn. (-kut- 1608 osv. -kute- 1552) Till Torsten Hendersson, att han någhre sielkuthe skijn förskaffer till K. M:t. G1R 23: 283 (1552).
-KÄLKE. (förr) Ekman NorrlJakt 233 (1910). Sälkälke .. Kälkar af ungefär samma typ användas i norra Sveriges kusttrakter för jullarnes och sälarnes forslande öfver isen. Keyland NordMJakt. 29 (1911).
-KÖTT. (säl- 1666 osv. säla- 15551561. säle- 15551746) jfr kött 6. KryddRSthm 1555, s. 51. Skiäl-Kiöttet ätes dels färskt, dels insaltat, dels torkat i Ugnen. Linné Gothl. 198 (1745).
-LEVER. särsk.: lever av slaktad säl, använd ss. maträtt. Pastej på skällefver anses såsom en verklig delikatess och husmoderns stolthet. Fries Grönl. 84 (1872). Som vi tillika då och då bjödos på sådana rätter som blodpudding af sjöleopard, stekt sälkött, sällefver och sälnjurar .. kan man finna, att vårt kök ej var så dåligt. Antarctic 2: 500 (1904).
-LÄGER. (numera mindre br.) om större grupp av sälar som samlat sig på ett isflak l. en klippa o. d.; jfr läger 10. Bäst är likväl, om man utan hundar kan påträffa skällägret. Hahr HbJäg. 321 (1866). Om våren efter storm .. kan man skatta .. (gråsälarna) till femton, tjugu, trettio tusen, fördelade i väldiga ”sälläger” på de olika bådarna. TurÅ 1938, s. 178.
-MAGE. säls mage (särsk. förr använd till luftsäck i säckpipa). Linné Gothl. 210 (1745). Säl-Magen tjänar til det blås instrument, som kallas säckpipa, då derpå ej behöfwes någon söm. Rothof (1762).
-MAN. (säl- 1540. säls- 15391885). (†) vid gård l. hos storman o. d. anställd person med uppgift att sköta sälfångst; äv. ss. tillnamn. VadstKlUppbB 5 (1539). Vtgifft til swænalön: .. Per skælman sin lön 7 (mark). Därs. 11 (1540). jfr Hildebrand Medelt. 2: 270 (1885).
(2) -MÖSSA. mössa av sälskinn. Vid årorna .. sutto tvenne kortvuxna män i sälmössa och sälskor. Allardt Byber. 4: 4 (1908).
-NÄT. (säl- 1544 osv. säla- 15371624) jäg. nät för fångst av säl. BtFinlH 2: 3 (1537). Sälnät .. Den ena änden af nätet fastgöres löst vid stranden, den andra änden sträckes ut till sjöss och hålles där i läge genom en påbunden, tung sten, ”ankare”. När sälen kommer simmande fram, får han hufvudet i nätet och trasslar in sig. Keyland NordMJakt. 22 (1911). Sälnäten läggas i halvcirkel i läland utanför stenar, där sälarna bruka gå upp, och sälen skrämmes ut genom bössskott eller genom att man ankrat ut en flotsten .. flytande sten av svartbränt trä, som sjunker när han kryper upp därpå. 2SvKulturb. 1—2: 276 (1934).
-OLJA. olja som erhålls från sälspäck. Denna märkvärdiga anrättning bestod af brödsmulor, uppmjukade i en blandning af salt- och sötvatten samt sedan stekta i sälolja. Antarctic 2: 273 (1904).
(1, 2) -PÄLS. särsk. till 2: päls av (l. fodrad med) sälskinn. Hon har en underbar sälpäls, som hänger därute i korridoren. Laurent Katt 187 (1936).
(1, 2) -PÄLSVERK~02 l. ~20. BtRiksdP 1892, Saml. 1. I. 2: nr 9, s. 19.
-RES, se -räs. —
-RIK. De fisk- och sälrika bankarna kring New Foundland. NatLiv 2: 389 (1930).
-RODD. (säl- 1646 osv. säla- 1588. säle- 16231860) (förr) rodd av (säl)båt vid säljakt, särsk.: rodd (se d. o. 1 e) i syfte att idka säljakt, övergående i bet.: säljakt från (säl)båt; äv. i utvidgad anv., om rätt att idka sådan jakt; äv. konkret, om vatten där ngn hade att idka säljakt från (säl)båt. Kom för retta Matz Grelsson i Karleby och Erich .. vdi Tiokar marchlag och kärde till sine med [grannar att the] med theris siela rodt ouerche Österskärs siel. BtFinlH 2: 208 (1588). Bleff Oluff Unesson i Ulföhn i Nättra sochn tildömdt att hafwa sijn frij siäll rodd på aspöö vdden .. frij och obehindrat. ÅngermDomb. 3 ⁄ 9 1646, fol. 34. Murenius AV 184 (1648; konkret). Skäle-rodden i Långvinds skärgård räntar efter markegång 1789 28 sk(illing) 11 r(ik)st(haler). SockenbeskrHäls. 172 (1790). På båtarna som skulle användas till sälrodd lindades årar och årtullar med trasor för att rodden skulle ske så tyst som möjligt. Rönnberg Brovakt. 104 (1904). År 1692 besvärar sig bonden på Lång över att en molpebonde hävdar hans bostads gamla sälrodd och på så sätt avhändar honom den ”idkan, som alla hans grannar ha sin näring av”. Smeds Malaxb. 156 (1935).
-ROP. jfr rop 3. Lika fånigt bär han sig åt på säljakt, han sitter bara och lyssnar på sälropen med en min, så andäktig som sutte han i kyrkan. Rönnberg Brovakt. 101 (1904).
-RÄS, äv. -RES. (†) om sälkött. Murenius AV 158 (1647). Siälrääs höst och wåår en tamp af them som af en frij wilia gifua. Därs. 164.
-SAX. (förr) jfr sax, sbst.1 II 2 c. Ekman NorrlJakt 254 (1910).
-SIMMARE. (säl- 1910 osv. säle- 1702) (förr) jägare som simmande med harpun jagade säl. ÅRålamb hos UHiärne 2Anl. 105 (1702).
-SKATT. (säla- 1609. säle- 15501860) (förr) skatt (se d. o. 3) på sälfångst. G1R 21: 164 (1550). Widmark Helsingl. 1: 191 (1860).
-SKIDA. (förr) skredstång. Ekman NorrlJakt 229 (1910). Mycket egenartad är den omkring 4 m. långa sälskidan. Skrestången som denna hette bland säljägarna, var i äldre tider oskodd eller beslagen med en bräda av talltjur .. ibland med papper under för att ej något ljud skulle höras. Västerb. 1930, s. 85.
(1, 2) -SKINN. (säl- 1555 osv. säle- 15601672 (: Siähleskinss Hufwudkudd)) skinn av säl; särsk. dels om berett skinn med hårbeklädnaden kvar till pälsverk, (fodring av) klädespersedlar, (vattentäta) fodral o. d., dels om tunt, avhårat o. garvat skinn till läderarbete o. d.; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Undhsetthningh (till soldaterna) medh fårskijnn, siälskindh och valmall. G1R 25: 441 (1555). Isbåtar äro medh medhar fodhradhe med Siälskin ther medh segla the på Isen. Bureus Suml. 45 (c. 1600). Trummorna äro af Trädblock uti Cylindrisk form toma inuti, hela uti den ena ändan, och uti den andra öfwerdragne med Skjel-skinn. Fréville Söderh. 1: 246 (1776). Sälskinnet är sammetsmjukt, ljust till mörkt brunt med mycket täta, fina ullhår; längden af skinnet är 1—1,2 m.; är af elliptisk form och har tvenne hål efter de bortskurna, flata simfötterna. (Ekenberg o.) Landin 711 (1894). Svenska pälsbranschrådet rekommenderade redan 1977 sina medlemmar att inte köpa eller sälja sälskinn. MotRiksd. 197980, nr 551, s. 11.
Ssgr: sälskinns-beklädd, p. adj. Adelsköld Dagsv. 1: 196 (1899; om koffert).
-bräm. jfr bräm 1. En mössa med Skiälskinsbräm. BoupptRasbo 1763.
-byxa. i sht i pl. Hedin Pol 2: 536 (1911).
-bänkdyna. (förr) BoupptSthm 1676, s. 432 a.
-fodral. (i sht förr) Sparre Storskog 138 (1915; för bössa).
-fäll. jfr fäll, sbst.1 1. TullbSthm 9 ⁄ 10 1571.
-handske. i sht i pl. BoupptSthm 15 ⁄ 2 1659.
-huvudkudde. (förr) BoupptSthm 1672, s. 1046 a.
-hölster. jfr hölster, sbst.2 TurÅ 1908, s. 264.
-kappa. jfr kappa, sbst.1 1 b. Weste FörslSAOB 164 (c. 1815).
-karpus. (förr) jfr karpus 2. BoupptSthm 1680, s. 677 b.
-koffert. koffert fodrad med sälskinn. BoupptSthm 15 ⁄ 2 1659.
-muff. jfr muff, sbst.1 1. BoupptSthm 1672, s. 809 b.
-mössa. mössa tillverkad av (l. besatt med) sälskinn. BoupptVäxjö 1821.
-pjäxa. i sht i pl. Antarctic 2: 298 (1904).
-päls. Linné Diet. 2: 37 (c. 1750).
-sko. i sht i pl. Antarctic 2: 296 (1904).
-stövel. i sht i pl. Orrelius 384 (1797).
-säck. Nordenskiöld Vega 2: 96 (1881).
-toffel. i sht i pl. BoupptVäxjö 1859. Bebodd är ännu Rödlöga, där finns tolv bebodda hus och tolv båtar. De äldre bebyggarna går ännu klädda i sälskinnstofflor. DN(B) 1959, nr 6, s. 8.
-vante. i sht i pl. BoupptSthm 1681, s. 737 b.
-väska. Sparre Alfåg. 158 (1916).
-SKJUTARE. (†) sälskytt; anträffat bl. ss. tillnamn. ArkliR 1553, avd. 3.
(2) -SKO. sko av sälskinn; i sht i pl. Skielskor lik kängor. Linné Skr. 5: 210 (1732).
-SKRÄVLA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr skrävla, sbst.2 Broman Glys. 3: 549 (c. 1740). Likaså anses sälskrävlorna som läckerbitar. 2SvKulturb. 1—2: 256 (1934).
-SKYTT. person som skjuter säl; särsk. (förr) om person som i större l. mindre utsträckning bedrev säljakt ss. näringsfång; jfr -karl, -skjutare. VetAH 1784, s. 84.
-SKYTTE. Skäl-skytte och fiske utgöra deras enda näringsfång. VetAH 1784, s. 87.
-SKYTTERI. (†) sälskytte. Om .. (de flyttande lapparna) där (dvs. i Norge) idka fiske eller skjälskytteri betalas 2 sk(illinga)r för hvart 20:de djur. VetAH 1803, s. 287. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 8, Bil. s. 25.
-SKÄR. (säl- 1902 osv. säle- 1551) skär (se skär, sbst.4 2) där säl brukar hålla till; särsk. om sådant skär med tanke på säljakt. G1R 22: 351 (1551). Det två mil längre ut i havet belägna sälskäret ”Klacken”. Möllersvärd Jägarl. 86 (1926).
-SLAG. (förr) om handlingen att (med klubba) slå ihjäl (ett större antal) sälar som kommit upp på packar av sammanfrusen drivis (utan möjlighet att fly undan); äv. konkretare, dels om enskilt fall av sådant ihjälslående, dels om sätt för l. metod vid sådant ihjälslående. Om .. kölden blir stark, så att öppningar och vakar tillfrysa och sälarna sålunda beröfvas möjligheten att fly, när så behöfves, antager säljakten ute på isen en helt annan karaktär. Då börjar ett s. k. sälslag. TurÅ 1908, s. 262. I en tid, då tillgången på vilt blivit starkt beskuren över hela vårt land, ger harstenabornas sälslag en bild av både den blodiga vildheten och den mordiska effektiviteten i gamla tiders fångstsliv. Näsström FornDSv. 1: 274 (1941).
-SLÄKTE. (†) om släktet Phoca Lin. (med i ä. zoologisk systematik vidsträcktare anv.). Skäl-slägtet är ännu nog outredt. VetAH 1784, s. 82. Holmström Ström NatLb. 1: 56 (1851).
-SPJUT. (förr) vid säljakt använt spjut (se d. o. 1) vars spets (i motsats till sälharpun) är fast anbringad vid skaftet. VetAH 1755, s. 133. Näsström FornDSv. 2: 83 (1948).
-SPÄCK. (säl- 1529 osv. säle- 15451727) jfr späck, sbst.2 1, o. -fetma. En tynno siälspäk, och tre tynnor salttgrön ål. G1R 6: 3 (1529). Säl Späck färskt brukas i skärgårdarna i stället för smör eller annat fett til pankakor, kål, ärter m. m. Rothof (1762). Man har 6,000 kilo sälspäck .. nedsaltat i smälteriet, det blir omkring 4,000 kilo tran. Barthel Harstena 42 (1933). Till en början sökte vi smälta sälspäck för att sedan i tranen sätta ned vekar och få dem att brinna och lämna värme. JordRunt 1935, s. 179. Sälspäck innehåller mycket protein och kan förvaras en längre tid. DN 27 ⁄ 6 1984, s. 7. jfr hitt-sälspäck.
-STAM. (i fackspr.) jfr stam, sbst.3 II 7. Sälstammen i Saimavattnen är icke så individrik att en yrkesmässig fångst om vintern skulle vara lönande. FoFl. 1939, s. 265.
-STEK. (säl- 1872 osv. säle- 15551556) (i sht förr) stek av säl. KryddRSthm 155556, s. 55. Fries Grönl. 24 (1872).
-STEN. (säl- 1743 osv. säle- 1547c. 1740)
1) över vattenytan uppskjutande häll l. sten (jfr d. o. 1), dit sälen söker sig; jfr -häll, -hälla, -skär. G1R 18: 404 (1547). Landhöjningen, som .. så småningom höjt de vanliga sälstenarna för högt ovan vattenytan för att sälarna skola gå upp på dem. Ymer 1939, s. 304.
2) (förr) om fångstanordning bestående av en nätomgärdad, om en över vattenytan uppstickande sten påminnande, förankrad träbit, avsedd att skrämma ditlockad säl att dyka mot botten o. därmed fastna i nätet. Siälar fångas här i Högby och Böda Sochnar medelst Siäl-stenar och resnät eller läggenät. Linné Öl. 156 (1745). SvKulturb. 3—4: 142 (1930).
-STIM. jfr stim, sbst.1 I. Quennerstedt Resa 190 (1867).
-STJÄRT. jfr stjärt 1. Landsm. II. 3: 136 (1887).
-STUDSARE. (förr) jfr studsare, sbst.3 I 2, o. -bössa. Af W. von Wrights vapensmiden .. må följande lodgevär framhållas: andbössan ”Kroken” .. och själstudsaren ”Skinnstrumpan”. Jäg. 1897, 2: 132. Stugan, där han bor, är 100 år eller mer .. Två dörrar och över dem fyra bössor, därav två sälstudsare av gamla slaget. VFl. 1919, s. 56.
-STYCKNING. särsk. abstr. o. konkretare. Rasmussens Grönlandsfilm där man såg eskimåkvinnorna slicka i sig det råa späcket vid sälstyckningen. Ekelöf Prom. 160 (1941).
-STÅNG. (säl- 1609 osv. säle- 1546) (förr) skredstång; äv. om längre typ av sälharpun, bildad av två löstagbara delar. BtFinlH 2: 49 (1546). (Sälsimmare på 1600-talet) voro beväpnade med en väldig harpun, själstången, sammansatt av två delar och närmare 18 alnar lång. 2SvKulturb. 1—2: 272 (1934).
-TARM. Säl-Tarmar, dem bruka Grönlänningar i stället för trå at dermed sy. Rothof (1762). Han gjorde oss .. nya, starka snöskor som hans kvinna försåg med flätverk av bästa och starkaste sältarmar. Macfie o. Westerlund Wasaw. 239 (1935).
-TENA. (förr) av vidjor flätat (ryssjliknande) redskap för sälfångst; jfr -tina. Jag vet, at några flaggor utsatta på en stång hafva aldeles skrämt .. (sälen) ifrån en Själ-tena. VetAH 1751, s. 189.
-TINA. (förr) om ett slags sälfälla; jfr -tena. RedNordM 1908, s. 25. Sältina af nätverk med stomme af trä .. Den ena väggen, hvarpå en järnstång är fästad nedtill som tyngd, kan höjas och sänkas. Vid dess ändar är ett snöre fästadt, och gillringen tillgår så, att midten af snöret dras öfver åt andra sidan och trädes under den rörliga midtklon af järngaffeln å motsatta väggen. Keyland NordMJakt. 7 (1911).
(1, 2) -TIONDE. (säl- 1654 osv. säle- 15501566) (förr) i säl(skinn l. -späck l. dyl.) l. i motsv. värde i pengar utgående tionde. Kyrckerne thersammestädz (dvs. i Österbotten) haffve ju altid tilförende utaff samme siäletijende med deelachtige varid och behollit halffparten aff siäletijenden. G1R 21: 163 (1550). Cederlöf FinlPrästEkon. 125 (1934; om ä. förh.).
(2) -TOSSA, äv. -TOSSE. (förr) sko av sälskinn (för bruk i stark kyla); jfr -sko. Han .. började smyga längs stranden, försiktigt tassande i mjuka sältossor. Barthel Ramsöpojk. 35 (1928). På fötterna bar man ”själtossor”, rymliga, ludna mockasiner av ogarvat sälskinn. Fatab. 1929, s. 142. Stenmark FinlSv. (1983).
-TRAN. (säl- 1527 osv. säle- 15501671) (förr) tran framställt av sälspäck. Isther kökenfeth, siæltraan. G1R 4: 31 (1527). Rundqvist med skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka. Strindberg Hems. 144 (1887). Sältran, som t. ex. de västliga fiskarlapparna skola ha förtärt i stora mängder som ett särskilt stärkande medel .. förmäler traditionen hos skolterna, att deras förfäder aldrig förtärt. Fennia XLIX. 4: 125 (1929). Förr levde .. (eskimåerna i Alaska) av rått kött eller späck och sältran samt försörjde sig och sina familjer med det som havet och marken gav. Bolin VFöda 116 (1933).
Ssgr (förr): sältrans-kokeri. särsk. konkret, motsv. kokeri b. Fatab. 1927, s. 70.
-lampa. lampa vari ljus alstras gm förbränning av sältran. Den så kallade grefven af Nordpolen .. lär ha setat tre år uppe i en eskimåhydda och skrifvit, vid ljuset af en sältranslampa, den berömda skildringen af sin färd. Lundegård Prom. 1: 23 (1893).
-UNGE. (säl- 1745 osv. säla- c. 1600) säls unge; jfr -kut. Her Torsten i Fäsbergh sadhe sigh finna en gång en Säla vnge som inge tänder hadhe. Bureus Suml. 34 (c. 1600). Varje år förekommer utanför Canadas nordkust en makaber jakt på nyfödda sälungar för att komma åt den eftertraktade sälpälsen. MotRiksd. 198081, nr 470, s. 17.
B (†): SÄLA-BOD, -BÅT, -BÖSSA, -FISK, -FISKARE, -FISKE, -FÅNG, -FÄNGE, -GRUND, se A.
-IDKNING. om verksamhet innefattande säljakt med åtföljande kokning o. avyttring av sältran o. d. BtFinlH 2: 188 (1566).
-IS, -JAKT, -JULLE, -KARL, -KUT, -KÖTT, -NÄT, se A. —
-REDA. område där sälfångst bedrivs; sälfiske för vilket man är skyldig att erlägga tionde l. annan skatt; jfr reda, sbst.1 9. Prästerna skole ock hafwa Tijonde aff alla Siälareedom, som Siälakarlar åhrliga bruka. OrdnPrästersk. 1617. Prästerskapet tillkommer lott eller tijond af notedrägter och fiskerier .. Dock icke af skog och wille waror eller siälaredom. Salander Gårdsf. 408 (1758).
-RODD, se A. —
-RUM. plats där sälfångst bedrivs; jfr rum, sbst.3 4. KOF 3: 327 (1685).
-SKATT, -UNGE, se A.
C (†): SÄLE-BOD, -BÅT, -FILT, -FISKARE, -FISKE, -FISKERI, -FOT, -FÅNG, -FÅNGST, -FÄNGE, -GRUND, -HUD, -HÄLL, -IS, -JÄRN, -KARL, -KUT, -KÖTT, se A. —
-REDD. = säla-reda; jfr redd, sbst.3 4. Själeredd och derest om wåren är godt efter fogel och djur. LandtmFörordn. 29 (1765).
-RODD, -SIMMARE, -SKATT, -SKINN, -SKÄR, -SPÄCK, -STEK, -STEN, -STÅNG, se A. —
-TAXA l. -TAX. sälskatt. Kuylenstierna RekognSkog. 37 (cit. fr. 1683). Uti Helsingelands Norra Contract har Siäle taxan warit 18: Tunnor, 7 3 ⁄ 8 .. (lispund) Speck. Broman Glys. 3: 565 (c. 1740).
-TIONDE, -TRAN, se A.
D: SÄLS-MAN, se A.
Spoiler title