SAOL
publicerad: 2015
samvetsgrannhet
sam·vets|grann·het
substantiv
~en samvetsgrann
| Singular | |
|---|---|
| en samvetsgrannhet | obestämd form |
| en samvetsgrannhets | obestämd form genitiv |
| samvetsgrannheten | bestämd form |
| samvetsgrannhetens | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1964
SAMVETE sam3~ve2te, ngn gg sam3vet2e l. sam3vete2 (sa`mvete Weste; sàmmvette Dalin; sam3~ ve2tə l. sam3vetə2 LoW (1911)), n.; best. -et; pl. -en (Schück VittA 2: 57 (i handl. fr. 1674) osv.) ((†) =, BraheBrevväxl. II. 1: 203 (1662); -er, möjl. äv. att hänföra till sg. samvet, RA I. 1: 251 (1540), Nehrman JurCr. 122 (1756)); äv. (numera bl. i vitter l. högre stil, i sht i vers, särsk. i psalmboken) SAMVET sam3~ve2t, n. (Apg. 23: 1 (NT 1526) osv.) ((†) f. Lemwig Konst 93 (1673: hans Samweth .. then; möjl. tryckfel för thet); jfr ANF 16: 155 (1900)); best. -et; pl. = (OPetri 1: 489 (1528) osv.). ((†) -er, se ovan).
Ordformer
(sam- 1521 osv. samb- 1655—1731. samp- 1660—1661. -vet (-ee-) 1521 osv. -vete (-ee-) 1536 (: j .. samwete), 1641 (ss. obj.) osv. -vetet (-it), sg. best. 1526 osv. -vett 1527—1762. -vette 1638—1755. -vettedt, sg. best. 1530. -vit 1526—c. 1624. -vitet, sg. best. 1703. -vithe 1546 (: uti sit samvithe). -witt 1536. -wätt c. 1635)
Etymologi
[fsv. samvit; jfr fd. samwit (ä. d. samvid), nor. dial. o. fvn. samvit; av SAM- o. (en sidoform till) VETT (jfr MEDVETSLÖS); liksom mlt. geweten, fht giwizzant, mht. gewizzen (t. gewissen), got. miþwissei, MEDVETANDE, sbst., o. MEDVETT efterbildning av lat. conscientia (se KONSCIENS); med avs. på bet. har ordet i sv. påverkats av t. gewissen; formen samvete (samvette, samvite) är en nybildning, som sannol. uppkommit ur den i fsv. o. ä. nysv. frekventa dat. sg. av den tvåstaviga formen. — Jfr SAM-VETENHET, -VETIGHET]
1) (†) medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 a, b); vetskap. Förfarenhet är en kunskap, som förwärfwas genom agtgifning på de wåra sinnen förekommande ting. Delas 1:mo uti en inwärtes, hwarmedelst wi, i kraft af samwetet, wete hwad som inom osz förelöper, och utwärtes, genom hwilken man, med de utwärtes sinnen, är öfwertygad, at de ting, som äro utom osz, hafwa den eller den beskaffenhet. Molander Förn. 65 (1762). — särsk.
a) i uttr. med sitt eget samvete, med sin vetskap, med vetskap om förhållandet. BtFinlH 2: 139 (1557).
b) övergående i 4, i uttr. ngns synders samvete, ngns medvetande l. vetskap om (o. ånger över) begångna synder; äv. i uttr. intet samvete hava av synder(na), icke veta med sig några synder. The som så offradhe hadhe sidhan intit samwet hafft aff syndernar, när the hadhe ena reso warit rena giorde. Ebr. 10: 2 (NT 1526; Bib. 1541: aff synder; ännu hos Melin HelSkr. (1864: af synder); Luther: gewissen .. von den sunden). The skola komma förtuifflade j theres synders samwete. SalWijsh. 4: 20 (öv. 1536; Luther: mit dem gewissen jrer sunden; Vulg.: in cogitatione peccatorum). De betungade själar, som, bärande sina synders samveten, icke drista sig att framträda till nådastolen. LdStiftPrestmötH 1826, 3Pred. s. 8.
2) (†; se dock b) förstånd (se FÖRSTÅND, sbst.2 1) l. insikt l. omdöme l. övertygelse; särsk. (i sht i b o. c) närmande sig l. övergående i 4, om insikt om vad som (i viss situation) är rätt o. skäligt. Jach Marcus Henricksson, farlam (dvs. ofärdig) j mine lemmar, helbrägd till mitt samuett. BtFinlH 3: 297 (1554); jfr FÖRSTÅND, sbst.2 1 c. Hvad angår Sacramentet, hafver Hr Carl giort rätt, först effter edert egit samvete tij att i höllen eder man för een Horkarl, sädan effter sitt, tij Hr Carl hade samma samvette. HärnösDP 1695, s. 381; jfr a. (Sv.) Samwet .. (lat.) ratio. Schenberg (1739, 1747). — särsk.
a) i uttr. efter sitt samvete (jfr 4 b ξ), efter bästa förstånd; jfr b. Iagh war fyratiyo åra gammal, tå Mose Herrans tienare migh vthsende jfrå Kades Barnea til at bespeya landet, och iagh sadhe honom igen effter mitt samwett. Jos. 14: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: efter bästa förstånd; Luther: nach meinem gewissen; Vulg.: nunciavique ei quod mihi verum videbatur).
b) i uttr. (göra ngt o. d.) efter bästa (förstånd och) samvete, förr äv. efter bästa samvetet l. efter yttersta (vett och) samvete l. efter sitt bästa l. yttersta l. högsta (förstånd och) samvete, (göra ngt osv.) efter bästa förstånd; numera bl. (ngt ålderdomligt) övergående i 4; jfr a. At iak skal .. aldrig annat rada æn thet iak epter besta samuet mina kan tenkia rikena nyttokt vara. G1R 1: 1 (1521). UpplDomb. 3: 83 (1530: eptt(e)r .. besta Samuettedt). När noghor twiffuelachtigh saak framkommer, .. Tå skal .. (domaren) höra godha mäns rådh, och döma effter sitt besta förstånd och samwett, at saken jw må åtskild warda. OPetri 4: 311 (c. 1540). RA I. 2: 33 (1561: effter mit ytersta förståndh och samvet). RP 6: 312 (1636: effter högsta samveet sino). Att jag således alt sammans effter yttersta wett och samwete angifwit. BoupptRasbo 1756. När människan handlar efter bästa samvete, handlar hon subjektivt rätt. SvUppslB (1935). Jag tror att de allra flesta politiker och journalister anser sig tala och skriva hederligt, efter bästa förstånd och samvete. Tingsten Liv 3: 141 (1963).
c) i uttr. (göra ngt o. d.) emot (ngns) bättre (vett och) samvete, mot bättre vetande; jfr 4. At hwarken för Hans Kongl. Maj:t, uti desz Höga Rätt något må nederqwäfwas och eftersättjas eller ock någon privat emot mitt bättre wett och samwet må warda angifwen, tiltalt och angripen. HC11H 11: 80 (1686; i ed avgiven av åklagare). Wi warnoms .. för synda på nytt öfwerdådeliga emot bätre samwet. Swedberg Cat. 731 (1709). Meurman (1847).
3) [möjl. (åtminstone delvis) allmännare anv. av 4] (†) sinne l. hjärta (se d. o. II 1 e) l. inre; i uttr. i sitt samvete, i sitt hjärta l. sitt inre l. innerst inne, äv. liktydigt med: uppriktigt. När szom sådan stor församblingh skeer, sådan jnuert(is) örligh, so(m) nu variitt haff(ue)r, kan huar man döme vdii sitt samwett, vm ther kan annett eftt(er) fölge vtan hårdan tijd. 2SthmTb. 1: 165 (1546). Nu weet wäl Juringius i sitt samweet .. at Barcken är af dhen swagheet hälst när han får ett stoop öhl, at han intet kan bruka sitt förståndh. ConsAcAboP 4: 369 (1677). At jag är uti mit samvete öfvertygad den närvarande position af arméen blifva för arméen fatale. Höpken 2: 468 (1758). Han älskade en Jungfru Maria Dircks uppenbarligen, ej allenast i sit samwete. GbgMag. 1759, s. 53.
4) om människans (potentiella) förmåga att värdera sina handlingar (l. ett handlande l. skeende i vilket hon känner sig medansvarig) religiöst l. etiskt l. moraliskt, vilken förmåga osv. uppfattas l. tänkes antingen ss. en hos människorna medfödd, i deras eviga väsen grundad l. av Gud instiftad etisk lag l. norm l. ss. en produkt av erfarenheter, uppfostran, vanor o. d.; ofta om denna förmåga tänkt ss. ett psykiskt organ (i sht med funktionen att varna l. uppmana l. förebrå o. d.) l. om själen l. sinnet ss. säte för denna förmåga (jfr 3); inre etisk l. moralisk norm(givning); inre röst; Guds röst i människans inre; etiskt medvetet l. reagerande inre, rättskänsla; äv. övergående till en beteckning för ngns (själ l. inre ss. säte för hans) religiösa liv l. tro l. ngns gudsförhållande; äv. allmännare, i fråga om icke religiösa l. etiska normer l. känslor l. värderingar; hos filosofiska l. teologiska författare äv. med begreppet uppfattat l. modifierat på delvis annorlunda sätt; jfr 1—3 o. MEDVETANDE, sbst. 3, SAM-VETENHET, -VETIGHET. Känsligt, ömtåligt, i sht förr äv. ömt, förr äv. trångt samvete. Okänsligt l. oömt l. rymligt, elastiskt, förr äv. tjockt samvete. Sovande, manande, varnande, frikännande, anklagande samvete. Köpslå med sitt samvete. Handla mot sitt samvete. Följa samvetets bud. Lyssna till samvetets röst. Ockraren har inget samvete. Dåligt l. ont l. sjukt l. anklagande l. pinande samvete, (inre otillfredsställelse l. ångest l. beklämning inför) medvetande om att ha handlat l. handla orätt, samvetskval, samvetsförebråelser. Freda, lugna, lätta, tysta, döva samvetet (jfr e). Plåga l. pina (i sht förr äv. piska) samvetet l. sitt samvete (t. ex. gm att skrupulöst gå igenom sina brister l. fel). Samvetet plågar l. pinar, äv. (numera bl. i vitter l. högre stil) gnager l. biter, i sht förr äv. kväljer, förr äv. aggar ngn; jfr e. Hans samvete slog honom, han insåg (plötsligt) att han handlade l. handlat orätt, han fick (plötsligt) samvetskval. Vår berömelse är thet witnesbyrd som wij haffue vthaff wort samwet, thet wij vthi eenfallugheet .. haffue wandrat på werlden. 2Kor. 1: 12 (NT 1526). Fast samwetet til en tid sofwer, .. kan doch then tid komma, at thet vpwaknar, och honom illa förskrecker, biter och qweljer. Swedberg SabbRo 1408 (1702, 1712). Serenius Hh 1 b (1734: tiockt). VDAkt. 1752, nr 237 (: trånga). Creutz Vitt. 31 (1761: aggar). Konungen bör .. ingens samwete twinga eller twinga låta, utan skydda hwar och en wid en fri utöfning af sin Religion. RF 1809, § 16. Weste FörslSAOB (c. 1815: ömt .. oömt). Törneros (SVS) 2: 51 (1826: piska). Subjectet, såsom det förverkligade Goda, är Samvete. Samvetet är Subjectets förverkligade Rätt, Subjectet, såsom det Rätta. Snellman ElCurs 3: 66 (1840). En dag fick jag ett brev från fader Douglas. .. Det stack till i samvetet på mig. Jag hade både försummat Gud och fader Douglas under karnevalstiden. Lagergren Minn. 6: 122 (1927). Då det ej endast är dieten, som gör .. (den fete) tjock, behöver han ej alltid gå med dåligt samvete för att han då och då ätit för mycket. Bolin VFöda 367 (1934). Visserligen opponerade sig hans samvete lite grann och sa, att man inte fick behålla det, som inte var ens eget, men Kalle tystade snabbt ner dessa invändningar. Lindgren MästBlomkv. 46 (1946). (†) Hwar någor af the fullmächtige i Mötet woro, som i samweet icke kunne gilla then dom, som författat wore, så (osv.). KOF II. 2: 474 (c. 1655). — jfr UNDERKLASS-SAMVETE. — särsk.
a) i ett flertal ordspr. (jfr b α). Eghit samwett gör meer än tusende wittne. GlOrdspr. 28: 1 (Bib. 1541). Ondt Samwet haar domen i barmen. Grubb 638 (1665). Ondt Samweet haar Vlfwatänder. Dens. 643. Ondt Samwet tijtar uhr ögonen. Därs. Samwetet låter intet draga stråå för sig .. (dvs.) Dhet låter intet giäcka sigh. Dens. 710. Ondt samvete fruktar alltid det värsta. Landgren Ordspr. 140 (1889).
b) i vissa uttr.
α) gott l. lugnt l. lätt l. rent, förr äv. glatt l. fredligt l. fridsamt l. purt l. roligt samvete, (inre tillfredsställelse inför) medvetande om att ha handlat l. handla rätt, frihet från samvetsförebråelser l. från syndaångest; särsk. i sådana uttr. som göra ngt med, förr äv. uti (ett) gott osv. samvete, ha ett gott osv. samvete; jfr FREDLIG 3 b, FRIDSAM 3 slutet, PUR 9 b, REN, adj. 25 a ε. Iach haffuer wandrat för gudhi vthi itt gott samwet alt in till thenna dagh. Apg. 23: 1 (NT 1526; Bib. 1917: med). Haffuer tu något hört lät thet med tich döö, så haffuer tu itt roligit samwitt. Syr. 19: 10 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541). (Dygdekär säger:) I vmgänge, gärning och ord, / Gladt Samwett förer iagh til bord. Prytz OS C 1 b (1620). Gott Samweet haar sin speleman i barmen. Grubb 257 (1665). Må .. (den som ligger i tvist med en oförsonlig motståndare) blifwa deelachtig af thet heliga Sacramentet, om han hoos sig sielf besinner, at han thet med godt Samwete kan anamma. Kyrkol. 11: 4 (1686). Hof Självbiogr. 82 (i handl. fr. 1766: fredligt). Godt samvete är den bästa hufvudkudden. Landgren Ordspr. 69 (1889). Östergren (1937: lugnt). — särsk. (†)
α') göra sig ett gott samvete över att göra ngt, tillfredsställa sitt samvete gm att göra ngt; anträffat bl. bildl., med saksubj. I (engelska) Kyrkan herrskade et starkt Religions nit, som gjorde sig et godt samwete öfwer at förbränna Kättare och förfölja Nonconformisterna. SvMerc. 1: 606 (1756).
β') i utvidgad anv. (jfr γ'), i uttr. ngn har ett gott samvete att han aldrig skall göra ngt, ngn vet med sig att l. är övertygad om att han aldrig skall göra ngt. Och såsom jagh haf(ve)r ett godt samweet, att jagh alldrigh någon weetandess och williandess af vpsåt skall iniuriera thet jagh ey heller, Gudhi lof i heela min lijfs tijdh giordt, Alltså (osv.). VDAkt. 1686, nr 41.
γ') i utvidgad anv. (jfr β'), i uttr. göra ngt med gott samvete, göra ngt opartiskt l. samvetsgrant. Vij skole .. väll tro, att når man medh got samwet ville förhöre och bese thesse räkenskaper, dhå (osv.). G1R 26: 598 (1556).
β) [jfr t. irrendes gewissen] (i fackspr.) irrande, förr äv. villfarande l. vilsefarande samvete, samvete som ger oriktigt utslag, känsla av tillfredsställelse o. visshet om att handla rätt, som åtföljer felaktig bedömning om vad som är rätt o. orätt. Möller 1: 1292 (1782: willfarande). Boëthius Sedel. 121 (1807: vilsefarande). 2NF 24: 620 (1916: irrande).
γ) ha samvete till ngt l. (vanl.) att göra ngt (äv. till att göra ngt), i sht förr äv. ha samvete göra ngt, förr äv. till göra ngt (jfr e γ), för sitt samvetes skull kunna förmå sig till ngt resp. att göra ngt; äv.: vara tillräckligt hårdhjärtad (förr äv.: godhjärtad) l. ha hjärta (se d. o. II 2 b) till ngt resp. att göra ngt; numera nästan bl. i satser med nekande l. frågande l. villkorlig innebörd. Är han (som har en annan mening än den som antagits på allmänt kyrkomöte) en Lärare i Kyrkio, Schola eller Academia, och honom tyckes icke hafwa samweet medh then meeningen tijga .. (i sitt ämbete), så afsäije sig heller embetet. KOF II. 2: 474 (c. 1655). VDAkt. 1709, nr 326 (: samwete till att). (Två ryssar) kom .. efter mig, dem iag rätt på Svänsk vijs med min Pååk fägnade; sedan dhe kom i andra byn, har dhe sagt sig träffatt hop med en phan, som för Strandmans dräng sig utgifvit: han hade visserl(ige)n haft samveet at slå oss i Jähl. SLöfving (1730) i HFinlÖ 429. Om han rådde om 12000 d(ale)r sm:t, hade han samwet till byta dhem mitt i tu, och gifwa Annika hälfften med sigh. VDAkt. 1770, nr 110. Till den fullständiga ödmjukheten kommer jag ej, ty till självmord av min person har jag ej samvete. AStrindberg (1898) i 3SAH LIII. 2: 14. Jag har inte ro, inte samvete att sitta här, att vistas här till ingen nytta, tänkte nu Rex (som hade en svårt sjuk patient väntande). Stiernstedt Bank. 387 (1947).
δ) ha ngt på sitt samvete (äv. på samvetet) l. ha på sitt samvete att ha gjort ngt, bära på ett ångerfullt l. plågsamt medvetande om ngt (en begången synd l. ett begånget brott o. d.) resp. ha dåligt samvete över att ha gjort ngt; numera vanl. övergående i bet.: ha gjort sig skyldig till (l. bära ansvaret för) ngt resp. att ha gjort ngt (i uttr. ha ngt på sitt samvete osv. äv.: ha ngt att bekänna); äv. (i nekande l. frågande l. villkorlig sats) i uttr. vilja l. kunna ha på sitt samvete att göra ngt, vilja l. kunna göra sig skyldig till (l. bära ansvaret för) att göra ngt; äv. skämts., i fråga om handling o. d. som ur moralisk synpunkt är likgiltig l. förtjänstfull. (Judas) hade en .. gräselig synd på sit samwete. Spegel Pass. 102 (c. 1680). Jag kan ej häller haf(v)a på mitt samwete, at snart sagt för ingen ting beswära honom .. med resor nu till then ena nu till then andra kyrkan. VDAkt. 1751, nr 254. Han har på sitt samvete att han straffat en oskyldig. Weste FörslSAOB (c. 1815). Jag vill aldrig hafva på mitt samvete, att hafva inledt dig i något för din helsa wådligt äfwentyr. Beskow (1842) i 3SAH XXXVII. 2: 131. Enskildta personers så kallade trosbekännelser äro .. af ett ganska underordnadt intresse för allmänheten, som wäl har annat att göra än stå lysznande i biktstolen och höra hwad den eller den kan hafwa på samwetet. SKN 1845, s. 257. Blygens ej, åldrande män, vilka livets prosa fört fjärran från poesiens myrtenlundar, över Er ungdoms vittra utsvävningar! Värre dumheter hava Ni säkert på Ert samvete. MinnSvLärov. 2: 194 (1928). (Simon Dörffler var) en tyskfödd diplomat, som under åren 1677—93 bevakade Sveriges intressen i Polen, en flitig rapportör utan några som helst självständiga diplomatiska insatser på sitt samvete. HT 1946, s. 75. — särsk.
α') i uttr. ha ngns liv på sitt samvete, ha tagit ngns liv l. vara orsaken l. vållande till ngns död. Han (dvs. en ivrig fiskare o. jägare) har många varelsers lif på sitt samvete. Forsslund Djur 6 (1900).
β') (numera bl. tillf., skämts.) i utvidgad anv., med sakligt subj. Speciellt hafva de (maskinstickade yllekoftorna) på sitt samvete att hafva grundligen undergräft all den poesi, som ligger i nationalkostymer. Sturzen-Becker 2: 77 (1861).
ε) (†) bränna ngn på samvetet, åsamka ngn samvetskval. Mig bränner min pension (från Svenska Akademien) på samvetet. Tegnér (1843) i 3SAH XLVIII. 2: 262.
ζ) ta(ga) ngt (äv., i bet. α', ngn) på sitt samvete.
α') påtaga sig det religiösa l. moraliska ansvaret för ngt (l. ngn) l. påtaga sig den eventuella skuld som ligger i ngt (en handling o. d.); särsk. allmännare: påtaga sig ansvaret l. ansvara för ngt (l. ngn); i uttr. ta(ga) ngn på sitt samvete, äv. (skämts., tillf.) liktydigt med: ta sig an o. underhålla l. konversera ngn o. d. Med enhälligt tillkännagifwande, dett wj aldrig kunnom på wåre samweten taga, att samtycka till H. Ions antagande för wår siälasöriare. VDAkt. 1701, nr 235. Arkitekten .. (fick sin plats) vid fröken Ringas sida, medan öfversten tog hofrådinnan på sitt samvete. Topelius Vint. I. 1: 210 (1859, 1880). (Sv.) det får du ta på ditt samvete (eng.) you will have to answer for that. Harlock (1944).
γ') (†) i förb. med att-sats: på heder o. samvete (se o) försäkra (att osv.). Enkian togh på sitt Samveete att hoon intet wille giöra sin dotter utj något förnähr. AvvittrSthm 19/9 1674.
η) [jfr t. einem etwas auf das gewissen binden] (numera föga br.) lägga ngt på samvetet, göra ngt till en samvetssak för sig l. lägga ngt på hjärtat l. vara noga med ngt; äv. lägga ngn ngt på samvetet, förr äv. lägga ngt på ngns samvete l. binda ngt på l. vid ngns samvete, göra ngt till en samvetssak för ngn l. lägga ngn ngt på hjärtat l. inskärpa ngt hos ngn; jfr BINDA, v. 1 b δ slutet, LÄGGA, v. I 2 c α α'. Oelreich 785 (1756: binda). Jag lägger på ert samvete att ingen blifver lidande, att ingenting förloras. Weste FörslSAOB (c. 1815). Främlingen, som önskade att göra allting ordentligt, på det spådomen måtte gå i fullbordan, lade detta (näml. att två sig i rinnande vatten före offrandet) på samvetet. Kolmodin Liv. 1: 112 (1831). (Tavelbeställaren) försummade icke .. att .. lägga målaren på samvetet, att han gifvit helgonen sitt ord (att tavlorna skulle överlämnas en viss dag). Cederschiöld Riehl 2: 75 (1878). Östergren (1937).
ι) (†) (icke kunna) bära över sitt samvete att göra ngt, (icke kunna) ta på sitt samvete (se ζ α') l. ha hjärta att göra ngt; jfr BÄRA ÖVER 2. Weste 1: 377 (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1815).
κ) (†) antvarda ngn uti hans eget samvete l. förvisa ngn till hans eget hjärta och samvete, uppmana ngn att lyssna till det egna samvetet; äv. ställa ngt ngns eget samvete hem, hänskjuta ngt till ngns eget samvete, uppmana ngn att lyssna till det egna samvetet i fråga om ngt. Jach forwisar them (dvs. munkar o. nunnor) til theres eghen hierta och samwet, the warda them wel seyandes om the leffua j reenleffnat eller ey. OPetri 1: 489 (1528). SvTr. V. 1: 139 (1603: ställte). Skrymtare antwardar .. (prästen) vthi theras egit Samwett. Schroderus Comenius 634 (1639).
λ) (numera bl. mera tillf.) gå till (förr äv. i) sitt (eget) samvete, rådfråga l. rannsaka sitt (eget) samvete; förr äv. i förb. med indirekt frågesats; jfr GÅ VIII 8 a slutet. Huru .. (skräddaren) och kläderna för migh arbethat och skurit wäll eller illa gånge han i sitt samweet och ståår nogsampt till att bewijsa. LWivallius (1645) i 2Saml. 39: 62. BoupptSthm 14/6 1670, Bil. (: gå till sit eigit samweet). Jagh frågade huarföre .. (sockenborna i Näsby) icke wille gå till sitt samweet och giöra sin siälasöriare dhen rättigheet honom böör. VDAkt. 1676, nr 295. Celsius G1 2: 326 (1753; i referat av ä. handl.).
μ) (†) fullgöra l. fyllestgöra sitt samvete l. göra sitt samvete (till)fyllest, fullgöra vad samvetet bjuder. Som .. hr riksens råd af ett berömmeligit och oförfalskat upsåt till at fullgöra deras samveten .. funnit sig föranlåtne at (osv.). 2RA 3: 620 (1734). Giöra sit samvet tilfyllest. Serenius (1741). Dens. I 3 a, N 2 b (1757).
ν) (†) få samvete till ngt, känna det som en plikt att göra ngt; äv. få samvete till ngn, liktydigt med: känna det som sin skyldighet att gifta sig med ngn. Då iagh Erich dher till stÿrckte (dvs. till att ingå äktenskap med kvinnan), swarade han, att han alldrigh kan få samwete dher till, dhÿ han hafwer det alldrigh lofwat henne. VDAkt. 1694, nr 350. Han hafwer mÿcket stÿrckt honom till att wijas, men effter han intet kan få samwete eller hugh till henne, kan han intet twinga honom dher till. Därs.
ξ) (göra ngt o. d.) efter (sitt) samvete, äv. efter samvetet (jfr 2 a), (göra ngt osv.) i enlighet med samvetets bud; ngn gg äv. i sådana uttr. som efter ett kristligt samvete, i enlighet med kristen uppfattning om vad som är rätt o. orätt; jfr o. Ther af (dvs. av de anförda lagbestämmelserna m. m.) will th(et) effter ett Cristeligitt samweth och förnuftt, nu fölie, att (osv.). UpplDomb. 2: 70 (1579). Altså kan jag eij undangåå, uthan effter mit Samweet her med witnar och betygar, det (osv.). Karlson EBraheHem 201 (i handl. fr. 1675). Bark Bref 1: 140 (1703: effter samvitet). Du får göra efter (ditt) samvete. Östergren (1937).
ο) [jfr t. aufs gewissen, auf ehr' und gewissen, fr. en (mon âme et) conscience] på heder och samvete, i sht förr äv. på (sitt) samvete, förr äv. på själ och samvete l. på sitt bästa l. (i bet. β') sitt eget samvete, betecknande att ens (heder resp. själs salighet o.) samvete anges l. åberopas ss. garanti för sanningsenligheten l. uppriktigheten av en försäkran l. utsaga l. ett löfte o. dyl. l. att (hedern osv. o.) samvetet utgör grundvalen för ngns handlingssätt o. d. (stundom liktydigt med: i enlighet med (hederns o.) samvetets bud); i sht i bedyranden o. vädjanden (särsk. i förb. med sådana verb som bedyra l. betyga l. försäkra l. svärja l. svara, äv. säga l. fråga, i sht förr äv. attestera l. bekänna l. uppenbara); jfr ζ γ', ξ, π, ρ, τ o. HEDER, sbst.2 10 a. Förmantes altså .. Johan Krabbenhövet .. att han wille fast stå wid Sanningen, och på sitt bästa Samwete uppenbara och bekänna allt hwad han wiste. BoupptSthm 25/4 1672. Karlson EBraheHem 201 (i handl. fr. 1675: på mit Samweet .. attestera). Så kan iag bedyra på siäl och sammwete, mig aldrig hafft de Tanckar. VDAkt. 1697, nr 401. På samvete, m. h., huru finner ni (de citerade verserna)? SvLitTidn. 1820, sp. 279. Johan, säg mig på samvete, huru du har funnit mina barn? Högberg Utböl. 2: 144 (1912). Fråga ngn på samvete. Östergren (1937). Fysisk eller juridisk person, som i sin .. självdeklaration uppgivit nettointäkt .. ej understigande 4,000 kronor .., är .. pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till .. krigskonjunkturskatt. SFS 1941, s. 620. — särsk.
α') (†) i uttr. vara hållen och förbunden till ngt på sitt samvete, vara bunden vid ngt gm den förpliktelse som samvetet ålägger. (Vid de hemliga ärendenas behandling kan det förekomma) at herrar præsidenterne eller någon ledamot af andre collegier .. böra höras .., och skola de då på sitt samvete vara hållne och förbundne till samma tysthetzplicht som de andre. 2RA 1: 330 (1723).
β') (†) i uttr. böta på sitt eget samvete, erlägga böter utan att tvingas därtill av annat än sitt eget samvete. The husfäder och hussmödrer, som .. (underlåta läsa morgon-, afton- o. bordsböner) skall på sitt egit samvete böthe ett öre ellert miste ett måål medh fastande. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 102 (c. 1640).
γ') (numera föga br.) i uttr. handla på samvete, handla efter sitt samvete (se ξ). Den dåliga medelvägen, den .. som vi komma in på, då vi draga oss undan att pröfva och handla på samvete och fela, om så skall vara, och stå ansvar för det. Larsson Stud. 17 (1891, 1899).
ρ) (†) ed och samvete, ss. beteckning för ansvar l. förpliktelse som avlagd ed (särsk. ämbetsed) o. samvetets bud ålägga; i vissa uttr.
α') på ed och samvete, under den förpliktelse som avlagd ed o. samvetets bud ålägga; särsk. i uttr. som innebära att ngn bedyrar ngt (jfr o, π); jfr ED, sbst.1 1 e β. ConsAcAboP 2: 515 (1664). På Ed och samwete rätteligen wara wärderat, bekräftar, ut supra På wärderingz Männens Wägnar Johan P. De Flon. BoupptVäxjö 1783.
β') förbunden till ngt efter ed och samvete, pliktig till ngt enligt avlagd ed o. samvetets bud. En del (av rådsherrarna) trodde sig förbundne .. efter Ed och Samvete (att hindra beslutet om reduktion). Schönberg Bref 3: 12 (1778).
γ') iakttaga sin ed och samvete, iakttaga det ansvar som avlagd ed o. samvetets bud ålägga. En .. Allmän och alwarsam förmaning, att hwar och en sin Eedh och Samwet j acht taga wille. DeductJKrabbe E 2 a (1678).
σ) (†) icke med något samvete l. med intet samvete kunna (göra ngt o. d.), för sitt samvetes skull icke kunna (göra ngt osv.). TbLödöse 507 (1604). (Han) säger sigh icke kunna medh nogodt samwete öfvergifva henne. VDAkt. 1686, nr 25.
τ) (†) veta ngt emellan Gud och sitt samvete, kunna bedyra ngt på heder o. samvete (se o); jfr EMELLAN I 4 b slutet. HH XXXIII. 1: 184 (1561). VDAkt. 1761, nr 95.
c) ss. sammanfattande beteckning för ett flertal människors samveten l. ett kollektivs rättsmedvetande. Den påfwiska kyrkan har, så beräknar man, under tidernas lopp, afdagatagit 80 millioner menniskor — med bifall af det ”allmänna samwetet” i påfwedömet. EvangKyrkow. 1855, s. 68. För Julianus var det en hjertesak att finna sina handlingar gillade af folkets samvete. Rydberg Ath. 232 (1876). Kollektivt samvete. Östergren (1937). Kejsaren utan rike, som förgäves vädjar till mänsklighetens samvete och som ingen lånar ett öra åt i dag. Ruin SjunknH 116 (1956). — jfr SAMFUNDS-, STATS-, VÄRLDS-SAMVETE.
d) om samvetet ss. verkande inom ett visst område l. (i ngt utvidgad anv.) om intuitivt medvetande om l. intuitiv känsla för vad som fordras inom ett visst område; särsk. dels om känsla l. lyhördhet för vad som inom konst l. litteratur fordras av utövaren (särsk. i sådana uttr. som konstnärligt l. litterärt samvete), dels om känsla för vad som inom vetenskapen fordras av utövaren (särsk. i fråga om noggrannhet l. objektivitet l. följdriktighet, ofta i uttr. vetenskapligt samvete), dels om medvetande om brister o. d. som finnas inom ett samhälle o. vilja att avhjälpa sådana (särsk. i uttr. socialt samvete). Hans vetenskapliga samvete förbjöd honom att åsidosätta något av de problem, som stodo i sammanhang med hans undersökning. Det gifwes .. ett litterärt samwete, som bjuder att uppriktigt .. söka och följa sanning och öfwertygelse i det ämne man företagit sig att behandla. JournLTh. 1811, s. 1158. Det poëtiska samvetet är äfven så osvikligt som det moraliska. Tegnér (WB) 4: 178 (1822). (Schröders ”Handbok i Philosophiens historia”) är .. utarbetad med en grundlighet, ett nit, en kärlek, ett samvete, som i våra dagar bland alla skriftställaregenskaper börja bli de mest sällsynta. Atterbom Minnest. 2: 255 (1849). Claëson 2: 8 (1857: vetenskapligt samvete). Den förnuftiga lösningen af krisen vore sålunda, att en ny ministär aflöste Badeni. .. Men Badeni sitter kvar: han är icke blott ”mannen med järnhanden” — han tycks också hafva ett hufvud af trä och ett politiskt samvete af sten. GHT 1897, nr 272, s. 2. Det sociala samvete som en gång sjuttonåringen känt vakna till liv, .. detta samvete var tillräckligt ofta vaket för att göra praktiskt deltagande i arbetarrörelsen till en självklar nödvändighet. Wigforss Minn. 1: 329 (1950). Lyckligtvis äro vi rätt många (även industriledare) som veta, att konstindustriell verksamhet utan konstnärligt samvete självdör. Form 1952, s. 130. (Nils Hörners) nationella samvete tyngdes av åtgärder, som vårt land under krigstidens hårda förhållanden stundom vidtog, utan att nödvändigheten därav alltid var uppenbar. SvGeogrÅb. 1952, s. 126. — jfr KONSTNÄRS-, YRKES-, ÖVERSÄTTAR-SAMVETE m. fl. — särsk. filos. i uttr. sedligt l. logiskt l. estetiskt samvete, om samvetet tänkt ss. verksamt inom moralens resp. kunskapens l. estetikens område. Ett samvete, hvars Innehåll är det sedligt Rätta, är Sedligt Samvete. Snellman ElCurs 3: 68 (1840). Människan har ett logiskt samvete, hvars ideal är sanningen, ett estetiskt samvete, hvars ideal är skönheten, och ett sedligt samvete, hvars ideal är det goda. Rydberg FilosFörel. 1: 320 (1876). Östergren (1937).
e) (utom i β α' numera bl. mera tillf.) pregnant (jfr f, g): dåligt samvete, samvetskval; samvetsbetänkligheter; förr äv. allmännare: oro l. ängslan l. betänkligheter. Efter p(ræ)posit(us) .. först (vid visitationen) fijk wetta the(n)na gambla saak (dvs. att pastor på grund av för liten tillgång på oblat nödgats bedja en del redan skriftade nattvardsgäster vänta till en annan dag), dy hade han fra(m) sa(m)ma bönder och frågade om the något samwet eller klagan hade theröf(ve)r. Murenius AV 284 (1654). (Han) bad henne taga .. i betänkiande .. huru svårt samvet hon kunde få om hon liuger på nogon menniskia. VRP 1692, s. 741. Maurice (till Henriette som säger sig ha begått ett brott). .. Har Du aldrig samvete? Henriette. Aldrig. Strindberg HögreR 216 (1899). — särsk. i vissa uttr.
α) [jfr t. einem gewissen über etwas machen] göra ngn samvete över ngt, vålla l. inge ngn samvetsbetänkligheter över ngt, påverka ngns uppfattning om vad som är rätt i fråga om ngt; jfr β α'. Så later idher nw intit samwet göra offuer maat eller offuer dryck. Kol. 2: 16 (NT 1526; Bib. 1541: Så läter nu ingen göra idher samwet offuer maat eller dryck); jfr: Then helge ande .. forbiwdher (gm Paulus i Kol. 2: 16) ath jngen skal göra oss noghot samwet öffuer maat eller dryck. OPetri 1: 484 (1528).
β) [jfr t. sich ein gewissen machen] göra sig samvete, göra sig samvetsförebråelser l. hysa samvetsbetänkligheter; numera nästan bl. i α'. Polackerne giorde sig inthet samvete, då the förskuto Henricum 3. RP 8: 459 (1641). — särsk.
α') [jfr t. sich ein gewissen über l. aus etwas machen, fr. se faire (une) conscience de quelque chose] i uttr. göra sig samvete över ngt (l. för ngt l. för ngts skull, i sht förr äv. av l. om ngt) l. göra sig samvete av, äv. över att göra ngt o. d., förr äv. göra sig samvete att göra ngt o. d., göra sig samvetsförebråelser över ngt l. för ngts skull resp. över att göra ngt osv., hysa samvetsbetänkligheter mot ngt resp. mot att göra ngt osv., dra sig för ngt resp. för att göra ngt osv.; numera nästan bl. (fullt br.) i nekande l. frågande l. villkorliga satser. Hwar man haffuer icke förstandigheeten, ty somblighe göra sigh samwet .. öffuer åffgudhanar, ätandes (offerköttet) så som thet åffgudhom offrat är. 1Kor. 8: 7 (NT 1526). Hwad tyckes tig tu korngud om then predikan? .. Som intet samwete giör tig at hålla kornet inne, tils tu kant presza af then arma dubbelt mer än titt inkiöp war. Swedberg BetSwOlycko 36 (1710). Serenius (1741: af ingen ting). Han gör sig samvete öfver at ljuga. Widegren (1788). (Leverantören) gjorde sig .. intet samvete om de rika Västmakternas statskassor. Högberg Frib. 235 (1910). (Att förmå henne gifta sig med komministern) var ju bara till hennes eget bästa, fastän hon inte själv förstod det, så att styvmodern gjorde sig alls inte något samvete fördenskull. Lagerlöf Mårb. 84 (1922). Icke göra sig samvete av att skinna sin nästa. Östergren (1937). särsk. (†) i uttr. göra sig ett stort samvete över ngt, i utvidgad anv.: oroas l. ängslas mycket över ngt. Och der samma bååt (som de spetälska i Föglö bett få behålla för fiske) schulle tagass ifrån dem, göra the sigh der öf(ve)r ett stoort sampweet, och kunna iche begå sigh med then torra maaten, effter the ähro förr waana i wälmachten att förtära fisch. Murenius AV 445 (1660).
β') (†) med bestämning bestående av indirekt frågesats: vara i samvetsbryderi. Månge (väckta) qvinnor giorde sig samvete, om de kunde bruka hvita pärlor om sin hals. FinKyrkohSP 5: 127 (c. 1778).
γ') (†) i uttr. göra sig samvete mot ngn, (på grund av samvetsbetänkligheter) behandla ngn skonsamt l. dyl. Envallsson Casper 5 (1797).
γ) (†) ha samvete till l. vid att göra ngt (jfr b γ), hysa samvetsbetänkligheter mot l. dra sig för att göra ngt; jfr β α'. Then intet samwet hafwer til at förråda sitt egit fädernesland; hwad försyyn skal han draga til at förråda främmandes riken? Isogæus Segersk. 652 (c. 1700). At påstå det emellan aldeles inga sådane twärgudar (dvs. människor som anse sig själva ofelbart visa) någon wänskap kunde vprättas, har jag samwete vid at giöra. Lundberg Paulson Erasmus 40 (1728).
Anm. till 4 e γ. Ovan angivna bet. föreligger sannol. äv. i uttr. ha samvete göra ngt i nedanstående språkprov, där dock möjl. en negation bortfallit (i vilket fall språkprovet är att hänföra till b γ). Som iagh tyckte af samma Ryttmästares thal, war samma maat ärnadt till beggie Furstl. Durchleuchtigheeternes bord .., dherföre hade iagh samvete at äta mycket dheraf, på dhet dhe andra icke skulle mista och lijda någon hunger. ELovisin (1688) i HB 3: 163.
δ) (†) (icke) komma i något samvete, (icke) få några samvetskval. Vppå thenna Frågha (om man aldrig bör fly bort från pestsmittade orter) moste man medh åtskilnat swara, på thet at then swagha och eenfolligha icke skal j någhot swårare Samwet komma. PPGothus Und. Ff 5 a (1590).
f) (†) pregnant (jfr e, g) övergående i bet.: gott l. rent l. lugnt samvete (se b α). D. Luther wille ej bära fint kläde på sin kropp. .. En del (präster) deremot .. försaka hellre samwete än sammet, om det ock skulle kosta deras köpta fårs ull. Posten 1769, s. 927. Vi hafve ännu en skatt den vi taga med oss i grafven: — vårt samvete. Han (dvs. en förförare) är uslare än vi. — Han har förlorat alt. Eurén Kotzebue Cora 123 (1794).
g) (numera föga br.) pregnant (jfr e, f), övergående i bet.: samvetsgrannhet l. rättskaffenhet. Han på sin grift det låf förtjenat, / At han med samwet, flit och swett / Sit wälstånd bygdt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 122.
h) (i sht skämts.) i utvidgad anv., om tänkt motsvarighet till människornas samvete hos högre djur. Det var tydligt, att hundkräket satt i sig alla biffstekarna och sen smitit på dörrn med ett samvete, lika belastat som magen. Carlsson MinB 47 (1912).
i) oeg. l. mer l. mindre bildl.
α) om person (l. grupp av personer) som verkar l. påtagit sig rollen l. betraktas l. anlitas ss. ngns l. ngts (t. ex. ett lands l. en familjs) moraliska l. religiösa vägledare l. högsta auktoritet i samvetsfrågor o. d. Vara ngns l. ngts onda l. sjuka samvete, ständigt erinra ngn l. ngt om begångna försyndelser l. om moraliska brister (l. aspekter). Bättre anstår det edert (dvs. teologernas) andeliga wärf, att wara eder samtids warnande samwete, än desz älskade återljud. Melin JesuL 1: 7 (1842). Helig är lagen för alla. .. Derföre hvilar ett majestät öfver lagen, och dess handhafvare träder fram såsom tidens omutliga samvete. Rundgren Minn. 2: 231 (1871, 1883). Det är en liten skara, i hvilken .. (Jesu) anda lefver: hans verkliga lärjungar. .. De äro världens kristna samvete. Beskow Pred. 103 (1901). Den första rubrik, som möter oss, när vi slå upp .. (Heidenstams ”Nya dikter”) är Ett folk. Det är fosterlandsvännen, som skrifver den, folkets siare och samvete. NDA 1915, nr 320, s. 4. Jag har förbehållit mig platsen som (parti-)ledningens onda samvete. Hamilton Hågk. 253 (1928). — jfr VÄRLDS-SAMVETE. — särsk. motsv. d. Förrän Bååth och jag råkades på Hvilan, hade andra, såsom hans svåger Teodor Holmberg eller familjen Holmström, fått vara hans litterära samveten. HLarsson i LundagKron. 1: 378 (1918). Säve blev något av Dybecks vetenskapliga samvete både ifråga om dennes utgivning av run-urkunderna .. och ifråga om redigering av folkvisor. Arv 1948, s. 10.
β) om ngt som utgör rättesnöret för l. bestämmer persons l. kollektivs handlingssätt l. verksamhet l. ställningstagande (i visst avseende); äv. om ngt som inger ngn l. ngt känslan av att (ha) handla(t) orätt o. d. (särsk. i uttr. ngns l. ngts onda l. sjuka samvete). A. W. Schlegel säger med rätta: ”att fruktan för löjlighet är Franska skaldens samvete.” Rydqvist i 2SAH 12: 419 (1827). Med denna historiska trohet trädde .. (hos J. E. Rydqvist) ett ovanligt skarpsinne i sällsynt förening: den förra var det sistnämndas samvete, men icke dess hämsko. Wisén Därs. 54: 112 (1878). (Snoilskys dikt ”På Polens grav”) där Polen ligger som Europas sjuka samvete. Hallström i 3SAH 42: 189 (1931). — särsk. om lagen tänkt ss. reflekterande rättskänslan. Lagen, i den mån den är fullkomlig, bör vara sin egen tids samvete. Thyrén StrafflRef. 1: 108 (1910).
γ) (numera bl. tillf.) ss. beteckning för ngt som (känsligt) kontrollerar o. prövar kvaliteten hos ngt. Man (bör vid sångundervisningen) fästa hufvudvigten vid att struphufvudmusklerna grundligt vänjas att noga samverka med örat, hvilket är röstens samvete. Setterblad Mackenzie 114 (1887).
Ssgr (i allm. till 4. Anm. Det är stundom svårt att avgöra, om en i två ord skriven sammanställning skall betraktas ss. ssg l. icke. Nedan anföras bland ssgrna sådana i två ord skrivna sammanställningar i alla de fall, där det för den moderna språkkänslan framstår ss. mest troligt, att ssg föreligger): A (†): SAMVETES-AGG, -FRIHET, -MAN, -MÅL, -PLIKT, -RO, -SAK, -ÅNGEST, -ÖMHET, se B.
B: SAMVETS-AGG, n. (samvetes- c. 1652, 1668. samvets- 1638 osv.) (aggande) samvetskval; äv. liktydigt med: syndanöd l. syndaångest. EMatthiæ Balduin 182 (1638). Förkrossade Syndares fasta Borg, Vnder all SamwetzAgg, Klagan och Sorg. Wallerius EGustaffsdotter Titelbl. (1673). —
-AGGANDE, n. (†) om (förhållandet att plågas av) samvetsagg l. samvetsförebråelser; jfr agga, v. 1. RA II. 2: 11 (1616). —
-AGGANDE, p. adj. (†) som härrör från l. är förknippad med ett förebrående l. oroande samvete o. d.; jfr agga, v. 1. Cygnæus 3: 20 (1853; om skrupler). —
-ALLVAR~02, äv. ~20, n. i sht relig. inre (religiöst) allvar präglat av känsligt samvete; benägenhet att lägga allvarlig vikt vid samvetets vittnesbörd (i trosfrågor o. d.). Beskow Pred. 200 (1901). Studiet af .. (Augustinus) hjälpte Luther att begynna lösgöra sig från nominalismens teologi och kritik, liksom det gaf stöd åt det originella hos honom, hans samvetsallvar. 2NF 16: 1485 (1912). —
-BALK. (†) om samvetet tänkt ss. en lagbalk; jfr balk 5 a o. -bok, -lag 1. Wallenberg (SVS) 1: 61 (1767). —
-BEKYMMER. (numera bl. mera tillf.) samvetsoro l. samvetsbetänkligheter. Schultze Ordb. 2504 (c. 1755). —
-BEKYMRAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har samvetsoro l. hyser samvetsbetänkligheter. Flensburg KyrklT 397 (1884). —
-BESVÄR. (†)
1) om samvetsoro l. samvetsbetänkligheter; äv. om ngns oro över sina synder l. sitt syndiga tillstånd; jfr besvär II 2. RA II. 2: 306 (1617). Swebilius Cat. 18 (1744; om oro över synder).
-BETRAKTELSE. (numera föga br.) om självrannsakan inför samvetets domstol (o. upptäckande av själens syndfullhet). Lehnberg Pred. 3: 180 (c. 1800). —
-BETT. [jfr t. gewissensbiss] (†) samvetskval. Bullernæsius Lögn. 156 (1619). Knöppel Reg. 46 (1741). —
-BETÄNKLIGHET~0102 l. ~0200. om av samvetet betingad betänklighet (se d. o. 2 b) mot (att göra) ngt; äv. övergående i bet.: samvetsförebråelse; i sht i pl.; äv. i uttr. göra sig samvetsbetänkligheter över ngt; jfr -bekymmer, -besvär 1, -oro, -tvivel. Hysa samvetsbetänkligheter. Ekelund MedeltH 22 (1828). Hon gör sig inga vidare samvetsbetänkligheter öfver att hon är kär i Tomas Hall, medan hon ännu är gift med sin förste man, ehuru hon misstänker att vetskapen om denna kärlek drifver honom till själfmord. NordRevy 1895, s. 977. särsk. om betänklighet(er) mot att göra militär värnplikt. SvMorgBl. 1895, nr 268 C, s. 1. —
-BILDNING. (mera tillf.) (ut)bildning l. utveckling av samvetet (med detta fattat ss. en produkt av fostran, miljö o. d.). SvD(A) 1958, nr 309, s. 4. —
-BINDANDE, p. adj. som binder samvetet; särsk. om (religiöst) bud o. d.: som hindrar människan från att fritt följa sin inre religiösa övertygelse l. Guds röst i sitt inre. Holmquist Luther 106 (1917). —
-BLÖDIGHET. (†) om egenskapen att ha känsligt l. ömtåligt samvete. KyrkohÅ 1908, s. 197 (c. 1780). —
-BOK. [jfr t. gewissensbuch] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) om samvetet tänkt ss. l. liknat vid en bok vari det står att läsa, hur ngn levat i moraliskt l. religiöst avseende (o. där synderna l. de orättrådiga handlingarna finnas registrerade); jfr -balk. Wallerius EGustaffsdotter C 1 a (1673). SionSång. 1: 21 (1743). Men hvad finner jag väl skrifvet / I min öppna samvetsbok? / Har jag fromt och undergifvet / Tagit på mig Jesu ok? Wallin FörslPs. 287 (1816); jfr Ps. 1937, 435: 2. Carlén Köpm. 1: 193 (1860). —
-BRYDERI. om (av samvetet betingad) villrådighet l. tvehågsenhet huruvida man handlar l. handlat rätt l. orätt l. (i en valsituation) huruvida det är rätt att göra så l. så. Lenngren (SVS) 2: 106 (1794). —
-BÅL, n. (tillf.) bildl., om häftigt pinande samvetskval. När Luna åker på fästets hvalf, / .. Hur mången Kung låg då ej och skalf, / Som Sanct Ambrosius, på samvets-bålet. Wadman Saml. 1: 72 (1830). —
-BÖDEL. (tillf.) om person som brutalt tvingar ngn att handla mot sitt samvete. Kolmodin QvSp. 1: 265 (1732). —
-BÖLD. (numera bl. tillf.) bildl., motsv. böld b. Granatenflycht Penn. D 3 a (1698). Kristianismen var en samvetsböld: / i mannahjärtan pjoskets gift han sände. / Hur väl att samfundshelsan återvände! Rydberg Dikt. 2: 102 (1891). —
-BÖRDA, r. l. f.
1) (numera knappast br.) bildl., om ansvarsfullt uppdrag som åsamkar l. kan tänkas åsamka innehavaren samvetsoro. Oelreich 561 (1755).
-DOM; pl. -ar. (numera bl. mera tillf.)
1) dom som domare l. dömande myndighet fäller l. fastställer (väsentligen) med ledning av samvetet l. rättskänslan l. den inre övertygelsen om hur det förhåller sig i det aktuella fallet. HärnösDP 1694, s. 271. Samtiden 1871, s. 277 (om dom av svensk jury i tryckfrihetsmål).
2) (i sht i vitter l. högre stil) samvetets dom; särsk. om sådan dom som fördömer begångna handlingar o. d. Lallerstedt Slutk. 23 (1739). —
-DOMARE. [jfr t. gewissensrichter]
1) (numera bl. mera tillf.) domare (person med domsmakt) som dömer (väsentligen) med ledning av samvetet l. rättskänslan l. den inre övertygelsen om hur det förhåller sig i det aktuella fallet; särsk. om medlem i svensk tryckfrihetsjury. Schmedeman Just. 856 (1683). SthmFig. 1847, s. 236 (om medlem i svensk tryckfrihetsjury).
2) (†) om person som söker döma över människors innersta tankar l. (brottsliga) uppsåt (ss. de te sig för samvetet); anträffat bl. i utvidgad anv., om myndighet. Wäl hörer Öfwerhetene til, at vtleta och i liuset framdraga thet som hemligit wara kan; men så måste hon ock wachta sig, at ei ther med falla Gudi i embetet, giörande sig til samwets domare. Sahlstedt Hoffart. 16 (1720).
Ssg (till -domare 1; numera bl. mera tillf.): samvetsdomar(e)-plats. om ställning ss. medlem i svensk tryckfrihetsjury. Höglund Branting 1: 226 (1928). —
-DOMSTOL~02, äv. ~20. [jfr t. gewissensgericht, eng. court of conscience, ry. sovestnyj sud, nylat. forum conscientiæ] (numera bl. mera tillf.) om dömande myndighet vars rättskipning (väsentligen) grundar sig på medlemmarnas inre rättskänsla l. känsla för naturlig rättvisa o. d.; särsk. om svensk tryckfrihetsjury. Ekelund 1FädH 3: 199 (1831). särsk. (om ä. förh. i områden under rysk förvaltning) om var o. en av de av Katarina II inrättade domstolar som hade till uppgift att övervaka medborgarnas säkerhet, handlägga brottmål där förmildrande omständigheter kunde åberopas o. åstadkomma förlikning i civilmål; jfr -rätt 2. Storch SPetersbg 1: 110 (1799). —
-ED, r. l. m. (samvetes- 1672. samvets- 1673—1915)
1) (†) till 2: ed varigm edgärdsman med stöd av sitt omdöme om personer l. förhållanden styrker vad han tror vara sant (motsatt: ed varigm ngn styrker vad han vet vara sant, sanningsed). Botin Utk. 591 (1764).
2) (numera föga br.) till 4: ed som ngn av sitt samvete är förpliktad hålla; förr särsk. om ed som ngn avger l. avgivit under åberopande av sitt samvete (jfr samvete 4 b o, π). Gulld, Silfwer, Then, Kåppar, Messing, Mallm, och slijke husgerådzsaker, bekände Änkian, på Sin Samwetes Eedh, Sigh ikke det ringaste hafwa i förrådh. BoupptSthm 25/4 1672. Högberg JesuBr. 2: 91 (1915). —
-ENLIG. (numera föga br.)
1) om uttalande o. d.: som överensstämmer med samvetets bud l. krav. Alt derföre har Syne Rätten Samwets enligit icke kunnat ansee Högwälborne H(err) Grefwen General Majoren ock Riddaren Lieven skylldig, at .. böra wid kiennas en så dryg .. kostnad. ÅgerupArk. Syneprot. 1753. Hahnsson (1899).
-FALL. [jfr t. gewissensfall, eng. case of conscience, fr. cas de conscience, mlat. casus conscientiae] = -mål 2; särsk. (o. numera oftast, mera tillf.) om samvetsmål behandlat inom kasuistiken; i pl. äv. liktydigt med: kasuistik. (Före erhållandet av sin fullmakt bör en nyvald kyrkoherde) ransakas, huru fliteliga han sina studier, besynnerligen i then Bibliske texten, troones Artiklar, thes stridige frågor, samwetzfall, sampt Kyrkioorningenes rätta förstånd och bruuk hafwer i acht tagit. KOF II. 2: 194 (c. 1655). De medeltida kasuisternas skrifter .. utgöras merendels af en efter rent yttre grunder — oftast alfabetiskt — ordnad sammanställning af enskilda ”samvetsfall”. 2NF 13: 1235 (1910). Därs. 24: 622 (1916). —
-FLÄCK. (numera knappast br.) bildl., om moraliskt fel som befläckar samvetet; jfr fläck, sbst.1 2 a. Mörk Th. 2: 227 (1752). —
-FREDARE, r. l. m. (tillf.) om ngt som tjänar till att freda samvetet. Strindberg NSvÖ 1: 91 (1906; om argument i diskussion). —
-FRID, r. l. m., äv. (numera bl. arkaiserande) -FRED. frid i samvetet; särsk. om inre frid som härrör från medvetandet om att vara befriad från syndaskuld l. stå i rätt förhållande till Gud; äv. allmännare: inre tillfredsställelse; jfr -lugn, sbst., -ro, -rolighet, -trygghet, -vila. (Den som lovsjunger Herren) finner .. der aff Samwetz Frijd och Roligheth hwilket är bättre än dageligit giästebud. Rudbeckius KonReg. 405 (1619). (På Kristi människoblivande) beror wår samwetsfrid här i tiden och wår salighet i ewigheten. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 62 (1865). När .. (professor Brunius) 1833 fick i uppdrag att restaurera Lunds domkyrka, kunde han (efter att ha uppfyllt faderns önskan att bli en lärd man) med full samvetsfrid ägna sig åt detta och tillfredsställa sina egna djupaste intressen. Kulturen 1953, s. 14. särsk. (numera föga br.) närmande sig l. övergående i bet.: samvetsfrihet (se d. o. 1); jfr fred 4 c. Då skolorna .. (i Frankrike sedan skolundervisning blivit obligatorisk där) måste stå öppna för barn, tillhörande familjer af de mest skilda bekännelser, så kunde man ej i dem utan att stöta samvetsfriden lämna undervisning i en viss bestämd religionslära. PedT 1890, s. 462. (A. Hedins) kamp för tros- och samvetsfriden och för skilda trosbekännares rätt till medborgerlig jämställdhet med statskyrkans medlemmar. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 20 (1947). —
-FRIHET~02, äv. ~20. (samvetes- 1740. samvets- 1626 osv.)
1) [jfr t. gewissensfreiheit, fr. liberté de conscience] förhållandet att invånarna i en stat l. medlemmarna av visst religiöst samfund o. d. fritt (utan att hindras av förbudslagstiftning l. av lagstiftning som fråntager personer som icke bekänna sig till viss religion vissa medborgerliga rättigheter o. d.) få l. kunna följa sin övertygelse i religionsfrågor l. bekänna sig till vilken religion (l. vilket kristet samfund) de önska; frihet från samvetstvång; ofta allmännare, liktydigt med: religionsfrihet, ngn gg äv.: åsiktsfrihet; jfr -frid slutet. RARP 1: 10 (1626). Uttryckeligen gjöres (i svensk lagstiftning) en åtskillnad imellan samwets frihet och Religions exercitium; men .. (de reformerta) förmänga dem båda til et (i sin supplik). HC11H 8: 169 (1693). Boëthius Naturr. 48 (1799; om åsiktsfrihet). 2SvUppslB (1953; om religionsfrihet).
2) (numera mindre br.) förhållandet att vara l. känna sig fri från syndaskuld l. syndabörda o. d.; äv. om förhållandet att utan samvetsbetänkligheter l. trosgrubbel kunna göra ngt. Denna tidsens Försambling, som fögo någon Binde-Nyckel brukat (till att utesluta ogudaktiga o. skrymtare ur församlingen), (har) dragit en Guds dom öfwer sig .. at flera Siälar, som elliest wählmenande äro, måste stanna wed en mångom sälsam och anstötelig Skingring eller Separation, icke hafwande Samwets frihet, at sig till den allmänna Gudstiensten inställa. AAchrenius (1742) i FinKyrkohSP 4: 262. Luthers kristendom skall förklaras från hans centrala erfarenhet, att människan vinner samvetsfrihet och frälsningsvisshet blott genom att obetingadt förlita sig på Guds nåd och barmhärtighet. Göransson UndersRel. II. 2: 133 (1906). —
-FRISK. (mera tillf.) som har ett vaket l. på rätt sätt reagerande samvete l. dyl. JWoxström i Fredsmissionär. 1930, s. 117 (om samvetsöm värnpliktig). —
-FRÅGA, r. l. f. [jfr t. gewissensfrage]
1) fråga (se fråga, sbst. 1) som rör ngns samvete l. har ett sådant innehåll l. framställes på sådant sätt att det blir (l. bör bli) en samvetssak (se d. o. 2) att besvara den ärligt l. uppriktigt; fråga som kräver ett allvarligt l. uppriktigt svar; ofta allmännare: känslig l. ömtålig fråga o. d.; förr äv. om svår l. knepig examensfråga. En samvetsfråga: ”När gav du din fru en blomma sist?” Modée HåkSmulgr. 16 (1738). Jag gjorde honom den samvetsfrågan om han ville låna mig penningar. Weste FörslSAOB (c. 1815). Det inträffade stundom att .. (E. G. Geijer ss. examinator) redan efter första samvetsfrågan snöpligt affärdade en kandidat för att sjelf få återvända till sitt fortepiano. Sturzen-Becker 1: 33 (1861). När .. Upsala domkapitel .. går .. (Almqvist) på lifvet med sina samvetsfrågor, .. söker .. (han) kringgå frågorna, såsom farliga klippor. Lysander Almqvist 22 (1878).
2) fråga (se fråga, sbst. 3) som rör samvetet; särsk.: fråga l. spörsmål om vad som är rätt l. orätt (l. synd l. icke synd) i en viss situation (där samvetet befinner sig i konflikt beroende på pliktkollision o. d.); i sht förr äv. om fråga (rörande religion l. sedlighet o. d.) som är föremål för handläggande av kyrklig myndighet (jfr -mål 1); jfr -sak 2. KOF II. 2: 284 (c. 1655). Östergren (1937). särsk.
a) (†) i uttr. göra sig en samvetsfråga av ngt, hysa samvetsbetänkligheter inför ngt; jfr -mål 5. Meurman (1847).
b) (mera tillf.) övergående i bet.: samvetsplikt; jfr -sak 2. Ja, Severo, att dem (dvs. två personer som anses beslagna med brottslig kärlek till varandra) röja / blir nu rent en samvetsfråga. Hagberg Echegaray 50 (1902). —
-FULL, adj. (numera knappast br.) samvetsgrann (se d. o. 1, 2). Creutz Vitt. 93 (1759; om vård). (Fredrika Bremers) karakteristik av .. (författaren Emerson) är lysande. .. Med fina och samvetsfulla retuscher arbetar hon ut bilden. KJohanson (1917) hos Bremer Brev 3: 540. särsk. (†) övergående i bet.: uppriktig l. allvarlig; jfr -grann 1 c. Möller Griesbach Dogm. 20 (1797; om övertygelse). —
-FÖREBRÅELSE~10200. om inre förebråelse som ngn känner l. gör sig över att (ha) handla(t) orätt l. begå(tt) en synd (synder) o. d.; särsk. i pl.; jfr -förevitelse. Göra sig samvetsförebråelser över ngt. AdP 1789, s. 919. —
-FÖREVITELSE~10200. (numera mindre br.) samvetsförebråelse. Serenius (1734, 1757; under check, sbst.). —
-FÖRHÖR. (numera bl. tillf.) om rannsakande frågor som röra ngns samvete; särsk. om sådana frågor som ngn gör sig l. som tillställas ngn beträffande sitt resp. hans gudsförhållande o. d. Pettersson Nattw. 293 (1759). —
-FÖRKRÄNKELSE. (†) om förhållandet att ngns samvete såras l. kränkes; jfr förkränka 3. Sahlstedt Hoffart. 57 (1720). SRosén (1738) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 61. —
-FÖRLOSSNING. (mera tillf.) samvetets förlossning från syndaskuld l. syndaångest o. d. Beskow Pred. 515 (1901). —
-FÖRSKRÄCKELSE. (†) om ngns ängslan l. förskräckelse över sina synder l. sitt syndiga tillstånd. (Djävulen) plågade .. osz med odrägeliga byrdor; som är med samwets förskreckelse öfwer samwetssynder. Swedberg SabbRo 1197 (1697, 1712). NGrubb (1724) i KyrkohÅ 1905, s. 144. —
-FÖRTROENDE, n. (numera bl. mera tillf.) förtroende (se d. o. 2) i samvetsangelägenheter. Zedritz 2: 226 (c. 1835). —
-GIFT, p. adj. (mera tillf.) som ingått l. lever i samvetsäktenskap (med ngn). SvD(B) 1946, nr 253, s. 9. —
-GLAD, adj. (†) som präglas av den glädje som härrör från ett gott samvete. MoB 2: 2 (1790; om ålderdom). —
-GLÖD. (†) bildl., om häftiga samvetskval. Ehrenadler Tel. 761 (1723). Kolmodin QvSp. 1: 568 (1732). —
-GNAGANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som åsamkar l. är förknippad med samvetskval l. samvetsoro. VDAkt. 1706, nr 188 (om ord). —
1) som har ett känsligt l. vaket samvete; som noga följer l. som är lyhörd för samvetets röst l. som är mån om att handla rätt i moraliskt avseende; nogräknad (se d. o. 2); rättrådig; äv. om ngt sakligt: som präglas av strävan att handla i överensstämmelse med l. följa samvetets bud; äv. ss. adv.: i enlighet l. överensstämmelse med samvetets bud; numera nästan bl. med bibegrepp av 2. RP 16: 23 (1654). Man (måste) i denna tiden ei wara för samwets gran i sin tienst, så framt man tänker at få det igen, som tiensten kostat. Modée FruR 11 (1738). Hvem har i verlden sedt en flicka samvetsgrann, / När hon kan snappa bort en Fästman från en an. GFGyllenborg Vitt. 3: 298 (1773, 1797). Weste FörslSAOB (c. 1815; om person o. sak samt ss. adv.). Gif, Gud! att, ren och samwetsgrann, / Jag genom tiden wandra kan. / Hjelp mig, att jag gör allom rätt / Och får mitt bröd på ärligt sätt. Ps. 1819, 279: 1; jfr Ps. 1937, 499: 1. (Insikten om föräldrarnas ofullkomlighet) tog inte bort intrycket av hur samvetsgrann och god far var, hur tapper mor. Wigforss Minn. 1: 81 (1950). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. samvetsgrann i valet av medel, förr äv. i l. om medlen, nogräknad i valet av medel resp. i fråga om medlen. Botin Utk. 467 (1764: i medlen). Kellgren (SVS) 5: 315 (1790: om). Fryxell Ber. 5: 46 (1831: i walet).
b) (†) i uttr. bliva samvetsgrann att göra ngt, få samvetsbetänkligheter mot att göra ngt. Imedlertid blefwo de, som åtagit sig Laurents mördande, samwetsgranne at begå mordet just inför Altaret, och man måste således wara betänkt på Substituter. EP 1792, nr 10, s. 3.
c) (numera föga br.) närmande sig bet.: innerlig l. uppriktig; särsk. om omröstning: som återspeglar l. ger uttryck åt de röstandes uppriktiga åsikt; äv. ss. adv. Schultze Ordb. 1597 (c. 1755). Hvar och en .. skal .. blifva öfvertygad, straxt då han öpnar denna boken, at Dygd och Guda-Lära däruti samvetsgrant vördas. Ekelund Fielding 5 (1765). Emanuelsson Plut. 1: 338 (1842; om omröstning).
d) (†) i utvidgad anv.: känslig l. ömtålig o. d.; dels i uttr. samvetsgrann sak, angelägenhet som måste behandlas varsamt, känslig l. ömtålig sak, dels i uttr. det är ömt och samvetsgrant att göra ngt, det är en känslig sak l. förenat med samvetsbetänkligheter att göra ngt; jfr 3 o. -öm d β. JGLilljenberg (1753) hos Hjelt Medicinalv. 2: 85 (: sak). Det är ömt och samwetsgrant, at holla honom aldeles ifrån nådenes medel, när han det söker med sorg och suckan. VDAkt. 1770, nr 300.
2) noggrann (se d. o. 2) l. grundlig l. omsorgsfull l. plikttrogen l. nitisk l. minutiös; dels om person, dels om (sätt att utföra) arbete o. d., dels om ngt som är ett resultat av omsorgsfullt arbete (särsk. sakuppgift). De andäktigaste (i processionen) gingo barfotade, samt buro långa Jernkädior, .. men de som voro mindre samvetsgranne, buro antingen brinnande facklor, vaxlius eller lanternor. Brelin Resa 108 (1758); jfr 1. PH 8: 527 (1766). Vara samvetsgrann i valet af vänner. Dalin (1854). En rikedom af samvetsgranna sakuppgifter. Rydberg RomD 47 (1877). (N. N.) var en utomordentligt samvetsgrann men rätt tråkig lärare. Han var nämligen .. i avsaknad av humor. MinnSvLärov. 3: 184 (1929). Värdefulla upplysningar erbjudas i ovanligt många fall av föremålen själva åt den samvetsgranne forskaren. Form 1951, s. 188. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 35 (1955; om kunskapsförhör). särsk.
a) i uttr. (vara) samvetsgrann med, äv. i, förr äv. till att göra ngt, (vara) noga l. noggrann med att göra ngt. Skulle man intet längre wara öm och samwetzgrann, til at hålla sin Ed, än så länge man ingen nytta hafwer af desz öfwerträdande? Ehrenadler Tel. 809 (1723); jfr 1. SvH 2: 565 (1905: med). Klint (1906: i).
b) ss. adv.; äv. med förbleknad innebörd: ingående, grundligt. Kolmodin Liv. 2: 435 (1832). Passionen finner det beklagligt, / Att han (dvs. den försynte) drar sig undan striden dagligt, / Går som pendeln afmätt, samvetsgrant. CVAStrandberg 1: 243 (c. 1870); jfr β. Till lexa öfver julen fingo vi de hebreiska accenterna och lärde jag mig dessa ganska samvetsgrannt. Svanberg RedLefn. 38 (1882). Sörensson (tog) tidningen och studerade samvetsgrant igenom den. MinnGPrästh. 1: 35 (1924). särsk.
α) (ngt vard.) i skämtsam l. ironisk anv., i fråga om handling som anses fördömlig l. föga lämplig o. d. Han har sin pension och den omsätter han samvetsgrant i spirituosa. Lundegård Tit. 141 (1892). Att .. (omöjligheten att sluta sig till Hj. Bergmans politiska ståndpunkt ur hans böcker) ej beror på någon hans fruktan att stöta sig med våra politiska partier, klasser och makter framgår bäst därav att han samvetsgrant söker stöta sig med dem allesammans. Hedén 5: 146 (1921).
β) (†) i utvidgad anv., i fråga om ngt som i detalj fyller vissa fordringar: exakt l. dyl. Den form .. (rättsidén) ikläder sig måste stödjas på den godkända grunden, och lika samvetsgrant som följdriktigt fylla dess fordringar. Oscar I Straff 2 (1840).
3) [utvecklat ur 2] (föga br.) om handling: besvärlig, svår; jfr 1 d o. nog-grann 2 e. Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ned i vagnen. Lagerlöf Jerus. 1: 301 (1901).
samvetsgrannhet, r. l. f.
1) till -grann 1: förhållandet l. egenskapen att ha ett känsligt samvete l. vara nogräknad l. rättrådig; numera nästan bl. med bibegrepp av 2. (Eng.) Conscientiousness, .. (sv.) samwetsgranhet, billighet. Serenius I 4 b (1734). Skall man då sträcka samvetsgrannheten i valet af medel så långt, att man derigenom uppoffrar ändamålet? LBÄ 33—35: 167 (1800).
2) till -grann 2: noggrannhet, grundlighet; plikttrogenhet, nit. Wår Högstsalige Herr Faders .. testamente, .. hwilket Wi .. aldeles efter desz ordalydelse med all samwetsgranhet ämne iakttaga. PH 15: 441 (1793); jfr 1. Berlin Lsb. 186 (1852). Strindberg NRik. 48 (1882). Samvetsgrannheten i hans forskning .. skattas mycket högt. 4GbgVSH V—VI. 3: 36 (1903). —
(3, 4) -GRUND, r. l. m. (†) om det djupaste l. innersta av ngns väsen l. samvete; hjärtegrund. Nordenflycht Turt. 11 (1743). Dens. Svea 25 (1746). —
-HERRE. (†) om högt uppsatt person som (noga) följer samvetets bud; jfr -man, -människa. VDAkt. 1709, nr 145. —
-HERRSKAP. (†) om herravälde över l. behärskande av samveten (samvetena); jfr herrskap 1. Silvius Öfvercons. 14 (1726, 1730). —
-HUND. [jfr t. gewissenshund] (†) ss. beteckning för ett anklagande l. förebrående samvete. Scherping Cober 2: 60 (1737). Samwets-hunden tystar ingen, utan Jesus. Kolmodin QvSp. 2: Gggg 4 b (1750). —
-HÅRDHET~02, äv. ~20. [jfr -hård] (numera mindre br.) samvetslöshet. Törneros (SVS) 1: 273 (1825). —
-IVER. (†) iver att följa samvetets bud; jfr -nit. Wingård 2: 92 (1824). särsk. övergående i bet.: (fanatiskt) trosnit, renlärighetsiver l. dyl. Vi skulle se den länge förtryckta och förföljda kristendomen i fanatisk samvetsifver sträfva att utrota allt, som bar pregel af hedniskt vetande. 2VittAH 27: 34 (1873, 1876). —
-KAMP.
1) kamp (se kamp, sbst.2 2) för att få rätt att följa sitt samvetes bud (i konflikt mellan dessa o. samhälleliga lagar o. d.). Holm Vägr. Förord 2 (1937; i fråga om samvetsömma värnpliktsvägrare).
2) kamp (se kamp, sbst.2 2 c) för att i sitt handlande uppfylla de etiska krav som samvetet ställer. Malmberg Värd. 191 (1937). särsk. (i religiöst spr.) om troskamp l. själskamp betingad av tanken på syndaskuld o. d. Borg Luther 2: 124 (1753). Mången, som för werlden strålat som ett mönster i .. (sann kristlighet), har i samvetskampens timmar måst erkänna för sig sjelf, att han varit en hedning. LfF 1875, s. 169. —
-KLAUSUL. [jfr eng. conscience clause, conscientious objection clause] (i sht i fackspr.) klausul (se klausul, sbst.1 1) som medgiver undantag från lagbestämmelse på grund av samvetsbetänkligheter; särsk. dels om klausul (i vaccinationslag o. d.) som medgiver undantag från eljest obligatorisk vaccinering av barn (särsk. om sådan klausul i den svenska lagen om skyddskoppympning av den 2 juni 1916), dels om klausul (i värnpliktslag o. d.) som medgiver möjlighet till befrielse från vapentjänst för värnpliktig som hyser samvetsbetänkligheter mot att bära vapen. BtRiksdP 1915, XI. 1: nr 2, s. 45 (i fråga om vaccination). RegRiksdP 1911—20 3: 114 (1923; i fråga om vapentjänst). När beslutet om kvinnliga präster fattades var det under ett uttryckligt löfte att ingen präst skulle tvingas att handla mot sin övertygelse på grund av det nya läget. Enligt samvetsklausulen skall en präst ha rätt att handla efter sitt eget samvete. SDS 1963, nr 335, s. 4. —
-KLYVNAD. (mera tillf.) om egenskapen l. förhållandet att känna benägenhet att uppfylla motstridande plikter o. d. DN(A) 1957, nr 293, s. 4. —
-KONFLIKT. av samvetet betingad konflikt; särsk.: konflikt mellan olika samvetskrav; jfr -klyvnad, -strid. TySvOrdb. (1932; under gewissenszwiespalt). —
-KRAV. krav som samvetet ställer; inre pliktkrav. Fredsmissionär. 1932, s. 100. (Adolf Hedin) ansåg sig (icke) kunna fylla båda uppdragen (dvs. chefskapet för Aftonbladet o. uppdraget ss. riksdagsman) på det sätt som tillfredsställde hans samvetskrav. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 221 (1947). —
-KRÄNKANDE, p. adj. som kränker ngns samvete l. ngras samveten. Fredsmissionär. 1933, s. 172 (om arbete i en rustningsindustri). —
-KULTUR. om odlande l. danande l. förfining av människors inre etiska normgivning l. moralkänsla l. rättskänsla; ofta förfinad l. utvecklad inre etisk normgivning osv. Det kan vara tid på att vi mer tillgodose karaktärens utbildning, att vi tänka ej blott på förståndets utveckling utan på viljans, på samvetets, att med ett ord vår odling varder till samvetskultur. Verd. 1892, s. 265. Vi måste nå fram till samvetskultur. PT 1909, nr 167 A, s. 3. —
-KVAL. psykisk oro l. ångest l. själskval betingad (betingat) av medvetandet om att man handlar l. handlat orätt l. begår l. begått en synd (synder); dåligt samvete; syndaångest; numera i sht i pl.; jfr -agg, -brånad, -gnag, -marter 2, -nyck, -pina 2, -plåga 2, -smärta, -ånger, -ångest. RA I. 3: 93 (1593). Gustaf II Adolf 76 (c. 1620). När någhon Stadga giordes vthi ens frånwahro, Om han tå owetandes försågho sigh ther emot när han wore hemkommen, Så skedde thet vtan Samwetz qwaal och Straff löst. L. Paulinus Gothus MonPac. 671 (1628). (Harpolekaren i sin bön:) Jag tackar dig för samvetskvalen, som rena oss likasom med eld, och för det ängslande, sökande tviflet, som bär sten till en säker grund för kunskap och tro. Rydberg Vap. 14 (1891). särsk. (numera föga br.) allmännare: djup oro. Nordensköld och jag sitta inne i dag och arbeta på besättnings listor och vi ha bägge fallit i samvetsqval för folk bristen. CAEhrensvärd Brev 1: 166 (1789). —
-KVALD, p. adj. (i vitter l. högre stil, numera bl. mera tillf.) plågad av samvetskval; äv. i substantivisk anv. EMatthiæ Balduin Titelbl. (1638). LBÄ 11—13: 181 (1798). Fredsmissionär. 1931, s. 154 (: de samvetskvalda). —
-KÄNNING. (†) samvetsförebråelse; anträffat bl. i pl.; jfr känning, sbst.2 4 (b). Jolin Barnhusb. 32 (1849). —
-KÄNSLA. (numera föga br.) känsla (se d. o. 8 b) framkallad av samvetet; äv. ss. beteckning för samvetet; jfr -känsel. Sattes henne före thes flere Söndagar stå för kyrkio dörena vid Stenbrohult til thes D. pastor eff(te)r sin Samwetz känslo kunne intaga henne publicè i församblingen. VDBötB 1623, s. 553. Till äfwentyrs hafwa för den Andeliga stilen ännu icke fullt mognat .. (sådana uttryck som) hwiskande samwetz känslor .. o.s.w. Ödmann AnvPred. 103 (1807). Rudin Odödl. 30 (1903). —
-KÖPARE. (tillf.) om person som gm erbjudande av förmåner förmår ngn l. ngra att göra ngt som strider mot samvetet l. rättskänslan, köpare av samveten. 2NF 10: 747 (1908). —
-LAG, r. l. f. l. m.
1) (om samvetet tänkt ss. en) inre etisk norm l. lag (se lag, sbst.1 2); ofta motsatt: juridisk lag; jfr moral-lag 2. UpplDomb. 1: 100 (1633). Så befaller Guds och samwetslagen; så befalla ock Riksens Lagar. Oelreich 130 (1755).
2) (numera bl. tillf.) norm som är bestämmande för en grupp personers samveten. De Påfviska Samvetslagarne. LBÄ 29—31: 87 (1799). —
-LAGA, adj. oböjl. [sannol. antingen bildat efter mönster av grannlaga l. utgörande kortform för ett samvets-grannlaga] (†) = -grann 2. VDAkt. 1759, nr 206. —
-LEDARE. (†) om person som vägleder ngn i samvetsfrågor (se -fråga 2); jfr -råd. AB 1830, nr 4, s. 2. —
-LIK, adj. (†) tillbörlig l. rättvis l. rätt (i enlighet med samvetets krav); jfr lik, adj. 5, 10. (Jag ville giva mycket för) at med vptuchtelse och Scholar gingo (dvs. ginge) Christeligare, samwetslikare och förswarligare til, än mongastädes nu tilgår. Swedberg SabbRo 204 (1690, 1710). Och samwetzlijkt tyckes wara, att dhen nöd lijdande blif(ve)r hulpen. VDAkt. 1711, nr 427. —
-LIV. (i sht i högre stil) sammanfattande, om samvetets yttringar i ngns själsliv; särsk. övergående i bet.: själsliv l. inre liv. Vi lefva i affärer, tidningar, prat .. — men hur är det med det djupare lifvet, samvetslifvet? Beskow Pred. 500 (1901). TSvLärov. 1942, s. 79. —
-LUGN, n. = -frid. Höpken 2: 654 (1765). Ordet, som han förkunnade, anammades af nådhungriga hjertan och ägde en salig inflytelse till förståndets upplysning, till samwetslugn och frid. Dahlström Rossander 26 (1840). Höglund Branting 2: 342 (1929). —
-LUGN, adj. (numera bl. mera tillf.) som känner samvetslugn l. är fri från samvetsförebråelser; jfr -trygg. Hummel Skald. 8 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 365). Hallström NNov. 308 (1912; ss. adv.). —
-LÄTTANDE, p. adj. (mera tillf.) jfr lätta, v.3 6. Rydberg Sing. 6 (1894; om strävan att utplåna skuld). —
-LÄTTNAD, r. l. m. lättnad i samvetskval l. samvetsförebråelser; äv. om den lättnad man känner när man uppfyllt ett (länge känt) pliktkrav. VRydberg (1888) hos Warburg Rydbg 1: 72. —
-LÖS.
1) till 4: som är utan samvete l. moraliska hämningar; som i sitt handlande icke följer några moraliska principer; som icke skyr några medel för att nå sina syften; skrupelfri; äv. i substantivisk anv.; jfr -hård. En samvetslös bov, bedragare, ockrare, utsugare. Stiernhielm (SVS) 3: 177 (1655). Gif .. o Gud, at .. Esdras får en Nehemiam och en Serubabel, som honom .. emot .. alla .. egennyttiga och samwetslösa .. styrckia och befreda! Swedberg Gr. Förspr. 28 (1722). När i Sovjetryssland ett band samvetslösa terrorister tvingar förslavade miljoner mänskliga varelser ned i skräck, hungersnöd och elände, så (osv.). Ljunglund Frest. 117 (1936). särsk. i utvidgad l. bildl. anv., med sakligt huvudord l. ss. adv. (jfr 3).
a) om handlingssätt l. levnadssätt l. yttrande l. tidsperiod o. d.: som vittnar om l. kännetecknas av samvetslöshet (äv. övergående i bet.: som vittnar om l. kännetecknas av hänsynslöshet l. ansvarslöshet l. lättsinne); förr äv. om inkomst l. pengar o. d.: som förvärvats gm ett av samvetslöshet präglat beteende. Utnyttja ngn samvetslöst. KOF II. 2: 218 (c. 1655; om ocker). Samwetslös calumnie. HC11H 3: 157 (1678). Täncker (I orättrådiga o. obarmhärtiga köpmän), huru snart kan eder Samwetslöse Penning, med alt annat eder Goda, gå upp i Rök. Fernander Theatr. 127 (1695). Swedberg Lefv. 355 (cit. fr. 1722; om inkomst). Wi klage öfwer en ond, samwetslös och dum tid; men (osv.). Dalin Arg. 2: 40 (1734, 1754). Nu längtar jag efter .. att få sofva i elfva timmar och samvetslöst dricka kaffe på sängen nån gång fram på förmiddagen. Skådebanan 1908, nr 2, s. 1. Ett hejdlöst och samvetslöst jobberi. Höglund Branting 2: 149 (1929). (Författarinnan) bryter samvetslöst mot dogmerna, när det gäller att för en gapande kommissarie avslöja den minst trolige av de misstänkta. BonnierLM 1954, s. 397. Som bakgrund för denne moderne riddar Blåskäggs leverne tecknar .. (Chaplin) en miljö av .. samvetslöst nöjesliv, och tesen han framställer synes vara marxismens. Ruin SjunknH 76 (1956).
b) (tillf.) bildl., om sol: som bränner l. skiner med en skoningslös hetta l. glöd. Funch o. Wettergren Hawaii 34 (1934).
2) (†) till 4 e, ss. adv., liktydigt med: utan att vålla l. åsamka samvetsförebråelser. VDAkt. 1719, nr 239.
3) [utvecklat ur 1 a] (i vissa trakter, vard.) ss. adv.: enormt l. kolossalt. Sparre MyrL 98 (1917). jfr: (De) köfte sej en samvetslös (möjl. felaktigt för samvetslöst) stor toker te not. Dens. Pikstav. 50 (1916).
Avledn. (till -lös 1): samvetslöshet, r. l. f. egenskapen att vara samvetslös l. förhållandet att handla samvetslöst. Isogæus Segersk. 1251 (c. 1700). —
-MAN; pl. -män. (samvetes- 1671. samvets- 1628 osv.) (numera bl. tillf.) man som är en samvetsmänniska; jfr -herre, -karl. OxBr. 12: 587 (1628). På denna stilla väg gick han till sitt mål, ej med egennyttans fikna uppmärksamhet på hvarje möjligt tillfälle att förvärfva, utan med samvetsmannens långt noggrannare åhåga, att förakta hvarje fördel, som ej var förenlig med det renaste medvetande. Wallin Rel. 2: 218 (1823, 1827). —
-MARTER.
1) (†) om plågande (”marterande”) av samvete(n) gm krav på noggrant uppräknande av synder vid skriftermål; jfr marter 1 o. -plåga 1. Schroderus Os. III. 2: 14 (1635).
2) (numera bl. i vitter l. högre stil) samvetskval; nästan bl. i pl.; jfr marter 2. CVAStrandberg 4: 60 (1857). —
-MASK. [jfr t. gewissenswurm] (numera bl. ngn gg i religiöst spr., med ålderdomlig prägel) bildl., om samvetskval; jfr mask, sbst.1 b γ, o. -mal, -orm. Isogæus Segersk. 653 (c. 1700). Ps. 1819, 184: 1; jfr Ps. 1937, 280: 1. —
-MÅL. (samvetes- 1696. samvets- 1685 osv.)
1) (numera föga br.) om rättegångsmål rörande tros- l. religionsfrågor l. religionsbrott l. brott mot Guds lag o. d. (som behandlas av kyrklig dömande myndighet); jfr -fråga 2, -sak 1. FörarbSvLag 7: 399 (1696). Inseendet öfwer Religion .. i Rom tilkom Collegium Pontificum. .. Des göromål war, at döma i Religions och samwetsmål. Eberhardt AllmH 2: 363 (1768). Calonius 4: 403 (1798).
2) fall då l. fråga (se fråga, sbst. 3) i vilken tveksamhet l. ovisshet uppstår (uppstått) l. kan uppstå om det moraliskt rätta handlingssättet, i regel beroende på kollision mellan olika etiska l. religiösa bud l. plikter; särsk. (o. numera oftast) om sådant fall osv. behandlat inom kasuistiken; jfr -fall. (Skriftefadern) skal .. (efter hemlig syndabekännelse) förfara effter then anledning som Frome och Lärde män uti theras Skriffter om Samvetsmål vid handen gifva. KOF 3: 273 (1685). I nära sammanhang med moralen står läran om samwetsmål, casuistik, som från den äldre kyrkan äfwen blifwit införd uti lutherska. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 304 (1837). 2SvUppslB (1953).
3) (†) = -sak 2. (Betänkandet om konventikelplakatets kvarstående) är et samvetsmåhl, derföre kan det ligga 8 dagar. 2RARP 5: 126 (1727). Konungen (i Preussen) .. oroade icke gerna någon för samvets- och religionsmål. Chydenius 15 (1765). Dalin (1854).
4) (†) = -sak 3. Att desse Persohner sammantwinga (i äktenskap) skulle wara ett Samwetsmåhl. VDAkt. 1718, nr 69 (1717). Stöld räknades icke för något samwetsmål (av indianerna i Alaska). Cook 3Resa 316 (1787).
5) [jfr 3] (†) samvetsförebråelse; i uttr. göra sig samvetsmål över ngt l. ett samvetsmål att göra ngt, göra sig samvetsbetänkligheter beträffande ngt resp. över att göra ngt. Käre huru många warda slagne i krig, och begrafwas i stor myckenhet på platsen ther the falla? Huru många the dödas kroppar som på hafwet dö, warda kastade uti hafwet? Ho will göra sig något samwetsmål theröfwer? JSwedberg (1711) hos Wallquist EcclSaml. 1—4: 192. I forna tider fördes Negrar hit från Africa, och köptes då mäst af alla, utom Quakare, hwilka den tiden gjorde sig et samwetsmål, at hafwa en slaf. Kalm Resa 2: 477 (1756). Bælter JesuH 5: 437 (1759). —
-MÅTT. (†) i pl., om åtgärder som överensstämma med samvetets bud; jfr mått, sbst.4 11. Dalin Arg. 2: 433 (1734, 1754). —
-MÄNNISKA. person som har ett känsligt l. vaket samvete l. som (noga) följer samvetets bud; samvetsgrann l. rättrådig l. plikttrogen person; jfr -man. VDAkt. 1677, nr 103. —
-MÄTIG. (†) = -grann 1, 2; äv. ss. adv.; jfr mätig 4. VDAkt. 1748, nr 427. Därs. 1758, nr 568 (ss. adv.). —
-NIT, n. (numera föga br.) iver att uppfylla samvetets krav l. att handla efter sitt samvete, samvetsgrant (se -grann 1, 2 b) nit. Under namn af samvetsnit, vrängde han aldrig lagens mening. BL 12: 262 (cit. fr. c. 1760). Min skyldighet för efterkommandes wäl .. (fordrar) att härmed af samwetsnit för Konung och Riket förklara, det jag .. alldrig kan afwika ifrån hwad Regerings-Formen .. samt .. Riksdags-Beslut .. föreskrifwa. AdP 1789, s. 375. —
-NYCK, r. l. m. (†) om samvetskval; jfr nyck, sbst.1 2 b. Tiällmann Profvis. B 6 a (1692). Spegel (1712). —
-NÖD. svår samvetsoro l. samvetsångest; jfr nöd 1 f o. själa-nöd. Münchenberg Scriver Får. 81 (1725). Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må (osv.). SFS 1943, s. 235. —
-NÖJE. (†) tillfredsställelse av samvetet l. gott l. tillfredsställt samvete. VDAkt. 1684, nr 62. Nordenflycht QT 1746—47, s. 21. —
-ORD.
1) (mera tillf., med ngt ålderdomlig prägel) yttrande varmed ngn vädjar l. talar till ngns samvete; jfr ord, sbst.2 1. Koch GudVV 1: 18 (1916).
3) (föga br.) i det bedyrande uttr. på (mitt) samvetsord, på heder o. samvete. VLitt. 2: 286 (1902). —
-ORM. [jfr t. gewissenswurm] (†) = -mask; jfr orm 2 c. Lucidor (SVS) 65 (c. 1670). Nordstjernan 1844, s. 77. —
-ORO~02, äv. ~20. oro (se d. o. 2) betingad av medvetandet om att (ha) handla(t) orätt l. av ovisshet om hur man bör handla (borde ha handlat), oro i samvetet; jfr -ängslan. Baazius Posse 21 (1677). —
-PEDANT. (numera bl. tillf.) person som har överdrivet l. småaktigt känsligt l. nogräknat samvete. Rydberg Frib. 209 (1877). —
-PENGAR, äv. (i sht med ålderdomlig l. vitter prägel) -PENNINGAR, pl. [jfr t. gewissensgeld, eng. conscience money; jfr berättelsen om Judas Iskariot o. de trettio silverpenningarna (Mat. 27: 3)] om pengar som ngn orättmätigt tillskansat sig l. innehållit men efter en tid, slagen av samvetet, (oftast gm anonym försändelse) återbetalar resp. inbetalar (i sht i fråga om skattepengar l. tullavgifter o. d.); äv. allmännare, om pengar som ngn i överensstämmelse med samvetets bud bör utbetala l. investera o. d. Björkman (1889). MorgT 1948, nr 349, s. 4 (allmännare). Ett brev med ”samvetspengar” kom till överståthållarämbetet på måndagen. LD 1959, nr 4, s. 2. —
-PINA, r. l. f.
-PINANDE, p. adj. som plågar samvetet l. som åstadkommer samvetskval. Hemmer Morgongåv. 311 (1934; om upplevelser). —
-PJUNK. (numera bl. mera tillf.) om moraliskt känslopjunk l. dyl.; jfr -pjosk. Roos Skugg. 113 (1891). —
-PLIKT. (samvetes- 1674. samvets- 1747 osv.) plikt l. förpliktelse betingad av samvetet(s bud) l. rättskänslan, ngt som l. vad samvetet bjuder ngn att göra, inre moralisk förpliktelse. BrinkmArch. 2: 142 (1674). särsk. (mera tillf.) med ironisk innebörd, om ngt som ngn är angelägen att göra. Det (har) blifvit oss en dyrbar samvetspligt att i allt efterapa de nådiga germanerna. SmålP 1890, nr 5, s. 3. —
-PLÅGA, r. l. f.
1) (†) om lidande som tillfogas ngns samvete gm krav på syndernas noggranna uppräknande vid skriftermål; jfr -besvär 2, -marter 1, -tortyr 1. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 133 (1669).
2) samvetskval; äv. om syndaångest l. syndanöd. Linc. (1640; under furiæ). Sänd Jesus .. att lösa våra själar från skuldbördans ok och från samvetsplågans gissel! Beskow Enhet 155 (1916). —
-PLÅGAD, p. adj. (mera tillf.) plågad av samvetskval. Men när han spelat kort med bypojkarna en hel söndag blev han samvetsplågad och syndatyngd. Han hade ohelgat sabbaten. Moberg Sedebetyg 207 (1935). —
-PLÅSTER. (numera mindre br.) bildl., om bot l. hjälp mot samvetskval l. syndaångest; äv. om ngt som ger ringa samvetslättnad. Samwetz Plåster Emoot Allahanda Samwetzquaal. EMatthiæ Balduin (1638; boktitel). Väl har (finska) senaten beslutit till monarken ingå med en hemställan. .. Men denna framställning .. skall .. endast kunna tjäna senaten såsom ett samvetsplåster. AB 1901, nr 197, s. 2. —
-POLITIK. (mera tillf.) politik som baseras på naturlig rättskänsla l. samvetets bud (motsatt: intressepolitik). BtRiksdP 1921, XII. 1: nr 7, s. 2. —
-PROV. [jfr t. gewissensprobe, nylat. examen conscientiæ] (†)
1) = -prövning. Dageligit Samwetz-Prooff. Manuale 1675, s. 947 (rubrik). Samwets-Prof efter the Tio Budorden. Rönigk Fresenius 258 (1753; rubrik). Samwets-Prof, eller Bihang till Enfaldiga Christendoms-Frågor. (1826; titel på broschyr). Heinrich (1828).
2) i uttr. ställa ngn på samvetsprov, (gm ställande av vissa frågor) söka utröna om ngn handlar l. talar efter samvetets bud; jfr prov 1 f α. VDAkt. 1723, nr 327. —
-PRÖVNING. [jfr t. gewissensprüfung] om prövning av den moraliska l. etiska halten hos handlingar som man begått l. av det inre moraliska tillstånd vari man befinner sig; (uppriktig) inre rannsakan l. självprövning. Wikforss 1: 671 (1804). Sänd, o Gud, Ditt ljus och Dina sanning att leda osz till en rätt samwetspröfning i afseende på wår kyrkogång! Rogberg Pred. 2: 196 (1827). Hvad som föredrogs var .. tillräckligt för att .. hos åhörarna framkalla de varmaste känslor af .. fosterländsk samvetspröfning och förtröstan. Hjärne i 3SAH 25: 6 (1911). —
-REGEL. (numera mindre br.) regel vars tillämpning är en samvetssak (se d. o. 2). Thenna slute-satz och samwets regel (dvs. att nåd bör gå för rätt) har sitt rum .. (bl. a.) i alla mörcka domare-saker. Sahlstedt Hoffart. 15 (1720). Rosenstein 3: 259 (c. 1790). —
-REN, adj. (numera mindre br.) som har rent samvete; äv. med sakligt huvudord (särsk. betecknande handling l. levnad o. d.): som tyder på rent samvete l. präglas av rättrådighet. (De) som igenom allmän sedo-lära, tro sig enskylt angrepna, .. äro intet samwets rena. Tessin Bref 2: 235 (1754). Bergklint Vitt. 201 (1764; om levnad). Crusenstolpe CJ III. 2: 98 (1846; om yttrande). Det låg i hans lugna, slätrakade ansikte med de friska rosorna på kinderna någonting samvetsrent. Blomberg Överg. 13 (1915). —
-RENHET~02, äv. ~20. [delvis avledn. av -ren] (numera mindre br.) förhållandet att ha rent samvete. Så gå, Du Heders Man! at salig hwila njuta, / Der sanna wärdet står, i himmelsk ära krönt: / Der Samwets renhet blir, med ewigt nöje, lönt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 110. CGNordforss i 2SAH 10: 277 (1822). —
-RO, r. l. f. (samvetes- 1746. samvets- 1674 osv.) samvetsfrid; förr äv. i uttr. samvetsro emot ngt, samvetsfrid inför l. med tanke på ngt. Lucidor (SVS) 54 (1674); jfr Ps. 1819, 465: 7. Gudeligh Samwetzroo Emoot Werlden, Korszet och Döden. Pontinus HFlemming Titelbl. (1674). —
-ROLIGHET. (†) = -ro; jfr rolighet 3. Rudbeckius KonReg. 405 (1619). Silvius Öfvercons. 38 (1726, 1730). —
-ROP. (numera föga br.) bildl., om samvetsröstens maning; jfr rop 1 h. Ps. 1819, 375: 3. Wallin Rel. 3: 407 (1831). —
-RÅD. [jfr t. gewissensrat] (numera bl. mera tillf.) rådgivare i samvetssaker (se -sak 2) o. d. (särsk. dels om prästman l. munk fungerande ss. förtrolig rådgivare åt furste l. statsman i samvetssaker, dels om biktfader); jfr -ledare. Isogæus Segersk. 377 (c. 1700). AJourn. 1813, nr 160, s. 3 (om biktfader). Man borde (enligt Pestalozzi) överallt inrätta ”samvetsråd”, d. v. s. på varje ort borde finnas en eller flera personer, bundna av fullständig tystnadsplikt, till vilka vem som ville kunde vända sig med anhållan om vägledning, ett slags biktfäder och biktmödrar alltså. Lilius Pestalozzi 52 (1929). särsk. i utvidgad anv., i uttr. politiskt samvetsråd, om en statsmans förtrogne rådgivare i politiska frågor. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 25 (1913). —
-RÄDD. (numera föga br.) som hyser ängslan för att icke (kunna) handla rätt l. dyl. Thomander 1: 710 (1846). —
-RÄTT, r. l. m. (mera tillf.)
2) (om ä. förh. i områden under rysk förvaltning) = -domstol slutet. Schybergson FinlH 2: 299 (1889; om ä. förh. i Viborg). —
-RÄTTFÄRDIGHET~1002 l. ~0102 l. ~0200. (numera bl. tillf.) inre (o. verklig) rättfärdighet (som grundar sig på lydnad för samvetets röst). Borg Luther 2: 184 (1753). —
-RÖRANDE, p. adj. (†) som har avseende på samvetet l. samvetssaker (se -sak 2), samvets-. De, som sig hos en uplyst Christen i något samwetsrörande mål befrågat. KyrkohÅ 1903, MoA. s. 66 (1723). —
-RÖRELSE. (†)
1) samvetets reaktion l. bud; anträffat bl. i pl. (Eng.) To go contrary to the dictates of one's own conscience, (sv.) handla emot sina samwets rörelser. Serenius N 4 a (1734). Lehnberg Pred. 2: 356 (c. 1800).
2) om förhållande som ger upphov till samvetsbetänkligheter l. samvetsförebråelser. VDAkt. 1691, nr 167. —
-SAK. (samvetes- 1734 (: i trones och samvetes saker). samvets- 1594 osv.)
1) (†) = -mål 1. Swåre måhl och Samwetz Saker, uptagas och afdömmas eij af Probsten, förr än han hoos Biskopen och Consistorium med sin berättelse och betänckiande inkommer. Kyrkol. 24: 19 (1686).
2) om ngt som angår samvetet l. som man avgör med sitt samvete (i sht förr särsk. om trosfråga l. religionsfråga); särsk. om ngt som samvetet bjuder en att göra l. som man av samvetsskäl är angelägen att göra, samvetsplikt l. hjärtesak o. d.; jfr -fråga 2, -mål 3. RA I. 3: 322 (1594; om religionsfråga). (Sedan han blivit rik, strävade han) att godtgöra de personer .. (vilka han åsamkat) ekonomiska förluster. Han betraktade detta ständigt som en samvetssak. Almqvist AmH 2: 125 (1840). Religionen (i Ryssland) är, heter det officiellt, privatsak, samvetssak, men någon undervisning i styckena får inte förekomma. Stiernstedt Ryskt 69 (1935). Svårigheten är att dra gränsen mellan straffvärt och icke straffvärt. Det är, mer än på de flesta andra rättskipningsområden, en samvetssak. Rönblom Tryckfr. 9 (1940). särsk. i uttr. göra ngt till en samvetssak (för sig), äv. göra sig ngt till en samvetssak (l. till samvetssak), förr äv. göra sig en samvetssak av ngt, betrakta ngt ss. en angelägenhet som angår samvetet l. göra ngt till en samvetsplikt l. en hjärtesak (för sig) l. av samvetsskäl låta ngt vara sig angeläget; äv. i uttr. göra till en samvetssak (för sig) att göra ngt, förr äv. göra sig en samvetssak av att göra ngt, göra det till en plikt l. en hjärtesak (för sig) l. låta sig vara angeläget att göra ngt. Sådana herrar som gjort sig en samwetssak af, att taga den stackars Christna Religionen under upptuktelse. Polyfem V. 12: 1 (1812). Senaten gjorde sig häraf (dvs. av flöjtspelarnas utvandring till Tibur) en samvetssak och skickade sändebud till Tibur, för att foga anstalt, att desse karlar blefvo återställde åt Romarne. Kolmodin Liv. 3: 193 (1832). Sjelfwa namnet Inquisition, hwars införande Philip tycktes hafwa gjort sig till en samwetssak, war ej mindre en afsky för Katholikerna än Protestanterna. Ekelund NAllmH 1: 58 (1833). Göra sig något till samvetssak. Dalin (1854). Östergren (1937).
3) (numera föga br.) handling som ger l. bör ge dåligt samvete l. oro i samvetet, orättrådig l. klandervärd handling; jfr -verk. Voigt Alm. 1682, s. 11. Att störa någon i sin matro är den största synd mot Engelsk sed och en verklig samvetssak. Geijer Minn. 40 (1809, 1834). Wetterbergh GNord 3 (1862). —
-SJUK. som har sjukt l. dåligt samvete; äv. om ngt sakligt: som vittnar om l. tyder på sjukt l. dåligt samvete. Lundin o. Strindberg GSthm 246 (1880; om person). (Han) strök .. upp pannluggen, snabbt, nervöst och log solfräckt, blont, och leendet övergick i ett flin, stort och samvetssjukt. Martinson Nässl. 157 (1935). —
-SJUKA. (numera bl. mera tillf.) förhållandet att ha sjukt l. dåligt samvete. Åkerhielm Natt 32 (1899). —
-SKILSMÄSSA~020. (mera tillf.) om äktenskaps upplösning som icke grundar sig på myndigheters beslut utan bl. på kontrahenternas överenskommelse om att upphöra med den äktenskapliga samlevnaden; jfr -äktenskap. Hallström Erot. 108 (1908). —
-SKRUPEL. [jfr t. gewissensskrupel] samvetsbetänklighet; särsk. (o. numera bl.) i pl.: samvetsbetänkligheter l. religiösa l. moraliska skrupler; förr äv. i uttr. falla i samvetsskrupler, få samvetsbetänkligheter, råka i samvetskonflikt l. samvetsnöd. FörarbSvLag 8: 151 (1734: falla i). Wetterbergh Selln. 127 (1853; i sg.). —
-SKÄL. skäl betingat av samvetets bud; särsk. i pl., i sht i uttr. av samvetsskäl. BtRiksdP 1885, I. 1: nr 2, s. 7 (1883). RiksdP 1920, 2 K nr 11, s. 2. —
-SKÖLD. (numera bl. tillf.) om samvetet liknat vid en sköld som skyddar människan mot ondska o. synd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 113. CIHallman hos Murbeck Christiernin 77 (1754). —
-SLAGEN, p. adj. (numera mindre br.) slagen av samvetet. FoU 20: 374 (1786; om ämbetsmän). Wulff Dante 15 (1897; om syndare). —
-SMITTA, r. l. f. (†) bildl., om ngt som besmittar l. befläckar l. utgör en ”fläck” på samvetet l. själen; jfr -fläck, -solk. Brenner Dikt. 1: 156 (1701, 1713). —
-SMÄRTA, r. l. f. (numera mindre br.) samvetskval l. samvetsnöd. Kolmodin QvSp. 1: 568 (1732). LittT 1796, s. 109. —
-SOLK. (†) bildl., om befläckande av l. ”fläck(ar)” på samvetet l. själen; jfr -fläck, -smitta. Stygg' ord och wärck, fuult samwets solk / Du (dvs. kärleken) lemnar kölds och mörksens Folk. Columbus BiblW E 2 b (1674). Jag kan ock icke neka, at jag också hafft mina vngdoms lustar och retelser, och warit vti stor frestelse .., at ther med min vngdom befleckia, och samwetssolck vppå mig lada. Men Gud hafwer mig nådeligen bewarat. Swedberg Lefw. 514 (1729). —
-SPEGEL. [jfr t. gewissensspiegel (i bet. 2)] (i vitter l. högre stil)
1) om samvetet liknat vid en spegel i vilken man granskar l. kan se sina handlingars moraliska halt l. sina innersta tankar; särsk. i uttr. se sig i samvetsspegeln, närmande sig bet.: få dåligt samvete. Är jag som de andra en skenlevande, en för länge sedan död? Så ungefär frågar sig notarien Ask inför den samvetsspegel som han håller upp för sig själv och andra. Söderberg 10: 307 (1903). Om inte moster före frukost i dag ska se sig i samvetsspegeln, då är jag ett kräk (som icke väckt hennes samvete). Wägner Nyck. 105 (1921).
2) om skrift tjänande ss. rättesnöre i (religiösa) samvetsfrågor (se -fråga 2) o. d. SvD(A) 1922, nr 196, s. 6. —
-STARK. (föga br.) som tydligt vittnar om sträng sanningskärlek o. samvetsgrannhet o. d. SD(L) 1904, nr 356, s. 4 (i pl., om böcker). —
-STRID, r. l. f. (svår) samvetskonflikt o. d. Strindberg TjqvS 2: 202 (1886). särsk. (†) i uttr. stå i samvetsstrid med ngt, befinna sig i en av samvetet betingad konflikt med ngt. Borg Luther 2: 185 (1753). —
-SVAG. (†)
1) till 2, 3: sinnesförvirrad l. sinnessvag l. svårmodig. NorrlS 14: 24 (1697). Utländske stolte Tapeter skal .. (”fru Högfärd”) hafwa, der hon är, elljest blir hon mörkrädd och samwetsswag. Dalin Arg. 1: 58 (1733, 1754).
2) till 4: som har ett oroligt l. ängsligt samvete l. lätt råkar i ovisshet om vad som är rätt l. orätt. Samvetssvaga och anfäktade åhörare (av predikan vid församlingsgudstjänsten). KyrkohÅ 1904, s. 79 (1722). Min lefnads-art jag (dvs. Berenike) der (dvs. hos min broder) på förra foten stälde (dvs. fortsatte att leva i blodskam med brodern), / Jag stod ei utanfrån i twång af någons lag; / Så war jag innan til ei eller samwetsswag. Kolmodin QvSp. 2: 570 (1750). Heinrich (1828). —
1) till 2, 3: sinnesförvirring l. svårmod; jfr -svag 1. NorrlS 14: 130 (cit. fr. c. 1675; om sinnesförvirring). (Sv.) Samwetsswaghet, (t.) die Schwermüthigkeit. Lind (1749).
2) till 4: (förhållandet att ha ett) oroligt samvete; samvetsnöd; jfr -svag 2. Lätteligen kunde förorsakas någon samwetz swagheet, dher dhe (som ingått äktenskap i förbjudna led) nu skulle straffas. HärnösDP 1663, s. 57. Därs. 1664, s. 105. Lind (1749). —
-SYND. [jfr t. gewissenssünde] (numera föga br.) synd som man är medveten om i sitt samvete. (Djävulen) plågade .. osz .. med samwets förskreckelse öfwer samwetssynder. Swedberg SabbRo 1197 (1697, 1712). Den swåra samwets-synden, at upsåteligen öfwerträda Guds bud och befallningar. Tessin Bref 2: 50 (1754). —
-SÅR, n. (i religiöst spr., i sht med ålderdomlig prägel) bildl., om samvetskval l. syndaångest l. om förhållandet att själen befläckats av synd. Chesnecopherus Skäl G 3 a (i handl. fr. 1587). FörslPs. 1914, 436: 3; jfr Ps. 1937, V: 3. —
-SÅRAD, p. adj. (mera tillf.) som pinas av samvetskval; särsk. i substantivisk anv. Aurelius Männ. 29 (1935). —
-SÅRANDE, p. adj. (mera tillf.) som sårar ngns av samvetet betingade känsla för vad som är rätt, som ger anledning till samvetsbetänkligheter; särsk. om ngt sakligt. MorgT 1947, nr 17, s. 7 (om verksamhet). —
-SÄGEN. (†) i uttr. göra ngt efter god samvetssägen, nogsamt lyssnande till samvetets röst göra ngt. VDAkt. 1689, nr 170. —
-SÖMN. (numera bl. tillf.) bildl., om förhållandet att samvetet sover, syndasömn; jfr -tystnad. Nordenflycht QT 1745, s. 117. —
-TANKE. (numera bl. tillf.) tanke framkallad av samvetet; förr särsk. om tanke som står i överensstämmelse med samvetets bud, uppriktig tanke o. d. Nordenflycht QT 1745, s. 51. Martinson VägUt 337 (1936). —
(4 f) -TJUV. (†) om person som berövar (berövat) l. söker beröva ngn hans samvetsfrid o. d. Topelius Dram. 92 (1851, 1881). Dens. Vint. II. 2: 209 (1882). —
-TOM, adj. (numera bl. tillf.) som har svagt utvecklat l. okänsligt samvete; jfr -lös 1. Rydberg RomD 6 (1876; om själar). —
-TORTYR.
2) (numera bl. mera tillf.) om själsvånda betingad av tvekan l. ovisshet om hur man bör handla i viss situation o. d. Terminernas sista veckor kunna sägas vara för de flesta lärare en tid af samvetstortyr (på grund av betygsättningen). Verd. 1886, s. 122. —
-TROGEN. (numera bl. mera tillf.) som troget följer samvetets bud; i sht förr äv. övergående i bet.: plikttrogen l. noggrann; jfr -grann 1, 2. (Giv, o Gud) at hwar vti sit embet samwets-trogen finnas må. Kolmodin Rök. 18 (1728). StatSamv. 7 (1943; i fråga om vapenvägrare). —
-TRYGG. (numera mindre br.) som känner sig tryggt förvissad om att (ha) handla(t) rätt l. som känner samvetsfrid; äv. om ngt sakligt: som utmärkes av samvetsfrid. Brinkman i 2SAH 13: 184 (1828). Hallström NNov. 9 (1912; om egoism). särsk.
a) (†) i uttr. vara samvetstrygg uti ngt, känna en trygg förvissning om att ha handlat rätt ifråga om ngt. Brenner Dikt. 2: 48 (1714).
b) ss. adv.: i trygg förvissning om att (ha) handla(t) rätt, med lugnt samvete. Tigerschiöld Dikt. 1: 85 (1888). Granlund Prins. 17 (1915). jfr (†): Wid syslor jag icke, samwetstryggt, warit skickelig till. VDAkt. 1758, nr 490. —
-TRYGGHET~02, äv. ~20. [delvis avledn. av -trygg] (numera föga br.) (trygg) samvetsro, samvetsfrid; gott samvete. BoupptSthm 1686, s. 1016 a, Bil. At .. hafwa ögat på Herran sin Gud; thet gier .. samwets trygghet. Sahlstedt Hoffart. 197 (1720). VDAkt. 1783, nr 615. —
-TRÅNG. (†) om ngt sakligt: som bär vittne om (överdrivet) känsligt l. ömtåligt samvete. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 147 (1830; om litterärt alster). —
-TUNG. (numera bl. tillf.) fylld av tyngande samvetskval l. dyl. Rydberg Sing. 6 (1894; om tystnad). —
-TVINGANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som utövar l. innebär samvetstvång. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 78 (om påbud). MinnCJBoström 107 (1897; om kyrka). —
-TVINGARE. (numera bl. mera tillf.) person som utövar samvetstvång. Voigt Alm. 1687, Prognost. s. B 6 b. —
-TVIVEL. [jfr t. gewissenszweifel] (numera mindre br.) av samvetet framkallat tvivel (huruvida ngt är moraliskt rätt). Wikforss 1: 672 (1804). Östergren (1937). —
-TVÅNG. [jfr t. gewissenszwang]
1) tvång på samvetet l. samvetena, tvång i samvetsfrågor (se -fråga 2); särsk. om trostvång; jfr -förtryck, -våld. At .. Calvinianer .. hafwa .. förtryckt de rätta Lutheraner och ofta med samwets twång, som swårare är än lekamliga plågor, dem ansatt. HC11H 8: 163 (1693). Skydd mot samvetstvång vid s. k. blandade äktenskap. RiksdP 1930, 1 K nr 31, s. 2. särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. göra ett samvetstvång av ngt, göra ngt till (en obligatorisk del av religionsutövningen på ett sätt som uppfattas som) ett tvång på samvetena. Man gjorde ett samwetstwång häraf (dvs. av bikten) och förklarade kätterskt i fall någon skulle lära, att man dessutom (dvs. därförutan) kunde blifwa salig. SynodA 1: 596 (1783).
2) (numera bl. tillf.) tvingande krav som samvetet ställer, inre tvång. Olbers BibelöfvFråg. 8 (1874). —
-TYNGANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som tynger samvetet. Rydberg Brev 3: 115 (1891; om underlåtenhet att besvara brev). —
-TÅNG, r. l. f. (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl., om samvetskval liknade vid en kniptång om hjärtat. Kolmodin QvSp. 2: 73 (1750). —
-VAKEN, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har ett vaket l. känsligt samvete. Kempe Krigzpersp. A 4 a (1664). —
-VERK. [jfr t. gewissenswerk] (†) = -sak 3; jfr konsciens-verk. RA II. 2: 175 (1617). Vår Präst skriker, at procenteri är samvets-värk. Envallsson Procent. 52 (1786). —
-VILJA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) av samvetet betingad vilja. Stierneld Vitt. 276 (1708). Kants suveräna samvetsvilja. Larsson Spinoza 490 (1931). —
-VITTNESBÖRD~102, äv. ~200. (numera bl. tillf.)
1) om ngns vittnesbörd om hur hans samvete bjuder honom att handla i visst avseende l. om vittnesbörd givet i överensstämmelse med samvetets bud. Gyberg KrigstjVägr. 7 (1930).
2) bildl., om vittnesbörd avgivet av samvetet (huruvida man handlat rätt l. orätt). Samuelsson HALärovUpps. 133 (i handl. fr. 1681). —
-VÄCKARE, om person m.||ig., om sak r. l. m. (mera tillf.) person l. sak (bok l. skrift o. d.) som väcker samvetet l. samvetena. HågkLivsintr. 15: 282 (1934; om Sokrates). särsk. till 4 d. SvTeolKv. 1936, s. 382 (om bok). —
-VÄCKELSE. (numera bl. tillf.) om förhållandet att ngns samvete l. ngras samveten väckes (väckas); i sht förr äv. (i sht i pl.) konkretare, om enskilt fall av sådant väckande av samvetet. Lehnberg Pred. 2: 353 (c. 1800). Uti ewighetens domsböcker stå alla samwetswäckelser .. uppskrifne. Rogberg Pred. 2: 411 (1827). Fredsmissionär. 1931, s. 158. —
-VÄGRARE. (mera tillf.) person som vägrar att göra militär värnplikt l. krigstjänst på grund av samvetsbetänkligheter; jfr -öm a. Fredsmissionär. 1925, s. 166. —
-VÄN, m.||ig. (†) om meningsfrände i trosfrågor (jfr -sak 2), trosfrände. Almqvist Smar. 432 (1845). —
-YRA, r. l. f. (†) om oförnuftigt sätt att tänka o. handla i tros- l. religionsfrågor (jfr -sak 2). FoU 20: 373 (1786). —
-ÅNGER. (numera bl. mera tillf.) om ångerfyllda samvetskval. Dalin Hist. III. 2: 42 (1762). Börjesson Solen 94 (1856). —
-ÅNGEST. (samvetes- 1744. samvets- 1682 osv.) själsångest betingad av skuldkänslor l. syndamedvetande l. ovisshet om man handlar rätt; syndaångest; jfr -kval. KOF 3: 157 (1682). Karakteristiskt kännemärke på .. (tillfällighetspoeter) är, att de wid tilltagande år skämmas för det, som fordom gjorde deras stolthet och wällust .., och arbeta med ett slags samwetsångest på att bli rätt prosaiskt förståndiga och hwardagliga. Polyfem V. 35: 4 (1812). Det jordelif .. där ingen kan tjäna dig (dvs. Jesus) utan samvetsångst. Heidenstam Birg. 214 (1901). —
-ÄKTENSKAP ~102, äv. ~200. [jfr t. gewissensehe, fr. mariage de conscience, nylat. matrimonium conscientiæ] förbindelse l. samlevnad mellan man o. kvinna, som icke legalisera(t)s av staten l. kyrkan utan grunda(t)s bl. på kontrahenternas föresats att betrakta varandra ss. äkta makar o. iakttaga de förpliktelser som denna föresats kräver; jfr gåran-äktenskap, kamrat-äktenskap, stockholms-äktenskap. Miller Ägtensk. 1: 128 (1776). Samvetsäktenskap: Fritiof Palmér och Signe Garling. SvD(L) 1904, nr 51, s. 1 (annons). Anm. I sht förr användes äv. i samma bet. det fr. uttrycket mariage de conscience (Dalin Arg. 2: 183 (1734, 1754)) l. det nylat. uttr. matrimonium conscientiæ (Berch Hush. 34 (1747; i pl.; om utländska förh.)). —
-ÖM. som har (ytterst) känsligt samvete; som är (ytterst) mån om att följa samvetets bud o. handla rätt l. ängsligt rädd för att handla orätt (särsk.: som är mån om att lyda Guds lag l. vara en god kristen l. visa kristligt nit o. d.); nogräknad; äv.: som hyser samvetsbetänkligheter; jfr -grann 1, -kär. Han (dvs. en vice hovrättspresident) war en rättwis Man och samwetz-öm der hos, / Mån en som dömma skall kan wänta större ros? Brenner Dikt. 1: 262 (1713). Det är en sanning, som öfverensstämmer .. med hvarje samvetsöm Christens erfarenhet, att vi utom Gud förmå intet. Wallin 1Pred. 2: 291 (c. 1830). Det vill dock synas, som hade .. (Envallsson) varit jemt i penningebehof, och kanske icke alltid visat sig så samvetsöm beträffande medlen för deras fyllande. Ljunggren SVH 2: 534 (1877). Vid 1882 års riksdag hade .. K. P. Arnoldson framburit en motion, som gick ut på att befria en samvetsöm person (från att stå kvar i statskyrkan). Barr (o. Wigforss) UppsLd 26 (1906). En ytterst samvetsgrann eller rättare sagt samvetsöm människa var .. (kejsarinnan Agnes) ock. Hennes samvete var nämligen .. icke ett sådant, som visade henne, vilken väg hon borde gå, utan av det slag, som bara gör en människa ängslig och försagd, att ej säga vettskrämd. Grimberg VärldH 5: 493 (1931). särsk.
a) (numera icke i officiellt spr.) om värnpliktig: som hyser samvetsbetänkligheter mot (o. därför vägrar) att göra militär värnplikt (bära vapen) l. som på grund av samvetsbetänkligheter åtnjuter befrielse från vapentjänst (men i stället fullgör l. har att fullgöra vapenfri tjänst); ofta i substantivisk anv., särsk.: vapenfri värnpliktig (jfr -vägrare). Det är allom uppenbart, att de samvetsömme dömts utan någon som helst bindande öfverbevisning. SvMorgBl. 1895, nr 268 C, s. 1. Antalet etiskt samvetsömma har i år .. ökat inom Jämtlands fältjägarregementes inskrivningsområde, under det att antalet religiöst samvetsömma under en följd av år varit nästan konstant. DN(A) 1933, nr 178, s. 4. År 1934 antog Riksantikvarieämbetet ett erbjudande från arméförvaltningen att för arbeten inom fornminnesvården förfoga över ett antal samvetsömma värnpliktiga. Kulturen 1950, s. 162.
b) (mera tillf.) övergående i bet.: slavisk. I vad som låg utanför hans forskningsfält, blev han en samvetsöm auktoritetstroende. Grotenfelt NFosterl. 15 (1918).
c) i utvidgad anv., med sakligt huvudord.
α) som vittnar om l. präglas av känsligt samvete l. ivrig strävan att följa samvetets bud o. handla rätt l. ängslig rädsla för att handla orätt; i sht förr äv. övergående i bet.: plikttrogen l. samvetsgrann (se d. o. 2). Sahlstedt Hoffart. Föret. 1 (1720). (En svensk student som vistats i Tyskland) begaf sig til Amsterdam, hwarest han för sin snabbhet i Bokhålleriet och samwet öma (sannol. felaktigt för samwetsöma) upförande blef antagen på det stora och namnkunniga Grillska Handels-Contoiret. SvMerc. 1: 312 (1755). Jag har ännu alldrig hört, att man (vid rekommendation av handledare för yngre) här (vid universitetet) haft afseende på de yngres försummande, då det bort räknas till skam och tillbörlig förnedring; eller deras samwetsöma och nitiska skötande, då det bort lända till förtjenst och uppmuntran. Hwalström SpecPaid. 168 (1773). (Marcus Aurelius' ”Självbetraktelser”) vittnar på hvarje sida om samvetsöm själfpröfning. Rydberg FilosFörel. 4: 136 (1878). BonnierLM 1954, s. 142. särsk. (numera bl. mera tillf.) övergående i bet.: bokstavsslavisk; jfr b. Denna frisinnade granskning har säkrare än den samvetsömmaste bokstafsdyrkan bekräftat .. (de hebreiska urkundernas) ursprungliga äkthet. Brinkman i 2SAH 13: 111 (1828).
β) (numera föga br.) om fall (se d. o. XII 4) o. d.: där det kommer till l. uppstår samvetsbetänkligheter; äv. i uttr. det är samvetsömt att göra ngt, det är förenat med l. vållar samvetsbetänkligheter att göra ngt; jfr -grann 1 d. Crusenstolpe Tess. 5: 215 (1849). VRydberg (1884) hos Warburg Rydbg 2: 551. BjörnebT 1910, nr 85, s. 2 (: det är icke .. samvetsömt .. att).
d) ss. adv.: på ett sätt som vittnar om (ytterst) känsligt samvete; i sht förr äv. motsv. c α, övergående i bet.: plikttroget l. samvetsgrant (se -grann 2 b). Nohrborg 1066 (c. 1765). När Vak-Madam uti strumplästen, / Kring sängen tassar tyst och fort, / Och yrkar samvetsömt på Presten, / Ack Blunt! då är det med dig gjordt. Lenngren (SVS) 2: 139 (1795). Den ungdom, som jag med mycket arbete och samwetsömt underwist til första nattwards gång. VDAkt. 1796, nr 215. Huru samvetsömt vårdade han icke .. (föräldrarnas) sena ålderdom! Thomander 1: 768 (1864). Afzelius Sag. X. 2: 299 (1866). —
-ÖMHET~02, äv. ~20. (samvetes- 1756. samvets- 1745 osv.) [delvis avledn. av -öm] om förhållandet l. egenskapen att ha ett (ytterst) känsligt samvete, (yttersta) månhet om att följa samvetets bud o. handla rätt; ängslig rädsla för att handla orätt; jfr samvets-grannhet 1. Juslenius 392 (1745). Han .. menar en synd i tanken, hvilken hans starkt utvecklade samvetsömhet förebrådde honom. Vasenius Top. 2: 362 (1914). särsk.
b) motsv. samvete 4 d, i sådana uttr. som konstnärlig samvetsömhet, om (egenskapen att ha ett) känsligt konstnärligt samvete, social samvetsömhet, om (egenskapen att ha ett) känsligt socialt samvete, social medkänsla. Levertin Diktare 105 (1898). Olsson Fröding 362 (1950). —
-ÖVERTYGELSE~10200. (numera bl. mera tillf.) inre (på samvetets bud grundad) övertygelse om hur man bör handla l. om vad som är rätt o. d.; särsk. om inre övertygelse i religions- l. trosfrågor. En .. samwets-öfwertygelse finner hwar och en människa hos sig, som går til sig sjelf, samt betraktar sitt lefwerne. Borg Luther 2: 727 (1753). (Den franske statsmannen Sully) var til sin samvets-öfvertygelse Protestant. LBÄ 11—13: 176 (1798). Vi hoppas .. att tillämpningen av lagen (angående samvetsömma) blir sådan som det förutsattes i riksdagen, så att ingen behöver undergå straff för en uppriktig samvetsövertygelse. BrevSamvÖmKamrat. 4 (1940).
Avledn. (till 4; †): SAMVETAD, p. adj. i uttr. samvetad till ngt, av samvetet förmådd l. sporrad till ngt. VDAkt. 1684, nr 137. —
SAMVETELIG l. SAMVETLIG l. SAMVETERLIG, adj. (-vetelig 1749. -vetlig 1719. -witterlig 1757) [formen -veterlig (-witterlig) torde bero på anslutning till veterlig]
1) som har avseende på samvetet; anträffat bl. i uttr. samveteligt mål, = samvets-mål 1. VDAkt. 1720, nr 1 (1719).
2) = samvets-grann (1 o.) 2; anträffat bl. om handling. VDAkt. 1749, nr 503. Till mitt ämbetes samwitterlige utförande. Därs. 1757, nr 511. —
SAMVETSAM l. SAMVETSSAM, adj. (samvet- 1720—c. 1815. samvets- 1709—1722) = samvets-grann 1. Swedberg Cat. 2 (1709; ss. adv.). Dens. Försw. 5 (1719; om person). Tå iag wisserl(igen) wet, att ett nådrättwist samwetsamt utslag (i målet) warder fallande. VDAkt. 1724, nr 198. Weste FörslSAOB (c. 1815).