publicerad: 1997
STÄMNING stäm3niŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(stem- 1679. stemb- 1679. stäm- 1674 osv.)
Etymologi
1) motsv. STÄMMA, v.1 4, i fråga om överensstämmelse o. d.; i ssgrna SAMMAN-, TILLSAMMANS-, ÖVERENS-STÄMNING.
2) motsv. STÄMMA, v.1 5, 7; särsk. (mus.) om handlingen l. förhållandet att stämma ett instrument l. sträng o. d.; äv. i resultativ l. konkretare anv., dels med tanke på sättet att stämma l. de principer man följt vid stämningen (i ovan anförd bet.), dels om den gm stämningen frambragta korrekta tonhöjden l. tonhöjderna (särsk. i uttr. hålla, i sht förr äv. stå i stämning(en), om instrument l. sträng o. d.: bibehålla den ton(höjd) vari instrumentet osv. är stämt). Ett bra piano skall hålla stämningen. Ett instrument med god stämning. (Organisterna) wiste berätta, att nu förtiden arbetas mycket uppå i Tyskland huru de skole kunna komma till några bättre stämningar på Orgwärken. Polhem Brev 70 (1711). Rörwerken förlora sin stämning wid hwart wäderskifte, och måste piporna derföre af Organisten som oftast stämmas. Hülphers Mus. 317 (1773). I rätt stämning var .. icke för tillfället den Bechsteinska flygeln. Norman MusUpps. 145 (1884). Björkman (1889: stå i stämning). Han fick inte bo åt solsidan för sina fina instruments skull, ty de höllo icke stämningen i soliga rum. Strindberg Sag. 40 (1903). Ett önskemål till kommande utsändningar (i radio): undvik den störande stämningen av instrumenten mellan numren och .. mellan satserna i en komposition. Radiolyssn. 1927, nr 1, s. 17. Fyra strängar saknas (på pianot) och ramen är av trä, så det står inte i stämningen. Johansson Hedersm. 15 (1941). — jfr PIANO-STÄMNING. — särsk. mer l. mindre bildl. (jfr 3, 4). Hvem vet det ej, att hastigt väckta drömmarn / Ej blott har drömmen qvar, men själens harpa / Än en minut sin högre stämning håller. Fahlcrantz 1: 56 (1835, 1863). Allt det, som för honom sjelf stod fint i stämning, mjukt i nyanser och ömtåligt så att det knappt tålte att andas på, blef i den andres mun rått och hårdt. Lundegård Prins. 140 (1889).
3) i bildl. anv. av 2 (jfr 2 slutet), om (tillfälligt) tillstånd vari en människas själsförmögenheter (särsk. känslor) befinner sig l. försätts inför (ett l. flera sinnesintryck beledsagade av) ett visst föreställningsinnehåll; (tillfälligt) sinnestillstånd l. känslotillstånd; känsla (l. komplex av känslor) som sätter sin prägel på ngns medvetande; äv. om den anda l. atmosfär l. ton l. karaktär som råder hos en grupp l. krets av personer l. under en tidsepok l. i en ort o. d. (stundom liktydigt med: upprymdhet l. munterhet o. d.). En allvarlig, dyster, festlig, glad, högtidlig, olustig, otvungen, tryckt, upprörd stämning. Känna en stämning av vemod, längtan, glädje. Det rådde en spänd stämning i rättssalen. Polyfem I. 33: 4 (1810). En dof, tryckande stämning af ovisshet hade bemäktigat sig sinnena. Carlson Hist. 3: 99 (1874). Jag erinrar mig ännu den högtidliga stämning, hvarmed jag första gången beträdde utländsk jord. De Geer Minn. 1: 44 (1892). Middagen förgick långsamt, och stämningen vid bordet var tryckt. Geijerstam KBrandt 141 (1904). Efter freden i Fredrikshamn var förödmjukelse och revanschlust den förhärskande stämningen hos nationellt sinnade svenskar. Alving SvLittH 3: 66 (1932). Jag hade från Kiev kommit tillbaka till ett deprimerat Moskva, där rykten surrade i luften och stämningen var i sjunkande. Claëson Lockhart PolAgent 117 (1933). De stämningar, som vid (1800-talets mitt) .. behärskade sinnena inom de nyevangeliska kretsarna. KyrkohÅ 1958, s. 126. Lunchen avslutades under hög stämning. Boheman Vakt. 1: 183 (1963). — jfr BORDS-, BOT-, DIKTAR-, KRIGS-, KÄNSLO-, MISS-, MOLL-, OLUST-, OROS-, PANIK-, REVANSCH-, REVOLT-, REVOLUTIONS-, SINNES-, SJÄLA-, SJÄLS-, SJÄLV-MORDS-, SKOGS-, SKRÄMSEL-, SMEK-MÅNADS-, VEMODS-, ÖDES-STÄMNING m. fl. — särsk.
a) i pregnant anv.: god l. rätt l. uppsluppen l. festlig o. d. stämning; särsk. i uttr. komma l. vara i stämning, bli l. vara på gott humör l. upprymd o. d.; i sht förr äv. i uttr. ta stämning, om skald l. författare: (försöka) få l. komma i rätt stämning, (försöka) få inspiration. Skalden .. gick ut i kronoparken för att ”ta stämning”, men han fick ingen, han dref på kyrkogården men det blef ingenting af. Strindberg Fjerd. 48 (1877). Han .. kom i stämning för en hel dag, om någon uttalade sin förundran öfver hans frappanta likhet med lord Byron. Åkerhielm Hvidehus 42 (1899). De tre stora männen, skalden Bjørnson, tonsättaren Grieg och statsmannen Michelsen, skapade stämning under middagen med sina vackra tal. Wall Männ. 54 (1926). Ett par flickor som stör stämningen. Hedberg DockDans. 268 (1955). Jag vill inte (bjuda upp till dans) nu .., sa han. Jag ä inte i stämning. Dahl När 281 (1966).
b) i uttr. stämning för l. (e)mot ngn l. ngt, för att beteckna hos en grupp av personer rådande sympati l. intresse o. d. för resp. antipati l. ovilja l. motvilja mot ngn l. ngt. Lindforss (1824: emot). När .. stämningen för en duktig fransk general (dvs. J. B. Bernadotte) blef alltmera mäktig och utbredd inom alla samhällsklasser, så (osv.). Forssell i 3SAH 3: 138 (1888). I försvarsfrågan framträdde en stark stämning mot ökade bördor särskilt i form av värnpliktens införande. Höglund Branting 1: 27 (1928).
c) (†) övergående i l. närmande sig bet.: lynne l. sinnelag. Några manligt dygdige Gossars umgänge, af lika stämning, lika ålder, like i alt. HOlsson i 3Saml. 5: 74 (1821). Sådan stämning, lika tilltagsen som sjelfrådig, kunde (hos den unge Ling) lätt hänföra till utbrott, med hvilka lärarne slutligen tyckte sig ej längre böra öfverse. Atterbom Minnest. 2: 15 (1840). — jfr SJÄLS-STÄMNING.
4) [eg. specialanv. av 3 b] (känslobetonad) allmänt utbredd uppfattning l. åsikt, opinion; folkmening; särsk. i uttr. (den) allmänna stämningen o. d., allmänna opinionen (se OPINION 3); i sht i sg. best. Sondera stämningen. Den allmänna stämningen (i Norge) är: hellre dö och uppoffra allt, än blifva svensk. Carlén Skuggsp. 2: 254 (1865). I Stockholm var den allmännaste ehuru icke högljuddaste stämningen .. att vi icke borde deltaga i kriget (mellan Danmark o. Tyskl. 1864), om ej England gjorde det. Hellberg Samtida 11: 157 (1874). Ett högst ofördelaktigt inflytande på den allmänna stämningen. Lindström Leksaksb. 73 (1931). Jag (beslöt) mig för att höra runt litet hur stämningen var. Gustafsson FamF 40 (1975). — jfr FOLK-STÄMNING.
5) om ton l. anda l. karaktär l. uttryck o. d. som vilar över l. finns hos l. kännetecknar ngt (t. ex. en plats l. ett konstverk l. en högtid) o. som (i sht för tillfället l. under en viss tid) skapar (obestämbara o. vaga) känslor (ss. känslosamhet, längtan, vemod, glädjeyra) hos ngn l. färgar ngns medvetande; särsk. dels om sådan stämning (i ovan anförd bet.) som kommer till uttryck i konstverk l. litteraturalster l. musikstycke, dels om sådan stämning framkallad av intryck från naturen; äv. konkret(are), särsk. om motiv l. tavla l. dikt o. d. som förmedlar sådan stämning, stämningsfullt motiv osv. Nordforss (1805). Det bor i .. (den finska sången) ett vemod, som oemotståndligt meddelar oss sin stämning. Retzius FinKran. 128 (1878). Helt bunden utaf stundens starka stämning. Kléen Helg 48 (1893). (Klitterna) äro .. karga och ödsliga. Men det hvilar icke dess mindre en tilltalande stämning öfver detta egendomliga landskap. Torpson Eur. 1: 196 (1895). Få platser pläga vara så rika på stämningar från för länge sedan flydda tider (som klostret Maulbronn i Schwaben). Hahr ArkitH 298 (1902). En dikt, som .. med sin enkla, genomskinligt klara form ger poetisk stämning. Wrangel Dikten 13 (1912). (Konstnären) har .. fångat en serie studier och stämningar med bergsmassiv i bakgrunden och glittrande hav. SvFl. 1942, s. 59. Hamrat järn anses ge en ”stämning av vikingatid”. Hedberg VackrTänd. 21 (1943). — jfr AFTON-, DRÖM-, DÖDS-, FEST-, GRÅVÄDERS-, HELG-, HEM-, HUVUD-, HÖGTIDS-, HÖST-, JUL-, KARNEVALS-, LANDSKAPS-, MORGON-, MÅNSKENS-, NATUR-, NOVEMBER-, OVERKLIGHETS-, OVÄDERS-, PÅSK-, REGN-, REVOLUTIONS-, ROKOKO-, RUMS-, SABBATS-, SAGO-, SIESTA-, SJÄLV-MORDS-, SKUMRASK-, SKYMNINGS-, SKÄRGÅRDS-, SLASK-, SLUMMER-, TIDS-, UPPSTÅNDELSE-, VÅR-, ÄVENTYRS-STÄMNING m. fl. — särsk. övergående i bet. dels: nyans o. d. (i ssgn FÄRG-STÄMNING), dels: dager (i ssgn GRÅ-STÄMNING).
Ssgr (i allm. till 5; i sht i vitter stil): STÄMNINGS-ACKORD. ackord som skapar l. framkallar viss stämning, stämningsfullt ackord; äv. bildl. 2NF 6: 797 (1906). Musiken (fungerar) inte bara som ett stämningsackord, utan dessutom som ett ironiskt eko till Lidmans replik. SvLittTidskr. 1969, nr 2, s. 26. —
(3 (b)) -ANOMALI. (numera bl. tillf.) anomali förorsakad av stämningar. Gadelius Tvångst. 69 (1896). —
-ANSLAG~02 l. ~20. stämningsskapande anslag (i musikstycke l. litteraturalster o. d.). Hellström Malmros 267 (1931). Folkvisans kärnfulla stämningsanslag sammangriper allt det ljuvliga och väna, som (osv.). Näsström FornDSv. 1: 312 (1941). —
-ATMOSFÄR. atmosfär som kännetecknas av l. skapar l. framkallar viss stämning (i sht i litteraturalster), stämningsfull atmosfär. Den panteistiska stämningsatmosfären .. i ”Singoalla” har på sinnet en underbar trollmakt. Vetterlund StDikt. 107 (1892, 1901). —
(3, 5) -BETONAD, p. adj. anlagd på att väcka viss stämning; närmande sig bet.: stämningsfull, stämningsskapande. Diktningens språk är .. åskådligt och stämningsbetonat. Wrangel Dikten 95 (1912). —
-BILD. bild (se bild, sbst.1 1 c) som återger l. förmedlar l. avses återge l. förmedla en viss stämning, stämningsfull bild; äv. bildl. Landskapets hufwudindelning är den efter styl-principerna; wi få en mera plastisk, stylbilden, och en rent målerisk eller stämningsbilden. Ljunggren Est. 2: 318 (1860). Den första arten af vokalmusik är sången, musikens ”stämningsbild”. Därs. 347. Mest lyckade är .. (V. Ekelunds) stämningsbilder i obunden form; det finns i dem mer av mjuk lyrism, av fint nyanserad naturbeskrivning än i versen. Werin Ekelund 1: 52 (1960). —
-BIT. kortare litteratur- l. musikstycke l. berättelse o. d. som skapar l. framkallar stämning; äv. oeg., om mindre bild l. målning som skapar osv. stämning; jfr -stycke. (K. Skånberg) målade några präktiga, raska stämningsbitar af Venezia i gråväder. Nordensvan SvK 621 (1892). Han kom på att skriva om snön .. lyriska stämningsbitar som per styck betalades med det dubbla. Asklund BrödKlar. 214 (1962). —
-BOTTEN. (i sht i vitter stil) om stämning ss. grund l. förutsättning för ngt, grundstämning. Diktens stämningsbotten är alltså den från Schiller påverkade Tegnérska optimismen. Böök SvStud. 16 (1913). —
-BROTT. brott mot stämningen i ett konstverk (särsk. litteraturstycke). 2NF 30: 576 (1920). —
-BRYTANDE, p. adj. (Diktens) förändringar .. bestå .. däri .. att Strindberg .. stoppat in stämningsbrytande moderna ord efter Heines mönster. Lamm i 3SAH 50: 230 (1940). —
(3, 5) -BÄRANDE, p. adj. som uppbär l. förmedlar l. sprider stämning. Musikens stämningsbärande inverkan. Verd. 1884, s. 251. Lakonismen och ålderdomligheten i satsbyggnad .. blir så småningom ett starkt stämningsbärande element. IllSvLittH 4: 106 (1957). —
-DIS. bildl.: dis (se dis, sbst.2 2) som skapar l. förmedlar stämning. De enkla, fasta linjerna (i Tegnérs diktning) förlora sig aldrig i stämningsdis eller i inbillningslekens romantiskt myllrande associationer. Böök Tegnér 506 (1917). —
-DJUP, adj. En till karaktär och lynne svensk konst af ny art, stämningsdjup och allvarlig. Nordensvan KonstH 434 (1900). —
-EGGANDE, p. adj. som framkallar stämning. Hur starkt målande och stämningseggande äro ej dessa strofer! Vetterlund Skissbl. 32 (1914). —
-ELEMENT. element som skapar l. förmedlar stämning. I den svenska konsten .. införde .. (N. Blommér) ett personligt stämningselement. Nordensvan SvK 323 (1892). Inom diktkonsten (måste) det musikaliska stämningselementet, lyriken, vara det förnämsta. Norlind SvFolkl. 28 (1911). —
-FATTIG. fattig på stämning(ar). Arsenius Västk. 61 (1905; om stad). Simonsson Stagnelius 372 (1909; om ord). —
-FROSSERI. frosseri i stämning(ar). Allt psykologiserande, allt stämningsfrosseri är den unge Lagerkvist förhatligt. Kihlman NordProf. 93 (1935). —
-FULL.
2) till 5, om ngt sakligt: som skapar l. förmedlar stämning; som är full av stämning. Rydberg Sägn. 42 (1874). Att jag tänker mig den platoniska idéverlden i månskenets silfverfärg, och i denna ligger någonting rent, anings- och stämningsfullt men också kallt. Wikner Vitt. 92 (1877). Kapten tyckte om att hålla tal, att säga några stämningsfulla ord. Hedberg VackrTänd. 299 (1943).
Avledn.: stämningsfullhet, r. l. f. till -full 1, 2, särsk. till 2. I synnerhet är (Euphrosynes dikt) Trasten genom sin stämningsfullhet en ovanligt vacker dikt. Ljunggren SmSkr. 2: 185 (1879). —
(3, 5) -HÖJANDE, p. adj. särsk. med. till 3, om (verkan av) läkemedel o. d.: som höjer sinnesstämningen hos en person. Fass 1978, s. 202. —
-INNEHÅLL~102, äv. ~200. innehåll (särsk. i en dikt l. konstverk o. d.) av (uttryck för) stämning(ar). Ett slags drömda landskap, hvilkas form men ännu mera färger symbolisera stämningsinnehållet. Nordensvan KonstH 239 (1900). Diktens lyriskt mättade stämningsinnehåll skjuter reflexionen i andra planet. Söderhjelm Runebg 1: 357 (1904). —
-INNERLIG. innerlig på ett stämningsfullt l. stämningsskapande sätt, innerlig o. stämningsfull. Enkla men stämningsinnerliga verser. FrLundagHelgonab. 2: 126 (1893).
-INTENSITET. intensitet (i en dikt l. ett konstverk o. d.) av stämning(ar). Är drömmens elementära stämningsintensitet .. ofta större än konstverkets, kan den ju dock hvarken dikta ett Shakespeareskt drama eller måla en sixtinsk madonna. Vetterlund StDikt. 143 (1901). —
-INTRYCK~02 l. ~20. intryck av stämning (i en dikt l. ett konstverk o. d.). Levertin Diktare 71 (1898). —
-JOLLER. (numera bl. tillf.) jfr -lyrik. Dikten .. skall vara viljepoesi, icke stagnerande stämningsjoller. Böök SvStud. 138 (1913). —
(3, 5) -KAST. om (plötslig) ändring l. växling l. omkastning av stämning (i dikt o. d.), förändring i stämningsläge. Lamm i 3SAH 50: 113 (1940). Med ett av de snabba .. stämningskast som voro hennes väsens egna, log Margot Brenner plötsligt. Lidman Vällust 130 (1957). —
-KONST. konst som återger l. förmedlar l. skapar en stämning (hos åskådare l. åhörare l. läsare). Både hans (dvs. författaren H. Berger) stämningskonst och hans mänskouppfattning ha friskhet och äkthet. Böök 1Ess. 221 (1913). Musiken blev för (romantikerna) .. den av förståndet fullt och helt oberoende konsten, stämningskonsten framför alla andra. Norlind AMusH 596 (1921). Bertoluccis bilder .. är oerhört vackra och distinkta, med en stämningskonst som ibland verkar direkt lånad från surrealistmålarna Chirico och Magritte. DN 21⁄4 1974, s. 12. —
-LANDSKAP~02 l. ~20. särsk.: stämningsskapande l. stämningsförmedlande målning o. d. med motiv från landskap; jfr landskap 6. MeddSlöjdF 1884, s. 102. Ett mytologiskt stämningslandskap, blekt och stiliseradt. Fredlund Dahlgren 131 (1903). Constable har blivit kallad stämningslandskapets uppfinnare. 3NF 5: 39 (1926). —
(3) -LIV. om den sida av en persons själsliv som utgörs av l. har samband med l. yttrar sig i form av (sinnes)stämningar. NordT 1885, s. 74. —
-LYRIK. lyrik som återger l. väcker l. förmedlar stämning, stämningsskapande lyrik. NSvTidskr. 1880, s. 110. —
-LYRIKER. 2NF 12: 629 (1909). —
(3, 5) -LÄGE. läge l. tillstånd vari l. nivå varpå ngn (l. grupp av personer) l. ngt befinner sig vid visst tillfälle med avs. på stämningar l. stämningslivet; tillstånd som karakteriserar stämningslivet l. stämningen hos ngn osv. l. ngt; stundom övergående i bet.: stämning. Larsson Psyk. 83 (1910). Dikternas stämningsläge. SoS 1915, s. 221. Ett halvår efter Röda rummet skildrade Strindberg samma stämningsläge i ett brev till Edvard Brandes. Lamm i 3SAH 50: 134 (1940). Maria är spänd och hysterisk, kastande emellan olika stämningslägen. Lagercrantz Strindberg 73 (1979). —
-LÖS. som saknar stämning; ofta ungefär liktydigt med: fantasilös, grå (se d. o. 4), torr, nykter; jfr -tom. Stockholm är nog bra; men (G. W.) Palms tafla dålig, andefattig stämningslös. Strindberg Brev 1: 283 (1876). —
-MAKERI. nedsättande l. klandrande, om manér (hos författare l. konstnär o. d.) att överdrivet återge l. förmedla l. excellera i stämning(ar); äv. bildl. Det märglösa moderna stämningsmakeriet. SvD 16⁄11 1912, s. 7. Statsministern varnar för stämningsmakeri. UNT 3⁄5 1943, s. 5. —
-MOMENT. jfr moment 1. Norlind AMusH 816 (1922; i fråga om musik). Skisser av landskap eller stämningsmoment. Hardy LyrUrv. 6 (1928). —
-MUSIK. jfr -lyrik; äv. bildl. Vetterlund Skissbl. 246 (1914). IllSvLittH 4: 204 (1957; i fråga om poesi). —
-MYSTIK. mystik som återger l. väcker l. förmedlar stämning, stämningsfull mystik. Söderhjelm Upps. 27 (1905). —
-MÅLARE. om konstnär l. artist l. diktare o. d. som förmedlar l. återger l. skildrar l. skapar stämning. Strindberg TjqvS 3: 37 (1887). I själva verket är .. (Ola Hansson) även som novellist först och sist en lyrisk stämningsmålare. Österling i 3SAH LXXIII. 4: 8 (1965). —
-MÅLERI.
1) jfr måleri 2 o. -lyrik; äv. bildl., i fråga om poesi o. musik; stundom klandrande. Estlander KonstH 355 (1867). (Dramatikern) Georg Hirschfeld eftersträvade Hauptmanns breda miljöskildringar, men han .. drunknade i sentimentalt stämningsmåleri. Küntzel ModTyLitt. 33 (1927).
-MÅLNING.
1) = -måleri 1; äv. konkret om stämningsfull tavla o. d. (jfr -måleri 2). Laurin Konsth. 566 (1900). Drömmande och melankoliska stämningsmålningar och talangfulla skulpturer. 2NF 4: 1337 (1905).
2) bildl., i fråga om stämningsfull l. -betonad beskrivning l. skildring l. framställning i ord l. toner av ngt. Vetterlund StDikt. 99 (1892, 1901). DN 29⁄4 1981, s. 16 (i fråga om tonsättning). —
(3) -MÄNNISKA. människa som lätt försätts i (sentimental) stämning; människa hos vilken (känslo)stämningar framträder med särskild styrka. Wieselgren Samt. 51 (1871, 1880). (Gösta Berling) är en vek stämningsmänniska utan handlingskraft och målmedvetenhet. Mjöberg Lb. 478 (1910). —
-MÄTTAD, p. adj. jfr mätta, v. 2 b, o. -full 2; i sht om (produkt av) litterär l. musikalisk verksamhet o. d. NPress. 1894, nr 340, s. 3. Wrangel Dikten 209 (1912; om visa). Frideen LindstrSkärk. 58 (1922; om tystnad). —
-NYANS. om (skiftande) nyans (se d. o. 2) som en stämning kan ha; jfr -valör. NPress. 1894, nr 235, s. 3. —
(3, 5) -OMSLAG~02 l. ~20. jfr omslag, sbst.1 Lidforss UtrikVyer 31 (1900). I förtviflans stunder kan samma landskap, som nyss skänkte ro och glädje, fullkomligt förändra karaktär vid betraktarens eget stämningsomslag. Lamm Oxenst. 19 (1911). —
(3, 5) -RELIGION. religion fylld l. karakteriserad av stämning(ar). Böök SvStud. 251 (1913). En estetisk stämningsreligion i Chateaubriands anda. Tigerstedt Sainte-Beuve 59 (1944). —
(3, 5) -RIK. jfr rik, adj. 4 a δ, o. -full, -fylld. Ljunggren SmSkr. 1: 59 (1872; om känsloliv). Mjöberg Lb. 468 (1910; om språk). —
-RIKEDOM~002, äv. ~200. jfr rikedom 2 a o. -rik. I stämningsrikedom och innerlighet täflar denna lilla dikt .. med hvilket lyriskt poem som helst af de konstbildade skalderna. Eichhorn Stud. 1: 26 (1869). —
(3, 5) -SAK.
1) angelägenhet l. fråga som angår ngns stämningsliv l. vars behandling beror på l. influeras av ngns stämning(ar). I en mindre krets .. kunde min far vara meddelsam och underhållande. Men sådant var en stämningssak, ty han var i hög grad beroende av ögonblicket. MinnGPrästh. 5: 164 (1929).
(3, 5) -SKIFTNING. jfr -kast, -omslag. Under Karlstadsförhandlingarna sommaren 1905 avlästes stämningsskiftningarna som på en barometer i Karlstads-Tidningen. Spångberg BanbrHövd. 104 (1939). —
(3, 5) -SPEL. spel (se spel, sbst.1 4 g) med stämningar. För honom (dvs. O. Levertin) hade färgernas och formernas värld och hela tillvarons stämningsspel av ljus och skugga ett helt annat mått av liv. Vetterlund Skissbl. 61 (1914). —
-STARK. som har l. är uppfylld av l. ger uttryck åt l. röjer starka stämningar. Söderhjelm Upps. 48 (1903). Några stämningsstarka skildringar med historiska motiv. Berg SvSkald. 14 (1906). —
-STYCKE. om mindre, konstnärlig produkt (i sht litteraturalster) som återger l. skapar l. förmedlar stämning; jfr -bit. Strindberg Brev 3: 260 (1883). Lagerlöf Brev 1: 59 (1891). —
-STYRKA. om hög grad av stämning (hos litteraturalster l. konstverk o. d.). (Den tyska romantikens) musikaliska grundton medförde en stämningsstyrka, som i sin art varit otänkbar tillsammans med större plastik. Vetterlund StDikt. 75 (1894, 1901). —
-TAVLA. jfr -bild; äv. bildl. SD 1892, nr 335, s. 5. Den stora stämningstaflan Nordisk sommarkväll (av R. Berg). 2NF 2: 1462 (1904). —
-TOM. jfr -lös. Den merendels kalla och stämningstomma andan i .. (Gaugins) taflor. Bergh Konst 121 (1896, 1908). —
(3, 5) -UPPLEVELSE. upplevelse som skapar l. förmedlar en stämning, stämningsfylld upplevelse. SvLittTidskr. 1965, s. 134. —
(3, 5) -UTTRYCK~02 l. ~20. uttryckande av stämning; äv. konkretare: uttryck för stämning. Cavallin (o. Lysander) 14 (1879). Stundom .. blevo .. (Wiwallius dikter) rena stämningsuttryck utan något praktiskt syfte. SvLittH 1: 218 (1919). —
-VERKAN. verkan som en stämning (hos konstverk l. litteraturalster) har l. får, stämningsskapande verkan. Det är uppenbart, att .. (J. F. Höckert) komponerat denna tafla (dvs. ”Stockholms slotts brand”) med tanke snart sagdt uteslutande på dess stämningsverkan. Nordensvan SvK 444 (1892). Den eggande stämningsverkan, som man kan vänta av vers med anapestiskt inslag, märks särskilt väl i en verstyp med kvinnligt slutande rader. Svanberg SvStil. 138 (1936). —
-VÅG. bildl.: våg som återger l. väcker l. förmedlar en stämning; jfr -bölja. Larsson PoesLog. 46 (1899; i litterärt verk). —
(3, 5) -VÄCKANDE, p. adj. jfr -skapande. En nejd, som med sina antika byggnader och sina minnen från Grackernes strider har något särdeles tilltalande och stämningsväckande. Rydberg RomD 139 (1877). Näsström FornDSv. 2: 55 (1948; om skymning). —
-VÄRDE. värde som ngt har för ngn gm den stämning l. de stämningar det väcker l. varmed det är förbundet. GHT 1896, nr 124 B, s. 1 (hos ord). (Organisten O. E. Olssons) mest betydande alster är Te Deum .. fängslande genom såväl stämningsvärde som helgjuten form och klangfullhet. 2NF 20: 654 (1914). De årliga högtidernas stämningsvärden. Edfelt i 3SAH LXXVIII. 2: 25 (1970). —
(3, 5) -VÄRLD. om sammanfattningen av ngns stämningsliv med därtill hörande föreställningar l. av stämningar som utmärker l. präglar ngt, värld av stämningar. Ljunggren SmSkr. 1: 7 (1872). Den stämningsvärld hans dikt omfattar, afspeglar den med en utomordentlig innerlighet, skönhet och styrka. Söderhjelm Runebg 2: 528 (1906). Till det som oroade i Hjalmar Gullbergs stämningsvärld och stil hörde brytningen mellan religiöst och profant. Fehrman Gullberg 114 (1958). —
(3, 5) -VÄXLANDE, p. adj. SEk i 2Saml. 31: 227 (1910). —
Spoiler title
Spoiler content