publicerad: 1930
HALS hal4s, r. l. m., i bet. 9 m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er VRP 1631, s. 430, Rålamb 8: 28 (1691)).
Ordformer
1) benämning på den jämförelsevis smala, mer l. mindre rundade kroppsdel (hos människa l. djur) som förbinder huvudet med den övriga kroppen (bålen). Halsen på en människa, en häst, en svan. Lång, smal, tunn, mager hals; kort, tjock hals. Vackert formad, (lilje)vit hals. Tvätta hals och ansikte. Linda en ylleschal om halsen. Bära ett pärlband kring halsen. Sträcka på halsen (dvs. räcka upp l. fram huvudet); jfr a. Gå med bar hals l. med halsen bar (i sht med tanke på halsens framsida). Hwi fresten j .. gudh, ath j wilien läggia thet ook påå läryunganas hals, thet hwarken wåra fädhra eller wij bära kwnde? Apg. 15: 10 (NT 1526; Bib. 1917: på lärjungarnas hals .. lägga ett ok som). Iagh .. haffuer gångit j watn alt vp til halsen. PErici Musæus 5: 273 a (1582). Nu är galgen til redz ..; kom hijt, jag skall läggia snaran om halsen på tig. Verelius Gothr. 37 (1664). (Vigg) slog .. sina armar kring mor Gertruds hals. Rydberg Vigg 20 (1875). Hos ridhästar skall halsen .. vara lång och väl böjd, med hvälfningen uppåt, hos arbetshästar deremot kort och tjock. NF 6: 593 (1882). — jfr BAK-, HJORT-, HÄST-, KRUM-, KVINNO-, SVAN-, TJUR-HALS m. fl. — särsk.
a) (vard.) i uttr. sträcka hals, äv. (bygdemålsfärgat) räcka hals (jfr b), sträcka på halsen (för att bättre komma åt att se ngt, äv. ss. en åtbörd av stramhet l. stolthet o. d.). Benedictsson Peng. 74 (1885). Allt folket .. skockade sig och sträckte hals för att få se honom. Dens. Folkl. 107 (1887). Stinas .. (tupp) räcker hals. Bondeson Glimm. 18 (1892). Nyblom Österut 142 (1908).
b) (†) i uttr. räcka hals(en) (jfr a), ngn gg räcka bödeln halsen, om livdömd: sträcka fram huvudet för att mottaga dödshugget, lägga sitt huvud på stupstocken; halshuggas. OPetri Tb. 65 (1525; uppl. 1929). Jeppen i Tröijemåla, som icke longo sedan rächte hals på Wexiö torgh. VDAkt. 1662, nr 184. Räckia Bödelen Halsen. Fernander Theatr. 282 (1695).
c) i uttr. böja, förr äv. bocka halsen l. sin hals, särsk. ss. hyllning för ngn l. ss. tecken till underkastelse; böja ngns hals, bildl.: böja ngn under sin vilja, kväsa ngns egensinnighet l. uppstudsighet o. d.; numera föga br. utom bildl. i uttr. böja sin hals under oket l. ngns ok. Neh. 3: 5 (Bib. 1541). The Svenske .. skulle nu så .. tamde varda, at the theras hals under the Danskes ok alt böije .. moste. LPetri Kr. 151 (1559). Båcka halss och rygg. Rosenfeldt Vitt. 188 (1686). At böia min hals för eder Konung Olåf, thet giör iag godwilligen. Peringskiöld Hkr. 1: 574 (1697). Böjer barnets hals, för'n thet blir styft i ryggen. Kolmodin QvSp. 1: 539 (1732). Almqvist RMar. 5 (1834).
d) (vard.) bildl. i uttr. stå l. sitta (ända upp) till halsen i (ngt), vara helt upptagen av l. fördjupad i (en sysselsättning o. d.); vara djupt nedsänkt i (synd l. fördärv o. d.); vara nära att ”drunkna” i (ngt). Om man .. står ända till halsen i ett osedligt förhållande. Benedictsson Peng. 260 (1885). Vi sitter till halsen i franska glosor. Östergren (1926).
e) i uttr. bryta halsen, ådraga sig brott å halskotpelaren, ljuta döden till följd av dylikt brott; bryta halsen av, förr äv. bryta (äv. slå) halsen sönder på ngn l. sig, vålla ngns död resp. ljuta döden på ovan antydt sätt, stundom oeg. o. bildl. (äv. med saksubj.): i grund förinta l. omintetgöra, särsk. refl.: grundligt l. kapitalt misslyckas; hugga halsen av (ngn), halshugga, skära halsen av (sig l. ngn), vrida halsen av (ngn, särsk. en fågel). (Han) lät hugga halsen aff them. OPetri Kr. 331 (c. 1540). 1Sam. 4: 18 (Bib. 1541). Han begärer, att jag velle bryta halsen sönder upå dem på Varbärgh och om Varbärgh liga. OxBr. 9: 638 (1645). Jag undrar, huru de kunna gifva sig på sådana vägar, utan at löpa fara at bryta halsen. Lagerström Bunyan 2: 74 (1727; i bild). Han (körde) omkull och bröt halsen af sig. Fryxell Ber. 5: 51 (1831). Denna stolta och djerfva spekulation bröt halsen af sig på naturfilosofien. BEMalmström 5: 41 (c. 1860). Vrida halsen av en duva. Auerbach (1909).
f) (†) i uttr. taga (äv. få) ngn vid halsen, fasttaga l. gripa ngn; fängsla ngn. G1R 1: 49 (1523). OPetri Kr. 151 (c. 1540: få). Att the wele speije Nils Dacke vp och tage honom wedh halssen. G1R 15: 406 (1543). Rudbeckius Luther Cat. 104 (1667).
g) i uttr. falla l. flyga o. d., förr äv. få ngn om halsen (förr äv. falla om ngns hals), kasta sig l. hänga sig om halsen på ngn l. om ngns hals, (hastigt l. häftigt) slå armarna kring ngns hals (o. trycka honom till sig l. sig in till honom) ss. kärleks- l. ömhetsbetygelse o. d.; hänga ngn om halsen, ömt l. kärleksfullt o. d. hålla armarna slingrade om halsen på ngn. (Han) toogh honom j fampn, och fick honom om halsen, och kyste honom. 1Mos. 33: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: föll). Tå han fick see honom, föll han om hans hals, och greet. Därs. 46: 29 (Bib. 1541). Vijd det jag honom såg, ville iag kasta mig om hans hals. Ehrenadler Tel. 137 (1723). (Kupido) hängde Eneas om halsen. Adlerbeth Æn. 25 (1804). Hänga sig om halsen på gn. Klint (1906).
h) (numera knappast br.) med tanke närmast på halsens framsida (strupen), i uttr. fara l. flyga l. springa o. d. ngn i halsen (äv. i hals och hår) l. i halsen (osv.) på ngn, angripa ngn, kasta sig över ngn, fara ngn ”i strupen”. TbLödöse 387 (1597). (Han) språng strax i halss och hår på Håken och slog honom omkull. VRP 1625, s. 189. Runius Dud. 1: 69 (c. 1710). Flyga ngn i halsen. Ahlman (1872).
i) i oeg. o. bildl. anv. med tanke (åtm. i regeln) närmast på halsens baksida (nacken).
α) (vard.) i uttr. skicka (jfr β), förr äv. skynda, föra o. d. ngn ngn på (förr äv. över) halsen, laga l. ställa om att ngn ansätter l. angriper osv. ngn, hetsa ngn på ngn; få (jfr β) ngn på halsen, ansättas l. angripas osv. av ngn; äv. (numera föga br.) komma, förr äv. falla ngn på (förr äv. över) halsen, ansätta, angripa, anfalla, överfalla ngn; trakassera l. besvära ngn. G1R 17: 191 (1545). The achte .. före osz rydzerne på halsenn igänn. Därs. 28: 303 (1558). Navarra och Legion föllo honom vppå Halsen. Brask Pufendorf Hist. 44 (1680). (Juno) skickade honom öfver halsen åtskillige Odiur. Ehrenadler Tel. 126 (1723). Humbla Landcr. 234 (1740). Innan kort så får han alla menniskior i byen på halsen. Anagrius Holberg 65 (1756).
β) (vard.) i uttr. skaffa l. skicka (jfr α), förr äv. draga, föra o. d. ngn (resp. sig) ngt (äv. ngn) på (förr äv. över) halsen, göra att ngn drabbas av ett besvär l. obehag o. d., ådraga ngn (resp. sig) ett besvär osv.; få (jfr α) (sig), äv. hava ngt (äv. ngn) på halsen, förr äv. draga sig ngt över halsen, drabbas av ett besvär osv.; äv. (numera mindre br.) ligga, förr äv. hänga ngn på (förr äv. över) halsen, tynga, trycka l. besvära, plåga ngn (ofta särsk. om ekonomisk börda o. d.). Skaffa sig en sjukdom på halsen. Berghen idher sielffue, och ligger icke androm på halsen. Gl1Tess. 4: 12 (Bib. 1541). Denn stoora last och besvär, som min broder .. öffuer halsen hänger. OxBr. 3: 170 (1628). Om vij ingå något förbund med eder, så haffve vij krig på halssen. RP 8: 170 (1640). Alla .. hafwa .. dragit sigh Döden öfwer Halsen, som Syndenes Löön är. Austrenius Reethz 25 (1681). Man (har) skickat bemelte öfverste en 1,600 sjuka på halsen. Höpken 2: 534 (1758). Slägten får enka och barn på halsen. Topelius Fält. 5: 75 (1867). Sylwan SvLit. 165 (1903).
γ) i uttr. ngt kommer l. drabbar l. slår ngn på halsen l. hans (egen) hals, i fråga om ngt ondt l. orätt som ngn gör o. som faller tillbaka på honom själv; numera bl. ngn gg (ålderdomligt) i ordspr. falskhet (fals) slår sin egen herre på halsen (hals). Then enom androm skadha göra wil, honom kommer thet sielffuom på hans hals. Syr. 27: 27 (”28”) (Bib. 1541; Apokr. 1921: så faller det tillbaka på honom själv). Falskhett pläger slå sijnn härre på hals. G1R 28: 441 (1558). Rudbeckius Luther Cat. 103 (1667). Jag hoppas, at hans lögner och calumnier skola en gång drabba på hans hals. Bark Bref 2: 136 (1706).
δ) (vard.) i uttr. skaffa sig (l. ngn), äv. få ngt (l. ngn) från l. (numera föga br.) av halsen, göra sig (l. ngn) resp. bliva fri från ngt (l. ngn) som trycker l. besvärar en (l. honom), som är en (l. honom) till hinder l. obehag o. d.; äv. hava ngt (l. ngn) från l. (numera föga br.) av halsen, vara kvitt ett obehag osv. HSH 7: 116 (1637). Sedan han en gång hade fådt honom vthaff Halsen. Brask Pufendorf Hist. 136 (1680). Jag (önskar), att jag hade dem begge ändtligen af halsen. Leopold (1812) hos Ljunggren SAHist. 2: 416. Förgäfves försökte regeringen att skaffa sig det afskydda bladet (dvs. Aftonbladet) från halsen. Sylwan SvLit. 161 (1903).
j) [jfr holl. hals over hoofd, over hals en hoofd, t. hals über kopf, über hals und kopf] i den allittererande förb. hals över huvud (förr äv. huvudet), förr äv. över hals och huvud, huvudstupa (utan rådrum för övervägande l. eftertanke), brådstörtat, i brådskande fart, oförtövat o. i största hast. Kocken .. fatade honom (dvs. hunden) wedh swantzen, och kastade honom öffuer hals och hoffuudh vth igenom fenstret. Balck Es. 216 (1603). Halss öffver huffvud. RP 7: 458 (1639). Skräddaren .. ilade hals öfver hufvudet till mångelståndet på Fredsgatan. Blanche Bild. 2: 160 (1864). Ett oväsen, som dref mig hals öfver hufvud ut på gatan. Nyblom Bild. 274 (1864). Tegnér Armfelt 3: 376 (1887).
k) (†) i uttr. karl för sin hals o. d., fullgod l. gedigen karl osv. En god wer afftig karl och en retsinnig hoffman för sin hals. BtFinlH 3: 44 (1535). Svart G1 105 (1561).
2) i en mängd uttr. där den egentliga bet. träder mera i bakgrunden o. ordet i regeln blir ungefär likvärdigt med ”liv”.
a) i uttr. våga halsen l. sin hals (ofta äv. liv och hals), våga livet, sätta sitt liv på spel; äv. (numera föga br.) förvärka (hava förvärkat) halsen l. sin hals, förvärka (hava förvärkat) livet, plikta l. betala med halsen, umgälla (ett brott o. d.) med livets förlust (gm halshuggning); förr äv. i åtskilliga andra förb., t. ex. bryta till halsen l. sin hals, begå brott belagt med dödsstraff, dömas l. sägas ifrån halsen, dömas att mista livet, straffas till halsen, halshuggas, gå ifrån halsen l. sin hals, mista livet (gm halshuggning), sitta på halsen l. sin hals, sitta fängslad för livssak l., om redan livdömd, i avvaktan på exekutionen, sätta halsen till, sätta livet till, förbjuda o. d. (ngt) vid liv och hals, vid halsen till görande, dvs. vid dödsstraff, vid (risk av) livets förlust. OPetri Tb. 33 (1524; uppl. 1929). Huar naaghor haffuer brutidt till sin halss. G1R 3: 247 (1526). Monge Edle och Erlige män ginge i frå theris Halssz på Stocholms torg. Därs. 5: 166 (1528). The haffde forwerkath theris halss. JönkTb. 118 (1528). Wij wele .. wåga liff och halss för alles eders welfärd. G1R 6: 93 (1529). Och förbiudis them wedh lijff och halsz att bruka någen köpenskap. Därs. 16: 21 (1544). Vm han aff slijke handlinger icke ändhå afflathe will, straffes till halsen. Därs. 18: 49 (1546). En mandråpare .. moste settia halsen til. LPetri 2Post. 297 a (1555). Dömdes en landzknecht benempd Nils Matzson ifrå halssen för ett manslagh (dvs. dråp). HH XIII. 1: 15 (1562). (De) som sittia på theras hals eller för theras vppenbara misgerningar skul, nu allaredo dömde äro. LPetri KO 60 a (1571). Ingen aff them måtte gå aff theras Härberge .. widh halsen tilgörande. Tegel G1 2: 39 (1622). Hon plichtade medh halssen. VDAkt. 1661, nr 279. Betala med halsen. Lindfors (1815).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. bringa, förr äv. komma, skynda, hava (ngn) om halsen (förr äv. om en hals), bringa (ngn) om livet, taga livet av l. döda (ngn). G1R 5: 166 (1528). Nokra, som han wille haffua om en halls. TbLödöse 326 (1594). Att någor .. kommer sig sielff om halsen williandes. Lagförsl. 476 (c. 1606). Nordberg C12 1: 829 (1740). Hvad gör det om bonden, som trälar på tegen, / Af främmande fogdar blir bragt om en hals? Gumælius Engelbr. 106 (1858). Snoilsky 4: 48 (1887).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. komma, förr äv. gå l. bliva om halsen (förr äv. om en hals), ngn gg om sin hals, förlora l. mista livet; gå förlorad; förolyckas; äv.: misslyckas (i en strävan); förr äv. vara om halsen l. om en hals, vara död; vara förlorad; äv.: vara ur spelet l. räkningen. Monge Egyptier komo om halsen (i drabbningen). 1Mack. 1: 18 (Bib. 1541). (G. I) hade wehll lotit them gå om halsen, hwar the icke hade foet bön för sigh. Svart G1 98 (1561). Der snartt icke hielpp kommer, blifue de alla om halssen. OxBr. 3: 60 (1623). Ös med händer och fötter, annars äro vi om en hals. Eurén Kotzebue Orth. 3: 48 (1794). Ägde ryktet (att Tannström ämnade söka historieprofessuren) grund kunde jag lätteligen med mina utsikter vara om en hals. Geijer Brev 179 (1814). Almqvist Ekols. 1: 348 (1847). Jag var på vippen att komma om min hals. Lidforss DQ 1: 238 (1889).
d) i uttr. kosta ngn halsen l. hans hals, kosta ngn livet, gälla halsen l. ngns hals, gälla livet l. ngns liv. Om han fölle til sin herra Saul, så måtte thet gella wår hals. 1Krön. 12: 19 (”13”) (Bib. 1541). Thet hade .. kostat hans hals. LPetri Kr. 124 (1559). Cannelin (1921).
e) i uttr. tala halsen av sig, eg.: göra att man blir halshuggen på grund av vad man säger; vanl. (vard., med skämtsam överdrift): ”göra sig (rent) olycklig” gm sitt tal. Lindfors (1815). Här sitter jag väl och talar halsen af mig! Nordstjernan 1846, s. 140.
f) (†) i uttr. så länge min osv. hals varar, så länge jag osv. lever. G1R 2: 22 (1525). Han skal wara riket och oss en tro man så længe hans hals warer. Därs. 3: 343 (1526).
g) närmande sig bet.: risk; i uttr. på sin l. ngns hals.
α) (†) i uttr. (göra ngt) på sin egen hals l. på ngns hals, på sin egen risk resp. så att ngn kan l. beräknas hava skada därav l. komma i sticket därför. G1R 1: 79 (1523). Atthe icke vele anszee them for nogre Sziöroffuare eller the ther löpa på theris egen halss, vtan for vore tro Tienare. Därs. 9: 264 (1534). Tilewentyrs same handling är giord på wor hals, och argeste. Därs. 11: 67 (1536). VDAkt. 1659, nr 225.
β) (numera knappast br.) i uttr. det går på min osv. hals, det går på min osv. risk, jag tar l. du osv. får taga risken därför. Holmberg 1: 654 (1795). Ahlman (1872).
γ) (vard., numera mindre br.) i uttr. ngt går l. får gå l. låta ngt gå på sin hals, ngt går l. får gå resp. låta ngt gå på en slump l. på måfå, vind för våg, som det bäst vill o. kan. Tegnér (WB) 8: 599 (1839). Allt går på sin hals. Runeberg 2: 77 (1848). Ingen ordning i huset; husmodern är ju obefintlig och allt får gå på sin hals. Wieselgren Hvirfl. 1: 155 (1891).
3) om det inre av halsen (översta delen av luftröret o. matstrupen jämte angränsande delar av munhålan). Ha ondt i halsen. Vara svullen i halsen. Gurgla sig i halsen. Sätta ett ben i halsen, dvs. råka ut för att ett (fisk)ben fastnar i halsen. Sätta ngt (mat l. dryck) i halsen äv. enbart sätta i halsen, få ngt i vrångstrupen; jfr b. Drak. 27 (Bib. 1541). (Om en guldsmed) bliffuer beslagen, att han förarbeter icke så gott Sölff som honom bör, då schall thz smältes och giuthes i halsen på honom. SthmTb. 3/1 1575. På sleeme baakdantarom .. och Gudz försmädarom (skall) skäras tungan vthur halsen. Schroderus Comenius 669 (1639). Mit hjerta slog mig ända up i halsen. Eurén Kotzebue Orth. 3: 30 (1794). Har ni mistat talförmågan, eller satt något i halsen? Crusenstolpe Tess. 4: 217 (1849). 2NF 19: 456 (1913). — särsk.
a) med tanke på halsen (struphuvud o. munhåla) ss. det ställe där ljudet bildas l. varifrån det utgår; ngn gg närmande sig bet.: röst (”ljud i skällan”). Iagh haffuer ropat migh tröttan, min hals är hees. Psalt. 69: 4 (Bib. 1541). Skrän af rostige gapande halsar. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Gapa nu inte, pojke, utan hjelp till att hurra! Hals plär väl inte annars fattas dig. Palmblad Nov. 1: 70 (1840). Fröding Guit. 18 (1891). — särsk.
β) i uttr. för full(a) hals(ar), = α; särsk. jäg. i fråga om drev. Sir William Peel (hade) ordnat sin artilleripark, hvars kanoner nu dundrade för full hals. Lind af Hageby Minn. 290 (1860). Drefvet gick för fulla halsar uppåt åsen. Hemberg ObanStig. 5 (1896).
γ) i uttr. giva hals, om hund (särsk. o. urspr. jäg. om sökande stövare som fått slag): börja skälla, ge skall; äv. (vard.) i utvidgad anv. om människa l. annat djur än hund: (börja) skrika l. skria o. d. Weste (1807). Swederus Jagt 125 (1832). Plötsligen gaf rackan hals ute på backen. Strindberg Hems. 98 (1887). Skriken .. komma från barnen i byn, hvilka tyckas fått ett särskildt privilegium på att få ge hals så mycket de orka. Retzius Sicil. 20 (1892). Änderna nere vid färjläget gåvo hals. DN(A) 1929, nr 352, s. 14.
b) med tanke på halsen (matstrupe o. munhåla) ss. den övre mynningen av matsmältningskanalen; särsk. (vard.) i uttr. ngt går (nog) i halsen på ngn, ngn håller (nog) till godo med ngt (till föda), ävensom (vard.) maten o. d. står (tillf. äv. sitter) ngn (ända) upp (ngn gg uppe) i halsen, för att beteckna att ngn förplägat sig synnerligen (alltför) rikligt, ngn gg äv. bildl. i fråga om person som alltför omåttligt ”skott sig” l. eljest tillgodosett sig i ngt avs. Hannogs kaka är sööt j tinom hals. Ordspr. 24: 13 (Bib. 1541). De bästierne lära förtjent och slukat nu så mycket under Riksdagen, at det sitter dem uppe i halsen. Stagnell BSjelfklok 34 (1753). Det går nog i halsen på dem. Meurman (1846). Maten stod dem ända upp i halsen. Lundquist Zola Grus 76 (1892).
c) i uttr. fastna (äv. sätta sig) i halsen, dels (med anslutning till b) om ngt som man icke kan svälja ned, dels (närmande sig a) om ngt som man ville ha sagt, men icke kan få fram; stocka sig i halsen, om ord l. ljud som man känner sig oförmögen att frambringa; vidare i uttr. sitta (ngn) i halsen, om gråt: vara nära l. på vippen att brista fram, med gråten i halsen, samt det blir l. känns tjockt i halsen (på grund av sinnesrörelse). Svart Gensv. K 8 b (1558). Gråten satt mig i halsen. Bremer Grann. 2: 221 (1837). Stora ord och fett fläsk fastna icke i halsen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det var alldeles som om det blifvit tjockt i halsen, då han tänkte på patron och hans hjertegoda ögon och glada, högljudda skratt. Roos Strejk. 34 (1892). Kålsoppan höll på att fastna mig i halsen, då jag måste dyka ned med min flottiga träsked i samma fat som åtta andra kosacker. Langlet Ryssl. 131 (1898). Noreen VS 1: 34 (1903).
d) i uttr. komma springande o. d. med andan i (äv. ur) halsen, se ANDE I 1 a ε; löpa l. springa m. m. andan ur halsen på sig, se ANDE I 2 g.
e) (vard.) i uttr. sjunga i halsen, sjunga med halsklang. Härma vi en person, som ”sjunger i halsen”, förnimma vi ett lufttryck i svalget. Arlberg Tonb. 156 (1891).
f) i uttr. med ljuga, lögn o. d. som direkt beteckna ngn, särsk. den tilltalade, som en lögnare; numera bl. (vulg.) i sådana uttr. som det var lögn i din hals l. i halsen på dig o. d. Titt eghit samuit betygher tich thz offuer ath tw liugher j thin eghin hals. OPetri PEliæ a 3 a (1527). BtÅboH I. 6: 33 (1633). Det war lögn in i Halssen. VRP 17/12 1720. I ären en lögnare i Eder hals. VDAkt. 1737, nr 199.
g) (†) bildl. i uttr. driva (äv. föra) ngns lögn l. ord honom tillbaka i halsen l. i hans hals igen o. d., tvinga ngn att erkänna det lögnaktiga i en beskyllning o. d., tvinga ngn att taga tillbaka vad han sagt, visa upp osannfärdigheten i ngns påståenden o. d. SthmTb. 19/6 1553. Jagh skulle fulla haffua swarat och driffuit honom orden i halzen igen, om thet hade kommit migh wid som sades. PJGothus Spangenberg Ridd. G 8 a (1592). Dett .. Matz Kock medh .. Laghlige wittnessbördh .. honom dref i Halssen, så att han nu sielff .. moste bekenna att han lögh. BtÅboH I. 8: 34 (1636). Widekindi KrijgH 636 (1671).
h) (starkt vard.) bildl. i uttr. slå l. slunga l. kasta ngt i halsen på ngn l. ngn ngt i halsen, slå ngn i halsen med ngt, grovt, hänsynslöst l. utmanande bemöta ngns påståenden l. krav o. d. l. söka ”täppa munnen till” på ngn; få ngt (slungat) i halsen (på sig), bli bemött på antydda sätt; ngn gg konkretare. Lectoren Domerus (sade) sig skola kasta (de begärda) Räkningarne, i halsen både på Consistorium och Hr Magister Blackstadius. VRP 21/6 1736. (Det) skulle lätteligen hända, att en och annan .. finge .. den frågan i halsen på sig: hur .. vet magistern det? Runeberg ESkr. 2: 255 (1858). Slå honom i halsen med det! Backman Dickens Pickw. 1: 13 (1871). Bismark ville ha den triumfen (dvs. en stormning av Dybböl) att slå i halsen på den genstörtiga deputeradekammaren i Berlin. NDA 1914, nr 108, s. 4.
4) halsstycke av slaktat kreatur. Hals af ett får. Lindfors (1815). — jfr FÅR-, GRIS-, RIS-HALS m. fl.
5) om den del av ett klädesplagg som vid begagnandet omsluter l. ligger intill halsen. Trång, öppen i halsen. Hals och ärmar (på linntyg) besydde med spetsar. 1Saml. 3: 315 (1773). En stärkskjorta, som var tre tum för vid i halsen. Hedenstierna Marie 101 (1896).
6) (i sht i fackspr.) i en mängd bildl. anv. om delar av ngt vilka gm sin form mer l. mindre påminna om en hals (ofta belägna intill ett ”huvud”), smalare l. inknipna (mellan)delar av värktyg l. maskindelar o. d., smala ingångar till passager, håligheter l. kärl, äv. långsträckta, tappformiga l. i en spets utlöpande slutstycken av ngt o. d. Halsen mitt på stolen war een aln högh och trind, Halff annor aln breedh. 1Kon. 7: 31 (Bib. 1541). Förgylt halsz på Spiutet. Verelius 101 (1681). LBÄ 19—20: 126 (1799). Köp mig ett dussin skjortknappar .. med långa halsar. Fröding ESkr. 2: 85 (1892). Halsen, eller den del af borret, som är närmast skäret. Ericsson Ur. 22 (1897). Löphjulen .. sitta midt emot hvarandra i tvänne från ett turbinskåp .. utskjutande halsar. TT 1901, V. s. 20. — särsk.
a) om den övre smalare delen av flaska, amfora o. d. Oliekrwker, hwilke wore wijdhe omkring nedhan til, och offuan til hadhe the een smaal Hals. Lælius Bünting Mynt 25 (1588). En Flaska, som hafwer en wijdh Hals. Salé 53 (1664). Han tyckte sig stå framför retorten, ur hvars hals en gnistrande guldflod strömmade. Rydberg RomD 324 (1874, 1892). — särsk. (†) bildl. i uttr. bryta halsen av en butelj o. d., tömma en flaska (vin o. d.). En torstig broder, som utan svårighet kan bryta halsen af et glas vin, öl etc. Möller 1: 674 (1745). Jag har hielpt Urban at bryta halsen af några dussin bouteiller champagne. Envallsson Niugg 54 (1784). — jfr FLASK-, PIP-, RETORT-HALS m. fl.
b) ingång l. nedgång till källare; numera bl. ss. senare ssgsled. Een Wacker .. Källare medh förkällare och hwalfd halls med Jern dör. BtÅboH I. 8: 207 (1636). Därs. I. 9: 251 (1637). — jfr KÄLLAR-HALS.
d) anat., bot. o. med. om smalare del av organ l. yttre kroppsdel som fortsätter i ett mera ansvällt, mer l. mindre avrundat parti (huvud); äv. i fråga om patologiska bildningar (tumörer o. d.). Hoorn Jordg. 1: 22 (1697). Brott i Lårbenets hals. Martin Bensj. 279 (1782). Florman Anat. 1: 22 (1823). (Livmoderns) nedersta, smalaste, i spetsen rundade del kallas dess hals (collum). Thorell Zool. 1: 293 (1860). (Arkegoniets) öfre del kallas hals och dess nedre del buk. NF 1: 980 (1876). Bråcket bildar en knöl (tumör), som närmast buken tillsmalnar i en ”hals”. Därs. 2: 1237 (1878). Nedåt afsmalnar .. (skulderbladet) till den s. k. halsen, som slutar med en skålformig ledyta. LB V. 2: 18 (1908). — jfr BLÅS-, BROCK-, LIVMODERS-, LÅRBENS-, MODER-HALS m. fl.
e) mus. i fråga om fiolinstrument o. till lutans familj hörande knäppinstrument: från resonanslådan utgående, långsmalt, undertill vanl. rundat trästycke som på sin avplattade översida har det vid denna fastlimmade gripbrädet; äv. i fråga om harpa, benämning på den vid resonanslådans övre ända o. i vinkel mot denna fästa armen. En Theorbe, som är ett härligit instrument med en lång hals. SvBrlt. 1: 25 (c. 1700). En harpa syntes framskymta med sin stora krokiga hals af mörk acajou. Almqvist Smar. 229 (1845). Hedlund Fiolsp. 9 (1899). — jfr CITTER-, FIOL-, LUT-HALS m. fl.
f) byggn. om den del av en kolonn som befinner sig emellan kapitälets ekinus o. astragalen. Palmblad Fornk. 2: 266 (1844). 2NF 13: 853 (1910). — jfr KOLONN-, SKAFT-HALS.
g) (†) artill. om den del av en kanon som befinner sig omedelbart bakom mynningsbandet; äv. om druvhals. Törngren Artill. 2: 6 (1795). JernkA 1825, 1: 8. — jfr DRUV-HALS.
h) metall. vid stångjärns räckning under hammare: del av smältstycket som utgör övergången mellan den redan utsträckta delen av järnstången o. den ännu oräckta ”kolven”. Rinman (1788). TT 1892, s. 275.
j) (mindre br.) tekn. om huvudets å en järnvägsskena mot ”livet” avsmalnande del; förr: ”liv”. JernkA 1869, s. 102.
k) smal landremsa mellan två vattendrag, smal o. långsträckt, i hav l. sjö utskjutande landtunga, näs; äv. om smal ägosträckning mellan andra ägor. HH XIII. 1: 202 (1565). (Lat.) Isthmus (sv.) en Hals, eller trängd emellan twå Siögar. Stiernhielm WgL 104 (1663). Tersmeden Mem. 2: 165 (1735). (Herresätet Äs) egor sträcka sig från gränsen mot Fågelsta och med en långsträckt hals ända till Hjelmaren. SD(L) 1900, nr 580, s. 3. Halsen af ett landfast klippblock. TurÅ 1910, s. 362. — jfr LAND-HALS.
l) smalare, åt båda sidor sig åter vidgande del av sjö l. hav (äv. av myr o. d.); sund; trångt vattendrag. Östersiöns trånga hals som är Botn (dvs. Bottenhavet). Rudbeck Atl. 1: 329 (1679). Hemberg Kola 32 (1902). Den smala hals, som förenar Persiska viken med Arabiska havet. Hedin Pol 1: 388 (1911). — jfr KÄRR-, MOSS-, MYR-HALS.
n) mus. i notskrift: lodrätt streck l. skaft som utgår från huvudet på not som betecknar fjärdedels-, åttondedels- l. sextondelston osv. Mecklin BegTonk. 11 (1802). (Man) brukar .. vända de lägre noternas halsar uppåt och de högres nedåt. Bauck 1Musikl. 1: 49 (1864). — jfr NOT-HALS.
7) [jfr motsv. anv. i isl.] (†) benämning på partiet närmast stäven i ett fartyg; anträffat bl. i ssgr; jfr HALS-BORD, -IS.
8) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. holl., ävensom av eng. halse, hawse] sjöt. tåg l. talja varmed ett under- l. ledsegels (förligare) lovartshörn l. ett gaffel- l. stagsegels l. en klyvares nedre främre hörn halas, sträckes o. hålles nere; äv. om nedre (förligare) hörnet i lovvart av ett undersegel l. nedre främre hörnet av gaffel- l. stagsegel l. klyvare. Rosenfeldt Vitt. 181 (1672). Stick på (dvs. släck på) halsen. Weste (1807). Oxenstierna Vanderdecken 20 (1865). Halsar och skot! kom(mando)-ord, då under vändning, underseglens hals- och skothorn skola upplyftas för att ej hindra rårnas ombrassning. Ekelöf Ordl. (1898). Smith NautOrdb. (1916). — jfr BRAMLEDSEGELS-, FOCK-, LAT-, STOR-HALS m. fl. — särsk.
a) [jfr holl. groote hals] i uttr. store hals10 4, om storseglets hals. Dalman (1765). Gosselman SNAmer. 2: 30 (1833).
b) i pl. i uttr. gå l. ligga l. segla för (förr med) babords l. styrbords halsar o. d., segla bidevind med vinden från vänster resp. höger; äv. bildl. Hauswolff Nav. 293 (1756). Skepp som går med styrbords, babords halsar. Weste (1807). Att norrmännen nu (i sin tullpolitik) med god fart styra för samma halsar (som svenskarna). GHT 1896, nr 154, s. 2.
9) [jfr fsv. hardher hals o. d., isl. góðr, leiðr hals] om person; i nysv. tid anträffat bl. ss. senare ssgsled; jfr KNAK-, LÖGN-, VÅG-HALS. — särsk.
-BAND. (hals- 1538 osv. halse- 1563—1664) [fsv. halsband]
1) till 1: ringformigt l. ovalt band l. sluten kedja (av metallänkar, ädelstenar, på ett snöre uppträdda pärlor l. koraller o. d., äv. sammanhängande metallten l. -tråd, hos naturfolk äv. av snäckskal, växtfrön, tänder l. klor av djur o. d.) som bäres ss. smycke (i civiliserade länder bl. av kvinnor) kring halsen; äv. om (läder)-ring som anbringas kring halsen på hund. VarRerV 20 (1538). BtFinlH 3: 432 (1559; om hundhalsband). Min hustrus guldkädior, halsbander och andre smycken. OxBr. 5: 428 (1627). Ett halsband (för hund) med taggar till skydd mot vargens bett. Ekman NorrlJakt 103 (1910). jfr DIAMANT-, HUND-, KORALL-, LÄDER-, PÄRL-HALSBAND m. fl.
3) (förr) artill. till 6: metallband å kanonrör kring föreningspunkten mellan ”långa fältet” o. ”trumfen”. Grundell AnlArtill. 2: 35 (c. 1695). De Ron o. Virgin 3: 39 (1890).
Ssgr (till -BAND 2, zool.): halsbands-flugsnappare, m. l. r. fågelarten (tättingen) Muscicapa collaris Lin., vithalsad flugsnappare. Wahlström ExkFauna 30 (1861).
-BAST. (hals- 1541—1739. halse- 1732) (†) sammanfattande om (bak)halsens (nackens) muskler o. senor. Titt halsbast är een iernsena. Jes. 48: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: din nacksena var av järn). Kolmodin QvSp. 1: 251 (1732). —
-BEN. [fsv. halsben]
1) halskota; förr ofta i sg. med obestämdare innebörd om (halskotpelaren l.) halsen över huvud, vanl. i uttr. som syfta på livets förlust (gm avrättning) l. äventyrande. G1R 9: 338 (1534). Om han komme hijtt in uthan leigd, skulle dedh kosta hans halsbeen. OxBr. 3: 15 (1613); jfr HALS 2 d. (De måste) sådant .. medh Halszbeenet betala. Widekindi KrijgH 263 (1671); jfr HALS 2 a. Sträckia halszbenet (dvs. lägga huvudet på stupstocken). Isogæus Segersk. 519 (c. 1700); jfr HALS 1 b. Lindström Lyell 192 (1857).
-BETT.
1) bett (som göres) i halsen (på människa l. djur). (Kattens) mördande halsbett. Knöppel SvRidd. 33 (1912).
2) (†) med skarpa, utstående piggar försett halsband för hundar (till skydd mot vargar o. d.); jfr BRODD-HALS, -ÄXEL. VarRerV 44 (1538). —
-BILD. plastisk avbildning (särsk. å mynt, medalj o. d.) av en persons huvud jämte halsen. Hildebrand Medelt. 1: 898 (1894). —
-BINDEL.
1) bindel för halsen; förr äv.: halsduk (som lindas kring halsen). Mont-Louis FrSpr. 221 (1739). HLilljebjörn Hågk. 1: 12 (1865). Björkman (1889).
(3 a) -BLOSS. (vard.) i fråga om bruket att vid tobaksrökning (särsk. cigarrettrökning) draga röken ned i respirationskanalen; särsk. i uttr. dra halsbloss. SD 1916, nr 96, s. 9. —
(1, 3) -BOLDE. (-bold) (numera bl. bygdemålsfärgat) halsböld. Verelius 146 (1681). Spegel 357 (1712). —
(7) -BORD. (-bol) (†) skeppssida närmast stäven. (Det nedvräkta timret hade) slagit stampnen (dvs. stäven) och halzbolet söndhr. BtSödKultH 12: 88 (1598). —
(jfr 1 e) -BRYTANDE, p. adj. om hopp l. språng, idrotts- l. sportsprestation o. d., äv. om väg, passage, terräng o. d.: som är av den beskaffenhet att man kan riskera att bryta halsen av sig l. överhuvud sätta livet till; äv. bildl. om handling l. företag, plan o. d.: högst farlig l. vågsam, farofull, äventyrlig, riskfylld; ofta särsk. (med en viss anslutning till HALS 3 a) om sång (drillar, löpningar o. d.) l. instrumentalmusik: högst vansklig att utföra, synnerligen svår o. krävande; äv. (föga br.) ss. adv.: på ett livsfarligt l. äventyrligt sätt, katastrofalt. Dalin Arg. 1: 196 (1733, 1754). Halsbrytande stigar. Lundgren MålAnt. 1: 227 (1849, 1870). Under de halsbrytande jagterna var konungen mer än en gång i lifsfara. Carlson Hist. 2: 435 (1856). Halsbrytande koloraturer. Nyblom Bild. 201 (1864). Florio tänkte med harm på den glada öfverraskning han velat bereda sin älskade Unda Marina och som slutat så halsbrytande. Topelius Läsn. 7: 136 (1891). En järnväg mellan Övertorneå och Pajala skulle vara ett ur ekonomisk synpunkt halsbrytande företag. SDS 1929, nr 74, s. 4. —
(3) -BRÅNAD. [fsv. halsbruni] (†)
(jfr 1 e) -BRÄCKANDE, p. adj. [efter t. halsbrechend] (†) halsbrytande. Serenius (1741). PoetK 1818, 2: 38. —
-BRÄM. bräm kring halsöppningen å klädesplagg. Han skall fölgie honom på halzbremetth wttur sin gårdh (dvs. ”taga honom i kragen” o. leda honom ut ur gården). TbLödöse 147 (1589). VexiöBl. 1825, nr 48, s. 4. —
(3) -BRÄNNA, r. l. f.
1) brännande känsla i halsen (längs efter matstrupen) vid uppstötning av den sura (för kraftigt sura) magsaften (ss. symptom på digestionsrubbningar). LPetri Dryck. D 2 a (1557). Block Pest. 36 (1711). Får ni fett fläsk någon gång, så äten inte för mycket på en gång — då får ni så lätt halsbränna. Wranér BrokBild. 49 (1889).
2) (†) inflammation i halsen (med ömhet o. svårighet att svälja), halsbölder, strypsjuka o. d. Chesnecopherus RegIter F 1 a (1613). Schroderus Comenius 301 (1639; t.: die Bräune). Linné Vg. 119 (1747). —
(8) -BÄNDSEL. sjöt. å vissa segel: vid halshornet fäst smäcker lina som användes vid revning. Oxenstierna Vanderdecken 43 (1865). —
-BÄRGA, r. l. f. [väl efter t. halsberge; jfr isl. halsbiǫrg; senare ssgsleden sammanhänger med BÄRGA, skydda, bevara] (förr) om den för halsens skyddande avsedda delen av en rustning; jfr -KRAGE 2. Spegel 44 (1712). Scholander I. 2: 247 (c. 1870). Spak BlVap. 11 (1890). —
(1, 3) -BÖLD. [fsv. halsbyld] böld utanpå halsen l. (oftare) i svalget; förr äv. allmännare, om halsinflammation. (Sv.) Halsböld, swulnad i Halsen, (lat.) Angina. Linc. (1640). (Sv.) Halsböld .. (lat.) Struma. Sahlstedt (1773). SFS 1914, s. 1249. —
-DUK. duk som viras l. lägges kring halsen för att värma l. för att skydda (inner)krage o. d.; till mansdräkten hörande (nu äv. understundom av kvinnor användt), långsmalt plagg av växlande form under olika tider, förr lindat tätt om halsen, nu slutande sig efter kragen o. knutet i lycka l. rosett framtill l. försett med en rosett där o. fastgjort med spänne i nacken (jfr KRAVATT); äv. om till kvinnodräkten hörande fischy o. d., förr äv. (o. ställvis ännu i folkligt spr.) om huvudkläde l. schalett. OxBr. 11: 770 (1640). 1. gl. Halss duuk medh Kruss. BoupptSthm 30/5 1671. Halsduk .. af Svenskt svart ylle Crepon .. med en half alns långa svarta Paduband i hvardera ändan (till livmunderingen). PH 6: 3958 (1756). (Negressernas) brokiga, granna halsdukar, bundna om deras hufvuden, .. ger dem ett pittoreskt utseende. Bremer NVerld. 1: 310 (1853). Halsduken virkas af hvitt garn i en art randig, tunesisk virkning. Hagdahl Fråga 388 (1883). I frack och hvit halsduk. Björkman (1889). jfr ATLAS-, BOMULLS-, BÅTSMANS-, DAM-, FLORS-, FRUNTIMMERS-, HERR-, KORT-, LÅNG-, SIDEN-, SILKES-, SPÄNN-, YLLE-, YTTER-HALSDUK m. fl.
Ssgr: halsduks-band. (-duks- 1684—1698. -duke- 1674—1685. -duk- 1714—1765) (förr) band (fritt l. fastsytt ett i vardera ändan av en halsduk) varmed halsduk fästes o. kvarhölls kring halsen. BoupptSthm 19/8 1674, Bil. Fästemöden (har) gifuit honom .. ett paar ullstrumpor samt halssduuk och halss duukband. VDAkt. 1714, nr 55. BoupptRasbo 1765.
-knut. I den eleganta verlden är en oförvitlig halsduksknut en vigtig del af toiletten. Debay ModVexl. 64 (1859).
-spänne, till fästande av halsduk, ävensom till prydnad. Wrangel TessPal. 33 (cit. fr. 1735). PriskurKMLundberg 1899, s. 85.
-valk. (förr) valk över vilken halsduken spändes kring halsen. SFS 1849, nr 41, s. 2. BtRiksdP 1875, 5: nr 6, s. 42. —
(3) -FALL. (†) nedfallen tungspene. En signerska i Hoszby (dömdes) för halsfalle. ÄARäfst 114 (1596). Om ett höns får äta ur ett fat, må man deri hacka lika många gånger med en knifs-udd, som hönan hackat med näbben, eljest, om någon äter ur fatet, får han halsfall. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 323 (1864). —
(3) -FLUSS. (lindrigare) inflammation i svalgets slemhinna (ofta därjämte i ena l. båda mandlarna). HdlCollMed. 1690, s. 48. Wretlind Läk. 5: 26 (1897). —
-FRÄS. (numera mindre br.) = FRÄS, sbst.1 1. MedelvKlädedr. 5 (1773). Eichhorn Stud. 1: 80 (1869). —
-GROP. (hals- 1578 osv. halse- c. 1657)
1) (†) nackgrop. The (skola) brennas medh itt iern baak j halsgropen. BOlavi 15 a (1578). Rudbeck Atl. 1: 598 (1679). Acrel Chir. 166 (1759, 1775).
2) insänkning i halsens främre del, begränsad nedåt av bröstbenets övre kant o. åt sidorna av huvudets stagningsmuskler. Wollimhaus Ind. (1652). Engelke Småstad 75 (1906). särsk.
a) (†) i uttr. andan l. själen sitter i halsgropen o. d., för att beteckna att ngn är nära att giva upp andan l. ligger i själatåget. När tå .. Andan begynner at picka i Hals-Gropen, så skola the först sända effter Doctaren. Palmchron SundhSp. 236 (1642). SvNitet 1738, nr 31, s. 3.
b) (vard.) i uttr. ha hjärtat i l. med hjärtat i halsgropen, äv. hjärtat sitter i halsgropen, i fråga om den obehagliga förnimmelse man erfar i riktning från bröstet uppåt, då hjärtat (på grund av häftig sinnesrörelse, i sht ängslan l. förskräckelse) arbetar med starkt påskyndade, bultande slag. Meurman (1846). Wetterbergh GNord 78 (1862). ”Tror madam, att det är farligt?” frågade jag .. med hjertat i halsgropen. Sundblad Tusch 1: 7 (1887). Jag hade hjärtat i halsgropen. Wulff 80År 41 (1926).
c) (†) med anslutning till HALS 3 b, i uttr. som beteckna att ngn intager förtäring i (alltför) riklig mängd (så att maten l. drycken ”står honom upp i halsen”). BrölBesw. 207 (c. 1670). Doch äter väl bondpigan till det står up i halsgropen. Linné Diet. 1: 111 (c. 1750). —
(3) -GRÄS, sbst.1 (†) om vissa örter som förr användes mot sjukdomar i halsen.
2) Prunella vulgaris Lin., brunört. Bromelius Chl. 91 (1694). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 46. —
(8) -HORN. sjöt. vid klyvare, stag- o. gaffelsegel: nedre främre hörnet, vid undersegel: det hörn som vid brassningen kommer i lovvart. Rajalin Skiepzb. 193 (1730). —
-HUGGA. [fsv. halshugga] avliva (ngn) l. avrätta (dödsstraff ådömd person) på det sätt att huvudet skiljes från kroppen medelst bila (l. svärd). (Bödeln) gick åstad, och halszhug honom (dvs. Johannes) j fongahuset. Mark. 6: 27 (NT 1526). Det (anses) skamligare at varda hängd än at halshuggas. Calonius 3: 26 (1798). Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning. SFS 1877, nr 27, s. 1.
Ssg: halshuggnings-dag. särsk. (starkt bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) i uttr. Johannes' halshuggningsdag, Johannes Döparens dag, midsommarsdagen. Hertzberg Reijonen 81 (1885). —
-HÄNGE. (†) jfr -GEHÄNG. The Andelige skole icke wara Swartkonstnärer eller Trullkarlar eller tilreeda Philacteria eller Halszhänge (dvs. amuletter att bäras kring halsen). Schroderus Os. 1: 465 (1635). —
(3) -INFLAMMATION~0102. (numera föga br. i fackspr.) inflammation i svalgets slemhinna (ofta därjämte i ena l. båda mandlarna). TLäk. 1835, s. 19. Lundberg HusdjSjukd. 342 (1868). —
(7?) -IS, m.? l. n.? [jfr beträffande senare ssgsleden nor. dial. langvise, langise, nyisl. langísa, ribba l. planka som förbinder spanten ovantill längs ett skeppsbord, ävensom VISE (sv. dial. äv. vis, m.), kroken (meden) på ett årder, den del av en plog vari billen är fäst m. m., ävensom nor. dial. vis, n. stjälkar o. blad på en ört] (†) om ngn, sannol. intill stäven belägen, del av ett skepp l. (kollektivt) om det därtill använda timret. G1R 28: 358 (1558). —
-JÄRN. (hals- 1538 osv. halse- 1659) [fsv. halsiärn]
1) (förr) järnring som fästes kring halsen på den som begått ett brott l. en förseelse; särsk. dels i uttr. sätta l. ställa l. slå (ngn) i halsjärn, stå i halsjärn (vid kåken l. skampålen), dels (om grövre förbrytare) arbeta l. gå i halsjärn. VarRerV 48 (1538). (De blevo) fengxlede och slagne i bulter och halssjern. HH 20: 101 (c. 1580). Then, som blifwer befunnen med Malmtiufnad, skal .. första gången löpa twå gånger gatulop, och gå en Månad uti halsjern, at arbeta wid Grufwan. Bergv. 1: 341 (1684). MB 8: 2 (Lag 1734). Ankarström .. dömdes att, sedan han på Stockholms särskilda torg stått i halsjern och slitit spö, halshuggas och steglas. Ekelund 1FädH II. 2: 140 (1831). Rig 1922, s. 75.
2) (vard., skämts.) om överdrivet hög (trångt åtsittande) uppstående (lös)krage. jfr: Den låga dubbelvikta stärkta krage, som nu är på modet .., (är) ingalunda något torterande ”halsjärn”. SvD(B) 1927, nr 188, s. 4. —
-KAKA. (i vissa trakter, starkt vard. l. vulg.) slag med handens yttre smalsida på halsen. Blanche Tafl. 2: 107 (1856). Strindberg Skärk. 12 (1888). —
-KAPPA. (†) kapuschong; kapuschongliknande ytterplagg att hänga över axlarna (o. draga över huvudet). VarRerV 17 (1538). Förleden Bönedags afton .. bortstals et par Hals-kappor från en Vagn. DA 1793, nr 53, s. 3. Heinrich (1814). —
-KED. (numera nästan bl. med arkaistisk anstrykning i poesi o. högre stil) halskedja. Grannlåter at bäras i en halsked för Damer. KonstNyhMag. 4: 12 (1821). Lagerlöf HomOd. 226 (1908). —
-KEDJA, r. l. f. [fsv. halskädhia] kedja som bäres kring halsen (ss. prydnad). G1R 5: 216 (1528). Ett garnityr (halskedja och örhängen) af guld och emalj. VittAMB 1872, s. 109. Barnungar .. bundo sig halskedjor och armband af maskrosstänglarne. Strindberg RödaR 210 (1879). —
(8) -KLAMP. sjöt. på utsidan av brädgången fastnaglad träklamp med en skiva l. ett hål varigm store hals halas; äv. om själva skivan l. hålet. Rålamb 10: 23 (1691). Dalman 26 (1765). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(3) -KLANG. mus. klang som uppkommer, då man bildar tonen med svalgvägg, tungrot o. struplock allt för mycket närmade intill varandra. PT 1912, nr 75 A, s. 3. —
-KLENOD. jfr -SMYCKE. särsk. herald. medalj l. rosformat smycke som hänger i ett band l. en kedja omkring halsen på en heraldisk hjälm. Schlegel o. Klingspor Herald. 73 (1874). —
-KLÄDE. (hals- 1525 osv. halse- 1564) till kvinnodräkten hörande (numera bl. i folkdräkter bevarad) duk som bäres kring halsen, fri l. fastsydd vid livstyckets övre kant; fischy; förr äv.: livstycke, späns, väst; förr äv. om till mansdräkten hörande halsduk l. halskrås. JönkTb. 111 (1525). Qwinfolcks klädher äre: Halszkläde, qwinnekiortel, Förkläde (osv.). Schroderus Comenius 513 (1639; t.: das Leibichen). 1. swart KlädessKassiakka medh Halskläde på. BoupptSthm 22/5 1672. (Ett modelejon kan) nyttja i dag ett randigt, i morgon ett slätt halskläde. Polyfem I. 11: 1 (1810). Halsduken är af musselin .. och slutar på bröstet i form af et litet halskläde (en fichu). KonstNyhMag. 2: 4 (1819). Branting PrydnSöm 35 (1910). —
-KNAPP, r. l. m. knapp varmed linntyg, tröja o. d. tillknäppes i halsen. 1 hals knapp af Silfver med mörk steen utj. BoupptVäxjö 1739. —
-KNOTA, r. l. f. (hals- 1773—1889. halse- 1748) (numera knappast br.) halskota. OAcrel i VetAH 1748, s. 294. Johansson HomIl. 20: 483 (1848). Björkman (1889). —
-KNÖL.
2) (numera bl. tillf.) om struma. Björnståhl Resa 2: 128 (1773). (I Falun) förekommer struma .. endemisk, den kallas halssvulst eller halsknöl. Huss EndemSjukd. 21 (1852). Wretlind Läk. 6: 41 (1898). —
-KOTA. anat. om var o. en av de kotor som tillsammans bilda halsens skelett. Rosenstein Comp. 59 (1736).
Ssg: halskot(s)-pelare. anat. om den ”pelare” som de 7 halskotorna hos människan tillsammans bilda. 1NJA 1907, s. 460. —
-KRAGE.
1) till kvinnodräkten hörande klädespersedel som sluter sig kring halsen (o. stundom går ned över bröstet); förr äv. om till mansdräkten hörande krage, skjortlinning, rockkrage o. d. BoupptSthm 10/1 1670. Halskraga med bred Spets uppå (tillhörande en brudskrud). Fatab. 1917, s. 53 (1683). Han fattar honom bak uti halskragen. Envallsson OförtMöt. 40 (1786). 80 st. Mans-skjortor .. med .. 3 tums bred hals-krage. GT 1788, nr 66, s. 4. En knöpplad halskrage (Berthe). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 30. Halskragen, som faller öfver axlarne och lemnar halsen bar. Rydberg Frib. 27 (1857; i fråga om unga sextonhundratalskavaljerer).
2) (förr) om den del av en rustning som omgav halsen (på krigare l. stridshäst) o. var avsedd till skydd för denna; jfr -BÄRGA. Schultze Ordb. 2412 (c. 1755). KrigVAT 1846, s. 136. Mankell Fältsl. 855 (1859).
3) zool. omkring halsen på djur gående parti som bildar liksom en krage (o. består av längre fjädrar, hår, valkar, fjäll o. d.); jfr -BAND 2. Marklin Illiger 152 (1818). Dahlbom Insekt. 98 (1837). Brushanarna .. med de skimrande halskragarna och nacktofsarna. Quennerstedt Tal 1902, s. 10. —
-KRUS.
1) (†) till 1, = -KRÅS. BoupptSthm 29/4 1674. Den i trekantig hatt med plym, halskrus och häroldsstaf utstyrde pukslagaren (på en plansch från 1830). Lundin o. Strindberg GSthm 170 (1880).
-KRÅS. krås l. fräs (på skjorta, tröja o. d.) kring halsen; bröstkrås, jabot. Möller (1790). NJournD 1854, s. 152. När hon stod bakom disken, fullriggad i sidenklädning och halskrås och guldkedja, såg hon ännu ganska passabel ut. Hedenstierna FruW 26 (1890). —
-KÖRTEL. i sht anat. lymfkörtel längs halsen; stundom (i icke fackmässigt spr.) om tonsill (mandel). Lind 1: 886 (1749). Weste (1807; om tonsill). (Patienten) Hade som barn svullna halskörtlar. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1890, s. 132. —
(6) -LAGER, n. tekn. lager för stående axlar upptagande sidotryck i horisontell led. TT 1872, s. 4. För att göra separatorns gång jemn och oberoende af mindre rubbningar, är det öfre halslagret .. försedt med en gummiring. Grotenfelt Mejerih. 83 (1886). 2NF 10: 1173 (1909). —
-LIN. (i fackspr.) om viss (fordom brukad) del av liturgisk dräkt. Fornv. 1910, s. 182. Halslinet är en duk af hvitt linne, .. försedd med band eller snören i tvänne hörn. Den lägges öfver hufvudet, så att den nedfaller öfver skuldrorna, hvarefter banden läggas i kors öfver bröstet och föras bakåt, rundt om lifvet, för att slutligen knytas framtill. Branting TextilSkrud 64 (1920). —
-LINDA, r. l. f. (i fackspr.) till den liturgiska dräkten hörande (fordom brukat) plagg: stola. Kring halsen lades ”halslindan” (stola), ett framtill långt nedhängande band. Fornv. 1910, s. 172 (om förh. på 1000-talet). Därs. s. 182. —
-LISTA, f. (†) halslinda, stola. HalssLista aff Guldenduk (tillhörande Växjö domkyrka). VDBötB 1628, s. 580. —
(3 a) -LJUD. ljud bildat långt tillbaka i halsen. Bremer Strid 93 (1840; i fråga om en tupp). (Engelsmännen) hafva stor svårighet (för det italienska uttalet) genom sina fula vokaler och halsljud. Beyer Sång. 42 (1887). särsk. mus. i fråga om sång; jfr -KLANG. Arlberg Tonb. 118 (1891). En mjuk, välljudande tenorröst, som dock misskläddes af såväl halsljud som af ett starkt framträdande vibrato. PT 1904, nr 65, s. 3. —
-LOKA, r. l. f. (i Norrl. o. Finl., mindre br.) loka bestående av en kring halsen på en ren fäst skinnrem, vid vilken ena ändan av dragremmen är fastgjord. Högström Lapm. 105 (1747). LfF 1849, s. 239. —
-LÅS. (förr) halssmycke med lås. BoupptVäxjö 1844. Ända in mot midten af 1800-talet var det bland allmogen brukligt att till fästekvinnan öfverlämna en halslås, som hade samma betydelse som förlofningsringen nu för tiden. Nilsson HallMus. 78 (1902). Ett s. k. halslås, rektangulärt silfversmycke med tredubbel kedja och infattade glasstenar. RedNordM 1917, s. 8 (fr. Smål.). —
(8) -LÖDDRA, r. l. f. sjöt. hål i främre hörnet på ett stagsegel vari halsen fastgöres. Pihlström SkeppAfl. 1: 225 (1796). Balck Idr. 1: 47 (1886). —
-LÖS.
1) till 1, eg.: som är utan hals; särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) i överförd anv. i uttr. halslös gärning l. sak, gärning som är belagd med l. kan medföra dödsstraff. The, ther lag och rett ibland vore undersåter utskiffta skulle, bade uti halslöse och andre ringere saker. RA 1: 266 (1540). Den trolösa kvinna, som lockat hans fader till halslös gärning. Lundegård DrMarg. 2: 193 (1906).
-OK. ok bestående av en på halsen av en dragare vilande träbom; numera bl. i fråga om oxar (l. kor). Hals-Ok bruktes här på Hästarna, då de drogo för Vagn. Linné Gothl. 174 (1745). Juhlin-Dannfelt 294 (1886). —
-PUNG. (förr) i ett snöre kring halsen buren pung till förvaring av bruks- o. värdeföremål. Sedan han samme Jöns myrdh hade Togh han aff honom en halss pung ther war en skedh vdj. SthmTb. 30/3 1545. Forssell Hist. II. 1: 20 (cit. fr. c. 1560). —
-PÅSE. zool. påsliknande bildning under halsen på vissa djur, särsk. fåglar. Lind 1: 1052 (1749). Retzius Djurr. 143 (1772). NF 1: 822 (1876; i fråga om ett ödlesläkte). —
-REMSA. veckad l. krusad, spetskantad l. av en spets l. dyl. bestående tygremsa (vanl. fäst vid halslinningen å linntyg, tröja o. d.) som till prydnad bäres (numera bl. av kvinnor) kring halsen. Kling Spect. P 3 b (1735). Quennerstedt Torneå 1: 174 (cit. fr. 1808; ur en svensk underofficers kvarlåtenskap). Halsremsa med hålsömsbroderi (på särk). RedNordM 1925, s. 12. —
-REVBEN~02 l. ~20. zool. revben utgående från halskota (hos fåglar o. kräldjur, ngn gg gm atavism hos människan). MedArch. II. 6: 14 (1864). Sundström Huxley 43 (1874). FörhLäkS 1903, s. 247. —
-RING.
1) ring av metall (brons, guld osv.), buren kring halsen ss. prydnad (särsk. under brons- o. järnåldern, ävensom av nutida naturfolk); förr äv. allmännare, = -BAND 1. VarRerV 20 (1538). En halsring med 3 saphirer, 3 balas och 48 pärler. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 4. Nilsson Ur. I. 6: 11 (1843).
2) = -BAND 2. Wikforss 1: 734 (1804). Ofta födas björnungar med en hvit halsring. Nilsson Fauna 1: 194 (1847). Rosenius SvFågl. 1: 378 (1920). —
-ROS. (†) smycke l. prydnadsföremål i form av en ros l. rosett, buret framtill på halsen. Nu vet jag en alt för skön Hals-ros hos en Jouvelerare färdig. Stagnell Banquer. 50 (1753). LandtmBrNatKläd. 10 (1773). —
(jfr 2) -RÄTT, r. l. m. (förr) adeln tillkommande rätt att straffa sina underlydande äv. i livssaker; ofta i förb. hals- och handrätt, eg.: rätt att döma från livet ävensom till stympning (gm handens avhuggande). Bewillie wij till Ewerdelige tijder Grefue Pehr Brahe och alle hans Manlige ächte bryst och lähns arfuingar till Grefueskapet Wijsingsöö .. een absolut .. jurisdiction, halssrett och rettigheet öffuer sine landh bönder och vndersåthere. HSH 32: 95 (1654). Så påstods ännu mot slutet af 17:de årh. af .. Sparre .. en så kallad hals och handrätt. Schlyter JurAfh. 2: 169 (1879). —
(3 a) -RÖST. (numera föga br.) falsett. Mankell Lb. 10 (1835). Dalin (1852; med hänv. till falsett). —
(jfr 2) -SAK. (förr) brott som straffas med livets förlust, livssak. Halssaaker skole .. allenaste genom Wår eigen Konungzlige Persone .. benådede blifwa. Stiernman Riksd. 142 (1540). Järta 1: 266 (1832). Dalin (1852; med hänv. till livssak). —
(3) -SJUKA. (hals- 1558 osv. halse- 1642—1717) (numera bl. vard. o. folkligt) om sjukdomar av varjehanda slag i halsen, i sht halsfluss. G1R 28: 582 (1558). Palmchron SundhSp. 12 (1642). Engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än att fara till professorn. Bengts Vargt. 88 (1915). —
-SKYDD. i sht konkret; särsk. mil. om till uniform hörande elastisk, vit halsbindel av bomull l. ylle. Schulthess (1885). SFS 1907, nr 105, s. 4. Sv(art) frack m(ed) vit halsduk o(ch) mjukt, vitt halsskydd. Kjellin Troili 2: 232 (1917; i fråga om porträtt fr. 1860). InstrInf. 1928, s. 96. —
-SMOG. [fsv. hals smugh] (†) halsöppning å klädesplagg; äv. (gm missuppfattning): halslinning, krage kring halsen. 2Mos. 28: 32 (Bib. 1541). Halssmog, 2. Mos. 28: 32. En krage eller linning om halsen. Bib. 1703, Ordel. Schultze Ordb. 4625 (c. 1755). Ihre (1769). —
-SMYCKE. smycke som bäres (av kvinna) kring halsen l. framtill strax nedanför halsen. BoupptVäxjö 1747. Rydberg Vap. 130 (1891). —
(3 a) -SPECIALIST. läkare som har till specialitet att behandla halssjukdomar. Wide MedGymn. 197 (1896). —
-SPÄNNE. spänne varmed ett klädesplagg (framtill) fasthålles kring halsen; spänne användt ss. halsprydnad; jfr -LÅS. Linné Stenr. 51 (c. 1747). Fästmannen gifver sin Fästepiga Ring, Psalmbok, Silfver-halskädja och Halsspänne (osv.). VetAH 1767, s. 156. Flodström SvFolk 300 (1918). —
-STARK. [jfr mnt. halsstark] (†) halsstarrig; genstörtig; stursk. Edher treske ordh och halsstarke. G1R 4: 23 (1527). The godemen äre szå halstarke och forherdede emott gudz ordh och sanningen. Därs. 11: 280 (1537). —
-STARKA. (hastarck- 1548) (†) uppägga l. uppvigla (ngn) till halsstarrighet l. genstörtighet. G1R 16: 681 (1544). Huar tu kommer tijll wåre hytter, dhå hastarcker tu .. hammersmederne och andre wåre embetsmen emott wåre fogther tijll all treske och gijnuördighett. Därs. 19: 272 (1548). —
-STARRIG, adj. -are. adv. -t (Brask Pufendorf Hist. 233 (1680) osv.) (†, -en Lind (1738), Möller (1745, 1755)). (-starrig 1547 osv. -starig 1542. -stärrig (-sterr-) c. 1676—1703 (: -stärrigheet). -startig 1604) [av t. halsstarrig, eg.: styv i halsen; beträffande senare leden jfr STARR, adj.; -startig kan bero på (tillfälligt) inflytande från GENSTÖRTIG] som envist vägrar att böja sig l. (lojalt) foga sig efter en annans (förnuftiga) vilja, som hårdnackat fasthåller vid sin mening l. sina planer o. d., som vägrar att låta rätta sig l. taga skäl; motspänstig; genstörtig; äv. om sinnelag samt om handling o. d. som vittnar om antydda egenskap; ngn gg om sjukdom o. d.: envis. G1R 14: 253 (1542). Nu kan thet hende att ogerningsmannen så halstartig och hålnackader ähr, att han eij sanning .. vdj sin pino bekenne will. Lagförsl. 556 (1604). Frossan är .. ibland ganska halsstarrig. Lindestolpe Fross. 34 (1717). Han .. blef halsstarrigt vid sin mening. Ehrenadler Tel. 540 (1723). Et halstarrigt och olydigt barn. Säfström Banquer. Oo 4 b (1754). (K. XII hade) från sin spädaste ungdom visat en oböjlighet i lynne, som alltför snart urartade till halsstarrig envishet. Ekelund 1FädH II. 2: 31 (1831).
Avledn.: halsstarrighet, r. l. f. halsstarring, m.||ig. (tillf.) halsstarrig person. Samtiden 1871, s. 266. —
-STARRLIGA, -EN, adv. (-starrel- Schroderus Os. 2: 215, 287, 781 (1635)) (†) halsstarrigt. The blifwa så halsstarligen widh thet gambla bruket. Schroderus Uss. A 2 b (1626). Schroderus Comenius 876 (1639). —
(8) -STJÄRT. sjöt. Balck Idr. 1: 391 (1886). Lathals eller halsstjärt kallas en ända, fäst i undersegels skothorn, som man därmedels halar åt sig för att lättare kunna haka halstaljans .. krok. Bergdahl Antip. 153 (1906). —
(3) -STOPP, r. l. n.? (†) svårighet att svälja vid halssjukdom. Möller (1790). Tholander Ordb. (c. 1870). —
(8) -STOPPARE, r. l. m. sjöt. Halsstoppare, ett kort tåg med en knop i hvardera ändan, hvilket tjenar att fasthålla seglet, om än halsen skulle springa. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
-STYCKE.
1) om den del av ett klädesplagg l. en rustning som sluter sig kring halsen. Dalin (1852). UB 6: 112 (1874).
-STYV. (hals- 1541 osv. halse- 1587)
1) (numera knappast br.) som har en stel l. stram l. stolt hållning (med högburet l. tillbakakastat huvud). ConsEcclAboP 342 (1659). Så länge wäl går, tå kaste wi näsan i wädret, och gå så halsstyfwe, som wi wille stöta genom himmelen med hufwudet. Spegel Pass. 136 (c. 1680).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) halsstarrig; hårdnackad; stolt o. oböjlig; nackstyv. Thetta folcket är itt halsstijfft folck. 5Mos. 9: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: hårdnackat). Itt högfärdigt och halszstyfft Sinne. Preutz Kempis 31 (1675). Topelius Planet. 2: 134 (1889). Strindberg GVasa 45 (1899). (†) Någre Rijke äre halszstyffue vthi Papisterijt, synnerligen Hispanien och eendels Påland. Baazius Upp. 157 a (1629). —
-STYVHET—0~2 l. ~20.
1) styvhet i halsen. Lind 1: 886 (1749). Halsstyfhet, en af inflammation eller annan orsak härrörande svårighet att röra halsens muskler. Svalin Ordl. (1847). Björkman (1889).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) till -STYV 2. 5Mos. 31: 27 (Bib. 1541). Dieffuulen, .. werlden, och edhart kött .. styrckia och rådha edher .. til halsstyffheet emoot them j ären vndergiffne. Phrygius HimLif. 142 (1615). Thomander 3: 136 (1831). —
-SULME, äv. -SVULMA. (hals- c. 1613. halse- 1587—1642) (†) halsinflammation; halssvulst. Helsingius O 4 a (1587). Angina eller Halseswulma. Palmchron SundhSp. 311 (1642). —
(1, 3) -SVULLNAD. svullnad på halsen l. i svalget; halssvulst. IErici Colerus 1: 130 (c. 1645). Omslag på halssvullnader. VetAH 1763, s. 230. Hosta och bröstvärk, med halssvullnad. Porthan BrefCalonius 343 (1797). —
(1, 3) -SVULST. svulst på halsen l. i svalget. Dalin Alm. 1674, s. 32. Struma (Halsknöl, Halssvulst). Hallin Hels. 2: 788 (1885). —
(8) -TALJA. sjöt. talja medelst vilken halsen på ett segel sträckes ned o. fasthålles; äv.: stjärttalja. Rålamb 10: 47 (1691). Halstalja, lös, hugges i halslöddran för seglets sträckande. UFlott. 2: 89 (1904). —
(3) -TÄPPA, r. l. f. (†) svårighet att svälja l. andas på grund av svullnad i halsen. Wollimhaus Ind. (1652). Rosenstein Comp. 209 (1738). Dalin (1852). —
(8) -UPPHALARE~0200, r. l. m. sjöt. Oxenstierna Vanderdecken 34 (1865). Halsupphalare .., en ända för att upphala halsen på gaffelsegel. Smith NautOrdb. 160 (1916). —
-VIDD. vidd kring halsen å klädesplagg (skjorta, tröja o. d.). Freja 1873, s. 41. Jægerskjortor från 37 till 58 cm. halsvidd. Fyris 1894, nr 121, s. 4. —
-VIVEL. zool. vivelsläktet Apoderus Latr., vars arter igenkännas på sitt långsträckta, bakåt halsformigt avsmalnande huvud; särsk. om Apoderus coryli Lin., hasselviveln. Vanliga Halsvifveln (Apoderus coryli). Holmgren Insekt. 77 (1867). 2NF 32: 348 (1921). —
-VRED, n. (numera föga br.) Möller (1790). Halsvred, en af ihållande sammandragning uti en eller flera halsmuskler å endera sidan af halsen, framkallad hufvudets snedrigtning åt motsatt sida. Svalin Ordl. (1847). Björkman (1889). —
-ÅDER, förr äv. -ÅDRA. i ä. tid ofta särsk. (i fråga om åderlåtning) om halsblodåder. IErici Colerus 2: 235 (c. 1645; om blodåder). Hernquist Hästanat. 48 (1778; om pulsåder). Dalin (1852). —
(3) -ÄNGA. (†) svårighet att svälja på grund av inflammation i svalget. Chesnecopherus RegIter F 1 a (1613). —
(3) -ÖRT. (†) växten Campanula Trachelium Lin., nässelklocka (fordom använd vid sjukdomar i halsen). Franckenius Spec. B 2 b (1638). Svensson Kulturv. 517 (1893).
B (†): HALSE-BAND, -BAST, se A. —
-GROP, -JÄRN, -KLÄDE, -KNOTA, -RÄTTIGHET, -SJUKA, -STYV, -SULME (-SVULMA), se A.
Avledn.: HALSA, se d. o. —
HALSAD, p. adj.
1) till 1: försedd med (sådan l. sådan) hals; bl. i ssgr. jfr BAR-, KORT-, LÅNG-, SMAL-, SVART-, TJOCK-, VIT-HALSAD m. fl.
2) (mindre br.) till 6 a, om kruka l. urna o. d.: försedd med hals. En liten halsad (grav-)urna. Holmberg Nordb. 293 (1852). —
Spoiler title
Spoiler content