publicerad: 1959
ROST ros4t, sbst.2, förr äv. RUST, sbst.1, r. l. m. l. f. (Bar. 6: 23 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Forsius Min. 71 (c. 1613), Mortensen Strindbg 27 (1931)); best. -en, ss. n. -et; pl. (†) -er ((r)o`(ster) Weste) (Weste (1807)) l. (ss. n.) = (Fries BotUtfl. 3: 365 (1864; i bet. 3 a)); förr äv. (i bet. 3 a) RÖSTA, r. l. f.
Ordformer
(roost 1597. rost (rå-) 1526 osv. rust 1556—1642. röst c. 1613. rösta 1737)
Etymologi
[fsv. roster, m., rost, rust, m. l. n., ruste, m. (i ssgn iärnruste), sv. dial. rost, rust, röst m. m., m., rosta, f.; jfr dan. o. nor. rust, nor. dial. rust, f., fsax. rost, m. (mlt. rost, rust, m.), mnl. roest, rost, n. l. m. (holl. roest, n. l. m., i ä. holl. äv. f.), fht. rost, m. (t. rost, m.), feng. rūst, m. (eng. rust); i avljudsförh. till RÖD; jfr äv. isl. rostungr, valross, sannol. eg.: den rostfärgade, o. rosmhvalr, valross (se ROSMER); ordet är i nord. spr. möjl. lånat från mlt.]
1) om beläggning o. d. (av olika färg) som bildas på vissa metaller gm invärkan av fuktighet o. d.; vanl. (jfr dock e, f) om brun- l. rödaktig, stundom gulaktig hinna l. (fläckvis uppträdande) beläggning av järnoxidhydrat av varierande sammansättning (jämte andra närstående järnföreningar), som gm invärkan av luftens fuktighet o. d. bildas på ytan av (blankt) järn o. stål (o. som med tiden helt kan förstöra metallen); äv. om dylikt järnoxidhydrat (osv.) som avskilts l. lossnat från (föremål av) järn l. stål o. förekommer i lösa flagor l. korn o. dyl. l. ss. fläckar o. d. på (föremål av) tyg, trä, papper o. d., äv. övergående i bet.: rostfläck; stundom abstraktare, övergående i bet.: rostbildning l. rostning; ofta i uttr. som beteckna att (icke l. sällan använda) järn- l. stålföremål angripas l. förstöras gm rostning; äv. allmännare: järnoxidhydrat (jämte andra närstående järnföreningar); jfr d. Kniven är angripen l. skadad av rost. Knacka rost, gm knackning med hammare, hacka o. d. avlägsna rost (från järn l. stål). Gnida, skura bort rosten från en kniv. G1R 26: 664 (1556). Rost förtärer järn, men sorg hiertat. Törning 130 (1677). 4 1/2 paar Öhrngåtzwaar 1. Dito medh Rost på. BoupptSthm 1678, s. 535 b. Alla Järn, samt Ankare, som komma uti Murarne (på boställen), böra beckas då de äro varma, hvilket sedermera förvarar dem för Råst. PH 6: 3833 (1755). Rost .. är Järnets kräfta. Törngren Artill. 1: 127 (1794). Ären gro samman i blödande famn / Och rosten sig mättar på svärden. Beskow Vitt. 195 (1829, 1862). Att dag efter dag .. banka och skrapa rosten från allt järn på ett järnfartyg. Mörne Hamn 25 (1927). Rost förstör snart ett järnföremål, då den har benägenhet att angripa och syrsätta det underliggande järnet. 3NF 16: 1110 (1932). Bolin KemVerkst. 25 (1942; allmännare). jfr (†): Crocus Martis (dvs. järnoxid, ferrioxid), Som intet är något annat, än ett till rost eller slagg förtärdt Järn. Rinman JärnH 23 (1782). — jfr GRAV-, JÄRN-ROST. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. rost av järn, (järn)rost. (De sjukas) watn (dvs. urin) synes såsom rost aff iern, swart. BOlavi 14 b (1578).
b) (numera mindre br.) i uttr. taga rost, angripas l. skadas av rost, rosta; äv. mer l. mindre bildl. Då en hoop rumrikt järnskräp under bahr himmel i rägn och sniö lätteligen tog skada och råst. Polhem Invent. 46 (1729). Der låt oss (dvs. typograferna) troget stå på post / Och bruka våra händer, / Att sanningen ej tager rost / I våra fria länder. CVAStrandberg 1: 109 (1853). De svenska vapnen visade sig ej ha tagit någon rost af den långa freden. Hjärne K12 101 (1902). Cannelin (1921).
c) (numera mindre br.) i uttr. sätta rost, förorsaka rostbildning. (Gevären böra smörjas väl) på det fuktigheten ej må sätta rost. Brummer 43 (1789). Engström Penn. 243 (1927).
d) om brun massa som flyter i l. på järnhaltigt (käll)vatten l. som (ur sådant vatten l. gm kemiska omvandlingar av järnhaltiga mineral o. d.) avsatt sig på marken l. på stenar o. dyl. o. som består av järnoxidhydrat l. närstående järnföreningar; järnockra; förr äv. allmännare: ockra (jfr e). (Lat.) Ochra. .. (Sv.) Rost. Linné SystNat. 185 (1748). (Lat.) Ochra ferri rubra. (Sv.) Rost. Därs. 205. Af de naturkunnige fördelas jord-sorterne uti svartmylla, lera, sand, krita och ross (felaktigt för rost) eller ochra. Löwenhjelm PVetA 1751, s. 12. Där starka Vitrioliska Kiser visa sig, är knapt någon Sten, som icke har Rost och Rostfläckar. Rinman JärnH 701 (1782). En blodig rost på ytan af pölarna simmar (i de litauiska träsken). Jensen Mickiewicz Tad. 118 (1898). 2SvUppslB 28: 47 (1954). jfr KÄLL-ROST.
e) (numera bl. ngn gg i högre stil) om hinna l. beläggning o. d. av olika kemiska föreningar som bildas på (föremål av) andra metaller än järn (o. stål); särsk. om grönaktig beläggning på (föremål av) koppar l. kopparhaltiga metallegeringar, ärg, patina; jfr f. Idhart gull och sylffuer är förrostat, och theras rost skall .. vpäta idhar köt så som en eeld. Jak. 5: 3 (NT 1526; Luther: yhrer rost, Vulg.: aerugo, gr. ὁ ἰὸς α'ντῶν; Bib. 1917: rosten därpå); jfr h. Thet guld som man på them (dvs. avgudabilderna) henger til at prydha them medh, thet skijn intet, när man icke affwiskar rosten. Bar. 6: 23 (Bib. 1541; Luther: den rost, Vulg.: æruginem; Apokr. 1921: rostfläckarna). Pläghar och elies Röstet wäxa på kopparen aff watn. Forsius Min. 71 (c. 1613). Guld och silfver .. äro de aldra ädlaste, subtilaste, och mot eld. vattn och rost beständigaste bergarter. NumismatMedd. 22: 178 (c. 1721); jfr huvudmomentet. Lindfors (1824). Harlock (1944). jfr KOPPAR-, SILVER-ROST. särsk.
α) [jfr d. ædel l. antik rust, t. edler l. antiker rost, lat. aerugo nobilis] i uttr. ädel, förr äv. antik rost, ärg l. patina på (föremål av) koppar l. brons (jfr ÄDEL-ROST); äv. bildl., om ngt som skänker ngt en ålderdomlig (o. vördnadsvärd) l. förfinad prägel l. karaktär o. d. (jfr PATINA, sbst.3 slutet). Frithiofs Lycka och Afskedet .. äro helt och hållet moderna, ehuru det varit lätt att äfven här tillblanda några korn antik rost. Tegnér (WB) 5: 380 (1825). Det gamla herrliga, kärnfriska kyrkospråket, med sina vördnadsbjudande arkaismer, sina gammaldags ordfogningar, hela sin ädla rost. Därs. 8: 95 (1836). Östergren (1936).
β) [jfr ä. t. bleirost, om olika ämnen som uppfattats ss. motsvarigheter hos bly till rost på järn, särsk. om blyvitt, fr. rouille de plomb, blyvitt] (†) i utvidgad anv., i ssgn BLY-ROST, sannol. om blyvitt (TullbSthm 22/7 1561, Därs. 30/9 1581).
f) (i sht i bibeln o. därav påvärkat spr.) i sådana uttr. som rost och mal l. mal och rost l. rost och maskar, för att beteckna sådant som skadar l. förstör materiella ting l. ägodelar o. d. (jfr MAL, sbst.2 1 a δ). I skolen icke försambla idher äghodelar på iordhenne ther som rost och maal förderffwar them .. vtan försambler idher äghodelar j himmelen, ther som hwarken rost eller maal förderffwar them. Mat. 6: 20 (NT 1526; Luther: rost, Vulg.: aerugo, gr.: βρῶσις; Bib. 1917: mott och mal). (Avgudabilderna) kunna icke förwara sigh för rost och maal. Bar. 6: 11 (Bib. 1541; Luther: fur dem rost, Vulg.: ab ærugine; Apokr. 1921: rost och maskar). Den rikedom, som rost och mal / ej ha fördärfvat än. Anderson Dikt. 150 (1889).
g) [jfr fr. rouille, järnbeta] i utvidgad anv., om järnsalt(er) ss. betmedel; i ssgrna ROST-BAD, -BETA, -KYP.
h) (i sht i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl. (jfr b, e α, 3); särsk. om ngt som liksom rost (så småningom) tär l. fräter på ngt l. äter sig in i ngt l. värkar fördärvande l. nedbrytande o. d. på ngt. The ogudachtighas Rijkedom .. skal förgås och rustas, hwilket skal wara ett Tekn, at en Rust skal komma öfwer theras Kött, och skal thet som en Eld medh hast vpfräta. Palmchron SundhSp. 238 (1642) [jfr språkpr. från NT 1526 under e]. (Den långa freden i England hade) giordt inwånarna .. oöfwade i krigzsaker. .. Hwilkas rost then tappre Konung Wilhelm skal sedan temmeligen vpfäjat hafwa. Isogæus Segersk. 140 (c. 1700). Om ännu vid våra Lärosäten vidhänger dem (dvs. kunskaperna) något af barbariets rost och grofhet, så är det smaken allena, som kan polera .. dem. Kellgren (SVS) 4: 294 (1782). Väl dikten snart skall löpas an af rosten, / men aldrig helt skall dräpas utav frosten / vad varmt jag drömt. Levertin Leg. 149 (1891). (Orion) kan aldrig dra sitt svärd; det hålles fast i skidan av tusen ljusårs rost. Lindström Leksaksb. 131 (1931).
2) [eg. elliptiskt för ROST-BRUNT, -FÄRG l. -RÖTT] (ngt vard.) om färg(nyans) som påminner om rost; särsk. om roströd färg, rostrött. Färgen stöter i rost. En elegant .. dräkt .. i .. gult, rost eller svart. Idun 1936, nr 22, s. 25.
3) [eg. bildl. anv. av 1] (i sht i fackspr.) om mer l. mindre rostfärgade l. om rost (i bet. 1) påminnande bildningar på växter l. växtdelar samt i användningar som ansluta sig härtill.
a) om (av sporer av rostsvamp bestående stoft i) de sår på blad- l. stam- l. blomdelar, som uppstå hos växter angripna av rostsvamp (i ä. tid uppfattade ss. orsakade av rost (i bet. 1) l. ss. uppkomna på liknande sätt som rostskador på järn); ofta om själva den av rostsvamp förorsakade sjukdomen; äv. (i sht bot.) om rostsvamp (i denna bet. numera bl. koll. l. i sg. med totalitetsbemärkelse); förr äv. om (l. med inbegrepp av) brand (se BRAND, sbst.1 I 4 d). Jordennes gröda och årsväxten .. fördärvas .. (bl. a.) av rost, som nedfaller på säden av den onaturliga dimma, som av morasen uppgår. NorrlS 14: 68 (c. 1640). Jag tror at Adam eij haar wist af något frost / Eij heller såg then tijd på gräs och örter rost. Spegel ÖPar. 16 (1705). Af det skadefrö, som Dimban lämnat, blir omsider i Kornet en tärande Rost. VetAH 1742, s. 270. Rost .. Visar sig som et gult mer och mindre åt rödt stötande rostlikt pulver i fläckar på en del löf och blad. Retzius FlOec. 431 (1806). Dalin (1855; angivet ss. liktydigt med brand). De egentliga Rosten hafva sporerna först perlbands-likt förenade. Fries BotUtfl. 3: 365 (1864). Rost är sedan urminnes tider känd som en af sädesslagens mest förhärjande sjukdomar. LB 2: 181 (1900). Lindfors SjOdlVäxt. 17 (1927). jfr AGN-, BERBERIS-, BET-, BLAD-, BLÅS-, BRUN-, BÖN-, FILT-, GELÉ-, GRAN-, GRANBARRS-, GRÄS-, GUL-, HORN-, HÄXKVAST-, HÖST-, KLÖVER-, KORN-, KRON-, KRUSBÄRS-, LIN-, LOCK-, LÖK-, MAJS-, MALVA-, NEJLIK-, NÄSSEL-, PIL-, POPPEL-, PRICK-, SKÅL-, SVART-, SÄDES-, VETE-ROST m. fl. särsk.
β) (numera bl. tillf.) i uttr. gul rost, gulrost; förr äv.: brunrost på råg. UpsLäkF 1867—68, s. 610. LAHT 1894, s. 207.
b) om tjock, vit beläggning på stjälkar o. blad av vissa växter (i sht av fam. Cruciferæ), bestående av förökningsceller av svampen Albugo candida (Pers.) O. Ktze; äv. om denna svamp.
d) om korkfärgade fläckar på frukt, vanl. förorsakade av besprutning med olika medel mot insekter o. d.; i ssgn KORK-ROST.
e) i sht trädg. om bildning (i form av prickar l. fläckar o. d.) som normalt förekommer på skal av vissa frukter (i sht vissa päron o. äpplen) o. som till färg o. utseende påminner om rost (i bet. 1). Den hos en del frukter förekommande rosten. Eneroth Pom. 1: 100 (1864).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till rosta, v.1): A: ROST-AND. [jfr t. rostente] zool. andfågeln Casarca casarca Lin., som har rödbrun fjäderdräkt. 1Brehm 2: 511 (1875).
-ANLUPEN~020. överdragen med (en beläggning l. hinna av) rost, rostig. Rost-anlupit Jern. VetAH 1813, s. 123. —
-ANSÄTTNING~020. (numera bl. tillf.) särsk. konkret, om fläck l. lager o. d. av rost på föremål av järn l. stål; jfr ansättning I 3 a slutet. KrigVAH 1837, s. 349. Balck Idr. 2: 232 (1887). —
(1 g) -BAD. [jfr fr. bain de rouille] (†) vid färgning använt bad (se d. o. 1 c) med järnsalt(er) ss. betmedel; jfr -beta. Pasch ÅrsbVetA 1829, s. 25. AHB 56: 74 (1871). —
-BESTÄNDIG. (i fackspr.) som icke rostar, rostfri (se d. o. 2), rosthärdig (se d. o. 1). BonnierKL (1926).
-BILDNING. abstr. o. konkret. EldhandvSkjutsk. 2: 99 (1877; konkret). SoldIInf. 1944, s. 14 (abstr.). —
-BLADIG. bot. i uttr. rostbladig alpros, (den i vårt land ss. prydnadsväxt odlade) växten Rhododendron ferrugineum Lin., som har på undersidan rostfärgade blad. Hylander Prydnadsv. 63 (1948). —
-BRUN. som har samma (röd- l. gulaktigt) bruna färg(nyans) som rost; äv. om färg o. d.: som utgör sådan nyans; jfr -färgad, -gul, -röd. Rinman JärnH 669 (1782). Bokarnas rostbruna löv. Oterdahl Skram 100 (1919). Edström Hund. 39 (1948; om färg).
rostbrunhet, r. l. f. egenskapen att vara rostbrun; rostbrun färg(ton) l. nyans. VetAH 1813, s. 123. —
-BRUNT, n. jfr -brun. Nilsson Fauna II. 1: 171 (1824). En fana i rostbrunt och vitt. SvD(A) 1932, nr 321, s. 3. —
(1, 3, 3 a) -DAGG. (†) om honungsdagg l. mjöldagg l. skorv o. d. på frukt. Den .. (på frukt) befinteliga rostdaggen (mehlthau) är almänna orsaken til .. dysenterien. SvMerc. IV. 2: 380 (1758). —
(3 a) -DIMMA, r. l. f. (mera tillf.) om dimma som enligt (i sht äldre) folklig uppfattning åstadkommer rost på säd. Väring Frost. 9 (1926). —
-FIL. (†) fil (se fil, sbst.2 1) för avfilning av rost? 12. Råstfijlar 3. Ståålfijlar. BoupptSthm 19/7 1653 (efter kanngjutare). —
(1, 3 e) -FLAMMA, r. l. f. (mera tillf.) särsk. om rostfärgad flamma (se flamma, sbst. 2 b) på skal av frukt (t. ex. äpple); jfr rost, sbst.2 3 e, o. -strimma. Smirnoff Eneroth 1: 208 (1896; på äpple). —
(1, 3 e) -FLAMMIG. som har l. utmärkes av rostfärgade flammor (se flamma, sbst. 2 b) l. strimmor. Sernander LöfängBjärkSäb. 33 (1925; om jord). —
-FLINGA, r. l. f. (mera tillf.) = -flaga; äv. bildl. (motsv. rost, sbst.2 3 e), om rostfärgad, flingliknande bildning på skal av frukt. Eneroth Pom. 2: 177 (1866; på päron). —
-FLOCK, r. l. m. flock (se flock, sbst.1 1) av rost (i vatten); jfr rost, sbst.2 1 d, o. -flaga, -flinga. VäxtLiv 2: 37 (1934). —
-FLÄCK. (rost- 1679 osv. roste- 1732)
1) till 1.
a) fläck på järn l. stål, förorsakad av rost(angrepp). En liten råstefläck kan vida kring sig fräta, / och gropar, vtan tand, i hårda stålet äta. Kolmodin QvSp. 1: 275 (1732). Hedberg VackrTänd. 128 (1943).
b) fläck som uppstått på ngt (särsk. tyg o. d.) gm beröring med ett rostigt föremål l. med rosthaltigt vatten o. d. (jfr c). 8 1/2 aln(ar) g(amma)lt förskiemt Clösterlereft med rostfleckar uppå. BoupptSthm 1679, s. 45 a. Rostfläckar i handfatet från en droppande kran behandlas med saltsyra. Holm AlltFläck. 33 (1946).
c) om fläck av järnockra o. d. som avsatt sig i naturen på sten l. mineral o. d. (jfr rost, sbst.2 1 d). Rinman JernH 701 (1782). Rostfläckar och limonitanhopningar efter kismineral i bergarterna. Ramsay GeolGr. 1: 186 (1912).
d) (numera bl. ngn gg i högre stil) motsv. 1 e: fläck av beläggning på andra metaller än järn (o. stål). (Avgudabilderna) äro .. överdragna med guld för att se sköna ut; men om man icke gnider av rostfläckarna, så blänka de alls icke. Bar. 6: 23 (Apokr. 1921). särsk. bildl., i uttr. ädla rostfläckar, om ngt som gm sin ålderdomliga o. vördnadsvärda karaktär o. d. förskönar ngt; jfr rost, sbst.2 1 e α. Hvem älskar icke, synnerligast af esthetiska skäl, de ädla rostfläckarna på vårt gamla Bibelspråk, de hårda men kraftiga arkaismerna. Tegnér (WB) 6: 275 (1829).
e) mer l. mindre bildl. (jfr d slutet o. rost, sbst.2 1 h); särsk. om ngt skadligt l. fördärvligt o. d. Crusenstolpe Tess. 2: 69 (1847). Du (har) ej gifvit Din vänskap för mig tid att angripas af en enda liten rostfläck. AnderssonBrevväxl. 2: 318 (1851). Skogvakt. 1893, s. 183.
2) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv. av 1 a (o. b): rostfärgad fläck (jfr 3); jfr rost, sbst.2 2. (Fjädrarna) voro svarta med rostfläckar. Linné Gothl. 217 (1745). Hartman Naturk. 193 (1836).
3) (i sht i fackspr.) till 3 a (l. i utvidgad anv. av 1, motsv. rost, sbst.2 3 a): fläck som bildats på (del av) en växt gm angrepp av rost(svampar). Gadd Landtsk. 3: 468 (1777). (Svartrosten) lefver i värdplantans inre och röjer sin närvaro genom de ”rostfläckar”, som han frambringar på densammas yta. LB 2: 182 (1900). —
1) fläckad av l. gm rost, som har rostfläckar (se -fläck 1, särsk. 1 a, b). Rostfläckat förkläde. Hammenhög Torken 302 (1951).
2) (föga br.) i utvidgad l. bildl. anv.: som har rostfärgade fläckar (jfr -fläck 2). Rostfläckade katten. FoFl. 1906, s. 23 (om det indiska kattdjuret Felis rubiginosa Geoffr.). —
2) i utvidgad l. bildl. anv.: som har rostfärgade fläckar (jfr 3 o. -fläck 2). Bakvingens afvigsida (på pärlemorfjärilen är) rostfläckig med silfverfläckar och roströda oceller. Thomson Insect. 142 (1862). Här stod ormbunkarna .. gulnade och rostfläckiga. Siwertz Fribilj. 83 (1943).
b) i sht trädg. om (skal på) frukt (i sht päron l. äpple): som har rostfärgade fläckar; jfr rost, sbst.2 3 e. Skalet (på päron) är glatt, sällan fetaktigt såsom hos en del äplesorter, men ofta åtminstone till någon del rostfläckigt. Eneroth Pom. 1: 138 (1864). —
-FRI. [jfr t. rostfrei, eng. rustless]
1) till 1: fri från rost; rostren; särsk. om (föremål av) järn l. stål; äv. övergående i bet.: blank, felfri. Lyceum 2: 146 (1811). Mycket rostigt jern har .. funnits vara bättre att smida än rostfritt. Almroth Karmarsch 196 (1838). Rostfria svärden drogo de halft. Arfwidsson Oisian 1: 252 (1842). Genom in- ocn anoljning kunna gevärets alla jern- och ståldelar en längre tid hållas rena och rostfria. Jochnick Handgev. 111 (1854). Fullständigt rostfritt vatten. VäxtLiv 2: 39 (1934). Martinson ArméHor. 178 (1942).
2) till 1: som icke kan angripas av rost; särsk. om (föremål av) stål (l. järn): som på grund av tillsatser av vissa andra ämnen (krom, nickel, molybden) icke kan angripas av rost; rostbeständig, rosthärdig, rostsäker. Rostfria aluminiumfjädrar (i snörliv). KatalÅhlénHolm 35: 27 (1915). Rostfritt ståls användningsområden. JernkA 1920, s. 362. Rostfritt stål — en tysk uppfinning. Representerat redan på Baltiska utställningen (1914). SvD(A) 1921, nr 12, s. 11. Rostfritt järn. HandInd. 580 (1927). Gas, elektricitet och rostfritt stål har revolutionerat husmoderns arbete i köket. Bolin VFöda 396 (1934). Rostfri sked. StKokb. 67 (1940). särsk.
a) i utvidgad anv., om lokal (i sht kök o. d.): försedd med utrustning o. d. av rostfritt stål. Ett mode som står sig är det rostfria köket. SvD(A) 1935, nr 250, s. 1. Därs.(B) 1943, nr 101, s. 5.
b) i n. sg. obest. (stundom äv. best.), substantiverat, om rostfritt stål l. (koll.) om föremål l. redskap o. d. av rostfritt stål; särsk. dels om ätvärktyg (skedar, gafflar, knivar) l. andra husgeråd (t. ex. fat, skålar) av rostfritt stål, dels om diskbänkar l. annan köksutrustning o. d. av rostfritt stål, dels i uttr. (sked, fat o. d.) i rostfritt, (sked osv.) av rostfritt stål. Köpa rostfritt (dvs. rostfria ätvärktyg). Ha rostfritt (dvs. rostfri diskbänk o. d.) i köket. KatalHantvSthm 1934, s. 74. Till köksinredningar har det rostfria varit accepterat länge nu. Boet 1938, s. 220. Ätverktyg i rostfritt. SvHem 1954, s. 234. Anm. till 2 b. Stundom användes (i sht vard.) ordet rostfritt ss. rent sbst. med best. -et. Köket med en låda för rostfrittet. Idun 1958, nr 5, s. 38.
3) (i sht i fackspr.) till 3 a: fri från angrepp av rost(svampar); äv. om tid: varunder angrepp av rost(svampar) icke förekommer l. förekommit. Kornet, äfven der det växte alldeles invid mycket rostig hafre, var i det närmaste rostfritt. LAHT 1894, s. 207. SmåskrLandtbr. 8: 15 (1896; om år).
-FRÄKNE. (mera tillf.) rostfärgad fräkne; i sht i pl.; jfr rost, sbst.2 2. Hammenhög Torken 210 (1951). —
-FRÄTT, äv. (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) -FRÄTEN, p. adj. frätt l. starkt angripen av rost. En medelstor s. k. ”nickhake”, naturligtvis starkt rostfrätt. Klinckowström 3MånDag 79 (1891). Hans långsvärd med rostfräten egg. Lindqvist RysslSång 1: 242 (1904). —
-FULL. (numera bl. tillf.) full av rost, rostig. Wollimhaus Ind. (1652). Rostfulla bitar af spjut och svärd. Strinnholm Hist. 2: 440 (1836). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, r. l. f. [jfr t. rostfarbe]
1) om den rödaktiga, brunaktiga l. gulaktiga färg(nyans) som utmärker rost; särsk. om rostrött l. rostbrunt; dels om färg som beror på närvaro av rost, dels om färg (hos föremål o. d.) som till nyansen överensstämmer med l. liknar denna. Hiärne 2Anl. 222 (1706). Skifvor (av alunskiffer), som med tiden .. öpna sig uti tunna blad och antaga emellan Lossnorne en rostfärg af gul Järnochra, som utmärker dess Järnhalt. Rinman 1: 43 (1788). Stark rödaktig rostfärg på ylle (erhållen vid färgning med en lav). Westring SvLafv. 2: 16 (1805). När en höstkväll kring bygden sitt bårtäcke lagt / och i rostfärg sig hagarna klädt. Flensburg Sång. 109 (1911, 1915).
-FÄRGA, v. -ning. (mera tillf.) giva (ngt) l. komma (ngt) att antaga färg av rost; färga (ngt) rostbrunt l. rostrött; i sht i pass. med intr. bet. samt ss. vbalsbst. -ning. Hösten är kommen ännu en gång. Lindarna rostfärgas. Strindberg TrOtr. 4: 214 (1897). VäxtLiv 2: 39 (1934: rostfärgning). Dukarna rostfärgas lätt, om man är oförsiktig med gamla rostiga knivar. Östergren (1936). —
-FÄRGAD, p. adj. jfr -färg 1 samt -brun, -gul, -röd. Linc. (1640; under ferrugineus). Kolsyrad qvicksilfveroxid är ett rödgult eller till och med rostfärgadt pulver. Berzelius Kemi 2: 368 (1812). Westergren LungSj. 119 (1932). särsk. bot.
b) (föga br.) i uttr. rostfärgad slöjskivling, slöjskivlingen Hypholoma velutinum (Pers.) Quél. (som har gulbrun hatt o. fot), tårslöjskivling. Romell Lindblad 49 (1901). —
-FÖRTÄRD, p. adj. (numera bl. tillf.) sönderfrätt av rost; äv. bildl. Rostförtärda svärd och spjut. MarkallN 2: 8 (1821). Strinnholm i 2SAH 19: 177 (1838; bildl.). —
-GRAD, r. l. m. (i fackspr.) grad av rostbildning (på föremål o. d.). IVA 1939, s. 6. —
-GRODD, p. adj. [jfr d. rustgroet] (i vitter stil, tillf.) som rostat fast i ett underlag l. fäste o. d., igenrostad. Månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr. Karlfeldt Vildm. 19 (1895). —
-GROP, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2559). grop (i föremål av stål l. järn) uppkommen gm rostbildning. SvKrig 1611—1632 Bil. 2: 184 (1838; i kanons lopp). —
(1 d) -GRUS. (numera bl. tillf.) om grus på vilket rost från järnhaltigt vatten avsatt sig. Hiärne Suurbr. 15 (1680). —
-GRÅ. (numera knappast br.) grå med skiftning i rostbrunt, gråbrun. Nilsson Fauna II. 1: 169 (1824). Vingpennorna (på göktytan) äro svartbruna och i kanterna rostgrått fläckiga. Ericson Fågelkås. 1: 115 (1906).
Avledn.: rostgråaktig, adj. (numera knappast br.) som stöter i grått med skiftning i rostbrunt; förr äv. i n. sg. obest., substantiverat, om sådan färgnyans. Nilsson Fauna II. 1: 189 (1824; äv. substantiverat). Ström SvFogl. 42 (1839). —
-GRÅTT, n. (numera knappast br.) grå färgnyans med skiftning i rostbrunt, gråbrunt. Nilsson Fauna II. 1: 191 (1824). —
-GUL. [jfr t. rostgelb] som har samma (röd- l. brunaktigt) gula färg som (vissa typer av) rost; äv. om färg o. d.: som utgör sådan nyans; jfr -brun, -färgad, -röd. Möller (1790). Hösten med vissnandets rostgula och scharlakansflammande löv. Krusenstjerna Fatt. 1: 371 (1935).
-GULT, n. rostgul färg.
2) motsv. färg, sbst.1 2 (b); särsk. om färg bestående av järnoxidhydrat l. närstående järnföreningar. TullbSthm 5/6 1581. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 36. UB 5: 515 (1874). —
-HACKA, r. l. f. (i fackspr.) hacka avsedd l. använd för avlägsnande av rost. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-HACKA, v. [jfr -hackning] (i fackspr.) med en hacka o. d. befria (ngt) från rost; i sht i pass. Aktra segelkojen, som rosthackades och målades. VFl. 1921, s. 79. —
-HACKNING. (i fackspr.) avlägsnande av rost medelst hackning; jfr -hacka, v. Elektrisk Rengöring af Ångpannor och Rosthackning. SD 1917, nr 139, s. 1. —
-HALTIG. (mera tillf.) som innehåller rost; särsk. till rost, sbst.2 1 d. Gneislagren äro svagt rosthaltiga. Fennia VII. 2: 19 (1892). —
-HOLK, sbst.1 (vard., numera bl. tillf.) om rostigt gevär; jfr holk, sbst.1 1 d. Skogvakt. 1891, s. 114. —
-HOLK, sbst.2 (vard., mera tillf.) nedsättande benämning på (rostigt) järnfartyg; jfr holk, sbst.2 2. VFl. 1926, s. 86. —
-HÄRDIG. (i fackspr.)
2) till 3 a, om växt: som har förmåga att motstå angrepp av rost- (svampar).
(1, 3 a) -HÄRJNING. särsk. (i fackspr.) till 3 a: förhärjande angrepp av rost(svampar). SmåskrLandtbr. 8: 22 (1896). —
-HÄTTING ~hät2iŋ, r.; best. -en; pl. -ar. [senare leden avledn. av hätta, sbst.] bot. svampen Galera tenera (Fr.) Schaeff. (som har rostbrun hatt o. fot). Krok o. Almquist Fl. 2: 221 (1907). —
-JORD. [jfr t. rosterde] geol. jord som på grund av förekomst av järnoxidhydrat har en rostbrun l. roströd färg (jfr rost, sbst.2 1 d); särsk. om (lager av) dylik jord som bildar det understa skiktet i en podsolprofil. Flodström Naturförh. 143 (1918).
-KAVLE. (föga br.) bot. växten Alopecurus æqualis Sobol. (som har rostfärgade ståndarknappar), gulkavle. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 781 (1901). Bolin SvGräsFrön 10 (1908). —
-KITT. [jfr t. rostkitt] tekn. ett slags kitt (innehållande järnfilspån o. salmiak), som snabbt rostar o. som användes för tätning av fogar l. håligheter o. d. på järnföremål, järnkitt. Zidbäck (1890). —
-KNACKARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (mera tillf.) person som knackar rost.
2) (i fackspr.) värktyg l. redskap använt vid avlägsnande (bortknackning) av rost (från plåt o. d.). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 533. —
-KNACKNING. (i sht i fackspr.) bortknackning av rost (från plåt o. d.). Hornborg Antip. 82 (1915). —
-KOL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2560). (i fackspr.) om mer l. mindre roströd form av träkol som erhållits vid torrdestillation av trä under relativt låg temperatur. 2UB 8: 34 (1900). —
-KONKRETION. geol. (gm vittring av järnhaltiga mineral bildad) konkretion (se d. o. 1 a) innehållande järnockra; jfr rost, sbst.2 1 d. Fennia IV. 5: 28 (1891). —
(3 a) -KORN. (i fackspr.) på grund av rostangrepp skrumpet sädeskorn. SmåskrLandtbr. 8: 18 (1896). 2NF 28: 68 (1918). —
-LAV. bot.
1) till 1: laven Caloplaca ferruginea (Huds.) Th. Fr., som har roströda l. rödbruna frukter. Krok o. Almquist Fl. 2: 120 (1907).
2) (†) till 1 e: laven Icmadophila ericetorum (Lin.) Zahlbr., som har ärggrön bål, myrlav. Acharius Lich. 53 (1798). —
-MASSA, r. l. f.
2) (föga br.) miner. om aggregat av järnoxidhydrat, göthit; jfr rost, sbst.2 1 d. Gertz o. Grönwall Min. 29 (1923). —
-MÅN, r. l. m. tekn. så mycket som man av hänsyn till rostning tar l. måste ta mera av järn l. stål vid vissa konstruktioner o. d.; tillåtlig l. beräknad förlust gm rostning. Rostmån vid järnkonstruktioner för vattenbyggnader. SFS 1919, s. 358. —
(3 a) -MÖGEL. (†) bot. om svamp tillhörande den i äldre systematik förekommande ordningen Sepedoniacei (till vilken hänfördes det till sotsvamparna hörande släktet Tuburcinia (Fr.) Woron., en form av kärnsvampen Hypomyces chrysospermus (Bull.) Tul. m. m. o. vilken ansågs ss. en förmedlande grupp mellan mögel- o. rostsvampar); anträffat bl. i pl., om denna ordning. Fries BotUtfl. 3: 363 (1864). —
-NATE. bot. växten Potamogeton alpinus Balbis, vars blad ss. äldre vanl. äro roströda, rödnate. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 798 (1901). —
-NAVLING ~na2vliŋ, r.; best. -en; pl. -ar. [senare leden avledn. av navle; svampar tillhörande släktet Omphalia Fr. ha mer l. mindre navlad hatt] bot. svampen Omphalia campanella (Batsch) Fr., som har roströd hatt. Krok o. Almquist Fl. 2: 211 (1907). —
-NÄBBFRÖ~02, äv. ~20. (föga br.) bot. växten Rhynchospora fusca R. et Sch., som har brunaktiga ax, brunag. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 670 (1901). —
(3 e) -NÄT. (numera bl. tillf.) rostfärgad teckning i form av ett nät på skal av frukt. Eneroth Pom. 2: 98 (1866). —
-PAPPER. [jfr t. rostpapier]
1) (†) om fint smärgel- l. sandpapper varmed rost på järn o. stål kan avlägsnas. Eneberg Karmarsch 2: 543 (1861). Langlet Husm. 634 (1884). Schulthess (1885).
2) (i fackspr., numera föga br.) med tjära o. d. impregnerat papper som användes vid inpackning av blanka stålvaror o. d. (t. ex. nålar) o. som skyddar dessa mot rost, nålpapper. (Ekenberg o.) Landin 700 (1894). —
-PIPA, r. l. f. bot. porsvampen Solenia ochracea Hoffm., som har rost- l. ockrafärgade porer. Krok o. Almquist Fl. 2: 270 (1907). —
-PRICK.
1) till 1: prick av rost (på järn- l. stålföremål). Iva 1941, s. 6.
2) i sht trädg. till 3 e: rostfärgad prick på skal på frukt (i sht päron o. äpplen). Eneroth Pom. 1: 101 (1864). —
(1, 3 e) -PRICKIG. [delvis avledn. av -prick] särsk. (i sht trädg.) till 3 e; om päron l. äpple o. d.: försedd med rostprickar. Eneroth Pom. 2: 255 (1866).
Avledn.: rostprickighet, r. l. f. särsk. (i sht trädg.) i fråga om frukt. Eneroth Pom. 2: 101 (1866). —
-PULVER. (i fackspr.)
2) pulver använt vid borttagning av rostfläckar från tyg o. d.; särsk. om sådant pulver, huvudsakligen bestående av surt kaliumoxalat (oxalsyrans kaliumsalt), bläckpulver, syrsalt. Lindgren Läkem. (1902). —
-RAND. av rost bildad rand på ett föremål o. d. (jfr -fläck 1 a, b); äv. om rand av järnockra o. d. i jord(art) o. d. (jfr rost, sbst.2 1 d). Dædalus 1950, s. 56 (1746; i lera). Åkerman Stångj. 138 (1839; på järn). Rostränder i emaljerade badkar. Holm AlltFläck. 33 (1946). —
-ROS, r. l. f. [jfr d. rustrose, t. rostrose]
1) (†) växten Rosa rubiginosa Lin., vars småblad på undersidan äro försedda med rostbruna, klibbiga körtlar, lukttörne, äppelros. Nyman VäxtNatH 2: 86 (1868).
2) (föga br.) trädg. (den i Asien inhemska, i vårt land ss. prydnadsväxt odlade) rosenbusken Rosa Moyesii Hemsl. & Wils., som har brunröda blommor, mandarinros. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 422 (1947). —
(3 e) -ROSETT. (numera bl. tillf.) om rosettliknande, rostfärgat parti på päron l. äpple. Stjelkhålan (på vit astrakan) med rostrosett. Eneroth Pom. 2: 1 (1866). —
-RÖD. som har samma (brun- l. gulaktigt) röda färg som rost; äv. om färg o. d.: som utgör sådan nyans; jfr -brun, -färgad, -gul. Nilsson Fauna II. 1: 202 (1824). Hartman Naturk. 191 (1836; om färg). jfr: Svarta bomullsstrumpor, hvilka .. hade en stark skiftning i det roströda. Backman Dickens Pickw. 1: 424 (1871); jfr -rött.
-RÖR. (i fackspr.) benämning på rörformiga, rostbruna utfällningar av järnockra kring växtrötter l. bakterier o. d. NF 8: 1189 (1884). VäxtLiv 2: 37 (1934). —
-RÖTT, n. jfr -röd. Berg Spanskt 37 (1915). Uppe i bergen skimra de småväxta bokarna i rostrött. Rogberg Portug. 42 (1931). —
(3 a) -SJUKDOM~02, äv. ~20. [jfr t. rostkrankheit] (i fackspr.) växtsjukdom förorsakad av rost(svamp); ofta i sg. best., om rost. SFS 1890, Bih. nr 4, s. 18. Rostsjukdomen är hvetets allmännaste sjukdom. Walin Födoämn. 85 (1906). —
-SKADA, r. l. f. skada på grund av rost(angrepp).
-SKADAD, p. adj. skadad av rost. Ahlman (1872; sannol. till 1).
1) till 1.
-SKIKT. jfr -lager. Förkastningsytorna (i sandlagren i skärningen) voro överdragna av tunna rostskikt. Fennia XLIV. 4: 5 (1924); jfr rost, sbst.2 1 d. —
-SKORPA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2561), r. l. f. (numera bl. mera tillf.) av rost bildad beläggning på (föremål av) järn l. stål. Rinman JärnH 246 (1782). Eneberg Karmarsch 1: 175 (1858). —
-SKYDD. [jfr t. rostschutz] (i sht i fackspr.) skydd mot (angrepp av) rost; äv. konkret, om rostskyddsmedel. TT 1898, K. s. 83 (konkret). HbVerkstTekn. 1: 346 (1944).
-medel, n. [jfr t. rostschutzmittel] medel som förhindrar rostbildning, rostskyddande medel, TT 1898, K. s. 83.
-olja, r. l. f. [jfr t. rostschutzöl] tekn. olja avsedd l. använd ss. rostskyddsmedel. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 144.
-SKYDDAD, p. adj. (i fackspr.) skyddad mot rost(ning), särsk. medelst rostskyddsmedel. KatalInstallAsea 1931, s. 22. —
-SKYDDANDE, p. adj. (i fackspr.) som skyddar mot rost(ning). Ramsten o. Stenfelt (1917). Rostskyddande färg. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 160. —
(3 a) -SKÅL. (i fackspr.) skålformig, i värdväxten insänkt kropp som bildas av hyfer av rostsvamp o. varifrån skålrostsporer utbildas. LB 2: 183 (1900). —
-SMAKANDE, p. adj. om vatten o. d.: som smakar rost, som har rostsmak. Agrell Tolstoj Kar. 2: 209 (1925). —
(3 a) -SMITTA, r. l. f. (i fackspr.) om rostsjukdoms spridning från en växt till en annan (l. om rostsjukdom), betraktad ss. smitta. UtsädT 1893, s. 143. LB 2: 184 (1900). —
(3 a) -SPRIDARE, r. l. m. (i sht i fackspr.) om växt som sprider rost(svampar) till andra växter. Berberisbusken såsom rostspridare till sädesfälten. SmåskrLandtbr. 8: 10 (1896). —
-STARR. (†) bot. växten Carex rufina Drej., som har svartröda axfjäll, dvärgstarr. MosskT 1896, nr 4, s. 14. —
(3 a) -STOFT. (i fackspr.) av rostsporer bestående stoft (i sår på växter angripna av rostsvamp). SmåskrLandtbr. 8: 36 (1896). —
(1, 3 e) -STRIMMA, r. l. f. (mera tillf.) särsk. till 3 e: rostfärgad strimma på skal på päron l. äpple o. d. Eneroth Pom. 2: 14 (1866). PriskurBergTrädg. 1933, s. 3. —
(1, 3 e) -STRIMMIG. (mera tillf.) som har rostfärgade strimmor. Fennia IV. 5: 25 (1891; om sand); jfr rost, sbst.2 1 d. —
(3 e) -STRÅLIG. (†) som har strålformiga roststrimmor. Stjelk (hos röd astrakan) grön, djuptsittande i roststrålig håla. Eneroth Pom. 2: 3 (1866). —
(3 a) -SVAMP. [jfr d. rustsvamp, t. rostpilz] bot. parasiterande svamp av ordn. Uredinales, som framkallar rostsjukdom på olika växter; i pl. äv. ss. namn på ordningen. Areschoug BotEl. 167 (1863). Ursing SvVäxt. Krypt. 296 (1949).
(3 a) -SÅR. (i fackspr.) sår på en växts blad l. stjälk o. d., förorsakat av angrepp av rost(svamp). LAHT 1897, s. 378. —
-SÄKER. [jfr t. rostsicher]
2) (tillf.) som innebär säkerhet att rostbildning icke äger rum. (Med en relativ fuktighet av mindre än 50 procent) är man på den rostsäkra sidan om den kritiska luftfuktigheten. SvD(A) 1958, nr 280, s. 13.
-TON ~tω2n. (mera tillf.) om rostbrun l. roströd färgton. Bruna nyanser, från det ljusaste sandbruna till de djupaste rosttoner. Pan 1928, s. 12. —
-TRYCK. (mera tillf.) tygtrycksteknik varvid det rostfärgade mönstret åstadkommes med massa innehållande järnoxid. Form 1935, s. 192. —
-ULL. bot. växten Eriophorum russeolum Fr., som har mer l. mindre roströda hår. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1903). —
-UPPLÖSANDE~0200, p. adj. (i fackspr.) om vätska o. d.: som upplöser (o. avlägsnar) rost. Högdahl Jaktb. 64 (1913). —
-UTFÄLLNING~020. (i sht i fackspr.) abstr. o. konkret: utfällning av rost (ur järnhaltigt vatten); jfr rost, sbst.2 1 d. VäxtLiv 2: 39 (1934). —
-UTSÖNDRING~020. (i fackspr.) abstr. o. konkret: utsöndring av rost (gm järnbakterier); jfr rost, sbst.2 1 d. VäxtLiv 2: 41 (1934). —
-VATTEN. (mera tillf.) rosthaltigt vatten; särsk. motsv. rost, sbst.2 1 d. Fennia I. 7: 21 (1889). —
-VIN. bot. (den i vårt land stundom odlade) klätterväxten Vitis Coignetiæ Planch., som har om hösten röda blad. Hylander PrydnV 72 (1948). —
-VIT, adj. (tillf.) rostfärgad o. vit. Vingspegeln (hos krickan är) grön, framtill med ett rostvitt band. NordstedtUppslB 782 (1927). —
(1 d) -VITTRING. i sht geol. omvandling av järnhaltigt l. järnhaltiga mineral gm upptagning av vatten varvid bildas järnoxidhydrat; stundom äv. konkret, om bärgsparti o. d. som visar sådan omvandling. De flästa rostvittringar i berg och backar äro af instänkt Svafvelkjes. SPF 1813, s. 20. —
(3 a) -ÅR. (i fackspr.) om år betraktat med hänsyn till förekomst o. utbredning av rost(svampar) o. rostskador (i sht på säd); vanl. om år med svåra härjningar av rost(svampar). LAHT 1894, s. 206. År 1891, ett svårt rostår. SmåskrLandtbr. 8: 3 (1896). LAHT 1919, s. 407. —
-ÄTEN, p. adj. [jfr d. rustædt] (i sht i vitter stil) starkt angripen l. förstörd av rost. Edgren Tennyson Dikt. 105 (1902). —
-ÖRA. bot. svampen Hymenochæte rubiginosa (Dicks.) Lév., som har mörkt rostbrun hatt (i viss mån påminnande om ett öra). Krok o. Almquist Fl. 2: 276 (1907).
B (†): ROSTE-FLÄCK, se A.
Avledn.: ROSTA, v.1, se d. o. —
ROSTAKTIG, adj. [jfr d. rustagtig] till 1: som erinrar om l. liknar l. innehåller rost. Wollimhaus Ind. (1652). Modin GTåsjö 154 (i handl. fr. 1704; om sandjord); jfr rost, sbst.2 1 d. Östergren (1936). —
ROSTIG, se d. o. —
ROSTING, r. [pluggskivlingarna ha rostfärgat sporpulver] (föga br.) bot. pluggskivling; i sht ss. senare led i ssgr. Palmgren Munch-Petersen o. Hartmann SvDanO (1954). jfr: Fläckrosting. Krok o. Almquist Fl. 2: 233 (1907). jfr svart-rosting.
Spoiler title
Spoiler content