publicerad: 2023
ÖRT œr4t, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -er; pl. best. -erna (Ps. 1549, Kal. s. 6 a, osv.) ((†) -ren Lucidor (SVS) 417 (1674; uppl. 1997), JGOxenstierna 1: 22 (1805)).
Ordformer
(urter, pl. 1796. yrter, pl. 1578. ört (öh-, -dt, -th) 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. yrt, ört; motsv. fd., d., fvn., nor., nyisl., fär. urt, got. waurts, fsax. wurt (mlt. wort, wurt), mnl. wort, fht. wurz, wurza (mht. wurz, wurze, t. wurz), feng. wyrt (eng. wort); i avljudsförh. till ROT, sbst.1]
om (mindre,) fröbärande växt vars stam inte (l. endast i ringa mån) är förvedad (o. som vissnar under vinter l. torrperiod); särsk. om sådan växt använd ss. krydda l. föda l. läkemedel l. färgämne l. för åstadkommande av väldoft o. d.; i sht förr äv. (o. urspr.) om (blombärande) växt i allmänhet; förr särsk. i det vanl. bildl. uttr. onda örter (jfr OND 8; jfr äv. KRUT, sbst.1 b); äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. om ngt l. ngn som är föremål för l. i behov av omvårdnad (jfr PLANTA, sbst.1 4); jfr PLANTA, sbst.1 3 b. Jach gaff en liuflig rök ifrå mich, såsom Cinamer och kösteliga örter. Syr. 24: 15 (öv. 1536). The yrter som stärckia en kåld magha. BOlavi 57 b (1578). Onda örter skal man vpryckia. SvOrds. B 8 a (1604). Skillnaden emellan örter och djur är, at Djuren känna, men ej örterna. Linné FörelDjurr. 355 (1752). (Tintomara) är allenast en liten ört, ett litet blad vid strand, utan namn. Almqvist DrJ 254 (1834). Det s. k. bananträdet är ur botanisk synpunkt en jättestor ört försedd med blad av 3–4 meters längd. Bolin VFöda 292 (1934). I köket hänger vitlöksflätor och i fönstret står det krukor med örter i och på bänken ligger det alltid färska tomater och avokado och paprika. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 120 (2009). — jfr APOTEKAR-, ASK-, ASTMA-, BAD-, BITTER-, BJÖRN-, BOLM-, BRÖST-, CITRON-, DAGG-, DRAK-, ETTER-, FALK-, FEBER-, FINGER-, FJÄLL-, FÅGEL-, FÄRG-, GLAS-, GRO-, GUL-, GÅS-, GÖK-, HAVS-, HOST-, HUMLE-, HÅR-, HÄLSO-, JOHANNES-, KATT-, KLOCK-, KLÅD-, KNOPP-, KORS-, KRÅK-, KÄRLEKS-, KÄRR-, LEVER-, LOPP-, LUNG-, LÄKE-, MAL-, MAT-, MEDICINAL-, MJÖD-, MJÖLK-, MÅN-, NUNNE-, NYS-, ORM-, PEPPAR-, PISS-, PRUST-, RUN-, RUS-, RYL-, SAND-, SIDEN-, SKABB-, SKED-, SKORPION-, SKYDDS-, SKÖLD-, SKÖRBJUGGS-, SPETS-, SPORR-, STEN-, SVAL-, SÅR-, TJÄR-, TROLL-, VALL-, VILD-ÖRT m. fl.
Ssgr: A: ÖRT-ARTAD, p. adj. särsk. (i sht i fackspr.) om växt: som liknar en ört (i det att dess stam inte är förvedad); äv. om del av växt: som hos en ört; jfr arta, v. V 3, o. -lik. Hartman Fl. VIII (1820). Luftstammen är antingen örtartad eller vedartad. Den örtartade luftstammen (stjälken) bortvissnar årligen. Skårman Forssell 164 (1902). —
-BACKE. med örter bevuxen backe (se backe, sbst.3 1, 2); jfr -äng. BihVetAH XXV. 3: nr 10, s. 5 (1899). Hunneberg, där flera av de sydsvenska örtbackarnas arter når sin utbredningsgräns åt nordväst, t. ex. backsippa och jordtistel. FoFl. 1973, s. 105. —
-BAD. bad (se d. o. 1 a β) med (i medicinskt syfte) tillsatta örter; äv. abstrakt(are), om handlingen att ta sådant bad l. om enskild omgång då ngn tar sådant bad (jfr bad 1 a α). Wikforss 1: 974 (1804). Huru nu döddoktorn .. och hans unge fosterson gingo där .. och redde varma örtbad, så (osv.). Högberg Vred. 2: 119 (1906). I behandlingen ingår också örtpeeling och örtbad. Femina 2003, nr 5, s. 120. —
-BESTÅND. jfr bestånd 11 a. SD 30/10 1893, s. 5. Vallen är nu övervuxen med buskvegetation och ett svårgenomträngligt örtbestånd. Fornv. 1949, s. 364. —
-BJÖRKSKOG~20 l. ~02. (numera bl. ngn gg) Örtbjörkskogen utmärkes genom sin stora rikedom på yppiga, högväxta, i täta bestånd växande örter. ArkBot. III. 3: 12 (1904). —
-BLAD. (ört- 1790 osv. örta- 1907) blad hos l. från ört l. växt; särsk. (o. numera i sht, bot.) om blad som ej är blomblad (se d. o. 2); jfr löv-blad 2, mellan-blad 1. Möller (1790). Under detta skede (dvs. tillväxten), som hos olika växter är af olika längd, tilltager plantan väsentligen i storlek, roten, stammen och örtbladen utveckla sig. Fries Växtr. 22 (1884). Golfvet låg där så tjockt täckt med enris och örtablad, att tyngsta järnman kunde gå med ljudlösa steg. Heidenstam Folkung. 2: 47 (1907). —
-BLANDNING.
1) blandning (se d. o. 1 b) av örter (för användning ss. krydda l. läkemedel o. d.). GT 1788, nr 92, s. 5. Zatarbröd är små runda platta bröd som man penslar med olivolja, vatten och en örtblandning. BoråsTidn. 14/5 2022, s. 9.
2) (†) korsning av växtarter (jfr blandning 4 b α); äv. konkret, om växthybrid (jfr blandning 4 b β β'). Detta blifver ännu troligare, om man betraktar örtblanningar (plantæ hybridæ). Bergman Jordkl. 2: 421 (1774). Heinrich (1814). —
-BOK. (ört- 1734 osv. örta- 1628 osv. örte- 1656–1959. örter- 1613) (i sht i skildring av ä. förh.) botanisk skrift med särskild tonvikt på växters medicinska användning (jfr krydde-bok); förr ngn gg äv. om herbarium. Chesnecopherus RegIter A 3 a (1613). Jag will gärna .. lägga desza Lilljors blad i min Örtebok. Dalin Arg. 1: 325 (1733, 1754). I medeltida örtaböcker får vi också ett hum om vilka växter man odlade. Israelsson Klosterträdg. 79 (2008). —
-BUSKE. (numera bl. ngn gg) halvbuske. Gadd Landtsk. 2: 326 (1775). Örtbuskar eller halfbuskar .. Det ofvanjordiska systemet äfven med oförvedade, ej öfvervintrande skott. VetAÅb. 1914, s. 241. —
-DEKOKT. dekokt på örter. En klunk af den kraftiga köttsoppan var lättare för dig att förtära än läkarens örtdekokt. EskilstAlleh. 5/1 1853, s. 4. —
-DJUR. (ört- 1766–1814. örte- 1773–1824) (†) växtdjur; jfr djur-ört, plant-djur. Bergman Jordkl. 396 (1766). Lindfors (1824). —
-FLOCK. (ört- 1808–1828. örte- 1770) (†) växtordning; jfr flock, sbst.1 3 c. VetAH 1770, s. 227. Sannolikt hafva vexterne inom samma naturliga örtflockar gemensamma beståndsdelar. Berzelius Kemi 5: 715 (1828). —
-FLORA. flora (se d. o. 3) av örter. Väktaren 1870, nr 21, s. 3. Lövavfallet och markens rika örtflora skapade en fet mylla, präktig att odla i. TurÅ 1946, s. 78. —
-FRÖ. (ört- 1824 osv. örta- 1641. örte- c. 1580–1660) frö av ört (i sht förr äv. växt). Pyntte om Örtesänger. Begynne att såå allehonde Örtefrö. Brahe Oec. 138 (c. 1580; uppl. 1971). I boet matas hämplingungarna till mesta delen med örtfrön. Rosenius SvFågl. 2: 30 (1921). —
-GENUS. (†) örtsläkte; jfr genus 3. Ört-Genus Wahlbomia. Rosenhane PVetA 1805, s. 272. SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 9. —
-HISTORIA. (†) botanik; jfr historia I o. -känning, -lära, -vetenskap. Författarens antagna ordning i Djur- och Ört-Historien. Oldendorp 1: Föret. 4 a (1786). —
-HUS. (ört- 1931 osv. örta- 1541–1725. örte- 1651–1690) (numera bl. ngn gg) drivhus. 2Kon. 20: 13 (Bib. 1541). (Purjolöken) låter sigh lätteligen förwahras, om han i Örtehusen vthi Sandh nedgräfwes, och wahrar alt in til Wåren. Mollet Lustg. C 3 a (1651). —
-KONST. (ört- 1748 osv. örta- 1947. örte- 1640–1903) (numera bl. ngn gg) örtlära; förr särsk. liktydigt med: botanik (jfr -vetenskap). Linc. (1640). Örtkonsten eller den så kallade Botaniken. Lagerbring HistLit. 183 (1748). Örtkonsten kan vi vanliga inte använda oss av, då vi vet så litet om örter. DN 15/2 1976, s. 30. —
-KRANS. (ört- 1814 osv. örte- 1631–1807) krans av örter. (Jag såg dem) hafva på theras hufvud örtekrantzar och holla hwar andra i händernar och dantza. Wivallius hos Schück Wivallius 1: 158 (1631). —
-KRUKA. (ört- 1751 osv. örte- 1777) kruka för l. med ört(er). (Ett mögelangrepp) sker esomoftast, då Trädgårdsmästarne sätta i sina örtkrukor någon liten käpp, at stödja örten, hwilken käpp ändteligen rutnar ned i jorden, tager an mögel, och inficierar hela jorden. Linné Sk. 177 (1751). —
-KRYDDA. om ört som odlas för användning ss. krydda; äv. om (torkade) delar av sådan ört använd ss. krydda. GHT 27/11 1908, s. 11. Vissa rotfrukter, kålväxter och örtkryddor har odlats tämligen allmänt sedan medeltiden. LantbrABC 138 (1980). Med örtkryddor menar man i regel de gröna bladen från kryddväxter. Färska örtkryddor är oftast att föredra. Davidsson Hälsokokb. 33 (2009). —
-KRYDDAD, p. adj. kryddad med ört(er). En sval doft av örtkryddat vin. Johanson SpeglL 27 (1911, 1926). —
-KRÄMARE. (ört- 1879 osv. örte- 1640–1785) (förr) person som yrkesmässigt sålde örter; jfr -samlare. Linc. G 2 a (1640). Ty vore önskeligt, at Stockholm, lika med andre större städer utrikes, hade examinerade Örte-Krämare eller Herborister, hvilka efter instruction, skulle sjelfve årligen hämta sina örter på landsbygden, der de växa. Fischerström Mäl. 297 (1785). —
-KUNNIG. (ört- 1804 osv. örta- 1930 osv. örte- 1770) kunnig (se d. o. II 2) i fråga om örter l. växter (o. dem tillskrivna medicinska egenskaper); äv. substantiverat (jfr -kännare). VetAH 1770, s. 226 (substantiverat). Axel Oxenstierna gav sin tillåtelse till att örtkunniga män mixtrade med pulver och rökelse i drottningens lokaler. Jersild CalvVärld. 99 (1965). —
-KUNSKAP~02 l. ~20. (ört- 1785 osv. örta- 1934 osv. örte- 1741–1790) kunskap om örter; förr särsk. liktydigt med: botanik (jfr -vetenskap); jfr växt-kunskap. Serenius (1741). (Femte upplagan av Hartmans flora) innefattar ej den allmänna inledning till örtkunskapen, som under namn af Botanologi åtföljde de förra. Frey 1850, s. 409. Små grå gummors örtkunskap. Isaksson o. Linder Wägner 2: 222 (1980). —
-KVAST. (ört- 1909 osv. örta- 1528 osv.) kvast (se d. o. 3 c) av örter (i sht förr äv. blommor). (Nunnorna) giffua manfolke örtaqwaster, kranssar, näsadukar och annat meer. OPetri 1: 523 (1528). En skyddande örtkvast. BlekLT 5/2 2021, s. 29. —
-KVIST. kvist av l. på ört. Ett litet plånalbum, innehållande .. en blek örtkvist, fäst intill en knappt läslig dagteckningsrad. Gellerstedt Glänt. 89 (1909). —
-KÄNNARE. (ört- 1748 osv. örte- 1741–1795) kännare (se d. o. 2) av örter l. växter; botanist (jfr växt-kännare); numera i sht om kännare av örters medicinska egenskaper l. lämplighet ss. föda o. d.; jfr -kunnig. Serenius (1741). En ört, som icke är sedd eller känd, kan 100de gångor undfly synen för den starkaste örtkännare. Linné Sk. 237 (1751). I ”Äta vilda växter” presenterar örtkännaren Lisen Sundgren 33 vilda, ätliga och vanliga örter, blommor och bär. DN 28/3 2020, Lördag s. 29. —
-KÄNNING. (ört- 1719–1824. örte- 1750–1788) (†) botanik; jfr -historia, -vetenskap o. plante-känning. Fries 1Linné 1: 24 (cit. fr. 1719). Ört-känning, (dvs.) Phytologia eller Botanica. Wallerius Hydrol. A 6 a (1748). Lindfors (1824). —
-LAND. (ört- 1880 osv. örta- 1887 osv.) (numera bl. mera tillf.) trädgårdsland för odling av örter. AB 3/12 1880, s. 2. Askan ströddes alltså ut på åkern, för att man skulle få en god skörd .. Även örtlandet fick med av den. Celander NordJul 1: 161 (1928). —
-LIK. (ört- 1674 osv. örta- 1749) (i sht i fackspr.) örtartad. Lucidor (SVS) 408 (1674; uppl. 1997). Till Try-familjen hör äfven Linnæan, en i våra barrskogar ej ovanlig, nedliggande, krypande, örtlik buske. Fries Växtr. 134 (1884). —
-LIKÖR. likör beredd av l. smaksatt med örter. SD 10/2 1866, s. 2. Rigas Balzam är en bitter, komplex, kolsvart örtlikör som en Rigaapotekare blandade till för över 250 år sedan. DN 24/11 2010, Kultur s. 21. —
-LÄNGD. (ört- 1804–1809. örte- 1751–1789) (†) flora (se d. o. 2); jfr längd 8. Hvad skola .. utländske Örte-kännare om oss tänka, när de uti våra örte-längder finna en hop växter upteknade, som .. hos oss växa vildt tillika med .. andra (som inte trivs här). Löwenhjelm PVetA 1751, s. 35. VetAH 30: 96 (1809). —
-LÄRA. (ört- 1807 osv. örta- 1775. örte- 1780–1844) lära(n) om örter (o. dem tillskrivna medicinska egenskaper); förr särsk. liktydigt med: botanik (jfr -vetenskap); jfr -historia, -konst, -kunskap. Gadd Landtsk. 2: 197 (1775). Underwisning i Linnæi örtelära. Nyrén Charakt. 106 (1780). Kursen omfattar anatomi, örtlära, ögondiagnostik, massage och chiroprakti. DN 13/6 1984, s. 14. —
-MATTA. matta (se matta, sbst.1 2 a) av örter; jfr -täcke 1. Förstöres gräs- och örtmattan genom för intensiv betning, inkommer i stället granen. SvRike I. 2: 18 (1900). —
-MEDICIN.
1) läkekonst grundad på örter; jfr medicin 1. JmtP 31/1 1916, s. 1. Hewe är en sällsynt kunnig introduktör inom historisk och modern ”örtmedicin”. TSvLärov. 1941, s. 268.
2) medicin (se d. o. 2) framställd av ört(er); jfr växt-läkemedel. AB 28/1 1875, s. 4. Liu Shiguan hade en släkting, som drev affär med örtmediciner nedanför Den gyllene bjälkens bro i Den östra huvudstaden. Malmqvist BerTräskmark. 1: 39 (1976). —
-NAMN. (ört- 1809 osv. örte- 1751) jfr namn 2. Linné Sk. 84 (1751). Jag sökte i Kataloger och Boksamlingar .. fåfängt efter någon som utredt de hos Virgilius förekommande Örtnamn. Retzius FlVirg. 3 (1809). —
-POLLEN. (i sht i fackspr.) pollen från ört(er). FoFl. 1938, s. 111. Genom studium av ett pollendiagram från en viss trakt kan man alltså få ett begrepp om skogens historia i trakten. Numera tar man hänsyn inte bara till trädpollenet utan också till örtpollen, sädespollen etc. DjurVärld 15: 276 (1961). —
-REVA. (†) jfr reva, sbst.3 Örtrefwor (sarmenta) kallar man de bladlösa, från rotbladswecken af en wäxt utskjutande, efter jorden gående och oftast bågformigt böjda sidoskott, som slutligen ur de i deras spets befintliga knoppar utweckla blad och birötter .. samt dymedelst bilda nya stånd. Arrhenius Bot. 91 (1845). Cannelin (1939). —
-RIK. (ört- 1819 osv. örte- 1746) om skog l. mark o. d.: rik (se rik, adj. 4 a δ) på örter. Gräs- och örterika ängar och ställen. Kalm VgBah. 105 (1746). Örtrika barrskogar, skogar av stjälkek .. utgöra alla bevis på ett gott marktillstånd med hög näringshalt. VäxtLiv 2: 158 (1934). —
-RIKE(T). (ört- 1748–1889. örta- 1775. örte- 1750–1774) (†) växtrike(t). Wallerius Hydrol. A 6 a (1748). Naturaliernas eller de af elementer sammansatte kroppars fördelning uti tre så kallade Naturens riken, Sten- Örte- och Djur-riket, har jämväl af ålder varit bekant. VetAH 1750, s. 168. Björkman (1889). —
-RIKEDOM~002, äv. ~200. rikedom (se d. o. 2 a γ) på örter. Wingstedt Sartorius Mexiko 18 (1862). Ört- och gräsrikedomen är ett karaktärsdrag i hällmarksskogarna. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 127. —
-SAFT. (ört- 1748 osv. örta- 1931 (i vers). örte- 1750–1941)
1) (†) växtsaft; jfr saft 1. Ört-Safter .. Desse äro de safter, som egentelig finnas uti och på allehanda slags örter och växter. Wallerius Hydrol. 70 (1748). Cannelin (1939).
2) av ört(er) beredd dryck l. annan vätska (med förment medicinska l. magiska egenskaper); jfr saft 2. Kolmodin QvSp. 2: 145 (1750). Mor kära lagar åt ungmön hälsosamma örtesafter, som åter skall göra hennes kind röd. Det är drycker som doftar lukteblad, som salvia och åbrodd. Moberg Rid 224 (1941). —
-SALT. (ört- 1747 osv. örte- 1733)
1) krydda bestående av salt (se salt, sbst. 1) o. torkade örter. GbgP 5/10 1967, s. 14. Rör om det hela och smaka av, kanske behövs en gnutta salt eller örtsalt eller några tag med pepparkvarnen. DN 17/12 1987, s. 70.
2) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) växtsalt; jfr salt, sbst. 3. Steinmejer Palmberg Appendix s. 111 (1733). Utdrogs askan med vatten, erhölls gm utdragets afdunstning Sal herbarum, örtsalt, hvilket hade en vida större användning än askan. Gentz Lindgren 2: 26 (1927). —
-SALVA. salva (se salva, sbst.2) med ört(er) ss. (förment) verksam beståndsdel. Heinrich (1814). Kurs om huskurer och örtsalvor. Hufvudstadsbl. 14/10 2017, s. 39. —
-SAMHÄLLE~020. (numera bl. tillf.) jfr samhälle 6 o. växt-samhälle. På Allep Kirkao sågs ett .. synnerligen frodigt ormbunks- och örtsamhälle något längre ned i björkskogen. SvBotT 1911, s. 409. —
-SAMLARE. (ört- 1790 osv. örta- 1749. örte- 1786) (numera bl. mera tillf.) person som (yrkesmässigt) samlar örter (för försäljning) (jfr -krämare); förr äv. om person som (i herbarium o. d.) samlar exemplar av olika växter, växtsamlare; jfr herborist. Lind 1: 1046 (1749). Örtsamlarn, som upprifver blomman ifrån jordbädden och utbreder henne på sitt pappersblad. Leopold 4: 306 (c. 1820). Plinius Secundus nämner en herbarius vid namn, en örtsamlare och försäljare, säkerligen med någon sorts öppen försäljning. Fatab 1957, s. 112. —
-SAMLERSKA. (ört- 1837 osv. örta- 1749) [jfr -samlare] (tillf., om ä. förh.) kvinnlig örtsamlare. Lind 1: 1046 (1749). Örtsamlerskorna, som ofta gingo en femton engelska mil inifrån landet med sina korgar, höras ej mera drilla sina sånger. Vallentin London 394 (1912). —
-SAMLING. (ört- 1769 osv. örta- 1749–1759. örte- 1754–1786) särsk. (†) konkret: samling av (pressade) växter, herbarium; jfr växt-samling. Lind 1: 1046 (1749). Under desse sommarferier har jag roat mig med min lilla örtsambling att ställa den i någorlunda skick. Linné Bref I. 3: 149 (1769). Cannelin (1939). —
-SKRIBENT. (ört- 1687. örte- 1727–1779) (†) om person (särsk. botaniker) som i skrift beskriver örter l. växter. Bromelius Lup. 2 (1687). Ibland alla slag af gräs, warder Wäpling hållen för det förnämsta, så wäl i anseende til den förbetring han giör på en mark, som godheten af des hö och nyttan af des frö, hwarom mäst alla Örte-Scribenter weta at berätta. Serenius EngÅkerm. 54 (1727). Fischerström 1: 189 (1779). —
-SLAG. (ört- 1746 osv. örte- 1750–1792) slag (se slag, sbst.2 1) av ört (i sht förr äv. växt); stundom liktydigt med: art av ört l. växt; jfr växt-slag. Emellan bergen lågo små fläckar, der boskapen bette; men de gräs- och örtslag der växte, voro icke af de slag, som göra et utvalt bete för boskapen. Kalm VgBah. 144 (1746). (I slottets köksträdgård) spirar, doftar och trängs inte mindre än 400 örtslag. SvD 16/8 1985, Weekend s. 2. —
-SLÄKTE. (ört- 1792 osv. örte- 1790–1792) släkte (se släkte, sbst.2 4 a) av örter l. växter; jfr -genus o. växt-släkte. Örteslägtet Bromelia. Swartz PVetA 1790, s. 22. —
-SMÖR.
1) [jfr t. pflanzenbutter] (†) ur växter framställt smörliknande fett. Fabrik för tillverkning af fettämnen af örter .. Fabriken tillverkar äfven fint Örtsmör, bästa ersättning för Cacaosmör. HbgD 17/1 1902, s. 4.
2) (rört) smör med tillsats av (hackade l. stötta) örter, i sht använt ss. tillbehör till kött- l. fiskrätt. SvD(A) 6/6 1946, s. 14. Örtsmöret kan göras så här för hand: finhacka lök och örtblad med en vass kniv. Lägg alltsammans i en skål. Tillsätt mjukt matfett, salt och kryddor. ICAKurir. 1993, nr 31, s. 35. —
-SOPPA. (ört- 1734 osv. örte- 1690) soppa kryddad med l. beredd av örter. Rålamb 14: 104 (1690). Man kan själv välja vilken blandning av örter man vill ha i örtsoppan. AB 9/8 1998, s. 84. —
-STAM. (numera bl. ngn gg) örtstjälk; jfr stam, sbst.3 I 1. Krans-Konvaljen har smala blad, liksom i kransar sittande omkring örtstammen. Fischerström 4: 440 (c. 1795). —
-STJÄLK, förr äv. -STJÄLKE. (ört- 1749 osv. örte- 1640–1775) stjälk hos l. från ört; jfr -stam. En lång raak Örtestielke. Linc. Hhhh 2 b (1640). Boet huvudsakligen byggt av fårull, lavar, bastremsor samt ört- och växtstjälkar. FoFl. 1948, s. 210. —
-STÅND. (i sht i fackspr.) individ av ört (i sht förr äv. växt), planta; äv. om (l. med särskild tanke på) över markytan befintlig del av växt (särsk. stjälk); jfr stånd, sbst.1 7. Ackleja .. Sjelfwa örtståndet har ingen särdeles lukt, men en wämjelig smak. Fischerström 1: 151 (1779). Hans sigill företer bilden av ett örtstånd med blad och blommor. KyrkohÅ 1930, s. 105. Parasit på kål, senap, rädisor m. fl. kruciferer, bildande vita överdrag på örtståndet. VäxtLiv 5: 219 (1940). —
-SÅS. sås med ört(er) ss. ingrediens l. krydda. Sjötungsfilé Désirée med räkfärs och grön örtsås till. DN(A) 6/6 1964, s. 20. —
-SÄNG. (ört- 1639 osv. örta- 1541 osv. örte- 1541 osv.) (numera i sht ngt arkaiserande) trädgårdsland l. rabatt (jfr säng 2 a o. örtagårds-säng); äv. allmännare, om med blommor bevuxet markområde. Wexande Apothecares örtesengar. HögaV 5: 13 (Bib. 1541). Ännu stå ju på Floras örtesängar Jungfru Mariæ blomma, hand, rock och nycklar. Wieselgren SvSkL 2: 301 (1834). —
-TE. av ört(er) berett te (se te, sbst. 1 b). Heinrich (1814). Han fick inte dricka kaffe för läkaren, han måste dricka örtte. Gardell Prärieh. 15 (1987). —
-TÄCKE.
1) täcke (se d. o. 4) av (lågväxande) örter (i sht förr äv. växter); jfr -matta. Det ständiga bortplockandet af blad och skott uttunnar så småningom ört- och grästäcket, hvarigenom mossorna vinna terräng på gräsens och örternas bekostnad. SkogsvT 1905, s. 21.
2) om av (bl. a.) ört(er) bestående täckande lager i maträtt. Färdiglagad torsk med örttäcke. SvD 2/3 1972, s. 12. —
-VEGETATION. av örter (i sht förr äv. växter) bestående vegetation. NDA 28/12 1875, s. 3. Skränmåsskär är ett litet, relativt högt klippskär .. med ytterst sparsam gräs- och örtvegetation. FoFl. 1964, s. 229. —
-VETENSKAP. (ört- 1755–1889. örte- 1776) (†) botanik; jfr -historia, -konst, -kunskap, -känning, -lära. Botanica, (Ört-wetenskap) är en, sig på säkra och otwifwelaktiga grunder stödjande kundskap, som lärer, at rätt känna, åtskilja och namngifwa, alla, til detta riket hörande undersåtare. Möller PrincBot. 2 (1755). Björkman (1889). —
-ÄNG. med örter (rikligt) bevuxen äng. Bergsluttningarnas gräsängar och örtängar. DN 1903, nr 12077 A, s. 2. En stenig örtäng med trolldruva och blåsippa, lundviol, ormbär .. och fingerstarr. SvNat. 1934, s. 47.
B: ÖRTA-BLAD, -BOK, -FRÖ, se A. —
-GÅRD, se d. o. —
-HUS, -KONST, -KUNNIG, -KUNSKAP, -KVAST, -LAND, -LIK, -LÄRA, -RIKE(T), -SAFT, -SAMLARE, -SAMLERSKA, -SAMLING, -SÄNG, se A.
-KRUKA, -KRÄMARE, -KUNNIG, -KUNSKAP, -KÄNNARE, -KÄNNING, -LÄNGD, -LÄRA, -NAMN, -RIK, -RIKE(T), -SAFT, -SALT, -SAMLARE, -SAMLING, -SKRIBENT, -SLAG, -SLÄKTE, -SOPPA, -STJÄLK, -SÄNG, -VETENSKAP, se A.
D (†): ÖRTER-BOK, se A.
Avledn.: ÖRTIG, adj. som har karaktär l. drag l. inslag av ört(er). Godt örtigt Hö. GotlT 30/12 1859, s. 4. (Vinet har) Mjuk, frisk och örtig smak med någon strävhet och lite bärig ton. PrislSystemb. 1993, nr 5, s. 7. Jag sög i mig jointens fuktiga örtiga rök och gick mot spärrarna. Diakité DroppMidn. 206 (2016).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content