publicerad: 1924
BÄNK bäŋ4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er 1538—1684; -or BtÅboH I. 4: 102 (1631), VgFmT II. 2—3: 83 (1690)).
Ordformer
(bän(c)kia- (-kie-), i pl. o. ssgr 1545—1702)
Etymologi
[fsv. bänker, motsv. d. bänk, nor. benk, isl. bekkr, t. bank, eng. bench; jfr BANK, sbst.1 o. 2, BACKE]
Översikt
Öfversikt af betydelserna. I. parti af jord l. sten l. dyl. bildande en aflång upphöjning (afsats). 1) (sand)bank. 2) vall l. afsats af jord. Härunder bl. a. ssgn MULL-BÄNK. 3) upphöjning af jord l. dyl. afsedd att därpå så l. plantera. Härunder bl. a. ssgrna DRIF-, KALL-, PLANT-BÄNK. 4) bänk i ler- l. märgelgraf. 5) bänk i tegelugn. 6) geol. 7) tätt slutet växtsamhälle (vassbänk). 8) molnbänk. II. sittbänk. III. bänk för verkställande af kroppsstraff l. tortyr (pinbänk, sträckbänk). IV. ställning l. afsats till underlag (för maskindel l. verktyg), till bord l. till att däri fastsätta ngt. Härunder bl. a. ssgrna BI-, BRO-, CIRKELSÅG-, FLÄSK-, FÖNSTER-, NAGEL-, SKRUFSTÄDS-, SOL-, ÅR-BÄNK. V. bänk inrättad för att vid densamma utföra ett visst arbete (diskbänk, filbänk, hyfvelbänk, riktbänk). VI. i ssgn SPRING-BÄNK. VII. tvärslå, tvärträ. VIII. penningbank.
I. parti af jord l. sten l. dyl. bildande en aflång upphöjning l. afsats med mer l. mindre vågrät begränsning upptill.
1) (†) (sand)bank, refvel; jfr BANK, sbst.1 I 1. Man seer wed Hafs-stranderna, när stora stormer äro, hwad för höga bänkiar och backar de kasta op aff idelig sten och sand. Rudbeck Atl. 1: 35 (1679). Brauner Åker 89 (1752). SvMerc. V. 1: 309 (1759). — jfr SAND-BÄNK m. fl.
2) (naturlig l. konstgjord) vall l. afsats (af jord, sand l. dyl.). — jfr LER-, MULL-BÄNK m. fl. — särsk.
a) om i äldre tid utefter nedre delen af vägg, i sht af (yttre) vägg i boningshus, förekommande upphöjning af upplagd jord o. sten; bl. i ssgn MULL-BÄNK (l. elliptiskt för denna ssg). — särsk. (hvard. o. skämts.) i öfverförd anv.: tuggbuss af snus som lägges framför nedre l. öfre tandraden. Inom läppen .. (torparen) lagt en bänk af stärkande matsnus. Engström Glasög. 193 (1911).
b) (†) mil. å bröstvärns inre sida anbragt afsats; jfr BANK, sbst.1 I 2 a β. Man bör hafwa 3. Bänckar på Bröstwärnet aff 9. fötter. Rålamb 8: 122 (1691). Dens. 8: 147.
c) om vall af is som bildas på iskanten vid öppna hafvet; bl. i ssgn IS-BÄNK.
3) upphöjning af jord l. dyl. afsedd att därpå så l. plantera.
a) om i allm. upphöjd bädd af sammanförd mulljord, gödsel m. m., vanl. försedd med ram(ar) som vid behof täckes (täckas) med fönster, o. afsedd för l. använd till uppdragande af växter; i utvidgad anv. äfv. om i vissa afseenden liknande inrättning som är afsedd för annat ändamål; nästan bl. i ssgr l. elliptiskt för ngn af dessa, i sht DRIF-BÄNK. Så i bänk. Uppdraga i bänk. Anlägga bänkar. Tidiga bänkar. Den Jorden som förre Åhret låg i Bänken, den blandar man medh annan swart Mylla och rislar honom, lagandes att Bäncken blifwer högst mitt på. Rålamb 14: 20 (1690). (En byggmästare har) Vid Trägårdars Värdie .. at observera dess Sängars och Bänckars antahl och storlek. Carlberg SthmArchitCont. H 1 a (1740). Palmerna .. utplanteras (stundom) .. fritt i kaster eller stora bänkar. Abelin TrInomh. 144 (1904). — jfr DRIF-, KALL-, MASK-, MULL-, PLANT-, SAND-, VARM-BÄNK m. fl. — särsk.
b) (numera bl. i Finl.) upphöjd trädgårdssäng. I trädgården har jag sett flera .. köksväxter odlas i bänkar. Topelius Lb. 1: 103 (1891; uppl. 1860: i sängar). Grotenfelt JordbrMet. 365 (1899).
4) sammanhängande parti af sidan i en märgel- l. lergraf hvilket på en gång (gm bilning) nedstörtas i grafven (efter föregående underminering). Fälla .. ”bänkar”. TLandtm. 1885, s. 192 (i fråga om märglingsarbete). Arbetarne vid tegelbruket .. (ansågo) de låga ”bänkarna” i lergrafvarna farligare än de höga. 1NJA 1908, s. 50.
5) tegel. om hvarje särskild af de i en tegelugn mellan eldrören uppförda förhöjningarna på hvilka man uppstaplar det tegel som skall brännas. Rothstein Byggn. 116 (1856).
6) geol. om bergart.
a) (†) (tjockt) horisontalt lager af l. i bergart; jfr BANK, sbst.1 I 4. Rinman (1788). Heintzmanns flöts .. var delad i tvenne sådane bänkar. JernkA 1825, 1: 348. Därs. 1894, s. 336. — jfr STEN-BÄNK.
b) (föga br.) om hvart o. ett af de partier i berggrunden som afsöndrats gm mer l. mindre parallella kontraktionssprickor i densamma. HHausen i Fennia XXVIII. 4: 20 (1910).
7) om tätt slutet samhälle af vissa växter, ss. vass, mossa; bl. i ssgr l. elliptiskt för ngn af dessa; jfr BANK, sbst.1 I 1 (slutet). — jfr MOSS-, RÖR-, SÄF-, VASS-BÄNK.
8) kompakt molnmassa vid horisonten (jfr BANK, sbst.1 II); numera bl. i uttr. solen går (ned) i bänk. En Bänk i Horizonten eller Kimmingen. Röding 1: 247 (1794; t. Bank am Horizont). Däremot kommer regn eller storm, då ”solen går i bänk” eller ”bäddar under sig vid nedgången”. HeimdFolkskr. 12: 10 (1894).
II. benämning på olika slag af fasta l. flyttbara säten, i allm. med plats för mera än en person o. stundom utan ryggstöd; i ngt utvidgad anv. dels om fast stolrad (t. ex. på teater), dels (med öfvergång till IV) om säte med tillhörande anordning för läsning l. skrifning l. dyl., pulpet; i fråga om äldre förh. i sht om väggfast bänk, ofta inredd o. stundom företrädesvis använd äfv. för andra ändamål (liggplats, förvaringsrum); stundom elliptiskt för vissa ssgr, i äldre tid ofta för GAFVEL-BÄNK. Flyttbara, (vägg-) fasta, (ny)målade, numrerade bänkar. Sätta ut bänkar och soffor i trädgården. Sitta på en bänk. Sitta i, gå in i, gå ut ur en bänk (i fråga om kyrk- l. skolbänk). En biljett på parkett, femte bänken, på första raden, tredje bänken l. på första radens tredje bänk. Tala för tomma bänkar. Ingen vptender itt liws och skyler thet vnder någhot kaar, eller setter vnder bencken. Luk. 8: 16 (Bib. 1541). Stolar och bencker i kyrkionne. PErici Musæus 2: 178 a (1582). Om aftonen när de gingo till Måltidt, sat Månss Jonss i Benken Hindrich Skrifuer på Sättet, och hans hustru i Högsättet. VRP 1631, s. 429 (elliptiskt för gafvelbänk). Hustru Ingeborg .. och H. Brita .. lågo i säng tillhopa .., och Bengt Nilson låg uti en bänck. Därs. 1651, s. 638. Bland sittmöbler nämnas (i förteckning fr. 1678) .. pallar, bänkar, kistebänkar med flera rum, ”vändesäte”, slagbänkar och ”fäldebenker” eller fållbänkar. Fatab. 1913, s. 31 (efter handl. fr. 1678). Hvar och en Class hafver sina Bänkar, hvaruppå Scholæ-Piltarne sättas i ordning efter sin qvickhet och framsteg. Wallquist EcclSaml. 4: 493 (i handl. fr. 1724). Ett st. Bänck klädd med Cattun och Cattunshyende till. Wrangel TessPal. 31 (i handl. fr. 1735). En bänk med 3 rum uti. BoupptVäxiö 1780. 3 st. långa säten eller bänkar. Därs. 1783. Catrina flög af bänken opp, / Förargad kan man tänka. Lenngren (SVS) 2: 91 (1793; elliptiskt för fållbänk). 1 Bänk med skåp. BoupptVäxiö 1794. Kring borden i matsalarne upptogos bänkarne af kadetter och för ändarne suto kompaniofficerarne på stolar. HLilljebjörn Hågk. 1: 66 (1865). Sängplatser voro (på 1500-talet) äfven inredda i de fasta bänkar, som anbragtes längs väggarna. MeddSlöjdf. 1887, s. 83. Utefter väggen (i en gammaldags stuga i Solberga, Västergötl.) .. märkas tvenne bänkar, .. (dvs.) ett slags oklädda utdragssoffor af trä, hvilka om natten begagnades till liggplatser och om dagen till förvaring af sängkläderna samt, sedan man pålagt ett bänklock, .. som sittplatser. 4GbgVSH V—VI. 4: 52 (1903). — jfr BISKOPS-, EK-, FRAM-, FRU-, FÅLL-, FÄLL-, GAFVEL-, GREFVE-, GRÄS-, GÅS-, GÄST-, HEDERS-, HERR-, HVIL(O)-, HÖG-, HÖGSÄTES-, KANN(E)-, KIST(E)-, KLASS-, KOR-, KVINNFOLKS-, KYRK-, LAT-, LÅNG-, MANFOLKS-, MOSS-, MUNK-, RODD(AR)-, SAND-, SITT-, SKAM-, SKOL-, SLAG-, SOF-, SPIS-, TORF-, TRÄ-, TRÄDGÅRDS-, TVÄR-, UGNS-, VED-, ÖL-BÄNK m. fl. — särsk.
a) i vissa uttryck o. förbindelser.
α) i sammanställning med bord i vissa uttr.: bord och bänkar, se BORD 5 a. — (sätta sig l. sitta l. dyl.) mellan bänk och bord, (sätta sig l. sitta) på bänken vid bordet. (Fabbe) helsade .. och satte sig mellan bänk och bord. Rydberg Vap. 39 (1891).
β) sitta l. sätta (ngn) på de anklagades bänk, vara anklagad resp. anklaga (ngn). Malmström Hist. 5: 341 (1877).
γ) (i Finl.) gå under bänken, om sak: misslyckas, gå på tok, gå i ”putten” (jfr ζ). Vasenius UndSpr. 48 (1894).
ε) [efter t. etwas auf die lange bank schieben, ziehen, urspr. möjl. jur., om mål hvars akter o. handlingar lades undan på en bänk för senare handläggning] (†) skjuta (äfv. draga l. ställa l. kasta) ngt på (l. uppå l. upp på) långa (l. långe) bänken, draga ngt ut på långbänken, uppskjuta, förhala ngt. OxBr. 1: 145 (1620). På ded hans saak icke motte skiutas på långa benken. AOxenstierna Bref 4: 517 (1648). Rosenfeldt Vitt. 234 (1705). — jfr LÅNG-BÄNK.
ζ) [jfr t. hinter (unter) die Bank werfen, legen, setzen, stossen, unter der Bank liegen] under (l. bakom) bänken, ngn gg under bänk, i åtskilliga numera obrukliga uttr., för att utmärka döljande l. hemlighållande l. åsidosättande l. försummande o. d. (jfr γ). Een ting, then han serdeles elskar, .. låter han icke wräkas .. j wrå, eller vnder bencken. LPetri 1Post. T 1 a (1555). (William de Wijk) sadhe sigh och hafua en padda torkat i lycht käril under benk undan hetan och vedhret. Bureus Suml. 33 (c. 1600). Aldrigh .. hafwe (vi) i Sinnet .. at .. sättia then Himmelske Sanningens Lius baak om Bänken. Schroderus Os. III. 2: 207 (1635). Iag .. (är) twongen .. mina Studier Öfwergifwa och kasta booken under bäncken. VDAkt. 1692, nr 248. Då kastas Christendom och samvet under bänken. Kolmodin QvSp. 2: 451 (1750). Weise 2: 52 (1771). — särsk. i ordspr. Dhen som kastar sigh sielff vnder bäncken, han blijr snart dijt skuten aff andra. Grubb 103 (1665). Gammal wän kastas intet vnder bäncken. Dens. 243. Krijgh kastar Laag vnder bänck. Dens. 429.
η) i bänk, i åtskilliga numera obrukliga l. ålderdomliga uttryck. (Den som) Tychtes wara högst i Bänck (dvs. intaga den förnämsta platsen), / Drogh om Hals och Hand Gullänck (ligger nu död). Wivallius Dikt. 114 (1641). Wälter här en (af dryckeskämparna) i bänck så ränner en hufwud i wäggen. Stiernhielm Herc. 240 (1648, 1668). Underbetiente gå (icke) i benck med (dvs. i samma bänk som) superioribus. ConsAcAboP 2: 488 (1663). Pantzar och harnisk / Läggas i Bänk och i Wrak (dvs. läggas undan o. kastas bort). Lindschöld Gen. B 4 b (1669). Frågadhe iagh honom .., hwar han wille ståå i bänck .. i kyrkian. VDAkt. 1683, nr 199. I stadskyrkan .. träffade (jag) lyckligt att komma i bänk med (dvs. i samma bänk som) unga Lindstedt. Tersmeden Mem. 5: 16 (1769). I (jungfrur!) sitten just som brud i bänk, och vänten på den sanskyldiga. Posten 1769, s. 1079. Drinkarne .. drucko .. så länge, tilldess de sjelfva lågo i bänk. Afzelius Sag. 2: 131 (1840). (Ryttmästare Silfverlods hustru) sade, att hon inte kunde ”sitta fru i bänk” (dvs. uppträda ss. fru). Därs. VIII. 2: 126 (1857).
b) i talesätt o. ordspråk (jfr a ζ slutet), t. ex. Han slår inthet sin begare j bänckin. SvOrds. A 8 b (1604). Then bänck är wäll prydd som medh godhe är besath. Därs. C 5 a. Man döör så snart hemma på bänken, som i Krijgh. Grubb 597 (1665).
c) om bänk jämte de å densamma sittande; stundom, öfverfördt, enbart om dessa. En man sågs iskänka dryck åt bägge bänkarne. JAdlerbeth i Iduna 4: 140 (1813). Snart fnittrade hela bänken och till sist hela parkett. Agrell Sthm 53 (1892).
d) afdelning, grupp; företrädesvis i fråga om skola o. vissa representativa församlingar i äldre tid. Gästerna .. äro .. liksom i kyrkan indelade på två bänkar, nämligen karl- och fruntimmerssidan. Tegnér (WB) 6: 418 (1827). Carl den Store .. afdelade riksförsamlingen i tvenne kamrar eller bänkar, en andlig och en verldslig. Strinnholm Hist. 3: 341 (1848). Man satt i hvarje klass (i Linköpings skola) ett år på nedre bänken och ett på den öfre. De Geer Minn. 1: 14 (1892). Jag stannade kvar i Linköping fyra år; det sista på nedersta bänken i gymnasium. Därs. 15. jfr: Rösträttsfiender å Göteborgsbänken (i riksdagen). AB 1893, nr 207, s. 3. — jfr BISKOPS-BÄNK m. fl., äfvensom GÖTEBORGS-, SKÅNE-BÄNKEN m. fl.
III. om bänk (stundom för ändamålet särskildt inrättad) för verkställande af kroppsstraff l. tortyr; bl. i ssgr. — jfr MARTER-, PIN-, PRYGEL-, STRÄCK-BÄNK m. fl.
IV. om aflång upphöjning (bord l. ställning l. afsats) afsedd o. använd till underlag, ofta för verktyg l. maskindel l. dyl., l. till att därpå sätta l. lägga l. däri fastsätta hvarjehanda ting; stundom omöjligt att särhålla från V; nästan bl. i ssgr l. elliptiskt för ngn af dessa. Skicke Benckerne på the störste Galleer någet nembre i hoop, att the kunde på hwar benck ro med Tre årer. GR 17: 392 (1545; i första satsen elliptiskt för ÅR-BÄNK). En taffla eller bänck at sönderhugga kött vppå. Linc. Ss 4 b (1640). Sladden fastnajas vid en bänk. Frick o. Trolle 39 (1872). På sockerloften sättas de fyllda toppformerna vid sidan af hvarandra i s. k. bänkar och påfyllas här med däcksaft. LD 1898, nr 161, s. 2. Fönsterbrädan (bänken), som följde med karmen, var .. vänd mot nischens vägg. JAhrenberg i SvFmT 12: 143 (1905; elliptiskt för FÖNSTER-BÄNK). Inga kvinnor sysslade vid de långa bänkarna, där man eljest brukade rensa torsk. Lagerlöf Holg. 2: 437 (1907). Vid lassningen framköres timmerdoningen utefter bänken, hvarefter stockarna rullas upp på kälken. Ekman SkogstHb. 64 (1908). (Spinnrockarna) voro .. målade med namnets initialer å den s. k. bänken. SDS 1912, nr 154, s. 9. — jfr BI-, BRO-, CIRKELSÅG-, DYN-, FLÄSK-, FOT-, FÖNSTER-, KORG-, MUR-, NAGEL-, PIP-, SKED-, SKRUF-, SKRUFSTÄDS-, SKRÅ-, SLAKT(AR)-, SOL-, STRÅK-, TULL-, TUNN-, TVÄTT-, ÅR-BÄNK m. fl. — särsk.
V. om med särskild(a) inrättning(ar) för arbetets utförande försedt bord l. underlag, i sht i verkstäder; stundom omöjligt att särhålla från IV; bl. i ssgr l. elliptiskt för ngn af dessa. Inne i huset stod (vid repslagning) en man vid en ”bänk”, med inslagna stående pinnar, mellan hvilka garnen fingo löpa. 2NF 22: 1438 (1915). — jfr DISK-, DRAG-, FASKIN-, FIL-, GROF(DRAGNINGS)-, HJUL-, HYFVEL-, KARD-, NIT-, RIKT-, RÄT-, SKED-, SLIP-, SNICKAR-, SY-, VASK-, VERKSTADS-BÄNK m. fl. — särsk.
1) ss. benämning på hyfvel som vid användningen är fäst upp o. nedvänd i en bänkliknande ställning; bl. i ssgn STRYK-BÄNK; jfr BANK, sbst.1 III 2.
VI. hinder (bänk l. vall l. dyl.) hvarå hästen inlärdes o. öfvades att under ryttare hoppa öfver hinder? i ssgn SPRING-BÄNK.
VIII. [i fråga om bet.-utveckling se den etymologiska afdelningen under BANK, sbst.3] (†) = BANK, sbst.3, penningbank. Stora Bänckar fulla af Dukater och Rikzdaler. Rudbeck Atl. 3: 418 (1698). — jfr LÅNE-, VÄXEL-BÄNK.
(V) -ARBETE~020. arbete som utföres vid därför särskildt inrättad verkstadsbänk. UB 4: 513 (1873). —
(IV) -ARMBORST. [jfr mnl. bancarmborst] (†) ett slags stort, på en ställning l. bänk anbragt armborst som förr användes vid belägringar. (Lat.) Balista (sv.) benkarmborst enahanda boghe som kunde skiutas stenar oc stoor skot mz. VarR 35 (1538). —
-BESTICK. [eg.: bestick som uppgöres af ngn som sitter på sin bänk, på fri hand; jfr -KÖP] sjöt. gissning af ett fartygs position till sjöss utan stöd af nautiska observationer, osäkert bestick. Gosselman SNAmer. 2: 10 (1833). Man (kan) anse att bänkbesticket inom navigationen motsvarar kannstöperiet inom politiken. Smith (1899). —
(V) -BLAD. snick. skifva på hyfvelbänk. Hyfvelbänkens fötter äro sinsemellan och med Bänkbladet .. starkt förbundna. Eneberg Karmarsch 1: 72 (1858). —
-DELNING. (bänkia- 1658. bänke- 1637—c. 1790) (förr) fördelning af bänkarna (sittplatserna) i en kyrka mellan församlingens medlemmar. Consistoriales och borgmästare och rådh hafwa .. giordt om benkedeelninghen. BtÅboH I. 9: 75 (1637). —
-DYNA. (bänk(i)a- 1527—1881. bänk(i)e- 1527—1907) [fsv. bänkia dyna] lång dyna af det slag hvarmed i äldre tiders (förnämligare) boningshus sittbänk betäcktes (vid högtidliga tillfällen). GR 4: 37 (1527). Benckie dynor .. 3; en war 8 al(na)r lång. BtFinlH 4: 189 (1563). (Hustrun) gick omkring i stufwan, och bredde vth Benckedynerna och lagade wackert i Huuset. Lindner Tijdhfördr. 53 (1641). Bänkedynorna .. hafva innerst ett med fjäder fylldt fjäderhåll, vanligen af läder, och däröfver är varet draget; framsidan af detta är vanligen af dyrbart tyg, ofta broderad, baksidan af simplare tyg eller af skinn. Fatab. 1907, s. 97. —
(I 3 a) -FLAKE. (†) till öfvertäckning af drif- l. kallbänk afpassad inrättning bestående af en ram med spjälverk att däruti infläta halm. Lundberg Träg. 217 (1754). —
(IV, V) -FOT. om hvarje särskildt af benen till en bänk; äfv. (i sht i fackspr.) om hela underställningen till en bänk. Schultze Ordb. 1301 (c. 1755). Hyvelbänken består av bänkskivan .. eller bladet .. ock bänkfoten. Landsm. XVIII. 1: 4 (1912). —
(I 3 a) -FÖNSTER. trädg. drifbänksfönster; stundom i öfverförd anv., om den afdelning i drifbänk som täckes med ett drifbänksfönster. Lundberg Träg. 99 (1754). Abelin VTr. 117 (1903). —
-GÅFVA. (bänke- 1769—1807) [efter isl. bekkjargjǫf] (i fråga om isl. o. fsv. förh., †) brudgummens gåfva till den på brudbänken sittande bruden; äfv.: morgongåfva; bröllopsgåfva. Ihre (1769). LfF 1876, s. 9. Hahnsson (1884). —
(I 3 a) -GÅRD. trädg. för odling i drifbänkar (afsedt l.) användt område (t. ex. af en större trädgård); äfv.: sammanfattning af de på ett ställe (i en trädgård) befintliga drifbänkarna. Platsen för en Bänkgård bör äga måttligt hög och torr belägenhet, vara öppen emot södern. Lundström Trädg. 1: 30 (1831). Eleverna (hafva) .. företagit exkursioner än i trädskolorna, än i .. bänkgården. LAHT 1901, s. 292. —
(I 3 a) -GÖDSEL. trädg. om till drifbänkar använd gödsel (med halmströ blandad hästspillning). NF 16: 420 (1892). —
(V) -HAKE. [efter t. bankhaken] i sht snick. om hvartdera af de två fyrkantiga järn som nedsättas, det ena i ett hål i hyfvelbänkens skifva, det andra i ett hål i bänklådan (baktången), för att fasthålla arbetsstycke som spännes in mellan dem, hållhake. BoupptVäxiö 1818. —
-HALM. (bän(c)ke- 1604—1880) (förr) om halm som utgör underlag (bädd) i (väggfast) liggbänk. Man tager icke gerna rent smör, j bänckehalmen. SvOrds. B 5 a (1604). —
(V) -HAMMARE. [efter t. bankhammer] i sht i fackspr.: af klensmeder, plåtslagare o. andra järnarbetare använd hammare med fyrkantig, nästan plan ban o. rak pen. Grundell UnderrArtill. 222 (1705). 5 st. SmedHamrar 4. BänkHamrar. BoupptVäxiö 1864. —
-HYENDE. (förr) kudde l. dyna afsedd att ligga på (väggfast) bänk; jfr -DYNA, BÄNKE-BOLSTER. Lind 1: 294 (1749). —
(V) -HÅLLARE, r. l. m. (i sht snick.) inrättning som begagnas för att på (hyfvel)bänk fasthålla trästycken vid bearbetning; jfr -HAKE, -KNEKT. JernkA 1833, s. 647. Bänkhållare .. Hållaren .. består af en rund järn- eller stålten, i öfre ändan försedd med en stark vinge eller fjäder. CNordendahl hos Salomon Snick. 64 (1890). —
-HÅRD. (†) eg.: som sitter liksom fastvuxen vid bänken, icke reser sig för ngn; förnäm, högdragen, stolt. The sittia benckhårde och styldtade medh werldzliga macht och bijfal. AAAngermannus FörsprKyrkost. A 8 b (1587). —
-HÄST. (förr) inrättning (i sin enklaste form ett långt o. smalt bräde med tvenne ben) som nedsköts mellan bänkstocken o. halmen för att kvarhålla sängkläder; jfr SÄNG-HÄST. Karlin KultM 13 (1888). —
(I 3 a) -JORD. trädg. för drifbänkar beredd jord; äfv.: jord i drifbänk. Broocman Hush. 4: 18 (1736). Bänkjord, beredd af 2 delar löfjord, 2 delar svartmylla, 1 del lera och 1 del fin sand. Arrhenius i SmSkrLandth. 19: 45 (1880). —
-JÄRN. (†) beslagsjärn till kyrkbänk? (Smeden) opredde järn 1 1/4 ℔, benkjärn och fyre nyklar till borgmestars benkiar. BtÅboH I. 1: 97 (1623). —
-KAMRAT. (bänke- 1719) om personer som sitta på samma bänk (i sht i skola). 2RARP I. 1: 16 (1719). Ett par bänkkamrater i skolan. Benedictsson FruM 142 (1887). Bänkkamrater i riksdagen. SD(L) 1898, nr 309, s. 2. —
-KANT. Först sitter han en stund på bänkkanten, dröjande, osäker, som om han snart ämnade stiga upp igen. Strindberg TrOtr. 2: 8 (1883, 1890). —
-KARM.
-KISTA. (förr) i (kist)bänk befintlig kista. Retzius Sicil. 19 (1892). Efter måltiden kastades .. de öfverblifna brödkanterna ned i bänkkistan och på dem koktes sedan bänkvälling. Nilsson HallMus. 90 (1902). —
-KLÄDE. (bänka- 1565—1907. bänke- 1581—1913) [fsv. bänkia klädhe] bänktäcke. Benkeklede aff rött wadmal 31 alne longt. VgFmT I. 8—9: 88 (1554). 1 st. Bänkekläde brunt och swart af 5 al:r. 1 st. Dito swart och gult gammalt af 7 al:r. BoupptRArk. 1679. —
(V) -KNEKT, r. l. m. [efter t. bankknecht] snick. ett slags fristående ställning på fot, afpassad att vid hyfling tjäna som stöd för ett trästycke som på grund af sin längd ej kan inspännas mellan bänkhakarna. Eneberg Karmarsch 1: 73 (1858). Är brädet, som skall hyflas, mycket långt, .. (får) den bakre (ändan) .. stöd af en särskild fristående bock eller en s. k. bänkknekt, som har många inskärningar eller trappsteg. Hector Husg. 158 (1904). —
-KÖP. (bänke- 1700—1840) [jfr ä. d. bænkekøb, äfvensom fsv. væggia(r)köp; urspr. o. eg. köp som skedde ”på bänken”, dvs. i hemlighet] (i fråga om äldre förh.) olaga köp. Hwilken som .. försälier, någon af .. Stadzens ofrije Tompter, och icke .. straxt betalar til Staden des 30:de Penning af kiöpe-Summan (osv.) .., den Handelen förklaras för Bänkekiöp och bör derföre bötas 100Dal. Sölfwer Myntt. SthmStadsord. 2: 158 (1700). Dalin (1850). särsk. (†) om mellan makar ingånget köp af enderas ärfda egendom. Ihre (1769). —
-LAG, n. (bänke- c. 1640—1772)
1) (föga br.) till II: grupp af personer som ha plats på samma bänk. KyrkohÅ 1911, MoA s. 107 (c. 1640). Lagerlöf Theokr. 76 (1884).
2) (förr) till IV: ett slags inrättning bestående af bjälklag med underbyggnad o. tjänande att uppbära maskin(del). SRinman i VetAH 1772, s. 136. —
-LÅDA. särsk.
2) [t. banklade] snick. till V: den medelst en skruf rörliga delen af en hyfvelbänks skifva. Landsm. XVIII. 1: 4 (1912). —
-LÄGGNING. (bänke- 1694)
1) (förr) till II: allmänna regler gällande för bänkfördelningen i kyrka; jfr -ORDNING. HernösDP 1694, s. 261.
-LÄNGD. (bänke- 1654—1688) (förr) förteckning som angaf fördelningen af bänkar (l. sittplatser) i en kyrka på församlingsmedlemmarna. Murenius AV 292 (1654). Kyrkol. 24: 8 (1686). —
-MAN, m. (bänke- 1720—1734) (under ståndsriksdagarna i Sv.) benämning på enhvar af dem bland adelns ledamöter som (urspr. en från hvarje bänk) utsågos att välja elektorer för val af adelns ledamöter i riksdagens utskott. 2RARP I. 2: 292 (1720). —
-MATTA.
1) trädg. till I 3 a: matta (af halm o. d.) som användes till betäckning af drifbänkar.
(V) -MEJSEL. tekn. ett slags mejsel som användes för hand vid skruf- l. filbänken utan föregående glödgning af arbetsstycket; motsatt: skrotmejsel. ÅgerupArk. Bouppt. 1755. —
-RUM. (bänka- 1657. bänk(i)e- 1633—1850) (numera mindre br.) särsk. till II: (sitt)plats i kyrkbänk. Nordberg ClaræMinn. 126 (i handl. fr. 1633). Vngdomen skall stå i gången framför bänckierumer och icke i wrår eller bänckiar. Murenius VP 17 (1637). JulhälsnLinköp. 1909, s. 57. —
(V) -RÄNNA. snick. vid baksidan af hyfvelbänkens skifva anbragt fördjupning hvari vissa verktyg ligga, som ej användas för tillfället. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3. Landsm. XVIII. 1: 5 (1912). —
(V) -SAX. [efter t. bankschere] bleckslag., plåtslag. för handkraft afsedd gröfre plåtsax hvars ena skänkel är fastsatt i arbetsbänken l. i en särskild stock, stocksax. Rinman 2: 288 (1789). —
-SKRANK. nästan bl. i fråga om kyrkbänkar: afgränsande rygg- o. sidostöd. De höga bänkskranken (i kyrkan) äro ock prydda med snidverk. NDA 1867, nr 239, s. 3. —
(V) -SKRUF. [jfr t. bankschraube] skruf hvarmed rörlig del i hyfvelbänk (bänklåda, tångstycke) föres fram o. tillbaka. Ikonen (1889). Landsm. XVIII. 1: 4 (1912). —
-SKÄRM. särsk.: högre sidostöd å (längre) sittbänk (i kyrka); jfr -KARM 2, -STÖD. Bänkskärmar och bänkdörrar. TT 1901, Ark. s. 49. —
(V) -SNEDTYG. (†) snick. till hyfvelbänk hörande ”snedtyg”, skrufskärningsapparat, gängdon. BoupptVäxiö 1827. —
-SOFFA. flyttbar (o. utdragbar) ligg- o. sittbänk med trälock. GUpmark i LfF 1869, s. 260. (Carlsson) satte sig på en bänksoffa. Strindberg Hems. 12 (1887). —
-STOL. (förr) flyttbar bänk med ryggstöd? Thunberg Resa 1: 22 (1788). En fällstol 50 öre, En bänkstol med broderi 75 öre. BoupptVäxiö 1899. Norlind AllmogLif 190 (1912). —
(IV) -STÄD. [jfr t. bankamboss] tekn. Bänkstäd kallas en sådan armbult, som ställes på filbänken, utan tånge. Rinman 2: 892 (1789). —
-STÖD. (bänka- 1890) bänkskrank, rygg- l. sidostöd på sittbänk; jfr -KARM 2, -SKÄRM. Landsm. VII. 6: 73 (1890). —
-SÄTE. säte på (i) bänk; äfv. om flyttbar sittbänk utan stöd. (Kyrkan har) uphandlat till samma panelar sampt bänksäthen 8 stycken tiocka bräder. BtÅboH I. 11—12: 79 (1690). Iägarens Cammare .. 1 st: gl: trästohl 1 st: bänck säte. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. —
-TING. (bänk(i)e-) [eg.: ting som hålles hemma på bänken; jfr BÄNK-KÖP] (förr) enskild sammankomst vid hvilken öfverenskommelse träffades i sak som enligt lag måste handläggas af offentligt ting; olagligt ting. Hals saker eller andre vichtige saker .. lathe the .. e som offtest uti the benkie ting för gåfver, mutor och theris egin fordel skuld utan lag, dom eller rett öfvertalede .. blifva. RA 1: 267 (1540). Schall .. här med förbudit ware, the Bencke tingh, som här till äre förmyckit brukede, och schole inge saker försones, för än the lagligen på häredz tingh äre förhördne vordne. LReg. 7 (1563). Ihre (1769). —
-TÄCKE. (bänka- 1908. bänke- 1638—1745) väfnad af det slag hvarmed (sitt)bänkar i äldre tid öfvertäcktes. BtÅboH I. 13: 272 (1638). Bänktäcke, väfdt i rödlakan. Nilsson HallMus. 74 (1902). —
(V) -VINKEL. tekn. vinkel utan anslag för att kontrollera rätheten af en vinkel hos ett arbetsstycke. 2NF 19: 228 (1913). —
-VÄLLING. benämning på ett slags förr använd, gm jäsning sur välling, i olika trakter tillredd på olika sätt, vanl. af mjöl, mjölk o. (i bänkkistan) hopsamlade matrester (måhända urspr. i fördjupningar l. hoar i väggbänkarna, där äfv. jäsningen försiggick); i utvidgad anv. om tunn o. dålig supanmat. Tjock mjölk gömmes ofta i tunnor till vintren såsom bankvälling. Linné Ungd. 2: 198 (1732; trol. felaktigt för bänk-). Dodra eller Qvass, som de Romare kallade Simus .. och Skåningarne bänkvälling, är ej annat än en blandning af allehanda qvisqvilier och öfverlefvor af mat och dricka, som de låta stå i en urholkad kubb eller annat käril at taga sig syra eller gäsa. Dens. Diet. 2: 93 (c. 1750). Axelson Vesterdal. 103 (1855). Nilsson HallMus. 90 (1902). SLönborg i Ymer 1902, s. 401. äfv. bildl. Ack, de ha länge lefvat på frasernas bänkvälling. Hagberg Shaksp. 6: 234 (1849). Språklig bänkvälling. Cederschiöld Ordlek. 150 (1910).
B (numera bl. i ssgr som äro benämningar på vissa slöjdalster (i sht väfnader) i gammal allmogestil): BÄNKA-BETA, v. (†) i fråga om skinnberedning. Lägg (fårskinnen) sedan (efter inmjölning och insaltning) .. i een Bänk ther the liggia warmt, och wänt them om hwar 3. Dagh som tu känner the ära warma til. .. Och detta kallas bänkia Beta. IErici Colerus 1: 327 (c. 1645). —
-DELNING, se A. —
-DRÄTT. väfnad i krabbasnår, rosengång m. m., urspr. använd att vid högtiderna lägga på bänkarna i ”stugan”. Rosengång utföres i små mönster, .. Väfnaden afsåg i allmänhet enklare bänkadrätter, täcken till ugnsbänken. QvinlHemsl. 57 (1880). —
-DYNA, -KLÄDE, se A. —
-RUM, -STÖD, se A. —
-TÄCKE, se A.
C (numera bl. arkaiserande i ssgr som äro benämningar på förr förekommande föremål l. sakförhållanden): BÄNKE-BOLSTER. (†) bänkdyna. Af 4 fårskinn (gjordes) ett ”bänkebolster”. Johansson Noraskog 2: 340 (cit. fr. 1557). BtSödKultH 12: 17 (1592). —
-BRÄDE, se A. —
-DELNING, -DYNA, se A. —
-FÖRDELNING, -GÅFVA, -HALM, se A. —
-HUND. (†) knähund. Balck Es. 94 (1603). Hunda-Slächte äro, Bandhundar, Fäähundar, Jägarehundar och Benckehundar eller Keffwarne. IErici Colerus 2: 156 (c. 1645). —
-KAMRAT, -KLÄDE, -KÖP, -LAG, -LÄGGNING, -LÄNGD, -MAN, -RAD, -RUM, -TING, se A. —
-TVIST, sbst.1, se A. —
-TÄCKE, se A. —
-VAR. (†) bänkdynvar; möjl. äfv.: bänktäcke. Skottske benckevahr .. allnar .. 10. OxBr. 11: 718 (1637). Taxa 17/12 1756, s. 9.
Spoiler title
Spoiler content