SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DIMMA dim3a2 (di`mma Weste), sbst., r. l. f. (m. Spegel Guds verk 73 (1685)); best. -an; pl. -or ((†) dimber L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623)).
Ordformer
(dimba 1 Mos. 2: 6, Job 3: 5, Psalt. 148: 8, Jer. 10: 13 (Bib. 1541), Bureus Suml. 61 (c. 1600), Stiernhielm Herc. 432 (1658, 1668), Hiärne Förb. 22 (1706), Dalin Arg. 2: 11 (1734, 1754), Sahlstedt (1773), Tegnér 1: 375 (1806: dimboland, skämts.), Weste (1807; med hänv. ”bättre Dimma”), Florman Bref t. Retzius 45 (1835) m. fl. (den vanligaste formen åtm. fram till midten af 1700-t.); dymba Jes. 44: 22, Sef. 1: 15, Vish. 2: 4 (Bib. 1541), Berchelt Pest. ors. A 8 b (1589); dijmba Balck Esop. 158 (1603). dimma Stiernhielm Fägn. 78 (1643, 1668; rimmande med glimma), Lucidor Hel. Dd 4 a, Ff 2 a (1673; ej i rim), Barnabibel 190 (1688; rimmande med glimmar o. timma), Nordenflycht QT 1745, s. 5 (ej i rim), Linné Västg. 79 (1747) osv.)
Etymologi
[fsv. dimba (dymba), motsv. sv. dial. dimma o. (i delar af Sveal. o. Norrl. äfvensom i Finl.) dimba, nor. dial. demba, oklarhet l. disighet i luften m. m., samt med annat afljudsstadium sv. dial. dumba, ånga, imma, töcken (Dalarna), o. nor. dial. dumba, damm, dammoln. Ordet hör samman med ett starkt v.: sv. dial. dimba, äfv. dumba (damb, dumbið; Dalarna) o. (med assimilation) dimma (damm, dummi; Hälsingl.), ånga, ryka, nor. dial. demba (damb etc.), damma, sprida sig ss. rök l. dimma, motsv. mht. dimpfen (dampf etc.), ånga, ryka, som dock så till vida afviker att stammen slutas på germ. p, motsv. ieur. b, under det att de nordiska formernas b svarar emot ett ieur. bh (jfr beträffande en ieur. växling bh : b Noreen Urgerm. lautl. 187 (1894) o. där anförd litt.). Nära besläktade med dimma äro vidare DAMM, sbst.2, DAMP, sbst.2, o. DÄMPA, sannol. äfv. DUM o. DUMBE. Roten dhembh (dhemb) utgör en utvidgning af ieur. dhem, som äfv. ingår i fsv. dimber, skum, otydligt seende (dym ögon), isl. dimmr, mörk (jfr DIMMUR), eng. dim (feng. dimm), dunkel, mörk, otydlig, liksom också i ir. deim, mörk, dyster (K. F. Johansson i Indog. forsch. 4: 145 (1894)), o. som sammanställts med fbulg. dŭmą, dąti, blåsa, lit. dumiù, dùmti, blåsa, vaja, sanskr. dhámati, blåser, dammar, ryker (A. Torp hos Fick 3: 201 (1909)); en annan utvidgning af samma rot synes föreligga i DUNKEL; jfr DISIG. — Vokalen i biformen dymba beror på labialiserande inverkan från mb. — Att ordet hos Spegel uppträder ss. m., synes bero på att denne, i hvars ursprungliga ordförråd det helt visst icke ingått (S. var född i Blekinge o. tillbragte sina yngre år där, i sydligaste Smål. o. i Skåne; i danskan säges taage, i skånska o. blekingska dial. tåga, tåka), missuppfattat ett senare hördt uppsvenskt dimba l. dimma ss. likställdt med sådana (dialektala) former af maskulina sbst. som backa, hara, maga m. fl., motsv. BACKE osv.]
1) benämning på hvarje tätare, utsikten (mer l. mindre) hindrande l. skymmande anhopning af i luften fritt sväfvande mycket små vattendroppar (l. vid starkare köld iskristaller) som uppkommit gm kondensation af i atmosfären befintlig vattenånga, för så vidt denna anhopning håller sig invid l. i omedelbar närhet af jordytan (motsatt MOLN); jfr DIS, sbst.2, DISA, sbst.2, HAFSMÖRKER, MIST, SJÖMÖRKER, TJOCKA, TÖCKEN, TÖCKNA. En lätt, tunn, gles, tät, tjock, stark, intensiv, ogenomtränglig, våt, fuktig, kall, rå, gråkall, mörk, ljus, hvit, gulaktig, grå dimma. Dimma låg utbredd l. hvilade l. hade lägrat sig l. hängde tungt öfver slätten. Gå vilse i dimman. Dimman välte fram, skingrade sig, upplöstes, förflyktigades, blåste bort. Vinden sopade bort dimmorna. Dimman är (l. står) så tjock, så man kan skära den med (tälj)knif. Een dimba gick vp aff iordenne. 1 Mos. 2: 6 (Bib. 1541; öfv. 1904: steg upp från). Om thet warder myckin Dimba i thenna Månaden (mars), betyder itt wååtachtigt Åhr och stoort Regn. Bondepract. F 3 b (1662). När dimban stiger up och ej faller ned om morgonen, då faller regn samma dag. Inl. t. barometrens rätta bruk 12 (1759). Dimba skiljer sig ifrån tjock tökna, allenast däruti, at hon är et tunnare ämne, eller en mindre condenserad tökna; och at dimban i sina kanter liknar en tunn rök. J. Gadolin i VetAH 1767, s. 103. Den kyliga dimman höjde sig sagta, och skingrades småningom af solstrålarna. Cederborgh OT 3: 68 (1814). Upsala (har) under .. dessa dagar varit .. insvept i en dimma, ett töcken, tjockt, illaluktande och osundt, hvars like jag ej påminner mig ha någonsin sett. Atterbom Bref 258 (1825). Ser du, holmen, krönt med fur, / skymtar ur / ljusnad dimma? Tegnér 2: 22 (1828). Då dimman utåt hafvet går, / Kamrat, godt väder snart du får; / Men då den drifver emot land, / Skall regnet strömma öfver strand. Oxenstierna Vanderdecken 96 (1865). Dimman sjönk i ängen. Gellerstedt 2 Dilt. 59 (1881). Holmström Naturl. 43 (1888, 1895). Dimman hade .. lyft. Strindberg Hafsb. 193 (1890). Man indelar dimman i sjö- eller kustdimma (mist eller tjocka), dal- eller bergsdimma samt stads- eller stoftdimma. SDS 1897, nr 82, s. 3. En vindkåre .. ref sönder dimman. Ahrenberg Styrk. rätt 72 (1899). Då det uppstiger dimma från mossar och andra fuktiga ställen, säger man (i Västergötland), att mosskäringarna (mosspigorna) brygga eller ock tända sin pipa. Sundén Allmogelifvet i en vg.-s:n 95 (1903). Dimman har ändtligen börjat lätta. PT 1904, nr 255, s. 3. Dessa dimmor .. försvinna vanligen på det sätt, att solen upplöser dem uppifrån nedåt, då det ser ut, som om dimman sjönke ned i jorden. Timberg Metereol. 95 (1908). Skeppet måste ligga stilla för dimma. Melin De svarte vik. saga 132 (1910). — jfr AFTON-, BERGS-, DAL-, FROST-, HAFS-, HÖST-, KUST-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, NOVEMBER-, OKTOBER-, PURPUR-, REGN-, SILFVER-, SJÖ-, STADS-, TRÄSK-, VINTER-, VÅR-DIMMA m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Wårt lijff .. förgåås såsom een dymba, then aff solennes sken fördriffuin, och aff hennes heta förtärd är. Vish. 2: 4 (Bib. 1541). Gudar! / De munkar flydde för er makt, / som nattens dimmor fly för solen. Ling Blot-Sven 48 (1824). Synden i vår själ förtag, / Som är dess natt och dimma. Runeberg 4: 133 (1857). (Drömgestalten bleknar) bort och försvinner som en dimma. Lagerlöf Holg. 2: 59 (1907). — särsk. i förb. gå som i en dimma o. d., icke hafva ngt klart medvetande af hvad som omgifver en l. försiggår omkring en. Hemåt jag vandrade som i en dimma. Nordlund Bitar 65 (1894). Hon hade gått som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne. Lagerlöf Holg. 2: 445 (1907).
b) i mer l. mindre genomförd personifikation. Dimmorna stiga kring Tärnas kullar. De uppstiga som vinkande, flygtande andar. De fara fram och sjunka och stiga åter. De andas svalt och fugtigt öfver jorden. Sakta breda de svepningsslöjor öfver ängen. Bremer Nina 839 (1835). Dimman gråter. Sätherberg Dikt. 1: 165 (1838, 1862). Febern, som ur jorden sträcker sina dimmors blygrå armar efter .. (Campagnans landtman) till dödande famntag. Rydberg Rom. d. 287 (1874, 1882).
Anm. Se anm. under 3.
2) (i sht i poesi o. högre stil) i (mer l. mindre genomförd) bild o. bildl.; ofta med gen.-attribut l. af prep. af inledd bestämning som angifver hvad det är som jämföres med l. liknas vid en dimma. — särsk.
a) med tanke på dimman ss. ngt som stänger utsikten, skymmer, döljer, undangömmer. Siukdoms mörcka Dimba falla / Wille och migh offta på (under seglatsen gm lifvet). Renner Andel. sjökort 4 (c. 1690). The Mists which darken our understanding, dimban som förmörkar vårt förstånd. Serenius (1734; under mist). Säll den som hunnit väl, från detta främlings bo, / Där mörker, dimbor, moln, den Helga Sol förgömma. Nordenflycht QT 1745, s. 102. Hur kort vår svaga tanke hinner! / Af sinnlighetens dimma skymd, / Hon i atomen ringhet finner, / Och storhet blott i tal och rymd. Leopold 2: 32 (1801, 1815). Ginge jag, att skyla mig, / I midnatts-mörkrets dimma. Ps. 1819, 11: 3. (Sultaninnan) höjer / Slöjans dimma / Från sitt anlets vår. Runeberg 1: 343 (1841). Det kan finnas en mening med vårt liv, om också den för oss är höljd i dimma. Fidelio Dimman 109 (1913). — särsk.
α) [jfr ä. t. einem einen nebel für die augen machen, eng. he threw mists before your eyes] (†) i uttr. göra l. slå ngn en (blå) dimma för ögonen, slå blå dunster i ögonen på ngn, föra ngn bakom ljuset, söka hindra ngn från att se huru det verkligen förhåller sig med ngt. Tooma ord, och icke annat än blåå dunst, eller dimba then the göra för the eenfåldigas ögon. P. J. Gothus Mylius Pred. D 7 a (1601). Man vill slå menigheten en dimma för ögonen, att sedan i mörkret dess bättre föra den efter sina egna afsigter. Chydenius 55 (1765).
β) [jfr d. vankundighedens taage, t. der nebel des aberglaubens, eng. the thick fogs of ignorance, lat. remota erroris nebula (Juvenalis)] om okunnighet, fördomar, vantro, vidskepelse o. d., äfvensom om tvifvel, otro o. d. Wijsdom är Siälenes Sool, som töknen skingrar och dimban. Stiernhielm Herc. 432 (1658, 1668). Skingra, Gud! all tviflans dimma, / Låt mig ljus i ljuset se. Ps. 1819, 168: 4. Otron öfver jorden / Sin dimma breder ut. Hedborn Minne 239 (1835). Bakom dogmers täta dimma, / endast oklart skönjes han (dvs. Kristus). Fröding Efterskörd 1: 25 (1886, 1910).
γ) [jfr t. der nebel der über seine zukunft lag, eng. the dim mists of futurity, lat. annos caligine vetustatis obductos, caligo futuri] om det dunkel som hvilar öfver det förgångna l. som höljer framtiden; särsk. i uttr. forntidens, framtidens dimma. (Gud blir enl. Strauss' världsåskådning) ett abstract töckenväsen, som beständigt flyr undan i framtidens dimma. Melin Jesu lefv. 1: 10 (1842, 1855). En uråldrig tid, som förlorar sig i sagans dimma. Nilsson Ur. 2: 43 (1862). Slägten, .. försvunna i urtidens dimmor. Rydberg Urpatr. 3 (1873). Din dag är blott en strimma, / som lyser blek och matt — / se, framom henne dimma / och bakom henne natt! Dens. Dikt. 1: 5 (1877, 1882; i apostrofering till mänskligheten).
δ) i uttr. glömskans dimma, om glömskan ss. utplånande konturerna af l. (bort)skymmande l. höljande ngt. Hur mången ädel dygd är lagd i glömskans dimma. Nordenflycht Tankar om skaldek. 3 (1744). Sätherberg Dikt. 2: 134 (1863). Glömskans dimma .. tätnade kring minnet af hans personlighet. Nervander Finl. kulturh. 442 (1900).
b) med tanke på dimman ss. ngt oklart o. dunkelt (hvartill lätt knyter sig föreställningen om ngt mystiskt); särsk.: oklarhet l. oreda i ngns tänkande l. begrepp l. föreställningar, oklar(t) l. dunkel(t) begrepp l. föreställning. Ther någhot om (Gud) .. slipper til äwentyrs (de hedniska filosoferna) vtaff pennan, så är thet intet annat än baresta dimban och mörckret. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 169 (1633). Mystikens dimmor. Beskow Vandr. 1: 75 (1819, 1833). Hufvuden utan dimma. Tegnér 3: 255 (1825). Du blir filosof, full af moln och idéer, af dimmor och begrepp. Rydberg Ath. 257 (1859, 1866). De naturalistiska kärrvattnen (hafva), i samma mån som de torkat bort, visat benägenhet att gå öfver i dimmor. E. H. Tegnér i 3 SAH 15: 11 (1900). Irrationalismen, romantiken, som sveper in allt i sin dimma, så att konturerna försvinna. Söderblom När stunderna växla 79 (1903, 1909).
c) med tanke på dimman ss. ngt form- o. konturlöst, icke gripbart (som lätt väcker föreställningen om ngt overkligt o. väsenslöst); stundom: gyckelbild, fantom, bländverk. Hwadh är sådant (som äran) annat än ett wäder, än ett Dofft, eller een flygande Dimba? Sylvius De Mornay Rel. vissh. 318 (1671, 1674); jfr d. Ej höghetens skimrande dimma / Dig något betar eller ger. Eurén Orth. 2: 61 (1794). (Leontes i Runebergs Kungarne på Salamis) är .. icke någon figur af dimma eller marmor utan har .. känsla både för lifvets verksamhet och för dess fröjder. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 33 (1879). Arkitektonik måste finnas i dikten, om den ej skall upplösas i dimma. Wrangel Dikten 93 (1912).
d) med tanke på dimman ss. ngt obeständigt, ngt som snart förflyktigas o. upplöses i intet. Sij, / Hwad wårt falsk-nembde Lijfw dock är: Röök som förswinner, / En Dimma som förgår. Lucidor Hel. Dd 4 a (1673). Hwad är wår rådh och wåre tanckar, / När the af Gudh eij styras här? / Een dimba som sigh ymnigt samkar, / Men åter snart förswunnen är. Ps. 1695, 322: 1.
e) [jfr holl. den donkeren nevel der zwaarmodigheid, t. seines grames nebel, eng. the mists of despondency and gloom] med tanke på dimman ss. ngt grått, mulet o. sollöst, som verkar nedstämmande o. fördystrande; i sht ofta om sorg, bekymmer o. d.; stundom närmast med tanke på dimman ss. ngt kallt o. rått. Wårt Hierta är betagit, / Vtaff Dårheetz Dimba kall. Beckman Psalmh. 834 (cit. fr. 1671); jfr Ps. 1819, 426: 2, äfvensom a β. Det hus som glädjens hemvist var / Af ängslans dimma öfverhöljdes. Bellman Skr. Ny saml. 2: 108 (1778). Af Meteorer (dvs. luftfenomen) kan (den andlige) Talaren låna Lagens tordön, hämndens blixt, förförelsens irrsken, må hända ock nådens dagg, sorgens dimma. Ödmann Anv. t. pred. 61 (1807, 1812). Skingrad är bekymrens dimma, / Tankens dystra moln förgått. Runeberg 2: 318 (1832). Yngling, en gång .. / Din majdag förgår, / Och i höstqvällens dimma du står. Sätherberg Dikt. 1: 156 (1837, 1862). Dimmorna fly, när drufvorna glöda, / Sorgen blir glädtig och vintern blir grön! Blanche Läk. 3 (1846). Vi värmts i vårdagsstunder / Af samma solskensstrimmor, / Förr'n lifvet själft på själen / Fått andas kalla dimmor. Bååth På gr. stig. 6 (1889). En grå dimma af hvardaglig enformighet. Beskow Pred. 562 (1901). Familjesorgernas tunga dimmor stego upp kring den åldrande konungen. E. Hildebrand i Sv:s hist. 3: 308 (1903).
f) [jfr nor. dial. han æ paa dimm'n (Ross 943), t. er hat einen kleinen nebel, fr. il est dans les brouillards, äfvensom vara på röken] (i sht hvard.) oklarhet l. oreda (i hufvudet) på grund af onykterhet; omtöcknadt tillstånd; särsk. i uttr. gå i en dimma o. d., vara l. blifva i l. på dimman. Svär, att din bästa vän i rus och dimma söfva. Bellman 1: 223 (1771). I en syrlig dimma brodren famlar / Der, med krökta knän och lår. Dens. 5: 293 (1793). Arbetskarlen Glans, som .. hela dagen gick i en dimma. Wetterbergh Penning. o. arb. 346 (1847). Inte är du ”på dimman” inte. Engström Janne Bulling 5 (1864). Graden af denna (den supige fiolspelarens) dimma. Böttiger 6: 65 (c. 1875). Jag förtärde en, säger en, toddy, och skulle den ock ha gjort det underverket att få mig i dimman, så hade denna dimma dock bestämdt hunnit skingra sig. Schöldström I kikaren 92 (1890).
3) mer l. mindre om dimma (i bet. 1) påminnande rök l. röksamling, rökmoln o. d.; jfr KOPPAR-, KRUTRÖKS-, STOFT-DIMMA.
a) [jfr eng. the fog of 1783 extended from the north of Africa to Sweden] meteor. (numera knappast br.) om grumlighet l. ogenomskinlighet i atmosfären förorsakad af rök o. d. (från skogseldar, torfbränning, vulkanutbrott o. d.); särsk. [jfr t. trockener nebel, fr. brume sèche] i förb. torr dimma. Hartwig Jordens atmosfer 68, 70 (1872). Den mest intensiva torra dimma, som någonsin antecknats, är den från år 1783. Granlund Flammarion Atmosf. under 694 (1889). Dumrath Umlauft 44 (1897).
b) [jfr d. en taage af tobaksrøg] i annan anv. Såsom i Nobis krog de nu sittia bland Eld, uthi Dimban. Stiernhielm Herc. 236 (1658, 1668; med syftning på tobaksrökare). Bellman 2: 106 (1783). En tjock dimma af Toddy och Tobaksrök. Polyfem I. 22: 1 (1810). Skymningen (i templet) ökades af välluktande dimmor, som uppstego ur tvenne rökelsekar. Rydberg Ath. 56 (1859, 1866). — jfr (†): Alt hwad i Werldzens fagra Fält, / För deras Ögon glimmar, / Omsijder blijr af Eld försmält, / Och lagt i Stofft och Dimma. Barnabibel 190 (1688); jfr Ps. 1695, 388: 4.
Anm. till 1 o. 3. Stundom, särsk. i ngt ä. tid, användes ordet om ej närmare kvalificerad, mycket tunn l. lätt dimma, solrök o. d., liktydigt med det nu vanligare ’dis' (se DIS, sbst.2 1), l. om den blåaktiga färgton naturföremålen antaga på längre afstånd (jfr DIM-BLÅ). Längst vid himlabryn, .. / Der fälten blekna bort uti en ljusblå dimma. Creutz Vitt. 11 (1761). Man kan intet se hela Etna utan på långt håll, då visar det sig uti en blå dimma. C. A. Ehrensvärd 6 (1782). Månan i molnet sin guldgula dimma / Kastar öfver klappträn och såar vid strand. Bellman 3: 261 (1790); jfr MÅN-DIMMA.
4) (†) ånga, dunst, gas; imma. Förgifftighe Dimber och Fuchtigheter, Som vthi Jordennes Ådhror och Hohl länge haffwa warit innetäpte, brista vth (vid jordbäfningar). L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623). Then Dimba som går aff Mineralierne eller och minorna (dvs. grufvorna), gör Landet Ofruchtbart. Risingh Landb. 15 (1671). Emillan Magen och (den med en elak vätskafyllda) Mielten warda Ådrana upfölda, at then samma Orthen upswulnar, och allahanda elaka upstijgande Dimba förorsakar. Lindh Husapot. 148 (1675). Såsom när man släpper en glödande kula i watnet, man seer hwad dimba den ifrån sig gifwer. Rudbeck Atl. 2: 462 (1689). Spiritus nitri medh rena volatilia ryker vp medh en subtilig dimba och röök. Hiärne Förb. 22 (1706).
5) (†) (om imma l. dagg påminnande) fuktig beläggning; jfr DIM-LUPEN. Honungs-daggen .. är en seg dimba, som kommer utaf en condensation af de feta och fuchtiga exhalationer utaf blomman af jord-växterna. Serenius Eng. åkerm. 187 (1727). (Körsbären läggas) på en risselbotn, så at dimban eller fukten kan väl torkas af dem. Lundberg Träg. 111 (1754, 1780).
6) [jfr eng. they have mists before their eyes] om fuktighet i ögonen l. af tårar (l. berusning o. d.) vållad skumhet i l. slöja för blicken som kommer föremålen att visa sig som i en dimma (i bet. 1). Bög Tin öron til mig ned, hör min gråt vr tårars dimma. Kolmodin Rök. 93 (1728, 1745). En fuktig dimma hade stigit ur hjertat upp under ögonlocken och skymde .. hennes blick. Topelius Vint. I. 1: 344 (1860, 1880). Ögonen glänste i fuktig dimma och kinderna glödde. Hedenstierna Svenssons 36 (1903). — jfr: Bränvins-dunsten än satt qvar i hufvudskålen, / Hvad för hans ögon kom han mer än dubbelt såg, / Han tyktes dimba se, som röken utaf råg. Livin Kyrk. 12 (1781).
Ssgr (oftast, särsk. i ord af fackspråklig prägel, med utländska förebilder o. motsvarigheter):
A: DIM-AKTIG3~20.
1) (†) dimmig. Tiockt och dimbachtigt Wäder. Fuhrman Alm. 1654, s. 34. (Solen) drager til sigh åthskillige lufftige och dimbachtige, doch torre och swafwelachtige Ämnen aff dhe kringstående Planeter. Rel. cur. 6 (1682). (Hägring öfver Vättern) skier .. utaf det upstigande dunstiga Vädret, samt dimbacktiga Vattnet. Tiselius Vätter 1: 80 (”110”) (1723).
2) dimlik, liknande dimma. (Stjärngrupper), vilka tillsammans bilda liksom skimrande eller dimaktiga ljusfläckar. Bergstrand Newcomb 286 (1909).
-ARTAD~20. Stratus äro dimartade moln med obestämda konturer. Rubenson Naut. meteor. 45 (1880).
-BANK~2, pl. -ar. (upptill tämligen skarpt begränsad) vägg l. stråk af (mer l. mindre tjock) dimma (vid horisonten); jfr BANK, sbst.1 II. Nordenskiöld Vega 2: 73 (1881). Enstaka dimbankar ströko .. fram öfver ön. A. G. Nathorst i SvD 1899, nr 237 B, s. 1. Den dimbank, som .. varit lägrad öfver sundet. Vår flotta 1905, s. 128.
-BERG~2. (enst., poet.) berg som ser ut som en (blånande) dimma (i fjärran). Horisontens blåa dimberg. G. L. Silverstolpe 1: 100 (1851).
-BILD, se d. o. —
-BILDNING~20. dels abstr., dels konkret. N. K. Nordenskiöld i Acta soc. sc. fenn. 10: 186 (1875). Hagman Fys. geogr. 180 (1903).
-BLÅ~2.
1) (i sht i poesi o. högre stil) af en matt l. oklar, mer l. mindre med hvitt inmängd blå färg, karakteristisk för en dimbank l. en upphöjning i terrängen sedd på långt håll. Dimblåa hafvet. Almqvist Törnr. b. 1: 161 (1839). Örnen .. drog / Långt bort mot den dimblåa strand. Sätherberg Dikt. 1: 134 (1839, 1862). En dimblå rök. Tigerschiöld Dikt. 1: 21 (1886, 1888). En jättestor, dimblå agapantus. Söderberg Främl. 134 (1903). Öknens dimblåa randberg. Nyblom Österut 17 (1908). I ett dimblått fjärran. E. Grip i Läsn. f. sv. folket 1912, s. 52.
2) (mera tillfälligt) bildl.: dunkel, sväfvande, vag o. d. Det dimblå eller till hälften outredda i mitt sätt att sluta (stycken). Almqvist Sättet att sluta st. 9 (1835).
-BLÅSA~20, sbst. (förr) meteor. benämning på hvar o. en af de ytterst små med vattenånga fyllda vattenblåsor som man tidigare oriktigt trodde utgöra beståndsdelarna i en dimma. NF (1880).
-BLÅTT~2, n. (Bergen) förtona i vexlande skiftningar af mörkgrönt och dimblått. V. Langlet i SD(L) 1901, nr 80, s. 5.
-BÄLTE~20. Då vi komma in uti något af de dimbälten, hvilka uti dessa farvatten (mellan England o. Nordamerika) äro så vanliga och så fruktade. Wachtmeister Fr. andra sid. Atl. 248 (1901).
-DAG~2. meteor. dag under hvilken det råder dimma (på en ort). Granlund Flammarion Atmosf. under 691 (1889).
-DJUP~2, adj. (poet., enst.) O dimmdjupa natt, .. du dunkelkloka. Almqvist Amor. 309 (1822, 1839).
-DROPPE~20. meteor. om hvar o. en af de ytterst små vattendroppar som utgöra beståndsdelarna i en dimma. Timberg Meteorol. 95 (1908).
-DUNKEL~20, adj. (dimmo- Bååth)
1) (mera tillfälligt) otydlig på grund af dimma. Dimmodunkla (träd-)kronor. Bååth N. dikt. 66 (1881).
2) (i sht i Finl.) bildl.; jfr DIMMA, sbst. 2 a, b, c. Bolin Statsl. 1: II (1868). Det dimdunkla och qvasifilosofiska utgjorde hans fasa. Laurén Minnen 75 (1877). Dimdunkel tysk romantism. Ahrenberg Män. 3: 177 (1908).
3) (mera tillfälligt) om öga l. blick: dimmig, beslöjad; jfr DIMMA, sbst. 6. När orgeln började brusa eller anstämma någon ljuf melodi, blefvo hans ögon dimdunkla. SDS 1904, nr 110, s. 4.
-DUNKLIG. (†) = -DUNKEL. (Ställningar o. förhållanden här i Hälsingfors äro) nu dabbigare och dimdunkligare än någonsin. F. Berndtson (1847) i Förh. o. upps. 17: 83. —
-FIGUR~02.
1) figur (som tyckes vara) af dimma; jfr DIMBILD 1, -GESTALT 1, -SKEPNAD 1. Han (hade) icke tagit många steg (i den starka dimman) förrän han våldsamt stötte mot en annan dimfigur. Blanche Sonen af S. o. N. 1: 414 (1851). Arnould .. dunstade bort som en dimfigur. Lunds veckobl. 1887, nr 10, s. 4. Det täta regndugget gjorde .., att för oss allt reducerade sig till storartade dimfigurer. Ödman Vår- o. sommard. 2: 139 (1888; om fjällpartierna vid sjön Ånn).
2) (föga br.) = DIMBILD 2. Taskspelare, buktalare, förevisare af dimfigurer .. besökte någon gång (Lund på 1840-talet). Damm Stud.-m. 32 (1893).
3) bildl. = DIMBILD 3; jfr -GESTALT 2, -SKEPNAD 2. C. F. Bergstedt i Frey 1850, s. 227. Herrarna (i romanen) äro dimfigurer. AB 1889, nr 257, s. 3.
-FLOR~2. jfr -SLÖJA 1. Bergstoppen var höljd i ett lätt dimflor. Rydberg Det sköna 91 (1889). Nord. tidskr. 1913, s. 303.
-FLÄCK~2. astr. om nebulosa l. om komet utan svans o. kärna. Dimfläck, .. ein Nebelfleck. Möller (1807). Mången gång saknas (jämte svansen) äfven kärnan (hos en komet), och kometen ser då ut blott som en liten svag dimfläck. Bergstrand Newcomb 198 (1909).
-FRI~2. i sht om luften l. atmosfären; jfr -LÖS. Ling As. 641 (1833). Det dimfria, svallande haf. Arfwidsson Oisian 1: 267 (1842). Fullkomligt dimfri luft. DN 1898, nr 10239 A, s. 3. Nästa morgon var det klart och dimfritt. Lagerlöf Holg. 1: 135 (1906).
-FULL~2. (dimme- Ling) I dimmefull natt. Ling As. 17 (1833). Dimfull .. Förmörkad af dimma, töcknig. L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850).
-GESTALT~02.
1) eg.: gestalt (som tyckes vara) af dimma; jfr DIMBILD 1, -FIGUR 1, -SKEPNAD 1. Också mitt kroppsliga öga såg i dem nu endast tomma skuggor, gråa dimgestalter. Snellman Fyra gift. 250 (1842). Morgonvinden blåser kallt, / Och till dagg i linden smälter / Hvarje nattens dimgestalt. Snoilsky 2: 296 (1881). Tavaststjerna F. morgonbris 157 (1884).
2) bildl. = DIMBILD 3; jfr -FIGUR 3, -SKEPNAD 2; äfv. om alster af bildande konst. (Om Knorrs teckningar till Frithiofs saga') anmärktes .., att figurerna ej voro menniskor, utan dimgestalter. NF 8: 935 (1884).
3) = DIMBILD 4. Ett sällsamt töcken ligger derutöfver, / och dimgestalter sväfva för hvar syn. Tegnér 3: 74 (1841; om Tyskland).
-GRÅ~2. grå på grund af dimma, grå i dimman; grå som en dimma. Regn, som dimgrått ryker. Hansson Dikt. 31 (1884). Längst borta .. höjde sig Tre kronors fäste, dimgrått, stort. Kruse B. Funcke 75 (1885). Dimmgrå morgongryning. Berger Ysaïl 195 (1905). I det mjukt blåa eller dimgråa fjärran. Hallström Skepn. 261 (1910).
-HAF~2. dimma som ligger vidt o. jämnt utbredd öfver en nejd o. betraktad från en öfver densamma befintlig högre punkt leder tanken på ett haf. Qvälldimman sväfvar som ett flor öfver dalar och slätter, och blott här och der står en silfverö upp ur dimhafvet. Wetterbergh Penning. o. arb. 578 (1847). Heidenstam Folkung. 2: 78 (1907).
-HVIT~2. Brudarna .. i sina dimhvita slöjor. Bremer Sysk. 2: 222 (1848). Hansson Dikt. 32 (1884).
-HÄTTA~20. Bergen med sina eviga dimhättor. Cavallin Stevenson o. Osbourne Resan utför 12 (1898). Sv. turistfören. årsskr. 1909, s. 363.
-HÖLJD~2.
1) eg.: höljd l. täckt af l. insvept i dimma. Som den dimhöljda aftonstjernan, / så mild, i sin sorg, var den lidande tärnan. Ling As. 362 (1833). Lapplands dimhöljda fjäll. Fries Linné Skr. 2: 72 (1906).
2) höljd i forntidens l. framtidens dunkel; jfr DIMMA, sbst. 2 a γ. I dim-höljd urtid. Bremer Dal. 353 (1845). Lifvet mig skiljde / Grymt från min lyckas / Dimhöljda mål. Carl XV Dikt. 166 (1855, 1863). Hjärne Svenskt o. främm. 37 (1892, 1908).
3) om begrepp l. föreställning, tanke, plan, framställning o. d.: dunkel, oklar, oredig; jfr DIMMA, sbst. 2 b. Efterpladdra dimhöljda phraser. J. G. Wahlström i Biogr. lex. 11: 411 (1845). (Fosforismens) dimhöljda läror. Ljunggren SAHist. 1: 332 (1886). Aningar, dunkla, tunga, dimhöljda. Hellström Kuskar 142 (1910).
-HÖLJE~20.
1) dimma som höljer l. täcker l. insveper ngt. Bremer G. verld. 5: 25 (1862). Hemberg Fr. Kola 174 (1902).
2) astr. dimliknande hölje l. slöja kring en komets l. en nebulosas kärna; jfr -SLÖJA 2. Lindhagen Astr. 637 (1861; i fråga om vissa nebulosor). Kometen (visar) sig merändels omgifven af ett ljustöcken .., det s. k. dimhöljet eller dimslöjan (coma), som i sin midt innesluter den lysande ”kärnan”. Björling Meteor. 34 (1874).
-KLÄDD~2. (dimme-) (poet.) höljd l. insvept i dimma. Blek som ett dimmekläddt ny. Ling As. 625 (1833).
-KRISTALL~02. meteor. om hvar o. en af de små iskristaller som vid mycket låg temperatur utgöra beståndsdelarna i en dimma. NF (1880).
-LAND~2. (dimbo- Tegnér).
1) (mera tillfälligt) land utmärkt l. kännetecknadt af ofta förekommande dimma l. bekant för sina dimmor. Jag ifrån fjällens rand / far till Skånes dimboland. Tegnér 1: 375 (1806; skämtsamt). Swahn Välb. 62 (1911; om England).
2) (enst.?) aflägsen dimbank som af ett oerfaret öga missuppfattas ss. land, ’smörland'. Jungberg (1873).
-LIK~2, adj. Fahlcrantz 1: 178 (1846, 1863). Om sommaren hafva vi .. sett små dimlika moln af en eller två alnars tjocklek vara liksom upphängda i luften och stå stilla två à tre alnar öfver marken. Fries Linné Skr. 2: 231 (1906).
(5) -LUPEN. [jfr ANLÖPA III 2] (†) immig, öfverdragen med imma. En af andedrägten dimlupen spegel. Leopold 3: 46 (1802, 1816).
-LÄTT~2. Wahlenberg En stor man 2: 173 (1894). Konsten att (vid målning) hölja ett vattenfall i dimlätt skum. Gauffin Larsson 2: 3 (1908).
-LÖS~2. (mindre br.) dimfri. Nicander 1: 251 (1824).
-MANTEL~20. (poet.) Djupare i sin dimmantel insvepte sig .. natten. Palmblad Nov. 2: 11 (1841; 1819: dimmiga mantel).
-MASSA~20. särsk. astr. ljustöcken som bildar en nebulosa l. ytterkroppen af en komet. Kometer (hafva) förekommit, hvilka bestått endast af en dimmassa. Lindhagen Astr. 538 (1861). NF 11: 916 (1887).
-MJUK~2. (poet.) Och plötsligen i dimmjuk harmoni / Det bryter fram en ton ur markens isar. Tigerschiöld Dikt. 1: 13 (1888).
-OMGJUTEN~020. (poet.)
1) eg.: omgjuten l. kringgjuten af dimma. För hans blickar, dimomgjutet, / .. Ett oändligt rike glänser / Uti tusen färgers prål. B. E. Malmström 6: 64 (1855). i bild. Här är i dimomgjutna hafvet en fridens ö. Wirsén Jul. 58 (1887; med syftning på Eugeniahemmet).
2) bildl.; jfr DIMMA, sbst. 2 a. Sjung helig tro i dimomgjutna tider! Wirsén Dikt. 188 (1876).
-OMHÖLJD~02. Vid den dimomhöljda vik. B. E. Malmström 6: 342 (1839). Hagberg Shaksp. 10: 190 (1850).
-REGN~2. (mera tillfälligt) dimma blandad med o. öfvergående i (ett ytterst fint o. tätt dugg)regn; jfr REGN-DIMMA. Det isländska dimrägnet. Engström Åt Häcklefjäll 106 (1913).
-REGNA~20. (enst.?) opers.: det är regndimma. På åsen dimmregnar långt oftare än ned i dalen. C. A. Ehrensvärd (1798) i 3 Skån. saml. III. 2: 63. —
-SKEPNAD~20.
1) skepnad (som tyckes vara) af dimma; jfr DIMBILD 1, -FIGUR 1, -GESTALT 1. (Är Böjgen i Ibsens Peer Gynt') en person, eller endast en dimskepnad, eller en dimma utan skepnad? Larsson Stud. o. med. 7 (1891, 1904).
2) bildl. = DIMBILD 3; jfr -FIGUR 3, -GESTALT 2. Mythiska dimmskepnader. Rydberg Myt. 1: 453 (1886). Högberg Vred. 3: 397 (1906).
-SLÖJA~20.
1) dimma som likt en slöja höljer l. täcker o. mer l. mindre bortskymmer l. undanskymmer ngt; jfr -FLOR. Till hälften en dimslöja, luftig och tunn, / betäckte dess (dvs. vålnadens) barm. Ling As. 289 (1833). I dagningen skymtade kusten fram ur en tät dimslöja. Bovallius Resa i Central-Am. 282 (1887). K. G. Grandinson i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 198.
2) astr. = -HÖLJE 2. Lindhagen Astr. 538 (1861).
-STJÄRNA~20. astr. nebulosa. (Vissa stjärnor) förete sig som ljusa moln eller fläckar på den dunkla grunden. De kallas ock af denna anledning nebulosor eller dimstjernor. Björling Solen 22 (1869, 1870). särsk. om nebulosa i hvars skifva en stjärna är synlig. Då ingen stjerna är synlig på skifvan, (kallar man nebulosorna) planetariska nebulosor, .. annars dimstjernor. Lindhagen Astr. 640 (1861).
-TON ~tω2n. (dimmo- Warburg) (i framställning af estetisk art) matt färgton som låter föremålen (å en tafla) framträda liksom höljda af l. insvepta i en dimma l. ett dis. Denna .. (landskaps-)tavla är hållen i en .. läcker, i grönt skiftande dimton. Gauffin Larsson 2: 24 (1908). i öfverförd anv. i fråga om litteraturalster. Ämnet i (Wirséns) .. lyriska diktning är gärna prägladt af en rent romantisk anda, men formgifningen äger däremot föga af aningens dimmoton; tvärtom, den är så genomskinlig som trots någon af den ”klassiska” skolans diktares. K. Warburg i GHT 1896, nr 299 A, s. 2. —
-TUNG~2. Dimtunga höstdagar. Molin Ådal. 36 (c. 1895). Höstens dimtunga skånska slätt. Bååth-Holmberg Morfars bok 1: 197 (1910).
-VÅT~2. I den kyliga och dimvåta luften. Hallström Thanatos 157 (1900).
-VÄRLD~2.
1) (mera tillfälligt) motsv. 1: område hvarest det råder dimma l. som ligger i dimma. I denna dunkla dimvärld. Anderson Dikt. 110 (1843; om af dimmor genomdragenskog).
2) till 2, om område l. ’värld' som ligger liksom i dimma, så att hvad som finnes därinom bl. otydligt skönjes l. är grått o. sollöst. Språket eger .. medel att .. höja den (poetiska stilen) upp öfver hvardaglighetens gråa dimverld. E. H. Tegnér i SAH 58: 37 (1882). Jotunheims dimvärld. Vetterlund Stud. o. dikt. 181 (1901). särsk. motsv. 2 a γ. Det förflutnas dimvärld. Herrlin Minnet 226 (1909).
(jfr 6) -ÖGD~2. (poet., enst.) med fuktiga ögon l. fuktig blick. Dimögd tager Hjalmar ringen. Carl XV Dikt. 144 (1855, 1863).
B (†): DIMME-FULL, -KLÄDD, se A.
C (bl. ngn gg mera tillfälligt): DIMMO-DUNKEL, -LAND, -TON, se A.
Spoiler title