SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GRÅ grå4, adj. -are; n. -tt grot4; best. o. pl. grå (1Mos. 44: 29 (Bib. 1541) osv.) l. gråa (Barchæus LandthHall. 70 (1773) osv.). adv. GRÅTT grot4 (n. o. adv. grath JönkTb. 113 (1526); grå(d)t(h) GR 8: 100 (1532), BoupptVäxjö 1795; grått 3Mos. 19: 32 (Bib. 1541) osv.; grååt Linc. L 1 b (1640). — ss. substantiverat n. = (anträffat bl. i uttr. lybskt grå, se 1 b) Hallenberg Hist. 1: 11 (i handl. fr. c. 1611), OxBr. 11: 737 (1640)). Anm. I best. o. pl. har den analogiska formen gråa icke anträffats tidigare än under senare hälften av 1700-talet. I fråga om dess spridning o. bruklighet gäller väsentligen detsamma som anmärkts om formen blåa (se anm. vid böjningsavdeln. till BLÅ).
Ordformer
(gra 1523 (: graskin)1712 (: grasej). graa 1524 (: graamwnke). gro(o) 1549 (: groo skimblott)1613. grå(å) 1527 (: grååwerk) osv. gråd c. 16901795 (: Grådsir))
Etymologi
[fsv. grar, motsv. dan. o. nor. graa, isl. grár, mnt. grāwe (grā, grau), fht. grāo, t. grau, feng. grǣȝ, eng. gray, grey, av ett germ. grǣṷa-, utgående från samma ieur. rot som (med avljud) föreligger i GRY, v., o. lat. rāvus, grå, grågul Anm. Den substantiverade formen grå är eg. n. sg. utan t i anslutning till motsv. mnt. form. — Jfr GRÅNA]
Anm. I fråga om den ställning formen grå intar i förhållande till sitt huvudord gäller vad som i detta avseende anmärkts beträffande formen blå (se anm. efter den etym. avdeln. under BLÅ), dock med det tillägget att formen grå utom i vers anträffats ss. efterställt attribut bl. i uttr. fan grå (se 6 b).
1) som har en av vitt o. svart sammansatt färg, särsk. färg av nyanser som förekomma på aska, bly, silver, gamla omålade träbyggnader m. m.; äv. om gråaktiga nyanser av andra färger, i sht blått; äv. (jfr särsk. f) mer l. mindre med tanken på den grå färgen ss. en följd av l. vittnande om hög ålder; äv. mer l. mindre med tanken på den grå färgen ss. obestämd o. dunkel l. livlös o. enformig l. (i sht förr) oansenlig o. tarvlig l. (i sht vard.) ss. en följd av blekning l. bristande renhet; äv. i substantivisk anv.; i n. sg. obest. ofta substantiverat, dels ss. benämning på ifrågavarande färg, dels ss. benämning på färgämne som har l. giver denna färg. En grå kostym. Grå uniform. Ett par grå silkesstrumpor. En grå filthatt. Molnen voro blåaktigt grå. Ett grått töcken. Grå ögon (dvs. med grå l. gråaktig rägnbågshinna). Kläda sig i grått. Måla i grått. Skifta, stöta i grått. Tapeterna i matsalen ha börjat bli grå, tycker jag. Grath wadmall. JönkTb. 113 (1526). (Lat.) Cæsius .. (sv.) Gråå. VocLib. Avd. 5 (c. 1580). Ingen tossa (är) så liten och grå, som icke blifvit klädd i solens glans och upphöjd till en Gud. Thorild 3: 164 (1791). (Jag ser) De gråa skuggor, / Med stilla allvar / Resliga stå / Bland de stojande gäster (i kungasalen). Geijer I. 3: 200 (1811). (Han) har .. en vana att småspotta öfverallt omkring sig, så väl på vackra mattor, som på gråa golf. Bremer Grann. 1: 14 (1837). En liten stuga, gammal och grå. Rydberg Vigg 3 (1875). Öfver gatornas döda gråa / tröstlös .. hänger / dimman. Ekelund Syn. 120 (1901). Under arbetet (med linets beredning) blevo kvinnorna gråa av damm. Lagerlöf Holg. 2: 416 (1907). Vid färgningen hemma begagnade man sig af växtfärger .. s. s. .. grått af svinlingonris och björkbark. Bengts Vargt. 67 (1915). Vi körde förbi gråa byar och mossiga fäbodar. Böök ResSv. 152 (1924). — jfr ANILIN-, AP(P)EL-, ASK-, BLEK-, BLY-, BLÅ-, BRUN-, FÄLT-, GRÖN-, GUL-, HALV-, HEL-, IS-, JÄMN-, KLAR-, LER-, LJUS-, MATT-, MOSS-, MUS-, MÖRK-, PÄRL-, RÅTT-, RÖD-, SILVER-, SMUTS-, STEN-, STICKEL-, STÅL-, SVART-, TÖCKEN-, VARG-, VIT-, ZINK-, ÅLDERS-GRÅ m. fl., ävensom ANILIN-, ASK-, BLY-, DIAMIN-GRÅTT m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Ty är kråkan gråå at hon haffuer monge sorger. SvOrds. C 5 b (1604). I mörkret meenar man, all Kattor wara grå. Palmcron SundhSp. 178 (1642). Bättre grå bot än bar sida. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [fsv. lybist grath] (†) i uttr. lybskt l. lybeckskt grå l. grått, benämning på ett slags grått kläde från Lübeck. Hallenberg Hist. 1: 11 (cit. fr. c. 1611). 2Saml. 10: 11 (1644).
c) [jfr t. grau in grau malen] i uttr. grått i (i β förr ngn gg äv. ) grått, förr äv. (bl. i α) vitt i grått.
α) (i fackspr.) i egentlig bemärkelse; vanl. ss. bestämning till ett utsatt l. underförstått måla, för att beteckna ett sätt att måla varvid bl. ljusare l. mörkare toner av grått användas (i allm. så att ljusare grå färger läggas på mörkare grå); äv. i substantivisk anv. med kollektiv bet., dels om de färger som förekomma vid dylik målning, dels om tavlor målade ”grått i grått”; förr möjl. äv. ss. (omedelbar l. medelbar) bestämning till sbst.; jfr GRISAILLE. 1. Conterfey Hwitt i Grått. BoupptSthm 13/5 1682. Den period .. då grått i grått och smutsfärgerna obestridt herskat. UB 5: 556 (1874). (Malmströms) serie oljemålningar, målade grått i grått till Runebergs Grafven i Perrho .., stå i första ledet af .. hans krigsskildringar. Laurin Konsth. 615 (1901). 2UB 10: 244 (1907).
β) i överförd l. bildl. anv.; vanl. med nära anslutning till 4, för att beteckna ngt ss. färglöst l. mörkt o. dystert l. enformigt l. trivialt; äv. i substantivisk anv.; äv. ss. predikativ till neutralt sbst. (l. pron.). SvLittFT 1833, sp. 219. Stora rullstenar, magra gärdesgårdar .. målade landskapet grått i grått. Topelius Vint. I. 2: 301 (1860, 1880). Allt är grått i grått, huset och gärdesgården, och de gå alldeles över i varandra. Sandström NatArb. 1: 200 (1908). Tidsskedet skall avteckna sig som ett grått i grått. Segerstedt Händ. 31 (1923, 1926).
d) attributivt i ett flertal stående, i allm. fackspråkliga (ofta naturvetenskapliga) förbindelser o. uttryck, t. ex. grå flugsnappare(n), grå häger(n), grå kalk, grå kråka(n), grått salt, grå starr, grå sångare(n), grått tackjärn, grå valnöt, se under resp. huvudord; särsk. zool. i uttr. grå björn(en), griselbjörn(en). 1Brehm 1: 268 (1874).
e) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (jfr t. ex. Hof DialVg. 139 (1772)); anv. är framkallad av en vidskeplig fruktan att nämna vargens namn o. föranledd av djurets grå päls; jfr GRÅ-BEN] (numera bl. i skildringar av ä. förh.) i substantivisk anv. ss. folklig benämning på vargen; i sht i uttr. den (gamle) grå (i pl. de grå) l. han grå. Osbeck Lah. 266 (1796). GDjurklou (1875) i HB 3: XXIX. Varg får icke kallas varg, utan ulf, tasse, grå, eller han grå. Landsm. 2: LIV (1883; anfört från Åland).
f) i fråga om huvudhår o. skägg, oftast för att beteckna att detta mist sin ursprungliga färg o. blivit gråvitt (vanl. av ålder l. sorger o. bekymmer); i förb. grå hår o. d. äv. ss. symbol för ålderdom (åldring) l. svåra sorger; äv. (i vitter stil) bildl. om ålderdomen l. ålderdomens år o. d. Hans svarta skägg hade blivit grått. Så warden j driffuandes mijn grå håår medh sorgh nidh j graffuena. 1Mos. 44: 29 (Bib. 1541). För itt grått hoffuudh skalt tu vpstå, och ära the gamla. 3Mos. 19: 32 (Därs.). Gråå håår äro een hedhers krona. Ordspr. 16: 31 (Därs.). Sorg och Åhr, giöra grå Håår. Grubb 753 (1665). Så skulle jag hafva talat och hela församlingen skulle hafva bugat sig för mina grå hår. CGLeopold (1781) i 2Saml. 7: 9. Vår bekantskap blef med ens nästan något förflutet. Jag har sedan i grå år ångrat det bittert. Heidenstam Karol. 1: 193 (1897). LfF 1905, s. 72. — särsk.
α) i uttr. göra (stundom skaffa l. giva) ngn grå hår o. d., äv. (i sht förr) sätta grå hår i huvudet på ngn l. i ngns huvud, förr äv. sätta l. göra ngn grå hår i huvudet, vålla ngn svåra sorger l. bekymmer (eg. så att han blir gråhårig). Then quinnan har satt gråå håår i mitt huffwud sedan jagh till Kårrestadh kom. VDAkt. 1674, nr 79. Mont-Louis FrSpr. 263 (1739). Det gör mig inga grå hår. Rhodin Ordspr. 45 (1807). Cavallin Kipling Gadsby 135 (1897). — särsk. (föga br.) med refl. obj.; ofta övergående i bet.: bekymra sig, bry sig. At tu (med dina bekymmer) setter tigh grå håår j hoffuudhet. LPetri 2Post. 245 b (1555). RP 9: 43 (1642). Lindfors (1815).
β) om person: gråhårig (gråskäggig); vanl. med bibet.: gammal (o. skröplig), gammal (o. erfaren l. beprövad); ofta i förb. med gammal, i sht i uttr. gammal och grå. Han hade blivit grå på några få år. Iagh är gammal och gråå worden. 1Sam. 12: 2 (Bib. 1541). Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå. Runeberg 2: 48 (1846). Gråa veteraner. Wecksell DHjort 74 (1862).
g) (numera bl. tillf.) om person med hänsyn till klädedräkt: gråklädd, i grå dräkt. En .. hop grå bussar. Dahlberg Lefn. 13 (c. 1755; uppl. 1911). — särsk. (†) om bonde (med hänsyftning på de grå vadmalskläder som bönderna i äldre tid i allm. använde). Een Bonde gråå. Brasck FörlSon K 3 b (1645). jfr: En grå jacka (dvs. en ringa person) med dygd förachtas. Linné Diet. 1: 138 (c. 1750).
h) i fråga om (person med hänsyn till) ansiktsfärg: gråblek (på grund av sjukdom l. sorg l. skräck o. d.); askgrå. Han var grå i ansiktet av nattvak och utsvävningar. Grå i hyn av innesittande. Heidenstam Karol. 2: 360 (1898). Ingrid blef förskräckt, grå i ansiktet af förfäran. Lagerlöf Herrg. 187 (1899).
i) om himmel, dager (i sht gryningsdager), väder, gryning (dagning), morgon, dag, höst o. d.: som av brist på solljus l. på grund av moln l. töcken o. d. varken är fullt ljus (klar) l. fullt mörk, halvmörk, halvljus, dunkel, disig, töcknig; ofta med mer l. mindre nära anslutning till 4. En kylig och grå höstdag. Luften är grå av fukt. Ihre 1: 722 (1769). Den gråa morgonen visar sig på våra klippor. Ossian 1: 16 (1794). Vädret var grått, men icke kallt. Bremer Dal. 274 (1845). Den gråa gryningen syntes i öster utöfver vattnet. Lönnberg BlSkär. 160 (1876). Himmeln var grå och mulen, och en kall blåst for fram öfver trakten. LbFolksk. 50 (1890). Belyst av en grå morgondager .. vandrade (han) hem till sitt stora rum. Sjöberg Kvart. 35 (1924). — jfr HÖST-, KVÄLLS-, NATT-, SKYMNINGS-GRÅ m. fl. — särsk. (i vitter stil, numera föga br.) om vinter; eg.: som är fattig på solljus o. därför kall; gråkall, kulen; jfr GRÅ-VINTER. Winteren grå, / han skerper Droparna wååta. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635). Brenner Dikt. 1: 230 (1708, 1713).
2) (nästan bl. i fråga om ä. förh.) som icke har klar politisk färg utan intar en förmedlande ståndpunkt mellan konservativa l. reaktionära (”vita”, ”svarta”) o. liberala (”röda”) (tidigast om anhängare av den moderata riktning som företräddes av Oskar I), moderatliberal, moderat; äv. i substantivisk anv. i pl. best. CStenhammar (1847) hos Warburg Richert 2: 266. De gråa publicisterna. SöndN 1862, nr 14, s. 2. De moderata — ”de grå” kallades de av de riktiga liberalerna. SvLittH 2: 356 (1919).
3) (i skriftspr.) om tid l. tidsperiod: som ligger så långt tillbaka att man bl. har en oklar kännedom om densamma, som ”förlorar sig i sagans dunkel”, avlägsen, fjärran; numera nästan bl. ss. attribut. Här reste sig från gråa ålderdomen / ett kloster. Tegnér (WB) 1: 173 (c. 1805) [efter t. seit grauem altertum]. En sällsam gäst från gråa forntids-dagar — / Ej någon visste talet på hans (dvs. den siste skaldens) år. Geijer I. 3: 196 (1811). I den gråa, dimhöljda forntiden. Callerholm Stowe 4 (1852). Den svenska adelns rötter gå tillbaka uti den gråa hedendomen. Fahlbeck Ad. 1: 16 (1898). — jfr UR-GRÅ.
4) (i vitter stil) som saknar livfullhet l. färg l. växling (o. därigenom värkar mer l. mindre nedstämmande på sinnet), dyster, färglös, trivial; enformig, monoton; glädjefattig, trist; äv. i substantivisk anv. Den grå verkligheten. Fries BotUtfl. 1: 211 (1843). Ett stelt, grått hemlif. Bremer NVerld. 2: 329 (1853). I hvardagens grå. Bellander Bild. 24 (1914). De höjde sig alla från sina gråa vardagstankar. Lagerlöf Troll 2: 13 (1921). — jfr VARDAGS-GRÅ. — särsk.
α) om sinnesstämning, lynne, humör: dyster, mörk, sorgbunden. CVAStrandberg 1: 339 (1862). I den mest gråa och trista sinnesförfattning .. trädde (han) in i sin .. bostad. Hedenstierna Svenssons 210 (1902). 2NF 18: 23 (1912).
β) (föga br.) om teori: utan liv, ”bleksiktig”, död. Grå, dyre vän, grå är all teori, / men lifvets gyllne träd är grönt. Rydberg Faust 53 (1876; Goethe: Grau, teurer Freund, ist alle Theorie, / und grün des Lebens goldner Baum). Böök 4Sekl. 25 (1928).
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] som ser ovänlig l. fientlig (”mörk”) ut, ovänlig, gramse, förargad.
a) [jfr fsv. grath är mällan wini naar gawu tälias] (i vissa trakter, vard.) i uttr. det är l. kommer l. blir (litet l. något) grått emellan (tvenne personer) o. d., det är l. blir ett kyligt förhållande mellan (tvenne personer), det kommer l. har kommit en ”fnurra på tråden”. Ullenius Ro § 397 (1730). Oss emellan är thet kommit något grått. Kolmodin QvSp. 1: 59 (1732). Jag hade fast beslutat att ej låta det bli grått mera emellan Jane-Marie och mig. Bremer Grann. 1: 238 (1837). Dalin (1852).
b) (†) om uppsyn: mörk, oblid. En grå och wrång Opsyn. Sylvius EOlai 492 (1678).
c) (†) i uttr. hava grått öga till ngn l. se grått på ngn, icke se ngn med blida ögon, vara ovänligt l. ogynnsamt stämd mot ngn, vara förargad på ngn. Ihre 1: 722 (1769). Han .. har grått öga til mig. Rhodin Ordspr. 70 (1807). Se grått på en. Lindfors (1815). Dalin (1852).
d) (i vissa trakter, vard.) ss. predikativ bestämning till sbst. betecknande person: förargad, ond (på), (smått) ”arg”, stött; numera bl. i uttr. vara l. bliva grå (på ngn, äv. över ngt); förr äv. i uttr. göra ngn grå mot ngn. ÖB 38 (1712). Atterbom Bref 318 (1826). Huru kan man så länge hålla i med att vara grå öfver en småsak. Bremer Grann. 1: 175 (1837). Östergren (1925; angivet ss. ngt vard.).
e) (†) om vänskap, tänkesätt: kylig, sval. Loefling Resa 31 (1752). Hos en och annan af denna krets var tänkesättet i afseende på Leopold temligen grått. Atterbom Siare VI. 2: 81 (1855).
6) [anv. utgår möjl. från 5 (jfr Torp o. Hellquist) l. kanske snarare från 1, i vilket senare fall den kan hava föranledts antingen därav att djävulen i likhet med folktrons ”underjordiska” tänkts ss. mörkgrå l. mörk till sitt yttre l. (jfr Ihre DissJurForm. 16 (1746)) därav att han trotts stundom uppträda i skepnad av en gubbe] om djävulen o. i svordomsartade uttr.
a) [jfr sv. dial. gråen, den grå] (i vissa trakter) i substantivisk anv. i sg. best. ss. folklig benämning på djävulen; äv. substantiverat med best. slutartikel. Ihre DissJurForm. 16 (1746). Landsm. II. 9: 35 (1883; fr. Småland).
b) (folkligt, skämts.) i det svordomsartade uttr. fan grå, om person l. djur som är föremål för ngns förbittring l. förargelse; jfr FAN, sbst. 9 a, samt ssgn FAN-GRÅ. Dagen derpå .. påträffade jag ändtligen fan grå (dvs. björnen). Ekström Vandr. 120 (1871). Engström Kryss 174 (1912).
7) av ringare l. mindre värdefullt slag; i ssgrna GRÅ-FISKE, -SKEPPARE.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Ssgr betecknande färg förekomma i n. sg. obest. ofta substantiverade ss. färgnamn, vilket nedan icke anmärkts vid de särsk. orden): GRÅ-AL. trädet (busken) Alnus incana (Lin.) Willd., med på undre sidan vanl. gråludna blad o. i allm. slät, ljusgrå bark; jfr ALDER, ARRE. Liljeblad Fl. 292 (1798).
(jfr 1 g) -BAGGE, m. [benämningen har möjl. föranledts av färgen på den bland norska allmogen brukliga klädedräkten; jfr nor. graamand, dalbo, fjällbonde, motsatt: blaamand, kustbo] (enst., †) ss. öknamn på norrman: norrbagge; jfr BAGGE, sbst.3 Den grå-baggen vi fingo til vägvisare, var en lång reslig jätte. Wallenberg Gal. 60 (1771; uppl. 1921).
-BARKS-GRAN. (numera knappast br.) skeppsb. i hög o. tät granskog vuxen gran (vilken vanl. har grå bark o. anses lämna bättre virke till spiror, åror o. d. än gran med rödbrun bark); äv. om virke av dylik gran. ReglVirkeslefv. 1825, § 75. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 22. —
-BARRSJUKA~020. [benämningen bildad 1890 av J. Erikson] skogsv. o. bot.
1) av gråbarrsjuka (i bet. 2) vållad sjukdom på tall o. gran, vilken förorsakar att barren få en gråaktig färg; jfr SKYTTE. LAHT 1890, s. 229. Skogvakt. 1893, s. 147. 2NF 36: 532 (1924).
2) benämning på parasitsvampar som vålla gråbarrsjuka (i bet. 1). LAHT 1890, s. 230. Cnattingius Skogslex. 147 (1894).
-BEN, n., äv. m. l. r. (n. Dalin (1852) osv. m. l. r. Dahlstierna, Östergren (1925; angivet ss. förekommande ngn gg)); best. -et; pl. =. [sv. dial. gråben; jfr d. graaben, nor. graabein; jfr GRÅ 1 e] folklig benämning på vargen. Dahlstierna (SVS) 67 (1697). Bredvid ormen tassade en varg, ett stort magert gråben. Lagerlöf Länk. 125 (1894).
-BENA, f. l. r.; best. -an; pl. -or. [angående senare ssgsleden se BEN, sbst.1 anm. sp. 1146] (i vissa trakter o. zool.) gråbent snäppa. Malm Fauna 279 (1877). Ericson Fågelkås. 2: 127 (1907).
-BEN(S)SILL. (-ben- 1885. -bens- 18551871) [sv. dial. (Bohusl.) gråbbenesill, nor. graabeinsild, om stor o. mager vintersill; benämningen har sannol. föranledts därav att denna sill är stor o. mager liksom vargen] (i sht i Bohuslän) benämning på den norska vintersillen vilken är större o. magrare än den norska sommarsillen. Nilsson Fauna 4: 493 (1855). Småsillen skall ju också stå på tillväxt: den bör blifva stor, blifva veritabel gråbenssill. Carlén Skuggsp. 1: 229 (1861, 1865). LfF 1866, s. 308. Schulthess (1885).
-BENT, p. adj. i sht (i vissa trakter o. zool.) i uttr. gråbent snäppa, snäppan Totanus Ochropus Lin., gråbena, skogssnäppa. Nilsson Fauna II. 2. 2: 119 (1834). Ericson Fågelkås. 2: 127 (1907).
-BINKA, r. l. f. bot. örten Erigeron acris Lin. (som är gråhårig), rödbinka. Liljeblad Fl. 288 (1792). ArkBot. II. 1: 10 (1903).
-BLACK, adj. (i vissa trakter) jfr BLACK, adj. 2. Nilsson Fauna 1: 46 (1820). Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 108. MeddSlöjdF 1889, s. 41. —
-BLACKIG. (i vissa trakter) jfr BLACKIG 2. Nilsson Fauna II. 2. 2: 384 (1834).
-BLEK. blekt grå, blekgrå; matt (ljus)grå, musgrå, musblack. Nilsson Fauna 1: 176 (1847). Hyn blef gråblek af vrede. Roos Skugg. 16 (1891). Små gråbleka blommor. Koch Timmerd. 359 (1913). Janson Segr. 312 (1913).
-BLÅ. blå med skiftning i grått. VarRerV 20 (1538). Kattögonen (äro) grååblåå. Schroderus Comenius 335 (1639).
-BO, r. l. m. l. f. [fsv. grabo; senare ssgsleden har på grund av relativ tonlöshet utvecklats ur ett tidigare -buna (-bona); jfr BHesselman i NysvSt. 1922, s. 153 f., ävensom BUNA]
1) den gråaktiga örten Artemisia vulgaris Lin., förr använd i medicinen o. vid matlagning; stundom i allmännare anv. om (individ l. art av) släktet Artemisia Lin.; jfr -BONDE, sbst.2, -BYNKE, -BÖNA. VarRerV 57 (1538). OMartini Läk. 41 (c. 1600). Gråboo är .. god emot Hosta om man siuder henne. IErici Colerus 1: 191 (c. 1645). Fischerström Mäl. 295 (1785). LB 2: 149 (1900). 2) (†) i uttr. turkisk gråbo, den i södra Europa växande, i Sv. bl. ngn gg ss. förvildad förekommande växten Chenopodium Botrys Lin. vilken erbjuder viss likhet med gråbo (i bet. 1). Franckenius Spec. B 1 a (1638). Serenius Kkkk 2 a (1757). Ssgr (till -BO 1): gråbo-essens. (†) farm. ApotT 1739, s. 25. -frö. särsk. (†) om blomhuvudena av gråbo. Månsson Åderlåt. 108 (1642). -krans. (†) Missommars afton gå pijgorne medh gråbokransar. Bureus Suml. 51 (c. 1600). -rot. roten av gråbo; särsk. (i sht förr) farm. drog som utgöres av rottrådarna av gråbo. Hiorter Alm. 1739, s. 9. Lindgren Läkem. (1902). -sirap. (†) farm. ApotT 1739, s. 80. -vatten. (†) destillat l. dyl. av gråbo. Chesnecopherus RegIter E 1 b (1613). Linderholm 2: 219 (1803). -ört. särsk. (förr) farm. drog som utgöres av de blommande grentopparna av gråbo. SPF 1859, s. 480. Lindgren Läkem. (1919).
(jfr 1 g) -BONDE, sbst.1 [jfr nor. graabonde] (arkaiserande, knappast br.) benämning på bonde (med hänsyftning på de av bönderna i ä. tid använda grå vadmalskläderna). Högberg Utböl. 1: 212 (1912). Dens. Storf. 201 (1915).
-BONDE, sbst.2, r. l. m. [sv. dial. gråbonde, nor. graabonde; senare ssgsleden torde ha uppkommit därigenom att i vissa dial. former av växtnamnet GRÅ-BO, BUNA anslutits till (sg. best. av) BONDE] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) gråbo (se d. o. 1). Hembygden 1915, s. 39 (anfört fr. Finl.).
2) malört. Henriksson Växt. 101 (1911; anfört fr. Dalsl.).
(jfr 1 g) -BRODER. [fsv. grabrodhir] franciskanmunk, gråmunk. GR 5: 149 (1528). Hildebrand Medelt. 3: 980 (1903).
-BROKIG, förr äv. BROKOT. jfr BROKIG 1, ävensom -SPRÄCKLIG; i sht om djur. Itt grå brokott stodh. BtFinlH 3: 234 (1549).
-BRUN. brun med skiftning i grått. 1. Gråbrun Kappa. BoupptSthm 5/1 1676. LfF 1899, s. 287. —
-BRÖDRA-KLOSTER. [fsv. grabrödhra kloster] franciskankloster. GR 3: 297 (1526). BtRiksdP 1904, IV. 1: nr 54, s. 1. —
-BUA. (†) gråbo (se d. o. 1). Nyman VäxtNatH 1: 18 (1867). Dens. FanerogFl. 206 (1873).
-BUNKE. (†) gråbo (se d. o. 1). Nyman HbBot. 264 (1858).
-BYNKE. [jfr d. graabynke; senare ssgsleden är besläktad med -BUNKE (jfr BHesselman i NysvSt. 1922, s. 190 f.)] (i vissa trakter o. bot.) gråbo (se d. o. 1). Holmström Naturl. 159 (1895). 2NF 36: 97 (1923).
-BÄRG, se d. o. —
-BÖNA, förr äv. -BÖN. (-bön 17811870. -böna 1745 osv.) [sv. dial. gråböna, gråböner, pl.; jfr BUNA] (i vissa trakter) gråbo. Linné Fl. nr 667 (1745; anfört fr. Småland). Lyttkens Ogräs 19 (1885).
(1 i) -DAGER. gråaktig dager; äv. bildl. Quennerstedt StrSkr. 1: 308 (1883, 1919; bildl.). Grimberg SvFolk. 1: 384 (1913).
(1 i) -DAGNING. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) den tidigare delen av dagningen. Fryxell Ber. 1: 53 (1823). En morgon i grådagningen. Heidenstam Svensk. 1: 61 (1908).
-DASK, sbst.1, n. (i sht vard.) grådaskighet; äv. konkretare: töcken, dis; äv bildl. Höstmörker, grådask och skogsensamhet. Bergström LittNat. 309 (1889). Bort med ålderdomens / grådask! Nyponblommens / rodnad står oss unga an. Forsslund Arb. 40 (1902). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 324 (1916; bildl.).
-DASK, sbst.2, n. l. (bl. om butelj o. d. av ifrågavarande vin) r. l. m.; best. -et l. -en. [eg. samma ord som -DASK, sbst.1] i patentvärket inregistrerat namn på en finare portvinssort som föres i handeln på flaskor med grå etikett; äv. om butelj av nämnda vin. De brukade vid högtidliga tillfällen ha en grådask till efterrätten. SD(L) 1905, nr 49, s. 1. Hvar8dag 18/1 1914, Omslag s. 5. —
-DASKIG. (i sht vard.) smutsgrå, gråblek; ofta i fråga om ansiktsfärg; äv.: icke ren l. klar (i färgen), ”sjaskig”, urblekt, solkig. FörhLäkS 1865, s. 261. Grådaskiga kortlappar. Rydberg RomD 139 (1877). Den (lever-)sjukes hy blir vanligen blek och grådaskig. NF 9: 984 (1885). Den grådaskiga himlen. Ahrenberg Hem. 124 (1887). Qvinliga anförvandter .. i glittrande tårar och grådaskiga crépeslöjor. Hedenstierna FruW 259 (1890). Att plommonen, när de togos in, voro betänkligt grådaskiga. LAHT 1912, s. 260. särsk. (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; ofta: matt, färglös, enformig, (lång)tråkig, trist; jfr GRÅ 4. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 509. Den mest grådaskiga småstadsrealism. Heidenstam End. 205 (1889). Jag minnes själf med fasa från min egen skoltid många .. grådaskiga modersmålstimmar. PedT 1908, s. 462. Avledn.: grådaskighet, r. l. f. (i sht vard.) äv. bildl. VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 413. PedT 1908, s. 461 (bildl.).
(1 i) -DIS. (i sht i vitter stil) jfr DIS, sbst.2 1. Forsslund Djur 7 (1900). Höstskymningens entoniga grådis. Janson Ön 98 (1908).
(1 i) -DISIG. (i sht i vitter stil) Den grådisiga, kulna väderleken. SD(L) 1897, nr 130, s. 2. —
-DODRA, se -DÅDRA.
-DUSK, n. [sv. dial. grådusk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -DASK, sbst.1 Wecksell SDikt. 303 (1861; bildl.). Nordens kyliga grådusk. SD(L) 1905, nr 180, s. 4. —
-DUSKIG. [sv. dial. gråduskog] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) grådaskig, smutsgrå; ofta i fråga om väder l. tid (dag osv.): töcknig, ruskig, rå. Bremer NVerld. 2: 285 (1853). Vädret är gråduskigt och solkargt. Levertin Riv. 48 (1883). Klyftorna kring lohålan lågo som en gråduskig massa. Johansson RödaHuv. 1: 9 (1917).
-DÅDRA, äv. [jfr DÅDRA 2 anm.] -DÖRA. (-dådra (-o-) 1865 osv. -döra 18941911) bot. örten Alyssum calycinum Lin. (som är gråluddig). Gosselman BlekFl. 114 (1865). NormFört. 28 (1894).
-FALK. (†) zool. vråken Archibuteo lagopus Brünn. (med mörkgrå vingar o. i spetsen vitgrå stjärt), fjösbent vråk. Nilsson Fauna II. 1: 71 (1824). 1Brehm 2: 317 (1875).
-FIBLA. bot. örten Hieracium Pilosella Lin. (med på undersidan gråludna blad). Lindman NordFl. 3: 28 (1901). 2NF (1908).
-FINK. (numera föga br.) gråsparv; förr äv. zool. i allmännare anv., om individ l. art av gruppen Passer Antiqu. inom släktet Fringilla Illig., i pl. äv. ss. benämning på nämnda grupp. Nilsson Fauna II. 1: 509 (1858). Sundén (1885).
(7) -FISKE. [jfr d. graafiskeri med samma bet.] (i vissa trakter) fiske av (i förhållande till laxen) mindre värdefull fisk, ss. gädda, abborre, braxen. VäxjöBl. 1823, nr 7, s. 5. Det blekingska gråfisket (efter gädda, sik, id m. fl. fiskar) hade åter förbättrats. SFS 1909, Bih. nr 4, s. 104. —
-FJUNIG. i sht biol. Dahlbom Insekt. 61 (1837).
-FLAMMIG. (i sht i fackspr.) jfr FLAMMIG 2. BoupptVäxjö 1805. Den gråflammiga kalkstenen. TT 1896, Byggn. s. 21. —
-FLÄCK. grå fläck; nästan bl. (numera mindre br.) metall., varje särskild av de på härdfärskat smidesjärn förekommande slagginneslutningar som vid polering framkomma ss. grå punkter l. fläckar l. ränder; i sht i pl. Almroth Karmarsch 10 (1838). Dalin (1852).
-FLÄCKIG. Nordforss (1805).
-FLÄCKSJUKA~020. landt. o. trädg. hos vissa växter: sjukdom som först yttrar sig ss. gråbleka fläckar l. strimmor på bladen; särsk. om dylik sjukdom på sädesslag (i sht havre) o. vissa rotfrukter. UtsädT 1911, s. 54. 3NF 8: 1150 (1928).
-FOT. m. l. r. [sv. dial. gråfot] (†) = -BEN. Stiernstolpe Arndt 3: 14 (1808).
-FÅGEL. [jfr sv. dial. gråorre, orrhöna] (i vissa trakter av Norrland) sammanfattande benämning på orre, tjäder o. hjärpe (med hänsyftning på hönornas gråbruna fjäderdräkt) i motsats till snöripa. VästerbK 1927, nr 153, s. 2. —
-GREDELIN. gredelin med skiftning i grått. MagKonst 1843, s. 96. —
-GRÖN. grön med skiftning i grått. Linné Skr. 5: 18 (1732). Några grågröna, dammiga buskar. Dagen 1915, nr 293, s. 5. —
-GUL. gul med skiftning i grått. Möller (1790). (Fästningens) gamla, grågula murar. Jensen SvMinn. 127 (1910).
-GYLLEN, r. l. m. l. n. trädg. grågylling. Tholander Ordl. (c. 1870). Abelin MTr. 61 (1902).
-GYLLING. trädg. i sht i Svealands äldre trädgårdar allmänt odlad härdig äpplesort, med medelstor, grågrön, på solsidan rödstrimmig frukt. Eneroth Pom. 2: 126 (1866). PT 1911, nr 211, s. 3. —
-GÅS, sbst.1 i sht zool. gåsen Anser anser Lin. (ovantill o. på sidorna mörkgrå med blekare strimmor); i icke fackmässigt spr. äv. i allmännare anv.: vildgås. IErici Colerus 1: 112 (c. 1645). När grågässen kommo om våren. Strindberg Hafsb. 111 (1890).
-GÅS, sbst.2 [efter isl. grágás; eg. samma ord som -GÅS, sbst.1] eg. benämning på en norsk lagbok som tillskrevs Magnus d. gode († 1047), sedermera (på grund av en c. 1600 uppkommen missuppfattning) den vanliga benämningen på de isländska lagarna under fristatstiden (c. 9301264). Troil Isl. 54 (1777). Hildebrand Hedn. 96 (1866).
-GÖRA, -ing. metall. med avs. pä (föremål av) järn l. stål: åstadkomma en mattgrå yta på. PT 1900, nr 63 A, s. 3. —
-HAJ. zool. hajarten Galeus galeus Lin. (ovan mörkt gråaktig, på undersidan vit); i pl. äv. ss. benämning på hajfamiljen Carchariidæ. Nilsson Fauna 4: 714 (1855). Gråhajen .. Fångas då och då vid västkusten. FoFl. 1907, s. 292. —
-HAKE-DOPPING. zool. doppingen Podiceps griseigena Bodd. (med grå strupe); jfr -STRUPIG. 1Brehm 2: 557 (1875).
-HALL. (†) gråstenshäll. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 57 (i handl. fr. 1667). Ahlquist Öl. 1: 427 (1822).
-HAVRE. landt. benämning på en form av vithavre (Avena sativa Lin.) med gråaktiga sädeskorn. Wikforss 1: 706 (1804). LAHT 1887, s. 213. —
-HIRS. bot. hirsarten Setaria glauca P. B. (Lin.) (till färgen gråaktigt grön). Wahlberg Foderv. 148 (1835). NormFört. 38 (1894).
-HUND. jäg. (individ av) en grovt byggd, raggig, till färgen i allm. varggrå form av den nordiska spetsen, jämtlandsspets. SvKennelklStamb. 1: XIX (1893). Knöppel SvRidd. 165 (1912).
-HUVUD.
1) (föga br.) eg. om en åldrings gråhåriga huvud; företrädesvis ss. benämning på åldring. DelaGardArch. 17: 53 (i handl. fr. 1766). Gör mig icke vansinnig, Gråhufvud! Fahlcrantz Schiller Fiesko 36 (1821). Rydberg Ath. 145 (1859).
2) bot. växten Eriophorum vaginatum Lin. (med av de utväxta kalkborsten slutligen långt vitulliga, nästan klotrunda ax). Wahlenberg FlSv. 30 (1824). Nyman VäxtNatH 2: 410 (1868).
-HYSSJIG, förr äv. -HYSSJOT. [sv. dial. gråhyssjeg (l. -og l. -ot), grå(h)yschi(er), gråyschug, nor. graahysjutt] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) smutsgrå, grådaskig, gråaktig; gråspräcklig, gråskimlig. Hin gråå hyskiote Pluto. BrölBesw. 49 (c. 1670). Desza kallades gråå Munckar, för sin gråhysiga klädebonat. Dijkman AntEccl. 151 (1703). Emedan the (falkar som här vistas) äro Gråhyssiote spräklige. Broman Glys. 3: 392 (c. 1740). Hästen svart til färgen litet grå-hyschig i Örona. DA 1771, nr 12, s. 4. JournLTh. 1811, s. 444. Hollander Ordl. (1895). Avledn.: gråhyssjighet, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) Almqvist Mål. 85 (1840).
(1 f) -HÅR. (numera bl. arkaiserande i vitter l. i högre stil) om en gammal persons grå hår; i sht symboliskt ss. beteckning för ålderdomen. VarRerV 8 (1538). Franzén Skald. 2: 350 (1821, 1828). Det är ljufligt i vårtiden skalkas, / innan hösten och gråhåren nalkas. Karlfeldt FridVis. 16 (1898).
-HÅRS-KRONA. [efter Ordspr. 16: 31] (i vitter stil, föga br.) om en gammal persons grå hår; äv. bildl. Gezelius Spegel M 4 b (1714). Denne domare, hvars vördnadsbjudande gråhårskrona väcker ett helt folks aktning. Modin Pascal 260 (1890).
-HÅRS-MAN ~man2. gammal man med grått hår. Celsius G1 1: 13 (1746). Vördnadsbjudande gråhårsmän. De Geer Minn. 1: 145 (1892).
(1 f) -HÅRAD, p. adj. (numera bl. bygdemålsfärgat) gråhårig. Peringskiöld Hkr. 2: 445 (1697). Gråhårad statskonst lade / de snaror ut med hast. Tegnér (WB) 3: 66 (1818; bildl.). Frey 1848, s. 72.
(1 f) -HÅRIG, förr äv. -HÅROT. som har grått hår.
a) om person med hänsyn till huvudhår; äv. (i sht förr) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; i pl. best. äv. i substantivisk anv., vanl. om åldringar; jfr -HÄRIG. VarRerV 15 b (1579). Gråhåriga villfarelser. Bergklint Vitt. 190 (1764). (Genom min hustrus död hava) mine grå hårige dager, efter 33 åhrs trägit arbete i ämbetet ännu mehr betungade blifvit. VDAkt. 1783, nr 594. Prostinnan var en ståtlig, lätt gråhårig dam. Åkerhielm GamlRoman 112 (1907).
b) om växt(del) l. (kroppsdel av) djur. Thomson Insect. 84 (1862). (Den) gråhårige ulfven. Lagerlöf Theokr. 68 (1884). Buskar med .. gråhåriga blad. 2NF 16: 275 (1911). Avledn.: gråhårighet, r. l. f. Wollimhaus Ind. (1652). Dalin (1852).
(1 f) -HÅRING, m. (ngt vard.) gråhårig person, åldring, gråhårsman. En gammal, utlefvad, redan förstelnad gråhåring. Nicander Minn. 2: 179 (1839). GHT 1897, nr 288 D, s. 4. —
-HÄGER. i sht zool. grå häger. Stuxberg o. Floderus 1: 652 (1901). FoFl. 1914, s. 119. —
-HÄLL. (tillf.) gråstenshäll; jfr -HALL. Hallström Skogsl. 178 (1904). jfr (†): Himmelen är (enligt Metrodorus) bygd af Grå-Häls-KämpeSteenar. Spegel GW 152 (1685).
-HÄRDA, -ning. (numera mindre br.) metall. med avs. på (föremål av) smidesjärn: hårdgöra gm glödgning i slutet kärl med kol l. kolavgivande ämnen, så att järnets yta erhåller en gråblå l. gråvit färg, sätthärda; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare om den vid sätthärdning på järnets yta uppkomna färgen. Eneberg Karmarsch 2: 763 (1862). De Ron o. Virgin I. 8: 13 (1887).
(1 f) -HÄRIG l. -HÄROT. [fsv. grahärotter, sv. dial. gråhärog] (†) gråhårig (se d. o. a). O huru herligha ståår thet, när the gråhäroghe äro wijse. Syr. 25: 6 (Bib. 1541). Mina vederlikar, som hunnit till den gråhärota ålderdomen. Hof Afskedstal 2 a (1757). VDAkt. 1766, nr 110. Avledn.: gråhärighet, r. l. f. (†) Linc. (1640; under canities). Schultze Ordb. 1807 (c. 1755).
-HÖG(EN), r. l. m. (†) anat. i sg. best., benämning på hjärnhypofysen. Florman Anat. 2: 65 (1830).
-HÖK. (†) = -FALK? Œdman Bahusl. 43 (1746).
-HÖVDAD, p. adj. i sht zool. som har grått huvud; särsk. (numera föga br.) i förb. gråhövdad(e) hackspett(en), gråspett(en). Nilsson Fauna II. 2. 1: 9 (1828). Larsen (1884).
-KALK. kalk av grå l. gråaktig färg.
a) geol. o. tekn. kalksten som på grund av förorening av lera har en gråaktig färg; äv.: av dylik kalksten bränd kalk. VDP 26/3 1729. EconA 1807, april s. 94 b. TT 1890, s. 151. 2UB 7: 55 (1903).
b) tekn. o. kem. ättiksyrad kalk. JernkA 1905, s. 634. VaruförtTulltaxa 1: 409 (1912).
(1 i) -KALL, adj. om dager l. luft o. d.: grå o. kall; ofta om väderlek l. tid (dag, timma osv.) o. d.: mulen o. kall, kulen, ruskig. Luften är gråkall. MoB 2: 62 (1792). Gråkall dager in i / Kyrkan föll. Wennerberg 1: 237 (1881). På förmiddagen .. var vädret gråkallt och otrefligt. VFl. 1912, s. 130. De gråkalla morgontimmarna. Segerstedt Händ. 89 (1926). särsk. (i vitter stil) bildl.; jfr GRÅ 4. Klassicitetens gråkalla förståndsdager. SvLitTidskr. 1868, s. 172. Den prosaiska, gråkalla verkligheten. Grimberg SvH 569 (1909).
-KAPPA.
1) (†) eg.: grå kappa; bildl. (med anslutning till GRÅ 2) i uttr. axla gråkappan, bliva moderat(liberal). Så blef han bolagsredaktör och måste axla gråkappan. SocDem. 1897, nr 234, s. 2.
2) om ngn som är l. brukar vara klädd i grå kappa; i sht i pl. om gråmunkarna. BonnierKL 5: 44 (1924). Anm. I sg. best. förekommer ordet ss. namn på (huvudpersonen i) en av CJLAlmqvist 1818 utgiven (o. författad) folksaga, ävensom på en hos Strindberg RödaR förekommande, urspr. moderatliberal, sedermera konservativ tidning. —
-KASE. (†) om gammalt, förfallet hus. Envallsson SvartsjÄlsk. 8 (1790).
-KATT.
1) (numera bl. i vissa trakter, vard.) (brun)grå tamkatt. Nilsson Fauna 1: 111 (1847).
2) (†) desmansråtta. Kiöping Resa 97 (1667).
-KATTA. (i vissa trakter, vard.) fem. till -KATT 1; äv. i svordomsartade uttr. l. ss. skällsord. Hvad attan siu tunnor tusende gråkattor, säijer han nu? Gyllenborg Vill. 14 (1721). Hva' gormar du om .. din gamla gråkatta? Melander Läger 20 (1887).
-KJORTEL l. -KJOL. [fsv. grakiurtil, grå kjortel l. livrock] till kvinnodräkten i vissa trakter hörande kjol av grått ylletyg; äv. (i fråga om ä. förh.) om ett slags livklädnad av samma material vilken användes av både män o. kvinnor, i sht under resor o. körslor. 1MinnNordM IV. 1: 5 (1882). Budk(Vasa) 1924, s. 69. —
-KLÄDD, p. adj. klädd i grå kläder. OPetri Clost. A 4 a (1528). Wirsén Ton. 29 (1893).
-KOLT.
1) (†) om franciskanmunkarnas grå ordensdräkt. Möller (1790). Heinrich (1814).
2) kyrkohist. (anhängare av) en från pietismen utgången, i Stockholm 1731 framträdande sekt vars anhängare gingo klädda i grå vadmalsdräkt o. på religiösa grunder förkastade allt arbete; i pl. best. benämning på denna sekt. HSH 13: 315 (c. 1760). KyrkohÅ 1903, s. 21. —
-KORSRÄV. (†) (skinn av) korsräv med mörkgrått ryggkors. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 36. —
-KRABBA, f. l. r. (knappast br.) zool. krabban Carcinus maenas Leach. (som är grågrön), strandkrabba. SvRike I. 1: 262 (1899).
-KRITA, r. l. f. (†) geol. krita av gråaktig färg. Grönsand och gråkrita på Bornholm och i Skåne. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 378. UB 3: 16 (1873). WoJ (1891).
-KRUT. (i fackspr.) benämning på ett i Sv. 1889 uppfunnet, gråaktigt, röksvagt krut som under ngn tid varit användt vid sv. armén. TT 1890, s. 89. 2NF 1: 1260 (1904).
-KRÅKA. i sht zool. grå kråka. Nilsson Fauna II. 1: 195 (1858).
(1 i) -KULEN. (mindre br.) Bremer GVerld. 2: 214 (1860). En gråkulen februaridag. Heidenstam Svensk. 2: 66 (1910). Dens. i 3SAH 28: 30 (1916).
-KUSSA. (†) zool. den vid Sydafrikas kust levande fisken Clinus superciliosus Cuv. et Val. (med gråaktiga fenor). Linné MusReg. 69 (1754).
-KUT. (†) om gråsälsunge. VetAH 1757, s. 180.
(1 i) -KÖLD. [sv. dial. gråköld] (föga br.) gråkall väderlek, grådusk. NorrlS 1: 46 (c. 1770). Ingen solstråle; jemt töcken, slask och gråköld. Bremer NVerld. 3: 38 (1854).
-LAV. i sht bot. benämning på vissa gråaktiga lavar; i sht om laven Lecanora cinerea Lin., gråstenslav; jfr ASKGRÅLAV. VetAH 1793, s. 37. EconA 1807, dec. s. 132. Krok o. Almquist Fl. 2: 118 (1907).
-LAX. benämning på vissa mindre värdefulla laxfiskar vilkas kroppsbetäckning o. kött har mer l. mindre gråaktig färg; jfr a o. b. Grålax och Näghenög som plägha koma till Stockholms slot. HH XI. 1: 8 (1530). särsk.
a) om blanklaxen under o. efter lektiden (okt.—jan.), då den förlorat sin blanka, silvervita färg och blivit mörkgrå o. mager, o. då dess kött mist sin röda färg; jfr VRAK-LAX. VetAH 1751, s. 96. MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 35.
b) om den äldre, utvuxna formen (i sht hannen) av laxöringen (med silvergrå sidor samt blekare o. mindre smakligt kött än blanklaxens), vilken form i tidigare systematiska arbeten upptages ss. en särskild art (Salmo eriox Lin.); stundom (i sht zool.) i allmännare anv.: laxöring (Salmo trutta Lin.). Uti sjön Siljan finnas .. nejonögon, blanklax, grålax, örlax. Linné Ungd. 2: 263 (1734). Salmo trutta .. Grålaxen eller Laxöringen. Lilljeborg Fisk. 2: 565 (1888). Laxöringen, i sina större former .. ofta kallad insjölax, grålax eller helt enkelt lax. Ekman NorrlJakt 309 (1910).
-LERA. (numera mindre br.) lera av grå l. gråaktig färg; särsk. geol. om dylik efter istiden avsatt lera, postglaciallera, åkerlera, särsk. i uttr. undre grålera, ancyluslera, övre grålera, litorinalera. Bromell Berg. 2 (1730). Under denna tid (dvs. litorinatiden) afsatte sig öfre gråleran. Fennia XII. 1: 35 (1896). LmUppslB 724 (1923).
(2) -LIBERAL. (†) moderatliberal. BL 18: 51 (1850).
-LILA. lila med skiftning i grått. Kjellin Troili 2: 46 (1917).
-LIN. (†) lin som blivit rötat därigenom att det fått ligga utbredt på fuktig gräsmark (varigenom det erhållit en gråare färg o. blivit lättare att spinna, än då det rötats i vatten). Alm- (Sthm) 1769, s. 40. —
-LJUS, adj. (i sht i vitter stil) i fråga om dager l. tid (dag, gryning osv.): grå, halvmörk; förr äv. om föremål: ljusgrå. Gråljusa byar på nakna backar. Törneros Brev 2: 264 (1831; uppl. 1925). Det var ännu knappt mer än gråljust. Heidenstam Svensk. 1: 296 (1908).
-LOCK, r. l. m. [jfr sv. dial. grålock, blåsippa, vitlock, vitloka, vitsippa] (i vissa trakter av västra Sv.) vitsippa. Henriksson Växt. 124 (1911; anfört fr. Dalsl.).
(1 f) -LOCKIG. Almqvist Kap. 24 (1838).
-LUDDIG. i sht biol. VetAH 1814, s. 166. Foderflikar (på oranieäpple) gråluddiga. Eneroth Pom. 2: 14 (1866).
-LUDEN. i sht biol. Då .. (bladen) hafva ett kort, gråaktigt, nästan glanslöst ludd, kallas de gråludna. Hartman Fl. XXXIV (1832). särsk.
a) (†) i uttr. gråludna kattfötter, örten Filago arvensis Lin.? Rudbeck HortBot. 48 (1685).
b) bot. i uttr. gråluden fingerört, växten Potentilla arenaria Borkh. Gosselman BlekFl. 91 (1865).
-LUMPPAPP ~02. (i fackspr.) förr uteslutande av yllelump, numera äv. av annan lump med l. utan tillsats av diverse pappersutskott, fiberavfall o. d. tillvärkad, lös, i allm. opressad, till färgen grå papp, i sht använd ss. halvfabrikat för tillvärkning av asfaltpapp samt ss. underlag för golvmattor o. för förhydning av väggar o. d., gråpapp. AB 1869, nr 73, s. 1. Grålumppapp för underlag af mattor. SydsvD 1870, nr 113, s. 4. SFS 1917, s. 1181. —
-LUMPPAPPER~020. (-lump- 1912 osv. -lumps- 1895) (i fackspr.) gråpapper. GHT 1895, nr 246, s. 3. SFS 1919, s. 1898. —
-LUVA. särsk. (förr) om ett slags till kvinnodräkten (vardagsdräkten) hörande mössa av gråaktig färg. Lenæus Delsbo 212 (1764). Budk- (Vasa) 1924, s. 70. —
-LÄNNING, m. l. r. (i vissa trakter) den till abborrfiskarna hörande fisken Acerina cernua Cuv. (ovan grönaktigt gråbrun), gärs. Wahlström ExkFauna 77 (1861). VerdS 98: 31 (1901; anfört fr. Skåne).
-MALM. metall. (†) visst slag av utskrädd blysilvermalm. Stiernman Com. 1: 414 (1593). Schulthess (1885).
-MARMORERAD, p. adj. gråådrig, gråflammig. Nilsson Fauna II. 1: 47 (1858). Man ämnade göra väggarna .. hvita eller svagt gråmarmorerade. PT 1899, nr 225, s. 3. —
-MAS, m. l. r. [jfr sv. dial. gråmas, äv.: gråklädd person, varg m. m.] (i vissa trakter) om grå fåglar; företrädesvis i inskränktare anv.: gråsparv. Nog kunde du ha gjort storkar (på tavlan) i stället för de der gråmasarne, som man inte vet hvad det är för en sort. Strindberg RödaR 79 (1879). Ericson Fågelkås. 1: 78 (1906; anfört fr. Närke).
-MELERAD, p. adj. om textilvara: som förfärdigats av svart spånadsämne blandat med vitt (o. blått); äv. om av dylik textilvara förfärdigat klädesplagg; äv. i allmännare anv.: gråsprängd, gråspräcklig, gråaktig; äv. bildl. SthmModej. 1843, nr 9, s. 8. Gråmelerade surtouter. HLilljebjörn Hågk. 1: 14 (1865). Det gråmelerade klädet skall innehålla 79 % svart, 1 % hvit och 20 % mörkblå med indigo väl genomfärgad ull. SFS 1893, Bih. nr 112, s. 4. Tryckt på gråmeleradt papper. Öhrström Hum. 36 (1896). Det jovialiska hufvudet med dess gråmelerade lockar. Hellander Teat. 128 (1898). Den gråmelerade åttiotalsluften. NordT 1926, s. 236. —
-MENA. [jfr VIT-MENA] (föga br.) överstryka med grå färg; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Åren gråmenade .. hans fina ansikte. OoB 1893, s. 209. Gråmenade .. hus. Hedin Transhim. 3: 474 (1912).
-MES. om vissa till färgen övervägande grå mesfåglar. Rosenius SvFågl. 1: 206 (1917). särsk. zool.
a) fågeln Parus atricapillus borealis De Selys (med askgrå rygg o. vingtäckare), nordisk mes, talltita. 1Brehm 2: 55 (1875). BihVetAH XXVIII. 4: nr 4, s. 15 (1902).
b) (föga br.) fågeln Parus palustris Lin., kärrmes. Ericson Fågelkås. 2: 27 (1907).
-MJÖL. i sht landt. = -STÄRKELSE. LAHT 1898, s. 204. —
-MOLLA. bot.
1) (†) växten Chenopodium glaucum Lin. (med undertill gråblått mjöliga blad), blåmäll. Liljeblad Fl. 98 (1792). Sahlén VenersbFl. 49 (1854).
2) (individ l. art av) växtsläktet Atriplex Lin. (vars arter äro grå- l. vitmjöliga); i sht om växterna Atriplex patulum Lin. o. Atriplex roseum Lin. Torén Rebau o. Hochstetter 147 (1851). Rebau NatH 2: 89 (1879). Kindberg SvNamn 27 (1905).
-MOSSA. bot. om vissa till färgen grå moss- l. lavarter.
a) (knappast br.) mossarten Grimmia canescens Timm. Krok o. Almquist Fl. 2: 48 (1907).
b) (†) lavarten Cladonia rangiferina Hoffm., renlav. LAHT 1891, s. 117. —
-MOSSIG. som är bevuxen med grå mossa l. lavar. Ling As. 418 (1833). Gråmossiga aplar. Siwertz Sel. 1: 94 (1920).
(1 i) -MULEN. om himmel, dag, väderlek; äv. bildl. Carlén Prof. 274 (1870; bildl.). Den gråmulna dagen räckte dygnet om. Tavaststjerna Barnd. 196 (1886). I går morse var det .. gråmulet. DN 1897, nr 9810 A, s. 2. —
-MUN, se d. o. —
-MUNK, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r. [fsv. gramunker (i bet. 1)]
1) till 1 g: benämning på franciskanmunk (med anledn. av den grå ordensdräkten), gråbroder. GR 4: 118 (1527). Rydberg Vap. 23 (1891).
2) (†) i överförd anv.: bromsen Hæmatopota pluvialis Lin., rägnbroms. Brunte (dvs. en häst) var orolig, ty mygg, gråmunkar och bromsar försofva sig icke. Schröder MinnSkog. 212 (1888).
-MUNKE-BRODER. (knappast br.) till -MUNK 1: gråbroder. Rydberg Vap. 67 (1891).
-MUNKE-KLOSTER. (-munk- 1525. -munka- c. 1540c. 1600. -munke- 1525 osv.) (numera föga br.) till -MUNK 1: franciskankloster. OPetri (1525) i 2Saml. 9: 13. Lundström LPGothus 1: 12 (1893). Anm. Ss. benämning på gråbrödraklostret i Stockholm förekommer kortformen graamwnke hos OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929).
-MUNKE-NUNNA. (-munka- 1528) (knappast br.) till -MUNK 1: franciskannunna. OPetri Clost. B 1 a (1528).
-MYNTA, r. l. f. bot.
1) örten Mentha silvestris Lin. (med på undersidan gråludna blad). Kindberg SvNamn 14 (1905).
2) (†) i uttr. vanlig gråmynta, örten Elsholtzia cristata Willd., kryddmynta. Lilja FlOdlVext. 87 (1839).
-MÅLA, -eri (i bet. 2), -ning (i sht i bet. 2), -are (i bet. 2).
1) överstryka (ngt) med grå färg; i sht i p. pf. ss. adj. 2 gråmålade skåp. WTrolle (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 124. Roos Strejk. 11 (1892). Auerbach (1909).
2) (i sht i fackspr.) i fråga om konstmålning: måla med grå färger, måla grått i grått; ofta bildl.; företrädesvis ss. vbalsbst. o. (ngn gg) i inf. Nordforss (1805). Det är endast realismen som gör sig löjlig med att gråmåla sin förmenta verklighet. Topelius 24: 395 (1889). Hvad .. (Böcklin) ej blef, det var gråmålare. Nordensvan KonstH 370 (1900).
-MÅS. i sht zool. benämning på olika slag av måsfåglar med övervägande gråaktig färg.
1) (†) fågeln Larus glaucus Brünn., vittrut; jfr -TRUT 1. Quennerstedt StrSkr. 1: 16 (1866, 1919). Dens. Resa 205 (1867).
2) gråtrut (se d. o. 2). 2NF 36: 98 (1923).
3) (†) fågeln Stercorarius longicaudus Vieill., fjällabb. TurÅ 1911, s. 245. —
-MÄLL. [jfr sv. dial. (Skåne) gråmila (i bet. 2)]
1) (†) = -MOLLA 1. HushJourn. 1785, april s. 385.
2) (i vissa trakter) örten Chenopodium album Lin. (med vitmjöliga blad). Lyttkens Växtn. 1108 (1911; anfört fr. Hälsingland).
-MÖGEL. bot. den gråaktiga svampen Botrytis cinerea Pers. (eg. konidieform av arten Sclerotinia Fuckeliana Fuckel.). 2NF 36: 98 (1923).
-MÖRK. mörkgrå; numera bl. till GRÅ 1 i, i fråga om dager, dag o. d.: halvmörk, dunkel. 1 Gråmörk Klädes Klädning. BoupptSthm 26/4 1670. Dagarna äro korta och gråmörka. Sandström NatArb. 2: 192 (1910).
(1 i) -MÖRKER. (föga br.) halvmörker, gråmörk dager. Under tre fjärdedelar af året går vi i gråmörker hela dygnet om. Öberg Makt. 1: 20 (1906). Didring Malm 1: 247 (1914).
-MÖRT. (i Skåne) fiskarten Cobitis taenia Lin. (till färgen gulgrå), nissöga. Lilljeborg Fisk. 3: 334 (1889).
-NACKEL. (†) bot. gråfibla. Nyman HbBot. 270 (1858). Dens. VäxtNatH 1: 63 (1867).
-NAGEL. (†) bot. grånagelört. Nyman HbBot. 304 (1858). Dens. VäxtNatH 1: 333 (1867).
-NAGELÖRT~002. bot. örten Draba incana Lin. (med gråludna blad). Krok o. Almquist Fl. 1: 107 (1903).
-NORS. zool. den medelstora, gråaktiga formen av norsen (Osmerus eperlanus Lin.). Lilljeborg Fisk. 2: 631 (1888).
-ORM. (†) den till snokarnas familj hörande, i Sydafrika levande ormen Pseudaspis cana (Lin.). Linné MusReg. 31 (1754).
-PALL. (†) bärgv. ”pall” av gråbärg. Johansson Noraskog 3: 274 (i handl. fr. 1680).
-PAPP. grålumppapp. Brysselmattor, som lades över tjock gråpapp. Linder Tid. 40 (1924).
-PAPPER. av väsentligen samma material som grålumppapp tillvärkat, mjukt o. grovt papper, användt bl. a. för pressning av växter o. för förhydning, förr äv. användt ss. sugpapper. Hiorter Alm. 1742, s. 29 (skrivet ss. två ord). 26 Rijs Skrif Papper 39 Rijs Grå Papper. BoupptVäxjö 1762. 2NF (1908). Ssgr: gråpappers-ark. Dalin (1852). Fennia XV. 3: 26 (1898). -filt. (i fackspr.) jfr FILT 3 a. Ambrosiani DokumPprsbr. 364 (1923). -torv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på en varietet av gyttja som torkad låter dela sig i tunna skivor l. blad liknande gråpapper. 2NF 10: 805 (1908).
-PIL. bot.
1) busken Salix cinerea Lin. (med gråludna grenar o. knoppar), gråvide. Liljeblad Fl. 201 (1792). SvRike I. 2: 50 (1900).
2) (†) busken Salix glauca Lin. (med på båda sidor l. bl. undertill mjukt gråludna l. vitludna blad). Nyman VäxtNatH 2: 261 (1868). BotN 1875, s. 74. —
-POJS, se d. o. —
-PRICKIG. Nilsson Fauna II. 2. 2: 126 (1834). Gråprickiga benkläder. SDS 1905, nr 132 A, s. 1. —
-PÄRON. värderad o. tämligen allmänt odlad päronsort med medelstor, kägelformig, i september mognande frukt, till färgen grön med gråbrunt rostöverdrag; jfr GRÅLLA 2 (se avledn.). Eneroth Pom. 1: 144 (1864). LAHT 1912, s. 86. —
-RAGGIG. Thomson Insect. 69 (1862). En gråraggig varg. Oterdahl En 30 (1927).
-RANDIG. Grårandiga tyger. BoupptSthm 1678, s. 4 a (1675). Han bar svart bonjour, grårandiga, svarta byxor. Bergman Mark. 90 (1919).
-RIS. (†) den gråludna formen av Salix repens Lin. Retzius FlOec. 637 (1806). Ström Skogsh. 92 (1830).
-ROCK, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.
1) eg.: grå (vardags)rock; nästan bl. (föga br.) bildl. i uttr. han (dvs. himmeln) tar på sig grårocken, det börjar mulna; jfr BLÅROCK 1. Carlén Rosen 393 (1842).
2) (numera föga br.) person klädd i grå rock; särsk. dels om soldat i grå uniform, dels (förr) om bonde. Wallin Vitt. 2: 184 (c. 1830). Hedin Front. 342 (1915).
(1 i) -RUSK. (föga br.) grått o. ruskigt väder, grådusk. Regndis och grårusk. Skottsberg Båtf. 96 (1909).
-RUVIG. (†) eg.: med grå ruva; anträffat bl. bildl. om stubbe: övervuxen med grå lavar (l. mossa). Hvart träd, hvar grårufvig stubbe .. var henne .. bekant. Almqvist DrJ 363 (1834).
-RYGG, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m. om djur l. person som är grå på ryggen; särsk.
1) (†) benämning på vargen; jfr -BEN. Crælius Säfs 19 (1830).
2) (föga br.) om person med grå kläder; särsk. om gråmunk. Strindberg SvÖ 1: 411 (1883). Högberg Vred. 2: 64 (1906).
-RYGGAD, p. adj. i sht zool. VgFmT I. 8—9: 84 (i handl. fr. 1554). Gråryggade backsvalor. Sjöstedt Storv. 13 (1911).
-RÅG. landt. kultursort av råg med gråaktiga korn. Feilitzen Upps. 70 (1897). Östgöta gråråg. Hellström NorrlJordbr. v369 (1917).
-RÄV. zool. den i Nordamerika levande räven Canis cinereo-argentatus Schreb. (ovan gråskimlig). Svartz PVetA 1797, s. 19. 2NF 24: 40 (1916).
-RÖD. röd med skiftning i grått. Westring SvLafv. 1: 101 (1805). Den åldriga kyrkan med sina gråröda kalkstensväggar. LdVBl. 1890, nr 134, s. 3. —
-SALVA, r. l. f. till vissa smörjkurer (i sht vid syfilis) o. mot ohyra använd, till färgen grå salva i vilken kvicksilver ingår ss. väsentlig beståndsdel, kvicksilversalva, merkurialsalva. Landsm. VII. 2: 22 (i handl. fr. c. 1820). De skulle .. på abeteket och hemta gråsalfva åt grisen. Strindberg Hems. 7 (1887). SFS 1913, s. 1071. —
-SAND. (†) ett slags gråaktig sand. HushBibl. 1755, s. 11. (Arena) rustica. Gråsand. Linné SystNat. 3: 197 (1768).
-SEJ. [efter nor. graasei(d)] torskfisken Gadus virens Lin., med silvergrå sidor (ss. torkad i stor utsträckning införd från Norge o. använd till lutfisk); ofta ss. ämnesnamn. Rusttienstzordn. 1686, s. C 4 b. Gråseg eller Seg, är torr ock mager, dock hopetals fångas med Vad om Hösten. Œdman Bahusl. 31 (1746) Gråsej anses mindre god .. än vanlig torsk. Selling Varuk. 73 (1921). Ssg: gråsej-fiske.
-SI, pl. -sir. (-zi 1590. -sir, pl. 17951838) [det är ovisst, om senare ssgsleden utvecklats i ssgn GRÅSIDA (i vilket fall utvecklingen sannol. utgått från pl. gråsir, av ett ä. grasiðor), l. om den utvecklats i en ssg grasēdh (vilken form skulle vara den ljudlagsenliga fsv. motsvarigheten till den från nor. inlånade formen gråsej)] (†) gråsej; anträffat bl. ss. ämnesnamn, i sg. o. pl. TbLödöse 209 (1590). Fisk torr Grådsir 12: ℔. BoupptVäxjö 1795. Därs. 1838.
-SIDA, sbst.1 (i sht i vissa trakter) torkad gråsej (längs ryggbenet uppfläckt i tvenne stycken vardera med en grå yttersida); stundom om fiskarten gråsej; oftast i pl. OxBr. 11: 705 (1637). Beträffande Tullen på stor Torrfisk, som i orten (dvs. Västernorrland) kallas Seijeox eller gråsidor. ResolAllmBesvär 1739, s. C 2 a. Gadus virens Linn. .. nämnes .. mångastäds (i Sverge) för Gråsidor. VetAH 1771, s. 42. Gråsida .. fångas i vesterhafvet. Linderholm 2: 219 (1803). Kabiljo 7,5 (kg.); gråsida 1,2 (kg.). SLorS 1: 118 (1890). Från Norge (utföras) 2 till 3 millioner kilo torkad gråsej under benämningen ”gråsidor”, hufvudsakligast till Sverige och Finland. Stuxberg Fisk. 382 (1895). Cannelin (1921).
-SIDA, sbst.2 (†) eg.: sida som är grå till färgen; anträffat bl. ss. bildl. i uttr. vända ut gråsidan, visa sig ovänlig l. sträng; jfr GRÅ 5. Lind 1: 1258 (1749).
-SIDIG. i sht zool., särsk. i förb. gråsidiga (skogs)sorken l. markmusen, sorken Evotomys rufocanus Sundew. (på sidorna askgrå). Nilsson Fauna 1: 365 (1847). SkogsvT 1906, s. 65. —
-SIK.
1) i sht zool. sikvarieteten Coregonus Wartmanni Bloch (på sidorna pärlgrå, undertill silvergrå). Nilsson Fauna 4: 458 (1853). VerdS 98: 32 (1901).
2) [möjl. uppkommet gm ombildn. av -SI] (i sht i Bohuslän) = -SEJ. Linné SystNat. 50 (1748). VetAH 1771, s. 45. I Bohuslän kallas den (dvs. gråsejen) stundom äfven .. Gråsik. Lilljeborg Fisk. 2: 85 (1886). Ekenberg (o. Landin) 271 (1889). Ssg (till -SIK 2): gråsiks-bärg. (†) om stim av gråsej. VetAH 1771, s. 45. —
-SISKA. den till siskesläktet hörande fågeln Acanthis linaria Lin. (ovan mörkgrå). Lönnberg Artedi 7 (cit. fr. c. 1727). Gellerstedt Hult 53 (1906).
-SKALLE, m. (†) föraktlig benämning på gråhårig åldring. Björn Oldsb. 84 (1790). SvLittFT 1837, sp. 264. —
-SKALLOT. (†) gråhårig. Svart G1 89 (1561).
(7) -SKEPPARE. (†) föraktlig benämning på kanalskeppare. Vi (se) huru geniet .. födes vid den rykande bålen, hvaruti då det prosaiska förnuftet .. omkommer som en gråskeppare. Unge Rappe 42 (1835).
-SKIMLIG l. -SKYMLIG, förr äv. -SKIMLOT l. -SKYMLOT.
1) eg. i fråga om hårbeklädnad (urspr. bl. hos häst): av mörk färg som skiftar i vitt (på grund av inströdda vita hår), skimlig med grått ss. huvudfärg; stundom i allmännare anv.: smutsgrå, gråaktig. BtFinlH 3: 233 (1549). Stjertfjädrarne (äro hos örnen) svarta, mot basin gråskymlige. Carlson PVetA 1798, s. 5. En stor grå-skymlig hatt. Hyltén-Cavallius Vär. 2: VI (1868). En gråskymlig häst. Lidforss DQ 1: 216 (1889). Somliga (vildrenar voro) nästan krithvita, andra gråskimliga. Hemberg Kola 227 (1902).
-SKIMMEL l. -SKYMMEL. (i sht i fackspr.) gråskimlig häst. Tilly på sin lilla gråskymmel. Fryxell Ber. 6: 327 (1833). LB V. 2: 56 (1908).
-SKINN, n. ((†) m. (i bet. 2) SvForns. 2: 147) [fsv. graskin (i bet. 1)]
1) (företrädesvis i fråga om ä. förh.) = GRÅVÄRK 1. GR 1: 152 (1523). Bönderne haffve monge honde partzeler udi theris årlige utskylder, som ähre gråskin, räffskinn och harskinn (osv.). Därs. 26: 236 (1556). År 1609 bestod lappmarkernas skinnskatt i .. (bl. a.) 28 timber (a 40 st.) gråskinn. Ekman NorrlJakt 457 (1910).
2) (†) = GRÅVÄRK 2. Skam få dine brudhmän, / Vore mig intet huld, / Dhe refve sönder min gråskind, / Och så mit hufvud guld. SvForns. 2: 147. 1 g(ammal) klädes Jacka med Gråskinn. BoupptSthm 1/3 1676.
3) [jfr sv. dial. gråskinn, ekorre] (i norra Sv. o. i Finl.) om ekorre; äv. (tillf.) om andra djur med gråaktigt skinn; jfr GRÅVÄRK 3. Från träd till träd ett gråskinn flög bevingadt. Franzén Skald. 4: 54 (1802, 1832). BiblJäg. 4: 288 (1897). Lagerlöf Holg. 2: 412 (1907; om råtta). FinlSvFolkd. II. 1: 369 (1928). Ssgr (till -SKINN 1): gråskinns-buk. (†) jfr BUK 1 a slutet. BtFinlH 3: 338 (1556). OxBr. 11: 794 (1640). -foder. (†) BtFinlH 3: 338 (1556). OrdnLilleTull. 1686, s. E 4 a. -kåpa. [fsv. graskins kapa] (†) ArvskifteSthm 13/7 1602. -luva. (†) Skråordn. 314 (1546; skrivet ss. två ord). -pänningar, pl. (förr) kam. gråvärkspänningar. HFinlKamF 1: 10 (1530).
-SKIVLING. bot. (individ l. art av) hattsvampsläktet Hebeloma; särsk.: svampen Hebeloma crustuliniformis Fr., äv. kallad allmän gråskivling; i pl. äv. ss. benämning på nämnda släkte. Smitt Svamp. 33 (1863). Hartman Svamp. 23 (1874). 2NF 11: 161 (1909).
-SKRAKE. (†) skrakfågeln Mergus serrator Lin. (med gråaktig sommardräkt, småskrake). Bergman GotlSkildr. 313 (1882).
-SKRIKA, f. l. r. (†) zool. kråkfågeln Nucifraga caryocatactes Lin. (mörkgrå med inströdda vita, droppformiga fläckar), nötkråka. Linné SystNat. 44 (1740).
-SKYMLIG, se -SKIMLIG.
-SKYMMEL, se -SKIMMEL.
-SKÄCKIG. grå l. vit med stora vita resp. grå fläckar; nästan bl. om djur. Wikforss 1: 706 (1804). Nötboskapen i Jylland .. är till färgen svart eller stundom gråskäckig. Juhlin-Dannfelt 186 (1886).
-SKÄGG, förr (i bet. 2) ngn gg äv. -SKÄGGER, m. (-skägg 1683 osv. -skägger 1737)
1) (†) grått skägg (ss. tecken på hög ålder). Ditt gråskägg jag förlåter. Franzén Skald. 3: 137 (1824, 1829).
2) skämtsam l. föraktlig benämning på person (gubbe) med grått skägg; stundom om tomte. Att han utj prädikstolen skält honom för gråskägg. VDAkt. 1683, nr 202. En ringdans af tomtar, ett helt sällskap .. gråskägg. Forsslund Storg. 74 (1900). Gråskägget reste sig upp och nickade. Hellström Kusk. 144 (1910).
-SKÄGGIG, förr äv. -SKÄGGUT. äv. bildl. Bror Conrat, mädh sin grå skägguta page. CCSparre (1690) i SvBrIt. 2: 22. Strindberg Fagerv. 107 (1902; bildl.).
-SKÄL, se -SÄL.
-SLI l. -SLIA. (-sly 1684. -slida 1661 (-slidan, sg. best.)) (†) bärgv. gråbärgssli. NoraskogArk. 4: 55 (1661). Malmen är .. blandat medh gråsly, fattigh malm. Johansson Noraskog 3: 252 (i handl. fr. 1684).
-SOT, r. l. m. l. f. (†) Uttömningarna (vid rödsot) .. bestodo (hos många) endast af slem och galla med gulaktig eller slemgrå färg, i hvilka fall sjukdomen af allmänheten fick namn af gråsot. SundhetscollBer. 1854, s. 55. —
-SPARV. sparvfågeln Passer domesticus Lin. (med spräckligt gråbrun fjäderdräkt); i icke fackmässigt spr. äv. om närstående arter av liknande färg, särsk. om pilfinken. Linné MethAv. 74 (1731).
-SPETT. zool. den i Sv. sällsynta (i t. ex. Ryssland o. Sibirien vanliga) hackspetten Picus canus Gmel. (med halsen o. bakre delen av huvudet askgrå); jfr -HÖVDAD. 1Brehm 2: 256 (1875).
-SPINK. (i vissa trakter) gråsparv. Nilsson Fauna II. 1: 321 (1824).
-SPRUTIG. (numera föga br.) metall. om tackjärn: med grå (grafitrika) korn o. småfläckar spridda o. blandade i den vita massan, hagelsatt. Rinman JärnH 1009 (1782). Eneberg Karmarsch 2: 6 (1859).
-SPRÄCKLIG, förr äv. -SPRÄCKLOT. som har en mängd (små) grå, oregelbundna fläckar (omväxlande med fläckar av annan färg). Linné Gothl. 214 (1745). En gråspräcklig rock. Bellman 2: 46 (1769). En gråspräcklig Kalkontupp. LdVBl. 1844, nr 15, s. 4. Östergren (1925).
-SPRÄNGD, p. adj. insprängd med grått; i sht i fråga om hår l. skägg; jfr GRÅ 1 f. Gråsprengt hår. Verelius 244 (1681). En gråsprängd man med små svarta mustascher. Dagen 1897, nr 156, s. 1. Almqvist Comfort 155 (1913).
-STARR, sbst.1 bot. starrarten Carex canescens Lin. (med vitgrå ax). Linné Fl. nr 754 (1745). Fries Ordb. 118 (c. 1870).
-STARR, sbst.2 med. ögonsjukdomen grå starr. VetAH 1757, s. 110. —
-STEN, se d. o. —
-STRIMMIG. SvMerc. IV. 3: 277 (1759).
-STRUPIG. zool. som har grå strupe; särsk. (numera föga br.) i uttr. gråstrupig(a) dopping(en), doppingarten Podiceps griseigena Bodd., gråhakedopping. Nilsson Fauna II. 2. 2: 383 (1834). VetAÅrsb. 1907, s. 52. —
-STÄMNING. i sht mål. till 1 i: grådager i en tavla; konkret: tavla med grådager. (Törnå) målade .. kustpartier i delikat gråstämning. Nordensvan SvK 616 (1892). 2NF 1: 950 (1903; konkret). FolkbiblBl. 1909, s. 47 (bildl.).
-STÄRKELSE. i sht landt. av potatis framställd stärkelse som man vid reningen icke helt lyckats befria från föroreningar o. som därför har en gråaktig färg (i otorkat skick använd ss. svinfoder), gråmjöl. VäxjöBl. 1839, nr 49, s. 3. LAHT 1911, s. 475. LmUppslB 1056 (1923).
-SUGGA. kräftdjur av släktet Oniscus, i sht arten O. asellus Lin.; äv. om andra kräftdjur (nästan bl. av familjen Oniscidæ) som erbjuda likhet med O. asellus; i pl. äv. (bl. zool.) ss. benämning på familjen Oniscidæ. Linné PVetA 1739, s. 26. ApotT 1739, s. 48. Gråsuggorne (Asellus, Oniscus) brukas torkade ock pulfveriserade til at curera ögonen. De Geer PVetA 1744, s. 10. Uppl. 1: 147 (1902).
-SVALA, f. l. r. (i vissa trakter) tornsvala (Apus apus Lin.), ovan gråaktigt mörkbrun. Ericson Fågelkås. 1: 104 (1906).
-SVART. svart med skiftning i grått. De gråsvarta klipporna. Elgström (o. Ingelgren) 205 (1803). Fint gråsvart silke. Fornv. 1910, s. 182. —
-SÅNGARE, m. l. r. sångfågeln Sylvia sylvia Lin. (med gråaktig fjäderdräkt), grå sångare, törnsångare. Rosenius Himmelstr. 143 (1903). SFS 1922, s. 946. —
-SÄL, äv. -SJÄL. (förr ofta skrivet -skäl) sälen Hallichoerus gryphus Fabr. (till färgen i allm. mörkgrå), havssäl. BtVLand 1: 14 (1757). Gråsälen älskar öppna hafvet så väl vinter som sommar. Kolthoff DjurLif 445 (1900).
-SÄLG. (numera knappast br.) bot. gråvide. Holmgren Löftr. 75 (1861). Cnattingius Skogslex. 44 (1874, 1894).
-TAPP, m. l. r. (i vissa trakter) gråsparv. Ericson Fågelkås. 1: 78 (1906; anfört fr. Östergötl.).
-TASS, m. l. r. [sv. dial. gråtass] (föga br.) = -BEN. Dalin Arg. 2: nr 42, s. 6 (1734; uppl. 1754: vargar). Östergren (1925).
-TJUV, m. l. r. (i sht i norra Sv.) gråsparv. Ericson Fågelkås. 1: 78 (1906; anfört fr. Norrl.).
-TONIG. som är målad i l. som har (uteslutande l. övervägande) grå färgtoner. NordT 1885, s. 320. Gråtoniga sjöstycken. 2NF 18: 1294 (1913).
-TORSK. (numera knappast br.) benämning på en gråaktig varietet av den vanliga torsken (Gadus morrhua Lin.), grästorsk. AJRetzius i PhysSH 311 (1786). Nilsson Fauna 4: 539 (1855). Wahlström ExkFauna 93 (1861).
-TRUT, m. l. r.
1) (†) vittrut; jfr -MÅS 1. VetAH 1783, s. 98. Dalin (1852).
2) måsarten Larus argentatus Brünn. (med askblå mantel); jfr -MÅS 2. Nilsson Fauna II. 2. 2: 217 (1834). Klinckowström BlVulk. 1: 23 (1911).
-TÖCKNIG. (i sht i fackspr.) töcknigt grå, mattgrå. Framvingar .. ockragula eller grå- och bruntöckniga. Thomson Insect. 153 (1862). Böök ResTyskl. 26 (1916).
-ULLIG. särsk. bot. om växt(del). HbTrädg. 6: 278 (1884). Gråulliga bladväxter. PT 1898, nr 170 A, s. 3. —
-VACKA, se d. o. —
-VAL, m. l. r. zool. den i norra delen av Stilla oceanen på både den amerikanska o. den asiatiska sidan levande, till färgen blågrå valen Rhachianectes glaucus Cope. FoFl. 1910, s. 117. —
-VAMB, m. l. r. (†) gråsparv. VetAH 1809, s. 196. —
-VATTRAD, p. adj. vattrad i grått, gråmarmorerad; i sht zool. Nilsson Fauna II. 2: 75 (1858). Senare blir ryggen (hos den sterila tjäderhönan) gråvattrad. 2NF 29: 214 (1919).
-VIAL. bot. o. landt. växten Lathyrus heterophyllus Lin. (med gråbruna frön), vingvial. UtsädT 1891, s. 121. LAHT 1909, s. 515. —
-VICKER. bot. o. landt. vickerarten Vicia sativa Lin. (med grå l. gråspräckliga frön), fodervicker. UtsädT 1896, s. 87. LmUppslB 1177 (1923).
-VIDE. i sht bot. benämning på vissa av grå färg på stam o. blad kännetecknade videarter (ss. Salix cinerea Lin., Salix glauca Lin. o. Salix aurita Lin.); i sht om videarten Salix cinerea Lin. Linné Fl. nr 901 (1755). Ström Skogsh. 90 (1830). NormFört. 32 (1894). Enen torde jämte gråvidena vara våra härdigaste buskar. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 215. —
-VIMMA. (i sht i Uppl.) den till karpfiskarna hörande gråaktiga fisken Abramis vimba Lin., nosvimma. Lilljeborg Fisk. 3: 305 (1889; anfört fr. Uppland). Stuxberg Fisk. 522 (1895; anfört fr. Uppland).
(1 i) -VINTER. (i sht i vitter stil, mindre br.) töcknig (mulen) o. kall vinter, gråkall vinter; äv. bildl. Lind (1749). Att du befriar hennes ande från lifvets tryckande gråvinter. Bremer Pres. 305 (1834). Gellerstedt Hult 54 (1906).
-VIOLETT. violett med skiftning i grått. Westring SvLafv. 1: 65 (1805).
-VIRKE, se GRÅVÄRK.
-VIT. vit med skiftning i grått. De Geer PVetA 1744, s. 13. Almqvist AmH 1: 10 (1840). Gråhvita dimmor drefvo högt öfver kärren. Rydberg Vap. 267 (1891). särsk. bot. i uttr. gråvit mjölskivling, om hattsvampen Agaricus prunulus Scop. Smitt Svamp. 31 (1863).
-VIVEL. zool. vivelarten Brachyderes incanus Schönh. (Lin.) (vars kropp är täckt av gråvita l. svagt kopparglänsande hårfjäll). Holmgren Insekt. 89 (1867).
(1 i) -VÄDER. grått väder, mulet väder. Bremer NVerld. 1: 306 (1853). Det envisa regntyngda gråväder, som omgett dem. Lagerlöf Drottn. 16 (1899). Fram mot middagen (blir det) en höjning i gråvädret, som ser lovande ut. Holmström ResHoll. 65 (1915). Ssgr: gråväders-dag. Lagerlöf Kejs. 16 (1914). -dager. Fröding Eftersk. 2: 39 (1894). -stämning. äv. bildl. Senhöstens gråvädersstämning. NordT 1886, s. 481. (Tiden efter Gustav III:s död) förde med sig tung gråvädersstämning. Grimberg SvH 451 (1908).
-VÄNDA, r. l. f. (knappast br.) bot. örten Helianthemum canum Lin. (med i sht på undre sidan gråludna blad). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 280 (1901).
-VÄRK(E), se GRÅVÄRK.
-ÅDRIG. Dalin (1852). Gråådrig marmor. Heidenstam Tank. 188 (1899).
-ÄRT, äv. -ÄRTA. (individ l. varietet av) ärtväxten Pisum arvense Lin. (med grågröna l. gråbruna, ofta fläckiga frön); ofta i pl., dels ss. benämning på (varietet av) nämnda växtart, dels ss. benämning på dess frön. Serenius EngÅkerm. 212 (1727). Goda Gråärter hos (N. N.). LdVBl. 1842, nr 14, s. 3. Nyman FanerogFl. 178 (1873). NormFört. 22 (1894).
-ÖGD, p. adj. som har grå ögon; förr äv.: som (av svårmod l. vrede o. d.) har skum l. mörk blick. Serenius Aa 1 b (1734). Mager och gråögd, gick han .. upp och ned i sin sal. Atterbom Minn. 582 (1819). Finnarna äro .. mera gråögda än de svenska finländarna. Nordenstreng EurMänRas. 249 (1917).
Avledn.: GRÅAKTIG, adj. till 1. Kiöping Resa 65 (1667). Det rena blyet har en gråaktig färg. Berzelius Kemi 2: 271 (1812). Sandström NatArb. 2: 70 (1910). Avledn.: gråaktighet, r. l. f. Weste (1807).
GRÅDOM, r. (nytt ord)
1) till 1 f, om ålderdomen med särskild tanke på därmed följande tilltagande svaghet o. skröplighet. Herr Branting har ingått i den urbota grådomen. Ingen kunde ana, att det skulle gå så fort. FolkDP 1920, nr 98, s. 6.
2) till 4: enformighet o. dysterhet, ödslighet, gråhet. Livets grådom. Dagen 1915, nr 269, s. 6. —
GRÅE, n. (grude) [jfr sv. dial. (Smål.) gråe (i somliga trakter av sydvästra Smål. utvecklat till græɯ3e2), gräe (se GRÄE). Möjl. föreligger dock skrivfel för gräde, vilken form hos Linné äv. på andra ställen förekommer för gräe] (†) koll.: nedfallen gråaktig barr. Linné Bref I. 1: 339 (1733).
GRÅHET, r. l. f.
1) till 1. Lind (1749; under grauigkeit). JernkA 1906, s. 750. särsk.
a) till 1 h. Hans kinder bleknade ända till gråhet. Almqvist GMim. 3: 82 (1842).
b) (föga br.) till 1 i: grå väderlek, skymning, halvmörker. (Aftonen) stupade .. allt mera ned i gråhet. Almqvist TreFr. 3: 1 (1843). Oterdahl Skram 19 (1919).
c) (föga br.) metall. konkret, om olika slag av inhomogenitet i järn o. stål (fläckar av slagg l. oxiderat järn o. d.). Hahr HbJäg. 1: 163 (1881).
2) (i fråga om ä. förh.) till 2: moderatliberalism, oklar politisk färg. Tiden 1848, nr 174, s. 2. AFryxell (1852) i HT 1910, s. 134.
3) (i vitter stil) till 4: tråkighet, tristess, dysterhet; förr äv. i pl.: tråkiga förhållanden. En flicka .. växer upp under pinande husliga förhållanden just under dessa små gråheter, som äro lifvets värsta elände. FRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 152. Kihlman Papini 38 (1924).
4) (numera föga br.) till 5: misstämning, dåligt humör, förargelse; missämja. Nu var all harm, all liten gråhet för det förmenta dröjsmålet, nu var allt sådant glömdt. Knorring Illus. 116 (1836). Bremer Hertha 367 (1856). JSundblad Ups. 286 (1884).
GRÅIG, adj. (†) till 1: gråaktig. Klippans gråiga, grofva grottor. Almqvist Törnr. 1: 158 (1839).
GRÅISM, r. l. m. (†) till 2: moderatliberalism. (Dagbladet) bekänner den för samhällets lugn farliga gråismen. Tiden 1848, nr 174, s. 1. —
GRÅLLA, om djur f. l. r., om sak r. l. f. till 1.
1) (smeksam) benämning på grått sto, stundom på grå katta l. grå ko. Wingård Minn. 11: 46 (1849). Mitt på gården höll (han) redan .. med sina små grållor. Larsson Hemmab. 27 (1916). Östergren (1925).
2) (i vissa trakter, vard.) gråpäron; i sht i pl. Eneroth Pom. 1: 144 (1864). LmUppslB 918 (1923).
3) bot. släktnamn för växtsläktet Halimus Wallr. (Obione Gärtn., numera hänfört till släktet Atriplex Lin.), vars arter äro gråaktiga. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 571 (1901). Lyttkens Växtn. 1120 (1911).
GRÅLLE, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m. (grolle 17461868. grålle 1749 osv.) till 1.
1) (smeksam) benämning på grått djur, nästan bl. häst (skimmel) l. ngn gg åsna. Nordenflycht QT 1746—47, s. 141. Den hunden större var än sjelf vår stora Grolle. Bellman Gellert 1: 118 (1793). Gamle grålle kan också gnägga. Granlund Ordspr. (c. 1880). Lidforss DQ 2: 394 (1892; om åsna).
2) (tillf.) om gråhårig mansperson. Nyblom Hum. 28 (1874). Jo där skulle ni ha sett, huru det vart liv i grållen (om ryske konsuln, som får veta en stor nyhet). Högberg Frib. 295 (1910).
3) (tillf.) om grå starr. TurÅ 1912, s. 153. —
GRÅLLING, om person m., om djur m. l. r. [möjl. närmast till GRÅLLE, GRÅLLA] (tillf.) till 1, om varelse som till sitt yttre är grå. (Svanorna) brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk (när gåsen kom). Lagerlöf Holg. 2: 173 (1907).
GRÅNA, se d. o.
Spoiler title