SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUGGA hug3a2, v.1 -er, högg hög4, höggo hög3ω2, huggit hug3it2, huggen hug3en2; äv. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) ipf. huggde, sup huggt; pass. o. dep. pr. ind. sg. hugges hug3es2 l. (numera ngt vard.) huggs hug4s. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.), -ARINNA (i ssgn BILDHUGGARINNA, se d. o.); jfr HUGG, sbst.1
Ordformer
(inf. hugga (hugge) G1R 4: 49 (1527) osv. huggie SkrGbgJub. 6: 109 (1589). hugia KKD 7: 169 (1708). pr. ind. sg. pass. o. dep. hugges Botvidi 3Pred. 11 (1621, 1627) osv. huggs (hugs, huggz) Grubb 5 (1665) osv. ipf. ind. sg. hogh SkrGbgJub. 6: 268 (1592). hug (hugh) OPetri Tb. 92 (1525; uppl. 1929), Holof. 1 (c. 1580). hugg G1R 25: 586 (1555), Dryselius Måne 294 (1694). hygh SkrGbgJub. 6: 110 (1589), Därs. 219 (1590). hygg BtÅboH I. 8: 155 (1636). hög(h) (höögh) OPetri Tb. 37 (1524; uppl. 1929), BoupptSthm 27/8 1673. högg Joh. 18: 10 (NT 1526) osv. högk BtÅboH I. 4: 61 (1629). hugde SödertäljeDomb. 12 (1639). ipf. ind. pl. huggo 2Kon. 6: 4 (Bib. 1541), Aminoff StPtbg 185 (1909). höggo 1Kon. 5: 18 (Bib. 1541) osv. ipf. konj. hugge Psalt. 74: 5 (Bib. 1541), Sylvius Mornay 373 (1674). ipf. pass. o. dep. hugs BtÅboH I. 9: 218 (1637: hallshugs). hygges Rosenfeldt Vitt. 254 (c. 1690). höggs (högs) SvMerc. IV. 3: 196 (1759) osv. — huggdes (hugdes) SödertäljeDomb. 7 (1639: halshugdes), BtÅboH I. 11—12: 20 (1658), KKD 12: 358 (1704). sup. huggit (-e(d)t, -ett) G1R 3: 257 (1526) osv. — huggt Quennerstedt Smål. 91 (1891; i bet. 11 a). p. pf. huggen Judit 1: 2 (Bib. 1541) osv. higgen SkrGbgJub. 6: 267 (1592). håg- 1551 (: hågnafvar). hyggning RP 1: 113 (1628: ekehygning))
Etymologi
[fsv. hugga, av ä. hǫggva, av urnord. haggwan, motsv. d. hugge, isl. hǫggva, fsax. hauwan, mnl. o. holl. houwen, fht. houwan, t. hauen, feng. hēawan, eng. hew, samt med svag böjning fht. houwōn, mht. houwen; besläktat med fslav. kovati, smida, slåss, strida, lett. kaut, slå ihjäl, lit. káuti, slå, smida, kämpa, ävensom med lat. cudere, smida, slå, mir. cūad, slå, kämpa. — Jfr HUGST, HYGGE, ävensom ]
A) i fråga om riktande l. anbringande av slag l. stöt(ar) medelst skärande l. spetsigt redskap (yxa, mejsel, svärd, ljuster o. d.).
1) rikta (ett l. upprepade) slag l. (en l. upprepade) stöt(ar) mot (ngt l. ngn) med äggvärktyg l. äggvapen (vanl. med äggen, i vissa fall med spetsen); driva dyl. slag l. stöt(ar) in (i ngt); ofta med (person)obj. o. adverbiell bestämning betecknande var slaget träffar; äv. refl.; stundom med värktyget l. vapnet ss. subj. Han högg honom i benet med yxan. Hugga sig illa. Hugga sig i foten. Hugga i en stock. Hugga med båda händer. Hugga och sticka. Yxan högg djupare för varje gång. Yxan slant, och han högg miste. (Att) han ho[nom] hug j Armen. OPetri Tb. 92 (1525; uppl. 1929). Han (tog) en yxe och hugh på ett trää. G1R 24: 426 (1554). Han högg äfter huvudet. Schultze Ordb. 1971 (c. 1755). Hon .. högg .. ofta med yxan .. framåt i bara luften. Almqvist Grimst. 8 (1839). En liten parvel .. högg mig i foten med något vasst järn. Lagerlöf Holg. 1: 108 (1906). — särsk.
a) med innehållsobj.; förr äv. i uttr. hugga ngn ett hugg o. d. Han fick hugga många hugg, innan trädet fälldes. Högg iag tå gåssen banahugg. Verelius Herv. 134 (1672). Skarp-Rättaren hugg förste hugget orichtigt. Dryselius Måne 294 (1694). Strinnholm Hist. 1: 333 (1834).
b) med obj. betecknande resultatet: medelst huggande åstadkomma (sår, hål, öppning o. d.); förr äv. i uttr. hugga ngn ett sår o. d., tillfoga ngn ett huggsår osv. Hugga hål på ngt. Lasse Germunson hade huggit then vibiörn persson it huffuut såår. G1R 8: 133 (1532). Sår, .. huggna, skurna äller stuckna. Lönnberg Artedi 53 (i handl. fr. 1729). Sedan .. började .. (pojken) att hugga ett hål i väggen med stämjärnet. Lagerlöf Holg. 2: 136 (1907). — särsk. med avs. på väg, stig o. d.: medelst huggande bana l. åstadkomma (jfr 3, 4); äv. i uttr. hugga sig en väg o. d.; äv. bildl. i fråga om strid o. d. Rakt mot Mokanna hugger han sin stig. Arnell Moore 1: 56 (1829). Aristomenes .. högg sig en väg genom de bestörte fienderna. NF 1: 1050 (1876). Söderhjelm Runebg 2: 299 (1906; bildl.). Skottsberg Båtf. 229 (1909).
c) med (person)obj. o. predikativ l. adverbiell bestämning betecknande resultatet, i sådana uttr. som hugga ngn blodig, fördärvad, till döds, förr äv. lam; jfr HUGGA IHJÄL. SkrGbgJub. 6: 202 (1590). Derföre höggo the honom medh bara swerd öf(ve)r hufwudet blodigh. ConsAcAboP 1: 525 (1652). På then orten har jag blesserat en. En annan huggit lahm. Scherping Cober 2: 450 (1737). Wisén Oden 78 (1873).
d) (numera ngt vard.) dep. Then som .. hugges och slås, .. han haffuer intet Gudh med sigh. Botvidi 3Pred. 11 (1621, 1627). SDS 1905, nr 80 B, s. 2.
e) (i sht i högre stil) i p. pr. om vapen; äv. bildl. (Gud) satte för Lustgården Eden .. Cherubim, medh itt baart huggande swerd. 1Mos. 3: 24 (Bib. 1541); jfr BAR-HUGGANDE. Hvi pröfvas ej huggande / klingor ännu? Tegnér (WB) 6: 7 (c. 1827). Malmström Hist. 4: 337 (1874; bildl.).
f) fäkt. i fråga om sabelfäktning: fäkta; äv. med innehållsobj.: utföra (ett visst slags sabelhugg). Hugga på sabel. JournLTh. 1810, s. 830. Skall manskapet på stället ifrån tersgard hugga en qvart. LednHandterHugg. 19 (1841). FäktinstrKav. 1902, s. 17. — jfr SABEL-HUGGNING.
g) (numera knappast br.) med (person)obj., men utan bestämning som anger resultatet l. var hugget träffar o. d.: avsiktligt tilldela (ngn) slag l. stöt med ägg- (l. stick)vapen; förr äv. övergående i bet.: döda (ngn) medelst hugg, hugga ihjäl. Bonden som høg sc[re]dde[re]n ræchte handena ffor xxiiij (dvs. tjugufyra) {marker}. OPetri Tb. 37 (1524; uppl. 1929). UrkFinlÖ I. 1: 112 (1597). Een studiosus .. haar .. huggit een besökiare, att det är fögo hopp om lijfwet. ConsAcAboP 2: 405 (1662). Han (hade) bundit honom, derföre att han ville hugga sig. Norrl. 8: 55 (i handl. fr. 1724).
h) (†) i uttr. hugga (ngt l. ngn) över l. utför bord, hugga loss resp. hugga ihjäl o. kasta över bord. Söffuerin norby tager wp alle the skiip och skwthor som han wtöffuer komma kan oc hugger alth folket wtöffuer bordh. G1R 3: 258 (1526). Alth[et] andra tackleth bleff huggit öff[ue]r bordh. Skeppsinvent. 1544. Huggendes folketh uth för bordh. Därs. 28: 144 (1558). HH 20: 25 (c. 1580).
i) (i fråga om ä. förh.) i uttr. hugga i gatan, porten o. d., slå med ngt tillhygge (värja o. d.) i gata, port osv. Siidan huggo thee oc sloge i porterna oc annor hus. JönkTb. 155 (1546). Der (stod) en drucken karl, ropade och hugde i stånden medh sin wäria. SödertäljeDomb. 12 (1639). Hugga i Stengatan om natten. Schultze Ordb. 1971 (c. 1755).
j) fisk. med ljuster, harpun o. d. tilldela (fisk o. d.) ett hugg i avsikt att fånga den; stundom övergående i bet.: fånga (med ljuster o. d.); jfr 11. Hugga en gädda, en lake, en lax. Liuster och brandjern böra vara färdiga .. at ther med .. liustra och hugga gäddorna. Broocman Hush. 1: 82 (1736). Den 30 (jan.) höggs en delfin. (Bladh o.) Hornstedt 162 (1785). LfF 1906, s. 214.
k) i mer l. mindre bildl. uttr. — särsk.
α) (†) hugga på ngns sköld, uppträda fientligt mot ngn. G1R 2: 96 (1525).
β) hugga ngn i ryggen, (lömskt) angripa ngn bakifrån. Hade icke Danmark från Norge alltid huggit Sverige i ryggen. SvH IX. 1: 151 (1909).
γ) (†) hugga på två l. båda händer, handla på både det ena o. det andra sättet; äv.: uppträda med förslagenhet. GBanér (1596) i HB 2: 287. Grubb 302 (1665). Puncten om balencen af Europa (tyckes) böra inrättas så generaliter, at vij måge kunna hugga på båda händer. Bark Bref 2: 179 (1707).
δ) (†) hugga med bredyxan i ngt, kraftigt ingripa i ngt. Iag skal så med bredyxan hugga deruthi att de skola minnas det. KKD 2: 249 (1718).
ε) (vard.) hugga fel l. miste l. i sten, (grundligt) misstaga sig l. taga fel. I den punkten högg du nog miste. Liljecrona RiksdKul. 150 (1840). Han hade .. / .. huggit för många gånger i sten, / att vara lärarn i lag. Tavaststjerna NVers 163 (1885). Nu högg du allt fel. Lindwall Jakt 73 (1916).
ζ) hugga i luften l. (numera mindre br.) i vädret, förr äv. i mörkret, ”slå ett slag i luften”, slå i blindo; göra l. säga ngt på måfå l. utan mening l. effekt; ”prata i vädret”; äv.: (grundligt) misstaga sig l. taga fel (jfr ε). VDAkt. 1736, nr 300. Så hugger mången i mörkret. GbgMag. 1759, s. 103. Man .. måste läsa det rätt innantill, som man uppträder mot, .. annars kommer man ju att hugga alldeles i luften. NDA 1913, nr 11, s. 1. — jfr: Iach löper icke så som till någhot ther owist är, så kämpar iach icke, så som then ther hugger j wädhrit. 1Kor. 9: 26 (NT 1526; äv. i Bib. 1917).
η) [efter t. weder gehauen noch gestochen, eg. från fäktarspråket] varken huggen eller stucken, numera nästan bl. det är (osv.) varken hugget eller stucket, varken det ena l. det andra, varken hackat l. malet; utan reda l. ordning; utan betydelse. Om man skulle förklara mehr än itt bod på en gång, så blefve förklarningen hwarcken huggen el. stucken. HärnösDP 1694, s. 100. Det är hvarken hugget eller stucket. Nordforss (1805). Knöppel SvRidd. 122 (1912).
ϑ) [utvecklat ur η] (vard.) (det är, kan vara osv.) hugget som stucket, (det ena är) icke bättre l. sämre än det andra; det kommer på ett ut; det gör l. är detsamma. Nordforss (1805). Scheel är en usling, men Andræ är ett kräk. Hugget som stucket. OPSturzen-Becker (1856) i SturzenBecker 1: 225. NDA 1914, nr 95, s. 2.
ι) [jfr t. über die schnur hauen, eg. om timmerman: hugga utöver det snöre efter vilket huggningen skall försiggå] (†) i uttr. hugga över snöret, överskrida gränserna för det rimliga l. riktiga l. anständiga; icke hålla måttan. PErici Musæus 2: 332 b (1582). När en fiende, vthi itt land mechtig warder, så hugges myckit öffuer Snöret. Botvidi G2A E 1 a (1634). Han högg öfwer snöret .. (dvs.) Han feelade om sanningen. Grubb 308 (1665).
2) med obj. betecknande värktyg l. vapen varmed slag l. stöt utdelas: slå l. driva (svärd, yxa o. d. mot l. i ngt l. ngn). BtFinlH 2: 10 (1538). Hvem hade kunnat fördömma Esau, om han huggit svärdet i Jakob? Lidner 1: 359 (1784). Då hugger den gamle spaden i en sten. Lagerlöf Holg. 2: 51 (1907). — särsk. (vard., mindre br.) i uttr. hugga yxan i sten, ”hugga i sten” (se 1 k ε). Dalin (1852).
3) med äggvärktyg fälla l. avvärka l. avmeja (ngt).
a) med avs. på träd, skog o. d.: fälla; avvärka; äv. abs., stundom närmande sig bet.: utföra huggningsarbete. At han haffuer fordragh ath huga then eke skogh paa waare eghor. G1R 3: 139 (1526). Måge alle bergxmen hugge frijtt i krononess bergzskogh. Därs. 7: 139 (1530). Peder Larsson (har) förlorat sitt arbete med huggande och kolandet. NoraskogArk. 4: 130 (1700). Tallen är lätt att hugga. Læstadius 1Journ. 294 (1831). — jfr ROTHUGGA, ävensom BESÅNINGS-, KOLVEDS-, LJUS-, LJUSNINGS-, TRAKT-HUGGNING m. fl. — särsk.
α) i uttr. hugga famn, se FAMN II 6; hugga fall, se FALL 5 c.
β) i överförd anv. med avs. på skogsmark: hugga skogen på; röja, avvärka; äv. med predikativ bestämning betecknande resultatet. Rödie och hugge någre skogz marcker. G1R 20: 130 (1549). Förr hände det ofta, att hela skogsmarker höggos alldeles kala. Sandström NatArb. 2: 37 (1910). — jfr KAL-HUGGA.
γ) (i sht i fråga om ä. förh.) i överförd anv.: fälla skog (l. undanröja träbråte o. d.) o. därigenom göra marken tjänlig till svedjeland (för sädesodling o. d.); i uttr. hugga svedja (svedjor), svedjeland, sved, fälla (se FÄLLA, sbst.2 2) o. d. G1R 18: 35 (1546). Hugga Swedie och fälla skog. RARP 3: 262 (1642). Den risfällan, som Nårhulta åboer ha huggit på Villön. KKD 7: 125 (1706). 1869, när där höggs en sved på vårt gods Rasalaks. Ahrenberg Männ. 1: 8 (1904). — jfr SVEDJE-, SVEDJEFALLS-HUGGNING.
δ) (numera föga br.) bildl., i uttr. hugga på ngns skog, (obehörigt) intränga på ngns område, blanda sig i ngn annans angelägenheter, beröra ngn annans intressen. Serenius K 3 a (1734). Tegnér .. har öfver allt tagit mig i försvar — naturligt — när man hugger på min, hugger man på hans skog. CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 169.
b) (i sht i södra Sv., särsk. bygdemålsfärgat) med avs. på säd o. d.: skära, meja, slå; äv. i överförd anv. med avs. på sädesfält o. d. NorrlS 1: 47 (c. 1770). Det var en höst, då han .. högg råg hos en bonde. Wigström Folkd. 2: 98 (1881). Per vill äntligen gå ut och hugga lite grönfoder. Larsson Hemmab. 149 (1916).
c) (i vissa trakter) med avs. på löv o. d.: (för vinnande av kreatursfoder) hugga av (lövbärande kvistar o. små grenar på träden), ”hösta” (löv). VDP 26/1 1681. Landsm. XI. 9: 7 (1896).
4) [utvecklat ur 3 a] gm fällande av träd l. avhuggande av grenar o. d. skaffa l. åstadkomma (ngt); äv. (vard.) i uttr. hugga sig ngt. Hugga timmer, ved, bränsle (jfr 5), virke, gärdsle, läkt. SthmSkotteb. 1521, s. 224. Såsom någhon ginge .. j skoghen til at hugga wedh. 5Mos. 19: 5 (Bib. 1541). Syllar (för en järnvägsanläggning) höggos under påföljande vinter. TT 1877, s. 183. Hugga sig kaffebränsle. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 59. — jfr TIMMER-, VED-HUGGANDE, -HUGGNING. — särsk. (i sht i fråga om ä. förh.) med avs. på bråte (se BRÅTE 1 a), förskansning o. d.: medelst fällande av träd osv. åstadkomma en (tillfällig) förskansning l. förhuggning (till skydd mot fiender); jfr FÄLLA, v. 18 c; förr äv. med avs. på hus, gärdsgård o. d.: gm fällande av träd osv. anskaffa timmer o. därmed uppföra (hus o. d.); stundom huvudsakligen med tanke på tillyxandet o. hopfogandet av timret (jfr 8). The Suenske hadhe ther (i Tiveden) hugget en brotta för them (dvs. danskarna). OPetri Kr. 317 (c. 1540). Man hugger bolverkerne uthan före stadtzens murerne. G1R 20: 242 (1549). (Han) haff(ve)r .. latiid hugge tiill siitt egiit behoff en weldiig stoor stuffuu. SthmTb. 24/4 1564. Der huusen äro på jordzens ägor hugne. FörarbSvLag 1: 435 (1693). BL 22: 166 (1855).
5) medelst huggande (i bet. 1) stycka l. klyva l. sönderdela. Hugga ved, bränsle (jfr 4). Han högg grenen midt itu. Hugga ngt i stycken, i bitar. Luk. 12: 46 (NT 1526). Skole bergsmännena så hugga iärnit, att xxvij (dvs. tjugusju) åsmunda göra itt liffspundt. G1R 6: 16 (1529). Jagh skall huggie digh så små som kååll. SkrGbgJub. 6: 109 (1589). Laxryggen hugges i lagom stora stycken. Warg 31 (1755). Sågad och huggen ved. HbSkogstekn. 780 (1922). Bitsockret höggs av mamma. TurÅ 1930, s. 122. — jfr VED-HUGGNING.
6) [jfr motsv. anv. av fr. se couper] (numera knappast br.) om tyg, refl.: brytas (i vecken), (hava benägenhet att) brista. Siden tyg som hugger sig. Serenius X 4 a (1734). Lind (1749). Berndtson (1880).
7) medelst huggande (i bet. 1) avskilja l. frånskilja l. avlägsna l. lösgöra (ngt från l. ur ngt); jfr HUGGA AV, BORT, UR. Hugga huvudet av ngn. (Han) gick i hans kellere och hugg bonden (dvs. banden) aff två tunnor tyst (dvs. tyskt) ööll. G1R 22: 388 (1551). JMessenius (1629) i HB 1: 99. Meurman (1846). — jfr HALS-, SVANS-, TOPP-HUGGA. — särsk. (i sht i fackspr.) med avs. på sten, malm o. d.: bryta (se d. o. 9). Hugga kol. The stenar som man vthu berghet hugger. Bar. 6: 38 (Bib. 1541). Spegel ÖPar. 51 (1705).
8) gm huggande (i bet. 1) bearbeta l. forma l. bilda; tillhugga; äv. med predikativ bestämning betecknande resultatet. Hugga bjälken jämn. Timbermen .. (som) hugget thet skiips werckie. G1R 3: 183 (1526). Kongen lät .. hugga stora klubbor på öen. Verelius Gothr. 151 (1664). Oket hugges förut af den lätta linden och bokens / Resliga stam. Adlerbeth Buc. 59 (1807). — jfr FLAT-, FYRKANT-, GROV-, JÄMN-, KANT-, REN-, RUND-, SKARP-, SLÄT-, TVÄR-HUGGA m. fl. — särsk.
a) med avs. på häck, kant av gräsplan o. d.: (av)jämna; avsticka. HbTrädg. 5: 30 (1874). De omgifvande kanterna af .. (gräsplanerna skola) då och då sorgfälligt afstickas eller huggas. Därs. 8: 91 (1884). Låga, täta, huggna hagtornshäckar. Arsenius ManKläd. 242 (1902).
b) med avs. på sten, tegel o. d.: gm huggande medelst hacka l. mejsel l. krysshammare o. d. forma l. bearbeta o. (delvis) avjämna; renhugga koppyta på (sten); tillhugga. Hugga gatsten, en gravsten. Huggen sten. Hugga stenen jämn. (Stadens) mwrar giorde han altsamman vthaff huggen steen. Judit 1: 2 (Bib. 1541). (Vi önska) hvar the (dvs. kvarnstenarna) icke alrede ähre hugne, ath thu då strax lather them hugge. G1R 27: 126 (1557). Det gula teglet .. (utmärker sig) genom den lätthet, hvarmed det kan huggas och slipas. TByggn. 1859, s. 48. Bropelare af huggen granit. Höjer Sv. 2: 567 (1878). Schück o. Lundahl Lb. 1: 95 (1901). — jfr STEN-HUGGNING.
c) i fråga om mera konstnärligt formande, i sht bildhuggeriarbete: gm huggande (med mejsel o. d.) åstadkomma l. forma; äv. abs. l. (i sht i fackspr.) med obj. betecknande det föremål (person l. sak) som avbildas; äv. bildl. Hugga någons staty i marmor. Wijsheten bygde sitt hws, och högg siw pelare. Ordspr. 9: 1 (Bib. 1541). Den bildthuggaren hugger väl. Weste (1807). De tre Karlarne af huset Zweibrücken, huggna af Byström. Palmær Eldbr. 119 (1835). Kupolen (till Teoderiks gravmonument i Ravenna) är huggen ur ett enda klippblock. Hahr ArkitH 151 (1902). Käkarnas brutalt huggna linjer. Essén Bluff. 29 (1908; bildl.).
d) på l. i sten o. d. uthugga (fördjupning l. urholkning o. d.); äv. bildl. Vidh Falekoping .. är en grift huggin i siälfua berghet. Bureus Suml. 34 (c. 1600). Trött att vandra och att vaka, / hugger han (dvs. polarforskaren) i isens hällar / sig en säng. Tegnér (WB) 3: 4 (1817). Hugga en graf i klippan. Björkman (1889).
e) (†) i uttr. hugga fönster, gm huggande åstadkomma l. uthugga fönster (i byggnad o. d.). G1R 26: 298 (1556). Så är och en part, som inge Fänster lathe hugge på deres Bodher. SUFinlH 3: 147 (1611).
f) med vasst värktyg (in)rista (figurer o. d.) i yta av sten, metall, trä l. dyl.: inhugga, gravera. Råmerckit är huggit på bergit. G1R 7: 160 (1530). Ah at mitt taal måtte .. warda .. til een ewigh åminnelse hugget j steen. Job 19: 24 (Bib. 1541). Kommer annar efter och käns widh samma bij, äghe then först lyste och märke sitt å trä hugg. Lagförsl. 223 (c. 1609). TurÅ 1887, 2: 30.
g) skeppsb. i uttr. hugga över spån, i fråga om skeppsvirke: (för att öka den naturliga bukten) i ett krumtimmer l. knä göra inhuggning i den djupaste bukten, så att vedtrådarna därigenom snedt avskäras. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Cnattingius Skogslex. (1874, 1894).
h) tekn. i fråga om framställande av filar l. raspar medelst mejselslag o. d. Hugga (tänder i) en fil. Almroth Karmarsch 554 (1839). Då filen är huggen, härdas den samme. JernkA 1883, s. 391. Filens tänder äro huggna med mäjselägg. Landsm. XVIII. 1: 14 (1912). — jfr FIL-HUGGA.
B) i fråga om riktande l. anbringande av slag l. stöt(ar) medelst annat än skärande l. spetsigt redskap.
9) om människa: med annat tillhygge än äggvärktyg l. äggvapen o. d. l. med handen l. annan kroppsdel företaga huggliknande rörelse(r) l. (starkt vard.) rikta l. anbringa slag l. stöt(ar); slå; ofta med personobj. o. adverbiell bestämning betecknande var slaget l. stöten träffar. Tå hugga the .. Hästerna i sidorna med sina Piskar. Petreius Beskr. 4: 6 (1615). Bäst jag spelte, .. / Kom en skoflickare, .. / Högg mig på truten. Bellman 3: 153 (1790). (Pojkens) fiende högg honom med knytnäfven för stjernan (dvs. pannan). Gumælius Bonde 110 (1828). Paddlingen har säkerligen skett såsom ett slags huggande framåt i vattnet med åran. Fornv. 1925, s. 381. — särsk.
a) (†) recipr.: slåss. Tvänne utlefvade Gubbar höggos med hvarandra i full ifver. Roman Holbg 115 (1746).
b) (†) i uttr. hugga ngn en örfil, giva ngn en örfil. Jolin Kom. 105 (1845).
c) i uttr. hugga (ngn) på pälsen, se PÄLS.
d) (†) i uttr. hugga med ögonbrynen, ”klippa” med ögonbrynen, blinka. Lind (1749; under wimpern).
e) i fråga om användande av sporre o. d. för att ägga ridhäst: stöta (hästen i sidan med sporrarna); äv. med obj. betecknande sporren o. d. (jfr f); stöta l. sätta (sporren i sidan på hästen). (Han) högg .. hästen i sijdan med sporan. Verelius Herv. 175 (1672). Hugg nu sporrarna i hästen. Janson CostaN 2: 18 (1910). — jfr SPORR-HUGGA.
f) med obj. som betecknar det varmed slaget osv. utföres: med huggliknande rörelse(r) driva in (ngt i ngt, vanl. med spetsen). Grundell AnlArtill. 1: 56 (c. 1695). På ett kraftigt ”Gå!” hugger den förste täflande (vid skidtävlingen) stafvarna i marken. SD(L) 1902, nr 65, s. 5. Gå undan, .. så jag inte hugger naglarna i ert skinn! Janson Lögn. 230 (1912).
g) (†) i uttr. hugga eld, slå eld (med flinta o. stål); äv. i uttr. hugga eld på (ngt), slå eld o. tända på (ngt). Sedan .. jag .. huggit eld på ljuset. Wetterbergh Selln. 13 (1853). Vi äldre lägga ej gerna ett nytt fisk- eller sillnät i hafvet, förrän vi först huggit eld med flinta och stål deröfver. Wigström Folkd. 2: 220 (1881). Dens. i Landsm. VIII. 2: 6 (1891).
h) idrott. i pärkspel: göra ”hugg” (se d. o. 6 d). Hugga för kas, göra ”kashugg”. Åkermark HvadLeka 13 (1897). Östergren (1928).
i) idrott. i uttr. hugga lårkrok l. rumpekrok, om två personer som, vända åt var sitt håll, lagt sig på rygg bredvid varandra o. fattat armkrok: vända upp de närliggande benen o. häkta dem i varandra (samt försöka med plötsligt ryck kasta varandra över ända); leka ifrågavarande lek. LD 1899, nr 192, s. 2. LandsmFrågel. 28: 13 (1930).
10) om djur: företaga huggliknande rörelse(r) med tänder, näbb, klor o. d.; (plötsligt) bita till; hacka; stinga (till); nappa; snappa; ofta med obj. o. adverbiell bestämning angivande var hugget träffar; äv.: gm dyl. huggande avlägsna l. lösgöra (ngt) (jfr 7); äv. med obj. betecknande resultatet. Hunden högg mig i benet, högg ett djupt hål i benet på mig. Hugga efter ngt. Korpen hugger icke gerne ögat vthur then andra. SvOrds. B 4 a (1604). Ett (vildsvin) hade .. illa huggit en af hundarne. Jäg. 1897, 2: 164. (Ormen) högg henne vid handlofven. Heidenstam Karol. 2: 73 (1898). Gammelgäddan .. spärrade ut fenorna och högg efter småkräken. Forsslund Djur 177 (1900). — särsk.
a) fisk. om fisk: nappa; gm huggande gripa (bete, agn o. d.); jfr 11. Hugga på krok, nappa på krok. Gäddan hugger inte vid denna tid på året. Så snart Gäddan huggit betet. GFiskaren 25 (1845). (Laxen) hugger villigt på grof flugkrok. Hemberg ObanStig. 207 (1896). Hammarström Sportfiske 100 (1925).
b) (föga br.) ridk. i uttr. hugga efter benet, om häst: bita efter benet på ryttaren, då han stiger till häst. Schulthess Tigerhielm 37 (1880).
c) (ngt vard.) dep. (Svinen) reeffs och hygges. Rosenfeldt Vitt. 254 (c. 1690). Nilsson Fauna II. 2. 1: 57 (1828).
d) med obj. som betecknar det varmed bettet, stinget (osv.) utföres: plötsligt sätta (klorna, tänderna osv. i ngn l. ngt). Katten högg klorna i råttan. Hunden högg tänderna i köttstycket. Nilsson Fauna 1: 109 (1847).
e) (†) bildl., om tistel, törne o. d.: sticka. Törne och Tistel dee der sticka och hugga. Kempe Krigzpersp. 213 (1664). Thorild (Hans.) 1: 104 (c. 1780).
C) i anv. där tanken på den huggande rörelsen mer l. mindre försvagats l. alldeles förbleknat.
11) (vard. utom i b) gripa l. fatta tag i (i sht ivrigt l. häftigt); ofta med obj. o. adverbiell bestämning angivande var man griper; äv. utan obj.: göra (ett) grepp; äv. i uttr. hugga i ngt, gripa tag i ngt; äv. mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Hugga ngn i armen, i kragen. Serenius Cc 3 a (1734). Hugg honom i lufven. Lindahl L'avoc. sav. 35 (1757). Skål, sade Bredström, och högg så i stopet. Bellman 5: 229 (c. 1780). Jag högg i högen och fick tag i en mössa. WoH (1904). Lagerlöf Holg. 2: 191 (1907). — särsk.
a) bringa (ngt l. ngn) i sitt våld, bemäktiga sig, fånga, sätta sig i besittning av (ngt), tillägna sig (ngt); äv.: olovligt l. på oärligt sätt bemäktiga sig, stjäla, ”knycka”; äv. i uttr. hugga sig ngt; äv. mer l. mindre bildl. Hagberg Shaksp. 2: 212 (1847). En bit mat han (dvs. kyparen) hugga må; / Men i lådan (dvs. kassalådan) aldrig hugga. Sehlstedt 2: 95 (1853, 1862). (Fordringsägarna) höggo hvad som fans att ta. Jensen Puschkin 37 (1889). Den unga, flotta herrn, som i all hast huggit bilen. Siwertz Varuh. 153 (1926). — särsk. med avs. på person (i sht förbrytare, rymmare o. d.): gripa, (in)fånga, taga, ”haffa”. Sundén (1885). I Berlin blefve en sådan figur genast huggen af polisen. GHT 1896, nr 160, s. 1. Han sprang efter dem och högg för inbrottsstöld straffade (N. N.). SDS 1900, nr 119, s. 3. En flicka (hade) .. åkt gratis ända till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Nordström Amer. 165 (1923).
b) (fullt br.) med innehållsobj., i förb. hugga (ett duktigt o. d.) tag (i l. om), gripa fatt l. tag (i l. om); äv. i överförd anv., i fråga om arbete o. d.: gripa sig an (med). Hugg ett raskt tag i hufvudet .. jag tar i fötterna. Almqvist Amor. 69 (1839). Hugga tag och arbeta. PT 1897, nr 243, s. 3. Så högg han ett tag om järnspettet. Hülphers Ångermanl. 12 (1900). Siwertz JoDr. 33 (1928).
c) (enst.) bildl., i fråga om betalning o. d.: begära, söka tillskansa sig; jfr HUGGA FÖR SIG o. HUGGA TILL 7 b. Jag (skall) försöka hugga det mästa jag kan (som honorar för diktsamlingen). Fröding Brev 248 (1895).
d) bildl., i uttr. hugga itu med (ngt), taga itu med, gripa sig an med. Redan på morgonen höggo .. (pojkarna) i tu med sina dagböcker. NordT 1894, s. 618. GHT 1898, nr 41 B, s. 2.
12) med saksubj.: göra (upprepade) häftiga stötar l. ryckningar; stöta emot; knycka, rycka, slita; särsk. tekn. om (del av) värktyg l. maskin o. d. som på dyl. sätt fungerar otillfredsställande. VetAH 1743, s. 269. TT 1883, s. 15. Sliderna (på pumpmaskinen) gå i lösbara foder ... I dessa foder äro upptagna flere små sneda ångkanaler för att packningarna .. ej skola .. hugga i kanterna af kanalerna. Därs. 1900, Byggn. s. 33. Fönster öppnades och höggo darrande i sina hakar under morgonbrisens kraftiga tryck. Schildt Hemk. 11 (1919). — särsk. sjöt. om fartyg o. d.: vid grundstötning l. till följd av sjögång upprepade gånger stöta emot ngt, ss. grund, botten m. m.; ofta i uttr. hugga i bott(n)en, i grund o. d., ngn gg äv. hugga botten. Carlén Rosen 236 (1842). Under en nordlig storm (har) ett fartyg .. huggit botten och .. sjunkit. Bovallius CentrAm. 80 (1887). Bärgningsbåtarne höggo i grund till följe af lågt vatten. GHT 1895, nr 277 A, s. 3. (Båten) låg .. och högg mot stenarna i stranden. Nyblom Minn. 1: 207 (1904).
13) om smärtor som kunna jämföras med hugg: häftigt värka till l. sticka l. stinga; vanl. opers. Det högg i den onda tanden. Det högg .. svårt i bröstet. Agrell Landsb. 53 (1887). — särsk.
a) om mjälten; förr äv. med personobj. Bellman SkrNS 1: 60 (1768). Mjelten dem högg. ESjöberg 214 (1825). Hjärtat bultade, i tinningarna hamrade det, mjälten högg. Berger Ysaïl 130 (1905).
b) (föga br.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: hugg, styng. Stickningar och huggningar öfverallt i bröstet. Lovén Anv. 22 (1838). LGBranting 3: 40 (1851).
14) [bildl. anv. av 10] i ord angripa; ge (ständiga) gliringar l. pikar, ”hacka” (se HACKA, v. 5), gnata, kritisera, tadla; ofta i uttr. hugga på (äv. åt), (ständigt) anmärka på (ngn), gnata på (ngn). Calvinus hugger på the Lutherske. Schroderus Os. III. 1: 364 (1635). Fanny Churberg .. högg åt allt svenskt. Ahrenberg Männ. 2: 217 (1907). Människorna komma samman i all vänskap, men .. det hugges och stinges liksom i förbigående. Böök 4Sekl. 207 (1922, 1928). — särsk. (föga br.) ss. dep.: munhuggas. Huggas med ngn. Östergren (1928).
15) (†) i uttr. hugga skvaller l. glam l. snack l. lögn o. d., skvallra resp. glamma l. ”snacka” l. ljuga. Bullernæsius Lögn. 240 (1619). Dhen som .. står på kyrkiowallen och hugger squaller, skall böta 1 {marker} till kyrkian. VDAkt. 1670, s. 163. Swedberg Dödst. 43 (1711). Hugga lögn. Schultze Ordb. 1971 (c. 1755).
16) [jfr motsv. anv. i t.; jfr äv. uttr. sticka i väg] (†) hastigt begiva sig i väg; löpa, ränna; särsk. i uttr. hugga sin kos. Han giorde oss eth Skelmerestycke, och hug så sin kooss. G1R 9: 202 (1534). Knut Småråd må i lathe flux hugge tiil kongen mett thet breff wij honum tilscriffuit haffue. Därs. 11: 204 (1536). Ekeblad Bref 1: 281 (1653).
Särskilda förbindelser: HUGGA AV10 4, äv. UTAV04. [fsv. hugga af] jfr AVHUGGA. särsk.
1) till 1, 7: gm huggande frånskilja (ngt) från (ngn l. ngt); äv.: gm avhuggande av en del förkorta l. minska (ngt). Hugga ngt av ngn, förr äv. hugga ngn (l. sig) ngt av. Hugga av grenarna av l. på ett träd. Hugga halsen av ngn (se HALS). Hugga av ägget. Joh. 18: 10 (NT 1526). Hög han honom trij finger vthaff. OPetri Kr. 189 (c. 1540).
2) (†; se dock slutet) till 3 a, med avs. på träd, skog o. d.: fälla; hugga ned l. bort. Assa .. högg aff Lundanar. 2Krön. 14: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: högg ned Aserorna). Widekindi KrijgH 175 (1671). särsk. (fullt br.) till 3 a β, med avs. på skogsmark: röja. Lathe hugge af samme Näss till Suidielandh. SUFinlH 2: 179 (1605).
3) till 5: hugga itu (i två delar). Rääf Ydre 3: 159 (cit. fr. 1614). Hugg mast, rå, tåg och trotzar af. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 110. LD 1910, nr 299 A, s. 3.
4) bildl. anv. av 3: tvärt avbryta, häftigt l. hastigt göra slut på. Pfeif De Habitu 128 (1713). Detta bevis hugger af denna series. Björnståhl Resa 2: 121 (1773). Janson Par. 36 (1900). särsk. (mindre br.) med avs. på tal: (hastigt) avbryta (ngns tal o. d.), ”bita” av; förr äv. med avs. på person: (hastigt) avbryta (ngn), tysta ned. Han .. törs intet föra något poliskt tahl, när jag är tilstädes; ty han vet, at jag hugger honom straxt af. Lagerström Westph. 65 (1737). Kvinnosakskvinnans svada höggs af af dubbeldörrarna. Engström Lif 120 (1907).
5) (†) halshugga; jfr HUGGA, v.1 1 g. Bureus Suml. 60 (c. 1600). Johannes bleff så huggen aff. Fosz 209 (1621).
6) (†) till 16: (hastigt) begiva sig av; jfr HUGGA FORT. Ekeblad Bref 1: 107 (1652). Gesandterne höggo af åt Köpenhamn. Därs. 2: 164 (1659).
HUGGA BORT10 4. [fsv. hugga bort] jfr BORTHUGGA. särsk.
1) till 1, 7: gm huggande frånskilja (ngt från ngt l. ngn), gm huggande avlägsna (ngt). Hugga bort grenarna från l. på ett träd. Dan. 4: 11 (Bib. 1541). Tag niuran ifrån en fårstek, och hugg bort läggen. Warg 142 (1755). Sandström NatArb. 2: 23 (1910).
2) till 3 a, med avs. på träd, skog o. d.: fälla, hugga ned; jfr HUGGA AV 2. Dom. 6: 25 (Bib. 1541). Han hade inte haft hjärta att hugga bort så mycket som en buske. Lagerlöf Holg. 2: 417 (1907).
3) till 1; med avs. på sjukdom o. d.: avlägsna gm huggande i magiskt syfte. Ledvärk kallas knarr, ock den skall huggas bort. En person sätter sig på stugotröskeln ock låtsar hugga på en pinne. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 418. —
HUGGA EFTER. (†) till 16: löpa l. skynda efter; i sht i fråga om förföljande av armé o. d. Ekeblad Bref 1: 382 (1654). Carl Horn högg efter fienden i dess aftåg. Dalin Hist. III. 2: 18 (1762).
HUGGA FAST10 4.
1) till 2: gm huggande få (ngt) att fastna (i ngt). Heidenstam Folkung. 1: 31 (1905). När jag .. huggit fast yxan i väggen. Hedenvind-Eriksson Hjul. 83 (1928).
2) till (10 o.) 11: (häftigt l. kraftigt) gripa fast l. tag i (ngt). Hugga fast ngt l. i ngt. De stora betarne (hos gäddan tjäna) til at hugga fast rofvet. SvSaml. 4: 127 (1765). Lundgren MålAnt. 3: 215 (1873; bildl.). Ideligen högg krokarna (på långrevarna) fast i fingrarna. Strömberg Tjuvp. 13 (1916).
3) (i sht vard.) till (10 o.) 11, i uttr. hugga sig fast (i l. vid ngt), klamra sig fast, (häftigt) gripa tag (i ngt). Emanuelsson Polyb. 1: 43 (1833). Hugga sig fast med klorna. Meurman (1846). Bergdahl Antip. 73 (1906). särsk. bildl.
a) (söka) få fäste; sätta sig fast, bita sig fast; äv.: haka upp sig (på ngt). Spekulationen högg sig fast i utsigterna att vinna på dessa utdelningar. Forssell Stud. 1: 151 (1868, 1875). Kritiken högg sig fast på skriffel och oriktiga ordformer. Wieselgren Bild. 405 (1875, 1889). Mjöberg Lb. 456 (1910).
HUGGA FATT 10 4. (ngt vard.) till (10 o.) 11: hastigt taga fatt på l. gripa tag i (ngn l. ngt); jfr HUGGA FAST 2. Han högg fatt mig l. i l. på mig på gatan. särsk. bildl.: gripa sig an (med ett arbete o. d.). Med iver högg han fatt i sitt arbete.
HUGGA FORT. (†) till 16, = HUGGA AV 6. Rytteriedh (skall) hugga fortt åth Nyköpingh. OxBr. 1: 218 (1623). Ekeblad Bref 1: 1 (1649).
HUGGA FRAM10 4. till 1.
1) refl., förr äv. intr.: huggande tränga (sig) fram l. bana sig väg; äv. bildl. JGOxenstierna 5: 271 (c. 1817). Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 234 (1847; bildl.). Heidenstam Svensk. 2: 358 (1910).
2) (föga br.) bildl.: stötvis framsäga l. uttala (ord); förr äv.: låta undfalla sig (ett ord); jfr FÄLLA 21 e. Weste (1807). (Skådespelarens) vana att stundom hugga fram orden. JournLTh. 1810, s. 507. —
HUGGA FRÅN, se HUGGA IFRÅN.
HUGGA FÖR SIG10 4 0. (vard.) till 11: glupskt o. på ett framfusigt sätt taga för sig; förse sig rikligt l. omåttligt; ofta med avs. på föda l. betalning. Hagberg Shaksp. 2: 270 (1847). (Handtvärkarna) höggo oförskämdt för sig (för sitt arbete). Wetterbergh GNord 17 (1862). DN(A) 1929, nr 100, s. 13. —
HUGGA HOP, se HUGGA IHOP.
HUGGA I10 4, förr äv. UTI.
1) (vard.) i kortspel: ”klämma till”, ”drämma till” (med ett högt kort); jfr HUGGA, v.1 1. Jag har ej knekt, tia, ty i så fall hade jag ej huggit i med en dam. HandlednBridge 42 (1904).
2) (vard.) till 11: gripa fast i ngt, hugga tag; särsk. bildl.: häftigt l. ivrigt l. kraftigt gripa sig an (med) l. påbörja; i sht i fråga om (ansträngande) arbete. Hugg i och dra! Hugg i för kung och fosterland! Blanche Läk. 75 (1846; bildl.). Han (var) aldrig .. rädd för att sjelf hugga i med arbete för att få en sak gjord. SDS 1897, nr 385, s. 2. Lastdjuren fördes öfver (floden) ett och ett med två man på hvar sida att hugga i om djuret föll. Hedin Transhim. 3: 256 (1912).
3) (mindre br.) sjöt. till 12 slutet, om fartyg: hugga i bottnen, stöta på grund. Engström Äfv. 53 (1908).
4) (föga br.) (häftigt) gripa ordet l. falla i talet, infalla; jfr HUGGA IN 6 b, ävensom HUGGA, v.1 14. Lind (1749). Hugga i när någon talar. Sahlstedt (1773). Bergman HNådT 226 (1910).
HUGGA IFRÅN10 04 l. FRÅN4. [fsv. hugga fra] till 1 l. 7: gm huggande avskilja, hugga bort; jfr FRÅNHUGGA. särsk.
1) (†) med avs. på kroppsdel: hugga av. (Han) hade .. hugget henne halfwa hånden ifraa. G1R 12: 6 (1538). Vthi sengene hug hon hans huffud ifrå. Holof. 1 (c. 1580). Visb. 1: 265 (c. 1620).
2) (†) gm kapande av lina o. d. avskilja (ngn) från (ngt). (Fångarna sattes) vdi enn gammell espingh, ther the vdi vppenbare siönn bleffue hugne iffrå skipedt. HH XIII. 1: 219 (1566).
HUGGA IFRÅN SIG10 04 0 l. FRÅN SIG 4 0. särsk.
1) (†) till 1: gm kapande av lina o. d. skilja l. avlägsna (ngt) från sig. Hade the icke hugget sine espinge sigh ifrå, / The Swenske hade them wäl kunnet nåå. Svart Gensv. H 7 b (1558).
2) till 10: värja sig med näbb, tänder, klor o. d.; äv. bildl. om människa: ”bita ifrån sig”. Fahlcrantz 2: 30 (1826, 1864). Söker man .. vidröra .. (flodillern), så hugger han häftigt ifrån sig. Nilsson Fauna 1: 155 (1847).
HUGGA IGEN10 04. jfr IGENHUGGA. särsk.
1) till 1: besvara l. återgälda ett hugg; särsk. (vard., mindre br.) bildl.: ge svar på tal, ”ge igen” (jfr HUGGA, v.1 14). Strindberg Utop. 97 (1885; bildl.). Ta emot kan jag, men hugga igen, nej! Dens. Kamm. 1: 66 (1907).
2) (†) till 3 a: gm fällande av träd o. d. spärra l. förstöra (väg o. d.); äv. bildl. i uttr. hugga igen vägen för ngn, stänga vägen för ngn, hindra ngn. G1R 6: 55 (1529). Brahe Kr. 36 (c. 1585). Columbus Ordesk. 4 (1678; bildl.).
HUGGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. jfr GENOMHUGGA. särsk.
1) till 1: med hugg genomtränga (ngt) l. åstadkomma öppning l. hål i (ngt). Han högg igenom stocken. (†) bildl. (Jesus) hafwer huggit the Werldzlige Wijsas Förståndh .. mitt igenom. Sylvius Mornay 650 (1674).
2) till 1, i uttr. hugga sig igenom, förr äv. hugga igenom (ngt), (i strid) gm huggande bana sig väg gm (fienden, dess uppehållsort o. d.); äv. bildl. LKagg (1702) i HH 24: 34. KKD 9: 177 (1706). Om han ej .. kommit til häst .. och huggit sig hastigt genom hopen. Dalin Hist. III. 1: 35 (1761). (Jag) skulle .. minsann nödgas hugga mig igenom en mur av undran. Essén Misst. 45 (1911).
3) (mindre br.) sjöt. till 12 slutet, om fartyg: hugga i bottnen l. i grund. PT 1902, nr 5, s. 2. Lifbåten hugger igenom och tager botten med kölen. VFl. 1911, s. 104. —
HUGGA IHJÄL10 04. till 1 l. 10: med hugg döda. Bureus Suml. 55 (c. 1600). (Ormen) wille .. hugga honom ihiäl. Balck Es. 89 (1603). Cavallin (1875). jfr IHJÄLHUGGA.
HUGGA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4, förr äv. HOPA. byggn. o. tekn. till 1: hugga samman, hophugga; jfr HUGGA, v.1 4 slutet, 8. VgFmT I. 10: 92 (1586). Auerbach (1909). jfr HOPHUGGA.
HUGGA IKULL, se HUGGA OMKULL.
HUGGA IN10 4. jfr INHUGGA.
1) till 1: med (hugg)vapen (häftigt) angripa l. anfalla; göra chock; äv. bildl.: gripa in, gripa sig an; ofta i uttr. hugga in i (ngt) l. på (ngn l. ngt). I dag .. högg ett partie kosacker in uppå wåra förtrouppar. KKD 2: 18 (1704). Hugga in på maten. Agrell Sthm 198 (1892). (Brandkåren) högg .. in med sin vanliga raskhet och duktighet. SD(L) 1897, nr 169, s. 2.
2) till 1; i uttr. hugga sig in, gm anfall med huggvapen bereda sig väg in l. intränga; äv.: gm att hugga hål på mur o. d. bereda sig väg in. Lieuten. Wattrang .. hade .. med en Trouppe huggit sig in i Fiendens bagage. SvMerc. 6: 275 (1760). Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 29 (1908).
3) (†) gm huggande infoga (ngt i ngt); jfr HUGGA, v.1 1. HB 2: 219 (1588). BtÅboH I. 11—12: 29 (1661).
4) till 8 f: gm huggande inrista (ngt). De höggo in sina namn i trädet. Linc. (1640). LfF 1906, s. 297.
5) till 9: driva in (ngt i ngt); äv. refl., med sakligt subj.: häftigt tränga (sig) in; äv. bildl. Hellström Kusk. 134 (1910). (Han) högg .. in staven på nytt i snön. Didring Malm 1: 11 (1914). Varje .. ord högg sig in i hennes medvetande. Oterdahl Skram 299 (1919).
6) till 14.
a) med ord angripa, kritisera, tadla, hacka på. Fredin Dikt. 83 (1889). (Tidningen) högg hånfullt in på den öfriga tidningspressen. Söderhjelm Runebg 2: 265 (1906).
b) (häftigt) ta till orda l. falla i talet l. falla in; förr äv. i uttr. hugga sig in. (Han) Högg .. sig in och tog ifrån dem ordet. Franzén Skald. 3: 263 (1824, 1829). Det var en satgubbe, högg han belåtet in. Siwertz Sel. 2: 159 (1920).
HUGGA KULL, se HUGGA OMKULL.
HUGGA LOSS10 4. till 1 l. 7: gm huggande lösgöra l. avskilja; hugga lös, avhugga. Engström 5Bok 184 (1910). Dammbordet höggs loss från sina fästen. Högberg Baggböl. 2: 17 (1911). jfr LOSSHUGGA.
HUGGA LÖS10 4 l. LÖST4.
1) till 1 l. 7: gm huggande lösgöra l. avskilja (ngt); hugga loss. BtFinlH 3: 384 (1558). Vi höggo den fastfrusna skeppsbåten lös från akterspegeln. Polyfem III. 5: 3 (1810). Aminoff Krigsg. 422 (1904).
2) gå till anfall (mot l. på ngn); angripa; gå lös(t) på. särsk.
a) till 10. Det stora odjuret högg löst på den (dvs. ångaren) med klor och näbb. Lagerlöf Jerus. 1: 202 (1901).
b) med ord angripa; jfr HUGGA, v.1 14. (Författaren hade) huggit löst på Inqvisitionen i Goa. SvLittFT 1833, sp. 684. —
HUGGA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. [fsv. hugga niþer] jfr NEDHUGGA. särsk.
1) till 1: med huggvapen fälla l. döda (ngn); nedgöra. Schroderus Comenius 715 (1639). Hugg ned packet! Ahnfelt BevO 248 (1879).
2) till 1 l. 5: gm huggande åstadkomma att (ngt) faller sönder l. störtar samman. Svart G1 38 (1561). De .. huggo ned hela plancket. Dahlberg Lefn. 44 (c. 1755; uppl. 1911). De skulle hugga ned den (dvs. galeasen) till ved. Rönnberg Brovakt. 159 (1904).
3) (i fråga om ä. förh.) sjöt. till 1 l. 5: gm borthuggande av det översta däcket m. m. förvandla (ett linjeskepp till fregatt). Björkman (1889). Wrangel SvFlBok 52 (1897).
4) till 3 a: fälla (träd, skog o. d.). 2Kon. 6: 4 (Bib. 1541). The (skola) icke hugge löffskogen nidh. G1R 26: 583 (1556).
5) till 1 l. 7: gm huggande lösgöra (ngt) o. därigm åstadkomma att det faller l. kommer ned; förr äv. med avs. på hängd person: gm huggande lösgöra o. nedtaga (ngn ur galgen). Hugga ned en gren från trädet. Hon hafwer .. begäredt, dett hon måtte få lathe hugge honom (dvs. den hängde) neder igen och begraffwe i Kyrckegården. SUFinlH 4: 324 (1614).
6) till 1 l. 10, bildl., i uttr. hugga ned på ngn, slå ned på (ngn); äv.: med ord angripa (jfr HUGGA, v.1 14). Olyckan hugger ner på honom. Ottelin BSorl. 56 (1904). (Han) högg .. genast ned på mig i skymfliga ordalag. Bergdahl Antip. 37 (1906). Siwertz Sel. 1: 32 (1920).
7) (†) till 16: (hastigt) begiva sig ned l. bort; jfr HUGGA AV 6. Ekeblad Bref 1: 70 (1651).
HUGGA OMKULL10 04, äv. (vard.) IKULL04, äv. KULL4. jfr OMKULLHUGGA. särsk.
1) (†) till 1, = HUGGA NED 2. Hugge vmkull för:de olage bygningh. SthmTb. 17/1 1573.
2) till 3 a, med avs. på träd, förr äv. skog o. d.: hugga ned (se d. o. 4), fälla. Balck Es. 159 (1603). Rålamb 13: 26 (1690). Törneros Brev 2: 416 (c. 1830; uppl. 1925; i bild).
HUGGA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMANS032 l. 040. till 1: gm huggande sammanfoga; hophugga; jfr HUGGA, v.1 4 slutet, 8. (De) körde .. (stockarna) till byggnadsplatsen och höggo dem samman. Sthm 2: 148 (1897).
HUGGA SÖNDER10 40. [fsv. hugga sunder]
1) till 1 l. 5: gm huggande klyva l. splittra (ngt i smådelar); hugga (ngt) i stycken; hugga i sär; eg. o. bildl. OPetri Kr. 333 (c. 1540). Jag skall hugga sönder det til ved. Widegren (1788). Sehlstedt 5: 189 (1873; bildl.). särsk.
a) (mindre br.) med avs. på slaktat djur, kött o. d.: stycka. Schroderus Comenius 420 (1639). Warg Bih. 21 (1765).
b) (numera föga br.) med obj. betecknande kroppsdel; förr äv. med indirekt personobj. Johan grep till ett svärdh och högg honom huffvedett sönder. G1R 24: 533 (1554). UrkFinlÖ I. 1: 72 (c. 1600).
c) i uttr. hugga (ngn l. ngt) sönder och samman, fullständigt splittra i stycken l. hugga i smådelar; äv. bildl. ELencqvist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 113. Fröding Eftersk. 1: 77 (1886, 1910). Andersson GrDram. 179 (1890, 1910; bildl.). VL 1904, nr 264, s. 5.
2) till 1: hugga med (ngt), så att det går sönder. Han högg sönder wärian på gatan. ConsAcAboP 2: 394 (1662).
HUGGA TILL10 4. [fsv. hugga til] särsk.
1) till 1: (plötsligt) utdela l. tilldela (ngn) ett hugg; äv. mer l. mindre bildl. Hugg till medh thin liya, och skäär. Upp. 14: 15 (NT 1526); jfr HUGGA, v.1 3 b. (Han) hög .. til honom med ene yxe. OPetri Kr. 189 (c. 1540). LPetri 3Post. 115 a (1555; bildl.). Almqvist Grimst. 28 (1839).
2) (vard.) till 1, bildl.
a) ”klämma till”; göra slag i saken. Ekeblad Bref 1: 201 (1652). Jag har sport att Akademien ändtligen huggit till och uteslutit onyttige ledamöter för sig. Linné SvArb. 1: 126 (1748).
b) ”klämma i” (med ngt); (plötsligt) komma fram (med ett påstående l. förslag o. d.) på försök l. på måfå. Retzius BrefFlorman 43 (1826). Den oförbrännelige löjtnanten högg till med marseljäsen. Schröder MinnSkog. 255 (1888). Med dessa bevis .. anser jag mig fredad mot misstanken att ha huggit till på en höft. Tenow Solidar 3: 61 (1907). särsk. (föga br.) i uttr. hugga till i vädret (med ngt); jfr HUGGA, v.1 1 k ζ. Stiernstolpe DQ 3: 40 (1818). Palmblad Norige Bih. 105 (1847).
c) ”taga till” (för mycket l. omåttligt l. orimligt); överdriva; begära (för) hög betalning; jfr HUGGA FÖR SIG. Hur mycket vill ni hafva? / Hugg till och fordra bra. Almqvist God. 58 (1838). (Arvet) går väl till millioner ... Hå, hå! .. du hugger nu inte skapligt till du. Blanche Våln. 372 (1847). SöndN 1862, nr 39, s. 2.
3) till 8: medelst huggvärktyg (till)forma (ngt). G1R 8: 66 (1532). Han hyflade och högg till råämnen för vaggor. Lundgren MålAnt. 1: 413 (1874). Ekhoff StClem. 46 (1912).
4) till 10, om djur: (plötsligt) utdela l. tilldela (ngn) ett hugg. När Ormen hugger til. Sylvius Mornay 207 (1674).
5) till 13, opers.: (häftigt) värka l. sticka till o. d.; plötsligt kännas som ett sting. VBenedictsson (c. 1875) hos Lundegård Benedictsson 21. Det högg till i nacken på honom. Essén HExc. 172 (1916).
HUGGA TILLSAMMANS, se HUGGA SAMMAN.
HUGGA UNDAN10 32 l. 40. särsk. till 1 l. 3: gm huggande avlägsna l. frånskilja l. undanröja (ngt); hugga bort. HA 8: 136 (c. 1820). Hugga undan snår, grenar och slingerväxter. Kongo 2: 289 (1888).
HUGGA UPP10 4 l. OPP4. [fsv. hugga up] jfr UPPHUGGA.
1) till 1: gm huggande l. hackande upptaga; hacka upp. Kalmeter Frih. B 3 a (1756). Om ett par år hugger man upp .. (det ympade rotskottet) och utplanterar det på lämpligt ställe. PT 1909, nr 47 A, s. 3. (†) Effter Larsmässo tiden .., då de höggo upp ärter. VDAkt. 1739, nr 525.
2) till 1: gm huggande göra hål på l. uppriva l. öppna (ngt). Somlighe huggo portanar vp. 2Mack. 10: 36 (Bib. 1541). Hvar som hugger up vinterväg öfver siö, eller förderfvar bro; plichte (osv.). BB 25: 7 (Lag 1734). Roland Minn. 13 (c. 1748). särsk. (†) med avs. på svullnad o. d. Tag en hwasz Gädde-Tand, hugg opp Swulnaden där medh (på det ormbitna kreaturet). Rålamb 13: 204 (1690).
3) med avs. på dörr, fönster o. d.: medelst huggande åstadkomma, hugga ut; jfr HUGGA, v.1 8 (e). (Noak) Högg opp en dörr (i arken), och intog der allt förråd. JGOxenstierna 4: 412 (1815). Hildebrand KyrklK 105 (1875).
4) med avs. på väg, stig o. d.: medelst huggande åstadkomma l. bana; jfr HUGGA, v.1 1 b slutet. Hugga upp en skogsgata och göra ett stycke väg. LoF 1873, s. 37. Lagerlöf Holg. 2: 28 (1907).
5) (i sht i fackspr.) till 5, med avs. på ved: hugga. Læstadius 1Journ. 293 (1831). En omtänksam hushållare hugger .. icke upp grofva och friska bokstammar till ved. LfF 1900, s. 146.
6) till 1 l. 5, med avs. på fartyg: hugga sönder; jfr HUGGA NED 2. Enär han ledsnat vid handelsresorna, lät han hugga upp skeppet. Bååth Grette 123 (1901).
7) med avs. på bråte o. d., förr äv. med avs. på hus, gärdsgård o. d., = HUGGA, v.1 4 slutet. BtFinlH 2: 29 (1544; med avs. på gärdsgård). Och må thu lathe hugget (dvs. hugga stallet) vp aff timber. G1R 16: 722 (1544). ÅngermDomb. 1646, fol. 11. Vikingarna (hade) slagit läger på ett berg .. och huggit upp stora bråtar runtomkring. Melin VikSaga 211 (1910).
HUGGA UT10 4. [fsv. hugga ut] jfr UTHUGGA.
1) till 1 l. 7: gm huggande lösgöra (o. avlägsna); hugga ned; numera bl. (med närmare anslutning till HUGGA, v.1 7): hugga loss, hugga bort. Besee vm planckerne hade någett feel, och ehwar de funne feel, hugge the thet vth. SthmTb. 25/10 1589. Vidare spacklas alla kvistar, d. v. s. huggas först ut med ett stämjärn. Landsm. XVIII. 1: 22 (1912). (†) Dhe svennsche måsthe hugge uth masternne (med anledning av stormen). HH 20: 186 (c. 1585). särsk. (folkligt i vissa trakter) i uttr. hugga ut haren, eg.: gm huggande med lien driva ut haren (se HARE 1 e); vid slåtter avmeja det sista stycket av ett sädesfält l. en äng o. d.; jfr HUGGA, v.1 3 b. Dybeck Runa 1849, s. 35.
2) till 1, i fråga om strid: gm anfall med huggvapen bana (ngn l. sig) väg ut; vanl. refl.; förr äv. intr.: göra utfall. (Bonden sade till de belägrade i Danzig) nu vara tid att hugga ut. Ekeblad Bref 2: 9 (1656). Varandes af .. (ryssarna) kringvärfd, gönom hvilka han dock högg sig ut. KKD 7: 286 (c. 1725). (De) sågo sin officer omringad, och redo dit, och höggo riktigt ut honom. UrFinlH 68 (1808). Bäckström Frey 121 (1876).
3) till 3.
a) till 3 a, med avs. på träd l. skog o. d.: avvärka; numera ofta med bibet. av att skogen, träden osv. nedhuggas, så att intet finnes kvar; gm avvärkning göra slut på. Här har man huggit ut all skogen. The .. höggo vth och tilreedde trää och stenar til huszens bygning. 1Kon. 5: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: höggo). Rundt omkring Jerusalem höggo de Romare ut alla trän öfver hela fältet. Bælter JesuH 5: 746 (1759). Sahlstedt (1773).
b) (†) till 3 b: avmeja. (Han) hugg .. vth .. samme Inwaal (dvs. invall) som arabyerne hade inhägnadt. VRP 1648, s. 343.
4) (föga br.) (gm huggande) urholka; jfr HUGGA, v.1 1, 8. När någon (av ostjakerna) dör, så hugga de uth en stock och lägga liket uti. APihlström (1714) i HH XVIII. 4: 72.
5) till 8: gm huggande (särsk. med hacka l. mejsel o. d.) åstadkomma l. forma l. bearbeta; ofta i fråga om konstnärligt formande. BoupptSthm 27/8 1673. Att konstrikt uti träd dess bild straxt hugga ut. Bellman Gell. 73 (1793). Lagerlöf Holg. 1: 98 (1906).
6) till 10: gm huggande med näbb, klor o. d. avlägsna; hacka ut. Ena Korpen hugger intet giärna Ögat vth på dhen andra. Grubb 184 (1665); jfr (†): Then ene Korpen hugger ey hin andre Ögat vth. Arvidi 143 (1651).
7) (†) bildl., om landtunga o. d.: skjuta l. sticka ut; jfr HUGGA, v.1 1. Näs, lands-udd, som hugger ut i sjön. Serenius (1734, 1757; under beach).
HUGGA ÅSTAD. (†) till 1.
1) hugga (skarpt o. häftigt). Ah huru blencker thet (dvs. svärdet), och hugger åstadh til slachting. Hes. 21: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: det är draget för att slakta).
2) i oeg. anv.: fara åstad; rusa i väg; överilat l. förhastat ta sig för (att göra ngt); jfr HUGGA, v.1 16. SvBrIt. 1: 23 (c. 1700). Det är möjligt, .. att jag någon gång hugger åstad och säger min mening på ren svenska. Tersmeden Mem. 4: 129 (1755).
HUGGA ÅT SIG 10 4 0. särsk. (vard.) till 11: (häftigt) gripa fatt i l. rycka till sig; äv.: hugga för sig. Han högg åt sig pängarna. Bergman Ups. 2: 159 (1843).
HUGGA ÖVER. (†) sätta i väg över (ngt); jfr HUGGA, v.1 16. Effter elffven bar, högge våra ryttare öfver. OxBr. 8: 336 (1637).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till HUGG, sbst.1): A: HUGG-ARM, r. l. m. tekn. å kolhuggningsmaskin: arm varmed huggningen utföres. JernkA 1896, s. 176. —
-BAJONETT. (förr) mil. (ss. hugg- o. stötvapen använd) sabelbajonett. KrigVAT 1858, s. 99. Billmanson Vap. 94 (1882).
(10) -BETE, r. l. m. (föga br.) huggtand (se d. o. 1 a, b); jfr BETE, sbst.4 MeddSlöjdF 1898, 1: 23.
(13) -BETT. (†) kolik (jfr BETT 2 c). NorrlS 1: 79 (c. 1770). Hülphers Norrl. 1: 86 (1771).
-BJÄSSE. (hugg- c. 1700 osv. hugge- 16181681) (†) tapper stridsman; slagskämpe. LLaurentii Nyåhrspr. F 1 b (1618). Isogæus Segersk. 559 (c. 1700).
(1, 5) -BLOCK. (hugg- 1805 osv. hugge- 15621914) [jfr t. haublock] (föga br.) huggkubb. HH XIII. 1: 50 (1562). TurÅ 1914, s. 104. särsk. om kubb använd som underlag vid styckning o. hackning av kött. VaruförtTulltaxa 1: 106 (1912). SFS 1919, s. 1895.
(8 h) -BLY. [jfr t. haublei] tekn. vid filhuggning användt underlag av bly som fästes om ambulten o. brukas för att skydda filens ena, huggna yta, medan den andra hugges; jfr -TENN, ävensom -SÄNKE. Almroth Karmarsch 555 (1839). Eneberg Karmarsch 2: 640 (1862).
(1, 5) -BOCK, r. l. m. (hugg- 1807 osv. hugge- 1916) (föga br.) huggkubb. Weste (1807; med hänv. till huggkubb). Larsson Hemmab. 207 (1916).
-BOD. (hugg- c. 18881899. hugge- 18951928) bod l. mindre byggnad avsedd för snickeri- l. annat huggningsarbete. Landsm. XI. 10: 18 (c. 1888). RedNordM 1912, s. 20. —
-BORR. (hugg- 16671889. hugge- 16581659) (numera föga br.) tekn. murborr; stenborr, huggjärn. BoupptSthm 6/11 1658. Ikonen (1889).
-BRODD. (hugg- 1712 osv. hugge- 1741) (†) med pigg l. spets försett huggvärktyg. VDAkt. 1712, nr 176. BoupptVäxjö 1845.
(1, 5) -BÄNK. [jfr t. haubank] särsk.
1) i sht vagnmak. bord l. underlag som användes vid tillvärkning l. reparation av hjul; jfr HJUL-BÄNK. Grundell UnderrArtill. 221 (1705).
2) bänk använd ss. underlag vid styckning o. hackning av kött; jfr -BLOCK slutet. Lind (1749; under hack-banck).
-DEGEN. [jfr t. haudegen] (†) ett slags huggvärja (jfr DEGEN). Stiernman Com. 1: 796 (1622). HH 20: 345 (c. 1640).
-FRI. (numera knappast br.) = -SÄKER. Elgzhuden är hug- och stickfrij. Schroderus Comenius 193 (1639). KrigVAT 1855, s. 466.
(3 a) -FÄRDIG. skogsv. om träd l. skog: färdig att fällas l. avvärkas, huggbar. Ström Skogsh. 46 (1830). (Björken är) Huggfärdig vid omkring 60 års ålder. Cnattingius Skogslex. 18 (1873, 1894). SkogsvT 1906, s. 85. —
-GEVÄR. (†) huggvapen, sabel; jfr GEVÄR 1. KrigVAT 1833, juni s. 10. Att nyttja både skjut- och huggevär. Fryxell Ber. 6: 247 (1833).
-HAMMARE. (hugg- 1801 osv. hugge- 1556) ett slags stor hammare. BtÅboH I. 1: 37 (1556). Holmberg Artill. 4: 220 (cit. fr. c. 1703).
-HANDSKE. (†) till rustning hörande handskydd av järn, pansarhandske. ArkliR 1561—63. Därs. 1565.
-HUS. (hugg- 1824 osv. hugge- 18761928) (i vissa trakter) slöjdstuga l. vedbod, i sht å landtgård. MeddNordM 1897, s. 73 (1824). PT 1910, nr 136 A, s. 4. —
-JÄRN. (hugg- 1554 osv. hugge- 15441811) [fsv. hugiärn] (i sht i fackspr.) värktyg bestående av ett med skarpslipad, rak l. böjd ägg försett järn (med l. utan handtag) som (särsk. av handtvärkare, bildhuggare m. fl.) användes för att medelst hammarslag o. d. drivas in i ngt föremål i avsikt att avskilja ngn del därav l. att klyva det l. slå hål däri o. d.; jfr -BORR, -MEJSEL, ävensom SKÖLD-, STÄM-JÄRN. Johansson Noraskog 2: 138 (i handl. fr. 1544). ArbB 173 (1887). SFS 1919, s. 235. —
-KLINGA, r. l. f.
1) (†) klinga på huggvärja. BoupptSthm 20/1 1659. Därs. 24/7 1677.
2) hovsl. = HOV-KLINGA. Billing Hipp. 263 (1836). SFS 1863, nr 47, s. 7.
3) tekn. av en klinga bestående huggande del av ett värktyg l. en maskin. TT 1901, K. s. 106. —
-KNIV. särsk.
a) om större, knivliknande huggvapen. 2VittAH 21: 371 (1857). (Han fick i striden) ett nyp från en lång huggknif, svingad af en .. hadsji. Lindqvist Dagsl. 3: 126 (1904). RedStHMus. 1916, s. 9.
b) om knivliknande huggvärktyg. VetAH 1771, s. 287 (om värktyg varmed skiffer tillhugges). Med yxa eller huggknif klyfva svinet midt itu. Kjerrulf Köttbesigtn. 218 (1896). Sjöstedt Västafr. 395 (1904).
(1, 5) -KNUBB. (hugg- 1814 osv. hugge- 1888) (föga br.) huggkubb. Heinrich (1814; med hänv. till huggstock). SD 1900, nr 203, s. 4. —
-KROK. fisk.
1) fiskredskap bestående av en blänkande stam o. i regel två hullinglösa krokar vilket föres med rev på spö. Salander Gårdzf. 237 (1731). Smitt SkandFisk. 35 (1892).
2) redskap bestående av sammanfogade (pilkliknande) krokar i ändan av en rev på spö, användt för fångst av lax i höljor. SvLandtbrFörv. 7: 370 (1892).
3) redskap bestående av en stång med en l. två krokar, avsedd för fångst av fisk, särsk. av lax i höljor. Fiske med ljuster och huggkrok af lax. SFS 1900, nr 78, s. 2.
4) redskap bestående av en på ett långt skaft fäst krok som användes för landande l. upptagande i båt o. d. av fångad, större fisk, särsk. lax l. gädda. Balck Idr. 2: 304 (1887). SvD 31/7 1927, Bil. s. 2.
(1, 5) -KUBB, äv. -KUBBE. (hugg- 1778 osv. hugge- 17971838) kubb som användes som underlag vid vedhuggning o. d. BoupptVäxjö 1778. Huggkubben föremål för dyrkan. Hembygden 1912, s. 17 (rubrik).
(7) -KÄTTING. tekn. länkkedja med vidfästa mejslar för kolbrytning. TT 1901, K. s. 106.
(1, 5) -MASKIN. Nordin Boktr. 377 (1881). TT 1895, K. s. 21. HbSkogstekn. 799 (1922; om maskin för tuggningav ris o. d., hackmaskin). särsk. (†): lumpsax. Ambrosiani DokumPprsbr. 373 (cit. fr. 1835).
-MEJSEL. [jfr t. haumeissel] jfr -JÄRN. Wikforss 1: 756 (1804).
-NAVARE. (hågnafvar) (†) jfr -BORR. Johansson Noraskog 2: 267 (cit. fr. 1551).
-ORM, se d. o. —
-PAMP, r. l. m. (hugg- 1667 osv. hugge- 16601679) (förr) stort svärd att hugga med. BoupptSthm 7/8 1660. Heidenstam Svensk. 2: 166 (1910).
-PIPA, r. l. f. (hugg- c. 1847 osv. hugge- 1737) tekn. pip- l. cylinderformat redskap med skarp ägg för hålslagning l. uthuggning ur läder, vävnader, papp, papper, metall o. d.; uthuggare; stans; äv.: korkborr. BoupptVäxjö 1737. Eneberg Karmarsch 1: 141 (1858). (Klisterlapparnatill skottavlorna) uthuggas med huggpipa ur papper. Balck Idr. 2: 209 (1887). S. k. korkborr eller huggpipa. TT 1895, K. s. 17. TLev. 1913, nr 50, s. 1. Ssg: huggpipe-tång, pl. -tänger. tekn. Huggpipetången .. har ungefär samma utseende som den tång, hvarmed jernvägskonduktören klipper biljetterna. ArbB 262 (1887).
-PUNKT. fäkt. den punkt å sabelklinga o. d., där hugget träffar l. bör träffa. Billmanson Vap. 93 (1882).
-REDSKAP~02 l. ~20. Juhlin-Dannfelt 436 (1886).
-RIVER. [jfr fsv. river, frikostig, taluriver, talträngd, isl. hlauprífr, ivrig att rusa efter l. angripa] (†) eg.: som gärna hugger; stridslysten. Bullernæsius Lögn. 342 (1619).
-SABEL. (hugg- 1844 osv. hugge- 1687) sabel att hugga med; huggsvärd. BoupptSthm 14/5 1687. KrigVAT 1844, s. 165. —
-SEXA. (vard.) måltid (eg.: ”sexa”) där man ivrigt o. hänsynslöst (under brådska o. trängsel) hugger in på anrättningarna. SöndN 1862, nr 37, s. 3. På ett gifvet tecken stormades bordet, och en sådan gående eller rättare stående sexa kallades med allt skäl ”huggsexa”. Cronholm Minnesbl. 75 (1908). särsk. spelt. bildl. om spel med schackpjäser som går ut på att taga så många pjäser som möjligt från motståndaren. Östergren (1928).
-SKIVA, sbst.2 (sbst.1 se HUGG, sbst.1 ssgr). tekn. å huggmaskin: skarpslipad skiva som utgör maskinens skärande del. TT 1895, K. s. 22. PT 1910, nr 302 A, s. 2. —
-SLANT. fisk. ett slags slantfiske. S. k. huggslant .. är att räkna till ”spinning”-fiske; härvid används kortare och styfvare spö samt fulltackladt bete .., som möjliggör mothugg vid napp. 2NF 25: 1416 (1917).
-SPJUT. (förr) spjut att hugga med; hällebard. Peringskiöld Hkr. 1: 158 (1697; isl. orig.: Kesio). Bååth EgilS 140 (1883).
-SPÅN. [jfr t. hauspäne, pl.] spån som uppstår l. avfaller vid huggning; äv. koll. Berch Hush. 170 (1747). SkogsvT 1906, s. 233.
(1, 5) -STABBE. (hugg- c. 17551833. hugge- 1745) (numera föga br.) huggkubb. VDAkt. 1745, nr 164. JernkA 1833, s. 548. —
-STAD.
1) (†) ställe där ett hugg träffar l. går in. Dalin (1852). LfF 1855, s. 329.
2) (förr) bärgv. i kopparhytta, hammarsmedja o. d., benämning på det utbytbara murvärket närmast kring forman vid smältugnar o. härdar. Rinman (1788). JernkA 1867, s. 45. —
-STAMP, r. l. m. tekn. stamp l. stans l. stamppress för uthuggning ur metall m. m. Rinman 1: 170 (1788). Hahr HbJäg. 116 (1865).
-STEN. (hugg- 1830 osv. hugge- 15441616)
1) arkeol. till 1: sten att hugga med. 2VittAH 13: 248 (1830). Neandertals-folket .. nyttjade skarpeggade huggstenar av flinta. Nordenstreng EurMänRas. 27 (1917).
2) byggn. till 8 b: tillhuggen sten nyttjad som byggnadsmaterial. G1R 16: 628 (1544). Stiernman Com. 1: 684 (1616). Wrangel ByggnH 24 (1904). Ssgr (till -STEN 2, byggn.): huggstens-byggnad. Fornv. 1919, s. 180. -ornament. Wrangel ByggnH 39 (1904).
(1, 5) -STOCK. (hugg- 1686 osv. hugge- 16661750) [y. fsv. hwggo stokker (PMånsson 547)] (numera föga br.) huggkubb. BtFinlH 2: 266 (1666). Rääf Ydre 1: 118 (1856). särsk. (†) i uttr. dansa med huggstocken, med syftning på en sedvänja vid bröllop, varvid man använde en huggstock l. stubbe kring l. på vilken bröllopsgästerna dansade; jfr STABB-, STUBB-DANS. Ihre Superstit. 38 (1750).
(1, 5) -STUBBE. huggkubb. Salander Gårdsf. 135 (1758). LfF 1914, s. 271. —
-STYV. (†) som hugger kraftigt. Hur brusto ej för .. (förfädernas) huggstyfva armar Träden! LBÄ 14—15: 2 (1798). Wallin Vitt. 2: 299 (c. 1808).
-STÄD. städ som användes som underlag, då ngt skall avhuggas; äv. om städ som användes som underlag vid filhuggning. BoupptRasbo 1706. 2NF 8: 202 (1907).
-STÄLLE. fäkt. ställe på sabel o. d. där ett hugg träffar l. bör träffa; jfr -PUNKT. Wingård Minn. 4: 46 (1847).
-STÄMPEL. mil. stämpel varmed kännemärken inhuggas i redskap o. d. Holmberg Artill. 4: 220 (cit. fr. c. 1703).
-SVÄRD. (hugg- 1659 osv. hugge- 16551664) svärd att hugga med; särsk. i fråga om ä. förh. BoupptSthm 22/1 1655. Snoilsky 4: 42 (1887).
-SÅR. sår tillfogat gm hugg. Lindestolpe Frans. 57 (1713). Skottsår, huggsår och sticksår. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 356 (1880).
-SÄKER. (föga br.) som motstår hugg, som icke kan genomhuggas; jfr -FRI. KrigVAT 1839, s. 101.
(8 h) -SÄNKE. [jfr t. haugesenke] tekn. vid filhuggning användt underlag av järn som lägges på städet o. brukas, då filens undre yta är slät o. alltså icke ömtålig; jfr -BLY, -TENN. Almroth Karmarsch 555 (1839).
-SÖM, n. hovsl. vid broddning av häst användt, skärpt söm som fästes i hoven (motsatt: nitsöm). Bergman Hofbesl. 77 (1905). KulsprI 1923, s. 13. —
-TAND. (hugg- 1650 osv. hugge- 1681)
1) till 10; hos djur.
a) i vardera käkhalvan hos vissa djur mellan fram- o. kindtänder sittande, ofta ngt framom o. över dessa utskjutande tand; hörntand, ögontand, bete. En af Betarne eller så kallad Slagtand eller Huggtand (Dens Caninus). VetAH 1778, s. 331 (i fråga om flodhäst). En apa .. med långa huggtänder. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 75.
b) hos vissa djur (elefanten, svinet m. fl.) förekommande, förlängd o. ur munnen framträdande, bl. a. till försvar använd (hörn- l. fram)tand; stöttand, bete; stundom äv. (skämts. l. föraktligt) i överförd anv., om stora l. utstående tänder hos människor. Ekeblad Bref 1: 61 (1650). (Vildsvinen) anfalla icke sällan jägaren med sina långa och starka huggtänder. Berlin Lsb. 52 (1852). Lilljebjörn Minn. 65 (1874; i fråga om människa). särsk. bildl., i uttr. visa huggtänderna, om människa: ”visa tänderna”. Siwertz Sel. 1: 157 (1920).
c) (†) gifttand hos orm. VetAH 1752, s. 311 (i fråga om skallerorm). Fries ÅrsbVetA 1832, s. 69.
2) tekn. till 1: tandformat redskap som brukas som huggredskap l. som underlag vid avhuggande av stål l. järn (spik o. d.). 2UB 6: 167 (1904).
-TANDS-KNIV. arkeol. till -TAND 1 b: (under stenåldern använd) kniv (l. mejsel) bestående av en (vanl. mer l. mindre bearbetad) huggtand (av vildsvin o. d.). Fornv. 1924, s. 299.
(8 h) -TENN. tekn. vid filhuggning användt underlag av tenn som fästes om ambulten o. brukas för att skydda filens ena, huggna yta, medan den andra hugges; jfr -BLY, ävensom -SÄNKE. Eneberg Karmarsch 2: 640 (1862).
-VAPEN. [fsv. hugvapn] vapen avsett att hugga med; särsk. om dylikt vapen med ägg bl. på ena sidan. Verelius 282 (1681). KrigVAT 1845, s. 334. 2NF 31: 621 (1920).
(9; jfr HUGG, sbst.1 6) -VÄRDIG. (†) värd att få stryk. Helsingius (1587).
-VÄRJA, r. l. f. (hugg- 1669 osv. hugge- 1671) värja att hugga med; förr äv. allmännare: huggvapen; jfr -PAMP. BoupptSthm 22/1 1669. Långa huggvärjor .. utgjorde karolinernas älsklingsvapen. Topelius Fält. 4: 42 (1864). 2NF 33: 118 (1921).
-VÄRKTYG~02 l. ~20. värktyg att hugga med; särsk.
a) till 1. KrigVAH 1843, s. 220.
b) till 8. Nilsson Ur. 2: 10 (1862).
-YTA. gm huggning åstadkommen yta. Nyman VäxtNatH 2: 233 (1868).
-YXA, r. l. f. (större) yxa avsedd att hugga med, särsk. för timmer- l. vedhuggning; vedyxa. BtÅboH I. 1: 93 (c. 1621). En Huggyxa och En Handyyxa. HdlÅgerupArk. 29/8 1727. Almqvist Grimst. 18 (1839).
-YX-MÄRKE. skogsv. med huggyxa inhugget (igenkännings)-märke, särsk. å flottningstimmer. Skogs- eller huggyxmärken. Malmbgt 1894, nr 26, s. 1. HbSkogstekn. 237 (1922).
(3 b) -ÖL. (†) skördegille. VDAkt. 1726, nr 182 (1720). Probsten .. i Markaryd .. gifver vid handen den osed, som ther i orten brukelig är at på lördagar anställa så kallade huggöl. VDP 15/9 1762, § 5.
B (bygdemålsfärgat, i vissa trakter): HUGGE-BJÄSSE, -BLOCK, -BOCK, -BOD, -BORR, -BRODD, se A.
(5, 8) -DRÄNG. (hugg- 1893. hugge- 1832 osv.) (i sht i Skåne) dräng som har till huvudsaklig uppgift att utföra snickeriarbeten o. d. LdVBl. 1832, nr 23, s. 3. 2NF 25: 1221 (1917).
-HAMMARE, -HUS, -JÄRN, -KNUBB(E), -KUBB(E), -PAMP, -PIPA, -STABBE, -STEN, -STOCK, -SVÄRD, -TAND, -VÄRJA, se A.
C: (3, 5) HUGGNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. Handtv. 82 (1874).
(3 a) -FÖLJD. skogsv. ordningsföljd för avvärkande av skog. Björkman Skogssk. 74 (1868).
(3, 5) -LÖN. ersättning för vedhuggning. HbSkogstekn. 622 (1922).
(3 a) -PLAN, r. skogsv. plan efter vilken skogsavvärkning skall utföras. SFS 1836, nr 17, s. 1. 2NF 25: 1048 (1917).
(3) -PRIS, n. Huggningspriset pr medelstock. Fredenberg Sågtimm. 35 (1892).
Avledn.: HUGGARE, se d. o. —
HUGGBAR, adj. som kan huggas; särsk. skogsv. till 3 a, om skog, träd o. d.: som uppnått den ålder vid vilken den l. det kan l. bör avvärkas, avvärkningsbar, huggfärdig, mogen. Wikforss 1: 753 (1804). Kinman Guttenberg 25 (1890). Avledn.: huggbarhet, r. l. f. särsk. skogsv. LfF 1835, 1: 34. Cnattingius Skogslex. (1874, 1894).
HUGGELIG, adj. [fsv. hugliker (CodUps. C 20 198)] (†) till 3 a, om skog o. d.: som kan huggas; huggbar. Linc. (1640). Lind 1: 900 (1749).
HUGGERI, se d. o. —
HUGGERSKA, se HUGGARE avledn.
Spoiler title