publicerad: 1974
SKULD skul4d (skul؛d hvard(agligt) skul؛ LoW (1889)), äv. (numera nästan bl. i II men där nästan allenarådande) SKULL skul4, sbst.1, r. l. f. (OPetri Kr. 228 (c. 1540) osv.) ((†) n. G1R 28: 212, 311 (1558), BoupptSthm 1668, s. 1297); best. -en (OPetri Kr. 228 (c. 1540) osv.) ((†) -an HH 20: 274 (c. 1640), (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 251 (1701)); pl. -er (G1R 1: 224 (1524) osv.) ((†) -ar Risingh KiöpH 10 (1669); =, BoupptSthm 1668, s. 1297).
Ordformer
(schuld 1524—1617. schull (schul) 1561—1660. schult (-ldt, -ltt) 1525—1627. skuld (-lld) i bet. I 1526 osv. skuld (-lld) i bet. II 1521—1937. skull (skul) i bet. I 1524—1901, 1930 (i bet. I 8 b). skull (skul) i bet. II 1521 osv. skult (-ldt(t), -ltt) 1523—1603)
Etymologi
[fsv. skuld, skull; jfr fd. skuld, fvn. o. nor. dial. skuld, fsax. skuld (mlt. schult), mnl. scult (holl. schuld), fht. sculd (t. schuld); avledn. av SKOLA, v.3 — Jfr SKULDENÄR, SKYLD, sbst.1, SKYLLA, v.1]
I. i annan anv. än de under II nämnda.
1) (†) plikt (se PLIKT, sbst.1 4), skyldighet. Ehrs Nåde (dvs. Karl Gustav) fägnar man och thenna tijdh medh rätta, / Samt, vthaff plicht och skuld, bewijse wij alt thetta (dvs. olika hedersbetygelser). Arvidi A 3 a (1651). Gör du förutan Sweek, moot hwar ock en din Skulld, / Blijr du förutan Twijk, bå' Gud ock Mänskjor hulld. Columbus BiblW K 2 b (1676). Om du uti skuld äst stanad / För det du ett löfte giordt, / Lid ej längre blifwa manad / Till det förr betalas bordt. Frese VerldslD 149 (1726); jfr 4. Schultze Ordb. 4340 (c. 1755). — särsk. närmande sig 8. Ty om så hände att någon som obefogad blefwo oroad och beswärad sökte reconvention: så hade han ju skull att hålla sig till hela Collegium i hwars namn han blifwit stämd. KalmDP 1759, s. 33.
2) (i sht gm privatsrättsligt avtal uppkommen) förpliktelse att till annan betala viss penningsumma, stundom fullgöra annan ekonomisk prestation, gäld; penningsumma osv. som sådan förpliktelse avser; i sht förr äv. (särsk. dels i sådana uttr. som infordra l. indriva skuld(er), dels i g, h) om ekonomisk förpliktelse l. penningsumma med tanke på att den gäller resp. utgör på en gång skuld (i ovan angivna bet.) o. fordran (förr äv. övergående i 5); jfr 3—5 o. DEBET II 2, 3, LÅN 1, 2. Häfta, sitta, stå i skuld. Komma, råka, sätta sig i skuld, förr äv. gå i skuld [jfr fvn. ganga i skuld] l. löpa i skuld. Vara belastad med skuld(er). Ha, dras med, åsamka sig, göra skulder. Skulderna överstiga tillgångarna. Fonderad, svävande skuld (ekon.), se FONDERA 3 slutet, SVÄVA. G1R 1: 224 (1524). Kan det och så hända, det någon hafwer gäld at inmahna, då skall han sine Gäldenärer .. hijt till Upsala stämma ..: Och ther tå uti samma skuld något kijf eller twist finnes, så kan thet bäst med thet samma här blifwa slijtit. Schmedeman Just. 116 (1598). SvBrIt. 2: 16 (1690: infordra). Missförståndet 31 (1740: löpa). Ej må Riksdagsman häktas för mindre förbrytelser eller för skuld insättas. RO 1810, § 78. Nordström Samh. 2: 113 (1840: gå). Jag kallar det vanhedrande att sitta i skuld öfver öronen och aldrig tänka betala. Runeberg ESkr. 2: 73 (c. 1850). Nog hade man det knalt många gånger. Sågen gick inte hela vintern mer än ibland. Då fanns det ingen annan råd än att handla på kredit och under sommaren betala sina skulder. Sågverksminn. 47 (1948). — jfr AKADEMI-, ARV-, BANKO-, BOK-, DEPOSITIONS-, DISKONT-, FÖRLAGS-, GEN-, GÄLD-, HEDERS-, HUSRÖTE-, KAPITAL-, KONSUMTIONS-, KRIGS-, KRONO-, NUMMER-, OBLIGATIONS-, PENNING-, PLOCK-, REGRESS-, REVERS-, RIKS-, RÄNTE-, SALDO-, SEDEL-, SPEL-, STATS-, STUDIE-SKULD m. fl. — särsk.
a) i ett flertal ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Dhen som bethalar sin skuldh, han bättrar sitt Godz. Grubb 812 (1665). Träta och skull, kastar mången omkull. Därs. 822. Lappa dine kläder, och betala din skull, så lefwer du frögdefull. Törning 101 (1677). Den är rik, som ingen skuld har. SvOrdspråksb. 22 (1865). Sova kan den som har värk men inte den som har skulder. Holm Ordspr. 294 (1964).
b) (numera mindre br.) i uttr. fördjupa sig l. sänka sig i skuld l. den l. den skulden, (svårt) belasta sig med skuld resp. den l. den skulden; äv. i uttr. (vara l. bliva) fördjupad l. försänkt l. nedsänkt, förr äv. insänkt l. indjupad i (så l. så stor) skuld l. en viss skuld l. skulder, (vara resp. bliva) belastad l. svårt belastad med (så l. så stor) skuld osv. VDAkt. 1656, nr 87 (: indiupade, pl.). BraheBrevväxl. II. 1: 122 (1658: insenkt). Sedan iag denne skulden betaldt iempte den iag sänkt mig i för några kläder. VADkt. 1697, nr 22. Riket blef fördjupadt och nedersänkt uti många Millioners gäld och skull. HC11H 9: 54 (1697). Ullenius Ro § 204 (1730: fördiupa sig). Björkman (1889: försänkt). (Han) dog fördjupad i skulder, efterlämnande flera barn. De Geer Minn. 1: 1 (1892). Östergren (1940).
c) (†) i uttr. vara l. stå l. komma i ngns skuld (jfr 4), vara l. bli skyldig ngn, vara l. bli ngns gäldenär. Han hafuer mz hold hoos Borgmästarn, som i hans skuld är. Rudbeckius MemPubl. 88 b (1637). Wij sittie här .. inhÿses uti stort beswär, i fattigdom och förtryckelse, wij komme uti huars mans skuld för brödh och sugel. VDAkt. 1662, nr 125. Widegren (1788: står).
d) (numera knappast br.) i uttr. stå på skuld, om egendom o. d.: vara belastad med skuld; jfr f. (Sv.) egendomen står på skuld, (fin.) kartano on welkana. Ahlman (1865). Cannelin (1921).
e) (†) i uttr. skuld av ngt, skuld för l. i form av ngt. Som jag finner (mig) dag efter annan att komma uthi skull af pänningelån .. till en och annan utgifter ..; alltså (osv.). MReuterholm (1723) i VgFmT II. 6—7: 144.
f) övergående i bet.: lån; särsk. i uttr. på skuld, liktydigt med: på lån l. (i Finl., vard.) kredit, särsk. (i sht i Finl.) i uttr. taga l. köpa på skuld, äv. (i Finl., vard.) i uttr. sälja på skuld, på kredit; jfr d. War icke när them som sina hand förplichta, och för skuld j borghan gå. Ordspr. 22: 26 (Bib. 1541, Bib. 1917: som gå i borgen för lån). Ahlman (1865: taga). Då utgifterna sålunda fortgingo, men tillgångarne fortfarande brusto, fanns det ingen annan utväg än att täcka skillnaden med skuld. Forssell i 3SAH 3: 479 (1888). (Faderns) egendom Antuna inköptes på skuld af Almqvist. Sylwan SvLit. 23 (1903). Bergroth FinlSv. 291 (1917: sälja och köpa). Det är synd om dem (som ligga länge vid universitetet). .. I fall de måste studera på skuld. Karlzén BlåNov. 11 (1951).
g) (†) i uttr. aktiv l. infordrande skuld, skuldfordran, fordran; jfr AKTIV, adj. 1 e, INFORDRA 3 a α. BoupptSthm 1668, s. 1297 (: Jnfordrandhe). Jungberg (1873: aktiv). — jfr AKTIV-SKULD.
h) (†) i uttr. passiv l. betalande skuld, skuld (se huvudmomentet). BoupptSthm 1678, s. 209 b (: betalande). Jungberg (1873: passiv). — jfr PASSIV-SKULD.
3) (†) om utskyld; särsk. i uttr. (betala l. (ut)göra l. giva o. d.) skatt och skuld, jfr SKATT 3 a; äv. i uttr. under skatt och skuld, = SKATT 3 b α; jfr 2. G1R 2: 113 (1525). Man .. (bör) giffwa offuerhetenne rento, skatt och skul. OPetri 2: 104 (1528). Meste parten (av vissa ss. frälsehemman ansedda egendomar) borde efft(er) lagen gå und(er) skatt och skuld ig(en) under cronone. Teitt Klag. 34 (1556). PrivSvStäd. 3: 200 (1572: vtgöre). Men om hwad Kungar gifs; hwad Herrens Smorde taga / Allt Mayestätliget sig skulle kunna tee; / Hoo finns bland alle de, där Skatt och Skulder draga / Een Undersåte, som slijk Gåfwa kunde gee? Dahlstierna (SVS) 51 (1698). Rättvisan satt ensam, båd sträng och huld, / på domarstolen, / och friden betalte hvart år sin skuld, / och kornets guld / låg strödt öfver landet och sken i solen. Tegnér (WB) 5: 32 (1825). Nokkædrumber .. (kallas i Västgötalagen) den, som ej gör skatt och skuld, och synes, i anledning af hvad der om utskylderne är stadgadt, att härunder inbegrepos alla de, hvilka ej ägde 3 marks förmögenhet i boskap. Nordström Samh. 1: 124 (1839). Schulthess (1885). jfr UT-SKULD.
4) i bildl. anv av 2; särsk. [möjl. dock (delvis) eg. specialanv. av 1] om förhållandet att vara pliktig till l. vad ngn är pliktig ss. motprestation; i sht: tacksamhetsskuld; förbindelse (se d. o. 4); särsk. dels i uttr. stå l. stanna, i sht förr äv. vara (ut)i skuld (i sht förr äv. en så l. så beskaffad skuld) hos l. till ngn (för ngt), förr äv. vara i ngns (så l. så beskaffade) skuld för ngt, stå resp. stanna i förbindelse l. tacksamhetsskuld (resp. en så l. så beskaffad förbindelse osv.) till ngn (för ngt), vara l. förbli ngn förbunden (för ngt); ha ngn att tacka för ngt; dels i sådana uttr. som betala sin skuld l. sina skulder till, äv. åt ngn l. ngt (jfr BETALA 3 a). Min wördnad tienst och lydna / Är min egen winst och prydna, / Öpnar Mamma Gunstens dör, / För min Skänck (dvs. min nyårsgåva), blir skulden störr' / Än han hafwer warit förr. Runius (SVS) 2: 55 (1706). Block Pest. Dedik. 7 (1711: är uti Eders Excellences stora Skuld). Min Herre (dvs. N. L. Sjöberg). Det är på Academiens vägnar, som jag går att betala denna skuld åt ert Snille, denna pant af dess agtning (dvs. att överlämna Svenska akademiens stora pris). Kellgren (SVS) 5: 69 (1786). Som Inca och som Fältherre har jag upfylt min pligt genom segrar och sår. Alle mine skulder (till fosterlandet) äro betalte, betalte på den heta dagen då Atalibas Thron .. svigtade. Eurén Kotzebue Cora 4 (1794). Jag står hos Min Herre (dvs. R. Nyerup) uti en stor och gammal skuld .. för den lilla sköna Boken Udsigt over Nordens ældste Pœsi, hvilken Min Herre täckts mig förära. Porthan BrSamt. 1: 257 (1801). Weste FörslSAOB (c. 1815: stadnar). Du står i skuld för helsans lott, / Som dina egna barn ha fått, / .. Du står i skuld. Försök att gälda (gm att hjälpa sjuka barn). Wirsén Sång. 32 (1884). Med detta (nämnda) organiska sammanhang mellan allt kulturarbete, inom hvilken sfer det än rör sig, är det naturligt att hvar och en skall känna sin skuld till dem, som redan kallats från arbetsfältet, som en personlig skuld, och i gärden åt minnet lägga in sin personliga känsla. Paulson Minnestal 68 (1899). Hammar (1936: står .. i skuld till). — jfr TACKSAMHETS-SKULD. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. sätta ngn i skuld hos sig, förr äv. i sin skuld, sätta ngn i tacksamhetsskuld till sig. Pfeif DeHabitu 264 (1713: sin). Romarne hafva satt efterverlden i skuld hos sig, ej blott för hvad de sjelfve å nyo skapat, utan ock för det de bevarat det ädla depositum, som af Grekerne hos dem nedsattes. Rydqvist i 2SAH 12: 307 (1827).
b) (i vitter stil) i uttr. som utgå från betraktandet av livet som ett lån av naturen o. användas liktydigt med: dö (l. vara tvungen att dö o. d.); särsk. i uttr. betala naturen sin skuld l. sin skuld till l. åt naturen, förr äv. (med objektiv gen.) naturens skuld; jfr BETALA 3 a δ. Naturens skull / är warda mull. Wivallius Dikt. 109 (1641). Då .. Gabriel Falkenberg .. Sine jordiske Rådslag .. ändade, och Naturen sin skuld betalte Åhr 1714. Frese VerldslD 84 (1714, 1726). Ju förr vi nu naturens skuld vid grafven få afbörda, / Ju förr vår hvardagsväntan dör, at manarn (dvs. döden) oss lär mörda. Lohman Vitt. 394 (c. 1730). JGOxenstierna Dagb. 21 (1769: åt). Fredman ser i minuten / Sig til Naturens skuld förbruten, / Clotho ren ur Surtouten / Afklipt en knapp vid Charons bud. Bellman (BellmS) 1: 274 (1790). Naturens skuld betala / Och återbär ditt lån uti den Högstas hand! Därs. 11: 14 (1790). Med ett saligt leende skildes han hädan, då han betalade naturen sin skuld. Wranér RarRag. 58 (1900).
c) (i högre stil) om skuld (i bet. 6), särsk. syndaskuld, liknad vid ekonomisk skuld; jfr 6 o. BETALA 3 a β. (Säkert är) at ingen fliteligare sökte betalaren Christum effter hans vpståndelse, än the som diupast stodho i skuld för Gudh. PErici Musæus 2: 9 b (1582). (Kristus) war osz så huld / At han betalte all wår skuld. Manuale 1686, 2: 429; jfr Ps. 1937, 190: 2.
5) [utvecklat ur 2] (†) fordran (se FORDRAN, sbst.2 II 1 slutet), fordring. Salighe Tomas Bratz .. haffuer latidt vpå en zedeell vpschriffue all sin skuld .. som han hosz någhre heer ÿ Stocholm vdestandendes hade. 2SthmTb. 4: 14 (1569). (Prosten skall bl.a. tillse huru) all Kyrckionnes skuld kan blifua upkrafd. KOF II. 1: 349 (1659). Jag fordrar min skuld af dig. Schulthess (1885). (Sv.) utestående skuld (t.) ausstehende Schuld. Klint (1906).
6) [eg.: (ouppfyllbar) skyldighet till gottgörelse; specialanv. av 4 (jfr 4 c) l. möjl. 1] etisk belastning l. otillfredsställande etiskt tillstånd hos ngn till följd av synd (äv. arvsynd) l. orätt handlande; ofta (i högre stil) liktydigt med: synd l. missgärning l. förseelse; äv. (utan klar avgränsning från 7) om den belastning l. den skyldighet till gottgörelse som visst bestämt brott osv. medför; jfr 4 c. Geff oss j dagh wårt daghelighit brödh, Och förlåt oss wåra skuld, såsom och wij förlåtom them oss skyldoghe äro. Mat. 6: 12 (NT 1526; Bib. 1917: skulder). Gudz ende Son, o Jesu mild, / Wår brott och skuld tu gif osz til. Ps. 1695, 143: 2. Mången sielff i skulden står Som han andra förebrår. Celsius Ordspr. 7: 252 (c. 1710). Du, som, rörd af wårt elände / Enda Sonen till osz sände / Att borttaga syndens skuld, / Gode Fader! war mig huld. Ps. 1819, 201: 3. På en förfrågan .. (angående en persons utseende) var det ett gott vitsord att få svaret: ”Vår Härre har ingen skull” (dvs. är inte att klandra). EWigström i Landsm. VIII. 3: 398 (c. 1900). Fehrman OrientK 86 (1920; till följd av arvsynd). Johnson DrömRosEld 26 (1949). — jfr ARV-, BLODS-, O-, SYNDA-SKULD.
7) i fråga om viss förseelse l. förkastlig handling o. d.; dels: moraliskt l. rättsligt ansvar för vållande av ngt, fel (äv. närmande sig l. övergående i 8, förr äv. liktydigt med: förvållande), särsk. i sådana uttr. som bära l. få l. taga på sig skulden (i sht förr äv. skuld) för ngt, kasta l. lägga l. skjuta skulden på (förr äv. in på) ngn, ge ngn skulden, äv. skuld, för ngt, dels: orsak (till ngt) som medför moralisk belastning l. rättsligt ansvar, i uttr. vara skuld(en) till ngt (förr äv. bl. vara skulden, se i), bära skulden för ngt (se ovan); jfr 6, 8, 9. Ta på dig skulden för vad du har gjort! Han fick skulden för det som hans kamrat gjort. Wete wij oc wæl huruledis tw (dvs. en hövitsman som gått i Kristian II:s tjänst) skildes ffraa her Steen hwes siæl gudh naadhe Tæth war dog icke tijn skuldth paa then tiidth. G1R 1: 105 (1523). Skulle thet jcke wara en gräselig synd, at giffua Gudhi ther skul före, ther han sielff haffuer giordt jlla? OPetri 3: 537 (c. 1535); jfr 9. 2SthmTb. 1: 165 (1546: jn på). När en ting wäl lyckas, tilägnas thet offta mennisklig Klokhet; men när thet illa går skiutes gemenliga skulden på Wår Herre. Block Pest. Dedik. 3 (1711). (Hertig Karl) meddelade beständigt Konung Sigismund kloka och förnuftiga råd, och det var icke des skuld, at denne icke ville dem efterfölja. Schönberg Bref 1: 285 (1778). (Kroppsstraffen) användes icke allenast till den verklige förbrytarens bestraffning, utan även att aftvinga bekännelser der man ville finna skulden. Oscar I Straff 5 (1840). (Pedagogen) skulle väl vaka öfver gossens uppförande, och se till att denne ej genom egen eller andras skuld offentligen led skada. Palmblad Fornk. 1: 111 (1843). Börjesson E14 117 (1846: är skulden). Zamoisky hade ej ord nog för sin förtrytelse över att Karl (IX) ville kasta skulden för kriget med dess blodsutgjutelse på Sigismund och polackerna. Grimberg SvFolk. 2: 487 (1914). Ingen av dem kunde ha någon skuld i det som hänt. Spong Sjövinkel 91 (1949). — jfr HUVUD-, MED-, O-SKULD. — särsk. i vissa mer l. mindre obrukliga uttr.
a) (†) giva skuld in på l. skulden på l. in (up)på l. åt ngn l. ngt, ge ngn l. ngt skulden. När .. (bönderna) thetta (dvs. hur bildstormarna förstört helgonbilder) sporde wordo the så förargade, att the när hade giordt vproer, giffwandes skullene in vppå then Ewangeliske lerdomen. Svart G1 97 (1561). VDAkt. 1671, nr 272 (: gifwer skullen på). VRP 1675, s. 107 (: gifwer skuldan ihn på). Därs. (: gifwa .. skulldh ihn på). Svenska folkets ”konungska” sinne förnekade sig icke (under K. XII:s tid). Nöd och betryck, som en hvar kände, skylde menigheten icke på konungen; snarare gaf man skulden åt ”herrarne”. Svedelius i 2SAH 54: 260 (1878).
b) (†) giva sig skuld, taga på sig skulden l. erkänna sin skuld. Then rettferdige giffuer sich med thet aldra första skuld. SalOrdspr. 18: 17 (öv. 1536). Ther war .. mykin ynckelig grått och skrijan med .. almogin, när the beddis nåder ... The ther schuld hade, gåffue och sig skuld, sompt på sig sielffua och sompt wpå sina kyrkohärder och andra, som theras ledsagare warid hade. Brahe Kr. 6 (c. 1585); jfr a.
c) (†) vika l. vrida l. välva l. vända skulden (in) på ngn, skjuta skulden på ngn. LPetri Kr. 86 (1559: blef viken). På dett att icke skullen skulle wries inn på Oss, att wi wore Orsaken till blodz utgiutelsse. Hafwe Wi (osv.). RARP 1: 50 (1627). HC11H 14: 73 (1660: Hwälfwandes). (Torpbebyggelse på allmänningar förbjudes) blifwandes sålunda .. them, som Almenningarne emot årlig Recognition äro tildelte, alt tilfälle betagit at wända skulden på Torparne, om Almänningarne framdeles skulle finnas utödde. Bergv. 1: 494 (1696).
e) (†) vara skulden att (osv.), vara skuld(en) till att (osv.); jfr 8. At man i går intet kom tilhopa, är Bondeståndet skulden. 2RARP I. 2: 30 (1720).
f) (†) skulden står hos ngn, ngn bär skulden. VDR 1700, Verif. s. 782. Som skulden intet står hos mig, uti detta drögzmåhl, begiäres (osv.). VDAkt. 1705, nr 307. PH 5: 2988 (1750).
g) (numera mindre br.) ha skuld till ngt, vara skuld till l. rå för ngt. Sant är thet, at han (dvs. Cupido) för-vng begynner (att älska). / Ändoch hwad skuld har han där til, ô Venus? / Han är sins Moders Son. Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668). (Hon) säger han har skull till detta hennes godhe drengh ähr borttgången. ManhaftLöjtn. 38 (1666; rättat efter hskr.). Klint (1906).
h) (numera föga br.) vara skuld i ngt, ha skuld i ngt, vara skuld till ngt, rå för ngt. Jag är ej skuld i att jag bär hjertat på tungan. Wetterbergh Altart. 211 (1848).
i) (numera mindre br.) vara skulden l. ha skuld, förr äv. vara skuld (utan efterföljande prepositionell bestämning), bära skulden l. vara skuld till ngt. Brahe Kr. 6 (c. 1585: schuld hade). Sperling och Leijhufv[ud] kommo gienast väll framm, män iagh är skull och hafver uppehållit dhem effter vanligheeten, som iagh plägar giöra [med] expresser. Carl XII Bref 297 (1703). Om de Stora oss förtrycka / Hvem är skulden? Jo, J små / Som med vind åt deras lycka / Gå bakom och drifva på. GFGyllenborg Vitt. 2: 159 (1795). Lindfors (1824: har).
8) i allmännare l. oeg. anv. av 7, utan tanke på (egentligt) ansvar; dels: orsak, vållande, l. i uttr. betecknande: orsaka l. vålla ngt (i sht förr särsk. ha skuld för ngt, vara skuld att osv.; jfr 7 e), dels i uttr. betecknande: skylla på ngt l. ngn l. ursäkta sig med ngt (förr särsk. lägga skuld till ngt, giva skuld(en) (up)på ngt l. ngn; jfr 7 a); numera nästan bl. i anv. uppfattad ss. mer l. mindre oeg. anv. av 7; förr äv.: fog l. förevändning (för att handla så l. så), skäl; jfr II. Mina fiendar leffua och äre mectige, och the som mich vtan skul hata äre monge. Psalt. 38: 20 (öv. 1536). Käjsaren ursäktade sig emot Kongl. Maj:t (för den uteblivna investituren), förmedelst sitt bref, och gaf skulden på sakens wigtighet, skjutande henne opp til en bättre tid. HC11H 14: 87 (1664). (Budbäraren) gaf .. skull, uppå Ryssar och Corsackar, att man för dem icke säkert gå eller resa kunde. KKD 8: 110 (1706). På gatan wor' jag (dvs. den med guldgaloner besatta kappan) god; men för det myckna kruset / Skiäms han (dvs. min ägare) gå med mig ut, och gier alt det til skull, / At han är alt för arm, och jag för rik af gull. Runius (SVS) 2: 94 (1711). Jag önskar, at det wore möjeligit för mig, at intet lägga skuld (för mitt dåliga humör) til något annat, än den fördömda Comoedien, och dens otidiga enwishet, hos hwilken jag spisade middag, som höll mig så länge qwar. Ekelund Fielding 437 (1765). Miszwäxter ha infunnit sig tätare än någonsin: och det som wärst är, wäderleken har ej skuld för dem alla. AdP 1789, s. 162. Jag går hädan: / Men jag först dig (dvs. min son) gifva vill, / Några lärdomar, emedan / Jag var skuld att du kom till. Leopold 2: 272 (1795, 1815). Han kan icke kallas ett upphof, han är helt oskyldigt skulden dertil. Nordforss (1805). Man gör .. gällande, att språket är skuld till den klassiska föreställningen om ett ting som bestående av en enhetlig och oföränderlig substans. Regnéll Sem. 157 (1958). — särsk.
a) (†) i uttr. giva ngt för skuld, använda ngt ss. förevändning. I samma tijdh giordes åthskilielse emellen hertog Waldemar och marskens dotter, och gaffz thet för skuld, at ther war andelig skyldhskaper emellan. OPetri Kr. 108 (c. 1540).
b) (numera mindre br.) i uttr. det är ngts skuld, det är på grund av l. tack vare ngt (som det förhåller sig så l. så o. d.); jfr II 1 a. Floden brusar våldsamt; men det är vårsolens skuld, som smälter och befriar. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). Det var ögonens skull att man lade märke till honom. De hade en sugande, egendomlig blick. Krusenstjerna Pahlen 1: 27 (1930).
9) [utvecklat ur (6 o.) 7] (†) anklagelse, beskyllning; äv.: förebråelse; särsk. i uttr. giva ngn l. ha l. få skuld (för) att (osv.) l. för ngt l. att ha gjort ngt l. giva ngn det till skuld att (osv.), anklaga l. beskylla l. förebrå ngn resp. anklagas osv. för att (osv.) resp. för ngt; äv. (utan indir. obj.) giva skuld att (osv.), framföra anklagelsen att (osv.); jfr 7. Honom (dvs. Torgils Knutsson) wardt skuld giffuin at han skulle mykit haffua warit hertogana emoot. OPetri Kr. 107 (c. 1540). UpplDomb. 5: 214 (1599: goffue skulld ath). Iagh fick inthet see (på grund av sorgslöjan), aff Jungfrun som iagh förde (i begravningståget) / Dy gaf iagh Amor skuld hwi han som hade migh / Nu parat så ihoop han tillät at iagh hörde / Men inthet at iagh sågh hur' Sorgen skickar sigh. Skogekär Bärgbo Wen. 88 (c. 1650, 1680). Man gifwer honom (dvs. den gäst som i liknelsen om konungasonens bröllop blir avvisad) det til skuld, at han icke war klädd i Bröllops-kläder. Borg Luther 2: 586 (1753). Dånad låg vid sin altarrund / Asafränden höga (dvs. kung Helge, som fått penningpungen i pannan). / ”Tål du ej ditt eget guld, / fegaste i ditt rike? / Angurvadel (dvs. svärdet) vill ej ha skuld / att ha fällt din like”. Tegnér (WB) 5: 99 (1825). Du djerfs skrytsamt säga .. / .. att mot mitt förbud / Min son den (dvs. en omtvistad purpursnäcka) från dig tagit, nedrigt kastande / På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld! Runeberg (SVS) 6: 112 (1863); jfr 7. Vi sjöfolk få .. skull för att spinna skepparhistorier antingen vi tala sanning eller ej. Wigström Folkdiktn. 2: 238 (1881).
II. [eg. specialanv. av I 8] i prepositionellt använd förbindelse.
1) i uttr. för ngts, äv. (se anm. sp. 5289) ngt skull, i sht förr äv. skuld (jfr 3, 4 a).
a) för (se FÖR, prep. I 23) ngt, på grund av ngt; av (se d. o. I 9 b) ngt; numera företrädesvis med visst bibegrepp av o. utan klar avgränsning från b. G1R 1: 37 (1522). Abraham straffadhe Abimelech för then watubrunnen skul, som Abimelechs tienare hadhe taghit medh wåld. 1Mos. 21: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: gjorde .. förebråelser angående en vattenbrunn). (Lat.) Obsecrar(e) p(er) amititiam .. (sv.) Bidia en för gamal venskap skuldh. GlTer. 8 (c. 1550); jfr b. Är samma siwkdom (dvs. gulsot) vpkommen för heta skuld, tå (osv.). BOlavi 63 a (1578). Hon kan intz gåå för Podager skuldh. AOxenstierna Bref 4: 546 (1649). Den wänstra (bröstnerven) giör för hiärtspetzens skuld en bugt. Rosenstein Comp. 212 (1738). Jag hade ännu aldrig älskat. Huru otrolig lärer denna bekännelsen förekomma många af mina Läsarinnor! de lära för den saken skull antingen anse mig för aldeles enfaldig, eller inbilla sig, at jag hwarken warit skön eller intagande. Ågren Gell. 12 (1757). Jag kunde ej komma för regnets skull. Cannelin (1904). Som sådden förnimmer Guds välbehag / I fattig och stenig mull, / Så prisa din Gud, du min kropp, idag / För vägens och bördornas skull. Ps. 1937, 458: 1. — särsk.
α) i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. (Man) pläghar .. säya: Liuga för nödh skul, kan föga skada. Grubb 465 (1665). Man lijder Röken för Elden skul. Dens. 516. Man skall intet brÿta Kakan för ett måhl skull, sa kiäringen. Celsius Ordspr. 1: 654 (1708). Ingenting göres för sina fels skuld, utan för sit värdes skuld. Thorild (SVS) 3: 18 (1791); jfr b.
β) i uttr. för ngts egen skull, på grund av vad ngt är i sig självt; jfr b δ. Dygden är att högakta för sin egen skull. Nordforss (1805). För den medeltida predikanten tedde sig den jordiska tillvaron endast såsom en bild af den eviga; den förra intresserar honom aldrig för sin egen skuld. Schück (o. Warburg) LittH 1: 107 (1896).
b) betecknande handlings (orsak o.) avsikt l. motiv: för att befrämja l. uppnå l. vinna l. få l. skänka ngt o. d.; av hänsyn till l. med tanke på ngt, i ngts intresse; för (se FÖR, prep. I 25) ngt; jfr a, c, d. För husfridens, enkelhetens, trevnadens skull. Han gör det för sitt nöjes skull. För säkerhets, äv. säkerhetens skull, särsk.: för att vara på den säkra sidan, för att ha gjort allt som rimligtvis kan krävas l. erfordras o. d. (jfr c). G1R 1: 3 (1521). Lycksamligha gånge tigh .. (dvs. konungen), dragh fram för sanningenne skul, och til at behålla the elenda widh rett. Psalt. 45: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: till försvar för sanning). Sådana, som flytte hijt och dijt för god beet och fiske skul, kallade (de gamla författarna) Nomades. Rudbeck Atl. 1: 37 (1679). Månne han (som blev sinnesrubbad emedan han lagt sig att sova i solhettan för att få vackert hår) var .. slugare, än fruntimer, hvilka för et smalt lif skull, snöra sig fördärfvade, och utsätta sig för faran at dö i barns-börd? Wallenberg (SVS) 1: 324 (1771). När skolen I en gång finna at, Piskan är skapad för Hästens skull, icke Hästen för Piskans? Kellgren (SVS) 5: 602 (1792). Utur hans hatt med söndrig kull / Stack prydligt fram det röda håret, / Som kammen, för god ordning skull, / Fick nalkas jemt en gång om året. Lenngren (SVS) 2: 160 (1795). Bergholm Fys. 4: 42 (1957). — särsk.
α) i ordspr. Wänskap som är för nytta skul, förgåås snart. SvOrds. C 7 a (1604). Krijg föres för freden skul. Grubb 428 (1665). Ondt bör intet giöras, för dhet goda skul. Dens. 646.
γ) i uttr. för syns, i sht förr äv. för syn skull, (bl.) för att (utåt) ge sken av ngt. Då .. (en ny molla) kommer till staden (dvs. Smyrna), besöka honom alltid Consules och önska honom lycka samt visa sina fördrager med mera, som för syns skull och ståten plägar ske. Eneman Resa 1: 54 (1711). Jag kunde lätt se, at undersåtarena förstälde sig, och at deras glädje var allenast för syn skul. Roman Holbg 273 (1746). (K. XII förklarade att) Han sökte .. fred, men att konung August visade sig vara dertill benägen, skedde blott för syns skull. Carlson Hist. 7: 180 (1885). Harlock (1944).
δ) i uttr. för ngts egen skull (jfr a β); jfr ε. Det finnes ingen humorist i hela werlden, som ej till en wisz grad är cyniker, men han anwänder aldrig det gemena för desz egen skuld. SKN 1842, s. 5. En .. yttring af denna kunskapshåg för kunskapens egen skuld, som (osv.). Rein Psyk. 2: 80 (1891). (Danslekarnas) rätt tarvliga texter ha icke lockat till uppteckning för sin egen skull. Nilsson FestdVard. 83 (1925).
ε) pregnantare: för ngts egen skull (se δ); bl. för att få göra ngt; ss. självändamål. Ekeblad Bref 2: 272 (1661). Sjelfverksamhet i och genom tankan innebär kärlek till sanning för sanning skull. Boëthius Sedel. 37 (1807). Konungen blef orolig, och talade mera för talas skull än för att säga något. Strindberg HMin. 2: 234 (1905).
ζ) liktydigt med: för att undvika l. skydda sig mot ngt; numera nästan bl. i uttr. för skams, äv. skam skull, se SKAM, sbst. 1 b ξ. The ypperste och rijkesta (i Moskva) byggia .. vthi sina gårdar små Steenhws, ther vthi theras bästa Håffuor och ägodelar, för eeld skuld förwaras. Petreius Beskr. 1: 7 (1614). Rudbeck Bref 1: 28 (1663).
c) i mer l. mindre oeg. (o. skämts. l. ironisk) anv. av b, övergående i en karakteriserande beteckning: (så)som l. till l. dyl.; äv. (i Finl.) i uttr. för unders skull, egendomligt nog, undantagsvis o. d. Nu har snöfallet övergått i regn för omväxlings skull. För en gångs skull, se GÅNG II 1 b ζ. För ombyte skull. Columbus Ordesk. 23 (1678; uppl. 1963). (I fråga om bevillningarna) stodo .. (under riksdagen 1686) för nyhetens skuld de tre högre stånden förenade mot bönderna (i sekreta utskottet). Carlson Hist. 4: 298 (1875). Ja, för ovanlighetens skull hade hon verkligen rätt den gången. Lundquist Profil. 3: 181 (1888). (I ”Hallucinationer”) är .. (Strindberg) för undantags skull ganska älskvärd. Wirsén Krit. 352 (1891, 1901). För unders skull. FinSvStorordb. 135 (1968). — särsk. (†) i uttr. för exempels skull, exempelvis, till exempel. Vår upplysta tid, / Så lätt den leker med det lätta / Som för exempels skuld det sköna — och det rätta, / Så är den uti allt det vigtiga solid. Franzén Skald. 2: 192 (1799, 1828). Choræus Bref 59 (1800).
d) [utvecklat ur a, b] med avseende på ngt; vad gäller ngt; äv. (o. numera bl., mera tillf.): med tanke på vad ngt innebär l. innebure för ngt (jfr b). Åke Bengtsson .. (blev) affärdad .. til at .. belägra Elfsborgs Fästning .., efter det ingalunda för Wästersiöns skul stod til at mista. Tegel E14 143 (1612). Det vore också mycket eftertänckeligare för friheten skull at lemna någon tilstånd at giöra oss meen ock intrång uti vår frihet, som (osv.). 2RARP 4: 78 (1726). Här (i Parma) är anlagt et skönt Tryckeri, som har få likar för bokstäfvernes och vignetternes vackerhet skul. Björnståhl Resa 1: 471 (1773).
Anm. till 1. I uttr. för ngt(s) skull (l. skuld) synes i äldre tid varianten utan s ha varit den brukligaste. Numera förekommer den (vid sidan av s-form) nästan bl. i uttr. för ro(s) skull (där s-formen är ovanlig), för skam(s) skull o. (mindre br.) för syn(s) skull.
2) för ngns, förr äv. ngn skull, i sht förr äv. skuld (jfr 3, 4 a).
a) på grund l. med anledning av ngn l. ngns sätt att vara l. handla; numera företrädesvis med visst bibegrepp av o. utan klar avgränsning från b. Salughe wardhen j thå menniskionar .. bortkasta idhart nampn såsom thet oondt wore för menniskionnas son skull. Luk. 6: 22 (NT 1526). (Gud) sadhe, Ingen aff thetta onda slechtet skal få see thet godha landet. .. Och wardt Herren wreedh på migh (dvs. Mose) för idhra skul, och sadhe, Tu skalt icke heller komma ther in. 5Mos. 1: 37 (Bib. 1541). En ond Moor blijr offta affhållen för en wacker dotter skul. Grubb 831 (1665). För Massageternes skull flytte .. (herdeskyterna) sig Wäster om Volga långs ut med Borysthenes. Dalin Hist. 1: 28 (1747). Nu Halvar skrek med ifver / .. ”för Edert slagsmål blifver / här ingen glädje af / .. för Er skuld kallnar maten, / och törsten gör mig men.” Tegnér (WB) 5: 82 (1825). Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull / Det sucka skall så tungt uti skogen. BEMalmström 6: 37 (1839). (Sv.) genera er inte för min skull! (eng.) don't mind me! Harlock (1944).
b) ss. beteckning för handlings (orsak o.) avsikt l. motiv: (på grund av o.) till förmån för l. av hänsyn l. kärlek till l. välvilja mot l. hängivenhet för ngn l. för att göra ngn till lags l. viljes l. för att hjälpa l. betjäna ngn; för (se FÖR, prep. I 25) ngn; äv.: för att träffa l. höra l. se ngn o. d.; jfr a, c. De undveko skilsmässa för barnens skull. För Guds skull, se GUD II 3 f. För ngns egen skull, särsk.: för l. med tanke på ngns eget bästa, i ngns eget intresse. G1R 1: 3 (1521). Thet höffde honom för hwilkens skull / all ting äro, och genom huilkin all ting äro .. ath (osv.). Ebr. 2: 10 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Domaren är för then menigha man skuld, och icke then menighe man för Domarens skuld. OPetri 4: 302 (c. 1540). Hon (dvs. Tisbe) ähr honom (dvs. Pyramus) så kiär och hull, / Att hon och dö will för hans skull. Asteropherus 33 (1609). Syslan (ss. bibliotekarie i Stralsund) är just inrättad för min skuld. Leopold (SVS) II. 1: 143 (1782). Ulrich önskar att, under sitt vistande i Köpenhamn, orientera sig inom dess rika litterariska Skatter. Bäste Vän! till en början biträd honom härutinnan för min skuld. LHammarsköld (1822) i MolbechBrevveksl. 1: 262. På det en verld han må beherska, ger / Han gerna efter för sin grannes skuld. Oscar II 2: 27 (1861, 1887). Jag underkastade mig för hans skull två olika biografer. Wägner Norrt. 21 (1908). När tiden var inne för Jooss' nummer, strömmade ny publik in, som bara kom för hans skull. Ruin SjunknH 16 (1956). — särsk.
α) i vissa ordspr. Man giör mycket för godha Wänners skuld. Grubb 500 (1665). Mången smeker amman för Barnet skul. Dens. 831.
β) pregnantare: för ngns egen skull; särsk. med refl. poss. pron. För mina skul wil iagh görat, på thet iagh icke skal försmädhet warda. Jes. 48: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: för min egen skull gör jag så). Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden. Stiernhielm Herc. 453 (c. 1652, 1668). Jag har gifwit de fattiga för deras skull; men Ni har gifwit dem för Eder egen skul, på det Ni skulle winna beröm och et stort namn. Tessin Bref 1: 47 (1751). En gammal .. anekdot låter en man .. säga till Temistokles: ”Du har icke blifvit berömd för din skull utan för ditt lands.” Cavallin (o. Lysander) 53 (1887).
γ) (†) övergående i bet.: i ngns ställe, från ngn. Jag (har) skaffatt Giösta Oxcenstierna att blifva Capitain under mitt Regemente ..; jag hoppas Stina är därmedh nögdh. Hels henne och för min skull. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 2 (1703). Nyp understubban (dvs. din syster) i öratt för min skull, Din broor ber helsa myckett. Därs. 33.
c) [utvecklat ur a o. b] med avseende på ngn; med tanke på vad ngt innebär l. innebure för ngn; äv.: för ngns del, vad ngn beträffar (särsk. i uttr. för min skull); jfr b. (Sara) sadhe til Abraham, Drijff thenna tienistequinnona (dvs. Hagar) vth medh hennes son, ty thenne tienistequinnones son skal icke ärffua medh min son Isaac. Thetta ordet behaghadhe Abraham ganska illa för sin son skul. 1Mos. 21: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: för hans sons skull). (Förtalet) gick .. så hårdt migh til hiertat, besynnerligen för min Slecht och förwanter skul. BraheBrevväxl. II. 1: 163 (1660). Gerna för min skull. Schulthess (1885).
3) i uttr. som innehålla förbindelsen för skull, i sht förr äv. skuld (jfr 1, 2) o. utgöra pronominellt adv. (o. konj.).
a) i uttr. utgörande demonstrativt adv. (o. konj.); särsk. i uttr. för den skull, se FÖRDENSKULL 1; förr äv. i uttr. för denna l. det skull = FÖRDENSKULL 1. RP 8: 98 (1640: denne). Menar Ni, de (som plågas av att ha överlastat sig) fråssa och supa mindre för det skull? Wallenberg (SVS) 1: 216 (1771). (En statlig åtgärd kan) genom ett bestämdt uppkallande af medborgares krafter och activitet, i och för denna skull fordra ett direct tvång. Biberg 1: 181 (c. 1820).
b) (†) i uttr. utgörande interrogativt l. relativt adv.
α) i uttr. för vad l. var [urspr. vars] skull l. skuld, varför. För huar skull sloo .. (Kain) honom (dvs. Abel) j hääl? För ty ath hans gerningar woro oonda, men hans brodhers gerninga woro retferdugha. 1Joh. 3: 12 (NT 1526). TbLödöse 69 (1587: huadh). RARP 6: 13 (1656: hwar).
β) i uttr. för vilkens [urspr. vilken] skull, på grund varav, varför. Om Frankrikets affairer med Casal (dvs. Casale Monferrato), och ombragerna (dvs. misstankarna) det har gifwit Italien, för hwilkens skul Italienske Puissancerne gärna skulle se, at .. (Frankrike bleve sysselsatt på annat håll), wil man här låta oberördt. HC11H 2: 105 (1682).
c) i uttr. utgörande indefinit adv.; anträffat bl. i uttr. för ingen annan skuld, av inget annat skäl. (Han) slogh sin eigen broder ihiäll .., onödh och oträngdh, för ingin annen skuldh än att hans brodher wille styre honnom till godhe, ther han vti ett gästebudh förde sigh i trätte medh hwar man. HH XIII. 1: 131 (1564).
4) i vissa andra, numera obrukliga uttr.
a) i och för ngt l. ngns skull, för ngts l. ngns skull (se 1, 2); i och för ngt; anträffat bl. motsv. 1 a o. 2 a. I och för mitt Embete skul. VDAkt. 1800, nr 47. Det uppstod ett tumult på Salamis i och för Lycides skull. Carlstedt Her. 3: 318 (1833).
b) av ngt skull, på grund av ngt; för (se FÖR, prep. I 23) ngt; äv. till favör av ngt skull, till förmån för ngt (jfr FAVÖR 5). Leigden war giffuen och skreffuen then 10. Novembris, och wart doch icke Skipper Erich föreläsen, för än then 17. Novembris, aff theras försummelse skul, som ther om befalningen hadhe. Tegel G1 2: 39 (1622). Iag allegerar intet dhesse (nämnda) Skiähl uthan til faveur aff min lilla och medelmåttiga Fortification skul; Ty uthi den stora (äro förhållandena annorlunda). Rålamb 8: 143 (1691).
c) förmedelst ngt skull, för ngts skull (se 1 a). För större authoriteet och krafft skull remitterar præpositus till .. (konsistoriet) att skatta .. (vissa bönders) dristiga hemmawarande ifrån kyrckian i 9 gårdar förmeedelst siäln skull, om thet (dvs. sälfiske på söndagar) ähr ett rätt nödfals arbeethe eller icke. Murenius AV 591 (1666); jfr 1 b.
d) till ngts skull, ss. l. till ngt. (Prästen) förfrågar om itt par, som ära skylla till tridie å båda sider, få ächta huar annan. .. Sent(entia) Consistorium kan icke aldeles förwägrat, doch till en uederkänssle skull gifuer hon nogott consistorium och sin sochna kyrckia. ConsEcclAboP 434 (1660).
e) utan fog och orsak skuld, utan fog l. orsak. Hwadt om Jören bardskerares saak belånger för the onyttoge ordh han wthann foogh och orsaak skwldh haffuer giffuett borgemesteren Oluff Laurssonn, schall ther förre böthe 20 m(ar)k. TbLödöse 28 (1587).
Ssgr (i allm. till I 2): A: SKULD-AVSKRIVNING ~020. (i sht i fackspr.) avskrivning (se d. o. 2 a) av skuld(er). Almquist VärldH II. 1: 100 (1931). —
-BALANS. (i fackspr.) balans (se d. o. I 6 a) i form av skulder, skuldsaldo. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 101 (1853). SvBanklex. (1942). —
(I 2, 6, 7) -BEGREPP. begrepp om skuld; i sg. best. särsk.: begreppet skuld; särsk. till 7. Brock KrimReformsträv. 6 (1909; i rättsligt sammanhang). Skuldbegreppet, ett i vår tids rättsfilosofi mycket omtvistat begrepp. Östergren (1940). —
(I 2, 6) -BEHÄFTAD, p. adj. behäftad med skuld l. skuld(er); särsk. till 2. Militaire Claszen .. är skuldbehäftad för sina accorder. AdP 1800, s. 1157. Björnstjerna Beskattn. 268 (1832; om fastigheter). —
(I 6) -BEHÖLJD, p. adj. (i högre stil, numera föga br.) överhöljd med skuld, skuldbelastad (se d. o. 2). Flyg, så sade Gud till lifvets engel då (dvs. efter syndafallet), / Straffande till jordens skuldbehöljda dal. Runeberg (SVS) 1: 91 (1829). —
-BELASTAD, p. adj.
1) till I 2: belastad med skuld(er). Järta 2: 610 (1833; om rike). Bremer Pres. 40 (1834; om egendom). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 57 (1856; om personer).
2) till I 6: belastad med skuld; jfr synd-belastad. Rydberg Ath. 81 (1859; om samvete). Andersson MickelR 226 (1900; om brottsling). —
-BELOPP. (skuld- 1872 osv. skulde- 1846—1940) belopp som skuld(er) uppgår (uppgå) till l. som utgöres av skuld(er). Palmblad Norige 192 (1846). —
-BETALARE. särsk. (i högre stil) bildl. (motsv. skuld, sbst. I 4 c), om Kristus. PErici Musæus 2: 319 a (1582). —
-BETYNGD, p. adj. (i sht i högre stil) (svårt) skuldbelastad.
(I 2, 7) -BEVIS. särsk. till I 2: bevis (se d. o. 3) rörande skuldförbindelse; jfr skulde-brev. Bankens sedlar voro för .. utländningen endast skulldbevis, hvilkas relativa värde berodde .. af tilfällena för honom sjelf, att åter afsätta dem. LBÄ 44—50: 124 (1801). När ett land lånar pengar, kallar man väl skuldbevisen för statspapper, eller hur? Serner StorhertFinans. 193 (1915). —
(I 2, 5) -BOK. (skuld- 1525 osv. skulde- 1686—1910) [fsv. skuldbok]
1) bok vari skulder (förr äv. fordringar) införas l. införts; i fråga om nutida förh. särsk. (handel.) om statsskuldbok l. förteckning i hypoteksbank o. d. över utgivna obligationer. Borgameste(re)ne tilstode .. at the .. (för stadens bruk) koper (som tillhörde Bengts barn) anamat haffde th(etta) var ffor(næmde) benct begier(re)nd(es) at th(et) matte sæties j stadzens tænkiebock och skulbock. OPetri Tb. 50 (1525). Jnfordrandhe skulldh dragne uthur Sahl(ig) Mannens skulldh bok. BoupptSthm 1668, s. 1297. (I skrinet fanns) et .. Mästare-Bref för Hind. Gottfrid Ritte, äfwen en af desz arbetares Skuld-Bok. DA 1771, nr 24, s. 4. SFS 1940, s. 864.
2) (i högre stil) bildl., motsv. skuld, sbst. I 4 c. Det (dvs. Jesu blod) är, som lättar dig ditt swåra Synde-Ok; / Det är, som plånar reen din rest- och skulde-Bok. Lillienstedt Christus 3 b (1686). Messeniernas olyckor stå qvar i hennes (dvs. drottning Kristinas) och Axel Oxenstjernas skuldebok för efterwerlden. Afzelius Sag. VIII. 2: 360 (1857). All nöd, som väntat, men ej fått / Vad jag har kunnat giva, / Den måste jag, när året gått, / Uti dess (dvs. själens) skuldbok skriva. NPs. 1921, 517: 2. —
-BORGEN. (numera bl. mera tillf.) borgen (se d. o. 1 c) för l. borgensförbindelse rörande betalning av skuld. Nordforss (1805). Meurman (1847; om person o. borgensförbindelse). —
-BREV, se C. —
(I 6) -DRAMA. drama (se dram, sbst.2 1) som karakteriseras av l. behandlar skuldfrågor l. skuldproblem. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 370 (1913). —
(I 6) -FLÄCK. (i sht i högre stil) jfr fläck, sbst.1 2 a. Broderblod af brödrahänder gjutet, ej / Af någon tidslängd sådan skuldfläck plånas ut. Alexanderson Sept. 41 (1868). —
-FORDRAN. (numera i sht i fackspr.) fordran som grundar sig på gäldenärs skuld; äv. bildl. (motsv. skuld, sbst. I 4). G1R 27: 260 (1557). Denna ära (dvs. att tillhöra Svenska akademien) .. var .. en skuldfordran tillhörig honom (dvs. Nordin) sjelf, genom förmågan af hans snille, tryggheten af hans smak. Rutström i 2SAH 7: 26 (1813). —
-FORDRING. (numera i sht i fackspr.) = -fordran; numera i sht i (sg. best.,) pl. o. ss. förled i ssgr. Chesnecopherus Skäl L 3 b (1607). Görjen Lycke .. föredrog .. på sin Konungs wägnar några skuld-fordringar, hwilka dels von Pyhy, dels Christopher Andersson i Gustafs namn .. hade gjordt. Celsius G1 2: 273 (1753). särsk. bildl. (motsv. skuld, sbst. I 4). Blinda tiggares vita profethuvud döko här och där upp ur (folk-)massan som skuldfordringar ställda på yttersta dagen. Malmberg Werfel 40Dag. 157 (1935).
Ssgr (i sht i fackspr.): skuldfordrings-bevis. fordringsbevis; jfr skuld-bevis. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 119 (1853). Hernberg Rättsh. 519 (1922).
-FRI.
1) till I 2: som icke har l. icke är belastad med skuld(er). Göra sig skuldfri. Schultze Ordb. 4342 (c. 1755). PH 14: 12 (1787; om person). Det var bättre att kallas snål och sitta på skuldfri gård än att ha stora lån att dras med. Lagerlöf Holg. 2: 73 (1907). särsk. (i fackspr.) i överförd anv., om inkomst: härrörande från egen (icke lånad l. på lån grundad) insats av produktionsmedel. TNCPubl. 43: 273 (1969; i fråga om skogsbruk).
2) till I 6, 7: fri från skuld; oskyldig (se d. o. 4); förr äv. i uttr. falla ett skuldfritt offer för ngt, oskyldigt falla offer för ngt. Hasselroth Campe 68 (1794). Det skuldfria tillstånd, hwari menniskan af sin Skapare försattes. Franzén Pred. 3: 53 (1843). Görtz föll ett, visserligen ej skuldfritt, offer för enväldets missbruk och folkets ovilja deröfver. Odhner Lb. 264 (1869). Bästa skydd är skuldfritt sinne! Hagberg Echegaray 133 (1902).
3) [utvecklat ur 2] oskyldig (se d. o. 5); särsk. = oskyldig 5 c. Bergman GotlSkildr. 173 (i handl. fr. 1816; om glädje). Hur glad hon (dvs. den lilla flickan) sprang, den skuldfritt lätta. Franzén Skald. 1: 132 (1824). Levertin Konfl. 154 (1885; om ögon). —
2) (numera mindre br.) till I 6, 7: skuldlöshet, oskuld (se d. o. 1). Nordström Samh. 2: 646 (1840). Harlock (1944). —
(I 7) -FRÅGA. fråga (se fråga, sbst. 3), särsk. rättsfråga, rörande (vem som är) skuld (till ngt); i sht i sg. best. Straffets huvudändamål: att vedergälla eller att skydda. Och den ställning, man kommer att intaga i denna strid, måste bestämmas av den ställning, man intager till skuldfrågan. Brock KrimReformsträv. 5 (1909). Trots sina diametralt motsatta uppfattningar beträffande världskriget och dess skuldfråga stodo Branting och Troelstra på bästa fot med varandra. Höglund Branting 2: 179 (1929). —
-FÖRBINDELSE. (urkund utgörande) förbindelse (se d. o. 3 a) att betala skuld; skuldebrev, skuldsedel; jfr revers, sbst.3 2, obligation 4 o. -förpliktelse. AdP 1800, s. 616. De beryktade mynttecknen, hvilka Görtz .. lät utgifva, betecknade .. ett värde, hvartill staten ämnade framdeles inlösa dem, och de voro alltså ett slags skuldförbindelser, ehuru lånet var påtvunget och vilkoren hårda. Oscar II V. 2: 64 (1861, 1892). Skulder, som motsvaras av växlar, reverser eller andra skuldförbindelser. Västhagen Affärsbokf. 58 (1945). —
(I 2, 4, 6) -FÖRHÅLLANDE, n. särsk. till I 2, om förhållandet att ngn står i skuld till ngn. Stå, ställa sig i skuldförhållanden till ngn, stå resp. ställa sig i skuld till ngn. EkonS 1: 315 (1893). —
-FÖRPLIKTELSE. (dokument utgörande) förpliktelse att betala skuld; jfr -förbindelse. Lundagård 1921, nr 8, s. 3. —
-FÖRSKRIVNING. (numera mindre br.) skuldförbindelse. 2SthmTb. 4: 527 (1574). Cannelin (1939). särsk. bildl., motsv. skuld, sbst. I 4. I, mina läppar, andedrägtens portar, / Beseglen med en laglig kysz för ewigt / Min skuldförskrifning åt den ockrarn döden! Hagberg Shaksp. 10: 257 (1850); jfr skuld, sbst. I 4 b. —
-GRAVATION. (numera föga br.) på fastighet: gravation (se d. o. 2) för täckande av skuld. Nordström Samh. 1: 301 (1839). —
-GÄLDSUPPBÖRD. (†) uppbörd av bötesmedel; anträffat bl. konkret, om de uppburna medlen. VDBötB 1627, s. 564. —
-INDRIVNING~020. i sht jur. indrivning av skuld(er) l. fordring(ar). Wikforss 2: 551 (1804). Hernberg Rättsh. 522 (1922). —
-INFORDRARE~0200, m. [senare leden avledn. av infordra] (numera bl. mera tillf.) = -indrivare. Wikforss 2: 551 (1804). Heinrich (1828). —
-INTECKNING~020. (i fackspr., mera tillf.) inteckning (se inteckna 3) ss. säkerhet för skuld. Hernberg Rättsh. 224 (1922). —
-KAPITAL. (skuld- 1832 osv. skulde- 1851) kapital (se kapital, sbst.1 1) som utgör ngns skuld, skuldsumma. Kolmodin Liv. 2: 432 (1832). —
(I 6) -KOMPLEX. i sht psykol. komplex (se komplex, sbst. 2 b) härrörande från skuldkänslor. SvD(A) 1931, nr 240, s. 9. —
-KONTO.
1) i sht handel. konto upptagande (ngns) skulder. Fordringar ingå på fordringskonton, skulder på skuldkonton. Ramstedt BokförGr. 43 (1915). Kontoret (till lanthandeln) är bara ett hörn i .. (ägarens) egen bostad, och kommer någon dit in är det för att klara upp ett större skuldkonto. Lundkvist Vindingev. 50 (1956).
2) bildl., motsv. skuld I 4 c; särsk. i sådana uttr. som ha ngt på sitt skuldkonto l. ngt kommer l. skrives på ngns l. ngts skuldkonto, betecknande att ngn l. ngt bär skulden för ngt l. att ngt räknas ngn l. ngt till last. Kriget, som Fryxell afskyr, skrifves (i hans ”Berättelser”) i regel på konungarnas skuldkonto. 2NF 9: 20 (1908). Man har på gillringens skuldkonto uppfört, att den skulle verka utödande på det vilda. Ekman NorrlJakt 174 (1910). Svåra missförhållanden — såsom avlatsväsendets oarter, häxförföljelserna och överhuvud förvärldsligandet och den religiösa mekaniseringen — ha givit den utgående medeltiden ett digert skuldkonto i historiens bok. KyrkohÅ 1933, s. 104. —
-KRAV. (skuld- 1923 osv. skulde- 1943) krav på betalning av skuld(er), skuldkrävning. 2NF 36: 140 (1923). —
-KRÄVNING. (skuld- 1640 osv. skulds- 1700) (in)krävning av skuld(er); förr sannol. äv. till I 3: inkrävning av utskylder. (Lat.) Exactio .. (sv.) Skuldkräffning, skuldh, skatt, vthgifft. Linc. Ee 2 b (1640). (Sv.) Skuldskräfning, (lat.) admonitio. Hamb. (1700). —
(I 6) -KÄNSLA. känsla av skuld (härrörande från uppfattningen att ens handlande l. inre beskaffenhet icke svarar till etiska l. moraliska krav); jfr -medvetande. Melin JesuL 1: 31 (1842). —
-LAST. [jfr t. schuldenlast] (†) skuldbörda (se d. o. 1). AOxenstierna 10: 274 (1633). Jungberg (1873). —
(I 2, 6) -LISTA. särsk. till I 6, om lista (se lista, sbst.2 a) över brott (som ngn gjort sig skyldig till). Östergren (1940). —
(I 2, 6, 7) -LÖS. (skuld- 1619 osv. skulda- 1677. skulde- 1619—1810) [fsv. skuldlös] särsk.
1) till I 6, 7: som är fri från l. utan skuld, skuldfri, oskyldig; saklös; äv. i uttr. skuldlös till, förr äv. ifrån ngt, oskyldig till ngt. Bullernæsius Lögn. 233 (1619). BtÅboH I. 6: 192 (1633: ifrån). Gudule, du skuldlösa smärta / i skuldlösa jungfrurs krets. Levertin Leg. 19 (1891). Prins Magnus Birgersson blifver .. ett skuldlöst offer för missgärningar, dem han ej själf begått. Wirsén i 3SAH 11: 204 (1896). Risberg Prop. 59 (1905; om hand). Chauffören skuldlös till dödsolyckan? DN(A) 1925, nr 314, s. 15 (rubrik). särsk.
a) (†) liktydigt med: som kan anföra (godtagbar) ursäkt l. laga förhinder, ursäktad; jfr skuld, sbst. I 9. The, som inthet achta tijden (vid dop, vigsel o. kyrktagning) och eij äro skuldlösa, så ware ogiordt effter gudstiensten och bötha, om the fleera gånger igen komma. Murenius AV 15 (1637).
b) i överförd anv., med sakligt huvudord: som utmärkes av l. innebär skuldlöshet; äv. ss. adv.: oskyldigt. Adlerbeth Buc. 47 (1807; ss. adv.). Hernberg Rättsh. 232 (1922; om skadeståndsplikt). särsk. (†) övergående i bet.: oklanderlig. Läsningen med vngdomen (i Föglö) war skuldlöös och gafs samma disposition som i Sund (beträffande den fortsatta kontrollen av läskunnigheten). Murenius AV 202 (1650).
2) [utvecklat ur 1] (numera föga br.) oskyldig (se d. o. 5); bekymmerslös. Tegnér (WB) 5: 155 (1822). Ungdomens lyckliga ålder, — lycklig, ty denna är oskyldig, skuldlös, menlös. Agardh ThSkr. 3: 122 (1838). Kullberg Dikt. 77 (1850; om glädje). För drottning Christina under hennes yngre och skuldlösare dagar var Stjernhjelm oumbärlig i den enskilda umgängeskretsen med dess vetenskapliga och vittra sysselsättningar. BEMalmström 1: 24 (c. 1860).
Avledn.: skuldlöshet, r. l. f. till -lös 1: förhållandet l. egenskapen att vara skuldlös, oförvitlighet, oskuld. SvTyHlex. (1851). —
(I 6) -MEDVETEN~020. medveten om skuld; fylld av l. behäftad med skuldkänslor; äv. i överförd anv., om ton, blick, uppträdande o. d.: som vittnar om skuldmedvetande l. skuldkänslor; äv. ss. adv. Melin JesuL 2: 148 (1843). Wigforss Minn. 1: 63 (1950; om min). Malmberg StyckVäg 192 (1950; ss. adv.). —
(I 6) -MEDVETENHET~0102 l. ~0200. [jfr -medveten] förhållandet l. egenskapen att vara skuldmedveten, medvetenhet om skuld, skuldmedvetande. Auerbach (1913). IllSvOrdb. (1955). —
-MÅL. i sht jur. mål (se mål, sbst.2 1) som rör skuld l. skulder (l. fordring l. fordringar); jfr -fordrings-mål. HallHist. 1: 747 (1954). —
(I 6) -MÄRKT, p. adj. (i sht i högre stil) märkt (se märka 4) av skuld. Vårt skuldmärkta släkte. Langenskjöld Dikt. 180 (1918, 1921). —
(I 6, 7) -OFFER. [jfr t. schuldopfer]
1) om judiskt slaktoffer som under gammaltestamentlig tid frambars till försoning för rättskränkning; offerdjur (vädur l. lamm) till sådant offer; stundom äv. allmännare, om (l. med inbegrepp av) det gammaltestamentliga syndoffret. Thetta är skuldoffrens lagh. 3Mos. 7: 1 (Bib. 1541). Därs. 2 (konkret). Ceremonierne (vid israeliternas gudstjänster) gingo ut på, at förekomma afguderiet och förebilda Meszias. De bestodo .. i Bränn- Drick- Rök- och Spis-Offer, som dels woro påbudne, dels friwillige, ehwad det kom an på Skuld- eller Tack-Offer. Eberhardt AllmH 1: 65 (1766).
2) (i högre stil, numera mindre br.) oeg. l. bildl.: försoningsoffer. Christus gaf sit lif til et skuldoffer. Spegel Pass. 387 (c. 1680). Kolmodin Liv. 4: 19 (1843). —
-PAPPER. (numera bl. mera tillf.) papper (se d. o. 2 d) utgörande skuldförbindelse. AdP 1800, s. 602. PT 1915, nr 3, s. 4. —
(I 2, 5) -POST. (skuld- 1634 osv. skulde- 1706) post (se post, sbst.4 2) på skuldkonto o. dyl. l. bland skulder; av skuld bestående post, (del av) skuld; förr äv.: post bland fordringar, av fordring bestående post. Mig hafver en borgere ifrå Lubeck, Claes Schmitt be- (nämn)dh, .. låthedh föredraga, huruledes han her och der i Svenske städerne hoos åthskillige standzpersoner hafver ahnseenlige skulldposter utheståendes. AOxenstierna XI. 1: 148 (1634). HandInd. 820 (1927). särsk. bildl., motsv. skuld, sbst. I 4 c. Är tin Skullde-post af 1000 Punds wicht, kan then Tyngden emot en Christi Blodsdroppas ey räcknas mer än för ett Dwärgs Näät. Lacander Gyllenstierna 55 (1706). Jag vill se hur mycket jag tål (av motgångar o. oförrätter); och för öfrigt, vid hvarje gisselslag känner jag hur en skuldpost strykes på min svarta tafla. Strindberg Dam. 229 (1898). —
(I 2, 6, 7) -PROBLEM. särsk. till I 6, 7, i sg. best.: problemet rörande människans skuld (o. försoning) l. problemet rörande vem l. vilka l. vad som bär (bära) skulden till ngt. 2NF 33: 131 (1921; rörande skulden till första världskriget). Skuldproblemet var hos Fredrika Bremer intimt sammanvävt med frågan om lidandets roll i Guds världsplan. IllSvLittH 3: 385 (1956). —
-RAT, äv. -RATE. (i fackspr.) rat (se rate, sbst.2 1) av skuld, skuldpost. Almquist VärldH 9: 198 (1934). —
-REGISTER. (skuld- 1550 osv. skulda- 1709—1753)
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. register I 1: förteckning över skulder; i sht förr äv. allmännare l. oeg., liktydigt med: skuldsumma, skulder (jfr register I 1 f). (I brevet finns) ett skwltt regist(er) lÿdendes vm hwad ok hurw mÿkÿtt som (fogden) And(er)s Bagge Kong(lig) M(ajestät) .. skÿlligh bliffuen är vpå sin rekenskap(er). HH XXXIII. 2: 193 (1550). Broder Zachris! .. Träffar Du Lybeck, så var god och nämn om dessa (redan inbetalta) summor även som om hosföljande (kontanter), varigenom mitt skuldregister en smula amortiseras. FCygnæus (1843) i Konstnärsbrev 1: 166.
a) motsv. skuld, sbst. I 4. Den stora omwårdnad och godhet som k. Bror alt framhärdigt drager för mig och mitt fattiga huus, förnyar dageligen i mina tanckar den erkentzlan som iag är der före skyldig; men därjemte min sorg att iag (under krigsfångenskapen) continuerligen måste öka mit skuldregister. JCederhielm (1714) i KKD 6: 249.
b) motsv. skuld, sbst. I 4 c: skuldkonto (se d. o. 2); syndaregister. Balck Musæus Cc 1 b (1596). Jag tänckte så wid mig sielf: Jag hafwer för mine Synders skul giordt ett stort Skuldregister i Gudz Skuldbok. Lagerström Bunyan 1: 200 (1727). Det skulle .. vara väl, om slökornsflugans skuldregister vore afslutadt med hvad vi härofvan omtalat, men så synes tyvärr ej vara förhållandet. LAHT 1892, s. 173. —
-REGLERINGS-FOND. (i fackspr.) fond för reglering av ett aktiebolags skulder (till vilken avsättning skall ske, när bolagets fasta tillgångar understiger dess skulder). SFS 1944, s. 1502. —
-RÄKNING. (numera bl. mera tillf.) om räkning (se d. o. 1 c, d) upptagande ngns skulder till ngn; räkning (se d. o. 1 e) för skuld(er). Schück VittA 1: 204 (i handl. fr. 1664). HandInd. 529 (1927). —
-RÄNTA. ränta (se ränta, sbst.1 2) för skuld(er), gäldränta, låneränta. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 4. —
-SAK.
1) (numera bl. mera tillf.) till I 2, om sak (se sak, sbst. 6, 6 e) som rör skuld(er). RP 2: 60 (1631).
-SEDEL. skuldebrev, skuldförbindelse. Enkel, löpande skuldsedel (i fackspr.), enkelt, löpande skuldebrev. PH 3: 2272 (1746). särsk. bildl. (motsv. skuld, sbst. I 4). Alltsedan Risbergs undersökning av .. (Atterboms) tyska förebilder har det stått klart, vilken oförfärad låntagare han var, och nya skuldsedlar komma ej sällan i dagen. 3Saml. 6: 169 (1926).
-SIDA.
1) i sht bokför. debetsida; äv. om den sida i företags balansräkning som upptar såväl skulder som kapitalbehållning: passivsida, kreditsida. Hemberg o. Sillén Bokföringsl. 41 (1930). Västhagen Affärsbokf. 10 (1945; i balansräkning).
-SKRIVEN, p. adj. skriven l. antecknad för skuld. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 218 (1826). —
-STICKA. (förr) ss. skuldförbindelse använd trästicka i vilken borgenärs o. gäldenärs bomärken, skuldsumman o. datum för uppgörelsen inskuros (o. som sedan delades på längden i två delar, en för borgenären o. en för gäldenären). BeskrDal. II. 3: 69 (1866; från Mora). —
-SUMMA. (skuld- 1756 osv. skulde- 1753) summa som skuld(er) uppgår (uppgå) till, skuldbelopp. Celsius G1 2: 9 (1753). Landskommunernas skuldsumma, som 1880 uppgick till omkring 9 1/2 millioner kronor, hade 1906 stigit till 51 millioner. SkogsvT 1910, s. 349. —
-SÄTTA, -ning. sätta (ngn l. ngt) i skuld; ofta refl.: sätta sig i skuld; särsk. ss. vbalsbst. -ning (se a) o. i p. pf. (se b). Nordforss (1805). Schück VittA 8: 428 (i handl. fr. 1835: sig). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning, handlingen att skuldsätta ngt l. (vanl.) skuldsätta sig l. bliva skuldsatt (se b); äv. konkretare, närmande sig l. övergående i bet.: belopp för vilket ngn skuldsätter sig l. ngn l. ngt är skuldsatt; jfr c. PH 8: 7174 (1766). Privatundervisning .. måste tillgripas för att ej göra skuldsättningen för stor (under den lågt betalda första lärartiden). AnderssonBrevväxl. 2: 13 (1841). Den i många länder starkt tilltagande skuldsättningen af fast egendom isynnerhet på landet. EkonS 1: 292 (1893). jfr riks-skuldsättning.
b) i p. pf., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som satts l. satt sig i skuld, skuldbelastad; jfr c. I förledit hårda åhr (blev jag) myckit skuldsatter för mit fattiga huusz försörgande. JHagæus i VDAkt. 1692, nr 157. Moberg DinStund 119 (1963; om gård). särsk. i överförd anv., om belägenhet, tillstånd o. d.: som har avseende på l. präglas av skuldbelastning. Liljecrona RiksdKul. 434 (1841; om belägenhet).
c) bildl. (motsv. skuld, sbst. I 4), särsk. motsv. a, b. Skulle man än antaga, att Molière är skuldsatt för sina ämnen, gäller detta dock allenast om sjelfva materien af hans skådespel. Rydqvist i 2SAH 12: 421 (1827). Äfven Rydqvist kan någon gång både genom ordval och ordfogning erinra om en främmande (dvs. utländsk) förebild .., men i öfrigt har ingen mera kraftigt än han genom lära och föredöme motverkat all sådan skuldsättning. Wisén Därs. 54: 86 (1878). Strindberg Dödsd. 257 (1901). —
-SÄTTARE. [jfr -sätta] (†) person som (utan betänkande) sätter sig i skuld. Backman Reuter Lifv. 2: 32 (1870). —
(I 7) -TANKE. särsk.: tanke på skuldfrågan l. skuldfrågor. Skuldtanken intager i 1734 års lag väsentligt större rum än i medeltidslagarna. Minnesskr1734Lag 2: 886 (1934). —
-TID. (skulds- 1617) (numera bl. mera tillf.) av (svår) skuldbelastning l. skuldsättning präglad tid. RA II. 2: 262 (1617). —
-TORN. [jfr t. schuldturm] (†)
-TYNGD, p. adj.
2) (i sht i högre stil) till I 6: tyngd av skuld(känslor), (svårt) skuldbelastad. Rydberg Ath. 105 (1876; om samvete). Bland synd och mörker på en skuldtyngd jord / han (dvs. Jesus) kom med kärlekens och lifvets ord. Sundelöf Diktn. 121 (1913). —
-UTFÄSTELSE~0200. (i fackspr.) (skriftlig) utfästelse att betala skuld, skuldförbindelse. Björling CivR 245 (1910). —
Avledn. (†): skuldvärdhet, r. l. f. om (egenskapen att vara förtjänt att tillmätas) skuld. Sahlstedt Hoffart. Bih. 22 (1720). —
-ÄGANDE, m.||ig. (†)
-ÖVERSKOTT ~002, äv. ~200. särsk. (ekon.) om förhållandet att l. belopp varmed skulder (till utlandet) överstiga fordringar. EkonT 1899, s. 39.
B (numera bl. ngn gg i högre stil, i -börda): SKULDA-BREV, se C. —
-BÖRDA, -LÖS, -REGISTER, se A.
C (numera företrädesvis i -brev): SKULDE-BELOPP, -BOK, se A. —
-BREV. (skuld- 1669—1915. skulda- 1709—1778. skulde- 1619 osv.) [jfr t. schuldbrief] skriftlig handling (av annat slag än växel l. obligation) vari utställaren (erkänner o.) förbinder sig att (vid angiven tidpunkt, till viss angiven person l. till innehavaren vid betalningstillfället) betala skuld, revers, skuldsedel; äv. allmännare, om varje slag av dokument l. skriftlig handling som innebär erkännande av skuld l. förpliktelse att betala skuld: skriftlig skuldförbindelse. Enkelt skuldebrev (i fackspr.), ställt till viss person utan orderklausul l. medgivande av inteckning. Löpande skuldebrev (i fackspr.), ställt till viss person med orderklausul (: orderpapper, orderskuldsedel) l. medgivande av inteckning l. till innehavaren vid betalningstillfället. AJGothus ThesEp. 1: 116 (1619). Konungen gav lånefullmakt och utfärdade skuldebrev (på statslån under 1790-talet). SvRiksd. 13: 126 (1934). Särsk. slag av skuldebrev äro obligationer .. och premieobligationer .. samt egna växlar. SvUppslB 25: 109 (1935). Genom d. 1 dec. 1944 utfärdade gåvobrev skänkte A till envar av sina tre döttrar skuldebrev å tillhopa 50,000 kr., intecknade i A tillhöriga fastigheter. 1NJA 1946, s. 234. jfr order-skuldebrev. särsk. bildl., motsv. skuld, sbst. I 4, 4 c. När .. syndaskulden osz twingar .. så förtwiflom intet. Vtan flym til Gudz Faders nåd .. och säijom i barnslig förtröstan: Fader wår förlåt osz wåra skulder. Tå skal wår himmelske Fader taga vtaf osz wårt skuldabref, stryka thet öfwer med Jesu dyra blod, och förlåta osz alla wåra synder. Swedberg Cat. 346 (1709). (Jag) ber .. att få meddela utkast till wårt (dvs. Svenska akademiens) skuldebref för inbjudningen till Lund (dvs. till Lunds universitets 200-årsjubileum). Beskow (1868) i 3SAH LXVI. 2: 135. Vår skuld till främmande kulturfolk förminskas ej en hårsmån, därför att vi försöka att för oss och våra efterkommande undandölja det skuldebref, som talar därom. SvTidskr. 1874, s. 131.
-lag. jur. lag om skuldebrev (med bestämmelser rörande villkoren för deras giltighet o. d.); särsk. om sådan svensk lag från 1936 (i sht i sg. best.). SOU 1935, 14: 157.
-BÖRDA, -KAPITAL, -KRAV, -LÖS, -POST, -SUMMA, se A.
-KRÄVNING, -TID, se A.
SKULDAD, p. adj. till I 7, = skyldig, adj.1 5. (De misstänkta) lade händerna hvar efter annan, på den dödes bröst, önskade och bådo hvar för sig, att .. (Gud) ville visa något tecken på den döde eller annorledes, om de voro skullade till hans döödh. Hagström Herdam. 1: 431 (cit. fr. 1680). —
-SKULDENÄR, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content