publicerad: 1997
STÄMMA stäm3a2, sbst.1, r. l. f. (G1R 17: 274 (1545) osv.) ((†) n. Spegel GW 85 (1685)); best. -an; pl. -or (Balck Musæus M 6 a (1596) osv.) ((†) -ar Schroderus Os. 2: 518 (1635); -er PErici Musæus 5: 133 a (1582), NHolgeri Troijenb. B 8 b (1632)).
Ordformer
(stembn- 1637—1680. stemm- 1582—1755 (: Zink-stemman, sg. best.). stemn- c. 1640. stemno- 1640 (: stemnomästare). stempn- c. 1645—c. 1650. stimm- 1545. -stäm- i avledn. 1778 (: enstämigt). stämm- 1607 osv. stämpn- 1614—1631. -a 1582 osv. -e ss. obj. 1545—1626)
Etymologi
[jfr fd. staem(m)e, ä. d. stimme (d. stemme); av mlt. stemme, stimme, motsv. mnl. stemme (nl. stem), av fsax. stimma, stimna, stemma m. m., motsv. got. stibna, fht. stimna, stimma m. m., mht. stimme (t. stimme), feng. stefn, stemn (eng. (dial.) steven); möjl. besläktat med STÄMMA, sbst.2, l. med gr. στόμα, mun, rotbesläktat med mbret. staffn (nybret. staoñ), mun. — Jfr STÄMMA, v.1]
1) (numera i sht i vitter stil) röst (se RÖST, sbst.3 1). Ha en grov l. ljus l. klar l. skarp l. pipig l. mäktig l. klangfull l. kraftig l. behaglig stämma. Tala med darrande l. skälvande stämma. Han kunde inte göra sin stämma hörd i larmet (jfr 1 f). TbLödöse 325 (1594). Tilroopning medh högh stemma. Linc. A 5 b (1640). Biskopen önskade att de Prästmän, som äga rena och goda stämmor .. mäsza för altaret. SvLitTidn. 1818, sp. 446. Hansson skälvde på stämman då han talade. Hammenhög EoA 299 (1930). Philippe .. talade lågmält, men stämman bar ut till varje vrå av det stora rummet. Stiernstedt Bank. 94 (1947). — jfr ANDE-, BARN(A)-, DISKANT-, FADERS-, FLÖJT-, GUDA-, JERIKO-, KARL-, KOMMANDO-, KOPPAR-, KVINNO-, METALL-, MÅLBROTTS-, MÄNNISKO-, MÄSSINGS-, PROFET-, SAMTALS-, SEFYR-, SIAR(E)-, SILVER-, SKALDE-, SOCKER-, TAL-, TORDÖNS-, ÄNGLA-STÄMMA m. fl. — särsk.
a) i uttr. höja stämman (äv. sin stämma), förr äv. upphöja sin stämma, tala l. sjunga högre l. med större kraft l. emfas; äv. bildl., för att beteckna att en åsikt l. uppfattning kommer till uttryck l. att en person tar till orda l. ingriper för l. mot ngn l. ngt (jfr 2). Nordforss (1805: Upphöja). ÖoL (1852: sin). En stämma hade i stortinget höjts, att .. (villkoren för svensk-norska unionen) borde inrymmas i en särskild urkund, men hade icke vunnit gehör. Hildebrand Statsförf. 666 (1896). Till sist blev han fräckare, höjde stämman, blev småförtrolig och påträngande. Browallius JosGipsm. 106 (1935).
b) i uttr. sänka stämman l. sin stämma, tala l. sjunga lägre; förr äv. bildl.: förlora modet l. slå av på sina anspråk o. d. Nordforss (1805; äv. bildl.). Sänka sin stämma. ÖoL (1852).
c) i fråga om sång; äv. liktydigt med: anlag för sång l. förmåga att sjunga, sångröst. Tenoren hade en stor och behaglig stämma. Brahe Kr. 2 (c. 1585). (Jag) ersattes snart (i kvartetten) af Anders Magnus Nordström, då min stämma ej särskildt lämpade sig för de i första basen ofta förekommande solopartierna. LundagKron. 2: 269 (1921). — jfr SJUNG-, SÅNG-STÄMMA.
d) övergående till att beteckna (innehållet i) en persons tal l. yttrande. Jag sjunger, Sergell, till din ära, / Min stämma gladt ophöjer dig. Bellman (BellmS) 11: 95 (1792). Lofwer Gud i himmelshöjd! / Hwarje själ, till honom böjd, / Hwarje stämma, glad och from, / Lofwe i hans helgedom. Ps. 1819, 271: 1. Klaga, du sångare! fritt: ack, ingen din stämma förnimmer: / Sucka, du flämtande bröst! — ingen, ack, ingen dig hör! BEMalmström 6: 3 (1840). — särsk. i uttr. som betecknar att flera personer samtidigt uttalar ett o. detsamma; vanl. oeg., för att beteckna enhällighet l. samstämmighet (se d. o. 2); särsk. i uttr. med en stämma l. med en röst och stämma. Skola alla Songer brukas på Swenskt tungomål, at folcket samtligen kunna medh en röst och stemma prijsa och lofwa Gudh. KOF II. 1: 220 (1659). The swarade alle medh en stämma, at (osv.). Widekindi KrijgH 118 (1671). Alla med en stämma. Nordforss (1805).
f) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, b); särsk. i uttr. göra sin stämma hörd (jfr huvudmomentet), skaffa sig gehör, vinna beaktande o. d. 2Saml. 35: 216 (1662). Pariserfolkets mägtiga stämma, som i dessa oroliga tider hade så starkt inflytande på de allmänna ärendernas gång. Höijer 4: 362 (1797). Då är tiden inne att se sig om efter utvägar för svenska folket att göra sin stämma hörd på annat sätt än hittills. Samtiden 1871, s. 225. Dialektiken .. (skärptes) på samma gång som stämmorna blev fler i det Ekelundska tankedramat. Werin Ekelund 2: 210 (1961). — särsk.
α) om tal l. sång som tänks härröra från övernaturligt l. okänt väsen l. om ngt som uppfattas ss. en maning l. ett påbud l. ett budskap från sådant väsen (särsk. Gud) l. från naturen l. från människans hjärta l. samvete o. d. Förnuftets stämma. Pliktens stämma. IErici Colerus 2: 36 (c. 1645). Der har naturens rika prakt / Med tusen stämmors ljud / Till min försagda tanke sagt, / Att du är stor, o Gud! Wallin FörslPs. 152: 3 (1816). Lyssna till den himmelska röst, som, öfverröstande begärens .. och förgängelsens alla stämmor, ropar ur det innersta af ditt väsende. Dens. 1Pred. 3: 114 (c. 1830). Det är Guds stämma i mitt bröst, / som mig till sång förpliktat. Lindqvist RysslSång. II. 2: 326 (1934). Höra samvetets stämma i sitt inre. SvHandordb. (1966). — jfr SAMVETS-STÄMMA.
β) (numera föga br.) i uttr. ge sig stämma, om kultur: komma till uttryck. En ny kultur uppstod och rotfäste sig här (dvs. i Italien) på egen grund. Den gaf sig stämma i egen nationell litteratur. Geijer I. 1: 240 (1845).
γ) om person ss. talesman l. språkrör l. agitator o. d. för viss grupp l. viss person l. viss uppfattning o. d.; äv. om ngt sakligt: språkrör l. medium. Du folk, du land, du språk, som blev vårt, / du vår andas stämma i världen. Heidenstam NDikt. 18 (1915). Årsskriften är Svenska turistföreningens andes stämma. TurÅ 1945, s. 348. Han är sin nations stämma på mötet. SvHandordb. (1966).
ζ) (†) övergående i bet.: talan. RO 1723, § 7. Grundlag, god ordning och en urminnes praxis har tillagdt den äldste af en ätt rättighet at vara dess caput eller stämma för densamma föra. 2RARP 20: 23 (1760).
η) (numera bl. mera tillf.) om ljud l. buller l. läte l. larm o. d. Då ur tusende kanoner dånar / Stridens tordön med förfärlig stämma. Oscar II I. 1: 37 (1858, 1885). Allt vatten, som är i rörelse, har en präktig stämma. Quennerstedt StrSkr. 2: 228 (1904, 1919). — särsk.
α') om ljud från musikinstrument l. kyrkklocka l. radiosändare o. d. Trumpeter medh stämma, / Blåste och högt alarm. PolitVis. 316 (1644). Hör klockans dofva ljud igenom hvalfven går! / Vid hennes stämma grafvens riglar knarra. Hagberg i 2SAH 15: 456 (1834). Upsala rundradios stämma i etern tioårsjubilerar. UNT 9⁄11 1936, s. 1.
γ') om djurs (särsk. fåglars) läte; sångröst. Steglisor, Hamptickor .. Amslar / Siunga och qwittra nu med art, mongetusende Stemmor. BröllBesv. 24 (c. 1660; uppl. 1970). De ifriga hundarnas stämmor / byttes bak åsen från gnisslande dref uti ekande ståndskall. Klinckowström Örnsjötj. 83 (1906). Stararna komma flygande .. för att även de blanda sina stämmor i kören. Högdahl Fleuron Jäg. 205 (1919). — jfr FÅGEL-, NÄKTERGALS-STÄMMA. — särsk. (†) övergående i bet.: ton(gång) l. sångstämma l. melodi o. d. Wivallius Dikt. 79 (1631). Näktergalen lät sina sköna stämmor ljuda nedanför berget vid Persepolis ruiner. BL 7: 72 (1841).
2) (†) om mening l. åsikt som ngn ger uttryck åt l. hyser; särsk. i uttr. det är icke mer än en stämma (att osv.), det finns blott en mening (nämligen den att osv.); jfr 1 a. Johansson Noraskog 1: 57 (i handl. fr. 1785). Der var .. icke mer än en stämma, att .. (prinsens) käresta lika mycket öfverträffade de andra, som solen lyser klar framför andra stjernor på himlen. SvFolks. 290 (1849).
3) [specialanv. av 1 c] mus. om sångares l. sångerskas stämma (i bet. 1) med tanke på dess karaktär (tonhöjd l. register l. omfång l. klangfärg o. d.); ofta liktydigt med: röstläge. PErici Musæus 5: 133 a (1582). Med afseende på tonhöjden indelas de olika stämmorna i 4 hufvudslag: Diskant eller Sopran, Alt, Tenor och Bas. KonvLex. (1864). Nya medlemmar (dvs. studentsångare) skrevo in sig i den stämma, dit de efter eget bedömande hörde. Neander 70År 233 (1929). 2SohlmanMusiklex. (1979). — jfr ALT-, BAS-, DISKANT-, FALSETT-, SOPRAN-, SÅNG-, TENOR-STÄMMA m. fl.
4) mus. om enstämmig tonföljd l. melodi-(gång) i en vokal- l. instrumentalkomposition för en l. flera röster l. ett l. flera instrument o. som i en flerstämmig komposition tillsammans med övriga tonföljder osv. bildar en musikalisk sats (se d. o. 12); om var enskild, vokalt l. instrumentalt utförd del i musikstycke; förr äv. i uttr. musik med l. av flera o. d. stämmor, musik i flera osv. stämmor; äv. bildl. Sång för en stämma. Musikstycke satt för tre stämmor. Sjunga, spela första, förr äv. angiva stämman, sjunga osv. melodistämman. Hon sjöng andra stämman i kören. Vthi Kyrkiorne hörde man andelige Sånger, .. stundom medh en och stundom medh fleere Stämmar. Schroderus Os. 2: 518 (1635). Palmchron SundhSp. C 3 b (1642: aff). När .. (musiken) är wel inrettad, och then ena stemman swarar richtigt emot then andra i sin retta ton; så lyder then wel, och är behagelig. Swedberg Schibb. 103 (1716). Envallsson (1802: Angifvande). Hvarje tonstycke består antingen af en eller af flera stämmor (för röster eller instrumenter). Bauck 1Musikl. 1: 97 (1864). Den ryska politiken kan för närvarande betraktas som den dominerande, den ledande stämman i den europeiska konserten. GHT 1896, nr 229, s. 2. Drängarna sutto på sängen och spelte fiol i olika stämmor. TurÅ 1910, s. 241. De sjöng i stämmor därinne (dvs. i kyrkan). Edqvist Skugg. 85 (1958). — jfr ALT-, BAS-, BASUN-, BI-, CELLO-, DISKANT-, ENKEL-, FAGOTT-, FIOL-, FLÖJT-, FYLLNADS-, HUVUD-, MELODI-, OBLIGAT-, OBOE-, PIANO-, PRINCIPAL-, SEKUND-, SOLO-, SOPRAN-, TENOR-, TERS-, TRUMPET-, VIOLIN-STÄMMA m. fl. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: ton. Schroderus Comenius 774 (1639). (Sv.) Angifwa stämman .. (t.) den Ton angeben. ÖoL (1852). — jfr BI-, GRUND-STÄMMA.
b) i utvidgad anv.; om var o. en av de separat utskrivna stämmorna i l. partierna av en komposition avsedd att framföras av en och samma röst l. ett o. samma instrument; i pl. stundom allmännare, liktydigt med: noter; äv. om person l. instrument (l. grupp av personer l. instrument) som utför en sådan stämma l. ett sådant parti. Utdela stämmorna i en koncert. Nordforss (1805). Skrifva ut stämmorna ur partituret. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag hade tagit med stämmorna till min vals Rospigliosi och talade med kapellmästaren för .. kurorkestern om ett framförande. Henning HbgMinn. 1: 423 (1950). 2SohlmanMusiklex. (1979).
5) mus. i orgel, om serie (vanl. hel tonserie) av orgelpipor med samma konstruktion o. klangfärg, register (se d. o. II 2); äv. i utvidgad anv., om var o. en av de klangfärger som (medelst registerandrag o. d.) kan åstadkommas i orgelharmonium l. dragspel o. d.; äv. oeg., om knapp l. andrag i spelbordet, varigm stämman sätts i funktion, registerandrag, register (se d. o. II 1). Enkla, blandade (l. sammansatta) stämmor, register som för varje tangent har en resp. mer än en pipa. UppsDP 15⁄9 1596. Johan Smed itt Jern till Orgewärket att uthdraga Stembnorna med. VDR 1679, s. 348. Bland (orgelbyggare P. Z.) Strands mästerverk nämnes den stora orgeln i Lunds domkyrka med 61 stämmor. UB 2: 544 (1873). En mjukare och mildare ton utmärker .. de stämmor, hvilka under namn af principaler bilda orgelns egentliga och mest anlitade kärntrupp. Björling Klangf. 48 (1880). När klockaren .. tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och ungdomen bröt in i kör. Strindberg TjqvS 1: 55 (1886). Tonkonst. (1957). — jfr BI-, FLÖJT-, HÖGTRYCKS-, KOR-, KVINT-, LABIAL-, MIXTUR-, OKTAV-, PEDAL-, PRINCIPAL-, PROSPEKT-, REGAL-, RÖR-, RÖRVERKS-, SEPTIM-, TRUMPET-STÄMMA m. fl.
6) [delvis specialanv. av 1 o. 2] (numera bl. med ålderdomlig prägel) röst (se RÖST, sbst.3 3), votum; äv. om rätt att deltaga i omröstning l. val l. i en rådplägande församling o. d., rösträtt; ofta i det tautologiska uttr. röst och stämma; förr äv. om l. med särskild tanke på röstberättigad person. RA I. 3: 617 (1595); jfr Chesnecopherus Skäl. Ee 2 a (1607). Ingen skall hafwe Stemma ibland Ridderskapedt, medh mindre han är inskrefwen j en af .. (Riddarhusets) Trenne Ordninger. RARP 1: 3 (1626). (Om så sker) at miszhälligheet om Prästewahlet .. yppas; tå giäller thet Wahl, som består af fläste Stämmor. Kyrkol. 19: 14 (1686). När wid omröstandet .. i Rådkammaren, meningarne blifwa lika starcke å bägge sidor, behåller den delen öfwerwigten, som Kongl. Maj:t bifaller, hwilcket ock skier, när stämmorne äro så skiljacktige, at twå af Riksens Råd mindre å ena än å andra sidan finnas. PH 1: 17 (1719). Änke-Drottningen, hvilken i Förmyndare Regeringen tilkomme tvänne stämmor, skulle .. (rikets styrelse) förvalta, tillika med fem af de Kongl. Råden. Schönberg Bref 3: 298 (1778). Nordström Samh. 1: 385 (1839: Röst och stämma). I årsmötets överläggningar .. äga deltaga .. suppleanter och tjänstemän, vilka icke redan såsom ombud eller delegerade äga stämma vid mötet. SFS 1915, s. 1823. Cardonnel miste sin stämma i underhuset till följd av underslev med statens medel. Lange Thackeray Esm. 517 (1926). — särsk.
a) (†) i uttr. giva ngn sin stämma l. giva sin (röst och) stämma på ngn l. kasta sin röst och stämma på ngn, rösta på ngn; giva sin stämma till ngt, rösta på ngt; låta avgiva stämmor l. giva sin stämma, gå till röstning, rösta. Seden wele wij .. giffwe edher wårtt betenckiende ther vm tilkenne, Och hwickin aff them (som föreslagits till superintendent) wij wår stimme j then motten giffue kunne. G1R 17: 274 (1545; rättat efter hskr.). Stiernman Riksd. 647 (1611: gifwit sin Stämma på .. Göstaff Adolph). När som the blefwo framkallade, til at gifua sin röst och stemma, på then som skulle blifwa Storfurste: Tå skulle (osv.). Petreius Beskr. 2: 112 (1614). Biskopen i Gnesna, som .. hade gifwit Keyser Maximiliano sijn Stämma (vid konungavalet i Polen). Schroderus Os. III. 2: 192 (1635). VDAkt. 1737, nr 505 (: kasta). Om jag får lof at fråga, hvartil Rådet gaf sin stämma. Envallsson Peter 105 (1799). Nordforss (1805: Låta afgifwa). Gifwa sin stämma. Dens.
b) i förb. med säte, ngn gg äv. plats; särsk. [efter t. sitz und stimme haben l. bekommen] i sådana uttr. som hava l. äga l. få, i sht förr äv. njuta säte och stämma l. stämma och säte (i viss församling l. sammankomst o. d.), ha l. få rätt att deltaga i en rådplägande församlings överläggningar o. beslut, vara l. bli röstberättigad ledamot av viss församling, vara l. bli röstberättigad vid viss sammankomst osv. (ngn gg äv. inskränktare, med tanke enbart på yttranderätt o. utan tanke på rösträtt). Kommer någon Fremmand af Adell hijt inn j Rijket och giffter sigh Frelst inrijkes, han må wäl niuthe Frälsse åå sine Godz men inthet Säthe eller Stemma iblandh Ridderskapedt. RARP 1: 3 (1626). Hvar och een, som stembna och säte hafva på Ridderhuuset. RP 7: 31 (1637). Ingen af Ridderskapet och Adeln, som, enligt Riddarhus-Ordningen, til säte och stämma berättigad är .. må kunna .. förmenas at Riksdagen biwista. RO 1810, § 79. 1850—1851 årens riksdag, då .. (Professor F. Carlson) trädde ut i det offentliga lifvet, såsom representant för Upsala universitet med säte och stämma inom presteståndet. Rundgren i 3SAH 2: 17 (1887). Att en var, som .. utförde inom yrket föreskrivna prov, skulle bli mästare .. och .. ta plats och stämma bland de priviligierade yrkesutövarne. Ambrosiani SvSkråämb. 32 (1920). I drätselkammaren i Uppsala fingo 1818 två icke borgerliga stadsbor säte och stämma, men ej rösträtt. Herlitz SvSjälvstyr. 124 (1933). I de organ, som skulle sörja för Marshall-medlens fördelning i Europa fick samtliga ”Marshall-länder” säte och stämma. Ymer 1953, s. 48. — särsk. bildl.; särsk. för att beteckna att ngn vinner anseende l. inflytande l. dyl. l. att ngt vinner insteg l. får fotfäste (ngnstädes) l. att ngt hör hemma (ngnstädes). Fransmännen voro de förste, som åt vältalaren tillerkände säte och stämma på vitterhetens riksmöte. Rydqvist i 2SAH 12: 431 (1827). Swenskarna .. kände sig (efter segern vid Breitenfeld 1631) för första gången hafwa säte och stämma bland de Europeiska folken. Fryxell Ber. 6: 341 (1833). Oswald Privatm. 25 (1949).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr b slutet); särsk. om yttranderätt l. inflytande l. framträdande plats l. medbestämmanderätt (i viss krets o. d.); äv.: bifall l. gillande l. gehör; särsk. dels i uttr. ha l. äga röst l. stämma o. d., ha ngt att säga till om, ha inflytande, dels i uttr. få stämma, vinna bifall l. gillande l. gehör. Man kan föreställa sig Rom som et ofanteligt hufwud för alla de Italienska folken, hwilket genom hwar ledamots stämma regerade den öfriga werlden. Dalin Montesquieu 74 (1755). Förnähma Herrskapet på Tofftnäs, som .. äger så ansenlig röst och stämma i Församblingen. VDAkt. 1760, nr 169 (1759). Tegnér (WB) 6: 361 (1830: har). Man lyssnar så mycket uppmärksammare till .. (lärarens) ord, när man vet, att han eger stämma vid vetenskapens stora rådsbord. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 244. Vi få icke föreställa oss, att de ideala makter, som voro verksamma i det grekiska dramat under Athens blomstringstid, fingo stämma på det kejserliga Roms skådebanor. Rydberg KultFörel. 1: 100 (1884). — särsk.
α) (†) i uttr. ha högsta stämman, för att beteckna att ngn har det största inflytandet (ngnstädes). KKD 12: 90 (1704).
β) (†) i uttr. icke ha en l. ngn stämma, ej ha ngt att säga till om, ej ha ngt inflytande. Sahlstedt Hoffart. 28 (1720). Nordforss (1805).
γ) (†) i uttr. vara av ringa stämma, ha ringa inflytande, ha föga att säga till om. Celsius G1 1: 194 (1746).
Ssgr: A: (5) STÄM-ANDRAG~02 l. ~20. mus. registerandrag; jfr andrag 1 o. -drag. Lagergren Orgelsk. 1: 3 (1894). —
(4) -BESÄTTNING. mus. om fördelningen av stämmor i en kör l. orkester. 2NF 8: 200 (1907). —
(4 b) -BOK. [jfr t. stimmbuch] (i sht förr) bok med (l. avsedd för) notskrift, notbok. Ödman StudM 73 (1891). —
(5) -DRAG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 14066). [jfr t. stimmzug] (†) = register-drag. Hülphers Mus. 308 (1773). Björkman (1889). —
(4) -FISKAL. mus. om person i varje stämma i en kör med uppgift att kalla koristerna till (för)repetition o. till dem förmedla information från körledningen. Varje stämma var företrädd av sin stämfiskal. Östergren (cit. fr. 1919). (Kör)övningarna togo inte så litet tid .. två kvällar .. för repetitören .. och väl också då och då för stämfiskalen. LundagKron. 3: 273 (1955). —
(4) -FLÄTNING. mus. om (sätt för) anbringande l. kombination l. förening av olika stämmor (l. grupper av stämmor) i ett musikstycke; jfr -föring. De lärda kanoniska stämflätningarna, som för nederländska skolorna väsentligen varit mål, gjorde Palestrina till blott medel .. för skönheten och uttrycket. NF 12: 613 (1888). —
(4) -FÖRING. mus. om (sätt l. teknik för) enl. vissa regler gjord kombination l. genomförande av de olika stämmorna i en flerstämmig sats; äv. om tonföljdens ordnande i en stämma; jfr -flätning. Tonföljdens ordnande i en stämma (stämföringen) är underkastad vissa regler. NF 15: 836 (1891). Stämföring, (dvs.) tekniken att i flerst(ämmig) sats kombinera flera samtidiga melodilinjer eller de enskilda st(ämmorna)s rörelser i ackordisk sats. 2SohlmanMusiklex. (1979).
-regel. regel enl. vilken stämföring får göras. SohlmanMusiklex. 4: 998 (1952). —
(4 b) -KAMRAT. mus. person sedd i relation till en l. flera andra som samtidigt hör l. hört till samma stämma. Pereswetoff-Morath Kadettm. 195 (1889). —
(5) -KANCELL. mus. registerkancell. Hennerberg (o. Norlind) 1: 28 (1912). —
(1, 3) -KLANG. jfr klang, sbst. 3. (Operasångaren) hr Södermans mer gemytliga än egentligen imponerande apparition samt af naturen något sträfva stämklang. PT 1897, nr 68 A, s. 3. —
(4) -KORSNING. mus. Stämkorsning föreligger så snart en viss stämma i en flerstämmig sats med en el. flera toner rör sig ovanför en normalt högre stämma el. omvänt under en normalt lägre stämma. SohlmanMusiklex. (1952).
Ssg (mus.): stämkorsnings-teknik. Moberg TonkHVäst. 1: 72 (1935). —
(4) -LEDARE. mus. om person i kör- l. instrumentstämma med uppgift att kalla koristerna resp. musikerna (i en orkester) till (för)repetition o. leda repetitionen o. d. PedT 1893, s. 8. —
(1, 3) -LÄGE. röstläge (se d. o. 1); äv. bildl. Lundell (1893). (Klasskamraterna) kastade skämtsamma glosor till Bertil — men det dämpade stämläget gjorde det hela onaturligt, ja, nästan spöklikt. Böök Storsk. 142 (1940). —
B: (4) STÄMMO-INÖVARE~0200. (numera bl. mera tillf.) person som övar in de olika stämmorna i ett musikstycke. Prärieblomman 1903, s. 82. —
Avledn.: STÄMMIG, adj. [t. stimmig, d. stemmig]
2) ss. senare led i ssgr.
a) till 1 (o. 3): bestående av l. härrörande från (så l. så beskaffad) stämma l. (så l. så många) stämmor; jfr djup-, fler-, hög-, klar-, mång-stämmig.
b) till 4: som utföres med l. är satt i l. innefattar l. har (så l. så många) stämmor; jfr en-, fler-, fyr-, mång-, tre-, två-stämmig m. fl. Avledn.: -stämmighet, r. l. f. särsk. till stämmig 2 b; om förhållandet att utföras med l. vara satt i l. innefatta l. ha (så l. så många) stämmor; ss. senare led i ssgr; jfr en-, full-stämmighet.
Spoiler title
Spoiler content