publicerad: 2002
SÖT sø4t, förr äv. (i r. l. m. l. f.) SÖTT, adj. -are ((†) superl. -est Syr. 11 (”10”): 3 (öv. 1536), Envallsson Julaft. 21 (1801). -st Lybecker 13 (c. 1715)); n. o. adv. SÖTT söt4. Anm. I ä. tid uppträdde ordet i substantivisk anv. formen söto (eg. dat. sg. n.) i förb. med sur, i de bildl. uttr. i söto och suro, göra surt av söto, se SURO.
Ordformer
(söt (-öö-, -h) 1526 osv. sött (-dt) 1536—1704. sött- i ssgr 1528 (: söttbrödz daghar)—1871 (: söttvattenskalk). söött 1536—c. 1640)
Etymologi
[fsv. söter; motsv. fd. sødh (d. sød), nor. søt, fvn. sœtr, fsax. swōti, mlt. sōte (lt. sȫte), mnl. soet(e) (nl. zoet(e)), fht. s(w)uozi, mht. süeze, suoze, feng. swēte (eng. sweet); rotbesläktat med lat. suavis, ljuvlig, angenäm, läcker, gr. ἡδύς, söt, sanskr. svādú-, välsmakande, söt. — Jfr HEDONISM, SÖTA, sbst.1, 2 o. v.]
A. som har behaglig l. angenäm verkan på smak- l. luktsinnet; ofta motsatt särsk.: sur (se SUR, adj. 2) l. salt (se SALT, adj. 1) l. besk (se BESK, adj. 1) l. bitter (se BITTER, adj. 2).
1) i fråga om smak: som har (karakteristisk, angenäm) smak av socker l. honung l. mogna frukter l. bär l. dyl., som smakar som (l. erinrar om smaken hos) socker osv.; i n. sg. äv. substantiverat; ofta i jämförelser. Söt som honung, socker. Söta druvor, plommon. Söta kakor. Mandel smakar sött. Then som icke haffuer smakat thet beska honom smakar thet söta jntet wel. OPetri 2: 54 (1528). Sockret är sött. Schroderus Comenius 326 (1639). Att thär på (äppleträdet) skall wäxa månge stora och söta äplen. Verelius Gothr. 71 (1664). Mycket söt mat disponerar till gladare sinne. Linné Diet. 2: 235 (c. 1750). Af des munn, söt som succat, / Hvarje kyss värd en ducat. Bellman (BellmS) 1: 223 (c. 1780, 1790). I min ungdom tålde jag föga sött — nu får jag ej nog däraf. JGGahn (1807) hos Berzelius Brev 9: 21. Fyra olika smakarter, nämligen sött, beskt, surt och salt. Öhrvall Smaks. 8 (1889). (B. Björnson) var, som han själv uttryckte sig, som en fluga på allt, som var sött. Berg Lie Minn. 86 (1929). — jfr HONUNGS-, RUSSIN-, SIRAPS-, SOCKER-, SUR-SÖT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. En mätt siäl trampar wel på hannogskakona, men eenne hungrogho siäl är alt bittert sött. Ordspr. 27: 7 (Bib. 1541). Ty thet är icke alt gott j magha .. som sött är j munne. LPetri ChrPred. C 8 a (1561). Thet kött är sötast som näst benen är. SvOrds. C 3 b (1604). Effter sööth klåda, kommer swr sweeda. Grubb 549 (1665). Det war sött sa flickan om kÿszen. Celsius Ordspr. 2: 164 (1709). Den känner ej det sura, som aldrig smakat det söta. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om smak hos vin som beror på hög sockerhalt; särsk. (i sht förr) om starkvin; numera företrädesvis om vitt vin (till skillnad från torrt l. halvtorrt vin); äv. bildl. Hovmästaren rekommenderade ett sött vin till desserten. Thesse (män) äro fulle medh sött wijn. Apg. 2: 13 (Bib. 1541). Itt slagz sudit södt Wijn. Linc. C 1 a (1640). Först när vintern har flytt och himmeln renas af våren, / Sötast är då ditt vin, / och feta lammen i hjorden. Adlerbeth Buc. 64 (1807). Sött vin gör sur ättika. Granlund Ordspr. (c. 1880). Här dansar Fridolin, / han är full av det söta vin, / av sin hvetåkers frukt, sina bärmarkers saft, / av den hvinande valsmelodin. Karlfeldt FridVis. 45 (1898). Doften hos söta viner av ädelröteangripna druvor påminner ofta om terpentin eller Karlssons klister. Expressen 31 ⁄ 5 1991, s. 30.
c) [jfr motsv. anv. av t. süss] (†) om gräs o. d.: som har angenäm smak (o. därför är förträffligt till bete l. foder); möjl. äv. till 3. Högländt mark som är torr och bär ett kort och sött gräs är mycket tienlig för får. Serenius EngÅkerm. 265 (1727). Under sensommarmånaderna har man ett ganska säkert tecken (på torrläggningens beskaffenhet) uti vegetationen, nemligen söta grässlag infinna sig i stället för sura. MosskT 1887, s. 205.
2) i fråga om lukt: som har en behaglig l. angenäm lukt av l. som erinrar om ngt sött (i bet. 1); äv. om stank l. odör l. utdunstning o. d., dels: jolmig (se d. o. 1 c), dels: motbjudande l. äcklig; äv. bildl. Söt lukt, doft. Det luktar sött av rökelse. Syr. 38: 11 (öv. 1536; Apokr. 1921: välluktande). Thet är itt brenneoffer Herranom, een sööt lwcht Herranom. 2Mos. 29: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: välbehaglig). Hwad härlig’ Blad är denne, / Hwad sööt och liuflig Lucht! Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Jag ser Cypressers torra frukt, / I stället för den söta lukt, / Som täcka myrten från sig gifwer. Nordenflycht (SVS) 1: 58 (1745). Sprida humanitetens söta lukt öfver hela verlden. Geijer I. 5: 102 (1811). Trånga mörka bigator med luften tung av den olidliga, söta stank som kommer från smutsig mänskosvett. Hellström Malmros 174 (1931). Jag minns regnet den hösten och den söta lukten av kajornas spillning under kastanjeträden längs Fyrisån. Tunström Tjuven 244 (1986).
3) utan (l. med föga) tanke på smak- l. luktintryck: ss. antonymbildning till särsk. dels: salt (se SALT, adj. 1), dels: sur (se SUR, adj. 2); särsk.
a) om vatten o. d.: som icke är salthaltig l. saltsmakande l. bräckt, färsk, frisk; i sht förr äv. övergående i bet.: drickbar; förr äv. (ss. ämne betraktat): som saknar smak, smaklös; äv. om inhav l. sjö l. källa l. vattensamling o. d.: som icke innehåller salthaltigt l. bräckt vatten; motsatt: salt (se SALT, adj. 1 a); jfr FRISK, adj.2 8. Herren wijste honom itt trää, thet satte han j watnet, och så wardt thet sött. 2Mos. 15: 25 (1541). Wedh Saltbrunnar finnes offta Söta liuflige Brunnar. RelCur. 158 (1682). Almänna eller söta vatten .. Äro osmakelige och allmänt brukbare vatten. Wallerius Hydrol. 4 (1748). Abborre, en medelmåttigt stor fisk, som uppehåller sig i såwäl sött som salt watten. UpprFiskaren 4 (1847). Hafsvatten är rikt på salter .. hvarför det äfven benämnes salt vatten i motsats till öfriga slags vatten s. k. sött vatten. Rosenberg OorgKemi 180 (1887). Det söta innanhavet Ancylussjön hade sitt utlopp i .. området alldeles öster om dagens Degerfors järnbruk. TurÅ 1985, s. 83.
b) (numera mindre br.) om mjölk l. grädde: som är osyrad; äv.: färsk, frisk, icke skämd; motsatt: sur (se SUR, adj. 2 b α); om mjölk, förr äv.: oskummad; i sht förr, äv. om ost som produceras av sådan grädde; äv. bildl. Söttmiölch 29 kannor Sött gredde 1 stop. GripshR 1583, s. 129. (En hund) skulle inthet anat äta än sötan ost medh sukker. Bureus Suml. 60 (c. 1600; rättat efter hskr.). Tagh ett Halfftstop söth Koomiölk, och lätt henne koka. Salé 118 (1664). Giff intet katten sööt miölck, så tar han bra mösz. Celsius Ordspr. 2: 23 (1709). Smör kärnas på twäggehanda sätt, anten af söt miölk eller grädda. Dahlman Reddej. 167 (1743). Så uppfostrades revolutionsungarne med söt mjölk och deri fann Aftonbladet icke någon sjuklighet hos samhället. Hellberg Samtida 12: 5 (1874). Kan mjölken hålla sig söt i det här åskvädret, så är det ett under. Östergren (1953).
c) (†) om bröd: osyrad, som bakats av ojäst deg; jfr SÖTEBRÖD. The åte thå sött bröd ther jngen surdeegh vdi war. OPetri 2: 26 (1528). ÖoL (1852).
d) (†) om lag (se LAG, sbst.2 1 a): som ej tillsätts syra; motsatt: sur (se SUR, adj. 2 c); äv. om garvmetod varvid söt lag används. Kemisternas påstående att sur garfning tager större qvantitet bark i anspråk och att derföre fabrikanterna skola sträfva efter en hastigare söt garfning har (osv.). TTekn. 1861, nr 1, s. 45. Hudarne (flyttas) undan för undan till starkare och något sötare lösningar eller ”lagar”. TT 1887, s. 67. Hirsch LbGarfv. 97 (1898).
e) [jfr motsv. anv. av t. süss] (†) om jord l. åker o. d.: eg.: som är fri från (skadliga) salter, övergående i bet. dels: bördig, dels: som icke är sur. Hwar som wäxer Säff, Röör, långt Gräs, Wäpling .. ther är söt Jord, icke allenast öfwerst, vtan och neder i Grunden. IErici Colerus 1: 86 (c. 1645). Ty änskiönt en åker icke behöfwer ligga i träde, at derigenom blifwa rikare, behöfwer han doch at derigenom blifwa sötare och mista des syrande bitterhet utaf ogräset, hwilket af träde alrabest näpses och ödes. Serenius EngÅkerm. 89 (1727).
B. i överförd l. bildl. anv. av 1 (o. 2).
4) med sakligt huvudord: som medför l. ger l. väcker känsla av (allmänt) välbefinnande l. tillfredsställelse, särsk. dels: angenäm l. ljuv(lig), dels: (väl)behaglig l. rofylld o. d.; äv. allmännare: förtjusande (se FÖRTJUSA 3 a) l. rar l. ”gullig”; äv. ss. adv. Pred. 11: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ljuvligt). Een sööt och lätt dödh. LPetri Kr. 18 (1559). Wällust är ett sött raserij. Grubb 874 (1665). Kiärleken är en alt för söt och alt för liuflig plåga; / När han inte är oäckta. Runius (SVS) 2: 246 (c. 1710). Det är sött at hafva någor wän i motgången. Linné Bref. I. 2: 165 (1750). Det är bäst öfwerhoppa alla både innerligen söta och ytterst sura minnen. Tengberg Helsingborg 13 (1869). Bevare mig så sött, utbrister Arvida litet ironiskt. Herr fästmannen börjar ge presenter. Krusenstjerna Fatt. 4: 297 (1938). — jfr BITTER-, LJUV-, SOCKER-SÖT m. fl. — särsk.
a) om sömn l. vila o. d.: fridfull l. (god o.) ostörd o. d.; äv. ss. adv.; särsk. i uttr. sova l. vila sött l. sova sin söta(ste) sömn, sova l. vila fridfullt, sova (gott o.) ostört o. d.; äv. bildl. Barnet sover sin sötaste sömn. God natt och sov sött! OPetri 2: 498 (1535). Hans sömpn war honom icke häller hwarken roligh heller sööt. Svart G1 8 (1561). Arbete giör sömpnen sööt. Grubb 30 (1665). Då äntlig sen jag trött all Natten wakat hade / En liten dwala sött min ögon samman lade. VSocLdÅb. 1947, s. 60 (1692). En Auteur som bara skrifver och trycker, skall säkert nu, sedan Uplysningen stigit, i Boklådorna finna en söt hvila för sina exemplar. LBÄ 5—6: 101 (1797). Den tid, när staden sofver sin sötaste sömn. Topelius Vint. 1: 336 (1860, 1880). (Skolpojkarna berättade) att hela huset ännu låg i sin söta sömn, när de bröt opp. Böök Storsk. 38 (1940). — särsk. i överförd anv., med anslutning till 7, i uttr. sova på sitt söta öra, sova gott. Och mina döttrar sen — bevare mig — / De sofva ännu på sitt söta öra. Runeberg (SVS) 2: 82 (1827). Östergren (1953).
b) (numera föga br.) i fråga om hörselintryck, särsk. om musik, sång, röst o. d.: som väcker l. inger känslor av behag l. ro l. skönhet o. d., särsk. dels: välljudande, välklingande, dels: mild (se MILD 5 b γ) l. blid o. d.; äv. övergående i l. närmande sig bet.: sentimental l. ”sockersöt”; förr äv. i överförd anv., dels om instrument: välljudande, dels om person: välspelande l. välsjungande. Tagher psalmen, och haffuer hijt tru(m)mona, söta harpor med psaltare. Psalt. 81: 3 (öv. 1536). Så sätter .. (fågelfängaren) sigh vthi eno Buska, och begynnar liufflighen och sött blåsa, så länge Foglen kommer. PPGothus Und. O 6 b (1590). Söter sång för döfwa öron. Grubb 789 (1665). Jagh hörer ingen sötare röst .. Än Jesum som migh återlöst. Ps. 1695, 19: 2. Om eftermiddagen red jag till Doctor Monthelius, som söng ock spelade hela eftermiddagen. Han är en söt musicus. JGOxenstierna Dagb. 109 (1770). Den ljuflige Turkiske Accenten, som är mycket söt och len. Björnståhl Resa 3: 18 (1777). Bergen blåste Oboe så sött, / At snart jag dött. Bellman (BellmS) 1: 259 (1780, 1790). Adams lite söta och sentimentala men .. tilltalande musik. GHT 1895, nr 219, s. 3.
d) (†) om väderlek l. vind l. luft o. d.: behaglig o. mild; härlig l. ljuvlig (se d. o. 2 b α). När Wädret blåås sött / och skogen ger lucht / och Åkren andas om natten. Wivallius Dikt. 103 (c. 1643). Kröningen gick för sig .. i thorsdags, hyllningen i dag, bägge i det sötaste väder. Adlersparre BrHustru 46 (1809).
5) om person, i fråga om uppträdande l. umgängessätt l. yttrande o. d.: snäll (se d. o. 5) l. rar (se d. o. 5) l. vänlig; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. ger uttryck för sådan(a) egenskap(er); stundom utan klar avgränsning från 6. Vara söt (e)mot (förr äv. med) ngn. Det var sött gjort av honom. J all tingh är han söther och hans milheet gåår offwer alla hans gerningar. OPetri 1: 8 (1526). Bättre en swr wän, än en sööt fiende. Grubb 71 (1665). Herren är söt, rättwijs och godh. Ps. 1695, 42: 6. Min egen bästa Lilla Jeanette(.) Du är för söt och öfverlämnar alldrig att varat. CAEhrensvärd Brev 2: 221 (1798). Han antar en foglig ton, stundom till och med osmakligt söt och vänlig. Crusenstolpe Ställn. 12: 24 (1848). Kurt påstår att hon inte är någon riktig mamma .. Fanny som alltid är så söt med det barnet! Åkerhielm FFanny 82 (1904). Säg ett sött ord, gossen min! Jag är så lite inne i sånt där (med odling) att det är en skam. Törnblom Murvl. 309 (1918). Du är alltid så söt emot mig, och det tackar jag för. Ahlin Markn. 183 (1957). — jfr SMÅ-SÖT. — särsk. med mer l. mindre förbleknad bet. i (artigt bedjande) anhållan (om hjälp o. d.) l. i utropsartade uttr. l. i tilltal, liktydigt med: snäll (se d. o. 5 b). Var söt och räck mig fatet! Tala inte om det, är du söt! Var du emellertid så söt och gör din far uti allt till viljes, så tackar du mig därför. MoB 2: 7 (1791). Inneliggande små bref var söt utdela! Bremer Brev 3: 465 (1856). Skriv snart och utförligt, är du så söt och rar! (Nyblom o.) Hamilton-Geete TvåVän. 285 (1896, 1950).
6) som är föremål för kärlek l. tillgivenhet l. uppskattning o. d.
a) (utom i β o. γ numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) om person: som man håller mycket av l. sätter stort värde på; älskad, (innerligt) avhållen (se AVHÅLLA III 2), kär (se d. o. I 1); särsk. o. vanl. (ofta med mer l. mindre förbleknad bet., bl. ss. uttryck för artighet l. vänlighet o. d.) i tilltal l. omtal l. utrop l. i (ingress i) brev (särsk. i förtrolig brevstil); äv. med bevarad bibet. av 5. Messenius Disa 23 (1611). Goe, söte husbonde. Chronander Vitt. 78 (1647). Jag kan knapt hålla pennan qvar i handen, då jag berättar .. at jag nu mist min Söte Vän. Björnståhl Resa 2: 226 (1776). Men en sak, min söta Herr professor (C. P. Thunberg), af Pipping ifrån Åbo har jag (osv.). Hjelt Medicinalv. 2: 113 (i handl. fr. 1787). Vanligen tilltalade han mig så: ”Söta lilla goda De Geer lilla”, och till och med en försupen vaktmästare fick någon gång i hastigheten heta: söta lilla. De Geer Minn. 1: 73 (1892). ”Två och två” fingo gå fram till ”söta fruns” (dvs. lärarinnans) bord för att stafva och ”lägga ihop”. Engelke Småstad 66 (1906). Moberg Rid 99 (1941; i skildring av ä. förh.). — särsk.
α) i uttr. söta far l. söta mor, äv. söta bror (oftast med adj. obetonat), kära (se KÄR I 1 f α) far l. kära mor, äv. kära bror; jfr BRODER 8 anm., FADER I 1 b, MODER 1). Söta Bror, trottas ej, så ofta som jag beswärar. Linné Bref I. 2: 114 (1747). I fullt språng .. kom Olle in uti sin Faders stuga. ”Söte Far”, ropade han med halfbrutna ord, ”Söte Far, kom ut!” Tessin Skr. 87 (1762). Söta mor kan intyga det, om hon har kurage att sjunga ut. Topelius Vint. 1: 214 (1859, 1880). Söta pappa har fått vidkännas de dryga bokräkningarne. Sturzen-Becker 2: 149 (1861). Söta far. SvHandordb. (1966; angivet ss. ålderdomligt). Nu måste mor berätta hur söta mor har det själv här ute (på Fituna). Widding Major. 62 (1969; i skildring av ä. förh.).
β) (numera bl. i vissa kretsar) om Jesus; särsk. i uttr. söte Jesus, förr äv. Herre söt, käre Jesus; särsk. i invokationer. Visb. 1: 440 (c. 1621: Herre söth). O söte Jesu, förbarma tigh öfwer migh. Bernhard Böön 3 (1671). Nåd och frid af Gud vår Fader förvärfvad genom vår Söte Frälsare Jesus Christus .. tilönskas Bror. KyrkohÅ 1927, s. 310 (1842). Heerberger NVard. 148 (1936). — särsk. (numera bl. mera tillf.) oeg., med förbleknad bet., om (religiös invokation påminnande) utrop ss. uttryck för förvåning l. bestörtning l. förskräckelse o. d. (jfr γ), särsk. dels med framförställt huvudord, i uttr. Herre min söta, ungefär liktydigt med: Herre Jesus (se HERRE 6 d β), dels elliptiskt, särsk. i uttr. du söte, Herre Jesus (se ovan). Nå herre min söta! — det är ju sjelfva Tiz? Almqvist DrJ 221 (1834). Jag for inte omkull .. Men du söte hva de sedan gjorde ondt i bröstet några dar. SD(L) 12 ⁄ 3 1905, s. 4. Men o du milde, o söte! .. Hon försöker huka sig ned så vattnet når henne till näsan — längre kan hon inte. Engström 1Bok 61 (1905).
γ) (vard.) med mer l. mindre förbleknad bet., i utrop l. tilltal uttryckande förvåning l. bestörtning l. försäkran l. vädjan o. d. (jfr β slutet), ss. bestämning till tilltalsord l. med underförstått huvudord (för att anslå en förtrolig ton); särsk. i sådana uttr. som kära söta, förr äv. söta kära, söta (lilla) du l. söta ni l. min söta, förr äv. söta. Bedlegr. 27 (1647: söta Kära). Dröj, söta, jag beder, / Dröj, sol, i ditt lopp! Valerius 2: 10 (1811). Men kära söta du, stå inte och häng som en fågelskrämma på en gärdesgårdsstör. Fitinghoff Näs. 217 (1895). Ah, ja, herr Örring, söta ni — gör det, spela för oss! — instämde de andra unga damerna. Ullman FlickÄra 144 (1909). Säg mig, min söta, hur (osv.). Hedberg Nationalmon. 126 (1923). Kära söta, vilka äventyr en gammal människa kan råka ut för! Widegren RaggUng. 98 (1938). Men söta lilla du, det är inte alls långt! Hedberg SistaSommarl. 233 (1942). SvOrdb. (1986).
δ) (†) i abs. superl., med förbleknad bet., ss. bestämning till tilltalsord (för att anslå en förtrolig ton), ungefär liktydigt med: synnerligen kära, (allra) käraste; dels attributivt (ofta föregånget av poss. pron. min, förr äv. med min efterställt), dels med utelämnat huvudord, ungefär liktydigt med: kära(ste) vän, skatt o. d.; ngn gg äv. använt vid omtal. Verelius Gothr. 259 (1664). Hvarmed iagh till dödhen ähr och förblifer min a. k. vehnss och sötestess hustruss trogne mahn och tienare. KKD 7: 64 (1704). Sötaste H:r D:r, sänd .. (guldfiskarna) straxt! Linné Bref I. 3: 213 (1759). Sötesta min fru! Jag har varit hos alla .. som lånar på pant. Envallsson Julaft. 21 (1801). Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert? Runeberg (SVS) 3: 244 (1841).
ε) med anslutning till 5 (o. 7): kär l. älskad; såt (se SÅT, adj. a); i uttr. söta(ste) vänner, äv. vän. Modée HåkSmulgr. 10 (1738). Söta wänner. Sahlstedt (1773). Det slag af vänskap, som vi nu beteckna med att ett par äro ”de sötaste vänner” eller ”såta kusiner”, hade sitt speciella ord .. funtfaddrar. Kock SpråkFörändr. 52 (1896).
b) (†) med sakligt huvudord: älskad; kär. Thetta wårt Söte Fädernesland. Sweriges Rijke. Svart Ähr. 48 (1560). Wår siäl har bästa hamn Uti thet söta och thet dyra Jesu Namn. Runius (SVS) (1704). Wårt Söta Modersmål blir dageligen bland osz så miszwårdat, at det är en ömkan. Dalin Arg. 1: nr 45, s. 3 (1733).
7) i fråga om synintryck: som gm sitt yttre verkar tilldragande l. väcker ömhet l. ger en känsla l. upplevelse av estetiskt välbehag l. glädje o. d. — jfr SMÅ-, SOCKER-SÖT m. fl.
a) om person (numera företrädesvis om kvinna l. barn) l. djur, äv. i överförd anv. om kroppsdel l. utseende l. ansiktsuttryck o. d. (jfr b): intagande l. vacker; täck l. näpen; motsatt: ful; stundom närmande sig bet.: sockersöt (se d. o. 2). En söt liten flicka. Ett sött leende, ansikte. Barnets söta fingrar. Hans hals är sööt och ganska lustigh, En sådana är min wen. HögaV 5: 16 (Bib. 1541). Det söta Barn had Lust till leek. Lucidor (SVS) 432 (1674). Korsz, hwad han är wacker! Nå, han är alt för söt! Han är för täck! Tessin Bref 1: 12 (1751). Söt brukas i famil. styl för Vacker, täck, intagande. En söt karl, en söt menniskja, en söt flicka, en karl, ett fruntimmer, en flicka af vackert utseende och intagande väsen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Och i spiltorna se’n så’na hästar! åh, de allra, allra, allra som sötaste hästar. Hedberg Sardou 41 (1866). Mamma trodde att henne yngste skulle bli ”en liten glad och trevlig själ” och fann honom ”söt som en liten ängel”. Vilken unge är ej det i moderns rosafärgade förstoringsglas? Lewenhaupt MinnV 9 (1936). Du må tro, att hon hade söta små bröst. Hedberg VackrTänd. 51 (1943). Det är inte statistiskt bevisat att söta flickor är dummare än fula, försvarade han sig helt korrekt. DN 23 ⁄ 8 1988, s. 17. — särsk. (med ordlekande anknytning till 1) i det hyperboliska uttr. hon är så söt att man kan (i sht förr äv. kunde) äta upp henne, ss. uttr. för att ngn är mycket söt. Weste FörslSAOB (c. 1817: kunde). Auerbach (1915).
b) om ngt sakligt (jfr a): estetiskt tilltalande, vacker; äv.: nätt; äv. ss. adv. Wärkeligen om icke ni dansar rätt sött, Herre. Lindahl Tanckef. 12 (1740). Hur sött månskenet slumrar der på kullen! Hagberg Shaksp. 12: 384 (1851). De allra som sötaste små sidenskor. Carlén Klein 91 (1861). (Under frihetstiden) tyckte man om det smånätta, det ”söta”, allt som var lätt och elegant. Grimberg SvH 409 (1908). En söt lampa med krusiduller. SvOrdb. (1986).
α) (numera mindre br.) om land(skap) l. ort o. d.: som har vacker l. idyllisk l. tilltalande natur; äv. (med anslutning till 4): förtjusande o. täck. Kling Spect. S 4 b (1735). Utan att vara det minsta förföljda lämnade vi denna lilla söta stad. 2MoB 1: 86 (1813). Björkö, det skall ju vara en rätt söt och vacker ö? Almqvist Amor. 195 (1822, 1839). Det svenska landskapet vimlar af idyller och blir någon gång till och med sött. Heidenstam Tank. 218 (1899).
β) (numera mindre br.) om färg l. form l. dyl.: intagande; äv. näpen; stundom närmande sig l. övergående i 8 (särsk. ss. adv.): insmickrande l. överdrivet sött; äv. dels substantiverat, dels oeg. At Patkull nu målade Ryszland så sött, hade den werkan, at öfwer några hundrade i sänder engagerade sig i Zarens tjänst. SvFatburen 4: 14 (1768). Rydberg DSkön. 234 (1889; substantiverat). Några söta, snälla och förståndiga vinterstycken i vispad grädde af Kindborg. Dessa taflor .. lära ju falla den goda stockholmspubliken på läppen. GHT 1897, nr 114 B, s. 1. (Degas) återger ljuseffekterna på teatern, visar dansöserna i det skarpa rampljuset, målar ljusdunklet i orkestern .. men alltid med afsky för det söta och sliskiga. Laurin Konsth. 435 (1900). Om samtliga färger i ett rum .. väljas ur samma eller närbelägna valörcirklar, uppstår visserligen en vacker färgsammansättning, som dock lätt blir ”söt”. HantvB I. 1: 335 (1934). Laurin BarnLivKonst 84 (1938).
8) [utvecklat ur (4 o.) 5] om person l. sak: mycket l. överdrivet söt (i bet. 5); äv. (o. numera vanl.): mer l. mindre nedsättande, på ett tillgjort l. insmickrande sätt söt l. behaglig l. angenäm l. vänlig, inställsam l. insmickrande l. fjäskig; jfr 7 b β. — jfr KONFEKT-, SIRAPS-, SMICKER-, SOCKER-SÖT m. fl.
a) om ord l. tal o. d., särsk.: fager (se d. o. 2 b); äv. om person, särsk. i sådana uttr. som vara söt i mun(nen) l. talet l. orden; äv. i överförd anv., om tunga l. mun o. d.; äv. ss. adv. G1R 3: 80 (1526). Thet skeer ock wel, at owenen haffuer een sööt tungo och lismar fast, giffuandes godh ord. LPetri Sir. 12: 15 (1561). Denne Gum(m)e Carlson i applary är söter i orden men en hufvudhbof och inthz bevänd mz hans söta ord. VDAkt. 1681, nr 207. War han doch så sööt i truten. Runius (SVS) 2: 198 (1707). Att secr. Junbeck .. talade sött för mig, huru han skulle recommendera mig. Nyrén Charakt. 101 (1780). Söta ord, sött tal; dessa uttryck medföra vanligen ett begrepp om opålitlighet el. falskhet. Weste FörslSAOB (c. 1817). (På) Söndagen .. kom .. (häxan) till oss, söt och slät i talet, som vanligt. Wigström Folkd. 1: 142 (1880). (Hon) var lika söt i rösten, som när hon bad far om en slant att köpa snask för. Olzon Llewellyn GrönDal 206 (1940). Söta ord och löften. SvHandordb. (1966). — särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Visb. 1: 416 (c. 1621). Söter i munnen, och falsker i grunden. Grubb 311 (1665). Sööt ordh frögda en dåra. Därs. 788. Under sötast ord och taal, Ofta håls förgiftet faal. Celsius Ordspr. 12: 63 (1714). Mången i talet är söt och rund, i hjertat menar han annorlund. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. göra sig söt, (gm söta ord l. smicker o. d.) ställa sig in l. fjäska l. göra sig till; förr äv.: (i tal l. handling) uppträda affekterat, göra sig viktig l. märkvärdig. En Borgar-Hustru giorde sig söt med råbråkade Franska ord. Dalin Arg. 1: 81 (1733, 1754). För ungefär trenne månader sen skref Kullberg mig till, att Sv. Academien vid Prinsessans ankomst ämnade göra sig söt, anställa en extra högtid. Tegnér Brev 2: 335 (1823). Cannelin (1939).
c) (numera föga br.) i annan anv. J genom theras söta predican och smeekiande oord förföra (de) theras hierta som enfållughe äro. Rom. 16: 18 (NT 1526; NT 1981: sin insmickrande svada). Wäl gikk Du söter ut og som en Konga-Wän, / Män kommer kanskie inn att här Darium fängzla. Börk Darius 229 (1688). Att Danskarnes utlagda snara icke skulle i förtid upptäckas, uppvaktades de Svenska sändebuden fliteligen med de sötaste försäkringar om benägenhet till evig fred och vänskap. Afzelius Sag. IX. 2: 106 (1860). (J. J.) Nordström (åtnjöt) utan gensägelse den största aktning inom det högvördiga ståndet, och när dess koryféer och han voro ense, är diskussionerna stundom söta af beröm. Wieselgren Bild. 391 (1874, 1889).
9) (vard.) i ironisk anv. av 4—7, om person l. sak l. beteende l. verksamhet: (allt l. just) ”fin” l. ”snygg” l. ”utmärkt” l. ”vacker”; elak. Det är just en söt juvel. Det var allt sött gjort! Tilas Ant. 1: 332 (1766). Ach hvad för raglande, hvad alltför söta gåssar! Bellman (BellmS) 4: 77 (1769). Det var han som lejde mej att mörda er .. det är en söt pojke. Blanche Våln. 736 (1847). Af mina vackra arbetsplaner blir väl ingenting, det är nog om jag lär mig lektor Almkvists små söta lexor. Lagerlöf Brev 1: 14 (1884). Sen Salo själv va här sista veckan me sina söta vänner och stal vårt mjöl o vårt socker o två hästar. Gripenberg KanonRöst 47 (1922). Den måtte vara en söt fan att ha att göra med. Sabla besserwisser! Hellström MorgSkälm 202 (1952).
10) [jfr 3] (numera föga br.) i fråga om bollspel; särsk. i uttr. söt och sur, om l. ss. namn på bollspelen lyrboll o. långboll (se d. o. 1), varvid de tävlande indelas i två lag kallade de söta (som slår bollen o. springer) o. de sura (som skall bränna de ”söta”); äv. om var o. en av deltagarna i det ”söta” laget. Bland bollspel utmärka sig: tolfmanna stick, söt och sur och peta boll. Ödmann Hågk. 110 (1830). De spelare, hvars anförare vunnit vid tekningen blifva ”söta” (”inne”), de andra ”sura” (”ute”). Balck Idr. 1: 96 (1886). NordKult. 24: 47 (1933).
11) [anv. möjl. utgående från 4 (i allmännare, ironisk anv.); jfr sv. dial. söt-knöl, armbågens yttersta del, ställe där det fort gör ont, om man stöter till det, stuss; jfr äv. d. det søde ben, armbågsbenets framskjutande led; se ELidén i MeijerbArk. 3: 103 f. (1941)] (vard.) i uttr. få på söta knölen l. ge ngn på söta knölen, få stryk l. ge ngn stryk (på ett ställe där det gör fort ont); äv. bildl.; jfr KNÖL 1 d. Blanche FlStadsg. 57 (1847). Och, vill Ni slåss och gräla blott, / Så ger jag er på söta knölen! SöndN 1863, nr 38, s. 2. Den där fick på söta knöln, sa Landahl, spelte kort (osv.). Ström SvOrdst. 256 (1929). SDS 5 ⁄ 10 1985, s. 54.
Ssgr (i allm. till 1): A: SÖT-APEL. äppelträdet Malus domestica Borkh. (som bär söt frukt), apel; förr äv. använt ss. sammanfattande term för alla odlade äppelträd; motsatt: surapel; numera bl. ngn gg, om förvildat exemplar av M. domestica med söt frukt. Rothof 719 (1762). Sötapel .. (dvs.) Apel som bär söt frukt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Men sötapeln vid brunnen, som mormor alltid varit så glad i, hade strukit med under vintern och bar varken blad eller blom. JordbrFörenBl(C) 1960, nr 16, s. 20. —
(1, 2) -BESK (numera bl. tillf.) om smak l. lukt: söt o. besk (se besk, adj. 1 a). Blom Med. 23 (1801). Osten efter den med kalk neutraliserade mjölken var .. sötbesk och starkt jäst. LAHT 1922, s. 42. I de små gatorna skramlar butiksdörrarna och det luktar sötbeskt av öl utanför kaféerna. Lundkvist FlodHav. 261 (1934). —
-BITTER. (numera föga br.) om smak: söt o. bitter; äv. bildl. Mijn hwassa, mijn skarpa sööt-bitterde Pijler / J mångens Bröst tappart insticker och hwijler. 3Saml. 88: 158 (1653). 2NF 9: 1182 (1908). —
(1, 2) -BLOMMA. (numera bl. tillf.) sötblomster. Koka Camilleblommer, Anisz, Söttblommer, medh gammalt Öhl. Lindh Huuszapot. 172 (1675). Krook Handköpsben. 141 (1951).
(1, 2) -BLOMSTER. växt vars blomkorgar i torkad form har sötaktig smak (i sht förr använd inom folkmedicinen); särsk. om Matricaria chamomilla Lin., kamomill (se d. o. 1); jfr -blomma, -kamill, -kulla, -tippor, -topp, -tuppa, -ört 4. Schroderus Dict. 127 (c. 1635). Sötblomster .. likaledes officinell och svettdrifvande genom sin rikedom på eterisk olja. Rebau NatH 2: 151 (1879). Ekelund Sillanpää Ängl. 19 (1925).
Ssgr: sötblomster-olja. (†) (i salva ingående) olja pressad ur sötblomster. Rålamb 13: 192 (1690). Därs. 194.
-BRÄKEN. (†) växten Polypodium vulgare Lin., stensöta (vars jordstam har söt smak). Franckenius Spec. C 1 b (1638). Sötbräken .. Inuti är .. (rotstocken) blekgrön, något saftig och sötaktig (hvadan växtens namn). Nyman HbBot. 191 (1858). Svensson Kulturv. 8 (1893). —
-BÄR. (numera bl. i vissa trakter) bär med söt smak.
a) om (o. möjl. delvis elliptiskt för) sötkörsbär. Man skulle tycka, att det i Karlstad skulle funnits de mest tacksamma ämnen för (U.) Troilis realistiska penna, t. ex. västgötarnas invasion i september med gråpäron, bergamotter och sötbär (osv.). Kjellin Troili 1: 98 (1917).
b) i annan anv. Lyttkens Växtn. 865 (1911; om måbär). Förr i världen var det .. vanligt att folk försökte .. skaffa sig extrainkomster genom att dra till stan och sälja egenhändigt plockade blåbär, lingon och vissa andra sötbär som smultron. Thomsen o. Linders All. 40 (1986).
Ssg: sötbärs-träd. (numera bl. i vissa trakter) till -bär a, = sötkörsbärs-träd. Knorring Ståndsp. 1: 53 (1838). Elida kunde på avstånd se torpet ligga där på strandängen omgivet av sötbärs- och krikonträd. Browallius Elida 111 (1938). —
(2) -DOFTANDE, p. adj. (söt- 1910 osv. sött- 1852) SvT 1852, nr 193, s. 4. Mödrarna fick inte ha sina ungar hos sig annat än när de skulle till de smaskande och sötdoftande måltiderna vid stinna bröst. Fridegård LHårdVid. 161 (1951). —
-FRI. (†) om mjöl l. säd o. d.: fri från sötma; äv. i utvidgad anv., om garanti: som säkerställer mjöl ss. fritt från sötma. Hvetemjöl .. sötfritt. SD 1892, nr 256, s. 2. 1NJA 1906, s. 417. —
(8 a) -GIFTIG. (†) om person: giftigt inställsam, giftigt sötsliskig. De söötgiftige, smickrande, hemska, waanartiga nebbmöss. UHiärne (SvNatL) 2: 162 (1665). —
-GRÄS.
1) (†) till 1: gräs av släktet Molinia Schrank (omtyckt ss. bete). Wahlberg Foderv. 89 (1835). Lyttkens Ogräs 83 (1885).
2) bot. till 2: om (det väldoftande) växtsläktet Cinna Lin.; äv. om arten Cinna latifolia (Trev.) Gris. Cinna .. Sötgräs .. efter lukt och smak. Fries BotUtfl. 3: 249 (1864). SvBotT 1997, s. 438 (om släktet). —
-GRÖT. (söt- 1678 osv. söte- 1835. söten- 1927) (numera bl. i vissa trakter) gröt (vanl. i söt mjölk kokt risgryns- l. korngrynsgröt) med söt smak. Columbus Ordesk. 19 (1678; uppl. 1963). Då få vi sötgröt också i qväll på julafton, mamma? Envallsson Julaft. 20 (1801). —
(1, 2) -KAMILL, äv. -KAMOMILL. (numera föga br.) sötblomster. Holmström Naturl. 151 (1895). Sonesson HbTrädg. 1120 (1926). —
-KLUBB. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (av klimp bestående) maträtt kokad av malt, rågmjöl o. vatten; jfr klubb, sbst.1 2 b, o. -klubba o. memma. I Dalarna .. förekom ännu på 1860-talet allmänt på långfredagen s. k. ”sötklubb”, som tillagades av malt och rågmjöl. Landsm. 1911, s. 527. Hälsingerun. 1980, s. 30. —
(1, 2) -KULLA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sötblomster; i sht i pl. Sötkullor, Söt- eller Chamillæ-Blomster (tages mot gulsot). Haartman Sjukd. 99 (1759). —
-KUMMIN, äv. -KUMMEL l. -KUMMIL. (†) sött kumminbrännvin. Bellman (BellmS) 5: 19 (1779). Björkman (1889). —
(4) -KVÄLJANDE, p. adj. (†) bildl.: som ger ljuva plågor. Lucidor (SVS) 38 (1668). Kolmodin QvSp. 1: 4 (c. 1710, 1732). —
-KÅL. [jfr surkål 1 b β; efter motsv. anv. av t. süss] (numera föga br.) i fråga om grafiskt arbete: utfört men (ännu) ej debiterat arbete. Fahlgren Boktr. 120 (1853). GrafUppslB (1951). —
-KÖRS. [sannol. delvis elliptiskt för sötkörs-bär (i bet. 2) l. sötkörsbärs-träd] (numera föga br.) sötkörsbär (se d. o. 2), sötkörsbärsträd; jfr körs 2. Laurell Träd 18 (1891). Fågelbär, sötkörs, sötkörsbär, fågelkörs. Törje Växtfört. 1: 83 (1938). BotN 1948, s. 394. —
-KÖRSBÄR~02 l. ~20. (söt- 1877 osv. söte- 1651 (: sötekörsbärsträd)) bot. o. trädg.
-KÖRVEL. (†) växten Myrrhis odorata (Lin.) Scop., spansk körvel. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 244 (1901). Lyttkens Växtn. 1: 511 (1906). —
-LIMPA. (numera mindre br.) (sötare) limpa; motsatt: surlimpa. På bordet stodo brickorna fulla av uppskuret bröd: surlimpa, sötlimpa (osv.). Suneson GGrund 93 (1926). JordbrFörenBl. 1957, nr 47, s. 13. —
-LUPIN. förädlad foderväxt av släktet Lupinus Lin. UNT 29 ⁄ 1 1941, s. 6. (Av gullupin) har (man) lyckats framställa giftfria sorter, sötlupiner, som är användbara som foderväxter. NE 8: 187 (1992). —
-LÄPPAD, adj. (†) som är begiven på sötsaker; äv. bildl.: som smickrar l. gör sig till (jfr söt, adj. 8). Celsius Ordspr. 11: 345 (c. 1710). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-MANDEL. fruktkärna av trädet Amygdalis communis Lin. var. dulcis DC; äv. koll.; jfr mandel o. bittermandel. ApotT 1739, s. 2.
Ssg: sötmandel-olja. (numera föga br.) mandelolja. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 104. Bittermandeloljan .. härsknar något lättare än sötmandeloljan. Simmons Jönsson 378 (1935). Krook Handköpsben. 141 (1951). —
(3 b) -MJÖLK. (söt- 1595 osv. söte- 1535. sött- 1581) färsk mjölk; motsatt: dels sur mjölk, dels oskummad mjölk. G1R 10: 269 (1535). De getter eller den ko, som .. medtagas för att åt slåtterfolket lämna litet sötmjölk till omväxling med .. filmjölken. Hellström NorrlJordbr. 508 (1917). SvOrdb. (1986; angivet ss. föråldrat).
Ssgr: sötmjölks-kalv. lant. kalv som föds upp på oskummad mjölk. Juhlin-Dannfelt 189 (1886). En del bönder specialiserade sig på uppfödningen av sötmjölkskalvar, andra ökade den gamla tillverkningen av smör i hemmet och sålde smöret på torget. Pers LärBondTidn. 189 (1948). HT 1983, s. 47.
-ost. (förr) ost tillredd av sötmjölk; motsatt: surmjölksost. TullbSthm 18 ⁄ 6 1582. Extra god Sötmjölks-Ost är til salu uti huset N:o 150 vid lilla Köpmans-Torget. DA 1771, nr 47, s. 2. SAOL (1973). —
(8 a) -MUNNAD, adj. (†) eg.: som har söt mun; anträffat bl. bildl.: som är söt i munnen, som smickrar. Du sötmunnade skalk! Envallsson Nybygg. 50 (1783). —
(7) -NOS. (vard.) söt, intagande, charmig person, vanl. kvinna l. barn; särsk. ss. smeksamt tilltalsord, ungefär liktydigt med dels: raring l. älskling, dels: min kära; äv. om djur; äv. (tillf.) om sak. Hagberg Shaksp. 3: 302 (1848). Dessa små sötnosar (till råttor) bodde i en liten fogelbur, och denna bur tog jag med mig till skolan tisdag morgon. Adelsköld Dagsv. 1: 45 (1899). Lilla dumma ponken, lilla sötnos, vad vill han här, jollrade hon ömt. Krusenstjerna Pahlen 2: 85 (1930). Han har fått fram en kniv .. Det är den här sötnosen, ser du! Fina fisken av stål! Som man gällar bondjävlar med! Lundkvist Vindingev. 258 (1956). Flickornas sötnos Johan Widerberg brer ut sig på bioduken i höst. Expressen 28 ⁄ 8 1998, s. 14. —
-OST. (i vissa trakter) om (på olika, i sht regionalt växlande sätt tillredd) ost(rätt) väsentligen tillredd genom att löpnad ostmassa kokas in i vassla tills den blir brun o. söt. Schroderus Comenius E 5 b (1639). Sötosten var .. mycket söt, inte genom tillsats av socker utan genom sammankokning. Nordström Luleåkult. 78 (1925). Land 1984, nr 1, s. 21.
Ssg: sötost-kaka. (förr) Warg 488 (1755). (Vid bröllopsgästabud bjudes bl. a.) en pannkaka .. samt en söt-ostkaka. NorrlS 1—6: 77 (c. 1770). —
-PAPRIKA. bot. (sallads)frukten Capsicum annuum Lin. (med söt, mild smak). Linell Nyttov. 154 (1955). —
-POMERANS. (†) brännvin kryddat med pomerans (se d. o. 4 (o. 5)) med söt smak. För sötkummil, söt-pomerants, fängkål .. och andre flere krydd-bränwiner betalas en kanna med fyratio skilling. PH 13: 421 (1786). Sehlstedt 2: 206 (1862). —
-POTATIS. [rotknölen har söt smak] bot. (den ätliga) rotknölen Ipomoaea batatas (Lin.) Poir., batat (se d. o. 1); äv. koll., om sådana rotknölar i sht använda (kokta l. stekta o. d.) ss. (del av) maträtt; äv. om växten. Kl. 1 middag, hvarvid serveras en kötträtt, fläsk, oxkött .. sötpotatis, rödbetor och ris. Roos ResAmer. 62 (1851). Bataten, som till sitt växtsätt erinrar om potatisen .. (innehåller) betydliga mängder socker, varav också namnet sötpotatis. Sörlin Växtv. 62 (1927). Rotknölarna på sötpotatisen som legat och grott, skuros i små bitar och sattes på sandjord. Wieselgren Waln LandsflH 82 (1934). Batat .. sötpotatis .. art i familjen vindeväxter. NE 2: 331 (1990). —
-ROT. bot. (söt- c. 1740—1951. söte- 1638—1659)
1) (numera mindre br.) om (den i läkemedel l. sötsaker använda) roten av växten Glycyrrhiza glabra Lin., lakritsrot (se d. o. 1); äv. om växten. Franckenius Spec. B 4 b (1638). Krook Handköpsben. 141 (1951; om roten).
2) (†) (rot av) växten Gentiana purpurea Lin., baggsöta. ÖoL (1852). Krook Handköpsben. 141 (1951; om roten). —
-RÄTT. (numera föga br.) söt maträtt; särsk. (o. i sht): dessert l. efterrätt. Rät-terna ombyttes hastigt, än kötträtter, än söträtter. Kræmer Orient. 20 (1866). Som söträtt .. charlotta parisienne och till avslutning frukt och konfekt. Furuhjelm StigOron 44 (1935). —
-RÖNN. bot. växten Sorbus aucuparia Lin. var. edulis Dieck, mellaneuropeisk rönn (med söta bär). LAHT 1892, s. 379. —
-SAK. om sockerrik o. sötsmakande matvara l. maträtt; särsk. (o. numera företrädesvis) om choklad l. konfekt l. ”godis” o. d.; äv. bildl.; i sht i pl.; jfr -klifs, -vara. (Fr.) Prenez donc aussi des confitures .. (sv.) Tager också af sötsakerna. Mont-Louis FrSpr. 180 (1739). Herr löjtnanten missförstår meningen af mina ord; jag är ej van att inrulla dem i sötsaker. Carlén Rosen 418 (1842). Sötsaker .. (dvs.) Hvarjehanda söta saker, såsom konfekt, sylt, bakelse. Dalin (1854). Den menliga inverkan på folkhälsan som bl. a. vår höga konsumtion av sötsaker förorsakar torde numera vara oomtvistad. MotRiksd. 1981—82, nr 143, s. 1.
-SALT. salt o. söt. Dricka blod! utbrast Sfihlis. — En mustig sötsalt dryck, förklarade Birkenbaum lugnt. Lundquist Blaumans DödSkugg. 113 (1925). —
-SLISK. alltför l. överdrivet söt mat l. dryck; sötsak(er). Möller (1790). Tårta och sötslisk, aldrig är det annat. ICAKurir. 1988, nr 29—30, s. 7. —
-SLISKIG.
1) om mat(rätt) l. dryck o. d.: sliskig o. söt, som har alltför l. överdrivet söt smak. Punschen är sötsliskig. Zeipel Set. 1: 222 (1847). Smaken (på vinet) är sötsliskig och fadd. Expressen 28 ⁄ 5 1992, s. 15.
2) i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr söt, adj. 8 a, b); särsk. dels: överdrivet l. alltför insmickrande l. inställsam l. fjäskig, dels: överdrivet osv. känslosam; stundom allmännare, närmande sig bet.: motbjudande l. äcklig o. d. Hammarsköld SvVitt. 1: 181 (1818). En fjäskig, sötsliskig och rödkindad ung man. Wester Gorkij Ute 6 (1918). John Hughes-film .. (är) så olidligt sötsliskig att den får Shirley Temple-filmerna att framstå som seriös dramatik. Expressen 15 ⁄ 2 1998, s. 54.
Avledn.: sötsliskighet, r. l. f. till -sliskig 1, om förhållandet l. egenskapen att vara sötsliskig; äv. bildl. Åtminstone vill jag långt hellre höra sanning än komplimenter, jag afskyr all sötsliskighet. VBenedictsson (1875) hos Lundegård Benedictsson 41. IllSvOrd. (1955). —
-SMAKANDE, p. adj. som har söt smak; äv. bildl. SD(L) 1894, nr 8, s. 10 (bildl., om konst). En lackask med sötsmakande kakor. Linder Resa 105 (1919). —
-SNASK. (numera föga br.) jfr snask, sbst.1 2. Vi försågo oss vid uppgången (till teatern) med litet sötsnask. MoB 2: 200 (1800). Nordensvan SvTeat. 1: 146 (1917). —
(7) -SNUT. (†) ss. smeksam benämning på person; jfr snut, sbst. 3 a. Jag ville vagg’na och vyss’na / och säga: tu lu, lilla sötsnut. Fröding Stänk 75 (1896). —
-SOPPA. (numera mindre br.) soppa (se soppa, sbst.1 2) med söt smak (av sviskon l. russin o. d.); äv. bildl. Salé 8 (1664). Visst är det idylliskt vid Ringsjön, rena sötsoppan ibland. Jönsson ÄnSjung. 124 (1941, 1954). —
(3 a) -SPAD. (tillf.) jfr spad 2. Nu får vi väl hålla oss i sötspa’t — Östersjön, menar jag. Engström Bläck 65 (1914). —
-SUR.
1) till 1, om frukt, bär l. matvara o. d.: (både) söt o. sur, sursöt (se d. o. 1). Sötsura bär. Sööt-surt Bröd. Rålamb 13: 72 (1690). Warg 34 (1755; om smak). Saltad sik, stekt .. ätes med brun sötsur sås. Nordström Matlagn. 92 (1822). Fabrikens officerare .. bjöds på ett buffébord med sötsura gräddostar. Ruin Spänningar 136 (1987).
2) till 2: (både) söt o. sur. Fågel märkte en liten pust av spritlukt i luftens sötsura rök. Warburton Oe Mardröm. 147 (1969).
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2): som visar l. kännetecknas av en blandning av söt o. sur inställning, ofta i form av en söt o. rar mask (uttryck l. min l. yttrande), sursöt (se d. o. 2); samtidigt elak o. vänlig, syrlig (se d. o. 4). En sötsur min. Recensionen var sötsur. Stiernhielm Harm. 72 (1668). Jag vet intet hvad jag skall svara på denna sötsura complimenten. Eurén Kotzebue Redl. 17 (1797). Hon vände sig till Gabriel Tollin med ett menande, sötsurt leende. Lundegård Prom. 2: 108 (1893). I bondeförbundets program förefaller vänskapen med socialdemokraterna ganska sötsur, tycker Eskilstuna-Kuriren. SvD(A) 19 ⁄ 7 1934, s. 4.
Avledn.: sötsurhet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara sötsur; särsk. till 1. SAOL (1950). —
-SYRLIG. (både) söt o. syrlig. Aprikoser wärderas för sin ljufliga söt-syrliga smak, och tidiga mognad. Fischerström 1: 150 (1779). Fyll burkar med sötsyrlig paprikasallad. ICAKurir. 1986, nr 35, s. 20.
Avledn.: sötsyrlighet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara sötsyrlig; särsk. i bildl. anv. Vi beskåda hvarandras naturornamentala prestationer med ett intresse, som har en lätt bismak af sötsyrlighet: en och hvar känner ju sig ”stolt öfver sin egen vattvälling”. Gellerstedt Hult 164 (1906). —
-SÖT. (söt- 1917. sött- 1792) (†)
2) till 8: mycket insmickrande; anträffat bl. ss. adv. Synas .. (imitatorer) i det behageliga, i det täckta, så grina de söttsött, som en verliebt Harlequin. Thorild (SVS) 3: 231 (1792). EP 1792, nr 15, s. 4. —
(8) -TALIG. (†) som talar sött; smickrande l. inställsam. Schroderus JMCr. 588 (1620). Hamb. (1700). —
(1, 2) -TOPP, r. l. m., l. -TOPPA, r. l. f. ? (†) i sg. o. pl.: sötblomster. Franckenius Spec. A 3 b (1638: Söttopper, pl.). Gellerstedt NerFl. 97 (1831). —
(1, 2) -TUPPA, r. l. f., l. -TUPP, r. l. m.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sötblomster; i pl. äv. (o. vanl.) med singular bet. VetAH 1741, s. 87. Iverus VästmFanerog. 252 (1877: Söttuppa). Bolin Åkerogräs. 104 (1926: Söttupp). Det växte massor av kamomill, söttuppor som mina föräldrar kallade dem, utmed vägen som gick mellan byn och slottet. Fridegård LHårdVid. 231 (1951).
2) (i vissa trakter) växten Trifolium pratense Lin., rödklöver. AfhNaturv. 2: 141 (1831). Wiström VäxtnDal. 5 (1907). —
(6, 7) -UNGE.
1) (numera bl. tillf.) (smeksamt) om l. till avhållen l. söt person; särsk. dels (o. urspr.) om barn, dels (o. vanl. med förbleknad bet.) om kvinna: sötnos, hjärtunge; äv. om djur; förr äv. bildl.; stundom äv. i ironisk anv. Juslenius 188 (1745). ”O du lilla kära sötunge!” fortfor Petrea, i det hon ville kyssa sin lilla fånge (ekorren). Bremer Hem. 1: 77 (1839). Hon var grundligt förkyld, sötungen. Nyblom (o. Hamilton-Geete) TvåVän. 60 (1876, 1950). Cavallin Kipling Gadsby 78 (1897; om skor). ”Nog är du en vacker sötunge”, sade gumman .. ”men en stor kanalje är du nog ändå”. Lagergren Minn. 2: 91 (1923). särsk. (†) med förbleknad bet., eufemistiskt, om glädjeflicka. Wallenberg (SVS) 2: 25 (1771). Ser ni ej huru ofta man förer de vackraste sötungar till Tukthuset, icke derföre att de äro så vackra, utan derföre att de äro så odygdiga? Thorild (SVS) 3: 87 (1791). Han går på jagt efter sötungar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Braun Borup 62 (1860). —
-VARA. (naturligt l. konstgjort) söt produkt ss. socker, sirap o. d.; äv. sötsak(er); i sht i pl. Almström Handelsv. 273 (1845). Choklad, sötvaror och andra dylika tillverkningar måste .. karakteriseras såsom lyxvaror. Motion i 1 kam. 1933, nr 106, s. 26.
-VATTEN.
1) till 1: särsk. (i fackspr.) vid sockerframställning, om vatten med låg sockerhalt erhållet vid tvättning av slamfilterkaka o. cistern. Vi (är) i stånd att .. bestämma förlusten af socker i .. sötvattnet, benkolen, korteligen i alla ämnen som möjligen kunna medföra socker och åstadkomma förlust i fabrikationsutbytet. Grönberger Hvitbet. 39 (1872). (På ett sockerraffinaderi) fanns en quadruple-effet för inkokning af sötvatten och saft från Steffens Ausscheidung. TT 1897, K. s. 4. Det tunna sötvattnet uppsamlas .. i en särskild cistern och användes sedan efter behof i stället för rent vatten till uppröring af stärkelsen före konverteringen. Därs. 1900, K. s. 22.
2) till 3 a, om vatten som har en salthalt lägre än en promille, färskvatten; särsk. dels om vatten i insjö l. innanhav l. vattendrag o. d. (motsatt: saltvatten), dels om vatten avsett att förtäras l. användas vid hantering av livsmedel, dricksvatten. Florinus Voc. 136 (1695). En simmande menniska flyter lättare i saltvatten än i sötvatten. Berlin Lrb. 197 (1880). Båten (blev) .. försedd med sötvattenkokare, för att kunna vid behof mata pannorna med sötvatten. TT 1889, s. 168. Jag har aldrig .. frusit så våldsamt. Men så var det ock så kallt ute, att sötvattnet frös till is. Munsterhjelm NIsh. 101 (1911). (Öringstammarnas) exponering för fångst i havsfisket varierar .. och försvårar en allmän beskrivning av hur fångsten av ostkustöring fördelas på hav, kust- och sötvatten. FiskFrit. 105 (1978). Jak. 3: 12 (NT 1981).
-biologisk. Södra Sveriges fiskeriförenings styrelse (har) anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes .. lämna anslag .. till .. ett sötvattenbiologiskt laboratorium. BtRiksdP 1908, 9Hufvudtit. s. 359.
-fauna. jfr fauna 1. Auerbach (1915). Förekomsten av en otvetydig sötvattensfauna i strandvallar .. mot Östersjön tolkades .. så, att dess bäcken en gång måste hava bildat en från havet helt avsnörd insjö. SvNat. 1927, s. 9.
-fiske. Gotlands sötvattensfisken .. hafva betydligen aftagit .. till följd af verkstäld afdikning och torrläggning af åtskilliga myrar och träskbottnar. LAHT 1886, s. 29.
-form. särsk. zool. o. bot. om form (se d. o. I 9 slutet) som förekommer i sötvatten. Thorell Zool. 2: 303 (1865).
-formation. geol. formation (se d. o. 2 a α) som uppkommit i sötvatten. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 486.
-lera. jfr lera, sbst.1 1. Holmström Geol. 124 (1877). (Det) finnes .. från Kiel till Finska viken, flerestädes under torfmossarne sötvattensleror med lemningar af arktiska växter. Nathorst JordH 945 (1894).
-märla. zool. sötvattenslevande kräftdjur av släktet Rivolugammarus; jfr märla, sbst.1 1. Uppl. 1: 151 (1901). I vissa av våra större sjöar förekommer sötvattensmärlorna .. så talrikt, att de är av största betydelse som näring åt många sötvattenfiskar. BokNat. Liv. 316 (1951). Sötvattensmärlor .. (dvs.) släkte .. med två arter i nordiska sötvatten; R. Pulex förekommer mest i rinnande vatten, medan R. lacustris är vanligare i sjöar. NE (1995).
-pärla. zool. pärla som bildats i sötvattensmussla. Den andra stora hufvudarten (av äkta pärlor), sötvattenspärlorna, är en produkt af Margaritana margaritifera .. och lämnar äfven (den) ett mycket betydande tillskott till pärlmarknaden. 2NF 22: 721 (1915).
-sjö. JernkA 1828, Bih. s. 20. Sjöar med eller utan aflopp .. (är) söt- eller saltvattenssjöar. Småningom (försötas) vattnet i saltsjöar .. om aflopp beredes för detsamma. Hagman FysGeogr. 79 (1903).
-sköldpadda. om i sötvatten (o. brackvatten) levande sköldpadda; i ä. zoologisk systematik dels om släktet Emys Brongn. i familjen Emydidae (sumpsköldpaddor), dels, i pl., äv. om familjen. Scheutz NatH 126 (1843). Dalin (1854; om släktet Emys Brongn.). Rebau NatH 1: 508 (1879; om familjen). Alligatorsköldpaddan sättes högst bland alla sötvattenssköldpaddor. Olzon Rawlings Hjortk. 188 (1943).
-ål. zool. ål tillhörande arten Anguilla Anguilla Lin. (som mestadels lever i sötvatten); förr äv. om släktet Anguilla Schrank 1798. SvTyHlex. (1851). Stuxberg Fisk. 149 (1894; om släktet). Den s. k. vanliga ålen eller sötvattensålen, som den även kallas, ehuru den egentligen är en oceanisk fisk. Rosén o. Molander Havsfisk. 125 (1923). —
-VEDEL. bot. växten Astragalus glycyphyllos Lin., som har söt, lakritsliknande smak; jfr -kloärt. NormFört. 23 (1894). —
-VICKER, äv. -VICKA. (förr) om ärtväxt tillhörande släktet Vicia Lin., dels om Vicia narbonensis Lin., dels om Vicia sativa Lin. var. scotica Alef. LAHT 1893, s. 75 (om V. narbonensis). Vicia scotica Alef. (dvs.) Sötvicka. Lyttkens Växtn. 637 (1908). SAOL (1973). —
-VÄPPLING. bot. ärtväxt tillhörande släktet Melilotus Mill. Franckenius Spec. D 1 a (1638). Melilotus altissimus .. (dvs.) Stor sötväppling. Weimarck SkånFl. 408 (1963). jfr fält-, strand-sötväppling. —
-ÄMNE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 16662). (†) ämne med söt smak. Det är förmodeligen ännu obekant at alla feta eller utpressade oljor af naturen med ett sötämne äro begåfvade. Scheele BrunB 205 (1783). —
-ÄPPLE. (söt- c. 1635 osv. söte- 1642) (numera mindre br.) äpple med söt smak. Schroderus Dict. 62 (c. 1635). Sötäpplen kunna .. kokas i lingonsaft och användas i soppor eller till tarfligare efterrätter. Langlet Husm. 657 (1884). SAOL (1973).
-ÖL. (förr) enklare, sött (överjäst) öl, svensköl. HovförtärSthm 1577A, s. 5. Det gamla kraftiga ölet, kändt under namn af ”Svenskt öl”, ”Prest-öl”, ”Söt-öl”, är .. numera en sällsynthet, som ej en gång återfinnes i presthus på landet, der man fordom alltid gjorde ost och bryggde öl par excellence. Hagdahl Kok. 1127 (1879). TIdr. 1895, s. 484. —
(1, 2) -ÖRT. om växt med söt smak l. lukt.
1) [jfr ä. t. likbetydande süsswurzel] (†) växten Glycyrrhiza glabra Lin., lakritsrot; jfr söt-rot 1. VarRerV H 3 b (1579).
2) (†) växten Galium verum (i ä. botanisk systematik: luteum) Lin., gulmåra (med stark, söt lukt). Linné Sk. 270 (1751).
3) (†) växten Heracleum sphondylium Lin., björnloka. (Växten) kallas Sötört, emedan af stängelen, då den skafves och får ligga, ett sockerartadt ämne utvittrar. Ödmann Kamtsch. 145 (1787). Kyrkoherden Ödman nämner i sin Beskrifning om Kamtschatka .. at Sötörten .. gifwer Socker-mjöl. IT 1791, nr 23, s. 2.
B (†): SÖTA-BRÖDSDAG, se C.
C: SÖTE-BRÖD. (söt- 1526 (: sötbrödz daghe(n))—1953. söta- 1526 (: sötabrödz daghar). söte- 1692 (: sötebrödsdagar) osv. sötz- 1526 (: sötzbrödhzdaghen))
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: sötat bröd; äv. bildl. Libum .. (dvs.) honungzkaka, limpa, sötebröd. Cellarius 102 (1729). Med öfverträdelse af stapelrätten funno .. (övre Finlands borgare) en nordsvensk upplagsplats, som tog broderslott af vinsten och ville hafva ännu mer oförtjänadt sötebröd i denna onda tid. Högberg Vred. 2: 198 (1906). En stark lukt af sötebröd och likör. Lindsström Deledda OndVäg. 120 (1907).
2) till 3 c: osyrat bröd; numera bl. i ssgrna sötebröds-dag, -högtid. Swedberg (1722). WoJ (1891). Ssgr:
sötebröds-dag.
1) (i ä. bibliskt språk) till -bröd 2, om var o. en av de sju dagar som utgjorde den judiska påskhögtiden (då judarna enl. 2 Mos. 23: 15 skulle äta osyrat bröd); vanl. i pl., om det osyrade brödets högtid, påskhögtiden. På första sötzbrödz daghen thå man offradhe påschalambith. Mark. 14: 12 (NT 1526; Bib. 1981: det osyrade brödets högtid). Den femtonde, eller nästföljande (dagen) war den stora Påska högtidsdagen, och denna samt de sex följande woro sötebröds-dagarna, eller Sötebröds-högtiden, emedan folket på dem ej fick äta surt bröd. Hof Förkl. 141 (1765). BonnierLex. (1966).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, särsk. (o. vanl.) i pl., ungefär liktydigt med: behaglig l. bekymmerslös l. sorglös tillvaro (jfr god-dagar). Wi äte nu och lefwe wel, I thesza sötebrödsdagar. Swedberg SabbRo 1314 (1692, 1712). Med april månads början voro mina sötebrödsdagar slut. De Geer Minn. 1: 117 (1892). Vilken sötebrödsdag efter veckans pina och lördagens fasta. Hagman Pakkala FinBarn 189 (1942). Nu är sötebrödsdagarna slut för simmarna. DN(A) 4 ⁄ 10 1964, s. 28.
-GRÖT, -KÖRSBÄR, -MJÖLK, -ROT, -ÄPPLE, se A.
D (†): SÖTEN-GRÖT, se A.
E (†): SÖTS-BRÖDSDAG, se C.
F (†): SÖTT-DOFTANDE, -MJÖLK, -SÖT, se A. —
(4) -TVINGANDE, p. adj. (†) (både) behaglig o. tvingande. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 21 (1669). Stoor ting förståndet underbockar / Med en sött-twingand lämplighheet. Columbus (SVS) 1: 38 (1674).
SÖTAKTIG, adj. [jfr d. sødagtig]
1) till 1, 2, 7: som är något l. en aning söt; stundom (särsk. om doft, odör o. d.) närmande sig l. övergående i bet. dels: motbjudande l. äcklig, dels: jolmig (se d. o. 1 c). Ett sötaktigt päron. Kött med sötaktig smak. En sötaktig doft av hyacinter. Thet som söötachtigt är begärar magan ganska gärna. Bullernæsius Lögn. 138 (1619). Sassafrasolja .. (har) en egen sötagtig ej oangenäm lukt. Berzelius Kemi 4: 420 (1827). Man talar t. ex. om en intensiv, ihållande besk smak, sötaktigt besk smak, saltaktigt besk, äckligt sötaktig (osv.). Öhrvall Smaks. 15 (1889). Medan doften från de blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot hufvudet som ett opiumrus. Zilliacus Mar. 94 (1890). Att flertalet soldater i ett italienskt regemente kunna ha manligt vackra ansikten och att de rent sötaktiga äro ungefär lika vanliga som de speciellt fula i ett svenskt regemente. Laurin Folkl. 32 (1915). Vi kokade på prov några av .. (jättekrabborna) och funno köttet riktigt välsmakande om än något grovt och sötaktigt. Macfie o. Westerlund Wasaw. 219 (1935). Lukter — den sötaktigt kvalmiga men ändå sunda ångan av kroppshålor och friska vätskor, av födelsehinnor, rent blod. Gyllensten Pal. 15 (1970).
2) (†) till 4 o. 8: söt l. smickrande. Genom fager hy och sötachtigh ord, / Är och blijr månger man förgiord. Rudbeckius Starcke D 3 b (1624).
3) i bildl. anv. av 1, särsk. i fråga om litteratur, musik o. konst(verk), motiv, färg o. d., stundom äv. om konstnär: något söt; ofta närmande sig l. övergående i nedsättande bet., särsk. dels: alltför söt, sliskig, äcklig (jfr söt, adj. 8), dels: sentimental, romantisk, ”feminin” o. d.; äv. ss. adv. Idealiseringen är lika sötaktig som målningssättet är slätt och oljetrycksartadt. Nordensvan KonstH 271 (1900). Herdepipans sång, det är just Heidenstams antik i Vallfart och vandringsår, en primitiv, lifsvarm, oskuldsfull, men likväl icke sötaktig, utan egendomligt frisk antik. Böök SvStud. 128 (1913). Flickböcker från Amerika, ännu mera sötaktigt fadda och hjärteljuveligt ädla än förr i världen. Berg ModAmer. 185 (1925). Det fatala, trasiga, vilda tragiska gav honom ett slags sötaktig .. skamsen vällust. Siwertz Låg. 204 (1932). (U.) Beijboms bok är insiktsfull och rolig, det senare använt utan all banal och sötaktig bismak. UNT 10 ⁄ 11 1995, s. 16.
Avledn.: sötaktighet, r. l. f. till sötaktig 1, 2: egenskapen l. förhållandet att vara sötaktig; äv. bildl. (jfr sötaktig 3). Schultze Ordb. 4694 (c. 1755). Det vinnande i .. (M. v. Schwinds) sagobilder .. är friheten från all affektation och allt pedanteri, från all falsk romantik, all sentimentalitet och sötaktighet. Nordensvan KonstH 125 (1900). Väderöns betesmarker är ett nordiskt Arkadia, en idyll, där vinden svept bort all sötaktighet och tuktat naturen till stram klassisk stil. TurÅ 1949, s. 317. —
SÖTHET, r. l. f. [fsv. söthet] om egenskapen l. förhållandet att vara söt; särsk.
1) (numera bl. tillf.) till 1: söt smak, sötma; äv. bildl. Lælius Bünting Res. 1: 96 (1588). Östergren (1953).
2) (numera mindre br.) till 4: ljuvlighet; behag. PErici Musæus 1: 85 b (1582). Then him(m)elska söötheet, som är i thet leffuandes Land. Phrygius HimLif. 23 (1615). Fröding Kusinbr. 14 (1880).
3) (numera mindre br.) till 5: vänlighet, godhet. Dahm Skolm. 155 (1846). Tavaststjerna Marin 95 (1890).
4) till 7: näpenhet; stundom nedsättande. Eichhorn Stud. 2: 50 (1872). Hon var .. en verklig skönhet .. Inte ett av de där småtäcka nordiska ansiktena, där dragen liksom flyter ihop i en allmän söthet. Siwertz Förtr. 147 (1945).
5) (†) till 8: smicker. Then sin fiende förgöra wil, / List och sötheet brukar han ther til, / Och häller sigh til honom som en Wen, / Til thes han bräcker både hals och been. Rudbeckius Starcke D 3 a (1624).
SÖTIG, adj. (-ig c. 1755 osv. -ug 1741) (numera föga br.) söt, något söt; i sht om säd l. mjöl l. bröd: fadd o. söt. VetAH 1741, s. 236. Sötig säges om säd som börjat mälta på åkern. Mjöl deraf ger dåligt bröd. Svederus Hlex. 495 (1869). SAOL (1973).
Avledn.: sötighet, r. l. f. (numera föga br.) förhållandet l. egenskapen att vara sötig. Weste (1807). IllSvOrdb. (1955). —
SÖTING, m.//ig. till 7, om l. till söt l. intagande person; äv. bildl. Edgren Lyck. 216 (1887). O, det är mina perenna, såna sötingar, som kommer upp i år med. Bruncrona Par. 165 (1939). VeckoJ 1973, nr 7, s. 55. jfr smicker-söting. —
SÖTNA, v., -ing. till 1: bli söt(are); jfr sötma, v. Helsingius Hh 1 b (1587). (Till) En Citron-Kaka. Man tager tie Citroner til ett stort Fat .. och lägges tiockt med Socker, at de få stå och sötna. Oec. 215 (1730). SAOL (1986).
Särsk. förb.: sötna till. till 7: bli (ännu) sötare (i sht om kvinna). Ty vacker var hon, vackrare nu än någonsin. ”Alla flickor sötna till på vårsidan”, plägade Figge säga. Nordensvan Figge 50 (1885). Trenter Dock. 218 (1959).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content