publicerad: 1939
LAG la4g, sbst.1, r. l. f. l. m. (Rom. 3: 19 (NT 1526) osv.) ((†) n. Lucidor (SVS) 198 (1672: ett under-Lagh); se vidare anm. nedan); best. -en; pl. -ar ((†) -er BtFinlH 3: 414 (1558), LejonkDr. 15 (1689). Anm. I ä. tid förekommer stundom i bet. 1, 2 o. 4 (liksom i fsv.) den neutrala pl.-formen lag med sg. bet. JönkTb. 108 (1522), SynodA 2: 32 (1585)).
Ordformer
(lach 1544. lag(h) 1521 osv. laug(h) (lawg) 1535—1566. lau- (i ssg) 1552 (: laubodhen). sg. best. lagien(n) 1588—1590)
Etymologi
[fsv. lagh, urspr. n. pl., senare äv. f. sg., motsv. d. lov, r., isl. lǫg, n. pl., fsax. gilagu, n. pl., bestämmelse, öde, lott; jfr feng. lagu, f., eng. law (lånat från nord. spr.); till LIGGA; eg.: ngt fastställt, bestämmelse; eg. samma ord som LAG, sbst.3; den icke-neutrala sg.-formen lag uppkommen av n. pl. best. lagen. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr t. gesetz, lag, till setzen, sätta, gr. ϑέμις, bruk, sedvänja, till τίϑημι, jag ställer l. lägger. — Jfr LAGA, adj., LAGISK, LAGLIG, LAGOM]
1) av vederbörande myndighet fastställd generell rättsnorm gällande för ett land l. rike l. därmed jämförligt område; i fråga om förh. i Sv. numera i juridiskt fackspr. i sht om dylik rättsnorm som undergått granskning av lagrådet l. blivit i grundlagen betecknad ss. lag samt blivit fastställd samfällt av konung och riksdag resp. kyrkomöte (motsatt: förordning); äv. (i sg. l. i pl. med koll. bet.) sammanfattande, om de för ett land osv. gällande rättsnormerna av ovan angivet slag. Följa lag(ar) och förordning(ar). I lagens namn. Lika, likhet inför lagen. Skriven, förr äv. beskriven lag. Stifta, förr äv. giva l. sätta en lag. Utfärda en lag. Skipa, förr äv. föra lag (jfr FÖRA 15 e). OPetri Tb. 26 (1524; uppl. 1929). Then gör emoot laghen som gör emoot lagsens mening, äntå han synes göra såsom orden lydha j laghen. Dens. 4: 304 (c. 1540). Thet är icke så stoor konst at giffua een godh lagh, såsom thet är at komma henne på gång och driffua henne. Dens. Lagkomm. 17 (c. 1540). Mykit .. som är emott Sveriges beschrefne lagh. RA I. 2: 89 (1563). I hwart och itt Härat .. ähro wisze män förordnade som lagen föra. Rothovius Äropr. B 4 b (1633). Sveriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. (1736; boktitel). Vi hafve Lagar emot prakt i kläder. Tessin Bref 1: 310 (1753). All Lag, som sättes, supponerar afvikande. Oelreich 908 (1756). Dommare, som vränga lag. Kellgren (SVS) 1: 273 (1777). Samling af Sveriges Gamla Lagar. Collin o. Schlyter (1827; boktitel). Tiggeri är i lag förbjudet. Strindberg NRik. 96 (1882). Låta lagen ha sin gång. Bergman Patr. 103 (1928). Lagrådet .. (finner sig) icke böra framställa någon erinran mot att förslaget upphöjes till lag. SDS 1939, nr 130, s. 9. — jfr CIVIL-, FATTIGVÅRDS-, FÖRBUDS-, GRUND-, KONKURS-, KRIGS-, KRIMINAL-, KYRKO-, LANDS-, LANDSKAPS-, MUNKORGS-, NATURSKYDDS-, PATENT-, SJUKKASSE-, SKATTE-, SKOL-, STADS-, STRAFF-, TRONFÖLJDS-, TRYCKFRIHETS-, TULL-, TVÅNGS-, VÄRNPLIKTS-, VÄXEL-LAG m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Nöden har ingen lag, se NÖD. Förord bryter lag, se FÖRORD II 3 a. Land skall med lag byggas, se BYGGA 4 anm. Nööd bryther lagh. G1R 2: 84 (1525). Lagh ligger j spiutzens ända. SvOrds. B 4 b (1604). Wore icke lagh j landet så toge huar som wille. Därs. C 7 b. Laag vthan straff, är Klåcka vthan kläpp. Grubb 443 (1665); jfr: Lag förutan käpp, är klocka utan kläpp. Granlund Ordspr. (c. 1880). När wåld går för Laag, är bättre wara Herre än slaaff. Grubb 587 (1665). Jw mehra lagh, jw mindre rätt. Törning 90 (1677). Den lag stiftar, äger lag tyda. Rhodin Ordspr. 23 (1807). Nya Herrar, nya Lagar. Därs. 99. För många lagar, för liten lydnad. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt juridiskt spr.) i uttr. lag(s)ens rum, lagrum. Schmedeman Just. 1468 (1696). Så bör och det i denne §. anförde Lagens rum hvart år vid Tinget upläsas. LandtmFörordn. 173 (1745). Posten 1769, s. 1031.
c) (†) i uttr. läsa lagen (jfr 4 d), (i egenskap av domhavande) föreläsa lagen l. skipa lag vid tingssammankomst; jfr LAG-LÄSARE 2. (Hans Hess) klagade wpa Iost kÿsel at han [haffde] slaget och giort ho[nom] illa saar j armen, .. tha worde lagh[e]n læsin ffor ho[nom] at han haffde b[rv]tit til halsen &c. OPetri Tb. 29 (1524; uppl. 1929). G1R 15: 574 (1543). (I Lösing) Thär then Edle och Wälborne man Swän Månsson till Westerbyholm ähr Häredzhöfdinge. Och jagh Jost Hänkielson j Lundby opå hans wegne lääss Laghen. LösingDomb. 1602.
d) [jfr uttr. kläda världslig dom, kläda rätten (se KLÄDA I 2 c)] (†) i uttr. bekläda lagen, undergå laga dom. UppsDP 12/12 1599.
e) i vissa prep.-uttr.
α) efter lag(en), i överensstämmelse med gällande lag, lagenligt. Hanns Billeffellth .. bleff sachffallenn effthir lagien. SkrGbgJub. 6: 155 (1589). (Han) förklarade sig hafva nog af hvad honom efter lag tillkomme. Ekelund 1FädH 1: 56 (1829).
β) med l. mot lag(en), förr äv. med l. mot lagom, lagenligt resp. olagligt. Thet var mot Laghom begæradh. G1R 1: 27 (1521). Till thess hon (dvs. tomten) blifver honom för een sittiande rätt medh lagh .. affråvunnen. Därs. 23: 314 (1552). (Jag) affhender .. migh .. for:ne godz .. mz alla sina tillågor som .. her effter mz lagom tilläggias kann. Rääf Ydre 1: 317 (i handl. fr. 1562). HH XIII. 1: 175 (1565).
γ) utom lagen; i sådana uttr. som sätta l. ställa ngn utom lagen, beröva ngn lagens skydd; göra l. förklara ngn fågelfri. ObjGästen 1829, nr 15, s. 1. Conventet .. förklarade Robespierre med hans anhängare utom lagen. Ekelund NAllmH II. 2: 39 (1838). Björkman (1889).
δ) (†) över lag(en), utöver vad lagen stadgar l. tillåter; olagligt. Ett Witnesbref vm en öffuer Lagh giffuen gåffue. SthmTb. 9/7 1576. SkrGbgJub. 6: 150 (1589). Tegel G1 2: 159 (1622; efter handl. fr. 1542). At han öfver Lagen dömd blifvit. FörordnPolic. 13/2 1776, s. B 1 a.
f) [fsv. liva mäþ späkt ok laghum] (†) i uttr. leva med l. i späkt och lagom, leva fridsamt o. ordentligt (utan lagöverträdelser); hålla (ngn l. ngt) i späkt och lagom, hålla (ngn l. ngt) i styr l. i tukt. Förmana och åtvarna (de upproriska), at de .. sig stilla och roligen förhålla, med späkt och lagom lefva, samt .. icke med olydnad och upstudsighet ådraga sig .. Lagens stränga näpst. PH 8: 262 (1766). För att hålla ständerna i späkt och lagom. Crusenstolpe Mor. 4: 103 (1841). — Anm. Uttr. späkt och lagom har äv. användts utan föreg. prep. o. uppfattats ss. en förb. av p. pf. av verbet späka o. adjektivet l. adverbet lagom. Weste (1807; under späka). Dalin (1855; under späka). (Cavallin o.) Lysander 334 (1877). jfr Östergren (1931; under lagom).
g) med mer l. mindre klar personifiering. Lagens arm, se ARM, sbst. I 5 a ε. Item ær Anders Staffansons gardh .. nesthe frender hembywdhen, som lagh tilsigia. JönkTb. 108 (1522). Som lagh säger. KOF II. 2: 146 (c. 1655). Det är lagen, som dömer, och inte domaren. Granlund Ordspr. (c. 1880). Till fyra år blef hon dömd af lagen. Fröding Guit. 56 (1891). — särsk. i uttr. som l. vad lag förmå, se FÖRMÅ 7 b.
h) övergående i bet.: lagbestämmelse. Ther ingen lag är ther är ingen öfwerträdelse. VDAkt. 1678, nr 330. — särsk.
α) (i utpräglat juridiskt fackspr.) i uttr. samma lag (l. lag samma) vare, samma lagbestämmelse vare gällande (beträffande ngt). KOF II. 1: 269 (1659). Lag samma vare, om (osv.). RF 1809, § 92.
β) (ngt vard.) i uttr. det är lag på ngt o. d., ngt är påbjudet i lag. Det är ingen lag på .. den saken. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Är det lag på'et, så inte är Lovisa Petterkvist den som sätter sig upp mot höga öfverheten. Agrell Sthm 76 (1892).
i) (numera föga br.) övergående i bet.: lagkunskap, juridik. SedolärMercur. 2: nr 21, s. 6 (1731). Efter idkade Academiska studier eller förvärfvad kunskap i lag och rättegång. PH 8: 274 (1766). — särsk. i uttr. doktor i lagarna, se DOKTOR 2 slutet.
j) i vissa uttr., övergående i bet.: förfarande l. behandling i överensstämmelse med gällande lag. Med l. utan lag och dom, se DOM, sbst.1 2 a β. Lag och rätt, se RÄTT, sbst. — särsk.
α) (†) i uttr. stämma ngn till lag, stämma ngn inför domstol att behandlas enligt gällande lag. Forsius Fosz 105 (1621).
β) (†) i motsättning till slag, betecknande lagenligt förfarande i motsättning till våld. SynodA 2: 15 (1584). Att han medh lag och icke slag skulle haff[we] vthretth[et] saaken. SthmTb. 10/1 1588. Man äger Lagh och ey slag medh androm haffua. Schroderus Waldt 79 (1616). Då (dvs. i krig) går slag för Laag, och wåld för rätt. Grubb 429 (1665). Laag giäller, och icke slaag. Dens. 443.
2) i allmännare o. bildl. anv. av 1; särsk. om norm l. regel l. rättesnöre för ngns handlingar l. beteende o. d.; levnadsregel. En oskriven, förr äv. obeskriven lag. Djungelns lag. VgFmT II. 6—7: 114 (1587). K. M:t hölt före, at Folcksens Wälfärd må wara högsta Lag. Widekindi G2A 378 (c. 1676; efter handl. fr. 1617). Then obeskrefne Lagen är Landsens Sedwänjo, hwilken är förmedelst ett långligit .. Bruuk införd. Kloot Lagf. 9 (1676). För frändes skull och Clanens väl / Jag bryter ej med hedrens lag! Arnell Scott Sjöfr. 140 (1829). I hela den lägre naturen råder ofta grymhetens och styrkans lag. Agardh Bot. 1: 68 (1830). En kärlek, mäktig af försakelse och uppoffring, är den högsta mänskliga lagen. De Geer Minn. 1: 28 (1892). — jfr FÖRNUFTS-, MORAL-, SAMVETS-, SEDE-LAG m. fl. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg filos.) i uttr. den naturliga lagen l. naturens lag, om de normer som människan inser (bör inse) i kraft av sitt naturliga förnuft. OPetri MenFall C 2 b (1526). Ingen beschriffwin lagh .. vthan .. (blott) then naturliga lagen. Dens. (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 137. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 18 (1775).
b) om regler som äro bestämmande för (utövandet av) viss värksamhet o. d. Har man väl rätt .. at pröfva .. (Bellmans Fredmans epistlar) efter verskonstens allmänna lagar? Kellgren 3: 289 (1790). (De) iakttogo värdskapets lagar. Carlén Köpm. 2: 208 (1860). 3SAH 2: 189 (1887).
c) (†) övergående i bet.: ordning, sed. Skogekär Bärgbo Wen. 5 (c. 1635). När det händer; / At trälar frijheet gifs så är thet gammal lag, / At gifw' en Hatt. Därs. 10.
d) med särskild tanke på att ngt utgör ett påbud l. en bestämmelse som man blindt måste lyda l. underkasta sig; förr äv. övergående i bet.: oundvikligt öde. Din vilja är min lag. Dijn (dvs. Kupidos) falska Tunga / Kan intet ändra / Mijn (dvs. Dianas) lag, och faste / Moot dig giorde beslut. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Har Herr Prosten Bexell låtit hålla i Willstad Passions Predikningar och Comministren dem betalt, blir det ej en lag för mig. VDAkt. 1792, nr 106. Han (dvs. odalbonden) tåligt drog hvad lag som menskan fått. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Mor Ingrids ord voro alltid lag för Gunnar. Knorring Torp. 1: 275 (1843). Hellström Malmros 10 (1931).
e) i uttr. diktera l. (före)skriva lag(ar), äv. giva l. göra, förr äv. sätta lag(ar), föreskriva hur ngn skall bete sig, bestämma över ngn; taga lagar av ngn, underkasta sig ngns påbud l. befallningar. OxBr. 12: 527 (1621). En Man som sielf sig sätter lag / hem innan mörkt, opp innan dag. Brenner Dikt. 1: 259 (1713). (Snillet) tar icke, utan ger lagar. SP 1782, nr 53, s. 2. Ditt bifall gör ej lag för mina tänkesätt. Leopold 1: 52 (1790, 1814). Ej Rom skall alltid skrifva världen lagar. Wirsén Vis. 240 (1899). Den franska smaken dikterade lagar för samtiden. BonnierLittH 4: 3 (1930).
f) i uttr. skipa lag, förr äv. tolka l. tyda lagar, bestämma över ngn l. ngt; regera. Til Lappens fjäll och Zemblas strand / Han (dvs. vintern) flyr at tolka sina lagar. Kellgren (SVS) 1: 180 (1777). Lät ungdom och behag en gynnad ädling pryda; / Men är han derför värd, at Sverge lagar tyda? Dens. 1: 182 (1785). Tyska förebilder skipa tydligen lag för vår bibelnämd. SvTidskr. 1873, s. 506.
3) i utvidgad anv., om regler l. stadgar för samfund l. sällskap l. förening o. d.; numera företrädesvis i fråga om ordenssällskap o. d. (I fråga om tävlingsämnen o. belöningar) borde .. iagttagas hvad (Sv.) Academiens Lagar .. innehålla. SAD 1: 7 (1786). Från receptions-dagen vare hvarje broder (i en viss orden) den strängaste efterföljd skyldig åt Lagarne och åt Föreståndarena. HemlSamf. 27 (1798). Men för kämpar om bord skref han (dvs. Fritiof) lagar och rätt. / Vill du höra hans Vikingabalk? Tegnér (WB) 5: 111 (1825). Det stiftades .. för alla barnen lika gällande lagar. De Geer Minn. 1: 6 (1892). jfr (†): Man skal vthwällia Fem män, som skole föreskrifwa thet Borgmästerlige wäldet någre wisse Lagh och ordningar. Schroderus Liv. 113 (1626).
4) teol. sammanfattningen av de bud och föreskrifter som Gud enl. bibelns framställning givit människorna; den del av bibeln som innehåller dessa bud o. föreskrifter, särsk. de fem moseböckerna. Hwadh är scriffuit j laghen? hwrw lääs tu? Luk. 10: 26 (NT 1526). Göra laghen fult, är medh lust och kerlek göra laghsens gerningar, och leffua ärligha och wäll, frij vtan laghsens twång, likerwijs som ingen lagh eller straff wore. FörsprRom. 1 b (Därs.). Om hedninganar som icke haffua laghen göra doch aff naturen thet laghen inneholla, the samma (än thå the haffua ey lagh) äro the lekuel sigh sielffuom lagh, hwilka som bewisa laghsens wärck wara scriffuit j theres hierta. Rom. 2: 14 (Därs.). Alt thet som laghen sägher, thet sägher hon till them som vnder laghen äro. Därs. 3: 19. (De) haffua .. intet hållet mijn Lagh. Jer. 16: 11 (Bib. 1541). Mosaiska Lagen i sin vidsträckta bemärkelse innebegriper hela Judiska Statsförfattningen. Ödmann StrFörs. II. 2: 7 (1803). I skapelsen inskref Gud sin lag i menniskans hjerta. Kat. 1878, nr 9. Fehr Und. 29 (1894). — särsk.
a) i inskränkt anv., om tio Guds bud, dekalogen. Lagens tvenne tavlor. När Gudz lagh först vthgåffuos på Sinay Berg. LPetri 2Post. 97 b (1555). Lagen eller the Tijo Bodorden .. (avslutas) Med Hotelse och Straff öfwer them, som Lagen öfwerträda. Swebilius Cat. 2: 24 (1689). Kat. 1878, s. 22. Wirsén LifvVår 53 (1888).
b) i uttr. lagen och profeterna o. d., eg. om de fem moseböckerna o. de profetiska skrifterna i gamla testamentet; äv. (vard.) bildl.: allt det väsentliga; äv. (vard.) i jämförelse, för att beteckna ngt ss. bärgsäkert o. d. J skolen icke mena ath iach är kommen till ath vplossa laghen eller propheterna. Mat. 5: 17 (NT 1526). Sedhan laghen woro lässen och propheterne (i synagogan). Apg. 13: 15 (Därs.). I anseende till Jordblandningens skick vid (sädes-)Planteringen så räck mig en hjelpsam hand. Härpå hänger Lagen och Profeterne. CAEhrensvärd Brev 2: 208 (1798). Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna. Engström Glasög. 17 (1911).
c) om den sida av den kristna religionen som framhåller människornas plikter o. Guds straffdom; äv. ss. symbol för kravet på slavisk underkastelse under de religiösa buden; motsatt: evangelium; äv. oeg. Morfar var mykit sträng medh Laghen. Bureus Suml. 65 (c. 1600). Han predijkar så länge lagen til dhesz han bortglömmer ewangelium. Törning 56 (1677). Lagen straffar Menniskian för Synd och förskräcker: Men Evangelium tröstar henne och försäkrar om Gudz Nåd och Syndernas Förlåtelse. Swebilius Cat. 2: 30 (1689). H. Erich Brunnius .. en ganska så starck Lagsens Predikant. Broman Glys. 2: 308 (c. 1730). Strindberg vacklade .. mellan lag och evangelium. Hedén Strindberg 278 (1921). — särsk. (vard.) bildl. i uttr. vara lag och evangelium för ngn, om ngt som man litar blindt på såsom ”på Guds ord”. Bremer Nina 727 (1835). (Adolf) Hedins lära, som intill den 5 maj varit lag och evangelium för alla frisinnade. Stridsberg Frihetsm. 51 (1914).
d) [jfr t. das gesetz, den text, die leviten lesen] (vard.) bildl. i uttr. läsa (ngn gg äv. föreläsa l. predika) lagen (förr äv. lag) för ngn, hålla en straffpredikan för ngn, läxa upp ngn, ge ngn en grundlig uppsträckning; ofta anslutet till 1 (jfr 1 c). Them (som icke kunna ”besinna” evangelium) skal man predika laghen före, til thes the warda miwke. OPetri 1Post. 42 a (1528). Lagh läses länge, / Förr än Tiufwen sielff wil hänge. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624); jfr 1 c. Vthi sitt Andelige Stånd försummade .. (biskop Hilarius) icke, föruthan någen Persons Anseende, strängeligen at läsa Laghen för them som syndat hade. Schroderus Os. 1: 690 (1635). Fendrick Hundhufwud .. blef tillbakars ropad (av överste Siegroth), och blef honom lagen så föreläst, att han önskade sig wara wähl ifrån sama lagepredjkan uthe. KKD 1: 243 (1709). När .. Dalkarlarne läste lag för Konungen i det skarpa brefvet af den 1 Maj, blef han dem icke svar skyldig. 2VittAH 22: 327 (1861). (Prosten) läste för köttet lagen! Fröding Guit. 29 (1891).
5) (i fackspr.) regel l. sats l. formel som uttrycker ett fenomens konstanta, naturnödvändiga inträffande l. sätt att förlöpa under vissa givna omständigheter. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XVIII. Det är en lag, att alla måste dö. Adlerbeth FörslSAOB (1798). (Det levande språket) är, som allt annat i de ändliga tingens verld, underkastadt ändringens lag. SvTidskr. 1873, s. 489. Med ”lag” förstås .. ej annat än det sätt, hvarpå ting till följd af sina egenskaper konstant verka. Rein Psyk. 1: 503 (1876). Den mänskliga utvecklingens lagar gå sin ostörda gång genom tiderna med eller mot de handlande personernas .. vilja. Hjärne SvFräm. 55 (1892, 1908). En ekonomisk lag orsakar icke de lagbundna företeelserna, men förklarar dem på ett mer eller mindre allmängiltigt sätt. Sommarin EkonL 1: 4 (1915). Minsta mängdens lag .. kallas .. regeln, att vid en växts näringsupptagande det ämne, som finnes tillgängligt i minsta mängd i förhållande till växtens behof, bestämmer skördemängden. 2NF 37: 557 (1925). — jfr FUNDAMENTAL-, FÖRNUFTS-, ORSAKS-, TANKE-, UTVECKLINGS-LAG m. fl. — särsk.
a) naturv. i fråga om naturfenomen; naturlag. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Denna vigtiga hydrostatiska lag, känd under namn af Archimedes' princip. Fock 1Fys. 107 (1853). På kupiga speglar återkastas ljusstrålarne efter samma lagar som på de plana. Berlin Lrb. 151 (1876). ”Lagen för kroppars fall” förutsätter .. lufttomt rum. Vasenius Harm. 64 (1908). Ohms lag. 19Årh. V. 1: 140 (1922). — jfr GRAVITATIONS-, NATUR-, RÖRELSE-, TRÖGHETS-, TYNGD-, ÄRFTLIGHETS-LAG(EN) m. fl.
b) språkv. generell regel i enlighet varmed språkliga företeelser under vissa givna omständigheter inträffa. Grimms lag, vernerska lagen, ljudlagar funna av den tyske språkforskaren J. Grimm († 1863) resp. av den danske språkforskaren K. Verner († 1896). Som .. (den tredje) Conjugationen onekeligen har de ällsta lämningar af språket under sina lagar. Botin SvSpr. 117 (1777). Svenska språkets lagar. Rydqvist (1850; boktitel). För mask(ulinum) är lag, att i ord der vokal föregår afledningarna l, n, r, blir han utstött i de kasus, hvilkas ändelse börjar med vokal. Dens. SSL 2: 139 (1857). Pipping NordSprLjudl. 60 (1922). — jfr ACCENTUERINGS-, LJUD-, ORDBILDNINGS-, SPRÅK-LAG m. fl.
6) filos. (enl. Boström) ett ändligt o. föränderligt väsendes i o. för sig själv konstanta o. nödvändiga bestämdhet, såvida den tänkes ss. bestämmande o. reglerande det hos väsendet växlande o. tillfälliga. Boström 2: 322 (1859).
7) (†) (i lag stadgad) värjemålsed (avlagd av den anklagade jämte visst antal edgärdsmän); särsk. i uttr. gå l. fästa lag, avlägga resp. utfästa sig att avlägga dylik ed. Marti[n] lehusen ffeste lag m[edh] .. (sex) men at han haffde icke ffaat b[re]ff ell[e]r iern j ffraa arbog[e]. OPetri Tb. 20 (1524; uppl. 1929). Thet är befructandes, at ther offta gånges lagh, ther skee ock offta falska edhar. Dens. 4: 306 (c. 1540). Modren .. fäste lagh, att hoon sielff tolfthe skulle gåå sijn lagh effter 14 dagar, att (osv.). BtHforsH 1: 143 (1624). Nu skaffade b(emäl)te Margreta sigh fäm bolfaste män som tilbödho sigh giöra lagh för henne, att hon inthz wiste mz det kalla Järnet. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 3. Dahlstierna (SVS) 387 (c. 1696). Schultze Ordb. 2556 (c. 1755).
Ssgr (i allm. till 1; i sht jur.): A: LAG-ARBETE~020, äv. ~200. arbete med utarbetande av lagförslag l. utformande av lagtexter; äv. konkret. FGyllenborg (1824) hos Warburg Richert 1: 189. Det stora lagarbete som sattes i gång under Karl XI. Annerstedt UUH II. 2: 300 (1909). —
-AVDELNING(EN)~020(0). adm. viss avdelning av justitiedepartementet med uppgift att författa lagtexter, granska utkast till lagar l. förordningar o. d. SFS 1917, s. 2165. Kuylenstierna Statsmaskin. 66 (1926). —
-BALK. (lag- 1696 osv. lage- 1698) [fsv. lagha balker] (i sht förr) jfr BALK 5 a. Schmedeman Just. 1469 (1696). Schlyter JurAfh. 2: 250 (1879). —
-BEHÖRIG. (†) laglig, lagenlig. SyneRätten (finner) sig eij längre böra upskjuta med sitt Lagbehöriga yttrande. ÅgerupArk. Syneprot. 1753. I fullt lagbehörig form. SvT 1852, nr 20, s. 4. —
-BEREDNING. statsv. benämning på vissa under olika tider värksamma kommittéer för utarbetande av lagförslag; i sht i sg. best. AdP 1809, 1: 359. BtRStP 1840—41, IV. 1: nr 508, s. 13. Lagberedningen handhar den pågående omarbetningen av de gamla civila balkarna i 1734 års lag. Kuylenstierna Statsmaskin. 19 (1926). —
-BERÄTTIGAD, p. adj. lagligen berättigad. Olivecrona LagbGift. 65 (1851). Lagberättigade arfvingar. PT 1900, nr 90 A, s. 1. —
-BESTÄMD, p. adj. i lag bestämd. Strinnholm Hist. 2: 389 (1836). Vidtagande af vissa lagbestämda åtgärder. Kallenberg CivPr. 1: 1139 (1926). —
-BESTÄMMELSE. konkretare; jfr BESTÄMMELSE 1 a β. Strinnholm Hist. 3: 250 (1848). Med lagförklaring menar man det auktoritativa fastställandet av hur en viss lagbestämmelse skall förstås. SvRiksd. II. 14: 179 (1934). —
-BESTÄMNING. (föga br.) lagbestämmelse. Nordström Samh. 2: 425 (1840). Gällande lagbestämningar. Bolin Statsl. 2: 65 (1871). Palmberg Hels. 145 (1889). —
-BESVUREN, p. adj. (enst., i vitter stil) som man gm laglig ed förpliktat sig att hålla i helgd; bildl.; jfr BESVÄRJA I 2 b. De sekelsgamla, / de lagbesvurna / verldsformer ramla. Tegnér (WB) 2: 15 (1808). —
1) (†) till 1: lagligen överbevisa (ngn) om brottslighet, sakfälla, domfälla, döma; jfr -VINNA 3. Verelius 150 (1681). Schenberg (1739).
a) (numera mindre br.) till 1: fastställa l. begränsa (ngt) gm lagbestämmelser; göra (ngt) beroende av lagen. At ej 3 talet till Förslag må lagbindas. VDAkt. 1800, nr 494. Fisket (skulle) vida strängare lagbindas. SvNat. 1915, s. 17. SvRiksd. I. 3: 108 (1933).
b) till 2: fästa (ngt) vid vissa former l. regler gm att formulera lagar för ngt. Plato och Aristoteles lagbundo vältaligheten. SvMerc. 1: 529 (1756). Lagbinda språket (gm utarbetande av en ordbok). SAD 1: 430 (1773). —
-BJUDA. [fsv. laghbiuþa] (förr) lagligen (i enlighet med äldre lagbestämmelser) hembjuda (fastighet) åt släktingar före försäljning. JönkTb. 108 (1522). Tompten .. war lagbudh[e]n heembudh[e]n och laghstond[en] alldel[es] som lagh[e]n vthwisa. OPetri Tb. 64 (1525; uppl. 1929). Framlidne Albrecht Tolck loth lagbiude förbe[melte] lille Steenhuset, achtendes att säliet. SthmTb. 27/10 1576. Nordström Samh. 1: 114 (1839). —
-BOK; pl. -böcker. [fsv. laghbok]
1) till 1: (gm offentligt föranstaltande åstadkommen, systematiskt ordnad) samling av ett lands (l. områdes) gällande lagar; exemplar av (tryckt l. skriven) bok som innehåller gällande lagar m. m. Bureus Suml. 76 (c. 1600). Uti Domcapitlet (skall) liggia een Laghbook och Rijksens besluut ther brede widh, at ther af kan tagas i sinom tijdh nogon rettelsse. KOF II. 1: 367 (1659). En gammal Lagbook på pergament skrifwen. Rudbeck Atl. 1: 548 (1679). SvD(A) 1934, nr 339, s. 4. särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. som beteckna avläggande av ed. JönkTb. 142 (1541). Peer Andersson swor på lagbooken, att (osv.). SkrGbgJub. 6: 43 (1587). Hwilka Edeligen medh handh å lagbook Attestera, att dhe warit närwarandhe då. .. VDAkt. 1700, nr 125.
2) till 1; allmännare, övergående i bet.: (den) gällande lag(en). Iemptelandt wart olagliga gifwith fraa swerigis rike moot Swerigis lag book. G1R 1: 47 (1523). När nöden tilslår, så giäller ingen Lagbook. Grubb 598 (1665). Sveriges allmänna lagbok för civilrätten är ännu 1734 års lag. Aldén Medb. 1: 68 (1884). Nilsson FestdVard. 106 (1925). (†) Låter tu bestå thet tigh är befalt, / Och beställer thet tu icke skalt: / Så måste Laghboken haffua sin gång. Phrygius HimLif. 117 (1615). jfr CIVIL-LAGBOK. särsk. (i fackspr.) i fråga om medeltida landskapslagar: av lagstiftaren ombesörjd normerande lagtext; motsatt: rättsbok. Westman SvRättskH 16, 18 (1912). I motsats till .. (götalagarna) såsom ”rättsböcker” är Gottlandslagen en verklig lagbok, antagen av folket. Flodström SvFolk 450 (1918).
3) till 4; om Moses lag; äv. allmännare, om bok (l. skrift) innehållande föreskrifter i enlighet med Moses lag. FörsprNT 3 a (1526). Så warer nu fast frijmodighe, at j hållen alt thet som scriffuit står j Mose laghbook. Jos. 23: 6 (Bib. 1541). Borg Luther 1: 3 (1753). —
-BOKSTAV~02 l. ~20. (numera föga br.) lagens bokstav l. ordalydelse (i motsättning till dess andemening). LBÄ 1: 27 (1797). Äfven Under-Rätter skulle ega makt, att .. afvika från den stränga lagbokstafven och döma lindrigare. Frey 1841, s. 118. —
-BROTT. (lag- 1765 osv. laga- 1664—1712. lage- 1581. lags- 1526) [fsv. lagha brut] brott mot gällande lag, förbrytelse; äv. bildl. Rom. 5: 14 (NT 1526). 2SAH 12: 403 (1827; om brott mot enheten i det klassiska dramat). När lagbrott ej fördömes af allmänna tänkesättet är hög tid att tillse, om ej lag bör ändras. Wieselgren Bild. 542 (1884, 1889). SvD(A) 1933, nr 258, s. 3. —
-BRUK. (†) lagstadgat bruk. (Vi äro) till en regerende Konung, effter Swerigis Rijkis gamble och lofflige lagbruk och sedwenier, fullkomligenn Vtwaldh .. bleffuen. G1R 17: 610 (1545). Strinnholm Hist. 2: 235 (1836). —
-BRYTARE. (lag- 1535 osv. lags- 1760) person som bryter mot gällande lag, lagöverträdare. OPetri Sal. B 2 a (1535). (Älgarna) jagas och dödas af vinningslystna lagbrytare, fastän detta är vid högt vite förbjudet. Berlin Lsb. 53 (1852). SvD(A) 1934, nr 213, s. 5. —
-BUD. [fsv. laghbuþ, lagha buþ]
1) till 1: i lagen framställt (på)bud; lagens bud; äv. närmande sig bet.: lagparagraf, lagrum. (Domaren är) skyldig att jemnföra 2:ne bestämda lagbud, af hvilka det ena .. syftar på det andra. SC 1: 1041 (1821). Minnesskr1734Lag 1: 21 (1934).
1) (†) till 1: lagligen överbevisad (om brottslighet), sakfälld, dömd; jfr -BINDA 1. RP 9: 122 (1642). De skienhelige tjufvar ha stulit mer, än de lagbundne. Dalin Arg. 2: 260 (1734, 1754). Wallquist Själfbiogr. 20 (1789).
a) till 1: bunden l. begränsad l. inskränkt gm lag, beroende av lagens bestämmelser; äv.: konstitutionell. En lagbunden Frihet, grundad på Riksens fundamental-Lagar. Oelreich 14 (1755). Et stort Rike, styrt af en lagbunden Konung. Rosenstein PVetA 1789, s. 74 (1793). Ett fritt och lagbundet samhälle. Hellström Malmros 49 (1931).
b) till 5: bunden av l. underkastad lagar (särsk. natur- l. tankelagarna), (med nödvändighet) följande vissa lagar l. regler. Wallin Rel. 3: 289 (1828, 1831). De himmelska ljusens lagbundne gång. Rydberg Urpatr. 7 (1873). Hofsten Ärftl. 2: 153 (1931).
Avledn.: lagbundenhet, r. l. f.
1) till -bunden 2 a. AdP 1789, s. 266. SC 1: 849 (1821). Konungamaktens lagbundenhet. Schybergson FinlH 1: 69 (1887). SvD(A) 1933, nr 355, s. 24.
-BYRÅ. avdelning i vissa av statsdepartementen med uppgift att utarbeta o. granska nya lagförslag. BtRiksdP 1871, IV. 1: nr 11, s. 4. Särskilda lagbyråer finnas (utom i justitiedepartementet) även i social- och finansdepartementen. Kuylenstierna Statsmaskin. 66 (1926). —
-BÖRDIG. [jfr LAGA, adj. I] (enst., †) motsatt: missfoster. Sluteligen fins här en person, en särdeles anda, som jag hvarken kan hålla för missfödsel eller lagbördig. Dalin Arg. 2: 406 (1734, 1754). —
(4) -DRIVARE. (†) person som yrkar på lagens uppfyllelse. FörsprNT 3 a (1526). Pharisaiske och Papistiske Laghdriffuare. PErici Musæus 6: 84 b (1582). Borg Luther 2: 180 (1753). —
-DÖMD, p. adj. [fsv. laghdöma] (numera föga br.) lagligen dömd; avgjord l. avdömd l. utdömd gm laga dom. Itt laghdømdt danarff. OPetri Tb. 122 (1526; uppl. 1929). Een öffwertygat och lagdömdh saak. Bullernæsius Lögn. 365 (1619). Vid kåken brändes också lagdömda skrifter. Lundin o. Strindberg GSthm 609 (1882). —
-ENLIG. som är i överensstämmelse med gällande lag(ar).
1) till 1. SPF 1830, s. 28. Lagenlig dom. Nordström Samh. 2: 766 (1840). Utsökningsärenders lagenliga behandling. Schrevelius CivPr. 430 (1853). HandInd. 744 (1927).
2) till 2, 5. Ett nordiskt ord .. må vara lagenligt bildadt, välljudande och kraftigt — det skall dock i början väcka undran (hos dem som äro vana vid utländska ord). SvTidskr. 1873, s. 528. Fröberg Harm. 148 (1878).
Avledn.: lagenlighet, r. l. f.
2) till -enlig 2. Sträng bundenhet, klar lagenlighet i konstruktion och formbildning utmärker den doriska bygnaden. Upmark Lübke 91 (1871). —
-ERFAREN~020, p. adj. jfr -KUNNIG. Schultze Ordb. 1059 (c. 1755). De män, i hvilkas lagerfarna händer det ansvarsfulla kall är lagdt att fatta och förkunna .. (högsta domstolens) utslag. Oscar II 6: 178 (1889, 1895). Björkman Chaucer 114 (1906). —
(7) -FALL. [fsv. laghfal] (†) förhållandet att person som blivit dömd att fria sig gm ed icke var i stånd att anskaffa nödigt antal edgärdsmän. Dömdes Oloff .. fför lagffal, ock kwnde icke gaa. BtFinlH 2: 14 (1538). Därs. 95 (1551). —
-FARA, v. [fsv. laghfara]
1) förfara med (föremålet för) en rättslig transaktion inför domstol på föreskrivet sätt för att transaktionen skall vinna laga kraft; numera bl.: ingiva (rättsligt dokument, t. ex. köpebrev l. testamente) till domstol för intagande i rättens protokoll i o. för ernående av ngn domstolens åtgärd l. vissa andra rättsliga värkningar; söka lagfart å (förvärv); äv. i uttr. lagfara med ngt. OPetri Tb. 20 (1524; uppl. 1929). Och war sa[m]ma køp aldeles lagfarit m[edh] vpbodh hembodh och lagstondande och fridzsk[illing] på giffuen som laghboken vthwisar. Därs. 231 (1528). Lagfara med sitt fång. Advokaten 307 (1901). Hvarje .. förvärf af fastighet skall lagfaras. Björling CivR 60 (1906).
2) (†) i uttr. lagfara med (äv. emot) ngn, draga ngn inför rätta, instämma ngn inför domstol under ansvarsyrkande; gå till rätta med ngn; jfr -FÖRA. Brask Pufendorf Hist. 414 (1680). (Henrik VIII) lagfor med sjelfva Helgonen, och sakfälte dem at mista sin rika qvarlåtenskap här på jorden. SvMerc. 6: 431 (1761). Han lagfor .. emot tjufven. Adlerbeth FörslSAOB (1798). —
-FAREN, p. adj. förfaren i lagkunskap, lagkunnig; särsk.: som gm avlagda akademiska kunskapsprov av visst slag styrkt sig äga visst mått av rättskännedom; i sht förr äv. i substantivisk anv. Häredzhöfdinger, som lagfarne och rättwijse äre. Schmedeman Just. 104 (1593). De Lagfarne måste holla vackra och väl sammansatte Tal. Roman Holbg 92 (1746). Lagfarna befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat samt illitterata rådmän. SvD(A) 1934, nr 312, s. 4. —
-FARENHET~002 l. ~200. rättskännedom; kunskap i rättsvetenskapen; äv.: rättsvetenskap; rätt; förr äv.: rättsväsen; jfr JURISPRUDENS. Roman Holbg 26 (1746). De, som igenom Studier och öfning vid högre och nedre Domstolar förvärfvat sig tilräckelig insikt uti Lagfarenheten. PH 5: 3222 (1752). Studera Svensk Lagfarenhet. Tegnér (WB) 3: 334 (1818). SvUppslB (1933). jfr CIVIL-, KRIGS-, KYRKO-LAGFARENHET m. fl.
-FART, se d. o. —
-FAST, adj. [jfr d. lovfast] (†)
1) lagligen giltig. Och om någor kommer medt skälig bewisning innan natt och åår på retta arffwinges wegna, wara thå thet så laghfast som retter arffwinger sielffwer kommen wåro. G1R 6: 240 (1529).
2) grundad på l. bestående genom gällande lag. Bygga Lagfasta Riken på Tyranniers fall. Dalin Hist. 2: Föret. 20 (1750). Fullständigt lagbundna (och derigenom lagfasta) äro endast de Monarchier, i hvilka .. exsisterar en verklig National-representation. SvLittFT 1835, sp. 619. —
-FIENDE. (numera mindre br.) person som uppträder fientligt mot gällande lag; brottsling. Möller 1: 933 (1782). Molin ÅdalP 153 (c. 1895). —
-FLOCK. (i fråga om fsv. förh.) om avdelning av lagurkund; jfr FLOCK, sbst.1 3 a. Liljestråle PVetA 1775, s. 17. LBÄ 11—13: 41 (1798). —
-FORSKARE. (mera tillf.) särsk. om person som forskar i gamla lagar; rättshistoriker. BL 3: 158 (1837). Den frejdade lagforskaren Karl Johan Schlyter. Segerstedt Händ. 312 (1921, 1926). —
-FRED. (†) tingsfred. (Konungen svor) at skaffa dem säkerhet och hålla hand öfver den 4:falliga Freden, Hus-fred, Kyrko-fred, Qvinno-fred och Lag-fred. 1Saml. 1: 110 (1773). —
-FRI. (†) icke underkastad lagens bestämmelser; privilegierad. Lind 1: 822 (1749). En ung vid Narva segrande Konungs lag- och råd-fria Krigs-lystnad. Tessin Bref 2: 99 (1754). Heinrich (1828).
-FRÅGA, r. l. f. (lag- 1771 osv. lags- 1582)
1) till 1: fråga som gäller lagstiftning l. tolkning av lag l. lagbestämmelse. DA 1771, nr 125, s. 2. Lagfrågor äro ofta så grannlaga att de länge sysselsätta de lagfarnaste män. Adlerbeth FörslSAOB (1798). HandInd. 1007 (1927).
(4) -FULLBORDAN ~020. (lag- 1844—1849. lags- 1798, 1821) teol. uppfyllande av lagens bud. Schartau Pred. 528 (1798, 1821). Melin JesuL 3: 205 (1849). —
-FÅNG. (lag- 1558—1629. laga- 1546—1800. lage- 1554—1652) [fsv. laghfang, lagha fang] (†) laga fång; jfr FÅNG 9 b. G1R 18: 7 (1546). Jonn Erichsonn hade rett Lagafong på sam[m]e theger. UpplDomb. 2: 38 (1579). LBÄ 33—35: 61 (1800).
Ssg (†): lagfånge- l. lagfångs-brev. jfr brev 2. ÅngermDomb. 1629, fol. 19. Måns Person præsenterer Lagefångzbrefuet på Sal: Måns Timbermans gård. VRP 29/1 1652. —
-FÅNGEN, p. adj. [fsv. laghfangin] om egendom, rättighet o. d.: lagligen förvärvad; som utgör laga fång. SthmTb. 23/1 1573. Att man hafuer Suerigis crono sin lagfångne rettigheet afhendt med wold. SvTr. V. 1: 136 (1603). Hennes lagfångna egendom. Widmark Helsingl. 1: 250 (1860). särsk. (†) i uttr. lagfånget brev, (lagligen erhållet) brev varigm ngt intygas vara lagfånget; jfr LAG-FÅNGE-BREV. Ymer 1916, s. 172 (1617). Doch schall Abram schaffa sigh Laghfångne breff derpå (dvs. på jorden som han köpt). ÅngermDomb. 22/11 1644, fol. 4. —
-FÄLLA, v. [fsv. laghfälder, p. adj.] (†) lagligen döma (ngn att undergå straff, betala böter osv.); sakfälla. The 40 m[ar]k, sum Tommes Grijm ehr laghfelter till stadhenn. SkrGbgJub. 6: 95 (1588). (Han) lagfälles efter brott sitt. FörarbSvLag 5: 370 (1713). Schultze Ordb. 995 (c. 1755). —
-FÄSTA, -ning. [fsv. laghfäster, p. adj. (i bet. 3)]
1) till 1: stadga l. stadfästa l. fastställa (ngt) gm lag(stiftning); äv. med saksubj. De styrande förmådde ej mer, än att .. mildra genom omtanka de olägenheter, som voro lagfästade. 2SAH 3: 34 (1801). Regeringsformen (av 1809) lagfäster, att Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike. LbFolksk. 589 (1892). Lagfästa minimipriser. SvD(A) 1930, nr 206, s. 4.
2) (numera knappast br.) till 1: giva l. skaffa laglig stadfästelse åt (ngt) gm åtgärd av behörig domstol. Spegel (1712). Geometrisk Charta anskaffas öfver Prestegården och all Kyrkojord och vid Tinget til lagfästning upvisas. Wallquist EcclSaml. 1—4: 365 (1767). Lagfästa en förlikning. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Quennerstedt StrSkr. 2: 202 (1896, 1919; bildl.).
3) (förr) till 1: lagligen fästa (trolova sig med) kvinna (jfr FÄSTA, v. 12); anträffat bl. i p. pf. ss. adj. Hender festerman legra sina pige eller lagfesta hustru. G1R 4: 243 (1527). VDAkt. 1722, nr 227.
4) (†) till 7; ss. vbalsbst. -ning, om handlingen att ”fästa lag”, utfästelse att avlägga ed. BobgDomb. 22/8 1605. —
-FÖLJA, v. [fsv. laghfylghia] underställa (en sak) laga domstols behandling; fullfölja (en sak) vid domstol; numera bl. (föga br.): söka laga stadfästelse på (rättslig transaktion) vid domstol; förr äv.: instämma (ngn) att svara inför rätta. Så haffuer och Hanss Klawer her för rätten aldrig tilförennde förre än nu waret Lagfölgdt eller anklaget. SthmTb. 27/5 1594. Kiöp, skifte, och gåfva skola skrifteliga ske .. och sedan lagföljas å then ort, ther hvarthera är belägit. JB 1: 2 (Lag 1734). (Brottslingen) blef så död, förrän den gärning blef lagföljd och böter utfästade. NorrlS 1—6: 311 (1905; efter handl. fr. c. 1600). SFS 1920, s. 1026. —
-FÖLJD. (numera föga br.) fullföljande av en sak vid domstol, vidtagande av laga åtgärd. Denna (fideikommiss-)författning .. (har) genom för sig gången oklandrad lagföljd .. vunnit laga kraft. SPF 1837, s. 201. PT 1912, nr 135 A, s. 3. —
(7) -FÖR, adj. (†) som är i stånd att skaffa vittnesmän för avläggande av ed. Sammedag kom för retta Ingeborg Boges dötter .., huilken tilförenne hafur fest lag för truldom, och effter mång lagting inthz kunne blifua lagfhör. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618). —
-FÖRA, -ing, -ning (†, Lagerbring 1Hist. 4: 135 (1783), SvTyHlex. (1851, 1872))· draga inför rätta, åtala; dels med avs. på person: instämma (ngn) inför domstol, särsk. under ansvarsyrkande; dels med avs. på brott l. förseelse: beivra (ngt) inför laga domstol. Rääf Ydre 1: 309 (i handl. fr. 1554). Månge grofwe miszgärningar .. warda .. nedtystade, så at the icke blifwa .. lagförde. Schmedeman Just. 129 (1609). Sedan han twänne särskilte gånger för tiufnad blifwit lagförd och dömd, så (osv.). Därs. 1507 (1698). SFS 1914, s. 1303. —
-FÖRARE. [fsv. laghförare] (†)
1) lagstiftare; jfr -GIVARE. Jak. 4: 12 (NT 1526). Det är en klok Lagförare, hvilcken .. hade föreskrifvit sine Landzmän, sådane Stadgar och Lag, som kunde giöra dem fromme och lycklige. Ehrenadler Tel. 800 (1723). Schultze Ordb. 1240 (c. 1755).
2) domare, lagskipare; särsk. = -LÄSARE 2. Laghförarena döma thet rätwijst är. OPetri PGalle D 4 b (1527). Den 20 Maij hölt iag Jacob Abrahamson Ruuth Lagförer öfwer Stockholms lähn rätt laga Tingh medh Almogen af Sollentuna häradh. JRuuth (1642) hos Trolle-Bonde Hesselby 36. Peringskiöld MonUpl. 132 (1710). —
-FÖRBÄTTRING. Schönberg Bref 1: 145 (1772). Birger Jarls Lag-förbättringar. 2VittAH 6: 255 (1792, 1800). —
-FÖRESKRIFT~002. Särskilda lagföreskrifter finnas för aktiebolag, som bedriva bankrörelse. HandInd. 114 (1926). —
-FÖRFAREN, p. adj. lagkunnig; lagfaren. Schroderus Os. 1: 166 (1635). Consistorium (måste) hafva een .. Advocat, Eedsvoren och laghförfahren men icke Präst. KOF 3: 182 (1682). Bååth Gudrun 125 (1900). —
-FÖRKLARARE. (lag- 1526. lags- 1722—1739) (numera bl. tillf.) lagtolkare. FörsprRom. 3 a (NT 1526); jfr LAG, sbst.1 4. Schenberg (1739). —
-FÖRKLARING. särsk.: auktoritativt fastställande av hur en viss lagbestämmelse skall tolkas. SC 1: 537 (1820). De lagförklaringar, som högsta domstolen på inkomna förfrågningar av domare och ämbetsmän givit. SFS 1915, s. 305. —
(4) -FÖRKUNNELSE. teol. Han var schartauan med en så sträng lagförkunnelse .. att (osv.). InnanBörj. 41 (1921). —
-FÖRSLAG. jfr FÖRSLAG, sbst.3 1 d. SC 1: 24 (1820). Om konungen framlagt ett lagförslag och riksdagen accepterat detta, så har lagen kommit till stånd. SvRiksd. II. 14: 145 (1934). —
-GIFT, adj. [fsv. laghgipter] lagligen gift, äkta (man l. hustru); vanl. i attributiv ställning; jfr -VIGD. Medt szin laggiffte hustru. G1R 12: 218 (1539). Lag-gifte Makar. SessSynodVesterås 15/9 1768, s. 2. En Soldat .., hvilken är .. laggift med en hustru här i Långaryds församling. VDAkt. 1775, nr 418. 1NJA 1885, s. 315. särsk. (i utpräglat juridiskt fackspr.) i utvidgad anv., i uttr. laggift säng, äkta säng. SthmTb. 9/8 1587. ÄB 8: 1 (Lag 1734). Svea Hofrätt .. (har) förklarat oss äga rätt att taga arf efter .. (N. N.) såsom barn af laggift säng. PT 1912, nr 266 A, s. 4. —
-GILL, äv. -GILD, p. adj. [fsv. laghgilder]
1) som (kan) lagligen gillas (o. därför står fast); lagligt gällande; särsk. om arbetsprestation l. föremål som har de kvalitativa l. kvantitativa egenskaper som föreskrivas i gällande lag, som kan godkännas enligt lagen; jfr GILL, adj.1 2. Laggill hägnad, laggillt stängsel. SthmTb. 28/3 1576. At allmänne Wägher och Broor, måtte blifwe rödde och bygde Laghgille. Stiernman Com. 1: 410 (1593). Laggildt betalningsmedel. BankkomBet. 1883, 1: 125. Underhålla åbyggnaderna i laggillt skick. SFS 1918, s. 3080. Laggillt äktenskap. 2NF 32: 373 (1921). särsk.
b) om person: som erhållit sin värdighet i enlighet med lagens föreskrifter, laglig. Wår rätte, laggille och crönte konung. RA I. 4: 561 (1598). Afrodite är Ares' laggilla hustru. Rydberg RomD 103 (1874, 1877).
2) i allmännare anv.: fullgod; numera bl. (i historisk framställning, om ä. förh.) om oxe l. ko. Stiernman Riksd. 635 (1609). Et laggilt wapn. Peringskiöld Hkr. 1: 600 (1697). Och anses den ko för lag-gill, som mjölkar 6 pottur på 24 timmar. Troil Isl. 106 (1777). En laggild oxe med ett värde .. af kronor 166: —. FoFl. 1907, s. 260. —
-GILLA. (†)
1) förklara (ngt) laggillt, lagligen godkänna (ngt). Kyrckiobalkar äre (vid visitation i Jomala) alla laghgillade med muur och taak. Murenius AV 93 (1642). Serenius (1734; under indemnity).
-GILTIG.
1) lagligen giltig; laggill. BoupptSthm 1683, s. 1109 a, Bil. Vthan Laghgiltugt förfall. Siöart. 1685, s. 66. Storleken och begrepet af en laggiltig kolskrinda. Bergv. 2: 326 (”320”) (1745). TSjöv. 1890, Bih. s. 54.
2) (†) i allmännare anv.: som är i sin ordning l. i överensstämmelse med gällande regler; befogad, berättigad. Leopold 3: 372 (1801, 1816). Att .. stundom naturliga eller laggiltiga undantag .. kunna ske, är i ackordläran uppvisadt. Fröberg Harm. 388 (1878).
-GIVANDE, p. adj. (numera mindre br.) som stiftar l. föreskriver lagar, lagstiftande.
2) i sht filos. till 2. (Viljan) såsom sjelf laggifvande (anses) ock just derföre lagen underkastad. Boëthius Kant 74 (1797). ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 25. —
-GIVARE. (numera mindre br.) person som föreskriver l. stiftar lagar. Jak. 4: 12 (Bib. 1541). Solon the Lacedemoniers Laghgifware. Forsius Fosz 197 (1621). Steffen Krig 2: 194 (1915). —
-GIVEN, p. adj. (†) som blivit given i laga ordning, laglig, laga. Effther Laggiffwinn Dom. SthmTb. 26/8 1590. Hanss laggifna hustru. VDAkt. 1663, nr 420. —
-GIVNING. (numera mindre br.) lagstiftning. Schultze Ordb. 1507 (c. 1755). LfF 1885, s. 255. Minnesskr1734Lag 1: 11 (1934). —
-GRANSKNING. Det arbete, som laggranskningen påkallar (i högsta domstolen). BtRiksdP 1905, I. 1: nr 14, s. 14. —
(7) -GÅ, äv. -GÅNGA. (†) gå ed, avlägga värjemålsed. (En person bötfälldes) fför det att han ffeste lag, oc icke kunde laggonge. BtFinlH 2: 55 (1546). Schultze Ordb. 1444 (c. 1755). —
(7) -GÅNG. (†) edgång, avläggande av värjemålsed. UpplDomb. 2: 74 (1579). Wid sådane tilfällen när man ey kan förswara sig med skiähl och witnen, så måste sådant skie med Eed och Lag-gång. Schmedeman Just. 835 (1683). Nicander GSann. 64 (1766). —
(7) -GÄRD. [fsv. laghgärþ, lagha gärþ] (†)
1) avläggande av ed. SthmTb. 1/6 1586. Än sam[m]e dagh, gick Mattias Hundtenberg den Laggärdh och Eedh som honom vdj nästförlidne Rådstuffwe dag förelag(d) bleff. Därs. 6/3 1588. Spegel ÖPar. 33 (1705).
2) edgärdsmän. SthmTb. 10/6 1592. Thå kom för rätten Jören Jacobson medh sin Laggärdh, åldrige och trowärdige Befalningzmän, Som sade sigh honom långlige kenth och vmgåth. Därs. 29/7 1594. —
(7) -GÄRDS-MAN, m. (lag- 1586—1864. laga- 1530) (†) edgärdsman. HH XI. 1: 113 (1530). För räten stodh .. Nilss oluffson medh sine Laghgerdz mähn, som medh honom Eedhen gå wille. ÅngermDomb. 14/12 1635, fol. 101. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 447 (1864; i fråga om förh. på 1600-talet). —
(4) -GÄRNING. i sht teol. i pl.: gärningar varigm lagens bud uppfyllas, lagens gärningar. Utvärtes vackra Lag-gerningar. Murbeck CatArb. 1: 731 (c. 1750). Då vi nu veta att en människa icke bliver rättfärdig av laggärningar, utan genom tro på Kristus Jesus, hava också vi satt vår tro till Jesus Kristus. Gal. 2: 16 (Bib. 1917; NT 1526: laghsens gerningar). —
-HINDER. lagligt l. lagstadgat hinder. Numera äro alla laghinder undanröjda för en så godt som obegränsad egendomsstyckning. LfF 1914, s. 23. —
-HISTORIA. jfr HISTORIA II 1. Järta 1: 267 (1832). Om laghistoriens studium, och dess förhållande till rättsvetenskapens öfriga delar. Schlyter (1835; boktitel). Minnesskr1734Lag 1: 144 (1934). —
-HÄNGA. (†) hänga (ngt ngnstädes) i enlighet med lagens föreskrifter. Wij .. witterligen laghängia wåre Secret så och Insigel för thetta Bref. Stiernman Riksd. 749 (1621). —
-INITIATIV. rättighet att taga initiativ till antagande, ändring l. upphävande av en lag. Frey 1848, s. 478. Kyrkomötets laginitiativ. Reuterskiöld Grundlag. 695 (1926). —
-KALLAD, p. adj. [fsv. laghkallaþer] (†) lagligen kallad. En lagkalled arfkonung. RA I. 3: 187 (1593). Att församblingen enhälleligen har belefwat honom för sin Lagkallade Kyrckioherde. VDAkt. 1671, nr 191. —
-KARL.
1) (ngt vard.) lagkunnig man, jurist. Kellgren 3: 212 (1793). Utan akademiska studier, hade han dock förvärfvat sig namn af skicklig lagkarl. 2SAH 54: 52 (1878). SvD(A) 1934, nr 204, s. 4.
-KATEKES. (†) bok med frågor o. svar (ss. i en katekes) angående gällande lag. (Det) vore .. nödigt, at en Lag-Cateches för almogen upsattes, hvaruti det förnämsta funnos, som tiente til deras uplysning. Oelreich 958 (1756). AdP 1856—57, 9: 735. —
-KAVLE. (†) lagenligt utförd lottdragning med ”kavle”, ”laga kavle” (se KAVLE 1 h). Girs J3 149 (1627). —
-KLOK. [fsv. laghkloker]
1) till 1: lagkunnig, lagfaren; äv. i substantivisk anv.: jurist; jfr LAGA-KLOK. G1R 6: 300 (1529). I detta beklämda tillstånd beslöt hon att söka råd hos någon lagklok. Hon öfverkom en så kallad bränvins-advokat. CFDahlgren 5: 167 (1833). Han .. (skulle) fara in till handelsman och tala med lagklokt folk om hur rätten var. Siwertz Sel. 2: 119 (1920).
2) (i bibliskt spr.) till 4: som är förfaren i Moses lag, skriftlärd; särsk. i substantivisk anv. En laghclook stoodh vp och frestadhe (Jesus). Luk. 10: 25 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Swedberg SabbRo 512 (1688, 1710).
Avledn.: lagklokhet, r. l. f. särsk. till -klok 1: lagkunnighet; lagfarenhet. Rydelius Förn. 20 (1718, 1737). Brännvins-Advocaters illfundiga Lagklokhet. Dalin Arg. 1: 105 (1733, 1754). —
-KODEX. (utom rättshist. numera nästan bl. i fråga om utländska förh.) jfr KODEX 2. Snellman Stat. 104 (1842). Fredsurkunderna (från westfaliska freden) kommo länge att betraktas som ett slags lagkodex av internationell betydelse. NoK 86: 29 (1928). —
-KODIFIKATION. äv. konkret. 2NF 18: 998 (1913). En lag, som innehåller tillägg till el. förändring av en föregående lagkodifikation. 3NF 14: 1296 (1931). —
-KOMMISSION. tillsatt för uppgörande av förslag till lagändringar; särsk. om vid skilda tillfällen under 1600- o. 1700-talen tillsatta kommissioner för mer l. mindre genomgripande omarbetning av den sv. lagen. Schmedeman Just. 1535 (1699). Henel 1729 287 (1730). Den gamla lagkommissionen .. återupplivades .. 1792 och avsomnade för alltid efter fullbordandet av 1807 års lagsamling. Wedberg HD 139 (1922). —
-KOMMITTÉ. särsk. om en 1810 på riksdagens hemställan tillsatt kommitté för utarbetande av ny allmän civil- o. kriminallag; år 1841 ersatt av lagberedningen. PrestP 1809—10, 6: 141. Förslag till ny Criminal-Lag har af Lag-Comitén .. blifvit författadt. SFS 1834, nr 2, s. 19. 3SAH 4: 331 (1889). —
-KONFLIKT. konflikt mellan olika länders lagbestämmelser i internationella frågor. Lang FinlSjör. 1: 77 (1890). 2NF 9: 1331 (1908). —
-KRÄNKARE. (i sht i ålderdomligt spr.) NoraskogArk. 5: 369 (1762). Lagkränkare, som själfva bryta distingsfrid och kungsfrid! Heidenstam Folkung. 2: 233 (1907). —
-KRÄNKNING. Botin Hist. 2: 127 (c. 1790). Tillräckligt utrymme för renskötseln inom Jemtlands län (skulle) utan lagkränkningar .. kunna beredas. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, Bil. s. 36. —
-KRÖNT, p. adj. hist. lagligen krönt (till konung). SthmTb. 5/12 1596. Then trohet, hulskap, manskap vi vår lagcrönte konung tillsagdt .. hafve. RA I. 3: 792 (1597). Reuterdahl SKH III. 1: 158 (1863). —
-KUNNIG. äv. i substantivisk anv. DA 1771, nr 144, s. 2. LittT 1795, s. 19. Konungens domsrätt skal updragas Tolf af Honom utnämnde lagkunnige Män. RF 1809, § 17. —
-KUNSKAP~02 l. ~20.
1) lagkunnighet. Möller (1790). RF 1809, § 96. Det kan .. icke af (rättegångs-)fullmäktig fordras, att han skall genom aflagd juridisk examen ha styrkt sin lagkunskap. Kallenberg CivPr. 1: 684 (1922).
2) kännedom om gällande lagar (ss. undervisningsämne). Äro allmän helsovård och lagkunskap gagneliga att införas i folkskolan? AB 1890, nr 103, s. 2. —
-KVESTION. (†) lagfråga. Han väckte en lag-qvestion, huruvida S(ekreta) U(tskottet) ägde rättighet att afsätta de fyra Råden, utan att uppgifva skälen. HSH 3: 285 (1765). AdP 1789, s. 946. —
(7) -KYNNE. (lag- 1647. laga- 1661) (†) personer som förklarat sig villiga att med sin ed bekräfta riktigheten av ngns vid samma tillfälle avlagda ed, edgärdsmän. De thro sigh inthet till få Edemän, vthan de begiera respijt till nästa Rådstufuo att skaffa sigh lagkynne. VRP 1647, s. 204. VDAkt. 1661, nr 399. —
-KÖPA. (†) köpa (ngt) med iakttagande av lagens bestämmelser. Samme gårdhe köp är Laghköpt Laghståndit och laghfongit. EkenäsDomb. 1: 42 (1638). —
-LIKMÄTIG~020.
1) till 1: som är i överensstämmelse med gällande lag, lagenlig, laglig. Niuta sit wederbörlige och lag lijkmätige straff. SthmStadsord. 1: 198 (1670). Konglige Maj:t pröfwar hel skäligt och laglikmätigt, at (osv.). LMil. 1: 323 (1683). PT 1898, nr 49, s. 4.
Avledn.: laglikmätighet, r. l. f. särsk. till -likmätig 1. Weste (1807; med hänv. till laglighet). —
-LOTT. [efter lat. portio legitima] den del av en avlidens kvarlåtenskap som (utom i vissa speciella fall) ovillkorligen tillkommer vissa arvingar (i Sv. numera endast bröstarvingar o. adoptivbarn) o. som icke utan deras medgivande får testamenteras från dem. Schrevelius CivR 3: 280 (1849). Barnen skola bibehållas vid sin laglott. 1NJA 1874, s. 2 (i testamente). Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans laglott. SFS 1928, s. 770. Bröstarvingarna bibehöllos .. (i 1734 års lag) vid sin rätt till laglott, som .. uppgick till 5/6 av kvarlåtenskapen. Minnesskr1734Lag 1: 110 (1934).
-LYDIG. som underkastar sig o. lyder gällande lag; lojal; äv. i utvidgad anv., om levnadsförhållanden o. d.: förenad med laglydighet. Dalin Arg. 1: 24 (1754). Ordning i samfundet och en laglydig frihet. Höpken 2: 661 (1762). Laglydiga medborgare. SvD(A) 1931, nr 110, s. 4. —
-LYDNAD. lydnad mot lagen.
1) till 1. FoU 17: 340 (c. 1790). (Solon) visade alla, att laglydnad vore förmånligare än lagbrott. Emanuelsson Plut. 1: 60 (1842). Hellström Storm 162 (1935).
2) i sht teol. till 4. (Den lagkloke) tänkte sig genom sin egen laglydna kunna varda salig. Nohrborg 443 (c. 1765). En blott yttre laglydnad. Norbeck Theol. 91 (1848). Jes. 5: 7 (Bib. 1917). —
-LYSA, -ning. [fsv. laghlysa] (förr) lagligen pålysa (ngt) l. efterlysa (ngn l. ngt). Som gården blifvit ”i någre åhr laghståndit, laghliust och laghbudhit i tree mondagar på en frij rådhstugu” (kan den icke fråntagas köparen). BtÅboH I. 4: 52 (1629). Sädan som Laaglyst war af Predikestolen, att alle förrymbde knechtter skulle kom[m]a tillstädess. HammarkDomb. 8/1 1630. Nordström Samh. 2: 448 (1840). —
(4) -LÄRARE. person som var kunnig i Moses lag och undervisade däri; skriftlärd. Det (är) alla Lag-Lärares, eller, som Evangelium kallar dem, Skriftlärdas, enhälliga talan, at (osv.). Borg Luther 1: 41 (1753). En farisé, en laglärare vid namn Gamaliel. Apg. 5: 34 (Bib. 1917). jfr Lagerström Bunyan 1: 26 (1727). —
-LÄRD, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -KUNNIG. Schultze Ordb. 2537 (c. 1755). Han var den teoretiskt utbildade, kunnige juristen, laglärd och omutlig. Söderhjelm MVärld 1: 240 (1929). —
-LÄSARE.
1) (i fråga om medeltida förh.) = LAGMAN 2. Tå K. Ingo, II, lät genom Lagläsaren Ingo .. (dvs. Viger) Spa uprätta Lag Boken. Broman Glys. 2: 40 (c. 1730).
2) (förr) (mer l. mindre lagkunnig) person som i egenskap av vikarie skötte befattningen ss. häradshövding l. lagman (i bet. 3); jfr -FÖRARE 2. HSH 14: 215 (1594). Schmedeman Just. 219 (1623). Minnesskr1734-Lag 1: 26 (1934).
-LÄSNING. (†) tjänstgöring ss. lagläsare (se d. o. 2). Fik iagh bref från Erik Larson Slotzfogde i Jeneköping om lagläsningen i Ösbo h. JTBureus (1625) i 2Saml. 4: 95. —
-LÖS, adj.1 (adj.2 se LAG, sbst.3 ssgr) (lag- 1558 osv. laga- 1906—1923. lage- 1673) [fsv. laghlös, lagha lös]
1) som icke är bunden av l. visar aktning för l. tar hänsyn till lagen; tygellös. Ogudaktigt Folk som Lagh-lösz omkring går. Lucidor (SVS) 238 (1672). Den som agalös lever och lagalös, han hederlös dör. Koch GudVV 1: 21 (1916). De laglösa sällarna. SvD(A) 1934, nr 49, s. 4.
2) om handling l. beteende: som strider mot lagen; olaglig. Benzelstierna Cens. 215 (1743). Det laglösaste sjelfsvåld. Fryxell Ber. 6: 156 (1833). Adolf Fredriks laglösa thronafsägelse-farce. Crusenstolpe Mor. 1. 212 (1840).
3) (†) ss. adv.: utan lagens påbud l. tvång. At menniskiorna okuffuadhe och laghlöst wandes widh Sacramentet igen. LPetri Luther Nattw. F 8 b (1558). —
-LÖSA, r. l. f. (lag- c. 1755—1797. lage- c. 1785) (†) laglöshet; olaglighet. Schultze Ordb. 2557 (c. 1755). Sedan Lagelösa och sielfsvåld tagit öfverhand. FoU 20: 367 (c. 1785). SynodA 1: 643 (1797). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. till -LÖS, adj.1 1, 2; äv. konkretare. Schultze Ordb. 2557 (c. 1755). ST(A) 1929, nr 200, s. 4. —
-MAKARE. (†) klandrande beteckning för lagstiftare, särsk. om person som har benägenhet att framlägga nya lagförslag i onödan. Chydenius 358 (1778). En klåfingrig lagmakare. SC 2: 37 (1821). —
-MAKERI1004, äv. 3~002. jfr -MAKARE. Opraktiska drag .. och .. benägenhet för ”lagmakeri” vidlåda nog den norska vänsterns reformgärningar. SvD 1903, nr 59, s. 2. —
-MAN, se d. o. —
-MÄSSIG.
1) till 1: lagenlig. Rosenblad ÅmVetA 1823, s. 11. Ett i lagmässiga former genomfört rusdrycksförbud. UNT 1922, nr 8048, s. 1.
2) till 5: som följer allmänna lagar, lagbunden. Om .. (dendrobiumarterna) blomma, så inträffar det lagmässigt på bestämd dag. NordT 1924, s. 525. Lagmässig ”konjunkturutveckling”. SvD(A) 1934, nr 336, s. 22.
Avledn.: lagmässighet, r. l. f.
1) till -mässig 1. Ahnfelt StudM 2: 42 (1857). Romarens sinne för ordning och lagmässighet. SvHumFörbSkr. 33: 68 (1923).
2) till -mässig 2. Tegnér FilosEstetSkr. 255 (1808). De optiska och akustiska lagmässigheterna. SvTeolKv. 1937, s. 128. —
-MÄTIG. (numera knappast br.) laglig; lagenlig. Lagmätigt Thing. Peringskiöld Hkr. 1: 440 (1697). (Prästvalet sker) Efter lagmätiga former. Högberg Vred. 2: 180 (1906). —
-ORDENTLIG. (†) laglig; gjord i laga ordning. (Domaremakten var given) all lag-ordentelig Magistrat och Öfwerhets Personom. Sahlstedt Hoffart. Bih. 5 (1720). Hvarcken Pastor ell(e)r någon annan är i stånd, att en lag-ordentlig förlofning vpphäfva. VDAkt. 1749, nr 48. Därs. 1781, nr 472. —
(4) -PREDIKAN. (lag- 1753—1921. lage- 1709. lags- 1749—c. 1765)
1) i sht teol. förkunnande av Guds lag; predikan med huvudvikten på den gudomliga lagens krav o. stränghet. Borg Luther 1: 534 (1753). Hvilken lagpredikan går upp emot Jesu mäktiga skildring af den yttersta domen? Beskow Pred. 372 (1901).
(4) -PREDIKANT. (lag- 1753 osv. lags- 1711—1845)
1) person som predikar Guds lag l. som i sin predikan lägger huvudvikten vid lagen. Swedberg Dödst. 285 (1711). Tolstadius, som tidigare varit en sträng lagpredikant, fick genom Dippel ögonen öppnade för evangeliet som ett kärlekens budskap. SvKyrkH 5: 320 (1935).
2) allmännare: straffpredikant, moralpredikant. Humbla Landcr. 104 (1740). Du undrar väl hur den glada Velasqvez på en gång kunnat blifva en sådan Lagpredikant. Eurén Kotzebue Cora 14 (1794). —
(4) -PREDIKARE. (lag- 1739—1911. lags- 1526—1740)
1) i sht teol., = -PREDIKANT 1. Förspr1Tim. (NT 1526). Hvilken annan lagpredikare (än Jesus) skulle ha vågat komma med .. liknelsen om den rike mannen och Lasarus? Beskow Pred. 372 (1901).
(4) -PREDIKNING. (lag- 1774—1885. lags- c. 1655—1712) (†)
1) = -PREDIKAN 1. KOF II. 2: 90 (c. 1655). Wi få skarpa lagspredikningar i stellet för hugneliga evangelii tröster. Swedberg SabbRo 984 (1690, 1712). FinKyrkohSP 4: 245 (1774).
-PROPOSITION. polit. proposition om lagändring l. ny lag. Odhner G3 1: 572 (1885). Konungens till riksdagen avlåtna lagproposition. SvRiksd. II. 14: 145 (1934). —
-REFORM. En .. lagreform, för hvilken Gustaf III intresserade sig, var en mildare brottmålslagstiftning. Odhner G3 1: 329 (1885). —
-REGEL; pl. -regler. (i fackspr.) ordspråksartad sentens innehållande ngn rättssynpunkt l. ett slags sammanfattning av ngn gällande lagbestämmelse l. rättsåskådning; jfr -SPRÅK 2. 2NF 35: 939 (1923). —
(4) -RELIGION. teol. religion kännetecknad av (krav på) sträng efterlevnad av lagen. 2NF 11: 313 (1909). Rättfärdiggörelsen genom tron allena riktar udden mot allt vad lagreligion heter. SvTeolKv. 1932, s. 113. Ss. typiskt ex. på .. lagreligion brukar den efterexiliska judendomen anföras. SvUppslB 16: 691 (1933). —
(jfr 1 b) -RUM, n. (lag- 1807 osv. laga- 1686) jur. ställe (kapitel, paragraf osv.) i en lag. Dijkman Obs. D 8 a (1686). Hr G. yrkar, att svaranden måtte fällas till ansvar enligt angivna lagrum i tryckfrihetsförordningen. GHT 1934, nr 98, s. 15. —
-RÅD. statsk. (år 1909 inrättad) kommission med uppgift att tjänstgöra ss. regeringens o. riksdagens rådgivare i lagstiftningsfrågor. Tre ledamöter af högsta domstolen och en af regeringsrättens lagfarna ledamöter skola tillsammans utgöra Konungens lagråd. SFS 1908, Bih. nr 41, s. 3. Det .. till lagrådet remitterade (lag-)förslaget. SvD(A) 1933, nr 58, s. 13. —
-RÄTTA, r. l. f. [av isl. lǫgrétta] i fråga om fornisländska förh.; i sg. best.: den lagstiftande avdelningen av alltinget. Hildebrand Isl. 113 (1867). —
(4) -RÄTTFÄRDIGHET~0200 l. ~0102. (lag- 1841 osv. lags- 1753) övertygelse om rättfärdighet på grund av uppfyllelse av den gudomliga lagens bud. Borg Luther 1: 702 (1753). (Galiléerna) detta af farisäismen och den stränga lagrättfärdigheten mindre berörda folk. Beskow Pred. 53 (1901). —
-SAGA, se d. o. —
-SAK. sak l. fråga som gäller lagen o. dess tolkning (i ngt speciellt fall); juridisk sak l. fråga; i sht i pl. Brask Pufendorf Hist. 250 (1680). Min fader hade ämnat mig til Jurist, hvarföre ock all min upfostran derhän syftade, at jag med tiden skulle kunna blifva i lagsaker förfaren och öfvad. DeFoë RobCr. 4 (1752). Björkman (1889). —
-SAMHÄLLE~020. samhälle med lagbunden ordning; land vars samhällsordning vilar på lagens grund; rättssamhälle. Söderblom Herdabr. 60 (1914). Vi bo i ett gammalt lagsamhälle med uråldrig frihet. DN(A) 1918, nr 306, s. 4. SvD(A) 1934, nr 259, s. 4. —
-SAMLING. konkret: skriven l. tryckt, mer l. mindre enhetlig samling av (för ett land gällande) lagar. Den af Wiger Spa giorde Lagsamling (är) den första man säkert känner (i Sv.). Schönberg Bref 1: 34 (1772). Ny Lag-Samling. Backman (1831; boktitel). Minnesskr1734Lag 1: 145 (1934). —
-SATT, p. adj. [fsv. laghsatter] (†) lagligen utsatt l. bestämd.
2) om tid l. (till viss tid utsatt) sammankomst o. d.; jfr -SÄTTEN. Att dhe (dvs. adeln) alle saker, som medh dheras Landbönder .. rättas böhre, låta blifwa ått Lagsatta Ting förhörde och ransakade. TÅbo 1782, s. 362 (1590). Verelius 150 (1681). —
-SKILA, f. [fsv. laghskila] (†) lagskipning. Uthan laglig orsaak och föregången domb och lagskilu. Stiernman Riksd. 426 (1594). —
-SKIPA; jfr -SKIPNING. (-skep- 1631. -skip- 1594—1931. -skipp- 1720) skipa (handhava, tillämpa o. värkställa) lag, skipa rätt; särsk. i p. pr. ss. adj.; förr äv. med indirekt personobj. Stiernman Riksd. 397 (1594). Dem blifuer laghskepat. ONiurenius (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 425. Den Lagskipande Makten. Dalin Arg. 2: 269 (1734, 1754). Annerstedt UUH II. 2: 8 (1909). —
-SKIPAN. (†) lagskipning. Alla dhe Mål som till Lagskipan wid Domstolarne synas nödige. Hadorph Catal. 17 (1690). Schultze Ordb. 4274 (c. 1755). —
-SKIPARE. (numera i sht i ngt ålderdomligt spr.) person som skipar lag, domare; äv. oeg. o. bildl. Dalin Arg. 2: 408 (1734, 1754). Sveriges Lag .. förutsätter hos Lagskiparen .. en vanlig grad af urskillning. LBÄ 16—17: 158 (1798). I andra länder (än Sv.), der det fins offentliga stiftelser för vitterheten och språket, anses dessa som lagskipare, för att icke säga lagstiftare i rättskrifningen. Rydqvist SSL 4: 505 (1870). JmtFmT 2: 82 (1897). —
-SKIPNING. skipande av lag. PH 6: 3892 (1756). Motsatsen mellan lagstiftning och lagskipning vilar .. på motsatsen mellan en abstrakt regel och dennas tillämpning på ett konkret fall. SvRiksd. II. 14: 6 (1934). jfr BROTTMÅLS-, CIVIL-LAGSKIPNING. —
-SKJUTA. (†) anmäla fastighet till försäljning gm laga uppbud (i enlighet med äldre sv. rätt). (Säljarna) tilstode att the medh godh wilie haffue laghskuthit och .. sålt .. norra gården ij Huedna. Rääf Ydre 1: 331 (i handl. fr. 1585). MeddNordM 1902, s. 177 (1592). —
-SKRIVARE. Moses .. är en laghscriffuare och driffuare. FörsprNT 3 a (1526); jfr LAG, sbst.1 4. 1734 års lagskrifvare (dvs. de som skrevo 1734 års lag). TT 1898, Byggn. s. 14. —
-SKRIVEN, p. adj. (förr) om knekt l. båtsman: lagligen utskriven. LReg. 108 (1616). RARP 7: 12 (1660; om båtsman). Han bleff lagskrefven soldath, och gik vth för een frelsserotha. VDAkt. 1675, nr 231. Ingen Capitein tilstädie någon Laghskrefwen at leya för sigh. Siöart. 1685, s. 38. De af utskrifningskommissarierne ”lagskrifne” rymde i stora skaror till otillgängliga skogsmarker. LfF 1874, s. 98. —
-SKYDDAD, p. adj. som åtnjuter skydd av gällande lag. En oskyldig och .. fullt lagskyddad näring. SDS 1894, nr 308, s. 1. —
-SKÄRPNING. LBÄ 39—41: 150 (1800). Lagskärpningen tillkom .. för att bättre kontroll över att alla motorfordon försäkras skulle kunna vinnas. SvD(A) 1933, nr 215, s. 11. —
-SPRÅK.
1) den för lagar (o. annan juridisk framställning) karakteristiska språkformen; jfr -STIL. SvTyHlex. (1851). Ett vanligt lyte för lagspråket är att bisatser ställas i långa rader efter hvarandra. Strömborg SvSprSkol. 88 (1857).
2) (föga br.) ordspråksartad sentens som innehåller ngn rättssynpunkt, lagregel; förr äv.: lagligt påbud. Lagspråk rate man ej, vår Lag bör lydas af alla. Nicander GSann. 83 (1767). SvUppslB 16: 742 (1933). —
-SPRÄNGD, p. adj. [jfr BIBEL-SPRÄNGD] (vard.) som mycket väl känner till lagens olika bestämmelser. AB 1900, nr 294 A, s. 3. —
-STADGA, r. l. f. (lag- 1680—1917. laga- 1680—1730. lage- 1604) stadgande i lagen, lagbestämmelse. SUFinlH 2: 109 (1604). Samling af lagstadgar eller laga plägseder. Strinnholm Hist. 4: 287 (1852). —
-STADGA, v. stadga l. påbjuda (ngt) i lag; särsk. i p. pf. ss. adj. Inom lagstadgad tid. BtHforsH 1: 36 (1594). Lagstadgad undervisning. BetDöfstUnd. 1878, s. 3. Det lagstadgades, att (osv.). Julbok 1906, s. 181. SvD(A) 1935, nr 51, s. 3. —
-STADGANDE, n. (lag- 1851 osv. laga- 1697)
1) (†) lagstiftning. (Konung Håkon) war .. en mycket wis Man, och anwände stor flit på Laga stadgande. Peringskiöld Hkr. 1: 137 (1697).
2) lagbestämmelse, stadgande i lag; jfr -STADGA, sbst. Olivecrona LagbGift. 150 (1851). Häfderna omtala .. att Wiger Spá .. samlat de spridda lagstadganderne .. till en lag, Uplandslagen. Holmberg Nordb. 486 (1854). —
-STIFTA, se d. o. —
-STIFTNING, se d. o. —
-STIL. den stil som är utmärkande för språket i lagar (o. annan juridisk framställning); jfr -SPRÅK 1. 2RARP 6: 486 (1731). Stundom brukas, i lagstyl, thy i st. f. det, detta, dessa; t. e. i thy att ..; för thy att ..; i thy mål. Moberg Gr. 216 (1815). SvTeolKv. 1936, s. 257. —
-STOL. (förr) understöd åt lagman. Then stora Kongs-Ängen .. hvilken gamble Män berättat hafva egenteligen hördt til Lagstolen, then Lag-Mannen nyttiat för sina hästar. Œdman Bahusl. 274 (1746). —
(4) -STORMARE. [efter t. gesetzstürmer] (†) teol. antinomist. Schroderus Os. III. 1: 280 (1635). Antinomer eller Lagstormarena, som föregifva, at man icke skal predika Lagen. Borg Luther 1: 534 (1753). Heinrich (1828). —
-STRIDIG. som strider mot gällande lag; olaglig. PH 8: 284 (1766). Konung Albrects val var aldeles lagstridigt. Lagerbring 1Hist. 3: 506 (1776). Kallenberg CivPr. 1: 812 (1922).
Avledn.: lagstridighet, r. l. f. äv. konkretare. AdP 1789, s. 271. (Man) bör .. låta vederbörande sota för sina .. begångna lagstridigheter. Liljecrona RiksdKul. 282 (1840). —
-STÅND. (lag- 1715—1763. lage- 1587) (†) förhållandet att fast egendom l. pant före avyttring utbjöds till inlösen under viss tid. VgFmT II. 6—7: 117 (1587). FörarbSvLag 5: 147 (1715). Örnabexhult .., som iag, med flere fastigheter tillköpt mig .. och effter trenne Laga uppbud .. effter natt och åhrs klanderlöst Lagstånd, erhållit Faste- och Skiöte bref. ÅgerupArk. Brev 26/12 1763. —
-STÅNDA; -ning; jfr -STÅNDEN. [fsv. laghstanda] (†) om fast egendom l. pant: före avyttring stå utbjuden till inlösen under laga tid. OPetri Tb. 215 (1528; uppl. 1929). Och war sa[m]ma køp aldeles lagfarit m[edh] vpbodh hembodh och lagstondande. Därs. 231. VRP 6/2 1734. —
-STÅNDEN, p. adj.
1) (förr) om fast egendom l. pant: som före försäljning under i lag bestämd tid o. form varit erbjuden till inlösen av säljarens fränder resp. (vid pantsättning) av pantsättaren o. som, då inlösningsrätten icke begagnats, övergått till den nye ägaren ss. laga fång; om köp av fast egendom: som på detta sätt vunnit laga kraft; jfr -STÅNDA. Lagståndet fång. JönkTb. 108 (1522). Kommer ej klander å thet (fastighets-)kiöp (i stad), inom tolf vekor ifrån tridie upbudet; vare thet tå lagståndit. JB 4: 2 (Lag 1734). SPF 1840, s. 194 (om pant). 1NJA 1874, s. 250. jfr (†): Ähwadh the .. oleedda gå j Kyrkio, när laghståndit är (dvs. när så lång tid förflutit, som allmän sed är) .. eller aff Presten inleedda. LPetri KO 23 b (1561, 1571).
2) (numera föga br.) om val, förslag l. utnämning till befattning: som efter klagotidens utgång vunnit laga kraft. VDAkt. 1781, nr 640. I fredags blef domprostförslaget härstädes lagståndet. MoB 10: 182 (1827). Fullmakt och konstitutorial bör dateras för den dag, då utnämningen blifvit lagstånden. SPF 1856, s. 46. AB(L) 1895, nr 257, s. 5. Anm. Ngn gg i ä. tid förekommer den gm missuppfattning av n. sg. lagståndet (-dit) uppkomna formen lagståndigt. RARP 13: 240 (1680). Calonius 3: 367 (1794). —
-STÄDJA, v. (förr) städsla (ngn) i enlighet med ä. tids legostadga; äv. refl.; numera nästan bl. i p. pf. (se a o. b). Gustaf II Adolf 21 (c. 1620). Lagstädja sig i tjenst hos godt folk. LMil. 1: 463 (1684). Någre .., som man icke för en ständig Löhn hafwer til sine tienare lagstadt. SthmStadsord. 2: 173 (1703). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.
a) om tjänstehjon: lagligen städslad i husbondes tjänst. Theres lagstadde Hion och Legodrenger. Bergv. 1: 36 (1582). SFS 1901, nr 58, s. 3. Bergman Kerrm. 102 (1927).
b) i överförd anv., om tjänst: till vilken ngn är lagligen städslad. Schmedeman Just. 382 (1664). Ey må något Lego eller Tienstefolck uhr sin lagstadde tienst gå för stämmodag. Abrahamsson 448 (1726). Schulthess (1885). —
-STÄLLE. lagrum. Tillämpningen af detta Lagställe. VDAkt. 1789, nr 402. Kallenberg CivPr. 1: 1041 (1924). —
-STÄMMA, v. [fsv. laghstämna] (†) lagenligt instämma (ngn) till domstol; särsk. i p. pf., äv. i substantivisk anv. OPetri Tb. 8 (1524; uppl. 1929). Wiker .. then lagstämde af Stad, .. undfånge Dom efter Lag. Schmedeman Just. 592 (1669). Vid klander må kiöparen Lagstämma sin Hemulsman. Drysell 170 (1728). —
-SÄTTARE. (†) domare. Lagmen och lagsättiare eller domare. PGalle (1526) hos OPetri PGalle D 3 a. OPetri 1Post. 85 a (1528). —
-SÖKA, se d. o. —
-TAGA. [fsv. laghtakin, p. adj.]
1) (i fråga om fornnordiska förh.) i p. pf., om kvinna: med våld bortförd av sin laga fästman, sedan giftomannen utan laga skäl vägrat att utlämna henne. Verelius 151 (1681). Lagerbring 1Hist. 2: 413 (1773). Holmberg Nordb. 282 (1852).
2) (†) lagligen antaga (ngt). Hildebrand Isl. 222 (1883). År 1000 då kristendomen lagtogs på Island. UpplFmT 33—36: XIII (1920). —
-TERM. jfr -SPRÅK 1. Serenius 1 (1741). Tyda och förklara de gamla lagtermerne. 3SAH 4: 293 (1889). —
-TEXT. AdP 1789, s. 450. Den egentliga kärnan i lagtexterne består otvifvelaktigt i korta och aforistiskt affattade lagbud. 3SAH 4: 215 (1889). —
-TILLÄMPARE~0200. jur. person (domare) som har att tillämpa lagens bestämmelser i praktiken. Forssell Stud. 2: 33 (1884, 1888). Kallenberg CivPr. 1: 269 (1917). —
-TILLÄMPNING~020. FörslUtsöknRättegB 1822, MotivRättegB s. 15. Den strängare lagtillämpningen har otvivelaktigt medfört ökad försiktighet från bilförarnas sida. SvD(A) 1935, nr 183, s. 3. —
-TIMA, r. l. f. (jfr -TIMA, adj. anm.). (ngt vard.) lagtima riksdag. NSv. 1919, s. 300. R. har från 1906 tillhört riksdagen, till 1919 lagtiman som led(amot) af Andra kammaren. 2NF 38: 85 (1925). —
-TIMA, adj. om församling, riksdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte o. d.: som sammankommit på ordinarie, i lag bestämd tid; motsatt: urtima. Lagtima Ting. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Den lagtima riksdagen. Liljecrona RiksdKul. 177 (1840). SFS 1920, s. 2348. Anm. Hos Sahlstedt (1773) o. Dähnert (1784) upptages lagtima ss. sbst. f. med bet.: tid (l. dag) för rättegång l. ting, o. hos Möller (1790, 1807) o. Heinrich (1814) upptages ett mask. sbst. lagtime med samma bet. —
-TING. (lag- 1530 osv. laga- 1563—1681. lage- 1555—1589) [fsv. laghþing; jfr isl. lǫgþing]
1) (†) laga ting (hållet av lagman l. häradshövding); jfr LAGMANS-TING. NorrlS 1—6: 63 (1530). Effther man på thenne tijd um åhret icke pläger holle någit lageting med almogen, vethe vij icke hvad orsack han kan haffve til sådane tingxstempne. G1R 25: 108 (1555). HH XIII. 1: 41 (1562). Verelius 151 (1681).
2) benämning på den ena avdelningen av det norska stortinget. SC 2: 24 (1821). (Norges) storting .. är delat på två avdelningar: odelsting och lagting. Rönnholm EkonGeogr. 55 (1907).
3) på Färöarna, benämning dels (före 1816) på en överrätt, dels (efter 1852) på ett amtsråd bestående av amtmannen, prosten o. ett visst antal folkvalda medlemmar. Klinckowström BlVulk. 1: 29 (1911).
Ssg (till -TING 1; †): lagtings-måndag. [fsv. lagþings manadagher] var särskild av de fyra måndagar om året, då lagting hölls enligt östgötalagen. G1R 1: 156 (1523). —
-TOLKNING. uttolkning av ett lagbuds innehåll. LBÄ 16—17: 156 (1798). Svea hovrätt förklarar, att domen beror på en felaktig lagtolkning. SvD(A) 1934, nr 51, s. 4. —
-TOSSA. (enst., †) Charlatanismen känner intet rättare och ädlare mått, än Grodans ifver i Fabeln. Dessa nya Lag-tossor äro just så oblyga .. som våra gamla Rim-tossor. Thorild 3: 215 (1792). —
-TROGEN. Ett .. lagtroget folk. Heidenstam Karol. 2: 178 (1898). Landets lagtrogna och kunnigaste tjenstemän. SDS 1904, nr 166, s. 3. —
(4) -TRÄLDOM~20 l. ~02. relig. jfr -TRÄL. Thomander Pred. 1: 491 (1849). Billing Betr. 397 (1907). —
-TVUNGEN, p. adj. obligatorisk enligt gällande lag. Verd. 1883, s. 157. Man har .. börjat tänka på en lagtvungen försäkring af alla. Aldén Medb. 4: 145 (1885). Hernberg Rättsh. 20 (1922). —
-TVÅNG. (lag- 1648—1852. laga- 1698. lags- c. 1765—1824)
1) till 1: av lagen pålagt tvång, obligatorisk skyldighet enligt gällande lag. LReg. 243 (1648). Utan lagtvång, af egne goda böjelser, fulgöra de skyldigheter, som oss oundvikeligen åligga. VDAkt. 1779, nr 502. SvT 1852, nr 210, s. 4. (†) (En konung) Som kan, då Rätt ey giörs, och Androm före-stafwa / Med upreest Laga-twång (dvs. gm att göra bruk av lagens makt) och wäll bewäpnad Hand / Bå Sätt och Tijda-måål. Dahlstierna (SVS) 109 (1698).
-TYDARE. (numera bl. tillf.) lagtolkare; ofta med klandrande bibet. Möller (1807). Gamla Hofrättsråder, Assessorer och andra lagtydare. Knorring Förh. 2: 144 (1843). —
(4) -UPPFYLLELSE~0200. (lag- 1917. lags- c. 1765) teol. uppfyllande av Guds lags krav. Jesus har alltsammans förvärfvat genom sin pina och död och fullkomliga lags-upfyllelse. Nohrborg 110 (c. 1765). 2NF 26: 208 (1917). —
-UPPLAGA~020, r. l. f. jfr -EDITION. De Schlyterska lagupplagorna. Wieselgren Bild. 388 (1874, 1889). —
-UPPTECKNING~020. särsk. konkret. Reuterdahl SKH II. 2: 188 (1850). Från Valdemarstiden äro .. de medeltida laguppteckningarna, främst Skånes och Själlands kyrkorätt och landslagar. 3NF 5: 491 (1926). —
-URKUND~02, äv. ~20. Våra gamla lagurkunders utgifvande i nya, dugliga upplagor. 3SAH 4: 165 (1889). —
-UTSKOTT~02, äv. ~02. riksdagsutskott som bl. a. har att meddela utlåtanden o. avgiva förslag i anledning av till detsamma hänvisade frågor om stiftande, ändring, förklaring l. upphävande av lagar o. författningar som stiftas av konung o. riksdag samfällt. AdP 1786, s. 12. RF 1809, § 53, § 87. SFS 1921, s. 83. —
-VAD, n. (†) vad till högre rätts prövning; jfr -VÄDJA. UpplFmT 23—25: 152 (1600). Att Hoffrätten icke hafwer haft macht att uptaga thenna saak uthan lagh wadh. Gustaf II Adolf 239 (c. 1620). —
-VALD, p. adj. (i ålderdomligt spr.) lagligen vald. Afzelius Sag. 5: 80 (1843). Rikets lagvalde och korade Herre och Konung. Strindberg Folkung. 127 (1899). —
-VETENSKAP. ~002 l. ~200. (numera föga br.) juridik. EP 1792, nr 49, s. 2. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 199 (1835). —
-VETT. (†) lagkunskap, lagkännedom, lagfarenhet. Nehrman InlJurCiv. 86 (1729). Dommaren kunde (under medeltiden) skjuta saken ifrån sig, i brist på Lag-vett. Botin Utk. 589 (1764). ÖoL (1852; med hänv. till lagfarenhet). —
-VIGD, p. adj. lagligen vigd; särsk. om kvinna; äv. (vard. o. skämts.) i substantivisk anv. Hedberg Bröll. 146 (1865). Han hade inga lagvigda föräldrar. Wieselgren Samt. 1 (1865, 1880). Där hennes lagvigde satt och groggade. SvSkämtl. 77: 47 (1916). En .. direktör A. O. hade .. fått sin lagvigda till bordsdam. SDS 1929, nr 57, s. 6. —
-VINNA. [fsv. laghvinna]
1) vinna l. förvärva l. bliva ägare till (ngt) lagligt l. gm laga dom; numera bl. ngn gg i p. pf. G1R 3: 97 (1526). Tompten som herman lagwan ifrå matz. SthmTb. 8/11 1591. Utbekommande af lagvunna böter. Geijer SvFolkH 1: 306 (1832). Östergren (1931)
3) lagligen (över)bevisa l. förklara (ngn) skyldig l. saker (till ngt brott); numera bl. i p. pf. lagvunnen, lagligen överbevisad om brottslighet l. skyldigförklarad (för l. till ngt); jfr FÖRVINNA 4 a; i uttr. lagvunnen till ngt förr äv.: överbevisad att vara ngt. For szame forrätlige handling skull .. är (han) Lagwnnen tiil en forredere. G1R 11: 173 (1536). Ther han laghwinnes til saken, böte .. dubbel vpfyllning aff skadan. OrdnJacht. 1647, s. A 4 b. Medhan han .. ähr kommin vthi tiufnat och derföre laghwunnin och dömbder. VDAkt. 1653, nr 289. Schönberg Bref 1: 262 (1778). Nordström Samh. 2: 107 (1840).
4) (†) i p. pf., om handelsvara (gods) o. d.: som gm laga dom blivit förklarad förbruten. G1R 6: 241 (1529). —
-VIS, adj. [fsv. laghvis] (†) lagkunnig, lagklok. HSH 39: 283 (1642). Thorild (SVS) 2: 299 (1788). —
-VRÄNGARE. (lag- 1785 osv. lags- 1621) (ngt vard.) person som vränger lag; ofta användt ss. nedsättande benämning på jurist, särsk. advokat. Forsius Fosz 415 (1621). (Jag) vill .. icke hafva påstått, att alla prakticerande jurister äro lagvrängare. SöndN 1862, nr 36, s. 2. Nordström Landsortsb. 186 (1911). —
-VRÄNGNING. lagtillämpning efter lagens bokstav o. icke efter dess rätta mening; advokatyr. Posten 1768, s. 211. Lönnberg Kåre 68 (1887). —
-VUXEN, p. adj. (†) som nått myndig ålder. Emedan .. här vti Riket alle efter ordningen lagwuxne Hion fulle Mantalspenningarne vtläggia. Stiernman Riksd. Bih. 411 (1664). —
-VÄDJA. jur. gm vad från underrätt draga (tvistemål) under högre rätts prövning, vädja, appellera; numera bl. i p. pf. -vadd, särsk. i uttr. lagvadt mål l. lagvadd sak. Ifrån Häradzhöfdingen skall lagwädias till lagman. Stiernman Riksd. 367 (1587). Alla .. (till hovrätten) lagvadda saker. RB 8: 2 (Lag 1734). Uppl. 2: 629 (1908). —
-VÄRJA, v. [fsv. laghväria] (†) refl.: lagligen försvara sig (gm ed inför domstol) l. fria sig från en anklagelse l. ett mål; äv. i p. pf. -vard, lagligen fri från en anklagelse osv. SthmTb. 16/3 1577 (: lagwardh). Så framt at hon will wara för samma taal frij, eller .. sigh lagwerie. UppsDP 10/3 1596. Nordström Samh. 2: 742 (1840). —
-VÄRK, n.
1) (†) sammanfattningen av ett lands lagar o. vad därtill hör: lagstiftning (se d. o. b). Nehrman JurCiv. Föret. 3 (1746). Solon, som långt efter Lycurgus satte sig före, at förbättra Athéns Lagverk. Liljestråle PVetA 1775, s. 13. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 32, s. 28.
2) lag, lagbok; lagsamling. Möller (1790). Nya Lagverkets antagande. AB 1840, nr 38, s. 2. Minnesskr1734Lag 1: 404 (1934). —
-VÄRNAD. [fsv. laghvärnaþer] (†) lagligt skydd l. värn. När Konungs-Aren var kommen öfver Mordbäck (Tönnebroån), var han i Helsingarnes lagvärnad, och hans ofredande belagdt med särskilda böter. Widmark Helsingl. 1: 93 (1860). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. Lagerbring 1Hist. 2: 488 (1773). Känd för insigt i lagväsen. Möller (1790, 1807). —
-YRKARE. [jfr fsv. lagha yrkir] (†) person som utarbetar lag, lagstiftare. Schroderus Os. III. 1: 286 (1635). Ej heller voro någre af Allmogen inkallade at biträda dessa Lagyrkare. Lagerbring 1Hist. 3: 243 (1776). —
-ÄLSKANDE, p. adj. RA I. 4: 579 (1598). Ett hitintills fredsälskande, i hufvudsak lagälskande furstehus. Lundström Jörgenb. 133 (1895). —
-ÄNDRING. NF 2: 1420 (1878). Grundlagen fordrar .., att ett bestämdt förslag till lagändring skall hafva blifvit till (lag-)utskottet hänvisadt. Rydin SvRiksd. II. 2: 144 (1879). —
-ÄRENDE. ärende som gäller ngn lagstiftningsfråga. I Justitie-departementet är .. anstäld en revisionssekreterare såsom byråchef för lagärenden. SFS 1878, nr 21, s. 1. —
-ÖVERTRÄDARE~00200. Snellman Stat. 114 (1842). Uppfostringsanstalter för vanartade barn och minderåriga lagöverträdare. Flodström SvFolk 133 (1918). —
-ÖVERTRÄDELSE~00200. BorgP 1840—41, 3: 30. Bränvinsförbudet .. hade framkallat .. en mängd lagöfverträdelser. Odhner G3 1: 375 (1885).
B (†; jfr LAGA, adj. ssgr): LAGA-BROTT, -FÅNG, -GÄRDSMAN, se A. —
-KLOK, sbst. m.; pl. -ar. [jfr fsv. lagha kloker, adj.] lagkunnig man, lagtolkare; jfr LAG-KLOK 1. Lagh är sompt, och sompt lagaklokar. SvOrds. B 4 b (1604). —
-KYNNE, -LÖS, -RUM, -STADGA, -STADGANDE, -TING, -TVÅNG, se A.
C (†): LAGE-BALK, -BROTT, -FÅNG, -GÄRDSFOLK, -LÖS, -LÖSA, -PREDIKAN, -STADGA, -STÅND, -TING, se A.
D (†): LAGS-BROTT, -BRYTARE, -FRÅGA, -FULLBORDAN, -FÖRKLARARE, -PREDIKAN, -PREDIKANT, -PREDIKARE, -PREDIKNING, -RÄTTFÄRDIGHET, -TVÅNG, -UPPFYLLELSE, -VRÄNGARE, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content