publicerad: 1942
MAGE ma3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Rudbeckius KonReg. 246 (1615) osv.), äv. (numera bl. i Finl., men där ofta) -or (OGyllenborg Vitt. 95 (1735), Bergroth FinlSv. 61 (1916)) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. maga) TullbSthm 2/9 1580 (: Stör mager)); förr äv. MAGA, r. l. m. l. f.; best. -an l. -en; pl. -ar l. -or l. -er (jfr ovan).
Ordformer
(-a 1526 (oblik form), 1592 (nom.)—c. 1880. -e 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. maghi, motsv. d. mave, isl. magi, mnt. mage, fht. mago, t. magen, feng. maga, eng. maw; av germ. maȝan-]
1) säcklikt utvidgad del av matsmältningskanalen hos människor o. högre djur, vari födan inkommer från matstrupen o. utsättes för bearbetning av magsaften, magsäck, ventrikel. OPetri MenSkap. 9 (c. 1540). De Vätskor som finnas i Magan och Tarmarna. Ribe PVetA 1740, s. 16. Kräfta i magen. Hygiea 1842, s. 305. Hos de ryggradslösa djuren tyckes .. icke någon mage i samma betydelse som hos ryggradsdjuren förekomma, d. v. s. en sådan, vars väggar avsöndra särskilda sekret (pepsin och saltsyra). Wallengren (o. Hennig) 5: 61 (1916). — jfr BARN-, EKORR(E)-, FÖR-, GÄDD-, HÖNS-, KALV-, STÖR-, SVIN-MAGE m. fl. — särsk.
a) om var särskild av de avdelningar vari idisslarnas magsäck är delad. Idisslarna ha fyra magar. Schroderus Comenius 267 (1639). jfr BLAD-, LÖP-, NÄT-, SMÅ-MAGE.
b) om var särskild av de avdelningar vari fåglarnas magsäck är delad; ss. senare led i ssgr äv. om kräva. Linné FörelDjurr. 83 (1748). jfr BI-, KÖRTEL-, MUSKEL-, ÖR-MAGE.
c) (†) i uttr. klunka med dubbla magar, dricka stora klunkar. (Lycklig den som) Hugger i kannan tappra tag, / Klunkar med dubbla magar, / Ej i dryckom flepig och svag. Bellman SkrNS 2: 246 (1792).
d) om magsäck av slaktat djur, använd ss. behållare för ngt ämne. Largäps höfding .. skänkte mig .. ett får och fyra magar smör. Hedin Transhim. 2: 18 (1909). Dens. ScoutL 80 (1913). jfr BLOD-MAGE.
2) sammanfattande benämning på matsmältningsorganen (magsäcken, tarmkanalen m. m.). Thärföre böd iag tig mat, at tu thär af skulle få en liten skräck i magan. Verelius Gothr. 176 (1664); jfr 3. En oren Skarnsäcker är alles wår Maga, / Hwij wela wij honom tå kräszligt omlaga? Törnewall D 5 b (1694). Collin Ordl. (1847). Just som han hade tänkt detta, kom en ny tanke. .. En tanke, som han kände i hela sin kropp. Som han kände i magen, som gaf honom kväljningar. Bergman HNådT 230 (1910); jfr 3. — jfr BARN-, BRÄNNVINS-, STRUTS-MAGE. — särsk.
a) i uttr. angivande mätthet l. hunger o. d. (Nattvarden) är siälennes spijs, icke en sådana som kroppen och magan mätther, vthan som lijff och siell spijsar. KOF 1: 298 (1575). Han (gick) mången dag med en hungrig maga uppå sin resa. Lagerström Bunyan 1: 186 (1727). Vara alldeles tom i magen. Nordforss (1805). Rydberg Vigg 12 (1883). — särsk.
α) i ordspr. Magen will inteth borga (dvs. man kan icke länge undvara föda). HB 2: 339 (1598). En hungrog mage, warder icke metter af faghrom ordom. SvOrds. A 5 b (1604). Hungrig Maga giör en godh Kock. Grubb 333 (1665). Magen mättas förr än Ögat. Dens. 499. Sulten mage rosar kokken. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i uttr. på fastande mage, fastande på magen, på l. vid l. med nykter mage, se FASTA, v.2 2 a β, NYKTER.
γ) i fråga om ljud som frambringas i magen vid hunger. Magen kurrar, skäller. Schultze Ordb. 2999 (c. 1755). Räfvens mage skriker gält. Forsslund Djur 231 (1900). Fastän de .. ofta nog hört magen kurra av tomhet. Schildt Hemk. 195 (1919).
b) i uttr. syftande på matsmältningsorganens friska l. sjuka tillstånd l. på matsmältningens normala förlopp l. på vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig föda o. d. God, dålig mage, som väl resp. illa smälter maten. Ha l. få ondt i magen (jfr 3 a β). Vara bra i magen. Magen krånglar. Drick icke här effter watn, vthan bruka någhot fögho wijn för thin magha skull. 1Tim. 5: 23 (NT 1526). Som äta mycket sött fördärfvar våra magar, / Så (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 320 (1732). Han hade ännu god maga och tämmelig hälsa. Linné Sk. 271 (1751). Hon använde .. (hälsovattnet) mot sin dåliga mage. Stolpe Järnbr. 143 (1933). — särsk.
α) i ordspr. Thet är icke alt gott j magan som j munnen är sött. SvOrds. C 4 a (1604). De friska och de svaga / Ej hafva lika maga. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i uttr. lös l. hård l. trög mage, löst l. hårdt osv. liv (se LIV II 3 a). CJBrag (1774) hos Linné Bref I. 3: 299. En försvårad afföring, s. k. ”trög mage”. Wretlind Läk. 4: 45 (1896). Lös mage. Därs.
c) mer l. mindre bildl.; jfr 3. (Om man gjorde en ny katekes) effter hwars och ens godtyckio .., tå skulle man snart öffuer alt fridh göra .., effter hwar och en funne ther vthinnan hwadh hans magha lijkadhe och hans förnufft behagadhe. Balck Musæus Nn 6 a (1596). Idel rim förslappa till och med en poetisk mage, liksom andra sötsaker. 3SAH XLVIII. 2: 262 (1843). — särsk. i uttr. ha is i magen, se IS, sbst.1 1 c γ a'.
3) i vissa bildl. anv. av 2 b.
a) i uttr. angivande att en händelse o. d. går ngn till sinnes l. förargar ngn o. d. (eg.: framkallar obehagliga förnimmelser i matsmältningsorganen).
α) (starkt vard.) i uttr. ngt går, förr äv. ligger l. skär l. biter ngn i magen o. d., ngt förargar l. förtretar l. grämer l. retar ngn, ngn har svårt att smälta ngt. Dogh ligger dhem mykitt i magen, att (osv.). OxBr. 5: 41 (1613). Thet taal Vlfwen fast beet i magha, / Som stodh ther hoos och hörde på. Forsius Fosz 457 (1621). Efter han ser vår vinst och sin skada, så skär det honom i magen. Stagnell Banquer. 7 (1753). Det måste ju gå en hederlig man i magen att bli kallad fähund. Geijerstam LycklMänn. 219 (1899). särsk. (†) i uttr. ligga ngn i magen, om person: ge ngn anledning till bekymmer l. förargelse o. d.; äv. med försvagad bet.: vara föremål för ngns tankar l. intresse. Ekeblad Bref 1: 291 (1653). Consulen (som måst fly) måste smälta den maten, så godt som han kunde; dock låg han alltjämt i magen på Frantsoserna några år bårtåt. Eneman Resa 2: 227 (1712).
β) (starkt vard.) i uttr. få, stundom äv. ha ondt i magen, ss. beteckning för att ngn blir l. är förargad l. avundsjuk o. d., förr äv. ngt gör ngn ondt i magen l. gör ondt i ngns mage l. ngn i magen o. d., ngt åstadkommer förargelse osv. hos ngn. Hund E14 217 (1605). Jag får ondt i magan vid sådant prat. Dalin Vitt. II. 5: 65 (1738). Vi hafva mist Rangen, som härtils födt oss. Jag känner ännu huru dess förlust svider mig i magen. Posten 1769, s. 452. Det gör så ondt i mångas mage, / At Dansken spelar Herre här. Envallsson GEricsson 34 (1784). Göra en ondt i magen. Widegren (1788). Jag kan få ondt i magen, när jag tänker på, att (osv.). Blanche FlStadsg. 22 (1847). särsk. (†) i uttr. ha ondt i magen på ngn, vara avundsjuk l. förbittrad på ngn. Amman 28 (1756).
b) i vissa uttr., eg. med anspelning på matsmältningsorganens förmåga att smälta födan; i sht i uttr. ha mage till, förr äv. efter ngt l. (till) att göra ngt, förmå ngt l. förmå göra ngt; numera nästan bl. (starkt vard.) övergående i bet.: kunna förmå sig till ngt l. att göra ngt (under övervinnande av betänkligheter), vara nog hänsynslös o. d. att göra ngt; äv. enbart, i uttr. ha mage, icke hysa betänkligheter mot att göra ngt, kunna förmå sig till ngt l. att göra ngt, vara hänsynslös l. fri från skrupler. Annerstedt UUH Bih. 2: 261 (i handl. fr. 1686). Huru hafven I kunnat hafva maga, til, at taga emot utaf honom någon gåfva? Lagerström Tart. 105 (1730). De äro få som hafva magen stark nog at smälta alla Critiquer. Dalin Arg. 1: 8 (1732, 1754). Nu sitter prästen naturligtvis och göder sig på min bekostnad, fast vi bekänna oss till olika religioner. Det finns folk som har mage. Engström Bläck 86 (1914).
4) benämning på det parti av kroppen som befinner sig nedanför resp. (hos djur med horisontal kroppsställning) bakom bröstet, buk; utom i a o. b o. i sådana uttr. som (rundt) om magen nästan bl. om framsidan resp. undersidan av detta kroppsparti. Ha ett bälte om magen. Ligga, lägga sig på magen, i vissa trakter, särsk. i Finl., äv. på mage. Skjuta fram magen. Magen in, bröstet ut! Han gick så långt ut i vattnet att det gick honom ända till magen. 3SthmTb. 1: 2 (1592; möjl. till 1 l. 2). Peringskiöld Hkr. 1: 300 (1697). I förstonne gaf han mig et slag i hufvudet, sedan uppå magen. Ehrenadler Tel. 187 (1723). Ligga på magen. Sahlstedt (1773). Herremannen satt halfslumrande med händerna hopknäppta öfver magen. Rydberg Vigg 14 (1875). När han kommit närmare, lade han sig på mage på isen. Ahrenberg Männ. 4: 267 (1909). (Fabrikören) drog in magen. Hellström Malmros 38 (1931). — jfr BARNMAGE. — särsk.
b) (†) hos lägre djur, i sht leddjur: bakkropp, abdomen. Magen (på en viss fjäril) var på Ryggen svart, på sidorna purpur-färgad. Linné Gothl. 274 (1745). VetAH 1778, s. 241.
c) (ngt vard.) om stor l. framskjutande l. nedhängande buk; ofta pregnant: embonpoäng, ”isterbuk”, ”istermage”. En .. Man, med .. hängande maga. Tessin Bref 1: 171 (1752). Hvilken Man med en högvördig maga! Lidner (SVS) 2: 51 (c. 1785). Prest, Rådman och Grosseur båd' med och utan magar. Rademine Goethe 3 (1799). Armenierns mera rundlagda typ och välmående kroppshydda, där ”en liten mage” ingalunda saknas. Anholm Gog 214 (1895). Naboth (hade) själf lagt sig till med mage. Cavallin Kipling Emir. 82 (1898). NDA 1913, nr 66, s. 1. jfr HÄNG-, KUL-, PUNSCH-, TJOCK-, TODDY-MAGE. särsk. (numera knappast br.) i fråga om havandeskap. Kom, h(ustru) Anna ähr af medh maghan sijn, hwarest mon hon hafwa giordt af barnet? GullbgDomb. 19/6 1658.
d) (vard.) bildl., i uttr. krypa l. ligga på magen för ngn, visa sig överdrivet ödmjuk l. underdånig, ”krypa” för ngn. Auerbach (1911).
5) (vard., mindre br.) i utvidgad anv. av 4, om del av föremål som gm sitt läge l. sin form erinrar om buken l. underlivet hos människa l. djur; i sht om den mellersta delen av ngt. Stolta malmen (dvs. malmgrytan) .., / Som gunstigt täckes sig på krukans mage läna. GFGyllenborg Vitt. 2: 212 (1795; i fabel). Markegångstaxornas foliebundtar med segelgarn om magen defilera hylla för hylla. Strindberg TrOtr. 2: 188 (1881, 1890). — särsk. (mera tillf., i sht skämts.) på bok, om den kant av boken som befinner sig midt emot ryggen; motsatt: ryggsida. Annonser finnas (i adresskalendern) förstås, också på snitten, till och med på bokens ”mage”. SD(L) 1898, nr 59, s. 3.
(1, 2) -BALSAM. (mag- 1853—1891. mage- 1683) (numera knappast br.) balsam använd ss. medel mot magplågor. HdlCollMed. 10/7 1683. WoJ (1891). —
(4) -BINDEL. bindel som viras rundt om magen. BoupptVäxjö 1839. särsk. om bindel som utgör del av naturfolks klädsel. Cook 2Resa 292 (1783). —
(1, 2) -BITTER, sbst. alkoholhaltig dryck med tillsats av bitterämne, använd mot magplågor; jfr bitter, sbst.2 Kjellin 555 (1927). —
(1) -BORSTARE, r. (starkt vard., skämts.) om (stark o. rivande) sup o. d. Fäderneslandet 1906, nr 75, s. 3. Essén Vap. 150 (1917). —
(1) -BORSTE. (förr) fin o. mjuk borste med långt ståltrådsskaft, som infördes genom svalget ned i magsäcken för att rensa densamma från slem o. dyl. l. för att framkalla uppkastning. VetAH 1783, s. 59. WoJ (1891). —
(1) -BOTTEN. (mag- 1713 osv. maga- 1642) om den uppåt välvda delen av magsäcken hos människan; jfr blind-säck slutet. Palmchron SundhSp. 318 (1642). —
(1) -BROCK. (numera knappast br.) med. brock varvid magen är utfallen. SvMerc. IV. 1: 448 (1758). Auerbach (1911). —
(1, 2) -BRÅNA(D). (mag- 1759—1807. mage- 1748) (†) brännande förnimmelse i magen; äv.: halsbränna. Cavallin Herdam. 4: 267 (cit. fr. 1748). Möller (1807). —
(1, 2) -BRÄNNVIN. (föga br.) kryddat brännvin användt mot magåkommor. Zedritz 2: 13 (1857). Carlsson Dagsv. 86 (1927). —
(4) -DANS. visst slags österländsk kvinnodans, karakteriserad av att vederbörande stillastående utför en mängd vridningar o. skakningar med underlivet. NPress. 1894, nr 77, s. 3. —
(1, 2) -DROPPAR, pl. (numera föga br.) droppar (se droppe 2) använda mot maglidanden. Aken Reseap. 23 (1746). Magdroppar .. (beredda av) kalmusrot, kamfer, vattenklöverblad, sprit. SFS 1913, s. 1072. —
(1, 2) -DUNST. (mag- 1734, 1754. mage- 1749) (†) om gaser från matsmältningskanalen. Dalin Arg. 2: 61 (1734, 1754; bildl.). Lind (1749; under dampff). —
(1) -DUSCH. (numera knappast br.)
(1, 2) -ELIXIR. (mag- 1698—1902. magen- 1691) [jfr t. magenelixir] (numera föga br.) användt mot maglidanden. HdlCollMed. 1691, fol. 78. Lindgren Läkem. (1902). —
(1, 2) -ESSENS. (mag- 1814—1872. mage- 1762) (numera knappast br.) använd mot maglidanden; jfr essens II a. Bruno Gumm. 112 (1762). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(1, 2) -FEBER. (mag- 1690—1921. mage- c. 1645—1760. magen- 1622) [jfr t. magenfieber] (numera knappast br.) maglidande med åtföljande feber. OxBr. 5: 181 (1622). GbgMag. 1760, s. 210. Cannelin (1921). —
(1) -FISTEL.
2) kirurg. konstgjord gång från magsäcken utåt; jfr fistel, sbst.1 2. Hammarsten FysiolK 192 (1883). Kräftsjukd. 157 (1930). —
(1, 2) -FLEN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på vissa magsjukdomar, särsk. magkatarr o. d.; jfr flen, sbst.1 3. SvMerc. 2: 584 (1757). Hofberg Skogsbyggarl. 17 (1881). 2NF (1912). —
(2) -FRÅGA, r. l. f. (vard.) spörsmål l. problem rörande kroppens förseende med näring; i sht bildl.: ekonomisk fråga. WoJ (1891). (Den sociala frågan) är, har någon cyniskt men träffande anmärkt, en ”magfråga”. Fahlbeck Stånd 181 (1892). TT 1902, Ark. s. 79. —
(1, 2) -FYLLA, r. l. f. (vard., föga br.) = buk-fylla. Verelius 165 (1681). Efter magfyllan och pratsjukan kommo lekar och dans. UpplFmT 43: 8 (1931). —
(1, 2) -FYLLNAD. (vard., föga br.) = -fylla. Nog få de (dvs. kreaturen) magfyllnad utaf mossa också. Numers Dram. 2: 35 (1893). SLorS 16: 464 (1899). —
(1, 4) -GROP. (mag- 1759 osv. mage- 1745—1755) insänkning i bukväggen mellan bröstkorgens främre kanter, bröstgrop, hjärtgrop. Möller (1745; under cardialgie). —
(4) -GÖRDEL.
2) (vard.) bildl., om smal remsa av papper (med firmamärke o. d.) anbragt rundt finare cigarr; jfr mage 5. SD 1900, nr 149, s. 6.
-HINNA, r. l. f. (mag- 1790—1923. maga- 1640. mage- 1700—1739)
1) (numera föga br.) till 1: benämning på magsäckens hinnformiga lager. Hiorter Alm. 1739, s. 31. Dalin (1853). SAOL (1900, 1923).
(1, 2) -HOSTA, r. l. f. (numera bl. vard.) hosta som antagits bero på sjukligt tillstånd i magsäcken o. övriga matsmältningsorgan. Rosenstein BarnSj. 230 (1764). Bergman Vänskap 103 (1899). särsk. bildl., om ljudet från motor. Martinson Nomad 23 (1931). —
(1, 2) -HOV, n. (mag- 1614—1891. maga- 1561—1926. mage- c. 1657—1807) (numera föga br.) måttlighet l. återhållsamhet i mat o. dryck; särsk. i uttr. icke ha l. veta maghov, vara omåttlig i mat l. dryck; jfr hov, sbst.2 1. Then menniskia som icke weet magahooff, haffuer altijd qwaal aff sömpnlöso. LPetri Sir. 31: 20 (1561). Barn hafva sällan magehof, utan äta så mycket man gifver dem. Alm(Ld) 1763, s. 33. WoJ (1891). Väring Frost. 241 (1926). —
-HÅLA, r. l. f. (†)
-INFLAMMATION. (mindre br.)
1) till 1: inflammation i magsäcken; särsk. i uttr. kronisk maginflammation. Symptomerna till chronisk maginflammation. TLäk. 1833, s. 354. SFS 1914, s. 1249.
(2, 4) -ISTER. (mag- 1743 osv. mage- 1652—1700) på slaktat djur. Wollimhaus Ind. (1652). Klint (1906). —
(1) -KATARR. med. o. veter. sjukdom beroende på inflammation i magsäcksväggens slemhinna, gastrit. Hygiea 1865, s. 241. Svartz MatsmältnSj. 36 (1932).
Ssgr: magkatarr(s)-patient.
-plågor, pl. —
(1, 2) -KLÄMSEL. (†) förnimmelse av tryck över magen; äv.: magkatarr l. magsyra. LdVBl. 1831, nr 34, s. 3. Huss SvEndSj. 90 (1852). —
(1, 2) -KNIP. (vard.) om magplågor; i sht om anfallsvis uppträdande dylika plågor, kolik. CAEhrensvärd Brev 2: 115 (1796). —
(1, 2) -KNORR. (mag- 1927 osv. maga- c. 1895) om ljud som frambringas i magen, i sht vid hunger; jfr knorr, sbst.7 1 b, mage 2 a γ. Molin ÅdalP 20 (c. 1895). Blomberg Landsv. 83 (1927). —
(1) -KORV. (†) korv vars korvskinn utgöres av en svinmage. Möller 2: 316 (1785). Johansson HomOd. 20: 25 (1845). —
(1, 2) -KRAMP. (mag- 1760 osv. mage- 1802) med. smärta i maggropen, uppträdande vid olika slags sjukdomar i matsmältningskanalen. Darelli Sockenapot. 156 (1760). —
(1, 2) -KRASSE. (†) växten Thlaspi arvense Lin., pänninggräs. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 47. —
(1, 2) -KRYDDA, r. l. f. (mag- 1742—1902. mage- 1680—1684) (numera föga br.) i pl., om olika slags kryddor använda mot maglidanden. Hiärne Suurbr. 102 (1680). Betska magkrydder. Hiorter Alm. 1742, s. 32. Lindgren Läkem. (1902). —
(1, 2) -KRÄMPA, r. l. f. i sht i pl.; jfr krämpa, sbst. 2. Möller (1790). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(1) -KRÖK. anat. i sht i uttr. lilla magkröken, om magsäckens övre, konkava kant, o. stora magkröken, om magsäckens nedre, konvexa kant. Lovén Huxley 122 (1871). —
(1, 2) -KÖRTEL. anat. körtel i magsäckens vägg; förr äv. om bukspottkörteln. Murray PVetA 1794, s. 50. Tholander Ordl. (c. 1875). 2NF 15: 696 (1911). —
(1, 2) -LIDANDE, p. adj. som lider av magsjukdom; särsk. substantiverat. Fyris 1894, nr 142, s. 4. —
(1, 2) -LIKÖR. använd mot maglidanden. Leufvenmark Vin. 1: 163 (1869). KatalIndUtstSthm 1897, s. 151. —
(1) -MASKSJUKA~020. veter. sjukdom hos får, framkallad av vissa trådmaskar av släktet Stronglyus, som stundom förekommer i fårets mage. Tidén Bosk. 121 (1841). BonnierKL 11: 113 (1927). —
(1, 2) -MIXTUR. (mag- 1804—1902. mage- 1679—1686) (numera föga br.) använd mot maglidanden. BoupptSthm 1680, s. 426 b (1679). Lindgren Läkem. (1902). —
(1, 2) -MORSELL. (mag- 1777—1902. mage- 1679—1702) (†) i pl., om visst slags morseller använda mot maglidanden. Hiärne Suurbr. 42 (1679). Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -MUN. (mag- 1642 osv. maga- 1746. mage- 1613—1738)
1) om det ställe i magsäcken där matstrupen inmynnar, äv. kallat övre, förr äv. vänstra magmunnen. Chesnecopherus RegIter E 1 a (1613). Palmchron SundhSp. C 8 a (1642). Vänstra Magmun. PH 5: 3078 (1751). Thunberg Livsförrättn. 1: 159 (1924).
2) om det ställe i magsäcken där denna utmynnar i tarmkanalen, äv. kallad nedre l. undre, ngn gg nedersta, förr äv. högra magmunnen. Palmchron SundhSp. 275 (1642). Nedersta magemunnen. Lindestolpe Matk. 22 (1714). Högra magemun. Rosenstein Comp. 309 (1738). Nyström Kir. 1: 91 (1926). —
(1, 2) -ONDT, adj. n. i substantivisk anv. (ngt vard.) maglidande, magåkomma. Det klagades .. temligen allmänt bland arbetarne öfver .. magondt. SLorS 17: 33 (1899). En grundlig behandling mot det magonda. Krusenstjerna Fatt. 1: 432 (1935). —
(1, 2) -PASSION. (mag- 1745. maga- c. 1730) (†) maglidande. Key Inbj. 1892, s. 75 (c. 1730). Linné Gothl. 281 (1745). —
(1, 2) -PATIENT. —
(1, 2) -PINA, r. l. f. (mag- 1805—c. 1875. mage- c. 1753) (†) = -plåga. Dalin Vitt. 6: 58 (c. 1753). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(1, 2) -PLÅGA, r. l. f. smärta i magen, maglidande; i sht i pl. Konungen klagade .. öfver en stark hufvudverk och magplåga. Celsius G1 2: 358 (1753). Forssman Aftonl. 12: 95 (1904). —
-PLÅSTER. (mag- 1749—1902. maga- 1634—1675. mage- 1674—1739)
1) (förr) till 1, 2, 4: plåster som lades på magen ss. medel mot maglidanden. Lindh Huuszapot. 135 (1675). Lindgren Läkem. (1902).
2) (†) bildl.
a) om god måltid l. läckerhet. Jo min K. Gubbe fölle weet iagh itt mageplåster / .. / Een Kappe Brännewijn eller twå / Skulle det icke dåga, och smaka vppå. Beronius Reb. F 3 b (1674). Lind (1749).
b) ironiskt, om ngt obehagligt. Wille bestelle och laga honom in för den Konungzlige Rätten en maghaplåster, som icke wäll smaka skule. BtÅboH I. 6: 137 (1634). —
(1) -PORT. (mindre br.) anat. benämning på övergången från magsäcken till tarmkanalen, nedre magmunnen. VerdS 116: 26 (1903). Thunberg Livsförrättn. 1: 159 (1924). —
(1) -PULSÅDER~020. anat. Inelfs-pulsådern .. med dess tre grenar mag- .., lefver- .. och mjelt-pulsådern .., som begifva sig till magen, lefvern och mjelten. Thorell Zool. 1: 76 (1860). —
(1, 2) -PULVER. (mag- 1808 osv. maga- 1578. mage- 1639—1739) läkemedel i pulverform, användt mot maglidanden. BOlavi 58 b (1578). Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -PUMP. (mindre br.) med. pump l. pumpliknande anordning som användes för upphämtande av maginnehållet; jfr -sond. Dalin (1853). Siwertz JoDr. 99 (1928). —
(1) -PUMPA, v., -ning. renskölja magen på (ngn) medelst ”magpump” l. dyl. Wretlind Läk. 5: 53 (1897). Du har hållit på att supa ihjäl min svärfar .. Han har måst magpumpas. Hellström Malmros 320 (1931). —
(1, 2) -REV, n. (mag- 1713. maga- 1670—1911. mage- 1691—1775) (föga br.) magplågor, i sht sådana som påkomma anfallsvis, kolik; jfr buk-rev. Dryselius Monarchsp. 87 (1691). Auerbach (1911). särsk.
b) (†) bildl., om förargelse l. avundsjuka o. d.; jfr mage 3 a. VDAkt. 1670, nr 41. MoB 2: 110 (1794). —
(1) -SAFT. (mag- 1738 osv. mage- 1739) med. matsmältningsvätska som avsöndras från körtlar i magsäckens vägg. Rosenstein Comp. 312 (1738). I magsäcken blandas maten med en syrlig saft, magsaften, och upplöses deraf till en tunn gröt. Berlin Lsb. 15 (1852).
Ssgr (med.): magsaft(s)-avsöndring,
-körtel,
-sekretion. —
(1, 2) -SALVA, r. l. f. (mag- 1851—1872. maga- 1578) (†) använd mot maglidanden. BOlavi 97 a (1578). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(4) -SIDA. på djur: buksida; äv. om motsv. sida på skinn. Möller (1790). Nilsson Fauna 1: 285 (1847; på säl). Därs. II. 1: 148 (1858; på fågel). —
-SJUK. (mag- 1639 osv. maga- 1538—1739. mage- 1640—1736)
-SJUKA. (mag- 1679—1875. maga- 1555—1755. mage- 1635—1762)
1) (föga br.) till 1, 2: magsjukdom, maglidande. LPetri 2Post. 187 b (1555). Tholander Ordl. (c. 1875).
2) (†) i bildl. anv. av 1: förargelse, avundsjuka; jfr mage 3 a. Rudbeck Bref 178 (1679). ArgiT 1771, s. 24. —
(1, 2) -SJUKDOM~02 l. ~20. sjukdom i magsäcken; ofta allmännare: sjukdom i matsmältningsorganen; äv. om sjukdom hos djur. Serenius G 1 b (1734). Grotenfelt Mejerih. 35 (1881; hos nötboskap). —
(1, 2) -SKÄMMA, r. l. f. (†) ngt som fördärvar magen. (Brännvinet) är icke allenast malt- och miölskäma, utan och magskäma. Broman Glys. 3: 125 (c. 1730). —
(1, 4) -SKÄRV, sbst.1 (†) benämning på den nedersta spetsen av bröstbenet. VetAH 1764, s. 311. Klint (1906). —
(1, 2) -SKÄRV, sbst.2 (i folkligt spr. i vissa trakter) viss magsjukdom. Darelli Sockenapot. 193 (1760). Huss SvEndSj. 90 (1852). —
(1, 2) -SKÄVER. (i folkligt spr. i vissa trakter) viss magsjukdom; jfr -skärv, sbst.2 Landsm. VIII. 3: 135 (1899). —
(1) -SKÖLJA, v., -ning. renskölja magen på (ngn) medelst i magsäcken nedförd slang. SmålP 1890, nr 57, s. 1. Vid ileus och peritonit är det .. lämpligt att före narkosen magskölja pat(ienten). LbKir. 1: 434 (1920).
(1) -SLANG. slang som nedföres i magsäcken för att renskölja den l. för att tillföra den läkemedel l. föda. 2NF 20: 1141 (1914). —
(1, 2) -SLAPPANDE, p. adj. (†) som värkar förslappande på matsmältningsorganen. Denne mag-slappande dryck (dvs. te). Thunberg Resa 3: 111 (1791). Fischerström 4: 179 (1792). —
(1) -SLEM, n. (mag- c. 1765 osv. mage- 1748—1749) slem som avsöndras från magens slemhinna. Wallerius Hydrol. 85 (1748). —
(1) -SOND. slang använd för rensköljning av magsäcken l. för att tillföra den läkemedel o. d. NF 8: 1334 (1884). —
(1, 2) -SPECIALIST. läkare som är specialist i matsmältningsorganens sjukdomar. Hygiea 1904, s. 1435. —
(2) -SPOTTKÖRTEL~020. (numera knappast br.) bukspottkörtel. Thorell Zool. 1: 59 (1860). NF 1: 25 (1875). —
(1, 2) -SPÄNNING. (mindre br.) utspänning av magsäck o. underliv på grund av gasbildning. HushBibl. 1755, s. 94. Dalin (1853). —
-STARK. (mag- c. 1635 osv. maga- 1708. mage- 1615—1732)
1) (†) till 1, 2, om mat o. d.: ansträngande för magen, svårsmält; kraftig. J må och låtha bryggia till 100 Tunnor Ööll, icke så magestart, som the äre wahne att bryggia, vtan passeligit ööll. SUFinlH 5: 13 (1615). Sundén (1887).
2) (†) till 1, 2: som väcker äckel, oaptitlig. En magstarck hwitlökz luckt man allestädes känner. Fånge 31 (c. 1710). MoB 2: 71 (1792).
3) i bildl. anv. av 1, 2, om yttrande, handling, sakförhållande o. d.: svår att fördraga, ”hårdsmält”, ”svårsmält”; äv.: oförskämd, fräck; jfr mage 3 a. Denna materia, som är mycket maaga stark att tänka på. KKD 9: 279 (1708). Handelsman Thörn (har) utj sin skrifft något för mage starkt attaquerat R(ådstugu)R(ätten). VRP 8/3 1729. Hela byggnaden och flere kringliggande hus gingo .. upp i lågor. Detta blev dock för magstarkt t. o. m. för Pompejus. Grimberg VärldH 4: 141 (1930).
(1, 4) -STINN. (mag- 1852. maga- 1926—1927) (vard., föga br.) som har utspänd l. överfylld buk, bukstinn. Wennerberg Bref 2: 153 (1852). Väring Vint. 243 (1927). —
(4) -STJÄLPA. (†) vända upp o. ned på (ngn l. ngt). Serenius (1741). Schultze Ordb. 4998 (c. 1755). Tholander Ordl. (c. 1875; utan angiven bet.). särsk. bildl.: vederlägga (ngn). Lind (1749). —
(1, 2) -STYRKANDE, p. adj. (mag- 1745—1852. magen- 1746) i sht om läkemedel o. d.: magstärkande. HdlCollMed. 5/12 1745. Magenstyrkjande .. dråppar. Aken Reseap. 17 (1746). ÖoL (1852). —
(1, 2) -STÄRKANDE, p. adj. (mag- 1751 osv. mage- 1741—1770) [jfr t. magenstärkend] i sht om läkemedel o. d.: som stärker magen o. befordrar matsmältningen; särsk. om beska l. bittra läkemedel. Mage-stärckande Latwerg. HdlCollMed. 18/2 1741. Söderström LäkKvacksalv. 54 (1926). —
(1, 2) -STÄRKNING. (mag- c. 1755. maga- 1642. mage- 1697—1727) (†) konkret, om ngt som stärker magen, magstärkande medel. Palmchron SundhSp. 80 (1642). Schultze Ordb. 4971 (c. 1755). —
(1) -SUR.
2) bildl.: surmulen, missbelåten; jfr mage 3. Politisk verksamhet, som av så många magsura människor utmålas som någonting ohederligt och simpelt. SvD(A) 1929, nr 325, s. 10.
(1, 2) -SVEDA, r. l. f. (mindre br.) om sveda i bukregionen. Broman Glys. 3: 669 (c. 1740). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(1) -SYRA, r. l. f. (mag- 1746 osv. mage- c. 1750—1772)
1) vid digestionsrubbning förekommande abnormt stor halt av saltsyra i magsaften; äv. om förekomst av andra syror i maginnehållet; ofta om uppstötning av surt maginnehåll i samband med sveda i halsen o. maggropen. Aken Reseap. 77 (1746). Man har brukt kräftstenar, som äro ett slags kalk, om man har magesyra. Linné Diet. 2: 210 (c. 1750).
2) bildl.; jfr mage 3. F. A. v. Fersen, hvars memoarer gifvit luft åt allt slags andlig magsyra. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 147 (1912). Jag tycker om små skandaler, det piggar opp magsyran. Hammenhög PoB 96 (1931); jfr 1.
-pulver. (föga br.) användt mot magsyra. Cederschiöld HbBarnm. 375 (1843). Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -SÅR. med. invändigt sår i magsäckens slemhinna; stundom om liknande sår i tolvfingertarmens slemhinna; jfr mage 2. Hygiea 1870, s. 261. särsk. hos djur. Lundberg HusdjSj. 369 (1868).
Ssgr: magsårs-blödning.
-kur; pl. -er.
-patient. —
(jfr 1) -SÄCK. den säckformigt utvidgade delen av matsmältningskanalen, ventrikel, mage. Berlin Lrb. 10 (1852).
Ssgr: magsäcks-, ngn gg -säck-atrofi. med. förtvining av magsäcken. Berglund o. Andreen Körtl. 120 (1937).
(1) -TARM-FISTEL. med. konstgjord förbindelse mellan magsäck o. tunntarm. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 123. —
(1) -TARM-KANAL. anat. om den kanal som bildas av magsäcken o. tarmarna. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 107. —
(1) -TARM-ÅDER. (numera föga br.) zool. pulsåder som går till magsäcken o. tarmkanalen. Hernquist Hästanat. 50 (1778). —
(1, 2) -TE, n. (numera föga br.) om av vissa slags beska örter beredt ”te” som användes mot maglidanden. Darelli Sockenapot. 83 (1760). SFS 1914, s. 248. —
(1, 2) -TORSK, r. l. m. (†) visst slags magsjukdom hos barn. Rosenstein BarnSj. 79 (1764). 2SvLäkSH 12: 92 (1863). —
(1) -TRAKT(EN). område(t) närmast omkring magsäcken. —
(1, 2) -TRYCKNING.
-VATTEN. (mag- 1679—1768. mage- 1675—1748) (†)
1) till 1: vätska i magen, magsaft. Magevattnet .. Är det tunna vattnet, som finnes i magen på djuren, och hjelper til matsmältningen. Wallerius Hydrol. 80 (1748). Åhstrand Öl. 184 (1768).
2) till 1, 2: kryddad dryck använd mot maglidanden. Lindh Huuszapot. 129 (1675). Den som intet haar Wijn, och finner sig kall i magan, tage sig en suup godt brennwijn .. (eller) destilerade Magwatn af Mynta (m. m.). Hiärne Underr. 35 (1702). Roberg Beynon 23 (1727). —
(1, 2) -VIN. (mag- c. 1755—1902. mage- 1676) (numera knappast br.) kryddat vin användt mot maglidanden. BoupptSthm 29/8 1676, Bil. Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -VÄLLING. (mindre br.) välling- l. grötliknande massa vartill födan förvandlas i magen under invärkan av magsaften. Tholander Ordl. (c. 1875). Thunberg KroppByggn. 71 (1907). —
(1, 2) -VÄRK, r. l. m. (mag- 1729—1892. maga- 1541—1739. mage- 1680—1727) (numera mindre br.) ihållande smärta i magen, magplågor. En omätteligh fråszare soffuer oroligha, och haffuer maghawerck och bwkreff. Syr. 31: 20 (Bib. 1541). Den som äter sig magvärk tre gånger om dagen, har ingen helsodag. Granlund Ordspr. (c. 1880). Zilliacus UtvandrH 121 (1892). —
(1, 2, 4) -VÄRMARE, r. l. m.
1) om värmande beklädnad om magen; äv. om värmeapparat (värmeflaska o. d.) som lägges på magen för att hålla den varm. TLäk. 1832, s. 105. Östergren (1932).
(1) -ÅDER. (numera knappast br.) pulsåder som går till magen. Serenius Ggg 2 b (1734). Schulthess (1885). —
(1, 2) -ÅKOMMA~020. Strindberg NRik. 63 (1882). Nervösa magåkommor. Svartz MatsmältnSj. 86 (1932). —
-BOTTEN, se A. —
(1, 2) -FÄNGE, äv. -FÄNGA. (maga- 1853. mage- 1774) [jfr sv. dial. magafänga, hastigt påkommande magsjukdom] viss magsjukdom. Coliqve, som kallas magefänge och rödsot, äro de siukdommar, hvilka mäst döda. Crælius TunaL 437 (1774). SundhetscollBer. 1851, Bih. s. 26 (1853). —
-HINNA, -HOV, se A. —
-KNORR, se A. —
-MUN, -PASSION, -PLÅSTER, -PULVER, -REV, -SALVA, -SJUK, -SJUKA, se A. —
-STARK, -STINN, -STÄRKNING, se A. —
(1, 2) -SUG. ”sugning” i magen. Dågher ey thz (dvs. vinet) åt gumman nogh / Til att bota henne magha sogh? Rondeletius 14 (1614). —
-VÄRK, se A.
-BALSAM, -BRÅNAD, -DUNST, -ESSENS, -FEBER, se A. —
-FÄNGE, se B. —
-GROP, se A. —
-HINNA, -HOV, -ISTER, -KNEP, -KRAMP, se A. —
-KRYDDA, se A. —
-LOCK, se B. —
-MIXTUR, -MORSELL, -MUN, -PINA, -PLÅSTER, -PULVER, -REV, -SAFT, -SJUK, -SJUKA, -SLEM, se A. —
-STARK, -STÄRKANDE, -STÄRKNING, -SYRA, se A. —
-VATTEN, -VIN, -VÄRK, se A.
D (†): MAGEN-ELIXIR, -FEBER, -STYRKANDE, se A.
Avledn.: MAGA, v.1 [jfr brösta sig] (vard.) till 4, refl.: spänna ut magen, skjuta fram magen. Jag bröstade mig och magade mig och växte både utvärtes och invärtes. Bergman Broth. 124 (1916). —
-MAGAD, p. adj. i ssgr: som har så l. så beskaffad mage; jfr flå-, häng-, hög-, kräk-, kräs-, kvackel-, rund-, stor-magad. Avledn.: -magenhet, r. l. f., se kräs-magenhet. —
Spoiler title
Spoiler content