SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1969  
SKADA ska3da2, r. l. f. (l. m.); best. -an; pl. -or (Polhem Test. 96 (c. 1745) osv.) ((†) -ar, äv. att hänföra till sg. skade, OPetri 1: 510 (1528), Linné Stenr. 80 (c. 1747: benskadar); -er, äv. att hänföra till sg. skade, SvTr. 4: 308 (1557: skadär), VDAkt. 1736, nr 97); förr äv. SKADE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar l. -er (se ovan).
Ordformer
(schad- 1525 (: schadegeldt)1638 (: schadeborgen). skaad- 1663 (: Skaadefrij)1708. skad- (sc-) 1521 osv. skadd- 1603. skar- i ssg 1542 (: skar panninge; möjl. felaktigt för skad pänninge). -a 1521 (: til skada), 1561 (ss. subj.) osv. -e (-ee) 15231883)
Etymologi
[fsv. skaþi; jfr fd. skathi (d. skade), fvn. skaði (nor. dial. skade), mlt. schade (lt. schade, schae, schaad), mnl. o. holl. schade, ffris. skatha, fht. scado (mht. o. t. schade), feng. sceaþa o. (med annan stambildning) got. skaþis, n.; jfr äv. fsax. skaðo o. feng. sceaþa med bet.: skadare, fiende; till den avljudande rot som föreligger äv. i fvn. skóð, vapen, skǿðr, skadlig, o. gr. ἀσκηϑής, oskadd. — Jfr SKADA, v., SKADLIG]
1) om ngt ont som gm en verkande kraft (vid olycklig händelse l. våldshandling l. dyl.) tillfoga(t)s person l. djur l. sak; dels konkret, om ngt ont som drabbar (drabbat) levande organism o. medför(t) en försämring av dennas normala tillstånd (se särsk. b) l. som drabbar (drabbat) sak o. medför(t) förstörelse (helt l. delvis) l. försämrad funktion l. värdeminskning (ofta liktydigt med: fel l. skavank), dels abstraktare, om olägenhet l. nackdel l. förfång l. (ekonomisk) förlust l. (socialt) avbräck l. (psykiskt) men o. d. (äv. övergående dels i bet.: skadande, åverkan, dels i bet.: fördärvlig följd l. verkan, skadeverkan); jfr 2. Åstadkomma, anställa skada. Göra, förorsaka, vålla, tillfoga (ngn l. ngt) skada. Få, erhålla svåra (lätta o. d.) skador. Reparera, avhjälpa, gottgöra, ersätta en skada. Till, utan skada för ngn l. ngt. Utan skada till sitt anseende kan han icke genomföra saken. Lindriga, obetydliga, lätta, små skador. Stora, betydande, svåra skador. Materiella skador. Ekonomisk skada; motsatt: ideell skada (jur.). (An)svara, stå för skadan. Stormen vållade svåra skador på skörden. Huset led obetydlig skada av översvämningen. (Det är) ingen skada skedd, särsk. ss. lugnande uttalande efter olyckstillbud. Bedher för them som göra idher skadha och förfölia idher. Mat. 5: 44 (NT 1526). Bernhardus (uppräknar) sex .. Skadhar, som kommer vtaff Otucht. Schroderus KyskSpeg. I 10 a (1622). Jakten skal utj storm wäder warit och 16 Säcker wåta blifwit; .. företogz .. (till) öfwerläggiande på hwad sätt den skada mätas kunde. HovförtärSthm 1690 A, s. 2467. Famillen led en stor skada uti den nyss omtalte vådelden, .. ty den skedde i de rum, där Assemani hade en del af sine egne (handskrifter). Björnståhl Resa 1: 353 (1772). Helfrid Kinmansson .. har kunnat icke allenast utan skada, nej med vinst, öfvergå från den romantiska älskarinnans till karaktärsrollernas och de komiska gummornas område. Hedberg SvSkådesp. 167 (1884). Med skadestånd afses här .. icke ersättning för skada genom brott utan endast ersättning för processuell skada. Kallenberg CivPr. 1: 448 (1918). Fartyget råkade .. ut för en storm och erhöll därvid så svåra skador att det måste gå in i Plymouth för reparation. Byström StillHavErövr. 28 (1933). Värst skada gjorde .. larverna (av ollonborrarna), som åto av rötterna på växtligheten. Järnvägsminn. 16 (1952). — jfr BOTTEN-, BRAND-, BRÄNN-, EGENDOMS-, FLOTTNINGS-, FUKT-, HAGEL-, KRIGS-, KÖLD-, LANDS-, MARK-, MASK-, MASKIN-, MOTOR-, PROPELLER-, RODER-, ROST-, ROT-, RÖK-, SJÄLA-, SJÄLS-, SJÖ-, VATTEN-SKADA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Itt bittert hierta söker effter at göra skadha. Ordspr. 17: 11 (Bib. 1541). Aff skadhan bliffuer man wijs och icke Rijker. Balck Es. 196 (1603). Seent rådha när skadhan är skedd. Grubb 697 (1665). Hvad en lärer med sin skada, dät behåller han längst. Schultze Ordb. 1785 (c. 1755). ”Fjorton syslor göra femton skador”. Thomasson GOrdspr. 14 (1874); jfr språkprov från 1749 under KALL, sbst.2 4 d.
b) om skada som tillfoga(t)s person l. djur gm yttre våld l. sjukdom l. inverkan av giftiga ämnen l. kyla l. värme o. d., kroppsskada; särsk. konkret, om sår l. blessyr o. d. (stundom äv. om en gm yttre våld osv. skadad del av persons l. djurs kropp); äv. bildl.; jfr c, e, g, m. Inre, yttre skador. Dödliga skador. Hon kom ifrån trafikolyckan med lindriga skador. Han tillfogades svåra skador vid fallet. Man fan platt ingen skadha giord wara vppå (Daniel, då han hämtades upp ur lejongropen). Dan. 6: 23 (Bib. 1541). Her Wrangel ähr een gammal man och [har] tvenne öpne fahrlige skader. RP 7: 90 (1637). Skära skadan vp, och klämma vt thes waar. Kolmodin QvSp. 1: 391 (1732). Sicinius. Han (dvs. Coriolanus) är en skada som bör skäras bort. Menenius. Han är en lem som har en skada fått / Som dödar om den skärs, men lätt kan botas. Hagberg Shaksp. 1: 188 (1847; eng. orig.: disease). Den övre streckade kurvan, smärtgränsen, är den högsta ljudintensitet som kan uthärdas utan bestående skada. Bergholm Fys. 4: 73 (1957). — jfr BRÄNN-, FOT-, FROST-, HJÄRN-, KLÖV-, KNÄ-, KROPPS-, KROSS-, KRÄFT-, KYL-, LEDGÅNGS-, LIVS-, MAN-, OLYCKSFALLS-, PERSON-, RYGG-, RYGGMÄRGS-, RÖNTGEN-, SEN-, SKOTT-, ÖGON-SKADA m. fl.
c) i uttr. ta(ga) skada, förr äv. taga sig skada (av ngt, äv. ngn), lida l. tillfogas skada l. skadas l. bli skadad (gm inverkan av ngt l. ngn); ofta i anv. motsv. b; särsk. i uttr. ta(ga) skada till ngt, lida skada osv. med avseende på ngt (som tillhör en); i uttr. taga skada av ngn förr äv.: lida skada osv. gm ngns förvållande; förr äv. i uttr. taga skada till ngt på ngn, lida skada med avseende på ngt (som tillhör en) gm ngns förvållande; jfr e. Huad hielper thet menniskionne, om hon kunde winna hela wärldena, och toghe skada till sitt lijff. Mark. 8: 36 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1703: togo skada til sin siäl; Bib. 1917: förlorar sin själ). Man (har) till dato intet .. kunnat förhindra den Skadha, som the ther wijdh Siösijdan boendes äre, taga dageligen af Ehsterna, huilke uthan försyn komma hijt öfuer at fiskia, och desföruthan föra folcket uthur landet hopetals. HSH 31: 470 (1662). (Urmakaren) borde .. vara nögd dermed, at Kyrkorådet intet vil .. honom til .. ansvar ställa, för den skada, som Kyrkan til sina illa använda medel på honom tagit. Johansson Noraskog 1: 271 (i handl. fr. 1755). Mina ögon taga skada. Knorring Ståndsp. 2: 15 (1838). Så länge själen ser sin Frälsare på afstånd, löper hon fara att taga sig skada af honom i stället för salighet. Thomander Pred. 1: 42 (1849). Havren hade tagit någon liten skada. SalaAlleh. 1918, nr 128, s. 2.
d) i uttr. som ange att ngn vid senare tidpunkt l. på visst område tar igen l. återvinner l. skaffar sig kompensation för vad han tidigare l. på annat område förlorat l. gått miste om l. måst försaka (i glädjeämnen l. fördelar l. dyl.); särsk. i uttr. ta(ga) skadan (i sht förr äv. sin skada) igen, reparera l. ersätta skadan, förr äv. få sin skada igen. VDAkt. 1684, nr 195 (: taga sin skada igen). Om söknedagarna hafwer man sig någorlunda hållit i spect (dvs. i styr). .. Men om söndagen .. brister thet vt. Tå skal man taga sin skada igen (i festande). Swedberg SabbRo 1498 (1688, 1712). Som spelet hit til dags kostat mig ansenligt, så har jag ock til at få min skada igen, lagt mig på några små behändigheter, som spelhatare kalla filouterie. Lindahl L'avoc. sav. 4 (1757). Jag på en enda dag just swälter ej ihjäl. / I morgon jag igen den skaden nog ärsätter, / Jag kan mig då rätt wäl få äta dubbelt mätter. Livin Kyrk. 133 (1781). Med anledning av dagens motgångar beslöt ”höga rådet” att vi skulle förlänga vistelsen med ännu en dag i förhoppning att tillfälle då skulle ges mig att reparera skadan (dvs. förhållandet att ingen flodhäst kunnat skjutas o. föras i land). Lagercrantz SkandStorvOstafr. 181 (1930). Vid osten .. kom hans protester ett ögonblick av sig, men han tog skadan igen vid efterrätten. Siwertz Tråd. 109 (1957).
e) (utom i β numera bl. tillf.) i uttr. få skada, lida l. tillfogas skada l. förlust, få men, bli skadad (förr äv. i fråga om krigsfolk o. d.: lida förluster); äv. motsv. b, i fråga om kroppsskada; jfr c. Om mynattes tijdt, var elden löss paa slottet, och bran up konunx maket och silffkamaren alslet, ther myn herres nad fick draapelig skade. SthmSlH 1: 61 (i handl. fr. 1525). Min son när en döör, så begråt honom, och beclagha tich såsom then ther skadha fåt haffuer. Syr. 38: 16 (öv. 1536). Om någhor setter nidher när sin nästa, åszna, eller oxa, eller fåår, eller hwadh booscap thet kan wara, och thet döör, eller ellies fåår skadha, .. så skal (osv.). 2Mos. 22: 10 (Bib. 1541). Konungen sade sig hafwa försökt att föra krijg emot .. (jarlarna), menn altijd fått oseger och skada. Verelius Herv. 109 (1672). Vi få mera skada än gagn däraf. Widegren (1788). särsk.
α) i uttr. få skada på ngt, lida förlust(er) i (fråga om) ngt; äv. motsv. b: bli skadad i ngt. Somblige få skadha på theras godz och äghodelar. OPetri 2: 116 (1528). Han .. fik skadha på sin hand så ath han miste sitt tummelfinger. G1R 7: 209 (1530). Konung Christiern (av Oldenburg) sågh at han icke tess mechtig war, at han kunde slå them aff som honom bestallat hade, vthan at han jw altijd fick skada på sitt folk. OPetri Kr. 232 (c. 1540).
β) (i religiöst spr., ngt ålderdomligt) i uttr. få skada till ngt, ta skada till ngt (se c). Huad hielper nw thet menniskione, om hon förwerffuar hela werldena, och får doch skadha till sitt lijff? Mat. 16: 26 (NT 1526; äv. i Bib. 1541; Bib. 1703: får doch skada til sin siäl; Bib. 1917: förlorar sin själ). Hwad gagnar mig allt jordiskt wäl, / Om jag, en usel syndaträl, / Får skada till min själ? Ps. 1819, 153: 11; jfr Ps. 1937, 189: 11.
f) i uttr. ha(va) skada (jfr h), ha olägenhet l. förfång, ta skada (se c); förr äv. dels i uttr. hava skadan (jfr r γ), stå l. svara för skadan l. förlusten, dels i uttr. ha skadan med att mista ngt, lida förlust bestående i att man mister ngt. The haffue ther mere schade än gagn vtaff. G1R 12: 113 (1538). Huadh som de 2 pundh gul och ssiölfftrå belångia, som Willom (säger) sigh haffua leffrerath h(ennes) n(åde) .., skall han t(het) beuissa med liffuandis withnne, eller och haffua sielff(uer) skadenn. TbLödöse 223 (1590). Eneman Resa 1: 126 (1712: hade skadan med att mista). Hur väl jag redde ut .. (hästarnas) svansar och manar om kvällarne .. voro de om morgnarne .. fullflätade af marelockar. .. Hästarne hade dock ej skada .. af marelockarne. Wigström Folkd. 1: 154 (1880).
g) i uttr. komma till (förr äv. i l. l. åt) skada, råka ut för skada, lida skada, bli skadad; äv. dels komma till skada för ngt, bli skadad av ngt, dels komma ngn (äv. sig själv) l. ngt till (förr äv. ) skada, vålla ngn (resp. sig själv) l. ngt skada l. skada ngn (resp. sig själv) l. ngt; äv. motsv. b, i fråga om kroppsskada; förr äv. i uttr. bringa och komma ngn uti nackdel och skada, försätta ngn i en ogynnsam situation; se äv. KOMMA, v. I 11 b α, β. Moske then helge kirke oc henness personer koma i skade. G1R 1: 32 (1521). Effther thet att för:ne Isaac Nilsson .. medh samme sin otrogne handell (hade) bragdt och kommedt högzbe:te Kong:e M:tt vdi sådane nachdeell och skade, att (osv.). HH XII. 1: 118 (1564). TbLödöse 56 (1587: kommer .. åth skadhe). RA I. 3: 170 (1593: någed .. thet tätta riket .. kan komma till skada). Men, Herre Gudh, jagh prisar tigh, / Som migh så wäl bewarar / För them som så beflita sigh, / At komma migh på skada. Ps. 1695, 94: 4. (Hon) ock med nålarna — ett satanstyg — / Stack sig i fingrarna, och kom till skade / För dessa pinoredskap. CVAStrandberg 4: 311 (1857). (Jag) ber dig, att du ej kommer dig själf till någon skada för min skull, ty jag är dig trogen i mitt hjärta. Lagerlöf Drottn. 194 (1899). När allt, som skall utföras, göres med pock och tvång och motvilja och ledsamhet, så minsann det är något skäl att förundra sig över .. att folk var dag kommer till skada i maskinerna. Dens. Troll 2: 199 (1921).
h) (numera bl. mera tillf.) föregånget av bestämning i gen. (förr äv. av bestämning vars huvudord utgöres av sbst. i grundform) l. följt av bestämning inledd av prep. på, betecknande belopp l. summa vartill skadas värde uppgår l. uppskattas; förr äv. i uttr. ha skada på (så l. så stort belopp), göra en förlust på (så l. så stort belopp). Marka Dräng, Dalers skadha .. (dvs.) En elack tiänare giör offta meer skada, än hans löhn är wärd. Grubb 520 (1665). En par 100 riksdaler skada. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 77 (1693). En rätt godhiertad Man; war ey bland Smulugråtar: / Båd' främmande och slächt har han giort mycke godt, / Wällgiärningar har han här rikeligen sådt, / Fast än han skada haft på tretti tusend Plåtar. Runius (SVS) 1: 272 (1713). Skadan som den eldsvådan förorsakade, är betydlig; jag led flera tusen riksdalers skada därvid. Weste FörslSAOB (c. 1815).
i) i litotes, i sådana nekande uttr. som ngt skall icke o. d. lända ngn till skada, förr äv. ngt skall icke o. d. bli ngns skada, ngt skall vara ngn till ingen skada, betecknande att ngt skall bli till ngns fördel l. gagn l. vinst l. att man kommer att visa ngn tacksamhet för ngt (gm att återgälda det l. dyl.): ngn skall icke osv. ha gjort ngt för intet, ngn skall icke osv. behöva ångra ngt; jfr SKADA, v. c. Doch itt är thet wij bidhiom tig och så, / Att tu wilt medh osz in i stadhen gå / Och för wåra öffuersta bekenna sammalund, / Som tu nu haffuer giort i thenne stund, / Huilket tig till ingen skadhe skall ware. Holof. 17 (c. 1580). (Sv.) Det skall ej bli din skada: (lat.) non ingrato tribueris; non tibi deero; magna tibi gratia habebitur. Lindfors (1824). (Sv.) Det skall ej lända dig till skada (fr.) tu n'auras pas à le regretter. Schulthess (1885).
j) i uttr. göra skada på (äv. åt) ngt, vålla ngt skada, skada ngt; äv. i fråga om kollektiv av djur (förr äv. av personer): tillfoga (kollektiv av djur osv.) skador l. förluster (i liv); i sht förr äv. i uttr. göra ngn skada på ngt, vålla ngn skada i fråga om ngt, skada ngt för ngn; jfr k. Vthur röken komo gräszhoppor på iordhena, och them wort gifuin mact, såsom iordhennes scorpioner mact haffua, och wort sagt til them ath the icke skulle göra scadha på iordhennes grääs, ey heller någhot thet grönt war. Upp. 9: 4 (NT 1526). (Olav Haraldsson) giorde mykin skada på the Swenska som boodde widh siöö sidhona. OPetri Kr. 47 (c. 1540). (I Roslagen) äro och tämmeligh många biörnar, huilka giöra stoor skada på fålck. Bolinus Dagb. 61 (1674). En Biörn wil gierna än på boskap skada giöra. Spegel TPar. 158 (1705). August hade gjort kardinalen skada på hans gods till 12,000 riksdalers årlig inkomst. Svedelius i 2SAH 54: 175 (1878). Björkarnas svajande grenar, vilka ej göra någon skada åt andra björkar. Vasenius Harm. 119 (1908). Regnet har gjort skada på säden. IllSvOrdb. (1955).
k) [jfr j] (vard.) i uttr. icke o. d. göra (stor l. någon o. d.) skada på ngt, icke osv. förbruka ngt (i stor osv. utsträckning); särsk. i fråga om mat l. dryck: icke osv. röra ngt (mycket osv.) l. äta resp. dricka (mycket osv.) av ngt l. smaka (mycket osv.) på ngt; i sht förr äv. i uttr. icke göra stor skada, om person: vara utan betydelse (o. därigm icke göra ngt förfång). Nu war en wid bordet, han såt hela tiden sorgse, och giorde intet förstor Skada hwarken på Math eller dryck. Weise 320 (1697). (Sv.) Denna stackarn gör icke stor skada. (Fr.) Ce maraud là est un homme sans conséquence. Nordforss (1805). Han gör ej stor skada på mat, på dricksvaror, på penningar m. m. Weste FörslSAOB (c. 1815). Att vi ej gjorde stor skada på undfägnaden (hos kanakerna) .. behöfver jag knappast säga. Andersson Verldsoms. 2: 53 (1854).
l) (numera föga br.) i uttr. binda skadan l. sin skada o. d. vid (sitt) eget ben l. vid sitt ben, själv ta på sig förlusten, själv ansvara för kostnaderna l. ta konsekvenserna, binda (viss) skada vid ngns ben, få ngn att bära kostnaderna l. ansvara för (viss) förlust; se äv. BEN, sbst.1 II 1 j α. RP 6: 785 (1636). Binda skadan vid eget ben. Östergren (1939).
m) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. komma i (förr äv. för) skada för (förr äv. före) ngn l. ngt, (råka) tillfoga ngn l. ngt skada (o. därigm bli skadeståndsskyldig), särsk. i anv. motsv. b, i fråga om (dödlig) kroppsskada; förr äv.: göra sig skyldig till ngt (som medför skadeståndsskyldighet); förr äv. i utvidgad anv., i uttr. råka i skada för en osanning, råka göra sig skyldig till en osanning. Jtem lassze byrgeson ith forswarilsze breff för then karl han koom j skadha före oc haffuer giordt fulla mandtz booth wth. G1R 2: 179 (1525). OPetri Tb. 99 (1526: for skade fore). Karll Humpe haffver varid hos oss och berätted oss um ett manslagh, som hans broder Haken Humpe ähr kommin i skade före i Affverskär. G1R 27: 59 (1557). Betalt ett glass som Ingre har kommit i Skada förre. BoupptSthm 1682, s. 895 a, Bil. Chydenius 262 (1766: råkat). I den stunden hade han velat rycka gadden ur Annikas gap. Det var gott att hon löpte in i sitt hus. Icke ville han komma i skada för en kvinna. Moberg Rid 42 (1941).
n) i allittererande uttr., särsk. skam och skada, äv. skuld och skada. (Fienden) miste mykitt folck och moste med skam och skada draga aff igen. Brahe Kr. 11 (c. 1585). Att .. Iuthenn (Gudi dess loff) är nu medh skadann och skammen både till landh och vattnn heemdragenn. OxBr. 5: 18 (1612). (De som kyrkans) kläder och annat i wårdnadt hafwa, skola wachta, at the icke förderfwas .. så frampt thee icke willia komma på skull och skada. KOF II. 2: 346 (c. 1655); jfr g. Skam och skada, att jag icke tog huvudet av dig på samma gång som öronen, när du stal min faders brandfaxe. Melin VikSaga 107 (1910); jfr s.
o) i sådana uttr. som göra ngt till (i sht förr äv. med) ngns skada l. ngn till skada (förr äv. till skades), göra ngt till skada l. men l. förfång för ngn, vara ngn till skada, vara till skada l. men l. förfång för ngn (jfr i); i sht förr äv. i uttr. sälja ngt till sin skada l. sig till skada, sälja ngt med förlust; förr äv. ta sig själv till skada, (gm sitt handlande) vålla sig själv skada. Huad som hanss nade eller rikisins rad mik befaler .. lönliga holla .. skal iak hemligha holla oc aldrig noger man kwngöra Hans nade them eller Suerigis riike til skada. G1R 1: 1 (1521). Befinne wij (dvs. professorerna) alrede att månge (lärare) för fatigdoom och älendigheet skuld nödgas theras kall vpsettia (dvs. försumma) med församblingens skada och wår wederparts högste glädie och åtlöie. Annerstedt UUH Bih. 1: 19 (i handl. fr. 1593). Mången taar sigh sielff til skada. Grubb 548 (1665). Lisa, Kuskens vän, / Så mö som kon, hon miölkat hade, / Ej sällan til hans (dvs. kalvens) stora skade, / Stal bort hans miölk åt sin gallant. Wallenberg (SVS) 1: 282 (1771). Jag sålde det till min skada el. mig till skada. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ni (dvs. äggförsäljerskan) skall icke ljuga er till skades och kalla detta blott ett tjog (då antalet är 21). Almqvist Amor. 238 (1839). Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något förfång. 2Kor. 7: 2 (Bib. 1917).
p) (numera bl. tillf.) i uttr. utan ngns skada, utan skada l. avbräck l. förlust l. dyl. för ngn; förr äv. i uttr. hålla ngn utan sin l. hans skada, hålla ngn skadeslös. Wij wele well holla honum vtan sin skada, så ath han oss tacke skall. G1R 8: 326 (1533). Därs. 348 (: holle honum vtan hans skada). (De som enrollera sig vid flottan) schole bliffwe wäll betalede för theres tieniste och omack, så thett skall bliffwe vtan theres schade. Därs. 15: 218 (1543); jfr i. Jag (dvs. människan) är förbunden, genom en samvetspligt, at göra så mycket godt jag kan utan min verkliga skada. Höijer 4: 110 (1795). (Sv.) Utan hans skada. (Fr.) Sauf ses droits et prétentions. Sans son préjudice. Nordforss (1805).
q) i uttr. bringa ngn i, förr äv. på skada, tillfoga ngn skada. Haar iag alrig tÿckt wara någon toketere ting än skriffua dät som skulle bringa een på skada, där dät doch intet aff nöden är. Ekeblad Bref 2: 223 (1660; rättat efter hskr.). Lindfors (1824: i).
r) i vissa numera obrukliga uttr.
α) få skadan i händerna, (handgripligen l. påtagligt l. verkligen) lida skada; hava skadan i handom, (påtagligt l. verkligen) ha lidit skada. G1R 3: 154 (1526). Grubb 533 (1665).
β) gripa skada till ngt, lida skada i fråga om ngt; bära skada i ngt, förlora på ngt. OPetri Tb. 159 (1527: bær). Oss fattige Präster under Regimentet, som icke allenast af een ringa löön måste oss betiena, uthan åhrlige Commenderinger wara underkastade, hwarigenom man till huushållet griper skada. VDAkt. 1697, nr 312.
γ) draga skada med ngn, dela förlust med ngn, tillsammans med ngn stå för l. betala förlust l. dyl.; hava l. draga l. stå halv(a) skada(n), stå för l. betala l. svara för halva förlusten l. dyl. (särsk. i uttr. draga halva skadan med ngn, dela förlusten lika med ngn). Køpswenen och qwinnoner om maltet trætte, skwle haffwa halffwan skaden baadhe. OPetri Tb. 7 (1524). Niels gulsmedt skal ffornøya Steen ffinne, och sidh(e)n ransak(es) om hans medarffwa skole d(ra)ga naaghon skada m(edh) ho(no)m. Därs. 36. Hust(r)v Elzebÿj d(ra)ge halffuan skadan m(edh) Olaff perlestickere. Därs. 43 (1525). Sammeledis skulle de dragia huardere hallff skadhe. TbLödöse 102 (1588). CupVen. B 2 b (1669: stå halffwe skadan).
δ) stå skadan, bära l. stå för l. betala förlusten l. dyl. (särsk. i uttr. stå skadan i l. före ngt, stå för den förlust som är förenad med ngt); äv. dels själv stå l. draga sin skada, själv stå l. ansvara för gm eget förvållande uppkommande skada, stå sitt kast, skylla sig själv, dels stå skada till (så l. så stort belopp), lida skada l. förlust uppgående till (så l. så stort belopp). Min herres. naade scal staa scaden i fförste aff gangen. aff silffweret tiil garnalia. G1R 1: 142 (1523). Därs. (: fföre). Att han afskär vthi hennes skat eller fordring så myckit som hon hafwer stått skade till på sine ägor af then Elfwen Halleren. Därs. 19: 291 (1548). Men will han intet sig låta råda, så må han sielf stå sin skada. VDAkt. 1739, nr 556. Hofcal. 1741, s. 46 (: draga). Uraktlåter Bolagsman (i visst brandstodsbolag) .. att årligen inom föreskrifwen tid .. inbetala års-afgiften .., står han sjelf skadan, i händelse lös-egendomen under tiden warder af eldsvåda förstörd. SPF 1849, s. 50.
ε) sitta i skadan, lida förlust(en) l. ”förlora på affären” l. dyl. Ther epther maa thaa (ägo-)bythet lagha sigh ath thenne sidhan icke sitther aldeles j schadan. G1R 2: 108 (1525). Därs. 7: 63 (1530).
ζ) ngt är ngns skada, ngn får stå förlusten i fråga om ngt; äv. dels ngt är l. blir min skada l. skadan är min, det är l. blir jag som får stå för förlusten (som är förenad med ngt) l. ”betala fiolerna” l. dyl., så mycket värre för mig, dels ngt blir ngn skadan, ngn får bära förlusten som uppkommer gm ngt. Er blijr dät skadan straxt åm ij mig nu förloren. LejonkDr. 77 (1689). Fördärfwes Hästen igenom någon åkommo innan näste General-Mönstring, är det Rusthållarens skada. PH 1: 131 (1720). (Sv.) Det är min skada. Skadan är min. (Fr.) Tant pis pour moi. C'est tant pis pour moi. Nordforss (1805). (Sv.) Något blir min skada: (lat.) quid mihi officit, me lædit, mihi nocet, in me recidit. Lindfors (1824). Schulthess (1885).
η) göra ngt på svår skada l. på ngns omkost och skada, göra ngt med stor förlust resp. på ngns bekostnad o. till hans förfång. Och opå thet fougterne skulle icke lenge liggie her opå Kong:e M:tz wår nådigste herris vmkost och skada, är (osv.). CivInstr. 3 (1541). (Medarvingarna) haffve tijtt och offte på svår skade, kost och täringh giortt månge reijsser in udi Noriges rijke till att bekomme en christelig sententz (dvs. dom i arvsmålet). G1R 25: 1 (1555).
ϑ) handla med skada, driva verksamhet med förlust; söka båtnad med skada, söka ekonomisk vinning gm (affärsverksamhet med) förlust. Hwem will medh skadha båtna sökia(?) Schroderus Comenius 490 (1639). Grubb 524 (1665: Handla).
ι) förnimma l. erfara ngt med sin skada l. skadan, ha l. få bittra erfarenheter av ngt, bittert erfara ngt; lära ngt med sin skada, gm bittra erfarenheter lära sig ngt, bittert lära ngt. Men iagh förnimmer medh Min skadha, iagh hafwer ey wijsligen anwänt min Vngdom i thet Iagh ey hafwer öfwat migh vthi någhre frije Konster. Chronander Bel. H 8 a (1649). (Det) wore (enligt de svenska förhandlarnas mening) Rysserne myckit drägeligare at göra fridh medh Kon. M:t i Swerige .. än medh Pålackarne .. aldenstund the hade noghsamt medh skadan förnummit hwadh på theras fridh är at lijta. Widekindi KrijgH 705 (1671). Nu omsider haar man ock befunnit at sielfwa fahrwatnet i Hafwet, på de orter som sträckia sigh mot landet .. efter handen blifwer osäkrare (på grund av landhöjningen); hwilket åtskillige Styrmän desze åhren medh sin skada måst erfara. Hiärne 2Anl. 287 (1706). Jag har lärt med min skada att vara försigtig. Weste FörslSAOB (c. 1815).
s) med förbleknad bet., i uttr. vari ngt betecknas ss. beklagligt l. ledsamt l. sorgligt; oftast liktydigt med: ”synd”; särsk. i uttr. (det) är (stor) skada att (förr äv. en skada är att) l. om (ngt sker o. d.), (vad l. vilken, äv. så) skada att (ngt sker o. d.). Ændogh theres liffuerne (som gifta sig för pengar) wardher .. them bittrat och tungtt, såå att the samtt medh theres rikedomar, mödho, arbethe och olusth nogh haffua mosthe, så skeer lickuel them ther vthi rett, och wore skadhe att medh them skulle annorlunde tilgåå. LPetri Œc. 18 (1559). Hafwer tu ock icke ett andeligit slag-vhr i tin kammar? Skada! Jag wil stella vp ett åt tig. Scherping Cober 2: 72 (1737). En skada är, att öfre våningens väggfält blifvit rödstrukna i senare tid. Nyblom i 3SAH 13: 230 (1898). ”Det vore bra stor skada,” tänkte .. (Nils Holgersson), ”om den stora gåskarlen skulle fara sin väg. Det skulle bli en sorg för far och mor.” Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). Käre son, sade gumman, så skada att du inte kom förut! Grip IndFolks. 23 (1924). Av betjäningen var det en, som tillhörde könet. Hon serverade inte vid hans bord. Det var skada, ty han hade gärna velat konversera en ung dam några minuter. Hedberg VackrTänd. 194 (1943). — särsk.
α) med bestämning inledd av prep. på, äv. med, förr äv. om, betecknande dels person som avlidit l. råkat ut för olycka l. missöde l. företer brister l. fel l. i fråga om vilken ngt beklagligt inträffat o. d., dels sak som gått förlorad l. blivit förstörd l. företer brister l. fel o. d.; jfr β. Ah, thet war en stoor skadhe om then högha och dyra mannen, huru myckit gott skulle han haffua vthrättat, om han hadhe lenger leffuat. PErici Musæus 2: 23 b (1582; t. orig.: vmb). Det var skada med Gref Creutz, att han så hastigt blef premier Ministre. Vi äga nu intet hopp att få se hans Opera. Kellgren (SVS) 6: 127 (1783). Det är .. skada på så mycke penningar, som de där karlarne ska ha så för inte! Altén Fästm. 79 (1796). Skada om .. (Fr. Schlegel), att trenne omständigheter redan skaffat honom ett betydligen framskjutande anlag till Midas-öron, nemligen fråsseri, statsmans affectation och stock-catholicism. Atterbom Minn. 551 (1819). Med lögner ristar du (dvs. edernas gudinna) skifvan full, / det skada är på det trogna gull. Tegnér (WB) 5: 93 (1825). Det är skada på karl. IllSvOrdb. (1955).
β) [jfr α] (föga br.) i uttr. skada på, ss. utrop: (det var) synd! Jag önskar att jag kunde följa med dig — sade han. — Men jag måste förstås närvara vid öppnandet kl. 12 och dessutom har jag lofvat hålla talet vid middagen. — Skada på — jag dinerar nämligen i enslig storhet, ty också flickorna ha strejkat. Forssman Aftonl. 12: 178 (1904).
t) (†) i utvidgad anv. (jfr m), liktydigt med: skadeersättning, skadestånd. Samme dagh til dömd(es) Amb(r)vs(us) ɉ (dvs. halv) skade ffor sin hest szom Ola Ffette bror r(e)nde i hel fför h(on)om. UpplDomb. 7: 57 (1551). Därs. 5: 116 (1586).
2) (numera mindre br.) allmännare, om brist l. fel l. ”lyte” l. ”skavank” l. missförhållande l. dyl. som vidlåder ngn l. ngt (utan särskild tanke på att den l. det tillfogats av en verkande kraft) o. som är bestående l. varaktig(t); stundom svårt att skilja från 1. The som icke achta wijshetena, the haffua icke allena then skadhan at the icke kenna thet godha, vtan the leffua (osv.). SalWijsh. 10: 8 (öv. 1536). Ej stort var boningshuset, men snyggt, utan skada. Jensen Mickiewicz Tad. 4 (1898); jfr 1. Det är (enligt Kierkegaard) tidens stora skada, att det gjorts för lätt att vara kristen. Ahnfelt Et. II. 2: 18 (1906). — jfr ARV-SKADA.
Ssgr (till 1. Anm. De flesta av här anförda ssgr kunna äv. föras till skada, v.): A: (1 b) SKAD-BITA. (skad- 1904 osv. skade- 1895) (numera bl. mera tillf.) bita (ngn l. ngt) så att skada uppstår. (Hunden) släppte taget utan att ha skadebitit den människolem han hade emällan sina käftar. KarlstT 1895, nr 1713, s. 2. —
-DÖD. (numera bl. mera tillf.) om persons död med tanke på den förlust l. skada den innebär. Björlin Elsa 186 (1879).
-ERSÄTTNING, se C.
-FRUSEN, p. adj. som erhållit kylskador, skadad av frost l. kyla l. gm förfrysning; dels om växtdel o. d.: frusen (se d. o. 2), dels till 1 b, om (kroppsdel hos) person l. djur. (Vi) gingo så några dagar uti een ohörlig kiöld, att många .. blefwo döde och elliest skadfrusne. SAgrell (c. 1709) i KKD 5: 19. Skadfrusen potatis. Östergren (1939).
(1 b) -FRÖSA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl.: förfrysa sig. (dvs. 1665) var en sådan hefftigh winter, at månge skadfröste sigh. Gyllenius Diar. 307 (c. 1670).
-FULL, se C.
-HUGGA, -ning. skogsv. skada (träd) gm huggning. Hannikainen (1893). Gyllensten SokrDöd 45 (1960; i p. pf.).
(1 b) -KLIPPA. (numera bl. mera tillf.) klippa (får o. d.) så att skada uppstår. Fårsax bör vara konstruerad, så att .. djuren ej skadklippas. Juhlin-Dannfelt 100 (1886).
-LÖGN. [efter t. schadlüge] (†) lögn som förorsakar skada, skadlig lögn. Schultze Ordb. 2791 (c. 1755).
-LÖS, se skadeslös.
-LÖST, p. adj. (†) hållen skadeslös (se d. o. 1 c α slutet). Konungen i Preuszen utbetalar det Slesiska lånet, sedan des egna undersåtare först blifwit skadlöste. SvMerc. 1: 509 (1756).
-MAN, -PENNINGAR, se C.
-SKJUTA, -ning. (skad- 1821 osv. skade- 18171897) medelst skjutvapen tillfoga (ngn l. ngt) skada; företrädesvis med avs. på (människa l.) djur, i sht villebråd: medelst skjutvapen tillfoga skada (se skada, sbst. 1 b), utan att döden därav följer; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. mer l. mindre bildl. Hvi skådar du mig an, en styfmor lik, ja lik / Ett vildt och skade-skutit djur? Adlerbeth HorOd. 180 (1817). Ledsamt är, att .. (älgarna) så ofta bli blott skadeskjutna. .. Så skadsköts vid Börstorp en stor elgtjur d. 1 dennes. SDS 1897, nr 414, s. 3. Jag var redan litet skadskjuten när du fann mig. Jag hade älskat och tillhört en annan man. Söderberg Gertr. 46 (1906). Efteråt spordes, att sergeanten blivit illa skadskjuten. Koch GudVV 1: 109 (1916). VFl. 1938, s. 171 (i p. pf. pl., om stridsfartyg).
B (†): SKADA-BARN. barn som förorsakar skada. LPetri 1Post. M 3 a (1555).
-BOT, -BRINGANDE, -FALL, se C.
-FOLK. folk (se d. o. 3) som förorsakar skada. Liughare, lackare, lismare och annat sådant skadafolck. LPetri ChrPred. C 6 a (1561).
-FRI, -FRÖJD, -FÄGNAD, -GLAD, -GÄLD, -GÄRD, -GÖRANDE, -GÖRARE, se C.
-LÖS, se skadeslös.
-LÖSEN. [fsv. skaþa lösn] (†) skadeersättning, gottgörelse; anträffat bl. i uttr. hålla ngn skadalösen, hålla ngn skadeslös gm skadeersättning. G1R 8: 67 (1532: holla them skadhalöszn; möjl. dock felaktigt för -lösze l. -lösza o. hörande till skadeslös 1 c α).
-MAN, -MASK, se C.
(1 r δ) -STÅNDARE. (†) person som tillfoga(t)s skada, skadelidande person. L. Paulinus Gothus ThesCat. 73 (1631).
(1 c) -TAG, n. skada, förlust. Visb. 1: 83 (1573).
-VARNING. varning för hotande skada. L. Paulinus Gothus Com. 26 (1613).
C: SKADE-ANDE. (numera bl. tillf.) ande (se d. o. IV d) som förorsakar skada, ond ande. Nordenflycht (SVS) 2: 270 (1746). Afzelius Sag. 6: 53 (1851).
-ANMÄLAN~020. i sht försäkr. anmälan (se d. o. 1) om inträffad skada. SFS 1919, s. 2319. —
-ANMÄLNING ~020. i sht försäkr. skadeanmälan; i sht i pl. I april inkom till bolaget 600 skadeanmälningar om stenskott. Motorför. 1955, nr 12, s. 39. —
-AVDELNING~020. försäkr. i försäkringsbolag o. d.: avdelning (se d. o. 3 d) med uppgift att syssla med skadereglering. DN(B) 1958, nr 103, s. 22. —
-BEGÄR. jfr -lystnad. Phosph. 1811, s. 139. —
-BEGÄRLIG. (numera föga br.) skadelysten. Melin JesuL 2: 243 (1843; om hat). Dens. Pred. 2: 98 (1847).
-BELOPP. belopp vartill skada l. skador värderas; jfr -summa. Hernberg Rättsh. 154 (1922).
-BESIKTNING. i sht försäkr. besiktning av skada (för fastställande av dess omfattning l. dyl.). SvD(A) 1965, nr 87, s. 24. —
-BIDRAG~02 l. ~20. (numera föga br.) skadeersättning. Lille Försäkr. 107 (1882).
(1 b) -BINDNING. (†) om handlingen l. verksamheten att förbinda kroppsskador. Ehrenpreus PVetA 1748, s. 2. —
-BITA, se A.
-BJÖRN. (mera tillf.) björn som anfallit (o. skadat) djur l. människor, björn som är ett skadedjur. SkogsvT 1908, s. 363. —
-BOLLE. (†) bildl., i uttr. utdricka en så l. så beskaffad skadebolle, lida så l. så beskaffade skador l. förluster; jfr bolle, sbst.1, o. bägare 1 a α. VDAkt. 1691, s. 291 (: skadebulle).
-BORGEN. (skade- 15781638. skades- 1603) [jfr mlt. schadebörge, t. schad(en)bürge] (†)
1) säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnar borgensman för dennes regressrätt; jfr under-borgen. BtÅboH I. 9: 165 (1637).
2) borgensman som lämnar underborgen; äv. dels om efterborgensman, dels om person som går i enkel borgen. 2SthmTb. 6: 29 (1578). 3SthmTb. 5: 72 (1603; i fråga om enkel borgen). BtÅboH I. 13: 252 (1638; om efterborgensman).
-BOT. (skada- 1860. skade- 17491949) [fsv. skadhaböter, pl. (HT 1918, s. 124)] (numera bl. tillf.) skadeersättning. Lind 1: 670 (1749). SDS 1949, nr 259, s. 11. —
-BOTARE. (†) person som erlägger l. skall erlägga l. erlagt skadeersättning. Lind 1: 670 (1749).
-BRINGANDE, p. adj. (skada- 1856. skade- 1845 osv.) som vållar l. åstadkommer l. medför skada, skadlig (se d. o. 1). Giljarnes skadebringande flock. Johansson HomOd. 23: 303 (1845).
(1 b) -BUNDEN, p. adj. (†) om kroppsdel: hämmad av skada. Kolmodin QvSp. 2: 113 (1750).
-CHEF. försäkr. i försäkringsbolag o. d.: chef för skadeavdelning; jfr -inspektör, -reglerare. DN(B) 1958, nr 103, s. 22. —
-DIGER. (i vitter stil, tillf.) som medför l. innebär stor skada l. stora skador. (Voluspas) uppgift .. (är) icke att tala om ”urtidens sägner”, utan om ”urtidens skadedigra händelser” (forn spjöll fira). Rydberg Myt. 1: 656 (1886).
-DJUR. (skade- 1548 osv. skades- 17291759) djur som är skadligt för människan l. den mänskliga hushållningen (t. ex. gm att det parasiterar på l. i människan l. husdjuren l. jagar tamdjur o. matnyttigt vilt l. förstör gröda l. hus l. andra nyttigheter); förr företrädesvis om rovdjur; numera i sht om smärre skadegörande djur (t. ex. insekter, maskar); jfr -insekt o. skadlig 1 c. G1R 19: 175 (1548; i pl., om vargar o. björnar). Björn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, siähl, och andra skadediur .. må hwar man saklöst skiuta eller fånga. BB 23: 1 (Lag 1734). Skadedjur i trädgården. Nordström VFjär. 1: 6 (1934). Järnvägsminn. 16 (1952; i pl., om ollonborrar). särsk. mer l. mindre bildl.; företrädesvis om människa som vållar skada. Dee torpare, som moth jernskatt liggia, .. dhe äro största skadediuren (för skogarna). Johansson Noraskog 3: 407 (i handl. fr. 1684). (Satiren är) et skadedjur, et missfoster, som det högfärdiga Löjet för många tusende år sedan aflade med Argheten. Kellgren (SVS) 5: 271 (1795). Förmodligen hade han en gång pluggat i sig marxismens enklare grunder och var allvarligt övertygad om att de flesta borgare var skadedjur. Heerberger NVard. 210 (1936). Ssgr: skadedjurs-, äv. skadedjur-angrepp. jfr angrepp 3 a, 4 a. SvVäxtförädl. 2: 197 (1951). -bekämpning. 3NF 19: 759 (1933).
-EFFEKT. skadlig effekt (se d. o. 2), skadeverkan. Biberg 3: 189 (c. 1823).
-ERSÄTTA~020. [jfr -ersättning] (tillf.) lämna skadeersättning. SvD(A) 1927, nr 20, s. 3. —
-ERSÄTTNING ~020. (skad- 1828. skade- 1726 osv. skades- 1751) ersättning för liden (ekonomisk l. ideell) skada; särsk. om dylik i pengar erlagd ersättning som den skadevållande l. den som eljest anses därtill (lagligen) skyldig erlägger till den skadelidande (särsk. om sådan ersättning från försäkringsbolag); jfr skadestånd 2. Abrahamsson 343 (1726). Öfverstlöjtnanten smickrade sig dermed, att hans nedlåtande väsende var .. tillräcklig skadeersättning för hans vederparts förluster. Carlén Repr. 379 (1839). Arbetsförmannen, ingeniören, fabriksföreståndaren kunna .. förvinnas till skadeersättning, om de genom vårdslöshet eller annorledes vållat olycka. Forssell Stud. 2: 7 (1884, 1888). Försäkringsbolagen (måste) i de flesta fall tillse att skadeersättningar äro i dom fastställda. Motorför. 1928, nr 1, s. 2. särsk. (numera föga br.) i uttr. taga skadeersättning på l. för ngt, ta skadan (se skada, sbst. 1 d) igen på resp. för ngt. Ändtligen (skingrade) den länge väntade solen .. molnen och .. tillät oss embarquera Canoten, i hvilken skadersättning kunde tagas för den oroliga nattens nekade sömn. Gosselman Col. 2: 162 (1828). Castrén Res. 2: 221 (1846: ). Ssgr: skadeersättnings-anspråk. jfr anspråk 2, 3. SFS 1901, Bih. nr 4, s. 1. -belopp. jfr belopp I a. SvT 1852, nr 173, s. 4. -medel, pl. jfr medel, sbst. 14. BtRiksdP 1900, I. 1: nr 69, s. 12. -mål. jur. jfr mål, sbst.2 1. SFS 1835, nr 1, s. 2. -område. (i fackspr.) område (se d. o. 2) inom vilket av renar förorsakad skada skall ersättas gemensamt av alla de samer som vid tidpunkten för skadan äga rätt att ha renar inom området, om det icke kan fastställas vems renar som orsakat skadan. SFS 1886, nr 38, s. 7. -summa. jfr -ersättnings-belopp. Lille Försäkr. 41 (1882). -yrkande. jfr -ersättnings-anspråk. Östergren (1939).
-FAKTOR. skadlig faktor (se d. o. II 2). TSvLärov. 1944, s. 346. —
-FALL. (skada- 1586. skade- 1695 osv.)
1) (†) fall (se d. o. II 8) som framkallas av att ngn drabbas av ngt ont, olycka (se d. o. 1). Jagh kan see, at månge the, / Som hata migh, förbida / Mitt skadefall. Ps. 1695, 70: 5.
2) (†) fall (se d. o. III 3) i värde gm skada, värdeminskning gm skada. UpplDomb. 3: 141 (1586).
3) i sht med. o. försäkr. fall (se d. o. XII 4) som kännetecknas av att skada uppstått l. vållats; särsk. till 1 b. SJ 4: 424 (1906). (År 1912) utbetalades i skadeersättningar (från olycksfallsförsäkringsbolagen) 2,657,691 kr., hvarjämte för under året inträffade skadefall reserverades 1,024,909 kr. 2NF 20: 659 (1914). 40 proc. av beläggningen på Malmö allmänna sjukhus utgörs av skadefall. Det är människor som skadats i trafik eller på annat sätt. SvD(A) 1961, nr 74, s. 12. —
-FISK. (numera bl. mera tillf.) jfr -djur. Stuxberg Fisk. 537 (1895; om gädda).
-FJÄRIL. (numera bl. tillf.) jfr -djur. VetAH 1762, s. 43. —
-FLIN. (numera bl. mera tillf., vard.) skadeglatt flin. Jolin Ber. 6: 258 (1881).
-FREKVENS. försäkr. frekvens (se d. o. 2) av skadefall (se d. o. 3). Skadefrekvensen för automobiltrafiken. Motorför. 1930, nr 4, s. 3. —
-FRI. (skada- 1660. skade- 1638 osv. skades- 1832. skado- 1626)
1) (†) som icke kan tillfogas skada. Så snardt .. (sköldpaddan) gifwer någhot vndan Sköldet blått, är thet icke mehre skadhofrijt. Schroderus Liv. 576 (1626).
2) (†) oskadad (se d. o. 1); ss. adv.: utan att skada tillfogas, utan skada. Konung Antiochi Krijgzfolck wardt .. fördt .. igenom Macedonien .. skadhofrijt. Schroderus Liv. 576 (1626). Alla försök att skadesfritt öppna .. (skrivelsen), voro förgäfves. Sparre Frisegl. 1: 164 (1832).
3) (†) fri från ekonomisk skada l. förlust l. från ansvar (i form av skadestånd); särsk. i uttr. hålla l. stå ngn skadefri (för ngt). Borghmestaren taalte till Rådhmännen om dee alle samptlighen wille upbÿggia wåghhuset och broon der till, effter så såm Hindrich Rwt hafuer giordt handh streckningh medh Borghmestare och Rådh, at ståå dem skada frÿ för Omkåstningen. EkenäsDomb. 1: 261 (1660). Hwilka 100 {marker} kopp:mt Jagh Bängdt Jönson och hans hustru fulkombeligen quitterar såsom och Skaadefrij i dätta måhl. BoupptSthm 1680, s. 290 a, Bil. (1663). Vij Cawerade och försäckrade ofvanbenemte vår tå till oss nykomna präst, dhet vij skulle och ville hålla honom tilltals löss och skade frij för fästningz förrättandet. VDAkt. 1685, nr 201.
4) försäkr. om person (särsk. bilförare): som icke vållat l. blivit ersättningsskyldig för skada l. skador; äv. om år varunder försäkring varit giltig: som kännetecknas av att skador som skulle ha täckts av försäkringen icke inträffat, fri från skador. Motorför. 1928, nr 4, s. 3 (om år). Ett förslag som går ut på att de skadefria bilisterna bara behöver betala (försäkrings)-bolagens administrativa kostnader. SvD(A) 1965, nr 2, s. 15. —
-FRÖ. (numera bl. tillf.) skadligt frö (se frö, sbst.1 1); särsk. mer l. mindre bildl. Han (dvs. Haman) talt' Assverus in, hwad elakt skadefrö / The Judars slägte war. Kolmodin QvSp. 1: 592 (1732). Wallin 1Pred. 2: 455 (c. 1830; om frö från tistel).
-FRÖJD. (skada- 1611. skade- 1805 osv.) [jfr t. schadenfreude] (numera i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt) skadeglädje; stundom äv. i pl., konkretare, om olika utslag av skadeglädje. Forsius Phys. 349 (1611). Trotsiga anspråk, öfvermättade och likväl hungrande lustar, håniska skadefröjder, förtviflande grämelser. Atterbom Minnest. 2: 416 (1839). (Ingjalds dotter) Åsa slog ihop händerna och dansade (då Ingjald Illråde innebrände småkonungarna), så att hennes röda hår for högt upp, och ögonen glittrade av skadefröjd. Heidenstam Svensk. 1: 56 (1908). Det tycks på .. (gladans) läte som om hon kände skadefröjd. Moberg Rid 296 (1941).
-FULL. (skad- 1865. skade- 16401836) (†)
1) till 1: skadlig (se d. o. 1); äv. om person l. ss. personligt uppfattat väsen: som vållar skada, skadevållande; ss. adv. äv. närmande sig l. övergående i bet.: skadelystet. Linc. (1640; under damnosus). Någre Bönder ifrån Calix (hade) berättadt för Borgerskapet (i Luleå) .., det de hördt, att jag skulle wara smittad med någon willfarelse i läran. .. De hafwa äfwen sagt och nämt dem, som så skamfullt och skadefullt beljuget mig. KyrkohÅ 1938, s. 270 (1781). (Jättarna bodde enl. folktron under hednatiden) i ödsliga skogar, i bergshålor och under jorden såsom skadefulla, öfvermenskliga varelser, de der mot menniskorna anstiftade allt ondt. Strinnholm Hist. 2: 468 (1836).
2) till 1 b, om person: sjuk. Jolin Mjölnarfr. 98 (1865).
-FÅGEL. fågel som är ett skadedjur; i sht förr särsk. om rovfågel; äv. mer l. mindre bildl. KyrkohÅ 1931, s. 222 (1540; bildl., om person). De skadeligaste Rof-Foglar äro Örnen, Slag-höken, Ufwen och Gladan. .. Landtmannen (bör) flitigt låta upsöka och förstöra slike Rof- och skadefoglars Nästen. PH 3: 1763 (1741). Skadefåglar äro de, de svarta fiskarne (dvs. storskarvarna). NatLiv 2: 341 (1930).
-FÅNG. (†) (erhållen l. liden) skada; jfr skada, sbst. 1 e, o. fång 9. Skadefång och förtaal .. harmas (hämnas) .. (den tålige) icke. Schroderus Comenius 891 (1639). Ifrån .. många orter skrifwes och klagas öfwer skadefång af odjur. SP 1780, s. 1078. —
-FÄGEN. (†) skadeglad. Lind (1738: Skade-fäjgen). Meurman (1847).
-FÄGNAD. (skada- 15961609. skade- 1784c. 1815) (†) skadeglädje. Balck Musæus R 5 b (1596). Weste FörslSAOB (c. 1815).
-FÄGNARE, m.||ig. [senare leden är vbalsbst. till fägna, v.] (†) skadeglad person; anträffat bl. i pl. Schroderus Kors. 45 (1641).
-FÖREBYGGANDE~10200, p. adj. (i sht i fackspr.) som förebygger (se före-bygga 3) skador. Motorför. 1929, nr 9, s. 6 (om verkningar av vissa försäkringsvillkor).
-FÖRMÅENDE, p. adj. (numera föga br.) som har skadeförmåga. En i intentionen upptagen objective skade-förmående action. Biberg 3: 191 (c. 1823).
-FÖRMÅGA. förmåga att åstadkomma skada; jfr -kraft 1. Adlerbeth Ov. 53 (1818).
-FÖRSÄKRA. [jfr -försäkring] försäkr. försäkra (ngt) medelst skadeförsäkring. Östergren (1939).
-FÖRSÄKRAD, p. adj. försäkr. jfr -försäkring. Östergren (cit. fr. 1933; om klocka).
-FÖRSÄKRING. [jfr t. schadenversicherung] försäkr. försäkring mot skada (på egendom); sakförsäkring; intresseförsäkring. Aldén Medb. 4: 137 (1885). 3NF 8: 266 (1928). SvAffärslex. (1948). Ssgr (försäkr.): skadeförsäkrings-fall. jfr fall XII 4. Östergren (1939). -rörelse. jfr rörelse 7. BtRiksdP 1903, I. 1: nr 33 a, s. 74. —
-FÖRTECKNING. försäkr. förteckning över (större) försäkringstagares skador (under viss period l. av viss art o. d.). Frick FörsäkrTerm. (1935).
-GLAD. (skada- 1716. skade- 1620 osv.) [jfr t. schadenfroh] om person: glad över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; om ngt sakligt: som är uttryck för skadeglädje; jfr -fägen. Skadeglade andar. Phrygius Föret. 18 (1620). Skepparen och hans båtkarl utbytte en skadeglad blinkning. Carlén Köpm. 1: 52 (1860).
-GLADA, f.||ig.; pl. -or (Sahlstedt Hoffart. 93 (1720), Frese). [bildat till -glad med anslutning till glada, sbst.2] (†) skadeglad person. På thet menniskian må förmärckia, hwad Diefwulen är för en skadeglada. Isogæus Segersk. 1022 (c. 1700). Frese Pass. 80 (1728).
-GLÄDJA l. (i bet. 1) -GLÄDJAS.
1) refl. o. dep.: känna skadeglädje. Johanson Oskuld 11 (1901; dep.). Jag som redan skadeglatt mig åt att endast jag fått skjuta under hela dagen. Knöppel VitDöd. 241 (1922).
2) (tillf.) tr.: inge (ngn l. ngns hjärta o. d.) skadeglädje. Vad som i alla fall särskilt skadegläder ett kvinnohjärta är att August Strindbergs siande om emancipationens snara död slagit så absolut slint. AP 1951, nr 17, s. 5. —
-GLÄDJE. [jfr t. schadenfreude] glädje över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; ngn gg övergående i bet.: skadelystnad; jfr -fröjd, -fägnad, -nöje. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Rademine Knigge 2: 87 (1804). (Olyckshändelser) voro enligt sjelfve reformatorn Luthers åsigt idel djefvulskott och slag, hvilka satan af skadeglädje tillfogade menniskorna. Kruhs UndrV 608 (1884). Cigarrbutikens innehavarinna får skadeglädje i rösten, när hon talar om för sitt biträde .., att denna måste stå bakom disken också juldagen. Böök i 3SAH LIV. 2: 32 (1943).
-GLÖD. (†) bildl., om brinnande iver l. åtrå att tillfoga ngn skada. Sidst anstår qwinnor wäl, at hämnd och wrede stilla; / Förhindra them med fog, som wilja giöra illa; / .. Thermed the släcka vt mång farlig skadeglöd. Kolmodin QvSp. 1: 459 (1732).
-GOTTGÖRELSE~0200. skadeersättning. Lille Försäkr. 3 (1882).
-GUD. (numera föga br.) om gudomlig makt tänkt ss. tillskyndare av skada. Almqvist DrJ 51 (1834).
-GÄLD. (skada- 1528c. 1630. skade- 15241730) [fsv. skaþa giäld; jfr mlt. schadegelt, t. schadengeld] (†)
1) skadeersättning, skadestånd (se d. o. 2); jfr gäld, sbst.1 2; äv. i speciellare anv., ss. benämning på ett slags förr utgående tillägg till låneränta. G1R 1: 265 (1524). Brahe Oec. 54 (c. 1580; uppl. 1920; i speciellare anv.). Arnell Stadsl. 520 (1730). särsk. i uttr. tala på l. klaga efter skadegäld, yrka skadeersättning. OPetri Kr. 89 (c. 1540: talade på stoor skadhageld). Erchebispen och flere clagadhe effter skadhageld. Därs. 295.
2) [jfr motsv. anv. i mlt.] ekonomisk skada l. förlust, penningförlust; särsk. i uttr. uppfylla ngn skadegäld, vedergälla l. upprätta ngn hans skadegäld, ersätta ngn för ekonomisk skada l. förlust. All annen fortret och skadegeldt vij oförskulleliga lidet haffue. G1R 5: 180 (1528). Wij wele opfille eder all then skade oc skadegield i .. få för wåre skuld. Därs. 6: 70 (1529). (Fordringsägarna) haffwe icke allenesth fått sitt godz igen, vthen för:ne Arendt Räijer haffwer och mått wedergelle them theris skadegeldh, the ther vpå liditt hadhe. HH XIII. 1: 135 (1564). The Danske .. Commissarier .. wille .. förwetta sigh, hwem them theras skadhagäld vprätta skulle. Tegel G1 1: 260 (1622). Girs G1 118 (c. 1630). särsk. i uttr. draga skadegäld av ngt, lida förlust gm skada på ngt. 2SthmTb. 1: 268 (1547).
-GÄRD. (skada- 1682. skade- 1702) (†) skadegörelse; jfr gärd, sbst.1 1. Sylvius Curtius 341 (1682). Och såsom utj alle sådane förgrijpelser och skadegärder, man icke allenast först bör plikta effter lag .., utan och (osv.). AktsamlKungsådreinst. 243 (1702).
-GÄST. [fsv. skadha gäster] (numera föga br.) skadebringande gäst; anträffat bl. bildl., om skadlig företeelse vid fester o. d. Flärden — skadegästen vid våra dagars fester. Weibull LundLundag. 3 (1882).
(1 b) -GÖRA. [jfr -görande, sbst. o. p. adj., -görare] (†) lemlästa (ngn). (Harald Hårfager) dref .. (sina motståndare) ur landet, skadegjorde eller drap dem. Lönnberg FnordSag. 1: 30 (1870).
-GÖRANDE, n. (skada- 1784. skade- 1680 osv.) (numera bl. mera tillf.) om handlingen att göra skada, skadegörelse. Brask Pufendorf Hist. 256 (1680).
-GÖRANDE, p. adj. som gör l. orsakar skada. Adlerbeth Ov. 403 (1818; om djur). (I en del fall har) skadeståndsskyldighet ålagts icke blott den skadegörande själf, utan äfven hans arbetsgifvare. 2NF 25: 854 (1917). SFS 1942, s. 1734 (om handling). Anm. En ombildning av d. o. gm anslutning till skadlig är det liktydiga, numera föga brukliga skadliggörande. TT 1886, s. 125. Fitinghoff Tattarh. 89 (1925).
-GÖRARE. (skada- 1673. skade- 1906 osv.) skadegörande l. skadevållande person l. djur l. växt l. dyl.; i sht om djur: skadedjur. (Vissa figurer på en lapptrumma tolkas ss. föreställande) Skada görare paa land och Vatn. CUtterius (1673) i Rig 1934, s. 203. Tullgren Skadeins. 125 (1906; i pl., om vissa blötdjur). Att undermåliga utövare av (frisör-)yrket i hög grad skadar detsamma är givet. Det är därför frågan om skydd mot sådana skadegörare måste tagas upp på allvar. AB(A) 1931, nr 89, s. 12. (Klöversnärjan är) en svår skadegörare i Ungern och Rumänien. BotN 1937, s. 293. särsk. med bestämning inledd av prep. l. å, betecknande det som utsättes för skada. FoFl. 1907, s. 53. (En svamp omtalas) såsom skadegörare å gurkblad i Massachusetts. LAHT 1913, s. 233. (Karbolineum är) ett effektivt medel mot ett stort antal skadegörare på fruktträden. TT 1944, s. 289. —
-GÖRELSE. om handlingen att göra skada (på ngn l. ngt) l. tillfoga ngn l. ngt skada, skadande, åverkan, förstörelse; särsk. (i sht jur.) om sådan (av människa utförd, brottslig) handling riktad mot annans egendom; äv. konkretare, liktydigt med: skada (se skada, sbst. 1); jfr -gärd, -görande, sbst. Uppsåtlig skadegörelse. Skadegörelse på grund av vårdslöshet. Anställa, utöva, vålla, åstadkomma skadegörelse. Skadegörelse å egendom, som är för krigsmakten afsedd. SFS 1868, nr 60, s. 34. Skadegörelse genom ollonborrar. Cnattingius 95 (1894). Vargens, järvens, björnens, rävens, minkens m. fl. förmenta eller verkliga skadegörelser. Edström Mossgrönt 1: 27 (1950). Ssgr: skadegörelse-brott. jur. brott bestående i skadegörelse. 2NF 6: 1429 (1907). -lust l. -lusta. (mera tillf.) lust att åstadkomma skadegörelse, förstörelselusta. SvNat. 1920, s. 146. —
-GÖRERSKA. kvinnlig skadegörare. UNT 1930, nr 10513, s. 7. —
-HUND. (numera bl. tillf.) hund som (ofta) vållar (större) skada. Likaledes klagades öfwer Skadehundar, at the hafwa bitit ihjäl och bortburit dehls Lamb, dehls Gåsungar. KulturbVg. 2: 159 (1743).
-HÅG. (i vitter stil, numera bl. tillf.) skadelystnad. Adlerbeth HorOd. 37 (1817).
-HÄFTE. försäkr. häfte innehållande kuponger l. dyl. som berättiga bilist till förmåner från försäkringsbolagets sida i samband med bärgning av bil. DN(A) 1964, nr 284, s. 7. —
-IL. (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl., om dödens ankomst tänkt ss. en skadevållande stormby. LejonkDr. 169 (1688).
-INSEKT~02 l. ~20. insekt som är ett skadedjur; jfr -kryp, -kräk, -larv, -mask o. ohyra 1, parasit 2. Jordbrukets, skogens, trädgårdens, fruktträdens skadeinsekter. Björkman Skogssk. 294 (1868).
-INSPEKTÖR. försäkr. i försäkringsbolag o. d.: tjänsteman med uppgift att syssla med skadebesiktning o. skadevärdering. Motorför. 1955, nr 9, s. 13. —
-INSTRUMENT. (†) = -redskap. Biberg 3: 294 (c. 1823).
-KRAFT.
1) skadeförmåga; jfr kraft 1 (särsk. 1 c). Westermarck Marocko 214 (1918).
2) kulturhist. om var o. en av de mer l. mindre personligt uppfattade krafter (se kraft 3 a) som tänkas kunna skada människan l. hennes intressen; jfr -makt. Wallin 1Pred. 1: 349 (c. 1830). Magiska skadekrafter. FolklEtnSt. 1: 144 (1916).
-KROK. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om metkrok (som vållar fisk skada). Kolmodin QvSp. 1: 39 (1732).
-KRYP. om mindre skadedjur; särsk. om skadeinsekt. (Starungarnas) slagsmål om skadekrypen är lärorik. Martinson BakSvenskv. 150 (1944). särsk. bildl.; jfr -djur slutet. Braun Börje 60 (1851).
-KRÄK. (numera bl. tillf.) jfr -kryp; särsk. om skadeinsekt. För mask och andra skadekräk utställes kornet hos osz icke så mycket, som i södra orterne. Gadd Landtsk. 3: 390 (1777). PT 1903, nr 150 A, s. 3 (i pl., om insekter som göra skada på papper).
-KVOT. försäkr. benämning på förhållandet mellan utbetalda skadeersättningar o. erhållna premieinbetalningar för en grupp försäkringar under viss tidrymd. SvFörsäkrTerm. 67 (1950).
-LAND. (numera föga br.) land (se d. o. 3) som vållar skada (i l. för ett annat land l. andra länder). SColumbus Vitt. 94 (c. 1678).
-LARV. (mera tillf.) jfr -insekt. Fries LinnéSkr. 2: 164 (1906).
-LEENDE, n. (numera bl. mera tillf.) skadeglatt leende. Blanche Våln. 671 (1847).
-LEENDE, p. adj. (mera tillf.) som ler skadeglatt; särsk. bildl. (Han) satte sig upp och betraktade med ovilja .. (väckarklockans) runda, skadeleende ansikte. Ahlberg o. Lundquister Fåg. 15 (1936).
-LEVNAD. (†) skadligt levnadssätt, fördärvligt leverne; jfr levnad 4. Johansson Noraskog 3: 438 (i handl. fr. 1673).
-LIDANDE, p. adj. om person: som lider l. lidit skada; oftast substantiverat. Enär en skadelidande efter Tings-Attest til hjelp bör undfå 100 Dlr. S:mt, kan han efter gjord repartition af Brandstods-medlen ej mera komma at åtnjuta än 20 à 25 Dlr. LMil. 3: 493 (1694).
-LIK. (†) om lik av person gm vilkens död skada l. förlust tillfoga(t)s samhället; jfr -död. Bäck PVetA 1764, s. 44. —
-LUST l. -LUSTA.
1) (illvilja l. elakhet som tar sig uttryck i) lust att göra skada, skadelystnad; äv. personifierat; jfr -vilja. Rogberg Pred. 2: 37 (1826). Se der mitt svar och mitt försvar, / Då lögn och skadelust mig klandra! Wallin (SVS) 2: 154 (c. 1830). En förarglig .. form av vittrornas skadelusta är när de förvilla dem som leta kreatur i skogen. FoF 1933, s. 89.
2) (†) skadlig lusta (se lust 1 e). O Wällust! Skadelust! tu snöda syndaträl. (Stiernhielm o.) Columbus (SVS) 28 (1669).
3) (numera bl. tillf.) skadeglädje; jfr lust 3. (Har du icke) uppspanat hämdens stund öfver din ovän .. och med hemlig skadelust fröjdat dig åt hans ofärd? Wallin 1Pred. 1: 116 (c. 1830).
-LYSTEN. om person: som känner skadelystnad; äv. övergående i bet.: skadeglad; om ngt sakligt: som kännetecknas av l. är uttryck för skadelystnad; jfr -begärlig, -sniken. ÖoL (1852). (Kristian VII) var okynnigt smäde- och skadelysten. 2NF 14: 1377 (1911). Skadelysten .. (dvs.) skadeglad. IllSvOrdb. (1955).
-LYSTNAD. (stark) lust att göra skada; äv. övergående i bet.: skadeglädje; äv. personifierat; jfr -begär, -håg. Skulle .. (den kristne) med likgiltighet .. höra sina .. likar lemnas till pris för skadelystnadens .. angrepp? Wallin 1Pred. 2: 452 (c. 1830). Den medvetna illviljan och skadelystnaden är en abnormitet. Wigforss Minn. 2: 320 (i brev fr. 1917). Skadelystnad .. (dvs.) skadeglädje. IllSvOrdb. (1955).
(1 b) -LÄKA. (-läkia) [jfr t. schadheil] (†) växten Sanicula europæa Lin., sårläka. Franckenius Spec. D 4 a (1659).
-LÄRA. (†) skadlig lära (se lära, sbst. 3). Lehnberg Pred. 2: 120 (c. 1800).
-LÖJE. (numera bl. tillf.) skadeglatt leende; förr äv.: skadeglatt skratt; jfr -leende sbst. Han utbrister i ett vildt skadelöje. Palmblad Nov. 2: 244 (1841).
-LÖS, se skadeslös.
-LÖSA. [fsv. skaþalösa; jfr skadeslös] (†) skadeslöshet, frihet från skada. Skadelöösa, (dvs.) skades Vndwikelse. Linc. (1640; under indemnitas).
-MAKT. (numera bl. mera tillf.) skadlig makt (se d. o. 12 b), skadekraft (se d. o. 2). Med snabba fjät / Upphinna gudars skademakter illrådd man. Palmblad SophSorg. 433 (1841; grek. orig.: βλάβαι).
-MAN. (skad- 1619. skada- 15241555. skade- 1559 osv. skades- 16111794) [fsv. skaþa maþer (i bet. 1)]
1) (†) person (i sht man) som vållar l. vållat skada, skadevållande person l. man, skadevållare; äv. övergående dels i bet.: gärningsman, dels i bet.: vederdeloman l. fiende; äv. i utvidgad anv., om skadevållande djur. Erchebisp Göstaff, then dogh waar offwersthe fiende och scadaman j thenne forlidtne tiidt warit haffwer. G1R 1: 278 (1524). Den 30. upkom åter eld uti Ladugården, och blefwo ock då spår sedde, då man med all flit .. skademannen eftersökte, men alt förgäfwes. Bergius Småsak. 6: 58 (i handl. fr. c. 1675). Hasselquist Resa 202 (1752; om skadevållande flodhäst). En hwar må erhålla rätt emot sin Skadesman. Weise 2: 60 (1771). Det ålåg (enligt landskapslagarna) skademannen att vidkännas kostnaderne för sårets helande. Nordström Samh. 2: 277 (1840).
2) försäkr. i försäkringsbolag o. d.: tjänsteman med uppgift att handlägga ärenden rörande skadeförsäkring. SvD(A) 1966, nr 178, s. 17. —
-MASK. (skada- 1568. skade- 1764) (numera bl. tillf.) jfr mask, sbst.1 (b), o. -djur, -insekt. LPetri Jes. 33: 4 (1568).
-MAXIMAL. försäkr. beräknat maximalt skadebelopp vid skadeförsäkring; jfr maximal II. Kalderén Återförs. 22 (1938).
-MEDEL. (numera bl. mera tillf.) medel (se medel, sbst. 13) varmed skada tillfoga(t)s l. kan tillfogas. Bergklint Vitt. 232 (1772).
(1 b) -MÅL. (†) skada; jfr -mål (sp. M 1795). FörarbSvLag 7: 587 (1709).
(1 b) -MÄRKE. (skades- 1730) (numera bl. tillf.) gm skada uppkommet märke. Ullenius Ro § 141 (1730).
-NÖJE. (†) skadeglädje. Crusenstolpe Mor. 6: 426 (1844).
-OMRÅDE~020. område som drabbats av skada l. skador; särsk. inom civilförsvaret (dvs. den del av totalförsvaret vars huvuduppgift är att skydda civilbefolkning o. civil egendom): skadat område (inom tätort o. d.) som utgör en enhet vid undsättningsverksamhet. AktuelltCivilförsv. 5/4 1955, s. 39. Ssgr: skadeområdes-befälhavare. ä. benämning på skadeområdeschef. SvD(A) 1959, nr 270, s. 11. -chef. inom civilförsvaret: person med uppgift att leda undsättningsverksamhet inom ett skadeområde. Ek Civilförsv. 50 (1962).
-ORSAK~02 l. ~20. i sht försäkr. orsak (se d. o. 2) till inträffad skada. Frick FörsäkrTerm. (1935).
-PENNINGAR, pl. (skad- 1542. skade- 1587) (†) (i pengar utgående) skadeersättning; särsk. i uttr. (så l. så många) daler skadepenningar, (så l. så många) daler i skadeersättning. ArbogaTb. 4: 39 (1542: skar panninge; möjl. felaktigt för skad pänninge). VadstÄTb. 128 (1587: 16 daler skade peninger).
-PLANTA. (numera bl. tillf.) skadeväxt. SDS 1894, nr 412, s. 2. —
-PLATS. plats som drabbats av skada l. skador; jfr -område. UNT 1942, nr 283, s. 7. Ssg: skadeplats-befälhavare. (förr) person med uppgift att leda undsättningsverksamhet på plats som skadats gm krigshandling; jfr skadeområdes-chef. GHT 1943, nr 276, s. 13.
(1 b) -PLÅSTER. (†) plåster för skador l. sår. Roberg Beynon 72 (1697, 1727).
-PROCENT. procent uttryckande skada l. skador (i förhållande till visst värde o. d.); ofta (försäkr.) om i procent uttryckt skadekvot. Motorför. 1928, nr 4, s. 3. Kalderén Återförs. 22 (1938).
-PRÖVNING. försäkr. prövning (se d. o. 2) av skadas omfång (ss. utgångspunkt för fastställande av skadeersättning). SvD(A) 1968, nr 220, s. 1. Ssg: skadeprövnings-nämnd. försäkr. jfr nämnd 2 b. SvD(A) 1968, nr 220, s. 1. —
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) jfr redskap 2 o. -medel. Rydberg Myt. 2: 218 (1889).
-REGISTER. försäkr. i försäkringsbolag o. d.: register över skadefall. DN(A) 1964, nr 196, s. 23. —
-REGLERARE. (i fackspr.) tjänsteman (t. ex. i försäkringsbolag) med uppgift att reglera (se d. o. II 8) skadeersättningar; jfr -inspektör o. -reglering. YrkesförtArbFörmedl. 51 (1952).
-REGLERING. [jfr t. schadenregulierung] (i fackspr.) om handlingen l. verksamheten att reglera (se d. o. II 8) skadeersättning(ar). Sedan vid inträffadt olycksfall R(iks)f(örsäkringsanstalten) verkställt skadereglering (osv.). Döss o. Lannge 795 (1908). Ssgr (i fackspr.): skadereglerings-arbete. jfr arbete 5, 6. SvJuristT 1937, s. 532. -byrå. inom riksförsäkringsanstalten (sedan 1961 riksförsäkringsverket): byrå med uppgift att syssla med skadereglering. Första, andra skaderegleringsbyrån. SFS 1902, nr 135, s. 2. -fall. jfr fall XII 4. BtRiksdP 1902, I. 1: nr 15, s. 5. -fond. fond för reglering av skador; jfr skade-reserv. BtRiksdP 1922, 6: nr 99, s. 5. -kostnad. JernkA 1932, 2: 18. -nämnd. nämnd (se d. o. 2 b) med uppgift att utreda (l. lämna råd angående) skaderegleringsärenden. Motorför. 1929, nr 3, s. 6. SFS 1959, s. 50. -ärende. Östergren (1939).
-REKVISIT. jur. rekvisit (se d. o. 4) för att skada skall anses föreligga. SvJuristT 1949, s. 43. —
-RESERV. [jfr t. schadenreserve] försäkr. reserv (se d. o. 2 a) avsedd för reglerande av kända (men icke slutligt reglerade) skador. FFS 1902, nr 36, s. 39. —
-RESULTAT.
1) försäkr. resultat (se d. o. 1 b) som skadeförsäkring inom ett försäkringsbolag o. d. uppvisar. Motorför. 1930, nr 5, s. 14.
2) (mera tillf.) resultat (se d. o. 2) i form av skada l. skador. Man har gjort kollisionsförsök med bilar med innesittande dockor och studerat skaderesultaten. Agvald Körtekn. 140 (1957).
-RUNA.
1) (numera bl. tillf.) besvärjelse l. trollformel varigm skada tillfogas; jfr runa, sbst.1 1 c. Afzelius Sag. 1: 20 (1839).
2) (numera bl. arkaiserande) runtecken använt i syfte att tillfoga skada; jfr runa, sbst.1 2 b. Liljegren Runl. 15 (1832).
-SIDA. jur. om den del av åtgärds l. handlings följder som innebär skada (motsatt: den del som innebär nytta, nyttosida, vinningssida). 1NJA 1953, s. 75. —
-SKJUTA, se A.
(1 b) -SKORV. (skade- 1772. skades- 1807) (†) elakartad skorv l. skabb; jfr ful-skorv, ond-skorv. Hof DialVg. 252 (1772; under skaeskurw). Möller (1807).
-SNIKEN. (numera föga br.) skadelysten. CVAStrandberg 5: 196 (1862).
-STATISTIK. [jfr t. schadenstatistik] försäkr. statistik över inträffade skadefall (se d. o. 3). Motorför. 1928, nr 4, s. 3. —
-STRECK. (†) om skadligt påhitt l. påfund l. skadebringande intrig l. dyl. (Ett vrångt hjärta har en) sådan (människa), som wisar inbunden egensinnighet, i vmgiängelsen och lefwernet; vpfylt med allehanda skade-streck, stämplingar och konster. Sahlstedt Hoffart. 74 (1720).
-STYCKE. (†) skadligt beteende l. dyl. Sahlstedt Hoffart. 91 (1720).
-STÅND, se d. o.
(1 b) -STÄLLE. (†) skadat ställe (på kropp). Kenorin Runbom 18 (1729).
-SUMMA. skadebelopp; skadeståndsbelopp. Det skulle .. tillkomma domaren att .. bestämma skadesummans storlek (vid olycksfall). Forssell Stud. 2: 10 (1884, 1888).
-SVAMP. (i fackspr.) svamp som åstadkommer skada (särsk. på växter); jfr -växt. LAHT 1890, s. 232. —
-SYFTE. (mera tillf.) syfte att göra skada. Holmberg Tidsstr. 280 (1918).
(1 b) -SÅR. (föga br.) om sår som utgör en svår skada. Ling Gylfe 216 (1814).
(1 c) -TAGANDE. (†) om förhållandet att ngt tar skada. Serenius EngÅkerm. 168 (1727).
-TRÄD. (numera föga br.) skadebringande träd; anträffat bl. bildl. Synden är ett skadeträd, som .. skall, äfven om dess topp afskäres, vidga sig åt sidorna med rysvärd fruktbarhet. Wallin 1Pred. 1: 355 (c. 1830).
-VAPEN. (†) anfallsvapen; motsatt: skyddsvapen (rustning, sköld, hjälm o. d.). 1VittAH 1: 134 (1755; om ä. förh.). KrigVAT 1840, s. 61 (om ä. förh.).
-VATTEN. (numera föga br.) vatten som är till skada för åker(bruk) o. d. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 248, 252 (1859).
-VEDERGÄLLNING. (†) skadeersättning. Abrahamsson 140 (1726).
-VERKAN. skadlig (in)verkan; jfr -verkning. NF 18: 139 (1894).
-VERKANDE, p. adj. (mera tillf.) som har skadeverkan, skadevållande. De Geer SvNatRiked. 1: 173 (1946; om egenskaper).
-VERKNING. skadeverkan; i sht i pl. Palmblad Fornk. 1: LXXXVI (1843; i pl.).
-VETT. (†) kunskap i konsten att skada. UrFinlH 622 (1767).
-VILJA. (numera bl. mera tillf.) jfr -lust 1. SvLittFT 1833, sp. 591. —
-VÅLLANDE, p. adj. som vållar l. vållat skada; i sht substantiverat. 1NJA 1926, s. 471 (i sg. best., substantiverat). Skadevållandes ersättningsskyldighet. Därs. 1946, s. 545. Skadelidandes rätt att av skadevållande motpart erhålla gottgörelse för rättegångskostnad. Därs. 1954, s. 89. —
-VÅLLARE. skadevållande person (l. djur o. d.). SvUppslB 24: 1059 (1935).
-VÄRDERING. i sht jur. o. försäkr. BtRiksdP 1938, 9: nr 37, s. 8. Ssg (i sht jur. o. försäkr.): skadevärderings-man. person som utför skadevärdering. Östergren (1939).
-VÄSEN(DE). skadligt väsen, skadlig varelse l. (ss. levande väsen uppfattad) företeelse (jfr -kraft 2, -makt); särsk. om skadedjur. Emanuelsson Plut. 4: 56 (1845; om ärelystnaden). Sparvar och råttor betraktas .. (i folktron) såsom övernaturliga skadeväsen. FolklEtnSt. 3: 224 (1922).
-VÄXT. växt som vållar skada, särsk. gm att inkräkta på o. försämra livsbetingelserna för av människan odlad l. nyttiggjord växtlighet; äv. bildl.; jfr -planta, -ört o. ogräs 1. Lehnberg Pred. 2: 213 (c. 1800; i bild). Framtiden 1877, s. 359 (bildl.). Kunskaper rörande kultur- och skadeväxternas lifsförhållanden. BtRiksdP 1885, 6Hufvudtit. s. 53. —
-ÖGA. (numera bl. tillf.) om (öga med) blick som tänkes vara skadebringande, ont öga. Afzelius Sag. 4: 128 (1842).
-ÖRT. (numera bl. tillf.) skadeväxt. Et onyttigt ogräs och en skade-ört på en åker. Kalm VgBah. 15 (1746).
D († utom i ssgn skades-lös): SKADES-BORGEN, -DJUR, -ERSÄTTNING, -FRI, se C.
-LÖS, se d. o. —
-MAN, -MÄRKE, -SKORV, se C.
E (†): SKADO-FRI, se C.
Avledn.: SKADOSAM l. SKADESAM, adj. (skade- 1737. skado- 17131747) [delvis möjl. bildat till skada, v.] (†) till 1: skadlig (se d. o. 1); äv.: som åstadkommer stor manspillan l. dyl. Pfeif DeHabitu 277 (1713). Sedan wart Frode mycket grym och skadesam i lekar med Jarlens männ. Björner Hrolf 132 (1737). Annars veta the ock, att salt tran är så skadosam, som odugelig. Boding ÅngermHush. 37 (1747).
Spoiler title