publicerad: 1928
GIVA ji3va2 l. (i sht vard.) GE je4, v.; pr. ind. giver ji4ver resp. ger, konj. give ji3ve2; imper. giv l. (ngt vard.) ge; ipf. ind. sg. gav ga4v, vard. äv. (i sht i Götal.) ga ga4, pl. gåvo gå3vω2; sup. givit ji3vit2 resp. gett jet4, vard. i Sveal. o. Norrl. äv. givi ji3vi2; p. pf. given ji3ven2, vard. (i sht i Götal.) äv. gedd jed4; o. GIVAS ji3vas2 l. (i sht vard.) GES je4s l. jes4, v. dep., pr. ind. gives l. givs resp. ges; ipf. sg. gavs, pl. gåvos; sup. givits resp. getts.
(gi(f)va GR 1: 3 (1521) osv. ge(f)fva GR 1: 33 (1521), OxBr. 8: 198 (1648). göffva EkenäsDomb. 1: 258 (1660). gieva Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 31 (1691). ge(e) Stiernhielm Herc. 244 (1648, 1668) osv. gie(e) (gje) Grubb 102 (1665), SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 33. ie (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 232 (1697). gi (gj) Lucidor (SVS) 421 (c. 1670), Hiärne 1Hdskr. 27 (c. 1715). — inf. pass. o. dep. gifs Bureus Suml. 59 (c. 1600), Lagerbring HistLit. 73 (1748).
pr. ind. sg. akt. giver (gifr) GR 1: 8 (1521) osv. gef(f)ver GR 1: 59 (1523), Visb. 1: 321 (c. 1620). ge(e)r (gier) GR 1: 41 (1522) osv. gi(j)r Verelius Herv. 89 (1672), CPolhem (1717) hos Swedenborg RebNat. 1: 269. — pass. o. dep. gives GR 1: 254 (1524) osv. geues GR 1: 190 (1524: föregeues). gievis Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 31 (1691). givs GR 1: 47 (1523) osv. geffs HH XI. 1: 4 (1530). ges Wallenberg Gal. 157 (1771; uppl. 1921) osv.
imper. sg. giv (gif(f) o. d.) GR 1: 79 (1523) osv. geff Mat. 4: 6 (NT 1526). ge (gie, gee o. d.) Girs Edelh. C 3 b (1627) osv. — 1 pers. pl. givom (giffuom o. d.) Messenius Blanck. 29 (1614) osv. — 2 pers. pl. given (giffu- o. d.) Luk. 6: 38 (NT 1526) osv. gen JGOxenstierna 1: 202 (1805) osv. gi(f)fver GR 1: 96 (1523), Wallin Rel. 1: 322 (1817). gefver GR 1: 49 (1523). geer Stiernhielm Fred. 16 (1649, 1668).
pr. konj. give GR 1: 32 (1521) osv. geffue GR 2: 55 (1525), Rom. 12: 8 (NT 1526). geeff Brasck FörlSon. G 3 b (1645). ge(e) Ekeblad Bref 1: 304 (1654), Nordenflycht Turt. 17 (1743).
ipf. ind. sg. gav (gaf(f) o. d.) GR 1: 27 (1521) osv. ga Börk Darius 830 (1688: ga') osv. — pl. gaf(f)ve OPetri Tb. 32 (1524), HTSkån. 1: 182 (i handl. fr. 1658). gåvo (goffuo o. d.) GR 1: 158 (1523) osv. gufvo (gufve o. d.) RelCur. 63 (1682), Chenon Heywood 1: 66 (1772).
ipf. konj. ga(a)ffue GR 1: 260 (1524), Därs. 2: 211 (1525). gå(f)ve Joh. 4: 10 (NT 1526) osv. gåfvo Dalin Arg. 1: nr 17, s. 4 (1733). gofve (goue o. d.) Carl IX Cal. 1 (1581), Posten 1769, s. 665. guffue (gufvo) Rålamb 8: 73 (1691), Dalin Arg. 1: 104 (1754).
sup. givit (gi(f)fuit o. d.) GR 1: 2 (1521) osv. givi Fatab. 1911, s. 90 (1781). gift BtFinlH 3: 398 (1558). ge(f)fvit Ludvigsson Norman 35 (c. 1550: begeffuit), Ekeblad Bref 2: 118 (1659). gu(f)vit Ekeblad Bref 1: 11 (1649; rättat efter hskr.), VDAkt. 1697, nr 455. gåfvit (goffuit) Ekeblad Bref 1: 75 (1651; rättat efter hskr.), Rudbeck Atl. 4: 209 (1702: öfwergåfwit). gett (giett o. d.) Brasck Apg. F 2 a (1648) osv. get (giet, geet o. d.) ConsAcAboP 2: 313 (1661), Fatab. 1911, s. 95 (1796). gi´t OStrand i ÖfnSälskVitterlek 3: 110 (1763). gitt LejonkDr. 103 (1689).
p. pf. given (gifvin o. d.) GR 1: 6 (1521: giiffna, pl.) osv. gef(f)ven GR 1: 40 (1522: geffne, pl.), Ludvigsson Norman 9 (c. 1550), OxBr. 8: 129 (1633: undergefne, sg. best.). guffuin BtFinlH 4: 392 (1569), VDAkt. 1697, nr 316. gifvat Schroderus Liv. 538 (1626: tilgifwat))
vbalsbst. GIVANDE resp. (föga br.) GEENDE, GIVELSE (†, Linc. (1640; under præbitio), Lind (1749; under ergebung)), GIVING (†, Swedberg Schibb. 274 (1716)), GIVNING; jfr GIV, sbst.1—2, GIVA, sbst.
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. tr.
1) lämna, räcka ngn ngt. Härunder: servera ngn mat o. d., bjuda på ngt (d), ävensom: utbringa en skål (d δ β').
2) försätta l. anbringa ngt ngnstädes.
3) lämna ngt ss. betalning l. ss. valuta för betalning o. d. Härunder: jag skulle ge mycket, om (osv.); vad ger du mig för det? (b).
4) skänka. Härunder: gifta bort (d); om Gud l. ödet o. d.: förläna (g); Gud give (g β); det är icke allom givet (g γ).
5) i p. pf. ss. adj.: faktiskt föreliggande, förhandenvarande; bestämd; självklar.
6) utlämna, lämna l. släppa ifrån sig, uppgiva, avstå. Härunder: giva ngn blott, förlorad, fri, lös, giva till spillo, giva vika (a); giva sitt liv för fäderneslandet (c); efterskänka (f); ge ngn fan, ge fan i ngn (g α); giva ngn i väder och vatten l. vind (g β).
7) utsätta ngn för behandling, ägna ngn vård, bereda. Härunder: ge ngn belöning l. straff (a), prygel, bannor o. d. (b); göra ngn ett besök (d); visa l. ägna ngn kärlek, uppmärksamhet o. d., giva akt (e); bereda ngn tillfälle, möjlighet, lättnad o. d.; ge hugg på sig, giva sig tid, ro, (all) möda (f).
8) leverera batalj.
9) meddela. Giva frågor, svar, upplysning, ett uppdrag. Härunder: giva å daga, vid handen (c); giva (till) att förstå, giva till känna (d); giva till förståendes (e); giva i uppdrag, i läxa, till svar (f); uppgiva (g); berätta (h); angiva tonen (i); utfärda förordning o. d. (j).
10) framvisa (till beskådande), framställa, återgiva, uttrycka. Härunder: referera (c), översätta (d), uttala ljudtecken (e), spela teaterstycke (f), utföra en roll (g).
11) frambringa, åstadkomma, förorsaka. Härunder: lämna i avkastning (a), föda till världen (b), resultera i ngt, bliva till ngt, bilda (c), frambringa ljud, ljus, lukt, plötsligt låta höra osv., äv. i uttr. ge eld, fyr, salva (d), opers. det gav ett ryck i honom (e), förorsaka behag l. obehag, viss egenskap (f), särsk. oeg.: tillskriva ngn en egenskap (f γ β'); erbjuda en anblick (f δ).
II. refl.
1) överlämna sig åt ngn l. ngt, underkasta sig, kapitulera. Härunder: offra sig (a), hängiva sig åt dryckenskap o. d., hemfalla åt (c α), särsk. i p. pf. ss. adj.: hemfallen åt, begiven på (c α slutet); ge sig fan på ngt, ge sig på (att ngt skall ske o. d.) (c γ).
2) giva vika, falla till föga.
3) jämra sig; bäva, förskräckas.
4) vackla, lossna (i fogarna).
5) avtaga, upphöra.
6) magra, tackla av.
7) inlåta sig i ngt, börja med ngt.
8) begiva sig ngnstädes hän; äv. med mindre utpräglad lokal bet. i uttr. ge sig på flykten, ge sig till teatern o. d.
9) visa sig, framträda. Härunder: giva sig till känna (a), tillfället ger sig, vid givet tillfälle (b), opers. dels: det visar sig (b α), dels: det ordnar sig (nog) (b β).
III. dep. 1) finnas. 2) överlämna sig i ngns våld. 3) jämra sig, förfäras.
I. tr.
1) lämna (ngn ngt), överlämna, räcka; stundom övergående i bet. 4. Giv mig boken som ligger där borta! Han gav mig en tidning att läsa. Giva ngn vapen i händerna, sätta vapen i händerna på ngn (i sht bildl.). Giva ngn kvitto på ngt. Giff mich här på it faat Iohannis baptiste huffwudh. Mat. 14: 8 (NT 1526). Mig .. hafwer han icke häller gufwit lijka lydande underskrefwit Exemplar. VDAkt. 1697, nr 455. Min Son, gif mig en stol, mina fötter vilja ej mer bära mig. Ågren Gell. 164 (1757). (Han) tog .. emot 100 d. Smt, .. för hvilka han giet en sedel. UOxelgren (1796) i Fatab. 1911, s. 95. Hallström Than. 43 (1900). — särsk.
a) i uttr. giva (ngt) på hand (jfr 3), giva (ngt) i l. under ngns händer, giva ngn (ngt) i l. under händer o. d., se HAND.
b) sträcka fram (armen l. handen o. d.) till (ngn). Giva ngn sin arm, erbjuda ngn sin arm (till stöd o. d.). Giva ngn sin hand l. handen, giva hand, giva ngn sin hand på ngt o. d., se HAND. Franzén Skald. 2: 127 (1825, 1828). Almqvist DrJ 114 (1834). Auerbach (1908).
c) kortsp. dela ut (korten till deltagarna i spelpartiet); oftast abs. Mont-Louis FrSpr. 156 (1739). Gif (ge) mig nu goda kort! Dalin (1852). Vanligen gifves 3 gånger 3 och en gång 4 kort (i vira). Hagdahl Fråga 296 (1883). Svenson ger och du blaskar! Engström 1Bok 45 (1905). Beate tog af och öfverstelöjtnanten gaf. Åkerhielm GamlRoman 8 (1907).
d) med avs. på mat l. dryck (l. måltid) o. d.: låta (ngn) få (ngt) att äta l. dricka; servera (ngn ngt), sätta fram (ngt) åt (ngn); äv. (övergående i bet. 4): bjuda (ngn) på (ngt); med avs. på läkemedel o. d. äv.: ordinera (ngt) åt (ngn). Giva ngn ngt att äta l. dricka o. d., äv. (numera bl. i högre stil) giva ngn att äta l. dricka o. d. (förr äv. utan att). Vad ger du oss till middag i dag? Hans läkare har givit honom ett utmärkt sömnmedel. Han .. bödh giffua henne äta. Mark. 5: 43 (NT 1526). Skall iach icke dricka then drycken min fadher migh giffuit hafuer? Joh. 18: 11 (Därs.; bildl.). Kom jn, och giff os en kanna öll. TbLödöse 199 (1590). Jag har med egen hand gifvit honom förgift för at få Mariana. Ågren Gell. 66 (1757). Han har gifvit oss en ganska stor, men ock mycket slätt afton-måltid. Riccoboni Catesby 5 (1761). Låt oss .. gifva dem resekost på vägen. Rundgren Minn. 2: 224 (1870, 1883; i bild). — särsk.
α) i uttr. giva (ngn ngt) till bästa, se BÄTTRE 3 i δ; giva di(a), se DIA, v. 1 e α; giva suga, se SUGA; giva (barnet) bröstet o. d., se BRÖST 1 a α.
β) i fråga om matande l. utfodring av djur: låta (djur) få (mat l. dryck), fodra l. mata (djur) med (ngt); särsk. (i sht i folkligt spr. o. landt.) utan sakobj.: fodra, utfodra, mata. Brahe Oec. 112 (1581). Dhet är intet borta man gieer sin grijs. Grubb 85 (1665). (Han) gaf .. honom (dvs. hästen) sitt rätta foder. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Hvarföre satte du icke .. in hästarne, och gaf dem. Knorring Skizz. II. 1: 244 (1845). Jag ger hällre hunden en bit bröd, än jag bits med honom. Landsm. XI. 2: 9 (1896; ordspr. anfört fr. Värml.).
γ) i fråga om vattnande av växter o. d. Har du givit blommorna vatten i dag? Giv inte kaktusarna för mycket!
δ) i utvidgad l. oeg. anv.
α') med avs. på fest, måltid, bjudning o. d.: föranstalta o. bekosta, ställa till, bjuda på; hålla; i allm. i fråga om större fester, i sht med mera officiell prägel. Landtgrefven hafver nu ock goffuit sin bal. Ekeblad Bref 1: 75 (1651; rättat efter hskr.). Uti Sybaris .. blef man buden til måltids, år och dag förr än måltiden gafs. Tessin Bref 1: 302 (1753). (Hon var) van att föra stort hus och ge dyra middagar. Åkerhielm GamlRoman 138 (1907). Presidenten Poincaré har i dag gett frukost för premierministern Asquith. PT 1916, nr 267 A, s. 3.
β') (†) utbringa (en skål); jfr 9. Unga skönheter vid hofvet gåfvo skålar, hvilkas betydelse var för eller emot kriget. Geijer II. 5: 61 (1838). Gustaf .. lät gifva sig ett glas champagne och gaf en skål för Stockholms borgerskaps välgång. Crusenstolpe Mor. 4: 63 (1841).
e) övergående i bet.: ställa om att (ngn) får på sig (kläder o. d.), sätta på. Giv pojken en ren skjorta! Hon gav barnet torra kläder.
2) († utom i a o. b) åstadkomma att (ngn l. ngt) kommer (ngnstädes hän); inlämna, sända; (för)sätta, lägga, (an)bringa. Vppå thet ath iach mich icke åff the stora oppenbårilse förhäffua skulle, wart mich giffuen en styng j kötit. 2Kor. 12: 7 (NT 1526; Bib. 1917: har jag fått en törntagg i mitt kött); jfr 7 b. Iach will geffua min lagh vthi theras sinne. Ebr. 8: 10 (NT 1526; Bib. 1917: lägga mina lagar); jfr 4 g o. 9 j. (Oförståndiga föräldrar) haffwa taghit them som j itt reent echteskap motte haffua liffuat j gudz fructan, och giffuit them j closter. OPetri Clost. F 3 b (1528). Brefwet .. blef förseglat och på påsten gifwit. CollMedP 19/4 1705. — särsk.
a) (numera bl. tekn.) hälla (ngt i l. på ngt), tillsätta. Sedan Giästen är gifven i Karet, så rör man omkring en gång väl. Oec. 182 (1730). Att gifva olja på cylinderns yttre vägg (i ett ur) eller inuti den samma är förkastligt. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 59 (1881). TT 1901, K. s. 24.
c) bildl.; särsk. i fråga om publicerande av böcker o. d., i sådana uttr. som giva (ngt) på papperet, i l. på tryck, i ljuset o. d., i uttr. giva i ljuset äv. allmännare: bringa i dagen, visa. Thenna eenfallighe LijkSermon .. i Tryck gifwen aff S. Gallio. Gallius AÅkeson A 2 a (1643). Keijsarens dödh .. gaf mehr i liuset de onde consilier, som påbegynte wore. RARP 6: 290 (1658). Project, af Swensk grammatica Hastigt och wälment å Papperet gifwit. Wallenius (1682; boktitel). Jag (har) .. om Pesten gifwit mina tanckar i liuset. Lindestolpe Fross. 4 (1717). (Jag har) vågat gifva mina Skrifter på Trycket. Nordenflycht QT 1748—50, Föret. s. 2.
3) lämna (ngn ngt) ss. betalning l. ersättning l. ss. valuta för betalning l. i utbyte (mot ngt), betala, erlägga (ngt för ngt); äv. bildl. Giva ngn (en viss summa i) lön, pension. Giva 6 % ränta på ett lån, en viss summa i hyra för en lägenhet. Hur mycket ger du i arrende för gården? Du skall få boken för samma pris som jag själv har givit. Bagaren gav mig två bröd för en krona. Jag gav en krona för två bröd. Han gav mig en bok för tavlan. Giva ngn betalt (för ngt). (Det är bättre att leva i Sverge än) fly til Danmark ther spoth oc spe pleghe geffwass för gode gerninghar. GR 1: 33 (1521). Är thet och rätt ath man giffuer keisarenom skatt eller ey? Mark. 12: 14 (NT 1526). Hwad hwar (resande) .. skall gifwa för Måltiden och för foder till hesten (bör specificeras i skjutsstadgan). RARP 2: 198 (1635). Deras köp sker ock genom byte, de gifva 10 à 20 får för en häst. Björnståhl Resa 2: 6 (1773). Jag ger min bokhållare 1000 kronor om året. Björkman (1889). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: sälja. Att the jngelunde wele giffwe tunnan (salt) minne än 3 1/2 marcer ortuger. GR 15: 429 (1543). RA 1: 488 (1546).
b) mer l. mindre oeg., i vissa uttr.: jag (han osv.) skulle giva (så l. så) mycket o. d. (för att få göra ngt l. om ngt vore så l. så); jag gåve gärna tio år av mitt liv, om (osv.); jfr 6 c. Om jag kunde hinna til den nätthet min Br. har i sin styl, skulle jag vilja gje jag vet ej hvad. EBenzelius d. y. (1716) i BenzelBr. 4. Nu skulle han ha gifvit mycket för att få vara ensam. Strindberg Hafsb. 134 (1890). — (ngt vard.) giva ngt för ngt, värdera ngt till ngt; särsk. i uttr. som beteckna ngt ss. värdelöst l. obetydligt. Jag skulle inte vilja ge fem öre för alltihop. Der heder och ära icke finnes, der ger jag för snillet ensamt litet nog. Sturzen-Becker 1: 93 (1861). Gud ska veta, att jag mestadels inte ger mycket för det, som människor kalla kärlek. Geijerstam KBrandt 174 (1904). Jag ger inte mycket för hans omdöme. Auerbach (1908). — (starkt vard.) vad ger du mig (för det o. d.), vad säger du (om det); vad tycks? Öberg Son. 47 (1905).
4) skänka (ngn ngt); lämna (ngn ngt) ss. gåva utan ersättning l. betalning l. vederlag. Giva (ngn ngt) i julklapp, i födelsedagspresent. Skal iak ingen giffua forläning j Östergylland. GR 1: 3 (1521). När tw will geffwa almoso, så läth thina wenstra hand icke weta hwadh then höghre gör. Mat. 6: 3 (NT 1526). Salugharen är geffua än tagha. Apg. 20: 35 (Därs.); jfr a. Aflingejord må man gifva hvem man vil. JB 8: 1 (Lag 1734). Hvarje skärf, du gifver till missionens heliga sak. Rundgren Minn. 2: 223 (1870, 1883). Nilsson FestdVard. 130 (1925). — särsk.
a) i en mängd ordspr., t. ex.: Hoo som giffuer sitt så at han tigger, honom skal man slå så at han ligger. SvOrds. B 1 a (1604). Dhet är intet gifwet, som fattigh kohna spinner före. Grubb 83 (1665). Gifwen Häst skal man intet i munnen sij. Dens. 248. Giärna gifwet, är dubbelt gifwet. Dens. 253. Länge borgat är intet gifwet. Dens. 485. Det är lätt att gifva det man inte sjelf gör med. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det går väl an att stå vid dörren och ge, det är värre stå vid dörren och ta mot. Därs.
b) (†) i uttr. giva (ngt) under (ngt), skänka (ngt) åt l. lägga (ngt) under (en institution o. d.). Thet stenhuss her i byn .., som olaglige giffuit var under S:ti Dionisii prebende i Westerarss. OPetri Tb. 58 (1525). Adelen och then menige man hade giffuit sitt goda godz vnder kyrckior och clöster. Svart G1 103 (1561).
c) (†) i uttr. till givande l. givings l. givnings, till skänks, ss. gåva; jfr TILLGÄVES. StadgGodz 25/6 1655, s. A 3 a. Derjemte och förbudz .. at låta den så kallade tiufkonan Gunnela Niellsdotter något brennewijn, antingen för p(änninga)r el(le)r till gifwande. VRP 7/2 1722. Lind (1749; under umsonst). Hof DialVg. 132 (1772).
d) om målsman o. d. med avs. på hans dotter l. annan kvinna vars giftoman han är: samtycka till (sin dotters osv.) giftermål med (ngn), bortgifta; förr äv.: förmäla, viga (ngn) med (ngn). Tå gaff han honom Rahel sina dotter til hustru. 1Mos. 29: 28 (Bib. 1541). (Hertigen) låter medh tilbörligit Stååt gifwa sigh til Gemåhl, then Högborne Fröken, Fröken Catharina. Girs E14 18 (c. 1630). Gif mig din syster, och jag länar dig / min arm i striden. Tegnér (WB) 5: 51 (1825). Jag kunde icke ens själf ogilla deras tänkesätt, om de icke ville gifva mig sin dotter. De Geer Minn. 1: 101 (1847, 1892). — särsk. (i äldre lagspr.) i uttr. gift och given till ngt; jfr GIFTA, v.1 3 f. Hon (dvs. den brottsliga hustrun) böthe 80 daler och hafve förvärkat alt thed hon var gift och gifvin till. RP 4: 98 (1634). ÄB 6: 3 (Lag 1734).
e) med avs. på ämbete, makt, befogenhet, förmåga, rättighet o. d.: utrusta (ngn) med (ngt); göra (ngn) till innehavare av (ämbete o. d.). Preuilegia, som thom aff .. Konungom .. vnta och giiffna ære. GR 1: 6 (1521). (Jesus) gaff mongom blindom theres syn. Luk. 7: 21 (NT 1526); jfr g. Auerbach (1908).
f) med avs. på namn l. titel o. d.: förse (ngn) med, tilldela; bestämma hur (ngn) skall heta l. tituleras; äv.: tilltala l. titulera (ngn) med; förr äv. i uttr. giva sig ett namn l. en titel o. d., taga sig l. antaga ett namn osv. Giva ngn öknamn. Therföre haffuer och gudh förhögt honom och giffuit honom itt nampn thet offuer all nampn är. Filipp. 2: 9 (NT 1526); jfr g. Menniskian gaff hwart och itt (djur) .. sijn nampn. 1Mos. 2: 20 (Bib. 1541). Vthi döpelsen blef honom gifwit thet namnet Götstaff. Svart G1 2 (1561). Mången gifuer sigh tyttel godh, / Som han wore af furstligt blodh. Asteropherus 6 (1609). Aldennstundh hann icke H:s K. M:tt dhenn titel giffver, såssom dett sigh bör. OxBr. 5: 310 (1624). Af Gunst och nåde samt Kongl. macht och myndighet .. unna skiänckia och gifwa (vi) honom häradzhöfdingen .. Lars Joensson .. Adeligt Namn. Carl XI (1687) i VgFmT III. 1—2: 31. Fruchtandes honom (dvs. den efterspanade) sig gifwit ett annat nampn. VDAkt. 1701, nr 285. Snoilsky 2: 101 (1881).
g) (i sht i högre stil; jfr dock β, γ) om Gud l. ödet l. naturen o. d.: skänka, förläna, beskära, begåva (ngn) med (ngt), tillstädja att (ngn) får (ngt). Alswoldig gudh giffuj oss nadh oc visdhom. GR 1: 32 (1521). Mich är giffwin all mact j himmelen och på iordhenne. Mat. 28: 18 (NT 1526); jfr e. Herrren gaff, och Herren toogh, Welsignat ware Herrans nampn. Job 1: 21 (Bib. 1541). Gudh gifue vnge frwer våre / en vngh sån eller dåtter åtth åhre. 2Saml. 9: 159 (1569). Hon (dvs. jorden) närer mig ur sin hulda barm, / Den tid som mig ödet gaf. Geijer I. 3: 186 (1811). Har försynen nekat den döfstumme en talande tunga, så har hon .. gifvit honom i dess ställe ett talande ansigte. Ödman VexlBild. 165 (1890, 1893). — (†) Gudh, then sin helgha anda haffuer giffuit j oss. 1Tess. 4: 8 (NT 1526; Bib. 1917: som giver sin helige Ande till att bo i eder). — särsk.
α) (i sht i religiöst spr.) i förb. med inf. l. att-sats (jfr β, γ): förunna (ngn) att (osv.), bereda (ngn) tillfälle att (osv.), låta (ngn göra ngt), skänka (ngn) kraft l. förmåga l. befogenhet att; ordna l. ”skicka” det så att (osv.); numera nästan bl. i imper. Iach skall geffua tw minom witnom ath the skola prophetera. Upp. 11: 3 (NT 1526). Gudh gaff Daniel, at offuerste Kamereraren wardt honom gunstigh och godh. Dan. 1: 9 (Bib. 1541). Allsvåldige Herre! Gif att jag vandrar på dina vägar! LDe Geer (1625) hos Fryxell Ber. 8: 152. Också ni, om Gud ger Er att lefva, kommer att göra resor. CJLAlmqvist (1851) i OoB 1904, s. 5. Gif oss att eftersträfva den sanna högheten, den verkliga gudlikheten. Rudin OrdUngd. 2: 26 (1900).
β) (i religiöst spr., ävensom vard.) i uttr. Gud give (förr äv. gåve) l. give (resp. gåve) Gud (att osv.) o. d.
α') må(tte) Gud tillstädja l. låta det ske att; ack, att (osv.); äv. ss. parentetiskt inskott; förr äv. med indir. personobj. Wænskap ær paa alle sydor(,) gud giffwij ssaa længe motte wara. GR 1: 119 (1523). Giffue honom herren ath han finne barmhertugheet när herranom på then daghen. 2Tim. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: Herren give att han ...). O gåffue gudh ath thet wåre icke sant. OPetri Clost. F 3 a (1528). Gudh giffuj at wij hadhe dödt vthi Egyptj lande. 2Mos. 16: 3 (Bib. 1541). Alla steg, hvilka Eders Kongl. Höghet uti sin, gifve Gud, välsignade bane framskrider. Tessin Bref 2: 365 (1755). Julia. Är middag än? Lucetta. Gud gifve att så vore. Hagberg Shaksp. 2: 139 (1847). Rudin 2Evigh. 1: 128 (1883).
β') (†) i uttr. Gud give, Gud vet(e). Hvar och enn som far vm landhet (: gudh gifve hvem hann tilhörer :) dhå skiuther hann sig ju inn på hans nådhe. GR 7: 68 (1530). (Danskarna) sende nu vth daglige dagx, / Nytt spott Gudh giffue huar thet tagx. Svart Gensv. I 5 a (1558).
γ) i uttr. det är (ngn) givet l. (ngn) är givet (att osv.), det är (ngn) beskärt l. förunnat (av Gud l. naturen o. d.) att (osv.); särsk. (äv. ngt vard.) det är icke alla l. allom givet (att osv.) o. d. Idher är giffuit ath weta himmelrikes lönligheet. Mat. 13: 11 (NT 1526). Det är ej allom gifvit, att (osv.). LBÄ 32: 129 (1799). Det är icke hvar och en gifvet att genast finna sig i nya och ovana förhållanden. Tegnér (WB) 3: 172 (1818). Det är få gifvet att kunna förstå främmande samhällsklassers förhållanden. GHT 1896, nr 229, s. 2.
5) [jfr (ny)lat. datum (se DATUM, sbst.2), ävensom motsv. anv. i t. o. eng.] (utom i a o. b företrädesvis i vetenskapligt fackspr., i sht mat. o. filos.) i p. pf. ss. adj.: faktiskt föreliggande, förhandenvarande, som man kan utgå ifrån (vid en beräkning l. ett resonemang o. d.); bekant, bestämd, viss. Under givna förhållanden. Mitt emellan thesse (tal), sätt then tridie numerum, eller Taalet, som giffuit är. AJGothus ThesArithm. 68 (1621). Alt hvad som skall kunna vara sant, måste ursprungligen hafva sin grund, uti något ovedersägeligen gifvet. Fremling KantGrund. 17 (1798). Man har således en gifven ståndpunkt, från hvilken man kan utgå vid denna undersökning. Ödmann StrFörs. 1: 352 (1799). Eqvation för en rät linie, som går genom en gifven punkt. Lindelöf AnGeom. 23 (1864). Människans givna natur, som har sina lagar, vilka vi icke kunna förändra. Larsson Kunsk. 3 (1909). — särsk.
a) angiven, utsatt, bestämd till tid l. storlek o. d. Det synes som Känslan, ej mindre än Snillet, endast ägde en viss gifven fond at använda. Kellgren 3: 205 (1792). Om något från min gifna bana / mig kunde locka eller mana. Arnell Moore 2: 12 (1830). Jag har intet visst gifvet i lön. Dalin (1852). Vid gifvet klockslag på f. m. voro vi åter samlade. Ödman VårD 1: 67 (1884, 1887). De flesta .. människor .. sakna den gamla naiviteten, som lät festglädjen komma på beställning, då den givna tidpunkten var inne. Nilsson FestdVard. 103 (1925).
b) säker, avgjord, odisputabel, obestridlig; självklar, otvivelaktig, som med säkerhet är att vänta; naturnödvändig; äv. ss. adv. (jfr GIVETVIS). Det är givet, en given sak (att osv.). Taga ngt för givet. Så synes den fölgden, i och med det samma, vara gifven, at ... VDAkt. 1789, nr 489. Att Wallenius får Hauho (pastorat) tar jag för gifvet. Choræus Bref 140 (1804). England, Österrikes gifna bundsförvandt. Malmström Hist. 2: 257 (1863). I fråga om sångkonst står han gifvet tillbaka för t. ex. hr Rothmühl. PT 1895, nr 104 A, s. 3. Från första stund var framgången given. Lagerlöf Top. 315 (1920).
Anm. till b. I denna bet. förekommer given stundom komparerat. Äfven de gifnaste och klaraste (människorättigheter) .. måste förtrampas. Vinterbl. 1853, s. 3. Han (har) inga gifnare fiender än dessa hans låfprisare äro. Wulff Petrarcab. 365 (1907).
6) († utom i a, b, c, d, e, g) eg.: utlämna; lämna ifrån sig, överlämna, släppa (ifrån sig), uppgiva; avstå (ngt) åt (ngn); äv. bildl. Geffuer icke syndenne idhra lemmar till orettferdughetennes wapn. Rom. 6: 13 (NT 1526). I frögd sinn Anda gie. Lucidor (SVS) 368 (1674). Majoren (hade) sagt att d. 3 Maji skulle Sveaborg gå öfver: ”men”, sade Birkstedt, ”ändå om Kronstedt ej ger den”. — ”Hvad”, sade Majoren, ”då är han ju ej någon ärlig karl”. CEAlopæus (1808) i UrFinlH 73. — särsk.
a) (rörande brukligheten se de enskilda orden) i en mängd stående uttr. o. förb., t. ex. giva blott, bukt, (till) flykten, fri, förlorad, köp, lös, (till) pris, till spillning, till spillo, sviga, tappt, vika, vunnet, se BLOTT, adj. 2 f, BUKT 5 b, FLYKT, sbst.1 1 b, FRI 1, FÖRLORA 11 d, KÖP, LÖS, PRIS osv. — särsk. (†) i uttr. giva blottad, blottställa, blotta; jfr BLOTTA, v.2 2. Då i vapnens hot han ljungar öfver eder, / I tysthet skingren er för tyngden af hans här, / Och ryggen blottad gen af Odens trygga leder. Leopold 1: 23 (1790, 1814).
b) (numera bl. i högre stil) överlämna (ngt) åt (ngns) omvårdnad l. omdöme o. d. Gif Gud omsorgen. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. (†) i förb. med inf.: överlämna (åt ngn att göra ngt efter bästa förstånd o. d.); äv. i uttr. giva (ngn) i skön att (göra ngt), se SKÖN, sbst. Dett gifuer man andre att dömme om. AOxenstierna 2: 110 (1612). Därs. 244 (1615).
c) (i sht i högre stil) övergående i bet.: offra (ngn l. ngt för ngt); uppoffra. Giva sitt liv för fäderneslandet. Menniskionne son är .. kommen .. ath han will tiena, och geffua sitt lijff till återlöszning för många. Mat. 20: 28 (NT 1526). Thetta är min lekammen som för idher giffuin wardher. Luk. 22: 19 (Därs.). Att I må salige varda / gaf han sin endaste son. Tegnér (WB) 3: 115 (1820). Eröfringar och prål, och tidsfördrif och lycka — / Allt har du gifvit för din pligt. Wallin Vitt. 2: 138 (1826). En sak visste han bara: han hade gärna gett lifvet, om morbror Isak fått behålla sitt. Hemmer Kokko 159 (1920); jfr 3 b.
d) (föga br.) ägna l. anslå (tid o. d. åt viss sysselsättning o. d.). Åt glosor och åt gräl jag denna dagen gifvit. JGOxenstierna Dagb. 150 (1771). WoH (1904; med hänv. till ägna).
e) (numera mindre br.) i sht ridk. släppa efter. Talesättet, gif och tag hand, vill .. säga att tyglarna till skiftes skola återhållas och eftergifvas. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 65 (1836). Man får (vid laxfiske) liksom vid dressyren af en remont, ”ge och ta'” tills fisken slutligen uttröttad lägger bredsidan i vädret. TurÅ 1897, s. 288.
f) efterskänka (ngt); numera bl. jur. i uttr. given ed. Grubb 174 (1665). Gifven ed (vare) så gild, som gången. RB 17: 17 (Lag 1734). Broomé CivPr. 227 (1882). — särsk. i uttr. giva (ngt) (ut)i (en viss summa), nedsätta (ngt) till en viss summa. Per Pedersson .. wart saack 40 mr (böter) Cammareren gaf vthi 20 mr för hans fattigdom. Uppl. Domb. 1: 8 (1615). Därs. 157 (1639).
g) i kraftuttr.
α) (starkt vard.) i uttr. ge (ngn l. ngt) fan, djävulen, hin, katten, sjutton, tusan o. d., eg.: överlämna (ngn l. ngt) åt (den onde o. d.); icke vilja veta av (ngn l. ngt), icke bry sig om, strunta i, göra en konst i; ge fan (osv.) att göra ngt, icke bry sig om att göra ngt; äv. [jfr uttr. strunta i ngt, blåsa på ngt (se BLÅSA, v.2 3 e slutet)] i uttr. giva djävulen (osv.) i, förr äv. på (ngn l. ngt l. att göra ngt), icke bry sig om osv.; se vidare DJÄVUL 8 b, FAN, sbst.1 3 a, HIN, KATT osv. Jack tör giffua teg och thin koo twssin dieffle. HSH 29: 136 (1542). Hwad macht haffuer han öffuer migh? Jagh .. giffuer honom then och then. LPetri Dryck. B 7 a (1557). Jagh gifuer diefwlen på Stadzfougdens ögha. BtÅboH I. 6: 72 (1633). När fästmör och systrar ge sjutton i dem (dvs. studenterna), / för det de ej sköta sig. Fröding Stänk 40 (1896). Den mindre skogsegaren .. ger jagtvården katten. SDS 1896, nr 443, s. 2. Jag ger tusan i att se det gamla berget. Ramsay Barnaår 6: 88 (1905). I grund och botten ger jag hela den här affärn fan! Nordström Landsortsb. 336 (1911).
β) (†) i uttr. giva (ngn) i väder och vatten l. i väder och vind, önska (ngn) så långt pepparn växer; önska (ngn) allt ondt. Bullernæsius Lögn. 81 (1619). Skänna, (förmaledia) Gifwa enom bådhe i wäder och watn. Schroderus Comenius 893 (1639, t.: alles Vbels wündschen). Han sade att hon .. hade gifuit honom i wäder och wind och aldrig lofuat taga honom, uthan får gå och giöra af mz sig för än hon skulle wigas mz honom. ConsEcclAboP 357 (1659).
7) i fråga om behandling, bemötande, vård, skötsel o. d.: göra (ngn) till föremål för, låta (ngn) komma i åtnjutande av l. utsätta (ngn) för (ngt); tilldela; utdela; ägna, bereda. Giva ngn massage. De gåvo honom ett vänligt mottagande. Giva ngn en vänlig klapp, en kyss. Giva ngn en god uppfostran. Giva ngn hjälp, stöd. Giva (ngn) undervisning, meddela undervisning (åt ngn). Giva en lektion (förr äv. en föreläsning), hålla en lektion osv. Han ger privatlektioner. Hon gav honom en lektion i levnadsvett. Hr Philippe har nu i 22 år gifvit Föreläsningar i Historien och Geographien, utan at hafva någon lön. Björnståhl Resa 1: 33 (1769). Om jag ej kan anskaffa penningar på annat vis, så ämnar jag ge timmar i fortepianospelning. Callerholm Stowe 303 (1852). Roma, du som tog vår frihet, för att ge oss skygd och värn. Rydberg Dikt. 1: 26 (1876, 1882). — särsk.
a) med avs. på belöning l. straff, beröm l. klander, vitsord, erkännande o. d.: belöna l. bestraffa (ngn) med (ngt); utsätta (ngn) för (ngt); utdela (ngt) åt (ngn), tilldela; tillskriva, tillerkänna. Läraren gav pojkarna höga betyg. Han gav dem ett varmt erkännande. Giva Gud ära(n) (förr äv. pris). Giva ngn skuld för ngt, se SKULD. Giva ngn (o)rätt, se (O)RÄTT, sbst. The .. wordo förfäradhe, och gåffuo gudhi j himmelen prijs. Upp. 11: 13 (NT 1526). Skole wij .. ingen bedraga, beliuga, eller falscht witne giffua. Tegel G1 2: 200 (1622). Han gifver alla Saker lika stort bifall. Dalin Arg. 2: nr 21, s. 5 (1734; uppl. 1754: lämnar). I, som ordet frambären! gifver Gudi äran. Wallin Rel. 1: 322 (1817). — särsk. (†) i uttr. giva löje åt ngt, le åt ngt. Rudbeck Atl. 4: 151 (1702)
b) med avs. på misshandel, prygel l. bannor o. d. Giva ngn en örfil, en spark, ett kok stryk, ett rapp, ett hugg, ett slag, ett nyp, en uppsträckning, ovett. Giva ngn ett skott, en kula (genom bröstet). Han gaff hästen itt streek aff gislan. Linc. (1640; under verber). Tu skulle ha nappat til Yxen medh, / Och Getten een flank så Blodet ha runnit. Brasck Apg. F 2 a (1648). Han gaf Hästen sporarna. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Djuret erfar blott ett slag, menniskan erfar en hand som gifver det. Thomander Pred. 1: 110 (1849). — (†) Sidan komme de j ferdhee med wectharnna, och goffuo hugh på dem. TbLödöse 139 (1589). — särsk.
α) (vard.) pregnant (med underförstått l. bl. antydt sakobj.): låta ngn få hugg l. slag l. bannor o. d.; straffa l. slå (ngn); äv.: snoppa av (ngn); särsk. i hotelser. Jag skall ge dig, om du inte lyder. Ge ngn för ngt, straffa ngn för ngt, låta ngn umgälla ngt. Ge ngn på pälsen (se PÄLS). Han gav honom på örat, på fingrarna. Jag gav honom, så att han teg. Ge ngn med (förr äv. av) ngt. (Hon hade) ärnat gifwa henne af ett wedeträ. VDAkt. 1696, nr 569. Jag skall, djefvulen annamma mig, ge honom för skrika. Crusenstolpe Mor. 6: 182 (1844). Satans lymmel .. kom ut, ska jag ge dig på örat, så det både spelar och sjunger i klotet på dig. Ullman FlickÄra 39 (1909).
β) (†) i uttr. giva och taga, i fråga om strid: utdela o. mottaga hugg o. slag o. d., anfalla o. försvara sig. Att i haffwe edre saker i godh acht, Leggiendes Skytt vth på Murerne och annorstedz ther thett behoff görs, Så att j ther på Slottett och i Staden ähre aldeles wederrede til att giffwe och tage, ehwad på ferde komma kan. GR 17: 506 (1545).
c) vid tillredning l. bearbetning o. d. göra (ngt) till föremål för viss behandling. Gifva vallarna någon ehuru högst otillräcklig förbättring. Fryxell Ber. 6: 255 (1833). Då sockret nått sitt prof, stjälpes ananasen jämte sin egen saft i sockret och gifves ett hastigt uppkok. Grafström Kond. 88 (1892).
d) (†) med avs. på besök o. d.: göra (ngn ett besök o. d.). CPiper (1710) i HH XXI. 1: 62. Två Fruar .. hafva gifvit hvarandra Visiter. Dalin Arg. 2: nr 15, s. 7 (1734; uppl. 1754: giordt). Två gångor hvarje år gjer hon mig sitt besök. Livin Kyrk. 51 (1781).
e) med avs. på känsla, uppmärksamhet o. d.: göra (ngn l. ngt) till föremål för (ngt), skänka, visa, ägna. Giva ngn sin kärlek, sitt hjärta, sitt fulla förtroende. Giva akt (på ngn l. ngt), se AKT, sbst.3 1 a, 2 a. At man .. icke .. ger Gud hela hjertat, utan ger verlden något med. Nohrborg 334 (c. 1765). Judarne gåfvo sin dyrkan åt en enda gud. EHTegnér i UVTF 12: 97 (1875). Böös Betr. 31 (1903). — särsk. i vissa numera obr. uttr., t. ex. giva (ngn) sin vördnad, giva (ngn l. ngt) uppmärksamhet; giva (ngn l. ngt) trots, trotsa (ngn l. ngt); giva aktning, se AKTNING 1 a; giva ljud, se LJUD. At han icke gifwit Pastori den wyrdnadt han bör. HärnösDP 1694, s. 158. Den som då vid desza blåss (dvs. läsning o. erfarenhet) / Mer och mer sin tankar renar, / Bägges lågor nätt förenar, / Ger på slutet mörkret tross. Nordenflycht QT 1744, s. 11. De .. gåfvo honom (icke) någon uppmärksamhet. Emanuelsson Polyb. 2: 87 (1834). Det var .. en tid, då jag .. gaf uppmärksamhet åt hvad som gjordes och hände i det allmänna. Crusenstolpe Mor. 6: 622 (1844).
f) med avs. på fördel l. lättnad, tillfälle l. möjlighet, rum l. tid: låta (ngn) få l. komma i åtnjutande av, bevilja, medgiva, unna (ngn ngt); stundom (i sht med saksubj.) övergående i bet. 11: bereda, skaffa (ngn tillfälle till ngt o. d.); äv. (numera föga br.) med avs. på möda o. d., i uttr. giva sig (all) möda o. d., göra sig (all) möda (osv.). Giva ngn anstånd, kredit, rabatt. Giva ngn tre dagars betänketid. Giva ngn en chans. Giva ngn fritt val. Giva plats, rum (se PLATS, RUM). Giva sig ro, tid, i sht förr äv. stunder (till ngt). Giva fritt lopp åt ngt. Giva sina känslor luft. Ge hugg på sig (se HUGG). Och iach haffuer giffuit henne tijdh ath hon skulle återwenda aff sitt bolerij, och hon haffuer intit bätrat sigh. Upp. 2: 21 (NT 1526). Hvar I, gode men, ville gifva ider thess stunder, thå såghe kon:ge Ma:t .. thet gerna, at I ville än nu eder emellom ransaka och öfverväga samma rekenskaper. RA 1: 194 (1533). The .. giffua sigh icke roo, vthan the haffua giordt skadha. Ordspr. 4: 16 (Bib. 1541). Steeley .. har .. gifvit sig all möda at bringa hennes goda .. egenskaper i ordning. Ågren Gell. 117 (1757). (Baruk gladdes över) Karmides' oförmåga att betala, emedan detta gåfve honom tillfälle utkräfva hämd. Rydberg Ath. 269 (1876; uppl. 1859, 1866: beredde). Blygheten hindrade mig att gifva något slags luft åt mina känslor. De Geer Minn. 1: 38 (1892). En bank, som tager endast kort kredit, bör icke gifva lång kredit. EkonS 1: 302 (1893). — jfr (†): Sij, iagh haffuer giffuit för tigh een öpen dör, och ingen kan läta henne igen. Upp. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: låtit dig finna). — särsk.
α) (†) i förbannelse o. d. Iag tor wel giffue honnom siw 1000 onde åår, / Then som effter hans wilie gåår. Holof. 12 (c. 1580).
β) (†) med saksubj.: tillåta, medgiva (att osv.). Mykid att schriffue giffuer nu inted tiden. GBanér (1598) i HB 2: 335.
8) [jfr fr. donner bataille, ävensom t. bataille liefern] (†) med avs. på fält- l. sjöslag o. d.: leverera. Dalin Montesquieu 44 (1755). Den 17 Juli gafs det .. hårdnackade sjöslaget under Hogland mellan svenska flottan .. och den ryska. Adlerbeth Ant. 1: 38 (c. 1792). Gifva bataille. FTersmeden (1809) i HT 1918, s. 185. Bremer GVerld. 6: 277 (1862).
9) (muntligen l. skriftligen l. gm tecken o. d.) meddela (ngn ngt), låta (ngn) höra l. veta l. erfara (ngt); äv.: förelägga l. föreskriva (ngn ngt). Giva (ngn) en förklaring, upplysning, underrättelse, antydan, anvisning. Giva ngn svar, besked, sitt ja, ett bleklagt nej, avslag, sitt samtycke, förr äv. sin vilja (se VILJA, sbst.). Giva ngn tillåtelse (jfr 7 f). Giva (en) dom (jur.). Giva skäl (förr äv. orsak) till ngt. Giva (ngn) befallning, order, tillsägelse (att göra ngt), föreskrift, ett uppdrag, en läxa, en (kugg)fråga. Giva ngn ett godt råd, sin förlåtelse. Giva tecken till uppbrott. Giva ngn svart på vitt på ngt. Giva ngn sin adress, förr äv. sitt namn. Giva exempel på ngt (jfr 10). Giffwer oss her paa eth gaath swar. GR 1: 96 (1523). Han skal geffua sinom englom befaling om tigh. Mat. 4: 6 (NT 1526). Gott gifwa Rådh när intet tränger. Grubb 19 (1665). Dumbar, som .. wisze Teckn gifwa, at the åstunda .. Herrans Nattward. Kyrkol. 8: 3 (1686). Då R(idderskapet) o. A(deln) kommit til slut, skola de gifva de andre Stånden del af sin utlåtelse. 2RARP 5: 430 (1727). Man gaf hvarann sina namn, för att desto angenämare kunna utvexla tankar. Almqvist GMim. 2: 177 (1842). Jag har gett mitt ord på att stanna här, tills jag blir frigiven. Lagerlöf Holg. 2: 257 (1907). Har avringningssignal ej givits, verkar nästa påringning som avringning. RtKatal. 1925, 1: X. — särsk.
a) (numera knappast br.; jfr dock slutet) i uttr. giva (ngn) god dag l. god natt o. d., säga god dag osv. till (ngn). Demetrius .. gick in til sijn Gemål, föll för henne nedher på sina knä, gaf henne godh natt medh gråtandes tårar. Petreius Beskr. 2: 249 (1614). Han gaf dem allesamman / Kort goddag och red sin kos. Runeberg 5: 37 (1860). Så farväl vi bjude verlden, / så god natt vi ge naturen. Rydberg Dikt. 1: 56 (1882). — särsk. i utvidgad anv. i uttr. ge (ngt l. ngn) en god dag l. god dag, ge (en) god dag i (ngt l. ngn), se DAG I 7 f.
b) (†) i uttr. giva inkast, förslag, göra invändningar resp. framställa förslag, giva ja l. nej till (ngt), säga ja l. nej till (ngt), erkänna, medgiva (ngt) resp. neka, giva bekännelse, avlägga bekännelse, bekänna, giva ngn (goda l. hårda o. d.) ord, tala till ngn med (goda osv.) ord (se vidare under resp. sbst.). Huilken aff them som giffuer förståndarena .. tresk oordh. GR 8: 295 (1533). Hwilket iag måtte gifwa jaa till, at det så skier. VDAkt. 1694, nr 1318. Här emot kann väl detta inkastet gifas, att (osv.). Tiällmann Gr. 206 (1696). Han är sielf den förste, som antingen gifver eller antager et sådant förslag. Dalin Arg. 2: 170 (1734, 1754). De hafva gifvit deras bekännelse. Kungör. 29/3 1792, s. 3.
d) i förb. med inf. (med l. utan att l. till l. till att) av sådana verb som se, förnimma, förstå, känna, veta o. d., övergående i bet.: låta (ngn se osv.); numera bl. dels (starkt vard., bygdemålsfärgat) i uttr. ge mig se, låt mig se, dels i uttr. giva till känna (se KÄNNA). Herren .. giffuer thet (som han gjort) them Gudhfruchtigom til at weta. Syr. 43: 33 (Bib. 1541). Hustro Jnga .. gaff sorgeligen förnimma, att henness gårdh brann aff wådeeldh. Rääf Ydre 3: 182 (i handl. fr. 1640). Pigan sielf .. (har) gifvit mig veta det hon aldrig viges vid mig. VDAkt. 1731, nr 226. ”Huru många grannar ä' ni här i byn?” ”Ge mig si?” drog Uddfors. ”Jo vi ä' fem.” Högberg Utböl. 2: 29 (1912). — särsk. i uttr. giva (ngn) att l. till l. till att förstå, se FÖRSTÅ, v.3 2 b.
e) (†) i uttr. giva till förstående(s), låta förstå, meddela; förklara. Han gaff til förståendes, hwadh för stor åhoga och bekymmer the Romerske Rådzherrar buro. Schroderus Liv. 71 (1626). Huilke tekn min Läsare härmedh gifs tilförstående. Stiernhielm Arch. E 1 a (”C 1 a”) (1644).
f) i förb. med prep.-uttr., i sådana uttr. som giva (ngn) i uppdrag, förr äv. i l. för befallning att (osv.), giva (ngn ngt) i läxa, giva (ngt) till svar, förr äv. i l. för (ett) svar; förr äv. giva för orsak, anföra ss. skäl. Gaffwe the oss för et swar at (osv.). GR 1: 183 (1524). The andre .. gåffue för orsagh, att the inthe wisthe wtåff konungens mandatt eller förbut. TbLödöse 15 (1587). Man .. hafwer gifwet landtmätaren j befallningh at taga alla dhesse hemman och lägenheter j ögonskien. HSH 31: 418 (1663). De orden, han en gång gaf sin Fru til svar. Ågren Gell. 6 (1757).
g) (†) i förb. med ack. o. inf.: uppgiva l. angiva ngt vara så l. så. Hr Jon näkade inthet mycket här till, men gaf orsaken wara, att han blef siuk då han hade predikat i Tolg. VDAkt. 1684, nr 60. En Dagsreesa, den han gifwer .. wara 500 stadier. Rudbeck Atl. 2: 95 (1689).
h) med avs. på berättelse o. d.: låta (ngn) höra (ngt), berätta. Jag kan icke gifva dig en hel historia, .. emedan jag icke känner annat än fragmenter. Almqvist AMay 20 (1838). I .. kvicka drag gaf han mig flera af mina ungdomsvänners fortsatta historia. De Geer Minn. 1: 54 (1892).
i) med avs. på ton: angiva; äv. bildl. (se vidare TON, r.). En Under-Officer gaf vid tilfälle Ton åt et helt Samfund. Lagerbring 2Hist. V. 3: 53 (1780). Det var riktigt, att man i konsten skattade högt en viss nations mästerverk, som på denna tid gaf ton i Europa. Tegnér (WB) 3: 148 (1817). Nu slår han stämgaffeln lätt mot notställaren och ger tonen. Ödman StudM 73 (1891).
j) med avs. på lag, förordning o. d., förr äv. allmännare med avs. på annan skrivelse o. d.: utfärda; bekantgöra; förr äv.: stifta (en lag). Genom Mosen äro laghen giffuen. Joh. 1: 17 (NT 1526). Lagen är icke giffuin för Saköre skuld, vthan för Rätt skuld. DomRegl. mom. 4 (c. 1540). (Adeln vill) blifwa widh förre gifna och förwerfwade Ordninger. RARP 2: 14 (1633). (Komministern) gifwer och underskrifwer längder som Cronones betiente af Sohlberga sochn fordra. VDAkt. 1682, nr 198. Med en röst .. besvor (folket) den regeringsform, konungen gifvandes vorde. Adlerbeth Ant. 1: 5 (c. 1792). Utsatt datum, då Kungl. Maj:t utfärdat (”gifvit”) lagen. Björling CivR 4 (1906). — särsk. [efter lat. datum] i p. pf., i datering av kungligt brev l. förordning, kungörelse o. d.; förr äv. i förb. givet och skrivet o. d. Giiffuit och Scryffwid ij wastena anno domini 1521. GR 1: 7 (1521). Guffuitt på wårtt kong:e slotth Stockholm then 12 augusti anno Christi ett tusendh femhundrett sextije, på thett niendhe. BtFinlH 4: 392 (1569). SFS 1927, s. 1.
k) i överförd anv., med saksubj. Dessa heliga ord gifva oss tvenne stora outsägligt vigtiga lärdomar. Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883). Den offentliggjorda noten giver ingen .. redogörelse för mått och steg, som .. vidtagits. Segerstedt Händ. 153 (1919, 1926). — särsk.
α) (†) om lag, föreskrift o. d.: säga, föreskriva. (Deras fädernearv skall vara bl. a. 800 mark) undantagandes grunden, om huilkin gaangandes varder (vid arvskiftet) som lagh giffuer. OPetri Tb. 79 (1525). Sthaa her tiil rettha .. lidha och wndtgella huadt rätthen giffuer. GR 3: 115 (1526).
β) (i fackspr.) om instrument o. d.: angiva. Kl. 5 f. m. gaf lodet, som emellanåt anlitades, 25 famnars djup. Skogman Eug. 1: 23 (1854). Barometern .. gaf 3,220 meters höjd. Hedin Beskickn. 376 (1891). (Lodningsballonger) gifva oss .. endast luftströmmarnas riktning och hastighet. LfF 1907, s. 289. — jfr (†): Hvi vräks mitt lefnads-skepp bland dessa böljor mer, / Då till en öppen hamn mitt hjerta kosan ger? Lidner 1: 50 (1781).
γ) (†) om erfarenheten, tiden, angivna skäl o. d.: lära, utvisa; bevisa. Hvad her aff videre bliffve kann, varder tiden giffvendes. GR 29: 386 (1560). Detta land liggia emillan 110 middagzlinien och 120. .. gifwa efterföliande skiäl. Rudbeck Atl. 1: 385 (1679). Förfarenheten ger, at täck och deilighet / På ålderdomen, blir förwändt i skröplighet. Brenner Dikt. 1: 108 (1690, 1713). Crusenstolpe Ställn. 1864, mars s. 7.
10) (fram)visa (till beskådande o. d.), framställa; ådagalägga; (i ord l. bild) återgiva l. uttrycka; äv. med saksubj. Iach haffuer giffuit idher effterdömelse ath såå som iach giordhe idher, såå skolen j och göra. Joh. 13: 15 (NT 1526). För att gifva en generel tafla af hvad hittils passerat, tager jag till pennan. FTersmeden (1809) i HT 1918, s. 186. När bilden är ny och träffande, ger han tanken med en klarhet och ett lif, som äfven för prosan måste vara vigtiga. Tegnér (WB) 3: 232 (1819). Det roade honom att gifva prof på sin styrka. Rydberg Vap. 174 (1891). Förestående tabell gifver relativa antalet gifte inom samtliga åldersklasser. EkonS 2: 15 (1894). — (†) Sin ädelhet i alt hon ter, / Och sin fullkomlighet i minsta åtbörd ger. Nordenflycht QT 1748—50, s. 84. — särsk.
a) (i sht i estetiskt fackspr.) (i konstnärlig form) lämna en skildring l. bild av (ngt l. ngn); framställa; återgiva. Stålbrand och snapphanarnas anförare .. äro kanske bäst gifna (i romanen), ehuru båda äro blott tänkta, icke åskådade figurer. Runeberg 6: 204 (1832). (Ling) ville .. gifva oss hela vår forntid i drama och epos. Sturzen-Becker 1: 39 (1861). Händerna och deras rörelse (äro) gifna på ett öfverraskande sätt (på gravvården). NF 19: 458 (1895). Gløersen, som med fint natursinne ger vårlossningen i (målningen) ”Det tinar”. PT 1897, nr 188, s. 3. Den mindre epiken ger en enskild tilldragelse eller ett begränsat .. händelseförlopp. Wrangel Dikten 230 (1912). — jfr (†): Han uppehåller oss med Versar, som han finner sinnrike och väl gifne. Dalin Arg. 1: nr 9, s. 2 (1733; uppl. 1754: då han dem gillar).
b) (†) med avs. på figur, plansch o. d.: framställa, visa; teckna. Jag har gifvit figur af en sådan flintyxa i Tab. II. fig. 12. Nilsson Ur. I. 1: 11 (1838). I första delen af Bryants Mythologi gifver författaren en planche öfver Ophis termuthis. Därs. 2: 27 (1862).
c) (†) återberätta (en annans berättelse l. ord o. d.), referera; återgiva (ngt). AOxenstierna 2: 198 (1614). Dette .. giffuer jag som jag ded bekommedt haffver. Därs. 258 (1616). Mentes man skulle låta säija dem om H:s M:tz Drottningens titel, den dhe inthet rätt giffve. RP 3: 137 (1633). At jag i stället för at gifva Edert bref i samma form som jag det fått, nyttjar deraf de tankar som angå sjelfva saken. Posten 1769, s. 483.
d) (numera knappast br.) översätta (ngt på ett annat språk), återgiva, uttrycka. Iagh haffuer ock vthi thenne Räknebook behållit någhra Latiniske Ord, .. effter thet man them icke wäl på Swenska giffua kan. AJGothus ThesArithm. A 3 b (1621). Undfly efter giörligheten de ej allmänt antagne främmande ord och ordsätt, och gif dem på tiänlig Svänska. Hof Skrifs. 267 (1753). På en tafla .. upptecknas några Svenska ord, som på det främmande språket skola gifvas. FörslSkolordn. 1817, s. 109. Schulthess (1885).
e) (†) med avs. på ljudtecken: uttala, återgiva. När vokaltecknet e står, skall det aldrig gifvas med annat ljud än e, såsom i bedja. Almqvist XIX (1842).
f) med avs. på teaterstycke, konsert, musikstycke o. d.: framföra, uppföra; exekvera, spela (inför publik). Geijer (1802) i MoB 7: 24. Hvem är i stånd att veta / Hvad lott en pjes skall få, som första gången ges? Leopold 1: 361 (1808, 1814). Gustaf III satte en heder uti att gifva Gustaf Vasa med all den glans, som på skådeplatsen kan åstadkommas. Crusenstolpe Mor. 2: 356 (1840). Ett stycke, hur bra det än må vara, som gifves illa — faller fortare än ett, som gifves väl. Josephson Teaterregie 47 (1892). Som afslutningsnummer åhördes med glädje Sjögrens ej på rätt länge i konsertsalen gifna e-moll-sonat. PT 1910, nr 233 A, s. 3.
g) med avs. på roll: framställa, utföra, spela, återgiva. Sturzen-Becker 1: 220 (1861). Birollerna gåfvos godt. GHT 1895, nr 232 A, s. 3. Fröken Widell gaf med burlesk komik en pigtyp af mycket kostlig värkan. Därs. 1896, nr 1, s. 3. — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) i överförd anv.: (i det värkliga livet) uppträda ss., spela (ngt). Hallström GHist. 158 (1895). Jag gaf med stor aplomb den glade, blaserade världsmannen, den leende Byron i Skråköping. Tavaststjerna Patriot 175 (1896).
11) frambringa; åstadkomma; förorsaka; ofta med saksubj.
a) lämna (ngt) i avkastning, avkasta, inbringa, lämna; i sht med avs. på naturprodukter o. d.; företrädesvis med subj. betecknande dels jord(mån), gruva, källa o. d., dels djur l. växt (träd, sädesslag o. d.); äv. (i sht i fackspr.) utan obj.; ofta i p. pr. ss. adj.: som lämnar (god) avkastning l. behållning o. d., (rikligt) bärande; äv. mer l. mindre bildl. Giva (ngt) i avkastning. Ett kapital på 2000 kr. ger 80 kr. i ränta på ett år efter 4 %. En givande inkomstkälla. Icke geffuer keldan vthaff itt hol bådhe sött och beeskt watn? Jak. 3: 11 (NT 1526). Tiyo wijngårds fiellar skola icke giffua meer än itt ååm. Jes. 5: 10 (Bib. 1541). Gruffwan giffwer nogh malm. GR 15: 290 (1543). Huad Gårdarna .. åhrligen i hyra gif(v)a kunna. BoupptSthm 13/8 1674. Man rosar ej årsväxten såsom god; däremot påstås, att säden ger väl. Geijer (1811) i MoB 7: 167. (Spanjorernas) skaldegrufva är .. mäktig och gifvande. Rydqvist i SAH 12: 350 (1827). (Kor) finnas .., som .. gifva 9 till 10 kannor mjölk om dagen. QLm. I. 3: 39 (1833). Om bergningsvädret förblir godt, så bör rågen .. kunna gifva sjette à sjunde kornet. Blanche Tafl. 3: 34 (1857). Ett riktigt givande fruktträd. Verd. 1892, s. 113. — särsk.
α) om värksamhet, ämbete, syssla, ställning o. d., ävensom om värktyg l. instrument varmed ngn skaffar sig inkomster l. fördelar o. d.: avkasta ss. lön l. vinst, inbringa; medföra; i p. pr. ss. adj.: lönande, inkomstbringande, inbringande, indräktig. En givande affär(srörelse), syssla. Ett givande pastorat. Jakten, fisket är (mycket, utomordentligt, föga) givande. Ämbete gieer Kappa. Grubb 33 (1665). Min harpa mig mitt uppehälle gaf. Geijer I. 3: 198 (1811). Min .. ställning (som språklärare) gaf mig .. icke några stora inkomster. Tavaststjerna Patriot 175 (1896). Sammanslutningar, som hafva till syfte att göra industrien mera gifvande. HeimdSmåskr. 9: 14 (1910). Den visdom, som vidsträckta forskningar och årslånga tankemödor givit. Segerstedt Händ. 4 (1918, 1926).
β) med avs. på andlig behållning; särsk. i p. pr. ss. adj.: som ger god andlig behållning l. lön för mödan. Hans senaste bok ger inte mycket. Ett givande studium. En givande predikan, bok. Det är själva samvaron med människor, som är det givande. Segerstedt Händ. 51 (1926). Vad skola vi göra för att få mötena givande och intressanta. Oljelund GrRidd. 221 (1926).
b) (†) om djurhona: föda (unge) till världen. Maji 18 Gaf mors stod en hingst fola. HForsius (1797) i BtHforsH 2: 46.
c) (i sht i fackspr.) resultera i (ngt), bliva till (ngt); utgöra, bilda; äv. i uttr. giva till resultat. Kraffz gieer och födha. Grubb 427 (1665). (Enbärslag) Ger ett drecka, som är godt och helsosamt. Barchæus LandthHall. 9 (1773). Lika delar koppar och silfver gifva en gul messingslik metallblandning. Berzelius Kemi 2: 428 (1822). Lat(inskt) ll, nn (mn) muljeras icke, som i Sp(anskan), utan gifva Port(ugisiskt) l, n. NF 13: 70 (1888). Dessa (i det föregående anförda) sifferrader gifva summan 34. Rydberg Vap. 136 (1891). Hallström ItBref 12 (1901). — särsk. (†) om person: bliva (ngt). Hastigh man gieer ingen godh jägare. Grubb 316 (1665).
d) med avs. på ljud, ljus, lukt o. d.: frambringa, alstra, låta höra l. se l. förnimma (ngt), sprida (ljus l. lukt); äv. (numera utom i uttr. ge skall, ge hals o. d. bl. ngn gg i högre stil): plötsligt låta höra (ett skri, skratt o. d.), framstöta, utbrista i, uppgiva; giva till. Blommorna gåvo en behaglig doft. Giva eko, eka, genljuda. Hunden gav skall. Giva hals, se HALS. (I den yttersta tiden) skal solen förmörkias, och månen skall icke giffwa sitt sken. Mark. 13: 24 (NT 1526). När som en spelar på thet (dvs. orgelvärket), så äro ther beläte som gifwa wackert liudh. Bolinus Dagb. 47 (1670). Stjernorna och skarsnön gåfvo tillräckligt ljus. Rydberg Vigg 16 (1875). Hans trotsiga skri gaf eko / i dalen. Melin Dikt. 1: 40 (1888). Jag gaf ett rop af smärta. Wulff Petrarcab. 542 (1907). — särsk. i uttr. giva eld, se ELD 9 a, ge fyr, se FYR, sbst.1 6 a, giva salva, se SALVA, sbst.
e) opers., i utvidgad anv., i fråga om rörelse l. stöt o. d. Det gav ett ryck i honom. Hallström GHist. 113 (1895). Det gaf en stöt i systern. Dens. Than. 135 (1900). Lagerlöf Mårb. 255 (1922).
f) förorsaka, föranleda, åstadkomma, vålla, medföra; framkalla; (upp)väcka; äv. med indir. (person- l. sak)obj.: skaffa l. förorsaka (ngn l. ngt ngt, ss. behag l. obehag, viss sinnesstämning o. d.). Giva anledning l. orsak l. upphov till ngt. Utan given orsak l. anledning. Giva intryck av ngt. Giva en föreställning om ngt. Giva hopp (om sig). Giva anstöt. Det ena ordet gav det andra. Hans befattning gav honom full sysselsättning, mycket att göra, åtskilligt att tänka på. Och gifwer thett oss ingen ringe beswäringar eller omtankar, atti fattige män sådant icke besinne. GR 14: 70 (1542). Nu at taga någen summa oppå vexell ock reesa heerijfrå giffuer ingen credit utan fast mehr fördacht. OxBr. 11: 471 (1632). Falsk Fredh gieer nytt Krijgh. Grubb 544 (1665). Detdär kopernikanska systemet .. vill gifva mig svindel. Rydberg Vap. 144 (1891). Den ena frågan gav den andra. Segerstedt Händ. 8 (1919, 1926). — särsk.
α) i fråga om medförande av en viss värkan hos ngn därigm att han förtär ngt. (Kunskapens träd) gaff förstånd. 1Mos. 3: 6 (Bib. 1541). (Karlsbadervattnet) gaf förstoppning .. och ett odrägligt lynne. Tegnér (WB) 7: 392 (1833). Brännvinet ger snille. Fröding NDikt. 68 (1894). (Det japanska teet) ger européen ondt i magen. Nyblom Österut 102 (1908).
β) i vissa uttr. o. förb.: giva förargelse, se FÖRARGELSE 1 a, 2 a; giva ngn under (förundra ngn), se UNDER, sbst. — särsk. (†) i förb. med inf. l. att-sats: föranleda (ngn) att göra ngt resp. förorsaka att ngt sker. (Bärgets) så långt Nor ut moot Norstiernan liggiande, hwilket gifwer, att Solen strax effter midnaten upgår. Rudbeck Atl. 1: 799 (1679). (Grönländarna draga skinnpälsen över huvudet) Hwilket hafwer gifwit dem gamblom att skrifwa, det (människor finnas utan huvud). Därs. 3: 192 (1698).
γ) med avs. på egenskap o. d.: åstadkomma (en viss egenskap) hos (ngt l. ngn); tillägga (ngt en viss egenskap); åsätta (ngt en viss prägel); inlägga (viss betydelse) i (ett ord o. d.). Giva mera eftertryck åt sina ord. Giva fart (åt ngt), se FART 7 a. At ännu ytterligare öfva sin illvilja emot mig .. öfverströko the mitt ansichte med svart färga, och gofvo mig en Harleqvins Figur på en Theater. Humbla Landcr. 117 (1740). (Fångens) korta upåt växta hår gåfvo ej des mindre hans ansigte et oförskräckt anseende. Ågren Gell. 142 (1757). Et stort genie, som Cicero, gier ändteligen tungomåhlet stadga. Höpken 1: 410 (1768). Man har velat gifva ordet kompromiss den bemärkelse, att man kompromissat med sitt eget samvete och medgifvit hvad som är orättfärdigt. De Geer Minn. 2: 148 (1892). Herman öppnade pianot och gav stolen dess rätta höjd. Sjödin StHjärt. 72 (1911). — (†) Man gier ock thetta Gerundio, (dvs. det på -do) en Dativum (dvs. betydelse av dativ). Cellarius LatGr. 93 (1703). — särsk.
α') i uttr. giva sig (ett visst utseende, viss hållning, förr äv. är o. d.); giva sig min l. sken av (ngt l. att vara ngt o. d.). (Hon) är högfärdig och gier sig Air. Dalin Arg. 1: 336 (1733, 1754). Denna pöbel förstår att gifva sig ett elegant yttre. BEMalmström 7: 401 (1845). Hon .. ger sig min af att vara helig. Wigström Folkd. 1: 142 (1880). (Hunden) lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck och stolt hållning. Lagerlöf Holg. 2: 39 (1907).
β') (mindre br.) oeg.: (i skildring o. d.) tillägga l. tillskriva (ngn l. ngt en viss egenskap), antaga att (ngn l. ngt) har (en viss egenskap, storlek, ålder, visst ursprung o. d.). Han är nu emot 80 år gammal, men är så munter och pigg, at man knapt skulle gifva honom 60. Björnståhl Resa 2: 100 (1773). Herodot ger 500 år åt det assyriska riket. Leopold 6: 80 (1803). Vi afsky den gudlöshet, som Milton gifver den underjordiska beherrskaren. Lidbeck Anm. 60 (1806). Den logiske tanken vederlägger hvarje försök man velat göra att gifva honom ett ursprung ur sinnesförnimmelserna. Rydberg Varia 71 (1890, 1894).
δ) med avs. på anblick, tavla o. d.: åstadkomma, erbjuda, förete. I hvilcken dal .. floden Sale flyter, hvilcket fuller om dagen .. en vacker, men ock fahrlig prospect gifver. Humbla Landcr. 74 (1740). Det långa bordet gifver en ståtlig anblick. Strindberg SvÖ 2: 164 (1883). En torfmosse .. ger ingen tilltalande landskapsbild. HeimdFolkskr. 37: 3 (1896).
II. refl.
1) överlämna sig (åt ngn l. ngt); underkasta sig (ngn); äv. abs.: kapitulera, upphöra med allt motstånd o. överlämna sig åt fienden; jfr I 1 o. 6. Giva sig åt, stundom äv. till (ngn). Giva sig under ngn, under ngns ok l. regemente l. beskydd, i ngns våld l. händer, förr äv. skön. Giva sig ngn i våld. Fästningen gav sig. Giva sig på nåd och onåd. Giva sig fången, förr äv. fängslig, förr äv. giva sig vunnen (se VINNA). Tu gaff tich gud j sköön. Ps. 1536, s. 67. (De norska stormännen) gåffuo .. sich vnder .. konung Knwt (av Danmark) och hyllade honom for theras herra. OPetri Kr. 52 (c. 1540). The .. gåffuo sigh och kastade wärionar ifrå sigh. Därs. 228. Thet stora folcket j Seba, skola giffua sigh vnder tigh, och wara tine eghne. Jes. 45: 14 (Bib. 1541). Jag .. måste gifva mig til Vachten. Humbla Landcr. 57 (1740). Staden gaf sig åt fransmännen. PT 1904, nr 152, s. 3. Jag ger mig självmant åt vargarna. Lagerlöf Holg. 2: 396 (1907). — särsk.
a) (i sht i religiöst spr.) utlämna sig, utgiva sig, offra sig (åt l. för ngn l. ngt). Iesu Christi herligha oppenbarilse, then sigh sielffuan gaff före oss. Tit. 2: 14 (NT 1526). At Han haffuer giffuit sich j dödhen .. for woro synder skul. OPetri 2: 392 (1531). Öfverrumplad af Ivar Vidfamne, gifver han (dvs. Ingiald Illråda) sig åt Oden. Strinnholm Hist. 5: Reg. 102 (1854).
b) (ny anv.) pregnant, om kvinna, i fråga om sexuellt umgänge. Om jag gav mig åt någon som jag hölle mycket av .. men som inte ville eller kunde gifta sig med mig. Bergman JoH 207 (1926).
c) i bildl. l. oeg. anv. (Kristus) gaff sig vnder Laghen, til huilken han intit pligtigh war. LPetri 1Post. I 7 a (1555). — särsk.
α) hängiva sig (åt ngt); särsk. i uttr. giva sig ngt i våld o. d.; förr äv. giva sig till ngt (jfr 7 b), hängiva sig l. hemfalla åt ngt. Ath j icke geffuen idher till the förra begärilsen som idher regeradhe förra än j kenden Christum. 1Petr. 1: 14 (NT 1526). Giffuer edher til ingen sårg. Messenius Sign. 28 (1612). Erik (Glipping), som gifvit sig en vild naturdrift i våld. (Cavallin o.) Lysander 117 (1861). Den svenska tärnan ger sig ej af lust / Till prakt och glans, till sinnesrus och glädje: / Den hon skall älska, först hon akta vill. Hedberg Elisif 54 (1870). Förmåga att giva sig ögonblicket i våld. Segerstedt Händ. 93 (1926). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: begiven på (ngt), hemfallen åt (ngt); i allm. i uttr. given till (ngt); jfr GIVA TILL 6. H. M:tt ähr svag aff naturen, mechta giffven affecterna, som hooss H. M:tt ähre excessiv. RP 7: 567 (1639). Jag finner deras kvinnfolk mycket mer gifne till hurtighet och lust än de själfva. Ekeblad Bref 1: 419 (1655). Gifven til krig. Serenius (1741). Möller (1790, 1807).
γ) (starkt vard.) i bedyranden o. d.; särsk. i uttr. ge sig fan, djävulen, hin, katten, sjutton o. d. på (ngt), ge sig fan osv. (på) att (osv.), eg.: (förklara sig vilja) överlämna sig i den ondes våld, om ngt icke förhåller sig på angivet sätt o. d.; vara fullkomligt övertygad om ngt, vara tvärsäker på ngt, (kunna) svärja på ngt; bestämma sig för, sätta sig för (att göra ngt). Asteropherus 39 (1609). Swor Er. Wijkman och gaf sigh den och den, at han aldrigh hahr sedt Wallij oration. ConsAcAboP 2: 148 (1659). Att Brunkeberg är starkt, det kunna de ge sig Sjutusand på. Thorild 4: 91 (1793). De hade tydligen gifvit sig katten på att nå fram före mörkret. Hedin Transhim. 2: 144 (1909). Jag har gett mig fanken på, att när vi skulle köpa kon, så skulle vi köpa en som mjölkade två kannor i målet minst. Sjödin StHjärt. 167 (1911). — särsk. elliptiskt (o. eufemistiskt) i uttr. ge sig på ngt, ge sig fan på o. d. Landsm. 1: 611 (1881). Ingen enda af arbetarne tål honom. De ge sig på att han skall derifrån. Benedictsson Ber. 34 (1886). Marta .. det här har väl kostat vådligt med pängar? Ernst. Ja, det kan du ge dig på. Edgren Lyck. 212 (1887).
2) giva vika, giva tappt, giva med sig, avstå från att fortsätta (med sina försök l. med sitt motstånd o. d.), falla till föga. ConsAcAboP 3: 175 (1666). Han (har) reda giffvet sigh i mångh stycken. VDAkt. 1689, nr 637. De yngre Råds-herrarne, hvilka alle voro för Sturen, grepo sig med sådant alfvar an, at de andre änteligen måste gifva sig. Celsius G1 1: 12 (1746). Har en katt väl fått reda på t. ex. en rapphönskull, gifver han sig icke så länge något finnes att taga. Bergström HbJagtv. 44 (1872). Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill. Lagerlöf Liljecr. 21 (1911). Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåfvo vi oss för det. Engström Kryss. 33 (1912). — särsk. (†) i uttr. giva sig vid ngt (jfr 3), finna sig i ngt. Men hennes (dvs. dygdens) lilla flock må gifva sig dervid, / At han så minskad blir. Nordenflycht QT 1746—47, s. 110.
3) (falla till föga för o.) giva uttryck åt skräck l. smärta o. d.; numera bl. (vard.): jämra sig, klaga; stöna; förr äv. allmännare: gripas av förfäran, förfäras, förskräckas, bäva, darra, våndas; förr äv. i överförd anv. med saksubj. Giva sig för, äv. över, förr äv. åt l. (vanl.) vid (ngt), förr äv. enbart giva sig vid, förfäras osv. resp. jämra sig osv. Ytermera nær wij sage eder scrifwelse Tiil wor Naaduge herre gofwe wij oss wit then smælige titel bade wtan bref Oc innan. GR 1: 161 (1523). Himmelens stodhar skelffua och giffua sigh för hans nepst. Job 26: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: gripas av förfäran). Fruchter idher intet, när menniskionar försmädha idher, och giffuer idher icke när the förhädha idher. Jes. 51: 7 (Bib. 1541). En stoor almoghe folgde honom med, som gräte och goffue sigh Swåra. Ps. 1572, Andel. wijs. s. B 5 a. Slå skarpare til, han geer sigh weedh. Brasck Apg. C 3 a (1648). Konungen gaf sig intet stort thär åth. Peringskiöld Hkr. 2: 118 (1697). Konungen gaf sig mycket vid sitt sår. Fryxell Ber. 1: 119 (1823). (Vi) höra .. ofta den sjuke under högljudd jämmer ge sig över magplågor. Gadelius Själsl. 3: 36 (1922).
4) om konkret föremål: giva vika (för tryck, stöt o. d.), icke hålla stånd, vackla, låta rubba sig, rubbas; töja sig; bukta sig; slå sig; sätta sig; lossna (i fogarna), brista; äv.: låta forma sig (efter ngt). Iorden bäffuadhe och skalff, himmelens grundwalar haffua sigh rördt och giffuit sigh, tå han war wreedh. 2Sam. 22: 8 (Bib. 1541). Dock bör Väggarne som något gifvet sig rättas. VDAkt. 1730, Syneprot. F III 7. Jag .. använde en ännu större hetta, så att glaset hade gifvit sig efter alla ojemnheter på det omgifvande röret. VetAH 1819, s. 255. (Han) tryckte på dörren, men den ville ej gifva sig. Almqvist DrJ 144 (1834). Marken gaf sig för hans fötter. Blanche Våln. 215 (1847). På förkant af rodertrumman hade däcket gifvit sig, så att drefvet tuggat ur och nåten öppnats. SDS 1916, nr 295, s. 6.
5) (i sht vard.) om kraft l. känsla, sjukdom, vrede, sorg, anfall o. d. l. om storm, köld, oväder o. d.: avtaga (i häftighet l. styrka), bliva lindrigare, gå tillbaka, upphöra, gå över, giva med sig (se d. o. 2 b); äv. opers., äv. (föga br.) i uttr. det ger sig med ngt, ngt går över osv. Serenius Zz 2 b (1734). Kölden giver sig. Schultze Ordb. 1505 (c. 1755). Det gaf sig ej med Julies missnöje. Bremer FamH 2: 147 (1831). Hufvudvärken ger sej nog. Blanche Våln. 631 (1847). ”Hon är blyg”, tänkte han, ”men det ger sig nog med tiden”. Lönnberg Skogsb. 88 (1881). Förlamningen .. gav sig ej. Sjödin StHjärt. 33 (1911).
7) (numera i sht vard.) inlåta sig (i ngt), börja med (ngt), inträda (i äktenskap, tjänst l. lära o. d.). Giva sig i (sam)tal (med ngn), i äktenskap, slagsmål, strid, giva sig i leken (se LEK), i sällskap, slang, förbund (med ngn), i kast, i håll, i färd (se FÄRD 3 a), i lag med (ngn l. ngt), giva sig i fara, utsätta sig för fara, förr äv. giva sig i ngns vänskap, giva sig ombord med ngn (se BORD, sbst.1 4 a α γ'). Han gav sig i skomakarlära. Gifwa sich j en kamp mz diefwlen. OPetri MenFall F 2 a (1526). Then som gerna giffuer sigh vthi fara, han förgåås ther vthinnan. Syr. 3: 26 (Bib. 1541). Hwar han någen tijdh worde sigh giffuandes i hans tienest. Svart G1 43 (1561). Åtskillige Borgare ifrån Stockholm .. gåfvo sig .. uti hans (dvs. G. I:s) vänskap. Celsius G1 1: 94 (1746). Träffades en gubbe eller gumma, kunde konungen (dvs. K. XII) ge sig i språk med dem. VL 1902, nr 37, s. 2. — särsk.
a) (numera mindre br.) i förb. med inf. med (förr äv. utan) att: ge sig till att, inlåta sig på att, börja (göra ngt), taga sig för att; äv.: tillåta sig att, understå sig att (göra ngt). (Han) har geett seig att le däråt. Ekeblad Bref 1: 389 (1655; rättat efter hskr.). Vij (kommo) till en by .. gifvandes oss leta efter våra hästar. HFinlÖ 1: 418 (1730). Jag gaf mig at tala om gumsar och får. Dalin Vitt. 3: 154 (c. 1745). Den gode herrn, som ger sig att utan vederbörligt begifvande publicera privata bref. Runeberg ESkr. 1: 190 (c. 1836). Inte kan man ge sig att genera en sådan pamp som han med den sumpelunsan! Högberg Frib. 307 (1910).
α) (†) inlåta sig på (ngt), börja med (ngt). Sedhen .. (konung Kristiern) med örlig ey kwnne fremia sin vilia .. gaff han segh till dagtingan. GR 1: 27 (1521). O menniskia hoo äst tu som will geffua tigh till tretto medh gudh? Rom. 9: 20 (NT 1526). Då jag kom til Köpenhamn igen gaf jag mig til Handel i Compagnie med en god vän. TörngrenMål. 256 (1802).
β) (övergå till att) bliva (ngt), taga anställning ss. (ngt); förr äv.: åtaga sig att bliva (ngt). Giva sig till soldat. Erich dawidsson i Sångell gaff sigh till Målzman vthi ens annars saak. ÅngermDomb. 1647, s. 21. Sedan Apollo således sin glantz och strålar beröfvad var, blef han tvungen at gifva sig til Herde. Ehrenadler Tel. 62 (1723). Ni är ung, Ni har et vackert utseende; Ni kan altså gifva Er til Opera-sångare, om Ni har röst. SP 1778, s. 11. ”Törnqvist har gett sig till baptist nu då?” Högberg Utböl. 1: 69 (1912).
8) (numera bl. vard.) i lokal bet.: begiva sig (se BEGIVA II 7), förfoga sig, gå l. fara l. färdas (ngnstädes hän). Athe strax giffwa sig hiith. GR 1: 108 (1523). Jag (skall) mett furste ypitt vatn, giffua mig sielff til eders nåde. BtFinlH 3: 111 (1540). Pojken lullade .. ihop sitt fä, och gaf sig emot hemmet. SvFolks. 98 (1844). Hon kunde ge sig till Sundeby på ett par dar när som helst. Hedenstierna Svenssons 99 (1903). — särsk. med mindre starkt utpräglad lokal bet., i vissa uttr., för att beteckna inträdandet av en rörelse l. en förflyttning; jfr BEGIVA II 8. Giva sig på flykten, taga till flykten. Giva sig till sjöss, eg.: begiva sig ut på sjön l. havet; ofta: bliva sjöman. Giva sig på väg (förr äv. på vägen). Giva sig till skogs. Giva sig till teatern, gå in vid teatern (ss. skådespelare). OPetri 2: 270 (1528). Huru tu (Gud) j all rwm mechtigh äst til at hielpa, thz man än gåffue sigh til siös vthan skep. Vish. 14: 4 (Bib. 1541). Jag skall själf ge mig på spaning. Hillman SpNov. 15 (1896). Den unge Don Francisco ger sig till sjös och förtjenar oerhörda summor på slafhandel vid Guineakusten. PT 1899, nr 75 A, s. 3. (†) i uttr. giva sig närmare till ngt, närma sig till ngt. Att I ville giffve eder någett nährmere till rättvijsen. GR 27: 170 (1557).
9) visa sig, framträda.
a) om person; eg.: utlämna sig l. sitt innersta (jfr 1); framställa sig själv till beskådande o. d., öppna sig (för ngn), visa sig (sådan man är); förr äv. i uttr. giva sig öppen (för ngn). (Arcimboldus) ger sig för honom (dvs. Sten Sture) aldeles öpen, förrådandes alla de hemligheter som uti Danmark blifvit honom förtrodde. Celsius G1 1: 37 (1746). I de öfriga af sina skrifter gifver .. (Dante) sig blott delvis; här (dvs. i Commedia divina) hel och hållen. Böttiger i SAH 39: 239 (1864). Inom Akademiska föreningen samlade sig .. omkring .. (Lysander) en krets af ungdom; .. han gaf sig här utan förbehåll sådan han var. Weibull LundLundag. 235 (1891). Då vi väl märka, att författaren i dessa brev verkligen ger sig själv. RedLundAllmLärov. 1909—10, s. III. — särsk. i uttr. giva sig till känna, se KÄNNA; giva sig kunnig, se KUNNIG.
b) med saksubj.: visa sig, yppa sig, erbjuda sig, framställa sig, framkomma, framgå (ur l. av ngt); äv. opers.; äv. i p. pf. i uttr. vid givet tillfälle o. d. (jfr I 5). Tillfället ger sig. Det ger sig (av sig) själv, det kommer av sig själv, äv.: det är självklart. Atj tænkia her tiil i tidt ok tima mædan tiilfelleth seg saa gefwer ath betagha thenne store fara. GR 1: 53 (1523). Så snartt sig någen lägenhett giffver skall jag schrijffua dig till. AOxenstierna 2: 121 (1612). Hr Ahnfelt har (som översättare) icke besvärat sig med att uppsöka svenska ord, der de icke genast gifvit sig sjelfva. Claëson 2: 36 (1857). Dervid gåfvo sig två alternativer. Klockhoff ESkr. 304 (1864). Öfriga regler .. torde gifva sig själfva ur min beskrifning. NordT 1894, s. 625. Tänk icke på hvad du skall säga; det ger sig själft. Strindberg Kamm. 1: 47 (1907). — särsk.
α) (vard., i sht i södra Sv.) opers.: det visar sig, det kommer att visa sig, det får man se, det får framtiden utvisa; ofta med bibet. av att man är oviss om hur det kommer att gå, att man tvivlar på en lycklig utgång o. d. Kan du komma i morgon? Ja, det ger sig, det. Drängen säger ney, Gudh weet huru det ähr, det giffwer sigh fuller å nästa tingh. VDAkt. 1676, nr 303. ”Det ger sig i ändan!” — sa' repslagarn. Schultz Ordstäf 5 (c. 1865). Nu ger det sig om man blir i stånd att skaffa ihop en liten priffe. Wieselgren ÖBord 129 (1882). Dit går de nock bra, men hur de går hem i kväll, det ger sig. Larsson Hemmab. 158 (1916).
β) (vard., i sht i södra Sv.) opers.: det blir klart, det ordnar sig, det blir (nog) bra. Thet lärer fuller gifwa sigh, när man weet hwad man will bewillia och huru man thet will erläggia. RARP 6: 72 (1657). Mont-Louis FrSpr. 183 (1739). Min mening är, at begynna med Brölloppet, det andra ger sig väl efter handen. Knöppel Blindeb. 12 (1746). ”Jag är ledsen för Lissan.” .. ”Åh, det ger sig nog!” tröstade Ek. Hedberg Torpa 50 (1888).
γ) (†) övergående i bet.: utveckla sig. Thet vore bäst att föllja saken, som hon hafver giffvit sig. RP 8: 205 (1640).
III. dep.
1) (företrädesvis i högre stil) finnas, förekomma; ofta opers. i förb. det gives (förr äv. det givas, då det logiska subjektet står i pl.). Säger them wara dödh aff soot, / Therföre giffz slätt ingen boot. Messenius Blanck. 28 (1614). Alla de rara örter jag för sedt och fägnat mig af, gofvos här såsom uti mignateur. Linné Skr. 5: 107 (1732). Det gifvas medel att förvara vårt sinne mot tvifvelsmålen. Lehnberg Pred. 1: 21 (c. 1800). Det gifves ingen Biskopsstol i verlden, som jag ville köpa med en skugga på mitt namn. Tegnér (WB) 4: 334 (1823). En faddare älskare har väl aldrig gifvits än jag under denna stund. De Geer Minn. 1: 98 (1847, 1892). Liksom det intet tyngre ges än att .. (osv.), så (osv.). Lagerlöf Troll 2: 101 (1921).
Anm. till 1. I ä. tid förekommer ngn gg [efter t. es giebt] uttr. det giver, det finnes. I America gifwer dhet ock dylijka stoora Trään. RelCur. 197 (1682).
2) (†) motsv. II 1: överlämna sig (i ngns våld); i uttr. givas ngn i våld. Hon .. wille intet gifwas Starkoter i wåld. Verelius Herv. 2 (1672).
3) (†) = II 3; särsk. i uttr. givas vid ngt, äv. abs. givas vid. Sool, måne och stiernor skola giffuas ther widh och bliffua bäffuande. OPetri 2Post. 3 b (1530). (De spetälskas) anseende (var) så gräselighit, at ingen menniskia kunde retteliga see ther vppå, med mindre hon iw moste giffuas widh och förfäras. LPetri 2Post. 232 b (1555). (När de) Sågo .. Vännen, / .. vara .. död, fast illa the gofves. SColumbus Vitt. 146 (1667). JLang (1714) hos Isogæus Segersk. Dedik.
4) (†) = II 4. Men när hon vist sig liten tid, / Begynte hon tilbaka längta: / Dess späda själ så häftigt trängta, / At lilla hyddan gafs dervid. Nordenflycht QT 1746—47, s. 94.
Särskilda förbindelser.
1) (†) till I 1: räcka fram (ngt till ngn). (Figur) 63. Wijsar huru karn geer an biuten af Cabel Garnet för honom som sarfar. Rålamb 10: 52 (1691).
2) (†; se dock a slutet, b, d, e) till I 9: angiva (se d. o. 1), meddela; giva till känna; upplysa om. Vår lilla dotter är något opasslig, dock ger hon intet mycket an'et. Ekeblad Bref 2: 403 (1663). särsk.
a) (för ordningens l. kontrollens skull) anmäla (ngt l. ngn hos vederbörande myndighet o. d.); särsk. i fråga om anmälan hos tull- l. hamnmyndigheter; jfr ANGIVA 1 a. Nåkutt öll, som han hade jnnförtt och jcke giffuett thett ahnn för tollaren. TbLödöse 1 (1586). Linné Skr. 5: 81 (1732). särsk. (numera i sht jur.) refl.: anmäla sig (hos ngn), giva sig till känna (för ngn). Skråordn. 285 (1602). Utländsk man, som kiöpenskap drifva vil, skal gifva sig an hos Borgmästare och Råd. HB 5: 1 (Lag 1734). Allbo Häradsrätt kallar .. (N. N.) att inom natt och år .. hos Rätten .. gifva sig an. PT 1898, nr 249, s. 4.
b) (numera nästan bl. jur.) i fientligt syfte l. för att befordra till straff l. rättelse l. ersättning o. d. anmäla l. röja (ngn l. ngt för vederbörande myndighet l. för fienden o. d.), rapportera; med obj. betecknande antingen person (brottsling o. d.) l. brott, förseelse o. d. l. rättssak, mål o. d.; jfr ANGIVA 1 b. Rudbeckius KonReg. 13 (1614). Gifver man någon an in för Rätten. MB 60: 1 (Lag 1734). (Arendt Persson) hade fåt den så länge eftersökte Christjerns fånge uti sit hus, och tänkte ofördröjeligen, at gifva honom an hos Konungens folk. Celsius G1 1: 83 (1746). Aflidne .. (N. N:s) okände borgenärer kallas att .. gifva sina fordringar hos Rådhusrätten .. an. PT 1898, nr 263, s. 4.
c) påstå l. uppgiva (ngt för ngn); utgiva (ngn l. ngt för att vara ngn l. ngt); ofta refl.: utgiva sig (för ngn l. ngt) osv.; jfr ANGIVA 1 c. Messenius Swanhuita 32 (1613). Böckman gav an, att lesten (råg) kostade 25 rixdal:r och eij mera. OxBr. 11: 572 (1629). (Daljunkaren) gaf sig .. an uti Rådet (i Rostock), för en Son af Svenske Riks-Föreståndaren Sten Sture. Celsius G1 1: 370 (1746). FörordnLurendr. 1799, s. C 2 a.
d) (numera bl. tillf. i vers) med saksubj.: utvisa, antyda, röja; förr äv. i förb. med prep. om; jfr ANGIVA 1 d. (Byggnadens) flyglar .. gifva an om något förnämt. Linnerhielm 1Bref 1: 11 (1787, 1797). De talte lågt och länge. Ljudet blott / Gaf an den rigtning deras samtal fått. CVAStrandberg 3: 194 (1869). jfr (†) refl. med saksubj.: visa sig. Däremot gaf det .. så mycket .. berömda Väsby sig icke så an, som jag väntat. Linnerhielm 1Bref 1: 3 (1787, 1797).
e) (ngt vard., mindre br.) i uttr. ge an tonen, angiva tonen; bildl.; jfr ANGIVA 1 e α slutet. Det är ungarna, som ge an tonen, det är de, som säga hvad som passar och inte passar. Hedenstierna FruW 216 (1890).
3) (†) mus. till I 11 d; om orgelstämma l. orgelpipa: giva ljud ifrån sig, ljuda; jfr ANGIVA 2. Då Wadell skulle stämma orgorne .., blef han varse, at Basun stämman icke gaf an. VDAkt. 1778, nr 432. Knecht HbOrgsp. 109 (1825). —
GIVA AV10 4. [fsv. giva af, efterskänka] till I 6: efterskänka, slå av; jfr GIVA, v. I 6 f, o. AVGIVA 7; numera bl. (mindre br.) bildl. i uttr. ge av på ngt, (låta) pruta av på ngt. Will hon nu betala will han gifua aff 12 dlr. VRP 1652, s. 702. Ge af på sin öfvertygelse. PT 1910, nr 122 A, s. 2. jfr AVGIVA. —
GIVA AV SIG. (†) till I 11.
1) giva, avkasta, ränta av sig. Hyran som Huusset af sigh Åhrligen gifwa kan. BoupptSthm 5/12 1674. I synnerheet gifwa Silfwergrufworne vthi Potosi i Peru ännu en otrooligh myckenheet Silfwer aff sigh. Brask Pufendorf Hist. 80 (1680). Schrevelius CivR 2: 502 (1847).
2) giva upphov till, förorsaka. Then ängslan och bitterheet thetta Sorgefall aff sigh giffwer. Svart Ähr. 42 (1560). FörarbSvLag 3: 235 (1715). —
GIVA BORT10 4. [fsv. giva bort] till I 4: skänka bort. GR 1: 47 (1523). En slösig Giäck, gieer bort både Kappa och Säck. Grubb 188 (1665). jfr BORTGIVA.
1) efterskänka, avstå från (kravet på), icke utkräva (fordran, rättighet, hämnd o. d.); förr äv. med indir. personobj.; äv. i uttr. giva efter på, förr äv. av (ngt), (låta) pruta av på (rang l. heder l. värdighet o. d.); jfr EFTERGIVA 1. RA 1: 321 (1543). Skole fursterne .. icke heller gifve bönder eller annet ofrelst folk någet af skatten effter til evärdelige äge. Därs. 2: 14 (1561). (Den äkta mannen) skulle (enl. Est. 1: 22) intet lempa sig effter sin fremmanda hustrus tungomål: thet wore gifwa effter af sin heder, och så småningom mista husbonda weldet. Swedberg Schibb. 210 (1716). Vi kunna ej giva efter ngt på våra fordringar. Auerbach (1908).
2) (numera föga br.) förlåta, tillgiva (ngt); äv. (numera knappast br.) med indir. personobj.; jfr EFTERGIVA 2. Hoffmann Förnöjs. 250 (1752). När Gud har gifvit henne (dvs. människan) synden efter. Schartau Und. 54 (1799).
a) med personl. (l. därmed jämförligt) subj.: giva vika (för ngn l. ngt), giva med sig, foga sig, upphöra att göra motstånd. Giva efter för ngns vilja l. böner, för påtryckningar. Schroderus Comenius 884 (1639). RP 8: 199 (1640). Du måste .. / Ge efter för din far, och vörda hans beslut. Remmer Tart. 29 (1820). Du får inte ge efter så här för din häftighet. Hallström El. 253 (1906). särsk. (†) med sak- l. personobj. (l. bådadera): giva vika i l. med avs. på (ngt) l. för (ngn), falla undan för (ngn). AOxenstierna 2: 698 (1624). Om thet wore möijeligit, at the gofwo osz alla andra Artiklarna effter. Schroderus Os. III. 1: 186 (1635). Föräldrarne giffwa barnen mycket effter, (see myckit genon fingren medh them.). Schroderus Comenius 612 (1639). Serenius (1741).
b) om kraft, känsla o. d.: giva vika, avtaga, bliva svagare; jfr EFTERGIVA 3 b. Kölden gifwer något effter. Werve Alm. 1647, s. 27. Hos många af dessa patienter gaf hostan efter på mellantiden, men upphörde dock icke alldeles. Löwegren Hippokr. 1: 410 (1909).
c) om konkret föremål: giva vika (för tryck, stöt o. d.), icke hålla stånd, låta rubba sig, ändra form; töja sig; lossna, brista; jfr EFTERGIVA 3 c. Hiärne 2Anl. 365 (1706). Marken (i skogen) är mjuk och ger efter för stegen. Rosenius Naturst. 33 (1897). Heidenstam Svensk. 1: 235 (1908).
4) (†) tillåta, medgiva, samtycka till (ngt); äv. bildl.; jfr EFTERGIVA 4. RP 8: 168 (1640). Nu (då jag är gammal) gifva vähl åhren icke mehra efter att återvinna dett, som iniqua fata mig beröfvat hafva. APaulinus (1730) i UrFinlH 270.
5) (†) erkänna, medgiva (att ngt förhåller sig så l. så); äv. med indir. obj.: giva (ngn) rätt i (att ngt förhåller sig så l. så); jfr EFTERGIVA 5. GR 24: 372 (1554). Iag förhoppes likwäl han ger mig gärne effter, Swerige hafwer någen meer Preeminens (än Finland). UrkFinlÖ II. 1: 87 (c. 1595). Man (måste) jw thet bekenna och gifwe efter, at (osv.). Carl IX Swar C 4 a (1606). Dijkman AntEccl. 86 (1703).
6) (erkänna sig) vara (ngn) underlägsen (i ngt), vara sämre l. mindre än l. stå tillbaka för (ngn l. ngt); med person- l. saksubj.; nästan bl. i nekande sats; jfr EFTERGIVA 6. (Han) War wäl förfaren vthi the Latiniske, Grekiske och Hebreiske Språåken, .. at han medh Disputerande gaff ingen effter. Schroderus Os. III. 2: 329 (1635). En Vesteråsare behöfver inte ge en Stockholmare efter. Blanche Stockh. 33 (1847). En fanatism, som icke gifver dominikanermunkens efter. Thyrén SvPol. 41 (1911).
7) släppa efter; numera bl. (i fackspr.) med avs. på tygel l. töm; jfr EFTERGIVA 7, ävensom GIVA, v. I 6 e. En oförfaren Skeppare, som .. icke wet hwad Segel han skal intaga, hwad Tååg han skal gifwa effter. Hoorn Jordg. 1: Fört. 3 (1697). (Ryttaren) ger efter tyglarna i skolsprången. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 113 (1836). RidI 1914, s. 134. särsk. (†) i uttr. giva ngn l. ngt tömmen efter o. d., giva ngn l. ngt lösa tyglar; äv. bildl. Så snart denne Förståndsens Appetit gifwer den sinnerlige Begärelsen Tömen effter. Fernander Theatr. 60 (1695). Hypomachus .. gaf sine af svett rökande Hästar tömorne effter. Ehrenadler Tel. 188 (1723).
GIVA EMELLAN10 032. till I 3: giva ss. mellangift vid byte o. d., betala emellan. VRP 1611, s. 245. (Jag) bytte bort den lilla jordedelen i Kränckebo, för ett bättre bruk i Sunnerwrå, och gaf emillan 89 dlr. Smt. VDAkt. 1722, nr 401. Runeberg 1: 121 (1832). bildl. Att första Sången (av Fritiofs saga) skulle vara så mycket svagare än de andra, var mig .. oväntadt. Jag tycker der är ingenting att ge emellan på den och de öfriga. Tegnér (WB) 5: 445 (1825). —
1) (numera föga br.) till I 1: lämna fram (ngt), räcka fram; jfr FRAMGIVA 1. HTSkån. 1: 223 (i handl. fr. 1659). (De tvingades) at gifva fram alla sina penningar. Loenbom Stenbock 2: 152 (1758). (Budet) Gaf fram ett bref. Hagberg Shaksp. 11: 60 (1851). Auerbach (1908). särsk.
a) (numera knappast br.) med avs. på mat l. dryck o. d.: ställa l. sätta fram, servera. KKD 6: 61 (1708). Smör gafs ganska sällan fram. Kalm Resa 3: 402 (1761). Jag .. bad värdinnan .. gifva fram af sitt bästa vin. Ekmanson Sterne 2: 175 (1791).
2) (†) till I 1: utgiva, publicera; jfr FRAMGIVA 2. När the gåfwo fram sina arbeten i skrifwarekonsten. Swedberg Schibb. f 2 a (1716).
3) (†) till I 11: frambringa, alstra; jfr FRAMGIVA 3. En Ört hon giör osz glad, gjr fram hwad wj behaga. Warnmark Epigr. H 3 a (1688). Om jag lyran återtager, / Ger hon inga toner fram. JGOxenstierna 2: 243 (1786, 1806). Därs. 64 (1796, 1806). —
GIVA FÖR. (†)
1) till I 1 d: lägga för (ngn ngt), giva (ngn ngt); jfr GIVA FÖRE 1. Om dhe icke willia gifwa för mina hästar een Låck Höö. VDAkt. 1684, nr 107.
2) till I 9: påstå, föregiva; jfr GIVA FÖRE 4 a. (Det) gafs och för, han (dvs. storvesiren Numan Kuprili) wåre obeqwäm till regeringen. KKD 5: 137 (1710).
1) (†) till I 1 d: lägga (ngt) för (ngn); giva (ngn ngt); äv. utan indir. obj.: lägga för. (De) siuda Kornet och gifwa them (dvs. svinen) thet kalt före. IErici Colerus 2: 226 (c. 1645). När det (dvs. oxköttssalaten) gifves före vid bordet. Warg 59 (1755). Schulthess (1885; med hänv. till lägga före).
2) (föga br.) spelt. o. sport. till I 6, 7 f: giva (ngn) försprång l. fördelar. När det gifves före i spelet, d. v. s. när den starkare spelaren ger den svagare försprång eller anser sig hafva gjort 2, 3, 4 eller flera fel, hvilka sålunda räknas den andre tillgodo. Lindskog Spelb. 314 (1847; i biljardspel). (Sv.) giva ngn 10 steg före (t.) einem 10 Schritte vorgeben. Auerbach (1908).
3) (†) till I 9: meddela (ngn ngt); upplysa om, tillkännagiva; framlägga; framföra l. framställa (förslag, klagomål o. d.); framhålla (ngt) för (ngn); jfr FÖREGIVA, v.1 2. GR 2: 29 (1525). Därs. 8: 160 (1532). The Danske commissarier .. gofue thett förslag före, att (osv.). SvTr. V. 1: 113 (1601). Hwadh fördöllias skal, thet gifwer .. (den försiktige) icke offentlighen före (publicerar thet icke). Schroderus Comenius 810 (1639).
4) till I 9; i fråga om uppgivande av ngt ovisst l. tvivelaktigt l. oriktigt: föregiva (se d. o. 3).
a) (numera föga br.) uppgiva; angiva ss. (svep)skäl; förr äv. med indir. personobj.: påstå (ngt) för (ngn), söka inbilla (ngn ngt); jfr FÖREGIVA, v.1 3 a. Han haffwer ecke föractat mich som j gåffwe mich före. OPetri MenFall M 2 a (1526). Han gaff före at han war siwk. Dens. Kr. 280 (c. 1540). Berndtson (1880).
b) (†) med avs. på skäl, argument o. d.: angiva, uppgiva; jfr FÖREGIVA, v.1 3 b. GR 24: 415 (1554). Han hafwer gifwit det argumentet före .. att (osv.). HärnösDP 1661, s. 52.
5) (†) till I 9: förelägga (ngn ngt), ålägga, föreskriva (ngn ngt); jfr FÖREGIVA, v.1 4. När någhor begierar syndernes förlåtelse, så giffua .. (de påviska) honom icke thet före, at han skal höra Gudz ord, gå til Sacramentet, och komma sijn Döpelse ihogh. LPetri 1Post. C 6 b (1555). Messenius Disa 19 (1611).
GIVA HIT10 4. (numera i sht vard.) till I 1: lämna hit, räcka hit, ”langa” hit; nästan bl. i sats som innehåller en uppmaning o. d. Gif hijt (war snar) din Boga. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Lidforss Balaguer 16 (1894). —
GIVA HÄDAN. (†) till I 6: släppa ifrån sig (ngt), övergiva. Atuj jcke wele så slätt giffwe samme sak heden, vtan haffwe befaled her Måns Johansson, att han skall skicke sine karler tijt vp. GR 15: 439 (1543). —
GIVA HÄN10 4. (numera knappast br.) till I 6: utlämna; offra. Spegel GW 226 (1685). Att fängzlig gifwan hän i Cæsars Wåld och Händer. ÖB 78 (c. 1712). Om någon fritt ger hän sitt lif för ditt, / då skall du lefva länge. Hallström Legenddr. 12 (1908). —
GIVA HÄR. (†) till I 1; i imper. giv här, giv hit, lämna hit! Hör du, war snar, gif stolen här! Asteropherus 20 (1609). —
GIVA I l. UTI. (†) till I 2: hälla i; äv. med indir. personobj.: hälla i (ngt) åt (ngn). Gjäst gifves uti (dvs. i ”mäskningen”). Brauner Bosk. Bih. 10 (1756). Giv honom i en sup. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 309.
GIVA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0.
1) (numera föga br.; se dock a) till I 1, 6: lämna ifrån sig (ngt som man äger l. innehar), utlämna, avlämna, leverera. RA 1: 270 (1540). Fursten ville .. ingen qvitance giffva från sigh. OxBr. 8: 514 (1645). Ranck gaf glaset ifrån sig. Nordberg C12 1: 62 (1740). Sundén (1885). särsk.
a) (fullt br.) med avs. på ngt som ngn l. ngt har inom sig l. som utgör en beståndsdel av ngt: släppa ifrån sig, släppa fram; avgiva; avsöndra; särsk. med avs. på exkrementer o. d. l. i fråga om uppkastning o. d. Iorden skal giffua jfrå sigh the dödha. Jes. 26: 19 (Bib. 1541). (Då) wille icke Pennan gifwa Bleck ifrån sigh. Schroderus Os. 1: 478 (1635). Giva ifrån sig maten. Auerbach (1908).
b) med avs. på makt, rättighet o. d., förr äv. ämbete o. d.: lämna ifrån sig, avstå från. (Han) Öfvergaf .. altsaman och gaf Prostämbetet från sigh. Bureus Suml. 65 (c. 1600). Den som har ett privilegium ger det icke gärna från sig. Rydberg Vap. 144 (1891).
2) till I 9; med avs. på muntligt l. skriftligt meddelande: meddela, lämna; yttra; avgiva; utfärda; numera bl. skämts. med anslutning till 1 a. The hadske ord han gaff från seg. GR 6: 167 (1529). At .. (han) ei vill gifva annat svar ifrån sig. VDAkt. 1779, nr 477. Kan han ett par rader ur läroboken utantill, så ger han ifrån sig dem med en förnöjd brådska. Dahlbäck Åbergson 13 (1914).
3) (†) till I 10; med avs. på föredöme: giva. GR 6: 305 (1529). Wij .. giffue ond Exempel jfrå oss, mz swäriande .. och andra odygder. LPetri 1Post. I 1 b (1555). VDAkt. 1653, nr 289.
4) († utom i a) till I 11: frambringa, alstra, producera; avkasta. Amer. 14 (1675). Trägårdar, som gifwa ifrå sig stor ymnoghet af äplen. Swedberg Amer. 51 (i handl. fr. 1714). Ängen .. gier .. ganska litet hö från sig. VDAkt. 1736, F III 7. särsk.
a) (fullt br.) med avs. på ljud, ljus, lukt, hetta, rök o. d.: frambringa, alstra, sprida, utsända. En pipa, eller en harpa .. giffua åtskilikelighit liwdh j frå sigh. 1Kor. 14: 7 (NT 1526). Lavan .. brinner här och där såsom i en masugn, och gifver ifrån sig en förskräckelig hetta. Björnståhl Resa 1: 242 (1771). (Påfågeln) ger ifrån sig ett lågt mullrande läte. SöndN 1866, nr 49, s. 2.
b) med avs. på åsyn, utsikt o. d.: giva, erbjuda; jfr GIVA, v. I 11 f δ. Om sommertijdh så giffwa .. (träden) itt vackert anseende iffrån sigh. Bolinus Dagb. 28 (1667). Widekindi KrijgH 210 (1671).
c) giva upphov l. anledning till (ngt, t. ex. misstanke, förargelse o. d.). Någen .. then ther medt ord, tall eller gerning någen mistanke eller argwon .. i frå sig gifver. RA 1: 276 (1540). Therutinnan har han oförsvarl(ige)n handlat och gifvit ifrån sig stor förargelse. VDAkt. 1737, nr 1 (1735).
GIVA IGEN10 04.
1) till I 1 o. 4: giva (ngn ngt) tillbaka, återlämna. GR 1: 94 (1523). Gifwa igen thet som köpt är. Linc. (1640). Ljuslockig Balder vredgas än, / den bleke Gud. / Han tog, blott han kan ge igen / mitt hjertas brud. Tegnér (WB) 5: 144 (1822).
2) (numera mindre br.) till I 3: giva (ngn ngt) ss. betalning l. vedergällning. It nyt trähuss gaff for:ne Henric for:ne Lasse Person i ghen .. for for:de stenhuss. OPetri Tb. 6 (1524). För een Aln (rödt fris) gofwe the een wacker Koo igien. Kiöping Resa 17 (1667). Cavallin (1875).
3) till I 7 o. 9; i fråga om bemötande l. behandling i ord l. gärning: återgälda (slag, ord, vänlighet l. ovänlighet o. d.). Giffuer icke ond ord igen. LPetri 3Post. 149 a (1555). Anders, han var nog starkare han, / men Pelle gaf alltid igen med ränta. Melin Dikt. 2: 154 (1904).
4) (i högre stil) till I 10: återgiva, återspegla, avbilda; återkasta (ett ljud o. d.) i form av eko. De åldriga bergen / Gåfvo hans stämma igen. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). Små väna dyningar gifva igen en mattljus himmels mattvioletta skystrimmor. Rosenius Himmelstr. 141 (1900, 1903).
5) (†) till I 10 c, d; i fråga om översättning till annat språk: återgiva. The .. vertera på Svenska ett stycke af then Auctore Latino the läsa och gifva thet igen på Latin. Skolordn. 1724, s. 16.
1) till I 1: lämna in, leverera in; numera bl. (i sht jur.) i fråga om inlämnande av skrivelse, dokument o. d. till myndighet o. d.: ingiva. P(er) Annderss(o)nn hade slagitt söndir tillförenne en kanna i kiellerrenn och kiöptte så thenne kanna jgienn och gaff ther jnn. TbLödöse 199 (1590). Adelen (måste) sielff giffua deres jordelängder in. OxBr. 3: 67 (1623). Schulthess (1885). I målet mot grefve Bielke hade grefvinnan Juliana .. gifvit in nio suppliker till konungen. Tegnér SvBild. 286 (1896). särsk.
a) (†) insätta (sin dotter o. d.) i kloster. Konung Magnus (instiftade) Sancte Clare closter påå Nörramalm, och gaff ther in sina dotter jungfru Rikitza. OPetri Kr. 93 (c. 1540). Messenius Blanck. 60 (1614).
b) (†) i uttr. giva ngt in på ngn, rikta en anklagelse mot l. en uppmaning till ngn o. d. RA 1: 197 (1533). Sam(m)a dagh var Kirstin Lars dotter till förhör, huilken fadere(n) haffuer varit till thett barn, hun haffuer fått; tå haff(uer) hun giffuet saken in på en dansk man, widh nampn Dirick Jansson. TbLödöse 562 (1620).
2) till I 1 d; med avs. på läkemedel o. d.: låta (ngn) intaga (ngt), giva. Linc. (1640; under salviatum). Ibland gaf .. (läkaren) in svettdrifvande Medel. Ehrenadler Tel. 700 (1723). Wigström Folkd. 1: 123 (1880). Auerbach (1908).
3) (†) till I 3 l. 4: lämna in (ngt) ss. gåva l. ss. betalning; betala in. En nunne udi Nådendals clöster .. hade giffvit in med sig till Nådendals clöster ett godz. Teitt Klag. 25 (1556). Den som här näst blifwer beträdh hafwa speelt, skall böta så myckit det är han geer in på spelet. ConsAcAboP 2: 433 (1663). Kyrkol. 28: 6 (1686).
4) (†) till I 4 g, om Gud: låta (ngn) komma i besittning av (ett land, en fästning o. d.). (Israeliterna) trodde .. icke Gvdh om, att han skulle wara mächtigh nogh till att gifwa them thet (dvs. Kanaan) in. Rudbeckius KonReg. 49 (1614). Gudh hafver gifvit Hennez Kongl. May:t någre skiöna land in aff Konungen i Danmarck. OxBr. 9: 661 (1645).
5) med avs. på tankar, föreställningar, upplysningar, råd o. d.: bibringa, lära l. undervisa (ngn ngt l. vad han skall säga l. göra), ingiva, inspirera, intala (ngn att göra ngt); jfr GIVA, v. I 9; numera nästan bl. (föga br.) i fråga om gudomlig ingivelse. The åldersmen gåffwo folkena jn, ath the skulle begära Barrabam, och förgöra Iesum. Mat. 27: 20 (NT 1526). Hughsualaren then helghe ande, .. han skall lära idher all ting, och giffua idher in alt thet iach idher sagt haffuer. Joh. 14: 26 (Därs.). Iagh gaff them in hwadh the tala skulle. Esra 8: 17 (Bib. 1541). Den Helige Ande har gifvit dem in till och med sjelfva orden som de skulle skrifva. Schartau Und. 3 (1799). WoH (1904; med hänv. till ingiva). särsk.
a) (†) i uttr. giva ngn in ett råd o. d., giva ngn ett råd. Giffva dem sådanne råd in, som kunne vara nyttigast. RP 3: 30 (1633). Nordenflycht QT 1744, s. 7.
b) (numera knappast br.) inbilla (ngn ngt l. att ngt förhåller sig så l. så). Sidhan haffua the .. giffuith almoghen saa in ath the schula giffua oss peninghar för waar deell. GR 3: 96 (1526). Så gaf mig näcken in den slemma dårskapen där om skedarna. Högberg Vred. 1: 23 (1906).
6) (numera bl. ngn gg i vers) med avs. på känsla o. d.: komma (ngn) att hysa (mod, tröst, kärlek o. d.), ingiva, ingjuta; jfr GIVA, v. I 11. Han kalla them kär Söner sin, / Ther medh han gaff them modh in. PolitVis. 305 (1644). Deras ättartal / når upp till Valhalls throner, det ger stolthet in. Tegnér (WB) 5: 157 (1825). Bäckström Sång. 36 (1876).
GIVA INUNDER. (†) till I 2: anbringa (ngt) inunder. Tag en Magnet .., lägg honom i en glaserat Kruka .. sätt henne i en Vngn .. giff inunder en lindrigh Eeld Natt och Dagh. Hildebrand MagiaNat. 271 (1654). —
GIVA LÖST. (†) avlossa (skott l. skjutvapen); skjuta (på ngn); jfr GIVA, v. I 11 d. När galejan kom vnder .. Herr Jöns Kurckz hwss till landz, gafz 2 stycken lööss. ConsAcAboP 1: 7 (1640). Tå gifwa the löst med böszor och Bogar på diuren. Holm NSv. 134 (1702). Celsius E14 121 (1774).
1) (företrädesvis i högre stil) till I 1 o. 4: giva (ngn ngt) att medtaga (på färden). Gif mig allenast edar Jägare med. Ågren Gell. 172 (1757). Gif mig blott med / å villsam led / den harpa jag fordom så ofta stämt. Melin Prins. 36 (1885). Ödmjukt tacka vi .. för hvad .. (universitetet) en gång i ungdomens dagar gifvit oss med på den långa färden från ynglingakransen till jubelkransen. SDS 1909, nr 143, s. 5.
2) (†) giva efter l. giva vika för (ngn), foga sig efter (ngn); jfr GIVA, v. I 6. Tå ordinarius hörde H. N. begynte förhärda sig, gaf han H. K. N. med och lofvade H. N. thet han ville så göra. HH 20: 148 (c. 1565).
3) (†) tillåta, medgiva (att ngt må göras o. d.); jfr GIVA, v. I 6 o. 7 f β. Åkalla .. (helgonen) for beskermare eller patroner jn for gudh giffuer oss scrifften icke medh. OPetri PEliæ h 1 b (1527). Efter tiden inthet gaf medh, kunde man inthet votera här om. RARP 4: 370 (1650). Horn Lefv. 131 (c. 1657).
4) (†) erkänna, medgiva (att ngt förhåller sig så l. så); äv. med indir. obj.: giva (ngn) det erkännandet (att osv.); giva (ngn) rätt i (att osv.); jfr GIVA, v. I 7 a. OPetri Tb. 45 (1525). Äär thet nw så iach gör icke huad iach will, thå giffuer iach laghen thet medh ath hon är goodh. Rom. 7: 16 (NT 1526). Wij gifwe wäl medh, Guddommen aldrigh ware vthan om Mandommen. Carl IX Swar B 4 b (1606). Jag gifwer med, effter utwärtes anseende tyckes wåra saker stå på högsta undergångztrappan. KKD 12: 439 (1712). Widegren (1788; med hänv. till medgifva). särsk. i uttr. giva ja med, erkänna, jaka till (ngt). (Hon) gaf Jaa medh at hoon och Andre truldoms meniskior schiära sigh i Ljlle fingret (osv.). ÅngermLandstingsprot. 10/9 1635, fol. 19. VDAkt. 1696, nr 531.
5) (†) till I 10: utvisa, visa. Wår egin lag vdj förste capitlet j edzörisbalken giffua och med, att then som så handler, then haffuer förbrutid edzöret. GR 14: 430 (1541). Huru ded nu vill gåå, gifuer tijdhen med. AOxenstierna 2: 50 (1612). IErici Colerus 2: 374 (c. 1645). —
GIVA MED SIG10 4 0.
1) (numera mindre br.) till I 4: dela med sig (åt ngn); förr äv. i uttr. giva ngn med sig, dela med sig åt ngn. Eneman Resa 2: 286 (1712). Han .. dricker opåmint sit glas vin; men ger ock andra med sig. Posten 1768, s. 55. Så ge vi med oss åt de fattiga. Topelius Läsn. 1: 117 (1865). Auerbach (1908).
a) med personl. (l. därmed jämförligt) subj.: giva vika (för ngn l. ngt), foga sig, göra medgivanden, upphöra att göra motstånd; jfr GIVA EFTER 3 a. Nordforss (1805). Nu blef Bernhard orolig, och började gifva med sig. Fryxell Ber. 7: 46 (1838). Forssell .. ämnade afgå, om ej Posse gaf med sig. De Geer Minn. 2: 247 (1892). Lagerlöf Holg. 2: 117 (1907).
b) om kraft, känsla o. d.: giva efter, giva vika, avtaga, bliva svagare; jfr GIVA EFTER 3 b. Runeberg ESkr. 2: 324 (1857). Den bistra kölden har .. gifvit med sig. VL 1895, nr 26, s. 2. Om hvarken febern eller hostan gifva med sig. Odenius 2Celsus 195 (1906).
c) om konkret föremål: giva efter, giva vika (för tryck, stöt o. d.), låta rubba sig, ändra form; töja sig; lossna, brista; jfr GIVA EFTER 3 c. Guttaperkaremmar gifva med sig för 0,38 K. gr. .. per qv. m. m. TT 1877, s. 66. (Släden) for fram emot väggen med sådan fart, att hon var alldeles viss om att denna måste ge med sig. Lagerlöf Mårb. 257 (1922).
GIVA NED l. NEDER. (†) till I 1 o. 2: lämna ned; sätta ned (fisknät i sjön). När Gvd gaff Lagen nijd. Rudbeckius KonReg. 189 (1615). Noten (vid vinterfiske) gifs neder uthe på stora öpna Siön i Nederlåtz-vakerna. Tiselius Vätter 1: 118 (1723). —
GIVA OM10 4.
1) kortsp. till I 1 c: utdela korten på nytt. Sahlstedt (1773). (Det) måste .. gifvas om, i händelse att man under spelet observerar, att kort fattas. Lindskog Spelb. 30 (1847).
2) [fsv. giva um, efter mnt. umme geven] (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgat spr.) bry sig om, fråga efter, fästa avseende vid, akta på (ngt); jfr GIVA SIG OM, ävensom GIVA, v. I 7 e. Ther giffuer han intet om, at tu warder förderffuat. Syr. 13: 5 (Bib. 1541). J .. giffuen platt intet om min agha. LPetri SalOrdspr. 1: 25 (1561). Schulthess (1885). Då var jag både ung och Starck, Så att Jag ingenting gaf om. GAndersson i Landsm. XVIII. 9: 6 (1901). —
GIVA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) tekn. till I 2: hälla på, tillsätta. Tråden spännes i en löfsågsbåge och något olja och oljestenspulver gifves på. Ericsson Ur. 230 (1897).
2) (numera knappast br.) opers., i fråga om rägn: det öser ned; jfr GIVA, v. I 2. Det ger dugtigt på (om regn). Nordforss (1805). Det ger på och regnar. Weste (1807). Schulthess (1885).
3) (vard.) till I 7 b: gå löst på (ngn) med hugg o. slag o. d. l. med hårda ord o. d., giva (ngn) stryk l. ovett o. d.; anfalla (ngn); förr äv. abs. Ekeblad Bref 1: 11 (1649). Ei någon var så grof, at tala deremot; / Men denne gaf uppå, med skamlöst trug och hot. Kolmodin QvSp. 2: 212 (1750). Ge på varandra med knytnävarna. Dahlbäck Åbergson 94 (1914). DN(B) 1928, nr 147, s. 4. (†) (Petrus) haffuer .. heett nogh giffuit på åt Judomen, at the wäl mågha swettas ther öffuer. PErici Musæus 5: 89 b (1582). —
GIVA SAMMAN l. TILLSAMMANS. (†) sammanviga, förena i äktenskap; äv. (om föräldrar l. målsmän): tillåta l. arrangera äktenskap mellan; jfr GIVA, v. I 4 d. Icke skole .. någre gifwes tilsammen emoot then gamble Swenske plägseedh. ChristOrdn. A 4 a (1602); jfr anm. nedan. Hwilken Präst, som giffuer ett paar Folck tilsamman och wijer. Petreius Beskr. 6: 40 (1615). Två trolofvade, dem hennes hårda föräldrar nekat att gifva tillsammans. Afzelius Sag. VIII. 2: 278 (1857). Anm. I språkprovet från 1602 föreligger möjl. dep. givas tillsammans i bet.: gifta sig (jfr GIVA SIG TILLSAMMANS).
GIVA SIG AV10 0 4, äv. UTAV10 1 04. till II 8.
1) i uttr. giva sig (ut)av ngt, begiva sig bort från ngt, lämna ngt; numera bl. (vard.) i fråga om avstigande från åkdon o. d. Hon gav sig av tåget, medan det ännu var i full fart. Fforwndrar oss mesther knwth Athij gaffue edher wtaff byn. GR 2: 20 (1525). Svart G1 3 (1561). Hwilken (dvs. fältherren Sisseram) af förskräckelse gaf sigh til foot af sin Krijgzwagn. Phrygius HimLif. 13 (1615).
2) (ngt vard.) begiva sig åstad, ge sig i väg; äv.: stiga l. hoppa av (från vagn o. d.). Hagberg Shaksp. 2: 23 (1847). Man ser till och med fruntimmer gifva sig af (från spårvagnen) midt under farten. Lundin NSthm 96 (1887). Är ni nu färdiga, så ger vi oss väl av. Lagerlöf Holg. 1: 128 (1906).
3) [efter d. give sig af med o. t. sich mit etw. abgeben; eg.: begiva sig åstad med (jfr 2)] (numera knappast br.) i uttr. giva sig av med (ngn l. ngt), befatta sig med (ngn l. ngt), inlåta sig med (ngn) l. på (ngt), taga itu med (ngt). (Sv.) Gifva sig af med någon, (lat.) Alicui se socium reddere. Sahlstedt (1773). Ekmanson Müller Emm. 7: 143 (1800; klandrat ss. germanism i JournSvL 1801, s. 149). Jag kan icke med att gammalt förståndigt folk ger sig af med allt hvad en mängd våghalsar och glopar hitta på. OPSturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 133. PT 1897, nr 38, s. 3. —
GIVA SIG BORT10 0 4. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig bort; avlägsna sig; stundom äv. bildl. Måns Nielsson dristade icke bliffua hema wid sin gård, wtan gaff sig bortt i skoginn. Brahe Kr. 4 (c. 1585). En munk, som under reformationen måst ge sig bårt från Torp Socken. NorrlS 1: 63 (c. 1770). Gifver sig Rådet bort ifrån denna ståndpunkt, så förverkar det konungens hägn. Svedelius i SAH 46: 278 (1870). —
GIVA SIG EFTER10 0 32 l. 40.
1) (†) till II 4, = GIVA EFTER 3 c. Då jag steg på .. (tuvorna), gofvo de sig äffter. Linné Skr. 5: 75 (1732). Nordforss (1805).
2) (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig åstad efter (ngn), förfölja l. följa efter. Om wij skulle gifue osz effter them (dvs. den flyende befolkningen). UrkFinlÖ I. 2: 41 (1597). Denna hund .. var klok nog att icke gifva sig efter jägaren, då denne gick framåt. Schröder MinnSkog. 169 (1888).
3) (vard.) till II 8: begiva sig åstad för att hämta (ngt). Äntligen vaknade han till så pass, att han fick mössan på huvudet och kunde ge sig efter pytsen. Sjödin StHjärt. 19 (1911). —
GIVA SIG EMELLAN10 0 032. (numera bl. vard., föga br.) till II 8: träda emellan (vid träta l. slagsmål o. d.). Dänne Måns trätte mz en annor, och faderen gaf sig emellom. ÄARäfst 78 (1596). Tå gaf sigh Hindrichz hvstru emellan dem och hölt i dråparen. VRP 1622, s. 450. —
GIVA SIG FORT. (†) till II 8: begiva sig åstad. Migh täckies och then gröna ordt (dvs. Tröijenborgh), / Giffuom oss på then reesa fordt. Messenius Blanck. 29 (1614). —
GIVA SIG FRAM 10 0 4. (numera ngt vard.) till II 8: begiva sig fram, gå fram, komma fram. En Höffuitzman vtaff fiendernars läghre gaff sigh fram och bödh allom, som wore i the Romerskars läghro, trådz. LPetri Œc. 48 (1559). (Björnen) hade tvekat om att alls ge sig fram där. Berg Sjöf. 195 (1910). —
GIVA SIG FÖRE. (†) till II 9: framställa sig (som om man vore ngt), giva sig sken av (att vara ngt), föregiva sig (vara ngt). Han setter sigh j Gudz Tempel, såsom en Gudh, och giffuer sigh före som han wore Gudh. 2Tess. 2: 4 (Bib. 1541; NT 1526: latandes sigh synas som). —
GIVA SIG HÄN10 0 4. [jfr d. give sig hen] (i sht i vitter stil) till II 1: hängiva sig (åt ngt), motståndslöst låta sig gripas (av) l. försjunka (i en stämning o. d.); äv. (om kvinna): giva sig (åt ngn) (jfr GIVA, v. II 1 b). Flensburg KyrklTal 330 (1880). Förmågan att gifva sig hän i en stämning. Benedictsson Peng. 11 (1885). Ungdomens gåva att odelat ge sig hän åt ögonblickets fröjd och helt fyllas av lyckokänslan. Mjöberg Lb. 469 (1910). —
GIVA SIG I10 0 4. (numera bl. vard.)
1) till II 7: ge sig i lag med (ngt). Har man givit sig i eländet, får man försöka att ordna upp det. Han gav sig i vidlyftiga affärer. särsk. (†): (opåkallat) blanda sig i (ngt), lägga sig i (ngt). (Konungen av England) förnam at thet gick ther vth på, at .. (holländarna) wille gifwa sigh i den Ryska handeln. Widekindi KrijgH 588 (1671).
2) till II 8: begiva sig i, störta sig i (t. ex. i vattnet). Björkman (1889). För rexten säjer morsan, att jag inte får bada .. — Ge dej i bara, å stå inte där å fåna! Janson Ön 80 (1908). —
GIVA SIG IFRÅN10 1 04, äv. FRÅN10 0 4. (numera bl. vard.) till II 8.
1) om person: begiva sig ifrån (ngn l. ngt); övergiva. Hwruledis biscop otte gaff siig fra siit Retta fædernis Riche. GR 1: 35 (1522). At .. flere aff hans Läriungar, sigh gåffuo jfrå honom. LPetri 1Post. C 2 a (1555). Sommaren 1845 gaf han sig från Rom för att se det norra Italiens natur och konstskatter. Wieselgren Bild. 201 (1882, 1889).
2) med saksubj.: lossna; äv. i uttr. giva sig ifrån vartannat, spricka, rämna. Jorden gier sig från hvart annat. Schultze Ordb. 1505 (c. 1755). Hakarna (kunna) blifva lösa i naglarna och gifva sig ifrån, så att fjädern .. intet uträttar. Carlström Spinnm. 4 (1832). WoH (1904). —
GIVA SIG IHOP10 1 04 l. TILLHOPA040 l. 032.
1) (†) krympa ihop; brista; jfr GIVA, v. II 4. (Gips) gier sig aldrig ihop, ty är bäst at med honom mura tilhopa sprukna hus och pelare, så kunna de ej gie sig ihop. Linné Stenr. 27 (c. 1747). Därs. 35.
2) (numera bl. vard., föga br.; se dock b) till II 7: slå sig tillhopa, giva sig i lag (med ngn); förena sig. Bönderne gåffuo sich offta til hopa och wille förswara hws och heman. OPetri Kr. 149 (c. 1540). En Räff och en Örn gåffuo sigh tilhopa i stalbrödersskap. LPetri Œc. 76 (1559). Gif tig ihop med Publicanen. Scherping Cober 2: 451 (1737). Högberg Baggböl. 1: 153 (1911). särsk.
a) (†) i uttr. giva sig tillhopa om (ngt), slå sig tillhopa om (att bekosta ngt o. d.). Jtem äre och 2 eller 3 (av finska frälset), som giffue sig tilhope om en hest och karl. BtFinlH 4: 322 (1566).
b) (vard., fullt br.) ge sig i slagsmål l. strid (med ngn); ”ryka ihop”. WoH (1904). Högberg Vred. 2: 269 (1906).
3) (numera bl. vard., föga br.) till II 7: giva sig i lag (med ngt), påbörja (ngt), gripa sig an med. Församblingen .. ville gifva sig ihoop med Sacristigans opmurande. ProstbTveta 1735, s. 28. Det är intet värdt, Stina, att du ger dig ihop med geometrin, efter du intet vet hvad en triangel vill säga. Topelius Läsn. 3: 69 (1867). WoH (1904; med hänv. till gripa sig an).
GIVA SIG IN10 0 4, förr äv. (i bet. 3 b) GIVAS IN.
1) (numera föga br.) till II 1: överlämna sig (i ngns skydd o. d.); stundom svårt att med säkerhet skilja från 3. Hon hafuer gifuitt sig ihn till sytningz hooss syschen Barn. ÅngermDomb. 11/4 1644, fol. 15. (Upplands-)Lagen .. förklarar hospital vara berättigadt att ärfva den, som gifvit sig in i hospitalet. Uppl. 2: 668 (1908).
2) (numera bl. vard.) till II 7: inlåta sig (i ngt), gripa sig an (ngt), börja syssla med; förr äv.: blanda sig i (en sak). Foor han till the Tydska Herrar, .. att the skulle giffua sigh in i then saaken. Svart G1 89 (1561). Sedan man en gång gifvit sig in på detta kapitel. Wingård Minn. 2: 9 (1846). Det är bäst att jag icke ger mig in på några djupare diskussioner. Fröding Brev 237 (1895). Cederschiöld Artist. 74 (1915). särsk. (†) i uttr. giva sig in med ngn, giva sig i lag med ngn. Jag (skulle) .. gärna se, att hon intet altförhastigt gåfve sig in med denne galanten. Ekeblad Bref 2: 270 (1661).
3) (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig in (ngnstädes l. till ngn l. ngt); gå in (vid teatern o. d.); förr äv.: ansluta sig l. övergå (till ngn l. ngt). Hon har givit sig in vid baletten. GR 1: 49 (1523). (De) bådho ath han schulle icke geffua sigh in på platzen. Apg. 19: 31 (NT 1526). Them som sig haffue giffuit in til euangelium. GR 6: 367 (1529). (De) kunde .. inte låta bli att ge sig in bland de arbetande. Lagerlöf Holg. 2: 269 (1907). särsk.
a) (†) i uttr. giva sig in för (ngn), inkomma till (ngn med klagomål o. d.). OPetri Tb. 66 (1525). Man skulle hafva gifvit sig in för h. k. M:t och theras klagesaker och besvärningar ther tillkiänna gifvit. RA 1: 354 (1544).
b) med saksubj.: tränga in (ngnstädes); bukta sig in; jfr GIVA, v. II 4. H. N. ansichte med alla lemmar brunno, ögonen gofves inn i hufvudet. HH 20: 135 (c. 1565). Då har muren uppå det stället (där Petrus stötte huvudet) gifwit sig in. SvBrIt. 1: 60 (c. 1700). —
GIVA SIG MED10 0 4. (vard.) till II 8: begiva sig med, följa med. Han gav sig med på utflykten. Björkman (1889). —
GIVA SIG NED10 0 4 l. NER4, förr äv. NEDER. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig ned, stiga ned; om fågel o. d. äv.: slå ned. 2Mos. 10: 14 (Bib. 1541). Om wij giffue oss nidher vthi en så diupan Brun. Balck Es. 211 (1603). En hoop Änder .. gofwo sigh nedh vthi närmeste Siöö. Schroderus Os. III. 2: 306 (1635). Vill du ge dig ner ur trädet, du! Björkman (1889). särsk.
a) (†) i uttr. giva sig ned på sitt ansikte, falla ned på sitt ansikte. (De) gofwo .. sigh nidh på sijne Ansichten, och bodho. Schroderus Os. 2: 758 (1635).
GIVA SIG OM. (†) = GIVA OM 2; jfr GIVA, v. I 7 e, ävensom II 3. Bönderne gåffve sig slett intet ther om (dvs. att begära nåd). HH 20: 84 (c. 1580). Palmcron SundhSp. 152 (1642). —
GIVA SIG PÅ10 0 4, förr äv. UPPÅ. (numera bl. vard.) till II 7: börja med (ngt), försöka sig på (ngt); ta itu med; äv. med avs. på person l. konkret föremål: angripa. Han gav sig på honom med knytnävarna. Rudbeckius KonReg. 299 (1616). Tjufven (hade) krupit in genom expeditionsluckan och gett sig på kassaskåpet. SDS 1896, nr 550, s. 2. Högberg Frib. 198 (1910).
GIVA SIG TILL10 0 4. (numera ngt vard.) till II 7: taga sig för (att göra ngt), börja; tillåta sig, understå sig (att göra ngt). Giff tigh icke til at tiggia. Syr. 40: 28 (”41”) (Bib. 1541). Han gaf sig till att dundra och slå på dörren. Wigström Folkd. 2: 111 (1881). Skygga arabflickor .. se på hur främmande damer och herrar ge sig till att gå arm i arm (i Algier). Nyblom Österut 6 (1908). —
GIVA SIG TILLBAKA10 1 040 l. 032. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig tillbaka; äv. (föga br.): draga sig tillbaka. The gåffve sig tilbake igen till theris läger. GR 26: 57 (1556). (Han) slog så genast till honom med knifven, och vid att bonden gaf sig tillbaka, drabbade stynget genom låret. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 169 (1863). —
GIVA SIG TILLSAMMANS. (†)
1) till II 7: slå l. sluta sig tillsammans, förena sig. Tree stoore armeér .. gofwo sigh tilsammans, at förswara Italiens Frijheet emoot Carolum. Brask Pufendorf Hist. 56 (1680). Reenhielm OTryggv. 138 (1691). särsk.: gifta sig. Om honn will som iagh så willia wij gifwa oss tillsamman. VDAkt. 1676, nr 11. jfr: Att Åhlen, som andre Fiskar, gifver sig med sin art tilsammans. Tiselius Vätter 1: 113 (1723).
2) med saksubj.: falla samman, sluta sig (över ngn l. ngt); jfr GIVA, v. II 4 o. 8. Deruppå gaf sig jorden tilsammans öfver henne at man icke såg henne vidare. Lagerström Bunyan 3: 32 (1744). —
GIVA SIG UNDAN10 0 32 l. 40. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig undan, draga sig undan; äv. med saksubj. (jfr GIVA, v. II 4): vika undan, giva vika; förr äv. (om person): böja sig undan (för slag o. d.). Saul hadhe itt spiwt j handenne, och skööt thet åstadh .. Men Dauid gaff sigh vndan för honom. 1Sam. 18: 11 (Bib. 1541). När valfpelarne gifva sig undan för valfvets trykning. König Mec. 115 (1752). Högberg Vred. 3: 386 (1906). —
GIVA SIG UNDER. (†) till II 1: underkasta sig, giva sig. Widekindi KrijgH 440 (1671). Berndtson (1880).
GIVA SIG UPP10 0 4 l. OPP4, l. (i bet. 1) GIVAS UPP10 4.
1) dep., förr äv. refl.: giva sig, ge tappt, kapitulera (inför svårigheter o. d.); numera bl. ngn gg (huvudsakligen i anslutning till bibeln): duka under (av trötthet, hunger, törst o. d.), uppgivas, försmäkta; jfr GIVA, v. II 2 o. III 2. Later iach them fastandis gå till sitt hemma giffuas the vpp j wäghen. Mark. 8: 3 (NT 1526). Kommer tigh fattigdom vppå .., så lijdh toleligha, och tenck widh tigh. Thet wil iw icke annars wara här på werldenne, therföre skal iagh ingalunda förtröttas och giffuas vp. LPetri 2Post. 140 b (1555). Ändteligen gaf Staden sig up. Weise 1: 48 (1769). Hagberg Shaksp. 1: 315 (1847). särsk. (†) om djur: bliva utmattad. Hästen gaf sigh wp i wägen. VDAkt. 1657, nr 224. Då Kalkonerna gifvas up, blifva matte och magtlösa. Hernqvist Berghult Kalkon. 59 (1775).
2) (numera bl. vard.) refl., till II 8: begiva sig upp; stiga upp; äv. med saksubj. När molnskyyn gaff sigh vp jfrå tabernaklet. 2Mos. 40: 36 (Bib. 1541). Dhå måge the .. giffve sigh up till min käre son (i Linköping). GR 24: 36 (1553). Lätte ting .. giffua sigh vp i wädhret. Phrygius HimLif. 54 (1615). Kicki låg och latade sig och ville alldeles inte stiga upp. ”Ge dig upp, Kicki! Klockan är redan half elfva.” Lindqvist Stud. 221 (1906). särsk. (†): sätta sig upp (mot ngn), resa sig (mot ngn). (Kain) gaff .. sigh vp emoot sin brodher Habel, och slogh honom j hiäl. 1Mos. 4: 8 (Bib. 1541). Prytz MStenbock A 4 b (1633). —
GIVA SIG UR10 0 4 l. UTUR10 1 04. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig ur (ngt); äv. bildl. (Vi) gofve .. oss uthur all vår säkerheet. RP 4: 173 (1634). (Studenterna) gifwa sigh uthur collegio för än det tager ända. Rudbeck Bref 258 (1685). —
GIVA SIG UT10 0 4.
1) (numera bl. i högre stil) till II 1 a: offra sig (för ngn l. ngt); förr äv.: lägga sig ut (för ngn l. ngt). Hwar biscop Kort i Strengnes icke hadhe så hårdt giffuit sigh vth för her Steen (Sture), tå hadhe han wisseligha kommet om halsen. OPetri Kr. 295 (c. 1540). Propheten Helia .. gaff sigh manliga vth för then retta Gudz tiensten, til at retta henne vp igen. LPetri 1Post. E 3 b (1555). Gifwa sig ut för ens saak. Verelius 291 (1681). Jesu Tu min Frelserman, / Tu som gaf Tig vt för trälar. Kolmodin Rök. 112 (1728). Då jag ser människornas lidanden och då jag riktigt kan få ge mig ut för dem. Roos Önsk. 50 (1892).
2) (numera ngt vard.) till II 8: begiva sig ut. Han gav sig ut på sjön. Giva sig ut på resa, vandring, jakt, spaning. (Vi förmana dig, Erik) ath thu icke giffver tig uth på någenn stor fiärd seenth på dagenn. GR 28: 349 (1558). Lagerlöf Holg. 1: 222 (1906). särsk. med saksubj.: tränga ut; komma ut; falla ut; förr äv. om blomma: öppna sig, slå ut; jfr GIVA, v. II 4. Han .. är remnat mit j tw, och hans inellffuer gåffuo sigh vth. Apg. 1: 18 (NT 1526). Lindeblomster skal samlas förr än thet gifwer sigh myckit vth. IErici Colerus 1: 120 (c. 1645). Öfuerste stocken (i väggen har) .. gifuit sig vth. Murenius AV 164 (1647). TT 1898, M. s. 124.
3) i uttr. giva sig ut för (ngt) l. (för) att vara l. (kunna) göra (ngt), påstå sig vara l. (kunna) göra (ngt), giva sig sken av att vara, låtsas vara; äv. med saksubj.; jfr GIVA, v. II 9. Thetta scriffuar jach jcke inkom j then acht ath jach will giffua mich vth för Luthers förswarare. OPetri PEliæ a 2 a (1527). Jag gifver mig ej ut för läkare. Hagberg Shaksp. 3: 331 (1848). Predikningar, som .. kanske icke gifva sig ut för att vara bekännelsetrogna. Sundberg Bekänn. 10 (1879). Han .. gav sig ut för att vara en finsk baron. Lagerlöf Mårb. 176 (1922). —
GIVA SIG UTFÖR10 0 32 l. 40, förr äv. UTFÖRE. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig utför, störta sig utför. Han gav sig utan betänkande utför (branten). Est tw gudz son, så geff tigh her vth före. Mat. 4: 6 (NT 1526). —
GIVA SIG ÅSTAD10 1 04. (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig åstad. Tegnér (WB) 9: 372 (1840). Pojken .. gav sig genast åstad för att söka efter honom. Lagerlöf Holg. 1: 131 (1906). —
GIVA SIG ÖVER10 0 32 l. 40, förr äv. UTÖVER, förr äv. GIVAS ÖVER.
1) (†) till II 1: överlämna sig i (ngns) våld; giva sig, kapitulera. Crembs .. haffver jagh genom canonerande och andre krijgzceremonier tvingat at giffva sigh öffver på discretion. OxBr. 8: 451 (1645). Widekindi KrijgH 60 (1671). Han hafwer gifwit sigh Gudi öfwer. Preutz Kempis 153 (1675). Lagerström Jeppe 80 (1735).
2) (utom i p. pf., se slutet, numera ngt vard.) till II 2: tappa modet, förfäras, bliva förtvivlad. Warer wiidt æn godh trösth oc icke giffuer edher wtöffwer för then dyra tijdt skuld. GR 2: 4 (1525). Tå förskreckte thet them, så at the platt gåffuo sigh offuer. Vish. 17: 19 (Bib. 1541). Lilla mamma får inte ge sig öfver förr än vi få se hur pass farligt det är (sade doktorn). Hedenstierna Svenssons 24 (1903). särsk. i p. pf. ss. adj.: förtvivlad. Jag är aldeles öfver mig gifven för denna grufliga vedermöda. ElTegnér (1805) hos Wrangel TegnKärlekss. 212. Så stannade då Tamar öfver sig gifven i sin broder Absaloms hus. 2Sam. 13: 20 (öv. 1896; Bib. 1917: i svår sorg).
3) (numera bl. vard.) till II 8: begiva sig över (ngt). (Han) achtade .. giffua sigh öffuer siöen ååt Swerige. Svart G1 54 (1561).
1) till I 1, 3, 4: giva l. lämna (ngt) ss. mellangift vid byte o. d.; lägga till; giva (ngt för att ngt skall inträffa o. d.); förr äv. med indir. personobj. TbLödöse 82 (1587). Mången gåfwe giärna ett sitt egit Öga til, at en annan miste båda. Grubb 548 (1665). Jag vet inte vad jag ville ge till, om det här eländet upphörde. Lagerlöf Holg. 2: 29 (1907).
2) (†) till I 6 f: efterskänka, avstå från att utkräva ersättning för (ngt). (Han) gaff honom till thz han war skyldogher. Mat. 18: 27 (NT 1526). Sedan skall hustru Ka(r)in Peers giffua kåsthen till, som för:na Kijrstin förtärdhe hoss henne. TbLödöse 2 (1586). Han gaf hela skulden til. Runius Dud. 1: 69 (c. 1710). Berndtson (1880).
3) (numera bl. i högre stil, i sht i vers) förlåta (ngn ngt l. för ngt), tillgiva; jfr GIVA, v. I 6. TbLödöse 33 (1587). Vij .. vilde hafua gifuitt them till all then orätt, the oss i så måtto tilfogadh hafue. OxBr. 1: 65 (1614). Förlåt min synd och gif migh til / Alt hwad mot tigh är brutit. Ps. 1695, 396: 2; jfr Ps. 1819, 479: 2. Kindblad (1871).
4) (†) tillåta, medgiva; jfr GIVA, v. I 7 f β. Det synes ock icke .. vara till befrukta att .. (Varbärg) skall så tilltaga kunna att (osv.) .., ty först gifver situationen af landet sådant intet till, och sedan är att betänka (osv.). CBonde (1658) i HSH 6: 94.
5) (numera ngt vard.) till I 11 d; i uttr. giva till ngt, förr äv. giva ngt till, plötsligt låta höra ngt; upphäva, utstöta (skrik o. d.), utbrista i (skratt o. d.); äv. opers.: plötsligt kännas l. höras l. dyl. Ther öffuer han gaff stora skrattelöijen til. Petreius Beskr. 2: 81 (1614). (De) gofwo .. ett sådant Anskrij till, att wij förskräcktes ther öfwer. Kiöping Resa 108 (1667). Kusken gaf nu till en smäll. CFDahlgren 5: 278 (c. 1840). Då gaf det till en smäll i hufvudet. Bremer Hertha 39 (1856). Tänk om någon .. frestades att ge till ett flatskratt! Wulff 80År 166 (1926).
6) (i vers, enst., †) i p. pf. given till ss. adj.: tillgiven; jfr GIVA, v. II 1 c α slutet. Jag var Naëmi så gifven til i alt, / At jag ock gått i eld om hon mig thet befalt. Kolmodin QvSp. 1: 336 (1732).
7) (†) till III 1, dep.: finnas till, existera. At helfvetet verkeligen gifves til. Pettersson Pred. 2: 21 (c. 1755). Kullberg Dikt. 67 (1850). —
GIVA TILLBAKA10 040 l. 032.
1) till I 1 o. 3: återlämna, lämna (ngn ngt) tillbaka. På ett kårtt eller longt Stilleståndh kan hufudhbefästningarne widh Sjökanten intet gifuas tillbaka (till Polen). RARP 2: 156 (1635). Han gaf stöflorna tillbaka åt skomakaren. Meurman (1846). särsk.
a) vid mottagande av betalning o. d. lämna tillbaka (överskjutande belopp). VRP 1717, s. 236. Vid betalningen och växlingen af ducater räknade (folket i Ungern) miltalet som de ville, och gofvo tillbaka som dem likt syntes. HT 1916, s. 281 (1756). Han gaf mig tre skilling tillbaka på en rdlr. Weste (1807). Östergren (1924).
b) (†) kasta upp (mat o. d. som man förtärt). (Kejsar Claudius var) så glupsk på maat och wijn, och drack sigh så drucken, at han moste gifwa thet tilbaka igen. Schroderus Os. 1: 68 (1635). Dahlberg Lefn. 42 (c. 1755; uppl. 1911).
2) (numera ngt vard.) till I 7 o. 9: återgälda (slag, ord o. d.). Ge ngn lika godt tillbaka. JPersson (c. 1750) i HSH 1: 213. Jag gifver med tysthet mine Respective Vederparter större delen af deras skiäl och utlåtelser tilbaka. Dalin Hist. 2: Föret. 18 (1750). Karnevalsfriheten, under hvars skydd man fick ett välkommet tillfälle att ge kejsare och ämbetsmän tillbaka för allt förtryck. Nilsson FolklFest. 140 (1915). —
GIVA TILLFÖRENE. (†) (otillbörligt) gynna (ngn l. ngt); jfr GIVA, v. I 7 f. Epter thet at man haffuer sådana grund for sich om trona som nw sagt är, så är thet icke vndrande hwij man giffuer henne så mykit tilforenne och reknar henne så högt. OPetri Sal. F 3 a (1535). (Sv.) Giffwa sigh myckit tilförnne (lat.) Plus satis .. sibi tribuere. Helsingius M 6 a (1587). —
GIVA TILLHOPA. (†) sammanviga; jfr GIVA, v. I 4 d. (Konungen) Höll .. bröllop åth Pär Joenson och Jungfru Anna Lars dotter. Ärkiebiskopen gaf dem tillhopa. HSH 1: 64 (1594). Petreius Beskr. 5: 28 (1615). —
1) till I 1: lämna l. sända upp l. fram.
a) idrott. i bollspel: kasta upp (bollen) o. därmed börja spelet; äv. (mindre br.) i tennis: sörva. Nordforss (1805). Klockaren (i bollspelet ”fyraslaget”) ’ger opp', och spelet börjar. Hembygden 1912, s. 147. Östergren FrämOrd 92 (1926).
b) (†) med avs. på mat o. d.: lägga upp, servera. Man kan och röra thet gola vthaff Egget ther til, och gifwa honom (dvs. blomkålen) vp, heel warm på Fatet medh sin Soppa. Salé 41 (1664). Oec. 256 (1730).
c) (†) frambära (klagomål o. d.), framföra; jfr 4. 2RARP 4: 298 (1727). (Stenbock) befalte .. Allmogen, utan minsta farhoga gifva upp alla klagomål .. med försäkran at dem all rätt skulle vederfaras. Loenbom Stenbock 2: 2 (1758).
2) (numera bl. i a o. b) till I 1, 6: lämna ifrån sig (ngt som man har inom sig); sända upp. När Siön Vätter gifver up dunster. Tiselius Vätter 2: 75 (1730). särsk.
a) i fråga om kräkningar, uppstötningar o. d.: kasta upp; hosta upp. HH XIII. 1: 74 (1562). Han ger up lefver och lunga. Mont-Louis FrSpr. 280 (1739). Barn, som .. blifva illamående af den alltför rikliga födan .. lära .. ibland gifva upp sin måltid. Hierta-Retzius ArbStug. 141 (1897).
b) (företrädesvis i högre stil, i sht i anslutning till bibeln) i uttr. giva upp andan o. d., dö. Thå han hadhe thz sagt gaff han vp andan. Luk. 23: 46 (NT 1526). Grimberg VärldH 1: 482 (1926).
3) till I 6: avstå från (ngt); efterskänka; upphöra med (ngt).
a) överlämna (en fästning o. d.) åt fienden; förr äv. med indir. personobj.; förr äv. abs.: kapitulera, giva sig. Att the Jngelunda wele giffua oss vp Slottit. GR 9: 209 (1534). Kan väl hända, at Besätningarne (på fogdesätena) .. gifvet straxt up. Fernow Värmel. 273 (1773). Kronstedt som gaf opp Sveaborg. CEAlopæus (1809) i UrFinlH 136. Oscar II I. 2: 85 (1859, 1886).
b) (i sht i fråga om ä. förh.) öppna (ett gärde, en äng o. d.) till bete för kreaturen. Giva upp gärdet (äv. bildl.), se GÄRDE. Ärterna blifva färdiga at åka inn i dag, och i Mårgon gifves vångarne upp. ÅgerupArk. Brev 23/9 1742. Med hvad för längtan, hvad för ifver / Er (dvs. tamdjurens) lystna flock sig ej begifver / Til första äng som gifves opp! GFGyllenborg Vitt. 1: 210 (1795).
c) med avs. på värksamhet, försök, hopp, anspråk o. d.: avstå från (att fortsätta); äv. abs.: avstå, giva sig. Då du är på vägen att gifva upp hoppet. Rundgren Pred. 1853, s. 9. Vargen följde utefter några fjällsträckningar, men fick färska spår efter strörenar och gaf upp. Berg Sjöf. 159 (1910). Han gav upp spelet. Lagerlöf Kejs. 229 (1914).
d) (numera föga br.) jur. i uttr. giva (ngn) upp eden, efterskänka eden (åt ngn). Eden gaffz honom vp. VRP 1609, s. 178. RB 17: 17 (Lag 1734).
e) (†) i uttr. giva upp (ngt) i en viss summa, avstå från vidare krav på ngt mot erhållande av en viss summa, godtaga en viss summa ss. betalning för ngt, göra upp en tvist o. d. för en viss summa; jfr GIVA, v. I 6 f slutet. Samma dagh gaff radit Eric Person, som sloo stadztieneren i hel, syne sak up i 20 marc. OPetri Tb. 38 (1525). Broder Henric haffde giffuit 1100 marc up i 800 marc. Därs. 39. (Den som skulle uppbära böterna) kraffde aff hvariom för hvar Eek 40 marc, men han gaff up i 10 marc för monges fattigdom skyld. BtSödKultH 12: 4 (1590).
f) (†) upphöra med (ngt), sluta (skola o. d.). Samma daghen gaffz Scholen vp. Gyllenius Diar. 41 (c. 1660). Serenius E 2 a (1757).
4) (numera nästan bl. jur.) till I 9: meddela, angiva; lämna redogörelse för (ngt). Sturleson gifver sjelf up de källor, utur hvilka han hämtat sin Historia. Lagerbring 1Hist. 1: 3 (1769). Gen upp ett skäl hvi icke lady Grey / Min hustru skulle bli. Hagberg Shaksp. 5: 84 (1848). Å den dag, som .. utsatt blifvit, gifve gäldenären upp .. hvad .. till boet hörer. SFS 1862, nr 51, s. 10. Cavallin (1875). särsk.
a) i uttr. giva upp staten l. sin stat o. d., (lämna redogörelse för sin affärsställning o.) avträda sin egendom åt fordringsägarna. Swedberg Schibb. 255 (1716). Om Banken hade nödgats gifva upp sin stat. Skogman Bank 1: 40 (1845).
b) (†) meddela l. framlägga (en plan), giva (ngn) idén till (ngt). Abboten Michelessi gaf up plan til (operan Gustav Vasa). CGNordin (1786) hos Kellgren BrefClewb. XXIII. Vi gjorde våra affärer ihop: hon .. gaf mig upp många spekulationer, som jag förtjente mycket pengar på. Carlén Bull. 1: 224 (1847).
5) (numera ngt vard.) till I 11 d: plötsligt låta höra (ett skrik o. d.), upphäva; stundom äv.: utbrista i (skratt o. d.). Sadhe Iosua til folcket. Giffuer vp itt häärskrij. Jos. 6: 16 (Bib. 1541). (Han) läste .. uti en bok, .. som kom honom at gifva upp ett ofantligt skratt. Bergeström IndBref 109 (1770). I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Lagerlöf Holg. 2: 395 (1907). —
1) (numera knappast br. utom i Finl.) till I 1 (o. 6): lämna ut. (Varorna) haffua .. warit wordadhe, på mark, öre och ortugh, och ther haffua the giffuit warunar vth epter. OPetri Kr. 42 (c. 1540). Hwar och en som gifuer Gull vth til Arbetes. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). FörarbSvLag 2: 292 (1707). Nog sku' kaffet nu vara färdigt, bara prostinnan är så höflig och kommer och ger ut socker. Numers Dram. 1: 29 (1892). KalSvFolkskV 1911, s. 87.
2) till I 3 o. 6, med avs. på pänningar o. d.: betala ut; numera utan tanke på den till vilken ngt utbetalas: göra av med, använda (ofta på ngt onödigt l. värdelöst); förr äv. med avs. på skatt, böter, lön o. d.: betala, erlägga. Han har givit ut stora summor på nöjen. GR 5: 121 (1528). När the gåffuo thet (dvs. tionden) vth. FörsprMal. (Bib. 1541). När en bönhooss hafuer gifuit uth sitt straf för bönhosserij. BtÅboH I. 6: 59 (1633). Du tänker inte på annat än at ge ut penningar! Schröderheim Opt. 58 (1794). Nu är det undantagen, som förstå att hushålla — de flesta gifva ut mer, än de få in. LfF 1899, s. 267. särsk. (numera föga br.) i uttr. jag (han osv.) skulle giva ut (så o. så mycket), om l. för att (osv.), o. d.; jfr GIVA, v. I 3 b. (Jag) ville .. gerna gifva ut 50. Dal. om jag kunde få then samma (dvs. stamboken) igen. Humbla Landcr. 84 (1740). Jag ville gifva ut, jag vet icke hvad, för att träffa honom. Almqvist TreFr. 1: 151 (1842). Sturzen-Becker Sthm 79 (1844).
3) (†) till I 4: skänka bort, utdela. OPetri Kr. 320 (c. 1540). Giffua vth almosor, haffue wij ey spart. TobCom. C 1 b (1550). särsk.: bortgifta (kvinna). OPetri Lagkomm. 19 (c. 1540).
4) till I 6: släppa ifrån sig, lämna ifrån sig. Intendenten ville icke ge ut sina bästa kort i förhand. Strindberg Hafsb. 38 (1890; i bild). Den hvita kvinnobysten på skrifbordet .. kan tiga, hon ger inte ut sin gåta åt förste bäste. Bergman Dröm. 227 (1904). särsk.
a) (†) med avs. på ngt som man har inom sig: lämna ifrån sig. Warnmark Epigr. G 4 a (1688; se under 8). Lät .. (”ärtpungarna”) koka hastelig, på det de må intet hafwa Tijdh att gifwa uth deras Safft. Rålamb 14: 126 (1690).
b) (i fackspr., i sht sjöt.) släppa ut, släppa efter (på kabel, skot o. d.); förr äv.: sätta ut (segel). Vid första goda vind lyftes ankaret, och seglen gåfvos ut. Tessin Skr. 13 (1757). Efter hand som (telegraf-)kabeln gafs ut. TT 1899, Allm. s. 93. Man .. ger ut på skotet. Landsm. 1926, s. 14.
c) (i religiöst spr.) utlämna, offra. (Gud) som och icke haffuer skonat sin eghin son, vtan giffuit honom vth för oss alla. Rom. 8: 32 (NT 1526).
d) med avs. på tryckalster o. d.: låta trycka (o. utsläppa i marknaden), publicera. Giva ut en bok, en diktsamling, en tidning. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). Mitt aftal med det allmänna at hvar Vecka gifva ut et Ark. Därs. nr 33, s. 3 (1733; uppl. 1754: utgifva). En bokförläggare ger ut ett arbete .. i en eller annan mindre och jämförelsevis dyr upplaga. EkonS 1: 66 (1891).
e) med avs. på sedlar, aktier o. d.: utsläppa (i marknaden), emittera. Dalin (1855; under utgifva). Berndtson (1880).
5) (†) till I 7 b; med avs. på hugg l. slag, okvädinsord, bannor o. d.: giva, utdela. Hon gaff ut oqvemes ord them, som vaare skickade til at gaa epter peningene om byn. OPetri Tb. 31 (1524). (Dråparen) stodt til at han gaff ut thet hug, ther karlen störte vijd. Därs. 57 (1525). Den som gifwer uth Örfijlar. Verelius 141 (1681). Skjutsarn selar på och ger ut snäsor. CVAStrandberg 5: 219 (1862).
6) († utom i a) till I 9: meddela, giva; avkunna (dom); ngn gg övergående i bet.: påbjuda, bestämma. Bestellet szå hemligen ath han stode hooss när the gingo egenom, och gåffue eth hemligit tecken vth, huem the vore. GR 10: 123 (1535). Wår Herre Jesus Christus (har) sielffuer, giffuit vth sett och forma, huru man döpa skal. LPetri 1Post. E 1 b (1555). Jag hafwer offta hördt, thett wara säkrare och bätter at höra och taga moot Rådh, än som gifwa vth Rådh. Preutz Kempis 30 (1675). Hämnes man för det Dom gifves ut på honom. Abrahamsson 696 (1726). jfr: Mina förnöjda hufvud-nickningar, som jag aldrig gier ut i fåfänga. Kling Spect. Z 4 a (1735). särsk.
a) (numera mindre br.) med avs. på lag l. förordning, påbud l. order o. d., förr äv. med avs. på (skriftlig) förbindelse l. förklaring o. d.: utfärda; låta utgå. Wij och wort elskelige riikisins råd haffue giffuit wtt wåre breff och beseglinger opå same forbund. GR 9: 198 (1534). K. Carl Knutson gaf ut et påbud år 1453, at ... Lagerbring 2Hist. 1: 74 (1778). Den Procklamation som Ryssarna gifvit ut angående de officerares egendom som ej vända om. CEAlopæus (1808) i UrFinlH 78. Gif ut de orderna. Hagberg Shaksp. 4: 102 (1848). Auerbach (1908).
b) i uttr. giva ut ngt för lag, påbjuda ngt ss. lag. (Konung Anund Kolbränna) hade giffuit thet vth for lagh i sitt rijke, at huilken ther giorde then andra noghon skadha eller orätt, aff hans husom skulle vthmätas .. itt heelt hwsz. OPetri Kr. 49 (c. 1540).
c) övergående i bet.: tillkännagiva, utsprida, påstå. Deras Muhammed har gifvit ut, huru alla menniskosjälarne äro blefna skapade på en gång i skapelsen. Eneman Resa 1: 221 (1712). Våra fiender gifva nu uth, att alla dhe för Wismar befintlige troupperne skola marchera till Seeland. CGyllenborg (1716) i HSH 10: 304. Han har behagat ge ut, att söta mor lofvat hålla honom med mesost hela sin lifstid. SWærn (1795) hos Dahlgren Herrgårdssl. 190.
7) i uttr. giva ut (ngn l. ngt) för, ngn gg äv. som (ngt), framställa (ngn l. ngt) ss. (ngn l. ngt), påstå (ngn l. ngt) vara (ngn l. ngt); numera i allm. med bibegrepp av att påståendet osv. är medvetet falskt; stundom äv. allmännare, särsk. i uttr. giva ut för (l. som) säkert o. d., uppgiva som säkert; jfr GIVA, v. I 9. Det, som gifves ut för Troja, är icke så just det gamla utan en nyare stads öfverlefvor. Eneman Resa 1: 12 (1711). Denna Påfve (dvs. Klemens VIII), gifs allmänt ut för en Son eller Soneson af Leo den tionde. Celsius G1 1: 321 (1746). Till litterära nyheter hör, hvad jag likväl ej skall kunna ge ut som säkert, att Leopold ej tänker .. (låta) trycka flera af sina arbeten. Tegnér (WB) 1: 296 (1803). Jag .. kunde gifvas ut för att vara Prinsen. Cederborgh OT 1: 26 (1810). Jag ger det ej ut för sanning. Moberg Gr. 291 (1815).
8) (†) till I 11: låta höra (ett ljud). Om en baswn giffuer vth en owissa röst. 1Kor. 14: 8 (NT 1526). Dän ena gjr ut Skratt, en annan Ögons Tårar. Warnmark Epigr. G 4 a (1688); jfr 4 a. Kom dock at tröst må njutas, / För suckar jag ger ut. Envallsson Tunbind. 51 (1781). —
GIVA ÅSTAD. (†) till I 4, 6: giva bort. Huru monger ger åstad sin arma kropp och siäl; beder then onda .. besettia och taga sig. Swedberg SabbRo 1543 (1688, 1712). —
GIVA ÅTER10 32 l. 40.
1) (i sht i högre stil) till I 1, 4: giva tillbaka. Serenius (1741). Dig ger jag ringen, / Ingeborg, åter. Tegnér (WB) 5: 34 (1822).
2) (i vitter stil, i sht i vers) till I 10: återgiva, återspegla. Källan gaf hans bild i sin spegel åter. Kullberg Dikt. 6 (1850). NordT 1894, s. 679. Stämningslifvets hela skala ger han åter i sin dikt. Flensburg Sång. 24 (1904, 1915). —
GIVA ÖVER10 40, förr äv. UTÖVER. [fsv. giva ivir]
1) (†) till I 1: överlämna, överräcka. Han gaf migh .. een reckningh derpå öfver. OxBr. 11: 461 (1631). Sahlstedt (1773).
2) (†) till I 6: uppgiva (en fästning o. d.). Ekeblad Bref 2: 144 (1659). Gaaf Öfwersten Lindeberg LandzKrona slott öfwer. Spegel Dagb. 25 (1680). Sahlstedt (1773).
3) (†) till I 6: övergiva (ngt l. ngn); upphöra med (ngt l. att göra ngt); avstå ifrån (ngt). Danske konungenn och andre fremmande herre giiffue thenn åstundann wttöffuer som the altidh haffue hafftt till richeett. GR 1: 122 (1523). (Den kananeiska) quinnan gaff .. intet öffuer at bidia. LPetri 1Post. X 8 a (1555). The .. ärho ther på fulluisze, att gudh ickie giffuer them offuer. Dens. Œc. 31 (1559). Willien j gifua öfuer eder tiänst i Carleborg .. mz godo. ConsEcclAboP 91 (1657). Dahlstierna (SVS) 347 (c. 1696).
4) (utom i Finl. numera föga br.) till I 6: kasta upp (ngt som man förtärt), kräkas. Tranæus Medewij 17 (1690). (Mina beduinledsagare) tyckte synd på den goda frukosten jag gifvit öfver. Wallin Bref 69 (1846). Heidenstam Karol. 1: 335 (1897). Lagus Pojk. 184 (1904). Quennerstedt StrSkr. 1: 58 (1919).
Ssgr: A: (I 7 e) GIV-AKT-STÄLLNING03~20. i sht gymn. o. mil. om den ställning som ngn intar, då han står i giv akt, ”enskild ställning”; särsk.: på kommando under fullständig lystring o. noggrann hållning intagen ställning; äv. allmännare: stram ställning; jfr AKT, sbst.3 1 a α β'. Pietro Fontanara stod i reglementerad gifaktställning och såg rakt in i sin kompanichefs ögon. Janson Lögn. 269 (1912). —
(I 1 c) -KORT, n. kortsp. i vissa kortspel, om de kort som delas ut (i motsats till talongen). Sedan man (vid pokerspel) gjort insatser .., efter hvad man anser eller låtsas anse gifkorten värda, och köpt efter behag, visar man sina kort. 2NF 21: 1145 (1914). —
-MILD, adj., se d. o. —
(I 4) -RUND, adj. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) givmild, rundhändt. Wingård 2: 224 (1824). Med gifrund hand. Därs. 273 (1836). AB 1898, nr 39, s. 3.
B: (I 4) GIVE-DAGSVÄRKE. (†) dagsvärke som utföres utan ersättning. (Vissa personer dömdes) fför tresko att the wiildde icke komme i giiffwe dagswercke som thöm åffta tiill sacktt war. BtFinlH 2: 45 (1545). —
(I 1 d β) -GALT. (bl. ngn gg i starkt bygdemålsfärgat spr.) gödgalt. Hunesmed slog ihel sin gifve-galt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 55 (cit. fr. 1626).
C: GIVET-VIS, adv. [till givet, n. av p. pf. given i bet. I 5 b] självklart, naturligtvis; med naturnödvändighet. Hygiea 1861, s. 450. Ju mera stämbanden spännas, desto högre blir gifvetvis tonen. Nyström Talorg. 8 (1888). Denna .. hemställan har givetvis svenska regeringen icke gjort utan att på förhand ha försäkrat sig om bifall. Segerstedt Händ. 151 (1919, 1926).
D: GIVNINGS-SÄTT. särsk. kortsp. till I 1 c: sätt att dela ut korten. Lundequist KonstSpela 3: 86 (1849). Hvarje spelare (i ekarté) får 5 kort, först 3 och sedan 2 eller tvärtom, och samma gifningssätt bibehålles under hela partiet. Hagdahl Det bästa 202 (1885).
Avledn.: GIVA, sbst., se d. o. —
GIVARE, m.||ig., om sak r. person (l., i bet. 3, apparat) som giver. särsk.
1) kortsp. till I 1 c, om den som för tillfället delar (delat) ut l. är i tur att dela ut korten; jfr GIV, sbst.2 b. Düben Talism. 2: 3 (1817). Hagdahl Fråga 13 (1883).
2) till I 4: person som skänker ngt; särsk. (i högre stil) om Gud; äv.: person som testamenterar bort ngt, testator; jfr DONATOR. All god gåvas givare (dvs. Gud). Vem är den ädle givaren? (äv. skämts.). En gladhan geffuare elskar gudh. 2Kor. 9: 7 (NT 1526). Hvar som något testamente fått hafver; vare skyldig inom sex månader, sedan han gifvarens död och testamentet veta fick, thet in för Domaren at upvisa. ÄB 18: 1 (Lag 1734). Den evige Gifvarens håfvor. Runeberg 1: 370 (1841). jfr ALLMOSE-GIVARE m. fl.
Ssg: givar- l. givare-apparat. tekn. o. sjöt. till GIVARE 3, om den del av en orderapparat varifrån orderna utsändas; motsatt: mottagarapparat. Tre mottagningsapparater kunna kopplas till samma gifvareapparat. TSjöv. 1905, s. 270. —
GIVARINNA1032, f. kvinnlig givare; särsk. till I 4. Nordforss (1805). Den ädla Gifvarinnan. Tegnér (WB) 6: 289 (1830). —
GIVERSKA, f. (föga br.) kvinnlig givare, givarinna; särsk. till I 4. Hon (var) .. een mild och gladh Giffuerska, .. emoot sijna Grannar och Nåboor Godhwilligh och Hielpesam. Guthræus ASchmidt D 4 b (1641). Östergren (1924; angivet ss. sällsynt form). —
GIVSAMHET, r. l. f. (†) till I 4: frikostighet. Med gifsamhet lät Philis och bli vunnen. CGCederhielm Vitt. 163 (1740).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content