publicerad: 1906
DAL da4l, sbst.1, r. l. m. (f. Sätherberg Dikt. 1: 243 (1840, 1862; i personifikation)); best. -en, stundom -n; pl. -ar ((†) daall Wivallius Dikt. 86 (1632)).
Etymologi
[fsv. dal, motsv. d. dal, isl. dalr, dal, båge, got. dal, n., fsax. dal, mnt. dâl, m. o. n., holl. dal, n., fht. o. mht. tal, m. o. n., t. tal, n., feng. dæl, n., eng. dale, liksom gr. ϑόλος, kupol, fslav. dolŭ, håla, utgående från en ieur. rot som sannol. betecknat ”vara böjd, urhålkad, kupig (konvext l. konkavt)”; se för öfr. Tamm; jfr DÄLD samt DAL-, sbst.2 o. sbst.3]
1) större (vanl. långsträckt) fördjupning l. sänkning på jordens (l. annan fast himlakropps) yta, helt l. delvis innesluten mellan höjder, ss. kullar, berg o. d. En grönskande, leende, lummig dal. En lång, långsträckt, smal, slingrande, vid, mörk, fredad, fredlig, enslig, undangömd dal. Stiga ned i dalen. På bottnen af dalen. I dalens skugga. The Swenske tagha widh vthländsk sedher, / Och kränkia så sin forna hedher, / Dogh står Stenen i grönan daal. Sv. folkv. 1: 531. Alla dalar skula förfyllas och alla bärg och backar skula förnedras. Luk. 3: 5 (NT 1526); jfr a; jfr äfv. Jes. 40: 4 (Bib. 1541). (Lat.) conuallis (sv.) inneluct daal, som berg liggia på alla sijdor om kring. Var. rer. 40 (1538). Jagh hörde fogell nechtergal / siunga een quäll i een grön daal / een lustig sång om jungf[r]uer alla. Wivallius Dikt. 79 (1631). När Rijmfrost är på Bärget, så är wist kalt i Dalen. Grubb 577 (1665). När Sunnan med ett sakta sus / Förmedelst Solens warma Lius / Ur dahlen Gräset låckar. Frese Verldsl. dikt. 55 (1717, 1726). En ljuflig trakt .. / .. Der strömmar kröka sig i blomsterrika dalar. Creutz Vitt. 3 (1761). Min tanka redan flyr till dessa stilla dalar / Der ingen stats-konst hörs, naturen ensam talar. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 121 (1762, 1795). Dalarnes lägre behag. Tegnér 2: 78 (1817). I dalarne tumla sig fåle och sto, / Och bockarne hoppa på ljungbeväxt mo. C. F. Dahlgren 1: 53 (1831). I dalen invid silfverbäcken, / .. Stod en enslig koja, gömd i frid. Stenbäck Dikter 18 (1840, 1868). Ej lyfts en höjd mot himlens rand, / Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, / Mer älskad än vår bygd i nord. Runeberg 2: 3 (1847). Dalarna mellan höga berg äro merändels långa och smala; ofta inskränka de sig till trånga klyftor. Scheutz Jorden 187 (1856). Der jordytan lägges i veck uppkomma jemte höjderna äfven dalar. Kruhs Jordkl. 1: 383 (1881). (Fjällripan undviker de ställen) som äro tätt beväxta med träd och höga buskar, likasom äfven trånga och djupa dalar. Hahr Handb. f. jäg. 2: 304 (1882). Verkligt typiska fjordar måste vara hvad man kallar ”drunknade dalar”. SD(L) 1896, nr 137, s. 7. (Galilei) fann .. att månen var ett synnerligen skrofligt klot, där sällsamma och djupa dalar omväxlade med höga berg. Nordenmark Flammarion 105 (1896). Det spelar på heden, det porlar i daln. Karlfeldt Frid. vis. 64 (1898). jfr ALP-, BERG-, BI-, BLOMSTER-, BÄCK-, CIRKUS-, DJUP-, EROSIONS-, FJÄLL-, FLOD-, GAFFEL-, GENOMBROTTS-, HEM-, HEMLANDS-, HUFVUD-, HÖG-, HÖGFJÄLLS-, INLANDS-, KITTEL-, KLIPP-, KUST-, LÄNGD-, MÅN-, PASS-, REN-, SIDO-, SKOGS-, SKÅL-, SNÖ-, SPRICK-, TRATT-, TRÅG-, TVÄR-, Å-, ÅTERVÄNDS-, ÄLF-DAL m. fl. — särsk.
a) i vissa sammanställningar med andra sbst., i sht af motsatt bet.; jfr BERG 1 a. Till Österland vill jag fara, / Der bor allrakärasten min, / Öfver (dvs. bortom) berg och djupa dalar. Sv. folkv. 1: 393. På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar. Lidner 1: 107 (1783). Vårvindar spela i dal och i höjd. Geijer I. 3: 182 (1811). Regnen som gråtande gingo i berg och dal. Fröding Guit. 119 (1891).
b) (†) mellan tvenne parallella brottlinjer nedsjunken, relativt lång o. smal landremsa; grafsänka. Likväl finner man Dalar här och där, nedsänkte til flere famnars djup. B. Qwist Andersson i VetAH 37: 72 (1776).
2) i utvidgad anv. ss. beteckning för jämförelsevis lågt belägna trakter.
a) [jfr t. zu tal, fr. aval] jäg. i motsats till de högst belägna fjälltrakterna, i uttr. till dals. Sedan snön nu fallit djup i de högre fjelltrakterna och riporna, som det heter, gå till dals. Tidn. f. idr. 1898, s. 15.
b) (†) [jfr DALARNA ss. sv. landskapsnamn] i pl., i ä. bibelöfv. ss. beteckning för den del af Palestina, som numera närmare efter det hebr. ordet plägar kallas Låglandet. Altså slogh Josua alt landet på berghen och södher vth, och j dalanar. Jos. 10: 40 (Bib. 1541; öfv. 1904: Låglandet).
3) i bild o. i bildl. anv.
Anm. I allm. väcker ordet dal för en svensk föreställningen om ngt leende, lugnt l. fridfullt. Att ordet i de flesta af de nedan under b α anförda uttr. förknippats med föreställningen om ngt mörkt, hemskt o. d., beror därpå, att de (Palestinas) dalar som hafva stått för tanken vid bildandet af de i bibeln förekommande uttrycken hafva en helt annan karaktär än den som företrädesvis framträder för vår föreställning.
a) i bild. Iagh är .. een Lilia j dalenom. Höga v. 2: 1 (Bib. 1541; om kvinna); jfr b γ. Släktet, likt Ixion, med gagnlös möda / rullar uppför klippan det tunga hjulet; / målet nära störtar du (dvs. ödet) hånfull ner det / åter i dalen. Rydberg Dikt. 2: 109 (1864, 1891). På djupen, i de samhälleliga dalarna, dit icke vetandets sol tränger. Wester Orzeszko Dal. 5 (1895); jfr b γ. De som stodo djupt nere i dalarna (dvs. de som voro mindre framsynta) sågo nu de röda flammorna slå upp och slicka molnen. Ahrenberg Landsm. 113 (1897).
b) i bildl. anv.
α) i bibliska o. andra efter dem bildade uttr.
α') [jfr: om iagh än wandradhe j enom mörkom daal. Psalt. 23: 4 (Bib. 1541), där öfv. 1897, 1904, närmare efter den hebr. texten, hafva: dödsskuggans dal; jfr Gezelius Bibelverk i not till detta ställe; jfr t. das tal des todes] i uttr. mörkrets, dödsskuggans dal o. d., afseende dels jordelifvets vedermödor, dels döden o. dödsriket, helvetet. Siälen dragher medh Sorgh och Wee, / Til Mörckan Daal i Helwetee. L. P. Gothus Pest. 38 b (1623). Föör migh af thenna mörcka dahl. Ps. 1695, 366: 8 (om jordelifvet). I dödsens skuggars daal. Spegel Öp. par. 23 (1705; om jordelifvet). Dödzens Skuggas Dahl, hvarest Diefvulen hade sit tilhåld. Lagerström Bunyan 2: 209 (1727). (Syndens) last och börda trycker oss i afgrunds dal. Kolmodin Rök. 153 (1728, 1745). När jag blir förd i mörksens dal, / Och stadd i dödsens kamp och qval. Ps. 1819, 469: 2; jfr Ps. 1695, 383: 2. Mitt ättartal / går nedåt i de dödas dal. Tegnér 1: 8 (1825). O du (Gud), som leder genom dödens dal / Den trötte vandrarn till din ljusa sal. Stenbäck Dikter 38 (1838, 1868). Dödsrikets skumtgråa dal. Fröding Stänk 167 (1896). — jfr DÖDS-DAL.
β') [efter det bibl. uttr. JÄMMER-DAL; jfr Psalt. 84: 7; jfr t. das tal des jammers, der tränen, der zeit, das irdische tal] i uttr. jämrens dal, om jordelifvet, o. i andra sig därtill anslutande uttr. ss. sorgens, pröfningens, lifvets, tidens, världens, jordens dal. Min själ har lidit qval, / Sen du gick ur verldens dal. Nordenflycht Turt. 17 (1743). I plågors dal, / I hemligt qval, / Förgår min ungdoms tidsfördrif. Dens. QT 1746—47, s. 7. Genom lifvets törniga dalar / Gå vi med blödande steg. Stagnelius 1: 6 (1817). Derför ryms din smärta / Ej inom tidens dal. Dens. 2: 203 (1821). Slägter tallöst blomstra opp och falla / I jordens låga dal. Därs. 148. Hugsvalelsens oförtorkade källor i sjelfva jemrens dal. Wallin Rel. 1: 379 (1825). Genom pröfningens dal upp till förklaringens berg. Franzén Skald. 6: 73 (c. 1835). Lifvets dal ligger öppen för er .. Men I kännen ännu föga till den dalen. Tegnér 4: 122 (1837). Hör du, när natten är ljum, och på genomskinliga skyar / Vindarne vaggas i sömn, suckar ur sorgernas dal? B. E. Malmström 6: 5 (1840). Imellan .. glädjens solbeglänsta höjder ligger sorgens mörka dal. Hwasser V. skr. 2: 228 (c. 1845). Genom bekymrets mörka dal, genom pröfningens natt. Rundgren Minnen 1: 125 (1855, 1870). — jfr JÄMMER-, SORGE-, TÅRE-DAL.
β) [jfr eng. the valley of humiliation (Bunyan)] i uttr. ödmjukhetens dal. Ödmjukhetens låga dalar. Stagnelius 2: 143 (1821). För hela familjen skulle han falla på knä .. I bottnen af ödmjukhetens dal skulle han träda ned. Lindqvist Dagsl. 3: 112 (1904).
γ) med tanke på dalen ss. en afskild o. undangömd vistelseort; i uttr. som beteckna obemärkt lefnadsställning, låg samhällsklass. Fram (till den yttersta domen) J, som suttit högst här uppå Jorderike, / Och alle, J som här i låga dalar stått. Hjortzberg Ytt. dom. 6 (1734, 1756). Ur skuggan af min dal jag egnar dig (o fosterland) min sång. Tegnér 2: 110 (1811); jfr: I skuggan af sin däld. Wallin Vitt. 1: 3 (1805). Då reste sig ett yngre slägte / med sorl ur sina dalars natt. Tegnér 1: 151 (1822). På samhällenas höjder eller i deras mera undangömda dalar. Oscar II 4: 63 (1864, 1890). Att de christliga dygderna måga vara vår konungs hederskrona, som lyser från höjden ned i de djupa dalarne. Rundgren Minnen 2: 51 (1873, 1883). I de djupa dalarna. Wester Orzeszko (1895; titel på en skildring af de polska judarnas lif).
δ) med tanke på dalens djup, i uttr. årens dal, om ålderdomen ss. den sista liksom nedåt stupande delen af lefnadsbanan. Drick dig varm, förr än du stiger / ner i årens kalla dal! Tegnér 1: 316 (c. 1805). Vi, som gått in i årens dal. Dens. 5: 482 (1825).
4) oeg. om större l. mindre fördjupning i allm. På åttonde dagen dök ur vågornas dalar / bakom skummande bränning en skogig strand. Melin Huml. 26 (1882); jfr e. — särsk.
a) (numera föga br.) om (mindre) insänkning på en under normala förhållanden jämn yta. På sådana ställen (där milan fordrar fyllning) blifver en dal eller grop utan på i stybbet. Wallner Kol. 34 (1746). Halmen lägges jämnt (på taket) utan grop eller dal. Brauner Tankar om boskap 83 (1756).
b) (i sht förr) om trattformigt utgräfd håla l. grop, afsedd för tjärbränning; jfr TJÄR-DAL. En sådan Dahl brinner 6 a 8 til 10 dagar, alt efter storleken och gör 3 a 4 läster god Tjära utan tjäru-vatten: och de deraf kommande kohlen. Göth. hushållaren 1781, nr 10, s. 5. Man börjar .. att tända veden på dalens lugna eller lä-sida. C. F. P. Plagemann i Läsn. f. folket 1846, s. 249. Topelius Läseb. 1: 112 (1856, 1891). I midten af dalen är anbringad en tratt, hvarifrån en ränna leder till tjärtunnan. Schoug Lärob. i skogssk. 72 (1879). Den urgamla primitiva tjärbränningen i dal. K. E. Palmén i Atlas ö. Finl. 24: 5 (1899).
c) (†) plogfåra. (En viss af järn tillverkad plog medför bland annat den fördelen att) dess rörliga mullfösa (vänder) jorden til större delen, lägger henne i dalen, derest (dvs. där) hon behöfs. J. Brauner i VetAH 10: 283 (1749).
d) (numera föga br.) anat. i best. form, om den stora fördjupning l. fåra som finnes på undre sidan af lilla hjärnan. (Lat.) Vallis, Vallecula oblonga (Gruften, Dalen). Florman Anat. 2: 110 (1830).
e) om vågdal. (Vid vågrörelse) sjunker vattnet i (våg-)berget ned igen och fortsätter .. att sjunka, tills en fördjupning, en dal, bildat sig. NF 17: 1512 (1893). — jfr VATTU-, VÅG-DAL.
f) meteor. om ett slags outvecklad cyklonform. Dal är .. en sänka i lufttrycket mellan tvänne anticykloner. NF 17: 1537 (1893).
Ssgr (i allm. till 1): A: DAL-BILDNING3~20. abstr. o. konkret. Palmblad Handb. i geogr. 1: 253 (1826). Hisinger Ant. 6: 131 (1837). På ett .. ställe, då man färdas mellan Säter och Tuna, har jag sett en dalbildning, .. lika hård och grym, som Sätersdalen är tjusande och blid. Svedelius Förfl. lif 399 (1887). Dalbildningen (försiggår) nästan aldrig med fullkomlig regelbundenhet, och lutningen af dalens sidor är derföre ej likformig. Nathorst Jord. hist. 372 (1890). —
-BO~2, sbst.1, m.||ig. [jfr d. dalbo, nor. dalbue] inbyggare i dal. Verelius Ind. 49 (1681). E. Vleugel i Sv. turistfören. tidskr. 1905, s. 87. —
-BOTTEN~20. [jfr d. dalbund, t. talboden] Vi kunna betrackta Dalarne såsom en stor dalbotten, hvaruti Dalelfven med alla dess tilloppsgrenar intager de lägsta ställen. Hisinger Ant. 1: 6 (1819). Världshafven betäcka jordens djupaste dalbottnar. Topelius Läseb. 2: 21 (1875, 1890). Håll dig nu nere i dalbotten, der inte hatten blåser af dig. Strindberg Gill. 128 (1880). G. Andersson i Ymer 1904, s. 316. —
-BUKT~2. geogr. dallik hafsinskärning, som mer l. mindre vinkelrätt går djupt in i landet. Fjordarna äro de mest bekanta dalbukterna. Hagman Fys. geogr. 103 (1903). —
-BYGD~2. Verelius Ind. 49 (1681). I .. Norrige är han (dvs. järfven) dock temligen allmän i högfjällen, men förekommer sällan i de bebodda dalbygderna. Nilsson Fauna 1: 141 (1847). Fryksdalen, en af berg omgifven dalbygd. Ill. Sv. 1: 342 (1873, 1882). 4 Mos. 14: 25 (öfv. 1904). —
-BÄCKEN~20. större, mer l. mindre bäckenformig dal. Svensén Jorden 207 (1887). Torpson Eur. 2: 33 (1896). —
-BÄDD~2. (föga br.) Malma-åsen i Vestmanland följer så länge Hedströmmens dalbädd, som den omgifves af höjder. Hisinger Ant. 6: 131 (1837). —
-DELARE~200. geogr. Ett bekant exempel på daldelare hafva vi i Brenner, som utgör den i en tvärdal belägna vattenskillnaden mellan Donau .. och Po. Hagman Fys. geogr. 23 (1903). —
-DIMMA~20. [jfr t. talnebel] Man indelar dimman i sjö- eller kustdimma (mist eller tjocka), dal- eller bergsdimma samt stads- eller stoftdimma. SDS 1897, nr 82, s. 3. —
-DJUP~2, n. [jfr t. taltiefe] Böttiger 6: 168 (1835). I daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga. Lagerlöf Jerus. 2: 255 (1902). —
-DOCKA, se d. o. —
-FÅRA~20. En djup dalfåra, som börjar i Syrien och sträcker sig ned genom Palestina. Erslev 1 Geogr. 2: 272 (1872). Ångermanälfvens dalfåra, ådalen, såsom den vanligen kallas, är en af de vackraste trakterna i hela vårt land. Läseb. f. folksk. 294 (1892). Hedin Asien 1: 35 (1903). —
-FÖRDJUPNING~020. Holmberg Bohusl. 3: 70 (1845). Vattendragen (i Schweiz) äro strida och samla sig i dalfördjupningarne till sjöar. Svensén Jorden 379 (1886). —
-FÖRE~20. [jfr d. dalføre] längre dalsträckning, dalstråk. Dalföret, som fortsätter miltals åt båda hållen (om Mellanfryken). A. Segerstedt i VLS 124 (1886). Älfvarnas dalfören. Carlson 1 Skolgeogr. 29 (1898). Hagman Fys. geogr. 24 (1903). —
-GLACIÄR~002. geogr. o. geol. glaciär som ligger i en dal; jfr HÄNG-, PLATÅ-GLACIÄR. A. Hamberg i Ymer 1901, s. 225. J. G. Andersson i Antarctic 2: 67 (1904). —
-GREN~2. (mindre) dal utlöpande från en större; sidodal, bidal. Den särskilda dalgren, hvilken från Färila åtföljer landsvägen till Jerfsö kyrka. Widmark Helsingl. 1: 19 (1860). —
-GRUS~2. Dalgruset (i Klondyke-området) har i allmänhet en mäktighet af från 1—3 meter. Tekn. tidskr. 1900, A. K. s. 114. —
-GUD~2. gud som tänkes bo i dalar. Araméerna hafva sagt: ’Herren är en bergsgud och icke en dalgud'. 1 Kon. 20: 28 (öfv. 1865, 1904). —
-GÅNG~2, pl. -ar. [jfr d. dalgang]
1) långsträckt dal. Hisinger Ant. 3: 99 (1823). Den ansenliga dalgång, som sträcker sig mellan Klinte- och Slitehamn. Brunius Gotl. k. 3: 290 (1866). Bullarens djupa och långa dalgång. Roth 1 Geogr. 72 (1886). G. Andersson i Ymer 1904, s. 315 (se -STRÅK). jfr SIDO-DALGÅNG.
2) geol. i geologisk aflagring befintlig fördjupning l. sänkning som fylles af närmast öfver liggande lager. Emellan Romele Klint och Lomma finnes .. en ”dalgång” i kalkberget. Tekn. tidskr. 1894, A. B. s. 24. —
-KITTEL~20. [jfr d. dalgryde, t. talkessel i samma bet.] kitteldal. Om de (dvs. dalarna) rundt omkring omgifvas af småningom uppstigande höjder, kallas de dalkittlar, bassiner. Thomée Blanc 1: 173 (1865). Den af floden (Arno) genomskurna dalkittel, som omsluter Florenz. Ljunggren Resa 1 (1871). Klercker Cuba 146 (1898). —
-KJUSA~20. liten trång dal; jfr KJUSA. C. A. Kullberg i 3 SAH 9: 115 (c. 1874, 1895). Det branta bärg som stänger dalkjusan. Wulff Petrarcabok 97 (1905). —
-KLYFT~2. (mindre br.) = -KLYFTA. Jesus befinner sig .. på det platta taket af en bland templets utbyggnader och skådar derifrån ned i den djupa dalklyften derinunder. Wikner Pred. 200 (1877). —
-KLYFTA~20. trång dal mellan höga berg; jfr -KLYFT, -RÄMNA, -SKREFVA. Scheutz Jorden 188 (1856). Glacierer, som .. genom djupa dalklyftor skjuta ända ned till hafsbrädden. Quennerstedt Resa 166 (1867). O. Nordenskjöld i Antarctic 1: 297 (1904). —
-KRÖK~2. Ett utsprång skymde utsikten öfver nästa dalkrök. Därs. 37. —
-LAND~2. (mindre br.) lågt beläget, af berg o. höjder omgifvet land; slättland. Palmblad Lärob. i geogr. 216 (1835, 1851). Det Thessaliska dallandet. Dens. Fornk. 1: 46 (1843). —
-LUFT~2. (dals- SP) [jfr t. talluft] I Spanien träffar man nästan all slags väderlek; ty der råder hafs- bergs- dals- och skogsluft. SP 1809, nr 13, s. 1. Hagman Fys. geogr. 170 (1903). i bild. Det bleka .. tycke, som .. hvilar öfver dessa blommor (dikter af en ung författare), vitnar om, att de uppskjutit i för mycket kringstängd och täppt dal-luft. Runeberg E. skr. 2: 312 (c. 1840). —
-MYNNING~20. S. L. Lovén i SKN 1841, s. 148. (Spåren af vilda kameler) ledde in i en dalmynning. S. Hedin i Ymer 1903, s. 24. —
(4 b) -NAFVEL~20. (i sht förr) midtpunkten ofvantill på den kulle som bildas af en tjärdal, hvari veden inlagts. Efter 12 à 15 timmar har elden dragit sig upp under torfbetäckningen till kullens högsta eller medelpunkt, dalnafveln kallad. C. F. Plagemann i Läsn. f. folket 1846, s. 250. —
-PROFIL~02. geogr. o. geol. profil som en dal företer vid genomskärning vinkelrätt mot längdriktningen. Passerar floden genom bergarter, som .. (i motståndsförmåga) äro mycket olika, visar sig detta uti dalprofilen på så sätt, att denna är trängre där de hårdare bergarterna, vidare där de lösare bilda dalsidorna. Högbom i Sv:s rike I. 1: 44 (1899). —
-RAND~2. [jfr t. talrand] (i sht geogr. o. geol.) Snoilsky i 3 SAH 14: 34 (1899). Hagman Fys. geogr. 170 (1903). —
(jfr 2 a) -RIPA~20. [jfr nor. dalrjupa; riporna af ifrågavarande art hafva fått sitt namn däraf, att de i motsats till fjällripan hålla sig visserligen icke i dalarna, men i skogen på de nedre delarna af bergen] (individ af) riparten Lagopus subalpinus Lin.; skogsripa; jfr SNÖ-RIPA. Dalripan finnes i norra delen af skandinaviska halfön, från Finmarkens nordligaste trakter, ända till vid pass 61:sta nordliga breddgraden. Nilsson Fauna II. 2: 98 (1828, 1858). Dalripan bebor de skogar som ligga lågt och der menniskor vistas. Swederus Jagt 202 (1832). Hemberg Från Kola 176 (1902). —
-RIP-KULL—0~2. Därs. —
-RÄMNA~20. ravin; jfr -KLYFTA. Svensén Jorden 32 (1884). Ett kuperadt och af smala dalremnor genomskuret högland. Klercker Cuba 36 (1898). —
-RÄNNA~20. [jfr t. talrinne] En lång och smal dalränna, en kjusa. Almqvist Tre fruar 1: 56 (1842). Som det rinnande vattnet ur de uppluckrade partierna endast förmådde utskära dalrännor, men ej slutna sjöbäcken. Stockholm 1: 11 (1897). —
-SIDA~20. dalvägg. Dalsidorna (beklädas) af Tall, Björk och Hvitahl. Hisinger Ant. 3: 66 (1825). G. Andersson i Ymer 1904, s. 316. —
-SKREFVA~20. jfr -KLYFTA. Nere i det svindlande djupet gick en liten trädbeväxt dalskrefva mot fjorden. Ödman Ungd. 1: 127 (1874, 1881). Hedin Gm Khorasan 58 (1892). —
-SLÄTT~2. slätt (helt l. delvis) omgifven af höjder. Palmblad Handb. i geogr. 2: 37 (1829). En större dalslätt vid Vimmerby. Hisinger Ant. 7: 32 (1840). Otaliga smärre skogsbackar, åtskilda af öppna dälder eller små dalslätter. Stockholm 1: 2 (1897). J. G. Andersson i Antarctic 2: 119 (1904). —
-STRÅK~2. [jfr d. dalstrøg] dalgång, dalföre; jfr -STRÄCKNING. Rydberg Filos. förel. 1: 248 (1876). Det jämtländska fjällområdet är .. genomfåradt af stora dalgångar, som kunna följas genom vidsträckta delar af området. I deras anordning spåras dels sådana dalstråk, som gå parallellt med fjällkedjan, dels sådana, som löpa ungefär vinkelrätt mot densammas längdriktning. G. Andersson i Ymer 1904, s. 315. —
-STRÄCKNING~20. [jfr d. dalstrækning] jfr -STRÅK. Fjärdar, hvilkas stränder och dalsträckningar voro af nybyggen omgifna. Strinnholm Hist. 2: 256 (1836). Stora Limugnen, .. från hvars .. park man ser staden (Jönköping) .. samt hela den östra dalsträckningen med dess vikar och lundar. Ill. Sv. 1: 245 (1866, 1882). —
-SYSTEM~02. ett sammanhängande helt af dalar o. deras förgreningar. Högbom i Sv:s rike I. 1: 52 (1899). (I) Dalbottnarna (inom det jämtländska fjällområdet) .. kan .. finnas ett ganska småkuperadt landskap af åsar och höjder. Det är inom dessa dalsystem, som kulturen fattat fot. G. Andersson i Ymer 1904, s. 316. —
-SÄNKA~20. Den tid, då kälen nyss är gången ur jorden och nästan ur hvarje dalsänka en liten bäck silar fram. Alm. (Sthm) 1846, s. B 4 b. Aldén i VLS 166 (1888). En liten sumpig dalsänka med marbjörkar, pilar och alar. Strindberg Blomst. 58 (1888). Hedin Asien 1: 393 (1903). —
-SÄNKE~20. (mindre br.) = -SÄNKA. (Torfmossarna) omgifva merendels en liten göl, återstoden af den insjö, som fordom fyllt dalsänket. S. L. Törnquist i Sk. saml. III. 1: 34 (1894). Hemberg Från Kola 89 (1902). —
-SÄNKNING~20. [jfr d. dalsænkning, t. talsenkung] = -SÄNKA. Palmblad Handb. i geogr. 1: 10 (1826). Coelesyrien .., en dalsänkning mellan .. Libanon .. och Antilibanon. Erslev 1 Geogr. 291 (1873). Myrtenträden i dalsänkningen. Sak. 1: 8 (öfv. 1898, 1904). —
-TRAKT~2. (Fjällämlarna) komma aldrig ner i daltrakterna, förr än gräset på fjällen är förtorkadt eller vissnadt. Nilsson Fauna 1: 379 (1847). Dens. Ur. 1: 93 (1866). —
-TRÅG~2. geogr. o. geol. mindre, jämförelsevis djup dal med tvärbranta sidor; trågdal. Kruhs Jordkl. 1: 377 (1881). Tiber, som .. rullar fram i en dal .. mot hvilken öppna sig flere daltråg af alldeles samma art som de i norra Apenninerna. Torpson Eur. 2: 349 (1896). —
-VIND~2. En frisk dalvind drog hela natten ned öfver vår vackra och trefliga lägerplats. Hedin Asien 1: 382 (1903). Dalvinden för vattengasen från dalbottnarna mot de högre sluttningarna. Hagman Fys. geogr. 170 (1903). —
-VÄG~2. väg som går gm en dal; äfv. om (en flods) dalgång. Deleen (1836; under thalweg). Floden Arda, hvars dalväg den (dvs. gränsen mellan Rumilien o. Bulgarien) .. följer. FFS 1878, nr 28, s. 20. —
-VÄGG~2. [jfr t. talwand] Palmblad Palæst. 7 (1823). SvT 1852, nr 155, s. 2. Det från dalväggarna nedrasade materialet tages om hand af floden och föres vidare. Högbom i Sv:s rike I. 1: 43 (1899). —
-ÖPPNING~20. [jfr t. talöffnung]
1) dalmynning. Palmblad Fornk. 1: 335 (1844). En sjö, .. innefattad af höga, mest lodräta klippväggar, här och der afbrutne af lummiga trädgrupper, och dalöppningar. Bremer Sysk. 2: 103 (1848). Torpson Eur. 1: 101 (1895).
2) öppning, fritt ställe för utsikt, passage o. d. som bildas af en dal; dalgång. Under vägen .. framskymtade snöfläckar på fjellen genom dalöpningen. Hisinger Ant. 3: 56 (1823). Altens och Tana elfver taga väl .. sitt lopp mot samma haf, men genom allt djupare, trängre pass och dal-öppningar. Geijer II. 1: 3 (1825).
B (†): DALE-LILJA. [jfr t. tallilie, holl. lelietje der dalen, eng. lily of (the) valley, lat. lilium convallium (Vulg.). Namnet härstammar från Höga visan 2: 1] (†) liljekonvalj. Tagh min ödmiukz (dvs. ödmjukhets) dale-liljor, / Som så nedrig hvijt och grön. Amnelius Vitt. 107 (1689).
C (†): DALS-JORD, -LUFT, se A.
Spoiler title
Spoiler content