publicerad: 1921
FALLA fal3a2, v. -er fal4er, föll föl4, föllo föl3ω2, fallit fal3it2, fallen fal3en2; vbalsbst. -ANDE (se d. o.), -NING (fullt br. i bet. VI; (†) Tiselius Vätter 2: 33 (1730; i bet. III 1)); jfr FALL.
Ordformer
(ipf. ind. sg. fel(l) GR 4: 129 (1527), Brahe Kr. 48 (c. 1585). — ful(l) (fwl) O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 16, Tegel G. I 2: 318 (1622). — fol O. Petri (1525) i Sthms tänkeb. 1: 53 (: tilfol); fåll Visb. 1: 259 (c. 1620). — föll (föl) O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 7, Mat. 7: 25 m. fl. st. (NT 1526) osv.; fööl(l) Luk. 22: 41 (NT 1526), BtHforsH 1: 218 (1637). — fijll Rääf Ydre 1: 321 (i handl. fr. 1574: tilfijll); fyll HH XVIII. 3: 61 (1721: infyll). — fall (faal) GR 10: 350 (1535), OxBr. 11: 19 (1614); falth (faltt) VgFmT II. 1: 36 (i handl. fr. 1554). ipf. ind. pl. fullo (fwllo) Mat. 17: 6 m. fl. st. (NT 1526), Lagerbring Hist. lit. 67 (1748); fulle O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 11, GR 14: 247 (1542). — follo Ebr. 3: 17 (NT 1526: förfollo); folle Visb. 1: 256 (c. 1620). — föllo Rom. 11: 22 m. fl. st. (NT 1526) osv.; fölle Emporagrius A. Oxenstierna 116 (1655). ipf. konj. felle Brahe Kr. 56 (c. 1585: affelle). — fulle (fwlle) GR 3: 185 (1526), 16: 408 (1544). — fölle Brahe Kr. 56 (c. 1585) osv. sup. fallit Rom. 15: 3 (NT 1526) osv. — fullit (fullet) BtÅboH I. 3: 5 (1623), Tiällmann Gr. 213 (1696; med tillägget: ”rättare fallet”), VDAkt. 1792, nr 385 (: utfullit). — föllit BtÅboH I. 8: 104 (1636). p. pf. fallen Apg. 1: 25 m. fl. st. (NT 1526) osv. fullen (fullin) HFKF 2: 140 (c. 1575), Tiällmann Gr. 215 (1696; jämte fallen). — falat, n. sg. Rääf Ydre 1: 350 (i handl. fr. 1598; 2 ggr). — fellen O. Petri Kr. 56 (c. 1540: fråfellen). Anm. 1:o. Av de omtalade ipf.-formerna ha föll, föllo, fsv. føl, føllo, alltifrån äldsta tid varit de normala i det nysv. skriftspr., liksom de äro de enda som förekomma i nutida bildat talspr. I sg. möter sålunda t. ex. redan i NT 1526 o. Bib. 1541 endast formen föll. Delvis gm inflytande från dessa skrifter synes full, fsv. ful, som ofta användes t. ex. av O. Petri i hans äldsta skrifter, o. som ännu lever kvar i åtskilliga sv. dial., tidigt ha börjat utträngas ur skriften o. försvinner helt under förra hälften av 1600-t. I pl. håller sig den motsv. formen fullo, fsv. fullo, bättre. I NT 1526 förekommer den ungefär hälften så ofta som föllo o. uppträder, ehuru den saknas i Bib. 1541, icke sällan i litteraturen ännu i senare delen av 1500-t. På 1600-talet blir formen mera sällsynt o. får en mera dialektal prägel; enstaka ex. på densamma förekomma dock ända till midten av 1700-t. Endast mera sporadiskt o. dialektiskt uppträda i det äldre nysv. skriftspr. formerna sg. foll (fåll), fall, falt, fel(l), fyll (fijll), pl. follo (folle). 2:o. De regelbundna formerna i p. pf. o. sup. äro alltifrån fsv. tid fallen, resp. fallit. Jämte dessa uppträda från o. med början av 1600-t. formerna fullen (fullin), resp. fullit (fullet), som uppkommit gm påvärkan av ipf. full, fullo. Dessa former, som ännu ha en icke ringa utbredning i våra bygdemål, synas emellertid redan från början ha haft en rätt bestämd dialektal prägel; på 1700-t. bli de sällsynta o. försvinna alldeles mot slutet av detta årh. En tillfällig analogibildning är föllit; oklart är det endast en gång uppvisade fellen (fsv. fællin))
Etymologi
[fsv. falla, motsv. d. falde, isl. falla, fsax. fallan, mnt. o. holl. vallen, ffris. falla, fht. fallan, t. fallen, feng. feallan, eng. fall; av en germ. stam faln-, som sannol. står i avljudsförh. till lit. půlu, pùlti, falla, o. arm. p‛ul, fall, förstörelse. — Med avs. på bet.-utvecklingen jfr äv. fr. tomber, lat. cadere, gr. πίπτειν. — jfr FALLANDE, p. adj., FALLEN, p. adj. o. FÄLLA, sbst. o. v.]
— jfr AF-, AN-, BI-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, FÖRE-, GENOM-, HEM-, HOP-, HUG-, HÄDAN-, HÄN-, IFRÅN-, IGEN-, IHOP-, IN-, KNÄ-, KRING-, KULL-, LOTT-, MED-, NED(ER)-, NER-, OM-, OMKULL-, PÅ-, SAM-, SAMMAN-, SÖNDER-, TILL-, TILLBAKA-, UND-, UNDAN-, UPP-, UT-, ÅTER-, ÖVER-FALLA m. fl., PÅFALLANDE samt ARF-, FRÄND-, HAND-, LAG-, MOD-, NY-, RÄT-, SINNE-, SJÄLV-, SMÅ-, SYND-, TYG-, UND-, VÄN-FALLEN.
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. 1) i följd av sin tyngd (hastigt) röra sig nedåt. Härunder bl. a.: om mörker, natt o. d., bildl. om tystnad l. ro o. d.: sänka sig (c); oeg. om sken, ljus, dager o. d.: riktas (på l. mot ngt) (d); om redskap l. vapen o. d. samt om hugg, slag o. d. (e); om skott: avlossas; om applåder: ”smattra” (f); om kort: spelas ut, ”tagas” (i); kem. utfällas (k); om dörr o. d. i uttr. falla i lås (l); bildl. i ett stort antal uttr., t. ex. handen faller l. händerna falla, falla i brunnen l. skarnet o. d., falla i god jord l. på hällebärget, falla till marken l. till jorden, falla över ngns huvud o. d., falla (ngn) på livet l. i taskan, falla från skyarna o. d., falla ur hakarna, falla (ngn) ur pännan, falla (ngn) ur minnet o. d. (m). 2) om fågel: fälla, slå ned. 3) om ngt löst nedhängande l. liggande: lägga sig l. hänga l. ligga (på ett visst sätt). 4) om skaft på redskap o. d.: ligga l. passa (i handen). 5) bildl.: falla bort, gå förlorad, förfalla, försvinna.
II. 1) falla omkull; fällas. Härunder bl. a.: falla i barnsäng, falla sjuk (c); stå l. vara l. gå på fallande fot (e). 2) stupa i strid l. för vapen o. d.; äv. bildl.: fällas, störtas, gå under, misslyckas, ”falla igenom”. Härunder bl. a.: falla på sina gärningar o. d. (a); falla (ett) rov l. offer för (ngn l. ngt) o. d. (e). 3) störta omkull o. krossas (i spillror), falla sönder, rasa, störta in. 4) om fäste, stad o. d.: giva sig, kapitulera; om stat, institution o. d.: störtas, gå under. 5) om växt: falna. 6) bildl. om moraliskt fall. 7) frivilligt kasta sig ned l. omkull. Härunder bl. a.: falla till bön(en) l. bönboken o. d. (b); falla till föga (c).
III. sjunka, sänka sig. 1) om vätskeyta o. d.: sjunka. 2) om ngt upphöjt l. svällande: sjunka ned l. ihop. 3) om termometer, barometer o. d. samt om temperatur, lufttryck m. m.: sjunka, gå ned, minskas. 4) om värde, pris, kurs, lön o. d.: sjunka, sänkas, gå ned. 5) om (an)tal o. d.: sjunka, minskas, avtaga. 6) om ton o. d.: sjunka. 7) bildl.: avtaga (i kraft o. d.), gå tillbaka.
IV. om vattendrag: rinna (fram). V. om yta, skikt o. d.: slutta, luta, stupa. VI. om fartyg: falla av.
VII. 1) kasta sig l. störta (mot ngn l. åt ngt visst håll). Härunder: falla (ngn) om halsen, i (ngns) armar o. d. (a); falla på bogarna l. tyglarna, om häst (b); falla med dörren (in) i huset o. d. (c). 2) i fientl. avsikt störta (sig) fram (emot l. på l. över ngn osv.). Härunder bl. a.: falla (ngn) i håret (a); falla (ngn) under ögonen (b); falla (ngn) i sidan l. ryggen o. d. (c). 3) kasta sig l. komma hindrande l. störande in i (ngt) l. komma i vägen (för ngt) o. d. Härunder bl. a.: falla (ngn) i ämbetet o. d. (a); falla (ngn) i talet o. d. (b).
VIII. 1) avfalla (från), övergiva, svika (ngn l. ngt). 2) ansluta sig l. övergå till (ngn l. en mening o. d.), biträda (en mening o. d.). 3) taga sin tillflykt till, ty till (ngn l. ngt). 4) bestämma sig för (ngn l. ngt); uttala sig för (ngn l. ngt); rösta på (ngn) l. för (ngt); yrka på (ngt). 5) inlåta sig på (ngt); börja (ngt); övergå till (att orda om ngt o. d.).
IX. ofrivilligt övergå l. glida över från (ngt till ngt annat) l. till l. i (ngt). Härunder sådana uttr. som falla ur tonen l. takten l. rollen o. d., falla i trav l. galopp o. d.
X. 1) händelsevis komma (ngnstädes hän). 2) komma l. råka i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d. Härunder en mängd uttr., t. ex. falla i ngns händer l. våld l. nät o. d. (a); falla i fångenskap, träldom, olycka o. d. (b); falla i onåd, hat, förakt, misstanke o. d., falla i glömska (c); falla i tvist l. strid o. d. (d); falla i vanmakt, sömn, sjukdom, gråt, skratt o. d. (e); falla i förvåning, hänryckning, tankar, sorg, förtvivlan o. d. (f); falla i en villfarelse, ett fel, en dårskap o. d. (g); falla i skugga l. mörker (h). 3) komma att lyda l. höra under (ngn l. ngt). 4) komma på, plötsligt l. händelsevis gripas av (en tanke o. d.), finna på (en utväg o. d.). 5) komma att riktas på l. vända sig till l. emot (ngn l. ngt); om blick, tanke, håg, lust, önskan o. d. 6) i uttr. som beteckna att ngt bliver föremål för varseblivning l. reflexion l. känsla o. d. Härunder: falla under (ngns) ögon l. (ngn) i ögonen o. d. (a); falla (ngn) i sinnet l. tanken l. i minnet o. d. (b); falla i konsideration (c); falla (ngn) på läppen l. i smaken o. d. (d). 7) i uttr. falla (ngn) i munnen l. på tungan o. d.
XI. om ord l. yttrande o. d.: fällas, uttalas, lyda. 1) i allm. om ord l. yttrande. 2) om samtal o. d.: utspinna sig. 3) om svar: komma, givas. 4) om dom, utslag o. d.: avkunnas.
XII. brista i fullgörande (av ed l. bevisning). XIII. hemfalla (under dom l. straff o. d.); fällas (i rättegång).
XIV. 1) om lott, öde o. d. l. om röst (vid val l. beslut osv.): utfalla l. fördelas (på ett visst sätt). 2) i uttr. falla på (ngns) lott l. del l. falla (ngn) till del l. till godo l. till arvs o. d. 3) i uttr. falla på (ngn l. ngt), tillfalla (ngn l. ngt). 4) vid teoretisk beräkning: komma på (ngns l. ngts) del.
XV. framkomma ss. produkt l. avkastning (av ngt). 1) om levande varelse: födas. 2) om naturprodukt l. alster av hantvärk l. industri o. d. 3) om inkomst, arrende, ränta, lön, skatt, böter o. d.: utgå, utfalla. 4) om arv o. d.: utgå, utfalla. XVI. följa (ss. följd l. slutsats av ngt).
XVII. infalla, inträffa; få l. ha sin plats (där l. där). 1) i fråga om tid. 2) i fråga om rum l. ordningsföljd o. d. XVIII. om väg: gå fram, leda; om resa: taga en viss riktning.
XIX. gestalta sig, befinnas l. visa sig, synas (så l. så beskaffad osv.). Härunder bl. a.: falla väl l. hårdt i öronen o. d. (b); falla sig väl l. bra (c); falla (ngn) väl l. till nöje o. d. (d). XX. refl.: slumpa sig, bära till. XXI. förekomma, yppa sig; vankas, finnas; äga rum, passera.
I. i följd av sin tyngd ofrivilligt röra sig nedåt o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) i följd av sin tyngd ofrivilligt röra sig nedåt (mot marken osv.), (hastigt) förflytta sig från en högre till en lägre belägen plats l. punkt; numera nästan bl. om rörelse gm luften (l. därmed jämförligt medium), i sht förr äv. om rörelse gm en vätska: sjunka. En fritt fallande kropp. Motorn strejkade, och aeroplanet föll nästan ögonblickligt till marken. Se, där faller en stjärna! Jag sköt midt i den lyftande andflocken och två föllo. Blyertsen föll på golvet. Ringen gled av och föll i gräset. Boken föll ur hans hand. Falla av hästen; jfr FALLA AV 1. Falla utför en trappa. Han föll ända uppifrån fjärde våningen. Vattnet faller i denna fors från en höjd av tjugo meter. Hatten föll i sjön. Pojken föll i kanalen. Han sträckte sig för långt ut över båtkanten och föll på huvudet i vattnet. Falla över bord. När som han sådde föll sompt wedh wägen. Mat. 13: 4 (NT 1526). Iach sågh Satanam fallandes aff himmelen som en liwng eld. Luk. 10: 18 (Därs.). (Hövitsmännen) föllo ått botnen såsom stenar. 2 Mos. 15: 5 (Bib. 1541). Wij låto wåra Ancker falla vppå 10. Famner. Kiöping Resa 27 (1667). (Ryttaren) föll i backen som en mjölsäck. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Alla kroppar falla med lika hastighet, så vida de ej af luftens motstånd, eller andra orsaker hindras. Duræus Naturk. 30 (1759). En tår föll på hans kind ibland. Runeberg 5: 57 (1860). — särsk.
a) (†) i förb. falla (sig l. ngn) till döds o. d., falla sig (en lem) av l. fördärvad l. sönder o. d. (jfr II 1 b); jfr FALLA IHJÄL. Han faller sigh halsen sönder. L. Petri 1 Post. H 1 b (1555). Tå Tåghen sönderbrusto, föllo (de upphängda martyrerna) Ansichtet och Hufwudskallen fördärfwat. Schroderus Os. 1: 821 (1635). Han faller sig til döds. SvMerc. 3: 1073 (1758).
b) om nederbörd (rägn, snö, hagel m. m.) o. d.: komma ned; äv. om dimma l. töcken o. d.: sänka sig (motsatt: stiga l. höja sig); äv. opers. med det ss. formellt subj. Rägnet faller sakta, tätt, i strömmar. Rägnet har fallit mycket ojämnt i sommar. Det är rysligt, vad det faller tjockt med damm här. Drifwer dagg faller rihm. Visb. 2: 277. Så föll reghn. Mat. 7: 25 (NT 1526). Then gålle sniö / Såm faller på wäghen så wÿdha. Visb. 2: 18 (c. 1600). När daggen war fallen i gräset. Verelius Herv. 144 (1672). (Då vi kommit litet från land,) föll emillan oss och Landet en outsäijelig tiock dimba. S. Löfvingh (1730) i HFÖ 1: 410. Eld föll af himmelen. Wallin Vitt. 1: 171 (1816). — särsk.
α) i ordspr. Effter dunner faller Regn. Grubb 174 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865). Åskerägn och Herregunst falla altijd ojämpnt. Grubb 890 (1665). Seent tala om dhen Snöön som i fiool föll. Dens. 646; jfr Sv. ordspråksb. 62 (1865).
β) (i vitter stil) mer l. mindre oeg. o. bildl. Min sorg faller vida! Sv. folkv. 1: 55. Decemberaftonens svalka / föll som en känsla af ro på öfverbefolkade Tebe. Heidenstam Vallf. 39 (1888).
c) (i sht i högre stil) om mörker, skugga, natt o. d.: sänka sig (över ngt o. d.); om mörker l. natt äv. abs.: inbryta, infalla; äv. bildl., i sht om tystnad, ro o. d.; jfr FALLA PÅ 1. Skuggan faller så tjock, så tjock, / Som en fäll, öfver ensamma leden. Geijer I. 3: 287 (1815). Ett mörker likt vinternattens föll öfver Tiberdalen. Rydberg Sägn. 76 (1874). Skymningen faller så tung och grå. Snoilsky 2: 83 (1881). Ingen gjorde buller på sitt rum när natten föll. Strindberg Utop. 91 (1885). Det föll en djup tystnad öfver bordet. Norrman Bar. 142 (1909).
d) i mera avbleknad l. oeg. bet. (varvid föreställningen om en nedåtriktad rörelse ofta försvunnit) om sken, ljus, ljusstråle, dager o. d., förr äv. om ljud: riktas (på l. mot ngt o. d.); äv. bildl. Ljusskenet faller mig rätt i ögonen. Ljuset från lampan föll över hennes huvud och axlar. Det faller ett helt annat ljus över hans uppträdande, sedan man insett, att ... Solen (skall ej) falla på them, ej heller någhon hete. Upp. 7: 16 (NT 1526). Skoghar, bergh och dalar giffwa itt Genskal ifrån sigh, aff thet Liwdet på them falledt är. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 28 (1633). Hur han ock flyttade .. (tavlan), föll dagen aldrig så, som han ville ha den. Carlén Bull. 2: 338 (1847). Det är föga mer än tusen år, sedan historiens ljus började falla på vår del af världen. O. Montelius hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 40 (1901).
e) om ngns hand l. om vapen l. redskap o. d. (som föres av ngns hand), i överförd anv. om hugg l. slag o. d.: slå ned, träffa, drabba; äv. bildl. Örfilar föllo som hagel. Ekelund Fielding 268 (1765). Tungt föllo våra hugg. Geijer I. 3: 212 (1812). Ferdinand lät sin jernhand falla tungt öfver de besegrade. Fryxell Ber. 6: 191 (1833). Dån af hammare, som föllo på någon sprucken kopparkittel. Rydberg Sing. 41 (1876). Sune .. lät handen tungt falla i bordet. Heidenstam Svenskarna 158 (1908).
f) [jfr holl. er valt een schot, t. der schuss fällt; urspr. torde ha syftats på kulorna (i äldre tid pilarna) som slå ned] om skott: avlossas, ofta med tanke särsk. på knallen; i anslutning till det sistnämnda äv. om smattrande applåder o. d. Midt i den djupa tystnaden föll helt plötsligt ett skott. När .. den tredie salfwan gafs aff snaphanarna, och skothen mechta tätt föllo. VDAkt. 1680, nr 48. Träffarne falla .. tätt och vackert. Lundin N. Sthm 726 (1890). Applåderna föllo tätt och ihållande. SDS 1901, nr 96, s. 3.
g) sjöt. om segel l. flagg.
α) [jfr motsv. anv. i holl. o. eng.] (†) om segel l. flagg: firas ned; i förb. låta (segel l. flagg) falla äv.: ”stryka” (segel l. flagg för ngn). Hållendernar .. wilia icke enss låta falla derass flaggor och segell för H. K. Maij:ttz flaggor och festningar. HB 3: 231 (1644). Låt falla Fockan. Rosenfeldt Tourville 9 (1698).
β) om en segelsättningen föregående manöver bestående däri att seglet, sedan det blivit lossat från sin beslagning å rån, släppes loss, så att det blir hängande i gigtåg o. gårdingar. Falla! (kommandoord å örlogsfartyg). Manskapet låter seglen falla. Ekelöf Skeppsm. 42 (1881).
h) (i sht i högre stil) om klädnad, täckelse o. d., vanl. med tanke på att det därav skyddade l. höljda blottas, om bojor o. d. med tanke på befrielsen därifrån: falla till marken, avläggas, avlägsnas, tagas bort; äv. bildl. Fjällen föllo plötsligt från mina ögon. När hans bojor efter långa lidanden äntligen föllo, var han ej mer densamme som förr. Upptaga någons fallna mantel. Masken faller. Wallin Vitt. 2: 314 (1811; i fråga om dolda motivs avslöjande). Täckelset skall (i himlen) falla från våra ögon. Dens. 2 Pred. 2: 124 (1817). Modellen .. lät sin klädning falla. Heidenstam Vallf. 150 (1888).
i) spelt. om kort i kortspel: komma på bordet, spelas ut, spelas (på ett annat l. andra kort); äv. om (högt l. värdefullt) kort, som kan väntas göra ”stick”: tagas, gå till spillo, ”stryka med”. Går vi hem? Det beror på, hur korten faller vid nästa utspel. Esset föll ej, det var felet. Bellman 3: 143 (1790). (Om min vänstra motspelares kung) genast faller på (den av mig utspelade) damen, så tager min medspelare honom (med sitt ess). Whistspelets grundl. 18 (1843). C drar .. spader äss, kungen faller hos A och damen hos B. Wilson Spelb. 337 (1888).
j) (lossna l. lösas från sin fästpunkt o.) falla av (ngt) l. bort (från ngt); i sht om del av organism (blad l. frukt, hår, fjäder, tand osv.); jfr FALLA AV 1 b, FALLA BORT 1. Löven falla (av l. från träden). Frukten har fallit ovanligt mycket i år. N. N:s huvud föll för l. under bilan. Ingens idhres itt håår skall falla vthaff hans huffwudh. Apg. 27: 34 (NT 1526). (Jag satte till) att gråta, att ögona har måst falla ur mitt hufve. Horn Lefv. 67 (c. 1657). Äpplet faller intet långt frå Träät. Grubb 415 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 96 (1865). Fåglanästen / Ej profvet höllo, / När deras fästen / För stormen föllo. Wallin Vitt. 1: 45 (1839).
k) [jfr motsv. anv. av t. fallen, eng. fall to the bottom] kem. utfällas, avskiljas i olösligt tillstånd; förr äv. i förb. falla i botten. Hiärne Förb. 21 (1706: faller i botn). Vattnet ur svafvelkisgrufvor låter falla en ymnighet af jernockra. JernkA 1865, s. 102.
l) mindre eg. om rörlig del av ngt l. om ngt som kan röra sig kring en axel o. d.: sänka sig, sjunka ned; om ridå o. d.: fällas ned, sänkas; om lucka, läm o. d.: slå i, slå igen; i utvidgad anv. om dörr o. d., i uttr. falla i lås [jfr t. ins schloss fallen]: häftigt gå i lås, slå igen; jfr FALLA IGEN 1. Lämmen föll och slog honom i huvudet. Gardinen (dvs. ridån) faller. Gustaf III 2: 267 (1782). Den gamle slöt sina ögon, och hans hufvud föll allt mer. Almqvist Pal. 64 (1838). Portarna föllo i lås framför deras ögon. Heidenstam Tankar o. teckn. 181 (1899). (†) När Tungespenan är fallen. Forsius Min. 28 (c. 1613).
m) i bild o. bildl. (jfr under b β, c, d, e, h). En sten (l. en tyngd) har fallit från mitt bröst. (I haven) lathedt (de goda tillfällena) .. falle oss utaff henderne. GR 24: 357 (1554). (Herkules) låter (hos Omfale) sijna klubbo falla, tagher Theenen i handena. Rudbeckius Starcke B 6 b (1624). Dhen högt klijfwer, han faller diupt. Grubb 119 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 17 (1865). (†) På thz the skulle lära tenckia på tijn ord, och icke fördiwpt falla j glömskona. Vish. 16: 11 (Bib. 1541). — särsk.
α) i uttr. handen faller l. händerna falla o. d., handen (händerna) sjunker (sjunka) ned, domna(r), bli(r) overksam(ma); särsk. (†) för att beteckna rådlöshet l. hjälplöshet (inför en svårighet o. d.); jfr HAND-FALLEN. Psalt. 76: 6 (Bib. 1541). Om Döden geer een släng / .. Digh strax faller Hand och Modh. Wivallius Dikt. 113 (1641); jfr III 7 a. För hvad som nån'sin hända kan lät aldrig händer falla. Liljestråle Fid. 35 (1772). Stå .. bestört, med fallna händer. Leopold 1: 324 (1808, 1814).
δ) (†) i uttr. falla i brunnen l. skarnet l. i träcken, omintetgöras, gå om intet, bliva till intet; bliva av intet värde. GR 21: 12 (1550). (Då hedningarna icke känt Gud,) falla alla theras dygder i skarnet och för synd recknas. Rothovius Äropr. B 1 a (1633). Hoppet faller offta i brunnen. Grubb 329 (1665). Roms kyrka skall .. / Med sig och bördan ned i träcket falla. Lovén Dante 2: 92 (1857; it. orig.: cade nel fango); jfr II 3.
ε) i uttr. falla i askan, se ASKA 1 f γ.
ζ) [efter Mat. 13: 3 ff., Mark. 4: 3 ff., Luk. 8: 5 ff.] i uttr. falla i god jord, vinna uppmärksamhet l. beaktande, tagas ad notam, tagas väl upp, bära frukt, medföra (goda) resultat; falla på hällebärget, göras förgäves, bliva fruktlös, icke medföra värkan l. resultat; numera i sht om ord, yttrande, förmaning l. uppmaning o. d. Agitationen, predikan, insinuationen föll i god jord. Alla mina varningar ha fallit på hällebärget. VDAkt. 1694, nr 721. Sagan är bra — faller alltid på något ställe i god jord. Blanche Läk. 57 (1846). Den insats (som stiftarna av turistföreningen) .. gjorde i svenskt kulturlif .. föll (icke) på hälleberget. TurÅ 1910, s. 4.
η) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.; jfr 1 Mos. 38: 9 (Bib. 1541 o. 1703)] i uttr. falla till marken l. till (förr äv. på) jorden, om ord, yttrande, skrift, (skådespelares) roll m. m.: bliva värkningslös l. ”död”, förfela sin värkan, icke göra intryck, icke beaktas; om plan o. d.: (fullständigt) misslyckas, gå om intet. Skulle .. (Guds löfte) falla på jorden! Ödmann Pred.-utk. 185 (1808). Karl lät ej deras ord falla till marken. Fryxell Ber. 4: 151 (1830). (Den manliga huvudrollen) föll .. till jorden. GHT 1895, nr 256 A, s. 3. (Gm konungens skrivelse) föll hela statskuppen till jorden. S. Clason i SvH IX. 1: 115 (1908). Hans sista .. diktbok .. föll obeaktad till marken. Hallström Lev. dikt 153 (1914).
ϑ) om ngt ondt l. om börda l. besvär o. d. l. i allm. ngt tyngande l. tryckande: komma (över ngn), läggas (på ngn l. ngns axlar o. d.), drabba l träffa (ngn); stundom: vila (på l. över ngn); jfr XIV 3. Then maledielsen (dvs. förbannelsen) som föll offuer Adam och hans barn. NT 1526, Förspr. 2 b. (Den) tungeste Krigzens börda hafwer (Gud) låtet falla på wår förstockade fiende. RARP 1: 34 (1627). Hofvets omsorger falla den ena efter den andra på Bibbienas skuldror. Söderhjelm Ital. renäss. 247 (1907). — särsk. [jfr t. einem zur last fallen] med personl. subj., i uttr. falla (ngn) till last, särsk.: för sitt uppehälle bli beroende av (ngn), komma att försörjas av (ngn). Falla samhället till last. Snellman Stat. 48 (1842). Lagerlöf Holg. 2: 225 (1907).
ι) (i högre stil) om ond gärning, brott, skuld, synd o. d., i uttr. falla på ngn, på l. över ngns huvud (förr äv. hjässa) o. d., stundom på ngns liv o. d., för att beteckna att ngn bär (l. påtager sig) ansvaret för ngt l. att vedergällning kommer att utkrävas av ngn för vad han gjort: gå ut över ngn, drabba ngn. Hans argheet (skall) vppå hans hiessa falla. Psalt. 7: 17 (Bib. 1541). Thet falle, o Keyser, öfwer wårt Hufwud, hwad wij emot Chrysostomum dömdt hafwa. Schroderus Os. 1: 601 (1635). Ni har tagit lifvet af en älskvärd flicka och hennes död skall falla tungt på er. Hagberg Shaksp. 2: 104 (1847). Hvad jag förbröt .. / det falle på mitt lif, mitt minne, som skall dömas! Heidenstam Vallf. 142 (1888).
κ) om ngt som liksom ovanifrån kommer över ngn, i sht om (kroppsligt l. själsligt) tillstånd, känsla, sinnesstämning o. d.: (plötsligt) sänka sig (ned på l. över ngn), bemäktiga sig (ngn l. ngns själ l. sinne o. d.); äv. opers. med det ss. formellt subj. (Då) föll then helghe ande på alla som talet hördhe. Apg. 10: 44 (NT 1526). Herren Gudh (lät) falla en tung sömpn på menniskiona. 1 Mos. 2: 21 (Bib. 1541). Hvad Blindhet har fallit på alla våra Guda-Lärare? Thorild 2: 202 (1786). Det föll tung hopplöshet över gossarna. Lagerlöf En saga 243 (1908).
λ) (†) i uttr. falla (ngn) på livet l. i taskan, oförmodat l. plötsligt komma (ngn) till del. Alla Önskor falla intet i Taskan. Grubb 19 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 3 (1807). Fyra tönnor gull (komma) och falla oss på lijfvet. RP 8: 315 (1640).
μ) [jfr motsv. uttr. i t. o. fr.] i uttr. falla från (förr äv. av) skyarna (äv. skyn), ss. uttryck för den högsta grad av förvåning l. överraskning; numera mest i förb. stå som fallen från skyarna o. d. Hon stod som fallen från skyarna, när hon fick höra, hur det hängde ihop. Jag är aldeles ifrån mig, och lika som jag vore fallen ifrån Skyn. Lagerström Tart. 100 (1730). Daniel föll som från skyarna. Fahlcrantz Kyrkoherden 158 (1907).
ν) (i Finl., numera knappast br.) i uttr. falla ur hakarna, råka ur sin vanliga belägenhet l. sinnesförfattning o. d., ”komma ur gängorna”; äv.: komma på sned (med livet), urspåra. Penna .. hade .. fallit ur hakarna och var icke mera sig sjelf. Topelius Fält. 4: 583 (1864). Dens. Vint. II. 2: 146 (1882).
ξ) [jfr t. einem aus der feder fallen] (i skriftspr., mindre br.) i uttr. falla (ngn) ur (stundom från) pännan, vid skrivande oöverlagt l. utan ansträngning komma på papperet (för ngn). Jag väljer de första namn som falla ur pennan. Leopold 3: 127 (1798, 1816). Du, från hvars penna, blott i ett bref, faller det som en annan skulle brösta sig med inför publiken! F. M. Franzén (1815) i Tegnérs ppr 65. Dens. Skald. 7: 42 (1840).
ο) [jfr t. dem gedächtnis entfallen] i uttr. falla (ngn) ur minnet l. ur (ngns) minne, förr äv. ur ngns sinne l. hjärta o. d.: tappas bort ur ngns medvetande l. hågkomst, glömmas, förgätas. Thet är fallet migh vthu minnet. Dan. 2: 5 (Bib. 1541). The (skulle) Laghen vthu sitt hierta icke .. falla låta. 2 Mack. 2: 3 (Därs.). Dett haf(ve)r fallitt migh vthur sinnett. VDArk. 1667, s. 382. Wirsén Vis. 6 (1899).
2) [jfr motsv. anv. i (ä.) d., t. o. eng.] (föga br.) om fågel: (hastigt) sänka sig, fälla, slå ned; förr äv. om bisvärm: slå ned, sätta sig. (Fågelfängaren vaktade) effter Foglarna skulle falla til Näthet. Balck Esop. 212 (1603). När .. (bi-)Svärm faller och skall ståckas. Lindström Bi 6 (1780). En stor-mås kom på sträck från Måkläppen, .. föll och sneddade, men lyfte strax. Lundh Ljungh. 7 (1905).
3) om ngt löst nedhängande l. liggande, i sht dräkt, våd, släp, veck, draperi, hår, lock o. d.; eg.: lägga sig (på det l. det sättet), vanl. utan tanke på rörelse: hänga l. ligga (på ett visst sätt l. i en viss form); stundom: passa (så l. så); i förb. falla efter (ngt) äv.: smyga sig efter, noga följa (formen av ngt o. d.). Falla väl l. illa, stelt, ledigt. Kjolen faller i veck från höften. Hur faller släpet? Ärmen räcker till armbågen, och därifrån falla breda spetsar ända ned till handen. Huru sitter .. (klänningen) .. bak till, falla der inga rynckor? Modée Dår. 13 (1741). Grå hår, fallande i lockar. Stridsberg Landpr. 27 (1795). Skjortkragen föll utbredd öfver syrtuten. C. F. Dahlgren 4: 127 (1831). Läderkoffertar .. bugtiga för att falla utefter (pack-)djurets sidor. Lundgren Mål. ant. 2: 149 (1872).
4) [jfr d. den stokk faller godt i haanden; anv. sannol. utvecklad ur 3] om skaftet på ett redskap o. d., i uttr. falla väl (o. d.) i handen, ligga l. passa bra (osv.) i handen, vara avpassad efter handens form. Juhlin-Dannfelt 436 (1886). Skaftet (på en yxa) .. bör vara böjdt och ”falla väl i handen”. Salomon Snick. 84 (1890).
5) bildl.: falla bort, gå förlorad, förfalla, gå under, försvinna; om plan, avsikt, problem, spörsmål o. d. äv.: utgå, försvinna från dagordningen; särsk. i förb. låta (ngt) falla: låta (ngt) förfalla, uppgiva (ngt), avstå ifrån (ngt), förr äv.: försumma (ngt), upphöra att använda, avskaffa (ngt). En fråga som icke får falla. Låta alla invändningar l. anmärkningar l. betänkligheter falla. Låta sina anspråk l. planer l. sin talan falla. Jag har nu låtit saken (helt och hållet) falla. Låta samtalet falla. (De) kunna .. icke stå til sammans Christi lära och menniskies lära, vtan en thera moste falla. O. Petri 1 Post. 80 a (1528). (Konungen erbjuder sig) then forslagne renthe ath falle lathe. GR 11: 359 (1537). Måtte henda at tu fruchtar för den weldigha, och låter så retten falla medh skam. Syr. 7: 6 (Bib. 1541). (Judarna) moste läta falla theras eghet mynt, och bruka Romerska penningar. L. Petri 2 Post. 302 b (1555). (Maria) lät .. falla sin begäran. Bælter Jesu hist. 2: 89 (1756). Hvad tillfälligt är må falla, / det väsentliga består. Tegnér 1: 314 (1828). (Det kan icke) gå an .. att helt enkelt låta straffet falla. Thyrén Strafflagsreform 1: 124 (1910). — (†) J förhopningh at Ryktet af sigh sielff skulle falla. VDArk. 1651, s. 107. Ty föll Enigheeten straxt. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 52 (1680). — särsk.
a) språkv. om ljud, stavelse o. d.: bortfalla, förloras; i fråga om vokal l. stavelse ofta liktydigt med: apokoperas l. synkoperas. Kock anser .., att R faller framför s i infortisstafvelse. Pipping Ardrest. 25 (1901).
b) (†) i uttr. låta sig falla l. låta falla sig (ngt): icke bry sig om, försumma, negligera, underlåta att hörsamma (ngt). (Danskarna) låte sigh så hastigt falle / All wilkor edher och förplictelse alle. Svart Gensv. K (”I”) 1 a (1558). (Konungen hoppas att ständerna) wele .. såssom rettsinnige Vndersåtere, icke låthe falla sigh samma Vttschrifningh. RARP 1: 127 (1630).
II. om övergång från stående l. upprätt ställning till liggande l. hopsjunken o. d., o. i anv. som härledas ur denna.
1) ofrivilligt falla omkull, ramla (omkull l. överända); störta, stupa (omkull). Falla och slå sig. Falla och bryta arm l. ben. Han föll till marken, i golvet. Hon gick och föll midt på gatan. Han föll framstupa rakt på näsan. Falla på sidan, raklång på rygg(en). Falla över sina egna ben. Han blev skadad av ett fallande plank. (Min son, som är månadsrasande,) faller ofta j eeldhen och offta j watnit. Mat. 17: 15 (NT 1526). När träädh faller .., på hwilket rwm thet faller, ther bliffuer thet liggiandes. Pred. 11: 3 (Bib. 1541). Vti (det krängande) skepet föll alt öfver en hop (dvs. huller om buller). Humbla Landcr. 244 (1740). Hvilken diger Fru på moden! / Det blef jordskalf, om hon föll. Tegnér (WB) 3: 78 (1819). Du skulle hjälpa henne i säng, annars faller hon på fläcken. Hallström Sagodr. 114 (1910; om en sjuk). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. När Träät faller, så plåckar hwar wedh åth sigh. Grubb 145 (1865); jfr Sv. ordspråksb. 70 (1865). Trädh faller intet i första hugg. Grubb 820 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 89 (1865). Det är illa att falla; det är värre att vilja ligga. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som faller i dag kan stå upp i morgon. Därs.
b) (†) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad l. adverbial (jfr I 1 a). (Knektarna) drogo .. (”Dacketjuven”) åther åwogh, så at han full skiäcktan diupare in wthj [sigh]. Brahe Kr. 52 (c. 1585). Ordonancen (har) fallit sig bråk (dvs. brock). Carl XII (1718) i HT 1895, s. 341. En drucken bonde .. föll sig til döds. Scherping Cober 1: 318 (1734).
c) med förbleknad bet. (jfr X 2 c), i uttr. falla i barnsäng, se BARNSÄNG 1 a β; förr äv. [jfr motsv. uttr. i fsv. o. dan.] falla i brott, få ett epileptiskt anfall, lida av epileptiska anfall; äv. (numera föga br.) falla sjuk, bli sjuk [jfr eng. fall sick, fr. tomber malade]. När en tagher hans sko på sigh som faller i brott så får han samma sjuka. Bureus Suml. 72 (c. 1600). De, som kommo med mig, föllo alla sjuka. Eneman Resa 2: 130 (1712). (Han) föll .. sjuk i feber. Strindberg Fagervik 263 (1902).
d) [jfr motsv. anv. i eng.] sjömil. om åra (åror) som hållits i lodrät ställning: fällas ned i vågrät ställning (för att vara klar(a) till rodd); bl. i kommandoordet falla, förr äv. låt falla; motsatt RESA. Let fall! låt falla! (kom.-ord vid båtrodd). Uggla Sjölex. (1875; under fall). ”Falla!” kommenderas, då båten är tillräckligt långt ut, för att årorna kunna användas. UFlott. 1: 162 (1882).
e) (numera knappast br.) i uttr. stå på fallande fot, vara nära att falla, om byggnad o. d.: vara fallfärdig (jfr 3); gå l. vara osv. på fallande fot, om havande kvinna: vara nära sin nedkomst, ”gå på sina sista ben”. Han stoodh vpåå fallande foot. O. Petri Men. fall M 7 b (1526). (Leckö slott) står så gott som vpå fallende foott. GR 13: 246 (1541). Mijn hustru war .. på fallande foot. Chesnecopherus Fulkom. skäl Zzz 1 b (i handl. fr. 1596). Arcadii column .. (har) i många åhr stått på fallande foot. KKD 5: 287 (1711). H(er)r Kyrckjoherdens Encka .. går på fallande fot. VDAkt. 1750, nr 391. Cavallin (1875).
f) i bildl. anv.; särsk. om stöd, hinder o. d. Valhalls fallna throner. Tegnér (WB) 2: 143 (1813); jfr 3. Mina vänner gå bort, mina älskade vika ifrån mig, mina stöd falla. Wallin 2 Pred. 2: 114 (1814). Nu, då alla dessa hinder fallit. Beskow Resem. 85 (1861).
2) stupa i strid l. för vapen, fällas, vanl. med innefattande äv. av föreställningen om livets förlust; i utvidgad anv. om vad som kan jämföras med ett stupande l. en död i strid; äv. bildl., ofta liktydigt med: avskäras l. avhuggas, skördas, mejas o. d., l.: störtas, gå under o. d.; ofta i motsättning till STÅ. Gustav II Adolf föll vid Lützen. Han föll för en lönnmördares dolk, en mördares kula. Gräset faller för lien. Männen föllo som ax för lien. Icke mindre än 20 % av valmännen ha fallit för utskyldsstrecket (dvs. på grund av oguldna utskylder förlorat sin rösträtt). The warda fallandes för swerdz äggenne. Luk. 21: 24 (NT 1526). Ther föllo monge såre. 1 Krön. 5: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: många hade fallit slagna). Wij .. sporde / Att han för röfware war fullen. KKD 5: 380 (c. 1710). Den som faller för sitt kall, han dör på ärans fält. E. G. Geijer i SvLitTidn. 1813, sp. 131. Han kunde icke vika, / blott falla kunde han. Tegnér (WB) 3: 67 (1818; om K. XII). Ej falla i dag väl de första elgar i socknen. Runeberg 1: 28 (1832). Här gäller stå eller falla. Bäckström 1: 234 (c. 1875). Gustaf Adolf är .. en framstegsman, för hvilken medeltiden faller på alla områden. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 16 (1882). Mustascherna ha fallit (för rakkniven). Bildt Ital. 173 (1896). — särsk.
a) (i högre stil) i förb. falla på sina gärningar, på sin synd o. d., fällas l. störtas l. gå under ss. en naturlig o. rättvis följd av vad man förbrutit. Det adertonde seklet hvilar i sin graf; och vi kunne med ett bibliskt talesätt säga, att det fallit på sin synd. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). (Monaldeschi) föll på sina gärningar. Tegnér Sv. bild. 148 (1896).
b) [bet. ansluter sig delvis till I 1 (m)] om person: störtas från maktställning l. inflytande, nödgas avgå (från ett ämbete o. d.); ofta i förb. falla för l. på (ngt), störtas l. avgå till följd av l. med anledning av (ngt). (Napoleon) föll, emedan han brottades med tidens ande, som var starkare än han. Tegnér (WB) 3: 164 (1817). (Lord Russell) framlade en ny reformbill med liberala tendenser, men föll på densamma i Juni 1866. NF 14: 73 (1890). Sedan befälhafvande generalen på Jylland exc. Fog fallit för åldersgränsen. GHT 1895, nr 241 A, s. 3. Nu har ”den store hellenen” (dvs. Venizelos) fallit, och hans fall var stort. SvTidskr. 1920, s. 546.
c) om påstående, åsikt, teori, lära o. d.: ej kunna upprätthållas l. bli bestående, kullkastas; ofta med bestämning inledd av prep. för l. på, betecknande den omständighet l. den invändning l. motbevisning osv. som gör påståendet osv. ohållbart. (Hans inkast) faller .. af sigh sielf. Hiärne Orth. 126 (1717). De christnes tro står eller faller med Christi nppståndelse. Melin Pred. 1: 41 (1844). (Thomasius') lära faller för samma anmärkningar, genom hvilka Benthams vederlades. Claëson 1: 61 (1857). Denna förklaring faller .. på den viktiga .. invändningen, att .. Ekhoff S:t Clemens kyrka 88 (1912).
d) [bet. ansluter sig delvis till I 1 m η o. I 5] om plan, förslag, motion, teaterpjäs o. d., äv. om person som uppträder (debuterar) l. om kandidat vid ett val o. d.: icke ha framgång, misslyckas, ”falla igenom”; om teaterpjäs o. d. äv.: vara tvungen att nedläggas. Kloka krijgzrådh (kunna) falla. Isogæus Segerskiöld 1337 (c. 1700). Se vi .. våra enskilta förslag falla. Lehnberg Pred. 1: 337 (c. 1800). Faller debutanten, eger han ingen rätt hvarken till antagande eller ersättning. Lagerbjelke Handl. rör. K. theat. 27 (1834). Republikanernes kandidat Blaine föll. Sv. alm. 1885, s. 40. De Geer .. (hade) antydt sin afsikt att afgå, om värnpliktslagen föll. Ehrenheim i 3 SAH 12: 75 (1897). Pjesen .. föll efter några representationer. Söderhjelm Kulturförh. 1: 151 (1903).
e) i uttr. falla (ett) rov l. offer för (ngn gg åt) ngn l. ngt, förr äv. falla till rov för ngn l. ngt, falla ngns l. ngts rov l. ngn l. ngt till rov(s), fällas l. störtas l. gå under osv. av l. gm ngn l. ngt l. på grund av ngt, till sitt fördärv bliva utsatt för l. råka ut för ngt; ofta med starkt förbleknad bet. hos verbet: bliva ett rov l. offer för ngn l. ngt; bildl.: gripas av l. hemfalla åt (t. ex. en föreställning, en villfarelse o. d.). M. Stenbock (1710) hos Loenbom M. Stenbock 2: 35. Hyrcanus .. föll ett offer för Herodis försåt. Ödmann Str. förs. 1: 318 (1799). Den obråttsliga som faller smädelsens rof. J. G. Oxenstierna (1805) i 2 Saml. 3: 19. Hjordens höfdingar först .. / Falla ett rof för hans hand. Adlerbeth Æn. 8 (1804). Att i falsk nitälskan falla .. det andliga högmodet .. till rof. Wingård 2: 47 (1820). Det praktfulla templet (i Jerusalem) .. har fallit offer åt förgängelsen. Genberg V. skr. 2: 50 (1859). Han faller ofta offer för den illusionen, att (osv.). a. Stille i HT 1908, s. 227.
3) (numera i sht i högtidligare spr.) störta omkull o. krossas (i spillror l. till stoft); ramla i stycken l. spillror, rasa; falla sönder; om byggnad o. d.: störta in; äv. bildl.; ofta [jfr t. zu haufen fallen, fr. tomber en poussière osv.] i uttr. falla (i grus och) spillror, falla i kras, falla till stoft o. d., förr äv. [jfr fr. tomber à rien] falla till (sitt) intet. Kyrcken faller eder snartt på huffwedet. GR 16: 603 (1544). Osz (dvs. Cupido o. Venus) förvthan faller Werlden. Stiernhielm Lycks. 2 (1650). Gud bibehåller de skapade tingens väsende, att de icke falla till deras första intet. Schartau Underv. 132 (1804). (Stenålderns boningshus måste) länge sedan .. hafva fallit till stoft för tidens åverkan. Nilsson Ur. I. 3: 1 (1843). (Akropolis) föll .. i grus. C. V. A. Strandberg 1: 175 (1861). (Jag) Såg till slut dess (dvs. Egyptens) makt uti spilror falla. Wennerberg 1: 229 (1881). (Det händer, att de sedliga grundsatsernas styrka) alldeles faller i kras. Svedelius Förfl. lif 165 (1887). — särsk.
a) (†) om mineral, kemiskt ämne o. d.: sönderfalla. Wallerius Min. 73 (1747). Salpetersyrad berylljord .. faller i stark och långvarig värme till ett saltpulver. Berzelius Kemi 1: 481 (1808).
b) [jfr d. falde i staver, falla i tankar, bli tankspridd; eg. om laggkärl: falla sönder, gistna] (vard., föga br.) bildl. i uttr. falla i stäver, ”hålla på att spricka”, ”gå rent sönder” (av skratt o. d.), förlora kontenansen (av häpnad o. d.). (Vi) höllo .. på att falla i stäfvor allesammans för hans naiva enfaldighet. Wingård Minnen 2: 76 (1846).
4) eg. om fäste l. befäst ort o. d., sedan äv. om land, rike, stat, (statlig) institution o. d.: icke kunna hållas l. hålla sig (emot en fiende), giva sig, kapitulera, förlora sin självständighet; störtas, krossas, gå under. Upp. 14: 8 (NT 1526). (Den gamle längtar att höra) Om hans land är bärgadt eller fallet? Runeberg 2: 17 (1835). Kommande varder den dag, då det heliga Ilios faller. Johansson Hom. Il. 6: 448 (1846). När tiden kom att denna kyrka (dvs. den katolska i Sv.) måste falla. Svedelius i SAH 49: 19 (1873). (Du) låter härar tåga, fästen falla. Snoilsky 2: 44 (1881).
5) om växt: slakna o. falla till jorden, vissna ned; äv. bildl.: falna, förgås. Syrenerna som jag köpte i morse har redan fallit. Wår Lijfztijdh .. / Wäxer seent, men faller snart. Wivallius Dikt. 113 (1641). Fägring faller snart. Grubb 228 (1665). Tobaksplantor äga benägenhet att falla, d. v. s. af röta och fuktighet i bänken, blifva förlorade. LfF 1838, s. 49. Du tusen vårar blomma sett och falla. Wecksell S. dikt. 184 (c. 1860).
6) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber o. lat. cadere] bildl. om moraliskt fall; stundom (med anslutning till I 1): nedsjunka i l. hemfalla åt (synd l. last o. d.); äv. allmännare: giva vika (för en frestelse l. för övertalning o. d.), frångå sina föresatser o. d.; ofta abs. En fallen ängel, de fallna änglarna (delvis till I 1; jfr Jes. 14: 12, 2 Petr. 2: 4, Upp. 12: 9). Hoo som låter sigh tyckia ath han ståår, han se til ath han icke faller. 1 Kor. 10: 12 (NT 1526). Han ligger j synd, han är fallen. O. Petri 1 Post. 122 b (1528). Det tilstånd, hvaruti Siälarne (enl. Plato) voro, innan de föllo och blefvo förvärrade. Dalin Hist. 1: 131 (1747). Du (Grekland!) föll ändå för Filips skänker! Wallin Vitt. 2: 239 (1803). Han föll så djupt, att alla frälsningsmedel / Uttömda voro. Lidforss Dante I. 2: 137 (1903). — särsk.
a) med förbleknad bet. hos verbet (jfr X 2 g), i förb. falla i synd o. d. (förr äv. med benämningar på olika slag av synder l. brott o. d.). På thet ath j icke skolen falla vthi skrymterij. Jak. 5: 12 (NT 1526). (Du) kan .. tina synder aldrigh quitt warda, vtan faller diwpare och diupare vthi them. O. Petri 1 Post. 61 b (1528). (Hon) föll .. i hoor mz en som nu vphengder ähr. ÄARäfst 200 (1596). När menniskian föll i synd, wek Gud ifrå henne. Swedberg Sabb.-ro 252 (1696, 1710). Falla ur helighet i synd. Wikner Tankar o. fr. 102 (1872).
b) pregnant om kvinna: låta sig förföras, ”begå ett felsteg”; numera bl. abs., förr äv. i förb. falla med någon; i p. pf. ofta, särsk. i uttr. en fallen kvinna o. d., med syftning på upprepade felsteg l. ett (yrkesmässigt) otuktigt liv: sedligt förkommen l. förfallen. Ett räddningshem för fallna kvinnor. En flicka som fallit möter gärna misstro och förakt överallt. Maria (har) fallit .. mz Hinrich Erichsson och aflat barn. ConsEcclAboP 289 (1659). Om göken gal på bar kvist, så faller mången jungfru det året. Wigström Folkdiktn. 2: 274 (1881).
7) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber, lat. cadere o. gr. πίπτειν; anv. synes delvis bero på förebilder i hebr.] om frivillig rörelse: kasta sig ned l. omkull; numera bl. i förb. med ett adverbial, särsk. i uttr. falla på knä l. på sina knän; (i biblisk stil) falla på sitt ansikte; falla i stoftet; falla till (förr äv. för) ngns fötter l. (numera bl. i högtidligare spr.) falla ngn till fota (förr äv. till fots, numera bl. ngn gg i vers till fot), stundom falla till fota för ngn o. d.; i sistnämnda uttr. äv. bildl. ss. uttryck för ödmjukhet l. underkastelse, ödmjuk bön l. tillbedjan l. dyrkan o. d. (Lärjungarna) fullo .. på theres ansikte, och wordho swårligha förfäradhe. Mat. 17: 6 (NT 1526; öv. 1917: föllo .. ned på sina ansikten). (Maria) föll .. till .. (Jesu) föter. Joh. 11: 32 (NT 1526). (Paulus) föl .. vppå sin knää, och badh. Apg. 20: 36 (Därs.). (De tjugofyra äldste) fullo .. fram före honom som satt på stolen. Upp. 4: 10 (Därs.; öv. 1917: falla .. ned inför). Folk tiäne tigh, och slechter falle tigh til fota. 1 Mos. 27: 29 (Bib. 1541). Så toogh Saul swerdet och föll ther vppå. 1 Sam. 31: 4 (Därs.). Medh ödmiuk böön fall Gudh til foot. Ps. 1695, 247: 1. Vi skåde nu .. (Guds) härlighet, / Som ende Sonens härlighet, / Och till hans fötter falle. Ps. 1819, 69: 2. Fallen i stoft, tillbedjen! Tegnér (WB) 3: 114 (1820). Ni .. längta efter män, som inte falla till fota för fåfänglighet och narrverk. Heidenstam Dagar 70 (1907, 1909). — särsk.
a) sjöt. vid halning av tåg o. d. l. vid rodd: kasta sig l. lägga sig bakåt (för att kunna sätta in större kraft); särsk. i förb. falla på rygg o. falla på årorna; i sht i imper. ss. kommandoord. Fall på årorna. Sparre Sjökadetten 495 (1850). Ekelöf Naut. ordl. (1898). — jfr FALLA I.
b) (numera i sht vard., mindre br.) bildl., i uttr. falla till bönboken, förr äv. falla till bön(en) l. böner: ödmjuka sig o. bedja (om ngt), ivrigt o. ödmjukt bedja (om ngt), taga sin tillflykt till bön(en), ”taga till bönboken”; äv.: falla till föga o. bedja om nåd l. förlåtelse (för ett begånget brott l. felsteg o. d.). P. P. Gothus Underv. S 7 b (1590). De era faldne till bönen och (ha) begeratt, .. att (osv.). OxBr. 6: 7 (1626). Huusen föll till bönen och bekände sin brott. RP 5: 121 (1635). Effter .. (studenterna) föllo till böner, är them detta (drickandet) thenne gångon tilgifwit. ConsAcAboP 1: 21 (1640). Konungen besinnar sig, och faller til böneboken, och giör bätring. Swedberg Dav. § 55 (1713). Afzelius Sagoh. IX. 1: 127 (1859).
c) [fsv. falla til fögho l. fögha, efter mnt. in de voge vallen] i överförd anv., i uttr. falla till föga, förr äv. till ödmjukt, ödmjuka sig, icke längre visa sig stolt l. stursk l. motsträvig o. d.; underkasta sig, giva vika l. giva efter (för ngn l. ngt). Wilie wij .. latha oss gunstugh finnas emoth them huar the tiil ödmycth falla. GR 2: 33 (1525). (Adam) hade bordt gå til Gudh, fallet til fögho .. (o.) bekendt sina skuld. O. Petri Men. skap. 30 (c. 1540). Hertigen förde i början ett myndigt språk, men föll mer och mer till föga. Crusenstolpe Mor. 5: 100 (1843). Mot svenska invändningar står tidningen oftast på sig, men för dansk argumentering faller hon till föga. NDA 1913, nr 127, s. 2.
III. sjunka, sänka sig; i överförd anv.: nedgå, gå tillbaka, minskas, avtaga o. d.; ofta motsatt STIGA; jfr FALLANDE, p. adj. 2.
1) (i sht i fackspr.) om vätskeyta o. d.: sjunka. Havet stiger och faller med jämna mellanrum. Vatned .. er temligitt högt, dåch begynner dett någått att falla. OxBr. 6: 26 (1628). Sedan Kynäsjärvi numera blifvit något fälld (dvs. sänkt) och derigenom äfven (forsen) Honkajoki fallit. Fennia XII. 9: 8 (1896).
2) (†) om ngt upphöjt l. svällande o. d.: sjunka ned l. in l. ihop; jfr FALLA IHOP 2, FALLA IN 3. Småningom uppblåser vind / I de fallna segel. Bellman 3: 162 (1769, 1790). Svullnaden är redan fallen. Granberg Dram. 241 (1811). Hans kind var fallen. Nicander 1: 533 (1826). Den hvita, kalla / Drifvan började att falla. Sätherberg Dikt. 1: 162 (1840, 1862).
3) [utvecklat ur 1, delvis gm en ologisk växling av subj.] om (kvicksilvret l. spriten i) termometer l. barometer l. om (visare på) vissa tekniska instrument: gå ned, visa lägre; om temperatur, feber, lufttryck m. m.: sjunka, minskas, avtaga. Triewald Förel. 2: 111 (1729, 1736; om spritpelare i termometer). Min Barometer har fallit på ombyteligt. Kling Spectator A a a 4 b (1735). Qvicksilfret i Barometern faller för nederbörd och stiger för klart uppehålls-väder. VetAH 1749, s. 93. Öfver Frankrike är (luft-)trycket mycket jämnt fördeladt, men det faller hastigt mot NW. UVTF 28: 12 (1881). På fjärde dagen brukar febern falla. 2 NF 10: 573 (1908; i fråga om gula febern).
4) om värde, pris, (köp- l. försäljnings)kurs, avgift, lön o. d. l. (med subjektsväxling) om värdepapper, betalningsmedel l. vara o. d. med åsatt (salu-)värde: sjunka, gå ned, sänkas, bliva billigare; i fråga om vara, betalningsmedel m. m. ofta i förb. falla i pris (förr äv. i priset) l. i värde o. d. Alla väntade att priserna efter fredsslutet skulle falla. Aktiebolaget N. N:s aktier föllo i går med 24 till 356. Hudar visa en fallande tendens. (Det vore nyttigt), at mann laathe klyppingen ffalle, saa at han hær epter icke mer ginge æn fför IIII. huite. GR 1: 184 (1524). Hvem betalar Brukspatron när järnet faller? 2 RARP 5: 179 (1727). Varan har stigit, fallit — i priset. Moberg Gram. 280 (1815). Denna höga kurs .. skulle säkerligen snart falla. Odhner G. III 1: 361 (1885). Är .. stor tillgång på arbetskrafter, så faller arbetslönen. Aldén Medb. 4: 31 (1885). De ryska (papperen) föllo. De Geer Minnen 2: 197 (1892). — särsk. bildl. i uttr. ngns aktier falla (l. ha fallit osv.), det anseende l. den uppskattning l. popularitet l. gunst l. framgång osv. som ngn åtnjuter (åtnjutit) håller på att minskas l. försvagas (ha minskats l. försvagats). Man påstår .. att Tengströms aktier mycket fallit. M. Calonius (1805) i Ur Finl. hist. 174. Wingård Minnen 3: 64 (1846).
5) om tal l. antal inom en serie o. d.: sjunka, minskas, avtaga. (På 21 år har) åskedundrens årliga antal .. aldrig stigit öfver 22, aldrig fallit under 4. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 11. (Sångserierna i Rigveda äro ordnade) efter fallande sångantal. K. F. Johansson i NordT 1892, s. 327.
6) om ton, stämma, röst, musikinstrument o. d.: sjunka (på tonskalan); äv. bildl. Mitt piano vill gärna falla i tonen. Londée Kellner 35 (1739). Qvinten stiger eller faller ett tonsteg. Fröberg Harm.-lära 1: 104 (1878). (Tonen i äreminnet får) icke .. falla, knappast hvila. Ljunggren SAHist. 1: 83 (1886). (Sekundens) upplösning består .. deri, att den lägre stämman faller ett steg. Wegelius Musikl. 1: 83 (1888).
7) bildl.: avtaga i kraft l. styrka l. makt o. d., sjunka, gå tillbaka, minskas, slappas; numera (utom i a o. b) företrädesvis om kraftutveckling, rörelse, ljudfenomen o. d. Stiernhielm Arch. B 1 a (1644). Då stormen någorlunda fallit. Celsius G. I 1: 209 (1746). Vårt välstånd faller. Lehnberg Pred. 2: 374 (c. 1800). Allt efter som spänningen stiger eller faller, höjes eller sänkes järnkärnan och armen h (på regulatorn). TT 1898, M. s. 28. Larmet steg och föll. Ahrenberg Styrk. rätt 28 (1899). — särsk.
a) om mod, förhoppning, lynne, stämning o. d.; stundom pregnant: bliva till intet, (alldeles) tryta. Låt bara inte modet falla! Thet rychtet .., för hwilko .. alt moodh faller. Hes. 21: 7 (Bib. 1541). För thenna bedrifft skull föll Hannibal all hans förhopning til at winna Stadhen Nola. Schroderus Liv. 276 (1626). Af Er upsyn blott vårt falna mod uplifves. Knöppel Regulus 42 (1741). Stämningar stiga och falla inom folken. GHT 1895, nr 241 A, s. 2.
b) (i fackspr.) om djur: avtaga, minska (i hullet l. i avkastning o. d.). Faller en kalf i hullet under betningen. Handt.- o. LBl. 1905, s. 68. En ko .. faller (vid ombyte av mjölkerska ofta) .. i mjölk. LAHT 1908, s. 20.
IV. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber] om vattendrag: (på grund av sin lutning) rinna fram, strömma; numera bl. med bestämning inledd av prep. (ut)i: utmynna, utfalla (i ett annat vatten). GR 3: 185 (1526). Strömin .., som faller ther fast strijdt. Därs. 20: 87 (1549). Åhn .., som faller åt Lindessåss. OxBr. 11: 144 (1625). Norr- och Söder-ström, som falla genom Stockholm. Tuneld Geogr. 25 (1746). Öster om Volga faller i Kaspiska hafvet Ural eller Jaik. Svensén Jorden 409 (1886).
V. [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (i sht i fackspr.) om yta, terräng, skikt, lager, (malm)åder o. d.: sänka sig l. sträcka sig nedåt, vara riktad nedåt, slutta, luta, stupa. Taket .. faller .. så wijdt utom wäggarna .., att man rundt omkring kan gå säker för regn och owäder. KKD 5: 241 (1711). Jernvägen skulle .. falla 1: 60. TT 1871, s. 56. Tjocka hällar, som falla några få grader åt vester. Törnquist Bergbyggn. inom Siljansomr. 34 (1883). Terrängen faller märkbart. Hedin Transhim. 3: 82 (1912).
VI. [jfr holl. afvallen, t. abfallen, eng. fall off, ävensom fr. tomber sous le vent] sjöt. om fartyg (i sht segelfartyg): med stäven avlägsna sig från vinden l. vindriktningen, falla av; motsatt LOVA. Rosenfeldt Tourville 83 (1698). Då .. För-Seglen ligga back, vill .. (fartyget) intet gjerna falla. Chapman Skeppsb. 69 (1775). (Sedan briggen) fallit till sin gamla kurs på Jamaica. Gosselman S. o. N. Amer. 1: 49 (1833). Rodret lägges till fallning. Ekelöf Skeppsm. 120 (1881).
VII. kasta sig l. störta (sig) l. skynda (mot ngn l. ngnstädes hän o. d.) o. i anv. som härleda sig ur dessa bet.
1) i allm.: kasta l. störta sig (mot ngn l. åt ngt visst håll osv.). The aff Stocholm föllo .. strax i sijn skep. O. Petri Kr. 259 (c. 1540). De främsta (leden av kavalleriet hade) redan plierat (dvs. vikit) och fullit på de, dem närmast stode. HH XXI. 1: 1 (1709). — särsk.
a) [jfr fsv. (Jacob) falder ower hans hals (MB 1: 254), ä. holl. iemand om den hals vallen, t. einem in die arme fallen, lat. super collem alicujus cadere o. d.] i uttr. falla nga om (förr äv. över) halsen, förr äv. om l. över ngns hals, falla i ngns armar l. i armarna på ngn, förr äv. ngn i l. om armarna, falla i ngns famn l. ngn i famnen l. i famnen på ngn, falla till ngns bröst l. hjärta l. till bröstet på ngn o. d.; äv. bildl. (Fadern) lop emoot honom, föl offuer hans hals och kyste honom. Luk. 15: 20 (NT 1526). Tå han fick see honom, föll han om hans hals, och greet. 1 Mos. 46: 27 (Bib. 1541). Raguel .. föll honom om halsen, och kyste honom. Tob. 7: 6 (Därs.). (Vi) wele .. falla Gud om armarne och afbediat (dvs. straffet). HSH 9: 222 (1660). Jag sprang ifrån stolen och föll honom i armarna. Ågren Gellert 74 (1757). Hon föll / intill sin broders hjerta. Tegnér 1: 147 (1822). Det majestätet hr C. faller till bröstet på. SvD(L) 1917, nr 74, s. 6.
b) (numera knappast br.) ridk. om ridhäst, i uttr. falla på bogarna l. på tyglarna, ss. benämningar på felaktiga jämviktslägen. Hästen .. skall förekommas att .. falla på bogarna. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 66 (1836). (En häst som) gräfver och faller på tyglarna. Därs. II. 2: 109.
c) [jfr holl. met de deur in't huis vallen, t. mit der tür ins haus fallen] (föga br.) bildl., i uttr. falla med dörren (in) i huset, förr äv. falla med huvudet genom dörren, eg.: komma hastigt o. oförberedt inrusande; i överförd anv.: häftigt l. oväntat l. utan förberedelse kasta sig in på en sak, särsk.: plumpa fram med ngt (som grannlagenhet l. försiktighet borde bjuda att icke vidröra). Han föll medh Dören i hwset .. (dvs.) Han foor plumpt vth medh sanningen. Grubb 304 (1665). (Den nyblivne censorn) föll (i stavningsfrågan) med hufwudet genom dören. Hiärne Orth. 11 (1717). Ahnfelt Stud.-m. 1: 259 (1857).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber o. gr. πίπτειν] († utom i a o. c) i fientlig avsikt störta (sig) fram (emot l. på l. över ngn l. ett land l. en ort osv.); (hastigt) rycka fram (emot ngn osv.); göra ett infall, infalla (i ett land l. en ort osv. l. över en gräns o. d.); äv. bildl. (Man skulle) jngalund falla mz wold påå herrer och förster. O. Petri P. Eliæ a 3 b (1527). Härtig Albrecht .. skulle falle .. hijtt jn j Rikit och Danmarck. GR 15: 278 (1543). (Lybeckarna) kunde .. medh Storm icke falla .. (amiralskeppet) om Bord vthan blefwo medh Styckerne affhåldne. Girs E. XIV 41 (c. 1630). Saraneck hade dagen förrut fallit i Ekeblads arriere garde. Nordberg C. XII 1: 225 (1740). Som oftast föll .. (Dacken) öfver gränsen. Celsius G. I 2: 223 (1753). (De kalla o. bittra människorna) falla skarpa på skönhet och svaghet. Bremer Pres. 123 (1834). — särsk.
a) (föga br.) i uttr. falla (ngn) i håret, råka i luven på (ngn). Almqvist Hvad är kärlek? 7 (1816).
b) [jfr motsv. uttr. i fsv.] i uttr. falla (ngn) under ögonen, fientligt vända sig emot (ngn); äv. mera oeg.: gå skarpt tillrätta med (ngn), uppträda med kraft emot (ngn). GR 1: 105 (1523). (Alla skulle) endrekthelige falla them wnder ögonen som .. (Västerås' recess) ecke holla wele. Därs. 6: 153 (1529).
c) (fullt br.) i förb. falla (ngn, en här l. truppavdelning osv.) i (förr äv. in i) sidan l. flanken l. ryggen o. d.; äv. bildl. N. skulle säkert ha lyckats i sina underhandlingar, om inte några av hans eget parti fallit honom i ryggen. Stor-Feltherren hade beordrat Smigelski, att falla oss in i ryggen. KKD 8: 110 (1706). Den delen af Fienden som stod ytterst .. föll vårt Infanterie i sidan. Nordrerg C. XII 1: 163 (1740). (Preussarna kunde kanske ha uppehållits) så länge, att bayrarne .. fallit dem i flanken. Nordensvan Mainfält. 99 (1894).
d) om sjukdom: slå sig på, kasta sig på, angripa (ett organ o. d.). En fluss, som ähr fallen i mitt högra lår. Ekeblad Bref 1: 188 (1652; rättat efter handskriften). Serenius (1734; under putrefy).
3) i överförd anv., i uttr. som beteckna att ngn l. ngt kastar sig l. kommer hindrande l. störande in i (ngt) l. i vägen l. emellan.
a) [jfr fsv. han ful i annars mans tal (dvs. talan), t. einem in sein amt, in den kauf fallen] i uttr. falla ngn i ämbetet l. hantvärket, förr äv. i ngns ämbete l. kall o. d. l. i ngns handling l. näring o. d. l. i ngns köp l. i ngns dom osv.: hindrande l. störande ingripa i, (obehörigt) blanda sig i l. göra intrång i l. på (ngns ämbetsutövning l. gärning osv.). På thet .. icke dhen eene falle uthi dhen andres handling och nähring. GR 16: 559 (1544). Saul .. medh offrande föll j Prophetens Samuels embete. P. Erici Musæus 2: 335 a (1582). (Det) bör oss icke falle vthi .. (Guds) dom. Karl IX (1599) i HB 2: 344. Falla vthi kiöp, göra förlop, meer biuda. Linc. (1640; under contraliceor). Den tid är nog förbi, när filosofen föll naturforskaren i handtverket. Forssell Stud. 1: 278 (1869, 1875).
b) [jfr motsv. uttr. i fsv., holl. o. t.] i uttr. falla ngn i talet, förr äv. i ngns tal l. ngn i ordet o. d., avbryta ngns tal l. yttrande (gm att själv taga till orda). Jag undanber mig en gång för alla att du faller mig i talet. När en gammal talar, (skall en yngling) icke falla vthi hans taal. Syr. 32: 13 (Bib. 1541). Ingen falle den andre i talet, uthan huar höre den andre medh tålamodh. KOF II. 1: 4 (1650). Tå föll Archimandriten (av Novgorod) Hendrich Horn i ordet. Widekindi KrigsH 509 (1671).
c) [jfr mnt. dar twischen vallen] (†) med prep. emellan: komma emellan, komma till hinders l. i vägen för (ngt). På thet intet vpskoff eller hinder ther emillan falla motte. Schroderus Os. III. 1: 72 (1635). VDAkt. 1684, nr 171.
VIII. (med håg l. önskan l. med sitt tal o. d.) vända sig (åt ett visst håll, till l. från ngn osv.) l. fatta beslut l. bestämma sig l. yttra sig o. d. (i en viss riktning).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., mnl., t. o. ä. eng.] (numera föga br.) med bestämning inledd av prep. från: avlägsna sig från, avfalla från, övergiva, svika (ngn l. ngt); jfr FALLA IFRÅN 3. GR 10: 46 (1535). (Du skall) ey frå .. (Guds) löffte falla. Ps. 1536, s. 50. (Om hertig Magnus av Sachsen) wille med osz hålla, / Och ifrå Konung Erich falla. Carl IX Rimchr. 28 (c. 1600). De tappre män, som sist bland alla / från fädrens gamla lära falla. Arnell Moore LR 2: 21 (1830). jfr (†): Betenk hwar aff tu fallen är och bätra tigh. Upp. 2: 5 (NT 1526).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., mnl. o. ä. eng.] (numera bl. ngn gg i högre stil, arkaiserande) med bestämning inledd av prep. till, förr stundom på: (an)sluta sig l. övergå till (ngn, en mening osv.), biträda (en åsikt o. d.); särsk. (†) i uttr. falla på (ngns) sida, ställa sig på (ngns) sida, sluta sig till l. övergå till (ngn); jfr FALLA TILL 4 a. GR 1: 33 (1521). Mitt hierta faller til Jsraels regenter. Dom. 5: 9 (Bib. 1541). Almogen faller hvar dagh mher och mher till fienden. OxBr. 3: 10 (1612). (Valentinus) sägs vtaff bitterheet och hämngirigheet wara fallin til en falsk Lära. Schroderus Os. 1: 116 (1635). (Bibel-)Vthtolkaren Theodotion, som .. (i vissa böcker) alt för mykit föll på Judarnas mening. Därs. 140. En stoor deel aff the Cossaniske, Astrakaniske (m. fl.) .. Länder (voro) meera neutraliske, än som at the skulle falla på theras (dvs. Lepuns och Zaruskis) sijda. Widekindi KrigsH 345 (1671). Köpstadsmännen föllo till samma mening. Geijer II. 3: 73 (1834; efter P. Svart). När Du går bort, .. faller (folket) till den djerfvaste första bästa. Strindberg Bjälb. 51 (1909).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.; anv. möjligen delvis utvecklad ur II 7] (†) med bestämning inledd av prep. till: taga sin tillflykt till (ngn l. ngt), vända sig till (ngn l. ngt, för att få råd l. hjälp l. tröst o. d.), ty till (ett medel, en utväg, ngns nåd o. d.); med efterföljande att- sats: vända sig till (ngn) med bön (att), bevekande bedja (ngn att). (Gud) seer wist til wor vselheet, / när wij til honom falle. Ps. 1536, s. 14; jfr Ps. 1695, 206: 12. All almogin föllo thill dett suenska ricksens råd, at the wille bedia konungen för dem. Brahe Kr. 60 (c. 1585). (Jag) ser .. mig ingen annan bättre uthwäg, än falla til den nåd I wiljen mig bewisa. Peringskiöld Vilk. 145 (1715).
4) (†) med bestämning inledd av prep. på l. till, ngn gg efter: bestämma sig för (ngn l. en uppfattning l. ett beslut), göra (en mening) gällande, uttala sig för (ngn l. en mening o. d.), rösta på (ngn) l. för (ngt); yrka l. göra anspråk på (ngt), hålla på (ngn l. ngt). Epter i så mykit falle epter her påwell eder til kyrkieherre. GR 7: 76 (1530). (Lybeckarna) föllo .. ganska hårdt på sijn betzalning. Svart G. I 72 (1561). Sidst föllo Ständerna samptligen på .. (följande) besluut. Girs G. I 210 (c. 1630). Effter wij befunne .. (Roskilde) icke bequemlig .. at uthwällia, fölle wij sampteligen på Hälsingeöhr. HSH 31: 363 (1662). (Innan professorerna) hadhe fallit till the vota at .. (kommunitetet) afskaffass skulle. Rudbeck Bref 83 (1670). (Församlingen hade) enhälligt begifvit sig, at falla på en af the utskickade Hederliga Prof-Predikanter. VDAkt. 1751, nr 10. Den mening, som de flesta Stånden falla uppå. Oelreich 802 (1755).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. mnl., ävensom av fr. tomber (sur)] (†) med bestämning inledd av prep. i l. på l. till: inlåta sig i l. på l. giva sig in i (ngt); hängiva sig åt (ngt); börja (ngt); särsk. i fråga om muntlig l. skriftlig framställning, samtal, diskussion o. d.: övergå till (att orda om ngt o. d.), upptaga (ngt till diskussion). Then som med all flijt, / på swik och orett faller. Ps. 1536, s. 34. (Brevskrivaren begynner med citat ur efeserbrevet.) Sedan faller han til förmaning, at the Christne skole föra ett obrotzligit och heligt Lefwerne. Schroderus Os. 1: 214 (1635). (Om borggreven i tid) hade fallit i saken och förlijkt them, hade hon kunnat komma af med mindre. RP 8: 352 (1640). Hwem aff Noachs affkompne först föll til desze kroppars dyrkan, .. det wilie wij här tilse. Rudbeck Atl. 2: 136 (1689). Idomeneus föll .. ifrån den ena frågan til den andra. Ehrenadler Tel. 940 (1723). (Han) föll i detsamma på flottan igen. Agrell Maroco 1: 298 (1796).
IX. [jfr holl. uit en betoog, eene rol vallen, t. aus seiner rolle fallen o. d.] ofrivilligt övergå från (ngt till ngt annat) l. till l. i (ngt); (mer l. mindre hastigt) glida (över) från l. ur (ngt) l. till l. in (osv.) i (ngt); stundom med pejorativ bibet.: sjunka l. sänka sig (från l. ned till osv.); numera nästan bl. i vissa förb., ss. falla ur tonen l. takten l. rollen o. d. l. falla i en viss takt o. d.; om häst: falla i galopp l. trav, falla i sken o. d. Hästen föll snart i (en) skarp trav, i galopp. Hästar som en gång blivit skrämda falla lätt i sken. Hwj hwekar tu .. så mykit, och faller nu hijt och nu tijt. Jer. 2: 36 (Bib. 1541). Menigheten .. föll (ständigt) ifrån yttersta obändighet til yttersta svaghet. Dalin Montesquieu 73 (1755). (Stilen i ett visst arbete) faller (stundom) i det fadda och obehagliga. SvLitTidn. 1818, sp. 368. Var icke rädd att jag ur rollen faller. Hagberg Shaksp. 2: 53 (1847). (Ordet) besittare tyckes ändtligen hafva fallit ur smaken. V. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 502. Icke ett enda ord (i berättelsen) faller ur den milda, mjuka tonen. Söderhjelm Runeberg 2: 102 (1906). — särsk.
a) (†) ridk. abs.: falla i galopp (från trav). Hålla .. beteknar trafvets oföränderlighet, och falla motsatsen eller öfvergång till galopp. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 58 (1836). Billing Hipp. 158 (1836).
b) elektrotekn. i uttr. falla ur fas(en), om elektromotor: falla ur takten, mista synkronismen. TT 1899, M. s. 123. 2 NF 7: 1418 (1907).
c) (†) övergå till att bliva (ngt l. så l. så beskaffad); om färg äv.: ”stöta i” (den l. den färgen l. nyansen). Stiernhielm Arch. G 1 b (1644). Söta Deserter, som i en öfverproppad mage gemenligen så lätt falla i syra. VetAH 1762, s. 9. (Stränderna) stodo .. i sin fulla grönska, som likväl längre upp åt landet föll mer och mer i grått. Gosselman Col. 1: 25 (1828).
X. oförvarandes l. oväntat l. plötsligt komma (ngnstädes l. i l. på ngt osv.), råka (i l. på ngt, i ett tillstånd l. en situation osv.) o. i anv. som utvecklats ur dessa bet.
1) (†) i yttre mening: händelsevis komma (ngnstädes hän). GR 3: 66 (1526). Min fader .. / .. monde i bergit falla. Visb. 1: 254 (c. 1620). (Om sjömännen) råka falla ther in vppå (dvs. på dessa klippor), så är ther ingen Vthkompst. Kiöping Resa 3 (1667). Han med bestörtning fann sig midt bland fiender fallen. Adlerbeth Æn. 39 (1804; lat. orig.: delapsus).
2) [jfr motsv. l. liknande uttr. o. förb. i fsv., d., holl., t. o. eng., ävensom i fr., lat. o. gr.] (plötsligt l. oförvarandes l. händelsevis) komma l. råka i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd l. förhållande o. d.
a) i uttr. falla i (förr äv. under) ngns händer l. hand (l. i goda l. dåliga osv. händer) l. klor l. gap (förr äv. käftar) o. d., l. (i sht i talspr.) i händerna osv. på ngn l. (numera i sht i skriftspr.) ngn i händerna osv. (förr äv. i händer); falla i ngns garn l. nät l. snara l. ngns våld o. d.; ofta bildl. Falla i ett (försåtligt) bakhåll. Iagh faller doch en dagh Saul j hender. 1 Sam. 27: 1 (Bib. 1541). (Man måste) hielpa sitt eghit Land, / At thet aldrigh må .. / .. falla i Fiende hand. Rudbeckius Starcke A 5 b (1624). (Henrik IV ville) förhindra, at the Lüliske Länderne icke skulle falla Huuset Österrijke vthi Käfftarna. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 234 (1680). Vi vore fallne under Mördares händer. Lagerström Bunyan 2: 57 (1727). (Jag råkade ut för några kvinnor) och .. (måste) i theras Garn falla. Humbla Landcr. 104 (1740). Den lilla foglen .. hade fallit i en Sparf-höks klor. Ekelund Fielding 70 (1765). Ni har den lyckan haft i goda händer falla. J. G. Oxenstierna Dagb. 149 (1771). Et bref .., som fallit i mina händer. Altén Förf. osk. 59 (1799). Sternberg (har) fallit i mina nät. Blanche Polit. kock. 9 (1850). Kring d. 10—12 Oktober falla de flesta (sångtrastarna) i donorna. Nilsson Fauna II. 1: 353 (1858). Batterierna äro nära att falla i .. (fiendens) våld. Rappe Nordarm. 47 (1874). Falla rätt i gapet på vilddjuren. Lagerlöf Holg. 2: 392 (1907).
b) i uttr. som beteckna att ngn (ofrivilligt l. utan eget förvållande) råkar i en olycklig belägenhet o. d., särsk. i förb. falla i fångenskap l. träldom l. under oket o. d., i sht förr äv. falla i olycka l. fattigdom o. d., förr äv. i tiggeri o. d.; falla i frestelse o. d. The som wilia ricke warda, the falla vthi frestilse. 1 Tim. 6: 9 (NT 1526; öv. 1907: råka in i frestelser). Then som halsstijff är han faller j olycko. Ordspr. 28: 14 (Bib. 1541). Att icke iag .. må med de mina i tiggerj falla. VDAkt. 1731, nr 689. Et stort antal (av invånarna) föll uti träldom. Schröderheim Robertson 1: 2 (c. 1794). Junker Thomas .. föll med sina följeslagare i fångenskap. Schybergson FinlH 1: 220 (1887).
c) i uttr. falla i onåd (förr äv. i ngns onåd l. i kunglig onåd o. d.), förr äv. falla i (ngns) ogunst l. vrede l. hat l. förakt l. misstanke o. d.: bliva föremål för (ngns) onåd l. ogunst l. vrede osv.; falla i glömska (förr äv. glömskan) l. förgätenhet o. d.: bliva (bort)glömd l. förgäten. (Om någon storman) faller .. i .. (sin konungs) vrede och ogunst. GR 9: 25 (1534). At .. (Sverges rikes ständer) vthi en så bitter misztancke hoos theres Förbundz brödher och Wänner äre falne. Chesnecopherus Fulkom. skäl Pp 3 a (efter handl. fr. 1595). (Skriften) hade förmodligen snart fallit i glömska. Adlerbeth Ant. 2: 201 (c. 1815). (Han) föll .. uti sin konungs .. onåd. Fryxell Ber. 2: 5 (1826). Magnus föll .. i stort förakt. Därs. 93. (Torgils Knutsson) föll .. i .. (prästernas) hat. Afzelius Sagoh. 4: 121 (1842). (Jag) trodde mig (ha) fallit i fullkomlig onåd (hos konungen). De Geer Minnen 1: 270 (1892). Det utländska namnet föll nästan i förgätenhet. Fahlcrantz Kyrkoherden 127 (1907).
d) (†) i uttr. falla i tvist l. tvedräkt l. strid l. krig l. dispyt l. träta o. d. (med ngn). Albrecht aff Brandenburg .. föll .. i en häfftigh Träta medh D. Luther. Schroderus Os. III. 1: 25 (1635). Ferdinandus föll vthi twist medh Henrico then oächta .. om Cronan Castilien. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 92 (1680). An. 1672 föll Tydskland åter vthi krijgh medh Franckrijke. Därs. 319. En disput, som jag föll uti med en Karl. Anagrius Erasmus 29 (1756). (Hattarna hade) bortbytt friheten i sjelfsvåld, och .. fallit i tvedrägt emellan sig sjelfva. HSH 16: 189 (1764).
e) i fråga om sjukdomstillstånd l. fysiologiska tillstånd l. yttringar l. förändringar o. d.; särsk. i uttr. falla i yrsel l. vanmakt l. dvala l. sömn o. d. (förr äv. i besvimning l. dåning o. d.); falla i gråt l. skratt o. d., falla i svett(ning); (numera mindre br.) falla i sjukdom (förr äv. krankhet o. d., i sht förr äv. med speciella sjukdomsbeteckningar, feber l. kopporna osv.); förr äv. falla i tungbrott, komma i målbrottet; ofta, i sht i fråga om gråt, skratt o. d., med starkt betonande av det viljelösa inträdandet av yttringen l. tillståndet: brista ut (i gråt osv.). För titt nepsande Iacobs Gudh, faller j sömpn bådhe hest och wagn. Psalt. 76: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: ligga domnade). Falla i wahnmacht. Stiernhielm Ut. (1668; under Swimmel). Jag nu i dåning föll. Kolmodin Qv.-sp. 1: 444 (1732). (Karl Oxenstierna) hade .. fallit i en hetzig feber. Nordberg C. XII 1: 689 (1740). Förr, än vi kunna tala manligen, falla (vi) i tungbrott. Linné Sv. arb. 1: 57 (1760). Hon .. föll i en bitter gråt. Hallenberg Hist. 3: 61 (1793). (Ymer) sof och föll i svett. Strinnholm Hist. 1: 163 (1834). Lilla Matts föll i kopporna. Almqvist Tre fruar 2: 195 (1842). Jag föll i skratt. Palmær Eldbr. 135 (1848). Då förnäme män i landet föllo i sjukdom. Landsm. V. 6: 61 (1885). På eftermiddagen var Smirre (Räv) så trött, att han föll i yrsel. Lagerlöf Holg. 1: 44 (1906).
f) i fråga om själsliga tillstånd l. yttringar, känslor l. stämningar l. tankar o. d.; numera i sht i uttr. falla i förvåning l. beundran l. förtjusning l. hänryckning o. d., falla i (djupa) tankar l. funderingar l. grubblerier o. d., äv. falla i sorg l. förtvivlan l. svårmod o. d., förr äv. falla i minnen. Schroderus Os. 1: 191 (1635). Falla i förtwiflan om Gudz Nåde och Syndernas förlåtelse. Kyrkol. 17: 9 (1686). Hr Borgmästaren .. faller i förundran, att Fogelström dertill vill näka. VRP 17 okt. 1729. (Herodes) föll .. i djupa betraktelser. Ödmann Str. förs. III. 1: 64 (1811). (Jag) föll i muntra minnen. Almqvist Skälln. 83 (1838). Alla tidningar föllo i förtjusning. Snellman Tyskl. 368 (1842). (Författaren av 1 Mack.) faller (lätt) uti ett slags hänryckning. Agardh Theol. skr. 1: 52 (1843, 1855). (Elin) föll .. i ett tyst svårmod. Wetterbergh Fyra sign. 234 (1843). En bondpojke .., hvilken har kommit till hufvudstaden och faller i förvåning öfver vaktparaden. Strindberg Tr. o. otr. 2: 257 (1890). Giulia, för hvilken de (båda skalderna) tydligen fallit i lidelsefull beundran. Söderhjelm Ital. renäss. 320 (1907).
g) (numera mindre br.) i uttr. falla i (en) villfarelse l. (ett) fel l. (ett) misstag l. (en) svaghet l. (en) dårskap o. d.; stundom närmande sig l. övergående i bet.: hemfalla åt (en villfarelse o. d.), förfalla till (ett fel o. d.). (Somliga) falla .. vthi then willona ath the säya ath troon är icke noogh. Förspr. t. Rom. 2 a (NT 1526). Kanskie at jag .. föllo i den svagheten, at jag brukade en hård penna. Dalin Hist. 2: Föret. 2 (1750). Marcus Paulus Venetianus har .. fallit i samma fel. Björnståhl Resa 4: 255 (1774). Den konstnär .. faller i dårskap, .. som föraktar förståndets varningar. Lidbeck Anm. 193 (1811). De som öfverdrifva fördelarne af kreditförrättningarnes utsträckning .. falla vanligen i två misstag. Bergstedt Clément 334 (1868).
h) (föga br.) i uttr. falla i skugga l. mörker o. d., (plötsligt komma att) höljas av skugga l. mörker. (Genom) lyktans omkullstjelpande .. föll (kvarnen) i fullkomlig natt. Almqvist Skälln. 53 (1838). Klippväggen midt emot oss faller i .. skarp skugga. Hedin Gm Asien 1: 323 (1898).
3) (numera mindre br.) i uttr. falla under (ngn l. ngt), komma (att lyda l. höra) under (ngn l. ngns välde o. d.); äv. bildl. HFKF 2: 140 (c. 1575). Huru Konunga och Hertuga döttrom äger brudheskatt gifwas, och Land thera falla under Cronon igen. Lagförsl. 11 (1609; i rubrik). Hela massan af folket föll under den mägtiga länsadelns förtryck. Strinnholm Hist. 1: 546 (1834). Att oräkneliga qvinnor .. fallit under passionens välde. Hwasser V. skr. 1: 30 (1852). Då .. (kvinnan) inträder i äktenskap, .. faller (hennes arbetsförtjänst) under mannens disposition. RProt. 1873, II. 2: 298.
4) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] med bestämning inledd av prep. på: komma på, plötsligt l. händelsevis) få l. gripas av (en tanke l. idé o. d., numera sällan en mening l. förmodan o. d.), förr äv.: (händelsevis) komma in på (ett ämne o. d.), komma att yttra (ord o. d.), finna på, hitta på (en utväg, ett råd, ett förslag o. d.), fatta (ett beslut o. d.); jfr FALLA PÅ 6. Hur har du kunnat falla på den tanken, en sådan idé? GR 11: 340 (1537). (Kejsar Leo) föll (en gång) på thessa Ord: Gudh gifwe at (osv.). Schroderus Os. 1: 796 (1635). Snart bedröfwas tu, snart faller tu på onda Tanckar. Preutz Kempis 212 (1675). En sjukling, instängd i 10 veckors tid .. är böjd att falla på rätt besynnerliga idéer. Kellgren (1788) i 2 Saml. 7: 104. (Sverker) föll .. på det grymma beslutet, att .. göra sig af med Knuts barn. Botin Hist. 2: 83 (1789). (Han) föll .. på det rådet att sända sin äldsta dotter till Trollet. SvLitTidn. 1819, sp. 111. Huru du kunnat falla på en så orimlig förmodan. De Geer Hjertkl. 167 (1841).
5) (händelsevis) komma att riktas (på ngn l. ngt) l. vända sig (till l. emot ngn l. ngt l. åt ett visst håll osv.).
a) [jfr motsv. anv. i t., ävensom av fr. tomber] om blick l. öga (ögon): komma att riktas l. kastas (på ngn l. ngt osv.), (händelsevis) fästa sig (vid) l. bliva uppmärksam (på). Hans blick(ar) föll(o) l. råkade falla på boken. L. Paulinus Gothus Pest. 44 b (1623). På dessa rader, min Louise, / Låt dina vackra ögon falla! Thorild (Hansellis uppl.) 1: 113 (c. 1780). Hvart ögat vänds, faller det på någon omening (i översättningen). Leopold 6: 312 (c. 1813). Hans blick föll ut på gatan. Aho Soldan 168 (1901).
b) [jfr holl. de verdenking viel op zijnen broeder, t. seine gedanken fallen auf alles, fr. l'entretien tombe sur qqch] om tanke, fråga, misstanke o. d., l. om tal l. samtal o. d., l. om (ngns) håg l. lust l. begär l. önskan l. val o. d., l. om en känsla (ss. hat, kärlek o. d.): riktas (på l. emot), vända sig (till l. emot), göra till sitt föremål, träffa, drabba; med bestämning inledd av prep. på (förr äv. till), förr äv. med adverbial av annat slag l. med inf.-bestämning. Hans val föll på mig. Vårt val föll (vid högläsningen) på Dickens arbeten. GR 7: 15 (1530). När .. tigh faller lust til .. (en kvinna), at tu motte tagha henne til hustru. 5 Mos. 21: 11 (Bib. 1541). (Kärleken) faller så snart .. / på nässlor som på lilie bladh. Asteropherus 37 (1609). Thet haatet som .. (Boris Godunov) såg falla på sig. Widekindi KrigsH 21 (1671). Rätt som hogen faller, / Så man thet ena fuult, thet andra fagert kallar. Spegel Återv. par. 25 (1711). På thet at inga misstanckar om stölden på mig falla skulle. Humbla Landcr. 35 (1740). Talet föll äfven til Gothland. Celsius G. I 1: 343 (1746). När Eders Kongl. Höghets hog faller uppå, at igenomgå Regerings Formens .. puncter. Tessin Bref 2: 98 (1754). Samtalet .. föll .. på riksdagar. Rydberg Vap. 154 (1891). Huru tankarna kunnat falla på mig. De Geer Minnen 1: 150 (1892).
c) med personl. subj., i uttr. falla med sitt val, förr äv. med sin håg l. önskan o. d., på (ngn l. ngt): rikta sin håg l. önskan osv. på (ngn l. ngt), låta sin håg l. sitt val osv. falla på (ngn l. ngt). (Jag) bör .. med mit val falla på A. Posten 1769, s. 543. Trötta vid krig, de fordna Greker begynte / Falla med hågen på lek. Adlerbeth Hor. Sat. 147 (1814).
6) i uttr. som beteckna att ngt (händelsevis l. plötsligt) bliver föremål för varseblivning l. reflexion l. övervägande o. d. l. känsla l. känsloyttring o. d.
a) [jfr d. falde i øjnene, holl. in't oog vallen, t. in die augen fallen, eng. fall into one's eyes] i uttr. som beteckna att ngt bliver föremål för de yttre sinnenas (särsk. synsinnets) uppfattning; numera nästan bl. i uttr. falla under ngns ögon (i sht förr äv. ngn under ögonen), komma under ngns ögon, bliva sedd l. uppmärksammad av ngn, o. falla (ngn) i ögonen (förr äv. i ögat), ofta pregnant: starkt draga uppmärksamheten till sig, äv. bildl.: vara tydlig l. påfallande; jfr IÖGONENFALLANDE. Ibland thessa (kvinnor) föll mig vngefär (dvs. händelsevis) then intet värdiga Lieutnanskan i ögonen. Humbla Landcr. 105 (1740). De ting, som .. falla i våra utvärtes sinnen. Sahlstedt Föret. 1 (1773). Skenet af Sveriges anseende föll både vänner och ovänner starkare i ögat, än att det kunde fördragas. Nordin i 1 SAH 3: 437 (1790). Saken är så klar, at den bör falla en och hvar i ögonen. LBÄ 1: 77 (1797). (En skrift som) aldrig fallit mig under ögonen. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 42 (1818). Nutritions-organerna (hos växterna) erbjuda endast få, föga i ögonen fallande olikheter. Fries Bot. utfl. 2: 164 (1852). (Djurplågeriet på större trafikleder kan) ju icke alltid .. falla under den allmänna polisens ögon. Sv. alm. 1881, s. 43.
b) [jfr motsv. uttr. i fsv., d., holl., t. o. ä. eng., ävensom fr. tomber dans l'esprit, dans la tête, lat. in cogitationem cadere] i uttr. ngt faller (ngn) i sinnet, äv. i tanken l. hågen o. d., förr äv. i huvudet, ngt faller (ngn) in, kommer (ngn plötsligt) i hågen l. i sinnet, äv.: ngn erinrar sig (plötsligt) ngt, ngt inställer sig i (ngns) erinring, ngn kommer att tänka på l. besinna ngt o. d.; ngt faller (ngn) i minnet, förr äv. till minnes, ngn erinrar sig (plötsligt) ngt; det faller (ngn) i sinnet, förr äv. i sinne l. till sinnes, i l. till vilja, i ngns håg l. ngn i hågen l. huvudet o. d., att (göra ngt), ngn kommer på den tanken att, det faller ngn in att, ngn får l. har lust att l. önskar att (göra ngt). Om tig faller j sinne oc vilia, ath giffua tig hijt in j varth rike. GR 4: 107 (1527). Thet föll honom till minnes, at han war worden öfwerwunnen vthaff the Romare. Schroderus Liv. 591 (1626). The onda Lustar, som enom i Sinnet falla. Preutz Kempis 225 (1675). Jag tahlar, som det faller mig i hufwudet. KKD 6: 57 (1708). (De) skrifva .. af ovarsamhet alt som det faller dem i tanken. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 2, s. 7. Alla des förra betragtelser föllo henne nu med smärta i hågen. Chenon Heywood 4: 9 (1773). Det har fallit mig i sinnet, att vi kanhända borde rådgöra med fruntimren. Carlén Repr. 333 (1839). Det föll Grette i minnet, att han (osv.). Bååth Grette 78 (1901).
c) (†) i uttr. falla i konsideration o. d., bli föremål för överläggning, tagas i övervägande. (Det) ähr fallet först i consideration, huru man fienden derifrån beqvembligast fåå skulle. A. Oxenstierna 1: 107 (1627).
d) [jfr holl. in den smaak van iemand vallen] i uttr. falla (ngn) på läppen (jfr 7), förr äv. på läpparna (i sht förr äv. o. ursprungligare väl l. illa o. d. på läppen, förr äv. ljuvligt o. d. på tungan), falla (ngn) i smaken (förr äv. i ngns smak l. i smaken hos ngn), urspr. om smakförnimmelser i eg. bem.: smaka (ngn) väl (resp. illa), numera nästan bl. i överförd anv.: (komma att) behaga (ngn), tilltala (ngn), resp. misshaga (ngn); (numera bl. i vitter stil) falla (ngn) i tycket l. i (ngns) tycke, behaga (ngn), tilltala (ngn), bliva l. vara omtyckt av (ngn). Then wälsmakande fördelen, som them faller så mächta wäl på läpparna. Bureus Påv. stämpl. C 4 a (1604). (Allt är ej) honung, som på läppen faller sött. Kolmodin Qv.-sp. 1: 81 (1732). Alla de fruckter, som falla liufliga på en tunga. Mörk Ad. 2: 185 (1744). (Den) som bland många de Lärdas meningar bäst fallit mig i smaken. Dalin Hist. 1: 2 (1747). Lisa Gret faller dig på läppen. Blanche Dardanell 40 (1847). (Jag var) hit intills så rik / På medel till att falla folk i tycket. Rydberg Faust 5 (1876). Det var sånger af detta slag (som i Euripides' Ion) som föllo Aristophanes så illa på läppen, att han måste liksom skölja munnen med grovheter för att bli kvitt den sötsliskiga smaken. Andersson Gr. dram. 166 (1890, 1910).
7) i uttr. falla (ngn) i (förr äv. för) munnen l. på tungan, stundom på läppen (jfr 6 d), ofrivilligt l. oförhappandes l. utan ansträngning komma (ngn) på tungan. En Fortifikations-Officerares namn, som då just föll mig för munnen. HSH 1: 185 (c. 1720). Det arabiska ordet föll mig på tungan före det tyska. Wallin Bref o. dagb. 79 (1847). Han .. svarade alldeles som orden föllo honom i munnen. Geijerstam Lyckl. män. 37 (1899). (Ett uttryck kan) så villigt falla oss på läppen, att vi aldrig bli det kvitt. Wulff Fr. hist. temp. 6 (1900).
XI. om ord, yttrande o. d.: fällas, uttalas; lyda.
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng., ävensom av lat. cadere] i allm. om ord l. yttrande: (råka) uttalas, fällas, framkomma, äv.: fällas osv. på ett visst sätt, ha en viss lydelse, lyda; särsk. i uttr. låta (ett ord o. d.) falla (om ngt), i förbigående l. tillfälligtvis l. liksom av en händelse låta (ett ord o. d.) undfalla sig (om ngt). Jag minns inte nu precis, hur orden föll. J bland annor ordh som ther fullo. O. Petri 2 Post. 66 a (1530). Jag (lät) många resor vid god lägenhet några ord .. falla, som min kärlek skulle förråda. Humbla Landcr. 88 (1740). Mitt tal det falle så, / Att jag det kan försvara. Ps. 1819, 207: 3. När .. (Runeberg) uttrycker sin vrede .. falla hans ord kraftiga och tunga. Söderhjelm Runeberg 2: 257 (1906). Replikerna föllo allt tätare och hastigare. Fahlcrantz Kyrkoherden 170 (1907).
2) (†) om samtal, diskussion o. d.: utspinna sig. Her oppå föl mykyt tal på begge parter bådhe tiil och frå lijkt och olijkt. GR 7: 490 (1530). Här föll een långh discurs om then tijondesfrijheten under sätegårderne. RP 7: 138 (1638). Celsius G. I 1: 95 (1746).
3) (†) om svar: komma, givas. Oss lågh stoor macht opå samme bref och the swar ther på falle wille. GR 17: 490 (1545). (En skrivelse till Ryssland,) hwar uppå alt in till thenna dag intet swar fallit är. Gustaf II Adolf 114 (1615). D. Tilas (1769) i HSH 16: 291.
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] om dom, utslag, resolution o. d., äv. bildl. om omdöme (om ngn l. ngt), förr äv. om beslut o. d.: fällas, avkunnas, avsägas; lyda (på ett visst sätt). Huad resolution, som derpå faller. OxBr. 6: 5 (1626). Ty föll Beslutet, at sådane Privilegier stode aldeles vthi Konungens macht. Girs G. I 67 (c. 1630). Efter flera .. ransakningar föll dödsdomen. Cronholm Lig. 8 (1839). Olika kunna forskares omdömen falla om statsmannavisheten och regentförtjensten (hos K. XII). Svedelius i SAH 44: 25 (1868). Historiens domslut (hade) ännu icke fallit öfver våra åsikter. De Geer Minnen 2: 172 (1892).
XII. [jfr fsv. falla at eþe, at vitnum, isl. falla at eiði] (numera bl. i fråga om äldre förh. o. i anslutning till äldre språkbruk) jur. brista i fullgörande (av ed l. bevisning), icke kunna gå (ed); särsk. i förb. falla (förr äv. bliva fallen) åt ed(en) o. d. Pädhr Larsson .. bleff .. fallen ått eedenom. BtSödKultH 12: 11 (1591). Schlyter Ordb. 145 (1877). Om i en tylftared en af edgärdsmännen faller .., så faller hela eden. Dens. Jur. afh. 2: 216 (1879).
XIII. [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl. o. mnt., ävensom av lat. cadere] (numera föga br.) hemfalla (under dom l. straff o. d.); förr äv.: fällas (i rättegång), i sht i förb. falla (l. vara fallen) till l. i l. under (böter, straff o. d.); förr äv. i uttr. vara fallen till (saken o. d.), fällas ss. l. förklaras skyldig till (saken osv.). GR 5: 133 (1528). Then saköre som presterne i Schara Biscoopzdöme vdj falla på ting och stempno. Därs. 7: 27 (1530). Vppå thet wij .. tienare j Ordet .. icke skole .. vthi timeligit och ewigt straff falla. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. B 6 a (1587). Wara Fallen til lijffz straff. VRP 1608, s. 166. Wara fallen till sielfwa saken. Förarb. t. Sv:s lag 3: 89 (1712). Svärjen icke, .. på det att I icke mån falla under dom. Jak. 5: 12 (NT 1883; öv. 1907: hemfallen). VittAH XXXII. 4: 3 (1894).
XIV. om lott o. d.: utfalla l. fördelas (på ett visst sätt) l. träffa (ngn); allmännare: komma på (ngns) del, tillfalla l. tillkomma (ngn).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber, lat. cadere o. gr. πίπτειν] om lott (eg. vid lottkastning l. lottdragning, sedan äv. allmännare o. bildl., i sht om öde, lycka o. d.) l. om röst (vid val l. beslut o. d.) l. om val o. d.: utfalla l. fördelas (på ett visst sätt); särsk. i förb. falla på, förr äv. till (ngn l. ett visst förslag osv.), tillfalla (ngn l. ngt), träffa (ngn). The kastadhe lotter ther om, och lotten fööll vppå Matthiam. Apg. 1: 26 (NT 1526). Effter .. alle röster endrechtelige falla på eder. GR 7: 15 (1530). Huru Lycka och Olycka falla, / The liggia hoos oss til gäst. Rudbeckius Starcke A 6 b (1624). Hvilken meningh som Twenne Vota falla opå. RARP 1: 6 (1626). (Deputationen) skulle kundgiöra Hennes Maij:t, huru Landtmarskalcksvahlet fallit. 2 RARP I. 2: 6 (1720). De flästas vota falla til H(er)r Elmström. VDAkt. 1735, nr 145. Ej lika falla ödets lotter. Tegnér 1: 8 (1825). (De extra beskattningarna) föllo ojämnt. Svedelius Statsk. 1: 80 (1868). Föll väl på en dödlig sådan lott? Öman Lyr. bl. 2: 80 (1868). Falla vid .. omröstning rösterna lika, gifver ordförandens röst utslaget. SFS 1883, nr 59, s. 4.
2) [jfr motsv. l. liknande uttr. i fsv., d., holl., t. o. eng., ävensom i fr. o. lat.] i uttr. ngt faller på (ngns) del l. lott (förr äv. part) l. ngt faller (ngn) till del l. (numera bl. ngn gg i högre stil) ngt faller till (ngn), eg.: ngt kommer vid delning l. lottning på (ngns) del; allmännare: ngt kommer (ngn) till del, tillfaller (ngn), blir (ngn) beskärt; (numera mindre br.) ngt faller (ngn) till godo, ngt kommer (ngn) till godo; förr äv. ngt faller (ngn) till arvs l. arvedel l. faller i arv till (ngn), ngt tillfaller (ngn) ss. arv. Edher schulle mykit wara fallith tiil arffs. GR 3: 138 (1526). Alth thet offer som tiil thet ny begyntthe Cappel falleth ær. Därs. 217. Vppa (dvs. uppå) .. Jahann Tursons och frw Kirstines partt fulle thenne godz. Därs. 5: 115 (1528). Thet landet som idher til arffuedeel faller. 4 Mos. 34: 2 (Bib. 1541). Försäkrings Lönen, som vpburin war, (skall) falla samptlige Skuldfordrarom til godo. Sjöl. 1667, Förs. 16. Snillets gudagåfva hade fallit på hans lott. Böttiger 5: 62 (1867, 1874). Det tyska ordenslandet Preussen föll i arf till .. (Brandenburgs) furstehus. Svensén Jorden 361 (1886). Hvarken börd eller rikedom (hade) fallit på hans del. A. Quennerstedt i Meddel. fr. Lunds försvarsförb. 1: 7 (1890).
3) i uttr. ngt faller på (ngn l. ngt), ngt tillfaller l. tillkommer (ngt l. ngt), kommer på (ngns l. ngts) lott l. del; numera i sht om skyldighet l. börda o. d.: träffar, drabbar (ngn l. ngt); förr äv.: tillkommer l. tillhör (ngn l. ngt) ss. egenskap l. tillhörighet o. d., är l. utgör (ngns) lott. Thet föll på .. (Zacharias), at han skulle vptenda rökelse. Luk. 1: 9 (Bib. 1541). Segheren .. / .. faller .. stundom på them som suagest äre. Holof. 4 (c. 1580). (Avgudadyrkarna) tillägga ståck och sten det, som intet kan falla på dem. Eneman Resa 2: 19 (1712). Förvissad att sin gernings lön / På sina barn se falla. Lenngren 21 (1794). Arbetet (med den nya bibelupplagan) föll på Rudbeck nästan ensam. Fryxell Ber. 8: 157 (1838). Umgälderna för detta krigståg falla / På stift och kloster. Hagberg Shaksp. 2: 237 (1847). Hade jag det snillets ljus, / Som icke föll på mig. Klockhoff E. skr. 63 (c. 1860).
4) vid teoretisk beräkning l. fördelning av ngt: komma på (ngns l. ngts) del. Af de omkring 180 fot (av Norrbro i Sthm), som komma på strömmens båda grenar, faller större delen på den åt norr liggande grenen. Nyblom i 3 SAH 5: 161 (1890). Världsproduktionen (av) råpetrol 1904 (ansågs utgöra) 29 millioner ton, hvaraf 38 % skulle falla på Ryssland. PT 1905, nr 245, s. 3.
XV. framkomma ss. produkt l. avkastning (av ngt) o. d.
1) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng., ävensom lat. cadere de matre (om nyfödd), gr. πίπτειν] om levande varelse: födas, komma till; numera nästan bl. om högre däggdjur, i sht avels- l. husdjur (ngn gg, i sht skämts., om människa); i sht i fackspr., tillsammans med prep.-uttr. angivande avstamning (från moder- l. faderdjur), vanl. i p. pf. i uttr. fallen undan (förr äv. under) l. ifrån (moder), efter l. av (fader l. moder). GR 16: 548 (1544). Vm ther äre någre Fholer falne effter the små Stodhen. Därs. 19: 154 (1548). (Min häst) Är fallen under granenss stode. Visb. 1: 265 (c. 1620). En Brun (häst) med Stjerna, .. fallen undan Courage. G. Hård (1711) i SvMag. 1766, s. 314. Af et par Fiärillar, han och hona, faller från 50 til 600 ägg. SvMerc. IV. 2: 414 (1758). Ett barn, nyss fallet ifrån sin mor. Thomander Tankar o. löj. 194 (1832). Mulåsna .. fallen af åsnehingst med sto. Nilsson Fauna 1: 476 (1847). (Vid stuteriet) falla i medeltal 15 föl (om året). TIdr. 1894, julnr s. 2. Jag är byråchef och fallen efter ett justitieråd. Siwertz Ämbetsmän 66 (1912).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnl. o. t.] allmännare, om naturprodukt l. produkt av hantvärk l. industri: alstras, frambringas, avkastas, produceras; numera bl. i fackspr., i sht om avfalls- l. biprodukter o. d. The waror her falla j landit. GR 2: 5 (1525). Register på all Hööwext som widh hwar gårdh fallen ähr. LReg. 11 (1563). All denn kopper, som falle kunne uthi E. K. M:tz konungerijke. OxBr. 10: 213 (1617). Vrakribb och läkten, som fallit vid sågarne. MosskT 1887, s. 182. Den vid betsockerfabrikerna fallande melassen. LAHT 1898, s. 226. De stockar som falla ur respektive träd. Bucht Norrl. skogsliv 2: 9 (1913).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., (ä.) d., isl., mnt., mnl. o. t.] (numera knappast br.) om inkomst, arrende, ränta, lön, vinst, skatt, böter o. d.: fås, uppbäras; ofta liktydigt med: utgå, utfalla; om ränta o. d. äv. närmande sig bet.: förfalla (till betalning). Then kyrketiende .. ther faller wthij then landzenda. GR 2: 22 (1525). Then szachöre som fallen ær j thenne resze wthij smalandt. Därs. 3: 52 (1526). Ordinarij statens ränttor, som nu falle uthi tilstundande Februarij. OxBr. 10: 288 (1626). Den lön som här faller. VDArk. 1651, nr 119. De afkomster, som af utrikes handeln kunde falla. Höpken 2: 171 (1752). Punktligt har arrendet fallit. Runeberg E. skr. 2: 147 (1834). Alla duk- och offerpengar, som föllo vid kapellet. Hagström Herdam. 2: 398 (1898; sannol. efter ä. handl.).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] jur. om arv o. d.: utgå, utfalla, bli ledigt (efter ngn). Thet arff som ful epter hennes döde bonde. O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 16. Nu faller arf, .. tå ärfue Fadherbrodher och Fadhersyster. Lagförsl. 133 (c. 1609). PT 1903, nr 148 B, s. 1.
XVI. [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. eng.] följa (ss. följd l. slutsats av ngt); numera bl. i uttr. falla av (förr äv. i) sig själv(t), giva sig l. följa av sig själv(t), vara självklar(t), vara givet l. en given sak. (Det) faller .. j sigh sielfft, at then som wil fruchtsamliga (dvs. med nytta) gå til Sacramentet, han moste och hata syndena. L. Petri 1 Post. b 7 b (1555). Tijden förnötes af sådant som kan af sig sielft i längden falla. KOF II. 1: 14 (1650). Det öfriga i memorialet .. faller af det som nu resolverat är. 2 RARP 5: 8 (1727). Det föll af sig själft, att .. (de norska vikingarna) mest skulle uppträda kring de brittiska öarna. LfF 1911, s. 139. — Anm. Med ordlekande anspelning på bet. II 3 användes (vard.) skämts. uttr. falla av sig själv som gamla hus l. som gamla gärdsgårdar o. d. Man .. borde .. låta saken falla af sig sjelf, som stjernfall till exempel, eller också som gamla gärdesgårdar. Ridderstad Samvetet 2: 335 (1851).
XVII. (nästan bl. i skriftspr.) infalla, inträffa (då l. då); få l. ha sin plats (där l. där).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng., ävensom av fr. tomber o. lat. cadere] i fråga om tid: infalla, inträffa (då l. då); numera i sht i vissa förb., ss. ngt faller på (en viss dag l. ett visst datum l. en viss tidpunkt osv.), ngt faller (till tiden) emellan (två angivna tidpunkter), före l. efter (ngt annat) o. d. Om .. (korsmässodagen) fullo på en Odensdagh heller Fredagh. Petreius Beskr. 6: 44 (1615). The almenne gångedagarna .. falla fiorton dagar för Pingeshelgen. KOF II. 1: 113 (1659). Inskriften på Calatini grafvård faller till tiden emellan den andra och den tredje inskriften på Scipionernas grafvar. Lysander RomLittH 119 (1858). Den geologiska period, som faller efter istiden. Paulson Minnestal i Gbgs VSH 45 (1896, 1899). På 1200-talet faller skolastikens glansperiod. Sylwan (o. Bing) EurLittH 1: 38 (1910). — (†) Thet tildrogh sigh stundom (i England o. Skottland), at Påskan föll twenne resor om Åhret. Schroderus Os. 2: 254 (1635).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng., ävensom av lat. cadere] i fråga om rum l. ordningsföljd l. klassifikation o. d.: få l. ha sin plats, vara belägen, ligga (där l. där); ”komma”, kunna l. böra inställas (mellan det o. det osv.); särsk. i överförd anv. i uttr. falla inom l. under, äv. i (förr äv. till): rymmas l. ligga inom, komma l. höra under, höra till, resp. falla utom: icke rymmas inom osv. Falla under någons domvärjo. Saken faller icke under allmänhetens dom. Dopet, eller någet .. ther til fallande. Schroderus Os. III. 2: 291 (1635). 44 kyrkor .. falla innom kullens synkrets. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 9. Ämnen, som helt och hållet falla inom erfarenhetens område. Fries Bot. utfl. 2: 193 (1852). Ligger föremålet utanför (den konkava) spegelns medelpunkt, faller bilden mellan sistnämnde punkt och pr(incipal-)fokus. Fock 1 Fys. 290 (1854). (Handlingar som) falla utom sferen af hvarje förnuftig lags bestämmande kraft. Nyblæus Statsm. 106 (1864). Sveket faller under det mera omfattande begreppet bedrägeri. NF 15: 980 (1891). För människosläktet i dess helhet faller födelsetalet sannolikt mellan 40 och 45‰. EkonS 2: 23 (1894). Ditt sätt (att mörda) hade den fördelen att icke falla under strafflagen. Strindberg Kammarspel 4: 31 (1907). — särsk.
a) geom. vara (l. bliva) belägen, vara riktad (åt ett visst håll); särsk. om punkt l. linje osv. vid tänkt rörelse, i uttr. falla på: komma att ligga på, sammanfalla med (en annan punkt l. linje osv.). Lineen AC måste .. falla på DF. Strömer Euclides I. 1: 11 (1744). Denna Propositionen har altid sin riktighet, ehuru (dvs. huru än) punkten F må falla. Därs. 33. Coordinaterna tagas positiva då de falla åt samma håll som hvar sin af axlarne. Ekelund Fys. 1: 2 (1838). Mellberg Bergroth 43 (1885).
b) (i sht språkv.) om accent l. tryck l. tonvikt o. d.: ligga l. vila (på en viss stavelse l. ett visst ord osv.); äv. bildl. Huvudtonen faller i de flesta svenska ord på första stavelsen. Trycket faller starkast på vokalen. Huvudvikten faller i denna examen på kemien. Härpå faller för tillfället alls ingen vikt. Tonhöjden kan .. falla på hvilken stafvelse som hellst. M. Akiander i Suomi 1845, s. 425. Det är .. (tavlans huvudperson) på hvilken ljusets hela accent .. faller. Estlander KonstH 156 (1867). Beckman Sv. versl. 24 (1898).
XVIII. [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnl. o. t.] (†) om väg o. d.: gå (fram), leda (åt ett visst håll osv.); om resa: (komma att) taga en viss riktning, ”gå”, ”tagas”; äv. refl. Wår wägh .. faller ther om eder stadt. GR 5: 84 (1528). Vm hans resza fulle så at han komme til idher. Därs. 7: 249 (1531). När .. theris seglas faller sigh vm Bahuss. Därs. 11: 363 (1537). Wägen som falder aff Norige och till Schara. Därs. 13: 54 (1540). Min Wägh föll vppå Dressen. Rålamb Constantin. resa 7 (1658, 1679).
XIX. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl. o. t., ävensom av lat. cadere] gestalta sig, ställa sig, befinnas l. visa sig, te sig, synas, förefalla (så l. så beskaffad, på ett visst sätt osv.); stundom nästan liktydigt med: vara (l. bliva); numera vanl. antingen med indir. personobj. l. refl.; i sht i vissa uttr., ss. falla ngn l. falla sig svår(t) l. tung(t) l. lätt l. läglig(t) l. oläglig(t) l. bekväm(t) l. besvärlig(t) o. d., falla sig naturlig(t) l. onaturlig(t), falla sig dyr(t) l. billig(t), icke falla sig så noga (med ngt). De lekte gulltafel vid bredan bord, / .. Så underlig leken månd' falla. Sv. folkv. 1: 113. Af androm altt köpa och legia vill alt för bekostsampt falla. OxBr. 5: 3 (1612). Man kan falla andra ofta så besvärlig med sin kärlek, som med sitt hat. Ågren Gellert 43 (1757). Låtom det icke falla oss tungt att besöka Guds helgedom. Lehnberg Pred. 1: 192 (c. 1800). Falla (vara) någon till besvär. Moberg Gram. 288 (1815). När det så kan falla sig lägligt. Wallin 2 Pred. 1: 122 (1820). Mycket .. faller sig lätt, då man griper sig an. SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 42. Ej valet svårt mig föll. Arnell Moore LR 1: 45 (1829). Beskyllningar, med hvilkas sanning eller bevislighet det just icke föll sig så noga. Malmström Hist. 2: 347 (1863). Det föll sig .. alldeles naturligt, när målaren under ett hällregn röfvade den första kyssen. Cederschiöld Riehl 2: 93 (1878). (En förklaring som) faller sig .. bekväm. Hallström N. nov. 92 (1912). — särsk.
a) (†) om malm, metall, stenart o. d.: te sig (så l. så), vara (så l. så beskaffad); uppträda (med ett visst utseende l. i en viss form osv.); äv. refl. Tabergs-Malmen .. faller svart, mörk och sotgnistrig. Tuneld Geogr. 219 (1762). Ett godt gjutjern .. (är) Lättflytligt och faller sig tätt både inuti och på ytan. JernkA 1826, 1: 31.
b) om ljud, ord, uttryck o. d., närmande sig bet.: ljuda, låta, lyda; särsk. [jfr motsv. uttr. i isl., mnl. o. t.; jfr X 6 d] (†) i uttr. falla väl l. hårdt o. d. i öronen (l. örat), låta l. klinga behagligt l. obehagligt osv., äv. bildl.: behaga l. misshaga. (Kyrkoherden gör) inthet annet .. uthan hyckler och preddiker thett, som osz väl faller i örenenn. GR 28: 57 (1558). Kan hända Mine Rim för hårt i Örat falla. ÖB 16 (1712). De (språkformer) som mindre behagligt föllo i örat. Trendelenburg Gr. spr. 4 (1801). Tyckte du, att mina ord .. föllo sig vackert? Almqvist Am. H. 2: 18 (1840). Dialogen .. faller i allmänhet ledig och naturlig. PT 1911, nr 101 A, s. 3. Snabbt och hurtigt fallande strofer. Vetterlund Skissbl. 297 (1914).
c) [jfr fsv. eptir thy thet kan bäzt falla, isl. sagði sér vel falla at ..] (numera bl. ngn gg i högre stil) i uttr. falla sig väl l. bra o. d., passa sig, lämpa sig (väl l. bra), vara passande l. lämplig (för ngt). O. Petri 1 Post. 103 a (1528). (Samtalet mellan Kristus o. Nikodemus) faller .. sigh eenkannerliga wel (ss. text) på thenna daghen. L. Petri 2 Post. 127 b (1555). Laura, / Ett namn som faller sig för versen bra. C. V. A. Strandberg 3: 346 (1854).
d) [jfr fsv. falla väl i lagh, isl. falla vel í skap] (†) i uttr. falla (ngn) väl (bättre osv.) l. till nöje o. d., behaga (ngn), täckas (ngn). (Drottningen tog skön Valborg) i sin gård, / Bäst månde hon henne falla. Sv. folkv. 1: 115. (Vännens) låther och lemper the fölle henne well / ther till hennes tuctige tale. Visb. 1: 13 (1572). Thenne min enfaldige Predijkan .. (kan icke) falla alla til nöye. Idman Folcketz roop Föret. (1720). Nordenflycht QT 1745, s. 70.
XX. [jfr motsv. anv. av d. falde sig, mnt. sik vallen] refl.: oförmodat l. opåräknat l. gm förhållandenas makt l. tillfälligheternas spel osv. bliva l. ställa sig l. ske osv. (så l. så), slumpa sig, ”hampa sig”, bära till; vanl. opers. Det föll sig så väl l. så illa att (osv.). Om saa kunne falla sigh, at cröningen oc brullopit stode alt til hopa. GR 1: 253 (1524). (Den obotfärdige) lefwer, såsom thet faller sig. Muræus Arndt 2: 255 (1648). Aber hvarföre då / Skall du prygla och slå? — / Jo, derför det faller sig så. Bellman 3: 141 (1790). Allt som saken faller sig. Almqvist Am. H. 1: 63 (1840). (Nicander) kunde .., när så föll sig, vara fullkomligt enkel och osökt. Wirsén i 3 SAH 7: 64 (1892).
XXI. [jfr motsv. anv. i fsv., mnt., holl., ä. t. o. eng.] (†) komma till synes, framkomma, förefalla, förekomma, yppa sig; vankas, finnas; äga rum, hända, passera; stundom (särsk. i förb. med ett predikativ) med förbleknad bet., nästan liktydigt med: bliva l. vara. (I Sthm skall) wel falla så gott köp som j andre österske städher. GR 7: 385 (1531). (Gud) ser til mich j allom tijd / ee hwad på ferde faller. Ps. 1536, s. 75. Her (är) och en swår sköffling fallin. GR 15: 493 (1543). Här (vill) nog .. falla att göra i denne höst och vinter. A. Oxenstierna 2: 587 (1623). Vthi Siön .. falla öfwerflödeligen grå Ormar. Kiöping Resa 80 (1667). Så snart något rum faller ledigdt (på hospitalet). VDArk. 1681, s. 282. Wid fallande tilfällen. Härnösands domk. prot. 1695, s. 436. Ibland faller (det), att herrar af 3 Tugh (dvs. ”hästsvansar”) komma hit. Eneman Resa 1: 112 (1712). Emedan vid samma medels intagande, rächningar och förvahrande stor möda åhrl(ige)n faller. VDAkt. 1725, nr 279. jfr: Göromål, som fölle sig i huset. Carlén Rosen 541 (1842).
Särskilda förbindelser:
FALLA AN10 4.
1) [jfr FALLA VII 2] (numera bl. i vers) = ANFALLA 1 a—c; förr äv. intr. i förb. falla an på l. till l. (e)mot (ngn). Lasse Ericson .. badh falla an (dvs. gav befallning om anfall). Svart G. I 39 (1561). At han i Siön är fallen an, / Til Kongens Skip medh tusen Man. Messenius Sign. 45 (1612). När Ryttery synes willia nalkas, eller falla an uppå Footfolcket. Söderman Ex.-book 40 (1679). Wirsén Dikt. 206 (1876).
2) [jfr FALLA VIII 3] (†) = ANFALLA 1 d. (Hon) hafwer .. medh hiertans Tårar fallit then Högsta an medh Bönen. Zephyrinus Gunnila Gustafsd:r C 4 a (1667).
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] till I 1: falla ned från (ngt); ofta abs. Gunga inte så häftigt, jag faller av. Dalin Hist. 1: 388 (1747). särsk.
a) till I 1 h, om klädnad, täckelse o. d.; äv. bildl. Hon var så trasig, att kläderna höllo på att falla av kroppen på henne. Fårakläderna falla af och ulfven står blottad för allas ögon. Franzén Pred. 3: 194 (1843).
b) till I 1 j: lossna (från sitt fäste) o. falla (till marken), fällas, falla bort; äv. bildl.; jfr AFFLLA 1 a. Allt håret har fallit av honom efter febern. Löven ha fallit av tidigt i år. Gräsit förtörkas, och blomstret faller vthaff. Jak. 1: 11 (NT 1526). Man måste mycket höra, förr än Öronen falla aff. Grubb 508 (1665). Wallin Vitt. 1: 117 (c. 1830; i bild).
2) [jfr FALLA II 1, 2] (†) falla ifrån, avlida, dö; jfr AFFALLA 5. BtÅboH I. 9: 141 (1637). KKD 5: 355 (1711).
3) (†) till III 1: sjunka (undan), falla (undan); jfr AFFALLA 2 a. Vndertijden går .. (havet) vp, och vnderstundom faller thet af. Sylvius Mornay 105 (1674). Serenius Eng. åkerm. 41 (1727).
4) till III (7).
a) avmagra, avtyna, bli tärd, förlora i hull o. friskhet, få krafterna nedsatta, ”tackla av”; jfr AFFALLA 4. Det är förskräckligt vad han har fallit av bara på den sista månaden. Linc. (1640; under evanesco). Att det efter lifvets medelålder ej kan bli fråga om annat än att falla af och bli allt slöare. LfF 1910, s. 227.
b) (föga br.) i allm.: gå tillbaka, deklinera; bli sämre, försämras. Huru bärgzwärken falla aff. RARP V. 2: 239 (1655). Swenskan .. (har) i des böijande och sammfogning .. mycket .. fallit af. Hiärne Orth. 19 (1717). SD(L) 1896, nr 380, s. 3.
c) (ny anv.) estet. om (stämningen i) musikstycke, diktvärk o. d.: sjunka, mattas, bli mattare; värka mattare. Slutsatsen (i symfonien) faller något af. PT 1897, nr 130 A, s. 3. Om (den poetiska) flykten .. (i Den gamle trädgårdsmästarens bref) gick högre eller föll af. Söderhjelm Runeberg 2: 117 (1906).
6) sjöt. till VI; om fartyg: med stäven avlägsna sig från vindriktningen, falla, hålla av; jfr AFFALLA 8. Fartyget .. begynte .. falla af från vinden. Gosselman S. o. N. Amer. 1: 126 (1833). Strindberg Hafsb. 183 (1890).
8) (föga br.) till VII: vika av l. avlägsna sig (från ngn l. sin väg o. d.). Döbeln (hade), i stället för att följa Cronstedts brigad, fallit af åt sidan. Mellin Nov. 3: 140 (1837, 1867).
9) (numera nästan bl. i vers, föga br.) till VIII 1, = AFFALLA 6; jfr FALLA IFRÅN 3. The Moabiter föllo aff jfrå Jsrael, tå Ahab dödh war. 2 Kon. 1: 1 (Bib. 1541; öv. 1903: afföll Moab). Faller någor af ifrån vår rätta evangeliska läro. MB 1: 3 (Lag 1734). Enär aldrig så liten motgång oss möter, falle vi strax af. Liljestråle Kempis 20 (1798). Wirsén Under furor 149 (1896).
FALLA BAKLÄNGES10 3~20. särsk. till II 1. Jag höll på att falla baklänges av förvåning. —
FALLA BAKÅT10 40, äv. 3~2. till II 1; särsk. bildl. om plan, förslag o. d., se anm. under FALLA FRAMÅT. —
FALLA BI. (†) till VIII (2, 4).
1) = BIFALLA 1. Lubeck och Siöstäderne .. falla Keijserenn bij. GR 15: 550 (1543). Carl XII Bref 312 (1704).
2) = BIFALLA 2. Huar gudh medh sina nåde icke faller honom bij. Svart G. I 110 (1561). RP 8: 162 (1640).
3) ansluta sig till (en åsikt l. ett uttalande o. d.), godkänna, gilla (ngt); instämma med (ngn), dela (ngns) åsikt; jfr BIFALLA 3. Thesse ordh falle wij bij ock hålla oss fast ther wijdh. O. Martini Bevijs H 4 a (1604). 3. Classis (av ridderskapet) fullo dem andra twenne bij. RARP 2: 73 (1634). Lillienstedt Christus A 3 a (1680, 1694). —
1) (numera föga br.) till I 1 (särsk. till I 1 h o. j): falla ned, falla av; äv. bildl. Håret, tänderna falla bort. GR 24: 370 (1554). Den ena slöjan efter den andra faller (gm vetenskapernas framsteg) bort ifrån skapelsens anlete. Tegnér 4: 26 (c. 1830).
2) [jfr FALLA I 5 o. II 1 f] i överförd anv.: avlägsnas, försvinna, bortfalla. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 106 (1697). Hvad som stannat kvar i minnet och hvad som fallit bort. De Geer Minnen 1: 76 (1892). Därmed vore .. ett stöd fallet bort för .. (min) hypotes. J. Paulson i GHÅ I. 3: 14 (1895).
3) [jfr FALLA II 1 c] (†) bli sanslös, dåna bort, svimma. (Flickan) sofwer aldrig; men faller wel 30 resor hwar tima bortt. Swedberg Dödst. 570 (1711).
4) [jfr FALLA II 1, 2] (föga br.) falla ifrån, dö. Wetterbergh Samh. kärna 2: 205 (1857). Larsson SvHfFolksk. 59 (1898). —
FALLA EFTER. (†)
1) till I 1: falla tillbaka (ned i ngt). När .. (byggmästaren) skall nu greffve greffven (dvs. graven) utanföre vallen såå diup som hon vare skall, såå faller vallen epter ij graffvenn. GR 24: 554 (1554).
2) till VIII 3: enträget bedja (ngn), nödga (ngn). Tå han (dvs. Absalon) föll hårdt effter .. (sin fader), wille han doch icke gå (med honom). 2 Sam. 13: 25 (Bib. 1541). —
FALLA EMOT10 04.
1) till VII (2).
a) (numera bl. ngn gg i poesi) i eg. bem.: vända sig (med vapenmakt) emot, anfalla, angripa. At wi inted skulle falle then Dag her Ture imoth eller bispen. GR 6: 166 (1529). (Fienden) glimmade i mörka vapens glans / Och föll emot oss. Hallström Gr. af Antw. 14 (1899).
b) (†) i överförd anv.: sätta sig upp emot, resa sig emot (ngn); sätta sig emot, motsätta sig (ngn l. ngt). Sönenar skola falla föreldrena emoot. Mark. 13: 12 (NT 1526). En part meente Ja, men mäste parthen fölle där emot. RARP 4: 205 (1649).
2) [jfr FALLA XIV 1 o. XIX] (†) gå (ngn) emot, utfalla l. vara i strid med (ngns) önskningar l. intressen o. d.; tala emot (ngn) l. till (ngns) nackdel. Leekmen .., the ther grant achta (i den heliga skrift) huadh presterne faller emoot, men huad them sielffuom faller emoot wele the intit achta. O. Petri 1 Förman. B 4 a (1528). (Det) faller henne .. emoth at hon icke boor her j wårt rijke Suerighe vtan j Norighe. GR 7: 247 (1531).
3) [jfr FALLA XIX] (†) strida emot, vara i strid med (ngns uppfattning l. åsikt l. tro o. d. l. lag l. påbud o. d.). (Västerås recess synes) i nagor stycke falle emott Swerigis Lagbock. GR 5: 176 (1528). Det faller emot hans samvete at (osv.). VDAkt. 1724, nr 477. —
FALLA FRAM10 4. särsk.
1) till I 3: om (del av) dräkt, hår o. d.: lägga sig fram l. ligga framme (över ngt o. d.). Två breda sammetsband falla fram över bröstet och mötas vid midjan. De glänsande lockarne, som föllo fram öfver hennes skuldror. Benedictsson Pengar 129 (1885).
2) (†) till IV: rinna fram. En .. liten Flod .. faller fram genom Staden. Björnståhl Resa 5: 136 (1779). —
FALLA FRAMÅT10 40 l. 04, äv. 3~2. särsk. till II 1 (o. 2). Tur var det, att jag föll framåt och inte baklänges av cykeln. särsk. bildl. (jfr FALLA II 2 d), om plan, förslag o. d.: falla, men på ett sådant sätt att saken dock kan anses ha tagit ett steg framåt (mot sitt förvärkligande o. d.). Frågan är således fallen, men den har — såsom det flera gånger blifvit yttradt om en annan stor fråga — den har ”fallit framåt”. E. Key i RiksdP 1879, II. 27: 44. Anm. Såsom motsättning till falla framåt i denna bet. användes stundom uttr. falla bakåt. Hr Treffenberg .. ville .. söka bidraga till att frågan, om den föll, skulle falla framåt och icke bakåt. VL 1895, nr 98, s. 5. —
FALLA FÖR10 4.
2) (numera föga br.) = FALLA FÖRE 2. Så faller det mig för som där vore alls ingen helhet. G. Wennerberg (1851) hos Taube Wennerberg 2: 34.
3) (†) = FALLA FÖRE 3. Hwad faller för han säya weet, / Sigh wara alt til fromma. Palmcron Sundh. sp. 150 (1642). —
FALLA FÖRE10 32.
1) (†) till X 6 (b): falla (ngn) in, komma för (ngn), komma i (ngns) tankar l. erinring. Migh föll en tanka före. Linc. (1640; under subeo). E. Benzelius d. y. (1736) i Benz. brefv. 235.
2) (numera i sht i högre stil) till XIX: förefalla, synas, te sig (på ett visst sätt). Thenne bestormning föll honom icke lättare före, än then widh Eleusine giordes. Schroderus Liv. 407 (1626). Det faller mig före, som skulle detta leda till att du och Gertrud en gång vända åter till oss. Lagerlöf Jerus. 2: 309 (1902).
3) (†) till XXI: framställa sig, yppa sig, förekomma, förefalla, inträffa; förefinnas, finnas, vara. På cröningen vill falle monge vichtige riksens ärender före. RA 3: 178 (1593). Kolmalm. Brandertz. Falla icke före i stor myckenhet. Cronstedt Min. 143 (1758). Törneros Bref 265 (1827; Bergströms uppl.). —
FALLA HÄDAN. [jfr FALLA II 1, 2] (†) falla ifrån, avlida, dö. Linc. (1640; under cado). Carlstedt Her. 3: 181 (1833). —
FALLA I10 4, stundom UTI04. särsk.
1) (vard.) till I 1: falla i vattnet, gå ned sig. Gellerstedt 2 Dikt. 122 (1881). Antagligen har han fallit i på grund af ett anfall af fallandesjuka. SDS 1898, nr 296, s. 3.
2) sjöt. till II 7 (a): hala i ett (om ett fäste lagt) tåg gm att kasta hela kroppen bakåt. När Klyfvaren hissades up, befallte Skeppar Lundgren folket falla braf uti. Törngrenska målet 218 (1801). Stenfelt (1920).
FALLA IFRÅN10 04, stundom FRÅN4.
1) till I 1 o. II 1. särsk.
a) till I 1 j: lossna o. avskiljas från (ngt). Tapeten har på flera ställen fallit ifrån (väggen). Nähr .. (fisken) schall seden siudes, gåer han sönder och faller ifrå beenen. GR 29: 197 (1559). (Den förvärkta finger-)Kootan (hade) fallet ifrån. Kempe Graanen 98 (1675). särsk. (†) i uttr. falla ifrån vartannat l. varandra, falla sönder. Hildebrand Mag. nat. 25 (1654). (Kvarnen) hafver iag både låtit täckia medh spån (m. m.) .., att icke hon måtte falla ifrån var annan mehra. Rudbeck Bref 62 (1670).
b) (†) bildl. (jfr I 1 m): gå förlorad (för ngn). Svart Ähr. 91 (1560). Nu faller dig dit Konungavälde ifrån. Lantingshausen Young 1: 46 (1787).
2) [fsv. falla fra; jfr FALLA II 1, 2] avgå med döden, gå bort (ifrån), stundom (med tanke på att dödsfallet kommer plötsligt l. oväntat l. vid unga år o. d.): ryckas bort, l. (med tanke på att en åldrig gm döden lämnar sin plats åt andra o. d.): gå undan; förr ofta med indir. obj., i sht med tanke på förlusten (av ett stöd) för de efterlevande. När idhra kyrckijo prester falla ider j frånn huarest wele j fåå andra igenn(?) GR 8: 211 (1533). (Sonen) föll .. henne ifrå, mitt vthi sitt bästa skede (dvs. i sin bästa ålder). P. Erici Musæus 2: 268 a (1582). Hans föräldrar .. voro obemedlade och föllo tidigt ifrån. Wieselgren Vår samt. 10 (1868, 1880). När Loccenius föll ifrån, skulle Nezelius .. få tillträda bibliotekariebefattningen. Annerstedt Rudbeck Bref clviii (1905).
3) (numera mindre br.) till VIII 1: avfalla från (ngn l. ngt), övergiva, svika (ngn l. ngt), bliva (ngn l. ngt) otrogen; stundom abs.; förr stundom med bestämningen inskjuten mellan verbet o. prep. Han föll snart ifrån nykterismen. Atui aldrig wille falle i frå hans nådis högmektighet. GR 6: 59 (1529). (Lärjungarna skulle) alle samman .. falla honom (dvs. Kristus) ifrå. L. Petri Chr. pina M 2 a (1572). De eröfrade folken föllo från. H. Hildebrand i NordT 1893, s. 136. särsk.
a) (†) i fråga om Gud l. gudsfruktan, tro, lära, sinnesförfattning o. d.: vända sig bort ifrån, komma bort ifrån, övergiva. J ären falne jfrå nådhenne. Gal. 5: 4 (NT 1526). The hafwa .. fallet ifrån Gudh. Preutz Kempis 42 (1675).
b) (†) ej stå fast vid, bryta, svika (ett löfte, en överenskommelse o. d.); återtaga, taga tillbaka (en bekännelse o. d.). GR 5: 167 (1528). (Justinianus) föll ifrån thet Fördraget, som hans fadher hadhe vprättat medh the Saracener och Bulgarer. Schroderus Sleidanus 118 (1610). Strax faller hon ifrån samma sin bekiennelsse. Ångerm. domb. 1646, s. 26.
4) [jfr FALLA X 2] (†) gå miste om (ngt), gå l. bliva (ngt) förlustig. Min fader war fallen frå min herris nåde. GR 6: 376 (1529). Brask Pufendorf Inl. t. hist. 351 (1680).
5) (föga br.) till X 2: förlora medvetandet om sin omgivning, försjunka i sig själv l. förlora sansningen, ”bliva borta”. (Den sjuke) kände sig .. allt bättre, tills han föll ifrån midt uti de sista stafvelserna. Almqvist Smaragdbr. 432 (1845). Jag (har) sett henne falla ifrån och hålla samtal med en osynlig. Geijerstam Lillebror 227 (1900).
FALLA IGEN10 04.
1) till I 1 l; om dörr, lucka o. d.: (häftigt) sluta sig l. stängas (till); om bok, öga m. m.: (ofrivilligt) sluta sig l. falla ihop l. fällas ihop. Öfverstinnans ögon föllo igen af trötthet. Bremer Strid 27 (1840). Tre dörrar .. föllo igen af sig själfva då vi passerat dem. Siösteen Mod. Belg. 138 (1906). Knappt har man hunnit gripa efter en bok innan den faller igen. Nyblom Österut 4 (1908).
2) till II 3: falla samman, falla ihop, rasa (igen); äv. bildl. Det nygrävda diket har redan fallit igen. Utan det elementära minnet från sekund till sekund, skulle åskådningens linjer ideligen falla igen. Larsson Psyk. 22 (1910). (†) Torwallen faller fast jgen ther widh Slottedt. GR 7: 105 (1530). —
FALLA IGENOM10 040. l. 032. särsk.
1) ridk. till I 1; om betselstång, förr äv. om lem l. led på hästen: sjunka för djupt ned. (Om) Hästen .. böjer .. (huvudet) för djupt neråt bröstet, hvilket .. kallas falla igenom. Bure Häst. 10 (1825). Nosremmen bör .. spännas så, att stångbettet hvarken ”faller igenom” eller ”sätter sig fast”. Wrangel Handb. f. hästv. 542 (1885).
2) [efter t. durchfallen, eg. ”falla igenom korgen” (se under KORG)] om kandidat vid ett val, förslagsställare, examinand o. d.: icke bliva vald l. få sitt förslag igenom l. bliva godkänd osv., misslyckas, falla; ”bli kuggad”; ngn gg om teaterpjäs o. d.: falla, göra fiasko. Cederschiöld Riehl 1: 10 (1876). Sådana .., som .. fölle igenom (vid seminarieexamen). F. Berg i Verd. 1883, s. 171. VL 1893, nr 98, s. 2 (om skådespel). Sedan han .. fallit igenom vid senatsvalen. 2 NF 17: 1361 (1912). Anm. Anv. klandras ss. osvensk i Vinterbladet 1853, s. 233. —
FALLA IHJÄL10 04. till I 1 o. II 1: falla o. skada (ngn l. sig) till döds; numera bl. ngn gg (bygdemålsfärgat) refl.: falla o. slå ihjäl sig. O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 7. Elephanten .. föll .. honom jhiäl. 1 Mack. 6: 46 (Bib. 1541). På bröllopsdagen föll fästmannen ihjäl sig. Hembygden 1910, s. 109. —
FALLA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4.
1) till I 1 l: (ofrivilligt) sluta sig l. fällas ihop, falla igen; om öga l. ögonlock l. om bok o. d. De trötta ögon .. / .. falla hop. Nordenflycht Turt. 14 (1743). Heidenstam Vallf. 113 (1888; om bok).
2) till II 3 o. III (2): sjuka ihop, falla samman (till en formlös massa o. d.), stundom: krympa i hop; om person: icke kunna hålla sig upprätt, (plötsligt) förlora all (kraft o.) spänstighet; i fråga om hull o. d. äv.: falla av, bliva infallen; ofta bildl. Efter en sådan ansträngning faller man riktigt ihop av trötthet. Schroderus Os. III. 2: 113 (1635). Ansichtet (på patienten) faller ihoop. Hildebrand Magia nat. 56 (1654). Den stora byggningen föll ihop till en ruin. Nyblom Hum. 181 (1874). Frihetsidéerna ha svikit, fallit ihop. Blanck Nord. renäss. 405 (1911).
3) (†) till IV: flyta ihop (med annat vattendrag). Ther Måås (dvs. Maas) och Reenströmen falle tilhopa. Schroderus Sleidanus 130 (1610). Carl XII Bref 258 (1704).
FALLA IN10 4. [fsv. falla in]
1) till I 1 o. II 1: vid sitt fall l. gm att falla komma l. tränga in l. ned (i ngt); äv. oeg. o. bildl. En snöflinga föll in genom fönstret. Han snubblade på tröskeln och föll huvudstupa in i rummet. Visb. 1: 286 (c. 1620). (Om Kristi värk varit förfelat,) hade sannerligen all förbannelse i allt förbannadt .. fallit in på ditt hjerta. Wikner Tankar o. fr. 173 (1872). särsk.
a) (numera bl. i Finl.) falla i vattnet, falla i (se d. o. 1), gå ned sig; sjunka. (Vid passagen av Weichsel) föll .. en wagn in och blef bortha. KKD 8: 48 (c. 1710). (Isen) brakade under mig, jag föll in. Ahrenberg Män. 4: 266 (1909).
b) (†) till I 1 c; om afton l. natt: falla på. Förr än som Qwällen blåå / Faller in. Wivallius Dikt. 113 (1641). Scherping Cober 2: 463 (1737).
c) till I 1 d; om ljus(stråle), sken, dager o. d.: komma in, tränga in, infalla. Det faller knappast någon dager in genom den lilla fönstergluggen. Ju mer solstrålar falla in i ögonen, ju snarare skämmas de. Linné Diet. 2: 65 (c. 1750).
2) (numera mindre br.) till II 3; om byggnad o. d.: rasa, störta in. VgFmT II. 1: 77 (i handl. fr. c. 1670). Panel-taket började falla in. Nordberg C. XII 2: 375 (1740).
3) till III (2): sjunka in, falla ihop (se d. o. 2), bliva insjunken l. infallen. Hans öghon falla in, / Hans Anleet skrynklot blijr. Palmcron Sundh. sp. 161 (1642). Då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparna falla in. Strindberg Hafsb. 100 (1890).
4) (numera föga br.) till IV: strömma in, flyta in; (i sht förr) äv.: utfalla, utmynna. När vattnet .. strömmar ut, eller faller in uti Invikarne. Tiselius Vätter 1: 66 (”96”) (1723). Dal-Elfven, som vid Elfkarleby faller in i hafvet. Tuneld Geogr. 27 (1741).
5) till VII 2: göra ett infall, infalla, intränga (i ett land, på ngns område, i ett försvarsvärk osv.); förr äv.: rusa in (i en truppavdelning, en folkhop osv.) l. på (ngn), göra ett anfall (på ngn l. ett rike osv.), bryta sig in (i ett hus o. d.). K. Cristiern .. actar falla in på någhot åff tesse trij rijke. GR 7: 336 (1531). The Lubske .. haffua forrätteliga fallit jn j Danmarck. Därs. 9: 341 (1534). (Arianerna) föllo in vthi Husen, och medh Wåld döpte Menniskiorna på nytt. Schroderus Os. 1: 823 (1635). Han föll in på dem med blixtrande klinga. Almqvist Amor. 271 (1822, 1839). (Han) lät .. hästgardet falla in i folkhopen och skingra den. Palmblad Norige 304 (1846).
6) till VII: kasta sig in i (ngt), (plötsligt) börja taga del (i ngt) l. ingripa (i ngt).
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) till VII 3: (obehörigt) blanda sig (i) l. göra intrång (i ngns ämbete l. gärning l. rättighet osv.). Then gode man .. faller oss jn vtij wår och Swerigis Crones rettighet. GR 12: 237 (1539). Inghen må falla then andhro in i hans Näringh och indrecktt. L. Petri Oec. 63 (1559). Bælter Jesu hist. 3: 148 (1756).
b) gripa in i ett samtal, inskjuta l. inflicka ett yttrande, (hastigt) replikera, infalla. Björn Förf. flickan 48 (1791). Att .. någon måtte falla in med ett litet inkast. Thorild 3: 13 (1791). ”Och i morgon bjuda vi pappa på biffstek, Annikan lilla”, föll doktorn in. Ödman Hemma o. borta 258 (1893, 1896).
c) i fråga om sång o. musik: stämma i l. in (i ngt), börja (sin stämma o. d.); ofta abs.; äv. i utvidgad o. bildl. anv. Publiken faller in i refrängen. Här falla tenorerna (l. faller tenorstämman) in. Med en röst / föll församlingen in. Tegnér (WB) 3: 109 (1820). Orgeln faller in med djupa toner. Sturzen-Becker 6: 44 (1868).
7) (†) till VIII.
a) till VIII 2; i uttr. falla in till l. med (ngn l. ngt), sluta sig till, hålla sig till (ngn l. ngt), sälla sig till (ngn); falla in till l. med l. i l. på (en mening, ett förslag o. d.), ansluta sig till, instämma i (en mening osv.). GR 1: 32 (1521). Thå föllo the alle in till hans råådh. Apg. 5: 40 (NT 1526). Om någer var på koperbergit som ful in medt her peder och mester knut. GR 5: 253 (1528). The j Jemteland haffua nu fallit frå Kong frederik och in til Kong Kristiern. Därs. 7: 444 (1531). Sombliga föllo straxt in på Konungens meeningh. Girs G. I 176 (c. 1630). En dehl af dhe liflendske fullo in med mitt votum. KFÅ 1913, s. 217 (i handl. fr. 1711).
b) till VIII 3: vända sig (till ngn med bön o. d.); taga sin tillflykt (till ngn). The skulle falla in til .. (Gud) medh ena stadugha troo. O. Petri Men. fall E 6 b (1526). Han (har) ödmiwkeligen .. fallit jn tiil oss, och begäret, ath (osv.). GR 13: 85 (1540). P. P. Gothus Underv. Ff 7 a (1590).
8) = FALLA IX. Falla in i trav, i galopp. Falla in i sin vanliga ton. Jag .. vill ej falla in i en tonart af rådgifvare. A. F. Lindblad (1839) i 2 Saml. 9: 94. Uppträden, som falla in i det löjliga. Crusenstolpe Tessin 5: 273 (1849). Hjärnan hade fallit in i skentakt. Strindberg Hafsb. 251 (1890). Någon gång kan det .. hända (O. P. Sturzen-Becker) .., att han (i sina versberättelser) faller in i sitt följetongsmanér. Sylwan Sv. lit. 339 (1903).
9) [efter eng. fall in with] sjömil. till X (1): sammanträffa, stöta samman (med ett annat l. andra fartyg). Tornquist Urk. 2: 96 (1788). Att falla in med fienden .. var det man .. minst af allt önskade. Ill. mil.-revy 1898, s. 106.
10) (numera föga br.) = FALLA X 2 a—g. L. Petri 2 Post. 145 a (1555). The som förmycket sofwa, lättias, och litet röra sig, falla snart in i Frossan. Linder Fross. 14 (1717). (Jag) föll .. strax in vti en hård sömn. Humbla Landcr. 202 (1740). Strax falla de in i misströstan. Björn Dygd. yngl. 5 (1794). Hela gesäll-laget föll in i ett våldsamt flin. Strindberg Sv. öden 1: 251 (1882). särsk. (†) abs., i fråga om sjukdom: insjukna. Strax begynte hon så hårdt till att frysa och föll så in på nytt igen. Horn Lefv. 19 (c. 1657). 2 RARP 4: 497 (1727).
11) (†) till X 5 b; om (sam)tal o. d.: falla (på ngt). Sedolär. Mercur. 1: nr 7, s. 2 (1730). Konungen lät sedermera talet falla in uppå annat. Ullman En sv. grefves händ. 73 (1782).
12) till X 6 (b).
a) i uttr. ngt faller (ngn) in, ngt kommer l. faller (ngn) i hågen l. sinnet, ngt kommer för (ngn) l. framställer sig för (ngn), ngn kommer att tänka på l. erinra sig ngt, ngt ”går upp” för ngn; det faller (ngn) in (att), ngn kommer på den tanken (att) l. får lust (att). Apropå, en sak faller mig in. Den tanken föll mig in att ... Det har aldrig ett ögonblick kunnat falla mig in att du skulle ha gjort det. Det kan aldrig falla mig in att be honom om en tjänst. Han gör bara vad som faller honom in. Hon säger oförskräckt allt vad som faller henne in. Hwar och een taler .., som honum faller jn och synes. Ludvigsson Norman 3 (c. 1550). Faller migh nogodh mehra in, so vill jagh Ö. L. i morgon därom tilskrifva. OxBr. 8: 289 (1635?). Faller något argt migh in, / Täncker jagh på pinan tin. Ps. 1695, 151: 1. Denna enkla sanning synes aldrig hafva fallit våre lånare (av främmande ord) in. V. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 504.
b) (†) abs., om tanke, fråga, invändning o. d.: framställa sig, inställa sig, framkomma. Så snart oss något gåår emoot, faller then tancken strax in, at Gudh är oss wredh. L. Petri 2 Post. 249 a (1555). A. Oxenstierna 1: 341 (1625).
13) (†) till XIV (1, 3); i förb. falla in på (ngn), falla på (ngn), falla på (ngns) lott l. del; träffa, drabba (ngn). Thå föll Rikisins rådz och Capitulis rööst in på eder. GR 7: 103 (1530). Gemeene mans gunst föll in vppå honom. Schroderus Liv. 630 (1626). RARP 2: 30 (1633).
14) till XVII.
a) (numera i sht i vitter stil) till XVII 1; i fråga om tid: falla (på en viss tidpunkt osv.); abs.: infalla, inträffa. När vinteren föll in. RP 7: 196 (1638). Efter Distingen mest faller in uthi Februari. Rudbeck Bref 360 (1697). Faller Helgedag in å upbudsdag. JB 4: 2 (Lag 1734). Hans första ungdom föll in under en tid rik på stora och starka intryck. Lundegård Prins. 2 (1889).
b) (†) till XVII 2; om punkt l. linje o. d.: falla (på en annan). Mört Weidler 50 (1727). Punkten B (måste) falla in på E. Strömer Euclides I. 1: 11 (1744).
c) (†) bildl.: sammanfalla (med ngt), överensstämma (med ngt). Efter de (från latinet lånade orden) falla in med Fransyskan, kan man knapt åtskilja alle. Columbus Ordesk. 8 (1678). C. J. L. Almqvist i Svea 14: 81 (1831).
15) (†) till XIX d: passa, anstå; behaga (ngn). En Öfwerhet faller .. wähl in, at hon är icke under någon lagh. Rudbeckius Kon. reg. 469 (1620). Huru faller ehr hans taal in? Prytz G. I A 3 a (1621).
16) (†) till XXI: förekomma, förfalla, förefinnas, äga rum; inträffa, inträda. GR 15: 90 (1543). Om vapnehvijlan fölle någre disputer in. A. Oxenstierna 1: 132 (1628). Det nästa år föll in en gräslig Päst. Livin Kyrk. 3 (1781).
FALLA ISÄR10 04. till II 3: gå åtskils, skilja sig (åt), falla sönder; äv. bildl. J. G. Richert (1842) hos Warburg Richert 2: 133. PT 1908, nr 298 A, s. 2. —
FALLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. [fsv. falla niþer]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] till I 1. Han föll ner från tornet. En tegelpanna föll ner från taket och träffade A. i huvudet. Een stoor stierna föll nedher vthaff himmelen. Upp. 8: 10 (NT 1526). Från gästens hufvud föll luden björnhud ner. Tegnér 1: 110 (1820); jfr FALLA I 1 h. Ansiktet blir slappt, munnen faller ner. Kock Arbetare 191 (1912); jfr FALLA I 1 l. särsk.
a) (†) till I 1 b; om nederbörd o. d. När een regnskwr aff berghen faller nedher vppå them. Job 24: 8 (Bib. 1541).
d) (vard.) plötsligt o. oförvarandes uppenbara sig l. ”slå ned” ngnstädes (som om man fallit ned från himlen), ”dimpa ned”. Hon helt nyss föll ned, / tänk er, från — Nora! Sturzen-Becker 6: 72 (1868).
2) (†) till I 5: gå förlorad, försvinna; gå under, förfalla. GR 1: 254 (1524). (Assessor Teit får ej lämna hovrätten i Åbo,) ty justitien faller då heelt och hollen der neder. RP 3: 135 (1633).
3) till II 1: (av trötthet, vanmakt osv.) falla till marken, äv.: sjunka ned l. ihop, icke kunna hålla sig upprätt; förr stundom eufemistiskt för: dö. Thå Ananias hörde thenne oordhen, föll han nedh och gaff vp andan. Apg. 5: 5 (NT 1526). En broder .. / Som förbleknad fallit neder / Uti sina halfva dar. Wallin Vitt. 1: 278 (1830). Han föll ner på en stol bredvid dörren och behöfde hemta sig en lång stund, innan han kunde tala. Lundquist Profil. 1: 174 (1879, 1884).
4) (numera föga br.) till II 3: falla i spillror l. ruiner o. d., rasa, störta in; äv. bildl. Tiyonde delen aff stadhen föll nedher (vid jordbävningen). Upp. 11: 13 (NT 1526). Om huset faller .. ned. 2 RARP 6: 493 (1731). Nordlindhs lycka föll .. ned i ruiner. Cronholm Små bref 31 (1865).
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i högre stil, i sht i bibliskt färgad framställning) till II 7: kasta sig ned (inför ngn); äv. bildl. (ss. uttr. för fruktan l. beundran l. dyrkan osv.). (De tre konungarna) funno barnet medh Maria thess modher, och föllo nedher, och bådho till honom. Mat. 2: 11 (NT 1526). Gerningar, så stora, att den dåraktiga hopen faller ned för dem. Thomander 1: 306 (1864).
6) till III; särsk.
a) (numera föga br.) till III 2: sjunka ned l. ihop l. in. Rör .. (blåsan) medh litet hwast, / Hon faller nidh alt medh en hast. Palmcron Sundh. sp. 230 (1642). (När) fulla kinder falla ne'r. Scherping Cober 2: 71 (1737). bildl. (med bet. svävande mellan denna o. 1, fullt br.). Stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka (äv. som en skinnpäls o. d.); jfr Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754).
b) bildl.; jfr FALLA III 7. Knorring Qvinn. 1: 50 (1836). Man hade väntat, att .. (Sverge) skulle vid Gustaf Adolfs död falla ned till sin förra obetydlighet. Fryxell Ber. 7: 36 (1838). Utan att .. uttrycket faller ned till alldaglighet. Agardh Bl. skr. 1: 258 (1854).
b) (föga br.) = FALLA X 2 g; stundom (gm anslutning till den eg. bet.): nedsjunka (i last o. d.) l. sänka sig (till) l. förfalla (till ngt). Danska Nationen har .. icke fallit så djupt ned i Sedernas fördärf, som månge andre Europens Folkslag. Lanærus Försök 88 (1788). Då och då föll han ner i sentimentalitet. Strindberg Fagervik 234 (1902).
FALLA OMKULL10 04, äv. (i sht vard.) IKULL04, äv. KULL4. till II 1 o. 3: ramla omkull, ramla över ända; om byggnad o. d.: störta in, rasa; äv. i bild o. bildl. Han gick och föll omkull (ikull) över en sten, över sina egna ben. En lyktstolpe har fallit omkull under stormen i natt. (Huset) föll om kwl. Mat. 7: 27 (NT 1526). Så faller the Romerske Påfwars stool åter omkull. Schroderus Os. 1: 74 (1635). En ädel häst / Som .. fallit kull på banan. Hagberg Shaksp. 8: 193 (1849). särsk. (†) bildl.
a) om inrättning l. värk l. institution o. d.: gå under, förfalla. (Det) ser .. ut, som wille .. (amiralitets-)werket inom några år aldeles falla omkull. M. Stenbock (1710) hos Loenbom M. Stenbock 2: 273.
b) om åsikt, lära o. d.: kullkastas, kullslås, fällas; jfr FALLA II 2 c. Här igenom faller och theras Willfarelse omkull. Schroderus Os. III. 1: 364 (1635). —
FALLA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) till I 1 c; om mörker, skymning, afton l. natt o. d.: sänka sig; inbryta, inträda. Låt oss gå nu! Skymningen börjar redan falla på. Töknet faller på. Spegel GV 138 (1685). Natten föll tidigt på. Högberg Vred. 2: 215 (1906).
2) till I 1 d; om sken, ljusstråle, dager o. d.: (komma att) lysa på (ngt), (med full styrka) riktas på (ngt); vanl. abs. Färgerna (på tavlan) göra sig helt annorlunda, när dagen (l. dagern) riktigt faller på. När solen faller på, är det festdager under bokarne. Rosenius Naturstycken 5 (1897).
3) bildl. till I 1.
a) (numera bl. i vitter stil) om sorg, obilda l. onda öden o. d., förr äv. om börda o. d.: komma över (ngn), läggas på (ngn), träffa (ngn); numera bl. abs.: komma på, inträffa. Der een annan last (dvs. börda, tunga) skulle falla oss på. RP 8: 334 (1640). Faller sorgen på. C. V. A. Strandberg 3: 413 (1855). Om onda dagar falla på. Söderberg Rytm. 62 (1907).
b) (†) om sjukdomstillstånd o. d.: överfalla, träffa, drabba (ngn). At Mäsling, Brennesiuka, eller annor Barna krankheet, faller thet (dvs. barnet) vppå. O. Georgii Rosenhane 10 (1615). Kolmodin Dufv. 81 (1734).
c) om känsla, sinnesstämning o. d.: komma över (ngn), gripa (ngn); äv. abs. När andan faller på mig, dvs. när jag blir inspirerad, ”upplagd”, hågad. Om inte någon gång lusten faller på mig at hoppa. Björn Den besynn. 8 (1792). Långsamt slutas tyngda ögonlocken, / och en ljuflig dvala faller på. Jensen På fjärran stig 128 (1893).
4) till VII.
a) (†) gå till anfall emot, anfalla, angripa, överfalla(ngn). Them (dvs. ryssarna) fullu de suenske frimodeligen vppå. Brahe Kr. 61 (c. 1585). Fernow Värmel. 834 (1779).
b) (mindre br.) om storm l. hav o. d.: vräka på. Med förnyadt hot / faller stormen på. Tegnér 1: 64 (1825).
5) (†) till VIII.
a) till VIII 4: göra en mening gällande; yrka l. göra anspråk på (ngt). (De danska sändebuden) fölle oppå och begæradhe slætt ath (osv.). GR 7: 488 (1530). VDAkt. 1679, nr 296.
b) till VIII 5: inlåta sig på, hängiva sig åt, slå sig på (ngt). Critiqven är gerna det första en half lärd faller på. Posten 1769, s. 947.
6) till X 4: komma på (en tanke o. d.), finna på (en utväg o. d.); ofta med inf. ss. obj. Hvad man först faller på, är att afskära .. (köpmännen) förmånerna af import. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 88 (1817). Då .. ingen af sig själf faller på att tala om det man helst vill höra. Lagerlöf Jerus. 1: 166 (1901).
FALLA RUND10 4 l. RUNDT4. sjöt. till VI: falla så mycket att vinden kommer in akteröver. Gosselman S. o. N. Amer. 1: 49 (1833). —
FALLA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)032 l. 040. [fsv. falla saman]
1) till I 1 l: sluta sig, fällas ihop, falla i hop (se d. o. 1). Hennes ögon föllo samman av trötthet. C. V. A. Strandberg 1: 53 (1845).
2) till II 3 o. III (2), = FALLA IHOP 3. Att se .. (Salomos) storverk under hans obetydliga son falla samman. Agardh Theol. skr. 1: 4 (1842, 1855). Nu hade han på en gång fallit tillsammans. Lagerlöf Jerus. 1: 57 (1901).
3) (†) förena sig, sammanfalla. (Om) Twå eller flere lineer .. falla tilsamman. Rålamb 1: 91 (1690). ÄB 3: 12 (Lag 1734).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.] vara identisk l. liktydig l. likvärdig (med ngt annat), mycket nära överensstämma l. väl förlikas (med ngt), sammanfalla (med ngt). Jag ser, att eder håg faller väl tillsammans. Fryxell Ber. 1: 17 (1823). De bildades smak föll i dess skådespel tillsamman med massans. Lysander RomLittH 282 (1858). —
FALLA SÖNDER10 40. [fsv. falla sunder] till FALLA II 3: gå sönder, splittras, upplösas (i smådelar), sönderfalla; eg. o. bildl. Vittra o. falla sönder till pulver. Raketen föll sönder i ett regn av stjärnor. Ett land, ett rike, en institution, en korporation faller sönder. Kellgren (1788). i 2 Saml. 7: 106. Den (pseudoklassiska dikten) föll sönder i väl formade detaljer. Sylwan Kellgren 183 (1912).
FALLA TILL10 4. [fsv. falla til]
2) (†) till IV: rinna till, strömma till. (Om) Watnet oförmodelig om Wårtijd fölle .. til. I. Erici Colerus 1: 170 (c. 1645). Swedberg Dödst. 554 (1711).
3) (numera bl. ngn gg i högre stil i abs. anv.) till VII (2): kasta sig emot l. över (ngn l. ngt), anfalla, överfalla (ngn l. ngt); vanl. abs.; äv. i överförd anv. (Somliga) falla .. til med åffweruold och wilia tagha bisps bordit i frå någon fiskerij. GR 6: 228 (1529). När .. Gudz ordz och sanningennes owenner .. see (det okristliga levernet i Guds församling), falla the flux til och skiuta skullena in på thet heliga Euangelium. L. Petri 1 Post. S 5 b (1555). Att de verldsliga stormagterna .. falla till för att förkufva och förskingra det (judiska folket). Flensburg Kyrkl. tal 359 (c. 1875).
4) till VIII.
a) (numera bl. ngn gg i högre stil) till VIII 2: (an)sluta sig till (ngn, i handling l. åsikt o. d.), ställa sig på (ngns) sida, bliva (ngns) anhängare, hylla (ngn); förr äv.: sluta sig till l. instämma i l. bifalla (en mening o. d.); förr äv. abs. Gal. 1: 16 (NT 1526). (Vi) haffue .. förmerkt .. atj jntit haffue fallit them til j then saken (dvs. upproret). GR 7: 309 (1531). Vtan herren faller oss til, / när fiendanar mot oss strijdha, / så är mz oss förlorat spil. Ps. 1536, s. 31. Menigheten .. föll til och understödde mig. Wallquist Själfbiogr. 20 (1789). Sander i 3 SAH 10: 167 (1895).
b) (†) till VIII 3: vända sig till (ngn med bön o. d.), taga sin tillflykt till (ngn); äv. abs., stundom närmande sig bet.: falla till bönboken l. falla till föga. Sv:s traktater 4: 8 (1521). Konunger, herrer, förster .. falle hanns nådhe till, och begiere att (osv.). GR 1: 123 (1523). (Vid sådana bevis) föll han (dvs. den för förräderi anklagade mäster Knut) til och beddes naade. O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 104. At the (ogudaktiga) skola falla tich (Gud!) til. Ps. 1536, s. 26. BtSödKultH 12: 49 (1595).
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i högre stil, i sht i vers) till XIV 2 (o. 3): falla l. komma (ngn) till del, tillfalla (ngn); förr äv. (om ngt ondt o. d.): träffa, drabba, hända (ngn). Söker först effter gudz rike, och hans retferdugheet, så faller idher alt thetta till. Mat. 6: 33 (NT 1526). Om henne faller then sorghen till, / at iagh kommer i dössens v[åld]. Visb. 1: 113 (c. 1620). Lifland hade i Oliviska Tractaten .. fallit Sverje til. Nordberg C. XII 1: 373 (1740). Janzon Propertius 3: 29 (1911).
FALLA TILLBAKA10 040 l. 032, vard. äv. TILLBAKS04.
1) till I 1 o. II 1.
2) [jfr FALLA I 3] om (del av) klädesplagg o. d.: fällas l. vikas bakåt l. tillbaka (från sin plats). Slöjan föll tillbaka och visade ett blekt sorgset ansikte. Rydberg Ath. 48 (1859).
3) bildl. till I 1: återfalla, återstudsa (på ngn), komma över (ngns) huvud; i sht om brottslig gärning, hämnd, olycka o. d. Adrastes kunde väl undvika den olyckan som honom hotar, och låta den falla tilbaka på de föreente Konungarna. Ehrenadler Tel. 823 (1723). Att brottet faller till baka på gärningsmannen. Nyblæus Straffr. 64 (1879). Psalt. 54: 7 (öv. 1883).
4) [jfr FALLA X 2] återfalla (i förutvarande belägenhet l. tillstånd o. d.), återgå (till ngt), åter nedsjunka (i l. till ngt) l. förfalla (till ngt). Man faller lätt tillbaka i gamla vanor. Judarna (ha) .. fallit tilbaka i sin förra blindhet. Swedberg Sabb.-ro 136 (1704, 1710). Liknöjd föll hon tillbaka i sin stelhet. Janson De första män. 149 (1906).
5) till VII: hastigt draga sig tillbaka, rygga tillbaka; repliera (på truppavdelning o. d.); bildl.: taga sin tillflykt till (ngt ss. reserv). Verelius 202 (1681). (Vissa hantvärkare som drevo jordbruk) hade .. sålunda något ”att falla tillbaks på” i tider af arbetsbrist. Steffen SLorS XI. 1: 81 (1895). Första plutonen hade fallit tillbaka på hufvudstyrkan. Janson Lögn. 52 (1912).
FALLA TILLHANDA. (†)
1) till VIII: övergå till (ngn), (an)sluta sig till (ngn), hylla (ngn). J äre falne konung Christiern til honda. GR 8: 68 (1532). Widekindi KrigsH 78 (1671).
2) till XIV 2: tillfalla (ngn). (Utflyttad adelsmans län) falle hans nährmeste Arfwinger .. tillhanda. RARP 1: 4 (1626). —
FALLA TILLRYGGA. (†) till VII 1: vika tillbaka. Psalt. 40: 15 (Bib. 1541). Spegel Pass. 484 (c. 1680). —
FALLA UNDAN10 40 l. 32.
1) till I 1, II 1 (o. 3): falla o. (därigm) vika undan l. avlägsnas (från ngn l. ngt), falla bort (från ngt), falla från sin plats l. ur sitt läge; i sht om underlag, stöd o. d.; äv. bildl.; numera bl. abs. Bottnen under deras fötter (har) fallit undan. Lagerström Bunyan 1: 158 (1727). Min penna faller undan mina finger. Riccoboni Catesby 73 (1761). Nu föll detta stöd plötsligt undan. Carlson Hist. 6: 21 (1881).
2) [jfr FALLA II 1, 2] (mindre br.) = FALLA IFRÅN 2. Vänner och jemnårige falla unnan. Bergklint Vitt. 259 (1774). Ahrenberg Män. 4: 195 (1909).
3) till III 1: sjunka undan. Dalin Hist. 1: 8 (1747). När vatnet (efter Nilens översvämning) fallit undan. Roth 1 Geogr. 226 (1881).
5) till VII: draga sig tillbaka (från en intagen position o. d.), träda tillbaka; ge vika, ge efter (för ngn l. för ngns fordringar o. d.), ej (längre) insistera (på ett yrkande o. d.); visa undfallenhet; förr äv. med indir. personobj. Verelius 71 (1681). Alt föll honom undan. Ehrenadler Tel. 846 (1723). Han .. / .. är allt annat än tilltagsen / Och faller gerna undan. C. V. A. Strandberg 5: 233 (1862). Att man fallit undan för påtryckningarna från regeringen. VL 1906, nr 16 A, s. 2. Vi (ha) .. länge fallit undan för Norges kraf. Hedin Varn. 13 (1912).
FALLA UPP l. OPP10 4. särsk.
1) till I 1: vid (sitt l. ngts) fall komma l. vändas upp(åt); i sht i fråga om tärning l. till spel användt mynt o. d. Om klave faller upp, förlorar du. Strindberg N. sv. öden 1: 92 (1906).
2) till I 1 l; i fråga om bok.
a) öppna sig; särsk. (i sht i fackspr.) i fråga om det sätt på vilket en boks blad lägga sig, då den slås upp. Boken föll upp på den trettionde sidan. (Med kautschuk) bundna böcker .. falla upp fullkomligt plant och jemnt. UB 6: 524 (1874).
b) vid en boks öppnande (händelsevis) komma upp; om sida, kapitel o. d. Han slog upp i bibeln; den 68 psalmen föll upp. —
FALLA UR10 4. till I 1; särsk. till I 1 j: falla av. När säden är för mogen, falla kornen lätt ur. SD(L) 1900, nr 543, s. 5.
FALLA UT10 4. [fsv falla ut]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] till I 1 o. II 1; äv. oeg. o. bildl. Falla ut genom fönstret. Wester steenmuren på sacristian faller uth. Murenius AV 440 (1660). särsk.
a) till I 1 d; om ljus, sken o. d.: kasta sina strålar ut, stråla ut. Lampskenet föll ut genom den öppna balkongdörren.
b) till I 1 j: (lossna o.) falla ur l. bort; äv. bildl. Alla hans framtänder ha fallit ut. Linné Ungd. 2: 143 (1732). Wallin Vitt. 1: 279 (1830; bildl.). (†) Håren falla vth. Linc. (1640; under defluvium).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] till III 1: falla undan, sjunka undan, draga sig tillbaka; särsk. i fråga om havsvattnets sjunkande vid äbb; förr äv. allmännare: falla, sjunka. Kiöping Resa 10 (1667). (Vänern) står .. vanligen högt några år å rad och så faller han ut några år. TT 1896, B. s. 114 (cit. fr. 1728). Strömmen har .. ändrat sig till sydlig och vattnet har ånyo fallit ut. SDS 1899, nr 60, s. 2.
3) till IV; om vattendrag: rinna l. flyta l. strömma ut (från l. i ett annat l. i havet osv.); numera nästan bl.: utmynna, utfalla. De stora älvar som falla ut i Bottniska viken. Tuneld Geogr. 17 (1746). En ström, som föll ut ifrån en insjö. Holmberg Nordb. 182 (1852).
4) till VII 2.
a) (numera mindre br.) göra ett utfall (från fästning, försvarsvärk osv., särsk. mot en belägrande fiende); förr äv. allmännare: rycka ut, tåga ut, begiva sig ut (mot ngn l. mot l. till l. över ett landområde osv.). GR 3: 123 (1526). The aff Stocholm föllo vth och skinnadhe Arnöön. O. Petri Kr. 323 (c. 1540). (Vid Konstantinopels belägring år 719) fullo the vth aff Stadhen, och slogo ifrå Tvrken. P. P. Gothus Underv. G 8 b (1590). Strinnholm Hist. 4: 261 (1852).
b) fäkt. göra ett utfall. Fall ut! (kommandoord). Ledn. v. handter. af huggare 22 (1841). Sedan Vanloo parerat en ny stöt, föll han sjelf ut. Rydberg Frib. 378 (1857).
c) (föga br.) bildl.: häftigt vända sig (emot) l. fara ut (emot ngn), göra ett utfall (emot ngn). (Tiberius) föll .. ut emot Sabinus, beskyllade honom att hafva förfört några hans frigifna (osv.). Kolmodin Tac. Ann. 1: 367 (1833). Strindberg Bjälb. 81 (1909).
5) (†) till XI: lyda (på ett visst sätt), ha (en viss) lydelse. Orden tyckes wilja falla så vt i thet heliga tungomålet. Ändoch Englarna (osv.). Swedberg Dav. § 91 (1713). Dens. Schibb. 127 (1716).
6) till XIV (1): utfalla (på ett visst sätt), få (en viss) utgång l. (ett visst) utfall. Försöket har fallit mycket olyckligt ut. Skörden har fallit dåligt ut i år. Antingen thet werff och then förrettning faller lycklig eller olycklig vt. Swedberg Serm. cens. 154 (1712). Dahlgren Moreto 24 (1873).
7) till XV 3, 4: utbetalas, utgå, utfalla; förfalla (till betalning). Carl XII Bref 132 (1714). Om svåre tider infalla, så faller doch .. (prästernas) lön richtig vt. Scherping Cober 2: 63 (1737). Mitt modersarf just nu skall falla ut. Oscar II 2: 75 (1861, 1887).
8) (†) gå ut på, gälla (ngt). Rudbeck Atl. 4: 3 (1702). Hvem vet om icke Edra tanckar ibland torde falla ut på detsamma som mina. Modée Håk. Smulgr. 4 (1738).
FALLA ÖVER10 40, förr äv. UTÖVER. särsk.
1) till II 1: (förlora balansen o.) falla åt sidan l. framåt l. bakåt, ”gå över”. Musklerna tröttas och bålen .. faller öfver framåt. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 252.
2) [jfr FALLA I 1 m κ] bildl., om känsla, sinnesstämning o. d.: komma över (ngn), gripa (ngn), falla på (ngn). Då andan faller öfver honom. NordT 1885, s. 72. Det föll öfver mig en underlig känsla af medlidande med oss båda. Geijerstam Kamp. om kärlek 306 (1896).
3) till VII: störta sig emot l. över (ngn), överfalla (ngn), kasta l. störta sig över (ngt); äv. oeg. o. bildl.; i bildl. bem. äv.: bestorma (ngn med böner o. d.); förr stundom med obj. inskjutet emellan verbet o. prep. Falla över ngn med hugg och slag, med bannor l. hårda ord (o. d.). GR 6: 222 (1529). (Danskarna) achte falle thette riikedtt utöffver. Därs. 27: 213 (1557). De ville .. alle storma til Slottet, at falla Konungen öfver med sina tårar. Celsius G. I 1: 337 (1746). Han föll öfver maten .. brådt / Och glupskt. C. V. A. Strandberg 4: 134 (1857). Alla de konservativa och regeringsvänliga bladen föllo öfver (L. J. Hierta). Sylwan Sv. lit. 156 (1903). —
FALLA ÖVERÄNDA10 1032. (i sht vard.) till II 1 o. 3: falla omkull, stupa omkull, ramla över ända. Torn och spetzar falla öfwerända. Hiärne 2 Anl. 152 (1706). (†) bildl. I skolen (om gudarna övergiva eder) .. änteligen falla på en gång öfver ända. Ehrenadler Tel. 876 (1723).
Sammansättningar (i allm., särsk. i fråga om fackorden, med motsvarighet i dan. o. t., stundom äv. i eng.). Anm. Vissa av de nedan anförda ssgrna, t. ex. -APPARAT, -HALT, -HASTIGHET, -INRÄTTNING, -LAG, -RYMD, -RÖRELSE, -SKÄRM, -VALK, -VINKEL, kunna äv. föras till FALL.
(I 1) -APPARAT. särsk. tekn. vid hållfasthetsundersökningar använd apparat vars väsentliga del utgöres av en vid en stång fäst vikt som lyftes en viss höjd för att därefter falla fritt mot det underliggande provmaterialet. TT 1898, B. s. 58. —
(I 1) -BLOCK, sbst.2 (jfr sp. 136). tekn. om den blockformiga rörliga delen å hejare, fallhammare o. d. JernkA 1868, s. 50 (i fråga om hejare). UB 6: 132 (1874; i fråga om fallhammare). —
(I 1 j) -BLOMSTER. (falle- VetAH) [jfr t. fallblume; anledningen till namnet är säkerligen det välbekanta förh., att blombladen på dessa örter så lätt avfalla] vallmo; jfr -ROS. Papaver dubium .. Kallas (på Gottland) Falle- eller Fall-blomster. VetAH 1805, s. 132. Fries Ordb. (c. 1870; anfört ss. förekommande i Uppl.). —
(I 1 l) -BOM.
2) (†) om hakarm i ett ur? En oro (är) wårt förnuft; tilstånden skuror (dvs. tänder, eg. skåror, i kugghjulen) bli / Fallbomarna dertil och hakar äro wij / Men fiädren Gudz Försyn, som hela Uret drifwer. Runius Dud. 3: 6 (c. 1700). —
(I 1) -BORR. tekn. bärg- l. jordborr så konstruerad att vid användningen dess nedre del (själva borren) ngt stycke faller fritt emot underlaget (borrhålets botten). UB 3: 68 (1873). —
(I 1 l) -BRO. (mindre br.) fällbro, fällbrygga; vindbrygga. Rydberg Sing. 111 (1857, 1865). Boëthius Hist. läsn. 2: 317 (1898). —
(I 1 l) -BRÄDA.
1) om den nedfallande brädan l. flaken på en fälla för fångande av vilda djur. Ekman Norrl. jakt 150 (1910).
2) fotogr. å kamera: momentslutare i form av en med ljusöppning försedd trä- l. metallskiva som vid fotograferingen medelst en fjäderanordning l. dyl. hastigt föres förbi objektivet. Roosval Schmidt 73 (1896). —
(I 1 l) -BRÄDE. upp- o. nedfällbart bräde. Möller (1745; under abatant). särsk. = -BRÄDA 1. Schulthess (1889). —
(I 1) -BY. sjöt. häftig vindstöt l. kastby (som i sht i närheten av en hög kust liksom ovanifrån faller över ett fartyg). Tornquist Utk. 2: Förkl. 4 (1788). —
(I 1 l) -DÖRR.
1) (†) i allm.: upp- o. nedfällbar dörr l. klaff o. d. Ett vallnötteskåp med falldörr och lådor. Wrangel Tess. palatset 34 (i handl. fr. 1735). särsk. (†) i överförd anv. om hjärtats o. de stora blod- o. lymfkärlens klaffar l. valvler. SvMerc. 3: 712 (1757). Wikforss (1804; under fallthüre).
2) å inrättning för fångst av vilda djur: dörr l. läm l. lucka som uppgillras för att lämna djuret tillträde o. som vid beröringen faller ned o. stänger fällan. VetAH 1776, s. 220.
3) (i vågrät l. lutande ställning anbragt) dörr som av sig själv faller igen; fallucka (se d. o. 3). Nicander Hesp. 65 (1835). I ett af rummen finnes en falldörr i golfvet. Anholm Normandie 266 (1898). —
-DÖRR-SPINDEL—0~20. [efter eng. trap-door spider; jfr -DÖRR 3] zool. minörspindel. UVTF 34: 33 (1886). —
(I 1 l) -FIGUR. mil. målskjutningsfigur så inrättad att den faller ned, då den träffas av ett skott. Ill. mil.-revy 1901, s. 345. —
(I 1 j) -FRUKT. i sht koll.: frukt som (före mognaden l.) före skörden av sig själv fallit ned av träden. LAT 1870, s. 175. —
-FÄRDIG. som är nära att l. håller på att falla; i sht till FALLA II 3, om byggnad l. del av byggnad o. d.: (på grund av ålder l. bristande underhåll) illa medfaren, förfallen, bofällig. Kyrkan är nästan i fallfärdigt skick. Wikforss (1804; under fallfertig). Små fallfärdiga träruckel. Ödman Resebild. 126 (1907). Hon måtte ha sett fallfärdig ut. Lagerlöf Kejs. 258 (1914); jfr FALLA II 1. —
(I 1 l) -GILLER. fångstinrättning så beskaffad att dess huvuddel vid avgillringen faller ned o. fångar djuret. Holmberg Nordb. 117 (1852). —
(VI) -GIR. sjöt. om det förh. att ett fartyg visar benägenhet att l. börjar att falla. Ha l. få fallgir. Ekelöf Skeppsm. 115 (1881). —
(VI) -GIRIG. sjöt. om fartyg under segel: som visar benägenhet att falla; motsatt LOV-GIRIG. D. Sjöbohm Sjöm. 56 (1787). —
(I 1) -GRAV. (mindre br.) = -GROP; äv. oeg. o. bildl. Björner Hrolf Kr. 96 (1737). Hedin Transhim. 3: 472 (1912; oeg.). —
(I 1 l) -GRIND. Wikforss (1804; under fallthor). särsk. jfr -DÖRR 2. Holmberg Nordb. 117 (1852; i fråga om varggård). —
(I 1) -GROP. anordning för fångande av vilda djur bestående av en i marken grävd jämförelsevis djup, övertäckt o. maskerad grop l. håla i vilken djuret vid passerandet faller ned o. fångas; stundom äv. om annat slags fångstanordning; ofta oeg. l. bildl. Fallgropar äro .. en gammal uppfinning för de djur, dem man ej vågade angripa bröstgänges. Ödmann Str. saml. 3: 9 (1788). (Författarinnan) stupar ned i (en) .. fallgrop, stilens och skildringens förkonstling. NordT 1883, s. 337. (Myrlejonsländelarvens) bekanta, trattformiga fallgrop (för fångande av smärre insekter). UVTF 34: 18 (1886). —
(I 1) -HAGEL. jäg. hagel som göres på det sättet att det smälta blyet gjutes gm ett såll o. får falla från en viss höjd varigm rundningen uppkommer. Källström Jagt 115 (1850). —
(I 1) -HAMMARE. tekn. hammare bestående av en tung gjutjärnskloss som, styrd med vertikalledskenor på ömse sidor av ställningen, lyftes till en lämplig höjd varifrån den får fritt falla ned mot ett nedtill anbragt städ, vertikalhammare; äv. = -APPARAT; jfr -VÄRK, HEJARE samt FRIKTIONS- o. ÅNG-HAMMARE. Eneberg Karmarsch 2: 216 (1861; om ånghammare). Hotchkiss & Stiles' fallhammare .. begagnas mycket i Förenta Staterna, isynnerhet för sänksmide. TT 1877, s. 111. Därs. 1898, B. s. 57 (om fallapparat). —
(II 1) -HATT. (förr) stoppad hatt l. hätta avsedd att vid fall skydda barn som lärde sig gå; jfr -VALK. Lind (1738). Cederschiöld Qv. slägtlif 3: 149 (1839). bildl. Constitutioner äro .. Regenternas fallhattar. Tegnér (WB) 4: 264 (1823). jfr BARN-FALLHATT. —
-HÖJD, se d. o. —
(I 1) -INRÄTTNING~020. särsk.
2) till I 1 l; om fångstinrättning så beskaffad att vid beröringen en tung stock l. dyl. faller ned o. dödar djuret; jfr -STOCK. Fatab. 1906, s. 13. —
(I 1 l) -KLINKA. (mindre br.) i vertikal riktning rörlig dörrklinka l. låskolv. Sthms stadsord. 1: 111 (1654). Björkman (1889). —
(I 1) -KRAFT.
1) (föga br.) kraft som åstadkommer (l. reglerar) kroppars fall; tyngdkraft. Ehrenheim Phys. 1: 157 (1822). Wetterbergh Fyra sign. 58 (1843).
2) kraft med vilken en över jordytan befintlig kropp faller (l. skulle falla, om den icke hindrades); särsk. (numera föga br.) mil. om den kraft med vilken artilleripjäs o. d. slår ned på sitt mål. En hög elevation meddelar .. en ökad fallkraft åt stora och tunga kroppar, såsom bomber. Hazelius Artill. 192 (1839). SvTidskr. 1875, s. 200.
3) om den kraft med vilken vattenmassan i ett vattenfall nedstörtar (särsk. med tanke på dess anv. ss. drivkraft). Rydberg Det sköna 243 (1889). —
(III 5) -KURVA, sbst.2 (jfr sp. 137). (i fackspr.) fallande kurva; motsatt STIG-KURVA. Ramstedt o. Gleditsch Radium 85 (1917). —
(I 1 l) -LUCKA.
1) (föga br.) = -DÖRR 1. Fall-lucka för et dufve-slag. Lind (1749; under klappe). JernkA 1828, 1: 361. särsk. (†) i överförd anv., om hjärtats o. de stora blod- o. lymfkärlens klaffar l. valvler. E. Ribe PVetA 1740, s. 10. Sönnerberg Loder 232 (1799).
3) om vågrätt liggande l. starkt lutande rörlig lucka l. läm l. dörr, särsk. om sådan som öppnas nedåt (med gångjärn) l. i sin helhet kan sänkas ned (o. därvid blottar en eljest icke synlig l. uppmärksammad öppning i golvet l. marken); ofta bildl. om försåt l. ”fallgrop” l. ”fälla”. Linné Ungd. 2: 14 (1732). (Han) blef sviken genom en hemlig fall-lucka. Stiernstolpe DQ 1: 174 (1818). De nu gällande (certepartierna) med sina många klausuler innebure en mängd snaror och falluckor. SDS 1896, nr 117, s. 3. På .. (scengolvets) midtparti har man anbragt tolf större och mindre falluckor. Stockholm 3: 293 (1897). —
(I 1) -MASKIN. särsk. fys. i uttr. Atwoods fallmaskin, om en av den eng. fysikern George Atwood (f. 1745, d. 1807) konstruerad apparat för undersökning av lagarna för kroppars fria fall. Dalin (1850). Fock 1 Fys. 62 (1853). —
(I 1) -NÄT.
1) (förr) nät som spändes över däcket på ett krigsfartyg för att under drabbning skydda de stridande för nedfallande träsplint, tackling o. d. Dalin (1850). NF (1881).
-PINNE. särsk. till I 1 l: pinne som håller ett uppgillrat lock å fälla o. d. uppe (o. som vid beröring faller ned). Lagus Fr. pojkåren 36 (1904). —
(I 1 l) -PORT. fällport. SDS 1900, nr 505, s. 1. särsk. (förr) sjömil. om portar som å linjeskepp tjänade att tillsluta understa batteriets portar, då kanonerna voro inhalade o. surrade. Ekbohrn Naut. ordb. 151 (1840). Frick o. Trolle Sjöm. 167 (1872). —
(I 1) -PROV. tekn. hållfasthetsprov som utföres på det sätt att en klots av viss vikt från en bestämd höjd får falla emot föremålet i fråga, slagprov, hejareprov. JernkA 1879, s. 224. —
(I 1 l) -REGEL l. -RIGEL, sbst.2 (jfr sp. 138). (numera mindre br.) = -KLINKA. Wikforss (1804; under fallriegel). UB 6: 146 (1874). —
-REP, se d. o. —
(I 1 j) -ROS. = -BLOMSTER. BotN 1893, s. 13 (anfört fr. Södermanl.). Därs. 134 (anfört fr. Uppl.). —
(I 1 l) -ROST. tekn. upp- o. nedfällbar rost under ångpannan å ett lokomotiv. Lundberg Lokom. 44 (1902). —
(V) -RÄNNA. lodrätt stupande l. lutande ränna. Rinman 2: 796 (1789). Bergman Gotl. o. Visby 41 (1858). —
-RÖR.
1) fys. till I 1: lufttomt rör av tjockt glas i vilket föremål av olika täthet inlagts för att visa att alla kroppar falla lika fort i lufttomt rum. NF (1881).
2) i sht tekn. till V: lodrätt stupande l. lutande rör; särsk. om de nedåtgående delarna av rören i en kakelugn; motsatt STIG-RÖR. Rothstein Byggn. 723 (1875). Palmberg Hels. 542 (1889). —
(jfr II 1 c) -SJUK. (†) = -SIKTIG. Wikforss (1804; under fallsüchtig). Hartman Husläk. 157 (1828). —
-SJUKA.
1) [jfr FALLA II 1 c; jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. bygdemålsfärgat) fallandesot, fallandesjuka; epileptiskt anfall. Fernander Theatr. trag. ebrios. 364 (1695).
2) (†) till II 1; om ett slags sjukdom hos kreatur. Dahlman Reddej. 57 (1743). Fallsjukan, uti hvilken Renen ofta störtar, då han, såsom frisk, drager sitt lass. VetAH 1804, s. 90.
(II 1) -SKÅL. [ytterst efter motsv. uttr. i hebr. (se nedan)] (†) skål l. bägare med rusande innehåll; bildl.; jfr DVALA-KALK. Sij, iagh wil göra Ierusalem til een fallskåål allom folckom ther om kring, Ty thet warder ock Iuda gellandes, när Ierusalem belagt warder. Sak. 12: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: en berusningens kalk; Luther: daumelbecher; hebr.: saf rá‛al). —
(I 1) -SKÄRM. skärm som är avsedd att hindra ett föremål som därav uppbäres att falla med för stor hastighet; särsk. om av luftseglare (ss. räddningsapparat) använd paraplyliknande skärm som (hopfälld då luftsprånget göres) vid nedfallet utbreder sig o. uppfångar luftmotståndet; äv. i överförd o. bildl. anv. Nedstigning, hopp med fallskärm. Värka, tjänstgöra som fallskärm. GT 1788, nr 70, s. 1 (i fråga om luftseglare). Vid torka spärras (håren o. fjunen på frukterna) ut från hvarandra och .. bilda förträffliga flyg- och fall-skärmar. UVTF 25: 53 (1880). —
(jfr II 1 c) -SOT. (falle- SynodA 2: 50 (1586)) (†) fallandesot; epileptiskt anfall; kramp. Block Anm. ö. pest. 23 (1711; om krampanfall). Hartman Husläk. 156 (1828). —
(I 1 l) -STOCK. (falle- Hyltén-Cavallius Vär. 2: 441 (1868)) giller vars väsentliga del utgöres av en tung stock som vid beröringen faller ned o. dödar djuret, stockfälla; äv. om själva den nedfallande stocken. Nilsson Fauna 1: 181 (1847). —
(jfr II 1, 2 o. X 2 a) -STRECK. [efter t. fallstrick] (numera knappast br.) snara, fälla; (utom i ordböcker) bl. anträffat i bildl. bem. M. Stenbock (1716) hos Loenbom Anecd. 2: 149. Vill den fräcka otron lägga / Sitt fallstreck för det godas vän. Wallin Vitt. 2: 17 (1804). Lundell (1893). —
(I 1 l) -TAKS-BÅS—0~2. (i Norrl.) fallgiller bestående av en byggnad med väggar o. tak, av vilket senare vid beröringen en del faller ned o. innestänger djuret. Ekman Norrl. jakt 3 (1910). —
(I 1) -TID. (i sht fys.) tid som åtgår för en kropp att falla (en viss sträcka). Fock 1 Fys. 56 (1859). —
(II 1) -TÅG. (knappast br.) jfr FALLREP. Wikforss (1804; under falltau). Dalin (1850). Lundell (1893). —
-VALK. (förr) med ull l. tagel stoppad valk som sattes kring huvudet på små barn som lärde sig att gå för att skydda dem vid fall; jfr -HATT. Dalin Arg. 1: 27 (1733, 1754). bildl. Pressen .. trefvade sig fram, med fallvalk kring pannan. Crusenstolpe CJ 1: 406 (1845). —
(I 1) -VIKT. tekn.
1) kraft i vikt räknad med vilken den värksamma delen av en fallborr, en fallhammare o. d. faller mot sitt underlag. En 114,5 lin:s .. borr af 588 skålp:s .. fallvigt. TT 1872, s. 162. Därs. 1896, K. s. 66 (i fråga om ånghammare).
2) tyngd l. klots som utgör den värksamma delen av fallhammare o. d., hejare. TT 1898, B. s. 57 (i fråga om fallapparat). Därs. M. s. 3. —
-VINKEL.
-VÄRK.
2) (†) till II 1: av kullfallna l. fällda träd (o. d.) uppförd förskansning? Regementsquartermästaren .. (detacherades) till en by vid nampn Pancki, derest han på fallvärcket stod med hela sitt partie, då general Svinarski .. honom attaquerade. HH 24: 69 (1705). —
B (†): FALLE-BLOMSTER, -DAG, se A. —
-DÖD. Det heter .. i en Westbo-sägen, att ”förr i verldena .. brukades med falle-döden. .. När (ngn) .. blef fallegammal, så att han inte ville lefva längre, redde hela slägten till ett stort gästabud. .. Sedan förde de ut den gamle, och der var en fallestock, som slog ihel honom. ..” Hyltén-Cavallius Vär. 2: 441 (1868). —
(jfr II 1) -GAMMAL. mycket gammal o. skröplig, utgammal. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 344 (1868). Därs. 441 (se under -DÖD). —
-SOT, -STOCK, se A.
Spoiler title
Spoiler content