publicerad: 1945
MUR mɯ4r, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar (OPetri Tb. 20 (1524; uppl. 1929) osv.) ((†) -er G1R 4: 389 (1527), Rålamb 4: 118 (1690)).
Etymologi
[fsv. mur; jfr d. mur, isl. múrr, mnl. muur, feng. mur, ävensom fsax. mūrun, dat. pl. (mnt. mure), ffris. mūre, fht. mūra (t. mauer); ytterst av lat. murus, till ett ieur. moir-, som trol. föreligger i (LANDA)MÄRE]
1) vägg l. stängsel o. d. som uppbyggts av sten (jämte bindemedel, ss. murbruk o. d.) l. betong, mera sällan av ler l. jord, trä l. metall o. d., antingen fristående (ss. stängsel l. värn o. d.) l. ingående som del i en byggnad (ss. vägg l. grund o. d.). Trädgården var omgiven av en låg mur av tegel. I den norra muren i kyrkan låg en runsten. Inom fängelsets murar. En stens (två stenars l. två stens osv.) mur, med en tjocklek av en resp. två tegelstenars längd. Full mur (byggn.), se FULL, adj. 4 a. Gjuten mur (byggn.), gjutmur. Lägga (en) mur, uppföra (en) mur (av sten); jfr LÄGGA, v. 12 b. (Jerusalem) hadhe en stoor och högh mwr, then ther tolff poorta hadhe. Upp. 21: 12 (NT 1526). Kyrkians wijijnottingar .. må kyrkiow(aktaren) .. förwara i muure[n] (dvs. i en nisch l. ett skåp i muren). Murenius AV 400 (1658). Framför bastionerne uppfördes en fristående skottgluggad mur. KrigVAH 1842, s. 85. 2VittAH 20: 3 (1849, 1852; om mur av trä). De trånga gatorna och de mörka kamrarna inom stadens murar. Nilsson FestdVard. 114 (1925; om medeltida förh.). Byggnaden .. med sina tjocka, vitrappade murar. Hellström Malmros 57 (1931). — jfr BAK-, BETONG-, BLIND-, BRAND-, BRUKS-, BRÖST-, FODER-, FOT-, FÄNGELSE-, GJUT-, GRUND-, HALVSTENS-, JORD-, JÄRN-, KAJ-, KALL-, KINNINGS-, KLAGO-, KRYSS-, LER-, PIP-, PISÉ-, RING-, SKILJE-, STADS-, STEN-, TEGEL-, TRÄ-, TRÄDGÅRDS-, ÖVER-MUR m. fl. — särsk.
a) (i fackspr., numera föga br.) i uttr. liggande (resp. stående l. uppstående) mur, om murvärk med liten höjd i förhållande till längd o. bredd (resp. med större höjd än bredd). Stål Byggn. 1: 240 (1834). 2NF 18: 1368 (1913).
b) i uttr. (äga o. d.) halv mur (l. halva muren o. d.) (i lagspr.), om en för två intill varandra liggande hus gemensam mur som äges av de båda husägarna gemensamt; fri mur [fsv. fria mwra, pl. (SthmJordeb. 2: 130)], om husmur som icke är gemensam för olika byggnader l. (i juridiskt spr.) om husmur som äges med full äganderätt av husägaren. OPetri Tb. 20 (1524; uppl. 1929: frija). (Ett hus) m[edh] iij (dvs. tre) fria murar, saa at th[e]n mur som vet aat henriks hus ær frij, men th[e]n mur som ær aat michels hus, hører michel til. Därs. 118 (1526). Hindrich Olsson æg[er] en halff mur vti sin gra[n]nes Eriich Hindricsons hus. 2SthmTb. 3: 154 (1556). JB 7: 4 (Lag 1734: halfva muren).
c) [jfr fsv. mwr wiidh mwr (SthmJordeb. 2: 111)] (i sht i äldre lagspr.) i sådana uttr. som (sätta o. d.) mur mot l. i mur, om (i sht i stad förekommande) byggnadssätt bestående i att gavelmuren i ett hus uppföres omedelbart intill gavelmuren i ett annat. Wänder man gaflen åt sin grannes byggning må man wäl knut emot knut och muhr emot muhr sättia, dock (osv.). FörarbSvLag 4: 369 (1694). Minnesskr1734Lag 2: 331 (i handl. fr. 1761: mur i mur).
d) i jämförelser o. bildl. (jfr e, f); särsk.
α) för att beteckna ngn l. ngt ss. fast l. orubblig(t) l. ss. skyddande l. värnande l. för att beteckna ngt ss. en (oöverstiglig) skiljevägg. The män .. haffua warit wåra murar dagh och natt. 1Sam. 25: 16 (Bib. 1541). Johannes bleff fast ståndandes såsom en mwr. LPetri 1Post. D 4 a (1555). Till mur vill man ha mig (dvs. kungen) kring bondens bo. Geijer Skald. 7 (1811, 1835). Omöjligt att genombryta denna lefvande mur (av krigare). Topelius Fält. 1: 24 (1853). Innan frökentitelns aristokratiska murar hunnit nedrifvas. Dens. Vint. I. 1: 308 (1859, 1880). (Tomten) tittar mot skogen, der gran och fur / drar kring gården sin dunkla mur. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). TurÅ 1930, s. 33. jfr BÄRG-, ELDS-, FJÄLL-MUR m. fl.
β) [jfr motsv. anv. i d.] i jämförelse, med tanke på en murs orörlighet o. stumhet; numera i sht i uttr. tiga l. vara tyst som muren, stundom som en mur, vara l. hålla fullkomligt tyst (med ngt). Den grymmer var, blef tam och tystnade som muhren. Rosenfeldt Vitt. 200 (c. 1690). Nog kunde jag tiga som en Mur. Dalin Arg. 1: 141 (1733, 1754). Ligg stilla som muren! Stenborg Jäg. 37 (1780). Schulze Emigr. 107 (1930).
γ) [jfr motsv. anv. i d.] i uttr. ställa ngn mot muren, (låta) avrätta ngn gm skjutning (eg.: framför en mur). Som simpla mördare .. komma goda patrioter .. att ställas mot muren. GHT 1944, nr 27, s. 3 (om gerillakrigare).
δ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (numera mindre br.) i sådana uttr. som köra huvudet i en mur o. d., förr äv. löpa genom muren med huvudet, köra huvudet i väggen (se KÖRA, v. 4 c γ). Löp icke genom muren medh huffuut. SvOrds. B 5 a (1604). Andersson Amér 81 (1918).
ε) [jfr d. bryde kloster, fær. bróta múrin; jfr äv. RinglekSkansen 72 (1908, 1912)] i uttr. bräcka murar, ss. namn på en (numera obruklig) jullek, trol. en sådan i vilken deltagarna bildade en (ringformig) kedja (”mur”) som bröts gm att den ene efter den andre togs bort ur kedjan. Ihre Superstit. 32 (1750).
e) [efter lat. intra muros, om staden Roms egentliga område; jfr äv. intra muros peccatur et extra (Horatius Epistl. 1: 2), det syndas både utanför o. innanför murarna (av Troja)] bildl., i sådana uttr. som innanför murarna, inom Trojas murar, förr äv. innan murar o. d., ss. beteckning för initierad l. makthavande ställning o. d.; äv. med bibegrepp av inbördes solidaritet. Gudz folk innan och uthan murar. OxBr. 12: 192 (1618). Fel hafva blifvit begångna äfven inom Trojas murar. SvLittFT 1838, sp. 611 (om myndigheters missgrepp). (Skådespelet) Innanför murarna av den danske dramatikern Henri Nathansen. RöstRadio 1944, nr 43, s. 9 (d. orig.: Indenfor Murene).
f) [i anslutning till Jes. 62: 6] (i sht i vitter stil) i sådana uttr. som väktare på Sions murar l. ställa sig på Sions murar o. d., bildl., i fråga om försvar(are) av (ortodox) renlärighet o. d. Af Åbo Tidn. ser Bror, at gubben Bonsdorff ställt sig på Sions murar, at försvara den rena Evang. Läran emot .. kättare. Porthan BrCalonius 469 (1798). Ahnlund GA 29 (1932).
g) i ssgr som utgöra benämningar på djur l. växter som leva i l. på murar, stenrös o. dyl. l. kunna klättra uppför hus- l. klippväggar o. d.
2) [utvecklat ur 1] murad eldstadsanläggning, ugn o. d.; numera i sht i ssgr l. elliptiskt för sådana; i vissa trakter (i sht i Finl. o. Norrl.) övergående i bet.: (öppen) spis. Kalm VgBah. 57 (1746; om spismur). Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan. Runeberg 1: 4 (1832). TurÅ 1905, s. 85 (från Skellefteådalen; om öppen spis). — jfr ELDS-, KAKELUGNS-, PANN-, SKORSTENS-, SPIS-MUR m. fl. — särsk. (förr) metall. (på marken uppbyggd) enkel rostugn med murade väggar l. stenväggar, rostmur. Wallerius PVetA 1744, s. 16. JernkA 1880, s. 49. jfr ROST-MUR.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan upptagna ssgr kunna äv. (ev. i viss bet.) fattas ss. sammansatta med mura, v.): A: MUR-ANKARE. [fsv. murankare] i sht byggn. anordning som anbringas i en mur för att sammanhålla denna l. varigm ngt förankras i en mur; vanl. om (del av) sådan anordning bestående av järnstång l. plattjärn med ögla vari ankarslut instickes; jfr ankare, sbst.2 II 1. VaruhusR 1539, s. 6 b. Mwranckar medh slätte riglar vti. SthmStadsord. 1: 112 (1654). HufvudkatalSonesson 1920, 5: 199. särsk. (i sht jur.) i uttr. fritt murankare; jfr mur, sbst.1 1 b. 2SthmTb. 2: 168 (1552). —
-BAND.
1) [jfr d. murbaand, holl. muurband, t. mauerband] (numera knappast br.) murankare; i sht om träbjälke som tjänar att sammanhålla mur(ar); jfr band, sbst.1 20 a. VgFmT I. 4—5: 79 (cit. fr. 1577; om träbjälkar). Östergren (1932). särsk. (i vissa trakter) om vågrätt stöd som uppbär kappan i en spis; bärjärn. VDAkt. 1683, nr 118. Därs. 1756, Syneprot. F III 7.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] i sht konst. från muryta framskjutande murad förstärkning, ofta med dekorativt syfte; jfr lisen, pilaster. Anholm Norm. 117 (1898).
-BEKLÄDD, p. adj. särsk. bef. om jordvall o. d.: försedd med beklädnadsmur. Brunius Resa 1838 10 (1839). —
-BEKLÄDNAD.
(1 g; jfr anm. ovan) -BI, n. [jfr t. mauerbiene] entomol. om vissa insekter av familjen Apidæ som bygga bo i murar l. ”mura” bon av lera, sand, murbruk o. d.; särsk. om släktet Osmia Pz. Wikforss 2: 122 (1804). 1Brehm III. 2: 54 (1876; om Chalicodoma muraria Fabr.). 2NF 18: 1377 (1913; om släktet Anthophora Latr.). SvUppslB (1934; om släktet Osmia). —
-BORR.
2) [jfr t. mauerbohrer, lat. terebra] (förr) för sönderbrytning av murar använt krigsredskap vars värksamma del utgjordes av en lång, i ena ändan tillspetsad järnstång. Holmberg Artill. 4: 174 (1886). —
-BROTT. (ngt ålderdomligt) sönderbrytning av mur (gm sprängning l. beskjutning); vanl. konkret: bräsch l. brott i en mur; förr äv. i uttr. lida murbrott, få bräsch(er) i mur. Schroderus Liv. 589 (1626: lidhit). Holmberg Artill. 4: 175 (1886; abstr.). Heidenstam Karol. 1: 129 (1897; konkret). —
-BRÄCKA, r. l. f., förr äv. -BRÄCKARE, r. l. m. (mur- 1561 osv. mura- c. 1700. mure- c. 1580—1739. -bräcka 1565 osv. -bräckare 1567—1765. -bräcker, pl. 1561—c. 1700) [jfr mnt. murenbreker (i bet. 2), holl. muurbreker, t. mauerbrecher]
1) (om forntida o. medeltida förh.) för sönderbrytning av murar använt krigsredskap bestående av en eller flera under skydd av ett tak upphängda träbjälkar, i ena ändan försedda med (ofta som bagghuvud formade) järnskoningar, stormbock; stundom äv. allmännare, om forn- l. medeltida kastmaskin. Schroderus Dict. 26 (c. 1635). Peringskiöld Wilk. 213 (1715; om kastmaskin). Almquist VärldH II. 1: 322 (1931). särsk. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 222 (1732). Socialismen begagnar det liberala frihetssträfvandet som murbräcka mot det historiska samhället. Norström NMänn. 35 (1906).
2) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (om ä. förh.) grov artilleripjäs (i sht använd ss. belägringskanon). E14R 1561, s. 88 a. KrigVAT 1847, s. 83.
Ssg (till -bräcka 2, †): murbräcke-handvind. för manövrering av (eldröret på) en murbräcka. ArkliR 1567, avd. 25. —
(1 g) -BRÄKEN. (†) bot. = -ruta 1; äv. om släktet Asplenium Lin. Lilja SkånFl. 774 (1870). Kindberg SvFl. 368 (1877). —
-BULT. (numera bl. tillf.) bult (se bult, sbst.1 11) som sammanhåller murvärk. VaruhusR 1539, s. 7 a. —
-BÄNK. (numera knappast br.) bjälke som ligger på (o. utefter) en mur o. tjänar att uppbära bjälklag l. takstolar o. d., remstycke; äv. om avsats l. förtagning i mur varpå bjälklag vilar. Stål Byggn. 2: 6 (1834). ArbB 132 (1887; om avsats). —
-CIRKEL. [jfr t. mauerzirkel] (förr) astr. astronomiskt instrument fäst på en i meridianens plan belägen mur- l. väggyta o. använt för uppmätning av himlakroppars rektascension o. deklination. Lindhagen Astr. 164 (1858). —
-FALL. [fsv. murfal] (numera bl. tillf.) förhållandet att (del av) en mur störtar omkull; äv. konkret: ställe där mur har fallit ned. Bergman GotlVisby 5 (1858). Dens. GotlSkildr. 48 (1882; konkret). —
-FAST, adj. [jfr mnt. murvast, t. mauerfest]
1) (numera knappast br.) om hus l. rum o. d.: försedd med (motståndskraftiga) murar. SthmStadsord. 1: 25 (1635). RiksdRevStatsv. 1904, s. 180.
2) fast l. stadig l. orubblig som en mur; i sht förr äv. bildl., om tro, hopp o. d.: klippfast. Ett muurfast hopp, Ett muur-fast samwet. Columbus Ordesk. 41 (1678; uppl. 1908). Denna murfasta tro. Bremer GVerld. 3: 101 (1861). Fartygets höga, murfasta bredsidor. Lindqvist BakMoln. 105 (1911). —
-FOG, r. l. m. l. f. byggn. fog mellan de enskilda stenarna i en mur; äv.: fog mellan två olika (vid skilda tillfällen uppförda) murar. PH 9: 76 (1766). PT 1902, nr 151 A, s. 3. Fornv. 1910, s. 188 (mellan två murar). —
-FORMIG. särsk. [jfr nylat. muriformis, ävensom eng. muriform] bot. om cellvävnad: i vilken cellerna ligga anordnade som byggnadsstenarna i en mur. Agardh Bot. 1: 253 (1830). —
-FRAT. [jfr t. mauerfrass] (i fackspr.) om vissa ämnen som bilda fläckar på murar; äv. om fläckarna; jfr -salt. Stål Byggn. 1: 311 (1834). TT 1902, K. s. 6 (om fläckar). —
(1 g) -FÄNTING. (föga br.) bot. växten Gypsophila muralis Lin., grusnejlika. Nyman VäxtNatH 1: 404 (1867). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 531 (1901). —
-FÖRBAND. byggn. jfr förband 2 a o. 2 a α. Gundberg Tegel 2 (1860). Bildmark Entrepr. 126 (1921; mellan två murar). —
-GAVEL. om (dekorativt utformad o. smyckad) murad gavel som höjer sig över byggnadens vattentak; jfr trapp-gavel. BtÅboH I. 5: 57 (1682). —
(1 g) -GECKO. [jfr t. mauergecko] zool. den i Sydeuropa o. Nordafrika levande ödlan Tarentola mauritanica Lin. NF 5: 960 (1882). —
-GENOMBROTT~002. i sht byggn. särsk. konkret; särsk. om genombrott av källarmur för passage från en fastighet till en annan (vid bombanfall o. d.). GHT 1944, nr 174, s. 2. —
-GRUS.
2) [jfr anm. sp. 1603] byggn. finkornigt grus som användes vid beredning av murbruk. —
-GRYTA. (i sht i Norrl. o. Finl.) inmurad gryta l. kittel; jfr pann-mur. Ahlman (1872). Högberg Baggböl. 1: 141 (1911). —
(1 g) -GRÅSUGGA~020. [jfr t. mauerassel] zool. kräftdjuret Oniscus asellus Lin. 1Brehm III. 2: 226 (1876). —
-GRÖNA, se d. o. —
-HACKA, r. l. f. [y. fsv. murhakka (HdlHelgLekGille 2: 62)] byggn. hacka (med mejselformigt tillspetsat järn) varmed stenarna bräckas loss vid rivning av murvärk; stundom äv. om murhammare. HSH 32: 83 (1598). Auerbach (1911; om murhammare). —
-HAKE. [y. fsv. murhaki (HdlHelgLekGille 2: 53)] byggn. jfr hake, sbst.2 1, samt -stift. Listkäppar, vilka fästs vid väggen med murhakar. HantvB I. 4: 256 (1936). —
-HÅL, n. hål l. urtagning i mur; förr äv.: nisch. Brunius SkK 166 (1850; om nisch). TT 1901, Ark. s. 17. —
-INTAG~02. byggn. införingsställe för rör o. d. i mur; äv.: murfördjupning. Bildmark Entrepr. 192 (1921; om intag till skorstenspipa från spis). —
(2) -JÄRN. (mur- 1725—1738. mure- 1716) (†) ”murband” (se d. o. 1 slutet) av järn. VDAkt. 1716, Syneprot. F III 7. HFinLappm. 3: 137 (1738). —
-KLACK. (i sht i fackspr.) (upp- l. utskjutande) avsats på mur. 2NF 21: 1411 (1915). särsk. (i vissa trakter, i sht förr) om avsats på spismur, tjänande till plats för torrvedsbloss o. d., lysspis. AllmogHemsl. 41 (1915; fr. Uppland). —
-KLÄDA. i sht bef. förse med beklädnadsmur; i sht i p. pf. Hazelius Bef. 260 (1836). En murklädd vall. KrigVAT 1855, s. 407. —
-KORN. [jfr t. mauergerste; benämningen sannol. urspr. beroende på missförstånd av lat. murinus, mus-] (†) bot. gräset Hordeum murinum Lin., vildkorn, ”muskorn”. Högberg Fl. 2: 30 (1843). —
-KRANS. spiselkrans; i sht förr äv. allmännare, om kranslist på mur, murbröstning o. d.; jfr krans 3 m. Möller (1745; under cordon). Brunius GotlK 3: 360 (1866; om murbröstning). Högberg Utböl. 1: 80 (1912; om spiselkrans). —
(2) -KROK. (i sht förr) krok fäst vid övre ändan av en spisstötta. BoupptSthm 1683, s. 976 a, Bil. —
-KRONA.
1) [jfr t. mauerkrone, eng. mural crown, fr. couronne murale, lat. corona muralis] krona (se d. o. 3 c) (av guld) med uppåtvända utsprång i form av murtinnar (som i Rom under antiken gavs ss. belöning åt den som i krig först bestigit en fientlig stads murar); utom i fråga om forntida förh. nästan bl. om avbildning av liknande krona; i sht herald. om (på städers vapen använd) krona från vars tegelstensformigt rutade ring krenelerade hängtorn uppskjuta. BrölBesw. 504 (c. 1670; om förh. under antiken). En Krans sammansatt af en Lager- och en Ekelöfsqvist och nedantil hopfästad af en Murkrona. IT 1791, nr 1, s. 2 (på skådepänning). HantvB I. 1: 424 (1934; herald.).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (krenelerat) murkrön (på torn, stadsmur o. d.); jfr krona 4 (v). Nicander Minn. 1: 104 (1831). —
(1 g) -KRYPARE, m. l. r. zool. den bl. a. i Sydeuropa levande fågeln Tichodroma muraria Lin. ÖoL (1852). Stuxberg (o. Floderus) 1: 556 (1901). —
-KRÖN. jfr krön 1; äv. (i sht konst.) om dekorativ utsmyckning av dylikt krön; jfr krön 3. Stål Byggn. 1: 263 (1834; om gesims). NDA 1913, nr 22, s. 1. Cornell Gotik. 338 (1935). —
-KVADRANT. (förr) astr. på mur- l. väggyta fäst kvadrant (se d. o. b α); jfr -cirkel. Möller (1785; under mauerquadrant). —
-KÅPA.
(1 g) -LAV. bot.
-LIGGARE, r. l. m. [jfr d. murligger] (†) träbjälke på mur, tjänande som remstycke; jfr -läkt. VDAkt. 1799, nr 36. —
-LIV. byggn. o. konst. jfr liv II 5 c. Socklarne .. utskjuta vidpass 6 tum och sluta sig med skråkanter till murlifven. Brunius Metr. 65 (1854). —
(1 g) -LONKE. (†) bot. = -ruta 1. Liljeblad Fl. 306 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 161 (1851). —
-LÄGE. [jfr ä. d. murleje; senare ssgsleden trol. ombildning av (m)nt. leegde, legede (se lejd, sbst.3)] (†) = -liggare. VDAkt. 1699, nr 312.
-LÄGGNING. (an)läggning l. uppförande av mur (i sht kallmur); anordning av stenarna l. murvärket i en mur; äv. konkret: mur. SvFmT 10: 299 (1899). UpplFmT 23—25: 106 (1908; konkret). Därs. 33—36: 33 (1918). —
-LÄKT. [y. fsv. murläkt (HdlHelgLekGille 2: 47)] (†) i mur inmurad l. på mur(avsats) lagd bjälke i vilken bjälklag fästes, remstycke. Alm MurmästSthm 192 (i handl. fr. 1651). Fischerström 2: 14 (1780). —
-LÄMNING. jfr lämning 1 a; ofta i pl.; äv.: ruin(er). Atterbom Minn. 428 (1818; om ruiner). Mariækyrkans gråa murlemning. Holmberg Bohusl. 3: 108 (1845). Lo-Johansson StädAnsikt. 75 (1930). —
-MASSA, r. l. f.
2) om mur(ar) betraktad(e) ss. en kompakt massa (ofta i motsats till pelare, lister o. d.); jfr massa, sbst.2 3. Atterbom Minn. 432 (1818). —
-MÅLNING. i sht konst. särsk. konkret. Romdahl NordeurBildK 200 (1926). Seden att dekorera husfasaderna med stora murmålningar. Hahr NordeurRenässArkit. 147 (1927). —
-NUBB. (†) ett slags större nubb (med stort huvud); jfr -spik; särsk. om dylik nubb som inslogs i skosula till skydd mot slitning, (slag av) skoskyddare; äv. koll. Rinman Jernförädl. 188 (1772). Forssell Handskom. 28 (1920; koll.; om ä. förh.). —
(1 g) -ORM. [jfr ä. t. mauerschlange] (†) om de ormar som under antiken levde o. dyrkades i tämpel. Linc. (1640; under draco). —
-PANNA. (i vissa trakter) inmurad panna (för bryggning l. brännvinsbränning o. d.); jfr -gryta o. pann-mur. Lind (1749). LAHT 1904, s. 299. —
-PELARE. [jfr t. mauerpfeiler] i sht byggn. o. konst. (i mur ingående, stundom utanför murlivet utskjutande) murad pelare; strävpelare; äv. om murparti mellan fönster l. andra muröppningar. Rothstein Byggn. 484 (1859). AHB 83: 31 (1873; om murparti mellan fönster). HantvB I. 4: 360 (1936). —
(1 g) -PEPPAR. [jfr t. mauerpfeffer] (†) bot. växten Sedum acre Lin., gul fetknopp. Linc. (1640; under aizoon). Bruno Gumm. 42 (1762; med medicinell anv.). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-PILASTER. byggn. o. konst. pilaster; lisen. TT 1890, s. 50. Wrangel Konststil. 20 (1897; om lisen). —
(2) -PIPA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skorstenspipa. Högberg Vred. 3: 418 (1906). —
-RING.
-ROSETT. tekn. vid mur (l. vägg o. d.) fäst (rosettliknande) metallplatta med hållare för ledningstråd o. d. TT 1901, M. s. 151. —
(1 g) -RUTA, r. l. f. bot.
1) ormbunksväxten Asplenium ruta muraria Lin. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Hildebrand MagNat. 104 (1650; med anv. ss. skyddsmedel mot trolldom). Bruno Gumm. 50 (1762; med medicinell anv.). HantvB I. 3. 1: 188 (1935).
2) (†) i uttr. röd murruta, ormbunksväxten Asplenium trichomanes Lin., bärgspring. Franckenius Spec. A 2 b (1638). —
-RÖTA, r. l. f. (kemisk) process varigm fläckar (av utkristalliserade salter) uppkomma på murar; äv. konkret, om fläckarna; saltutslag; jfr -frat. Brunius Metr. 315 (1836). AHB 83: 62 (1873; konkret). —
-SALPETER ~020. [jfr t. mauersalpeter] mursalt (som stundom består av salpeter). VetAH 1746, s. 153. —
-SALT, n. [jfr t. mauersalz] om salter av olika sammansättning (i sht natrium-, kalium- o. kalciumsalter) som avsätta sig ss. fläckar på murar, vissa bärgarter o. d.; murfrat; jfr -salpeter. Wallerius Min. 175 (1747). —
-SMYG. smyg i en mur; äv. om den murade väggen i dylik smyg. Bergman GotlVisby 16 (1858; om väggen). Scholander I. 2: 5 (c. 1860). —
-SPIK. (visst slags) spik som användes vid spikning i mur; förr äv. i uttr. enkel l. dubbel murspik, om mindre resp. större sorter; numera bl. (byggn.) om stickankare; jfr -stift. HusgKamRSthm 1660—73 B, s. 227. Enkel Murspik .. Dubbel dito. Rinman Jernförädl. 177 (1772). —
-STEN. (mur- 1581 osv. mure- 1619—1695) [fsv. mursten (SthmSkotteb. 1: 338); jfr mnt. mūrstēn, mnl. muursteen, mht. mūrstein (t. mauerstein)] sten som användes vid uppförande av en mur; i sht om natur- l. tegelsten med mer l. mindre plana sidoytor; oftast koll. GripshR 1581 A, s. 72 (om tegel). 2NF 18: 1368 (1913). —
(1 g) -STENBRÄCK l. -STENBRÄCKA. (†) bot. = -ruta 1. BOlavi A 5 a (1578). Franckenius Spec. A 2 b (1659). —
-STIFT. stift (l. spik, järn o. d.) som är avsett att indrivas i l. fästa ngt vid en mur; numera bl. (byggn.) om smitt förankringsjärn som i ena ändan löper ut i en spets o. i den andra vidgar sig till en med hål försedd platta, stickankare. HovförtärSthm 1709, s. 136. Bildmark Entrepr. 138 (1921). —
-STRÄCKA, r. l. f. sträcka av en mur (l. murar), betraktad ss. en enhet; jfr -räcka. Brunius Resa 1838 62 (1839). —
(2) -STÅNG. (numera bl. i vissa trakter, i sht i Norrl., bygdemålsfärgat) vågrätt bärjärn i spis l. kakelugn. OfferdalKArk. N II 1, s. 15 (1685). —
-STÖD. stöd för en mur (ss. strävpelare o. d.); äv.: murat stöd (för bro o. d.). Arnell Moore LR 1: 70 (1829). BtRiksdP 1905, I. 1: nr 45, s. 3 (om murat brostöd). —
(1 g) -SVALA, f. l. r. [jfr d. mursvale, t. mauerschwalbe] (föga br.) zool. benämning på vissa fåglar.
1) Apus apus Lin., tornsvala; i pl. äv. om familjen Apodidæ Scop., tornsvalor. Juslenius 434 (1745; om arten). 3NF 17: 622 (1932; om familjen).
-SVÄRTA, f. (-suartthe) (†) svart ämne (möjl. kimrök) varmed murar (socklar) beströkos. TullbSthm 21/8 1578. —
(1 g) -SÅPÖRT. (†) bot. = -fänting. Gosselman BlekFl. 75 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 195 (1871). —
-SÄTTA, -ning.
2) metall. upplägga (en del av beskickningen) runt kransen på en masugn l. närmast muren i ett mekaniskt uppsättningsmål o. nedsläppa (den) tätt utmed pipmuren; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: den del av beskickningen som mursättes; särsk. i uttr. hög (l. låg) mursättning, om mursättning av större resp. mindre del av beskickningen. JernkA 1839, s. 68. Därs. 1891, s. 179 (konkret). Dædalus 1933, s. 67 (: hög mursättning). —
-TEGEL. tegelsten (vanl. med längd, bredd o. tjocklek ungefär i förhållandet 4: 2: 1) som användes vid uppförande av murar; i sht koll. l. ss. ämnesnamn; ofta motsatt: taktegel. GripshR 1581 A, s. 72. Juhlin-Dannfelt 400 (1886; koll.). —
-TORN, n. torn (med platt, ofta krenelerat krön) på (stads- l. borg)mur. Johansson HomIl. 18: 277 (1848). —
-TUNGA. byggn. smalt murvärk mellan (luft- resp. rök)kanaler i en mur (skorstensmur). Lundell (1893). 2NF 36: 538 (1924). —
-VÄGG. [fsv. murvägger] murad vägg. —
-VÄRK, n. (mur- 1576 osv. mure- 1805)
1) [fsv. murvärk; jfr d. murværk, mnt. murwerk, mht. mūrwerc (t. mauerwerk)] byggnad l. byggnadsdel av mursten (o. murbruk); äv. allmännare, om ngt som är uppfört l. uppbyggt gm murning; ofta ss. ämnesnamn, om mursten (o. murbruk) i dylikt byggnadsvärk (ofta motsatt: trä, betong o. d.). Hängande murvärk, se hänga, v. I 3 b. HB 1: 216 (1576). Skyddsfärg för murverk, beton, järn och trä. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 144.
2) [jfr motsv. anv. i d.; jfr äv. anm. sp. 1603] (†) murning(sarbete). Arbin PVetA 1773, s. 69. Nordforss (1805). —
-ÅS. (förr) metall. i vallonsmide: av ett skikt tegelstenar bestående murad lucka som hängde på en järnstång framför smälthärd (liksom en skärm) o. tjänade till skydd för arbetarnas ögon. Rinman (1789). —
(1 g) -ÖDLA. [jfr t. mauereidechse] zool. den i Mellan- o. Sydeuropa levande ödlan Lacerta muralis Laur.; äv. om andra ödlor som (i viss mån) likna denna; särsk. i uttr. kaukasisk murödla, Lacerta saxicola Evers. Scheutz NatH 131 (1843; om L. muralis). FoFl. 1915, s. 38 (: den kaukasiska murödlans). Därs. 1932, s. 182. —
(1 g) -ÖRT. [jfr d. mururt, t. mauerkraut (båda i bet. 2)] (numera knappast br.) bot. benämning på vissa växter.
2) = glas-ört 1. Lind (1738; under maur-kraut; möjl. om Sambucus ebulus Lin. l. Diplotaxis muralis (Lin.) DC.). Nordforss (1805). Odenius 2Celsus 130 (1906).
B (†): MURA-BRÄCKA, se A.
C (†): MURE-BROCK, n. [jfr t. mauerbruch; senare ssgsleden etymologiskt identisk med brock, sbst.2] bräsch (se d. o. 1). Schroderus Liv. 423 (1626). —
-BRÄCKA, -BRÄCKARE, se A. —
-FYLLARE. [fsv. murfyllare (SthmTb. 2: 320); jfr ELidén i ANF 45: 189 (1929)] person (arbetare) som fyllde mellanrummet mellan skalen i en skalmur med stenskärvor, murbruk o. d.? GripshR 1539, s. 26. —
-JÄRN, se A. —
(1 g) -MJÖLKTISTEL. bot. växten Lactuca muralis (Lin.) Don, skogssallad. Rudbeck HortBot. 108 (1685). —
-STEN, -VÄRK, se A.
Avledn.: MURA, v., se d. o. —
MURAD, p. adj. [fsv. muradher; jfr mht. gemūret, ävensom lat. muratus] (†) försedd med mur(ar), befäst; jfr bemurad. Muradhe städher. 1Sam. 6: 18 (Bib. 1541). Schroderus Dict. 217 (c. 1635). jfr tjock-, tunn-murad.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content