publicerad: 2005
TJOCK ɟok4, adj. -are (1Kon. 12: 10 (Bib. 1541) osv.) ((†) tiuckere HB 2: 192 (1576); tiockre Grubb 49 (1665); tjöckre Polhem Invent. 18 (1729), Weste (1807)), -ast (Schroderus Os. 2: 757 (1635) osv.) ((†) -est HB 2: 303 (1597), Brask Pufendorf Hist. 378 (1680); -st Düben Boileau Skald. 7 (1721), Strand Tidsfördr. 1: 40 (1763); tjöckst Weste (1807)); adv. -T.
Ordformer
(kjock (ki-) 1697–1799. kjok 1780. tiuck (tj-, -w-, -ch, -kk) 1536–1722. tiuk (-w-) 1574–1706. tiåk- 1696 (: Tiåkhet). tiöck (-kk) 1545–1624. tiöök- i ssg 1624 (: tiöök hördh). tjock (ti-, -å-, -ch, -chk, -kk) 1527 osv. tjok (ti-) 1541–1782)
Etymologi
[fsv. thiokker, thiukker; motsv. fd. thioc, thiuc, thiøc (d. tyk), fvn. þjokkr, þjukkr, þykkr, nor. nn. tjukk, fsax. thikki, mlt., mnl. dick, dicke (nl. dik), ffris. thikke (fris. tsjok, tsjûk), fht. dicki (t. dick), feng. þicce (eng. thick); sannol. rotbesläktat med ett kelt. adj. med samma bet., kymr., korn. tew, bret. tev (teo), fir. tiug. — Jfr TJOCKNA]
A. i fråga om dimension.
1) om tredimensionellt föremål med (mer l. mindre) flata ytor: som har relativt stor utsträckning i den minsta dimensionen; skilt från dels bred, dels lång (l. hög) l. (i fråga om mur o. d.) dels lång, dels hög; äv. om lager l. skal o. d. med mer obestämd utbredning (l. längd o. bredd); motsatt: tunn; äv. i neutral (dvs. icke pregnant l. icke normbestämd) anv. (se särsk. e, f). En tjock planka, vägg, matta. Ett tjockt (snö)täcke. Tjock bark, is. Ett tjockt apelsinskal. Ett tjockt dammlager. Simon bygde och befeste monga städher j Juda land, medh tiocka mwrar och högh torn, och starcka portar. 1Mack. 13: 33 (Bib. 1541). Under hoffmeijen motte vare en stackot tiok port och små skytholl egenom porten. G1R 26: 92 (1556). Tunnorne göras så tiucke, att der icke går i tunnan mehr än en half tunna tieru. SUFinlH 5: 228 (1617). (I nattvarden) gifwes them Christnom, naturligit Bröd, oachtat .. thet är syrat, eller Osyrat, Tunt eller tiockt bakat. Emporagrius Cat. R 3 a (1669). En A, b, c-Bok är en lagom Octav, nog tilräckelig, mer tunn än tjock, med tjöckre och starkare blan, än i andra Böcker. Dalin Vitt. 6: 87 (c. 1753). På 18:de arket fick jag nyss correctur. Det blir en tjock lunta! Atterbom Bref 91 (1824). (Filmen) utspelar sig kring två mycket märkliga och mycket närsynta bröder med tjocka – mycket tjocka – glasögon. DN 26 ⁄ 4 1986, s. 19. — jfr MEDEL-TJOCK. — särsk.
a) om hud l. skinn o. d.; särsk. bildl., särsk. i uttr. ha tjock hud, vara okänslig l. tålig, se HUD, sbst.1 1 m; jfr 8 a. (Skinnet) är tiockt in i händerne och under fötterne, i synnerhet på dem, som mycket arbeta och gå. Rosenstein Comp. 222 (1738).
b) om tyg l. klädesplagg; stundom närmande sig bet.: grov (se d. o. 2); särsk. ss. adv. i uttr. tjockt klädd, klädd i tjocka o. varma kläder, påbyltad. Tiucka grå Engelske strumpor. KlädkamRSthm 1650 Fransk. s. 277. Tjockt klädd. Dalin (1854). Denna hylla (fäst bakom trollkonstnärens bord) .. bör man bekläda med tjockt ylletyg, så att man ej kan höra ljudet af ett derpå fallande föremål. Hoffmann NutidMagi 1: 6 (1882). Hon hade inget annat än den tjocka yllekoftan att torka .. (tårarna) med. Aronson FjärdeVäg. 32 (1950).
c) (†) om snö l. frost: djup. Junius, war wid början mycket kall, så at tiocka frosten låg om nätterna. Broman Glys. 1: 445 (1733). Vargen uppehåller sig .. i skogsbygden, men om vintern, när snön på fjällen är för tjock, gör han sina ströftåg nedåt slätterna. Palmblad Norige 33 (1846).
d) ss. adv. i uttr. med innebörden att (jämförelsevis) tjockt lager (av ngt) bildas l. föreligger l. läggs på o. d.; särsk. i uttr. ligga l. lägga sig tjockt; äv. (vard.) i uttr. tjockt med ngt (jfr 4 e); jfr 9 c. Lägg inte på så tjockt med ost. Beeka tiockt innan och vthan. Linc. T 5 b (1640). Dammet låg tjockt öfver skrifbordet. Strindberg RödaR 12 (1879). Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 38 (1925; lägga sig). (Solbadarna) blir förvånade över rådet att smörja in tjockt med kräm för att få ett bra skydd. DN 10 ⁄ 7 2003, s. A5.
e) i neutral anv.: som har sådan l. sådan tjocklek; särsk. i förb. med måttsangivelse, förr äv. med denna i gen.; äv. ss. adv. Jer. 52: 21 (Bib. 1541). Hvartt bräde 2 fingers tjucht, 10 alne longt. Teitt Klag. 214 (1555). Sant är det, at kalk och aska äro måszans argaste förtärare; men då böra de åtminstone läggas en half tum tiockt. Boije Landth. 7 (1756). Detta glas är tjockare (huru tunt det än är) än det andra. Sundén (1891). (När istäcket) blivit så tjockt, att det bar någorlunda, kommo skridskorna på. MinnSvLärov. 2: 153 (1928). — jfr ALNS-, CENTIMETER-, DECIMETER-, DUBBEL-, ENKEL-, FAMNS-, FOTS-, KVARTERS-, METER-, PAPPERS-, PLANK-TJOCK m. fl.
f) (†) i fråga om trupps uppställning, om avståndet från främsta till bakersta ledet, i neutral anv. i förb. med måttsangivelse: djup (se DJUP, adj. 2 b). Petreius Beskr. 2: 153 (1614). För honom ridha och några tusend Strelzer .. fäm man tiock. Petreius Beskr. 4: 10 (1615).
2) om föremål med mer l. mindre cylindrisk l. rundad form: som har relativt stor genomskärning l. diameter, grov; äv. (oeg.) om streck l. linje o. d. (se a); motsatt: tunn l. fin l. smal; äv. i neutral anv. (se b). En tjock tråd, käpp, stock. Ett tjockt garn. Sij, itt trää stoodh mitt j landet, thet war ganska högt, stoort och tiockt. Dan. 4: 8 (Bib. 1541); möjl. till 4 a. En stång wäl tiuck och lång. Forsius Fosz 65 (1621). Bakom trädets tjocka stam / Bössan syns och skymtar fram. Bellman (BellmS) 1: 158 (c. 1771, 1790). (Tidigare har) den öfre koromgångens smärta granitkolonner trädt i stället för tämligen korta och tjocka. Hahr ArkitH 218 (1902). Bakom örat hade Göran en liten tjock röd pennstump. Hesslind Sista 142 (1974). — jfr ROT-TJOCK. — särsk.
a) oeg., om streck l. linje l. (pensel)drag o. d.: grov l. bred; äv. (ngt vard.) om bokstav l. stil o. d.: fet (se FET, adj. 3 a, b); äv. bildl., i sht i förb. med streck (jfr STRECK, sbst.1 1 c slutet). Han skrev sitt namn med tjocka bokstäver. (Fr.) un trait gras (sv.) fett el. tjockt drag. Björkegren 1435 (1784). Gammal egoistisk konservatism, som i de tjocka gränsstrecken mällan klasserna såg ”fotspår af försynens hand”. KarlstT 1895, nr 1719, s. 2. Vi får .. försöka dra ett tjockt streck över det här. I morgon är det helt nya förutsättningar, tack och lov. Expressen 15 ⁄ 1 1999, s. 33.
b) i neutral anv.: som har sådan l. sådan tjocklek l. grovlek; särsk. i förb. med måttsangivelse, förr äv. med denna i gen. Två godhe kabler, så långe och tiöcke, som vår byggemestere .. tillseijendes varder. G1R 24: 16 (1553). Ögonhåren (hos dvärgapan) äro swarta, och de öfre längre och tjöckre än de undre. Orrelius Djurkänn. 46 (1776). Goda plantor böra vara fingers tjocka. EconA 1808, juni s. 103. Den stora plantan är 3,3 meter hög och har en 7 centimeter tjock stam. Expressen 6 ⁄ 8 2003, s. 9. — jfr ARMS-, FINGERS-, JÄMN-, SPARRIS-TJOCK m. fl.
B.
3) som är kraftig l. rund l. bred; särsk. om person l. djur l. kroppsdel, äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: fyllig l. korpulent l. fet, dels i bet.: köttig; ofta motsatt: smal l. mager; äv. i utvidgad anv.: svullen l. uppsvälld (se c); äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. Tjock näsa, tjocka kinder. Tjock om midjan. Tjock som en prost. Ingewald hade en son som heet Folke then tiocke. OPetri Kr. 56 (c. 1540). En tiuck rumpa wil haa en wijd brook (dvs. vida byxor). Grubb 638 (1665). Liten, kjock och axelbred. CAEhrensvärd Brev 2: 296 (1799). (Han) betraktade .. det dagliga umgänget endast såsom en trädgård .. en åker, som han riktigt kunde genomgöda med sin inbilskhet, så att han sjelf och allt som hörde honom till kunde växa sig tjock i den. Backman Reuter Lifv. 1: 104 (1870). Månen strör sitt ljus .. och hvar sofvande dufva .. kastar en liten, tjock skugga. Cavallin Kipling Emir. 115 (1898). Jag hatar att vara tjock och när man skrattar åt mig skulle jag kunna slå ihjäl dem. Myrdal AnnanVärld 206 (1984). — jfr JÄMN-, SAM-TJOCK. — särsk.
a) om köttig del av kropp l. kroppsdel, i sht (kok.) om revben(sspjäll) med relativt mycket kött (i sht förr äv. i uttr. tjocka reven, se REV, sbst.4 3 slutet); förr äv. om sådan kroppsdel hos människa, särsk. i uttr. tjocka benet, dels (o. i sht) om vad (se BEN, sbst.1 II 1 k), dels om lår (äv. med inbegrepp av höft). (Lat.) Pulpa (sv.) tiocka kötet. VarRerV 8 (1538). Dhet tiocka på Kalfwelåret stufwat. Salé 26 (1664). (Lat.) Coxa .. (sv.) Det tjocka af benet ofwan knäet, höft. Ekblad 69 (1764). Indirekt grillning under lock är receptet för stora köttbitar .. Perfekt för tjocka revben, stekar och hel fågel. Expressen 5 ⁄ 5 2003, s. 24.
b) som har l. får stor mage på grund av graviditet, gravid; förr äv. dels i uttr. göra ngn tjock, göra någon med barn (jfr TJOCKEN 2), dels i uttr. tjock havande, (synligt) gravid; äv. bildl. Kolmodin Gen. A 7 a (1659). Hennes Buk wäxte småningom til, och wardt, som man mente, tiock hafwande, befand sig elliest wäl. Hoorn Jordg. 1: 35 (1697). Gör et par pigor tiocka, så winner du namnkunnighet. Wallenberg (SVS) 1: 271 (1771; uppl. 1998). Att framkrysta en viss Fabel, som han en månad [gått?] tjock med. Kellgren (SVS) 50 (1775). Jag trodde så säkert jag skulle bli tjock nu i vår äntligen. Aurell NBer. 86 (1949). — jfr HAVANDE-TJOCK.
c) i utvidgad anv., om kroppsdel, i sht strupe l. mun l. tunga: som (gm sjukdom l. sinnesrörelse o. d.) är (l. upplevs vara) svullen l. uppsvälld; särsk. om (känsla av) svullnad l. förträngning l. hinder i halsen; äv. i överförd anv., om ngt som åstadkommer sådan (känsla av) förträngning; jfr 7 a. Hon är förkyld och tjock i halsen. Gråten står mig så tiock i halsen, at mine ord ej kunna komma fram. Modée HåkSmulgr. 34 (1738). Tungan är tjock, svullen och belagd med en mängd fjäll. Sundén (1891). Kvinnor .. ingåfvo honom fruktan och begär .. Han hörde .. (dem) på gatan .. och han blef tjock i munnen. Bergman Dröm. 8 (1904). Hon var alltjämt tjock i halsen av rörelse över fars oro för henne, hans ömma omtänksamhet. Gustaf-Janson SommVind 266 (1970).
C. i fråga om täthet l. konsistens o. d.: tät o. i bet. som närmast ansluter sig härtill.
4) om ngt som består av l. är sammansatt av flera olika delar l. om samling av saker l. personer o. d.: så beskaffad att delarna resp. sakerna osv. befinner sig relativt nära varandra, tät; motsatt: gles; äv. övergående i bet.: långt in belägen, djup (se a, g); ss. adv.: tätt, äv. närmande sig l. övergående i bet.: i stor mängd (se särsk. d); äv. i uttr. så tjockt, se SÅ, v. 1 b. Och tiockt haghel scal falla aff du(n)derslaghsens wrede. SalWijsh. 5: 23 (öv. 1536). Lärkorna hänga tilrande öfwer alla sädesfälten tjockt som stjernor, med en dagelig musique. Linné Sk. XII (1751). Ull och hår af mössan slogo Hans Maj:t och mig så tjockt i ögnen, så att man på en lång stund icke kunde hålla dem öppna. Crusenstolpe Tess. 4: 267 (1849). Till den här förordade dubbla och tjocka sådden åtgår ovanligt mycket frö. Arrhenius Jordbr. 2: 267 (1860). (Man har) sökt att på kartorna rätta till stadsbilden genom att markera ”tjocka staden” med starkare färg än de glesare bebyggda förorterna. Ymer 1930, s. 311. Jag riskerade att hamna i den tjockaste eftermiddagstrafiken. Trenter SkönJuv. 119 (1991). — jfr SAM-TJOCK o. MYR-TJOCKT. — särsk.
a) i fråga om växtlighet, särsk. om samling av buskar l. mindre träd (ss. häck, snår o. d.): tät o. (vanl.) svårgenomtränglig; äv. (i sht förr) om skog, stundom närmande sig l. övergående i bet.: djup; äv. (i sht förr) om enskild växt l. kvist o. d.: tät, lummig. En tiock skogh. G1R 4: 123 (1527). Mång Trast, mång Näcktergal / I tiucka busken sitter. ÖB 5 (c. 1712). I Roslagen .. samlade han hundrade raske bonde-drängar och befäste sig med förhuggningar i tiocke skogen. Dalin Hist. III. 1: 202 (1761). Han letade förgäfwes efter Skogwaktaren, som gömt sig i et tjokt snar, nära in til. Ekelund Fielding 48 (1765). Till hemvist har Pantern de tjockaste ställen i skogarne. Gravander Buffon 2: 28 (1806). (Småfåglarna) for rakt in i den tjocka häcken och där hade höken inte en chans att komma åt dem. DN 5 ⁄ 5 1995, s. A15. — särsk.
α) (†) i uttr. stå tjockt, äv. stå tjock, stå tätt (jfr β, c). På iordenne offuan på berghen skal korn stå tiockt. Psalt. 72: 16 (Bib. 1541). Alle bärendhe trä .. skall han lathe ståå, doch så der the stå tiuck, skole the hugges bortt. SUFinlH 1: 268 (1602).
β) (numera föga br.) i överförd anv., om mark o. d.: tätt bevuxen (med ngt); förr särsk. i uttr. stå tjock (med ngt), vara tätt bevuxen (med ngt) (jfr α, c). Däldenar stå tiucka medh sädh. Psalt. 65: 14 (öv. 1536). En daal tiock och tätter medh trää. Linc. R 1 a (1640). Tine åkrar hafwa kanske, intet stått så tiocke som tu har önskat? Scherping Cober 2: 318 (1737). Marken var tjock med vitsippor. Lagerkvist OndSag. 7 (1924).
b) om hår, skägg, päls, ull o. d.: tät, ofta äv.: kraftig. Tagh katteost medh rötter .. koka thett uthi godh luth, twå hufudett ther uthi, så warder hårett tiockt. OMartini Läk. 55 (c. 1600). Herdarne hålla det slags Får för de bästa, som äro wida om Kroppen och hafwa tiock och lehn Ull. Alströmer Får. 4 (1727). Han tystnade och strök Eli över det tjocka håret. Naumann Vågorna 179 (1998). — jfr HÅR-TJOCK.
c) i fråga om fisk; särsk. i sådana uttr. som gå l. stå tjockt (förr äv. stå tjock (jfr a α, β)), gå resp. stå tätt (i stim); äv. (med anslutning till 5) i överförd anv., om vatten l. (bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fiskeredskap: full (av fisk) (jfr e). (Notströmmingen) Går ganska tiockt .. så at watnet hwitt står. Broman Glys. 3: 640 (c. 1740). Sillen står tjock ute i Kattegat och Nordsjön. Ångbåtarnes propellrar slå sönder stora massor af sill. VL 1896, nr 244, s. 2. Vid fiskmåsarnas otäljbara skaror, som skockas tätast där norsstimmet står tjockt. Hemberg Kola 40 (1902). Vaden har .. halats in nära land och omsluter liksom en liten sjö. I den är vattnet alldeles tjockt av sill. Sandström NatArb. 1: 265 (1908). Tjock sköta. Arwidsson Strömm. 20 (1913).
d) (numera föga br.; se dock slutet) om samling av människor: tät; ss. adv. stundom närmande sig l. övergående i bet.: i stor mängd (jfr e). På thet almogen, szå myken orsach icke giffwes motte, att sökie så tiöcktt in till Danmarch effther then deel the köpe och sälie schole. G1R 17: 184 (1545). At föra honom dijt, ther Fiendens Hoop war tiockast. Schroderus Os. 2: 757 (1635). Här gå poeter tjåckt, som skrifva bröllopsskrifter. JGHallman Vitt. 200 (1736). Qvällarne, när gästerna komma tjockt. Almqvist Ekols. 1: 342 (1847). — särsk. (fullt br., vard., ofta skämts.) bildl., i uttr. tjocka släkten, närmaste släkten l. släktingarna; äv.: nära släkt; äv. i allmännare l. förbleknad anv.: (hela l. stora) släkten (stundom med undantag för de närmast anhöriga); släkt. Weste 1977 (1807). Det var bröllop, hela tjocka släkten / var från femton väder sammanbjuden. Fröding NyttGam. 72 (1897). (Han hör) doktor och patienter kalla sköterskorna syster, men då han äfven hör dessa tilltala hvarandra på samma sätt, utbrister han: – Här har ja jäklar i min nattkappa kommit in i tjocka släkten. Strix 1907, nr 6, s. 5. Är vi inte tjocka släkten? Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 45 (1933). Jag .. kommer att fira jul som vanligt, med min familj och hela stora, tjocka släkten. Expressen 3 ⁄ 12 2000, s. 43.
e) (vard.) i det adverbiella uttr. tjockt med (i sht förr äv. av l. om) ngt, tätt l. fullt med l. av ngt; gott om ngt; en massa, väldigt mycket (jfr c, d o. 1 d). Och ginge så tiucktt medh folk igönom skogen .. till thess .. the funno honom. HH 20: 383 (c. 1640). Der är tjockt med äplen. Serenius (1741). Eljest är här Gunås ej så tjockt om nöjena. Jag röker och läser. SvLittTidskr. 1956, s. 14 (1884). Så fick vi en fransk bånn i huset, precis som om det inte finnes tjockt nog af .. guvernanter i Sverige. GHT 1895, nr 268 B, s. 3. Smågrabbarna trängdes kring de mest namnkunniga och snart hade .. (de) tjockt med glin omkring sig. SvD(B) 1943, nr 71, s. 10. En smal väg där det ofta är tjockt med trafik. Expressen 27 ⁄ 3 2003, s. 23.
f) [jfr t. dick und dünn, eng. thick and thin (eg. syftande på skog l. annan växtlighet)] (numera föga br.) bildl., i uttr. i l. (i)genom tjockt och tunt, i resp. genom vått o. torrt; i alla lägen l. situationer. Gå igenom tjockt och tunt. Serenius Iii 3 a (1734). På gammalt nordiskt fostbrödramanér följde han ock sin vän genom tjockt och tunnt. GHT 1895, nr 248, s. 3. (Han som) i tjockt och tunnt röstat med socialisterna. VL 1908, nr 104, s. 3. Östergren (1958).
g) (†) i utvidgad anv., om (del av) trakt l. land o. d.: som är belägen långt l. längst in, djup (se DJUP, adj. 2 e). Twärwägarne som löpa i landet .. till Städerne, Bärgzlagen eller tiocka bygden skole och så förbättras. LReg. 257 (1651). En menniskja .. kan dö af hunger, så wäl midt på Torget .. som i steniga Arabiens tjockaste ödemarker. Ekelund Fielding 232 (1765). Det är alldeles obegripligt, att man kan sitta på en kobbe här i skärgården och sköta grufvor in i tjocka Ryssland. Strindberg SvÖ 1: 162 (1882). Detta är ju mitt i tjockaste Norrland. Högberg Frib. 116 (1910).
5) om massa l. smet l. flytande ämne: som har relativt tät konsistens l. innehåller (relativt många) små delar l. partiklar; trög(flytande); kompakt; äv.: grumlig; motsatt: tunn l. klar l. genomskinlig; jfr 4 c. Tjock lera, gröt, sås. Tjock grädde. Tjockt klister. 2Mack. 1: 21 (Bib. 1541). (Smältvatten) skattas .. för osunt. Ty när watnet aff Kölden tilsamman fryser, så blifwa the Subtile watnes deelar vthpressade, hwarföre är thet meer grofft, tiokt och rått. Palmchron SundhSp. 116 (1642). Utaf den sämste stoff, det gröfste Elemente / Den tunga tiocka jord wår kropp för ämne tiente. Brenner Dikt. 1: 120 (1695, 1713). Et fluidum säges då vara tjockare eller hafva större densitet än et annat, då det förra under samma volume innehåller mera materie än et annat. VetAH 1797, s. 23. Mjölken löpnar eller blir ”tjock”. Cederborgh Mjölkh. 4 (1883). När putsningen skall ske tillsättes så mycket kallt vatten .. att det får samma konsistens som tjock välling. Holm AlltFläck. 58 (1946). Tjock eldningsolja framställs i fyra viskositetsklasser. TNCPubl. 81: 67 (1984). — jfr HONUNGS-, JÄMN-, SALT-, SAM-, SAMMAN-, SIRAPS-, SMÖR-TJOCK. — särsk.
a) om blod; förr särsk. om tjockflytande (o. grumligt l. mörkt) blod tänkt ss. symtom på l. orsak till viss sjukdom l. visst temperament l. sinnestillstånd; i sht förr äv. i föreställningar om tjockflytande blod ss. tecken på viss (folklig) härstamning; äv. mer l mindre bildl.; äv. i ordspr. blod är tjockare än vatten, se BLOD 1 p. (Åderlåt) synnerligh när som Blodhet tiuckt, swart och heet är. Berchelt PestOrs. F 8 b (1589). Är blodet tiukt, thet betyder Siukdom i Brystet. IErici Colerus 1: 132 (c. 1645). Friska Mariana, som inte låter någon tjock blod fördärfva ditt muntra sinne. Björn Besynn. 8 (1792). I hennes ådror flöt säkert indianblodet tjockt under det blekta, utspädda kreolblodet. Krusenstjerna Pahlen 4: 48 (1933).
b) (†) bildl., i uttr. fiska i tjockt vatten, fiska i grumligt vatten (jfr GRUMLIG 1 slutet). Brask Pufendorf Hist. 159 (1680). Br. lärer fiska i tiokt watn, ock lärer draga nyttan af wår möda. Hermelin BrBarck 75 (1703). Crusenstolpe 1720 26 (i handl. fr. 1743).
c) (†) om smör som inte kärnats fullständigt, med tanke på konsistensen; äv. i överförd anv., om smak hos sådant smör. Tjockt smör är ogenomskinligt, och upptäckes detta fel på så sätt, att smörprofvet hålles mot dagern eller ljuset. LAHT 1884, s. 125. Så t. ex. framträder den bittra, tjocka smaken genast hos smör efter mjölk af gammalmjölkande kor. Grotenfelt Mejerih. 147 (1886). LB 3: 100 (1902).
d) om i vätska ingående små delar l. partiklar o. d., i sht om av sådana delar osv. bestående massa efter utfällning, särsk. om kaffesump (numera nästan bl. i ordstäv); särsk. i n. sg., substantiverat. Sedan lägger man .. ett halft lod sönderstött Såcker (i kaffet), och låter thet stå, at thet Tjocka får sättja sig. Aken Reseap. 152 (1746). När det kokat så länge at wattnet hafwer stark smak af kummin, så lyftes kiärilet af elden, då alt det tiocka stannar wid botten. Warg 44 (1755). Det är det tjocka som kostar pengar, .. sa käringen, åt kaffesumpen. Holm Ordspr. 331 (1964). — jfr SUMP-TJOCK.
e) i fråga om att ngt blir mindre (lätt)flytande, dels gm förhöjning av tätheten (vanl. gm kokning l. avdunstning), särsk. i sådana uttr. som göra l. koka (ngt) tjock(t), dels gm vispning o. d. Vispa smeten tjock och fluffig. Linc. Bbbb 2 a (1640: Tiock göra). Sätt det på elden att kokas tiokt. Valleria Hush. 4 (c. 1710). Göra en färg tjock. Nordforss (1805). Fräs smör och mjöl till såsen, häll i kokspad under omrörning och låt koka tjock. DN 7 ⁄ 12 2002, s. A6.
6) om luft l. luftburen samling ss. moln l. dimma l. rök o. d.: som består av l. innehåller l. verkar innehålla relativt stor mängd mycket små vattendroppar l. partiklar o. d. (som hindrar sikten), tät; särsk. i fråga om luft äv. övergående i bet.: tung l. kvalmig l. instängd; äv. om mörker o. d. (se b); äv. i bildl. l. (om lukt) överförd anv. (jfr b). Molnen var tjocka av regn. Dimman ligger tjock över dalen. Jtt mecta tiockt moln j hiertat. OPetri 2: 169 (1528). At the .. Dagh och Natt, halla en Starck och Tiuck Röök, vthi then Boningen .. som Patienten är liggiandes. Paulinus Gothus Pest. 93 b (1623). Att deras tanckar stedz af tiokste mohlnen täckes. Düben Boileau Skald. 7 (1721). Luften var tjock af dofter. Engström 5Bok 156 (1910). Luften var tjock av ondska. Lindgren Mio 150 (1954). Tjock lukt av ko. Antti MyckJord. 276 (1987). Nästa vecka kan vi öppna fönstret igen. Här är tjockt, va? Born RopSten. 296 (1991). — jfr REGN-, RÖK-, SNÖ-TJOCK. — särsk.
a) i fråga om väder: som kännetecknas av hög luftfuktighet o. dålig sikt, disig, dimmig; motsatt: klar. Undfly groff och tiock wäderleek. BOlavi 11 a (1578). Huru vet man Nattetid eller i tjockt väder, då fyrarne icke kunna ses, at man är på sidan af Polder? Montan Segl. 2 (1787). Jag kom med trä och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck. Engström Bläck 65 (1914). (Piloten o. hans spanare) är inte lite glada över att det gått så bra trots det tjocka vädret. Vi 1962, nr 12, s. 9.
b) (numera bl. mera tillf.) om mörker l. skugga o. d.: tät (o. ogenomtränglig); djup; äv. i bildl. l. (om natt) överförd anv. SalWijsh. 19: 17 (öv. 1536). Det tiocka Hedniske Mörckret wart igenom Ewangelii klara Lius anskinande. Alm(Ld) 1692, s. 27. Wi ginge .. i tiocka mörkret at leta op de danske, som förhuggit skogen. KKD 3: 99 (c. 1740). Deröfver hvilar ännu tjock dunkelhet. Atterbom Minn. 217 (1817). När I vandren Hans vägar och hören Hans ord, så skall, äfven i tjockaste natt, i djupaste nöd, dem rättfärdige ljus uppgå igen. Wallin 1Pred. 3: 200 (c. 1830). Tjockt afrikanskt mörker. DN 5 ⁄ 12 1998, s. A8.
D. i oeg. l. överförd l. bildl. anv. (jfr 1 a, 2 a, 3, 3 b, 4 d slutet, f, 5 a, b, 6 b).
7) om ljud (från en ljudkälla l. flera samtidigt aktiva sådana) l. ton l. röst o. d.: som är oklar l. otydlig, grumlig, guttural; äv.: hes l. dov l. djup; särsk. (vanl. med negativ bibet.) om instrumentation: grumlig; förr äv. om rop l. sorl o. d.: som avges av många samtidigt. Tiockt Sorl aff Folck. Sylvius Curtius 262 (1682). (Kung Karl är) svår att förstå, ty målet är tjockt. Quennerstedt C12 2: 111 (cit. fr. c. 1717). Strup- eller gomtonerna kännetecknas genom sin ihåliga, dofva och tjocka klang. Svensson Sångmet. 21 (1889). Blåa dufvan sitter i en asp och ropar, hoo hoo, mörkt och tiockt och hett. Forsslund Djur. 108 (1900). Oktavfördubblingar som skrivs utan hänsyn till hur instrumenten klingar tillsammans (kan) leda till alltför tjock och tät instrumentation. 2SohlmanMusiklex. 3: 580 (1976). — särsk.
a) i fråga om röst l. tal ss. tecken på tillfällig sinnesrörelse l. förkylning l. berusning o. d. (jfr 3 c); särsk. (i sht förr) i uttr. tala tjockt, tala med tjock röst. Nyström (1794). Hon hade förkylt sig under sjöresan, talade tjockt och snufvigt och snöt sig hvar femte minut. Lundquist Smink 157 (1887). Han tömde sitt trästop och fyllde det åter .. Hans mål var nu så sluddrigt och tjockt, som om han haft gröt i munnen. Lundegård DrMarg. 1: 16 (1905). Rösten var tjock av gråt. SvOrdb. (1986).
b) i fråga om uttal av vissa (långt bak i munnen bildade) ljud, särsk. om kakuminala l. supradentala ljud, i sht kakuminalt l-ljud (se L 2); äv. om (grumligt) vokalljud; förr äv. om k- l. g-ljud. Framför vocalerna e, i, y och diphthongerna ä, ö liuder k tiockt. Salberg Gr. 73 (1696). Det öfverfulla, tjocka och nästan oartikulerade Eng. w. Rydqvist SSL 4: 253 (1870). Eng. t får .. mycken likhet med det ”tjocka” ljud, som i uppsvenskt tal ersätter rt i t. ex. bort, gjort. Verd. 1888, s. 54. Att ”tjocka” (dorsalt bildade apiko-alveolara) l- och s-ljud synas vinna terräng bland ungdomen i Helsingfors. Ahlbäck SvFinl. 47 (1956).
8) som kännetecknas av dålig förmåga l. vilja att uppfatta l. reagera l. ta till sig; okänslig; trög; äv.: dum; särsk.
a) (†) om sinne(sorgan) l. samvete (se d. o. 4 α) om nedsatt hörsel i ssgn TJOCK-HÖRD. β) (medvetet) okänslig l. oemottaglig; om samvete äv.: förhärdad; jfr 1 a. Emoot häfftig Klagamål skal man haffua tiocke Öron. Schroderus Waldt 29 (1616). Men hafwer .. (människan) ett tiockt och öfwergrodt samwete, så får satan sedan ett fast större och friare insteg med henne. Swedberg Lefw. 142 (1729). Chydenius 354 (1778).
b) (vard.) om hjärna l. (med tanke på hjärnans plats) om huvud l. (o. numera bl.) skalle ss. uttryck för tankeförmåga l. förstånd, förr äv. om person (äv. i uttr. tjock i (l. om) huvudet): trög; dum. Om en annan finge 5 eller 6 års vacation, så tror jag intet man skulle vara så dum och tjock i hufvudet, att man icke något skulle kunna uträtta. Annerstedt UUH II. 1: 135 (i handl. fr. 1673). Den saken är för hög och vida öfvergår / min tjocka hjerna, som vad högt är ej förstår. Risell Vitt. 466 (1720). Hwad .. stockblinda orena menniskior kunna tänka och i sitt tiocka hufwud sig föreställa. VDAkt. 1792, nr 469. En hop rådmän, tjocka om magen, men ännu tjockare om hufvudet. Bergman VSmSkr. 28 (1823). Ska det vara så svårt att få in i era tjocka skallar? Larsson LongJohn 357 (1995).
c) (†) om begrepp l. omdöme l. beteende o. d.: som vittnar om brist på upplysning l. (kompakt) okunskap l. dumhet (jfr 9 b); äv. närmande sig l. övergående i bet.: plump l. grov l. krass (se KRASS, adj. 2); äv. ss. adv. Hvij skull vij då så tiocht om Herrans vägar dömma. Wexionius Vitt. 397 (1686). Likwäl wela de altstadigt raillera, låtandes altjd et högt gapskratt följa deras tiocka infall. SedolärMercur. 2: nr 24, s. 6 (1731). Man höll den Alsmäktige för ypperst bland sine Gudar; men med så tiocka begrep om det Höga Wäsendet, at man drack Frälsarens skål bland Drottars och Afgudars. Dalin Hist. 1: 573 (1747). Vanhelga icke ett så skönt väsen med en så tjock liknelse, min herre. Braun Borup 119 (1860). Det var ju också väldigt tjockt av honom att försöka klå Julle. Strömberg Tjuvp. 97 (1916).
9) som är överdriven l. (mycket) stor l. djup l. svår; äv. närmande sig l. övergående i anv. som förstärkningsord; särsk.
a) (†) i fråga om ngns sätt att tänka l. känna l. uttrycka sig o. d.: krass (se KRASS, adj. 3) l. tung; särsk. om litterärt alster l. stil o. d.: massiv (se MASSIV, adj. 4 a) l. tung l. svulstig (se d. o. 2 slutet). För öfrigt nämns han Autor til en Bok, / som af en tjock polemisk lärdom gäste. LBÄ 11–13: 26 (1798). Skrifveriet skedde på tjockaste prosa. Svedelius Lif 61 (1887). Braun, som hånat Böttiger, föll själv in i en tjock sentimentalitet. SvLittH 2: 436 (1919).
b) (numera bl. tillf.) om hedendom: djup, stor; förr äv. dels om nöd l. fattigdom (särsk. i uttr. tjocka tarven, se TARV 1 c), dels om sådana egenskaper som okunnighet l. dumhet o. d.: stor, svår (jfr 8 c); förr äv. övergående i anv. ss. förstärkningsord: mycket. OxBr. 5: 54 (1613). At när armoden blifwer alt för tiock. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643). Pankakor, hvartil Domine .. framlämnat mjölet och af förseende samt nog tjock dumhet, tagit nästan hälften blyhvit. Thunberg Resa 1: 98 (1788). Om slutsats finge göras ifrån den tjocka okunnighet jag fann rådande i ett kloster i staden. Agrell Maroco 2: 182 (1798, 1807). Så tjockt kan Immoderationens Modespråk förblinda. LBÄ 23–24: 72 (1799). Att den tjockaste hedendom rådde i vårt land ända tills Ansgar första gången kom till Birka. Lindroth SvLärdH 3: 674 (1978). — jfr STOCK-TJOCK.
c) (numera bl. tillf., vard.) som är överdriven l. brer på för mycket; särsk. i uttr. vara för tjockt, vara över gränsen för vad som är rimligt l. tillständigt o. d.; äv. i uttr. lova tjockt, lova alltför mycket (jfr RUNT I 7 a); äv. (i sht förr) ljuga tjockt, ljuga grovt; jfr 1 (d). Han lovar tjockt och håller tunt. Han ljuger för tjockt. Weste (1807). Stå ej längre där och lofva tjockt. Andersson Terentius 22 (1896). Om detta skulle behandlas som romanmotiv, måste läsaren slänga bort boken och säga: Nej, det är för tjockt! Strindberg Fagerv. 235 (1902). Och visst kan man tycka att han brer på för tjockt. Redan första avsnittet innehåller tre våldsmättade cliff hangers, och fler kommer i det andra. Expressen 16 ⁄ 3 2004, s. 42.
d) (numera bl. tillf., vard.) i fråga om ngns omständigheter l. (hälso)tillstånd: tung, jobbig; illa; särsk. ss. adv. i uttr. må tjockt, må illa. Mår du tjockt, Pettersson? SöndN 1872, s. 143. Han måtte allt ha det tjockt. Strix 1901, nr 49, s. 4. Mådde tjockt och behövde kräkas. Östergren (1958). — jfr TJUV-TJOCK.
(1 (e)) -BARKIG, förr äv. -BARKUG. som har (så l. så) tjock bark. (Denna ympningsmetod) går an i alla Trän som lijka tiockbarckuge äre. Risingh LandB 42 (1671). —
(3 a) -BEN. (numera mindre br.) om tjockare del av ben på människa, vad l. lår; äv. om motsv. del av strumpa. Lind 1: 535 (1749; om lår). Thorell Zool. 1: 235 (1860; om vad). Östergren (1958; på strumpa). —
(3) -BENT. som har tjocka ben. Lind 1: 535 (1749). En grof tjockbent häst med stort hufvud och trögt lynne är olämplig till ridhäst. Sjöstedt Husdj. 1: 145 (1859). —
(1) -BLAD. om växt som kännetecknas av tjocka blad; särsk. om (ss. krukväxt odlad) växt av släktet Bacópa Aubl.; förr äv. dels (o. i sht) om arten Sedum telephium Lin., kärleksört, dels om arten Sempervivum tectorum Lin., taklök. Franckenius Spec. 13 (1659; om kärleksört). (Taklök:) Tjock-blad. Dybeck Runa 1845, s. 62 (cit. fr. 1683). Bacópa .. (dvs.) tjockblad. VåraKulturvN 52 (1977). —
(1) -BLADIG.
1) om växt: som har tjocka blad; jfr bladig 1 b. Ehwar tiockbladige wäxter äro ibland gräset, fordras der mera torka än eljest. Serenius EngÅkerm. 52 (1727).
2) om kniv o. d.: som har tjockt blad (se d. o. 3); jfr bladig 3. Skav .. med en tjockbladig, vass kniv köttet i tunna skivor rakt över köttfibrerna. ICAKurir. 1990, nr 43, s. 20.
3) i sht mineral. som består av l. innehåller tjocka blad (se d. o. 4); jfr bladig 4. Den efter vaskning öfverblifne sanden har bestått af röda och hvita fältspatsgryn, med svarta, tunga och tjockbladiga skimmerparticlar, som .. äro en art af skörlglimmer. Rinman 1: 606 (1788). —
(1) -BOTTNAD. som har tjock botten (se d. o. I 1, II 5); särsk. dels om skodon (jfr -sulad), dels (o. numera i sht) om (kok)kärl. Huset (för förvaring av säd) kan göras tjockbottnat. SvMerc. 2: 791 (1697). Balck Idr. 2: 364 (1887; om skor). En liten tjockbottnad gryta. StKokb. 24 (1940). —
(3) -BUK, förr äv. -BUKER. (numera mindre br.) om man med tjock buk; jfr -mage. Mont-Louis FrSpr. 278 (1739). Den tjockbuken! .. Vad är det han blir fet på, om inte på oss? Lo-Johansson Stat. 2: 317 (1937). —
(3) -BUKIG, förr äv. -BUKOT. som har tjock buk; äv. om föremål med (vid o.) bukig (se d. o. 2) form; jfr -magad. Humbla Landcr. 453 (1740; om harar). En af de .. tjockbukiga urnorna. Ahrenberg Männ. 5: 73 (1910). —
(1) -FILM. el.-tekn. om på särskilt substrat i bestämt mönster o. i särskild ordning (beroende på avsedd anv. som ledare, motstånd l. isolator) påtryckt tunn (vanl. 10–100 mikrometer) film; särsk. koll. l. ss. ämnesnamn. SvD 31 ⁄ 3 1971, s. 6.
(1) -FJÄLLING. (†) om fisken Leuciscus idus (Lin.), id; jfr -fälling. Suecis Id. Æsskelstuna Tiockfjälling. Linné Fauna nr 362 (1761). Cederström Fiskodl. 264 (1857). —
(5) -FLUTEN, p. adj. (numera mindre br.) tjockflytande. JernkA 1893, s. 274. Östergren (1958; angivet ss. mindre vanl.).
Avledn. (numera mindre br.): tjockflutenhet, r. l. f. Syruper benämnas sådana läkemedel, som af upplöst socker hafva en viss tjockflutenhet. Berlin Farm. 2: 683 (1851). 2NF 26: 87 (1917). —
(5) -FLYTANDE, p. adj. som är tjock o. flyter långsamt; trögflytande; äv. bildl.; jfr -fluten o. lätt-flytande 2, 3. Hygiea 1842, s. 15. En god tjära bör vara seg, sammanhängande och klibbig, men dock ej för tjockflytande. Cnattingius 172 (1879, 1894). Tjockflytande sentimentalitet. DN 28 ⁄ 5 1999, s. D7. —
(1 b) -FODRAD. som har tjockt foder. Åldermannen .. pustade .. i sin tjockfodrade högtidsdrägt. Björlin Elsa 198 (1879). —
(3) -FOT. (tjock- c. 1755 osv. tjocke- 1621) zool. fågel av arten Burhinus oedicnemus (Lin.), en i Europa förekommande vadarfågel med kring hälen förtjockade ben; äv. i pl. (numera bl. i formen -fotar) om familjen Burhinidae l. släktet Burhinus (i ä. litteratur benämnda Oedicnemidae resp. Oedicnemus); förr äv. ngn gg om annat djur. (Räven om björnen:) Brwn tiuckefoot han war jw min owän / Thet hafwer iagh nw honom löhnt igen. Forsius Fosz 71 (1621). Tjockfoten (Oedicnemus crepitans) är 16–17 tum lång. 1Brehm 2: 433 (1875). Ett exemplar af tjockfoten (Oedicnemus Oedicnemus) sköts i början af februari detta år vid Mölle. FoFl. 1913, s. 287. Tjockfotar, Burhinidae .. är en avvikande fågelgrupp om 9 arter. DjurVärld 9: 450 (1961). —
(3) -FOTING. särsk. (numera bl. tillf.) i pl. om familjen tjockfotar. Fam. Oedicnemidæ. Tjockfotingar. FoFl. 1906, s. 284. Tjockfotingar .. (dvs.) familj av vadare. BraBöckLex. (1980). —
(1) -FÄLLING. (†) om fisken Leuciscus idus (Lin.), id; äv. om fisken Leuciscus cephalus (Lin.), färna; jfr -fjälling. Artedi Icht. 4: 27 (1735). Dalin (1854). —
(2, 3) -HALSAD. som har tjock l. grov hals (se d. o. 1, 6). Peringskiöld Wilk. 21 (1715). Tjockhalsade kopparkannor. Östergren (1958). —
(1 a) -HUD. (mera tillf.) om tjock hud; äv. bildl.; äv. (i sht förr): tjockhuding (om vissa djur). (Hovdjur) som icke idisla .. har man kallat Tjockhudar. Nilsson Fauna 1: 450 (1847). NordT 1897, s. 163 (bildl.). Barkade tjockhudar (till skor). Forssell Handskom. 140 (1920). —
(1 (a)) -HUDAD. som har tjock hud (se hud, sbst.1 1); särsk. om vissa djur (jfr -hud, -huding); äv. (mera tillf.): som har tjockt ytlager l. skal (jfr hud, sbst.1 3); äv. (o. numera i sht) bildl.: som inte låter sig påverkas, okänslig; kallsinnig; avtrubbad; äv.: härdad, garvad; jfr hud, sbst. 1 m, o. -hudig. Som politiker blir man nog tjockhudad så småningom. Dähnert 116 (1746). Ehuru det kan förekomma ett tjockhudat hjärta löjligt nog. Ekmanson Sterne 1: 63 (1790). Denna (svin)famille får bära namn af Tjockhudad. LittT 1796, s. 243. Han tycktes ha en utomordentlig känsel i sina tjockhudade händer. Kjellgren Smar. 282 (1939). DN 22 ⁄ 9 1995, s. D14 (om potatis). Ännu en gång utmärker sig Sverige för sin tjockhudade inställning till katastrofer. Expressen 19 ⁄ 10 2001, s. 2. —
(1 a) -HUDIG, förr äv. -HYDIG. (numera bl. tillf.) som har tjock hud l. tjockt ytlager; jfr -hudad. (Eng.) Callous .. (sv.) tjockhydig. Serenius E 4 a (1734). Svart utfrustade bloden ifrån tjockhudiga kroppen: / Ömnigt blef fuktad af dråpet den törstiga mull. Tranér Anyta 39 (1826). Expressen 27 ⁄ 6 1998, s. 4.
(1 a) -HUDING. om djur med tjock hud; särsk. om djur av den i ä. zoologisk systematik uppställda ordningen Pacydermata; äv. (i sht i pl.) om denna ordning (jfr -hud); äv. (mera tillf.) bildl., om människa. TKristlTro 1886, s. 218. Obildade tjockhudingar som inte förstår sig på primitiv konst. Kyrklund Sol. 98 (1951). Tjockhudingar, (dvs.) en .. däggdjursordning, numera uppdelad i elefantdjur, klippgrävlingar (m. fl.). 2SvUppslB 22: 171 (1952). —
(1) -HUS. (i fackspr.) lamell- l. skivhus (utan genomgående lägenheter) med bred bas (minst 14 m); jfr smal-hus. Tjockhus, smalhus eller punkthus? SvD(A) 23 ⁄ 2 1939, s. 14. Den så gott som allenrådande hustypen var (på 1920-talet i Finl.) det höga tjockhuset med en mängd smålägenheter. Form 1948, s. 18. —
(3, 8 b) -HUVAD. som har tjock skalle l. tjockt huvud; äv. (vard.) bildl.: tjockskallig; jfr -huvig, -hövdad. Orrelius Diurr. 38: 3 (1750). Att utbyta en tjockhufvad prestkandidat mot en qvickhufvad grefve. Topelius Fält. 5: 67 (1867). Små tjockhufvade och tjockmagade musicerande änglar. Selander Keller Seldw. 1: 156 (1913). —
(8 b) -HUVIG. (†) tjockskallig. BL 11: 214 (1845). Ja, gå på, gå på, du tjockhufwiga lord! Du har icke mer hjerna än jag har i min armbåge. Hagberg Shaksp. 8: 146 (1849). —
-HUVUD.
1) till 3, om djur (förr äv. människa) med stort l. brett huvud; särsk. (zool.) i pl., om dagfjärilsfamiljen Hesperiidae. Schultze Ordb. 1844 (c. 1755). Tjockhuvuden .. (dvs.) Små .. kraftigt byggda fjärilar m. brett huvud och brett åtskilda, klubblika antenner. Nordström VFjär. 1: 47 (1934).
Ssg (till 1): tjockhuvud-fjäril. i pl., dels om överfamiljen Hesperoidea i vilken (numera endast) familjen Hesperiidae ingår, dels ss. benämning på denna familj. 3NF 9: 960 (1928). —
(3) -HYLLT, förr äv. -HYLLAD. (numera mindre br.) som har tjockt hull, knubbig, fet. Tiockhyllat Folk. Block Pest. 79 (1711). Alla de krafter som hennes runda kropp och tjockhyllta armar ägde. Sjöman Lekt. 142 (1948). —
(1, 2) -HYLSIG. (†) jfr hylsig. Wikforss 1: 382 (1804). (Sv.) Tjockhylsig, (t.) dickhülsig. Heinrich (1814). —
(4 b) -HÅRAD. (†) tjockhårig. Ett swijn .. (klarar vintern) emedan det är tiöckhårat och wäl borstat. Rudbeck D. ä. Atl. 2: 388 (1689). —
(4 b) -HÅRIG. som har tjockt hår; jfr -hårad. Somblige (bin) äre gulachtige och blanka. Andra swartachtige, tiokhårige. IErici Colerus 2: 84 (c. 1645). Mycket ulliga och tjockhåriga djur gifva mindre godt läder. SvLädSkoind. 1911, nr 13, s. 176. —
(8 a α) -HÖRD, p. adj. (†) som har nedsatt hörsel, lomhörd. Begerte at niute dett främste rumett i kyrkiebennkenn för sin ålderdoms skuldh, och effter hon är tiöök hördh kunde hon ingalunda träda ifrå samma rum. 3SthmTb. 14: 114 (1624). —
(8 b) -HÖVDAD, förr äv. -HUVD l. -HUVDAD. (numera mindre br.) tjockskallig. Lundberg Paulson Erasmus 148 (1728). Den långbente .. groteske hidalgons och den .. egennyttige och tjockhöfdade Sancho Panzas gestalter. BEMalmström 8: 253 (1852). —
-KVISTAD. [fsv. thiokqvistadher] särsk. (†) till 4 a, om träd: försedd med täta l. lummiga (se lummig, adj.1 2) kvistar. 3Mos. 23: 40 (Bib. 1541). Hiärpar giöra .. theras bo dels up i tiockqwistade Granar, men mäst nedre på marcken under buskar. Broman Glys. 3: 411 (c. 1740). —
(3) -LEMMAD. (numera föga br.) som har tjocka lemmar, grovlemmad. I Hessen faller ett slags starcke tiocklemmade Hästar, hwilka til Franckrijke sällias. Risingh LandB 69 (1671). Ahlman o. Forsman (1885). —
(3) -LÄPPAD. som har tjock(a) läpp(ar) (se läpp 1, 2); särsk. (zool.) i uttr. tjockläppad multe, fisken Chelon labrosus Risso, art i familjen multefiskar. Tjockläppad Multe. Nilsson Fauna 4: 177 (1855). Tjockläppade svartögda kavaljerer. Lundgren MålAnt. 1: 192 (1870). Bland dessa (oljekärl) nämna vi specielt den egendomliga, höga Lekythos-formen, hvars mynning är trumpetformad och med en i en skifva afslutad, tjockläppad mynning. TT 1871, s. 50. —
(3) -MAGAD. som har tjock mage l. tjockt mittparti; äv. oeg. l. bildl.; jfr -bukig. En pussig tjockmagad Munk. Eurén Kotzebue Orth. 3: 141 (1794). Tjockmagade buteljer. Ahrenberg An. 229 (1891). Titta på .. (hans) tjockmagade grandezza. Lindqvist Herr. 290 (1917). —
(3) -MAGE. tjock mage; äv. om person som har tjock mage; jfr -buk. Nyström NKina 2: 184 (1914). En marsch som stugsittare, pacifister, oduglingar, tjockmagar .. aldrig kunna mäkta. GHT 8 ⁄ 2 1938, s. 3. —
(5) -MJÖLK. (i sht i vissa trakter) mjölk som gm behandling (ss. tillsats av täte l. löpe l. viss bakteriekultur) blivit sur o. fått tjock konsistens; jfr fil-, lång-, tät-mjölk. Lind (1738). I Sydsverige utgjorde gröt och mjölk en stående rätt, i Nordsverige spelade tjockmjölk .. en motsvarande roll. SvFolket 5: 284 (1939).
Ssg: tjockmjölks-ost. (i sht i vissa trakter) ost framställd av tjockmjölk. Tiockmiölksost som beredes af tiockmiölk .. om warma somaren. Broman Glys. 3: 211 (c. 1730). —
(6 a) -MULEN. (numera bl. tillf.) i fråga om väderlek o. d.: mycket dimmig o. mulen. (Vi hade) temligen hård blåst .. med tjockmulen luft och .. häftiga regnskurar. Skogman Eug. 1: 182 (1854). Ullman FlickÄra 27 (1909). —
(5) -MÄSK. brygg. om den del av mäsk som (efter kortare tid) utan omrörning sedimenterar (o. kan avskiljas från tunnmäsken o. efter kokning återföras till denna, varefter försockring kan ske). AHB 26: 31 (1869). Vid dekoktions- eller tjockmäskmetoden afsöndrar man från den tunnare massan en tjockare blandning (tjockmäsken). Lindberg Ölbr. 60 (1885).
(3) -NACKAD.
2) (numera mindre br.) tjocknackig. Tjocknackad grönstensyxa. Fornv. 1906, s. 204. Ymer 1942, 2: 197. —
(3) -NACKIG. arkeol. i uttr. tjocknackig (flint)yxa, (typ av) (flint)yxa med tjock nacke (se d. o. 4 b); jfr -nackad 2 o. spets-nackig. AntT XX. 1: 60 (1914). Den s. k. tjocknackiga flintyxans tid. Fornv. 1965, s. 62. —
(2, 3) -NÄBB. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fågeln Passer domesticus Lin., gråsparv; förr äv. om det till trögfåglarna hörande släktet Bucco Brisson (jfr stor-trut, sbst.1). Möller (1790). (Sparvens) svenska namn äro många .. (bl. a.) tjocknäbb (Gotl.). Ericson Fågelkås. 1: 78 (1906). —
(3) -NÄST, p. adj. som har tjock näsa. Björkman (1889). I över trettio år har Ulf Lundkvist tecknat sin tjocknäste gubbe med väderkorn för det väsentliga. DN 11 ⁄ 11 2001, s. B1. —
(2, 3) -NÄVAD. (†) tjocknäbbad; jfr näv 1. At desse (frön) ej må ligga onyttige, plockas de af tjocknäfvade Sparfvar, Lärkor, Tettingar. Linné DelNat. 24 (1773). —
(5) -OLJA. (i sht i fackspr.) trögflytande olja; särsk. dels om lin- l. terpentinolja, dels (o. numera i sht) om tung eldningsolja. Törner GlasMåln. 22 (1895). Kumlien Oljem. 56 (1946; om linolja). Det enda som är riktigt klart är att kilometervis med stränder svärtats av tung tjockolja. DN 4 ⁄ 8 1970, s. 5.
(1) -PANNKAKA~020. tjock pannkaka (gräddad i ugn), ugnspannkaka. Spöken tycker inte om ärter och fläsk och tjockpannkaka. Robinsonböck. 1: 126 (1945). —
(1) -RÅN l. -RÅ, äv. (i ssgn tjockråds-järn) -RÅD. (†) tjockt rån (se rån, sbst.2). Tiock råen(.) Till fint miöl och miölken tag så många ägg som tu tycker, du will hafwa. Valleria Hush. 10 (c. 1710).
Ssg (†): tjockråds-järn. redskap för gräddning av tjockrån; jfr rån-järn. 1. Tiok Rådz iern. BoupptSthm 1671, s. 183 (1670). —
(5 (e)) -SAFT. särsk. (i sht i fackspr.) om saft (se d. o. 1 d) som gm inkokning l. indunstning (ss. led vid sockertillverkning) gjorts tjock. Grönberger Hvitbet. 23 (1872). Den första indunstningsprodukten kallas tjocksaft, men denna indunstas ytterligare så långt, att sockret faller ut. SvVäxtförädl. 1: 380 (1951). —
(1) -SKALIG. som har l. omsluts av tjockt skal. Serenius Aaa 3 b (1734). Unio, mera tjockskaliga, aflånga (musslor). Sundevall Zool. 170 (1864). DN 27 ⁄ 5 2000, s. D20 (om potatis). —
(8 b) -SKALLE. (vard.) om l. till tjockskallig person, dumhuvud, dumbom; jfr -huvud 2. Schulthess (1885). Ett klart ljus tändes i Valters hjärna .. Vilken tjockskalle han hade varit! Moberg Sold. 287 (1944). —
(8 b) -SKALLIG. (vard.) om person: som har l. vid visst tillfälle visar inskränkt förstånd l. dålig fattningsförmåga, dum; äv. i överförd anv., om handling l. åsikt o. d.: enfaldig, dum; stundom äv. närmande sig bet.: tjurskallig; jfr -huvad, -huvig, -hövdad. Hagberg Shaksp. 4: 72 (1848). Att inte ägna en tanke åt en så tjockskallig idé. Hammarling Wodehouse Tack 23 (1936). Med tjockskallig envishet har han vägrat att tumma på kvaliteten i det han gör. Expressen 31 ⁄ 12 2003, s. 6.
Avledn.: tjockskallighet, r. l. f. Björkman (1889). Ett brev om inkrökt nationalism, om den farliga tjockskalligheten. Expressen 3 ⁄ 10 1993, s. 36. —
(1 (a)) -SKINNAD. (numera bl. tillf.) som har tjockt skinn; jfr -hudad. (Gökens) mage är så stor som buken, och tjockskinnad. SvMerc. 3: 712 (1757). Expressen 11 ⁄ 8 2000, s. 9 (om potatis). —
(3) -SMOCK. (vard.) nedsättande, om tjock person (l. tjockt djur). Muskelbiffar och tjocksmockar. DN 15 ⁄ 7 1984, s. 9. Viktminskartävlingen för .. tjocksmockar till hundar och katter. Expressen 23 ⁄ 1 1998, s. 11. —
(2) -STAMMIG. som har tjock stam; äv. oeg., om kolonn o. d. Schultze Ordb. 4886 (c. 1755). Hahr ArkitH 62 (1902; om kolonn). —
(1) -STEN. (förr) om ett slags primitiv taffelsten (se d. o. 2); jfr dicksten. Bemelte Jouveler bestodo i twå skiöna Diamanter, som man tiockstenar kallar. Humbla 503 (1740). 2SvUppslB 32: 552 (1955). —
(1) -SULAD. om sko l. sandal l. känga o. d.: försedd med tjock sula; jfr -bottnad. Hans skor, tjocksulade, oljesmorda, så att de tålde väta. Lindberg AnnLis 151 (1901). —
(5) -SUR. (†) om mjölk: sur o. tjocknad. Surmjölkosten .. beredes .. genom uppvärmning af tjocksur mjölk till 35°, då ostmassan afskiljes. 2UB 4: 352 (1899). Östergren (1958). —
(2) -TARM. anat. om den vidare, nedre delen av tarmkanalen mellan tunntarmens slut o. ändtarmens början, grovtarm; jfr kolon, sbst.1, o. stor-tarm. Wikforss 1: 382 (1804).
(4 b) -ULLIG. som har tjock ull. Gumsar stodo omkring, tjockulliga, feta af näring. Phosph. 1813, s. 216. —
(2) -VETE. (numera mindre br.) vetearten Triticum turgidum Lin., engelskt vete, vilken utmärker sig genom tjocka ax o. grov o. upptill tät, ej ihålig halm; jfr kubb-vete. LAHT 1892, s. 260. SvVäxtförädl. 1: 87 (1951). —
(1) -VÄGGAD. (numera bl. tillf.) tjockväggig. (Lakens andra mage) är helt liten och smal men tjockväggad och fast. SkandFisk. 172 (1845). Fornv. 1956, s. 248 (om bägare). —
(1) -VÄGGIG. i sht om cell l. kärl o. d.: som har tjock vägg (jfr -väggad); äv. (mera tillf.) om lokal o. d.: som har tjocka väggar. Barken på ett nytt årsskott består ytterst af .. platta, skiflika, tämligen tjockväggiga celler. NF 1: 1559 (1876). Stubbendorff Werfel SångBernad. 376 (1942). —
(2) -ÄNDA l. -ÄNDE. om den tjockare ändan av ngt (i sht föremål med mer l. mindre cylindrisk l. rundad form), grovända; motsatt: smalända. Nordforss (1805). Som bilder sedda i kikarens tjockända. Lidman Vällust 186 (1957).
B (†): TJOCKE-FOT, se A.
Avledn.: TJOCKA, r. l. f. till 6: (tät) dimma (i sht till sjöss); äv. dels i utvidgad anv., om ngt annat som hindrar sikten, dels bildl., om ngt som verkar hämmande; jfr mist, sbst. Under kryszning .. sydwart från Dagerort .. wind med tjocka. GT 1788, nr 83, s. 2. (Då bläckfisken vill fly) ger han ifrån sig en svart vätska, hvarmedelst vattnet grumlas så, at han i tjockan kommer undan. Agrell Maroco 1: 205 (1790, 1796). Det 50-åriga universitetet i Ups. hade åter begynt blomstra, sedan den andliga atmosfären blifvit rensad från den tjocka, som påfvedömet medförde. Hagström Herdam. 2: 283 (1898). Ett snömoln svepte kyrkogården i ett vitt töcken .. Prosten höjde sig likt en vålnad i tjockan. Nilsson HistFärs 256 (1940). jfr frost-, regn-, sjö-, skymnings-, snö-tjocka. —
TJOCKA, v. (†)
2) till 6; i den särsk. förb. tjocka på, tjockna (se d. o. 6). Klockan var midnatt och det hade tjockat på allt intensivare. TurÅ 1932, s. 215. —
TJOCKAKTIG, adj. (†) till 5: som är något tjock. Effter at .. (det söta vinet) gemeenligh är någhot tiockachtigt, så är thet intet gått, för them som hafwa en förstoppat .. Lefwer. Palmchron SundhSp. 125 (1642). Heinrich (1814). —
TJOCKEN ɟok4en, sbst. sg. best.
1) (†) [jfr sådana uttr. som på bredden, på tvären] till 1; i uttr. på tjocken, på bredden. Effter skantzen .. ähr för svagh giort .. derföre ähr Hans M:ttz befallning, at I låther böndherna .. fördubbla honom på högdhen och tiochken. AOxenstierna 4: 575 (1629). På tiocken. AOxenstierna 4: 576 (1629).
2) [sv. slang på tjocken] (vard.) till 3 b; i uttr. på tjocken, gravid, äv. göra ngn på tjocken, göra ngn med barn; jfr smäll 3, syten. Thesleff Förbrytarspr. 115 (1912). Jag har gjort Eva på tjocken. Nu gäller det att försöka gifta sig. Lo-Johansson AstrHus 160 (1966). —
TJOCKHET, r. l. f. [fsv. thiokhet]
1) (numera bl. tillf.) till 1: tjocklek (se d. o. 1). Tiockheten ther aff war een twär hand. 2Krön. 4: 5 (Bib. 1541). Granskar sakkunnigt plåtens tjockhet. Expressen 7 ⁄ 11 1962, s. 1.
2) (numera mindre br.) till 2: tjocklek (se d. o. 2). G1R 16: 56 (1544). Tag ett Snöre af täm(m)elig Tiåkhet, ungefer 5 Spann långt. TrenchierB 3 (1696). Strålenhielm Ymp. 50 (1751).
3) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara tjock; jfr tjocklek 3. Phrygius HimLif. 98 (1615). Öfwerstar låta dhe Hästar gillas, som äro wäl vndersättige, och brede i korset, så at hwad på högden fattas, ersättes af tiockheten och starckheten. Stiernman Riksd. 1836 (1680). Tjockhet i halsen. Wrangel Räm. 277 (i handl. fr. 1836). Vid tio år var hon så fixerad vid mat och kalorier och tjockhet att hon började banta. Expressen 7 ⁄ 12 1992, s. 9.
4) (numera mindre br.) till 4: täthet; jfr tjocklek 4. Forsius Phys. 60 (1611). Tjockhet .. (dvs.) Täthet (i motsats till Gleshet, Tunnhet). Dalin (1854).
5) till 5: egenskapen l. förhållandet att vara (relativt) tjock l. trögflytande l. kompakt; jfr tjocklek 5, tjocknad 2. Hon vispade för att få fram tjockheten hos såsen. Berchelt PestBeg. B 4 b (1588). Sjukdomar, som komma af blodets tröghet och tjockhet. Björnståhl Resa 1: 246 (1771).
6) (numera bl. tillf.) till 6: egenskapen l. förhållandet att vara tjock, i sht i fråga om luft. När Lufften är stängd och aff tiockheten sammantwungen, tå blifwa Solstrimorna hindrade. Sylvius Curtius 142 (1682). Rökens tjockhet. Sundén (1891).
TJOCKIS, om person m.//ig., om sak r. [efter mönster av andra medelst suffixet -is på adj. bildade personbeteckningar; av ovisst ursprung; jfr smalis, snyggis, torris m. fl.] (vard., vanl. nedsättande, äv. mer l. mindre smeksamt) till (1,) 3, om l. till tjock l. fyllig person (l. djur); äv. i utvidgad anv., om tjock bok. Vilken söt liten tjockis, sa hon till valpen. Fyris 1897, nr 50, s. 2. ”Tjockis! Tjockis!” retades kamraterna. Östergren (cit. fr. 1935). Den nya nordiska floran .. Underbar tjockis som man väl inte släpar ut i naturen, men som senare därhemma berättar allt om över 3250 arter! Expressen 14 ⁄ 12 2003, s. 37. —
TJOCKLEK, r. l. m. l. f. [fsv. thiokleker]
1) till 1 (e): utsträckning i den minsta dimensionen; egenskapen l. förhållandet att vara (så l. så) tjock; äv. om själva dimensionen; jfr tjockhet 1, tjocknad 1. Plattorna görs i tre olika tjocklekar. Mät brädans tjocklek. I thet the som Weden tilfördt icke allenast honom som the welat .. til längd affskuren och til tiuckleek huggit, vthan och (osv.). SthmStadsord. 1: 59 (1637). De skrifter, som han hade ordres för mig at upläsa och som tillsammans utgjorde en volume af tre fingers tjocklek. Höpken 2: 614 (1760). Om man tänker sig någonting hafva endast längd och bredd, men ingen höjd, följaktligen vara utan all tjocklek, så blir det blott en yta, såsom t. ex. ytan af en bordskifva. Almqvist Geom. 1 (1833). En lins, vars tjocklek är mycket liten i jämförelse med linsytornas radier, kallas en tunn lins. Bergholm Fys. 4: 26 (1957). jfr mur-, pappers-, plåt-tjocklek. särsk. (†) konkret, om den yta l. det plan som utgör minsta dimension. Alle lås (i Paris) sättas som i Swerje utanpå dörrens trä, ej inskuret i tjockleken som i Tyskland. Palmstedt Res. 74 (1779). Daguerre 22 (1839).
2) till 2: (mer l. mindre cylindriskt l. rundat föremåls) genomskärning l. diameter l. omkrets, grovlek; jfr tjockhet 2. Pelarena äro af en tiocklek och högd som giöra denne byggning ganska matjestätelig. Ehrenadler Tel. 143 (1723). (Ollonborrlarverna) avbita .. rötter av ända till ett fingers tjocklek. Trägårdh Skogsins. 238 (1939).
3) (numera bl. tillf.) till 3: tjockhet (se d. o. 3). Phrygius HimLif. 98 (1615). Carl X var .. till längden under den vanliga, till tiockleken sluteligen sig sielf besvärlig. HSH 9: 128 (c. 1800). Hon tog sig för att klippa sina naglar i små spetsiga bågar som villade bort fingertopparnas tjocklek. Aronson SångPolstj. 138 (1948).
5) (numera bl. tillf.) till 5: tjockhet (se d. o. 5). Så snart wätskan börjar antaga siraps tjocklek, tillsätter man (osv.). Arrhenius OdlSockerb. 54 (1869). SvOrdb. (1986). jfr siraps-tjocklek.
Ssgr (i allm. till 1, i sht i fackspr.): tjockleks-mätare. instrument för mätning av tjocklek. IngHb. Allm. 542 (1956).
-mätning. mätning av tjocklek; äv. konkretare. Tjockleksmätningar på tunna ytskikt och hinnor kunna utföras med en noggrannhet av ned till 0,0005 μ. Dædalus 1953, Ann. s. 12. IngHb. Allm. 543 (1956).
-riktning. om riktning i minsta dimensionen av tredimensionellt föremål. BotN 1900, s. 164. Plåts hållfasthet i tjockleksriktningen har på senare tid tilldragit sig ökat intresse. JernkA 1964, s. 36.
-tillväxt. till 1, 2: tillväxt i tjocklek; särsk. i fråga om (gm nybildning av celler) ökad tjocklek hos levande vävnad o. d., i sht (del av) växt. Med höstvedens utbildning afslutas den årliga tjocklekstillväxten och markeras gränsen mot en följande årsring. Rosendahl Farm. 502 (1897). De långa skelettdelarnas .. tjocklekstillväxt sker på broskstadiet. Broman Männ. 1: 81 (1925). —
TJOCKNA, se d. o. —
TJOCKNAD, r. l. m. l. f. (†)
1) till 1: tjocklek (se d. o. 1). (Lat.) Solidus .. (sv.) Thet som hafwer sijn längd, bredd och tiocknad. Linc. Aaaa 3 a (1640). (Murarnas) högd war 120. alnar, och tiocknaden 30. Bliberg Acerra 8 (1737).
2) [till 5 l. möjl. till tjockna] seghet l. tjockhet (se d. o. 5). Fischerström 1: 216 (1779). Ledvätskans seghet och tjocknad. Martin Bensj. 301 (1782). —
TJOCKT, r. l. f. [sv. dial. tjogd, tjokt, f. l. m.; jfr ä. d. tykt(e), fvn. þykt, f. (nor. dial. tjukt), tjocklek, täthet] till 1.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tjocklek (se d. o. 1). (Geometrien) hwar igenom alla goda festningar måste bekomma sin retta tiuckt, högd och förswaar. Gustaf II Adolf 65 (c. 1620).
2) (numera mindre br.) konkret, om tunn skiva l. fanér av viss tjocklek avsedd att limmas (en skiva på en annan osv. till önskad tjocklek); jfr längd 6. MeddSlöjdF 1897, s. 69. Utkonturerade tjockter limmas ovanpå varandra tills (bords)sargen får den höjd som avses. HantvB I. 2: 196 (1934).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content