SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STILLA stil3a2, adj. oböjl. o. adv. -are ((†) komp. -ere AOxenstierna 6: 277 (1631); superl. -est G1R 17: 382 (1545), SvOrds. B 3 b (1604); -st Lundh LjusMoln. 64 (1909)). Anm. 1:o Stundom förekommer i m. sg. best., föregången av best. art., formen stille (i bet. 3 a), som är analogiskt bildad efter regelbundet böjda adj., i sht efter STILLSAM. Den stille och fredlige Patrioten Scipio. Dalin Arg. 2: 300 (1754). Den stille och kloke vetenskapsmannen. STSD(A) 1935, nr 267, s. 22. Anm. 2:o Den i SvOrds. B 4 b (1604) förekommande formen stillon är felaktig för stillom. stillon har i sin tur ombildats till stillan i språkprovet hos Celsius nedan. Lugnet är stillon bäst. SvOrds. B 4 b (1604). Lugnet är stillan bäst. Celsius Ordspr. 11: 417 (c. 1710).
Ordformer
(stell- 17161725. stiill- (-ij-) 15831699. stil- 1526 (: stilheet)1778 (: stilhet). still- 1526 osv. -a 1526 osv. -o 1528c. 1618)
Etymologi
[fsv. stilla; liksom fd. stillæ (d. stille), nor. stille sannol. av mlt. stille (lt. still), av fsax. stilli, motsv. mnl. stille (nl. stil), fht. stilli (mht. stille, t. still), feng. stille (eng. still); avledn. av den rot som äv. föreligger i STALL. — Jfr STILL, STILLA, sbst.1, STILLA, v.1, 3, STILLEBEN, STILLESTÅND, STILLKIS, STILLNA, STILLSAM, STILLT, sbst. resp. adj. o. adv., STILTJE]
1) som är i vila l. inte är i rörelse l. som är i obetydlig l. långsam (o. lugn l. jämn) l. mer l. mindre omärklig (o. lugn l. jämn) rörelse; äv. dels: som präglas av frånvaro av rörelse l. verksamhet, dels: som inte är i verksamhet l. i arbete, overksam l. sysslolös; i sht predikativt; äv. ss. adv.; jfr STILL 1. Det var tyst och stilla på gatan. Tvååringen kunde inte vara stilla en minut. Fästets stilla stjärnor. Det stilla skenet från lampan. Men om sabbatz daghen woro the stilla som budhit war j laghen. Luk. 23: 56 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; NT 1981: i stillhet). Een stilla hand gör fatigan, men een ijdkelig hand gör rikan. SalOrdspr. 10: 4 (öv. 1536; Bib. 1917: lat hand). M. Lenæus .. later gå ordet, att han vill settia sigh stilla på Waxala prestegård, settia sin generum (dvs. måg) M. Brunium till att halla prælectiones (dvs. predika) i sitt stelle. OxBr. 12: 59 (1637). Wåra tankar äro aldrig stilla. Dalin Arg. 1: 38 (1733, 1754). Stilla skuggor breda sig i qvällen, / Solen släckes i svala sjön. Böttiger 2: 53 (1833, 1857). Betänksam hon satt sig på stolen ner, / Längs siffrorna drar sig pennan stilla. / Hon ser upp. Den mörkblå blicken ler: / Det går ju ihop — du räknar illa! Bååth GrStig. 67 (1889). Bergholm Fys. 4: 53 (1957). — jfr DÖDS-, MOL-, MUS-, REKORD-, SABBATS-, SKYMNINGS-, SOMMAR-, STOCK-, SÖNDAGS-, VINTER-STILLA m. fl. — särsk.
a) om väder l. om dag o. dyl. l. om luft l. land o. d.: som kännetecknas av vindstilla l. av svag vind; äv. om vind: som inte blåser l. som blåser blott svagt; äv. i opers. uttr. betecknande att vindstilla l. svag vind råder; äv. bildl.; jfr STILL 1 a. (Jesus) nepste wädhrit och watnens wågh, Och så wende thet igen och bleeff stilla. Luk. 8: 24 (NT 1526; Bib. 1917: stillades; NT 1981: det blev lugnt); jfr b. Tijn klädher warm äro, tå landet är stilla aff Sönnan wädher. Job 37: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: landet domna). Följande dagar var aldeles stilla lugnt (på redden utanför Macao). Brelin Resa 15 (1758). Slutligen kallade man mig rentut för en feg och försagd landkrabba, som .. fruktade att i det stillaste väder göra en promenad ett par tusen famnar ut i sjön. Palmblad Nov. 3: 73 (1841). Medan lidelserna sorla runt omkring, var och en med sin högröstade ensidighet, önskar man i vetenskapens värld en stillare och klarare atmosfär. Levertin (1905) hos Böök Levertin 147. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Lagerlöf Holg. 2: 276 (1907). Det är den stillaste sommardag, / i vassen slå gäddorna slag på slag. Granström Vis. 43 (1913). Framför mig böljade präriens oändliga hav för en stilla bris. NSvSkämtl. 67: 56 (1916). — jfr KAV-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, PLATT-, SOL-, VIND-STILLA m. fl. — särsk.
α) i ordspr. i stilla väder är alla goda sjömän (l. styrmän), alla klarar sig bra under goda förhållanden o. d. I stilla wäder äre alla gode Siöömän. Grubb 401 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880: styrmän).
β) sjöt. i uttr. stilla bältet l. ekvatorns stilla bälte, om det område strax norr om ekvatorn där det är blott svaga vindar (sammanfallande med det område där nordost- o. sydostpassaderna möts); jfr STILTJE-BÄLTE o. EKVATORIAL-KALMER(NA), KALM-BÄLTE. Equatorns stilla bälte ligger något norr om equatorn och utmärker sig för vindstilla, mulen himmel, häftiga regn och åskväder. Rubenson Meteor. 120 (1880). SohlmanSjölex. 163 (1955: stilla bältet).
b) om (vatten(yta) i) vattensamling (sjö l. hav o. d.) l. om (normalt) strömmande vatten (bäck l. flod o. d.): som inte har någon vågrörelse l. som inte rör sig l. strömmar, stillastående (se STILLA-STÅENDE, p. adj. a), l. som rör sig l. strömmar blott obetydligt l. mer l. mindre omärkligt; äv. överfört l. mer l. mindre bildl.; jfr STILL 1 a. Flodens vatten rann stilla fram. Det är lugnt, havets yta är alldeles stilla. G1R 4: 145 (1527; om vatten i gruva). Stilla watn warder lätteligen wermt aff solenes heeta. Muræus Arndt 2: 259 (1648). När i Siön är stilla lugn. Hiärne 2Anl. 291 (1706). Nu Solundarö / står ur våg som går hvit, / der är stillare sjö, / der är hamn, styr dit. Tegnér (TegnS) 4: 65 (1825). Klockan sju var det full dag. Den härligaste blåa himmel; det stillaste blåa hav. GHT 1924, nr 54, s. 3. Lundkvist Blixen AfrPast. 80 (1937; om vik, i bild). Just när vi trodde att vi skulle dö, la vågorna sig ner och blev stilla. Lindgren Mio 139 (1954). — jfr BLEK-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, SJÖ-STILLA m. fl. — särsk.
α) i ordspr.; särsk. i ordspr. i stillaste vattnet går de största fiskarna o. d., i det lugnaste vattnet går de största fiskarna. Stilla watn äro gemenligh diwpa. Balck Es. 229 (1603). I stilla Watn gå stoora Fiskar. Grubb 401 (1665); jfr: I stillaste vatten gå största fiskar. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr äv.: De största fiskar gå i stilla watten. Hagberg Shaksp. 4: 307 (1848). I stillaste vattnen är styggast bottnen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) [liksom t. das stille meer, der stille ozean efter port. mar pacífico (varefter äv. eng. the pacific ocean, fr. l'océan pacifique); namnet givet av den portugisiske jordenruntfararen F. De Magalhāes (1521), som vid sin överfärd 1520—21 hade lugnt väder] i uttr. Stilla havet (äv. Stilla oceanen), namn på den största av jordens oceaner, som i stort begränsas av Amerika i ö., Antarktis i s., Australien o. Indonesien i sydv. o. Asien i v., Stora oceanen, Söderhavet; äv. bildl. Stilla havet. Möller (1790). Hvar äro de? De flesta packat / Sitt lätta gods och gett sig af / Och hafva raskt ur sigte sackat / På evighetens Stilla haf. CVAStrandberg 1: 273 (1876). Stenfelt (1920: Stilla oceanen). Man har liknat den mogne Goethe vid Stilla havet, ändlöst, lugnt och — kantat med vulkaner. Siwertz i 3SAH LX. 1: 14 (1949).
γ) (i fackspr.) i utvidgad anv., om vin: icke mousserande (se MUSSERA 1). BraBöckLex. (1979).
c) imperativiskt; jfr STILL 1 b. Stilla manskap! Hau! Bellman (BellmS) 1: 127 (c. 1771, 1790). Prrro stilla, gamla krake! Cavallin Kipling Gadsby 61 (1897). Förklara, förklara, ropade Bolle skrämd och ställde sig upp i båten. — Stilla i båt! varnade Karon. Martinson VägKlockrike 361 (1948).
d) om tår vid gråt l. om regn l. droppande vatten: som rinner l. faller l. fälls sakta l. i långsam takt (resp. en o. en o. d.); motsatt: strid. Ack för hennes (dvs. den döda modern) skull flyta så många stilla tårar! Eurén Kotzebue Cora 67 (1794). De tårar, hvilka likt ett stilla majregn, nedduggade på (koffert-)locket. CFDahlgren 4: 122 (1830). Tårarne började rinna stillare och upphörde slutligen. Sundblad LandStrand 52 (1891). Det droppade ännu stilla från fruktträden (efter åskregnet). Fridegård Somm. 15 (1954).
e) (numera föga br.) i uttr. ngt är stilla, äv. det blir stilla med ngt, ngt gör inga framsteg l. ngt står stilla (se i) l. inget händer i fråga om ngt l. ngt har upphört o. d. Der m(ed) hafuer thetta ährendet sädenn warit stilla. 3SthmTb. 2: 176 (1597). Om pestilenzien (i Sv.) säger .. (skepparen) sig inted haffua hörtt, uthan att den var stilla. AOxenstierna 2: 490 (1622). Then Högste skee Tack At Krijget är stilla. Arvidi 180 (1651). Bleff medh denne saken så länge stilla och dilationerat till 8 dagar för juhl. VDAkt. 1685, nr 74.
f) i förb. med hålla (äv. förhålla; jfr 3 a γ).
α) tr., i uttr. hålla ngt stilla, inte röra på ngt, hålla ngt i vila; äv. med personobj. (l. obj. betecknande djur): tillse l. orsaka att ngn inte rör sig l. inte ger sig i väg l. inte företar sig ngt l. förhåller sig passiv o. d.; jfr STILL 1 c. Sielfwegräs, ty dett skielfwer altid, så att om man dett aldrig så stella håller, kan man eij hållat med mindre dett sielfwer. Linné Örtabok 116 (1725). Detta (dvs. högre lön) hölt väl .. (gesällen) något litet stilla, men omsider måste jag likafullt .. gifva honom afsked. Polhem Test. 32 (c. 1745). Hufvudet höll .. (lejonet) stolt stilla. Hallström Than. 34 (1900). Han kan aldrig hålla händerna stilla. Östergren (1946).
β) refl., i uttr. hålla (äv. förhålla) sig stilla, vara stilla l. inte röra sig l. stanna kvar på sin plats l. vänta o. dyl. l. vara overksam l. inte företa sig ngt o. d.; om ngt sakligt äv.: inte förändra sig, kvarstå i sitt tidigare läge o. d. Den lille kunde inte hålla sig stilla en minut. (Daljunkern) Badh så them honom gillade, holla sigh stilla och wara tilfridz .. han wille wehll komma igen. Svart G1 106 (1561). Hwij skulle wij Svenske wara så tokota, at .. wij .. släppa .. (ryssen) lijka som in uthi wår förstugu uti Lijfland och Finland, allenast för try eller fyra åhrs stillhet skull, effter han mästedeels icke länger plägar sig stilla hålla? RA II. 2: 104 (1617). Fiänden håller sig stilla i lägret. Schultze Ordb. 5054 (c. 1755). Lefnadskostnaderna .. stiga, under det inkomsterna hållit sig tämligen stilla. Berger SvAmMed. 31 (1916). Påskkäringen håller sig dyr stilla, hur nära vi än kommer. Lagerlöf BarnM 179 (1930).
γ) intr., i uttr. hålla, äv. (i Finl.) dep. hållas stilla, hålla sig stilla (se β); numera företrädesvis: upphöra med sin rörelse, stanna, göra halt l. uppehåll l. vänta (i sht om vagn o. dyl. l. om person på färd). Iach .. moste halla stillo och wenta til thes Christus kommer jgen, han bliffuer en liten tijdh borta. OPetri 2: 120 (1528). Sedan man .. (hållit morgonbön) kan man .. makeligen gåå til Brunnen, och hålla ther först litet stilla, til thes Blodet sätter sigh i sin rätta Puls igen. Hiärne Suurbr. 41 (1679). På det nu din tro måtte blifwa ren, så gjör intet annat, än hålt stilla, och lät Christum gjöra wäl, anamma du hans gjerning. Borg Luther 1: 90 (1753). En liten stund derefter höll han stilla vid en kyrkogård och bad henne stiga af. Wigström Folkd. 2: 100 (1881). Han hålls inte stilla. Bergroth FinlSv. 217 (1917). Harlock (1944). — särsk.
α') (numera bl. tillf.) i uttr. hålla stilla med ngt, få ngt att hålla sig stilla (se β), få ngt att upphöra med sin rörelse; förr äv.: upphöra med ngt l. uppskjuta ngt l. vänta med ngt. HB 2: 43 (1590). Jag skulle .. holla stilla med Wigzlan till Michaelis. VDAkt. 1678, nr 390. Hålla stilla med vagn. Schultze Ordb. 5053 (c. 1755). Sara höll stilla med sina händer. Almqvist Går an 105 (1839).
β') (†) i uttr. hålla stilla att göra ngt, underlåta l. låta bli l. uppskjuta l. vänta med att göra ngt. Hr Rålamb gaf till förstå, att man på förre Rijkzdagar altid plägat hålla stilla att röra om medlen, för än man först hade förnummit Allmogens tanckar ther om. RARP 9: 97 (1664). Hahr iag hålt stilla at inkomma medh nogon påminnelse wijdare (om en viss sak). VDAkt. 1691, nr 50.
g) i uttr. ligga stilla, vara l. förbli orörlig i sitt (liggande) läge; ligga kvar; inte röra sig l. förflytta sig; vara overksam; om fartyg l. sjöfarande liktydigt med: ligga bi l. för ankar; om ngt sakligt äv.: inte göra framsteg l. ingen förändring ske med l. bli obeaktad o. d.; i sht förr ofta om militärt förband: inte förflytta sig (förr äv. med subjektsväxling, i p. pr., om krigsläger: i vilket förbandet ligger stilla); jfr STILL 1 d. Ligg stilla i sängen! Bli stilla liggande (äv. liggande stilla). OPetri 2: 34 (1528). Hvadh her elliest ahnlangar, är medh fienden alt stille värck, och ligger heromkring uthi garnizonerne stille. OxBr. 9: 417 (1629); jfr k. Månge negotier som nu anten stilla liggia, eller ju icke rätt excolerade blifwa (tagas) medh större frucht och nytta (gm utrikeshandeln) wid handen och drifne warda. Stiernman Com. 2: 202 (1638). Lade .. (Sigismund) med de lättare Farkostarne in uti hamnen, och blef der öfwer en hel wecka stilla liggande. Werwing Hist. 1: 68 (c. 1690). FörsäkrHafveristadga 1750, s. 15 (om skepp). Ekblad 378 (1764; i p. pr., om krigsläger). Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Essén HExc. 188 (1916). (Valutamarknaden i Sthm 6/3 1924) Riksmark lågo stilla i 0,84 och 0,85 pr. billion. SDS 1924, nr 66, s. 11. När .. (de vid lottkastningen använda pinnarna) stannat och låg stilla lade .. (prästen) sig på knä för att se hur gudarnas vilja utfallit. Fridegård Offerrök 23 (1949). Sundman AndréeLuftf. 319 (1967).
h) i uttr. sitta stilla, se SITTA, v. 1 u ζ; förr äv.: kvarstå i sin tjänst, stanna kvar; jfr STILL 1 e. Hon hade som myror i kroppen, kunde inte sitta stilla. War facultatis betänkiande sådanne (män till professorer) föreslåå som stilla en tijdh sittia. UUKonsP 7: 96 (1664).
i) i uttr. stå stilla, stå orörlig l. utan att röra sig; kvarbli orörlig på sin plats; ofta: vara overksam, inte företa sig ngt; om ngt sakligt äv.: inte utvecklas, inte göra framsteg, vara oförändrad; jfr STILL 1 f. Her Niels Sture drog vp i Dalanar, och thet skedde om hösten, och bleeff sedhan så stilla ståndandes någhon liten tijdh. OPetri Kr. 255 (c. 1540). Herren warder stridhande för idher, och j skole stå stille ther til. 2Mos. 14: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: vara stilla). Skålen står förlänge stilla, / Broder see den torstig ann. CupVen. A 2 b (1669). Midt uti dansen står han helt stilla, / Rätt som han står, dansar han om en stund. Bellman (BellmS) 1: 254 (c. 1771, 1790). (Lejonet) stod stilla med benen lutade bakåt till språng. Hallström Than. 38 (1900). (Omkr. år 9000 f. Kr.) inträffade en klimatförsämring, som orsakade att isranden under minst 800 år stod stilla och tidvis t. o. m. ryckte framåt. Selander LevLandsk. 36 (1955). Jag stod stilla och betraktade henne utan att säga någonting. Evander Härl. 12 (1975). — särsk.
α) i ordspr. Stilla stå är tillbaka gå. Granlund Ordspr. (c. 1880). I brytningstider som dessa, gäller det framför allt att kunna följa med; att stå stilla är detsamma som att gå tillbaka. Hedberg SvSkådesp. 181 (1884).
β) (ngt vard.) om mun, liktydigt med: inte tala, vara tyst; särsk. i uttr. munnen står aldrig stilla på ngn, ngn kan aldrig hålla tyst l. hålla mun. Min ängels baren recommendera sigh ödmiuklig hos deras kiäre papa och äro dij rätt såm papegågor, mun står aldrig stila på däm. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 244 (1701). (Den mexikanske kaptenens) vältalighet är .. tämligen sydländsk, det vill säga munnen står aldrig stilla på honom. Larsson Borring Uppr. 68 (1930).
γ) om företag l. fabrik o. d.: inte vara i gång l. i verksamhet; äv. om affärsverksamhet l. handel o. d.: kännetecknas av ingen l. blygsam omsättning l. verksamhet, ligga nere, vara flau; jfr m. Låta Grufwan stå stilla. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 10. Handeln står stilla. Meurman (1847). Reparationsyrken i en fabriksort förtjäna ingenting om själfva fabrikerna stå stilla. EkonS 1: 218 (1891). Sågverket har stått stilla en tid. Östergren (1946). Affärerna står stilla. SvHandordb. (1966).
δ) motsv. a, b, om vatten(drag) l. luft o. d.; jfr STILL 1 f α. Samma åår (1291) stoodh Motala åå stilla i noghro daghar. OPetri Kr. 99 (c. 1540). Dagen var obeskrivligt het. Luften stod stilla. Nilsson HistFärs 118 (1940).
ε) om ngt abstr.; ofta mer l. mindre bildl. (jfr q). RP 8: 155 (1640). Lifvet utan död står stilla, det är blott i striden mot denna sin fiende det utvecklar sin heliga makt. Runeberg ESkr. 1: 248 (1839). Språkets uttal står aldrig stilla. LoW 30 (1911). Här i Nya Guineas bergsdalar stod tiden stilla. Lilliehöök Bernatzik Söderh. 99 (1935). Siwertz Tråd. 37 (1957). särsk. i uttr. betecknande att ngns tankeverksamhet inte kan följa med l. är förlamad o. d.; jfr STILL 1 f β. Det står totalt stilla för mig! Här står förnuftet stilla. Lindfors (1824). Vi se oändlighet i tid och rum, / Men ”evighet” — där står vår tanke stilla. Wirsén Vis. 83 (1899). Det står stilla i mitt huvud (dvs.) jag kan inte tänka. IllSvOrdb. (1955).
j) (†) i uttr. skjutning på stilla håll, skjutning från håll (se HÅLL, sbst.1 III 3) där skytten står stilla (se i). NTIdr. 1899, julnr s. 38.
k) (†) i uttr. (allt är) stilla verk, betecknande (att allt är) stillastående (se STILLA-STÅENDE, sbst. resp. adj.); äv. i uttr. ngt står i stilla verk, ngt står stilla (se i); jfr STILL 1 g. Men så ähr altt ähnnu stilla verk. AOxenstierna 2: 52 (1612). I denne staden ähr nu lijthen handell, mott ded som varitt haffuer, och stilla värck. Därs. 462 (1622). Nytt ähr här inthet, som aff någon importantz, uthan allt stille värck. OxBr. 9: 649 (1645). TT 1896, Byggn. s. 3 (: ståår; cit fr. 1660). Anm. till 1 k. Hithörande språkprov kan möjl. alla vara ssgr; jfr STILLA-VERK.
l) (†) om kompanjon l. delägare o. d.: passiv (se PASSIV, adj. 4 d), inte arbetande. Nordström Cred. 121 (1853). (Till) icke-arbetande företagare .. höra sådana som deltaga blott med sin förmögenhet, såsom aktieegare, ”stilla” bolagsmän, kommanditärer, godsegare hvilka ej själfva förvalta sina gods o. a. EkonS 1: 231 (1891). Duglig Köpman önskar Kapitalist med 10000 kr. såsom stilla delegare i nybörjad agenturaffär. SD 9/10 1906, s. 12.
m) i sht ekon. om marknaden (se MARKNAD 2) l. om affärerna (se AFFÄR 4) l. affärslivet l. om börs (se BÖRS, sbst.2) l. om vara på affärsmarknaden l. om tidsperiod med tanke på affärslivet: som kännetecknas av ingen l. svag omsättning, flau; jfr i γ. Jungberg (1873; om marknaden). Kaffe stilla. Björkman (1889). Handeln, affärerna äro stilla. Sundén (1891). Onsdagsbörsen stilla och avvaktande. Östergren (1946).
n) (†) i uttr. vara stilla med en sidvyrdning, finna sig i en vanvördnad l. ett förakt gm att inte vidta åtgärder häremot. Reenhielm OTryggv. 197 (1691).
o) (†) i uttr. bli stilla, bli kvar l. stanna kvar (ngnstädes l. i sin tjänst o. d.). Annerstedt UUH Bih. 1: 291 (i handl. fr. 1627). Penningen är kommande och gångande. i. e. Han blijr intet länge stilla på ett ställe. Grubb 665 (1665). Dräng och pigan her på gården säga wilja blifwa stilla om nådige herren är nögd mäd them. ÅgerupArk. Brev 8/7 1754.
p) (†) i uttr. stilla läger, läger (se d. o. 7) l. fast förläggning där trupp ligger stilla (se g) längre tid (motsatt: läger under marsch). KrigVAH 1827, s. 3.
q) (knappast br.) i det bildl. uttr. stilla i backarna, sakta i backarna (se SAKTA, adj. II 5 d). Cannelin (1921, 1939).
2) i fråga om frånvaro av ljud (särsk. ljud frambringat med röstorgan) l. i fråga om svagt sådant ljud; om person: som inte talar l. som talar med låg l. svag röst, tyst l. lågmäld o. d.; om ljud (äv. om röst l. gm tal frambringat ljud o. d.): som inte hörs l. som hörs blott svagt, tyst l. lågmäld l. svag o. d.; äv. i fråga om att hemlighålla ngt l. undvika att nämna ngt (se särsk. c; jfr 3 b, 3 b δ); ofta med bibet. av 1 l. 3; äv. ss. adv.; jfr 3; jfr STILL 2. Det gick ett stilla sus genom salen. En stilla viskning bröt tystnaden. Jach haffuer tystnat och är stilla worden. Psalt. 39: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: teg i min sorg). Viill thu war stille och for jngen thz seie dhå wiill jag giffue tiig ena skedh mz. 2SthmTb. 1: 56 (1545). Stilla! Nymphen sjunger och Zephiren följer hännes stämma. Bellman (BellmS) 1: 94 (c. 1771, 1790); jfr 1 c. Jag hör en stilla röst, / Som länge hviskat sitt ”gif akt” / I djupet af mitt bröst. CVAStrandberg 1: 321 (1877). Tonerna från mandolinen hördes alltmera stilla och blevo till sist borta. Östergren (1946). — jfr DÖDS-STILLA. — särsk.
a) i (det mer l. mindre tautologiska) uttr. tiga stilla, ungefär liktydigt med: tiga helt, vara tyst; ofta med bibet. av undergivet l. ödmjukt tigande; äv. oeg l. bildl. Aaron tÿghde stilla. 3Mos. 10: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Hadhe Collatinus teghat stilla, och icke så högt och myckit berömdt sijn Hustru Lucretiam .. så (osv.). Leuchowius Zader 210 (1620). Wi (Clemens XI) kunne icke tiga stilla, då Wår Faderliga kärlek för Ed. Maj: t (dvs. August II av Polen) befaller osz at med Apostolisk frihet tala salighetenes ord. Nordberg C12 1: 179 (1740). I flera fall ansåg jag, då Hans Excellens var ganska kolerisk, det bäst att tiga stilla. Ryding Carlyle Sart. 95 (1903). Tig stilla, hjärta, slå sakta! Söderman FrämLyr. 14 (1925). SvHandordb. (1966).
b) (om ä. romersk-katolska förh.) i uttr. stilla mässa (jfr 3 c α), om den med låg stämma lästa kanon (se KANON, sbst.1 7) l. mässkanon. SvUppslB (1935). 2SvUppslB (1953).
c) i vissa numera obrukliga uttr. betecknande att ngt hemlighålles l. sker i all tysthet l. att man undviker att nämna l. omtala ngt o. d.; särsk. i uttr. i stilla vis, i hemlighet, i tysthet. Dog må j haffwe thenne farlige tidender aldeles hemlige och stille jnne mett ider szaa att the icke koma j hwars mandz mun. G1R 10: 280 (1535). (Ett sändebud skall avsändas för att) honum till thet stilleste oförsummeligen vpspörie, j Lybke. Därs. 17: 382 (1545). (Tisbe) Låter ingen man förståå, / Wthan håller thz så stilla och tyst: / Hon bäär hans (dvs. Pyramus') bref emillan sin bryst. Asteropherus 70 (1609; uppl. 1909). RARP V. 2: 295 (1655: i stilla wÿs). (Judarna) drifwa här (i Konstantinopel) dhen största handelen, och finnas hoos dhem stoora capitalister, men hålla sig mycket stilla därmed. KKD 5: 151 (1710).
3) i fråga om frånvaro av ngt störande l. oroande (buller l. stoj l. stridighet l. affekt l. oro o. d.); stundom med bibet. av 2, med tanke på frånvaro av störande tal l. skrik o. d.; jfr STILL 3.
a) om person (äv. om djur): som inte för oväsen l. stojar l. bråkar l. åstadkommer uppträden l. tvister l. stridigheter o. d., (tystlåten o.) stillsam (se d. o. 2); äv. (med inbegrepp av bet.): som inte (lätt) brusar upp l. hetsar upp sig l. grips av oro l. ångest l. (annan) affekt, som kännetecknas av sinneslugn; lugn; äv.: som låter sig nöja (med förhållandena l. med vad han får), närmande sig bet.: anspråkslös l. blygsam. En tyst och stilla karl. En stilla och from man. En mundstijff quinna är enom stillom manne såsom en sandug wegh vp åt för enom gamlom manne. Syr. 25: 20 (öv. 1536; Apokr. 1986: för en stillsam man). Bullernæsius Lögn. 447 (1619; om hund). (Jenisejostjakerna) äro ett godt, stilla, fridsamt, fattigt och förnöjdt folk. Castrén Res. 2: 247 (1846). Den stillaste och beskedligaste hyresgäst hon någonsin haft. Thackeray Pend. 2: 511 (1851). Var stilla, låt ej fruktan taga öfverhand! Alexanderson Sept. 17 (1868). Konstnär äfven i musikaliskt afseende, genialisk till hela sitt skaplynne, snarare stilla än uppbrusande. PT 1904, nr 116 A, s. 3. (K. F. Söderwall) var (året före sin död) blidare, tunnare och stillare än någonsin. LundagKron. 4: 23 (1957). — särsk.
α) i ordspr. Dhet stillaste folket haar skalken baak örat. Grubb 760 (1665). Stilla och from kommer sällan för dom. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i uttr. de stilla i landet (urspr. i Psalt. 35: 20) o. i härur härledda uttr.; i sht förr äv. i uttr. de stilla, de saktmodiga l. de fridsamma o. d. The wijsas ord gella meer när the stilla, än Herranars roop när the dårar. Pred. 9: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: höras helt stilla). The stilla j landena. Psalt. 35: 20 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Förf. vill tydligen leda ljuset från vetenskapens höjder ned i dalarne, der de stilla i landen bo i en djup skugga. Klockhoff ESkr. 229 (1886). (Hädelse o. gudsförnekelse) göra många menniskor bekymmer såsom fruktansvärda och fasaväckande, icke minst hos de stilla i bygderna. Sander i 3SAH 6: 11 (1891). Hellström Därs. LVIII. 2: 198 (1947: i landet).
γ) (†) i uttr. förhålla sig stilla, förr äv. hålla stilla (jfr 1 f γ) l. hava sig stilla, (för)hålla sig lugn l. stillsam l. saktmodig (o. tyst), inte uppträda störande o. d. Synnerliga ther tigh mykit är skeedt til förtreet, skalt tu än tå hålla stillo, och icke giffua tinom harm tygelen. LPetri 2Post. 301 a (1555). (Till nödvändiga kyrkostadgar hör) at huar och een Christen menniskia .. haffuer sigh stilla (vid gudtjänsten). Dens. Kyrkiost. 18 a (1566). RA I. 3: 179 (1593: förholled). VRP 1694, s. 90 (: hålla stilla).
b) om ngt sakligt (jfr c—f): fri från störande oväsen l. stoj l. bråk l. tvist(er) l. upphetsning l. oro l. affekt(er) l. starka l. våldsamma växlingar l. förändringar o. d., präglad av lugn (se LUGN, sbst. 3, 4) l, lugn (se LUGN, adj. 3, 4) l. stillsam (se d. o. 3); äv. övergående i dels bet.: inte iögonfallande l. uppseendeväckande, obemärkt, dels bet.: som inte är synlig l. inte sker öppet l. offentligt, som sker i tysthet l. med undvikande av uppmärksamhet (jfr 2). En stilla död. Ha ett stilla väsen, sinne, lynne. Han levde ett stilla och behagligt liv. Leva i stilla lugn på landet. En stilla aftonstund. Bedriva en stilla kurtis. Med ett stilla leende säga ngt. Spela stilla musik. Ty tå alt war stilla, och rett midnatt war kom titt almectugha ord nedher aff himlenom. SalWijsh. 18: 14 (öv. 1536; Apokr. 1986: djup tystnad behärskade allt). 1Tim. 2: 2 (Bib. 1541; äv. i NT 1981; om liv). När Gudz ordh predikes i Kyrkione, skole ther al tingh wara stilla. KOF 1: 34 (1571); jfr 1. Jag (Oden) hvälft, från längre tid, det djerfva företag, / Att .. / .. lyfta våra (dvs. asarnas) tält / .. Till stillare klimat och säten mera trygga. Leopold 1: 29 (1790, 1814). Hvilken oräknelig skara af vittnen betäcker det rum som .. tre århundraden uppfylla .. vittnen af .. de stillaste lidanden. Thomander 3: 28 (1857). Hon tackade med stilla vänlighet sin Filip för besöket. Cederschiöld Riehl 2: 19 (1878). Strindberg NRik. 120 (1882; om kyrka). Siwertz Lat. 69 (1924; om ceremoni). Under sömnens långa, stilla timmar, stördes Bo under en och annan minut av dunkla, lasciva drömmar. Hedberg VackrTänd. 282 (1943). — jfr DÖDS-, JUL-, SABBATS-, SKYMNINGS-, SOMMAR-, SÖNDAGS-, VINTER-STILLA m. fl. — särsk.
α) (utom ss. förled i ssgn STILL-DRINK numera föga br.) i fråga om fysikaliska l. kemiska förlopp; särsk. i uttr. stilla urladdning, om elektrisk urladdning med lugnt förlopp. Nu kan wäl urinosum och acidum, så länge de äro slutna i något ting, frucht, skaal, fettma &c. förlikas och wara stilla, så länge de få wara frije för den vthwertes luften; men när den infaller, .. då vpeggias de til en inwärtes strijd, som wij kalla Fermentation eller jäsning. Hiärne Förb. 14 (1706). Starck Kemi 13 (1931: urladdning).
β) [jfr t. stiller zug] spelt. i uttr. stilla drag, i schack: inte direkt schackande (men för motspelaren hotande) drag (se d. o. 9); äv. i uttr. stilla hot, om hotfull ställning gm stilla drag. Geijerstam 96 Schackprobl. 24 (1908: hot). Ett stilla drag, som hotar damvinst genom Dc7 jämte Sf4. BokSchack 86 (1948).
γ) [jfr motsv. uttr. i t.] (†) i uttr. stilla koller l. vattuskräck, koller (se KOLLER, sbst.1 1) kännetecknad av dåsighet l. slöhet hos djuret. SFS 1863, nr 32, s. 20 (: koller). Lundberg HusdjSj. 621 (1868: vattuskräck).
δ) (numera föga br.) i uttr. stilla reserv, dold reserv (se d. o. 2 a). Ramstedt BokförGr. 114 (1915).
ε) (ngt vard.) med förbleknad bet. (jfr f), övergående till att beteckna att ngt som sker i avskildhet l. obemärkthet också är kortvarigt l. obetydligt l. blygsamt l. av harmlös l. oskyldig karaktär l. omfattning (o. sålunda inte behöver räknas, närmande sig bet.: liten (se d. o. 2, 3 a ζ) l. oskyldig (se d. o. 5 c)). Ta sig en stilla slumrare. Björkman (1889). Min vän blef allt mer och mer generad öfver sin egen oginhet så att när grosshandlarn (som ville låna pengar) kom ned till en stilla femma, så kunde han inte motstå längre. SD(L) 1897, nr 528, s. 5. Ibland kan det smaka gott att tjuvstarta (middagen) med en stilla konjak. Gustaf-Janson Myl. 132 (1965). Vad sägs om en stilla spader? SvHandordb. (1966).
c) (i religiöst spr.) i speciellare anv. av a o. b: som kännetecknas l. präglas av (upphöjd) religiös sinnesfrid l. ro. Stilla natt, heliga natt, inledningen till känd julpsalm (Ps. 52: 1; jfr 2). (Kvinnors) prydning ware .. then fördolde menniskian .. om så är ath hon haffuer ingen wank, så ath anden är sactmodugh och stilla. 1Petr. 3: 4 (NT 1526; NT 1986: ett milt och stilla sinnelag). Guds rike .. samlar .. sina stilla medborgare af alla folk. Wallin 1Pred. 2: 223 (c. 1830). Stilla andakt, helig frid! Runeberg 5: 32 (1860). Låt ingen dag förgå utan en stilla stund vid Guds ord. Böös Betr. 15 (1903). Skänk i dag de stilla timmar, / Då vårt hjärta hugnad får. NPs. 1921, 559: 3. — särsk.
α) [jfr t. (die) stille messe] (i sht om romersk-katolska förh.) i uttr. stilla mässa (jfr 2 b), av präst läst (inte sjungen) mässa varvid församling inte behöver närvara, privatmässa. PT 1900, nr 152 A, s. 3. Den stilla mässan .. kan läsas till förmån för en sjuk, som själamässa eller för andra ändamål; den läses ofta på enskild begäran. Östergren (1946).
β) [jfr t. (die) stille woche] teol. i uttr. (den) stilla veckan, om påskveckan (se PÅSK-VECKA 2; då enl. gammal sedvänja inget bullrande arbete fick utföras o. under vilken en inre samling o. koncentration kring Kristi lidande o. död avsågs skola äga rum), dymmelveckan. NF (1891: Stilla veckan). Kristi pinas historia .. En passionsbok för stilla veckan och andra veckor. Söderblom (1928; i titel). Man var nu inne i stilla veckan. Samarbete 8/4 1981, s. 8.
γ) teol. i uttr. stilla dag(ar), om sammankomst för präster m. fl. under en l. flera dagar avsedd(a) att användas för religiös inre samling o. koncentration. Ledare för de stilla dagarna blir pastor Otto Centerwall. Upsala(A) 5/2 1927, s. 4.
d) [jfr b] (numera bl. mera tillf.) om land l. ort o. dyl. l. om tid l. om förhållanden i allmänhet: som kännetecknas av fred (se d. o. 2) l. samhällslugn, som inte har krig l. (synbar l. påtaglig) samhällelig oro (med uppror l. upplopp l. (stora l. våldsamma) demonstrationer o. d.), lugn (se LUGN, adj. 3) l. fredlig. Så bleff landet stilla j fyratiyo åår. Dom. 3: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: hade .. ro). Widh Nyjen skall Ryssen låta see sig ibland här och der; Opå denna Orten, är ännu alt genom Gudz Nådhe roligit och stilla. BraheBrevväxl. II. 1: 104 (1658). Konungen i Preussen har .. icke hindrat utflyttningar under stillaste fredstiden. Fennia XVI. 3: 68 (1761). Det var tyst och stilla el. stilla och lugnt i landet. Weste FörslSAOB (c. 1817). Alcimus beskyllde .. ”de så kallade Asideerna” .. att det var de, som .. åstadkommo upproret och tilläto icke riket att vara stilla. Agardh ThSkr. 1: 26 (1842, 1855).
e) [jfr b] om ort l. plats o. d.: som (ligger vid sidan av allfarvägen o. följaktligen) kännetecknas av (tystnad o.) ro l. frid l. lugn, rofylld (o. undanskymd l. avskild). En stilla ort. Schultze Ordb. 5053 (c. 1755). Uppå en stilla och enfallig landsbygd, förefalla wäl sällan sådana ärender, som göra någon särdeles upmärksamhet. NorrlS 1—6: 58 (c. 1770). Verldsalltets ordning jag (Ceres) inskärpte hos dem (dvs. människorna), / Och byggde deras fäders stilla tjäll. Collan Dikt. 32 (1864). Hans privatliv i hemmets stilla vrå. MinnHbgSkola 21: 26 (1954).
f) [specialanv. av b] med ngt förbleknad anv., om undran l. tvivel l. hopp o. d.: inte så stor l. stark l. betydande; viss l. försiktig (o. inre l. tyst); äv. (om bön o. d.): inre l. tyst; äv. i uttr. stilla sinne, se SINNE, sbst.2 13 c α; äv.: som inte erhåller starkt uttryck, som blott antydes o. d. Hysa ett stilla tvivel (l. hopp). (Dåren) Misskänner alt, — sin syn tillsluter; / Förståndet intet så sin stilla undran njuter. Bellman Gell. 104 (1793). Artikelns förf. slutar med en stilla önskan, att filosofien skall påskynda dessa förbättringar (av religiösa läroböcker). KyrkohÅ 1926, s. 19. Till sist uppstiger ett stilla tvivel, huruvida .. någon teori .. är i stånd att fånga in det historiska skeendets hela verklighet. Nyberg i 3SAH LXI. 1: 19 (1950). Jag bad en stilla bön att plånboken skulle vara kvar där jag lagt den. SvHandordb. (1966).
g) (i högre stil) i n. sg. substantiverat, i uttr. det stilla, motsv. b, c, e, om stillhet (se d. o. 3 h) l. stillsamhet o. d.; särsk. i sådana uttr. som nederfara l. nedgå i det stilla, nederfara osv. i dödsriket l. i graven, avlida, dö; jfr TYST, adj. The dödha kunna tigh Herre intet loffua, ey heller the som nedherfara j thet stilla. Psalt. 115: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: det tysta). I det stilla vill jag bo, / jag vill ha ro, jag vill ha ro. Geijer (1836) hos Marcus GeijerL 363. Ett gammalt originellt, i Jämtland bosatt äkta par, som för länge sedan nedgick i det stilla. Arbman Silv. 55 (c. 1890). Inne i bukten ligger den lilla staden Kjöge, som likaledes hör till det stillas och undangömdas kategori. Österling SkånUtfl. 200 (1934). Dövheten underströk det stilla i hennes väsen. Hedberg VackrTänd. 24 (1943).
h) ss. adv., motsv. a—f. Han avsomnade tyst och stilla på morgonen. Leva lugnt och stilla. Hon sade helt stilla: Du gör som du vill. Hon grät stilla (jfr 1 d, 2). Wår Rijksdag här gåår efter sedwanan stilla och fort. AOxenstierna Bref 4: 362 (1647). Stilla jag mitt kall må sköta / Med all trohet, flit och fröjd. Ps. 1819, 275: 2. För Blåsrör smälter (natrolit) stilla till ett vattenklart glas. ASScF 1: 676 (1842). Fru Stråle, som .. hoppats kunna taga saken stilla, kände allt blodet stiga mot hufvudet. Levertin Magistr. 175 (1900). Var karlfolket i gården hemma, foro (de våldgästande) resenärerna stillare fram. Slotte Solskensf. 198 (1923). ”Filmen borde i demokratins namn ha förbjudits stilla och fint,” deklarerade social- och kulturministern. Ödmann Munk 20 (1968). — särsk. i uttr. en nåd att stilla bedja om. Att dö — / Att sofwa — intet widare .. — / det wore / En nåd att stilla bedja om. Hagberg Shaksp. 1: 345 (1847; eng. orig.: a consummation devoutly to be wish'd). Den egna döden vore en nåd att stilla bedja om. Hedberg Upp 74 (1968).
4) [utgående från 1 med bet.-utvecklingen: i orörlighet > oförändrat, hela tiden på samma sätt, oavbrutet; jfr motsv. bet.-utveckling hos stille resp. still i dan. o. eng.; jfr äv. ä. d., d. dial. alt stille] (†) ss. adv. (jfr 1, 2, 3 h), i uttr. allt stilla (äv. sammanskrivet), fortlöpande (se FORT-LÖPA 2 c), oavbrutet, alltjämt, hela tiden, fortfarande; äv. närmande sig bet.: trots allt, ändå, i alla fall; jfr STILL 4 o. ALLT, adv. 3 e ν. NAv. 31/10 1657. Sedan sitt tillträde till regementet hafver .. (Polens konung) alt stilla varit inveklat medh krigh emoot Turken och Tattaren. RARP 12: 159 (1675). Vthi skrifsättet har jagh alt stilla betiänt mig af thet maneret, som vthi förflutne Seculi första hälften war gängse. Hiärne 2Anl. Föret. 4 (1702). Frukt-träna stå der (i San Domingo) alt stilla gröna. König LärdÖfn. 5: 69 (1747). På kappelandet (hade) 9 kappar (potatis) blifwit producerade. — Alt stilla en Product — låt wara att den ej betalde arbetet. VexiöBl. 1818, nr 2, s. 4. ÖoL (1852: alltstilla).
Ssgr (Anm. Vissa av de nedan anförda ssgrna kan äv. hänföras till still): A: (1) STILL-BILD. [jfr eng. still photograph; med tanke på att bilden inte ingår i ett filmband som skall visa rörliga bilder] fotogr. enstaka fotografi (se d. o. 2) l. foto (motsatt: foto ingående i filmband); äv. om (kopia av) vart o. ett av de enskilda foton som ingår i ett filmband, då de visas vart o. ett för sig; jfr -foto. SvD 10/11 1946, s. 10. Filmremsor med stillbilder, som visas i bildbandsapparater eller i något omgjorda skioptikonapparater. Form 1952, s. 149. SvD 2/8 1969, s. 18.
Ssgr (fotogr.): stillbilds-arkiv. jfr arkiv 1. TSvLärov. 1955, s. 96.
-bakgrund. särsk. i överförd l. bildl. anv., om litterär skildring som har en effekt påminnande om en stillbild. Lidman Vildåsn. 236 (1968).
-fotograf. fotograf som tar l. brukar ta stillbilder. DN(A) 16/7 1964, s. 7.
-fotografering. tagande av stillbilder. DN(A) 19/12 1964, s. 13.
-kamera. kamera för stillbildsfotografering; motsatt: filmkamera. SvSlöjdFT 1927, s. 14.
-projektor. projektor (se d. o. 2) för visning av stillbilder; jfr skioptikon 1. Bildordb. 345 (1949).
(1 a) -BÄLTE. sjöt. stiltjebälte; särsk. i sg. best., om stilla bältet (se stilla, adj. o. adv. 1 a β). Mellan dessa begge passader finnes ett stillbälte, hvilket vi ångade öfver. SDS 7/2 1895, s. 3. Stillbältet kallas ”the horses' latitudes” (dvs. hästlatituderna). Därs. Smith (1918).
(1, 3 b α) -DRINK. Anm. Ofta förekommer den eng. pl.-ändelsen -s. DN 4/7 1968, s. 9. Därs. 14/12 1973, s. 17. [av eng. still drink] (i sht i fackspr.) icke kolsyrehaltig färdigblandad läskedryck; äv. särskrivet, i uttr. still drink4 4. SvD(A) 6/10 1961, s. 13 (särskrivet). Äkta juice till lägre pris än stilldrink! SDS 26/6 1980, s. 9 (i annons).
(1) -FILM. (filmband bestående av) band av stillbilder (bildband), ofta synkroniserat med ett tonband (ljudband) med beledsagande ljud (tal m. m.) o. signaler för bildväxling; äv. koll.; förr. äv. om bildband med annat beledsagande ljud. ”Stillfilm” kallas en kombination av bildbandsskioptikon och grammofon med högtalare. Förberg SäljFilm 14 (1946). Som inledning fick man (vid föräldra- o. elevmötet) se en stillfilm med ljudband om studieteknik. SvD(A) 1962, nr 23, s. 9.
Ssgr (i sht i fackspr.): stillfilms-apparat. Förberg SäljFilm 212 (1946).
-producent. SvD 5/3 1970, s. 7.
(1) -FLYTA, -ning. (numera bl. tillf.) flyta (se flyta, v.1 I 1 a) helt utan att röra lemmarna; jfr stilla-liggande, p. adj. slutet. TIdr. 1897, s. 277. Landsm. XVIII. 10: 24 (1901: stillflytning).
(1) -FOTO. [efter eng. still photograph] fotogr. stillbild; särsk. om stillbild (ur film) använd ss. reklambild. Gustaf-Janson DödlKär 133 (1953).
Ssg: stillfoto-, äv. stillfotos-fotograf. (mera tillf.) stillfotograf. Idun 1948, nr 19, s. 21.
(1) -FOTOGRAF. [efter eng. still photographer] fotogr. stillbildsfotograf. Förberg SäljFilm 126 (1946).
-FÄRDIG. [jfr d. stilfærdig] (i sht i vitter stil)
1) (mera tillf.) till 1: saktfärdig (se d. o. 3). Vara stillfärdig i ett arbete. IllSvOrdb. (1955). särsk. motsv. stilla, adj. o. adv. 1 m, i fråga om industriell verksamhet: kännetecknad av liten l. ingen rörelse l. utveckling o. d.; i avledn. stillfärdighet.
2) till 3: stilla (se stilla, adj. o. adv. 3) l. stillsam (se d. o. 2, 3) l. saktmodig l. sansad l. lugn (se lugn, adj. 4) o. d.; stundom äv. med bibet. av långsamhet l. med tanke på obenägenhet att tala mycket l. högljutt (jfr 1 o. stilla, adj. o. adv. 1, 2); lågmäld o. d.; utom i a—c i sht motsv. stilla, adj. o. adv. 3 b. Hon har ett stillfärdigt väsen (sinne). Stockholms fettisdag är .. mycket stillfärdig och stadig. Sturzen-Becker Krita 214 (1841). Strindberg Brev 10: 157 (1894; om personers uppträdande). Stillfärdigt och osammansatt var också det barndomslif jag förde. PT 1907, nr 299, s. 3. En sval och stillfärdig vind drog genom allén. Olson JanP 37 (1918); jfr stilla, adj. o. adv. 1 a. Munsterhjelm Öd. 52 (1935; om stämma). I novellen Kalonymos hade .. (Levertin) funnit en form, som .. var .. stillfärdig och innerlig. Böök i 3SAH LIV. 2: 216 (1943). Werin Ekelund 2: 322 (1961). särsk.
a) om person: stilla (se stilla, adj. o. adv. 3 a) l. stillsam (se d. o. 2). (Han är) den stillfärdigaste och tålmodigaste sällskapare med de äldre. Sturzen-Becker Sthm 80 (1844). Han talade långsamt, nästan hviskande. Sorgen hade gjort honom mera stillfärdig. Lundquist Daudet Niv. 53 (1890); jfr stilla, adj. o. adv. 2. Stillfärdig smet han in i stugan och kröp bort till spiseln, käringen fick gorma bäst hon gitte. Dahllöf Skumr. 59 (1917). Genom att sitta och höra på, då de gamla talade om gåtor, blevo barnen lydiga och stillfärdiga. FoF 1932, s. 157 (1925). Måhända har hon (med åren) blivit .. litet stillfärdigare i gången. Blomberg Bab. 103 (1928). Karlzén BlåNov. 12 (1951). särsk. i pl., substantiverat, föregånget av best. art.; särsk. i uttr. de stillfärdiga i landet l. länderna, de stilla i landet (se stilla, adj. o. adv. 3 a β) resp. länderna. Levertin 10: 222 (1920). Det fanns i ett af hörnen ett litet krypin under en almbuskes utspärrade grenar så godt som orördt. Dit togo de båda stillfärdiga sin tillflykt. PT 1908, nr 34, s. 3. Till och med de stillfärdiga i landet började att betänksamt skaka på hufvudet. Heidenstam i 3SAH 25: 71 (1912).
b) (mera tillf.) om ort l. plats, = stilla, adj. o. adv. 3 e. Ensamma, stillfärdiga ställen som Linnés Hammarby eller Geijers Ransäter. TurÅ 1945, s. 46.
c) ss. adv.: stilla (se stilla, adj. o. adv. 3 h); äv. motsv. a. Bazaren 1841, s. 226. (Bok-)floden är vorden en liten rännil, som sipprar fram ytterst stillfärdigt. SvD 12/4 1921, s. 3; jfr stilla, adj. o. adv. 1. Mössen gnaga stillfärdigt i panelningen. Kurck MargA 25 (1925). När Gunhild var död och gravsatt påminde Halvar honom stillfärdigt om löftet att segla honom hem till Östergötland. Edqvist MannHem 173 (1969).
Avledn.: stillfärdighet, r. l. f. om egenskapen att vara stillfärdig.
1) till -färdig 1 slutet; om egenskapen att icke l. föga utvecklas l. gå framåt i industriellt avseende. Denna epok av teknisk stillfärdighet. Lindroth Gruvbrytn. 1: 280 (1955).
2) till -färdig 2: stillhet (se d. o. 3) l. lugn l. saktmod o. d.; ofta med inbegrepp av tanke på långsamhet i rörelser (jfr still-färdig 1) l. på obemärkthet l. tysthet i rörelser o. d. Sturzen-Becker Cooper Skarpr. 75 (1835). Ingen, som ej sett det, kan göra sig en föreställning om den noggrannhet, precision och stillfärdighet, med vilken .. (termiterna) utföra sitt arbete. Andersson Austr. 91 (1915). Karl IX misstrodde .. (A. Oxenstiernas svåger) starkt, trots hans stillfärdighet. Ahnlund AOxenstierna 57 (1940). Den stillfärdighet, med vilken hon utförde sina dagliga sysslor. Östergren (1946).
-LEBEN, se d. o.
((1 o.) 3) -LIV. (still- 18371881. stilla- 18531973)
1) [sannol. (väsentligen) efter motsv. anv. av t. stilleben] (numera föga br.) stilla liv (se d. o. I 3), liv tillbringat i stillhet (se d. o. 3) l. lugn (o. relativ overksamhet l. i verksamhet utanför det offentliga livet) l. liv som kännetecknas av inga l. små förändringar l. växlingar; idylliskt (hem)liv o. d.; äv. i fråga om naturens liv. Genom desza (nämnda) skuggor förhöjes den annars alltför bländande ljusglansen i detta Still-lif (i F. Bremers roman Grannarne); i Idyllen blandar sig ett tragiskt element. SvLittFT 1837, sp. 170. Landtfolkets och naturens gemensamma still-lif. Därs. 1838, sp. 77. Bremer Brev 4: 189 (1862; om livet i Holl.).
2) [efter t. stilleben] (†) stilleben. Eichhorn Stud. 3: 200 (1881).
Ssgr (numera föga br.): stillivs-folk. (stilla- 1973) till -liv 1: folk (se d. o. 3 b) som lever ett stilla (o. undanskymt) liv. SvLittTidskr. 1973, nr 4, s. 36.
-scen. till -liv 1: scen (se d. o. 1 i) ur ett stilla liv. Bremer GVerld. 3: 117 (1861).
-stycke. (†) till -liv 2: stilleben. Ett stillifsstycke med russin, apelsiner, en butelj o. s. v. Eichhorn Stud. 3: 186 (1881). Därs. 198.
(2 b) -MÄSSA. [jfr t. stillmesse] (†) om stilla mässa (se stilla, adj. o. adv. 2 b). Stilmessa eller Tiyande messa. LPetri DialMess. 11 a (1542). Dijkman AntEccl. 195 (1678, 1703).
(3) -SINT, p. adj. (†) stillfärdig (se d. o. 2), stillsam (se d. o. 3). Sylvius Curtius 272 (1682).
-SITTANDE, sbst., -SITTNING, -STÅENDE, p. adj., se B.
-STÅND, se stillestånd.
(1) -SUGARE. (†) fisk tillhörande familjen Echeneidae, sugfisk, remora. Linné MusReg. 75 (1754).
(3 b α) -SYRA. konstvet. etsvätska bestående av l. innehållande en syra som reagerar stilla (utan våldsamt förlopp). 2NF 7: 1011 (1907).
-TIGA, -TIGANDE, sbst. o. p. adj., se B.
(1 b) -VATTEN. (still- 1780 osv. stille- 1554) [jfr t. stillwasser, eng. still water] (i fackspr., i sht sjöt.)
1) stilla vatten, vatten som saknar l. har liten strömning l. vågrörelse; stillastående vatten; jfr lugn-, spak-vatten. Sågequarner i Stillewatn. Johansson Noraskog 2: 174 (i handl. fr. 1554). Stillwattnet widtager åter (efter Gustav Adolf-slussen i Göta älv) och går circa 1 mil längre ned till lilla Edet. Palmstedt Res. 186 (1780). Rundsvängning i strömfarvatten kan .. ofta ske genom att utnyttja ev. förefintligt stillvatten eller bakström utefter stränderna. Weinberg Sjömansk. 225 (1954).
2) = slack-vatten; jfr ström-, tid-kantring. Roswall Skeppsm. 1: 166 (1803). Vattnets höjning och sänkning åtföljas af strömningar, kallade tidsströmmar. Då dessa vända riktning, säges stillvatten l. tidkantring ega rum. 2NF 6: 1267 (1907). Holmberg Farson Bak. 141 (1941).
Ssg (till -vatten 2; i fackspr., i sht sjöt.): stillvatten-period. period (se d. o. 3) då stillvatten råder. TT 1899, Allm. s. 257.
(1) -VIDEO. Helt nya bildmöjligheter är på väg. Stillvideo. Dvs. stillbilder på magnetskiva i stället för på film. GbgP 13/7 1986, s. 27.
B: (1) STILLA-BLIVANDE, n. (numera bl. mera tillf.) om förhållandet att stanna l. att stanna kvar. Linc. Xx 3 b (1640). TurÅ 1937, s. 304.
(1) -BLIVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som stannar l. står stilla (se stilla, adj. o. adv. 1 i) l. stannar kvar; förr särsk. i uttr. stillablivande stjärnor, fixstjärnor. Herlicius Alm. 1641, s. 2 a.
(1 f α, γ) -HÅLLANDE. (numera bl. mera tillf.) om det att hålla stilla l. hålla ngt stilla; uppehåll l. avstannande l. orörlighet o. d. Sylvius Curtius 610 (1682; om vapenvila). Immobiliseringen (stillahållandet) av den (tuberkulos-)sjuka kroppsdelen. Nyström Kir. 1: 239 (1926).
(1 f α, γ) -HÅLLNING. (stilla- 1755. stille- 1640) (numera föga br.) stillahållande. Linc. Z 6 b (1640). Schultze Ordb. 1774 (c. 1755).
(3 b γ) -KOLLER. (†) = stilla, adj. o. adv. 3 b γ. Florman Hushållsdj. 79 (1834).
(1 g) -LIGGANDE, n. om förhållandet att ligga stilla; jfr -liggning. HSH 6: 165 (1658; i fråga om skepp). Serenius EngÅkerm. 159 (1727; om förhållandet att åkerjord ligger i träda). (Wallensteins) långa stillaliggande vid Nürnberg. Fryxell Ber. 6: 412 (1833). De viktigaste botemedlen mot peritonit äro stillaliggande, kalla omslag och opiat. 2NF 4: 547 (1905).
(1 g) -LIGGANDE, p. adj. som ligger stilla; äv. bildl. Serenius EngÅkerm. 99 (1727). (Flottan) blef för motvind i sex dagar stillaliggande. Fryxell Ber. 12: 92 (1843). Småningom banade .. (smältvattnet) sig en ny väg i en båge in under den stillaliggande isen. SvGeogrÅb. 1947, s. 65. särsk. (numera mindre br.) i uttr. stillaliggande flytning, i fråga om simsport: flytning varvid lemmarna inte rörs; jfr still-flyta. Landsm. XVIII. 10: 24 (1901). IdrB 7: 113 (1910).
(1 g) -LIGGARE. (mera tillf.) särsk.: fartyg l. båt som ligger stilla (i hamn). AP 1953, nr 39, s. 3.
(1 g) -LIGGNING. (numera bl. mera tillf.) stillaliggande (se -liggande, sbst.). Stillaliggning, i horisontelt läge på ryggen. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 215 (1836).
-LIV, se A.
(1) -LÄGE. (i sht i fackspr.) om förhållandet att vara stilla; jfr -liggande, sbst., -sittande, sbst., -stående, sbst. Svårt ryggskott fordrar stillaläge för att gå öfver. 2NF 23: 1342 (1916). De utländska börserna synes ha ryckt loss från sitt tidigare relativa stillaläge och uppvisat stora kursstegringar. DN 10/8 1963, s. 12.
(3) -MODIGHET, r. l. f. [senare leden är avledn. av -modig, adj.1] (†) saktmodighet, stillsamhet, fridsamhet; jfr -modig, adj.1 (se sp. M 1257). Broms AGyllenstierna 15 (1715).
(1) -RINNANDE, p. adj. som rinner långsamt. Hülphers Norrl. 1: 69 (1771).
(1 h) -SITTANDE, n. (still- c. 1700. stilla- 1669 osv. stille- 1556) om förhållandet att sitta stilla; ofta i överförd l. bildl. anv., om förhållandet att icke företaga sig ngt, overksamhet o. d. (i sht förr särsk. om förhållandet att icke vidta militära l. krigiska åtgärder o. d.). G1R 26: 469 (1556; i fråga om militär verksamhet). Han är ofärdig i en foot och dherföre till stillasittiande såsom (skapad av naturen). Schück VittA 3: 229 (i handl. fr. 1669). En del af Nationen har burit Oket, med suckan och klagan, dock med stillasittande, ej wetande hwar räddningen wore at finnas .. I en wrå af Riket, har man blifwit bragt i förtwiflan, och gripit til wapn. TalRSt. 21/8 1772, s. 2 b. Om vi bara kom ifrån stillasittandet och uträkningarna i ett halft års tid och fick vara på landet, så skulle vi bli som nya allihop. Öberg Kont. 334 (1909). Ryggen, blodcirkulationen och andningen är känsligast för stillasittandet. Regelbunden motion är det enda som kan ge motvikt. DN(A) 21/11 1964, s. 14.
(1 h) -SITTANDE, p. adj. om person (l. djur): som sitter stilla; overksam l. passiv (äv. substantiverat); äv. om liv l. levnad(ssätt) l. arbete o. d.: som präglas av l. utföres under stillasittande (se -sittande, sbst.); om ngt sakligt ngn gg äv.: som är l. avses vara fast placerad. The som ett stillasittiande leffwarne föra, skole hålla sig ifrån Frwkost, och Afftonwardh. Schroderus Comenius 568 (1639). Fennia XVI. 3: 82 (1761; om arbeten). Medan Puken hade underlagt norra orterna, hade ej heller Engelbrekt warit stilla sittande. Lagerbring 1Hist. 4: 81 (1783); möjl. icke ssg. Möjligen hafva .. (yxorna) varit bestämda till stillasittande prydnader, kanske i något tempel. IllSvH 1: 136 (1876). Skomakarne, som genom sitt stillasittande lefnadssätt alltid brukat vara spekulativa och mystiska. Strindberg SvFolk. 2: 333 (1882). Reutersvärd Minn. 39 (1922; om lekar). Så småningom fick han en ny kropp: kontorsmannens, den stillasittandes, kropp. Moberg Sedebetyg 49 (1935). FoFl. 1950, s. 10 (om insekter).
(1 h) -SITTARE. person (man) som sitter l. brukar sitta stilla (t. ex. i sitt arbete), stillasittande person; äv.: som icke flyttar omkring. UpsLäkF 1867—68, s. 406. Den ene var fet och den andre mager, den ene stillasittare, den andre en passionerad vandringsman. Norling Mänskl. 160 (1930). Amerikanen är ingen stillasittare. Man flyttar från en bostad till en annan. Form 1953, s. 216.
(1 h) -SITTNING. (still- 1717. stilla- 17461872) (numera föga br.) stillasittande (se -sittande, sbst.); äv. bildl. Swedenborg RebNat. 1: 268 (1717). Hastig Omwäxling ifrån ett arbetsamt Lefwerne til goda Dagar och stilla-sittning. Aken Reseap. 191 (1746). Jag tror att en viss tröghet och stillasittning äfven i afseende på själen hör till min nations lynne. Bremer Brev 2: 20 (1839). Tholander Ordl. (1872).
(1 i) -STÅ. (numera föga br.) stå stilla l. stanna (kvar); äv. bildl. (förr äv.: hejdas i sitt tal, stappla på orden o. d.). Stilla-stå .. (dvs.) stapla, komma af sig i talande. Schultze Ordb. 4947 (c. 1755). En enda / Jag valt, och trycker till mitt bröst så fast, / Att i min famn hon evigt stillastår. Atterbom 2: 369 (1854).
(1 i) -STÅENDE, n. om förhållandet att ngn l. ngt står stilla; ofta i överförd l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. om förhållandet att ngt icke utvecklas l. går framåt l. är i verksamhet o. d., stagnerande l. stagnation (ofta i fråga om det ekonomiska livet; jfr stilla, adj. o. adv. 1 i γ). Twenne ting förolämpa Grufworna mycket, Watnet och Wädret, det ena med förmycket tillflytelse, och det andra med stillastående. Hiärne Berghl. 443 (1687); jfr stilla, adj. o. adv. 1 i δ. Om Wäderqwarnars stillastående. Kungör. 18/6 1751 (i titel). Allt stillastående är och blir omöjligt inom vetenskapens område. Tegnér (WB) 7: 197 (1835). Cassel TeorSocEkon. 256 (1934; i fråga om ekonomi). Själsligt stillastående och improduktivitet. SvLittTidskr. 1960, s. 189. särsk. i ordspr. stillastående är tillbakagång o. i härtill bildade uttr. Stillastående är tillbakagång. Ahnfelt Statsk. 32 (1855); jfr Holm Ordspr. 312 (1964). Stillastående på en förut godkänd ståndpunkt, under det andra gå framåt, är tillbakagång. Wieselgren Bild. 479 (1882, 1889). Ingenting står stilla; stillastående inom konsten är detsamma som död. Lundegård Prom. 1: 197 (1893).
(1 i) -STÅENDE, p. adj. (still- 1642. stilla- 1720 osv.) som står stilla, orörlig; som icke förändras l. utvecklas l. går framåt o. d., oföränderlig; ofta i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr stilla, adj. o. adv. 1 i ε). Folkmängden har de senaste åren varit nästan stillastående. En stillastående guldmarknad (jfr stilla, adj. o. adv. 1 i γ). Ordn. 6/7 1720, s. 5. Weste FörslSAOB (c. 1817; om kvarn); jfr stilla, adj. o. adv. 1 i γ. Solens observerade årliga rörelse .. kan förklaras genom att antaga solen stillastående och jorden stadd i rörelse omkring henne. Lindhagen Astr. 314 (1860). I psykologiskt afseende är .. konung Birgers karakter tämligen stillastående från början till slutet (i en tragedi av B. v. Beskow). Wirsén i 3SAH 11: 205 (1896). Så stillastående, folkglesa och tysta nejder som vår hemorts. Gellerstedt Glänt. 71 (1909). DN(A) 3/10 1964, s. 19 (om bilar). Över aktern på domarfartyget låg en fiskmås i en stillastående planflykt. Hesslind Sista 178 (1974). särsk.
a) motsv. stilla, adj. o. adv. 1 i δ, om vatten: som står stilla, som inte strömmar, som saknar (tillflöde o.) avlopp (jfr still-vatten 1); äv. om luft: som inte röres av vind l. luftdrag (äv. i överförd anv., om dag med sådan luft); äv. mer l. mindre bildl. Vthi Italien, intet långt ifrån Neapolis, är .. ett stillstående Watn eller Kärr .. nu Lago d'averno kallat. Palmchron SundhSp. 23 (1642). När en för nöd skul måste betjäna sig af stillastående watten til kokning, bör det först (osv.). Bruno Gumm. 205 (1762). Stillastående vatten blir snart stinkande. Granlund Ordspr. (c. 1880). Samma kvava och stillastående luft. Söderberg ResRom 232 (1929). Lo-Johansson Stat. 1: 129 (1936; om dag). En stillastående liten flod, som knappast skiljer sig från den stillastående lilla kanal, med vilken den ibland flyter samman. Olzon Nevinson Vittne 5 (1936). Böök i 3SAH LIV. 2: 22 (1943; bildl., om atmosfär). (Filosofen W. James var) ett jäsämne som rörde upp i de något stillastående nykantianska vattnen. Wigforss Minn. 1: 239 (1950). Gyllensten Grott. 64 (1973; om vatten i sumpmark).
b) (mera tillf.) om satellit (se d. o. 4): som i konstant läge i förhållande till jordytan följer jorden i dess rotation, geostationär. SvD(A) 1962, nr 23, s. 24.
c) sport. i överförd anv., om kast med diskus l. spjut o. d.: som man utför utan ansats. IdrB 3: 90 (1907). Hjertberg HbIdr. 2: 98 (1920; med spjut).
-STÅND, se stillestånd.
(1 i) -STÅNDANDE, p. adj. (†) stillastående (se -stående, p. adj.); äv. motsv. -stående, p. adj. a. Altförmycken Heta och Torcko, Ther igenom Kärr, Dyer Siögar och Stillaståndande watn fördärffwas. L. Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623). Serenius EngÅkerm. 125 (1727).
(2 a) -TIGA. (still- 1621. stilla- 1697. stille- 1640) (†) tiga stilla. The som icke kunde hoos sigh hålla, thet man them förtrodt hade at stilltija. Forsius Fosz. 79 (1621). Weise 360 (1697).
(2 a) -TIGANDE, n. (still- 1630. stilla- 1635 osv. stille- 15531687) [jfr t. stillschweigen] om förhållandet att ngn tiger stilla, (fullständig) tystnad; äv. i fråga om att ngn låter ngt ske utan att protestera l. göra invändningar o. d.; ofta [jfr t. etwas mit stillschweigen vorübergehen o. d.] i uttr. med stillatigande förbigå ngt o. d., förbigå ngt o. inte nämna l. beröra det o. d.; äv. dels i oeg. l. överförd anv., i fråga om att förtiga ngt i skrift o. d., dels bildl.; jfr stille-svigande. RA 1: 622 (1553). I medler tijdh gå .. (interimisterna) medh stilletijghande then Påfweske Läran om Messan förbij. Schroderus Os. III. 1: 333 (1635). På det sättet måste jag ligga och med stillatigande höra et bedröfligit eko ur vagnen af de andras löje. Wallenberg (SVS) 1: 251 (1770). Fruktlöst påkallas här (vid fasan för döden) både den kalla wishetens röst och den döfwade känslans stillatigande. Rogberg Pred. 2: 91 (1821). Gå med stillatigande förbi något. Dalin (1854). Hela saken fick under stillatigande förfalla. Böök ResSchw. 95 (1932). särsk. i ordspr. Medh stillatijgande kan mycket förswaras. Grubb 521 (1665).
(2 a) -TIGANDE, äv. -TIGANDES, p. adj. (still- 1665. stilla- 1635 osv. stille- 1630c. 1715) [jfr t. stillschweigend] som tiger stilla, (absolut) tyst; äv.: som icke protesterar l. gör invändningar o. d.; ofta i uttr. stillatigande förbigå ngt o. d., förbigå ngt o. inte nämna l. beröra det o. d.; äv. i oeg. l. överförd anv., i fråga om att i skrift förbigå ngt; ofta i adverbiell anv.: tyst, under tystnad, utan att yttra ngt l. ge ljud ifrån sig o. d.; äv. övergående till att innebära ett tyst godkännande l. accepterande av ngt o. d. (jfr b β); äv. bildl. Rektorn kunde inte stillatigande förbigå incidenten. AOxenstierna 5: 336 (1630: stilletigandhe gåå förbij). Stilletigande Kattor, draga gierna köttet uthur grytan. Hiärne 2Hskr. 194 (c. 1715). Märkeligt är, at K(onung) Ælfred (i den honom tillskrivna övers. av Orosius' historia) ej omtalar Oderströmmen, .. äfvensom at han stillatigandes förbigår Esterne, hvilka dock .. voro et så betydligt folk? Porthan 5: 59 (c. 1790). Utskottet afhörde stillatigande denna framställning (av innehållet i K. X G:s testamente). Carlson Hist. 2: 117 (1856). Jag (har) icke längre kunnat stillatigande se det slöseri med tid och penningar, som bedrifves vid denna stambanebyggnad. Adelsköld Dagsv. 3: 67 (i handl. fr. 1888). Ingen accepterar väl stillatigande att tjänstgöringen (för ämneslärare vid yrkesskolor) ökar från 24 till 36 veckotimmar, en ökning med 50 procent, medan timlönen sänks med 11 kronor. DN(A) 18/1 1964, s. 17. särsk.
a) (†) i det adverbiella uttr. stillatigandes med ngt, för att icke nämna ngt, utan att nämna ngt. Lindh Huuszapot. 88 (1675).
b) i utvidgad anv.
α) (†) som saknar talförmåga, stum. Bælter JesuH 1: 65 (1755).
β) som uttryckes l. tillkännages gm tystnad; i sht om samtycke l. bifall o. d. (I ett arvrike tillträder tronarvingen) utan at han dertil behöfwer den aflednes hwarken uttryckelige eller stillatigande samtycke eller Disposition. Silvius Succ. A 3 b (1719). Du (dvs. kvinnokönet) anser .. med stillatigande föragt deras dårskap, som resa sig emot dig. Kellgren (SVS) 4: 112 (1780). Fördraget (varpå statsrätten grundas) kan vara antingen uttryckligt .. eller ock kan det vara, som man säger, ett stillatigande fördrag. Biberg 1: 185 (c. 1820). Med regeringens stillatigande samtycke. Lilliehöök Nohara JapAns. 26 (1936).
-VARANDE, n. (numera bl. tillf.) om förhållandet att vara stilla.
1) till 1; jfr -varelse, -varo. Stillawarandet giör ganska mycket til sårens helande. Broman Glys. 1: 741 (c. 1740). Tholander Ordl. (1872).
2) till 3. Redan i trons stillawarande begynner ett inre werkande. Rudin 1Evigh. 1: 244 (1872, 1878).
(1) -VARANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som är l. förhåller sig stilla. Atterbom Minnest. 2: 282 (1842).
(1) -VARELSE. (†) = -varande, sbst. 1. VDAkt. 1791, nr 2 (1792).
(1) -VARO. (†) = -varande, sbst. 1. CVAStrandberg 3: 283 (1854).
C († utom i stille-stånd): (3 c β) STILLE-DAG. [jfr t. stiller freitag, om långfredagen] i sg. best., om långfredagen. Dijkman AntEccl. 120 (1678, 1703).
-HÅLLNING, -SITTANDE, sbst., se B.
-STÅND, se d. o.
(2 a) -SVIGANDE. (-suigende) [efter t. stillschweigen] stillatigande (se stillatigande, sbst.). 3SthmTb. 4: 149 (1601).
-TIGA, -TIGANDE, sbst. o. p. adj., se B.
-VATTEN, se A.
(3 c β) -VECKA. i sg. best.: stilla veckan. Dijkman AntEccl. 120 (1678, 1703).
(1 k) -VERK. i uttr. höres intet annat än stilleverk, inget uppseendeväckande l. viktigt inträffar, allt är lugnt o. stilla. UrkFinlÖ I. 2: 107 (1579; i handl. rör. klubbekriget); möjl. icke ssg.
Avledn.: STILLAKTIG, adj. (†) till 1 a, om väder: stilla. Linné Ungd. 2: 89 (1732).
STILLELIGEN, adv. (†) till 3, = stilla, adj. o. adv. 3 h. Verelius 244 (1681).
STILLHET, r. l. f. [jfr d. stilhed, nor. stillhet, mlt. stilheit, t. stillheit] om förhållandet l. egenskapen att vara stilla. jfr döds-, morgon-, natt-, sabbats-, skymnings-, söndags-, vinter-stillhet m. fl.
1) till 1: orörlighet l. vila l. vilotillstånd l. overksamhet; äv.: viloperiod, uppehåll. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. På 1 del fint pulveriserad indigo slås 8 (delar) klar och väl concentrerad vitriolsyra, lämnas i stillhet 24 timar, blandas sedan. Scheffer ChemFörel. 431 (c. 1750). Den öfverdrifna stillheten, Esseerna ålade sig under sabbathen. Agardh ThSkr. 1: 18 (1842, 1855). Vid denne timme hade en stillhet inträdt i striden. Rydberg Ath. 180 (1876). I regel råder inom djuphavet en nästan absolut stillhet. Pettersson Oceanogr. 55 (1939). DN(A) 24/10 1964, s. 12. särsk.
a) motsv. 1 a, b, i fråga om väder, om frånvaro av vind, stiltje (se d. o. 1) l. vindstilla, l. i fråga om vatten, om frånvaro av l. långsamhet i vågrörelse l. strömning; äv. bildl. Vädhrit saktadhe sich och wort en stoor stilheet. Mark. 4: 39 (NT 1526; NT 1981: lugnt). (Lera) befinnes ymnigast vid stranderne, där vattuörterna förorsaka mera stillhet i vatnet. Linné Skr. 2: 15 (1750). Det akademiska lifvet flöt fram med den högtidliga stillheten hos en mäktig flod, som ej vidare oroas af sin tidigare strömnings forsar och fall. Wennerberg 2: XVIII (1882). Tystnaden rörande dessa (tull-)frågor uti 1884 års riksdag är stillheten före stormen. Fahlbeck HandPol. 32 (1892). Äntligen önskeväder, vindlös stillhet, blå himmel, strålande sol. Siwertz Jord. 296 (1936).
b) i fråga om ekonomisk (l. industriell o. d.) verksamhet, om förhållandet att verksamhet står stilla (se stilla, adj. o. adv. 1 i γ) l. att ingen l. mycket svag omsättning råder i affärsverksamhet l. på en marknad o. d.; jfr stiltje 2 slutet. Runeberg ÅmVetA 1798, s. 8. I Caffe-handeln råder mycken stillhet. Westee (1842). På grund av de ogynnsamma rapporterna från Berlin har det inträtt stor stillhet i marknaden. Auerbach (1913). Den för tillfället rådande stillheten i affärerna. Östergren (1946).
2) till 2, om förhållandet att ingen talar, tystnad; äv., o. numera vanl., i utvidgad anv., närmande sig 3, om förhållandet att inga l. blott svaga ljud hörs, tystnad l. tysthet. Schroderus Comenius 332 (1639). Så ofta .. (soldaterna) kasta ögonen på sin myckenhet, uppstår ett larm af hemska rop .. nu ett tvetydigt sorl, nu ett vildt skri, och plötsligen stillhet. Kolmodin TacAnn. 1: 37 (1833). När de första sorlande hälsningarna lagt sig, blev det moltyst i församlingen. Alla iakttogo varandra, och stillheten tycktes laddad av spänning. Enckell KlagVindÖ 213 (1937).
3) till 3: lugn (se lugn, sbst. 3) l. ro (se ro, sbst.1 2) l. frid (se fred 6 b); ofta med inbegrepp av tanke på frånvaro av (talat) ljud l. rörelse (varigm störande ljud åstadkommes; jfr 1, 2); äv. i (mer l. mindre tautologisk) förb. med ro l. lugn o. d. I (all) stillhet (jfr f, g o. 2), i (fullständigt) lugn l. (fullständig) ro l. i tysthet l. oförmärkt o. d. Leva i stillhet, leva i lugn o. ro l. i avskildhet o. d. (jfr d). Gråta i stillhet, gråta lugnt l. tyst l. oförmärkt o. d. (jfr f, g, 2). Han lämnade huset i all stillhet efter grälet. Sitta hemma i stillhet och ro (l. lugn och stillhet). Gravens stillhet (jfr 1, 2). Stillhetens hav [efter lat. mare serenitatis] (astr.), benämning på stor slätt på månen (jfr hav 1 j). Wij .. förmanom .. (dem som slå dank) ath the arbeta medh stilheet, och äta sitt eghit brödh. 2Tess. 3: 12 (NT 1526; Därs. 1981: lugnt och stilla). Man .. håller sigh j Församblingenne tyst oc j stilheet, när Guddomliga saker haffuas ther förhender. Falck Und. 155 b (1558). När .. (en pojke) gick mitt ärende i stillheet och roo, möter honom wacktmestaren, slåår honom en örefijl, och stöter honom till marken. UUKonsP 6: 274 (1663). När jag (dvs. enstöringen) sitter hemma i min stillhet, så ser, hörer, talar och giör jag icke så mycket ondt. Scherping Cober 2: 1 (1737). Ett oförgätligt intryck lemnar Upsala genom den stillhet, som råder trots folksamling och trängsel. Man hör ej något oljud. Stridsropet 1884, nr 4, s. 4. Förberg SäljFilm 10 (1946). jfr sinnes-stillhet. särsk.
a) om lugn l. ro som råder vid viss tid (i sht nattetid) l. präglar l. inges av naturen. Det låg en djup stillhet över nejden. (Sv.) Nattens stillhet, (lat.) Noctis silentium. Schultze Ordb. 5055 (c. 1755); äv. att hänföra till huvudmom. Stillheten, friden, tystnan intaga luften! LBÄ 14—15: 1 (1798). Den tidiga morgonens högtidliga stillhet. Melin JesuL 2: 238 (1843). Urskogens stora, tusenåriga stillhet. Selander LevLandsk. 113 (1955).
b) (numera föga br.) om frånvaro av samhällelig oro l. samhälleliga störningar o. d., samhällslugn, samhällelig ro; jfr stilla, adj. o. adv. 3 d. Allmän wälfärd .. är den rätta Stillheten. Dalin Montesquieu 76 (1755). At frid och stilhet uti Riket må bibehållas. PH 8: 7414 (1766). Ett lyckligt regeringssätt, en orubbad borgerlig stillhet och beqvämlighet (bidrager till språkets förädling). Murberg i 1SAH 2: 22 (1787, 1802). Den stillhet som råder i hela landet. Weste FörslSAOB (c. 1817).
c) (numera föga br.) om frånvaro av krigshandlingar, närmande sig l. övergående i bet.: fred (se d. o. 2) l. fredliga förhållanden o. d.; jfr stilla, adj. o. adv. 3 d. Thetta besluut .. går mästedeels uth på fäderneslandsens wällfärdh och stillheet. Gustaf II Adolf 110 (1614). Är här hoos Rijkzens Rådz mening, effter stillheet och roo medh Ryssen är högnödigh, att man .. motte ingå ett .. stillestånd. RA II. 2: 9 (1616). I Sverige, Lijffland och Pryssen ähr altt stilla och väl. Ifrån Danmark höres inted annadt ähn stilhett. AOxenstierna 7: 522 (1632). Fred och stillhet återställdes i Norden (år 1809). Lagerbjelke i 2SAH 9: 24 (1819).
d) motsv. 3 e, om förhållandet att vara stilla l. om egenskapen hos en plats l. ort l. trakt att vara stilla. Jag ändtlig' hemåt for och i min stillhet trädde, / Mit lilla ungkarls-rum, min enslighet mig glädde. GFGyllenborg Vitt. 1: 109 (1795). I hemmets stillhet öppnade sig för .. (T. Wisén) en fristad, där han fick hemta ro och vederqvickelse. Söderwall i 3SAH 7: 51 (1892). I den lilla stadens stillhet. Lo-Johansson Förf. 38 (1957).
e) övergående till att beteckna förhållandet (l. egenskapen hos ngn) att icke säga emot l. protestera utan undergivet l. fogligt ge efter l. foga sig o. d. Een qwinna läre j stilheet medh al vndirdånogheet. 1Tim. 2: 11 (NT 1526; äv. Därs. 1981). (De gudfruktiga) lidho bedröffuelse .. / I stilheet och tolamodh. TobCom. G 1 a (1550). Slår eller illa handterar Wakt honom som i fängelse är, och i stillhet med godo Wakten åtlyder; böte (osv.). PH 6: 3726 (1755). Schönberg Bref 3: 60 (1778).
f) övergående till att beteckna förhållandet att ngn avsiktligt hemlighåller ngt l. att ngt sker förstulet l. i hemlighet; numera nästan bl. i uttr. i (all) stillhet (jfr huvudmom. o. g), i (all) tysthet; jfr stilla, adj. o. adv. 3 f. Måge bisperne .. sampt andre .. af presterskapet .. rådhslå .. huruledes thesse för:ne ceremonier medh tiden, dogh uthan någon förargelse och buller, i stillhet kunne afläggies. RA I. 3: 88 (1593). (En frankisk adelsman) samlade medh en Snarheet och Stillheet itt Taal Ryttare, ther medh han .. trängde sigh in igenom Stadzporten i Würtzburg. Schroderus Os. III. 2: 129 (1635). Slutel. täktes Eder Mt tilsäja Ståndet att de .. i stillhet söka att så hopjemka Bevillningen med de andre Stånden, att summan må gå ut. HT 1919, s. 26 (1789); möjl. att hänföra till g. (Topelius) hade märkt att man i all stillhet gjorde sig lustig på hans bekostnad. Lagerlöf Top. 193 (1920). HågkLivsintr. 15: 359 (1934).
g) övergående till att beteckna att ngn gör ngt l. att ngt sker oförmärkt l. utan offentlighet l. i avskildhet l. ensamhet o. d.; ofta betecknande ett undandragande l. en frånvaro från det offentliga livet; i sht i uttr. i (all) stillhet (jfr huvudmom. o. f; äv. övergående i bet.: i sitt stilla sinne; se stilla, adj. o. adv. 3 f); jfr stilla, adj. o. adv. 3 b. Vigseln sker i stillhet. Han sköter sina studier i all stillhet. Jag undrar nog i all stillhet om hon talar sanning. Gvdh man loffuar tigh j stillheet j Zion. Psalt. 65: 2 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Om någon .. wil i Fastan gifta sig, bör sådant icke wägras, allenast thet skeer i stillheet, och utan alt Brudebång. Kyrkol. 14: 2 (1686). (Jesus) gick uti sin stillhet, och hade ingen del uti axplockningen (på sabbaten). Bælter JesuH 4: 46 (1757). Då en lugn och tillbakadragen menniska en gång väl trädt ut ur sin vanliga stillhet, utöfvar hon ett starkt inflytande på en annan. Backman Reuter Lifv. 1: 67 (1870). I fredags frigavs .. (en östtysk politisk fånge) plötsligt i all stillhet. DN(A) 21/12 1964, s. 7. särsk. i fråga om begravning (jordfästning); i fråga om förh. fram till c. 1908 särsk. i speciellare anv., i fråga om neslig (se d. o. 1 c β) begravning av (avrättad) grov brottsling l. dödfött barn l. självspilling, betecknande att jordfästningen skedde med stark inskränkning i ritualen (utan klockringning, tal, procession o. dyl. o. i närvaro av få personer); jfr tysthet. (I fängelse avlidna dråpares, desertörers l. tjuvars) Kroppar skola .. i Kyrckiogården uti stilhet och utan the wanlige ceremonier begrafwas. Schmedeman Just. 1519 (1698). Bisättning eller Begrafning som skal skie i Stilhet, förrättas utan all Process och Bekostnad, och at inga flere följa än de som bära och eljest nödwändigt der wid kunna hafwa at beställa. FörordnBegrafn. 27/10 1725, s. 2. Den nya Kyrkogården .. (har) blott afsatt en liten del til begrafningar i stillhet och afsides. WexiöStiftsT 1796, nr 43, s. 3. Enligt nu gällande bestämmelser föreskrifves jordfästning i stillhet utom för själfspillingar allenast för dem, som blifvit afrättade eller ljutit döden under föröfvande af groft brott. BtRiksdP 1903, I. 1: nr 12, s. 5. Jordfästningen äger rum i stillhet i Lilla kapellet .. i Köpenhamn. SDS 6/8 1935, s. 2 (i dödsannons). Enligt den avlidnes önskan har jordfästningen ägt rum i all stillhet. DN 10/6 1939, s. 2 (i dödsannons). Jordfästning i stillhet. Pleijel (1983; boktitel).
h) om psykisk l. själslig ro (se ro, sbst.1 3) l. jämvikt (se d. o. 3 b) l. psykiskt osv. lugn (se lugn, sbst. 4), sinnesro l. sinneslugn o. d. Han äger en ovanlig sinnets stillhet. Genom stilheet och hopp worde j (dvs. Israels barn) starke. Jes. 30: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Stadighett och stilhett, Blÿgdsamhett är tig fast när. Visb. 1: 296 (c. 1640). Hwita Hästar .. öfwergå alla andra i sedighet och stillhet. Orrelius Diurr. 32: 8 (1750). Lyckoförnimmelsen som följer med resignation och inre stillhet. Enckell KlagVindÖ 197 (1937). (Den helige Antonius i öknen) kunde logera hos sig enstaka gäster, som sökte honom för samtal, samvaro och stillhet. Gyllensten Grott. 50 (1973); jfr 2.
Ssgr (numera bl. mera tillf.): stillhets-larv. (†) till stillhet 3: mask (se mask, sbst.2 7) av stillhet; jfr larv, sbst.3 5. LBÄ 23—24: 87 (1799).
-liv. till stillhet 3: liv (se d. o. I 3) tillbragt i stillhet. Lo-Johansson Stat. 1: 321 (1936).
-period. till stillhet 1, 3: period (se d. o. 3) av stillhet; särsk. till stillhet 1. Gislén UppgSolL 109 (1933; i fråga om vulkanisk aktivitet).
-tid. till stillhet 1, 3: tid av stillhet; särsk. till stillhet 3 h. Oldendorp 2: 299 (1788; t. orig.: eine Zeit der Ruhe).
-värld. till stillhet 3 h: värld med (psykisk) stillhet. Dahlquist LivLängt. 10 (1925).
STILLSAM, se d. o.
Spoiler title