publicerad: 1952
PANNA pan3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er BtFinlH 3: 240 (1549: flote ppanner), HSH 35: 412 (1673)).
Ordformer
(pan- 1559—1774. pann- 1525 osv.)
Etymologi
[fsv. panna, motsv. d. pande, nor. panne, isl. panna, fsax. panna, mlt. panne, fht. pfanna m. m., mht. pfanne m. m., t. pfanne, feng. panne, eng. pan, mlat. panna; sannol. av lat. patina, skål (se PATEN, sbst.1). — Jfr PANNA, sbst.2]
1) (mindre) kökskärl av oftast tämligen tunn metallplåt (stundom äv. annat material) som numera vanl. har cirkelrunt bottenplan o. handtag l. ”skaft” (ofta äv. lock, i sht i fråga om kokkärl) samt är avsett för kokning l. stekning o. d.; särsk. (numera i sht i vissa trakter) inskränktare, om jämförelsevis låga dylika kärl (särsk. stekpannor); i sht i pl. stundom allmännare, om olika för stekning l. kokning o. d. avsedda kökskärl (jfr GRYTA, KASTRULL, KITTEL, sbst., KOK-KÄRL); stundom (i sht i ssgr) om liknande kärl avsedda för annan anv. än matlagning (jfr 2, 3). OPetri Tb. 62 (1525). Stekia j panno. VarRerV 25 (1538). Konungen .. bödh, at man medh hast pannor och ketzlar offuer eelden settia skulle. 2Mack. 7: 3 (Bib. 1541). Runde pannor .. vthan skaft. HovförtärSthm 1592 C, s. 6. 1 panna med 3 Jern fötter. Därs. 1687 A, s. 2095. AHB 97: 48 (1879; för smältning av lim). StKokb. 382 (1940). — jfr BAKELSE-, BRAS-, BRÅD-, DRYP-, FLOTT-, JÄRN-, KAFFE-, KLENÄTS-, KOPPAR-, LAX-, LER-, LÅNG-, MUNK-, MÄSSINGS-, PANNKAKS-, PASTEJ-, PLÄTT-, PUDDING-, SKAFT-, STEK-, TE-, TENN-, TÅRT-PANNA m. fl., ävensom ASK-, ELD-, FÖRTENNE-, GLÖD-, INNER-, INSTRUMENT-, LIM-, LYS-PANNA m. fl. — särsk.
a) med inbegrepp av l. med huvudsaklig tanke på innehållet i pannan; äv. övergående till måttsbeteckning: så mycket av ngt som ryms i en panna. Pannan kokar (över). En panna (med) varmt vatten. Björkegren 2115 (1786). Göra eld och koka en panna kaffe. Hedenvind-Eriksson Hjul. 259 (1928).
b) (numera mindre br.) kok. maträtt, huvudsakligen bestående av olika rotsaker i skivor, kokade o. serverade i en form, ”gryta”. Ekberg Hvad äta? 279 (1899). Laurin 4Minn. 139 (1932).
c) (enst., †) i det bildl. uttr. det har varit i potta förr än det kommit i panna, det har varit i säck förr än det kom i påse; jfr d. Wingård Minn. 3: 170 (1846).
d) (†) i uttr. vara pott och panna till ngt, se POTT.
2) större metallkärl av varierande form, avsett i sht för upphettning l. kokning o. d. företrädesvis av vätskor; i sht om dylikt kärl använt vid olika tekniska processer; ofta om hela komplexet av (vätske)behållare o. eldstad med tillbehör; äv. bärgv. om kärl för vaskning av malm. HFinLappm. 4: 365 (1581; vid salttillvärkning). HSH 6: 132 (1658; vid aluntillvärkning). HH XVIII. 4: 85 (1720; vid brännvinsbränning). Bildmark Entrepr. 223 (1921; vid centraluppvärmning av hus). SFS 1932, s. 851 (i tvättstuga). Holmkvist BergslGruvspr. (1941; för malmvaskning). — jfr ALUN-, ANRIKNINGS-, AVDUNSTNINGS-, AVSÄTTS-, BAS-, BRYGG-, BRÄNNVINS-, BYK-, DESTILLATIONS-, KONCENTRATIONS-, MUR-, RÖR-, SALPETER-, SALT-, VÄRME-PANNA m. fl. — särsk.
a) om kärl vari vatten kokas till ånga för drift av maskiner o. d., ångpanna. Broling Ångb. 7 (1816). SFS 1905, nr 40, s. 7 (på lokomotiv). VFl. 1937, s. 78 (på fartyg). jfr BABORDS-, CYLINDER-, DONKEY-, ELDRÖRS-, FARTYGS-, HUVUD-, HÖGTRYCKS-, IM-, KOFFERT-, LANCASHIRE-, LOKOMOTIV-, LÅGTRYCKS-, ÅNG-PANNA m. fl.
b) [urspr. användes för ändamålet sannol. en kluven vitriolpanna l. dyl.] (om ä. förh.) bärgv. på en ”lavbalk” (dvs. en balk av timmer vid mynningen av en gruva) fastskruvat konkavt metallstycke som underlättade den lastade bärgtunnans glidning utefter lavbalken ned på trallan. NotisArbKultS 3: 2 (c. 1925; om förh. på 1860-talet).
3) [ss. enkelt ord ofta sekundärt till likbetydande ssgr där ordet är senare led] om vissa (urholkade l. tillböjda) föremål som mer l. mindre likna en panna (i bet. 1); särsk.
a) vapenl. på eldvapen av ä. konstruktion: fängpanna. Delachapelle ExBook 76 (1669). (Carlsson) skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade af. Strindberg Hems. 90 (1887). Alm Eldhandv. 1: 218 (1933; om ä. förh.). jfr FÄNG-, KRUT-PANNA.
b) (starkt vard.) (liter)butelj med spirituosa (i sht brännvin), ”liter”. Fem pannor sprit. SocDem. 1928, nr 168, s. 12. Fogelström Vakna 78 (1949). jfr GbgMP 1950, nr 67, s. 6 (: halvpanna).
c) anat. (elliptiskt för:) ledpanna, höftpanna. Johansson HomIl. 5: 306 (1846). LbKir. 3: 622 (1922). jfr (†): Höftens panna. Wallenberg HomIl. 5: 306 (1814). jfr BÄCKEN-, HÖFT-, LED-, LEDGÅNGS-PANNA.
d) tekn. (cylindriskt l. urgröpt) stycke av metall l. dyl. i l. mot vilket en maskindel l. dyl. rör sig (l. på vilket den vilar); lagerskål, lager. Pannor som liggie vnder tamperne vpå wath(e)n hiulett. ArkliR 1535, avd. 1. Rinman (1789; på hästvinda m. m.). UB 2: 453 (1873; på kompassnål). TT 1898, M. s. 68 (på ångmaskin). jfr DUBB-, LAGER-, METALL-, MÄSSINGS-PANNA. särsk.
α) på en balansvåg: underlag (av hårt stål l. agat o. d.) för den ägg på vilken vågbalken svänger; parti av en vågskåls upphängningsanordning som vilar på den uppåtriktade äggen vid vågbalkens ända. En Våg balck lagat med Nÿa tappar och pannor. HovförtärSthm 1731, s. 1672. DN(A) 1928, nr 71, s. 2.
β) (†) på teleskop: var o. en av lagerskålarna för tubens axlar. VetAH 1743, s. 191. Cronstrand ÅrsbVetA 1830, s. 29.
γ) (†) lager i en degel på ett tryckeri. Rudbeckius MemPubl. 23 a (1635). Täubel Boktr. 2: 33 (1823).
e) stycke (vanl. kupigt) taktegel; stundom äv. om (kupigt) kakel. Taaktegell 38000 pannor. BtÅboH I. 1: 113 (c. 1630). Kiellberg KonstnHandtv. Kakel-Kruk. 4 (1753; i kakelugn). Åkerlund Baroja DonJ 30 (1925). jfr KAKEL-, KAKELUGNS-, RYGG-, TAK-, TEGEL-PANNA.
f) (†) tekn. Pannor kallas .. de järnplåtar, som vid gar-krats- och andra ugnar läggas uppe i skorstenen, för at uphämta det som, i form af rök och fina korn, ifrån den smälta metallen upstiger. Rinman (1789).
Anm. I följ. språkprov har anträffats ordet panien i bet.: fängpanna (l. möjl. lock till fängpanna) [möjl. felskrivning för pannen, sg. best. av panna (i bet. 3 a); jfr dock lt. panntje, degel, diminutiv till panne, panna] Är .. wår willie, .. att panien motte så giord warde .., att hon sielff igen ginge, öffwer sijnttepulweredtt, szåsom vpå the andre almenneligh sijnntteröör. G1R 17: 70 (1545).
Ssgr: A: (2 a) PANN-ARMATUR. tekn. sammanfattningen av de instrument o. apparater som tillhöra en ångpanna. Zidbäck (1890). —
(1) -BIFF. kok. tillplattad klump av malet l. hackat kött m. m., stekt i stekpanna l. dyl. (o. serverad med lök); jfr kött-bulle; äv. koll. o. ss. namn på maträtten. Schulthess (1885). —
-BORSTE. borste för rengöring av pannor.
(1, 2) -BOTTEN. (pann- 1673—1885. panne- c. 1710—1804) botten i en panna; förr äv.: låg (stek)panna? Kåppar. .. 1. gl. pannbottn, wäger 3 ℔. BoupptSthm 3/5 1673. Skiär tunna fläske skifwor och lägg på pannebotnen. Valleria Hush. 16 (c. 1710). Rinman 1: 38 (1788; i alunpanna). Lindberg Ölbr. 51 (1885). —
(2) -BRÄNNOLJA~020. (i fackspr.) olja för eldning av värmepannor l. ångpannor o. d. SFS 1922, s. 315. —
(1) -BRÖD. (pann- 1736—1893. panne- c. 1645) (†) kok. maträtten ”fattiga riddare”. IErici Colerus 1: 251 (c. 1645). Lundell (1893). —
(1, 2) -BRÖST. (pann- 1787—1841. panne- 1787—1830) (numera bl. tillf., i sht om ä. förh.) jfr bröst 5 b. Fischerström 3: 318 (1787; på brännvinspanna). SPF 1841, s. 413 (på brännvinspanna). —
(3 a) -FJÄDER. (pann- 1687—1933 panne- 1683—1688) vapenl. på lås på ä. eldhandvapen: metallfjäder intill fängpannan, värksam vid lockets automatiska öppnande (o. stängande). GenMRulla 16/10 1683. Alm Eldhandv. 1: 292 (1933). —
(1) -FOT. (pann- 1703 osv. panne- 1679) (nästan bl. om ä. förh.) metallredskap (vanl. bestående av en järnring med tre ben) avsett ss. underlag för en panna ställd över en öppen eld; jfr pann-ring, sbst.1 1. tre-fot. BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. RedNordM 1929, s. 15. —
(3 f) -FÄRGA, r. l. f. (†) tekn. Pannfärga är det fina doft af koppargnistror och slaggpärlor, som af hettan och blästern drifves, under garningen, ifrån härden upp uti skorsten och samlas på de därstädes til den ändan upsatte pannor af järnbleck. Rinman 1: 1043 (1788). —
(2 a) -GAVEL. tekn. på ångpanna: vardera av de båda (kupiga l. mer l. mindre plana) kortväggarna. Zidbäck (1890). Martinson Kap 133 (1933). —
(2) -HACK, n. (†) tekn. avlagringar (pannsten) som bildades i alunpannor (o. som avlägsnades med hackor). VetAH 1773, s. 102. Rinman 2: 453 (1789). —
(2) -HACKA, r. l. f. tekn. hacka använd vid avlägsnande av pannsten. MedelprisPersedlar InstrUppb. 7 (1896). —
(1) -HAMMARE. (förr) hammare använd vid tillvärkning av (stek)pannor. BoupptRasbo 1769. Levander DalBondek. 2: 70 (1944). —
(2) -HATT. (pann- 1787—1791. panne- 1744—1830) (förr) hatt (se d. o. 3 e slutet) på (brännvins)panna. BoupptVäxjö 1744. DA 1824, nr 142, s. 2. —
(2) -HUS. (pann- 1756 osv. panne- 1697) (förr) tekn. vid anläggningar för framställning av alun o. vitriol (äv. salt) o. d.: byggnad där pannor voro inrymda. HC11H 12: 172 (1697). SvGeogrÅb. 1932, s. 70. —
(1) -JÄRN. (pann- 1745 osv. panne- 1640—1835) [sv. dial. pannejärn] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. om ä. förh.) stekpanna av järn (med handtag). OxBr. 11: 792 (1640). I alla hörn af spisen fräste smöret på pannjernen. Sparre Frisegl. 1: 174 (1832). Moberg ManKv. 26 (1933). —
-KAKA, se d. o. —
(2 a) -KAPP, r. l. m. sjöt. på ångfartyg: plåtbyggnad som omger l. täcker en öppning i däcket ovanför en l. flera ångpannor; jfr kapp, sbst.1 1. SDS 1899, nr 470, s. 2. —
(2) -KAR. (förr) tekn. vid salpeterberedning: invid pannan placerat kar varifrån lut tappades i pannan. Alm(Sthm) 1811, s. 45. LfF 1848, s. 308. —
(2) -KNEKT. (†) äldre benämning på arbetare som sköter destilleringen i ett brännvinsbränneri. PT 1895, nr 99, s. 3. Därs. 1919, nr 260 A, s. 2. —
(1) -KRANS. (om ä. förh.) jfr pann-ring, sbst.1 1 o. bord-krans. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 58 (1918). —
(1) -KÖTT. (numera knappast br.) kok. i skivor skuret o. stekt oxkött, biff; äv.: pannbiff; förr möjl. äv. med ngt avvikande tillagning. Agrell Maroco 1: 479 (1791, 1796). (Sv.) Pannkött .. (fr.) Miroton. Nordforss (1805). Hagdahl Kok. 459 (1879). Langlet Husm. 226 (1884; av malet kött). —
(2) -LAG, n. (pann- 1808. panne- 1746—1815) (†) kam. inom salpetersjuderiindelningsvärket: lag (se lag, sbst.3 14 c) bestående av hemmansägare förpliktade att i tur o. ordning lämna salpeterjord m. m. till en vid laget värksam salpetersjudare; äv. om de ägor som tillhörde ett dylikt lag. PH 3: 2289 (1746). SaltpetterSjudare under pannelaget N° 11. VDAkt. 1768, nr 288. Derest på Hemmanets ägor, der sjudningen anställes, ingen skog finnes, tages den på nästa Hemmans skog inom pannelaget. AdP 1800, s. 1237. jfr KrigVAH 1811—15, s. 25 (om förh. i Paris). —
2) (om ä. förh.) till 3 a: lock på en fängpanna. ArkliR 1563, avd. 14. Jochnick Handgev. 124 (1854). —
(2) -MUR. (pann- 1788 osv. panne- 1525—1633) [fsv. pannomur (SthmTb. 1: 229 (1480))] särsk. i brygghus o. d. (äv. i brännvinsbränneri, alunbruk o. d.): murvärk som bildar underlag åt o. omger en panna (o. vari finnes eldstad o. rökgång); (inmurad) stor panna (med tillhörande eldstad i murvärket); jfr mur-gryta, mur-panna. M[ur]meste[re]ne som murade pa[n]nemuren. OPetri Tb. 85 (1525). Genom frivillig Auktion .. försäljes .. s. k. pannmurar, större och mindre grytor (m. m.). UpsP 1860, nr 28, s. 2. Pannmur med inmurad kopparpanna. AB 1865, nr 31, s. 1. Karlfeldt FridLustg. 113 (1901). StKokb. 616 (1940). jfr brygg-pannmur.
Ssgr: pannmurs-, förr äv. pannmure-bakugn. (-mure-) (†) bakugn i anslutning till en pannmur? Fatab. 1918, s. 61 (1633).
-gryta. (-murs-) 2NF 34: Suppl. 61 (1922).
(2) -MÄSTARE. [jfr d. pandemester, t. pfannenmeister] (förr) viss förman vid alunbruk. SvGeogrÅb. 1932, s. 95 (1709). —
(1) -OST, r. l. m. [sv. dial. (Värml., Västergötl., Jämtl. m. fl.) pannost] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) maträtt beredd av råmjölk som värmts o. stelnat i en (stek)panna. Wacklin Minn. 3: 36 (1845; fr. Österbotten). Norlind AllmogL 371 (1912; fr. Norrl.). —
1) [jfr sv. dial. (Västergötl.) panneplåt, plåt att lägga över stekpanna] (†) till 1; möjl. om plåt avsedd att vid gräddning läggas över en stekpanna o. täckas med glöd. NoraskogArk. 4: 123 (1673). BoupptVäxjö 1807.
2) tekn. till 2 a: plåt varav ångpannor tillvärkas; plåten i en ångpanna; stycke plåt som är avsett för tillvärkning av l. som utgör en del av en ångpanna. JernkA 1871, s. 36. God pannplåt af jern. TT 1874, s. 134. (Vissa eldrör) kunna .. sammandraga sig utan att sönderslita närgränsande pannplåtar. 2UB 9: 631 (1906). Ett å pannplåten .. instämplat registreringsmärke. SFS 1919, s. 563. —
1) (nästan bl. om ä. förh.) till 1: metallring på ben, avsedd ss. underlag för en panna ställd över en öppen eld (jfr pann-, tre-fot); äv. om ett slags underlag för en på ett matbord framsatt panna (jfr -krans). BoupptRasbo 1743. Pannringar af trä, granbark, äfven af tegelgods. Wistrand NordMAllmog. 31 (1911). Hon .. slog i vatten och satte .. (kitteln) på pannringen. Larsson i By Vår 9 (1927).
-RUM. (pann- 1887 osv. panne- 1752)
1) tekn. o. sjöt. till 2: rum för en l. flera pannor; i sht i fråga om ångpannor på fartyg l. värmepannor i fastigheter. Konow (1887). Landsm. VIII. 3: 144 (1899; i garveri). Hägg Flottan 61 (1904; på ångfartyg). TT 1942, V. s. 156 (för värmepanna).
(2 a) -RUND, r. l. m. (†) tekn. om invändig besiktning av en ångpanna. Frykholm Ångm. 296 (1881). Lundell (1893). —
(2) -RYMD. (pann- 1799—1833. panne- 1800—1878) en brännvinspannas rymd (i ä. tid lagd till grund för beskattningen av pannan; jfr -skatt). LBÄ 29—31: 192 (1799). Under till och med Ett sextondedels Mantal .. (tillåtes för brännvinsbränning) 15 till 18 kannors pannerymd. SPF 1816, s. 344. Därs. 1855, s. 299. NF 2: 1255 (1878; om förh. 1810).
Ssg: pannrymds-avgift. (om ä. förh.) jfr -skatt. Anckarsvärd PVetA 1842, s. 25. Den som tillverkade bränvin .. skulle .. betala en s. k. pannerymdsafgift. (Agardh o.) Ljungberg 4: 263 (1863). —
(2 a) -SKRAPA, r. l. f. tekn. Pannskrapa .. (dvs.) verktyg, hvarmed pannsten inne i pannan sönderstötes och bortskrapas. Smith (1917). —
(3 a) -SKRUV. vapenl. på ä. eldhandvapen: skruv fästande fängpannan vid låsbläcket. Nordforss (1805). Alm Eldhandv. 1: 218 (1933). —
(2) -SKÖTARE. person som har till sysselsättning att sköta en l. flera pannor; särsk. (järnv.): befattningshavare som sköter ångpannor på lokomotiv i stall. TT 1890, s. 18. SFS 1922, s. 674 (vid järnväg). —
(2 a) -SLAM. tekn. lösare beläggning l. slam som utfällts ur vattnet i en ångpanna; jfr -sten. TT 1884, s. 51. —
-SMED. (pann- 1749 osv. panne- 1583) särsk. (om ä. förh.) till 1: hantvärkare som förfärdigade (o. reparerade) pannor; jfr kittel-flickare, kittel-slagare. 2SthmTb. 6: 538 (1583). Fornv. 1941, s. 50. —
(2) -SOCKER. (†) tekn. (brunaktigt) socker som erhölls i pannan vid (torr)kokning av (mellan)-sirap. Fischerström SåckerK 25 (1791). Almström Handelsv. 275 (1845). Hallstén o. Lilius (1896). —
(2 a) -STAG. tekn. i vissa ångpannor: var o. en av ett antal järnstänger som gå mellan gavlarna o. tjäna att förstärka pannan. Zidbäck (1890). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1) -STEKT, p. adj. (pann- 1933 osv. panne- 1652—1700. panno- 1538—1640) (mera tillf.) stekt i panna. VarRerV 27 (1538; om kött o. ägg). UNT(A) 1935, nr 267, s. 5 (om sill). —
(2 a) -STEN. tekn. i ångpanna: hård beläggning bildad av ur matarvattnet utfällda ämnen (i sht kalciumkarbonat o. gips). JernkA 1825, 1: 367. Pannsten .. kan orsaka pannans sprängning. Juhlin-Dannfelt (1886). TT 1940, Allm. s. 135.
Ssgr (tekn.): pannstens-bildande, p. adj. om (ämne i) matarvatten o. d.: som bildar pannsten. TT 1873, s. 158.
(3 a) -STJÄRT. (förr) vapenl. Pannstjert (dvs.) det ifrån fängpannans inre kant bakåt liggande och vid Låsbleckets inre sida fastskrufvade jernstycke. KrigVAH 1811—15, s. 170. Alm Eldhandv. 1: 218 (1933). —
(3 a) -STOL. (panne- 1740) [jfr t. stuhl, studel] (förr) vapenl. om studel. (Fängpannan o. låsbläcket slås av ett stycke). Detta gifver pannan inunder och pannestolen sin tilbörliga skapnad. VetAH 1740, s. 255. —
(2 a) -SVEP. tekn. var o. en av de cylindriska plåtar som bilda en ångpannas cylindriska huvuddel. TT 1894, Allm. s. 192. —
(2) -TJÄRA, r. l. f. (föga br.) tekn. av ”becksyror” bestående ämne som erhålles i retorten vid destillation av träsyra. HbSkogstekn. 172 (1922). —
(2) -TJÄRA, v.; anträffat bl. i p. pf. -ad o. ss. vbalsbst. -ning. (föga br.) tekn. impregnera (tågvirke) gm att koka det i tjära. JernkA 1905, s. 628. —
(2) -VED. (ett slags) sekunda ved (avsedd för eldning i värmepannor); jfr utskotts-ved. SvUppslB 29: 459 (1936). —
-ÖRA. (pann- 1679. panne- 1679—1744)
B (†): PANNE-BOTTEN, -BRÖD, -BRÖST, -FJÄDER, -FOT, -HATT, -HUS, -JÄRN, se A. —
-LAG, -LOCK, se A. —
-MUR, -PLÅT, -RING, -RUM, -RYMD, -SMED, -STEKT, -STOL, se A. —
-ÖRA, se A.
C (†): (1) PANNO-BAKAD, p. adj. gräddad i (stek)-panna. VarRerV 27 (1538). 3Mos. 7: 12 (Bib. 1541). —
-STEKT, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content