publicerad: 1925
FOLK fol4k, n.; best. -et; pl. (numera bl. i bet. 1, 6 o. 7) = ((†) -er RP 8: 276 (1640), Stiernhielm Arch. P 1 a (1644)).
Ordformer
Etymologi
[fsv. folk, motsv. d., isl., fsax. o. fht. folk (t. volk); sannol. besläktat med lat. populus, folk (se POPULÄR), plebs (se PLEBEJ) o. FULL. Den äldsta bet. i germ. spr. synes vara: mängd, hop, skara, kanske snarast krigarskara; jfr de från germ. spr. lånade lit. pulkas, skara, fslav. plõkõ, krigarskara. Jfr FYLKA, FYLKE, FYLKING]
sammanfattningen av alla de personer l. den stora massan av dem som ur en viss synpunkt utgöra en enhet.
1) sammanfattande benämning på de människor som bo i l. härstamma från samma land (o. hava samma regering, i regel äv. samma språk, historia, kultur osv.): nation; folkslag; folkstam. (Det) svenska, danska, engelska folket. Vilda, civiliserade folk. Thet ena folkit skal reesa sigh emoot thet andra, och thet ena rikit emoot thz andra. Mat. 24: 7 (NT 1526). En så högh och vichtig saack, som landh och folck angåår. AOxenstierna 2: 94 (1612). De Semitiska folken (araber, judar, berber o. s. v.). Thorell Zool. 2: 93 (1861). Vi (amerikaner) är ett ungt folk. Wijkander OSam 6 (1875). Sverges folk är innebyggarna i allt det land, som tillhör den politiska enhet vi beteckna med namnet Sverge eller Sverges rike. Flodström SvFolk 1 (1918). — jfr BLAND-, BRODER-, BRÖDRA-, DVÄRG-, FORN-, FRÄNDE-, GRANN-, GROTT-, GRÄNS-, HANDELS-, JUDA-, JÄGAR-, KRIGAR-, KULTUR-, LYD-, NOMAD-, POLAR-, SAGO-, TRÄSK-, UR-FOLK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Fritt Folck, fritt snack. Grubb 216 (1665). Krijgh tuchtar Folck och Landh. Dens. 430. När hand fyller hand, så trijffz både Folck och Landh. Dens. 575.
b) om medborgarna i ett land med undantag av o. ofta i motsättning till regenten; i sht i sg. best. Folkets väl min högsta lag (K. XIII:s valspråk). Folkets kärlek min belöning (K. XIV J:s valspråk). Med folket för fosterlandet (G. V:s valspråk). Folkets röst, Guds röst [efter lat. vox populi vox dei]. Vädja till folket i val. (Jesus) gör vplop jbland folketh lärandes vthöffuer alt Iudee landit. Luk. 23: 5 (NT 1526). Gudh haffuer skickat konungen for folkit skul, och icke folket for konungens skul. OPetri 2Förman. A 2 a (1528). Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena. RF 1809, § 57. Sitt eget land förtrycker dåraktig man, / ty kungen kan allenast hvad folket kan. Tegnér (WB) 5: 13 (1825). Svenska Folket representeras af Riksdagen, fördelad i två Kamrar. SFS 1866, nr 27, s. 2.
c) i sht relig. i uttr. Guds l. Herrens folk o. d., eg. om judafolket ss. särskilt utvalt av Herren; äv. allmännare, om grupp av människor för att beteckna dem ss. föremål för Guds särskilda omsorg, (de) ”troende”; jfr EGENDOMS-FOLK. Ebr. 4: 9 (NT 1526). Gudz egit folck haffuer offta fört krig emoot Hedningarna oc tappat Slachtingen. Rothovius Äropr. D 2 a (1633). O Herre fräls titt folck, och wälsigna tin arfwedeel. Ps. 1695, 6: 21. Rudin OrdUngd. 3: 101 (1903). jfr: Satans folck (dvs. de ogudaktiga) gör spott och håhn / Af alt det tu (Kristus) förwärfwat. Lybecker 217 (c. 1715).
d) i överförd anv., om djur.
α) (i sht i högre stil) om djur i allm.; stundom närmande sig bet. släkte; ibland snarast att fatta som en överförd anv. av 3. Myronar (äro) itt swagt folck, lijkwel skaffa the om sommaren sin spijs. Ordspr. 30: 25 (Bib. 1541). Hafvets folk. SvMerc. 1764, s. 85. Luftens lätta folk, en vingad sångarhär. Tegnér (WB) 4: 42 (1822). Köttstycken och brödbitar offras ofta åt gatornas fyrbenta folk (dvs. hundarna). Hedin Pol 1: 57 (1911).
β) (i fackspr.) om bisamhälle. Ehuru en stor del (bi-)samhällen voro ganska starka, så saknades ej svaga folk. LAHT 1877, s. 132. Ett af bilöss angripet folk ser modlöst ut. Lewerén Bisköts. 29 (1900). jfr BI-FOLK.
2) i sht i sg. best.: de lägre samhällsklasserna, de bredare (samhälls)lagren, (den stora) massan; menige man; allmogen; arbetarklassen. (Lat.) Plebs (sv.) thz meniga folkit. VarR 13 (1538). Mannen af börd och qvinnan af folket. Schwartz (1858; boktitel). Lodjuret, som folket kallar göpa. Lagerlöf Berl. 1: 138 (1891). Blanche var en verklig folkets vän. De Geer Minn. 2: 91 (1892). Folket kan stå etiskt högre än de bildade, .. därför att det gått fritt från kulturens utväxter och förkonstling. Vasenius Harm. 204 (1908). — särsk. [jfr eng. people's palace, fr. maison du peuple] i uttr. folkets hus10 4, byggnad(er) avsedd(a) att bereda arbetarorganisationer samlings- o. expeditionslokaler o. d.; folkets park10 4, av arbetarorganisation anordnad park avsedd till samlings- o. förlustelseplats. Arbetet 1893, nr 75, s. 2. I hela landet finnes f. n. omkr. ett hundratal Folkets hus. 2NF (1907).
3) i allmännare anv.: människor; personer. Det är mycket folk på gatorna. En hoop medh folk. Apg. 5: 36 (NT 1526). Han lärer huadh for folck man skal vttvelia til Biscopar. LPetri Oec. 5 (1559). Hui står du här och gapar på dhet fremmande folcket, haffver du aldrig seet folck förre? LFolkernius (1667) i HT 1910, s. 42. Somt folk äro liksom födde til slafvar af sina näringar. Livin Kyrk. 42 (1781). Förstå sig på folk. Nordforss (1805). — jfr KVINN-, MAN-FOLK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Affsijdes boor och Folck. Grubb 7 (1665). Narren är bland annat Folck, som Vglan bland kråkor. Dens. 562. Ä' ni folk, ni, sa' bonden, mötte svina i kyrkdörren. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 5 a.
b) med best. som angiver samhällsklass, (kultur)nivå, bildningsgrad, ålder, mognad o. d. Fint, förnämt, bildat, bättre, förr äv. vackert l. hövligt folk. Enkelt, vanligt, förr äv. gement folk. Rikt, förmöget, (väl)bärgat, fattigt folk. Folk i goda, små omständigheter. Gammalt, stort, ungt folk. Vara bättre folk, (ngt vard.) tillhöra de högre samhällsklasserna. Gack bort och säl alt thz tw hafuer och giff fatigo folke. Mark. 10: 21 (NT 1526). Höfligit folck sleekia icke läpparne medh vthräckta tungo, vthan medh Serweten .. stryka thet aff. Schroderus Comenius 559 (1639). Han .. tror .. sig kunna inbilla gammalt folk hvad han vil. Tessin Bref 1: 20 (1751). (Sv.) Han är kommen af vackert folk, (eng.) He is of a good family. Widegren (1788). Lärdt folk. Lindfors (1815). Det förekom honom alltid oafgjordt, om flickan vore bättre eller sämre folk i sig sjelf. Almqvist Går an 17 (1839). Löst folk. Schulthess (1885). Barn förstå sin fördel i allmänhet bättre, än stort folk tror. Geijerstam LycklMän. 165 (1899). Anm. I st. f. hithörande förb. med folk användes stundom motsv. adj. i best. l. obest. pl., t. ex. ”(de) fattiga”.
c) i vissa uttr.: (numera bl. i bibliskt spr. l. i anslutning till bibeln) allt folk(et), alla människor(na). Thetta euangelium om rikit skal wardha predicat j hela werldene, til it witnesbyrd ofuer alt folkit. Mat. 24: 14 (NT 1526). Här i stadhenn (dvs. Riga, har) uthi 5 eller 6 huus pestilentzien sigh .. bevist, szå att fast uthi tuu huus ähre altt folck uthdödde. OxBr. 5: 308 (1624). Nu tacker Gudh alt folck. Ps. 1695, 305: 1. En Marius, Hufvud högre än alt Folket. Dalin Arg. 1: nr 44, s. 4 (1733; uppl. 1754: alla andra) [jfr 1Sam. 9: 2]. — godt folk, se GOD. — som folk(et) är flest, se FLERE II 1 d. — (ngt vard.) (som) folket (är l. gör) mest, (som) de flesta människor, (som) människor i allmänhet; stundom med anslutning till 2. Jag tycker han är som folket mäst. Nordforss Matr. 32 (1799). (De) se ut som folket gör mest. Stenhammar Riksd. 1: 111 (1834). Dahlgren 1Ransäter 4 (1905). — (ngt vard.) (icke) vara (av) ngns folk, (icke) höra till dem som ngn tycker om l. gärna är samman med l. vill hava att göra med. Bondkärror äro elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, det är icke mitt folk, de äro sällan rena. Almqvist Går an 48 (1839). Artister är hans folk, / Han tål platt inga andra. Wennerberg 1: 35 (1881). Han är just inte av mitt folk. Lagerlöf Kejs. 229 (1914). — känna sitt folk, veta vem man har att göra med, känna sina ”pappenheimare”; stundom anslutet till 5 b. Envallsson Procent. 53 (1786). Backman Reuter Lifv. 1: 31 (1870). — bland folk, bland främmande människor, ut(e) i världen; ofta närmande sig bet.: bland ”bättre” folk (jfr 4). Horn Lefv. 109 (c. 1657). Skicka sig ibland Folck. Ekman Siönödzl. 373 (1680). Jag har väl ock varit bland folk, fast jag är en fattig man. Almqvist Kap. 48 (1838). Huru skola vi väl någonsin kunna visa oss bland folk? Backman Dickens Pickw. 1: 403 (1871). — smått folk, (små)barn. Det väntades smått folk hos kyrkoherdens. Oterdahl Skram 20 (1919). jfr SMÅ-FOLK.
d) i sg. obest., obetonat, närmande sig bet. av ett obest. pronomen: människor i allmänhet; jfr MAN, obest. pron., ävensom anm. nedan. Man skall inte fästa sig vid vad folk pratar. Han försöker inbilla folk allt möjligt. Thet liugs gerna vppå folck. Syr. 19: 15 (Bib. 1541). Huru iag kan lefwa så, at iagh kan wara frij för Folcks Sqwaller och Baakdantande? AntecknSaml. 114 (1679). Något löjligt, som slår folk i ögonen. Dalin Arg. 1: 12 (1754). Gubben är road af skandaltidningarna och tycker om, när de taga heder och ära af folk. PT 1902, nr 146 A, s. 3. Folk ska' inte ha sin vilja fram. Stenfelt Skepp. 180 (1903). Folk har varit snälla mot mig. Beckman SvSpr. 49 (1904). Anm. Med avs. på anv. skiljer sig folk i denna bet. från pronomenet man (resp. en, ens) däri att folk endast betecknar ”andra” människor utan inbegrepp av den talande själv. I st. f. folk användes stundom i vard. spr. det pers. pronomenet ”de” l. ”dom”, t. ex. ”de (dom) pratar så mycket”.
e) (†) i pl.: människor; personer; jfr 7. Huruledes .. (Kristus) med siw bröd och någhra fåå fiskar spijsade fyratusend folk. LPetri 2Post. 181 b (1555). Hwar af hende att till den eena kyrkian inga folk kommo. HernösDP 1663, s. 76. Hwarest byar för detta warit, sågom wi nu allenast askan ock röken qwar, samt folken rundt omkring bortlupne. KKD 2: 61 (1708). Att öfverfalla obekanta folk med hånande ord. Strinnholm Hist. 2: 509 (1836).
f) om människor i motsättning till djur l. växter l. livlösa ting; särsk. i det allittererande uttr. folk och fä o. d., människor o. djur. Jer. 21: 6 (Bib. 1541). Hafuer iagh så offta reest effter hennes stämningar, så att folck och stenar ledass widh Aprils Löpande, och myckit mehra iagh. VDAkt. 1658, nr 32. Okynnes hund, som biter folck eller fä, bör ej lös vara. BB 22: 6 (Lag 1734). Folk och fä ä' i något lika; när di ä unga så vilja di leka. Granlund Ordspr. (c. 1880).
g) om de personer som bo i o. höra till ett hus l. en gård o. d.; dels om såväl husfadern o. hans familj som tjänstefolket, dels enbart om de förra; jfr 5 b. Gårdens, husets folk. Jag låg i en bondgård i samma stuga som folket sjelfva. Stenhammar Riksd. 2: 190 (1841). Där komma barnen i roddbåten, hurrande, / .. Ärlan på grusgången, sprittande vaken, / Är icke rädd för husets folk. Lindfors Sägn. 76 (1895, 1898). — jfr GRANN-, GÅRDS-, HUS-, HUSBOND-, PRÄSTGÅRDS-, VÄRD-FOLK m. fl.
h) om personer som äro förenade gm arbete för en gemensam sak l. idé l. dyl. l. som tillhöra en viss kategori l. samhällsklass: slags människor; i sht med genitivbestämning l. ss. senare led i ssgr. Sedan jag kom till theologos, hafver jag bland det folket njutit ingen frid. JBilberg (1692) hos Annerstedt UUH II. 1: 296. (Skaldens) sysla är då det, at ärans Folk afmåla. Nordenflycht Skaldek. 6 (1744). Flyttad från den lärda i allmänna verlden, lär .. (ynglingen) at afkläda den blygsel eller grofhet, den räddhåga eller otidighet, som gärna åtfölja Skolans folk. Kellgren 3: 148 (1785). Hans ömmande för de små stugornas folk. RiksdP 1922, 2 K. nr 40, s. 46. — jfr ADELS-, BOND-, BORGAR-, CIRKUS-, HERRSKAPS-, KLOSTER-, KONST-, KONSTNÄRS-, LANDT-, MOTOR-, NYKTERHETS-, SJÖ-, SMÅ-, STADS-, STAT-, TEATER-, ÄMBETS-FOLK m. fl.
4) i pregnant anv. av 3.
a) hyggliga, hyfsade människor, ordentliga människor sådana de böra vara; äv. om enskild person. Den som will blifwa Folck, få ett godt Namn om sig .., han måste (osv.). Fernander Theatr. 270 (1695). Moster Gustava .. har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag är. Almqvist Går an 121 (1839). Äfven de allra .. omöjligaste flickor .. kunde bli ”folk” under klok ledning. Carlén Skuggsp. 2: 377 (1865). ”Vill du bli relegerad, eller vill du vara folk”, sade rektor. Fröding ESkr. 2: 71 (1892). — särsk.
α) i ordspr. Folk först och långöron se'n, (dvs.) man är skyldig att lemna hedersrummet åt dem, som det förtjena. Dalin (1851); jfr: Folk först och sen den som bättre är. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i vissa uttr.: som folk, som hyggliga osv. människor. Uppför dig som folk! Hålla sig såsom folck. VDAkt. 1697, nr 178. Om du vill hålla dig i skinnet och vara som folk, så (osv.). Blanche Våln. 66 (1847). Köpa den fashionabla hufvudbonaden för att ”se ut som folk”. Ödman StudM 7 (1888, 1891). — det blir folk av ngn, ngn blir en hyfsad o. duglig människa; göra, äv. få folk av ngn, uppfostra ngn till en duglig och hyfsad människa. När det blifver folk af dig, ditt slöke, så blir mina gamla skor nya. Horn Lefv. 64 (c. 1657). Din fästmö bör kunna få folk af dig. Benedictsson Peng. 174 (1885). Finns det ett medel att hellenisera / och göra folk af folket i Abdera? Fröding Guit. 141 (1891). jfr: Högra foten var en eländig inrättning, full med kylknölar .., och den ville aldrig bli folk igen. Månsson Rättf. 1: 129 (1916).
b) (numera föga br.) fint, förnämt, ”bättre” folk; särsk. i uttr. vara av folk, av förnämlig börd, av fin familj. Någre .. påstå det .. vara .. Bloden, som skiljer Gens de Qualité (med et ord: Folk) från gement slöder. Dalin Arg. 2: 233 (1734, 1754). Han är ej af folk: det var först hans Far, som blef adel. Därs. 370. Han ville anses för folk; men fattigdomen var här större, än at det kunde döljas. Kempe FabritiiL 76 (1762). Kindblad (1871). De flesta af oss (skolkamrater) voro af adlig börd, .. detta var en skola för folks barn, men ej för barn af folket. Ramsay Barnaår 1: 85 (1904).
5) i vissa anv. där oftast en motsättning till en enskild person, särsk. ett överhuvud (jfr 1 b), framträder.
a) i sg. best., närmande sig bet.: menigheten; församlingen; allmänheten, publiken. (Jesus) lärde folkit j templet och predicade euangelium. Luk. 20: 1 (NT 1526). Då giorde min comminister och iagh folkena tiänst medh sacramentzens utdelningh. VDAkt. 1650, s. 45. Desse efter handen utkommande Arken hålla folket altid i väntan om något nytt. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). En söndag, då folket strömmade ur Blasieholmskyrkan. De Geer Minn. 2: 78 (1892).
b) om de personer som äro anställda hos ngn ss. tjänare, arbetare o. d.; tjänstefolk; (tjänste)personal; stundom äv. med inbegrepp av husfaderns familj, husfolk; jfr 3 g. GR 1: 40 (1522). (Han) loth sigh strax döpa, och alt hans folk. Apg. 16: 33 (NT 1526; Bib. 1917: med allt sitt husfolk). Den mest passande tiden för mergelns påförande (på åkern) är den, på hvilken landtmannen kan umbära eller anskaffa dragare och folk till detta arbete. QLm. I. 1: 65 (1833). Han är hård emot folket och grinig och gnidig. Fröding NDikt. 50 (1894). — jfr BET-, DREV-, HJÄLP-, HUS-, HÖST-, HÖSTNINGS-, LEGO-, SKÖRDE-, SLÅTTER-, TJÄNSTE-FOLK m. fl.
c) om besättningen på ett fartyg, (skepps)-manskap. Skeppares och Folks provision bör .. å Märkrullan noga upskrifvas. FörordnLurendr. 1799, s. C 1 a. InternSignalb. (1886). — jfr DÄCKS-, SKEPPS-FOLK m. fl.
d) krigsfolk; soldater. GR 1: 28 (1521). Ath förhöre .. hwre starck .. (Norrby) ær tiil folk. Därs. 3: 46 (1526). (Konungen) låg om nätterna på blotta marken; men lät folket bädda under sig det bästa de kunde. Tessin Bref 1: 37 (1751). — (†) i pl. (jfr 7). OPetri Kr. 297 (c. 1540). Att samme Lybeske medt någre Twsendhe Folck, skole falle in j thenn Landzendenn Smålanndt. GR 18: 695 (1547). Han .. fick honom 300 folk. Svart G1 106 (1561). — jfr BESOLDNINGS-, BESÄTTNINGS-, FOT-, GARNISONS-, HIRD-, HÄST-, KRIGS-, LEGO-FOLK m. fl.
e) (†) (ngns) anhöriga, släkt. (Abraham) dödde .. och wardt samlat til sitt folk. 1Mos. 25: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: sina fäder). Tå gafs henne frijtt innan 14 dagar komma igen medh någon Ehrlig förståndig mann af sitt folk. VDAkt. 1666, nr 47. Emedan iag altid hafft mitt uppehälle af Ångelsta, effter iag der städes hafft mitt Folck och anförwantare. Därs. 1695, nr 1067.
6) (ss. enkelt ord numera bl. i starkt bygdemålsfärgat spr.) om man o. kvinna som ingått (l. skola ingå) äktenskap med varandra; äkta makar; par; särsk. i uttr. äkta folk. GR 4: 242 (1527). (Vi) wilie .. oss hålla tilsamman såsom echta folck. Tob. 8: 4 (Bib. 1541). Sädhan de blefwo echta folk tilhoopa. ÅngermDomb. 29/7 1646, fol. 12. Till den första April önskas hyra 2 rum med kök samt nödiga uthus, för ett barnlöst folk. DN 1865, nr 39, s. 4. Båda folken hade önskebarn. Sander o. Flodman 99 (1871). Lagerlöf Körk. 165 (1912). — jfr BOND-, BRUD-, FÄST-, GAMMAL-, HUSBOND-, PRÄST-, TORPAR-, VÄRD-, ÄKTA-FOLK m. fl. — särsk.
a) (†) i pl., om de båda personer som utgöra ett äkta (l. trolovat) par. Man låter effter ordningen lysa för dhe unge folken. ConsEcclAboP 205 (1658). När en af Ächta folcken mister sin Egendom eller är fattig, och then andra har något öfrigit; bör then torftige hafva sitt understöd theraf. Nehrman JurCiv. 61 (1746). Ägta Folken Bonden Åke Nilsson och hustru Bengta Jönsdotter. VDAkt. 1793, nr 168.
b) (†) i uttr. (ett) par (äkta) folk, äkta (l. trolovat) par. (I av dalallmogen) ligge och trengis i en gård, fem eller sex par folk, forwtan theris barn. GR 13: 143 (1540). Hwilken Präst, som giffuer ett paar Folck tilsamman och wijer. Petreius Beskr. 6: 40 (1615). (De äro) begge ett par echta folck, .. som .. i Gudz swåra anfechtnings eld .. bepröfwat och luttrat är. Swedberg Dödst. 598 (”580”) (1711).
7) (numera bl. ss. senare ssgsled) om enskild person: människa, man l. kvinna; jfr 3 e, 5 d slutet. VDAkt. 27/2 1676, s. 69. Rätten tillhölt Per Elieson att taga Elin till hustru effter hon är et vackert och snält follck. Rääf Ydre 3: 297 (i handl. fr. 1723). Med honom kom ett folk, jag visste ej om det var man eller qvinna; jag tror aldrig, att Poëten så nätt afbildat en furia, som icke denna bättre henne repræsenterade. Linné Ungd. 2: 55 (1732). — särsk. närmande sig bet.: tjänstehjon, tjänare, man, karl resp. kvinna (som är anställd i ngns tjänst); jfr 5 b. The iiij (dvs. fyra) folk szom Boschapenn acthet haffue, them må j skaffe theris lönn. GR 12: 173 (1539). Förhielpa migh till ett sådant underhåldh, hvarmedh iag kunde uppehålla mig sielf, lööna och fööda ett folck som mig skiöter. VDAkt. 1700, s. 272. Et .. staddt Lego-hjon borde ej undgå at förnöja sin tilärnade husbonde, antingen med pengar eller et folk i sitt ställe. SP 1779, s. 92. — jfr KARL-, KVINN-, MAN-FOLK.
Sammansättningar. Anm. Typen folks- är vanlig i början av 1800-talet, i sht hos nyromantikerna, o. beror hos dem på inflytande från tyskan.
A: (2) FOLK-AKADEMI. (i Finl.) i uttr. svenska folkakademien, benämning på en i Finl. 1908 stiftad folkbildningsanstalt med utvidgad folkhögskolekurs. —
(1) -ANDA, äv. -ANDE. (folk- 1842 osv. folke- 1877. folks- 1832—1848) jfr ANDE VIII 5 a. Wallin Rel. 4: 192 (1832). Ett lands seder och lagar äro skapade af folkanden. EHTegnér i UVTF 26: 21 (1880). —
(2) -BAD. badform som användes l. är avsedd att användas av de breda samhällslagren; för dyl. bad avsedd badinrättning. I Göteborg planlades 1888 ett folkbad med 9 badkar .. för män samt 6 badkar .. för kvinnor. Almquist Häls. 511 (1896). Det bad, som .. såsom folkbad är det bästa, är utan tvifvel det s. k. badstubadet. VerdS 111: 27 (1903). —
(2) -BALLAD. (folk- 1881—1921. folks- 1835) (numera föga br.) folkvisa. SvLittFT 1835, sp. 510. Östergren (1921). —
(2) -BANK, pl. -er. [jfr t. volksbank] urspr. om förening av handtvärkare, arbetare l. andra personer ur de mindre bemedlade klasserna med syfte att gm gemensamma pänningbidrag (o. i allm. gemensam ansvarighet) bereda föreningens medlemmar nödiga försträckningar på billiga villkor; numera benämning på vissa banker med uppgift att tillgodose den mindre omsättningen på platsen. Samtiden 1874, s. 19. Numera äro de flesta penninginrättningar, som ha ordet ”folkbank” i sitt namn, .. ingenting annat än vanliga bankaktiebolag, med begränsad ansvarighet för delägarne och med af konungen stadfäst reglemente. Uppl. 2: 688 (1908). Understiger bankbolags grundfond en miljon kronor, skall bolagets firma innehålla ordet ”folkbank”. SFS 1911, nr 74, s. 32. —
(3) -BEN. (folk- c. 1750. folka- c. 1600) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) människoben. Wthi Löönsåker i Sparsettra Sockn ther slaget stod millan folkungarna (Knut) och konung. Erik Läspe .. der funno the .. några folkabeen the som myket stoora wore. Bureus Suml. 81 (c. 1600). Wettersten Forssa 33 (c. 1750). —
(2) -BENÄMNING. (mindre br.) folklig benämning. Ilmoni Sjukd. 2: 63 (1849). I flere svenska landskap är kommissarie en folkbenämning på kronolänsmannen. NF 8: 1090 (1884). —
(1) -BESKRIVNING. [jfr t. völkerbeschreibung] (föga br.) etnografi. Berndtson (1880). 2UB 10: 368 (1907). —
(1 b) -BESLUT. (folk- 1815 osv. folks- 1814—c. 1818) (i sht i fråga om fornromerska förh.) av folket (l. folkförsamlingen) fattat beslut (i statsangelägenheter o. d.). Heinrich (1814). En person, som icke genom födseln egde (romersk) medborgarrätt, kunde förvärfva den: slafvar genom frigifning, andra genom folkbeslut. 2NF 5: 380 (1906). —
(1) -BEVÄPNING.
1) abstr.: allmän beväpning. Palmblad Norige Bih. 119 (1847). De första krigshärarne uppsattes genom ”allmän folkbeväpning”. Wrangel Krigsh. 1: 18 (1866). Med folkbeväpning förstår man (numera) .. egentligen blott den resning i massa, som tillställes vanligen i den fientliga härens rygg. NF (1881).
2) konkret, om den krigsmakt som åstadkommes, då folket i massa griper till vapen; jfr -HÄR. Dalin (1851). Friskaror, som utgjorde en slags frivillig folkbeväpning. Svedelius Statsk. 3: 81 (1869). Lundegård Stormf. 40 (1893). —
(2) -BIBLIOTEK. offentligt bibliotek avsett för den stora allmänheten, särsk. den kroppsarbetande klassen; jfr ARBETAR-, SOCKEN-, STADS-BIBLIOTEK. AB 1869, nr 286, s. 4. SFS 1905, nr 29, s. 7. —
b) i p. pr.: som värkar för folkbildningens höjande. Folkbildande värksamhet. —
(2) -BILDARE. (vard., skämts.) person som deltager i folkbildningsarbetet. Mörne Strandbygg. 1: 97 (1915). —
(2) -BILDNING. de bredare samhällslagrens bildning (se d. o. 5 b).
a) om handlingen l. värksamheten att bibringa de bredare samhällslagren bildning. Kullberg Soyaux 13 (1805). Man talar och skrifver så mycket om förbättring af de lägre classernas uppfostran, om den så kallade folkbildningen. SKN 1841, s. 64. Minnesfesterna öfver stora män varda .. vigtiga led i folkbildningen. Wieselgren Bild. 265 (1884, 1889).
b) konkretare, om den bildning som förefinnes hos de bredare samhällslagren. Järta Kopparb. 87 (1823). Svenska folkbildningen må synas ofullständig. Hon står dock vida högre än i alla andra stater. Tegnér (WB) 7: 179 (1835). Främja .. en lifligare förbindelse mellan universitetsbildning och folkbildning. Hjärne SvoFräm. 210 (1893, 1908). —
-BILDNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. arbete för folkbildningens höjande; särsk. om dyl. arbete vid sidan av det officiella undervisningsväsendet. NPress. 1894, nr 77, s. 3. Tidskrift för det svenska folkbildningsarbetet. (1912; tidskriftstitel). —
-BILDNINGS-RÖRELSE. jfr -BILDNINGS-ARBETE. Han .. utfrågade mig om folkbildningsrörelsen (sommarkurserna, folkhögskolorna o. s. v.) i Sverge. Fyris 1894, nr 88, s. 2. —
(2) -BLAD. (folk- 1848 osv. folks- 1821) tidning som är särsk. avsedd för de bredare samhällslagren; jfr -SKRIFT; numera nästan bl. i namn på vissa tidningar. Smålands Folkblad. Dagligt Allehanda är egentligen det enda folksbladet hos oss. SvLitTidn. 1821, sp. 725. 1867 vardt .. (Moneta) redaktör af det lilla folkbladet ”Secolo”. 2NF 18: 904 (1913). —
(1, 3) -BLANDNING. blandning av olika folkslag, äv. av människor från olika trakter l. av olika stånd; abstr. o. konkret. Lovén Dante 3: 94 (1857). Österrike-Ungern är det märkvärdigaste exempel på en brokig folkblandning, som någon stat på hela jorden kan uppvisa. Nyström Svedelius 3: 1 (1888). 2NF 28: 496 (1918). —
(1 b, 2) -BOK, pl. -böcker. (folk- 1819 osv. folks- 1837—1848) bok som är avsedd för l. särsk. spridd (o. omtyckt) bland de bredare samhällslagren; särsk. om för dessa avsedda omarbetningar av gamla riddarsagor o. d., ävensom historiska berättelser, legender, trolldomshistorier o. d.; äv. allmännare: av hela folket omtyckt l. läst bok. SvLitTidn. 1819, sp. 456. Atterbom PoesH 4: 145 (1848). Fältskärns berättelser .. har .. blifvit en folkbok i hela Skandinavien. AB 1898, nr 9, s. 3. —
(3) -BRIST. brist på (tillräckligt antal) människor l. invånare. Höpken 2: 172 (1752). Den .. svenska befolkningen i Amerika verkar som dragningskraft, oafsedt folkträngsel eller folkbrist hemma. Fahlbeck Ad. 2: 263 (1902). —
(1, 2) -BRUK. bland folket (i sht allmogen) gängse bruk, folksed. Nilsson Ur. 2: 85 (1862). Folkbruk och folkseder, som upprepas årligen på viss tid eller en af kalendern bestämd dag. Nilsson FolklFest. 3 (1915). —
(3) -BYTE. (folk- 1894 osv. folke- 1779) utbyte av människor l. invånare mellan olika länder l. landsdelar. Fernow Värmel. 526 (1779). Folkbytet mellan land och stad. EkonS 2: 44 (1894). —
(2) -CITTRA. (föga br.) = CITTRA 3. Med den gamla cittran bör ej förvexlas det nu förekommande instrumentet, alpcittra eller folkcittra, som spelas liggande på ett bord. SDS 1899, nr 117, s. 2. —
(2) -DAG. dag då ett museum, nöjesetablissemang l. dyl. anordnar visning l. festligheter kostnadsfritt l. mot särskilt billig inträdesavgift för att bereda tillträde åt de bredare samhällslagren; jfr -SÖNDAG. PT 1899, nr 115 A, s. 3. I morgon söndag .. är folkdag med half inträdesafgift (på Skansen). Därs. 1900, nr 222 A, s. 3. —
(1, 2) -DANS. för befolkningen (särsk. allmogen) i ett visst land l. en viss trakt karakteristisk dans; nationaldans; äv. om musiken till dyl. dans. Svenska folkdansens vänner, namn på ett sällskap (bildat i Stockholm 1893) med syfte att vidmakthålla de gamla folkdanserna. De sköna naiva Italienska folkdansarna Saltarella och Lavandarina. Atterbom Minn. 418 (1818). En av de vanligaste folkdanserna är polskan (slängpolska och hambo). Flodström SvFolk 312 (1918).
Ssgr: folkdans-låt,
-melodi,
-musik. —
(2) -DIALEKT. (folk- 1853 osv. folks- 1817—1846) (numera mindre br.) folkmål, bygdemål, dialekt. Atterbom Minn. 258 (1817). I folkdialekter, där den grammatiska genuskänslan ännu är fullt lefvande. EHTegnér i 3SAH 6: 232 (1891). 2NF 32: 1180 (1921). —
(2) -DIKT. (folk- 1816 osv. folks- 1845) jfr -DIKTNING. Atterbom i PoetK 1816, s. XIX. Medeltidens folkdikt är genomgående episk. SvTidskr. 1870, s. 60. I de flesta fall göra de på 1500- och 1600-talen upptecknade balladerna snarare intryck af konstdikter än af folkdikter. Schück SvLitH 1: 115 (1885). —
(1 b, 2) -DIKTARE. av hela folket omtyckt l. läst diktare; äv.: författare av folkpoesi. Åldermannen för Tysklands folkdiktare, Hans Sachs. Atterbom Minn. 257 (1817). Tonen och stämningen hos de namnlöse folkdiktarne i Karelen. Wirsén i 3SAH 2: 171 (1887). —
(2) -DIKTNING. diktning som utgått från (o. fortlevat gm muntlig tradition bland) folkets bredare lager (i sht allmogen) l. som är särskilt avsedd o. lämpad för dem; jfr -DIKT, -POESI, -SAGA, -SÄGEN. Lysander RomLittH 236 (1858). Till folkdiktning räknas myter, hjältedikter, egentliga ”folksagor”, sägner och folkvisor. Cederschiöld Ordlek. 211 (1910). De homeriska dikterna förutsätta en folkdiktning, vars högsta avslutning de äro. Reutercrona Pedersen 77 (1924). —
(1, 2) -DRÄKT. för befolkningen (särsk. allmogen) inom en viss trakt (stundom ett helt land) karakteristisk dräkt; allmogedräkt; nationaldräkt. Atterbom Minn. 26 (1817). Albanisk folkdrägt. Därs. 457 (1818). Det har gått med folkvisorna som med folkdrägterna, hvilka (de grannare åtminstone) fordom varit herrskapsdrägter. VFPalmblad i Tiden 1848, nr 66, s. 2. Hastigt nog försvinna .. de folkdräkter, som förr funnos i flera olika landskap, men som nu behållas hufvudsakligen i Dalarne. Nyström SvGeogr. 190 (1895). —
(1) -EGEN. (föga br.) inhemsk, nationell. En .. blandning af främmande och folkeget. Frey 1844, s. 539. Östergren (1921; angivet ss. mindre vanligt). —
(1) -EGENDOMLIGHET~00102 l. ~00200. jfr -EGENHET. Hvardera stammen hade sin egen lag och satte sin ära i bevarandet och upprätthållandet af sin folkegendomlighet. Strinnholm Hist. 3: 582 (1848). Raskaraktärer och folkegendomligheter. Fennia XVIII. 2: 24 (1900). —
(1) -EGENHET~002 l. ~200. (folk- 1846. folks- 1840) för ett folk utmärkande egenhet. Atterbom Minnest. 2: 7 (1840). —
(1) -EGENSKAP~002 l. ~200. (folk- 1887. folks- 1835) för ett folk utmärkande egenskap. Atterbom PhilH 34 (1835). Verd. 1887, s. 221. —
-ELEMENT. (folk- 1835 osv. folks- 1842—1879)
1) till 1; om vart särskilt av de olika elementen i ett folk. Tegnér (WB) 7: 178 (1835). Bönderna .. (utgöra) det starkaste folkelementet. Fahlbeck Stånd 53 (1892).
2) till 2: den del av nationen som utgöres av de bredare samhällslagren. Äfven medeltids-aristokratien har i Sverige aldrig fullkomligt kunnat undertrycka folkelementet. Geijer I. 5: 370 (1847). Schlyter JurAfh. 2: 24 (1879). —
(2) -ENLIG. (folk- 1837—1857. folks- 1848) (†) folklig. SvLittFT 1837, sp. 60. Genom .. sin folksenliga karakter representerar (Homeros' epos) .. den helleniska nationalbildningen. Atterbom PoesH 2: 74 (1848). Rydqvist SSL 2: 321 (1857). —
(2) -ETYMOLOGI. [av t. volksetymologie] språkv. på god tro gjord, av yttre ljudlikhet föranledd folklig (icke vetenskaplig) anknytning varigm ett ord felaktigt hänföres till ett annat ord; oftast om förändring av ett ords form (stundom av dess betydelse), förorsakad av dyl. felaktig anknytning; stundom äv. konkret, om det sålunda förändrade ordet. Noreen FryksdLjudl. 83 (1877). Dens. SprStud. 1: 37 (1887, 1895). —
(2) -ETYMOLOGISK. språkv. jfr -ETYMOLOGI. NF 7: 1190 (1883). Den .. folketymologiska omdaningen af ordformer. Kock SpråkFörändr. 126 (1896). —
(1) -FAMILJ. grupp av besläktade folk. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 16 (1827). Det svenska folket tillhör den större folkfamilj, hvilken med ett gemensamt namn kallas den germanska. Schück SvLitH 1: 1 (1885). —
(1, 2) -FANTASI. ett folks (i sht de bredare samhällslagrens) fantasi. Bremer Brev 3: 282 (1853). Värends-sägnen är .. rik på .. yttringar af en ystert lekande folk-fantasi. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXVIII (1868). —
(4 a) -FASON. hyfsat l. fint folks sätt.
a) (föga br.) i uttr. på folkfason, på fint folks sätt, som hyfsat l. fint folk. Äta på ”folkfason” (dvs. vid dukat bord). GWennerberg (1837) hos Taube Wennerbg 1: 47.
b) (ngt vard.) i pl.: folkskick, hyfsat sätt (att bete sig). Ut med ungarne! sade fyrvaktaren. .. Herrarne får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa. Engström Glasög. 67 (1911). —
(4 a) -FATT. adj. [sv. dial. folkfatt] (†) eg.: beskaffad som folk; hyfsad, städad, ”som folk”. Verelius 138 (1681). Jag måste ju lefva folkfatt, som andre, när jag är mine 18 år, och fått Galon på hatten. Posten 1769, s. 602. När man i saken har rätt, och vet att förr eller senare skola alla folkfatta varelser tro detsamma. JOWallin (1817) i TegnérPpr 91. —
(3) -FATTIG. fattig på folk. Lind (1749; under volck-arm). Folkfattiga och glest bebodda länder. JernkA 1818, 2: 50. Folkfattiga bygder. Castrén Res. 2: 233 (1846). —
(3) -FATTIGHET—00~2 l. ~200. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fattig på folk; folkfattigdom, folkbrist. Dalin (1851; med hänv. till folkbrist). Östergren (1921). —
-FEST. (folk- 1791 osv. folks- 1811—1820)
2) till 1 b o. 2: fest för hög o. låg, fest som är avsedd för alla samhällsklasser, särsk. de bredare samhällslagren, l. vari dessa deltaga; folklig fest. Den stora Balen eller Folkfesten, som Ständerne .. skola gifva Kejsaren. PT 1791, nr 72, s. 2. Folkfesten d. 1 Maj, då hela Stockholm vandrar ut till Djurgården. Thomée IllSv. 92 (1866). —
(2) -FIENDE. (föga br.) person som intager en fientlig hållning gentemot folkets bredare lager; motsatt: folkvän. SvT 1852, nr 7, s. 4. Den föreställningen är så vanlig .. att .. en skribent .., som ej då och då sänder ut en liten giftighet mot myndigheter eller öfverordnade, är en reaktionär eller kanske rent af en folkfiende. NordT 1885, s. 185. EHildebrand i SvH IX. 2: 31 (1908). —
(1) -FLERTAL~02 l. ~20. i sht i sg. best.: folkets flertal, majoriteten av ett lands invånare. Det förherskande folkflertalets regering. LfF 1888, s. 24. —
-FLYTTNING.
1) (föga br.) till 1 l. 3; om förhållandet att ett folk l. människor i större mängd flytta till ett annat land l. en annan trakt; jfr EMIGRATION. (Hungersnöden) gaf .. anledning .. til en stor folkflyttning ur Scandinavien. Dalin Hist. 1: 341 (1747). Folkflyttningar, först til Städer och så utom Riket, skulle efteråt mindre hända. LBÄ 11—13: 67 (1798). 2NF 31: 179 (1920).
2) (†) till 5 b: tjänstefolks flyttning från en plats till en annan. Möller (1790). Almqvist Grimst. 12 (1839). —
(4 a) -FOLA l. -FORA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) folkskick; numera bl. i pl. Schultze Ordb. 1226 (c. 1755). Han har inga folkfolor. Widegren (1788; under fola). Jag arbetar dag och natt för att hålla .. barnen .. vid folkforor. Mellin Nov. 2: 527 (”427”) (1832, 1867). Dalin (1851; med hänv. till folkskick). —
(1 b) -FRIHET~02 l. ~20.
1) ett folks frihet; förhållandet att ett folk äger en fri samhällsförfattning. EP 1792, nr 5, s. 2. I Skandinavien hvilade samhällsbyggnaden på folkfrihetens grund. Strinnholm Hist. 2: 538 (1836). En lagbunden folkfrihet ville .. (Voltaire) sätta i stället för suveränt godtycke. NF 17: 1359 (1893).
2) (†) fri- l. rättighet som äges av folket. Englands .. borgerliga inrättningar och ovärderliga folkfriheter. Rydqvist Tid. 2: 62 (1840). Dalin (1851). —
(2) -FRISINNAD~020, p. adj. i sht i pl. (best.), om den kvarstående förbudsvänliga delen av det frisinnade partiet i Sv., sedan den förbudsfientliga gruppen (”det liberala partiet”) år 1923 utträdt ur partiet, förbudsfrisinnad; äv.: tillhörande l. kännetecknande för detta parti. Det folkfrisinnade programmet. —
(3) -FRÄTARE. (†) eg.: människoätare; användt ss. okvädinsord; jfr -ÄTARE o. MÄNNISKO-FRÄTARE. Anders Erichson i Nääs .. klagadhe .., att Daniel pläghar giffua honom många otiänligh nampn såsom dieffuull, folkfrätare etc. KyrkohÅ 1915, s. 366 (1621). En Niding och Folk-Frätare. DA 1771, nr 243, s. 2. —
(3) -FYLLD, p. adj. fylld med människor. De folkfyllda gatorna. VFPalmblad i PoetK 1815, 2: 19. Hans röst var för svag för att göra sig gällande i en folkfyld kyrka. FinBiogrHb. 2060 (1903). —
(1) -FÄRD. [jfr sv. dial. folkefärd, släkt, dan. o. nor. folkefærd] (†) folk. Ekelund 1FädH 1: 4 (1829). Strinnholm Hist. 1: 116 (1834). Strilerna .. sägas ha egna plägseder och gifta sig vanligast inom sin egen folkfärd. Nilsson Fauna 4: 393 (1853). —
(1) -FÖRBISTRING. Strinnholm Hist. 1: 153 (1834). På det hela taget förete de nyryska guvernementen .. den största folkförbistring. Lill- och storryssar, rumaner, bulgarer, serber, tyskar, greker, fransmän, polacker, tatarer och judar äro der blandade med hvarandra. NF 14: 161 (1890). —
(1) -FÖRBUND. (folk- 1796 osv. folks- 1825) förbund av flera olika folk; särsk. i sg. best., om det 1919 bildade ”Nationernas förbund”. LittT 1796, s. 386. Nyttan och görligheten af et allmänt Folkförbund, eller en imellan alla verldsborgare stadfäst evärdelig fred. LBÄ 5—6: 52 (1797). SvD 1920, nr 282, s. 3. —
(2) -FÖRDOM~02 l. ~20. (folk- 1811. folks- 1815) bland folkets bredare lager utbredd fördom; jfr -MENING 1. JournLTh. 1811, s. 455. —
(2) -FÖRESTÄLLNING~0020. bland de bredare samhällslagren (i sht allmogen) utbredd föreställning; folklig föreställning. SKN 1842, s. 36. Ännu finnes i mera undangömda bygder mycket af de gamla folkföreställningarna. VLS 176 (1887). —
(1, 2) -FÖRFÖRARE. (folk- c. 1750 osv. folks- c. 1750) Democratiens folkförförare. HSH 7: 282 (c. 1750). Därs. 9: 162 (c. 1750). Mången politiker, som af sin tids makthafvare förföljts såsom folkförförare och uppviglare, har sedan af eftervärlden hedrats som en förkämpe för frihet och rätt. 2NF 6: 119 (1906). —
(2) -FÖRLUSTELSE. förlustelse som är avsedd för de bredare samhällslagren l. vari dessa deltaga. JERydqvist i Skandia 7: 243 (1836). På ett särskildt hörn af den stora industriutställningens område .. ordnas en mängd folkförlustelser: kuriositetsteatrar, karuseller o. d. NerAlleh. 1896, nr 35, s. 3. —
(1) -FÖRMÖGENHET ~0200 l. ~0102. ett folks samlade förmögenhet, nationalförmögenhet. Den förmögenhet, som genom en brand blir förstörd, är en oersättlig förlust för hela folkförmögenheten. Lille Försäkr. 61 (1882). —
-FÖRSAMLING. (folk- 1799 osv. folks- 1640—1799)
1) till 1 b: församling av medborgare l. folkrepresentanter som har att överlägga l. besluta om statens angelägenheter; sammankomst i dyl. församling; nästan bl. i fråga om utländska förh.; jfr NATIONAL-FÖRSAMLING. Den romerska folkförsamlingen. En gemeen och almenneligh Folks försambling på en Rijkz och Herredagh. Linc. (1640; under comitiatus). Blotta tillvaron af en folkförsamling mindskar redan möjligheten af en godtycklig magt. Svedelius StatsrAnsv. 7 (1856). Du har förmodligen bevistat folkförsamligen? Rydberg Ath. 228 (1859).
2) (mindre br.) till 2 l. 3: församling av människor, i sht ur de bredare samhällslagren; folksamling. Förekomma och skingra folksförsamlingar för okända och af Staten ogillade ändamål. Boëthius Naturr. 208 (1799). Han var .. en högst begåfvad talare men som sällsamt nog slog mindre an på de högt bildade än på en folkförsamling. De Geer Minn. 2: 41 (1892). —
(1 b, 2) -FÖRTRYCKARE. (folk- 1792 osv. folks- 1749) Lind 1: 560 (1749). De stränder, dit Roms legioner ej vågat, / Der en folkförtryckares ok än aldrig är buret. Franzén Skald. 7: 164 (1820). —
(3) -GIRIG. (†) om vattendrag o. d.: som drager människor till sig (ned i djupet), där människor lätt omkomma. (Man) säger .. at denne å är intet folkgirig, och anförer til bevis, at folk om våren gå, ja köra öfver förenämde isbro den ene timman, och den andre kan älfven vara ren upskuren. NorrlS 80 (c. 1770). Hülphers Norrl. 1: 48 (1771). —
(3) -GLES. glest bebodd l. bebyggd. Folkglesa trakter. —
-GRUPP. särsk. till 1. Racerna dela sig i folkgrupper, folk, stammar. Ljunggren Est. 2: 187 (1860). Holländarne äro en gren af den germaniska folkgruppen. Roth 1Geogr. 135 (1881). —
(1) -GUD. (folk- 1833 osv. folks- 1850) jfr -RELIGION. Carlstedt Her. 2: 80 (1833). Ättreligionen .. har tidigt fått vika för en mera omfattande folkreligion, stödd .. på de af staten erkända folk- och naturgudarnes dyrkan. Fahlbeck Ad. 1: 37 (1898). —
(1 b, 2) -GUNST. (folk- 1823 osv. folks- 1818) gunst som ngn åtnjuter hos folket, i sht hos dess breda lager; popularitet; jfr -YNNEST. Sträva, fika efter folkgunst. Folkgunstens obeständighet. Atterbom FB 240 (1818). —
-HAT. (folk- 1839 osv. folks- 1845)
1) till 1: hat som ett folk hyser till ett annat, hat mellan olika folk, nationalhat. Folkshat mellan Svenskar och Danskar. Atterbom VittH 240 (1845).
2) (mindre br.) till 1 b l. 2: bland folket (särsk. dess breda lager) utbredt hat mot ngn. Cronholm Lig. 408 (1839). Folkhatet i Neapel mot de andliga bröderna. Snällp. 1848, nr 4, s. 4. —
(2) -HEM. ”Adolf Fredriks folkhem” .. i Stockholm. GHT 1896, nr 83 A, s. 3. Folkhem, ställe, där mindre bemedlade få mot en ringa afgift tillgång till böcker, tidningar och skrifmaterial. 2NF (1907). —
(3, 5 b) -HJÄLP. (folk- 1753 osv. folke- 1550) (†) (till)hjälp av människor, människohjälp, hjälp av tjänstefolk. Nu meden thenn svåre pestilentzie haffver vancket hosz them och the så litenn folkehielp haffve. GR 21: 80 (1550). Vågstängernes lämpning til högsta kraft med mindre folkhjelp. SvMerc. 2: 411 (1756). —
(1, 2) -HJÄLTE. person som (på grund av utförda bragder) av ett folk (i sht de bredare lagren) hyllas l. anses ss. en hjälte; nationalhjälte. Leopold 3: 318 (1816). En nationalhjälte har .. (Magnus Stenbock) blifvit, såsom ytterst få i vår nyare historia, och än mer: en folkhjälte. Wrangel Stenbock 13 (1910). —
-HOP, r. l. m. (folk- 1545 osv. folka- 1628—1712. folke- 1640—1738)
1) (†) till 1 l. 3: folkmängd, folkstock, befolkning. VetAH 1754, s. 166. Hela Sveriges folkhop. Fischerström 2: 345 (1780). Den jordbrukande folkhopen innom Stora Kopparbergs Län. Femårsber. 1822, KopparbL s. 73. VDAkt. 1839, nr 507.
2) till 2; i sht i sg. best.: den stora (o. okritiska) folkmassan, den stora hopen, menige man, de breda samhällslagren; jfr -MASSA 1. Helsingius I 5 b (1587). Then stoora folkhoopen. Murenius VP 16 (1637). Hvilken kan undra, at i en mindre uplyst tid folkhopen förestälte sig, at de klokare lärt trolldomskonster af Oden. Schönberg Bref 1: 32 (1772).
3) (†) till 3: massa folk l. människor. Att vppehålle sådan folkhoop och annet både til land och watn .. wil .. myckitt och stortt bekoste. GR 17: 503 (1545).
4) till 3 (stundom äv. med anslutning till 2): (ngnstädes) samlad hop l. mängd av människor, folkskara, folkskock; jfr -MASSA 2. Helsingius I 5 b (1587). En upretad folkhop. Ödmann StrFörs. 4: 158 (1822). —
(2) -HUMOR. bland folkets bredare lager förefintlig humor. NF 2: 1361 (1878). Hjulångbåten ”Haga” .. kallades af folkhumorn för ”Lungsoten”. Sthm 3: 341 (1897). —
(1) -HUSHÅLLNING~020. hushållning som omfattar hela folket; nationalekonomi. Ehuru utmärkt .. (K. XI) var i statshushållningen har han föga befrämjat folkhushållningen. Frey 1850, s. 155. De s. k. enskilda hushållningarna inom samhället (äro) organiskt förbundna till en högre enhet, som man kallat folkhushållning. 2UB 10: 383 (1907). —
-HUSHÅLLNINGS-KOMMISSION. kommission som 1916 tillsattes för att handhava den statliga reglering av handeln med o. konsumtionen av livsmedel m. m. som till följd av världskriget befanns av nöden för att tillgodose folkets livsmedelsbehov (ofta benämnd FHK). SvD 1916, nr 266, s. 7. I juni 1919 ombildades kommissionen till ett mindre organ, folkhushållningskommissionen af juni 1919, som hufvudsakligen hade till uppgift att fullfölja afvecklingen (av värksamheten). 2NF 35: 929 (1923). —
-HUSHÅLLNINGS-LÄRA, r. l. f. [efter t. volkswirtschaftslehre] nationalekonomi. Folkhushållningsläran innehåller lagarna för de mänskliga behofvens tillfredsställande och huru härför förnödenheter frambringas, omsättas, fördelas och förbrukas. Aldén Medb. 4: 5 (1885). —
(1, 2) -HYGIEN. hygien bland ett folk (i sht dess bredare lager). NF 2: 761 (1877). Sociala frågor, såsom barnavård, fattigvård, alkoholmissbruk och folkhygien. 2NF 23: 1041 (1915). —
(1 b, 2) -HYLLNING. (folk- 1899 osv. folks- 1852) hyllning som folket (i sht dess bredare lager) ägnar ngn. Den fria folkshyllning, för hvilken .. (prins Gustav) öfver allt blef föremål äfven i främmande länder. Böttiger 4: 159 (1852, 1869). —
(1) -HÄR, r. l. m. av (hela) det väpnade folket bestående här; motsatt: legohär; jfr -BEVÄPNING 2. Nordström Samh. 1: 22 (1839). Franska revolutionen gjorde genom uppbåd i massa härarna åter till folkhärar. NF 4: 1547 (1881). Var fara å färde eller hade fienden redan inbrutit i landet, ägde konungen rätt att uppbåda folkhären till landskapets försvar. HMalmberg hos Flodström SvFolk 545 (1918). —
-HÖGSKOLA, se d. o. —
(1 b, 2) -HÖVDING. Iduna 9: 49 (1822). Folkhöfdingen Engelbrekt. Hildebrand KyrklK 5 (1875). särsk. (i sht i högre stil) bildl., i sht om politiker. Hvilken rad af tänkare, hofmän, enslige drömmare (bland våra skalder), men icke en enda folkhöfding sådan som Bjørnson och Grundtvig. Verd. 1886, s. 32. —
(3) -ILSKEN, vard. äv. -ILSK. om djur, i sht husdjur: som visar benägenhet att anfalla människor; jfr -OND. En folkilsken tjur. Schroderus Comenius 183 (1639). På folkilskna kreatur har man försedt hornen med trädbitar eller jernringar. Stiernstolpe Arndt 2: 214 (1807). En folkilsken tupp. Öman Ungd. 220 (1889). Biten i armen af en folkilsken hund. GHT 1898, nr 33, s. 3. (i sht vard.) i utvidgad anv., om människa: arg, ilsken. SColumbus Vitt. 100 (c. 1670). Tusan ska' låta chikanera sej af en folkilsken husvärd. Janson Gast. 164 (1902). —
(2) -INDUSTRI. (folk- 1873 osv. folks- 1818) av folkets breda lager bedriven industri; jfr ALLMOGE-SLÖJD. Atterbom i PoetK 1818, s. XXXIV. En urgammal folkindustri, hvars material utgöres af simpelt lergods med dekoration i brokiga emaljfärger. GUpmark i MeddSlöjdf. 1887, s. 108. —
(1, 2) -INSTINKT~02 l. ~20. (folk- 1871 osv. folks- 1849) hos ett folk (i sht bland dess bredare lager) levande instinkt. Atterbom Siare 5: 73 (1849). I stora frågor ser folkinstinkten .. skarpare .. än de skarpsinnigaste statsmän. Samtiden 1871, s. 262. Steffen Krig 2: 81 (1915). —
(2) -KALENDER. särsk. om årligen utkommande, för den stora allmänheten avsedd kalender med blandat innehåll av läsning till nytta o. nöje. Svensk folk-kalender för år 1838. (1837; boktitel). Svea. Folk-kalender för 1845. (1844; boktitel). —
(1) -KARAKTÄR. (folk- 1841 osv. folks- c. 1814—1852) för ett folk (l. en grupp av folk) utmärkande karaktär; nationalkaraktär; folklynne, nationallynne. Biberg 1: 66 (c. 1814). Bragdlystnad var något i hög grad utmärkande för den (forn-)germanska folkkaraktären. 2NF 9: 1045 (1908). —
(1) -KLASS. (folk- c. 1750 osv. folks- 1795—1845) samhällsklass. De högre, lägre folkklasserna. HSH 7: 198 (c. 1750). Att sätta den ena Folkclassen i harnesk mot den andra. Boëthius Sedel. 294 (1807). De s. k. bättre folkclasserna. CFafWingård (1830) hos Fehrman Wingård 1: 137. —
(2) -KOMEDI. folkskådespel. Den Ondes Besegrare. Folk-komedi med sång i fem akter af Th. Overskou. (1857; boktitel). August Blanches folkkomedier. Hellander Teat. 27 (1898). Wrangel Dikten 270 (1912). —
(1) -KOMMISSARIAT. benämning på vart särskilt departement i den ryska sovjetrepublikens regering (”folkkommissariernas råd”); ngn gg om hela regeringen. Ledamöterna av folkkommissariernas råd står i spetsen för de olika folkkommissariaten. Röda Ryssland 2 (1919). Lenin blev det nya folkkommissariatets president. Därs. 42. —
(1) -KOMMISSARIE. [efter ry. narodnij kommissar] benämning på regeringsmedlem i den ryska sovjetrepubliken. Folkkommissarien för utrikes ärenden Trotski. SvD 1917, nr 325, s. 3. Folkkommissariernas råd åligger den allmänna förvaltningen av republikens angelägenheter. Röda Ryssland 2 (1919). —
(2) -KONSERT. för den bredare publiken avsedd konsert, populär konsert. AB 1890, nr 12, s. 2. Arbetareinstitutets folkkonserter äro i främsta rummet afsedda för arbetare. GHT 1895, nr 238 B, s. 3. —
(2) -KONST. (folk- 1898 osv. folks- 1811) av folkets breda lager utövad konst. Polyfem IV. 25: 1 (1811). Hur skall utan folkvisa musiken och utan folkkonst ornamentiken få en nationell karaktär? Laurin Folkl. 88 (1915). —
(1 b, 2) -KRIG. (folk- 1851 osv. folks- 1840) krig varunder folket i massa griper till vapen; äv.: gerillakrig. Det folkskrig, hvars ledande krafter voro Preussens enthusiasm och Carl Johans snille. Atterbom Minnest. 2: 276 (1840). Inom Polen utbröt ett allmänt folkkrig till försvar för den nationella friheten. NF 8: 282 (1884). (Strax efter krigsutbrottet 1914) började det s. k. folkkriget i Belgien. 2NF 33: 158 (1921). —
-KUNSKAP~02 l. ~20. (mindre br.)
1) till 1: etnografi. Hildebrand Hedn. 82 (1872). Folkkunskapen har få så svåra spörsmål att utreda, som frågan om .. (skyternas) ursprung och frändskap. NF 14: 1361 (1890). Söderblom Gudstr. 378 (1914).
2) till 2: folkminnesforskning, folklor. Särskilt hemortens, Hallands, folkkunnskap ock historia hade i .. (P. v. Möller) en varm vän. Landsm. VII. 1: 48 (1892). Skansens klockor ringde i dag .. till minne af fru Eva Wigström (Ave) och hennes för svensk folkkunskap betydelsefulla lifsgerning. SD(L) 1901, nr 18, s. 2. PT 1913, nr 26 A, s. 3. —
(2) -KVÄDE. (folk- 1838—1888. folks- 1816—1852) (mindre br.) jfr FOLKVISA. Atterbom i PoetK 1816, s. IX. Det urgamla folksqvädet ”Herr Peder och liten Kerstin, de suto öfver bord”. Dens. Siare VI. 1: 58 (1852). Hahnsson (1888). —
(1) -KYNNE. (i sht i vitter stil) folklynne, folkkaraktär. NordT 1892, s. 151. SFS 1898, Bih. nr 5, s. 1. —
(1) -KYRKA. kyrkosamfund som omfattar ett helt folk (l. dess flertal); jfr STATS-KYRKA. Den bekännelse .., som den svenska stats- och folkkyrkan sjelf har stält i sin spets. Samtiden 1873, s. 669. DN 1907, nr 13528 A, s. 1. Finnes det en hufvudström inom ett folks religiösa lif, en folkkyrka, ligger det i sakens natur, att förbindelsetrådar knytas mellan stat och folkkyrka. Denna kan då kallas statskyrka. 2NF 26: 1099 (1917). särsk. [efter d. folkekirke] om den evangelisk-luterska kyrkan i Danmark. NF 4: 1550 (1881). Den danska folkkyrkan är evangelisk-luthersk och skall enligt grundlagen understödjas af staten. SvAlm. 1890, s. 49. —
(1) -KÄNSLA. (folk- 1846 osv. folks- 1827) nationalkänsla. Atterbom LÖ 2: 342 (1827). Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 529. —
(1 b, 2) -KÄR.
1) (numera föga br.) som älskar folket. Visa sig vänlig och Populaire, folkkär. JGOxenstierna Dagb. 146 (1771). Rikets skriande nöd, folkets tryck under de tunga skatterna .., de täta utskrifningarne af manskap .. allt detta låg den folkkäre mannen tungt på hjärtat. Hagström Herdam. 1: 143 (1897).
2) kär för folket, älskad av folket, populär. De båda folkkäraste bland rådsherrarna .. gingo ned till allmogen på gillesstufvan, men kunde föga uträtta. Fryxell Ber. 7: 16 (1838). Ett af de mest folkkära numren i 1695 års svenska psalmbok. LfF 1906, s. 59. —
(1 b, 2) -KÄRHET—0~2 l. ~20. (mindre br.) till -KÄR 2: popularitet. (Fryxell) vann .. en folkkärhet, större än någon annan bland våra historieskrifvare. IllSvH 6: 224 (1881). 2NF 7: 981 (1907). —
(1 b, 2) -KÄRLEK. (folk- 1839 osv. folks- 1841) (föga br.)
1) kärlek till folket; jfr -KÄR 1. Alla .. (Odins söner) liknade sin fader i dygder, hjeltemod och folk-kärlek. Afzelius Sag. 1: 43 (1839). Gödecke FolkhögskTj. 1: 13 (1873, 1883).
2) folkets kärlek, popularitet; jfr -KÄR 2 o. -KÄRHET. (Gud har) belönat och välsignat .. (vår konung) med folkkärlek och ätt-lycka. Valerius 2: 213 (1837). (Magnus den starke i Danmark) hatade sitt syskonabarn, Hertig Knut, för hans folk-kärleks skull. Afzelius Sag. 2: 120 (1840). —
(2) -KÖK. offentlig anstalt med uppgift att bereda den fattigare befolkningen en god o. närande kost till billigast möjliga pris; jfr ÅNG-KÖK. TT 1872, s. 180. Vid folkköken i hufvudstaden serveras nu dagligen .. antingen 2 rätter varm mat, för ett pris af 20 öre, eller en rätt mat med sofvel för 15 öre. VL 1892, nr 289, s. 2. —
-LAG, r. l. m. (folk- 1898 osv. folka- 1756. folks- 1627—1807)
1) (†) till 1: folkrätt. Kongl. Majest. (har) befallt, det General-Lieutnanten både med fullmackt och Creditif måtte försedd varda, på det han så medelst .. måtte kunna skyddas under allmänna folks-lagen. HSH 1: 306 (1743). Möller (1790, 1807).
2) (föga br.) till 1: för ett folk gällande lag. CAEhrensvärd Brev 2: 344 (1799). (Karl den store) förbättrade .. folklagarna genom tillägg och ändringar. 2NF 13: 1029 (1910).
3) (†) till 3: mänsklig lag. Gud fordrar sina buds obråttsliga efterlefnad, och at hvar och en i sina rättigheters besittning må blifva bibehållen. .. Då häremot handlas, brytes Guds och folkalag, samt alla de heligaste förbindelser af ed och samvete. BtKyrkRiksdH 3: 50 (1756). jfr: Then ther medh (dvs. med goda seder) beprydd är, warder och jure Gentium, eller effter then almänne folkz laghen för edel achtad. Girs Edelh. A 4 a (1627). —
(1) -LAGER, n. samhällslager; jfr -KLASS, -SKIKT. Klyftan mellan folklagren. Rydberg RomD 73 (1877). Nödens afhjälpande bland Stockholms fattigaste folklager. Sthm 1: 615 (1897). —
(5 b) -LAKAN. (†) för tjänstefolket avsett lakan. 10 par Fina Lerfts Lakan .. 6 1/2 par Grofva Folk Lakan. BoupptVäxiö 1820. —
(1) -LAND, pl. = (1772 osv.) l. (numera sällan) -länder (1710—1879). [fsv. folkland; jfr isl. folkland] (om fsv. förh.) landskap; särsk. om vart särskilt av de inuti landet belägna områden (Attundaland, Tiundaland o. Fjärdhundraland) som jämte kuststräckan Roden i ä. tid tillsammans utgjorde Uppland. Peringskiöld MonUpl. 8 (1710). Nerike är det yngsta och antagligen sist befolkade af Svea rikes gamla folkland. VLS 115 (1886). På tinget skulle .. (lagmannen) för menigheten uppläsa folklandets lag. Schück (o. Warburg) LittH 1: 161 (1896). —
(1 b, 2) -LEDARE. (folk- c. 1804 osv. folks- 1796) LittT 1796, s. 24. Smickrande folkledare begagnade folkmassans yra för att upphöja sig sjelfva. LbFolksk. 461 (1868). —
(2) -LEK. bland folkets bredare lager, i sht allmogen, (av ålder) bruklig lek; särsk. om sång- l. danslek. VittAH 19: 84 (1836, 1850). (På Skansen) dansas svenska folklekar. Grimberg SvH 567 (1909). Bland gamla seder som bibehållits på Gottland äro isynnerhet de många folklekarna bekanta: pärkspel, varpkastning, ”störta stång” m. fl. Flodström SvFolk 138 (1918). —
(4 a) -LIK, adj. (folk- 1672 osv. folke- 1542—1682)
1) (numera mindre br.) hyfsad, anständig, ”som folk” (jfr FOLK 4 a β); om person l. sak l. förhållande. Opå thet att wij .. till sådana möte (med konungen av Danmark) .. så tillpyntede bliffwe, ath wij kunne så, på wåre sijde wara folcke lijke. GR 14: 164 (1542). En rangerad Stockholmspiga har naturligtvis en fästman. Antingen någon dräng eller kusk, eller också en städad och folklik snickaregesäll. Sturzen-Becker 2: 45 (1844, 1861). Auerbach (1908).
2) (knappast br.) skälig, billig, resonlig. (Sv.) Folklikt .. (fr.) Raisonnablement. Nordforss (1805). Dalin (1851). Björkman (1889). —
(5 c) -LISTA, r. l. f. (numera nästan bl. i Finl.) sjöt. förteckning över besättningen på ett fartyg, sjömansrulla; jfr -PASS. Eqvipage-rulla eller folklista, utfärdad af vederbörande Enrollerings-officiant. SFS 1825, s. 275. Därs. 1891, Bih. nr 21, s. 1. —
(2) -LITTERATUR. (folk- 1847 osv. folks- 1819) jfr -DIKTNING. SvLitTidn. 1819, sp. 452. Britterna i Wales, Cornwallis och Bretagne ägde en rik folkliteratur. Schück SvLitH 1: 103 (1885). —
-LIV.
1) till 1 l. 2: ett folks liv, för ett folk (särsk. de bredare lagren) utmärkande levnadssätt, åskådningar o. seder. Atterbom Minn. 185 (1817). Folklifvet i Skytts Härad. Lovén (1847; boktitel). Christendomens inflytelse och verkningar på folklifvet. Strinnholm Hist. 4: 382 (1852). Berättelse ur folklifvet. Cavallin (1875). NDA-VL 1909, nr 287 A, s. 5.
2) till 2 l. 3: det liv som folkmassan utvecklar vid ett visst tillfälle. Gå ut och se på folklivet på gatorna. Denna nöjenas stad (Wien), med sitt sprittande folklif, utöfvar en egen trollmakt öfver den allvarsamme nordbon. Böttiger 6: 182 (1835). Med folklif menas gemenligen det lif, som uppenbarar sig vid de tillfällen, då ”folket” är ledigt eller har, som man säger, slagit sig löst, såsom vid marknader, auktioner, folkfester. LfF 1898, s. 18.
-forskning,
-skildrare,
-skildring. —
-LOR, se d. o. —
(2) -LUSTSPEL~02, äv. ~20. (folk- 1858 osv. folks- 1848) jfr -KOMEDI. De aristophaniska lustspelen .. voro i ordets egentligaste bemärkelse folks-lustspel eller ämnade till den stora hopens förlustelse. Atterbom PoesH 2: 254 (1848). Andersson, Pettersson och Lundström. Folklustspel med sång i 7 tablåer. Fyris 1894, nr 35, s. 1. —
(1) -LYNNE. (folk- 1816 osv. folks- 1819—1832) de utmärkande egendomligheterna i ett folks karaktär, nationallynne; jfr -KARAKTÄR, -KYNNE. Atterbom i PoetK 1816, s. III. Svenska folklynnet lider af tvenne motsatta ytterligheter ..: en tungrodd phlegma och ett våldsamt, ögonblickligt uppbrusande. SvLitTidn. 1821, sp. 801. Den Finska typen återspeglar sig äfven i det Lappska folklynnet. Castrén Res. 1: 138 (1842). Det svenska folklynnet. Sundbärg (1911; boktitel). —
(3) -LYNNIG. (†) människoliknande. Quadrupedia. Fyrfotade. Anthropomorpha. Folklynnige. .. Apa .. Pysling .. Löfja. Linné MusReg. XXV (1754). —
(2) -LÅT. jfr -MELODI. Publiken bjudes på berättelser på bygdemål, folklåtar för fiol, kvartettsång, folkvisor och danser. AB 1890, nr 20, s. 3. —
(3) -LÄNGD. (†) mantalslängd? Bleff Roterat och för Nÿat folck och boskaps Längdanna. EkenäsDomb. 1: 138 (1649). Folklengden öfwer Academiens betiente, deras hustror och tiensthion. ConsAcAboP 2: 266 (1661). VetAH 1750, s. 266. —
(1 b, 2) -LÄRARE. (folk- 1797 osv. folks- 1800—1814) (numera bl. mera tillf.) person som undervisar folket, särsk. dess bredare lager. Kyrkans tjenare, såsom Folklärare eller allmänhetens Handledare till sedlighet, blifva i detta afseende medelbarligen Statens Embetsmän. Boëthius Naturr. 215 (1799); jfr a. Folklärare .. Den, som i skola eller kyrka, eller genom skrifter, arbetar för det lägre folkets undervisning och bildning. Dalin (1851). Verd. 1892, s. 210 (om folkhögskollärare). Lundell (1893; anfört från Finl.). särsk.
a) (†) präst; jfr FÖRSAMLINGS-LÄRARE. LBÄ 4: 72 (1797). I dag .. hörde jag att Presterne i Sverge ej mera skola kallas Prester utan Folklärare. CEAlopæus (1809) i UrFinlH 141. Den Svenska kyrkan fordrar af sina folklärare vid embetets tillträdande en ed. SKN 1842, s. 251. Tiden 1848, nr 207, s. 3.
b) (†) folkskollärare. Folkläraresammankomster böra .. hållas i Upsala .., då tillfälle må vara beredt för de samlade folklärarne att aflägga de i Kongl. Maj:ts Stadga föreskrifna prof samt erhålla underrättelser om .. ändringar i lärosättet (m. m.). Oldberg Pedag. 173 (i handl. fr. 1842). Dalin (1851; med hänv. till folkskolelärare). —
-LÄRAR(E)-KALL, n. särsk. (†)
b) till -LÄRARE b: folkskollärarkall. BtRiksdP 1840 —41, IV. 2: nr 128, s. 11. (Det bör) beredas tillfälle för dem, som vilja egna sig åt folk-lärare-kallet, att i ett seminarium erhålla undervisning och öfning i de till detta kall hörande ämnen. SFS 1842, nr 19, s. 5. —
-LÄRARE-SEMINARIUM. (†) till -LÄRARE b: folkskollärarseminarium. Hvar och en, som vill anses behörig att söka Lärare-befattning vid Folk-skola, skall begagna Folk-lärareseminarium minst ett år. BtRiksdP 1840—41, IV. 2: nr 5, s. 2. —
(2) -LÄSNING. jfr -BOK, -LITTERATUR. Wieselgren SvSkL 3: 472 (1835). Denna litteratur .. är en ganska omtyckt folkläsning. Samtiden 1871, s. 8. —
-LÖS. (folk- 1555 osv. folke- 1631) som saknar folk, utan folk.
1) (†) till 1 b; om person. Gudh wil ingalunda, at Christus skal wara folcklöös, Äro icke andre på färde, så brukar han och besetter Christi Rike med sådana folk som .. (den botfärdige rövaren) är, nemliga röffuare och vppenbara syndare. LPetri 1Post. c 8 b (1555).
2) (numera föga br.) till 3: folktom; folkfattig; särsk. om land l. trakt l. dyl. Swedberg Schibb. 278 (1716). En folklös och fattig ort. JOHagström (1750) hos Hjelt Medicinalv. 2: 68. Det är alla folklösa länders art .. at hysa flere lättingar i jämförelse emot andra Riken. Kryger PVetA 1758, s. 26. Hedenstierna Kaleid. 73 (1884).
3) (†) till 5 b. Att hyra dyra tienstehion, till sina (på grund av farsoten) folcklöse hemmans conservation. VDAkt. 1711, nr 427.
5) (†) till 5 d. På thet H. K. M. icke må .. råka ther vthe vthi någhre ovndwijkelige difficulteter för feel på Folk, eller och wij sittia här hemma i Rijket, blotte och folckelöse, ther osz någhon oförmodeligh fahra .. öffuerkomma skulle. SvRStBesl. 1631, s. A 3 a. —
-LÖSA, r. l. f. (folk- 1551—1711. folke- c. 1648) (†) förhållandet att det saknas folk; folkbrist.
1) till 3; jfr -LÖS 2. Förhöret in catechismo kunde (vid visitation i Kumblinge) eij hållas för folklöso schuld, huilket oföre och snöen förhindrade. Murenius AV 192 (1649). Swedberg Dödst. 417 (1711).
2) till 5 b; jfr -LÖS 3. Är her mest arbetes folck utdödt och nu mongestädz finnes her åkeren obruket för folcklöse skuldt. GR 22: 150 (1551). OxBr. 11: 151 (c. 1648). —
(3) -LÖSHET—0~2, äv. ~20. (numera föga br.) folkbrist; folktomhet; jfr -LÖS 2. Chydenius 12 (1765). För mycken Skog vittnar om Folklöshet och fattigdom. SP 1778, s. 52. Öfverraskande är här (i Sevilla) gatornas folklöshet; man vandrar långa sträckor .. utan att möta någon menniska. Wachtmeister Tur. 143 (1880, 1885). Lundell (1893). —
(1 b, 2) -MAKT. (folk- 1799 osv. folks- 1832—1842) folkets (politiska) makt; samhällsskick varvid folket (äv. i de bredare lagren) äger den politiska makten. Leopold 5: 263 (1799). Enväldet afskaffades, och en stark folkmakt bildades. IllSvH 6: 3 (1881). Efter nutida uttryckssätt förenar .. den svenska författningen en stark folkmakt med en alltjämt stark konungamakt. StatsvT 1901, s. 244. —
(2) -MARKNAD. större, av folkets bredare lager (särsk. allmogen) talrikt besökt marknad. Flere Småhandlare .. infinna sig äfven, och kallas denne samling Folk Marknad. Johansson Noraskog 1: 27 (i handl. fr. 1785). Till den så kallade Folkmarknaden i Vesterås afgår Ångfartyget Aros, med åtföljande Harmonimusik från Stockholm. SvT 1852, nr 171, s. 1. Någon verklig folkmarknad torde hufvudstaden knappt längre kunna ”ge”; den har glömt sitt ”naturtillstånd”. AB 1897, nr 303, s. 4 (om julmarknad på Stortorget i Sthm). —
-MASSA.
1) (mindre br.) till 1 l. 2; i sht i sg. best.: folkets massa, (den stora) allmänheten; jfr -HOP 2. LBÄ 5—6: 50 (1797). Så länge culturen ibland folkmassan icke något ansenligare tillväxt, tyckas .. (spöstraffen) kunna bibehållas. Biberg 3: 369 (c. 1823). Den allmänna, i den stora folkmassan ingripande uselheten. Wallin 2Pred. 3: 23 (1838).
2) till 3 (stundom äv. med anslutning till 2): människomassa; särsk.: (ngnstädes) samlad hop l. massa av människor; jfr -HOP 3, -MÄNGD 2. Det är .. de arbetande folkmassornas välstånd, som bestämmer ett rikes sanna styrka. Järta VSkr. 1: 105 (1816). En stor folkmassa hade fördröjt sig utom staden. Wingård Minn. 2: 58 (1846). (De) bröto sig .. väg genom folkmassan på forum. Rydberg Sägn. 37 (1874). —
(2) -MEDEL. (folk- c. 1860 osv. folks- 1857) bland folkets breda lager (särsk. allmogen) användt medel mot sjukdom l. dyl.; jfr -MEDICIN. SPF 1857, s. 287. Ung hvitpilsbark är ett folkmedel mot frossa. NF 7: 156 (1883). Fries LinnéSkr. 2: 207 (1906). —
(2) -MEDICIN. (folk- 1843 osv. folks- 1846) om (bruket av) de bland folkets bredare lager (särsk. allmogen) använda metoderna för botande av sjukdomar. Frey 1843, s. 325. Den som äter upp ett lejonhjärta, blir (enl. gammal föreställning) tapper, ett harhjärta feg. Således föreligger ren magisk kraftöfverföring. I folkmedicinen finner man många bruk grundade på denna tro. Nilsson PrimRel. 127 (1911). —
(1) -MEDVETANDE~0200, n. folkets medvetande. Rydqvist Tid. 2: 214 (1840). Har ett fornord till den grad fördunklats i folkmedvetandet .., att det ej mer är igenkänligt, så kan det vid nytt inträde icke emottagas annorlunda än såsom nykomling. Dens. SSL 3: V (1863). —
(2) -MELODI. (folk- 1823 osv. folks- 1819—1852) jfr -LÅT, -MUSIK, -VISA. Atterbom Minn. 562 (1819). Nordiska Folkmelodier satta för instrumenter. SvT 1852, nr 14, s. 1. —
(1 b, 2) -MENING. (folk- 1797 osv. folks- 1797)
1) bland folkets bredare lager förekommande åsikt; bland folket spridd fördom; jfr -FÖRDOM. Källan, hvarutur alla, både sanna och falska, Folks-meningar i Religionen likasom upvälla. LBÄ 5—6: 38 (1797). Nordforss (1805). Det är folkmening, som väl har stöd i erfarenhet hos oss, att t. ex. giftiga ormbett icke äro lifsfarliga, om blott svullnaden ej går förbi två ledgångar. Wretlind Läk. 6: 39 (1898).
2) folkets (särsk. de bredare lagrens) allmänna mening l. tänkesätt l. önskan, folkopinion, folkstämning. Avlyssna folkmeningen. LBÄ 11—13: 132 (1798). Den allmänna folkmeningen hos Sveriges allmoge kunde också tala med vapen i hand. Svedelius i SAH 46: 173 (1870). Folkmeningen i Kapkolonien nödgade snart regeringen (i England) att återinsätta .. (Grey) på hans förra plats. 2NF 10: 290 (1908). —
-MINNE.
1) till 1 b o. 2: folkets minne l. hågkomst. Vi, som vant oss lita på skrift, kunna knappt begripa, huru folkminnet ofta i sekler bevarat sånger af 100-tals versar. Wieselgren SvSkL 2: 436 (1834). Långa stycken af detta tal sutto hela släktled framgenom inbrända i folkminnet. Högberg Vred. 3: 380 (1906).
2) till 2: hos folket bevarat minne; i pl. särsk. om lämningar av folkets (särsk. allmogens) äldre diktning, seder o. d.; jfr FOLKLOR. Hamleth, som var ett Engelskt folkminne ännu i Shakespears dagar. Wieselgren SvSkL 2: 450 (1834). Sägnens tillvaro såsom lefvande folkminne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 52 (1863). Folkminnen och folktankar. (1914; tidskriftstitel).
-forskning. —
(1, 3) -MINSKNING. minskning av invånarantalet i ett land l. en trakt l. stad l. dyl., minskning av folkmängden. Rydén Pontoppidan 481 (1766). Brussa .. (är) en stad om 100,000 invånare, såvida icke någon större folkmindskning skulle egt rum efter den stora jordbäfningen. Svedelius Statsk. 3: 204 (1869). Krig föranleder folkminskning. Dens. i SAH 54: 269 (1878). —
(2) -MUN. folkets, gemene mans mun l. tal; nästan bl. i uttr. i folkmun, stundom äv. i folkmunnen. Flere .. af romantikerna försökte skrifva sagor och upptogo till och med ämnen från folkmunnen. NF 4: 1564 (1881). I folkmunnen lefvande forntidssägner. Verd. 1885, s. 66. Ett sagonamns .. af språkriktigheten mer eller mindre oberoende förvandlingar i folkmun. Rydberg Myt. 2: 350 (1889). —
(2) -MUSIK. musik som komponerats l. bevarats bland folkets bredare lager (särsk. allmogen); jfr -MELODI, -VISA. Euterpe 1: 4 (1823). Ett musikaliskt sällskap .. för samlandet af ortens melodier och folkmusik. AntT 1: 77 (1864). För återupplifvandet af den svenska folkmusiken, utförd på de gamla ädla instrumenten, ha de senaste 15 årens spelmanstäflingar .. varit af en utomordentlig betydelse. 2NF 36: 349 (1924). —
-MYCKENHET. (folk- 1680—1798. folks- 1640) (†)
1) till 1 l. 3: folkrikhet. Thenne Folckmyckenheeten (i Holland är) förnähmste Orsaken til theras Mandom, Handel, och til then ther aff flytande Rijkedomen. Brask Pufendorf Hist. 279 (1680).
2) till 1 l. 3: invånarantal, folkmängd (se -MÄNGD 1). Staters välmåga och styrka, kommer hufvudsakeligen an på deras folk-myckenhet. Runeberg PVetA 1760, s. 39. (Sverge) borde åtminstone kunna underhålla en otta gångor större Folkmyckenhet. Fischerström Tal 52 (1769). LBÄ 9—10: 94 (1798).
3) till 3: mängd av människor; folkmassa; jfr -MÄNGD 2. Thetta hwset besökes hwar dagh aff en stoor folks myckenheet. Linc. (1640; under celebro). Konungen steg ur vagnen, som knapt kunde hinna fram igenom den församlade folk-myckenheten. SP 1779, s. 481. —
(2) -MYT. (folk- 1842 osv. folks- 1819) myt som uppstått l. fortlevat bland folkets bredare lager (särsk. allmogen). SvLitTidn. 1819, sp. 150. SKN 1842, s. 37. —
(2) -MÅL. bygdemål, landsmål, dialekt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: Förord (1863). Riksspråket, .. fattadt som motsats till folkmål. NordT 1887, s. 273. —
-MÅLS-UNDERSÖKNING~1020. De moderna folkmålsundersökningarne .. (ha) visat oss skillnaderna mellan de olika nutida landskapsspråken i Sverige. Uppl. 2: 506 (1908). —
-MÄNGD.
1) till 1 l. 3: invånarantal (i ett land, en trakt l. stad l. dyl.); äv. konkret, om själva invånarna: befolkning; jfr -HOP 1. NorrlS 59 (c. 1770). Kongl. Maj:ts Nådige Förordning Til befordran af Folkmängdens ökande i Riket. (1770; titel). (Kyrkan är) tilräckeligen rymlig för Folkmängden i Församlingen. VDAkt. 1783, nr 368. Åldern 15/50 år .. upptager vid pass hälften af hela folkmängden. EkonS 2: 8 (1894).
2) till 3 (stundom äv. med anslutning till 2): folkmassa, folkhop. Hallenberg Hist. 2: 558 (1790). En folkmängd omringar vagnen. Atterbom LÖ 2: 311 (1827). Vid fångens åsyn genomlopp ett nytt sorl af bestörtning den täta folkmängden. Mellin Nov. 1: 176 (1865). Auerbach (1908).
-siffra,
-statistik,
-täthet. —
(2) -MÄSSIG. (folk- 1834 osv. folks- 1876) [jfr t. volksmässig] (numera knappast br.) folklig; demokratisk; populär. SvLittFT 1834, sp. 271. Nämnden (var) i alla afseenden .. en folkmässig institution. Nordström Samh. 2: 849 (1840). Filosofernes subtila, men föga folksmessiga teorier, hvilka voro allt annat än egnade att vinna insteg i de obildades hjernor. Rein Psyk. 1: 107 (1876). —
-MÖTE.
1) (föga br.) till 1: sammankomst av ett folk l. dess representanter; jfr -TING. (”Lappfolket”) hade sina höfdingar och sina folkmöten. Nilsson Ur. I. 4: 11 (1839). Man har spår af folkmöten (ting) (under Finlands forntid). Finland 50 (1893). särsk. (tillf.) om riksdagen. Så, som statsmagterna nu förhålla sig till hvarandra, är otjenligt, att Rådkammaren icke har vid folkmötet påräkneliga ombud. Rydqvist Tid. 2: 202 (1840).
2) till 2: möte l. sammankomst av personer ur de bredare samhällslagren; jfr MASS-MÖTE. Kolmodin Liv. 1: 217 (1831). Talrika folkmöten ha gjort sitt bästa att låta höra hvad de små jordegarne tänka om försvaret. Wieselgren Bild. 477 (1882, 1889). —
-NAMN.
1) till 1: namn på ett folk l. folkslag. Geijer Häfd. 404 (1825). Såsom folknamn äro .. norrmän och daner bland de äldsta i Europa. PT 1902, nr 196, s. 3.
2) (†) till 2: bland folkets bredare lager (särsk. allmogen) brukligt namn på ngt, folkligt namn. Dybeck Runa 1848, s. 28. Några (växter) känner jag .. till folknamnen. Der glöder ”feberblomman” i guld och eld. Bremer NVerld. 3: 112 (1854). —
(1, 3) -NUMMER. (numera bl. arkaiserande) invånarantal; folkmängd (se -MÄNGD 1); jfr -NUMERÄR. HSH 3: 69 (c. 1750). Kommuner med folknummer af 3 till 5,000 personer. Samtiden 1873, s. 323. Höjer Sv. 2: 28 (1875). LoW (1911). —
(2) -NÖJE. (folk- 1856 osv. folks- 1811—1832) jfr -FÖRLUSTELSE. Polyfem III. 33: 3 (1811). (Festerna på Skansen) räknas nu till Stockholms mest omtyckta folknöjen. Sthm 1: 445 (1897). —
(1 b) -OMRÖSTNING~020. bland folket företagen omröstning (angående ngn politisk fråga l. dyl.); referendum. Folkomröstning angående allmänt spritförbud. Conv.-lex. 3: 14 (1824). —
(3) -OND. (mindre br.) jfr -ILSKEN. VexiöBl. 1822, nr 42, s. 3. En elgko visade sig vara något folkond, så att hon skrämde några personer af vägen. Skogvakt. 1892, s. 211. —
(1 b, 2) -OPINION. (folk- 1804 osv. folks- 1819) folkmening (se d. o. 2). Allmänna folkopinionen är emot en Greifswalds-magister. CStenhammar (1804) hos Hjärne DagDrabbn. 78. (Vältalighetens) ändamål, — att leda folk-opinionen. Atterbom i Phosph. 1810, s. 104. —
(2) -PARK. för de bredare samhällslagrens trevnad avsedd park. Malmbgt 1894, nr 75, s. 3. Folkparkerna kompletteras på ett lyckligt sätt af lekplatserna för barn. Koch EmigrLand 347 (1910). —
(1 b, 2) -PARTI. (folk- 1842 osv. folks- 1841) politiskt parti som representerar folket l. dess bredare lager; motsatt: adels-, hovparti; särsk. (i sht i sg. best.) benämning på ett frisinnat parti i Sv. under åren 1895—1900. Fryxell Ber. 9: 127 (1841). (Drottning Kristina) slöt sig .. till folkpartiet, för att motverka Adelns planer, och upprätthålla konungamaktens höghet. SKN 1842, s. 194. NerAlleh. 1896, nr 35, s. 3. —
(3, 5 c) -PASS. (numera nästan bl. i Finl.) sjöt. förteckning över besättningen (förr äv. passagerarna) å ett fartyg; jfr -LISTA, -RULLA. GT 1788, nr 99, s. 2. SFS 1833, s. 435. Dalin (1851). Sjömansrulla eller folkpass .. (är) en af ombudsman vid sjömanshus efter verkställd påmönstring utfärdad förteckning, upptagande besättningens namn, ålder m. m. äfvensom förhyrningsvillkoren. Lang FinlSjör. 1: 99 (1890). —
(1 b) -PENSIONERING. hela folket omfattande ålderdoms- o. invaliditetsförsäkring. Det af frih. C. A. Raab m. fl. 1906 till K. M:t inlämnade förslaget till allmän folkpensionering i Sverige. 2NF (1907). I Sverige har .. en blandning af båda (ålderdomsförsäkrings-)systemen kommit till användning vid den 1913 genomförda folkpensioneringen. Därs. 33: 999 (1922). —
(2) -PJÄS. jfr -KOMEDI, -LUSTSPEL. Atterbom Siare VI. 1: 168 (1852). Sven och liten Anna. Svensk folkpjes i 3 akter med sång. Martinsson (1861; boktitel). —
(2) -POESI. (folk- 1811 osv. folks- 1811—1845) folkdiktning. Hos Grekerna gafs egentligen ingen skilnad emellan Folkspoesi och högre Skaldkonst. Polyfem IV. 25: 1 (1811). (Cavallin o.) Lysander 105 (1861). —
(1) -PORT. om landsträcka som varit en utfartsväg för olika folkslag. Hildebrand Hedn. 96 (1872). Genom Uralska folkporten — den breda, lågländta öppningen mellan Kaspiska hafvet och Uralbergen — hafva många af de europäiska folken inkommit från Asien. Roth 1Geogr. 140 (1886). Mongoliet .. har genom den s. k. dsungariska folkporten förbindelse med Turan. 2NF 18: 910 (1913). —
(3) -PRAT. (vard.) folks prat, löst prat. Leopold 1: 389 (1808, 1814). Topelius Planet. 2: 167 (1889). Folkprat och skvaller. Knöppel SvRidd. 119 (1912). —
(1) -PRÄGEL. nationell prägel. Frey 1844, s. 535. Dessa män (dvs. fartygets besättning) voro af olika folkprägel och tungomål. Rydberg Frib. 268 (1857). —
(1, 2) -PSYKOLOGI. [jfr t. völkerpsychologie] filos. den gren av psykologien som behandlar de yttringar av själsliv som äro gemensamma för ett folk. Landsm. 1: 467 (1881). Folkpsykologien .. sysselsätter sig med de psykiska företeelser, som äro produkten af människornas samlif, sådana som språket, myterna och sederna. 2NF 32: 1214 (1921). —
(3) -PÄNNINGAR, pl. (folk- 1647—1772. folke- 1610—1672. folks- 1637) (†) personlig skatt för varje till viss ålder kommen person, mantalspänningar. SUFinlH 3: 95 (1610). Ett uthskått (kom) opp frå Bönderne, sade .. Om folkepenningarne: wore förswårt gee uth dem när en är 12 åhr, och så länge en lefwer. RARP V. 2: 72 (1655). (De hava) sigh beklagat .., att af dhem för folckpenningar tagne äre spiellen uthur skorsten. ConsAcAboP 3: 477 (1671). Därs. 4: 262 (1675). Hof DialVg. 120 (1772). —
(1) -RAS, r. l. m. SKN 1841, s. 129. Beteckningen människoraser kännetecknar .. de särskilda elementararterna inom människosläktet, och de inom dessa elementararter förekommande varieteterna betecknas som folkraser. Den indoeuropeiska är t. ex. en människoras, den nordiska rasen åter en folkras inom den nyssnämnda. 2NF 19: 270 (1913). —
(1 b, 2) -REGERING. (folk- 1755 osv. folks- 1801) (†) demokratiskt styrelsesätt, demokrati; jfr -VÄLDE. Dalin Montesquieu 65 (1755). (Atenarnas) statsförfattning kallas demokrati (folkregering), emedan makten ej tillhörer några få, utan menigheten. Höijer Thukyd. 1: 217 (1831). Dalin (1851; med hänv. till demokrati). Kindblad (1871). —
(2) -RELIGION. (folk- 1799 osv. folks- 1797—1842) av folkets stora massa omfattad religion. LBÄ 5—6: 46 (1797). Tvenne religioner: en esoterisk, en Brahmin- eller prestreligion, .. och en exoterisk, folkreligion. Svea 2: 52 (1819). —
(1 b) -REPRESENTANT. (folk- 1796 osv. folks- 1822—c. 1823) av folket utsedd (politisk) representant; särsk.: medlem av folkrepresentationen; jfr -OMBUD. LittT 1796, s. 28. Verd. 1892, s. 159. —
(1 b) -REPRESENTATION. (folk- 1840 osv. folks- 1813—1840) samlingen av de personer som i egenskap av folkets representanter utöva de rättigheter som tillkomma folket ss. ett politiskt helt. Strinnholm NapH 2: 1011 (1813). Folkrepresentationen bär i olika länder olika namn, t. ex. riksdag, storting, parlament, nationalförsamling, kongress, riksduma och landtdag. 2NF (1907). —
(2) -RESNING. resning, uppror l. upplopp bland folkets breda lager. LBÄ 27—28: 91 (1799). Mot unionskonungen Erik af Pommern uppstod i Sverige 1434 den första folkresningen, under Engelbrekt. NF 15: 1083 (1891). —
(3) -RIK. (folk- 1588 osv. folke- 1553—1712)
1) om land l. stad l. dyl.: rik på folk l. invånare, som har talrik befolkning (i förh. till sin storlek). Then landzände Dalerne ähr ett fålkerijcktt land. GR 24: 146 (1553). Folkrika och idoga städer och köpingar. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 43 (1901). särsk. (i fackspr.) oeg., om bikupa: som hyser många bin; jfr FOLK 1 d β. Fischerström 1: 675 (1779). Blir kupan .. mycket folkrik, så att vallen hindrar bina att flyga ut och in, nedrifves den åter. UVTF 36: 108 (1888).
2) (†) om hus l. hushåll o. d.: rik på människor, som har många medlemmar. Uti alla Städer, skal .. altijd någre wisze Huus, som the äre folckrijke til, hwar Söndag .. tilsäyas, at the komma och låta sig förhöra. Kyrkol. 2: 9 (1686). Är ock den bedröfweliga Farsoten, rödsjukan, .. i mitt folckrika hus inkommen. VDAkt. 1773, nr 680.
3) besökt av många människor, talrikt besökt; numera nästan bl. om gata l. dyl.; förr ofta om fest, sammankomst, skola o. d. Itt stort eller Folckrijkt Möte. Schroderus Os. 1: 351 (1635). Klingspors .. berömelighe och Folkrijke begraffning. MHaraldi Klingspor (1637; i titeln). En folkrik gata. Dalin (1851). Folkrika skolor. Verd. 1887, s. 119.
4) (†) om vetenskapsgren o. d.: som idkas av många människor. Inga konster äro allmännare och folkrikare, än Medicinen och Stats-klokheten. Dalin Arg. 2: 195 (1734, 1754).
5) (†) om samling av människor: som består av många människor, talrik, stor. Phrygius HimLif. 2 (1615). Ett folckrikt följe. Spegel TPar. 103 (1705). Predikan, i närvaro af en .. folkrik församling. Nordberg C12 2: 473 (1740). ss. adv. Hofwet war folkrijkt församlat uti Orangeriet. JGWerwing (1714) i 2Saml. 1: 40.
6) (†) om furste o. d.: som har många människor att härska över. (Satan sökte) inbilla .. (konung David) wara ogement .. folckrikan och vtur motto storan. Han skulle endteligen låta rekna folcket kring hela sitt rike. Swedberg Dödst. 325 (1711). Siggeir har hetat en Kong, som rådde öfver Götaland, och var en berömlig och folkriker man. Björner Vols. 6 (1737; isl. fiolmennur). Strinnholm Hist. 1: 278 (1834). —
-RIKHET—0~2, äv. ~20. särsk. till -RIK 1. Berch Hush. 31 (1747). Folckrikhet utgör större delen af et rikes styrcka. Höpken 2: 171 (1752). Städernes folk-rikhet. Rabbe PVetA 1770, s. 64. —
(1 b) -RIKSDAG~20 l. ~02. benämning på (deltagarna i) de sammankomster som 1893 o. 1896 höllos i Sthm av gm val på grundvalen av allmän rösträtt för män o. kvinnor utsedda delegerade i syfte att påvärka riksdagen att införa den allmänna rösträtten i Sv. SD 1892, nr 351, s. 4. Städernas radikala arbetarmassor .. anordnade en stark agitation, hvilken fick ett egendomligt uttryck i den s. k. folkriksdagen. ARydfors i SvH 10: 176 (1909). —
(1, 3) -ROTE. (†)
1) folkstam; ”tribus” l. dyl.; folkhop. (Sv.) folckroote, (lat.) classis. Hamb. (1700). Marius .. hade .. inblandat de otta nye Italienske Folk-rotarne bland de gamle, hvarigenom Italienarne fingo öfvervikten i rösterne. Dalin Montesquieu 81 (1755). Folkrotarna midt i landet funno sin fördel vid att handla med Phœnicerna. Nilsson Ur. 2: 165 (1865).
2) följe, parti. (Sv.) Han med hela sin folkrote. (fr.) Lui et toute sa bande, Lui et toute sa clique, Lui et tous ses adhérens. Nordforss (1805). —
(2) -RUNA. [jfr fin. runo] (i Finl.) finsk folkdikt; jfr -KVÄDE, FOLK-VISA. FinBiogrHb. 409 (1899). Finska folkrunor. FoU 16: 93 (1903). —
(1 b, 3) -RÄKNING. (folk- 1755 osv. folka- 1644) räkning av invånarna i ett land (för konstaterande av folkmängden). (Konung Davids) onödiga och höghfärdiga Folckaräkning. JMatthiæ 2: 71 (1644, 1658). Hellstenius BefolknStat. 20 (1874). —
-RÄTT, se d. o. —
-RÖRELSE.
1) (†) till 1; om folkvandring. Strinnholm Hist. 1: 135 (1834). Den mellersta och östra delen af Europa (var) en skådeplats för stora folkrörelser, i det nationer vandrade från det ena hafvet till det andra. Palmblad LbGeogr. 302 (1835). EkonS 2: 44 (1894).
2) till 1 l. 2: rörelse l. strävan som omfattas av hela folket l. dess bredare lager. Prag, .. der .. härden finnes för en ny, mot den germaniska bildningens välde fiendtlig folkrörelse. Snellman Tyskl. 334 (1842). särsk. om politisk rörelse bland folkets bredare lager; förr stundom övergående i bet.: folkresning, folkupplopp. Revolutioner och allmänna folkrörelser. LBÄ 5—6: 114 (1797). Några ville, att prinsen skulle i spetsen för en folkrörelse bemägtiga sig regeringen. Fryxell Ber. 9: 446 (1841). Den första Maj utbröt i Rom en folkrörelse, af den anledning att Påfven vägrat att förklara krig emot Österrike. Snällp. 1848, nr 4, s. 2. Svensén Jord. 328 (1886). —
(2) -SAGA. (folk- 1805 osv. folks- 1801) jfr -DIKTNING, -ÄVENTYR. JournSvL 1801, s. 414. Folksagan är .. en prosadikt i berättande form ock av huvudsakligen underhållande natur, som lever eller levat på folkets läppar. Landsm. XI. 1: 10 (1895). —
-SAMLING.
1) (†) till 1 b: folkförsamling (se d. o. 1). Till .. (utskrivning av skatter m. m.) fordrades folksamlingarnes bifall. Geijer I. 1: 61 (1818). Crusenstolpe Mor. 5: 114 (1843).
2) (†) till 3 (l. 5 d): hopsamlande av människor, i sht krigsfolk. Jesuiterne .. hafwa fullhogse giordt (Sigismund), thetta wårt fädernesland till att bekrijga, ther til thesse store folcksamblingar nu skie och för händer hafwas. Gustaf II Adolf 149 (1617).
3) till 3: många människors sammankomst på en plats; bildande av folksamling i bet. 4. (Missionärens) andelösa lekamen blef .. jordad uti de hvitas kyrkogård vid Byn, under en talrik folksamling. Oldendorp 2: 203 (1788). (Bitterheten) tog sig .. luft genom folksamlingar på Stockholms gator och fönsterinslagningar. De Geer Minn. 1: 258 (1892).
4) till 3: mängd av på en plats församlade människor, samling människor, folkhop, folkmassa. Dalin Arg. 2: 305 (1734, 1754). När upplopp var i fråga eller folksamlingar skulle skingras. Wingård Minn. 2: 58 (1846). Hurrande folksamlingar .. samlades utanför mina fönster. De Geer Minn. 2: 20 (1892). —
(2) -SANATORIUM. för de mindre bemedlade samhällsklasserna avsett sanatorium. GHT 1896, nr 260 A, s. 2. (Konung Oskar II) anslog .. den till hans jubileum år 1897 .. insamlade jubileumsgåfvan till inrättande af så kallade folksanatorier med ändamål att mottaga och vårda lungsjuka, företrädesvis bland landets ekonomiskt mindre lyckligt lottade befolkning. BtRiksdP 1904, IV. 1: nr 7, s. 26. —
(2) -SCEN. särsk. mål. bild som återger folklivet. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 103. En af de holländare, som .. målade bondlif och folkscener. NF 11: 198 (1887). —
-SED. (folk- 1738 osv. folks- 1790—1807)
1) till 1 l. 2: hos ett folk, särsk. dess bredare lager förekommande sed; jfr -BBUK. (Sv.) Folkssed .. (fr.) Coutume nationale. Nordforss (1805). Seden att fira midsommar har sin grund i en forntida folksed. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 183 (1863). Nilsson FolklFest. 3 (1915; se under -BRUK).
2) (numera mindre br.) till 4 a; i pl.: goda seder, folkskick. Modée FruR 16 (1738). Den vanliga djekneblygseln fanns icke hos mig, fast jag var ödmjuk emot alla; ty jag hade temligen lärt folkseder. Nyrén Charakt. 98 (1780). Högberg Vred. 1: 155 (1906). —
(3) -SIFFRA. folkmängd(ssiffra). Nyström Svedelius 2: 180 (1887). Stadens område och folksiffra växa. OoB 1893, s. 413. —
(1) -SJUKDOM~02 l. ~20. sjukdom som angriper stora delar av ett folk. Linné Diet. 2: 80 (c. 1750). Den förödande folksjukdomen tuberkulosen. PT 1906, nr 205 A, s. 3. —
(1) -SJÄL. (i sht i högre stil) Bremer NVerld. 3: 230 (1854). En stark känsla för .. den enskildes plikt mot det allmänna .. fanns djupast inne i folksjälen. Stavenow G3 13 (1901). —
-SKALD.
1) till 1: skald som diktar för o. läses av hela folket; nationalskald. Rydqvist i SAH 12: 451 (1827). Svensk folkskald blef Tegnér genom de fosterländska skaldestyckena Krigssång för skånska landtvärnet och Svea. LbFolksk. 609 (1892).
2) till 2: skald som tillhör l. diktar för folkets breda lager l. som skildrar livet bland dessa. (Béranger) söker visa, att skalden, för att höras, måste vara folkskald; ty blott hos folket, d. v. s. massan .. finnes sann poesi. SvLittFT 1834, sp. 541. PT 1903, nr 214, s. 3. —
-SKARA. (folk- 1723 osv. folke- 1694) [fsv. folks skari]
1) (†) till 1 l. 3: folkmängd (se d. o. 1). Folk-skaran i Ängland (skulle) fördubblas inom 200 år. VetAH 1755, s. 4. SP 1779, s. 596.
2) till 3: människoskara, folkhop (se d. o. 3). När .. (storvisiren) går up i Rådet; föllier honom en mechta stor Folckeskara. Dryselius Måne 446 (1694). Folkskaror drogo vildt skrikande fram på gatorna. Lagerlöf Antikr. 23 (1897). —
(4 a) -SKICK. (folk- 1843 osv. folke- 1807) hyfsning, hyfsat uppförande; folkvett; jfr -FOLA. Han vet intet folke-skick. Rhodin Ordspr. 61 (1807). Elin hade .. lärt sig litet mera folkskick än som annars belöper sig på bygdens allmoge. Knorring Torp. 1: 102 (1843). —
(3) -SKINNARE. (folk- 1798. folke- 1673) (†) person som utplundrar (”skinnar”) folk. Eij heller heeter det af een prästman tiena sin nästa, att een gör sig till een gijroger folkeskinnare profos och förfördeelare. VDAkt. 1675, nr 139 (1673). Fångvaktaren är icke här (i Filadelfia) såsom alt för ofta i Europa, en folkskinnare, som drar vinning af Fångarnes svagheter. LBÄ 11—13: 129 (1798). —
(3) -SKOCK. (folk- 1753 osv. folka- 1685) (ngt vard.) folkhop, folkskara. Spegel GV 49 (1685). Nu trängde jag mig ut genom folkskocken. Palmblad Nov. 2: 62 (1819, 1841). —
(3) -SKOCKNING. samling av en mängd människor på en plats, folksamling; abstr. o. konkret. VDAkt. 1788, nr 546. Det låg en fara i en slik oerhörd folkskockning. Tiden 1848, nr 223, s. 1. Vid gatuppträden i Mars 1864 .. hittade polisen .. på den utvägen att med vatten spruta bort folkskockningarna. Lundin o. Strindberg GSthm 599 (1882). —
-SKOLA, se d. o. —
(2) -SKRIFT. (folk- 1816 osv. folks- 1800—1811) för folkets bredare lager avsedd skrift (i sht med upplysande innehåll); jfr -BOK. Medicinska Folks-skrifter. JournSvL 1800, s. 213. Föreningen Heimdals folkskrifter. (1893; titel på småskriftsserie). —
-SKRIVNING. (†)
1) till 3: upprättande av l. uppförande på listan över dem som skola betala ”folkpänningar”. Alldenstundh .. dhe städher, som folckrijkast äre, skulle qvarntullen bliffva underkastade, men dhe aff mantaal sämbre folckepenningarne, och fördenskulldh begäres underdånigst, at såssom denne staden är aff ganska ringa mantaal, .. alltså behagade E. K. M:t allernådigst förskona denna stadhen medh qvarntullen och i dess stelle underkastan folckskriffningen. BtHforsH 3: 35 (1659). ConsAcAboP 2: 280 (1661).
(3) -SKYGG. människoskygg; stundom närmande sig bet.: människohatande, misantropisk; jfr -RÄDD. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754). Folk-skygg var Hans Mayestet aldeles intet, men undvek gärna Fruntimmers sällskap. Nordberg C12 2: 687 (1740). Myson .. (har) varit folcksky eller misantrop. Lagerbring HistLit. 257 (1748). Han blef en folkskygg melankoliker och trifdes helst i ensamhet. Wirsén i PT 1910, nr 120 A, s. 3. —
(2) -SKÅDESPEL~002 l. ~200. för gemene man avsett skådespel (särsk. sådant som skildrar de bredare lagrens liv); jfr -KOMEDI. SvTidskr. 1875, s. 248. Det omtyckta folkskådespelet Nerkingarne. NF 19: 266 (1895). —
(3) -SKÄMMARE. (†) person som talar illa om (”skämmer ut”) människor, bakdantare. Dalin Arg. 2: 151 (1734, 1754). (T.) Ehr-Abschneider .. (sv.) en folkskjämare, bak-dantare. Lind 1: 584 (1749). DA 1771, nr 211, s. 2. —
-SLAG. (folk- 1659 osv. folke- 1652—1682)
1) till 1: sammanfattande benämning på de människor som hava gemensam härstamning (o. gemensamt språk o. d.), stundom äv. (i sht förr) som bo i l. härstamma från samma land; folk (i bet. 1); jfr -STAM. JPOlivekrans (1659) i Fatab. 1911, s. 249. Engelländerne och några andre folckeslag. Lagerström Bunyan 1: 133 (1727). Det fordna Rom hyfsade de folkslag det underkufvade. Tegnér FilosEstetSkr. 146 (1801). De Indo-europeiska folkslagen. Thorell Zool. 2: 93 (1861).
2) (numera mindre br.) till 3: slag av människor, slags människor, slags folk. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 228. Dock är eij heller du af sådant folckeslag / Som altijd slå bak uth, ehvad för hand dem stryker. Düben Boileau PoëtBref 37 (1722). Det vidt spridda och föga märkvärdiga folkslaget turister. Hallström NNov. 118 (1912). —
(2) -SMICKRARE. person som smickrar folkets breda lager. JournLTh. 1811, s. 585. Mången folksmickrare, som söker inbilla bonden, att det är han, som ensam föreställer staten. Palmblad Norige 70 (1846). Hedin 2Varn. 51 (1914). —
(2) -SPEL. (folk- 1838. folks- 1818) (numera knappast br.) folkskådespel. Atterbom Minn. 308 (1818). Nyblom i 3SAH 5: 73 (1890). —
(3) -SPILLA, f. (folk- 1570. folks- 1626—1660) (†) manspillan, förlust i döda o. sårade; äv. allmännare: förlust l. åtgång av folk; jfr -SPILLAN. Ther är then bädzste Lägenheet .. till att befäste samme Karsborgh .. Och effther man thet vthenn all folckspille, och elliest med ringe vmkostnedtt kan komme till wäge. Äre wij ingelunde tilsinnes att lathe then Lägenheet tilbake. HB 2: 166 (1570). (Att) een så formidabel krijgsmacht icke kunde uthan folckzspilla och stoor kostnadh emot ståås och drijfwas tillbakar. RARP 7: 107 (1660). —
(3) -SPILLAN. (folk- 1671—c. 1725. folks- 1610—1677) (†) manspillan, förlust i döda o. sårade; jfr -SPILD, -SPILLA, -SPILLNING. Schroderus Sleid. 78 (1610). Kongl: Maj:t .. befann att han .. intet utan stor folkspillan af sitt ädla manskap dem i Grodno angripa kunde. KKD 7: 272 (c. 1725). —
(3) -SPILLNING. (folk- c. 1585. folks- 1652) (†) = -SPILLAN. HH 20: 196 (c. 1585). En attaque på store Nougården, hwilken ock så lyckades, at han medh stormande Hand, vtan någon synnerlig Folcks spillning, thet intogh. Emporagrius JDelaGardie R 3 b (1652). —
(2) -SPRÅK. (folk- 1801 osv. folks- 1848) de bredare lagrens språk; allmogespråk. Trendelenburg GrSpr. Anm. 11 (1801). De romanska språken .. härstamma (icke) från det latinska litteraturspråket utan från det latinska folkspråk, som talades av de bredare lagren. Reutercrona Pedersen 85 (1924). —
(1) -STAM. (folk- 1804 osv. folks- 1844) sammanfattande benämning på de människor som på grund av gemensam härstamning (o. språk o. d.) utgöra en enhet, folk (särsk. i fråga om primitiva förh.); äv.: grupp av närbesläktade folk; jfr -SLAG 1. Wikforss 2: 917 (1804). Den tredje skandinaviska folksstammen (dvs. danskarna). Atterbom Minnest. 1: 321 (1844). Den germaniska folkstammen. Hwasser VSkr. 3: 279 (1858). Den lappska folkstammen .. uppgifver så småningom sitt nomadiska lefnadssätt. Svensén Jord. 405 (1886). —
-STARK.
1) (föga br.) till 3: folkrik. Rabbe PVetA 1770, s. 61. Folkstarka Byar. Fischerström 4: 90 (1792). (Britternas) indiska besittningar äro .. vid pass 5 gånger folkstarkare än moderlandet. Palmblad LbGeogr. 269 (1835).
(1, 3) -STOCK. (folk- 1761 osv. folks- 1817) befolkning (se d. o. 2 a); folkmängd (se d. o. 1). Tiburtius PVetA 1761, s. 6. Flertalet af folkstocken (i Nürnberg) utgöres af protestanter. Rydqvist Resa 127 (1838). Norrland (visar) en så högst obetydlig relativ folkstock som 180 på qv.-milen. NDA 1876, nr 244, s. 2. —
-STRÖM. (folk- 1794 osv. folke- 1734—1754)
1) till 1: ström av folkslag l. nationer. Du stora Släkters Rot. Du Folke-strömmars Källa. / Du Hiältars Foster-Mor. Du ädla Svea-Land. Dalin Arg. 2: 2 (1734, 1754). Från detta håll kommo de folkströmmar, som störtade Romerska Riket. Geijer Häfd. 102 (1825). Flodström SvFolk 29 (1918).
2) till 3: ström av människor. Palmblad Nov. 2: 210 (1819, 1841). Om man går längs en gata mot folkströmmen. UVTF 10: 22 (1874). —
(5 b) -STUGA. (i södra Sv. o. Finl.) å (större) landtgård o. d.: samlingsrum för tjänstefolket (särsk. avsett till matrum o. arbetsrum, stundom äv. till sovrum för de kvinnliga tjänarna). Lindfors (1815). Redan vid 6-tiden på vintermorgnarne surrade ett par spinnrockar i ”folkstugan”. SDS 1899, nr 537, s. 2. —
(1 b, 2) -STYRELSE. demokratisk(t) styrelse(sätt); jfr -REGERING. Dalin Montesquieu 107 (1755). Mardonius afsatte .. alla herrskarne ibland Jonerna, och upprättade folkstyrelser i städerna. Carlstedt Her. 2: 305 (1833). —
-STYRKA. särsk. (numera föga br.) till 1 l. 3: folkmängd (se d. o. 1). SP 1780, s. 91. Folkstyrkan (i Sverge) var år 1813 inalles 2,407,206. SvLitTidn. 1817, sp. 13. Steffen Krig 3: 21 (1916). (i fackspr.) oeg., i fråga om bin; jfr FOLK 1 d β. När Bien äro behörigen logerade, och hvart samhälle äger sin rätta folk-styrka, då äro orsakerne til de fläste sjukdomar undanröjde. Fischerström 1: 711 (1779). —
(1 b, 2) -STÄMNING. inom ett folk (särsk. bland dess bredare lager) härskande stämning; jfr -MENING 2, -OPINION. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 3. Plötsliga kupper eller utslag af tillfälliga folkstämningar. SClason i SvH IX. 1: 91 (1908). —
(1, 3) -SUMMA. (föga br.) folkmängd (se d. o. 1). Hela folksumman var (i Sverge 1749) litet öfver 2 Millioner. Fennia XVI. 3: 11 (i handl. fr. 1756). EconA 1807, febr. s. 33. —
(1 b, 2) -SUVERÄNITET. (folk- 1841 osv. folks- 1844) folkets bestämmanderätt i politiska frågor. SKN 1841, s. 129. (Napoleon III) erkänner folksuveräniteten .. och vill grunda sin egen magt .. på ett af det suveräna folket gifvet updrag. Svedelius Statsk. 2: 220 (1868). —
-SÅNG.
1) till 1: sång som allmänt sjunges i ett land ss. uttryck för folkets fosterländska känslor (i sht förr ofta innehållande en hyllning till monarken), nationalsång, nationalhymn; jfr -HYMN, KUNGS-SÅNG. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 28. Den äldsta svenska folksången, Gustavs skål, skrevs för Gustav III och har efterföljts av bl. a. Bevare Gud vår kung och Ur svenska hjärtans djup. Denna och Du gamla, du fria äro nu egentliga svenska folksånger. BKonvLex. (1924).
2) till 2: bland folkets bredare lager (av ålder) sjungen sång; jfr -VISA. Atterbom i Phosph. 1810, s. 165. Kalevala liknar icke någon annan samling af folksånger i hela verlden. Topelius Lb. 2: 211 (1875). Schück SvLitH 1: 337 (1888). —
(2) -SÄGEN. bland folkets bredare lager, i sht allmogen (av ålder) spridd sägen; numera särsk. om dyl. sägen som i motsats till folksagan gör anspråk på trovärdighet. Thorild Gransk. 1: 68 (1784). Om jättarnes tillkomst förtäljer en värendsk folksägen, att de växte upp ur jorden af frön, som blifvit utsådda af trollen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 28 (1863). CWvSydow i TurÅ 1908, s. 101. —
(2) -SÖNDAG~20 l. ~02. jfr -DAG. Alla söndagar — särskildt ”folksöndagarna”, då inträdesafgiften är nedsatt — .. locka till Skansen betydliga människomassor. Sthm 1: 445 (1897). —
(2) -TALARE. (folk- 1842 osv. folks- 1819) person som uppträder ss. talare inför folkets bredare lager, i sht på folkmöten o. d. Den eldige folkstalarn. Atterbom Minn. 551 (1819). —
(2) -TANKE. tanke l. åsikt bland folkets bredare lager. Crusenstolpe CJ III. 1: 255 (1846). En .. urgammal folktanke, .. att endast den finner lugn i grafven, som fått rätt jordning. SLTörnquist i 3SkånS III. 1: 67 (1894). Folkminnen och folktankar. (1914; tidskriftstitel). —
(1) -TAVLA. stamtavla över olika folk(slag); nästan bl. om den i 1Mos. 10 förekommande stamtavlan. Melin HelSkr. 1Mos. 10: kapitelsummarium (1863). Verd. 1887, s. 219. —
(2) -TEATER. (folk- 1834 osv. folks- 1834) för folkets bredare lager särsk. avsedd teater (som i sht lägger an på roande folkliga teaterstycken). SvLittFT 1834, sp. 296. —
(2) -TIDNING. (föga br.) jfr -BLAD. ASScF 12: Minnestal 3: 10 (1882). En billig politisk folktidning för Finlands svenskatalande odalmannaklass. NPress. 1894, nr 3, s. 1. AB(L) 1895, nr 284, s. 2. —
(1) -TING. (i fråga om ä. förh.) ting dit folket samlas för att rådgöra o. besluta om allmänna angelägenheter. Nordström Samh. 1: 37 (1839). Öfver allmänna angelägenheter, som rörde hela folkstammen, rådplägade och afgjorde de fria husfäderna på det stora, allmänna folktinget. Strinnholm Hist. 3: 314 (1848). Afzelius Sag. VIII. 1: 64 (1856). —
(3) -TJUV. (†) person som stjäl l. rövar bort människor (små barn); möjl. äv. om person som lockar till sig annans tjänstefolk (jfr FOLK 5 b). (Sv.) Folktiuff. (t.) d. Kinder stelet. (lat.) Plagiarius. (gr.) ἀνδραποδιστὴς. Schroderus Dict. 65 (c. 1638). Han skule hafua skäldt honom till en Fålcktÿff. EkenäsDomb. 1: 171 (1653). —
(3) -TOM. tom på folk; där det icke finns några (l. endast få) människor; öde. Wallin 2Pred. 2: 30 (1821). Spektaklet är slut, inom några ögonblick är scenen så godt som folktom. Sturzen-Becker 2: 142 (1842, 1861). Endast få människor syntes på de folktomma gatorna. De Geer Minn. 1: 53 (1892). särsk. (numera föga br.) om land l. trakt o. d.: som har få invånare (i förh. till sin storlek), folkfattig. Et folktomt land. Tessin Bref 2: 195 (1754). (Han) egde en liten bondgård i en synnerligen folktom trakt. Cederschiöld Riehl 1: 73 (1876). Östergren (1921). —
(2) -TRADITION. bland folkets bredare lager nedärvd tradition; jfr -SÄGEN. Atterbom Minn. 370 (1818). Folktraditionen förmäler, att (osv.). Nilsson Ur. 1: 191 (1866). —
(1 b, 2) -TRIBUN, m. (folk- 1818 osv. folks- 1833) [efter lat. tribunus plebis] (om förh. i det gamla Rom) av folket tillsatt ämbetsman som hade att skydda folkets frihet o. bevaka dess rättigheter. Norrmann Eschenburg 2: 254 (1818). Folktribunerna .. förklarades okränkbara. Boëthius HistLäsn. 1: 209 (1895). 2) oeg., om person som offentligt uppträder som de lägre samhällsklassernas försvarare o. målsman. Fryxell Ber. 6: 165 (1833). Med skäl kan man kalla presterna under 1600-talet sin tids ”folktribuner”. NF 13: 195 (1889). Den kosmopolitiskt anlagde folktribunen August Blanche. SvH 10: 10 (1909). —
(1 b, 2) -TRIBUNAT. (om förh. i det gamla Rom) folktribuns ämbete. NF 1: 162 (1875). Boëthius HistLäsn. 1: 261 (1895). —
(1 b, 2) -TRO, r. l. f. (folk- c. 1820 osv. folks- 1804—1832) bland folket (särsk. dess bredare lager) utbredd tro; jfr -FÖRESTÄLLNING, -MENING 1. Wikforss 2: 917 (1804). Det var en allmän folktro, äfven bland högre stånd, att den Sveriges regent, som kröntes i Stockholm, skulle blott en kort tid innehafva tronen. Fryxell Ber. 9: 94 (1841). ”Solulv”, benämningen på den ring, som stundom visar sig kring solen och hvilken af folktron alltid anses båda olycka. EHTegnér i Ydun 1870, s. 64. —
(3) -TRÄCK. (folk- 1697. folka- c. 1645) (†) människoexkrementer. IErici Colerus 2: 274 (c. 1645). Roberg Beynon 215 (1697). —
(2) -TRÄDGÅRD~20 l. ~02. jfr -PARK. Folkträdgårdar l. Folkparker .., trädgårdsanläggningar, afsedda till nytta och nöje främst för de arbetande klasserna. 2NF (1907). särsk. (föga br.) om koloniträdgård. 2NF (1907). Därs. 14: 590 (1910). —
(3) -TRÄNGSEL.
1) om det förhållandet att (alltför) många människor äro samlade på en plats (så att trängsel uppstår) l. att ett land l. en trakt o. d. har alltför många invånare i förh. till sin storlek (o. sina försörjningsmöjligheter); trängsel. Posten 1769, s. 409 (i bild). Folkträngseln inne i kapellet ökades .. oupphörligt. Lundgren MålAnt. 1: 54 (1843, 1870). Otvifvelaktigt har .. i äldre tid utflyttning och vandring .. orsakats af folkträngsel. Fahlbeck Ad. 2: 262 (1902).
2) konkretare, övergående i bet.: hop av människor som trängas på en plats. DA 1793, nr 298, s. 3. (Han) råkade en gång i en folkträngsel blifva kullskuffad. NerAlleh. 1871, nr 53, s. 2. —
(2) -TUMULT. (folk- c. 1823 osv. folks- 1799) jfr -UPPLOPP. (Han) hade .. blifvit mördad och släpad kring gatorna under ett .. folks-tumult. LBÄ 23—24: 46 (1799). 2NF 8: 620 (1907). —
(1) -TYP. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 76 (1863). Den prägel massan (bland ett folk) fått, det är folktypen. Rydberg DetSköna 190 (1889). —
(3) -TÄT. om land l. trakt o. d.: som har tät befolkning; motsatt: folkgles. NordT 1886, s. 346. Folktäta trakter. SD(L) 1900, nr 536, s. 3. —
-TÄTHET—0~2 l. ~20. Nyström Svedelius 1: 167 (1887). Med folktäthet förstås det antal invånare, som belöper sig på en enhet af arealen, då invånarne antagas vara jämt fördelade öfver densamma. AtlFinl. 14—18: 6 (1899). Folktätheten är för .. (Sverge) i dess helhet ringa (12 per km2). Rönnholm EkonGeogr. 9 (1907). —
(1 b, 2) -UNDERVISNING~0020. (folk- 1804 osv. folks- 1797—1823) för hela folket, särsk. de bredare samhällslagren, avsedd undervisning (i sht barnundervisning). LBÄ 5—6: 49 (1797). För folkundervisningen börjades en ny period genom kgl. skolstadgan af år 1842. Cavallin Herdam. 1: 212 (1854). —
-UNGE, se d. o. —
(2) -UNIVERSITET. för gemene man avsedd högskola som utan krav på avlagd studentexamen meddelar tillfälle till vissa vetenskapliga studier. Fryxell Ber. 14: 63 (1846; om förh. i Brandenburg). Stockholms arbetareinstitut .. är en sorts folkuniversitet. DN 1894, nr 8835, s. 2. TFolkbildnArb. 1912, s. 107. —
(1 b) -UPPBÅD~02. uppbåd till krigstjänst av ett lands hela vuxna manliga befolkning. Wrangel Krigsh. 1: 18 (1866). Framväxandet af ett krigiskt frälsestånd i stället för det äldre folkuppbådet. Uppl. 1: 236 (1902). —
(1 b, 2) -UPPFATTNING~020. bland folket (särsk. dess bredare lager) spridd uppfattning; jfr -MENING 1, -TRO. Folkuppfattningen af Baldershagens helgd. Ljunggren SmSkr. 2: 40 (1879). —
(1 b, 2) -UPPFOSTRAN~020. hela folkets (särsk. de bredare lagrens) uppfostran. Wikforss 2: 917 (1804). Anspråk på en mera direkt och personlig insats från högskolornas sida i den allmänna folkuppfostran. Tegnér LundUniv. 21 (1897). —
(1 b, 2) -UPPFOSTRARE~0200. person som arbetar för folkets (särsk. de bredare lagrens) uppfostran. Larsen (1884). —
(2) -UPPLAGA~020. för gemene man avsedd upplaga av bok l. dyl. —
(2) -UPPLOPP~02, äv. ~20. (folk- 1852 osv. folks- 1819) jfr -TUMULT. Hammarsköld SvVitt. 2: 104 (1819). Revolutionen i Wien utbröt i Mars månad 1848 med ett folkuplopp, som regeringen ej förmådde betvinga. Svedelius Statsk. 3: 92 (1869). —
(1 b, 2) -UPPLYSARE~0200. (folk- 1801 osv. folks- 1821) jfr -UPPLYSNING. Leopold 3: 314 (1801, 1816). —
(1 b, 2) -UPPLYSNING~020. (folk- 1821 osv. folks- 1794—1847) upplysning bland folkets bredare lager; jfr -BILDNING. Hasselroth Campe 94 (1794). Folkupplysningen står synnerligen högt (i Sverge) och likaså den lärda bildningen. Rönnholm Ekon Geogr. 7 (1907). —
(1 b, 2) -UPPVIGLARE~0200. person som uppviglar folket (särsk. dess bredare lager) mot överheten. Rydqvist Tid. 1: 36 (1840). —
(1 b) -VAL, n. av folket företaget val. SvLittFT 1837, sp. 775. En ur allmänna folkval framgående representation. Svedelius Statsk. 4: 253 (1869). —
(1 b) -VALD, p. adj. vald av folket. Svedelius Statsk. 4: 456 (1869). När ståndsrepresentationen .. vikit för folkvalda kamrar. Wieselgren Bild. 48 (1889). —
-VANDRING.
1) till 1: ett (l. flera) folks utvandring till främmande land; särsk. om de germanska folkens inträngande o. bosättning i det romerska riket från slutet av 300-talet till midten av 700-talet; äv. allmännare, om massutflyttning. LittT 1795, s. 20. Den stora folkvandringen kallar man gemenligen den långvariga och vidsträckta krigiska rörelse som blandade den Germaniska och Romerska verlden med hvarandra. Geijer I. 7: 316 (1844). Den största folkvandring historien känner är den människoström, som .. flyter över havet från den gamla till den nya världen. Hedin Pol 2: 322 (1911).
2) [eg. skämts. anv. av 1] till 3: stora människomassors vandring till en plats. SDS 1894, nr 514, s. 2. Till Djurgården rådde som vanligt en ständig folkvandring, och särskildt hade Skansen att glädja sig åt talrika besök. VL 1896, nr 144, s. 2. jfr: Alla de, som gerna lefva länge, borde hit (dvs. till Nürnberg) företaga en gemensam folkvandring. Atterbom Minn. 207 (1817). —
-VANDRINGS-TID(EN). till -VANDRING 1: tiden för den stora folkvandringen, äv. arkeol. med inbegrepp av den närmast följ. tiden. Munch FsvFnoSpr. VII (1849). De .. på den historiska folkvandringstiden så mycket omtalade ”östgotarna” .. och ”västgotarna”. Flodström SvFolk 4 (1918). —
-VETT. (folk- 1770 osv. folka- 1731)
1) (mindre br.) till 3: sundt förnuft. Lagerström Gir. 52 (1731). Et sådant vett, som kallas Folkvett är mycket bättre än mycket obrukbart bokvett. Bergklint MSam. 1: 23 (1781). Dalin (1851).
2) till 4 a: vett att uppföra sig som hyfsat folk, levnadsvett. Lära (sig) folkvett. Den samme, som många hundrade gånger svettats för att instoppa i hans trånga hufvud det lilla folkvett han äger. Bergeström IndBref 8 (1770); möjl. till 1. Nordforss (1805). —
(1 b) -VILJA. (folk- 1817 osv. folks- 1797) folkets vilja. (Monarkens) lagstiftande anseende beror .. deraf, at han förenar hela Folksviljan i sin egen. LBÄ 7—8: 24 (1797). Idéen att genom valda ombud bereda folkviljan inflytande på de allmänna ärendenas behandling. SvTidskr. 1891, s. 106. —
(3) -VIMMEL. (folk- c. 1825 osv. folks- 1817—1818) människovimmel; abstr. o. konkret. Atterbom Minn. 195 (1817). Wien, den stora Kejsarestaden med sitt folkhvimmel, sina nöjen, sitt sydländska lif. SKN 1842, s. 206. De kunde aldrig tröttna att ströfva kring i det brokiga folkvimlet. Heidenstam End. 53 (1889). —
(4 a) -VIS, n. (mindre br.) i uttr. på folkvis, på hyfsat l. fint folks sätt; ”som folk”; jfr -FASON 1. Wetterbergh GNord 138 (1862). WoJ (1891). —
-VISA, se d. o. —
(1 b, 2) -VÄLDE. styrelseform i vilken den politiska makten vilar hos (hela) folket; demokrati; jfr -REGERING. Stockenström ÅmVetA 1773, s. 9. Den stora olikheten mellan äldre tiders folkvälde och nutida, att det förra var omedelbart, det senare utöfvas genom en representation. Fahlbeck Förf. 97 (1904). —
(2) -VÄN. folkets vän. Thorild 1: 163 b (1805). (Geijer) kunde .. på en gång vara konungsk och folkvän. Frey 1850, s. 223. —
(2) -VÄNLIG. välvillig(t sinnad) mot folkets breda lager; demokratisk. SvT 1852, nr 157, s. 3. Folkvänliga lagar. Odhner Lb. 171 (1869). Engelbrekt hade en folkvänlig bundsförvandt inom den gamla rådsadeln i Erik Puke. Wieselgren Bild. 306 (1886, 1889). —
(1 b, 2) -YNNEST. (i sht i högre stil) folkgunst; popularitet. Kolmodin TacAnn. 1: 231 (1833). Fikande efter folkynnest. Rydberg RomD 27 (1877). (Vissa) brister (i Ingemanns dikter) tilltalade en stor del af allmänheten. Enstaka dikter .. ha bibehållit denna folkynnest. 2NF 12: 631 (1909). —
(2) -YRA, r. l. f. (företrädesvis i vitter stil, numera mindre br.) upphetsning l. besinningslöst uppträdande bland folkets breda lager, särsk. i politiskt avseende. HSH 3: 68 (c. 1750). Folkyran är et rus som kan beredas af alla slags örter. Religionsnitet, Frihetsnitet, Konunganitet, alt har ömsevis tjenat dertil, och med lika framgång. Leopold i LBÄ 7—8: 137 (1797). 2NF 31: 520 (1920). —
(3) -ÄTANDE, p. adj. (†) människoätande, kannibalisk. JGOxenstierna 5: 328 (c. 1817). Grymma folkätande nationer. Almqvist Jagtsl. 86 (1832). —
(3) -ÄTARE. (†) människoätare, kannibal. Dahlstierna (SVS) 119 (1697). För hvart ord han skulle säga öpnade han altid munnen så stort, at man med skäl trodde, han var en folk-ätare. Bergeström IndBref 127 (1770). Meurman (1846). särsk. användt ss. okvädinsord; jfr -FRÄTARE. Lars person i Lunguik heter fållk ätare. ÅngermDomb. 1632, fol. 59. —
(1) -ÄTT. (numera föga br.) grupp av besläktade folk; folkstam. Wikforss 2: 917 (1804). Man anser .. (eskimåerna) höra till samma folkätt med Tschuderna och Samojederna. Strinnholm Hist. 2: 259 (1836). Kindblad (1871). —
(2) -ÄVENTYR~002 l. ~200. [jfr dan. o. nor. folkeeventyr] (föga br.) folksaga, särsk. sådan med roande syfte. Om berga-trollen förtäljes stundom i folk-äfventyren, att de haft stora förgyllda svärd. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 30 (1863). —
(3) -ÖDANDE, p. adj. som kräver många människoliv. Kryger PVetA 1758, s. 10. Den folködande pesten. Chydenius 3 (1765). Huru litet de mest folködande fältslag merändels bidraga til fälttågets utgång. LBÄ 2—3: 76 (1797). Forssell G2A 43 (1894). —
(1 b, 3) -ÖKNING. ökning av invånarantalet i ett land, en trakt, ett samhälle o. d. Fennia XVI. 3: 79 (i handl. fr. 1761). De faktorer, som bestämma befolkningens ökning eller minskning, äro i första hand den naturliga folkökningen (öfverskott af födda) samt in- och utflyttning. 2UB 10: 402 (1907). —
(5 b) -ÖMSNING. (†) ombyte av tjänstefolk. För Stadsboer är illa passande att folkömsning och boflyttning för Hyresmän infaller på samma dagar. LBÄ 32: 63 (1799).
B (†): FOLKA-BEN, -HOP, -LAG, -RÄKNING, se A. —
(5 b) -SAMLAN. = -SAMLANDE. Genom en richtigh Folkasamlan eller Vtskrifning. Gustaf II Adolf 5 (c. 1620). —
-SKOCK, -TRÄCK, -VETT, se A.
C (†): FOLKE-ANDA, -BYTE, -HJÄLP, -HOP, -LIK, -LÖS, -LÖSA, -PÄNNINGAR, -RIK, se A. —
-SKARA, -SKICK, -SKINNARE, -SLAG, -STRÖM, se A.
D (†): FOLKS-ANDA, -BALLAD, -BESLUT, -BLAD, -BOK, -DIALEKT, -DIKT, -EGENHET, -EGENSKAP, -ELEMENT, -ENLIG, -FEST, -FÖRBUND, -FÖRDOM, -FÖRFÖRARE, -FÖRSAMLING, -FÖRTRYCKARE, -GUD, -GUNST, -HAT, -HYLLNING, -INDUSTRI, -INSTINKT, -KARAKTÄR, -KLASS, -KONST, -KRIG, -KVÄDE, -KÄNSLA, -KÄRLEK, -LAG, -LEDARE, -LITTERATUR, -LUSTSPEL, -LYNNE, -LÄRARE, -MAKT, -MEDEL, -MEDICIN, -MELODI, -MENING, -MYCKENHET, -MYT, -MÄSSIG, -NÖJE, -OPINION, -PARTI, -POESI, -PÄNNINGAR, -REGERING, -RELIGION, -REPRESENTANT, -REPRESENTATION, se A. —
-SAGA, se A. —
(3) -SAMFUND. sällskap med människor. Haar iag en gång utur Folkssamfund farit, / Blijr seen mäd mig som iag had' aldrig warit, / Iag blijr uthi däd långa tysta brackt. Columbus BiblV G 2 b (1674). —
-SED, -SKRIFT, -SPEL, -SPILLA, -SPILLAN, -SPILLNING, -SPRÅK, -STAM, -STOCK, -SUVERÄNITET, -TALARE, -TEATER, -TRIBUN, -TRO, -TUMULT, -UNDERVISNING, -UPPLOPP, -UPPLYSARE, -UPPLYSNING, -VILJA, -VIMMEL, se A. —
Avledn.: FOLKA, se d. o. —
FOLKISK, adj. (†) till 2: folklig (se d. o. 2 a). Atterbom PhilH 383 (1835). I Sverige är det blott det folkiska, det bondiska, .. som är någonting. Almqvist God. 89 (1838). —
FOLKLIG, se d. o. —
FOLKSAM, adj. (†) till 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content