publicerad: 1946
NATUR natɯ4r, r. l. f. (l. m.) ((†) n. OxBr. 9: 257 (1634)); best. -en, äv. -n; pl. -er (PErici Musæus 1: 54 a (1582) osv.) ((†) -ar Rudbeck Atl. 3: 608 (1698), Swedberg Lefv. 480 (1714, 1729)).
Ordformer
(natur (-tt-, -vr) 1526 osv. nature 1526)
1) ss. beteckning för det som är medfött hos l. konstitutivt för en viss levande varelse l. en viss kategori av varelser; vanl. med särskild tanke på den psykiska l. andliga beskaffenheten l. på de känslor, begär o. böjelser som leda l. påvärka ngns handlande; äv om särskild egenskap som tillhör ngns andliga väsen. Naturen vthan nådhen (är) aff sigh sielff så oond, ath hon hwarken tackar eller ärar (Gud). FörsprRom. 3 a (NT 1526). Alle hafwa en Gudh, men icke eensz natur. SvOrds. A 2 b (1604). (Konung Kristiern) wände .. sigh til sijne brukeliga illistige påfunder, effter som hans onda Natur och Arth war. Tegel G1 1: 63 (1622). Drijff bortt naturen medh en stång, Han kommer ändå igen en gång. Grubb 155 (1665) [efter lat. naturam expellas furca, tamen usque recurret (Horatius)]. Naturen går för Konsten. Dens. 567. Hwad förstås med wårt egit Kiött? Wår syndige Natur och Kötzlige Sinne, som til alt ondt benägit är. Swebilius Cat. 2: 67 (1689). Naturen går öfver uptuktelsen. Rhodin Ordspr. 99 (1807). ”Det är nu en gång menniskans natur” — — att vara ombytlig och vacklande. Knorring Ståndsp. 3: 11 (1838). Det var hans ursprungliga naturs protest mot omgivningens tryck. Siwertz JoDr. 17 (1928). — jfr ARISTOKRAT-, BARNA-, DIKTAR(E)-, DUBBEL-, ELD-, ENSTÖRINGS-, FJÄRILS-, FÖRBRYTAR(E)-, GUDA-, HÄRSKAR(E)-, KONSTNÄRS-, KRAFT-, KVINNO-, MANDOMS-, MÄNNISKO-, SKALDE-, VILDDJURS-, VILDFÅGELS-NATUR m. fl. — särsk.
a) i uttr. av naturen (jfr 2 a, 3 a), på grund av sin natur l. läggning; äv.: i anseende till sin natur, till naturen. Ingen är laghen huld aff naturen. FörsprRom. 4 b (NT 1526). Dhet är .. swårt at drijfwa dhen til arbete, som är aff naturen trög och laath. Grubb 646 (1665). Ehuru Björnen af naturen är vild, trumpen och arg, så angriper han likväl aldrig Menniskor, om han ej blir retad. Nilsson Fauna 1: 116 (1820). Hon hade aldrig varit van vid och hyste av naturen motvilja mot känsloeruptioner av annan än lyriskromantisk art. Hellström Lekh. 13 (1927).
b) om var särskild av de olika sidorna av ngns väsen. Nu åtskilja vi i vårt väsen en physisk natur och en osinnlig. Tegnér FilosEstetSkr. 165 (1808). Jag tror, att hvarje människa inom sig gömmer två, kanhända tre olika naturer, af hvilka dock sällan mer än en hinner komma till användning. Janson FörstaMänn. 111 (1906). särsk.
α) om den gudomliga resp. mänskliga sidan av Jesu väsen. Han hade twå olika naturer, menniskligh oc Guddomligh. PErici Musæus 1: 54 a (1582). Eutyches .., som the twenne naturer vthi Christo förnekade. Schroderus Sleid. 100 (1610). Norbeck Theol. 53 (1840).
β) i uttr. ngns bättre, sämre natur, ngns bättre resp. sämre jag. Menniskan vet ganska väl, att hennes förnuft och fria vilja utgöra hennes bättre natur. Lidbeck Anm. 122 (1808). Skulle hans sämre natur segra till slut, trots allt? Lindhé Ledf. 262 (1903).
c) (†) övergående i bet.: sinne l. anlag (för ngt). (Till att sentera ett konstvärk) fordras en natur för konsten, ett gehör, en blick, som (osv.). Runeberg ESkr. 1: 283 (c. 1840).
d) oeg., i uttr. betecknande vana l. med åren tillägnad egenskap som bestämmer ngns handlande på samma sätt som om den vore medfödd; särsk. i uttr. vara l. bliva (den) andra l. halva naturen l. ngns andra natur o. d. Waanan är halfwa naturen. Grubb 843 (1665). Vanan andra naturen. Linné Diet. 2: 20 (c. 1750; rubrik). Vanan .. sällar sig så gerna til oss, .. (och) om hon får tilväxa, vändes hon i Natur. Tessin Bref 2: 6 (1754). Den noggrannhet, .. som med åren blivit hans andra natur. Hellström Malmros 35 (1931).
2) i utvidgad anv., i fråga om sak: (ngts) väsen, art l. slag (varav ngt är). Thz (är) kerlekens rätta art och natur, ath han sökier icke effther sit betzta vtan en annars mandz. OPetri MenFall C 3 a (1526). Wij wete wel alle, hwad natur stenen haffuer, at han är hård. LPetri 1Post. P 1 b (1555). Såsom begges deras Action är af Civil Natur, altså remitteras deras saak till tinget. VDP 8/9 1680. Hvart Tings natur är detsamma, som dess egna högsta Kraft. Thorild 3: 359 (1794). De finaste delarna av leran äro av kolloidal natur. Gertz o. Grönwall Min. 79 (1923). Stiernhielms uppfattning av eldens natur. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: ccclvii. — jfr DUBBEL-, ELD-NATUR. — särsk.
a) (†) i uttr. av naturen (jfr 1 a, 3 a), i följd av l. i anseende till sin natur; i och för sig. Otroo och ond begärelse, är aff naturen synd, och dödhen werd, Men at man icke skal äta Försyrat brödh om Påscha, .. thet är icke synd .. aff naturen. FörsprGT a 4 b (Bib. 1541). I Grekiskan voro ett par vokaler af naturen långa, och således äfven de stafvelser i hvilka de stodo; ett par voro af naturen korta. Boivie SvSpr. 378 (1834) [efter lat. naturā].
b) (föga br.) i uttr. av natur att osv., av beskaffenhet att osv. Imedlertid voro kulisserna icke sjelfva af natur att inge en rätt liflig föreställning om någonting trädgårdsaktigt. Sturzen-Becker 2: 202 (1844, 1861).
c) med bestämning inledd av prep. av; dels i uttr. (ngts) natur av ngt, (ngts) karaktär av ngt, dels ngn gg i sg. best., i uttr. naturen av ngt, ngts beskaffenhet l. väsen. Dhet andra, som .. betrachtas skall, är sielfwe Naturen och arten aff Trone. Emporagrius Cat. G 2 a (1669). Denna sats är så allmän, .. att den börjar få natur af trosartikel. Leopold 4: 315 (c. 1820). (Japans) natur af ett endast till sjöss angripligt örike. Zilliacus JapSt. 16 (1896). särsk. (†) i uttr. ligga i naturen av saken, ligga i sakens natur (se d); vara enlig med naturen av saken, vara i enlighet med sakens natur. AdP 1789, s. 746. Olägenheter som ligga i naturen af saken. Leopold 3: 250 (1802, 1816).
d) i uttr. sakens natur, om (den värkliga) beskaffenheten l. karaktären av ett sakförhållande l. sakläge o. d. Det ligger i sakens natur att osv., det är självklart, naturligt att osv. Swedberg Schibb. 118 (1716). (De ovannämnda olägenheterna) voro både förut och sedan för mycket grundade i sakens natur, för at kunna botas. Schönberg Bref 1: 63 (1772). Och ligger det i sakens natur, att egna kunskaper göra skicklige lärare. MNorberg (1804) hos Schück UUPr. 1/10 1910, s. 22. Det torde .. ligga i sakens natur, att en konstitutionell kung i sina ansvariga rådgifvare snarare ser sina motståndare än sina vänner. De Geer Minn. 2: 82 (1892).
e) jur. om kameral egenskap som vidlåder en (jordbruks)fastighet, särsk. med hänsyn till äganderätten l. dispositionsrätten; särsk.: en jordbruksfastighets egenskap att vara krono-, skatte- l. frälseegendom. HC11H 11: 22 (1671). Städers, Byjars och Gårdars Namn sättes (på lantmäterikartan) wid sine wisze Characterer, som gifwa tilkänna utaf hwad natur Gårdar och Hemman äro. Rålamb 1: 93 (1690). Alla Hemmans Natur och Beskaffenhet i Sverige, blifva (andra aflagde Titlar at förbigå) fördelte til 3 besynnerlige Hufvud-slag: Crono, Skatte och Frälse. Salander Gårdzf. 198 (1727). SFS 1869, nr 29, s. 3. jfr FRÄLSE-, HEMMANS-, JORD-, KRONO-, SKATTE-, SÄTERI-NATUR.
3) [specialanv. av 1] ss. beteckning för (de medfödda krafter, behov, begär osv. som tillhöra) den fysiska, animala sidan av en varelse; ofta (särsk. i uttr. ha l. vara av en stark natur, ngns starka natur) med särskild tanke på förmågan att motstå l. övervinna sjukdom; fysik. Ther nådhen icke är til kyscheet, ther wil jw naturen haffua sin gong. OPetri Clost. F 2 b (1528); jfr d. Hunger är snart stillad .. (dvs.) Naturen är medh ringa nögd. Grubb 334 (1665). I ären af en så starck natur, at I väl kunnen lefva 100de År. Lagerström Gir. 46 (1731). Om Naturen .. har .. den invärtes styrka, at han ensam förmår at fullborda sitt värk, så botar han sig (vid sjukdom) säkert sjelf. Bergklint MSam. 1: 112 (1781). Ju mindre menniskan är fullkomligt lefvande och intelligent eller ande, desto mera liflös och oskälig eller natur är hon, och tvärtom. Bygdén Boström 323 (1874). (Sv.) naturen hjelper sig sjelf (lat.) ipsa sibi medetur natura; sponte levatur morbus, malum. Cavallin (1876). Min hustru (svävade) någon tid emellan lif och död, men hennes starka natur segrade, och hon återkom till lifvet. De Geer Minn. 1: 220 (1892). Naturen tog ut sin rätt, och snart sov hon den rättfärdiges sömn. Östergren (1933). — särsk.
a) (†) i uttr. av naturen (jfr 1 a, 2 a), gm medfödd kroppslig beskaffenhet; i fysiskt l. kroppsligt avseende. Är man, eller qvinna af naturen vanför, och til ächtenskap aldeles obeqväm, .. gånge tå ächtenskapet åter. GB 13: 8 (Lag 1734). Judith var utaf naturen / Liten, knubbig, röd och hvit. Bellman (BellmS) 2: 96 (c. 1767, 1791).
b) (†) i uttr. hjälpa naturen l. förrätta naturens värk, förrätta naturbehov; gå ut l. avträda på naturens vägnar l. för naturens behov l. skull, gå ut osv. för att förrätta naturbehov. Om aftonen forän .. (fångarna) skulle leggia sigh, löstes Massblacken vp så lenge de gingo vth och hielpa Natturen. VRP 1633, s. 509. Iag veet, iag fåhr iu gåå uth på natursenss vägnar. VDAkt. 1679, nr 92. Then andre gick uth på gårdhen, tuifwels uthan för naturens skulld. VRP 1682, s. 103. Naturens wärck förrätta. Dryselius Måne 475 (1694). Efterföljande, som Gudstjensten bevistat; men, för naturens behof, nödsakats afträda, och såleds försummat upropen. VDAkt. 1790, nr 134.
c) (†) i uttr. tvinga l. dämpa sin natur, behärska sina begär. Tvinga din Natur, Jeppe, är det icke skam, at du skal störta dig i olycka för ett lumpet glas brännevin? Lagerström Jeppe 13 (1735). Ulla Winblad. Lätt mina kjortlar vara! / Jensen. Hålt Movitz och vet hut — vet dämpa din natur! Bellman (BellmS) 4: 167 (1771); jfr d.
d) (numera bl. ngn gg i vissa trakter, bygdemålsfärgat) könsdrift; sexuell vällustkänsla, orgasm; förr äv. konkret: sädesvätska. Om man gör tunne Blyskijfwor, och binder them wedh Länderne, eller Röserna, köhla the, och förhindra Naturen at flyta i sömpnen. Forsius Min. 54 (c. 1613). När .. (den kleptomana patienten) ger efter för begäret (att stjäla) märker hon i själva ögonblicket då stölden sker ”liksom en yrsel och ett porlande” genom hela kroppen, ”en egendomlig känsla som när naturen kommer”. Kinberg KrimProbl. 215 (1930). jfr Landsm. II. 2: 50 (1880).
4) om levande varelse (människa) med särskild tanke på dess fysiska l. andliga beskaffenhet. Blod-rijke Naturer. Lindh Huuszapot. 35 (1675). Öfverflödigt ätande skadar .. alla svaga naturer, förderfvar sömnen. Westerdahl Häls. 100 (1764). Jag har hört, att varmt religiösa naturer skola hafva ett flytande, öfvertalande språk. Almqvist AMay 73 (1838). Malmsten var en älsklig barnslig natur. De Geer Minn. 2: 41 (1892). Imperativa, lidelsefulla naturer ha svårt att fördraga nederlag. Bergman JoH 91 (1926). — jfr ARISTOKRAT-, BARNA-, DIKTAR(E)-, DUBBEL-, ELD-, ENSTÖRINGS-, FJÄRILS-, FORSKAR(E)-, FÖRBRYTAR(E)-, HÄRSKAR(E)-, KONSTNÄRS-, KRAFT-, SKALDE-, VILDDJURS-, VILDFÅGELS-NATUR m. fl.
5) (†; se dock slutet) om blodsband l. (med nära anslutning till 7) om i människonaturen liggande känslor för personer med vilka man är (nära) besläktad. För then Systerlighe lydne schuldh, som the Oss på natursens wägne schyldighe .. äre. E14R 1561, s. 12 a. Under werldzlig Dom hörer .. (bl. a.) Hwem sig å Naturens wägnar gifta må, eller intet. Kyrkol. 15: 1 (1686). Denne sin dotters säng beträdde, i trots af Naturen. Adlerbeth Æn. 156 (1804); jfr 8. Herre! alltså jag din dotter / Icke är: om jag det varit, / Om blott en bastard jag varit, / Dock naturen sjelf .. / Hindrat dig att glömma mig. Oscar II I. 2: 64 (1859, 1886). — särsk. (i högre stil, numera mindre br.) i uttr. naturens röst (förr äv. naturens rop). Hvad känslor strida i mit bröst! / Skall jag naturens rop förqväfva? Kellgren (SVS) 3: 159 (1786). Hon ville mörda barnet, men naturens röst hindrade henne. Murberg FörslSAOB (1793). Brutus qväfde naturens röst, då han dömde sina egna söner. Dalin (1853). Östergren (1933).
6) tillstånd av ursprunglighet l. primitivitet, enkla o. okomplicerade levnadsförhållanden; frihet från förkonstling l. förställning l. tillgjordhet; äkthet, sanning, enkelhet, naturlighet; äv. konkretare, om ngt som utmärkes av äkthet l. enkelhet; i predikativ ställning stundom närmande sig adjektivisk anv.: äkta, naturlig. Ingenting i verlden är behageligt utan den otvungne Naturen, som i sielfva Konsten bör regera. Dalin Hist. 1: Föret. 12 (1747). Mest förfaller .. (smaken), då man öfvergifver naturen, det enkla, det tydliga, det bestämda i uttrycket, det rätta och sanna i tankan. Rosenstein 2: 120 (1819). Med natur begynner menniskan, fortgår med ututveckling af förståndet till vilja (osv.). Geijer I. 5: 348 (1821). När han tog till sitt riktiga ansikte, då var han natur ända ut i skäggspetsarna, så att det lyste och fräste omkring honom. Larsson Hemmab. 88 (1916). Det, som hos Marlowe var natur, ett uttryck för skaldens eget temperament, är här (dvs. i Shakspeares Richard III) blott manér. Schück AllmLittH 3: 528 (1921). — jfr ONATUR. — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. naturens barn, son o. d., om person som representerar ett primitivt kulturstadium l. är naiv o. okonstlad. Naturens barn. Meurman (1847). Den höga och storsinta enkelheten, den barnsliga humorn, som är egen för folkäfventyret, uppfattas icke af någon halfbildad; den kännes omedvetet af barnet och naturens son och återgifves klart endast af den i högre och sann mening bildade. Samtiden 1873, s. 201.
b) (†) i uttr. naturens tillstånd, naturtillståndet. Människans Plikt och Skyldighet i Natursens tilstånd. Lallerstedt Dygdel. 66 (1746). Invånarne på Elds Landet .. lefva aldeles uti det som kallas Naturens tilstånd. Fréville Söderh. 1: 10 (1776). Ehuru .. alla Stater, betracktade i Naturens tilstånd såsom alla sjelfständiga och ingendera af den andra beroende, äro .. jemlika, så (osv.). Bergklint MSam. 2: 123 (1784).
c) i vissa uttr. (återvända till naturen, tillbaka till naturen o. d.) som anknyta till Rousseaus förhärligande av det primitiva tillståndet. Collnér Rousseau Emil Föret. 4 (1808). Likt de gamle cynikerna predikade Rousseau .. ett återvändande till natur och enkelhet, ett bortkastande af all civilisationens öfverflöd i både andligt och fysiskt hänseende. NF 13: 1529 (1889). Larsson Gemensk. 106 (1928, 1932).
7) (numera bl. ngn gg i högre stil) äkta, riktiga, tillbörliga känslor; sinne för det rätta l. tillbörliga; förr stundom: gott hjärta. Therföre E. F. N. Wij vnderdånigligen och ödmiukeligen bedie, E. F. N. wille vthaff Försteligh Mildheet och Högboren loffligh Natur, nådeligen bönhöra oss fattighe vndersåter. AJGothus ThesEp. 1: 12 (1619). Ve, Sodom, .. / Hvi har tin stumma synd klädt af tig all natur? Kolmodin QvSp. 1: 28 (1732). Vålnaden. Har du natur i dig så tål det icke, / Låt icke Danmarks kungabädd få vara / Ett lustans och den fräcka blodskams läger. Hagberg Shaksp. 1: 304 (1847; eng. orig.: If thou hast nature in thee). — jfr ONATUR.
8) om den makt som tänkes värksam, då ett liv tändes o. en varelse utbildas med sina fysiska o. psykiska grundegenskaper; äv., särsk. i uttr. emot naturen (jfr 9 b), om den ordning som av denna makt stiftats för det fysiska l. andliga l. sedliga livet. Vara rikt, väl utrustad av naturen. Theres qwinnor haffua vmwändt then natwrligha brwkning, vthi then som är emoot naturen. Rom. 1: 26 (NT 1526). (Drottning Margareta) läät slåå itt mynt här i Swerige, .. påå hwilkit mynt hon läät settia thet wapn som naturen henne giffuit hade, i thet hon war en qwinna. OPetri Kr. 158 (c. 1540). Wachta digh för dhen som naturen haar teknadt (dvs. som naturen låtit födas med ett fel). Grubb 478 (1665). Hos alla djur märker man en af naturen inplantad dragningskraft emellan könen i hvart slägte. Boëthius Sedol. 134 (1782). Menniskan utgår hel ur naturens hand; det är först konsten som styckar henne. Geijer I. 5: 4 (1810). Då naturen skänkt en gult, rakt hår .. och vanan derjemte ett par oumbärliga glasögon. Wennerberg 2: LVI (1882). Wulff Leopardi 96 (1913). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. betala l. återgälda naturens lån, återgiva naturen sitt lån, betala sin skuld åt naturen o. d., avlida, dö; förr äv. se sig förbruten till naturens skuld, se sig hemfallen åt döden. När jag betalar min skuld åt Naturen, skall jag säga, jag har sökt att tjäna dem, bland hvilka du låtit mig födas. JGOxenstierna Dagb. 21 (1769). Fredman ser i minuten / Sig til Naturens skuld förbruten, / Clotho ren ur Surtouten / Afklipt en knapp vid Charons bud. Bellman (BellmS) 1: 274 (1790). Godt Rykte! stadna här och gråt vid denna Bår! / Den dygdiga Clarisse Naturens lån betalat. Kellgren (SVS) 2: 346 (1793). Återgifva naturen sitt lån. Sundén (1887). Östergren (1933).
b) i uttr. gå naturen i förväg, begå självmord. Tager brottslingen sitt lif, heter det, att han gått naturen eller rättvisan i förväg. SDS 1907, nr 244 A, s. 2.
c) i uttr. naturens lag (jfr 9 c).
α) (numera föga br.) om de sedliga normer som naturen nedlagt i människan. Gudhz, Naturens, allz fålkz och wår Swänske positivè lagh. BoupptSthm 3/12 1678 (1671). Efter Fabiae Eudociae dödelige afgång, bebant .. (Heraklius) sig både emot natursens och Guds lag med sin Broders Dotter Martina. Dryselius Monarchsp. 274 (1691); jfr 5. GHT 1936, nr 150, s. 3.
β) om den lag enligt vilken det levande måste dö resp. ryggar tillbaka för döden. Ach! döden är en faslig björn, / Han kräfver lifvet hvarje timma; / En Tätting och den stolta Örn / De måste samma våld förnimma; / Alt suckar för Naturens lag. / Men Bacchus ler, likså gör jag. Bellman (BellmS) 2: 46 (c. 1765, 1791). ”Naturens lag” bjuder varje människa .. att uppehålla sitt liv. VTidHist. 6: 473 (1937).
9) allmännare, ss. beteckning för den makt som tänkes ss. alltings upphov o. ss. stiftare av ordningen o. lagbundenheten i allt fysiskt skeende; äv. om denna ordning o. lagbundenhet; vanl. i sg. best.; ofta svårt att skilja från 10. Forska i naturens hemligheter. Naturens lagar. Enligt naturens ordning. Naturen gör inga språng [efter nylat. natura non facit saltus l. saltum; se Holm BevO 176 (1939)]. Widh stoore Kopparberget .., ther Gudh och Naturen, en stor skatt i Kopparådrorne nederlagdt hafwer. PrivBergsbr. 1649, 8: L 3 b. På sidstone kommo wij till een klyfta, hwaräst naturen sielf giordt trappor af hwijt och brun marmor. KKD 5: 321 (1712). Ehuru Östergöthland är genom sin fruktbarhet af naturen ämnadt att vara en af Sveriges förmögnaste landsorter (så osv.). Hallenberg Hist. 4: 703 (1794). Naturen verkar i alla sina alster efter regel och afsigt, men fullkomligen blindt och utan att sjelf veta af någon afsigt. Geijer I. 5: 184 (1811). Naturen har ej gjort mycket, och konsten litet eller intet, för att afleda den för all vegetation skadliga syran (i jorden). QLm. 3: 57 (1833). (I forntiden) följde handelsmannen, då sådant var möjligt, de vägar, naturen själf danat. Schück o. Lundahl Lb. 1: 39 (1901). — särsk.
a) [jfr nylat. lusus natura] i uttr. (en) naturens lek, särsk. konkret, om ngt vars form o. tillkomst synes bero på en nyck av naturen. Stiernstolpe Cuv. 7 (1821). Nu har vår tid .. bestämdt förklarat .. (runamoinskriften) vara en naturens lek, remnor i klippan, förorsakade af luft och snö och regn. Höjer Sv. 2: 449 (1877). SvD(A) 1931, nr 251, s. 8 (om ett äpple som fått form av ett päron).
b) (numera knappast br.) i uttr. (e)mot (förr äv. över) naturen (jfr 8), mot naturlagarna l. den allmänna l. vanliga ordningen i det fysiska skeendet. Svart Ähr. 72 (1560). Det är emot naturen att en gråsten flyter på vattnet. Murberg FörslSAOB (1793). Underverken äro emot naturen, eller öfver naturen. Därs. Fahlcrantz 2: 10 (1825, 1864). jfr (†): Iosue badh til Gudh, och skeedde thet vnderligha ärendet, at solen emoot sin natur stadnade på himmelen. LPetri Boot. B 1 b (1558).
c) (†) i uttr. naturens lag (jfr 8 c). Med en Natursens Lag förstår jag det rätte-snöre, som den store Guden af begynnelsen uti alla skapade ting inplantat och faststält hafver, efter hvilket de altid och i alla mål uti sina rörelser sig rätta. Triewald Förel. 1: 125 (1735).
10) ss. beteckning för den människan omgivande fysiska, kroppsliga världen med däri inneboende krafter; vanl. med särskild tanke på jordklotet (med den omgivande atmosfären); ofta ss. generell beteckning för de delar av jordens yta som icke upptagas av bebyggelse o. dyl. l. för den fysiska värklighet (inom ett visst område) som icke är människovärk; stundom med tanke företrädesvis l. enbart på växtligheten l. det levande; äv. med poetisk personifikation, om universum l. jorden (l. del därav) ss. ett handlande, levande, kännande väsen. Ha sinne för naturen l. naturens skönhet. Kärlek till naturen. Gå ut l. vara ute i (fria) naturen. En storslagen, karg, vild, rik, frikostig, givmild natur. Ett stycke svensk natur. Thet (dvs. paradiset) war ett nätt begreep aff all Natursens fägring. Columbus BiblW A 1 b (1674). I Naturen är alt wäl tilsamman bunnit, / Så at alzintet toomt är någorstädes funnit. Spegel GW 40 (1685). Jag sporade äfter Hans (dvs. Guds) fotsteg öfver naturens fält och märkte utur hvart enda .. en oändelig vishet och macht, en outransakelig fullkomlighet. Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Det är äfven sant, at den bästa odling icke altid segrar på en vild naturs motstånd. Kellgren (SVS) 3: 200 (1792). Af längtan och af kärlek slår / Naturens stora barm. Stagnelius (SVS) 2: 306 (1821). Hvad det är skönt ändå / Här i naturens sköte! Wennerberg 2: 31 (1848, 1882). Jag .. ställde mig som om jag kommit till Norge blott för att se dess vackra natur. De Geer Minn. 1: 218 (1892). Han känner naturen genom troget samlif med henne, och han kan på grund af tecken, som äro honom välbekanta, förutsäga väderleken. PT 1899, nr 227 A, s. 3. Livet triumferar (varje vår) på nytt över döden, som tycktes ha slagit naturen i sina bojor. Nilsson FestdVard. 111 (1925). Hur mycket natur och hur mycket historia hinner man inte uppleva på en sådan tjugufemmila färd från Kölen ner mot kusten i öster? TurÅ 1945, s. 24. — jfr NORRLANDS-, POLAR-, SKÄRGÅRDS-, SLÄTT-, URSKOGS-NATUR m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. naturens rannsakare, person som utforskar naturen, naturforskare. Then högh swäfuande Natursens Ransakare Plato. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Serenius EngÅkerm. 122 (1727).
b) i sådana uttr. som den levande, organiska, livlösa (förr äv. skäliga, oskäliga) naturen o. d., den del av naturen som är levande resp. organisk osv. (Vi söka) huru det verkeligen gått til, både i den skäliga och oskäliga naturen. Ehrenpreus PVetA 1748, s. 15. Hela den lefvande naturen anser döden som sin värrsta fiende. Murberg FörslSAOB (1793). Man kommer slutligen till organismer af en så enkel byggnad, att de tyckas stå på gränsen af den organiska naturens båda riken. Thorell Zool. 1: 12 (1860).
c) [möjl. eg. utgående från 9] i sådana uttr. som naturens bok, värkstad, naturen (betraktad ss. en bok varur man kan inhämta vetande l. lärdomar resp. ss. en värkstad där tekniska processer försiggå). Läsa i naturens bok. Icke allenast Gvdz Cantzelij Book, then helgha Biblia: Vthan ock Natursens book, werldennes skapelse, och alle .. (synliga) ting .. bewijsa .., at en Gudh är til. Phrygius HimLif. 154 (1615). Blicka in i naturens verkstad. Sundén (1887).
d) i uttr. i Guds (fria l. sköna) natur. Om jag ströfvar omkring hela dagen i Guds fria natur, så (osv.). Cederschiöld Riehl 2: 40 (1878). (Man) skyndar (på första maj) glad och flink / Ifrån sin trånga bur / Dit ut i Guds natur. Schönberg Vis. 4: 21 (1900). TurÅ 1945, s. 223.
e) (†) oeg., i uttr. i naturen, ”i (hela) världen”. Ljuset kom — och hvem blef flat, / Om ej den ängsliga figuren? / Ty mer vanskapelig Krabat / Man aldrig såg uti naturen. Kellgren (SVS) 2: 340 (1792). (Han) underrättade .. mig, att en vid namn H-d (gissa själf!) samt A-m voro de dummaste och egenkäraste varelser i naturen. BrefNSkolH 232 (1811). Helt visst / Vi bli de bästa vänner i naturen. Atterbom LÖ 1: 67 (1824).
11) ss. förled i ssgr betecknande föremål som uppstått gm naturkrafternas värksamhet resp. varor som (väsentligen) finnas färdigbildade i naturen (i bet. 10) l. som äro primitiva l. konstlösa l. som icke äro konstgjorda l. artificiella; jfr NATUR-FODER, -GAS, -GUMMI, -HAMN, -HONUNG, -HORN, -IS, -LÖPE, -SAFT, -SAND, -SKIFFER, -SKOG, -STEN, -TRUMPET, -VAX, -VIN m. fl.
12) konst. ss. beteckning för värkligt existerande föremål o. d. som användas ss. motiv för en bildframställning o. avbildas under direkt iakttagelse; vanl. i sg. best.; i sht i uttr. (måla, teckna) efter naturen (stundom efter natur). Blommor, örter, foglar, djur tecknada efter naturen. Murberg FörslSAOB (1793). Öfvade konstnärer (i etsning) teckna ofta till och med utan föregående kalkering på etsgrunden, direkt efter naturen. 2UB 10: 296 (1907). (†) Bildstoden är hælften större än naturen. Murberg FörslSAOB (1793).
13) (†) skapad varelse; väsen; äv. om föremål som finnes i l. utgör en del av naturen (i bet. 10). En sälsam, vnderlig af Gud beredd Natur: / En Matk. Stiernhielm Embl. 7 (1668). Så hafva .. (lapparna) jämväl en hop andra naturer, dem de dyrka och tilbedja, en del såsom onda, hvilka kunna tilfoga dem ondt; en del som goda, hvilka kunna göra dem godt. Högström Lapm. 175 (1747). Ut skulle sändas / till alla naturer, / frid att bedja, / att Balder ej skada. Afzelius SæmE 89 (1818). Alla hafva med mig beklagat, att i spindelnät ej kunna andra naturer fångas än flugor och mygg. Palmær Eldbr. 64 (1834).
14) (†) element (se d. o. 1 a). Först skapades (enl. Platon) eld och jord, sedan luft och vatten, af dessa fyra Naturer ytterligare allt, efter den högsta vishetens egna urbilder. Ehrenheim Phys. 1: 25 (1822).
Ssgr: A: (9—11) NATUR-ALSTER. (natur- 1800 osv. naturs- c. 1790—1805) om ngt som är ett värk av naturens krafter l. alstringsförmåga; i sht om olika slag av varor, ofta sådana som förskriva sig från jordbruk, boskapsskötsel l. fiske o. d.; äv. i utvidgad anv., med inbegrepp av smör o. d. (Norrmännen hade på 800-talet) kunskap om vissa Naturs- och Konst-alster, som därifrån (dvs. fr. Bjarmaland) ärhöllos. Porthan 5: 69 (c. 1790). Att utgöra arrende genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster. SFS 1920, s. 415. —
(10) -ANDE. vart särskilt av vissa övernaturliga väsen som enligt primitiv folktro innebo i o. härska över naturen. Den tro på natur-andar, som i forntiden var allmänt herrskande. Strinnholm Hist. 2: 468 (1836). —
(1, 8) -ANLAG~02, äv. ~20. (natur- 1804 osv. naturs- 1810) medfött anlag. (Direktören för det föreslagna seminariet) skall .. sorgfälligt låta underrätta sig om lärjungarnes verksamhet och flit, om deras framsteg och särskilta naturanlag. Sprinchorn PedUtsk. 14 (i handl. fr. 1804). —
(10, 12) -AVBILDNING~020. konst. KrigVAH 1830, s. 6. Naturstudium, naturafbildning är för .. (Courbet) det första och det sista i konsten. Nordensvan KonstH 225 (1900). —
(6) -BARN. person som representerar ett primitivt kulturstadium l. som är opåvärkad av kulturen; (naiv o.) okonstlad person. PoetK 1819, 2: 27. Umqwelantaba, vars kristna namn var Josef, var ett naturbarn på gott och ont och hade .. åtskilliga brutala instinkter. Linder Tid. 254 (1924). —
(1, 8) -BEGÅVAD. jfr -begåvning. KrigVAH 1824, s. 46. Skilnaden mellan ”geni” och ”apostel”, den naturbegåfvade och den af Gud särskildt kallade menniskan. NF 8: 659 (1884). —
(1, 8) -BEGÅVNING. förhållandet att vara rikt begåvad av naturen; äv. konkret, om person med dylik begåvning. 3SAH 5: 54 (1890). Äkta poesi — om också ofta grumlad — har sålunda sprungit ur Wivallius' naturbegåvning. SvFolket 5: 132 (1939). —
-BEHOV. (natur- 1820 osv. naturs- 1807)
1) till 1: behov som är grundat i en varelses natur. Människans bestämmelse och hennes högre natursbehof. Boëthius Sedel. 223 (1807). Vising Rol. 4 (1898).
2) till 3: kroppsligt, fysiskt behov; särsk. om behov av urinering l. avföring. Äta, dricka, sofva, och vissa andra naturbehof. SC 1: 437 (1820). Cirka 10 kilometer från Silkeborg gjorde man halt (med bilen), förebärande att de alla skulle förrätta sina naturbehov. SvD(B) 1945, nr 259, s. 9. —
(10) -BESJÄLNING. besjälning av naturen; tro på naturväsen. Mjöberg Stilstud. 143 (1911). Den romantiska naturbesjälningen. 3SAH LIV. 2: 19 (1943). —
-BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. (natur- 1823 osv. naturs- 1824)
1) (mera tillf.) till 1 o. 3. Schartau Pred. 97 (1824). Fåglarnas naturbeskaffenhet, från många sidor betraktad, är fullkomligare än de övriga djurens. Wulff Leopardi 134 (1913).
2) till 10. Palmblad Palæst. 22 (1823). Den för sin intressanta naturbeskaffenhet kända ön Jungfrun i Kalmarsund. SvNat. 1914, s. 166. —
(10) -BESKRIVANDE, p. adj. jfr -beskrivning 2. (J. Gabr. Oxenstiernas) Poesi är .. afgjordt sentimentalt naturbeskrifvande. Hammarsköld SvVitt. 2: 49 (1819). Alving SvLittH 3: 188 (1932). —
(10) -BESKRIVNING.
1) (†) naturhistoria; botanik o. zoologi. Naturbeskrifning för Barn. (1828; boktitel). SvLittFT 1836, sp. 508. TT 1876, s. 2.
2) naturskildring; ofta konkretare. Hammarsköld SvVitt. 1: 292 (1818). Inom litteraturen .. kom naturbeskrifningen egentligen i gång först med engelsmännen, sedan med Rousseau och hans efterföljare. 3SAH 8: 278 (1893). —
(1, 3) -BESTÄMD. i sht filos. som bestämmes av l. har sin grund i en varelses natur l. i det omedvetna o. ofria hos en varelse. Frey 1845, s. 133. Han hade dragits till henne så ofrivilligt, så naturbestämt. Boye Ast. 124 (1931).
Avledn.: naturbestämdhet, r. l. f. i sht filos. BEMalmström 8: 330 (c. 1844). Tesen i (H. Beijers roman) Den goda gärningen är att det finnes något som kan bryta ödeskedjan och övervinna naturbestämdheten. SvD(A) 1934, nr 319, s. 8. —
(10) -BETRAKTARE. (mera tillf.) De vackra blom som finnas här (dvs. i norra Lappland) ge sysselsättning åt botanisten och vandraren men knappast åt naturbetraktaren. TurÅ 1908, s. 273. Östergren (1933). —
(10) -BETRAKTELSE. handlingen att iakttaga l. studera naturen; sätt att uppfatta naturen; betraktelse (resonemang, utläggning) som har naturen till föremål l. utgångspunkt. Broocman TyUnd. 2: 139 (1808). Emot de nyare idealistiska systemernas dynamiska naturbetraktelse fasthåller Fechner den atomistiska. NordT 1879, s. 313. Ahlberg FilH 184 (1931). —
(10) -BILD. bild (l. skildring) som framställer ett landskap l. ett naturföremål o. d. Atterbom Minnest. 2: 34 (1840). (Ett geografiskt skolmuseum) bör .. innehålla (bl. a.) ett lämpligt urval skioptiska natur- och folklifsbilder. SFS 1906, nr 10, s. 25. —
-BILDNING.
1) till 9 o. 11: (egendomlig) bildning (på jordytan) o. d. som är ett värk av naturens krafter. En naturbildning, liknande menniskofjät, märkes i Sköllunga berg. Holmberg Bohusl. 3: 294 (1845). Ymer 1934, s. 69.
2) (†) till 10: naturbeskaffenhet (se d. o. 2). Öland har en egen natur-bildning. Palmblad LbGeogr. 109 (1835). —
(2) -BILLIG. (†) naturlig, försvarlig. Såsom alt defensive krijgh är naturbilligt och uhrsächteligit, så är alt offensive betänkeligit. FörarbSvLag 7: 31 (1696). —
(1, 6) -BLICK. (†) om medfödd penetrationsförmåga, särsk. förmåga att skilja det äkta från det oäkta o. d. Snillets omedelbara natur-blick. Atterbom PhilH Tillägg (1835). Hans fallenhet, hans naturblick, hvilken .. icke behöfde lång tid för att upptäcka hvad som gick och gälde hos menniskorna, med hvilka han kom i umgänge. Almqvist TreFr. 1: 21 (1842). —
(1) -BOTTEN. (i vitter stil) om det djupaste, mest väsentliga i ngns natur. Böcklins uttrycksmedel öfverensstämma med hans naturs enkla och primitiva naturbotten. Levertin Diktare 118 (1898). —
-BUNDEN.
1) till 1, 3 o. 6: bunden av sin natur l. sina drifter, animal, naturbestämd; primitiv. TeolT 1869, s. 146. Ju mera naturbunden en människa är, desto kraftigare måste hennes föreställningsvärld påverkas genom handgripliga argument. KyrkohÅ 1905, s. 15.
2) till 10: bunden till l. beroende av naturen. Habitationer, som först förefalla ligga utan bestämd orsak, framstå som i högsta grad natur- eller kulturbundna. SvGeogrÅb. 1928, s. 47.
(1, 3) -BÖJELSE. (natur- 1807—1901. naturs- 1761) medfödd böjelse; drift. SvMerc. 6: 456 (1761). Åsigter om den starkares rätt att undantränga den svagare och om naturböjelsens supremati. PT 1901, nr 109 A, s. 3. —
(9) -DANAD, p. adj. (mindre br.) bildad l. danad av naturen. Sthm 1: 437 (1897). Naturdanad sten med omkring 17 av människohand urskavda små gropar. Hammarstedt SvForntro 7 (1920). —
-DANING.
2) (mera tillf.) till 9 o. 11, = -bildning 1. Att jättegrytorna äro naturdaningar. Brunius Resa 1838 77 (1839). Bergman GotlSkildr. 343 (1882).
3) (†) till 10, = -beskaffenhet 2. Socknen har nämligen en egen, ovanligt genombruten naturdaning. Törneros Brev 2: 273 (1831; uppl. 1925). —
(10) -DEMON. rel.-hist. jfr -ande. Folkfantasiens jättar, drakar, troll, skogsfruar, ”bäckhästar” o. d., s. k. naturdemoner af olika slag. GbgAB 1906, nr 301, s. 8. —
-DIKT, r. l. f.
1) till 1 o. 6, om icke konstmässig dikt l. diktning; jfr -poesi 1. (Klopstocks) mäktiga harpa återväckte hos ett ännu känslofullt slägte alla slumrande ljud af Orientens fromma och bildrika naturdikt. 2SAH 13: 107 (1828). Östergren (1933).
2) till 10: dikt l. diktning som behandlar naturen; jfr -poesi 2. (C. F. Dahlgrens) naturdikter gåfvo uttryck än åt yrande vårfröjd .., än åt lugna, förnöjsamma, idylliska stämningar. 2NF 5: 1098 (1906). Castrén Creutz 119 (1917). —
-DIKTARE.
1) till 1 o. 6; jfr -dikt 1, -poesi 1. Mitt i denna kyla bör det kunna värma ett lokalpatriotiskt hjärta att förnimma, att Lund har en egen s. k. naturdiktare. SDS 1929, nr 184, s. 8.
2) till 10: diktare som besjunger naturen; äv.: i utvidgad anv., om landskapsmålare. Nordensvan SvK 518 (1892; om målare). Antikens ende naturdiktare äro .. romare, framför allt Lucretius och Vergilius. Schück VLittH 1: 455 (1899). —
-DIKTNING.
1) till 1 o. 6; jfr -dikt 1, -diktare 1. Den omedvetna .. fägring, som utmärker vår medeltids menlösa Natur-diktning. Atterbom Siare 2: 26 (1843).
(1, 3) -DRIFT. (natur- 1810 osv. naturs- 1761—1803) (naturbestämd) drift; äv.: instinkt; förr äv. om förmåga som ligger i ngns natur. Att genom konst tillskapa sig en poetisk natursdrift är ett fåfängt arbete. Bergklint Vitt. 139 (1761). En psychologisk drift, som genom blotta känslan manar till vissa handlingar, kallas Instinct eller Naturdrift. Ekman Jakob 79 (1822). Att genom uppfostran förbereda ungdomen att behärska den erotiska naturdriften. 2NF 38: 275 (1926). —
(10) -DYRKAN.
1) rel.-hist. dyrkan av föremål l. företeelser i naturen. Hvad som förtjenar namn af Grekisk Religion var ursprungligen Naturdyrkan. Tegnér (WB) 4: 169 (c. 1822). SvFolket 2: 391 (1938).
2) kärlek till naturen; jfr dyrkan II 2. Nilsson SvRom. 53 (1916). Människor, som icke ha vuxit upp i samma romantiska naturdyrkan som vi. SvD(A) 1929, nr 112, s. 10. —
(10) -DYRKANDE, p. adj. jfr -dyrkan 2. Romantiken .. med sin starka, jagfyllda och naturdyrkande konst. Bergh Randanteckn. 5 (1914). —
(10, 12) -EFTERBILDNING~0020. konst. efterbildning av värkligheten. Eichhorn Stud. 3: 182 (1877, 1881). Konstens ödmjuka naturefterbildning. Lindblom Rokokon 18 (1929). —
-EGENHET~002 l. ~200.
2) (föga br.) till 9, om föremål o. d. som är en naturens lek. Berndtson (1880). Östergren (1933). —
-ENLIG.
1) till 1, 8 o. 9: som överensstämmer med ngns l. människans natur l. naturens ordning; numera företrädesvis om levnadssätt, läkemetod o. d. Wallin Rel. 3: 128 (1831). Naturläkemetoden .. har till mål, att genom ett naturenligt lefnadssätt förebygga sjukdomar och att genom naturliga medel bota sjukdomar. VL 1904, nr 238, s. 2. Den naturenliga läkemetoden. Platen (1904; boktitel).
2) (numera föga br.) till 2 o. 10: som överensstämmer med l. ligger i sakens natur; naturlig; som överensstämmer med l. är grundad i naturen l. värkligheten. Wikström ÅrsbVetA 1822, s. 284. Hvarje (geologisk) författare anser naturligtvis sin uppfattning vara den naturenligare, eljes skulle han icke omfatta den. Fennia XII. 3: 2 (1896). Med detta (fr. Danmark kommande) mod (att resa runstenar) följde naturenligt dansk stilisering af inskriften, danska runtyper (osv.). Uppl. 2: 459 (1908). TurÅ 1937, s. 26.
(10) -ENTUSIASM. 2NF 5: 1098 (1906). Kriget var den liliencronska lyrikens ena inspirationskälla, kärleken och naturentusiasmen de andra. NoK 83: 140 (1927). —
(10) -ENTUSIAST. Levertin 23: 143 (1895). Livet igenom förblev Gellerstedt samme intresserade naturentusiast som i ungdomen. SvNat. 1931, s. 54. —
(6) -EVANGELIUM. jfr evangelium 1 e. Hela .. (Thorilds) andliga riktning, som .. visar till baka på Rousseau och dennes naturevangelium. Nyblæus Forskn. I. 1: 202 (1873, 1879). —
(10) -FAGER. (i vitter stil) som har en vacker natur. Ahnfelt Rääf 329 (i handl. fr. 1860). Det naturfagra Punkaharju (i Finland). SvNat. 1923, s. 175. —
(10) -FAKTOR, r. l. m. (i fackspr.) av ngn viss naturföreteelse bestående faktor i ngt; i sg. best. om naturen ss. faktor; jfr faktor II 2. Fahlbeck NatFörm. 26 (1890). (Jordbruksnäringen) är för sin utveckling nära beroende av naturfaktorerna, dem jordbrukaren .. endast i mindre grad förmår öva inflytande på. SvFolket 11: 125 (1940). —
-FEL, n. (natur- 1691 osv. naturs- 1769—1804)
1) till 1 o. 3: medfödd felaktighet l. abnormitet, särsk. sådan av kroppslig art; lyte. Dryselius Monarchsp. 61 (1691). (Dalton) upptäckte och studerade detta sitt naturfel (dvs. färgblindhet). Thunberg Livsförrättn. 402 (1925).
2) till 2 o. 9: felaktighet varmed ngt danats av naturen. Safirer kan spricka vid stark värme, om de råkar vara behäftade med s. k. fjädrar, ett naturfel. DN(B) 1946, nr 67, s. 8. —
(10) -FENOMEN. naturföreteelse, särsk. sådan av ovanligt l. sällsamt slag. EconA 1808, jan. s. 107. Ovanliga naturfenomen sådana som åska och blixt. NoK 27: 23 (1923). —
(10) -FILM. film som företrädesvis l. uteslutande framställer naturscenerier l. bilder av djurliv o. d. (i den fria naturen). 2NF 26: 1038 (1917). —
(9, 10) -FILOSOFI. filosofisk disciplin som söker ge en yttersta förklaring av naturen, dess väsen o. lagar l. som logiskt utreder naturvetenskapernas förutsättningar; äv. om naturfilosofisk lära l. lärobok o. d. Leopold 3: 161 (1798, 1816). Naturphilosophien har .. (enl. Schelling) att framställa det objectivas continuerliga öfvergång till subject för sig sjelf, att likasom förandliga naturens lagar till tänkandets och åskådandets etc. Boström 2: 132 (1838). Den gammaljoniska naturfilosofien. Ahlberg FilH 21 (1931; rubrik). —
(6) -FOLK. eg.: folk(slag) som lever i naturtillståndet; primitivt folk(slag), motsatt: kulturfolk. Bolin Statsl. 1: 355 (1870). Det relativa stillastående, som .. är utmärkande för naturfolken i motsats till de intellektuellt mera rörliga kulturfolken. NoK 27: 17 (1923). —
-FORM; pl. -er. särsk. (i fackspr.) till 3 o. 10: form som representeras av (o. som konstnärligt motiv hämtats från) en människo- l. djurkropp, en växt, ett naturföremål l. en naturföreteelse o. d. Atterbom Minn. 344 (1818). Till de geometriska (ornaments-)motiven .. ansluta sig de former, som bildas af naturformer, hemtade från växt- och djurriket, så väl som från den menskliga organismen. Adler Meyer 2 (1892). —
(9, 10) -FORSKARE. (natur- 1737 osv. naturs- 1753) jfr -forskning. Browallius Naturk. 6 (1737). Plinius den Äldre, den store naturforskaren. Agardh ThSkr. 2: 108 (1856). Så småningom fick man genom resande naturforskare reda på harpyans geografiska förekomst. FoFl. 1931, s. 2.
Ssg: naturforskar(e)-möte. (-forskar- 1908 osv. -forskare- 1843—1898) Hygiea 1843, s. 377. 17:e skandinaviska naturforskarmötet (i Göteborg 1923). 2NF 37: 794 (1925). —
(9, 10) -FORSKNING. forskning som har naturen o. dess lagar till föremål; jfr -vetenskap. Möller (1790). Framställningen av atombomben innebar en triumf för den moderna naturforskningen. SDS 1945, nr 307, s. 4. —
(1) -FRI. (†) filos. fri till sin natur. Biberg 2: 107 (c. 1820). Ett naturfritt vara. Ribbing Anthr. 37 (1870).
Avledn.: naturfrihet, r. l. f. (†) filos. Tegnér FilosEstetSkr. 312 (1808). Den genom och under frihet förvärfvade sjelfbestämmelsen efter förnufts-idee (dvs. den praktiska friheten), tänke vi under form af ett mål för vår Naturfrihet. Biberg 2: 109 (c. 1820). —
(6) -FRISK. ofördärvad av kultur; frisk o. naturlig. Thomander 2: 126 (1831). Naturfriska, kraftfulla folkstammar. Strinnholm Hist. 3: 239 (1848). (Skådespelaren) var särdeles omtyckt i älskarroller, tack vare sitt manerfria, naturfriska spel. 2NF 14: 120 (1910).
Avledn.: naturfriskhet, r. l. f. Atterbom Minn. 283 (1818). (Geijer o. Järta) tyckas blott hafva fruktat, att denna allmoge (med sunt vett) .. skulle genom ”boklärdom” afledas från den omedelbarhet och naturfriskhet, som utmärkt densamma. 3SAH 14: 150 (1899). —
(10) -FÄGRING. (i vitter stil) jfr -fager. Atterbom Minn. 343 (1818). Enhvar, som rest i dessa trakter, vet, huru rika de äro på naturfägring, på minnen och på konstskatter. PT 1905, nr 185 A, s. 3. —
-FÄRG.
1) till 2: ett föremåls l. ett materials naturliga färg. Almqvist Törnr. 1: 3 (1839). Vadmal, såväl i grå naturfärg som blått och svart, och andra väfnader af ull och lin ligga utbredda. SD(L) 1897, nr 456 A, s. 1. IdrBibl. 12: 72 (1919).
2) till 12, om färg som ett avbildat föremål har i värkligheten. Man fyller vaser, tallrikar o. s. v. med landskap eller porträtt i naturfärger. TT 1871, s. 74. Schlegel o. Klingspor Herald. 30 (1874). —
-FÄRGAD, p. adj.
1) motsv. -färg 1. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3. Våra förväntningar att den naturfärgade björken skulle ta loven av den mörkbonade har verkligen infriats. Form 1939, s. 152.
(10) -FÖRDEL~20 l. ~02. (natur- 1823—1893. naturs- 1804) fördel l. förmån som naturen erbjuder l. som består i vissa naturförhållanden. Adlersparre PVetA 1804, s. 11. Sådana lokala naturfördelar som t. ex. naturlig drifkraft, tillgång på råämnen och bränsle i närheten o. dyl. EkonS 1: 353 (1893). —
(1) -FÖRDÄRV. (natur- 1849—1852. naturs- c. 1780) teol. jfr fördärv 3. KyrkohÅ 1908, s. 198 (c. 1780). Att hämnas oförrätter, som man lidit .., är en af det menskliga naturförderfvets allmännaste yttringar. Melin Pred. 3: 86 (1852). —
(10) -FÖREBILD~002. förebild som naturen l. ett naturföremål erbjuder för (konstruktionen av) ngt. 2SAH 29: 64 (1856). Ett så ytterligt konventionellt, ingen naturförebild motsvarigt ornament (som det romanska bladvärket). Hahr ArkitH 184 (1902). —
(10) -FÖREMÅL~002 l. ~200. till naturen hörande föremål. Hammarsköld SvVitt. 1: 215 (1818). Form 1933, s. 92. —
(10) -FÖRETEELSE~00200. till naturen hörande företeelse, företeelse i naturen; jfr -fenomen. SvTyHlex. (1851). NoK 27: 19 (1923). —
(9, 10) -FÖRFAREN, p. adj. (enst., †) kunnig i naturens hemligheter. Brenner Dikt. 1: 215 (1703, 1713). —
(10) -FÖRHÅLLANDE. omständighet i l. med avs. på naturen l. ngts natur; numera bl. i pl.: naturbeskaffenhet (se d. o. 2). 2SAH 20: 250 (1840). Det var ej Nederländernes stora rikedom, som räddade dem från Ludvig XIV:s öfvermodiga anfall, utan slussarne i deras kanaler; — således ett naturförhållande. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 301 (1853). Naturförhållandena i Mälardalen (hade) varit likartade med dem på Själland under vikingatiden. Rig 1939, s. 162. —
(10) -FÖRKLARING. förklaring l. uppfattning av naturens (uppkomst o.) inrättning. Ehrenheim Phys. 1: 121 (1822). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: cclxxi. —
(10) -FÖRLOPP. händelseförlopp i naturen (som regleras enbart av fysiska lagar); särsk. i sg. best.: sammanfattningen av dylika händelseförlopp. Rydberg Magi 7 (1865). Förnekandet .. av Guds omedelbara ingripande i naturförloppet. 3SAH LIV. 2: 200 (1943). —
-FÖRMÅNER~020, pl. (natur- 1809—1891. naturs- 1746—1813)
1) (†) till 1 o. 8: naturgåvor. Celsius G1 1: 173 (1746). (Han var) Begåfvad med alla de natursförmåner som lofva en lysande bana. JGOxenstierna 5: 549 (1813).
2) (numera mindre br.) till 10, om naturrikedomar o. dyl. l. förmånliga l. fördelaktiga naturförhållanden. Gadd Landtsk. 1: 169 (1773). Tid är emellertid, att vi lära oss att bättre hushålla med dessa rika naturförmåner (dvs. våra torvmossar). MosskT 1889, s. 266. —
(10) -FÖRSKANSAD, p. adj. (†) På sidona (av Göteborgs hamn) stå natur förskantzade Murar. Runius (SVS) 2: 15 (c. 1699). —
(1, 6, 8) -GENI. om geni l. genialitet utan (större) skolning. Atterbom Minn. 284 (1818). (Immanuel Nobel) var en egendomlig företeelse — ett naturgeni utan all skolning. 3SAH XXXVII. 1: 23 (1926). —
(10) -GEOGRAFI. om den del av geografien som sysselsätter sig enbart med naturförhållanden; äv. om naturförhållandena inom ett område. Ymer 1913, s. 281. —
(8—10) -GIVEN, p. adj. filos. o. teol. given av naturen; fysisk. En naturgifven instinkt. Phosph. 1811, s. 494. Den naturgivna verkligheten. Liljedahl Norström 2: 227 (1918). Det funnes (enligt en viss uppfattning) i alla religioner en gemensam kärna, återgående på ett naturgivet anlag. SvTeolKv. 1936, s. 288. —
(10) -GLÄDJE. jfr -känsla 3. Hasselroth Campe 56 (1794). Strindbergs friska naturglädje. 3SAH LIV. 2: 31 (1943). —
(1) -GRUND, r. l. m. jfr -botten. Trana Psych. 1: 50 (1843). Rousseaus ”Confessions” .. uppbäras af motsatsen mellan naturgrunden i individen och samhällets förstörande inflytande. 2NF 23: 1037 (1915). jfr Phosph. 1811, s. 10. —
(10) -GUD. rel.-hist. naturföremål l. naturkraft som dyrkas ss. gud; gud som tänkes härska över naturen l. del därav. Ling Edd. 80 (1820). Söderblom UrRelH 2 (1915). —
(10) -GUDINNA. rel.-hist. jfr -gud. Atterbom Minn. 96 (i senare bearbetat brev fr. 1817; i bild). Nilsson Ur. 2: 28 (1862). IllRelH 411 (1924). —
(10) -GUDOMLIGHET~0200 l. ~0102. rel.-hist. jfr -gud. (Forssell o.) Grafström 50 (1829). NoK 29: 63 (1924). —
-GÅVA. (natur- 1761 osv. naturs- 1689—1887)
1) till 8, om värdefull egenskap som hos ngn är en gåva av naturen; särsk.: (naturlig) fallenhet, talang, ingenium, begåvning; i sht i pl. Huru högt Eders Hög Greflige Excellence och Eders Excellence hafwa besmyckiat och prydt sine ogemene och Högädle Naturs-Gåfwor genom de booklige Konster. JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XVI. Slöhet är en mycket vackrare natursgåfva än man vanligtvis erkänner. Thackeray Pend. 1: 192 (1850). Hans rika naturgåfvor. KrigVAH 1880, s. 139. Östergren (1933).
2) (mera tillf.) till 9 o. 10, i pl., om fördelar som den yttre naturen erbjuder; (värdefulla) naturtillgångar. Gadd Landtsk. 1: Föret. 14 (1773). Danmark har .. inga järnfyndigheter att tala om, icke heller några kolgruvor. Sverige har båda dessa naturgåvor. HandInd. 20 (1926). —
(9, 10) -HINDER. hinder som naturen lägger i vägen för ngt; hinder bestående av ett l. flera naturföremål; äv. (i sht i Finl.) om dåligt väder o. d. ss. ett hinder för ngt. Lefrén Förel. 3: 137 (1817). Ångfartyget Nikolai .. afgår, såvida naturhinder ej möta, måndagen den 27 April .. till Reval. HforsT 1863, nr 92, s. 4. När regleringsplanen .. på 1640-talet uppgjordes för Norrmalm, måste man .. taga hänsyn till det naturhinder Brunkebergsåsen utgjorde. Ymer 1938, s. 167. —
(10) -HISTORIA. (natur- 1764 osv. naturs- 1759) eg.: läran om naturen l. naturföremålen; numera bl. ss. sammanfattande benämning på botanik, zoologi o. mineralogi; äv. om lärobok o. d. häri; jfr fysik 1 o. -lära. Duræus Naturk. 4 (1759). Hvilken Vetenskap lemnar en särskilt beskrifning om alt hvad som af naturen finnes på Jorden? Natur-Historien. Regnér Begr. 9 (1780). Naturhistoria i allmänhet eller Naturlära (Physik) kallar man läran om alla naturföremål, såväl Himlakropparna som de jordiske tingen. Sundevall Zool. 1 (1835). NoK 27: 54 (1923). —
(10) -HISTORIKER. jfr -historia. Florman BrRetzius 26 (1827: Naturhistorici, pl.). Annerstedt UUH II. 2: 233 (1909). —
-HISTORISK. jfr -historia. Naturhistoriska riksmuseet. Broocman TyUnd. 1: 106 (1807). SvStatskal. 1946, s. 938. —
(11) -HORN. mus. (urspr. av ett djurhorn bestående) primitivt horninstrument (utan ventiler o. d.); jfr -trumpet. Bauck 1Musikl. 2: 232 (1871). Ett uråldrigt sätt att utöka tonförrådet på naturhornen var uppborrningen av ljudhål. NoK 123: 102 (1935). —
(9, 10) -HÄNDELSE. (i skriftspr.) av naturkrafterna framkallad (ovanlig, förödande) händelse (i naturen); jfr -katastrof. LittT 1797, s. 267. Har natur- eller olyckshändelse .. vållat avbrott i ett företags drift .., må arbetare .. användas till arbete å övertid. SFS 1936, s. 582. —
(10, 12) -HÄRMNING. konst. handlingen att vid konstframställning (noggrant o. slaviskt) efterbilda ett föremål o. d.; jfr -imitation. Polyfem II. 8: 3 (1810). MeddSlöjdF 1899, 1: 33. —
(10) -IAKTTAGARE~00200. Nordensvan SvK 482 (1892). Känsliga naturiakttagare veta väl hvilka dröjande ljuseffekter en dalande sol, som bryter fram ur moln, kan åstadkomma. Quennerstedt C12 2: 63 (1916). —
(10) -IAKTTAGELSE~00200. Rydberg FilosFörel. 1: 238 (1876). Goda tillfällen till naturiakttagelser lämnar .. en trädgård eller annan plantering invid skolan. SFS 1919, s. 2638. —
(10, 12) -IMITATION. (noggrann o. slavisk) efterbildning av naturen l. ett naturföremål l. av en förebild; jfr -härmning. En ängslig naturimitation. Ljunggren Est. 2: 234 (1860). SvSlöjdFT 1927, s. 63. —
(10) -INTRESSERAD, p. adj. som har naturintresse; äv. i substantivisk anv. Sveriges naturintresserade ungdom. Kolthoff VäderkvÖ 5 (1921). Sjöfarandes och naturintresserades berättelser. 2NatLiv 823 (1931). —
(10) -INTRYCK~02. intryck av naturen. Böttiger 5: 213 (1871, 1874). Den trakt, där Stagnelius som barn mottagit de första och avgörande naturintrycken. Böök ResSv. 92 (1924). —
(11) -IS. motsatt: konstis. Boklund Bost. 78 (1907). Köttförgiftning kan .. förorsakas därigenom, att köttet lagts direkt på oren naturis. Wirgin Häls. 3: 144 (1933). —
(10) -KABINETT. (†) naturaliesamling; naturhistoriskt museum. PT 1758, nr 95, s. 4. SvSaml. 3—6: 53 (1764). —
(10) -KAUSALITET. filos. om kausaliteten i det fysiska skeendet. Lutteman Schulze KantCrit. 276 (1799). Hellström Malmros 244 (1931). —
(10) -KLOK. (†) naturkunnig; äv. i substantivisk anv. Sathanas .., som bätre weet all tings och Creaturs natur, än alle Philosophi och Naturkloke. PJGothus Os. 373 (1603). Thorild (SVS) 1: 428 (1782). —
(10) -KONST. (†) naturvetenskap, naturhistoria. (Ärkebiskop Alfanus) hafwer skrifwit .. en Tractat vthi Naturkonsten, om the fyra Kropsens Wätskor. Schroderus Os. 2: 578 (1635). Schultze Ordb. 2490 (c. 1755). —
(10) -KONSTIG. (†) jfr -kunnig. Thet slag (av sparvar), som the Naturkonstige kalla .. passeres turricolas. Broman Glys. 3: 454 (c. 1740). —
-KRAFT. (natur- 1810 osv. naturs- 1786—1837)
1) till 1 o. 3: (andlig l. fysisk) kraft som ligger i ngns natur; numera bl. ngn gg pregnant (med nära anslutning till 2) om utomordentlig dylik kraft l. om stark (oemotståndlig) drift. (Till Västindien kommande äldre personer) som redan förtärt de bästa Naturskrafter kunna sällan gå igenom en så häftig Naturens skakning (som en klimatfeber). Oldendorp 1: 213 (1786). I sin uppfattning av kärleken som en blind naturkraft står .. Anatole France uppenbarligen närmare en ren naturalist som Maupassant (än Flaubert). NoK 91: 28 (1931).
2) till 10: var särskild av de olika krafter som värka l. tänkas värka i naturen. Hisinger Ant. 2: 81 (1820). De stora, allmänna Naturkrafterna, (Electricitet, magnetism, ljus, värme m. m.). Ehrenheim Phys. 1: 7 (1822). Det mänskliga arbetet begagnar sig (vid jordbruket) af oorganiska — mekaniska, fysiska och kemiska — naturkrafter. EkonS 2: 92 (1895). Jorden och dess liv under naturkrafternas inflytande. NoK 1 (1921; i titeln). Det kan ibland förefalla, som om socialdemokratien ginge fram med styrkan av en naturkraft. SvD(B) 1944, nr 253, s. 4.
3) tekn. till 10, om kraftmängden i ett vattenfall o. d. Ett vattenfalls naturkraft. JernkA 1834, s. 237. Trollhätte kraftverk, .. utnyttjande naturkraften i Göta älf vid Trollhättefallen. 2NF 29: 851 (1919). —
(1, 3) -KRAFTIG. (mera tillf.) jfr -kraft 1. Tegnér (WB) 4: 223 (1822). Hyperboreerna, öfver hvilka han (dvs. Astolf) herrskar, äro ett naturkraftigt, men rått folk. Ljunggren SmSkr. 1: 20 (1867, 1872). —
(10) -KROPP. (i fackspr.) naturföremål. Antingen borde där (i den funna malmen) finnas någon hittils okänd natur-kropp, eller en mycket märkvärdig sammansättning af förut bekanta. VetAH 1803, s. 48. NoK 21: 60 (1924). —
-KULT, r.
1) till 6 o. 10: dyrkan av naturen l. av det primitiva. Böcklins konst är ej tanke, ej spekulation, den är naturkult. Nordensvan KonstH 376 (1900). Den Rousseauska sentimentaliteten och naturkulten. Lamm UpplRom. 1: 27 (1918). TurÅ 1938, s. 29.
2) rel.-hist. till 10: dyrkan av naturföremål l. naturväsen. Fries BotUtfl. 1: 96 (1836, 1843). Älvkulten är en till naturkult urartad ankult. Hammarstedt SvForntro 6 (1920). —
(10) -KUNNIG. som har goda kunskaper om naturen; kunnig i naturvetenskap; äv. i substantivisk anv. (i sht förr ofta: naturvetenskapsman). Kempe Graanen 28 (1675). De Naturkunnige lära oss att ljuset i sig sjelf är ett och enahanda och färglöst. Tegnér (WB) 10: 48 (c. 1830). Fiskodling genom konstbefruktad rom har väl af enstaka mera naturkunniga personer företagits sedan ganska lång tid tillbaka. Ekman NorrlJakt 439 (1910). Laurin 1Minn. 130 (1929). —
(10) -KUNNIGHET—00~2 l. ~200.
1) (mera tillf.) förhållandet att vara naturkunnig, (ngns) kunskaper om naturen. Hans naturkunnighet är både upplysande och förnöjande. Murberg FörslSAOB (1793).
2) naturvetenskap (ss. forskningsgren l. läroämne); numera nästan bl. pedag. ss. benämning på ett i folkskolor o. vissa andra undervisningsanstalter förekommande läroämne omfattande biologi, fysik, kemi o. astronomi; jfr -känning, -lära. Hiärne Förb. 2 (1706). En .. Studiosus Medicinæ (anställd hos en provinsialmedikus) kan lägga sig på Örte-känningen och andre til Naturkunnigheten hörande stycken. PH 6: 4431 (1756). Naturkunnighet, hvilken .. fördelas uti trenne särskilta kunskapsgrenar, nemligen: Naturalhistoria, Fysik och Kemi. Almroth Kem. 1 (1834). (Vid den tvååriga kursen i lantbruksskolorna bör) en grundläggande kurs i naturkunnighet genomgås. SFS 1914, s. 41.
Ssgr (till 2): naturkunnighets-professor. (i fråga om ä. förh., tillf.) Dekanus, naturkunnighetsprofessorn Jakob Georg Agardh. Öman Ungd. 292 (1889).
-timme. pedag. Naturkunnighetstimmarna äro lärorika och roliga både för lärarinnan och barnen. PedT 1904, s. 265.
(10) -KUNSKAP~02 l. ~20. kännedom l. kunskap om naturen; i sht förr äv.: naturvetenskap. Lutteman Schulze KantCrit. 230 (1799). Den experimentala Naturkunskapen. Ehrenheim Phys. 1: 88 (1822). Naturkunskapen, den från urminnes tider nedärvda ock bland folket utbildade kännedomen om naturen, dess alster ock företeelser, är icke överallt lika omfattande. Landsm. 1911, s. 697.
(10) -KÄNNARE. person som har goda kunskaper om naturen; förr äv.: naturforskare, naturvetenskapsman. Browallius Naturk. 13 (1737). (Empedokles) var en af de mest utmärkta män i sin fädernestad, och berömd såsom Filosof och Naturkännare. Norrmann Eschenbg 1: 198 (1817). Jägaren, fiskaren ock nomaden (som äro tvingade att hämta sin utkomst omedelbart från naturen) bliva på detta sätt bättre naturkännare än jordbrukaren ock industriarbetaren. Landsm. 1911, s. 697. —
(10) -KÄNNEDOM~002 l. ~200. kännedom om naturen. LittT 1797, s. 131. Ju närmare naturtillståndet, desto större naturkännedom. Fries BotUtfl. 3: 17 (1864). —
(10) -KÄNNING. (†) naturvetenskap; naturhistoria; jfr -kunnighet 2, -lära. Wallerius Hydrol. A 5 b (1748). (Sv.) Naturkänning, .. (lat.) Historia naturalis. Sahlstedt (1773). (Boken) befattar sig med tvenne grenar af Naturkänningen, Chemien och Naturalhistorien. JournSvL 1799, s. 36. Weste (1807). —
-KÄNSLA.
1) (†) till 1 o. 6: enkel l. okomplicerad l. äkta känsla? (Av visorna äro) de bästa de som äro skrifna i en enkel naturkänslas språk. Tegnér FilosEstetSkr. 342 (1808).
2) (†) till 5: känsla som man bör hysa för dem med vilka man är förenad gm blodsband. Kallsinnige föräldrar, som, döfve för naturkänslan, höra lidandet utan att hasta till hjelp. Ödmann PredUtk. 192 (1808).
3) till 10: känsla för naturen. 2SAH 7: 146 (1815). Utan ett rikt mått af naturkänsla målar ingen så som Marcus Larsson målade. Nordensvan SvK 474 (1892). 3SAH LIV. 2: 206 (1943). —
(10) -KÄR. (tillf.) jfr -kärlek 2. Den naturkäre prosten (hade) glimmande påfåglar och dufvor, samt bin, hvilka nu lagade sig till svärmning. Strindberg SvFolk. 2: 193 (1882). —
-KÄRLEK.
1) (numera bl. tillf.) till 1 o. 3, om den i ngns natur inlagda driften att älska. Gud, som är kärleken, har i hvarje menniska nedlagt ett kärlekssinne, eller hvad vi kunna kalla en naturkärlek, naturlig kärleksböjelse. Rudin 1Evigh. 1: 561 (1872, 1878). 2NF 33: 798 (1922).
2) till 10: kärlek till naturen. Atterbom Minn. 372 (1818). Genom sin naturkärlek och sin genomskinliga enkelhet har A. T. Gellerstedt blivit det innerliga behagets skald hos oss. Wrangel Dikten 159 (1912). —
-LAG, r. l. f. l. m. (natur- 1799 osv. naturs- 1743—1803)
1) (†) till 1 o. 8 c α: sedlig lag som tänkes ligga i människonaturen; lag som naturen stiftat för det sedliga livet. Bælter Christen 187 (1743, 1748). Brott mot naturslagen. VDAkt. 1789, nr 247. En oomskuren hedning, som följde naturslagen. Ödmann StrFörs. II. 1: 22 (1803).
2) till 9 o. 10, om var särskild av de lagar som reglera naturkrafternas värksamhet; äv. bildl. Äfven slumpen verkar efter bestämmda naturs-lagar. LittT 1795, s. 19. Thes (i Kants tredje antinomi). Det sker icke alt i verlden efter naturlagar, utan det gifves ock en caussalitet genom frihet. Lutteman Schulze KantCrit. 122 (1799). Det är en allmän och välgörande naturlag, att de mest ilskna djur äro också de mest lata. Nilsson Fauna 1: 109 (1847). Hvad vi kalla naturlag är egentligen en formel för det orsakssammanhang, som råder inom naturen. Ahnfelt Et. 1: 81 (1890). Själva begreppet naturlag .. omfattar .. (Levertin) med en vördnad, som liknar andakt. 3SAH LIV. 2: 201 (1943). —
(9, 11) -LANDSKAP~02. motsatt: kulturlandskap; jfr landskap 5. Det är ofta gjordt på en eller ett par människoåldrar, att naturlandskapet fullständigt förvandlas till ett kulturlandskap. Högbom Norrl. 374 (1906). TurÅ 1939, s. 63. —
(9 a) -LEK. (numera föga br.) om sällsamt naturföremål l. ngt som är en naturens lek; jfr -märkvärdighet. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 37 (1819). Svaranden hade ett blått och ett brunt öga — en naturlek, som någon gång träffas hos menniskor, oftare hos hundar, synnerligast pudlar. Holmberg Nordb. 488 (1854). TurÅ 1942, s. 300. —
(10, 12) -LIK, adj. (numera bl. mera tillf.) lik naturen l. förebilden. Stiernhielm Parn. Inl. (1651, 1668). Den böjelse hän mot det naturlika (i konsten), som så mångenstädes i Europa blixtrar fram i slutet av 1100-talet, är mindre kraftig i Alemannien än t. ex. i Spanien. Roosval RomK 217 (1930). —
-LIV.
1) till 1, 3, 6, 8: liv som ngn lever ss. organisk l. fysisk varelse; liv som väsentligen bestämmes av de (primitiva) behov som ligga i människonaturen; enkelt l. primitivt l. naturenligt levnadssätt. Genom christendomens antagande lyftes ett folk från naturlifvets ståndpunkt och träder då in i historien. Hildebrand Hedn. 102 (1866). Östergren (1933).
2) till 10: naturens (särsk. den organiska naturens) liv; liv l. vistelse i naturen. Reum anser, att hela Naturen är lefvande, och att hvarje natur-alster har utgått ur det gemensamma natur-lifvet. Wikström ÅrsbVetA 1836, s. 331. Och nu — detta tvära afbrott från naturlif till det instängdaste kammarlif. Böttiger 5: 6 (1867, 1874). Befinnes inom nationalpark viss djurart hafva nått en för naturlifvets jämnvikt störande utveckling, må (osv.). SFS 1911, nr 156, s. 2. —
(1, 3, 6, 10) -LJUD. om djurläte o. dyl. l. om (i naturen hört) ljud av olika naturföremål l. naturföreteelser; äv. om vissa primitiva mänskliga ljud, särsk. sådana som utan att utgöra språkljud i egentlig mening ge uttryck åt en känsla. Så .. gör .. (Adelung i sitt värk Mithridates) härmningen efter natur-ljud till en allmän språkens källa. Stiernstolpe Ballenstedt 3: 38 (1820). Hur godt, att (på havet) naturljud få höra, / Dem menskor ej störa! Böttiger 1: 267 (1856). I de flesta av eskimåernas sånger utgöres texten uteslutande av upprepning av naturljud. Norlind SvFolkl. 20 (1911). —
(1, 2) -LYNNE. (natur- 1810—1844. naturs- c. 1765) (†) (beskaffenheten av ngns l. ngts) natur. Mitt eget naturslynne, som i ungdomen var ganska spotskt, häftigt och hämndgirigt. Nyrén Charakt. 5 (c. 1765). Palmblad Falkensv. 1: 199 (1844). —
(10) -LYRIK. lyrik vari naturen besjunges l. spelar en framträdande roll. Rydberg KultFörel. 1: 151 (1884). Dalins och Creutz' naturlyrik. Wrangel Dikten 158 (1912). —
(1, 3, 8) -LÄKARE. person som utövar naturläkekonsten; äv.: person (med läkarbegåvning) som utövar läkaryrket utan att hava lagstadgad medicinsk utbildning, kvacksalvare. Lagberg Hydr. 1: 20 (1853). Nilsson HistFärs 192 (1940).
Ssg: naturläkar(e)-konst(en). Den underliga, nymodiga naturläkarekonsten, der menniskor mot allt rim och reson kunna blifva friska utan ett enda recept. Topelius Vint. I. 2: 98 (1867, 1880). WoJ (1891). —
(1, 3, 8) -LÄKARINNA. (föga br.) kvinnlig naturläkare. Jansson, Maria, naturläkarinna (1791—1842). 3NF 10: 976 (1929). —
(3, 8) -LÄKEKONST(EN). (läkemedelsfri) läkekonst som går ut på att förhindra uppkomsten av sjukdomar gm propaganda för ett sunt, naturligt levnadssätt l. att bota sjukdomar gm metoder som (väsentligen) lita till kroppens egen läkeförmåga. FinBiogrHb. 310 (1896). Jundell Barn. 1: 267 (1927). —
(3, 8) -LÄKE-METOD. jfr -läke-konst(en). Platen NatLäkem. 2 (1904). Cedercreutz StarkMänn. 78 (1920). —
(10) -LÄRA, r. l. f. (natur- 1746 osv. naturs- 1788—1793) läran om naturen; naturvetenskap; (viss forskares) uppfattning av naturens väsen o. lagar o. d.; numera bl. (i sht i fråga om ä. förh.) pedag. dels om (elementärt) undervisningsämne omfattande antingen enbart fysik o. kemi l. alla de naturvetenskapliga discipliner vari undervisning meddelas (på visst stadium) i en läroanstalt, dels om lärobok i detta undervisningsämne; jfr -historia, -kunnighet 2, -känning. Dähnert 203 (1746). Om grunden til hela Cartesii Natur-lära är falsk, nämligen, at uti den omäteliga verlds-rymden intet tomt rum gifves, utan alt är fullt af materia; så (osv.). VetAH 1754, s. 83. Huru mycket har icke Naturläran bidragit til at skingra våra fördomar och förjaga våra spöken! Wåhlin Bastholm 93 (1791). SFS 1906, nr 10, s. 32. —
(10) -MAKT. naturkraft; makt som härskar i naturen; (mäktigt) naturväsen. Phosph. 1811, s. 14. Med en naturmakts oblidkelighet. 2Saml. 30: 112 (1909). Föreställningen om fåglarna som inkarnationer av naturmakter och särskilt av vegetationsdemoner. Fornv. 1935, s. 354. —
(10) -MEKANISM. i sht filos. jfr mekanism 4. Den naturmechanisme, som utgör sinneverlden. Boëthius Kant 128 (1797). 19Årh. V. 1: 48 (1922). —
(6) -METOD(EN). pedag. Naturmetoden .. innebär i korthet, att man lär sig ett främmande språk på samma sätt som barnet lär sitt modersmål. SvD(B) 1946, nr 279, s. 9. —
(10) -MINNE. naturminnesmärke. HandtvLBl. 1905, s. 84. En inventering av Stockholmstraktens naturminnen. SvD(A) 1933, nr 242, s. 9. —
(10) -MINNESMÄRKE~0020. [efter t. naturdenkmal] område l. till fastighet hörande naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om ett lands natur l. som på grund av märklig naturbeskaffenhet l. dyl. är förtjänt av att för framtiden skyddas. Ymer 1903, s. 141 (om tyska förh.). (Motion) Af herr K. Starbäck, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skyddsåtgärder för vårt lands natur och naturminnesmärken. BtRiksdP 1904, I. 2: nr 194, s. 1. —
(10) -MINNES-VÅRD. vård av naturminnesmärken. SvD(A) 1922, nr 132, s. 10 (om tyska förh.). SvNat. 1934, s. 168. —
(10) -MYT. rel.-hist. myt som förklarar en naturtilldragelse o. d.; myt med naturväsen l. personifierade naturkrafter ss. handlande personer. SvLitTidn. 1819, sp. 148. Nilsson PrimRel. 187 (1911). —
(10) -MYTISK. rel.-hist. jfr -myt. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 125 (1863). Under benämningen ”naturmytiska” har jag här velat sammanföra de visor, som hava till handlande personer älvor eller vattenväsen, näcken eller havsfrun. Norlind SvFolkl. 165 (1911). —
(10) -MYTOLOGI. rel.-hist. jfr -myt. (Indianerna i västra Mexiko) äga en utförlig, i sånger och legender ovanligt rikt uttryckt och invecklad naturmytologi. Söderblom Gudstr. 12 (1914). —
(10) -MÅLANDE, p. adj. särsk. i fråga om diktning o. d.: naturbeskrivande. AntT XII. 1: 57 (1891). Naturmålande strofer (i Bellmans diktning). TurÅ 1926, s. 178. —
-MÅLARE.
1) till 1 o. 6: målare (konstnär) med naturlig begåvning för yrket men utan (egentlig) utbildning. Denna märkvärdiga Natur-målare (dvs. P. Hörberg). Stiernstolpe Arndt 2: 84 (1807). Tenow Solidar 2: 141 (1906).
2) till 10: målare som avbildar l. framställer naturscenerier o. d.; äv. i utvidgad anv., om naturskildrande författare. Nordensvan KonstH 179 (1900). (J. H. B. de Saint-Pierres) plats i franska litteraturen är som en fortsättare af Rousseau, hvilken inleder raden af de verklige naturmålarna. 2NF 24: 409 (1916). —
(10) -MÅLERI~002. jfr -målare 2. (Linnés) skildring inleder den deskriptiva diktens naturmåleri, men är fri från dess tråkiga omständlighet. Lamm UpplRom. 1: 398 (1918). —
(10) -MÅLNING. handling(en) att vid målning avbilda l. framställa naturföremål l. naturscenerier o. d.; äv. konkretare; numera vanl. i utvidgad anv., i fråga om naturskildringar hos en författare. Hammarsköld Ast 43 (1810). Naturmålningen består .. ej allenast i Landskapsteckningen, utan dit räkna vi ock djurmålningen och det s. k. ”Stillleben”. SthmFig. 1845, s. 184. Det ”vinfärgade” hafvet, den ”rosenfingrade” Eos äro ett par af de få och enkla tecknen på naturmålning hos (Homeros). 3SAH 8: 276 (1893). —
(10) -MÅTT. mått grundat på ett (jämförelsevis) konstant storleksförhållande i naturen l. hos ett naturföremål o. d. UB 2: 38 (1873). Bergstrand Astr. 297 (1925). —
-MÄNNISKA. (natur- 1799 osv. naturs- 1738)
1) till 6: primitiv, av kulturen opåvärkad människa; naturbarn. SRosén (1738) i KyrkohÅ 1910, MoA. s. 35. Den obildade naturmänniskan. Trendelenburg GrSpr. 195 (1801). I naturmänniskan, som ej har några behov, som lever sitt liv som han vill, som icke känner några plikter eller några band, har vagabonden Rousseau i viss mån tecknat sitt människoideal. Schück AllmLittH 5: 578 (1924).
2) (mera tillf.) till 10: person som älskar (att färdas i) naturen. TurÅ 1906, s. 148. (Engelsmannen) är en naturmänniska, som till största delen bor i städerna eller i närheten av fabriken och gruvan. Hellström RedKav. 56 (1933). —
(10) -MÄRKVÄRDIGHET~0102 l. ~0200. (numera föga br.) om märkligt naturföremål l. naturfenomen o. d. Zetterstedt SvLappm. 1: 160 (1822). Harsprånget själft (är) en af turister ofta besökt naturmärkvärdighet. TurÅ 1905, s. 287. —
(10) -NAMN. språkv. ortnamn betecknande sjö, vattendrag, ö, höjd o. d. resp. innehållande element av denna innebörd; motsatt: kulturnamn. NordT 1884, s. 188. OrtnVärml. 2: 49 (1923). SvUppslB 20: 923 (1934). —
(10) -NJUTNING. Frey 1846, s. 115. En vandring genom strandskogen under dyningars och bränningars mäktiga konsert är en naturnjutning av sällsynt slag. SvNat. 1919, s. 118. —
(2, 9, 10) -NÖDVÄNDIG~020. nödvändig på grund av naturens ordning; ofta förbleknat: (absolut) nödvändig, som ligger i sakens natur. Biberg 2: 386 (c. 1820). Lika naturligt och naturnödvändigt som att en bergflod strömmar ner åt låglandet. 2SAH 50: 394 (1874). Två industrier böra naturnödvändigt uppstå vid stationssamhällena i jordbruksbygder, nämligen mejerier och kvarnar. SJ 1: 412 (1906). Ett kausalsammanhang, en naturnödvändig följd af orsak och verkan. Söderblom StundVäxl. 1: 100 (1909). —
(2, 9, 10) -NÖDVÄNDIGHET~0102 l. ~0200. jfr -nödvändig. LittT 1795, s. 23. Ja, ja, ja, allt sker med naturnödvändighet. GHT 1933, nr 153, s. 7. —
(10) -OBSERVATION. iakttagelse av naturen. Naturobservationer utgöra .. sjelfva kärnan i Naturläran. Ehrenheim Phys. 1: 312 (1822). LAHT 1923, s. 418. —
(10) -OMGIVNING~020. (numera mindre br.) omgivande natur. (Medevi) äger en högst behaglig naturomgifning. CFDahlgren 4: 219 (1831). 3SAH 12: 141 (1897). —
(9, 10) -ORDNING. naturens ordning, den allmänna lagbundenheten i naturen; i sht i sg. best. Natur-ordningen — hvad är den? Ett uttryck af nödvändighetens lag. LBÄ 36—38: 15 (1800). Leopold 3: 170 (1816). Söderblom StundVäxl. 1: 100 (1909). —
(9—11) -PARK.
1) naturlig park, stycke skog som har karaktären av park l. vårdas l. användes ss. park. Bremer GVerld. 1: 7 (1860). SvTrädgK 1: 66 (1930).
(10) -PERSONIFIKATION. konkret, om personifierade naturkrafter l. naturföreteelser. Quennerstedt Agnost. 17 (1888). NoK 97: 22 (1930). —
-POESI.
1) till 1 o. 6: enkel o. okonstlad poesi (spontant framsprungen ur ett poetiskt anlag utan konstmässig utbildning). Geijer I. 3: 343 (1814). Wrangel Dikten 196 (1912).
2) till 10: poesi knuten till l. skildrande naturen. Bremer NVerld. 1: 126 (1853). 1700-talets beskrifvande naturpoesi. 2NF 32: 1077 (1921). —
-POET.
2) till 10, motsv. -poesi 2; ofta bildl., om landskapsmålare (med fin naturkänsla). FBremer hos Thomasson Dikt. Förord (1863). Alla (de engelska landskapsmålarna) äro de naturpoeter af äkta skrot och korn. NordT 1886, s. 365. SvD(A) 1930, nr 121, s. 9 (om målare). —
(9, 10) -PROCESS. (i fackspr.) av naturlagar reglerad fysisk process, process i naturen. Ehrenheim Phys. 2: 101 (1822). Alltsedan Newtons och Leibniz's tider hade man föreställt sig naturprocesserna som kontinuerliga. NoK 21: 82 (1924). —
(9, 10) -PRODUKT. (natur- 1797 osv. naturs- 1792—1813) produkt av naturens värksamhet l. skapande kraft. SP 1792, nr 42, s. 1. (Nordamerikas fristaters) fartyg (skola) äga rättighet att med Vestindiska natur- eller konst-producter .. få till Sverige inkomma. SC 1: 296 (1820). NordBoktrK 1910, s. 267. —
-RELIGION.
1) (i sht i fråga om ä. åskådningar) till 1: naturlig religion (grundad på människans naturliga förnuft). En förståndig Natur-religion. Lyceum 2: 83 (1811). Almquist VärldH 6: 166 (1929).
2) rel.-hist. till 10: religionsform i vilken naturpersonifikationer dyrkas. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 131 (1834). IllRelH 4 (1924). —
-REN, adj. särsk. handel. till 2, om saft, vin o. d.: icke uppblandad, outspädd; jfr -vin. Östergren (1933). —
(10) -RESERVAT. jfr -park 2. Naturreservat. .. Här är fråga om naturminnen, vilka äga den .. betydelse, att de .. böra ställas under statens uppsikt och lagens helgd. Sernander SthmNat. 202 (1926). —
(10) -RESURSER, pl. naturtillgångar. Koch EmigrLand 183 (1910). Sydamerikas naturresurser. Ymer 1925, s. 37. —
(9, 10) -REVOLUTION. bildl.; jfr -katastrof. VetAH 1820, s. 110. (Lidner) tyckte .. om att ”sänka sig” i all slags sensation, i naturrevolutioner, eldsvådor och mordscener. SvFolket 7: 212 (1938). —
(10) -RIKE. (natur- 1796 osv. naturs- 1775—1806)
1) (numera bl. mera tillf.) i sg. best.: naturen. Carlsson JCDeGeer 8 (1775). Bl. a. har .. (Stiernhielm) på grundvalen av Comenius' fysik gjort upp ett stort och detaljerat schema över naturrikets olika områden. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: ccxxxvi.
2) var särskild av de huvudavdelningar vari naturföremålen indelas. LittT 1796, s. 451. Naturalstren hafva, icke utan skäl, blifvit fördelade i tre naturriken, nämligen stenriket, .. växtriket .. och djurriket. Fries LinnéSkr. 2: 248 (1906). —
(10) -RIKEDOM~002 l. ~200. jfr -tillgång. Svensén Jord. 149 (1885). Kontroll öfver utnyttjandet af speciella naturrikedomar i enskildes ägo. BtRiksdP 1911, Saml. 9. II. 2. 4: nr 9, s. 1. —
(1) -RÄTT, r. l. m. (natur- 1792 osv. naturs- 1791) (förr) rättsfilos. rättighet som ansågs tillkomma människan av naturen resp. rättssystem som ansetts vara grundat i människans natur o. stå över den gm statens lagar skapade positiva rätten. PT 1791, nr 37, s. 2. Den gällande rätten (jus positivum) var enligt Melanchthon blott ett utflöde ur naturrätten (lex naturae) och hade till uppgift att reglera detaljerna i samhällslivet. Lychnos 1937, s. 131.
(1) -RÄTTSLIG, förr äv. -RÄTTLIG. (förr) rättsfilos. adj. till -rätt. Biberg 1: 89 (c. 1814). PersonhT 1936, s. 257. —
(10) -SAMMANHANG~002. sammanhang(et) i naturen; naturen såsom ett sammanhängande helt. En utom och uppöfver natursammanhanget liggande causalitet. Melin JesuL 2: 102 (1843). Människor, som i sin vetenskap måste räkna med ett nödvändigt natursammanhang. Söderblom StundVäxl. 1: 100 (1909). —
(11) -SAND. bildad i naturen. Kvartssanden kan vara natursand eller krossand av kvartsrika bergarter. HantvB I. 4: 34 (1936). —
(1—3, 10, 12) -SANN. (i vitter stil) överensstämmande med naturen l. värkligheten l. förebilden, naturtrogen, illusorisk, realistisk, äkta, sann. JournLTh. 1812, nr 77, s. 4. Teckningen af Movitz' sjukdomssymptomer .. är natursann ända till äckel. Ljunggren Bellm. 261 (1867). (Skådespelerskan) har åstadkommit ett helt galleri af präktigt realistiska, natursanna typer. 2NF 33: 943 (1922). —
(1—3, 10, 12) -SANNING. (i vitter stil) jfr -sann. Leopold 5: 28 (1801). Skildringens friska natursanning. Söderhjelm Runebg 1: 394 (1904). Den sceniska natursanning, som var Hedbergs styrka, kommer nära fulländningen i detta drama (dvs. Johan Ulfstjerna). OoB 1931, s. 639. —
(10) -SCEN.
1) (numera mindre br.) natursceneri. En herrlig naturscen utbredde sig för hans blickar. PoetK 1812, 2: 29. (Viktor Rydberg) är en mästare i att ”måla med ord”, vare sig det gäller personer, händelser eller naturscener. 3SAH 11: 44 (1896). Östergren (1933).
2) (†) naturtilldragelse, naturfenomen. I Neapel har man upplefvat naturscener, som i .. (stadens) annaler äro alldeles okände. SP 1809, nr 49, s. 2. —
(10) -SCENERI. parti av land l. hav som likt en bild utbreder sig framför ngn l. som är återgivet l. framställt på en målning l. i en skildring o. d. Bremer NVerld. 2: 452 (1853). I det .. på präktiga naturscenerier så rika Frankrike. Wrangel Forskn. 243 (1917). TurÅ 1945, s. 224. —
(3, 10) -SIDA. om den fysiska, materiella sidan av ngn l. ngt. SvT 1852, nr 204, s. 1. Att himmelsherskaren Oden, från sin natursida sedd, är luftkretsens gud, har ingen mytholog betviflat. Rydberg Myt. 2: 29 (1889). Medan den politiska geografien utgår från landet, jorden .., betraktar geopolitiken riket i dess egenskap av företeelse i rummet, d. v. s. natursidan av staten, parallellt med de juridiskt administrativa elementen. NoK 84: 17 (1927). —
(10) -SINNE. sinne för naturen; naturkänsla. Geijer Häfd. 47 (1825). Det skulle kunna igångsättas en animerad diskussion, huruvida våra dagars människor utvecklat sitt natursinne eller hålla på att glida ifrån naturen. Fogelqvist Minn. 144 (1930). —
-SKALD.
1) till 1 o. 6; jfr -poet 1. De råa produkterna af de så kallade Naturskalderna, som Hans Sachsen, Grübel m. m. JournLTh. 1810, s. 263. Jag var tills vidare naturskald. Böttiger 6: 121 (c. 1875).
(10) -SKATT.
1) (†) om värdefull samling av naturalier. Palmblad Nov. 3: 77 (1817, 1841). (C. P.) Thunberg, hemkommen (från sina resor) med rika Naturskatter. Fallén Biogr. 40 (c. 1820).
2) naturrikedom, naturtillgång; i sht i pl. (De geologiska kartorna) böra .. lemna upplysning om de i olika trakter förekommande naturskatter. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 37. SvNat. 1913, s. 12. —
(10) -SKEENDE, n. (i sht i fackspr.) skeende i naturen; skeende som beror på naturlagarna; jfr -förlopp. Vannérus WundtPsyk. 375 (1896). Stoikerna genmäla .., att människan visserligen är en länk i naturskeendet, men att hon dock, just såsom förnuftig, äger en viss grad av frihet. NoK 51: 137 (1926). —
(11) -SKIFFER. i naturen förekommande skiffer; motsatt: konstgjord skiffer. SkånAB 1908, nr 89, s. 1. —
(10) -SKILDRING. skildring (i ord l. bild l. toner) av naturen; äv. konkretare. Eichhorn Stud. 3: 29 (1881). (Ibland) antog naturskildringen (i Haydns ”Årstiderna”) .. allt för drastiska former, så t. ex. då grodornas kväkande skulle återges i toner. Norlind AMusH 497 (1921). —
(9—11) -SKOG. skogsv. dels om skog som uppkommit gm självsådd, dels om skog som fått utveckla sig fritt utan reglerande ingrepp från människans sida; motsatt: kulturskog. Schulthess (1885). SvNat. 1936, s. 11. —
(10) -SKYDD. värksamhet som går ut på att skydda o. åt eftervärlden bevara dels större områden av orörd o. karakteristisk natur, dels enstaka naturminnesmärken; äv. om skydd av landskapsbilden mot vanställande reklam o. dyl. SkogsvT 1904, s. 293. Naturskydd i Sverige. Högdahl (1925; boktitel).
-lag, r. l. f. l. m. lag om naturskydd. FoFl. 1908, s. 28 (om fr. förh.). 2NF 19: 603 (1913; i sg. best., om Lag angående naturminnesmärkens fredande 25 juni 1909).
-område. FoFl. 1908, s. 28. Den för jättegrytsbildningar bekanta Testholmen utanför Lysekil, hvilken fridlysts som naturskyddsområde. 2NF 37: 714 (1925).
-rörelse. TurÅ 1912, s. 133. Den organiserade naturskyddsrörelsen är, i vårt land som annorstädes, ung. Därs. 1937, s. 365.
-åtgärd. BetSkyddNat. 1907, s. 8.
(10) -SKYDDA. låta (ngt) bli föremål för naturskydd; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). SD(A) 1918, nr 67, s. 5. Naturparker i inskränkt mening, d. v. s. ett område genom lagstiftning direkt fridlyst och naturskyddat. Sernander Parktr. 15 (1929). —
-SKYDDARE. (tillf.) naturskyddsvän (som gjort stora insatser i naturskyddsrörelsen). Karl Starbäck, lektor, riksdagsman och naturskyddare. Segerstedt Händ. 344 (1923, 1926). —
(10) -SKÅDESPEL~002. (i vitter stil) jfr -fenomen. Bremer NVerld. 1: 112 (1853). (Diktens författare) hade aldrig med egna ögon sett det storartade naturskådespel, han valt att besjunga. 3SAH 9: 53 (1894). —
-SKÖN, adj.
1) estet. till 1, 3 o. 10: skön av naturen; skön utan mänskligt åtgörande. Fahlcrantz 1: 33 (1835, 1863). En skön företeelse (kan) vara tillkommen antingen oberoende af allt menskligt åtgörande (det natursköna), eller ock genom en medveten och afsigtlig verksamhet hos menniskan (det konstsköna). NF 4: 745 (1881).
2) till 10: som har en skön natur l. är vackert belägen o. d. Thomée IllSv. 280 (1866). Nejden är i det hela taget föga naturskön. 2SAH 59: 1 (1882). Natursköna bygder finnas i alla delar af vårt fädernesland. LbFolksk. 137 (1890). Skolan, som ligger särdeles naturskönt med barrskog rundtom. Samzelius SkogJägarl. 60 (1894). —
-SKÖNHET—0~2 l. ~20.
1) estet. motsv. -skön 1. BHöijer († 1812) enl. Grubbe EstetOrdl. Då de sköna föremålen tillhöra den oberoende af människans afsiktliga verksamhet gifna verkligheten, talar man om naturskönhet. 2NF 25: 1380 (1917).
2) motsv. -skön 2; äv. konkret, om skönt natursceneri o. d. AJourn. 1814, nr 42, s. 1 (konkret). Landskapet Ångermanland, hvilket med anledning af sin naturskönhet blifvit kalladt ”Sveriges trädgård”. Thomée IllSv. 293 (1866). Min mening är ej att .. endast förtälja för eder om vår landsändas alla naturskönheter. Knöppel SvRidd. 5 (1912). —
(11) -SMÖR. handel. motsatt: konstsmör (margarin). Det vanliga natursmöret. AHB 128: 5 (1887). Starck Kemi 254 (1931). —
(1, 6, 8) -SNILLE. (numera knappast br.) (person som är utrustad med) naturlig snillrik begåvning (utan egentlig utbildning). SvLitTidn. 1813, sp. 177. Bristen på skola och konstnärlig utbildning är hvad man måste beklaga hos Per Hörberg, detta natursnille, som (osv.). Eichhorn Stud. 2: 69 (1872). —
(10) -SPEL. (†) naturfenomen. Bergman Jordkl. 153 (1766). Ett naturspel på himmelen blef .. den 21 April (1865) .. observeradt i Dagsbergs socken .. ett stycke öfver horizonten .. (i form av) en teckning såsom en rad bokstäfver. Hellberg Samtida 12: 19 (1874). Santesson Nat. 126 (1880). —
(11) -STEN. i naturen bildad sten; motsatt: konststen; i sht ss. ämnesnamn. TT 1897, Byggn. s. 23. Fönsterplattor av natursten. HantvB I. 2: 329 (1934). —
(12) -STORLEK~02 l. ~20. (mera tillf.) i uttr. i naturstorlek, i naturlig storlek. Hisinger Ant. 5: 106 (1831). Med figurer i naturstorlek. Tikkanen Konsth. 71 (1925). —
(1—3, 8—10) -STRIDIG. stridande mot ngns l. ngts natur l. mot naturens ordning, onaturlig. LBÄ 36—38: 17 (1800). Det föreföll honom .. rent af naturstridigt, att menniskor kunde veta ruinen hänga som i en tråd öfver sitt hufvud och ändå icke genom klok hushållning söka afvända den. Benedictsson FruM 109 (1887).
(10) -STUDIE. konstvärk o. d. som grundar sig på studium av ett natursceneri l. ett naturföremål o. d. Björkman (1889). Hvarje häfte (av ett visst bokvärk med blommor lämpliga för dekoration) börjar med en färgad naturstudie, medan de efterföljande planscherna utgöras af stiliseringar. MeddSlöjdF 1896, s. 138. —
(10) -STUDIUM. studium av naturen; akt av dylikt studium; ofta om dylikt studium för konstnärliga ändamål. Atterbom Minn. 287 (1818). Hågen att sysselsätta sig med naturstudier har spridt sig bland den upplystare delen af nationen. Nilsson Fauna II. 1: Förord II (1858). Genom ett rätt bedrivet naturstudium skapas hos de unga detta aktiva natursinne, som (osv.). SvNat. 1931, s. 34. —
(10) -STÄMNING. poetisk stämning framkallad av (skildring o. d. av) intryck från naturen; äv. om (ställe i) dikt o. d. som förmedlar en dylik stämning. En sådan i sanning underbar naturstämning lefver i dessa lock-, horn- och vall-låtar. Eichhorn Stud. 1: 32 (1869). (Dante) ger i några rader storartade målningar af naturstämningen — man erinre sig blott den sköna soluppgången och hafvets glans i slutet af Purgatorio's första sång! Söderhjelm ItRenäss. 49 (1907). De storslagna lyriska naturstämningarna i Stora landsvägens (av Strindberg) monologer. 3SAH LIII. 2: 325 (1942). —
(2) -SVART. (i sht i fackspr.) motsatt: svart gm färgning. Natursvart vacker ull. SkånD 1892, nr 37, s. 1 (i annons). Sylwan Ryor 139 (1934). —
(10) -SVÄRMANDE, p. adj. jfr -svärmare. BEMalmström 7: 292 (1856). I tidskrifterna briljerar .. (J. Fischerström) med patetiska natursvärmande betraktelser på Gessnersk prosa. Lamm Oxenst. 72 (1911). —
(10) -SVÄRMARE, m.||ig. person som har en svärmisk kärlek till naturen. 3SAH 2: 806 (1887). En skönhetsdyrkare, en natursvärmare, som njuter av landskapets och havets dagrar. Karlfeldt Tank. 163 (1930). —
(10) -SYMBOL. symbol för naturen l. naturkraft l. naturföreteelse. MeddLdFörsvFörb. 3: 22 (1892). Att såsom äldre forskare vanligen gjort, betrakta jättarna som blott och bart natursymboler (stormdemoner o. s. v.) går inte. FoF 1919, s. 52. —
(10) -SYMBOLIK. jfr -symbol. Atterbom Siare 1: 222 (1841). Ingen natursymbolik framträder i den nordiska mytologien, gudarna äro personliga gestalter. 3NF 14: 574 (1931). —
(10) -SYMBOLISK. jfr -symbol. Bremer NVerld. 2: 341 (1853). Natursymboliska myter. FoF 1924, s. 99. —
(10) -SYN. (i skriftspr.) naturuppfattning. Lucretii panteistiskt färgade natursyn. Lamm Oxenst. 10 (1911). Västerb. 1933, s. 190. —
(10) -SYSTEM. (natur- 1799—1879. naturs- 1786) (numera föga br.) systematisk indelning av naturen (naturföremålen). Oldendorp 1: 89 (1786). Sätherberg Blomsterk. 20 (1879). —
(9, 10) -SÅDD, p. adj. (numera mindre br.) skogsv. om skog: självsådd. Natursådd skog. SD(L) 1894, nr 215, s. 4. HeimdFolkskr. 24: 30 (1895). —
(1, 6) -SÅNGARE. person med naturlig sångbegåvning (men utan egentlig musikalisk utbildning); ofta bildl., om naturpoet (se d. o. 1) o. d. Euterpe 1: 11 (1823). ”Folkskalden”, ”naturpoeten”, ”natursångaren” äro benämningar, hvilka i mer än fyra årtionden följt namnet Per Thomasson åt. Wieselgren Bild. 495 (1883, 1889). Att falsetten verkligen är ett artificielt sätt att frambringa rösten visar sig af den omständigheten, att unge fullväxte män, som äro ”natursångare” aldrig använda densamma. Setterblad Mackenzie 61 (1887). Var .. (Snoilsky) förut i mångt och mycket natursångare, blef han nu alltmera formkonstnär. Warburg Snoilsky 183 (1905). —
(10) -TAVLA. (i vitter stil) natursceneri; stundom: naturskildring. Wikström ÅrsbVetA 1835, s. 125. Med denna omvexling af slätt, skog, berg, sjö och rinnande vatten erbjuder Östergötland en stor rikedom på skiftande naturtaflor. Höjer Sv. 2: 3 (1875). I sina naturtavlor får .. (Vergilius) stundom in en nästan modern stämningston. NoK 112: 44 (1931). —
(10) -TILLDRAGELSE~0200. tilldragelse i naturen; jfr -fenomen. Schiller SvSpr. 134 (1859). För nära 23 år sedan eller närmare bestämt den 30 juni 1908 inträffade en av de märkligaste naturtilldragelser, som någonsin ägt rum. Ymer 1931, s. 108 (om meteorfall). —
(10) -TILLGÅNG~02 l. ~20. ekonomisk nyttighet som finnes i naturen ngnstädes. Ett land, en trakt med rika naturtillgångar. Björnstjerna Beskattn. 19 (1832). Vid värdesättning av jordbruksfastighet .. (bör tagas hänsyn till) särskilda naturtillgångar .., som kunna finnas å fastigheten, såsom vattenfall, torvmosse .. o. dyl. SFS 1932, s. 532. —
-TILLSTÅND~02 l. ~20. (natur- 1772 osv. naturs- 1778—1823)
1) till 6: på (utvecklad) kultur blottat tillstånd av mänskligt liv l. mänsklig sammanlevnad; tillstånd av ursprunglighet l. primitivitet l. av enkla, okomplicerade levnadsförhållanden; tillstånd utan (egentlig) samhällsordning. Schönberg Bref 1: 98 (1772). Motsatsen .. (till rättstillståndet) är ett rättslöst eller ock så kalladt naturtillstånd. Palmén JurHb. 10 (1859). Hos nationer som lefva i naturtillståndet .. framträda de personliga olikheterna mindre. Hildebrand FörhistF 6 (1873). Människans ursprungliga tillstånd var (enligt naturrätten) naturtillståndet — paradiset, då ingen stat fanns och därför ej heller någon tvångsmakt gentemot individen. NoK 134—35: 83 (1937). särsk. i utvidgad anv., i fråga om djur som icke domesticerats. I naturtillståndet lemnar .. nötkreaturet ej mera mjölk än som åtgår till kalfvens näring. Grotenfelt Mejerih. 5 (1881).
2) (mera tillf.) till 10, om tillståndet hos jordområde som lämnats (relativt) orört av människan l. där växtligheten fått utveckla sig fritt. EkonS 2: 100 (1895). Skallingen är ett av de få större områden i Danmark, som ännu befinner sig i orört naturtillstånd. Ymer 1935, s. 339. —
-TON ~tω2n.
1) mus. till 2: var särskild av de toner som på blåsinstrument åstadkommas enbart gm olika anblåsning utan mekanisk hjälp; jfr -horn. Bauck 1Musikl. 2: 235 (1871). NoK 123: 100 (1935).
2) (i vitter stil) till 1, 6 o. 10: ton som icke är inlärd, utan frambringas spontant ss. uttryck för en känsla o. d.; ton som höres i naturen (av djur l. naturföremål l. naturföreteelser); vanl. bildl., särsk. i fråga om diktning, ofta: grundton (som genomgår l. sätter sin prägel på ngt l. ger ett uttryck åt ngns innersta väsen). Naturtonerna. PoetK 1818, 1: 92 (rubrik). Igenom .. alla (C. J. L. Almqvists sångstycken) går en djup, underbar, till själens innersta trängande naturton. BL 1: 140 (1835). (Man hörde) tydligt talltrastens melodiska slag i skogen vid vägen: och till dessa naturtoner sällade sig snart också andra. Ödman UngdM 1: 4 (1862, 1881). Skalden prisar skaparen med sitt qväde, liksom foglen med de naturtoner, som strömma ur hans näbb. Lysander Almqvist 232 (1878). Oförfalskade naturtoner läto sig visserligen ofta förnimma, vildsköna blommor uppväxte äfven då. 3SAH 2: 807 (1887; i fråga om adertonde seklets diktning). —
(1—3, 10, 12) -TROGEN. i fråga om efterbildning l. återgivning av ngt: som troget håller sig till l. i hög grad liknar förebilden l. värkligheten, naturlig, illusorisk, natursann. Nilsson Fauna 1: 81 (1847). (Skådespelaren Richard Burbage) var .. berömd både för sitt naturtrogna spel och sin mångsidighet. NF 19: 1237 (1896). Konkret iakttagelse och naturtrogen kolorit. HågkLivsintr. 12: 16 (1931). —
(1—3, 10, 12) -TROHET~20 l. ~02. jfr -trogen. Eichhorn Stud. 2: 53 (1869, 1872). I British Museum förvaras ett litet konstverk skuret ur en mammutbete för mer än 20_000 år sedan — två renar i fullt språng efter varandra — underbart i sin förening av naturtrohet och sträng stilisering. TurÅ 1938, s. 188. —
(11) -TRUMPET. mus. trumpet utan ventiler l. klaffar; jfr -horn. Wegelius Musikl. 2: 181 (1889). 2NF 30: 57 (1919). —
(11) -TRÄ. (i fackspr.) trävirke som användes till ngt ändamål omålat (men fernissat); äv. abstraktare, i uttr. i naturträ. AHB 131: 65 (1887). Salongen (på ångfartyget) är hållen i naturträ. GHT 1898, nr 250, s. 3. HantvB I. 1: 350 (1934). —
-TYP. särsk. till 10: typ av natur, landskapstyp. Norge (har) färre, men mer utpräglade naturtyper och näringar (än Sverige). Verd. 1885, s. 6. TurÅ 1937, s. 42. —
(10) -UNDER, n. sällsamt naturfenomen l. naturföremål. Stiernstolpe Arndt 1: 181 (1807). Grefven, som trodde sig få skåda ett slags natur-under, fick lust att .. sjelf taga skogsmenniskan i sigte. Palmblad Nov. 4: 152 (1845, 1851). Det (dvs. att gå ut till båten, som lagt till vid iskanten) var på samma gång högtidligt och kusligt som ett naturunder. Hellström Storm 180 (1935). —
(10) -UPPFATTNING~020. sätt att uppfatta naturen. Estlander KonstH 383 (1867). Strindbergs naturuppfattning har ett drag av romantisk medeltid. 3SAH LIII. 2: 341 (1942). —
(10) -UPPLEVELSE~0200. (i vitter stil) upplevelse av naturen. Rosman BjärkSäb. 3: 240 (1927). Ett av de få verk (av textilkonstnärinnan), som äro utlopp för en omedelbar naturupplevelse, är draperiet ”Aprilsnö”. Form 1940, s. 193. —
-VARELSE.
1) till 3 o. 10: till naturen hörande varelse; fysisk varelse (utan högre andligt liv); den fysiska, sinnliga sidan av en varelse. Järta 2: 352 (1824). Menniskan hvarken kan eller får nedstiga till simpel naturvarelse, till djur. Törneros Bref 2: 233 (c. 1835). Cleopatra är ingen etisk person, hon är en naturvarelse. PT 1881, nr 78 A, s. 3. Det är något i hennes naturvarelse, som säger, att hon tillhör just honom. Därs. 1888, nr 288 A, s. 3. Människan är icke blott naturvarelse utan ämnad för Guds rike. Söderblom Herdabr. 34 (1914).
(10) -VETARE. (ngt vard.) naturvetenskapsman, naturforskare; person som (vid universitet o. d.) studerar naturvetenskap (o. är inskriven i naturvetenskaplig sektion). Naturvetarna (i Uppsala) utgöra i västgöta nation 36 af 152. GHT 1905, nr 238 A, s. 2. Jag skulle lytt min salig pappas råd och inte gift mig med en lärd bohem, särskilt inte en naturvetare. Siwertz Varuh. 95 (1926). —
(10) -VETENSKAP~002 l. ~200. sammanfattningen l. var särskild av de vetenskaper som sysselsätta sig med naturen o. dess lagar. Linné Bref I. 6: 10 (1763). Det tillhör naturvetenskapen att redogöra för och beskrifva icke allenast sjelfva föremålen eller kropparne inom naturen, utan äfven hela mängden af fenomen, samt, så vidt det är möjligt, dessas orsaker. Fock 1Fys. 1 (1853). (V. Norström) framhöll energiskt, att naturvetenskaperna och den kritiska reflexionen över deras grundbegrepp .. stodo i strid med den naturalistiska filosofien. SvUppslB 20: 256 (1934).
-VETENSKAPARE ~00200. [till -vetenskap] (ngt vard.) ”naturvetare”. SD(L) 1904, nr 303, s. 2. SvGeogrÅb. 1929, s. 238. —
-VETENSKAPLIG~0020. adj. till -vetenskap. SvT 1852, nr 17, s. 3. En kyligt förnuftsmässig, strängt naturvetenskaplig uppfostran. Wändahl Stud. 206 (1929). —
(1—3, 8—10) -VIDRIG. (synnerligen) naturstridig. Menniska utom samhälle, är det icke något lika naturvidrigt som fisk utom vattnet eller träd utan rot i jorden? Järta 2: 388 (1824). En så naturvidrig inrättning som det tvungna celibatet. 2SAH 49: 116 (1873). Ett naturvidrigt lefnadssätt. Verd. 1883, s. 276. Det var så naturstridigt, så naturvidrigt, att (osv.). Benedictsson FruM 313 (1887). —
-VIDRIGHET—00~2 l. ~200. (natur- 1816 osv. naturs- 1812, 1816)
1) sbst. till -vidrig. (En skildring av den i Indien förekommande) kastfördelningen .. i hela dess upprörande conseqventa natur-vidrighet. SvLittFT 1834, sp. 485. SvFolket 10: 343 (1939).
2) (†) till 10: besvär l. motgång o. d. som vållas av naturen. Valet af skickliga lärare (i Härnösands stift har alltid varit) så mycket mer bekymmersamt, som de under sina predikovandringar med knappa vilkor måst trotsa natursvidrigheter. 2VittAH 10: 247 (1812, 1816). Järta 1: 144 (1816). —
(9, 10) -VUXEN, p. adj. om växtlighet: som växt upp av sig själv, som icke satts l. planterats. Wester Mereżjkovskij EvigFölj. 125 (1908; i bild). SvNat. 1934, s. 77. särsk. i oeg. l. bildl. anv., ofta med anslutning till natur 1. ”Trohet”, .. en af Lindblads mest fullkomliga, naturvuxna, sjelfskapade melodier. 2SAH 57: 84 (1880). Den ”naturvuxna” staden och den anlagda te sig ur byggnadshistorisk synpunkt på rätt olika sätt. Fatab. 1926, s. 60. —
(9—11) -VÄG. av naturen danad väg. HandInd. 362 (1926). Byggnadstekniskt sett utgör .. (den gamla landsvägen i Husby socken, Dalarna) huvudsakligen en nödtorftigt bearbetad naturväg. Ymer 1936, s. 153. —
(9, 10) -VÄLVNING. (†) naturrevolution. Porthan 5: 92 (c. 1790). Väldiga naturhvälfningar, som fört med sig genomgripande förändringar inom de land der de inträffat. Svensén Jord. 25 (1884). —
(10) -VÄN, m.||ig. person som älskar naturen. Wikforss 2: 215 (1804). Trädens sus, källornas sorl, fåglarnes sång, vågornas sqvalp ljuda som musik i naturvännens öra. 3SAH 8: 280 (1893). TurÅ 1937, s. 365. —
(10) -VÄNLIG. (mindre br.) jfr -vän. Fredmanssångarens mytologiska, naturvänliga dikter. 2SAH 59: 381 (1882). FoFl. 1936, s. 4. —
-VÄRDE. särsk. (i fackspr.) till 10, om (det ekonomiska värdet av) naturtillgång. De uti ett folks förmögenhet ingående ”naturvärdena”. Fahlbeck NatFörm. 97 (1890). Västerb. 1937, s. 6. —
(3, 9, 10) -VÄRKAN. (numera föga br.) värkan av ngns fysiska beskaffenhet l. av naturen l. naturens krafter, värkan som uppkommer i följd av naturlagarna. Samma händelse, som på ena sidan blott är naturverkan, kan til äfventyrs på andra sidan likväl vara verkan af frihet. Lutteman Schulze KantCrit. 139 (1799). Nyblæus Forskn. III. 1: 128 (1886). —
Avledn.: naturvärklighet, r. l. f. filos. Ljunggren SmSkr. 2: 123 (1879). Visst är, att den gifna värkligheten — naturligtvis ej blott naturvärkligheten, utan äfven den i erfarenheten gifna psykiska, personliga och objektivt-andliga värkligheten — utgör metafysikens enda rätta utgångspunkt. Vannérus Metaf. 72 (1914). —
(3, 9, 10) -VÄRKNING. = -värkan; numera bl. (mindre br.) i pl. LittT 1797, s. 264. Inskrifterna .. (ha) varit så litet läsbara, att de blifvit hållna .. för ett spel af tiden och naturverkningar. Leopold 6: 86 (1803). Uppl. 1: 18 (1901). —
(10) -VÄRLD. fysisk värld; i sht i sg. best. Leopold 5: 94 (c. 1820). I naturverlden förebådas alltid vårens ankomst af våldsamma luftstrider, för hvilka man söker skydd inom hus. Atterbom PhilH 81 (1835). NoK 110: 111 (1931). —
1) till 3 o. 10, = -varelse 1. SvLitTidn. 1819, sp. 526. Menniskan (är enl. Hobbes) endast .. en sinnlig varelse eller ett blott naturväsende. Nyblæus Statsm. 17 (1864).
2) till 10: vart särskilt av de olika väsen som enligt folktron befolka naturen. (Forssell o.) Grafström 53 (1829). I äldre tider har man säkerligen föreställt sig källan såsom säte för ett naturväsen, som det gällt att tillfredsställa med offer. SvFolket 2: 391 (1938). —
(10) -ÅSKÅDNING~020. (konstnärlig l. filosofisk l. vetenskaplig) uppfattning av naturen. Atterbom Minn. 614 (1819). Vår subjektiva mänskliga tid och vårt mänskliga rum och hela vår naturåskådning äro alster af vår organisation. Rydberg FilosFörel. 1: 68 (1876). NoK 21: 143 (1924). —
(10, 12) -ÅTERGIVNING ~0020. konst. återgivning av naturen. FinBiogrHb. 1295 (1899). (Peter Marius Hansen) tillhör .. den s. k. fynska målarskolan med dess kraftiga och friska naturåtergifning. 2NF 36: 270 (1924). —
(10) -ÄLSKANDE, p. adj. jfr -älskare. Ett innerligt naturälskande sinne. Skandia 1: 309 (1833). Andersson Drak. 412 (1926). —
(10) -ÄLSKARE. person som älskar naturen, naturvän. GT 1788, nr 119, s. 4. Blotta tanken på att traktorer skulle få härja härs och tvärs i denna härliga mossa, i dessa fridens bygder (på Gotska Sandön) är en naturälskare vidrig. SvNat. 1923, s. 9. —
B (†): NATURS-ALSTER, -ANLAG, -BEHOV, -BESKAFFENHET, -BÖJELSE, -DRIFT, -FEL, -FORSKARE, -FÖRDEL, -FÖRDÄRV, -FÖRMÅNER, -GÅVA, -HISTORIA, -KRAFT, -LAG, se A. —
(1, 8) -LJUS, n. om det naturliga människoförståndet l. därur härflytande kunskap. Människan .. kan (icke) bruka sådant naturs-ljus (dvs. sitt förnuft) annorlunda, än tvärt emot Gud. Borg Luther 1: 182 (1753). KyrkohÅ 1908, s. 180 (c. 1780). —
-LYNNE, -LÄRA, -MÄNNISKA, -PRODUKT, -RIKE, -RÄTT, -SYSTEM, -TILLSTÅND, -VIDRIGHET, se A.
Spoiler title
Spoiler content