SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAKE ha3ke2, sbst.2, r. l. m.; förr äv. HAKA, sbst.3, r. l. f.; best. -en resp. -an; pl. -ar l. (urspr. till haka; numera bl. i Finl. till hake, vard.) -or (Rålamb 13: 120 (1690), Hoorn Jordg. 2: 167 (1723)) ((†) -er G1R 13: 41 (1540), BoupptSthm 20/4 1650).
Ordformer
(hack- (hach-) 1565 (: hacka skyttar), 17401804 (: hackbösseskytt). hak- 1535 osv. hakie- 1593 (: hakie rinngie). hag- 1528 (: hagabysser)1749 (: hage-skytt). -e SthmTb. 4/7 1552 (: haken, best.) osv. -a nom. Schroderus Dict. 24 (c. 1638), Dalin (1852); -a oblik kasus Teitt Klag. 265 (1555), PH 6: 4084 (1756), Hülphers Norrl. 2: 110 (1775))
Etymologi
[fsv. haki, motsv. dan. hage, nor. hake, fsax. haco, mnt., mnl. hake, holl. haak, feng. haca; av ett germ. hakan-, m., i avljudsförhållande till fht. hāko (varav t. haken) samt mnt. hōk, krok, feng. hōc, hake, eng. hook, krok, hake, isl. høkja, krycka (av ett urnord. hōkiōn); jfr lett. ḱeǵis, krycka. Anm. I bet. 6 är ordet ett (redan fsv.) lån av mnt. hake, som i denna bet. torde vara en elliptisk bildning till hakebusse (se HAKE-BÖSSA). — Jfr HAK, HAKA, sbst.1—2, HAKA, v., HAKE, sbst.3—4]
1) föremål (ofta redskap l. värktyg) med skarp böjning l. krök (vanl. i ena ändan l. på midten, stundom i båda ändarna), i allm. avsett att därmed taga fast i l. fasthålla l. därpå hänga l. däri fastsätta ngt o. d.; äv. om utskott l. tagg l. klack o. d. med liknande utseende l. uppgift; äv. (i sht ss. senare led i vissa ssgr) om föremål vars väsentligaste del utgöres av en hake; äv. (mera tillf.) elliptiskt för ssg; jfr HASP, KRAMPA, KROK. Betzmanet .., som på then ena endan har icke annat än en haka. Schroderus Comenius 767 (1639). Brandsynen bör .. efterse, huruvida .. den nödige Brand-redskap (finnes), .. nemligen .. Yxor och Hakar (dvs. brandhakar). PH 5: 3474 (1752). Blombladen äro hvita, med purpurfärgade hakar. EconA 1808, apr. s. 104. Tråden (på spinnrocken går) öfver ett antal på vingsidorna anbragta små hakar eller nockar .. till den lösa på spindeln sittande rullen. UB 6: 370 (1874). Årdret var ursprungligen en krokig gren, krok eller hake. Holmström Naturl. 2: 33 (1889). Poliskonstapeln .. som anskaffat en räddningshake .. lyckades med haken finna den drunknande på bottnen. GHT 1895, nr 246, s. 3. Vadmal och verken fingo sjunka ner till kransen (i varmkypen) och hanterades sedan med hakar (dvs. kyphakar). Sahlin SkånFärg. 110 (1928). — jfr ANKAR-, ARTÄR-, BALK-, BAND-, BESMANS-, BLOCK-, BOG-, BOGSER-, BORD-, BRAND-, BRINK-, BRÖT-, BÅTS-, BÄLG-, BÄLT-, BÄNK-, DRIV-, FASKIN-, FATT-, FISK-, FJÄDER-, FLOTT-, FÄLL-, HORN-, HÅLL-, HÄFT-, JÄRN-, KARBIN-, KITTEL-, KLISCHÉ-, KNAPP-, KOPPAR-, KRI-, KYP-, MOT-, MÄSSINGS-, PLUNDER-, RÄDDNINGS-, RÖR-, SIDO-, SKEPPS-, SKÄLKNINGS-, SLINGER-, SLIP-. SPARR-, SPÄNN-, SPÄRR-, STÅNG-, STÄNG-, SYSKON-, SÄKERHETS-, TIMMER-, TRUM-, TUNNBINDAR(E)-, VINKEL-, VÄND-, VÄXEL-HAKE m. fl. — särsk.
a) metallhake som nedfälles i en däremot svarande märla för stängande l. öppethållande av fönster l. dörr o. d.; äv. oeg., om andra liknande anordningar för stängande l. öppethållande av fönster; (dörr- l. fönster)hasp. SthmTb. 4/7 1552. Iagh kiörde wt hana och lade hakan på döran. ÅngermDomb. 1648, s. 8, Bil. Dörren gick icke upp .. ”Hon har haken på innanföre?” Almqvist Ekols. 1: 18 (1847). Det öppna fönstret ryckte i sina hakar. Heidenstam Alienus 3: 97 (1892). Karlfeldt FridLustg. 110 (1901). — jfr DÖRR-, FÖNSTER-, STORM-HAKE.
b) (i vissa trakter) metallhake avsedd att inslås i fönster- l. dörrpost o. d. för att tjäna ss. bärande del (vändtapp) i gångjärn, gångjärnshake. De skickede sigh som de wille haffwe portenn nidh aff Hakerne. SthmTb. 2/5 1589. BoupptSthm 7/2 1668. Lyfta dören af hakarna. Lind (1749). Grindstolpar .. med ingjutne hakar. Palmstedt Resedagb. 31 (1778). På gnällande hakar springa tornluckorna upp. Strindberg TrOtr. 2: 181 (1881, 1890). Schulthess (1885). — jfr DÖRR-, FÖNSTER-, GÅNGJÄRNS-, PORT-HAKE m. fl.
c) av metalltråd förfärdigad liten hake avsedd att fastsys på klädesplagg för att tillsammans med en hyska utgöra inrättning för hopfästande, häkta; i uttr. hyska och hake ofta (i sht i vitter stil) i jämförelser för att angiva nära samhörighet l. överensstämmelse o. d. BtFinlH 4: 198 (1563). RP 6: 394 (1636; i bild). (Vadmalströjorna) igenknäpptes framtill med hakar och hyskor; knappar nyttjades då endast af herremän. HLilljebjörn Hågk. 1: 10 (1865). Rysk despotism och rysk anarkism passa samman som hyska och hake. Böök ResTyskl. 169 (1916). — jfr MÄSSINGS-HAKE.
d) sjöt. till fastgörande av block, tåg l. kätting tjänande järnkrok vars tjockare ända bildar ett öga som antingen direkt l. medelst en järnkaus är förenad med blocket, tåget l. kättingen. Grundell AnlArtill. 1: 14 (c. 1695). Frick o. Trolle 15 (1872). UFlott. 2: 71 (1904). — jfr BLOCK-HAKE.
e) (i fackspr.) på balja till värja (numera bl. civilvärja): krok varmed baljan upphäktas. Livrustkammarinvent. 1670 (i fråga om K. X G:s värjor). PH 6: 4084 (1756). På haken (av värjbaljan): 17 större .. briljanter. RiksdRevStatsv. 1900, s. 261.
f) [jfr t. haken i motsv. anv.] snick. hakformigt svarvstål för utsvarvning av ihåliga föremål, hakstål, ”krok”. UB 6: 312 (1874). ArbB 254 (1887). — jfr SLÄT-HAKE.
g) (förr) med. ett slags i äldre tid användt, hakformigt förlossningsinstrument. Hoorn Jordg. 2: 167 (1723). Hake .. förlossnings-instrument, till fostrets sargande och utdragning. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
h) [jfr t. haken i motsv. anv.] urmak. i vissa urvärk: svängande del som utgöres av tvenne med varandra vinkel bildande hävarmar, på ytterändarna försedd med utsprång (”klor”) vilka ömsevis gripa in mellan steghjulets tänder, så att uret icke kan löpa ut på en gång. Almroth Karmarsch 658 (1839). Ericsson Ur. 86 (1897).
i) (ss. enkelt ord numera föga br.) om hulling på pil: sido- l. mothake. Deras Pijlar .. hafwa twå hakar på sig, aldeles såsom wåra Dalkarar föra i sitt Wapn. Rudbeck Atl. 3: 617 (1698). — jfr MOT-, SIDO-HAKE.
j) (förr, i fackspr.) på hakebössa: på undersidan av pipan o. vinkelrätt mot densamma fastsatt klack som vid skjutning anbragtes framför stödet för att förhindra stöten. Möller (1745; under broche). Jochnick Handgev. 116 (1854). 3NF 9: 286 (1928).
k) (i fackspr.) på visst slag av taktegel: i övre kanten på baksidan förefintlig klack varmed takteglet hänges över läktet. Weste (1807). På Takteglet sättes .. en hake eller klack. Stål Byggn. 1: 65 (1834). Schulthess (1885).
l) hovslag. varje särskild av de båda klackar på undre sidan av en hästsko som bildas av de nedböjda ändarna av hästskons armar; äv. om lösa tappar som fastsättas på hästskon ss. ersättning för dylika hakar. BtFinlH 3: 444 (1559). Billing Hipp. 265 (1836). Bergman Hofbesl. 58 (1905). — jfr FASON-, H-, HÅLKÄLS-, IS-, KIL-, LÖS-, SKRUV-, TRAKT-, VINKEL-HAKE m. fl.
m) (i fackspr.) på vissa i ä. tid använda gevär (slaglåsgevär, stundom snapplås- l. flintlåsgevär): hakformig del i spärr- o. säkringsanordning som avser att förhindra vådaskott; särsk. på senare slaglåsgevär med hanen sittande vid låsets sida: en bakom hanen vid låsbläcket med en skruv (”hakskruven”) fäst, rörlig järnplatta, på framsidan försedd med en urtagning som ovantill begränsas av en tand vilken, då den fällts in i hanens hakspänn, håller denna upplyft o. hindrar den att falla. Dhe franske halfvspennare-låsen medh hakar. Carl xii Bref 358 (1698). När bussarna någon ting mähla an hoss Kongl. M:t eller någon annan, spänna de musqueten i haken, och läggan sedan på wänstra armen. KKD 10: 317 (1703). Weste (1807). KrigVAH 1811—15, s. 172. Jochnick Handgev. 13 (1854).
n) [jfr t. haken i motsv. anv.] i l. vid fogyta anbragt (trappformig) upphöjning l. avsats tjänande att förhindra förskjutning av fogytorna; hak (se d. o. 2); numera bl. ss. första led i ssgr; jfr TAND. Ju tiockare som Stammen är, ju flere Hakor eller Trappor skola skiäras. Rålamb 14: 41 (1690; i fråga om ympning av träd). Dock lämnades vid fogningen (mellan timmer i husens hörn) inga tänder eller hakar qvar, at hålla stocken fast, det han ej måtte rasa eller vrängas ut. Kalm Resa 3: 376 (1761).
o) (i vissa trakter) på grindstolpe, dörrkarm o. d. fastsatt trästycke l. smidd järnten, ovantill (l. undertill) försett med ett (djupt) hak i vilket slån (klinkan) på grind, dörr o. d. infälles (varigenom grinden osv. hålles stängd). Jenny passerade grinden och lade klinkan tillrätta i dess hake. Hedenstierna FruW 73 (1890). — jfr KLINK(E)-HAKE.
p) (†) om timmer, i uttr. (vara så l. så lång o. d.) inom hakarna, (vara så l. så lång) vid (summarisk) mätning på lasset (då timret ligger fasthakat med kedjor o. spännhakar). PH 6: 4359 (1756; ur taxa på inrikes landttullen). Bräder af Furu, Hel botn bräder à 3 tum tjocka, ifrån 6 til och med 7 alnar långa innom hakarne. Därs.
q) (ngt vard.; jfr dock slutet) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 3). JGHallman Vitt. 212 (c. 1740). Gud vet om han blifvit qvar (på fabriken), om inte aktierna varit en liten hake på honom. Wetterbergh Penning. 532 (1847); jfr HÅLL-HAKE. Amram .. fann en ny hake som kunde hålla fast i samtalet han ej ville släppa. Strindberg HMin. 1: 16 (1905). — särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) med mer l. mindre nära anslutning till b. CVAStrandberg 1: 86 (1848). Tänkarns tanke lyfter intet lod, / än mindre verldssystemet ur dess hakar. Rydberg Dikt. 1: 197 (1877, 1882). Fahlbeck Stånd 124 (1892). (†) De stora hakar, hvarpå franska omgänget hvilar. Ekmanson Sterne 1: 98 (1790). särsk. [jfr holl. uit zijnen l. den haak zijn l. vallen] (i Finl., numera knappast br.) i uttr. (falla o. d.) ur hakarna, (komma o. d.) ur gängorna. Topelius Fält. 3: 135 (1858). (Han) .. hade .. fallit ur hakarna och var icke mera sig sjelf. Därs. 4: 583 (1864). Dens. Planet. 2: 29 (1889).
2) i överförd anv. om föremål l. figur som mer l. mindre har formen av en hake. Wijnblad Tegelbr. 9 (1761). Simfåglarna .. komma .. i trianglar och långa krokar, i sneda hakar och halvcirklar. Lagerlöf Holg. 1: 83 (1906). — särsk.
a) (numera knappast br.) anat. i sg. best.: hakbenet. Florman Anat. 1: 413 (1823).
b) [jfr t. haken i motsv. anv.] veter. på hästens framtänder i överkäken gm slitning uppkommet, hakformigt utsprång, krok. Rålamb 13: 120 (1690). VetAH 1811, s. 277.
c) [jfr t. haken i motsv. anv.] (i fackspr.) smal landtunga av strandgrus som sträcker sig ut i vattnet (havet) liksom en hake. Jacob Dela Gardie .. befaltes .. anlägga en skants på Kuriska Hakan. Hallenberg Hist. 5: 32 (1796). Ymer 1915, s. 192.
d) [jfr t. haken i motsv. anv.] (föga br.) mil. på löpgrav: knä. Sappörregl. 1880, s. 9.
e) (numera föga br.) mil. uppställning av trupper på endera l. båda flyglarna i vinkel mot fronten, antingen i tillbakaböjd (defensiv) l. i framåtböjd (offensiv) form. Lefrén Förel. 2: 77 (1817). Hazelius Artill. 172 (1833). Svenskarnas andra slaglinie red hastigt upp på flygeln och bildade der hake bakåt samt afslog Pappenheims .. anfall. NF 2: 1096 (1878). — jfr DUBBEL-HAKE.
f) om (del av) skrivna l. tryckta tecken. Möller LbMus. 3 (1880). (Bokstaven) a i siælamassur (i Smålandslagens §) 7 .. beror väl på uteglömmande av haken över a. Landsm. XI. 5: 6 (1896). — särsk.
α) (mindre br.) om cedilj. Möller (1745; under c). Björkman (1889).
β) språkv. i uttr. o med hake, om det i fornvästnordiska skrifter förekommande tecknet för det gm u- l. w-omljud uppkomna, öppna o-ljudet (skrivet ǫ); äv. användt för att beteckna öppet o-ljud i olika fonetiska alfabet. Rydqvist SSL 1: XV (1850).
γ) i sht boktr. varje särskilt av de båda tecken som bilda en klammerparentes; i pl. o. (ngn gg) i sg. äv. ss. benämning på dylik parentes. Nordin Boktr. 105 (1881). Lundell XV (1893). Auerbach (1909).
δ) (numera mindre br.) = BOCK, sbst.2 2. Tholander Ordl. (c. 1870).
g) (†; se dock slutet) krök, inskärning, hak. Vid sitt utlopp .. säges (ån) formera en särdeles haka eller krökning. Hülphers Norrl. 2: 110 (1775). Hans ägor göra en hake i mina. Weste (1807). Schulthess (1885). — särsk. om inskärning som göres på ryggstyckena till livrock l. annat plagg med skört (o. som möjliggör att skörten ”gå om lott”); numera bl. i ssgn BAK-HAKE; jfr HAK 1 b. Väst af gult Svenskt Kläde ..; uti hvarje sida en mindre uti Klädet inklipt så kallad hake. PH 6: 3957 (1756).
3) [efter motsv. anv. i t.] (vard.) bildl. (jfr 1 q): förhållande som lägger hinder i vägen l. vållar svårigheter l. som utgör en brist l. betänklighet, ”aber”; utom ngn gg [jfr t. die sache hat einen Haken] i uttr. saken har en (liten) hake o. d., numera oftast ss. subj. l. predikatsfyllnad, i sht i uttr. det finns l. är l. tycks vara en (liten o. d.) hake (vid, äv. i l. med ngt, l. med ngn). Thet har en haka (et häfte). Lind (1749). Se der, vid ert förslag, en liten ledsam hake. Remmer Theat. 1: 5 (1814). Hennes (dvs. madame Blavatskys) under tycks det vara en viss hake vid. Fröding Brev 143 (1891). Men det är den betänkliga haken vid denna förklaring, att (osv.). Landsm. XI. 6: 33 (1896). Det fanns endast en hake med baron Koskull, och det var den släta ekonomien. Elkan Hall 97 (1899). En hake i demokratien (i Frankrike) är, att kvinnorna inte ha någon rösträtt vid de politiska valen. SvD(A) 1928, nr 353, s. 8. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. ngt l. ngn har sina hakar, ngt l. ngn har sina svårigheter l. ”sidor”. Äktenskapet (har) sina hakar. Valerius 1: 160 (1841). En vet jag, som törs och kan (lära en flicka latin), men han har sina hakar. Topelius Planet. 1: 46 (1889; yttrat om en sinnesrubbad skolmästare).
b) (i Finl., numera mindre br.) i uttr. en liten hake kommer emellan, ett litet hinder kommer i vägen. ZTopelius (1888) i FoU 21: 254.
4) (†) zool. fisk av det till familjen Gasterosteidæ hörande släktet Gasterosteus Lin., vars strålar i ryggfenan framtill äro fria o. hakliknande, spigg. Linné MusReg. 74 (1754). — jfr TAGG-HAKE.
5) [möjl. utgående från HAKE, sbst.4] (vard.) i svordomar; numera i sht i uttr. tusan hakar. ”För tusan hakar, det förslaget var ej rasande!” Carlén Klein 32 (1838). Jag ber damerna om förlåtelse att jag svor, men det skall, ta mig tusan hakar, icke mera hända mig. Topelius Vint. I. 1: 262 (1859, 1880). Sju tunnor tusan hakar! CVAStrandberg 2: 207 (1865). Oppkäfti .. af tusan hakar. Fröding Brev 15 (1879). Visst hundra hakar regnar det. JJolin (1880) i Jolin 234. Lagerlöf ChLöw. 226 (1925).
6) [jfr anm. i den etymol. avd.] (i fackspr.) hakebössa. Jngen skal skiuta med rör hakar etc jnne vm bordz. G1R 10: 135 (1535). Två nya korrtbössor, och en lång hake. Hallenberg Hist. 1: 151 (cit. fr. 1608). OxBr. 1: 91 (1616). Ehn stor Haka med Juhllåhs och mesingz Syffte. BoupptRasbo 1706. Alm VapnH 60 (1927; om förh. på G. I:s tid). — jfr BANTLÄR-, DUBBEL-, ENKEL-, HAGEL-, HALV-, SKEPPS-HAKE m. fl. — särsk. (†)
a) i uttr. halv hake, halvhake. G1R 14: 76 (1542). Brahe Kr. 47 (c. 1585).
b) i uttr. dubbel hake, dubbelhake. G1R 25: 191 (1555). 1VittAH 1: 173 (1755; i fråga om förh. under G. 1:s tid).
Ssgr: (Anm. 1:o Nedan upptagas äv. ssgr till HAKA, v., enär dessa i allm. icke med säkerhet kunna särhållas från ssgr med HAKE, sbst.2 2:o Ssgr till 1 n (de äldsta efter motsvarigheter i t. l. holl.) anslutas av den nuvarande språkkänslan till HAK 2):
A: HAK-ARM.
1) urmak. till 1 h: varje särskild av hakens båda armar. Schweder HbUrmak. 2 (1874).
2) (föga br.) mil. till 2 e: truppavdelning som i förhållande till fronten bildar ”hake”. SvD 1899, nr 248 A, s. 2.
(jfr 2 a) -BEN. [efter nylat. os hamatum] anat. i handrotens nedre rad befintligt, hakformigt ben; i sht i sg. best. Hartelius Anat. 24 (1867). Wretlind Läk. 2: 30 (1894).
(1) -BLAD. (hak- 1886 osv. hake- 17451755) [efter t. hakenblatt]
1) i låsinrättning på kistor från äldre tid: överfall med en l. två hakar. Möller (1745, 1755; under auberonniere).
2) snick. till 1 n: fog som är så beskaffad att den ena fogytan har en l. flera avsatser som ligga an mot motsvarande avsatser i den andra. Juhlin-Dannfelt 146 (1886).
(1 d) -BLOCK. (hak- 1853 osv. hake- 17651807) [efter t. hakenblock] sjöt. skivblock med hake. Dalman (1765). Lavén Sjövet. 20 (1853).
(1) -BLÄCK. tekn. hakkil, motkil. Zidbäck (1890).
(1 h) -BOM. urmak. axel till hake. Schweder HbUrmak. 24 (1874).
(1) -BULT. (hak- 1691 osv. hake- 17651798) [jfr d. hagebolt, t. hakenbolzen, eng. hookbolt] tekn. bult (skruvbult) vars ena ända är formad till en hake; numera särsk. om dylik bult använd vid fästande av järnvägsskena vid underliggande bäddning. Rålamb 10: 53 (1691). Tvärsliprar .. (äro) anbragta direkt å järnbalkarna, vid hvilka de fästas med s. k. hakbultar. SJ 2: 245 (1906).
-FALS. [sannol. till HAKA, v.] plåtslag. på plåt: fals varmed plåt(ar) fasthakas. TT 1896, Byggn. s. 60. 2UB 6: 124 (1904).
(1) -FORMIG. Marklin Illiger 275 (1818). Hakformig klo. 2NF 17: 27 (1912).
(2) -FOT. zool. hos vissa kräftdjur: fot försedd med starkt utvecklad, hakformig klo. Thorell Zool. 2: 408 (1865).
(1) -FRUKT. bot. frukt med hakformiga bildningar, vilka kunna fästa sig vid andra föremål o. därigenom underlätta fruktens spridning. BotN 1886, s. 26. Morotsfrukterna äro .. hakfrukter, som spridas med djurens tillhjälp. Lindman NordFl. 3: 198 (1903).
(1 h) -GÅNG. (hak- SvT 1852, nr 210, s. 4. (: hakgångsfickur) osv. hake- 1874) urmak. gång med hake. Schweder HbUrmak. 1 (1874). BonnierKL 12: 192 (1928).
(1 b) -GÅNGJÄRN~02, äv. ~20. tekn. SPF 1859, s. 429. TLev. 1909, nr 5 A, s. 3.
(1) -HARPA, r. l. f. mus. ett slags harpa som vid varje sträng har en vridbar metallhake medelst vilken strängen kan höjas en halv ton, varigenom spelning i olika tonarter möjliggöres. Hakharpan förekommer numera endast hos kringvandrande musikanter och kafésångare. NF 6: 766 (1882). SDS 1899, nr 117, s. 2.
(1) -HJUL. [jfr t. hakenrad] tekn. kugghjul med hakliknande kuggar (i vilka en spärrhake griper in o. därigenom hindrar hjulet att gå tillbaka). JournManuf. 1: 58 (1825). JernkA 1874, s. 204.
(1) -HUVUD. (i fackspr.) på bult, bänkhake o. d.: huvud bildande en hake. TT 1877, s. 256. HbPedSnick. 60 (1890).
(1) -HÅL. (i fackspr.) hål avsett att däri fastsätta hake. Jochnick Handgev. 34 (1854). Wrangel HbHästv. 843 (1886).
(1) -KEDJA, r. l. f.
1) tekn. av i varandra gripande metallhakar sammansatt kedja. 2NF 15: 600 (1911).
2) bärgv. med uppfordringslina förbunden kätting som i nedre delen förgrenar sig i tre korta kättingssladdar vilka med hakar fastgöras i uppfordringstunnan. Wetterdal Grufbr. 257 (1878).
(1) -KIL. [efter t. hakenkeil] tekn. kil med ett utsprång på huvudet, motkil. WoL 521 (1889).
(1 h) -KLO. urmak. på inre sidan av hakarm: utsprång (”klo”) som griper in mellan steghjulets tänder. Ericsson Ur. 87 (1897).
(1 n) -KNUT. snick. ”knut” som kännetecknas därav att en l. tvenne avsatser (hak) anbragts i varje stocks fogyta; äv. i uttr. dubbel hakknut, ”knut” där varje stocks fogyta har tvenne avsatser (hak). MeddNordM 1902, s. 44. Fatab. 1921, s. 135.
(1) -KORS, sbst.1 (hak- 1866 osv. hake- 1921) [efter t. hakenkreuz] (i fackspr.) kors vars armar äro lika långa o. likformigt (vanl. rätvinkligt, likt hakar) böjda åt samma håll o. som användts sannol. urspr. ss. magiskt, senare äv. ss. symboliskt tecken (l. ss. ornament); äv. om kors med olika, mindre modifikationer av det nämnda. Det å den äldre jernålderns saker så ofta förekommande hakkorset, som vanligen kallas Thors, föres med större skäl till Oden. Hildebrand Hedn. 145 (1866). Schlegel o. Klingspor Herald. 64 (1874). Vid julen bakades av tjockbrödsdeg de s. k. julkakorna ... En .. form bildade ett hakkors med i ändarna spiralformigt inrullade armar. Keyland Allmogekost 1: 94 (1919). Under den tyska expeditionen i Östersjöprovinserna 1919 upptogs hakkorset som symbol för nationalismen och antisemitismen. BonnierKL (1924). På sina håll ritade man även kors .., hakkorset, .. på det som hade med kreaturen att skaffa, för att bevara dem och vad som kom från dem. Norrl. 14: 53 (1926). Den senaste författaren av en monografi över hakkorset, Jörg Lechler, antar att detsamma är en .. med ringkorset-solhjulet besläktad solsymbol, där korsets omböjda ändar avse att beteckna rörelse. 2VittAH 35: 144 (1927).
(2 g) -KORS, sbst.2 [möjl. till HAK 1] (†) hippol. korsled som har en insänkning framom l. strax vid ”kruppan”, ”instucken” länd l. rygg. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 30 (1836).
(1) -KRANS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 50). zool. i sht hos vissa inälvsmaskar o. parasitiskt levande larver: krans av hakliknande bildningar varmed djuren haka sig fast i de vävnader på vilka de parasitera. Hufvudet (hos dyntmasken är) försedt med sugvårtor och hak-krants. VetAH 1815, s. 134. De mot bakändan tjockare och med hakkransar på lederna försedda larverna (av styngflugan) lefva parasitiskt i åtskilliga däggdjur. 2NF 27: 539 (1918).
(1) -KÄTTING. sjöt. kätting som i ena ändan har en hake, i den andra en ring. —
(1 n) -LASK. (hak- 1807 osv. hake- 1798) [efter holl. haaklasch l. t. hakenlaschung] sjöt. i timmer: laskskarv med en l. flera avsatser (hak). Röding SD (1798). BonnierKL 11: 1106 (1927).
-LAX, se C.
(1) -LIK, adj. Retzius Djurr. 200 (1772).
(1) -LIKNANDE, p. adj.
(1) -LÅS. tekn. lås vars regel utgöres av tvenne fjädrande spärrhakar. 2UB 1: 450 (1898). De i rulljalusierna till amerikanska skrifbord o. d. använda haklåsen. 2NF 17: 156 (1912).
(1 d) -LÄNGA, r. l. f. sjöt. med hake försedd tågstropp l. kättingstropp avsedd att hakas fast vid fat o. tunnor, då de skola hissas ombord l. firas ned. Lundell (1893).
(1) -MASK, pl. -ar. zool. i pl., benämning på ordningen Acanthocephali Burm. bland maskarna, vars arter utmärkas därav att de i främre ändan bära en utstjälpbar, med starka hakar beväpnad snabel. Thorell Zool. 2: 433 (1865). Stuxberg (o. Floderus) 1: 728 (1901).
(1) -MASKIN. (förr) bärgv. för uppfordring av malm avsedd inrättning som utmärkes därav att uppfordringen utföres med stänger försedda med järnhakar; nästan bl. om den av Chr. Polhem konstruerade uppfordringsinrättning i Falu gruva vilken byggdes 1694 o. var i gång några år. Rinman (1788). EconA 1807, jan. s. 157.
(1) -MÅTT. tekn. hakformigt mått med samvärkande skänklar för mätning av cylindriska axlar, tappar l. hål, ”tolk”. 2NF 19: 227 (1913). NoK 49: 21 (1925).
(1) -NÅL. [efter t. hakennadel] (förr) sjömil. nål vars ena ända är böjd till en hake o. som användes till fänghålets upprymning, rensning o. undersökning. Grundell AnlArtill. 2: 37 (c. 1695). UFlott. 3: 24 (1882).
(1) -PLOG. [efter t. hakenpflug] (†) hakformigt årder, ”krok”. SDS 1905, nr 273, s. 1.
(1) -RING. (hak- 1756 osv. haka- 1555. hake- 15931888) (förr) till 1 c: ring på vilken hakar o. hyskor voro upphängda till förvaring (liksom på en nyckelknippa). SthmTb. 28/8 1555. Folket .. / .. omkring mig stod / Lika som en hakering. Moræus Schonæus 452 (c. 1685). En hakring och en Nyckel Hake. BoupptVäxjö 1805. Sundblad GBruk 332 (1888; i fråga om förh. på 1830-talet). särsk. (†) bildl. Strax slööts och Halmstad in i trångan Hake-ring. Dahlstierna (SVS) 92 (1697). En qvinna, van vid hakringar af beundrare. Blanche Bild. 4: 125 (1865). Gellerstedt i 3SAH 16: 71 (1901).
(1 n) -SKARV. [efter t. hakenscherbe] snick. i timmer: skarv med en l. flera avsatser (hak). Eneberg Karmarsch 1: 195 (1858). Lundell (1893).
(1 l) -SKO, r. l. m. hovslag. hästsko försedd med hakar. Bendz Hofbesl. 35 (1866). Bergman Hofbesl. 69 (1905).
(1 m) -SKRUV. (förr, i fackspr.) på gevärslås med hake: skruv varmed ”haken” är fäst vid låsbläcket. Nordforss (1805). Jochnick Handgev. 15 (1854).
-SKYTT, se C.
(1) -SLAGG. [möjl. dock till förb. HAKA UT, se HAKA, v.] (numera knappast br.) metall. masugnsslagg som icke flutit l. varit väl smält, utan måst utdragas ur ugnen med krokar (”krokas ut”). Hülphers Dal. 561 (1762). Rinman (1788). JernkA 1904, s. 52.
(1) -SPEL. (förr) bärgv. vid gruvor använd uppfordringsinrättning för bärg, driven av konstgång med hjälp av fällhakar som grepo i spärrhjul på linkorgen. JernkA 1876, s. 15. SDS 1897, nr 326, s. 1. —
-SPIK, sbst.1, se HACKSPETT.
(1) -SPIK, sbst.2 tekn. spik vars huvud är försett med hakformiga utsprång. Eneberg Karmarsch 2: 618 (1862). 2NF 26: 713 (1917).
(1 m) -SPÄNN. (förr, i fackspr.) i fråga om säkring av gevär med hake.
1) konkret: skarp inskärning på baksidan av hanens nedre, rundade del, vari hakens tand fälles in vid hakspänning. Jochnick Handgev. 14 (1854). 2NF (1909).
2) abstr.: förhållandet att vara hakspänd. Geväret står i hakspänn. KrigVAT 1847, s. 2. Jochnick Handgev. 14 (1854).
(1 m) -SPÄNNA, -ing. (förr, i fackspr.) med avs. på gevär med hake: säkra (gevär) gm att efter erforderlig uppspänning av hanen fälla hakens tand in i hakspännet. KrigVAT 1850, s. 246. Därs. 1855, s. 196.
(1) -STEGE. (i fackspr.) brandstege som i sin övre ända är försedd med en l. flera hakar varmed den kan hängas över föremål där haken (hakarna) kan (kunna) få fäste. Ahlström Eldsl. 327 (1879). 2NF 3: 1496 (1905).
(1 d) -STEK, n. sjöt. stek som användes för att fästa en tross i en hake, krängstek. TIdr. 1882, s. 160. Öhrvall Knut. 60 (1908).
(2 g) -STEN. (i fackspr.) (tegel)-sten med en l. tvenne i vinkel brutna ytor. Wijnblad Tegelbr. 49 (1761). Grofva hakstenar i flera linier till uppbärande af takstockar sitta der (dvs. på kyrkomuren). Bergman GotlVisby 9 (1858). SJ 3: 46 (1906).
(1) -STJÄRT. sjöt. benämning på ett l. tvenne mindre tåg som är(o) fäst(a) vid katt- o. kiphakarna för att man skall kunna hantera dessa från relingen, då de skola huggas i ankaret. Roswall Skeppsm. 1: 89 (1803).
(1 d) -STOPPARE, r. l. m. (förr) sjöt. stoppare av tågvirke vilken medelst en hake kan fästas vid bultar i däck. Roswall Skeppsm. 1: 72 (1803).
(jfr 1 f) -STÅL. snick. hake. Luttropp Svarfk. 248 (1839). MeddSlöjdF 1900, 2: 93.
(1) -STÅNG. (hak- 1833 osv. hake- 16711718) [fsv. haka stang] (i fackspr.) stång som i ena ändan är försedd med en hake. BoupptSthm 2/8 1671. Rempåläggare, .. i sin enklaste form en hakstång. 2NF 22: 1366 (1915).
(1 m) -STÖD. (förr, i fackspr.) på gevär med hake: cylindrisk tapp som hade till uppgift att hindra hanens tillbakafallande. Jochnick Handgev. 13 (1854). 2NF (1909).
(1 d) -TALJA. sjöt. talja vars block äro försedda med hakar i stropparna. Grundell AnlArtill. 1: 14 (c. 1695). Frick o. Trolle 18 (1872).
-TALJE-LÖPARE, r. l. m. sjöt. till haktalja hörande löpare. Weste (1807). Björkman (1889).
(1) -TAND.
1) zool. hakformig tand. Våra snokar .. ha .. likformigt bildade, solida haktänder. Thorell Zool. 2: 215 (1861).
2) tekn. på raspfil: varje särskild av de på ytan uppdrivna, i spetsen böjda taggarna. 2NF 8: 190 (1907).
(1 d) -TÅG. sjöt. tåg i vars ena ända är fäst en hake med kaus. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
(1) -TÅNG. (hak- 1790 osv. hake- 1763) tekn. tång vars ena käft slutar med en krok som faller vinkelrätt över den andra käftens yttersta ända. VetAH 1763, s. 88. Eneberg Karmarsch 2: 253 (1861).
(1) -UTSKOTT~02, äv. ~20. zool. (hos nästan alla fåglar o. hos vissa kräldjur förekommande) hakformigt utskott på revben. Thorell Zool. 2: 204 (1861). 2NF 33: 332 (1921).
(2) -VINGE, m. l. r. zool. insekt av släktet Microdonta Dup., vars arter kännetecknas bl. a. av svarta, haklika streck på framvingarna; särsk. i uttr. vita hakvingen, (individ av) arten Microdonta bicoloria Schiff. FoFl. 1914, s. 143.
(1 n) -YMP. trädg. skarvymp vars fog utmärkes därav att en skuren avsats på ympkvisten ligger an mot en liknande avsats i grundstammen. Abelin Frukt 60 (1902). PT 1909, nr 47 A, s. 3.
(1 n) -YMPA, v., -ning. trädg. ympa med hakymp. Stammar som äro för grofva att hakympa. HbTrädg. 1: 55 (1872). Abelin MTr. 53 (1902).
(1) -YXA, r. l. f. yxa som baktill har en krok? BoupptSthm 25/11 1679. 1 Bråtyxa 1 Hakyxa 1 Tälgyxa. BoupptVäxjö 1765.
(1) -ÖGLA. (i fackspr.) ögla avsedd att däri haka i en hake; ögla med infäst (lyft)hake. Almroth Karmarsch 631 (1839). TT 1896, M. s. 43.
B (†): (1) HAKA-BORR. (-bor c. 1550) ett slags med hake försett borr? Hultin BergshFinl. 2 (cit. fr. c. 1550).
-BÖSSA, se C.
(6) -LOD. kula varmed hakebössa laddades. HFinlH 4: 294 (1556). J. P. Base Gothus (1588) i 2Saml. 9: 107.
(6) -LÅS. (-låsz) lås till hakebössa. GripshArkliR 1554.
-SKYTT, se C.
(1 c) -TRÖJA. Männens kläder utgjordes af ”hakatröja”, ett slags rock, med uppstående krage, utan knappar, att knäppa med hakar. KyrkohÅ 1914, s. 314 (efter handl. fr. 1812).
C (numera bl. i ord som avse ä. förh.): HAKE-BLAD, -BLOCK, se A.
-BRÄDDEN, sbst. pl., se HACKBRÄDE, sbst.2
-BULT, se A.
(1) -BÅGE. (förr, i fackspr.) armborst som spändes med hake. Arkliräkn. 1553. Spak Handskjutvap. 3 (1890).
(2 j; jfr 6) -BÖSSA. (hak- 18461885. haka- 1528c. 1550. hake- 1527 osv.) [fsv. haka byssa, av mnt. hakebusse; jfr ARKEBUS] (förr, i fackspr.) benämning på olika slag av under senare medeltiden o. i början av nyare tiden använda eldvapen vilka voro försedda med ”hake”; senare äv. i överförd anv. om slätborrad bössa utan hake; stundom i inskränktare anv. om visst slag av ”hakebössor”, i sht om enkelhakar. G1R 4: 37 (1527). Gewär. 1 stoort slaghswerdh 1 stoor Hakebyssa. BoupptSthm 13/7 1678. Livrustkammarinvent. 1696. KrigVAT 1850, s. 386. Enkelhaken eller, som den äfven kallades, hakebössan. Spak Handskjutvap. 10 (1890). Hildebrand Medelt. 2: 861 (1898). Alm VapnH 47 (1927).
-BÖSSE-KRUT. [jfr t. hakenpulver] (†) grovt krut. iij (dvs. tre) tynnor slangekrut ɉ (dvs. en halv) tunna hakabyssekrutt och ɉ (dvs. en halv) tunna kornekrut. G1R 9: 392 (1534).
-BÖSSE-LOD. [fsv. hakabysso lodh] (†) kula varmed hakebössa laddades. OPetri Kr. 272 (c. 1540). SthmStCal. 1771, s. 21. —
-LASK, se A.
(1) -LAX. (hak- 1861. hake- 18531907) [efter t. hakenlachs] (†) zool. benämning på äldre laxhanne under lektiden, då den utmärkes av ett broskartat, hakformigt utskott i spetsen av underkäken, kroklax. Nilsson Fauna 4: 371 (1853). LfF 1907, s. 72.
(1 j) -MÖRSARE. [efter t. hakenmörser] (förr, i fackspr.) liten med hake försedd mörsare för kastning av handgranater. NF (1882).
(6) -PIPA, r. l. f. (†) pipa till hakebössa. Hallenberg Hist. 2: 885 (i handl. fr. 1614). BoupptSthm 4/9 1676.
(6) -PISTOL. (förr, i fackspr.) mil. ett slags mindre ”hakebössa” som kunde skötas av ryttaren sittande på hästen. IllSv. 91 (1873). Mycket små hakebössor kallades äfven hakepistoler. NF 6: 526 (1882).
-RING, se A.
(6) -SKYTT, förr äv. -SKYTTE, m. (hak- 17461851. haka- 15651640. hake- 1538 osv.) [efter nt. hakeschutte l. t. hakenschütze]
1) (förr) soldat (l. ryttare) vid truppförband beväpnat med hakebössor; äv., sedan hakebössorna utbytts mot ”rör” l. musköter, förekommande ss. benämning på soldat (l. ryttare) vid truppförband beväpnat med dyl. eldvapen; musketerare. G1R 12: 22 (1538). Enn landzknecht (skall hava) 30 march ortiger, en hakeschutte 24 march ortiger. Därs. 27: 281 (1557). Hakaskijtter till hest. UrkFinlÖ I. 2: 28 (1597). Hakeskytten .. medförde vanligen 1 ℔ krut, 6 famnar lunta och 30 blykulor. Jochnick Handgev. 119 (1854). En hakeskytt kunde icke lossa flere än 10 à 12 skott i timmen. NF (1882).
2) (†) soldat (urspr. o. eg.: hakeskytt i bet. 1) kommenderad ss. ordonans. Törning 112 (1677). (De unga officerarna) befalla .. sin hackeskytt: Stat tu här (utanför kyrkan), och achta vppå när prädikan ute är. Isogæus Segersk. 1205 (c. 1700). Johan Björnsson lät ställa sig under honom (dvs. en venetiansk överste), för en gemen Musqueter eller Soldat, upvaktade derhos sin Öfverste, såsom des Hakeskött. SWilskman (1759) i SvMerc. V. 3: 34.
3) (†) benämning på soldat vid artilleriet? jfr BÖSS-SKYTT 1. Rijkz-Cantzlern .. hölt före, at (artilleristaten) påökas skulle 1 conducteur och 2 hakaskyttar. RP 8: 359 (1640). Lind 1: 877 (1749).
(6) -SKYTTARE. (†) = -SKYTT 1. VgFmT II. 2—3: 95 (1582). Schroderus Comenius 703 (1639). VittAH 3: 293 (1788, 1793; möjl. efter handl. fr. c. 1565).
-STÅNG, se A.
(2 g) -TEGEL. (†) tegelsten med rektangulär urtagning i ett (l. flera) hörn. Lind (1749; under faltz-ziegel).
(1) -TRISSA, r. l. f. (förr) talja till spänning av armborst. Alm VapnH 27 (1927).
-TÅNG, se A.
Avledn.: HAKAD, p. adj.2 (†) till 1: försedd med hake l. hakar. De (dvs. tänderna hos fiskar) .. äro .. Hakade .. som på sidan hafva en nedstående krok. Retzius Djurr. 164 (1772).
HAKIG, adj. [jfr t. hakig, hakicht] till 1: försedd med hakar; numera nästan bl. (i fackspr.) om brottyta hos metaller o. mineral; förr äv.: som mer l. mindre har formen av en hake. Marklin Illiger 15 (1818). Därs. 195. Zink: blåhvit, med taggigt till hakigt brott. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 56.
Spoiler title