SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1971  
SKIFFER ʃif4er, förr äv. SKIVER, sbst.1 (jfr schi´v'r Dalin (avseende pl., i bet. 1)), l. SKIFER (ski´fer (fh) Weste), r. l. m. (NoraskogArk. 4: 203 (1719) osv.) ((†) n. Rinman 2: 260 (1789), Palmblad Fornk. 1: 6 (1843), Björkman (1889)); best. -n (Bromell Berg. 32 (1730: bord- och taffelskifwern), Linné Öl. 64 (1745: Skiffern) osv.) ((†) skifferen VetAH 1802, s. 99; skif(f)ren Linné Öl. 64 (1745), Lillienberg PVetA 1781, s. 15); pl. (i bet. 2) -rar (Tilas PVetA 1742, s. 23 (: skiffrar) osv.) ((†) = (i bet. 1), Dalin (1854: skifver), Ahlman (1872: Skifver); -rer (i bet. 2) Weste FörslSAOB (c. 1815: skifrer)).
Ordformer
(schiefer 17801815. schieffer 1815. schiefwer- i ssg 1686 (: Schiefwerstens bord). schifer 1680 (: Schiferhwit), 17971824. schiffer (ch-) 17371872. schiffver 1750. schifver- 1759 (: schifver sten), 17611768 (: Schifverhvitt). skeff- i ssg c. 1635 (: Skefftaffla). skeffuer- i ssg 1554 (: Skeffuergrönt). skiefwer 1772. skifer 17451824. skiffer c. 1645 (: Skiffersteen), 1742 osv. skifver 1644 (: Skifuersteen), 17191854. skijfwer 1702. skiver c. 1755. skäfwer- i ssg 1685 (: Skäfwer-steen))
Etymologi
[liksom d. skifer (ä. d. äv. skiver, skever, skæver, schiefer) av mlt. schiver, schever l. t. schiefer (ä. t. äv. schiffer, mht. schiver(e), schever(e), fht. sciverro, stenflisa); jfr meng. scifre, stenflisa (eng. shiver, skärva, flisa); till den rot som föreligger i SKIVA, tunt jämntjockt o. plansidigt stycke. — Jfr SKIFFERTAND, SKÄVER]
1) (†) tunn skiva l. tunt blad l. flaga o. d. (som avskilts l. kan avskiljas från ngt); anträffat bl. koll. l. i pl. Pickskiffer .. (utgöres av) glödspån, .. hvilken .. uti flagor, eller skiffer, med små hackor skiljes ifrån kopparen. Rinman 2: 260 (1789). Skifver .. (dvs.) Jernblad, som helt och hållet eller till en del lossna, vid smidning, ifrån arbetsstycket, till följe af under dem varande otätheter. Dalin (1854). — jfr PICK-SKIFFER.
2) koll. l. ss. ämnesnamn, dels om bergart (stundom äv. jordart) bestående av skikt av på varandra lagrade (o. från varandra gm spjälkning l. klyvning skiljbara) mer l. mindre tunna skivor l. blad l. flagor o. d., dels om lager l. block l. stycke(n) o. dyl. l. förädlad produkt l. förädlat material o. d. av sådan bergart (l. jordart); i pl. liktydigt med dels: skifferarter l. skiffersorter, dels: skifferbildningar l. skifferformationer. Hiärne 2Anl. 9 (1702). Igenom det ena jord-gyttie-sand- och lerhwarfwets flödande öfwer det andra .. (bildades) en hop Flötswerck och horizontalt liggande skiffrar. Tilas PVetA 1742, s. 23. En ganska lös, svart skiffer utföres från Italien som ritmaterial — den ägta svartkritan. Scheutz NatH 360 (1843). Ritskiffern omfattar .. de mera kolhaltiga, svarta, lösa och mjuka skiffrar, hvilka begagnas under namn af svartkrita. UB 3: 57 (1873). Skiffern är det varaktigaste af alla taktäckningsämnen. Ahlström Eldsl. 131 (1879). Följa vi den lilla bäcken, som sakta rasslar mellan trädrötter och skiffrar, upptäcka vi (osv.). Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 30 (1901). Kyrkans sadeltak är liksom tornspiran klädd med skiffer. ActaOel. 2: 23 (1924). Man får .. hoppas på framgång för försöken att framställa olja ur kol och skiffer. Selander Modernt 98 (1932). Berggrunden (på spanska höglandet) består av skiffrar och sandsten och äldre avlagringar. FinT 1955, s. 270. — jfr ALUN-, AMFIBOLIT-, ASFALT-, AX-, BASALT-, BLY-, BORD-, BRAKIOPOD-, BRAND-, BRYNSTENS-, BRÄNN-, CEMENT-, DIORIT-, FELSIT-, FET-, FISK-, FJÄLL-, FYLLIT-, GLIMMER-, GNUGG-, GRAPTOLIT-, GRIFFEL-, GRÅVACKE-, GRÖN-, HORN-, HORNBLÄNDE-, HÅRD-, HÄLLEFLINT-, KALK-, KISEL-, KOL-, KOPPAR-, KVARTS-, LER-, MÄRGEL-, NATUR-, OLJE-, POLER-, PORFYR-, PROBER-, RIT-, SANDSTENS-, SERPENTIN-, SEVE-, TAFFEL-, TAK-, TALK-, TURMALIN-, URBERGS-SKIFFER m. fl.
Ssgr (till 2. Anm. Vissa av nedan anförda äldre ssgr äro sannol. urspr. bildade till 1 men kunna icke entydigt bestämmas ss. sådana): SKIFFER-ALUN. (†) ett slags skiffrig alunliknande gipsspat. Skifver Alun .. Består af trådar, hvilka i lameller och skifvor hårdt sammansatte äro. Wallerius Min. 56 (1747). Rinman 2: 663 (1789).
-ART. [jfr t. schieferart] Kalm VgBah. 31 (1746: skifver-art).
-ARTAD, p. adj. som liknar l. har karaktär av skiffer. Rinman 1: 640 (1788).
-ASKA. (i sht i fackspr.) aska av bränd skiffer. VetAH 1815, s. 198.
-AVLAGRING~020. (i sht i fackspr.) konkret: avlagring utgörande skifferformation. SvRike I. 1: 30 (1899).
-AVLOSSNING~020. särsk. (†) konkret: skifferbank. JernkA 1828, 1: 460.
-BAND. (numera bl. tillf.) band (se band, sbst.1 34 b) av skiffer. SvGeolU C 41: 9 (1880).
-BANK. [jfr t. schieferbank] geol. av skiffer bildad bank (se bank, sbst.1 I 4). SvRike I. 1: 142 (1899).
-BELÄGGA, -ning. belägga (ngt) med skiffer(plattor); i sht dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ning. Dahlin BrännBreddgr. 20 (1926; i p. pf., om gång). Östergren (1939; äv. ss. vbalsbst.).
-BENSIN. i sht tekn. bensin framställd ur skiffer. BtRiksdP 1930, 6: nr 181, s. 28.
-BERG. [jfr t. schieferberg, schiefergebirge]
1) berg (se d. o. 1) bestående av l. innehållande skiffer. (T.) Schiefergebirge .. (sv.) skifferberg. Wikforss 2: 491 (1804); möjl. till 2. Rönnholm EkonGeogr. 105 (1907).
2) berg (se d. o. 2) bestående av skiffer, skiffer(bergart). Hiärne 2Anl. 340 (1706: skifwerberg).
-BERGART~02 l. ~20. Möller 2: 789 (1785: skifer-bergart).
-BILDNING. [jfr t. schieferbildung] särsk. konkret. Hisinger Ant. 4: 82 (1828).
-BLAD. [jfr t. schieferblatt] (numera bl. tillf.)
1) blad (se d. o. 4) av skiffer. Rinman 2: 820 (1789).
2) tunt skifferlager i bergart. Hisinger Ant. 6: 8 (1837).
-BLANDNING. särsk. konkret, om blandning av olika skifferarter l. om blandning vari skiffer ingår. Gadd Landtsk. 1: 113 (1773: skiffer-blanningar, pl.).
-BLOCK. [jfr t. schieferblock] block (se d. o. 5 a) bestående av l. innehållande skiffer. VetAH 1771, s. 279.
-BLÅ. [jfr t. schieferblau] (i sht i fackspr.)
1) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos blå skiffer l. som kännetecknar skifferblått (se 2); äv. i n. sg., substantiverat (jfr 2), om denna färg. Wikforss 2: 490 (1804). Möller Fjäderf. 19 (1885; substantiverat, om färg).
2) i n. sg. obest., substantiverat: blå(tt) färg(ämne) som erhålles ur bl. a. skiffrig kopparlasur, bergblått; äv. om den oförädlade naturprodukten. Rinman 1: 123 (1788; om naturprodukten). Möller (1807).
-BOLL. geol. o. bergv. = -körtel. Wallerius SystMin. 1: 345 (1772: skifwerbollar, pl.). Skifferbållar .. äro ovala, plattkullrige och njurformige klumpar antingen af sjelfva skiffern, eller af annat ämne, såsom kies, kalk, eller orsten, hvilka finnas strödde emellan skifferlagren. Rinman 2: 664 (1789).
-BORD. bord av skiffer l. (vanl.) med skiva av skiffer; jfr -stens-bord. Weise 1: 261 (1769).
-BRECCIA. geol. o. bergv. breccia bestående av sammankittade skifferstycken. Retzius Min. 275 (1795).
-BROTT. [jfr t. schieferbruch] jfr brott I 6. Ferrner ResEur. 464 (1761: Schifver brotten, pl. best.).
-BRYNE. jfr bryne, sbst.1 AntT VIII. 1: 4 (1884; om fornfynd).
-BRYTNING. [jfr t. schieferbrechen] jfr brytning 1. JernkA 1828, 1: 458.
-BRÄNSLE. (i sht i fackspr.) bränsle som utgöres av l. utvunnits ur skiffer (med tillräcklig halt av organisk substans). VetAH 1802, s. 99.
-BÄDD. (numera bl. tillf.) särsk. motsv. bädd 6 a. Rinman 1: 30 (1788).
-BÄNK. (förr) i förtenningsverkstad: bänk (se d. o. V) med skifferskiva varpå järnbleck skurades med sand före förtenningen, skurbänk. Rinman (1789).
-DELNING. (†) förskiffring; äv. övergående i bet.: skiffrighetsriktning. Hisinger Ant. 6: 47 (1837). Gneissens skifferdelning är .. constant nära i N. och S., stupningen mot V. Därs. 68. —
-DESTILLATION. (i sht i fackspr.) torrdestillation av skiffer (för utvinning av oljeprodukter). SD(L) 1894, nr 52, s. 2.
-DRUS. geol. o. bergv. drus av skiffer l. av annat mineral i skiffer. Wikforss 2: 491 (1804).
-DUK. (i sht i fackspr.) till skrivtavlor o. d. använd duk behandlad med färg med tillsats av korn av skiffer l. dyl. som gör ytan sträv (o. lämplig att skriva på). SvSlöjdFT 1930, s. 137.
-DY. (†) till skiffer ombildad dy. Linné Stenr. 53 (c. 1747).
-ELD. eld där bränslet utgöres av skifferbränsle. VetAH 1802, s. 109.
-ELDAD, p. adj. om kraftcentral o. d.: som eldas med skifferbränsle. SvD(A) 1919, nr 333 A, s. 9.
-FISK. (†) i skiffer petrificerad fisk. Hiärne 2Anl. 373 (1706: skifwer fiskar, pl.). Bergman Jordkl. 1: 310 (1773).
-FJÄLL, sbst.1 jfr -berg 1 o. fjäll, sbst.1 SvNat. 1922, s. 38.
-FJÄLL, sbst.2 (i vitter stil) om takpanna av skiffer; jfr fjäll, sbst.2 2. Gellerstedt Efters. 26 (1891).
-FLAK. (numera bl. tillf.) jfr flak, sbst.1 2. Hedin GmAs. 2: 357 (1898).
-FLÖTS. [jfr t. schieferflötz] bergv. flöts (se flöts, sbst.2 1) bestående av skiffer. Rinman 1: 518 (1788).
-FORMATION. [jfr t. schieferformation] (i sht i fackspr.) formation (se d. o. 2, särsk. 2 a α) av skiffer. AtlFinl. 3: 12 (1899).
-FOTOGEN. jfr -bensin. Vägmaskinl. IV (1945).
-FYNDIGHET~102, äv. ~200. jfr fyndighet II b. BtRiksdP 1912, XIII. 1: nr 8, s. 3.
-FÄLT. (i sht i fackspr.) jfr fält 5. VetAH 1802, s. 95.
-FÄRG. [jfr t. schieferfarbe]
1) skiffers färg (se färg, sbst.1 1); särsk. om grå färgton. Weste FörslSAOB (c. 1815: Skiferfärg). Nilsson Fauna 1: 383 (1847; om grå färgton).
2) (i sht i fackspr.) färg (se färg, sbst.1 2) framställd av skiffer l. vari skiffer ingår. Bergqvist UndPlanRealsk. 174 (i handl. fr. 1905).
-FÄRGAD, p. adj. [jfr t. schieferfarbig] som har skifferfärg (se d. o. 1). Björkegren 118 (1784: Skiferfärgad).
-FÖRANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om mark l. berg o. d.: som består av l. innehåller skiffer; äv. om område o. d.: som kännetecknas av förekomst av skiffer. SvGeogrÅb. 1943, s. 59 (om område). Därs. 1953, s. 92 (om mark).
-FÖREKOMST~102, äv. ~200. vanl. konkretare: skifferfyndighet. BtRiksdP 1930, 6: nr 181, s. 2 (konkretare).
-FÖREMÅL~102, äv. ~200. föremål (se d. o. 3 b) av skiffer. Rig 1920, s. 109.
-GALT. [senare leden utgör bildl. anv. av galt, sbst.1 1; jfr galt, sbst.2 1] (numera i sht i vissa trakter) bergv. om större skifferblock varur skivor erhållas gm klyvning. Rinman 2: 961 (1789).
-GAS. [jfr t. schiefergas] (i sht i fackspr.) brännbar gas erhållen ss. biprodukt vid framställning av skifferolja. Liedbeck KemTekn. 989 (1868).
-GENOMGÅNG ~102, äv. ~200. geol. o. bergv. jfr genomgång 2 a. Hisinger Ant. 6: 49 (1837).
-GIPS. [jfr t. schiefergips] (†) bladig gips. Skifver Gips. .. Brytes i tunna skifvor och lameller. Wallerius Min. 54 (1747). WoJ (1891).
-GRANIT. (†) förskiffrad granit. ASScF 10: 345 (1875).
-GRIFFEL. (förr) griffel (se d. o. 2) av (ler)skiffer. Dalin (1854).
-GRUND. jfr grund, sbst.1 I 2. Möller Jordbr. 245 (1881).
-GRUS. (i sht i fackspr.) grus av skiffer. Hisinger Ant. 4: 160 (1828).
-GRUVA. (numera bl. tillf.) = -brott. VetAH 1771, s. 283.
-GRÅ. [jfr t. schiefergrau] (i sht i fackspr.)
1) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos grå skiffer l. som kännetecknar skiffergrått (se 2); äv. i n. sg., substantiverat (jfr 2), om denna färg. Wikforss 2: 491 (1804). Vackra Italienska tafter, glacerade i 2 nyanser af en och samma färg, t. ex. stålgrått med skiffergrått. SthmModeJ 1845, s. 95.
2) i n. sg. obest., substantiverat: grå(tt) färg(ämne) som framställes ur grå lerskiffer (förr äv. ur vit lerskiffer l. lera gm blandning med svart färg (jfr silver-grå slutet)) o. bl. a. användes ss. fyllningsmedel i grundfärger, spackelfärger o. kitt; äv. om den oförädlade naturprodukten. (Ekenberg o.) Landin 779 (1894; om pulveriserad blandning av vit lera o. svart färg). Skiffergrått (är) en naturlig lerskiffer med ganska hög kolhalt. HantvB I. 1: 39 (1934). Skiffergrått (dvs.) Finkornigt pulver framställt ur vissa lerskiffrar, använt som pigment bl. a. i kitt och spackelfärger. EncyklRåvMat. (1957).
-GRÖN. [jfr t. schiefergrün] (i sht i fackspr.)
1) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos grön skiffer l. som kännetecknar skiffergrönt (se 2), särsk.: malakitgrön; äv. i n. sg., substantiverat (jfr 2), om denna färg. Nordforss (1805: Skifergrön). Skifergrönt .. kallas .. (skiffers) färg. Weste FörslSAOB (c. 1815). IllSvOrdb. (1955: äv. i bet.: malakitgrön).
2) i n. sg. obest., substantiverat: grön(t) färg(ämne) som erhålles ur malakit blandad med skiffer, malakitgrönt, berggrönt, tyrolergrönt, ungerskt grönt; äv. om malakit (jfr -gröna). KlädkamRSthm 1554 G, s. 28 b (: Skeffuergrönt). Skifvergrönt .. Är hårdt och stenaktigt; merendels antingen med skifrig sten blandadt, eller af sig sjelf skifrigt. Wallerius Min. 279 (1747). Skiffergrönt .. är en livligt grön målarfärg av fint mald och slammad malakit. Östergren (1939).
-GRÖNA. (†) malakit; jfr -grön 2. (T.) Berg-Grün .. (sv.) et slags boras, skifergröna. Lind 1: 350 (1749).
-GÅNG. [jfr t. schiefergang] jfr gång III 2. Gadd IVetA 1761, s. 40 (: Skifvergång).
-HACKA. [jfr t. schieferhacke]
1) hacka för brytning l. bearbetning av skiffer. Björkman (1889).
2) arkeol. hacka av skiffer. Rosen FörgångV 131 (1919).
-HALT. (i sht i fackspr.) jfr halt, sbst.1 1. Östergren (1939).
-HALTIG. [jfr t. schieferhaltig] (i sht i fackspr.) som innehåller skiffer. Klint (1906).
-HAMMARE. [jfr t. schieferhammer] (förr) hammare använd till formande o. fästande av takskiffer. Nordforss (1805: Skiferhammare).
-HINNA. (i sht i fackspr.) tunt skifferlager. Rinman 1: 186 (1788).
-HUGGARE. [jfr t. schieferhauer] person som (yrkesmässigt) bryter l. tillhugger skiffer. Wikforss 2: 491 (1804).
-HÄLL. häll av skiffer.
2) motsv. häll, sbst.2 3. SvTyHlex. (1851). särsk. motsv. häll, sbst.2 3 b. Rinman 1: 530 (1788).
-HÄLLA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -häll (särsk. -häll 2). NorrlS 1—6: 91 (1793).
-HÄNGE. arkeol. hängsmycke av skiffer. Fornv. 1906, s. 246.
-IDOL. i sht rel.-hist. jfr idol 1. Fornv. 1922, s. 124.
-INDUSTRI. industri bestående i brytning av skiffer l. framställning av produkt(er) av skiffer. LAHT 1911, s. 184.
-INLAGRING~020. i sht geol. inlagring (se inlagra 1 b) som utgöres av skiffer; jfr -boll, -körtel, -njure, -växt 1. SvGeolU C 57: 17 (1883).
-JORD.
1) (i fackspr.) jord (se d. o. 7 a) som bildats väsentligen gm förvittring av ler- l. alunskiffer; jfr -mylla. Nordforss (1805: Skiferjord).
2) (†) om grus l. pulver o. d. av sönderdelad, bränd o. urlakad skiffer; jfr jord 8 a. Linné Sk. 120 (1751: skifwer-jord).
-KALK.
1) (†) om kalksten med inlagringar av lerskiffer. UB 3: 40 (1873; t. orig.: Schieferkalkstein).
2) (i fackspr.) hydrauliskt bindemedel bestående av bränd osläckt kalk o. aska av bränd alunskiffer. Bildmark Entrepr. 90 (1921).
-KLYFT. (†) berggrund bestående av skiffer. Linné Sk. 120 (1751: skifwer-klyften, sg. best.).
-KLÄDD, p. adj. särsk. om tak: klädd med skifferplattor. Nicander Minn. 1: 118 (1831; om tak).
-KNIV. i sht arkeol. kniv av skiffer (som användes i slutet av stenåldern o. under bronsåldern). Montelius SvFornt. 153 (1874).
-KOKS. (i sht i fackspr.) ur oljeskiffer (ss. biprodukt vid oljeframställning) utvunnen koks. De Geer SvNatRiked. 2: 289 (1950).
-KOL. [jfr t. schieferkohle] (numera knappast br.) skiffrig stenkol med vaxglänsande brott; förr äv. dels om en brunkolsartad skiffrig bildning, dels om kolskiffer, dels om brandskiffer. Möller 2: 789 (1785: skiferkol). Skifferkol, eller Brandskiffer, finnes i synnerhet här i riket vid Boserup uti Skåne. Rinman 2: 815 (1789). Åkerman KemTechn. 1: 172 (1832; om brunkolsartad bildning i Frankr.). JernkA 1889, s. 267 (om kolskiffer). Ekbohrn (1936).
-KULTUR. i sht arkeol. kultur (se d. o. 8) kännetecknad av att skiffer användes till förfärdigande av redskap o. d. AntT XX. 1: 41 (1914; om förh. under arktisk stenålder).
-KÖRTEL. geol. o. bergv. i annan bergart inlagrad större l. mindre klump av skiffer (l. i skiffer inlagrad klump av annan bergart); jfr -boll, -njure o. körtel 3. Wikforss 2: 491 (1804).
-LAG. [jfr t. schieferlage] geol. o. bergv. = -lager. Wikforss 2: 490 (1804).
-LAGER. [jfr t. schieferlager] särsk. (geol. o. bergv.): lager (se lager, sbst.3 1 a) bestående av skiffer. Widegren 896 (1788: Skiferlager).
-LAMELL. geol. o. bergv. tunt skifferlager. Rinman 1: 45 (1788).
-LERA, äv. -LER. [jfr t. schieferton] i sht geol. i skivor lätt klyvbar sedimentär bergart utgörande övergångsform mellan jordarten lera o. bergarten lerskiffer; förr äv. allmännare, om varvig lera. VetAH 1739, s. 120 (: Skifwerler; om varvig lera). Gertz o. Grönwall Min. 78 (1923).
-LIK, adj. Wikforss 2: 491 (1804).
-LIKNANDE, p. adj. Östergren (1939).
-LÄGGARE. = -täckare. ByggnArbMinn. 200 (1950).
-MASSA. [jfr t. schiefermasse] massa bestående av l. innehållande skiffer; särsk.
1) (numera bl. tillf.) motsv. massa, sbst.2 1 a, om trögflytande skifferfärg (se d. o. 2). SvFriesen Inbj. 1891, s. 23.
2) i sht geol. motsv. massa, sbst.2 3. Wikforss 2: 491 (1804).
-MJÖL. [jfr t. schiefermehl] (i sht i fackspr.) finkornigt pulver som utgöres av (vanl. bränd o. därefter) finmald o. slammad skiffer (använt bl. a. ss. fyllnadsmaterial i murbruk). VetAH 1773, s. 100.
-MOLN. (mera tillf.) om skifferfärgat moln. Hallström Händ. 83 (1927).
-MORÄN. geol. morän vari materialet huvudsakligen utgöres av (ler)skiffer. Rig 1955, s. 89.
-MYLLA. (numera föga br.) mullblandad mineraljord vars oorganiska beståndsdelar härröra från vittrad skiffer; jfr -jord 1. Linné SystNat. 3: 211 (1768: Skifermylla). LAHT 1893, s. 252.
-NAGEL. [jfr t. schiefernagel] (†) skifferspik. Nordforss (1805: Skifernagel). SvTyHlex. (1872).
-NJURE. [jfr t. schieferniere] geol. o. bergv. = -körtel; jfr njure 2 b. Wallerius Min. 69 (1747: Skifver-Njura).
-OLJA. [jfr t. schieferöl] (i sht i fackspr.) gm torrdestillation av bituminös skiffer framställd olja. Rinman JärnH 65 (1782: Skifer-olja).
Ssgr (i sht i fackspr.): skifferolje-industri. KemT 1908, s. 54.
-stybb. stybb bestående av söndersmulad skifferkoks. SvD(A) 1960, nr 182, s. 13 (använd ss. beläggning på idrottsplan).
-verk. industriell anläggning för utvinning av skifferolja. BtRiksdP 1930, 6: nr 181, s. 8.
-OMRÅDE~020. område där berggrunden utgöres av skiffer l. där skifferformationer förekomma; jfr -region. SvGeolU C 21: 28 (1875).
-PANNA.
1) takpanna av skiffer. Rinman 2: 961 (1789).
2) i sht tekn. eldrum i ugn för eldning med skiffer. VetAH 1815, s. 56.
-PAPP. (i sht i fackspr.) papp överdragen med ett fernisslager vari bl. a. pulveriserad skiffer ingår. Scheutz Ritk. 4 (1832; använd till tavla att rita på).
-PLATTA. [jfr t. schieferplatte] platta (särsk. takplatta) av skiffer. TTekn. 1861, 1: 62 (använd i garveri att avhåra hudar på). Nilsson HistFärs 113 (1940).
-PLÅT. (†) skifferplatta; äv. koll. Möller 2: 789 (1785: skiferplåt). SDS 1894, nr 303, s. 1 (koll.).
-REDSKAP~02 l. ~20. i sht arkeol. redskap av skiffer. VittAMB 1872, s. 117 (om stenåldersredskap).
-REGION. (i sht i fackspr.) jfr -område. ASScF 10: 334 (1875).
-RÅOLJA~020. (i sht i fackspr.) jfr -olja. UNT 1938, nr 141, s. 6.
-RÖD. som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos röd skiffer. Östergren (1939; om yta).
-RÖK. förr ss. färgämne använt fint, svart pulver (sot) som avsatts ur rök vid förbränning av alunskiffer. VetAH 1773, s. 102.
-SAND. (†) sand av vittrad skiffer. Gadd Landtsk. 1: 105 (1773).
-SANDSTEN~02 l. ~20. (i sht geol., numera föga br.) skiffrig sandsten. Lindström Lyell 179 (1857).
-SERIE. geol. lagerserie av på varandra liggande skifferlager. SvGeolU C 39: 11 (1880).
-SKIKT. i sht geol. = -lager. Fennia VIII. 3: 11 (1893).
-SKIVA. skiva av skiffer. Wikforss 2: 491 (1804).
-SKORSTEN~02 l. ~20. (i sht förr) skorsten av skiffer. Nordin Vägsk. 110 (1907).
-SLÄKT. (†) = -släkte. Rinman 2: 661 (1789).
-SLÄKTE. (†) sammanfattande, om skifferbergarterna. Rinman 1: 45 (1788).
-SPAT. [jfr t. schieferspat] kalkspat som låter sig spjälkas i tunna blad. Skifver Spat. Lamellerad Spat ... Brytes i tunna lameller, och är ganska vek, så at han med nagelen kan rifvas. Wallerius Min. 59 (1747). Björkman (1889).
-SPETS. i sht arkeol. pil- l. spjutspets av skiffer. SvH 1: 57 (1903).
-SPIK. (i sht i fackspr.) spik för fästande av skifferplattor (på tak o. d.); jfr -nagel, -stift 2. GT 1787, nr 36, s. 4.
-STEN. [jfr t. schieferstein (mht. schiverstein), mlt. scheverstēn] sten bestående av l. innehållande skiffer, skiffrig sten; dels om enskild (bit av) sten, dels koll. l. ss. ämnesnamn: skiffer. Stiernhielm Arch. H 3 b (1644: Skifuersteen). Kyrkorne äro öfver allt i Holland täckte med svart schifver sten. Ferrner ResEur. 109 (1759). Gatorna (i den franska staden Vitré) äro stenlagda med stora skifferstenar. 2NF 32: 872 (1921).
Ssg: skifferstens-bord. (numera bl. tillf.) skifferbord. BoupptSthm 1686, s. 508 a (: Schiefwerstens bord).
-STIFT.
1) [jfr t. schieferstift] (†) griffel (se d. o. 2). SvTyHlex. (1851). Nisbeth 1223 (1870).
2) (numera föga br.) skifferspik. Eneberg Karmarsch 2: 626 (1862). 2NF 26: 715 (1917).
-STRATER, pl. (†) skifferlager. Fennia XII. 2: 3 (1896). Därs. 10. —
-STRYKNING. (numera mindre br.) riktning av de parallellt ordnade skikten i en skifferbildning, skiffrighetsriktning; jfr -sträckning. Hisinger Ant. 6: 72 (1837). SvGeogrÅb. 1940, s. 44.
-STRÅK. i sht geol. stråk av skiffer (i berggrund o. d.). Smeds Malaxb. 2 (1935).
-STRÄCKNING. (†) = -strykning. VetAH 1771, s. 278.
-STYCKE. [jfr t. schieferstück] stycke av skiffer. Rinman 2: 661 (1789).
-SVART. [jfr t. schieferschwarz] (i sht i fackspr.)
1) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos svart skiffer l. som kännetecknar skiffersvart (se 2); äv. i n. sg., substantiverat (jfr 2), om denna färg. Marklin Illiger 77 (1818).
2) i n. sg. obest., substantiverat: svart färg(ämne) som erhålles ur kolhaltig lerskiffer; äv. om den oförädlade naturprodukten kolhaltig lerskiffer; jfr -svärta. Åstrand (1855). Skiffersvart är .. en naturlig lerskiffer med ganska hög kolhalt. HantvB I. 1: 39 (1934).
-SVIT. geol. lagerserie uppbyggd av skifferbergarter. SvGeolU C 57: 21 (1883).
-SVÄRTA. (numera föga br.) ss. svart färgämne använd kolhaltig lerskiffer l. av sådan skiffer framställt svart färgämne, skiffersvart. Wallerius Min. 9 (1747: Skifversvärta). Skiffersvärta .. (dvs.) Ett slags fin, lätt, svart stoftjord, som brukas till vattenfärg. Dalin (1854). Svarta färger, framställda av bituminösa lerskiffrar, .. förekomma i handeln under bl. a. följande benämningar: skiffersvärta, svart krita (osv.). VaruhbTulltaxa 1: 165 (1931).
-TAK. [jfr t. schieferdach] tak med skifferplattor. PH 12: 272 (1782).
-TAND, se d. o. —
-TAVLA. [jfr t. schiefertafel] (i sht förr) skriv- l. räknetavla av (svart) lerskiffer, griffeltavla; förr äv. om skifferplatta l. skifferskiva. Schroderus Dict. 28 (c. 1635: Skefftaffla). Stora skiffertaflor brukas till biljardbord och andra bord, till väggbeklädnad i badrum och brygghus, till badkar och kemiska bassiner m. m. Nisbeth 1222 (1870). Östergren (1939).
-TEGEL. (numera bl. tillf.) tegel av skifferlera. KatalIndUtstSthm 1897, s. 112.
-TERRITORIUM. (†) = -terräng. BotN 1883, s. 2.
-TERRÄNG. i sht geol. terräng vari berggrunden utgöres av skiffer. ASScF 10: 346 (1875).
-TEXTUR. (†) skiffrig struktur. JernkA 1832, Bih. s. 304.
-TÄCKA. [jfr -täckning] täcka (ngt, i sht tak) med skiffer; förse (byggnad) med skiffertak; företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Klint (1906; i p. pf.). (Det) beslöts att skiffertäcka kyrkan. Östergren (1939). IllSvOrdb. (1955; med avs. på tak).
-TÄCKARE. [jfr t. schieferdecker] person som (yrkesmässigt) täcker tak o. d. med skiffer; jfr -läggare. Weste (1807: Skifertäckare).
-TÄCKNING. om verksamheten att täcka ngt med skiffer l. förse ngt med skiffertak; äv. konkret, om beläggning (särsk. takläggning) av skiffer. Weste FörslSAOB (c. 1815: Skifertäckning).
-UTKAST. (†) om löst block av skiffer. VetAH 1803, s. 182.
-VARV. (†) skifferlager. VetAH 1771, s. 277. SvGeolU C 57: 17 (1883).
-VERK. anläggning för skifferbrytning l. för framställning av industriprodukt(er) ur skiffer (i sht skiffermjöl l. skifferolja). Rinman 1: 1077 (1788; för skifferbrytning). A.-B. Svenska skifferverken har till regeringen ingivit ett erbjudande av leverans av oljor. Östergren (i handl. fr. 1919).
-VIS. (†) i uttr. i skiffervis, liksom skiffer. Linné Dal. 61 (1734).
-VIT. [jfr t. schieferweiss] (numera bl. tillf.) som har den färg (se färg, sbst.1 1) som föreligger hos vit skiffer l. som kännetecknar skiffervitt. Marklin Illiger 76 (1818).
-VITT, n. ((†) m. Möller (1790, 1807)). (-hvit 16801785. -vitt (-hvitt) 1679 osv.) [jfr t. schieferweiss] (numera i sht i skildring av ä. förh.) vit(t) färg(ämne) utgörande bladigt blyvitt, kremservitt; förr äv. om liknande vitt framställt av tenn l. zink. BoupptSthm 1679, s. 1008 b (: Skifwerhwitt). Skifwer witt (gordt af ten på samma sätt som blywitt af bly) brukas til målning. Rothof 453 (1762). Kremserhvitt eller Schifferhvitt, i form af tunna kakor eller skifvor, som egenteligen erhålles vid blyhvittstillverkning. Almström Handelsv. 181 (1845). Skifferhvitt .. (dvs.) ett slags hvit färg af kalcinerad zink eller tenn. Dalin (1854). Helmfrid Holmen. 214 (1954; om förh. 1807).
-VÄXT.
1) (numera föga br.) = -inlagring. Wallerius Min. 69 (1747: Skifverväxter, pl.).
2) bot. växt som trives på skifferhaltig jord. Andersson ÅrsbVetA 1853—54, s. 92.
-ÄMNE. (†) sammanfattande, om de mineraliska huvudbeståndsdelarna i en skifferbergart. Rinman 1: 1048 (1788). Hisinger Ant. 1: 47 (1819).
Avledn.: SKIFFERAKTIG, adj. till 2: som påminner om l. liknar l. överensstämmer med skiffer, skifferliknande, skifferartad. Swedenborg RebNat. 1: 17 (1719: skifwerachtig; om sten).
Avledn.: skifferaktighet, r. l. f. Nordforss (1805: Skiferaktighet).
SKIFFRA, SKIFFRIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content