publicerad: 1939
LED le4d, vard. äv. le4, sbst.1; i bet. 1—7 a—c, 8 r. l. m. (l. f.) (SthmTb. 5/5 1593 (i bet. 2), HantvB I. 2: 288 (1934; i bet. 6)), stundom n. (Dalin (1853; jämte m.), FoF 1915, s. 125 (i bet. 5)), i bet. 7 d (α) n. (Cavallin (1876), SvTeolKv. 1936, s. 327), äv. r. l. m. l. f. (Adlerbeth Poët. 1: 33 (1777, 1802), KKD 9: XXII (1913)), i bet. 7 d β (jfr anm. nedan) n. (Schulthess (1885; jämte m.), Wallin GrSubj. 63 (1936)) l. r. l. m. l. f. (Schulthess (1885; jämte n.), Danell SvSpr. 15 (1927)), i bet. 9 n. (SvGeogrÅb. 1931, s. 102, SvUppslB 16: 1106 (1933)), i bet. 10 o. 11 n. (SthmTb. 4/11 1581 (i bet. 10), Asteropherus 41 (1609; i bet. 11), Hofsten Ärftl. 2: 69 (1931; i bet. 10 a)), äv. (numera föga br.) r. l. m. l. f. (SthmTb. 4/6 1554 (i bet. 10), Sylvius Curtius 489 (1682; i bet. 11), Lundell (1893; i bet. 10)); best. leden, ss. n. ledet; pl. -er32 (Mat. 1: 17 (NT 1526) osv.), ss. n. äv. (o. numera vanl.) = (SthmTb. 4/11 1581 osv.) ((†) -ar (ss. m.) Bureus Suml. 78 (c. 1600; i bet. 7 a), Botvidi 24Lijkpr. s 1 a (1619, 1628; i bet. 10); ledren, pl. best. Hoorn Jordg. 1: 165 (1697; i bet. 4)). Anm. För växlingen av genus i bet. 7 d β gäller numera den regeln att n. nästan uteslutande användes, utom då ordet betecknar huvuddel av en ssg, i vilket fall r. (l. m. l. f.) vanl. föredrages, då ssgsdelen betraktas ss. ordbildningselement, under det att n. i allm. kommer till anv., då man anlägger en syntaktisk synpunkt (fäster sig vid bestämningsförhållandet till ssgns andra huvuddel).
Ordformer
(le(e)d(h) 1526 osv. lede (oblik form) c. 1700. lijdh 1600)
Etymologi
[fsv. liþ, n. (i bet. 4 o. 11), liþer, m. (i bet. 1, 4 o. 10), motsv. d. led (i bet. 1—10), nor. led (i bet. 1), ledd (i bet. 1, 3, 5—8 o. 10), isl. liðr, got. liþus, fsax. lith, fht. lid; jfr fht. gilid, t. glied; eg. böjning, tu- avledn. till en ieur. rot li, böja; jfr LEDA, v.1, LEDIG, adj.2, LEM, LIRKA]
1) ställe på en människas l. ett djurs kropp där två l. flera skelettdelar äro mer l. mindre rörligt förbundna på så sätt att de delar som mötas sammanhållas av en säckformig bildning av bindväv m. m. (”ledkapseln”) o. kunna glida mot varandra med sina broskbeklädda ändytor (”ledytor”) av vilka den ena (”ledhuvudet”) vanl. är mer l. mindre konvex o. den andra (”ledskålen”, ”ledpannan”) vanl. mer l. mindre konkav; ledgång; äv. i utvidgad anv. (jfr slutet), om annan rörlig förbindelse mellan olika delar av en kropp. Vara styv i lederna. Ha värk i lederna. Kol. 2: 19 (NT 1526). Tagh så then steekta Hönan och krosza henne i alla Lederna, lijkwäl så hon hänger i hoopa. Kockeb. B 4 b (1650). Gikten som .. kan ibland begynna emillan lederne, går snart til sjelfva leden, och gör den svullen och röd på slutet. Darelli Sockenapot. 224 (1760). Broman Männ. 1: 153 (1925). — jfr ANKEL-, ARM-, ARMBÅGS-, AXEL-, BEN-, BOG-, BUK-, EFTER-, FINGER-, FOT-, FÄSSEL-, GÅNG-, GÅNGJÄRNS-, HAND-, HAS-, HOV-, HÄL-, HÄNGSEL-, HÖFT-, KAR-, KLOT-, KNÄ-, KOT-, KUL-, KÄK-, MELLAN-, SADEL-, SKULDER-, STRAM-, TÅ-, UNDERKÄKS-, VINKEL-, VRID-, VRIST-LED m. fl. — särsk. i utvidgad anv. (jfr ovan), om ställe på en docka o. d. där två kroppsdelar äro rörligt förbundna med varandra. Docka med leder. Dalin 2: 15 (1853).
2) [jfr fsv. om naghor lim är utaf lidh, halsin var brutin af lidhi] abstraktare: förhållande(t) att en skelettdel l. flera med varandra förbundna skelettdelar intager resp. intaga ett riktigt läge i en ledgång i förhållande till en annan resp. till varandra; i uttr. ur (förr äv. av) l. i led (förr äv. leden). Bryta, vrida armen, foten ur led. Armen, foten har gått, kommit, är ur led. Gäspa så att munnen går ur led. Bringa, draga, sätta, vrida ngt i led (igen). Then ene Armen war vthur leden i axelen. SthmTb. 7/1 1596. (Laurentius hade slagit Ericus så hårdt att det) hördes huru thet knarka j nackbene ther th[et] gick uthur ledh. ConsAcAboP 1: 531 (1652). En annan af folket bröt axeln ur led. Landell Bligh 43 (1795). Den vänstra vingen (på gåsen) var ur led och släpade mot marken. Lagerlöf Holg. 1: 134 (1906). — särsk. bildl., i uttr. angivande att ngt är l. bringas l. kommer i olag. SthmTb. 5/5 1593. (Hamlet:) Ur led är tiden; ve! att jag är den / Som föddes att den vrida rätt igen. Hagberg Shaksp. 1: 310 (1847). En knapp var borta, ena klacken sned. / min själ i olag, mitt humör ur led. Fröding NDikt. 4 (1894).
3) (rörlig) skelettdel som befinner sig mellan två leder (i bet. 1) l. gm en ledgång är förbunden med en annan; i sht om falang på finger l. tå. (Kalvens ben ville icke) bära honom, uthan wore rätt som leederne wille skiljas åth j knäweken. BtFinlH 2: 341 (1670). Hugga af två leder på fingret. Nordforss (1805). Nedersta leden av hans pekfinger saknades. Östergren (1931). — jfr BAK-LED.
4) kroppsdel; lem; numera bl. i uttr. darra l. skälva i alla leder l. varje led (äv. anslutet till 1 o. 3). Hvar nu hufvudet på menniskian är svagt, då se I och befinne, att alle dhe andra leder på menniskian blifve och svage. RA I. 1: 358 (1544). Negliken olia sterker Hufwudet, Hiernen, Hiertat och alle naturlighe Ledher. Chesnecopherus RegIter E 1 a (1613). Några af hennes (dvs. en viss flugas) leder äro ganska märkvärdige, nemligen hornen ock vingarne. VetAH 1740, s. 467. Se jag darrar i alla Leder. Eurén Kotzebue Cora 88 (1794). Vetterlund DagStund. 15 (1886, 1896). — jfr BÖRDS-, FÖDSLO-LED. — särsk. [möjl. delvis utgående från 3] (†) i sådana uttr. som hugga, skära av, sönderstycka ngn led från led, låta taga led från led från sig, i fråga om successivt sönderstyckande av ngn. Honom skulle ledh frå ledh huggen warda. OPetri Kr. 23 (c. 1540). (Han) förplichtede sig att wele lata taga led frå led i frå sig hwar th[et] kan befinnes att (osv.). SthmTb. 22/10 1584. Maximus .. blef af det Romerska folcket fast tagen, och Led ifrån Led sönderstyckat. Dryselius Monarchsp. 246 (1691).
5) på växtstam: (ansvällt) ställe som utgör l. utgjort fästpunkt för ett l. flera blad l. (i fråga om strån l. pipstjälkar) där stammen är avdelad gm en tvärvägg; jfr KNÄ II 3; äv. om stamdel mellan två sådana ställen, mellanled, internodium; förr möjl. äv. om övre l. undre gräns för en i ett grensystem ingående skottgeneration. (Lat.) Geniculum .. (sv.) ledh på halmen. VarRerV 42 (1538). Ith strå medh 3 ledher. SkrGbgJub. 6: 332 (1594). Denna Pihlen var vid lederna bräckelig, så at när man bögde på thes qvistar, som eljest voro bleka och sega, sprungo the af vid åhrs-delningarna. Linné Öl. 12 (1745). Form 1934, s. 189. — jfr AX-, KNUT-, KNÄ-, MELLAN-, STJÄLK-, STRÅ-LED m. fl.
6) (i fackspr.) om rörlig, ledbar l. vridbar förbindning av olika delar på föremål, särsk. redskap (t. ex. passare l. sax); gångjärn; äv.: hylsa till gångjärn, ”knorra” (se KNORRA, sbst.2 2 b). Ekeblad Bref 1: 417 (1655). Hvar Landtmätare bör förfärdiga sig en accurat Måttståck af Mässing, eller hårdt Trä, hälst uti et stycke, utan leder eller gång-järn. PH 2: 1267 (1736). Ett litet graverat Guldhjerta, med led att öppnas. VexiöBl. 1814, nr 47, s. 4. Spaken (på ångvinschen) är äfven försedd med led, som tillåter dess rörelse sidovägen. TT 1900, M. s. 36. Midten på saxen, där niten går igenom, kallas skölden eller leden. Hector Husg. 84 (1904). HantvB I. 2: 288 (1934). — jfr GÅNGJÄRNS-, KNÄ-, KUL-LED.
7) om ngt som utgör en (avgränsad) del av ett sammansatt helt, särsk. så att det där är mer l. mindre rörligt förbundet med andra (likformiga) delar l. fyller en speciell uppgift (är nödvändigt för det helas bestånd l. ändamålsenliga funktion) l. framträder ss. en av de (likformiga) huvuddelar varav det hela består; ofta i bild. Ett littet forgyldh selffbelthe med 16 ledher. SthmTb. 22/2 1570. Några Leder af gamble Harnesk. Fornv. 1931, s. 87 (1693). (På ett piano) måste hammarverkets och dämningens alla delar noga genomgås samt hvarje led undersökas, om han motsvarar sin bestämmelse. UB 2: 510 (1873). Jag var led i ett maskineri. Hallström Händ. 30 (1927); jfr d. — jfr BÄLTES-, HÄNGSEL-LED. — särsk.
a) (i sht förr) på harv av viss äldre typ: tvärslå (med därpå befintliga tänder l. pinnar) som är rörligt förbunden med harvens ram. Harf af trä medh ledhar och tinnor som lösa äro. Bureus Suml. 78 (c. 1600; rättat efter hskr.). I Ström brukas .. läggharf med 3 leder, hvar led 1/2 aln bred. NorrlS 1—6: 93 (1794). Sundén AllmogelVg. 6 (1903).
c) [jfr motsv. anv. av t. glied, eng. member, fr. membre] byggn. om (avgränsad del av) ornament på ett byggnadsvärk; byggnadsdel som tjänar en ornamental l. konstruktivt markerande uppgift; ofta i uttr. arkitektonisk (förr äv. arkitekturisk) led. Carlberg SthmArchitCont. D 1 b (1740). Taklisterne .. på ömse sidor av byggnaden äro utsirade med flere leder eller moulures. SvKulturb. 5—6: 254 (c. 1760). Slottet (i Kassel) mycket gammalt, men restaurerat och utanpå målat med Architecturiske leder kring fönster och Portar är hvitt anstrukit. Palmstedt Res. 45 (1778). Adler Meyer 235 (1893). — jfr DELNINGS-LED.
d) bildl., om ngn l. ngt som utgör l. representerar en del i en gemenskap, ett stadium i ett skeende (en utveckling, en tankeprocess), ett moment i en tanke l. ett begrepp l. ett tankesystem o. d.; äv. om ngn l. ngt ss. utgörande den (det) ena av två med varandra jämförda l. i relation till varandra stående varelser l. föremål l. förhållanden o. d. Det fattas ett led i beviset. RARP V. 2: 196 (1655). En ätt, hvaraf jag (dvs. Akilles, gm giftermålet med Ifigenia) blir en led. Adlerbeth Poët. 1: 33 (1777, 1802). Stockholms befästande ingick som ett naturligt led i Gustafs (dvs. G. I:s) planer. Sthm 1: 90 (1897). Detta (dvs. ett sådant sakläge som en mellan folk o. furste delad statsmakt) tillhör ett längesedan förflutet och betraktas nu mer blott som ett öfvervunnet led uti en fortgående utveckling. StatsvT 1901, s. 207. Kejsar Augustus .. (lät) vart fjärde år tillfoga en sjätte tillsatsdag, ett led i strävandena (att förbättra kalendern). Nilsson FestdVard. 204 (1925). — jfr BESTÄMNINGS-, BEVIS-, BINDE-, DELNINGS-, INDELNINGS-, JÄMFÖRELSE-, MELLAN-, RELATIONS-, TANKE-, UTVECKLINGS-LED m. fl. — särsk.
α) mat. vart särskilt av de två uttryck som likställas med varandra i en ekvation. Heidenstam Bourdon Equat. 13 (1840). Hedström o. Rendahl Alg. 126 (1915).
β) språkv. var särskild av huvuddelarna i en sats l. ett uttryck l. ett sammansatt ord l. av en (gm paus avdelad) vers; förr äv. om stavelse. Pfeif DeHabitu 72 (1713). Substantivet statsråd är .. neutrum, därför att sista leden råd är neutrum. Danell SvSpr. 15 (1927). Även satser av den mångledade typen kunna hava ett enda led starkt betonat. Wallin GrSubj. 63 (1936). — jfr EFTER-, FÖR-, NAMN-, SAMMANSÄTTNINGS-, SATS-, SLUT-, VERS-LED m. fl.
8) [specialanv. av 7] zool. segment av kroppen l. extremitet l. annat kroppsbihang hos leddjur l. ringmaskar; ledstycke, kroppsring; äv. om vart särskilt av de (kalk)stycken varav en hårstjärnas stjälk består; äv. (numera föga br.) om annan segmentliknande del av en kropp l. ett kroppsligt organ; jfr LEDAD, p. adj. 4. Kråppen (hos insekten) är delad i åtta olika delar eller leder. VetAH 1740, s. 273. Crinoid-stjelkar och de ras enkla leder (trochiter). Hisinger Ant. 6: 108 (1837). Stundom äro de yttersta lederna (av ett känselspröt) grövre än de inre. SvUppslB 1: 1214 (1929). — jfr ANTENN-, BUK-LED.
9) [specialanv. av 7] geol. mindre avdelning av en geologisk lagerföljd. SvGeolU C 57: 6 (1883). SvUppslB 16: 1106 (1933). — jfr SILUR-LED.
10) (i sht i högre stil samt jur., geneal. o. biol.) generation; (grad av) släktskap. — jfr BLODS-, BÖRDS-, FÖDSLO-, SKYLDSKAPS-, SLÄKT-, ÄTT-LED.
a) grupp av personer l. varelser (l. enskild person l. varelse) som i en serie av avkomlingar av l. förfäder till ngn representerar en viss grad av släktskap med denne; generation, släktled; äv. med den person till vilken släktskapen räknas tänkt ss. första länk i serien; stundom svårt att skilja från c. Så äre alla ledherna j frå Abraham in till Dauid fiortan ledher. Mat. 1: 17 (NT 1526; både Abraham o. David medräknade). Iagh Herren tin Gudh är en starck hempnare, then som sökier fädhernas misgerning, in på barnen, alt in til tridie och fierde ledh, the som migh hata. 2Mos. 20: 5 (Bib. 1541). Nordiske Monarkien, som innehades af Ifvar-Vidfadme och dess efterkommande i fyra leder. Gyllenborg Bält 227 (1785). Slägten var genom många leder af oblandadt svenskt ursprung. Tegnér Armfelt 1: 4 (1883). Hofsten Ärftl. 2: 69 (1931). — särsk. (†) i utvidgad anv., om sammanfattningen av dem som äro samtidiga l. kommit till vid ungefär samma tid: generation; tidsrum som motsvaras av en generations livslängd, mansålder. Rudbeck Atl. 2: 196 (1689; om mansålder). Agneholms Slott hafve vi förut omtalat, såsom upbyggt .. 8 leder eller vid pass 270 år före Olof Trätelja. Fernow Värmel. 139 (1773). En ny led af menniskoslägtet hade hunnit inträda i Rikets tjenst. Schröderheim ÅmVetA 1787, s. 22.
b) om släktskap mellan två personer av vilka den ena är en (närmare l. fjärmare) avkomling av den andra; i uttr. i (rätt) nedstigande l. uppstigande l. upp- och nedstigande led (med de olika participen angivande härstamningsförhållandet ss. sett från olika synpunkter). Härstamma i rätt nedstigande led. Holmberg 2: 28 (1795). SuccOrdn. 18/12 1809, § 1. En af mina afkomlingar i rätt nedstigande led. Rydberg Dikt. 2: 60 (1891). (Personer) som voro skylda i rätt upp- och nedstigande led. 2NF 9: 386 (1908).
c) grad av släktskap l. blodsförvantskap; i fråga om personer av vilka den ena härstammar från den andra beräknad efter antalet förbindande födelseakter, i fråga om annan släktskap (sidosläktskap) beräknad på olika sätt, dels (i sht förr) efter det antal födelseakter som förbinder en av de besläktade personerna med den gemensamma stamfadern l. stammodern (i fall av olika antal efter antalet inom den längre släktgrenen), dels (i överensstämmelse med en i 1734 års lag genomförd, från romersk rätt upptagen princip) efter sammanlagda antalet av de födelseakter som förbinda båda de besläktade personerna med varandra över den gemensamma stamfadern l. stammodern; särsk. i uttr. i första, andra, tredje osv. led, äv. (i utpräglat fackspr.) i lika, närmare, fjärmare led; stundom svårt att skilja från a. G1R 5: 27 (1528). Esaias war skyll Konung Ahas j fierde Leedh. Lælius Bünting Res. 1: 186 (1588). (Ingen får) inlåta sigh i echtenskap medh någon sin skyll fränka eller swägerska närmare, än at the antingen både äro uthi then fierde ledh, och lijka stigande linea, eller och then ena uthi tredie, och then andra fierde, begynnandes rächningh ifrån broder och syster, som äro i första ledh. KOF II. 2: 133 (c. 1655). ÄB 3: 11 (Lag 1734). Förfäder i andra led, som äro faderfader och fadermoder, moderfader och modermoder. SFS 1845, nr 13, s. 3. Äro både bakarfvinge och sidoarfvinge i lika led; gånge sidoarfvinge till och bakarfvinge ifrån. Därs. Kusiner, besläktade i fjärde led, .. sysslingar, besläktade i sjätte led, .. bryllingar besläktade i åttonde led. Wretman HbSvSläktf. 38 (1916). — särsk. i uttr. förbjudet led, släktskap (l. svågerlag) av sådan närhet, att äktenskap mellan två personer av denna släktskapsgrad i lag är förbjudet; i sht i pl. RA I. 2: 7 (1561). Att man aflar barn i förbudne ledher. Lagförsl. 146 (c. 1609). ÄB 8: 7 (Lag 1734). SvUppslB 10: 729 (1932). jfr: Item epter påvans lagh förbiudher noghra ledher i echteskapet, the Gudh intit förbudhit hafver. RA I. 1: 119 (1529).
11) [sannol. efter t. glied i motsv. anv.] rad av personer i sluten ordning bredvid l. bakom varandra; urspr. enbart (o. fortfarande företrädesvis) om dylik rad ingående ss. del i l. bildad av (uppställd l. marscherande) trupp fotsoldater l. ryttare; sedermera i utvidgad anv. (jfr f), särsk. om likartad rad av deltagare i en procession o. dyl. l. i en gymnastikövning. Truppen stod uppställd på ett, två led. Stå i första, andra, främre, bakre ledet. Öppna, sluta leden. Hålla rättningen inom ledet. Intaga, behålla sin plats i ledet. Gå (ut) ur ledet. Ett led soldater. Genombryta fiendens led. Asteropherus 41 (1609). At öpna sina Leder, thet är, låta Lederna träda ifrån hwar annan. Söderman ExBook 14 (1679). Är det färdigt ert folk, .. / Skall det veta att bryta ett led? Runeberg 2: 80 (1848). Framåt, framåt led vid led! Dens. 5: 7 (1860). Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! Rydberg Dikt. 1: 34 (1876, 1882). Ute på gatan ställde (de nyblivna) studenterna upp sig i led. Bergman Mark. 283 (1919). — jfr AVMARSCH-LED. — särsk.
a) i uttr. djupa led, eg.: led med många man bakom varandra; vanl. i bildl. anv. (jfr e), särsk. i uttr. de djupa leden l. (i sht förr) folkets djupa led o. d., om den stora (odifferentierade) massan av folket l. ett visst politiskt parti o. d., i motsats till de högre samhällslagren l. de ledande inom partiet o. d. Lindfors 1: 288 (1815). Härförarn ensam vinner icke slaget, / de djupa leder vinna det åt honom. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Folkets djupa led. SvTidskr. 1873, s. 519. (Finskhetsrörelsen) har aldrig trängt ner inom de djupa leden. TurForskn. 3: 159 (1918).
b) (†; se dock slutet) i uttr. i led med (ngn), (bredvid o.) i samma led som (ngn). Ingen red i bredde eller i lede med Cornetten. HC12H 4: 323 (c. 1700). — särsk. (numera föga br.) bildl. (jfr e): sida vid sida l. tillsammans med (ngn l. ngt); i nivå l. jämnhöjd med (ngt). Att Nya Posten fordom kämpade mången strid i led med Jurnalen, är en bekant sak. Polyfem IV. 3: 4 (1811). För femton år sedan stod den amerikanska konsten ej synnerligen högt; nu står den i led med de europeiska stormakternas. OoB 1893, s. 513. (Fiskarstugan i fiskläget) var ej byggd så, att den kunde stå i led med de jämnhöga, prydliga, regelrätta husen. Lagerlöf Länk. 171 (1894).
c) (i sht i högre stil) leden glesna, glesa l. glesnande l. glesnade led; i sht med särskild tanke på att leden bliva resp. äro l. blivit glesa gm manfall; ofta mer l. mindre bildl. (jfr e); i uttr. glesa l. glesnande l. glesnade led äv. symboliskt dels för: inträdd l. inträdande (stark) minskning av en truppstyrka l. en grupp av personer, dels för: truppstyrka l. grupp av personer som undergått l. undergår (stark) minskning. Hvad usla Martis Barn, .. / Som under fanans fläkt i glesa leder stå. Bellman (BellmS) 5: 82 (1779). Döden slår beständigt neder / ohämnad i de glesa leder. Tegnér (WB) 4: 28 (1822). Konungen ville fördröja ständernas sammankallande, tilldess de bekanta partigängarnes led hunnit något glesna. 2SAH 34: 64 (1861). IllMilRevy 1898, s. 126.
d) i sg. best. med syftning på vart särskilt led i en trupp l. på ett sådant led i allm. (o. med tanke på detta ss. bestående av meniga soldater); ofta symboliskt för: tjänst ss. menig soldat; stundom i allmännare anv., symboliskt för: krigstjänst. Tyst i ledet! Men gerna än en gång, i fall det gäller, / Jag tar min plit och ställer mig i leden. Böttiger 1: 11 (1856). Jag har varit man i ledet. Runeberg 5: 13 (1860). Pröfvade i hundra strider, / De ur ledet stego opp / Såsom höfvitsmän omsider / Och befalde hvar sin tropp. Snoilsky 2: 34 (1881). Under denna ceremoni såg man såväl kejsaren som officerarne och soldaterna i ledet gång efter annan göra korstecknet. IllMilRevy 1898, s. 19. SvD(A) 1934, nr 238, s. 3.
e) mer l. mindre bildl. (jfr a, b slutet, c); vanl. med särskild tanke på ett led ss. (en viss del av) en grupp av samhöriga personer (särsk. sådana som äro förenade i strid l. för gemensamma syften); ofta i uttr. i l. till l. ur o. d. ngts (l. våra o. d.) led, liktydigt med: i l. till skaran av ngt (l. oss o. d.), bland l. till l. ur ngt (l. oss o. d.). Döden fortfar att göra luckor i våra leder. Wallin Rel. 2: 408 (1827). Jag betraktar mig själv som .. en menig man i de intellektuella leden. Hellström Malmros 143 (1931). Den hemska händelsen har väckt förstämning inom spårvägsmännens led. SvD(A) 1932, nr 33, s. 20. — särsk. i sådana uttr. som i ledet bland ngt l. ngra, bland ngt l. ngra, i främsta ledet (bland ngt l. ngra) l. i ngts främsta led, bland de främsta (av ngt l. ngra). I dess (dvs. oppositionens) främsta led stod Algernon Sidney. Bolin Statsl. 2: 53 (1871). Nu återstod bara att maka in farbror .. i ledet bland dem, som levde och verkade för Peter Selambs räkning. Siwertz Sel. 1: 121 (1920).
f) i utvidgad anv. (jfr ovan), om rad av (likartade) föremål, erinrande om led i en trupp. Som bergens förebud, i gröna leder / Mot fälten slutta sommarfagra kullar. Atterbom Minn. 654 (1821). Så blev jag alltså installerad i en stor sal med .. ett led gamla stolar runt väggarna. Cederschiöld Artist. 115 (1915).
Ssgr (i vissa fall äv. anslutna till LEDA, v.1): A: (7 b) LED-BALJA. bot. balja som är avdelad i flera rum. Hartman Fl. LXXV (1832). SvUppslB 30: 844 (1937). —
(1) -BAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 413). anat. ligament vid en led; jfr BAND 14. Sahlstedt (1773). Haglund HållnRörOrg. 1: 26 (1924). —
(1) -BEN. anat. hos ryggradsdjur med undantag av däggdjuren: särskilt ben varmed underkäken ledar mot kvadratbenet. 2NF 15: 350 (1911). SvUppslB (1933). —
(1) -BRAK(ET). (tillf., †) knakande ljud från ledgångarna mellan ben som böjas mot varandra. Vid .. (benranglets) minsta rörelse .. hördes Led-braket af hela dess ömkelige sammanhang. Dalin Arg. 1: nr 17, s. 3 (1733). —
(1) -BROSK. anat. tunt överdrag av brosk på en ledyta. Hygiea 1847, s. 462. Broman Männ. 1: 154 (1925). —
(jfr 2) -BROTT. (led- 1734 osv. lede- 1750) förhållande(t) att en kroppsdel brytes ur led; vanl. (numera mindre br.) konkretare, om det därav uppkomna tillståndet (skadan); jfr LUXATION. Serenius (1734; under sprain). Hammar (1936). —
(jfr 2) -BRUTEN, p. adj. som fått en l. flera kroppsdelar brutna ur led; som har ledbrott; skadad gm ledbrott; vanl. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. angivande att man är stel (o. har värk) i lederna. Känna sig alldeles ledbruten (efter ett ansträngande arbete). Schultze Ordb. 2712 (c. 1755). Kung George blev snart så ledbruten, att han drog sig tillbaka från sällskapslivet. Hagberg VärldB 21 (1927). Rogberg Två 34 (1929; oeg.).
(jfr 2) -BRYTA, -ning. bryta (en kroppsdel) ur led; numera nästan bl. (föga br.) ss. vbalsbst. -ning, ledbrott (abstr. o. konkretare); jfr -BRUTEN. Darius ledbröt sin fot så svåra, at han (osv.). Bliberg Acerra 161 (1737). Björkman (1889; med hänv. till ledbrott). —
(6) -BULT. tekn. medelst vilken två l. flera föremål hopfästas på ett rörligt sätt i förh. till varandra. VetAH 1753, s. 49. Weste (1807).
Ssg: ledbult(s)-kätting. tekn. vars olika delar äro hopfästa medelst ledbultar. Ledbultkättingar (af samma konstruktion som velocipedkedjor). VaruförtTulltaxa 1: 272 (1912). SFS 1925, s. 166. —
(8) -DJUR. zool. sammanfattande benämning på vissa djurklasser (kräftdjur, tusenfotingar, insekter o. spindeldjur) med segmenterad kropp, som, bortsett från extremiteter m. m., består av tre (stundom två) huvuddelar; förr äv. med inbegrepp av ringmaskar. Lovén ÅrsbVetA 1840 —42, s. 68. Hanström MännParasit. 20 (1933). —
(1 slutet) -DOCKA, r. l. f. förfärdigad med ”leder”, så att den kan bringas att härma en människas (l. annan levande varelses) rörelser l. ställningar o. d.; ofta om marionett; jfr DOCKA, sbst.1 2 b. Weste (1807). Hirn Barnlek 184 (1916). Leddockor liknande våra fäktargubbar .. äro kända från tidigt grekiska och egyptiska fynd. NordKult. 24: 98 (1933). särsk. bildl., om osjälvständig person som låter leda sig av andra; äv. med anslutning till LEDA, v.2 Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 210 (1899). (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 227 (1912). —
(1) -DRAG. (led- 1790—1921. lede- 1757) (numera mindre br.) med. kramp i en l. flera leder. VetAH 1757, s. 288. Dalin (1853; med hänv. till kramp). Klint (1906). —
(5) -DYNA. bot. hos vissa växter vilkas blad utföra autonoma rörelser: (ss. organ för rörelsen tjänande) uppsvällning av bladskaftets nedersta l. översta del, bladdyna. Lundström Warming 272 (1882). 2NF 24: 208 (1916). —
-FOGNING.
1) till 1: förhållande(t) att förbinda två skelettdelar på ett rörligt sätt med varandra; vanl. konkret(are): led(gång). De Håligheter, som ei tiena til ledfogning, äro antingen innan eller utan på benet. Rosenstein Comp. 35 (1736). Bergman Jordkl. 1: 272 (1773; konkret). Auerbach (1911).
-FULL. (led- 1749 osv. lede- 1640—1700) (numera knappast br.) som har (många) leder l. led (i olika bet.). (Sv.) ledefull, (lat.) Articulosus, membrosus. Linc. (1640). Björkman (1889). särsk.
a) till 5. Möller PrincBot. 28 (1755). De ihåliga, ledfulla, efter längden krusiga, skrofliga stjelkarne af detta gräs (dvs. skavgräset). Eneberg Karmarsch 1: 203 (1858).
b) till 8. Retzius Djurr. 36 (1772). Så äro alla tarmliknande maskkräk Tråd- eller Bandlike, ringlade eller ledfulla. VetAH 1792, s. 248. —
(1) -GALLA, r. l. f., förr äv. -GALLER, r. l. m. i sht veter. utvidgning av en ledkapsel hos hästar l. nötkreatur på grund av riklig avsöndring av ledvätskor (efter ledinflammation); jfr GALLA, sbst.3 1. NF 6: 801 (1882). Schmidt HbVeter. 112 (1911). —
(1) -GROP. ledskål, ledpanna. Schützercrantz 2Förlossn. 6 (1786). Hartelius Anat. 9 (1867). Skulderbladet av grindvalen försågs .. med ett skaft vid ledgropen och nyttjades som gödselspade (på Färöarna). Rig 1931, s. 126. —
(5) -GRÄS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 426). (i folkligt spr. samt bot.) benämning på vissa örter vilkas stjälk har många leder. Franckenius Spec. D 3 b (1659; med oviss bet.). särsk.
a) ört av släktet Hippuris Lin.; särsk. om arten Hippuris vulgaris Lin., hästsvans. Retzius FlOec. 299 (1806). Krok o. Almquist Fl. 1: 172 (1903).
b) ört av släktet Equisetum Lin., fräken; särsk. om arten Equisetum fluviatile, Lin., vattenfräken. Linné Fl. nr 930 (1755; fr. Värml.). Fries Ordb. 70 (c. 1870). —
-GÅNG, se d. o. —
(6) -GÅNGJÄRN~02, äv. ~20. tekn. särsk. om var särskild av de två delarna av ett (fönster)gångjärn med lös sprint; jfr GÅNGJÄRNS-LED. BoupptVäxjö 1773. Bildmark Entrepr. 139 (1921). —
(7 a) -HARV. (i sht förr) landt. harv bestående av flera med varandra rörligt förenade delar; särsk. om harv vari tvärslåarna leda mot ramen. VLBibl. Bouppt. 1806, fol. 131. Fatab. 1933, s. 246. —
(1) -HUVUD. om (yttersta partiet av en skelettdel som ingår i en led med) mer l. mindre konvex ledyta. Alm- (Sthm) 1820, s. 45. Hylin Munn. 1: 30 (1930). —
(1) -HÅLA, r. l. f. rum som bildas mellan två ledytor o. utåt avstänges av ledkapseln; äv.: ledskål, ledpanna. Martin Bensj. 158 (1782). Då (ledhuvudet som skall återföras i rätt läge) .. återgår in i ledhålan märkes en liten smäll. Alm(Sthm) 1820, s. 45. Broman Männ. 1: 161 (1925). —
(6) -JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 413). (led- 1679—1872. lede- 1630—1679) (numera mindre br.) ledgångjärn; äv. om lös sprint till sådant. Rudbeckius Dagb. 149 (1630). HbTrädg. 3: 115 (1872). —
(1) -KAPSEL. hylsa av bindväv m. m. som omsluter en led. TLäk. 1832, s. 97. Ljungdahl ÄmnSj. 189 (1930). —
(1) -KNAPP, r. l. m. (mera långsträckt) ledhuvud. Florman Anat. 1: 22 (1823). Thunberg KroppByggn. 22 (1907). —
(5) -KNUT. bot. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 31. Strån .. vanl. med en enda ledknut. Holmberg Hartman Fl. 145 (1922). —
(1) -KNUTEN, p. adj. (†) rakitisk. VetAH 1765, s. 157. Dalin (1853; med hänv. till rachitisk). Björkman (1889). —
(1) -KNYTNING. (†) rakitis. Linné GenMorb. 22 (1763). Dalin (1853; med hänv. till engelska sjukan). Schulthess (1885). —
(5) -KRANS. bot. örten Hippuris vulgaris Lin., hästsvans, ledgräs. Fries Ordb. 70 (c. 1870). Andersson Växtv. 16 (1896). —
(8) -KRÄFTA, f. l. r. zool. kräfta tillhörande gruppen Arthrostraca, med i allm. sju (sällan sex l. färre) bröstsegment; vanl. i pl., om nämnda grupp. 2NF 37: 105 (1924). —
-LÖS. (led- 1639 osv. leda- 1909. lede- 1737) [sv. dial. lealös; jfr d. ledeløs, nor. ledeløs, lealøs]
1) (mera tillf.) som saknar led(er).
2) lös i lederna; som saknar naturlig fasthet; (allt för) böjlig; ”slängig”; äv. i utvidgad anv., om olika bruksföremål (t. ex. en pännkniv l. en stol); äv. bildl.: hållningslös, karaktärslös; jfr LED, sbst.1 1, 6. Schultze Ordb. 2717 (c. 1755). En pennkniv .., som jag har kvar ännu, fastän den är ledlös. Fröding ESkr. 2: 176 (1894). Konstaplarne gåfvo sig till att ruska på (den överkörde) mannen, men denne var alldeles ledlös och kunde icke stå. SD(L) 1900, nr 548, s. 3. Ledlöst teoretiserande. SvD(A) 1936, nr 59, s. 10.
Avledn.: ledlöshet, r. l. f. särsk. till -lös 2. Záar Nödhjelp. 29 (1840). AB(B) 1931, nr 228, s. 16 (bildl.). —
(8) -MASK; pl. -ar. zool. sammanfattande benämning på maskar (av gruppen Annelida) vilkas kropp består av ett antal segment; särsk. i inskränktare anv., om ringmask. Björkman (1889). Hanström MännParasit. 20 (1933). —
(1) -MJUK. (mera tillf.) mjuk i lederna. Serenius (1734; under agile). Med sina böjliga, ledmjuka fingrar. Lindberg AnnLis 66 (1901). —
-MUS, se d. o. —
-SEGEL, se d. o. —
(1) -SKADA, r. l. f. 2:ne patienter med ledskador, som blifvit .. behandlade medelst massage. FörhLäkS 1873, s. 122. —
(5) -SKOTT. bot. benämning på yttersta skottet på en gren, gm vilket grenen förlänges. Abelin Frukt 134 (1902). —
(1) -SKÅL. om (yttersta partiet av en skelettdel som ingår i en led med) mer l. mindre konkav ledyta; jfr -PANNA. Lindfors (1815). Jundell Barn. 2: 326 (1927). —
(1) -SKÄVER, r. l. m. [jfr sv. dial. skäver, rakitis] (i folkligt spr. i vissa trakter) ett slags ledsjukdom. Landsm. VIII. 3: 135 (1899). —
(1) -SMÄRTA, r. l. f. Martin Bensj. 337 (1782). De svåra ledsmärtorna vid (ledgångsreumatism). 2NF 26: 609 (1917). —
(8) -SNÄCKA. zool. urmollusk av ordningen Placophora (som på ryggsidan bär ett skal av åtta mot varandra ledande plattor); särsk. i pl. ss. benämning på denna ordning. Tullberg Djurr. 272 (1886). SvUppslB (1933). —
(8) -SPINDEL. zool. sammanfattande benämning på spindeldjur (skorpioner, lockespindlar m. m.) som ha ledad bakkropp. Rebau NatH 1: 674 (1879). SvUppslB (1933). —
-STYCKE. särsk. bot. till 5: mellanled, internodium. Wikström ÅrsbVetA 1851, s. 58. Simmons FlKiruna 30 (1910). —
(1) -STYV. jfr -STEL; äv. i överförd o. bildl. anv. Leopold 3: 392 (1797, 1816; i överförd anv.). Alf .. började tillreda en hare, som frusit sig ledstyv i hans jaktväska. Johansson RödaHuv. 2—3: 69 (1917). —
(1) -SVAMP. (led- c. 1755—1923. leda- 1606. lede- 1745) (numera föga br.) svulst bildad vid en led i samband med en kronisk ledinflammation; äv. ss. namn på ledinflammation som utmärkes av dylik(a) svulst(er). Schück SvFörlBokhH 1: 100 (i handl. fr. 1606). Wretlind Läk. 6: 78 (1898). —
-TAL. (led- 1840 osv. lede- 1766) särsk. geneal. till 10: antal led (generationer). Tilas ÅmVetA 1766, s. 6. Ätter med kändt ledtal. Fahlbeck Ad. 1: 326 (1898). —
(5) -TÅG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 416). tågväxten Juncus articulatus Lin. (med tydligt ledade blad), knuttåg. Sahlén VenersbFl. 61 (1854). Kindberg SvNamn 31 (1905). —
(1) -UTSKOTT~02 l. ~20. i fråga om sammansatt led: vart särskilt av de utskott (med ledhuvuden resp. ledskålar) med vilka en skelettdel (t. ex. en ryggkota) ledar mot en annan. Florman Anat. 1: 284 (1823). Hylin Munn. 1: 30 (1930). —
-VATTEN. (led- 1690 osv. leda- 1642. lede- 1578—1681) ledvätska; särsk. om ledvätska som i vissa sjukdomar förekommer i en led i onormalt stor mängd; äv. abstraktare, om allt för riklig avsöndring av ledvätska. At stilla ledhewatn. BOlavi 140 b (1578). Nyström Kir. 1: 204 (1926). —
-VIS, adv. (led- 1702 osv. lede- 1679—1873) led för led; led efter led; med varje led tagen (taget) för sig; i led(er). särsk.
a) (med prägel av fackspr.) till 10. FörarbSvLag 4: 81 (1690). Ätt räknas ledevis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfver. ÄB 1: 2 (Lag 1734).
b) mil. till 11. Söderman ExBook 44 (1679). Att framföra plutonen ledvis. Tingsten InfUtbildnEx. 42 (1918). —
(jfr 2) -VRICKA, -ning. vrida (en kroppsdel) ur led; numera särsk. med tanke på att ledytorna utan att glida i sär komma att intaga en felaktig ställning till varandra (samtidigt med att slitningar o. andra skador uppstå i ledkapsel, ledband osv.); vanl. i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. -ning, i sht i konkretare anv., om det uppkomna tillståndet: distorsion. Sår, Benbrott och Ledvrickningar öfverlemnas åt Naturen. LittT 1795, s. 200. Nyström Kir. 1: 204 (1926). —
(jfr 2) -VRIDA, -ning. vrida (en kroppsdel) ur led; numera särsk. med tanke på att ledytorna mer l. mindre fullständigt glida från varandra; vanl. i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. -ning, i sht i konkretare anv., om det uppkomna tillståndet: luxation, urledvridning. Darelli Sockenapot. 188 (1760). Tigerstedt MedUtv. 1: 23 (1923). —
(1) -VÄRK, r. l. m. (led- 1659 osv. leda- 1578. lede- 1680—1760) smärtor i en l. flera leder. BOlavi 85 a (1578). Petrén EpidSj. 44 (1926).
Ssg: ledvärks-trä. (†) om den i Sv. tidigare officinella veden l. roten (rotveden) av lagerträdet Sassafras officinale Nees, sassafrasträ, sassafrasrot. Franckenius Spec. E 2 b (1659). ApotT 1698, s. 47. Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -VÄTSKA, r. l. f. från ledkapselns hinnskikt bildad, något slemmig vätska som tjänar att minska friktionen mellan ledytorna; jfr -SMÖR, -SMÖRJA, -VATTEN. Hernquist Hästanat. 3 (1778). Broman Männ. 1: 164 (1925). —
(1) -YTA. ändytan av en skelettdel som ingår i en led; ytan av en ledända; jfr -HUVUD, -PANNA, -SKÅL. Florman Anat. 1: 48 (1823). Haglund HållnRörOrg. 1: 14 (1924). —
(1) -ÄNDA, r. l. f. ända med vilken en skelettdel ingår i en led. Hartelius Anat. 6 (1874). Haglund HållnRörOrg. 1: 26 (1924).
B (numera bl. i -MOT samt ngn gg vard. i -LÖS): LEDA-LÖS, se A. —
-MOT, se d. o. —
-SVAMP, -VATTEN, -VÄRK, se A.
C (†): LEDE-BROTT, -DRAG, -FULL, -JÄRN, -LÖS, se A. —
-SVAMP, -TAL, -VATTEN, -VIS, -VÄRK, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content