publicerad: 1931
HERRE hær3e2, i bet. 5 vanl. o. numera alltid (utom i uttr. herre konung, se 5 a α) HERR hær4, m.; best. i bet. 1 b o. 6 (med undantag för 1 b γ) herren hær3en2, i bet. 1 b γ, 3 o. 4 c numera alltid herrn hær4n (jfr Rydqvist SSL 2: 332 (1857), Östergren (1927)); pl. -ar ((†) -a Rääf Ydre 3: 404 (i handl. fr. 1594: herras, gen. pl.), Ekeblad Bref 1: 356 (1654; rättat efter hskr.); -e G1R 1: 35 (1522), Därs. 122 (1523); -er G1R 1: 2 (1521), VDAkt. 1709, nr 195 (: Capitelsherrerne, best.)).
Anm. 1:o I bet. 1 a o. 2 är den best. formen i sg. nu knappast br. — 2:o I bet. 6 användes ännu i högtidligt-ålderdomlig stil, i sht i religiöst spr., de gamla oblika best. formerna dat.-ack. herran, gen. herrans, i dat. äv., med starkt ålderdoml. prägel l. arkaiserande, herranom. Utanför detta stilområde är gen. herrans vanlig i de under 6 b omtalade stående förb. o. ensamt bruklig i bet. 6 c. Vard. har i bet. 6 d äv. nom. ofta den gamla formen herran.
Ordformer
(hare 1706 (: Haren Gudh); here 1546 (: herens, gen. sg. best.)—1590 (: heres, gen. sg.); herre 1521 osv.; härre 1549—1900 (: härrar, pl.). — enstav. former, i bet. 5: har c. 1620; heer 1524; her 1523—1697; herr 1635 (: Herrfaders), c. 1715 osv.; här (hær) 1524—1650 (: Härfaars); i andra bet.: herr 1551 (: herrs, gen. sg.)—1840. sg. obest. nom. o. oblik kasus: -e G1R 1: 1, 33 (1521) osv. — nom. -a VDAkt. 1654, nr 153, Wetterbergh SamhKärna 2: 39 (1857; arkaiserande); — oblik kasus -a G1R 1: 28 (1521), Ps. 1819, 1: 3 (i bet. 6), Fogelqvist Minn. 179 (1930; arkaiserande, i bet. 6). — gen. -as 2Kon. 10: 3 (Bib. 1541), Franzén Pred. 1: 54 (1841; i bet. 6); -es Svart G1 1 (1561) osv.; -is(s) JönkTb. 155 (1547), HSH 31: 404 (1663). sg. best. nom. -an (i bet. 6) G1R 1: 33 (1521), CVAStrandberg 1: 66 (1845); -en Dom. 8: 23 (Bib. 1541; i bet. 6) osv. — gen. -ans i bet. 6 Apg. 2: 20 (NT 1526) osv., i andra bet. DomRegl. mom. 4 (c. 1540), Annerstedt UUH Bih. 1: 181 (i handl. fr. 1622); -ens BtFinlH 2: 49 (1546) osv. — dat.-ack. -an i bet. 6 2Kon. 17: 25 (Bib. 1541) osv., i annan bet. SkaraStiftJordeb. 23 (1540); -en G1R 1: 22 (1521; i bet. 6), RA 1: 372 (1544) osv. — dat. -anom i bet. 6 2Krön. 29: 6 (Bib. 1541) osv.; -enom DomRegl. mom. 4 (c. 1540). — sg. best. nom. o. oblik form herrn RARP 3: 70 (1638; i bet. 5 a), HH 20: 315 (c. 1640; i bet. 1 b δ slutet) osv.)
Etymologi
[fsv. härra, härre, liksom d. herre, isl. herra, herri, feng. herra, av fsax. herro, äldre hērro, motsv. fht. hĕrro, varav mht. herre, t. herr (jfr äv. ffris. hēra, holl. heer); eg. komp. av fsax. o. fht. hēr, adj., upphöjd, förnäm m. m., urspr.: grå(hårig), gammal, motsv. isl. hárr, gråhårig, feng. hār, eng. hoar(y), grå. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr fr. seigneur, sieur, sire, it. signore, span. señor osv., av lat. senior, komp. till senex, gammal, ävensom lat. dominus. Den korta formen herr (äldre äv. her, här, fsv. här, her(r)) kan ha utvecklats i sv. i svagtonig ställning, men torde åtminstone delvis bero på lån från mnt. her, t. herr i motsv. anv.]
— jfr ADELS-, AN-, ARV-, BANK(O)-, BOLAGS-, BORG-, BRUKS-, BYGG-, DOM-, EGENDOMS-, ENVÅLDS-, FEODAL-, FRI-, FÄLT-, HALV-, HUS-, JA-, JAKT-, JORD-, KAMMAR-, KAPITEL(S)-, KLOSTER-, KONTORS-, KOR-, KRIGS-, KYRK(O)-, LANDS-, LÄN(S)-, MODE-, RIKS-, RÅD(S)-, SEGER-, SKYDDS-, SLAV-, SLOTTS-, SMÅ-, STIFTS-, STOR-, TÄMPEL-, UNG-, ÖVER-HERRE m. fl.
A)
1) person som härskar l. råder l. befaller (över ngn l. ngt); härskare; behärskare (av ngt); ofta med gen.-bestämning l. med bestämning inledd av prep. över (jfr äv. b δ slutet). Herre över liv och död, ofta om Gud. Var och en är herre över sin stackare (ordspr., uppvisat tidigast 1807); jfr b. Vara sin egen herre, råda sig själv. Vara herre i sitt (eget) hus l. i huset, ha husbondväldet; äv. oeg. o. bildl. Vara herre på täppan, se TÄPPA, sbst. Skapelsens herrar, (skämts.) om männen (i motsats till kvinnorna). Herre och mästare, se MÄSTARE. OPetri Clost. B 1 b (1528). Szå will .. jngen lyde eller sette (dvs. taga hänsyn till) then annen, vtan huar will ware szin egin herre. G1R 11: 261 (1537). Tin (dvs. kvinnans) wilie skal tinom manne vndergiffuin wara, och han skal wara tin herre. 1Mos. 3: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: han skall råda över dig). Kung Inge är ju afsatt, Ni är Herre / i landet. Tegnér (WB) 2: 111 (c. 1812); jfr a. Wallenstein .. ville .. göra sig till herre i Östersjön. Odhner Lb. 189 (1869); jfr d β. Riksdagen är herre i sitt eget hus. Samtiden 1872, s. 253. Påven blev nu (dvs. under Leo XIII:s tid) som aldrig förr kyrkans omedelbare, överallt närvarande herre. Fehrman OrientK 71 (1920). — särsk.
a) (numera nästan bl. i högre stil) styresman; regent; furste, konung; suverän; numera i sht i förb. (min l. vår nådige o. d.) herre och konung l. konung och herre o. d. I min allernådigste Konungs och Herres frånvaro (framför t. f. regents namnteckning å regeringshandling). Iak skal vara vor nadoge herre .. hull oc troo. G1R 1: 1 (1521; ur rådets trohetsed). Alle Arabies Konungar, och herranar j landen. 2Krön. 9: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: ståthållarna). Hvicken dher .. bär afvoghen sköld emott sin rätte herre och konungh. RA 1: 470 (1546). ÖsterRijke .. hafwer en ung Herre och oförfaren. RARP 6: 301 (1658). Under Högbemälte Herres Regering. FörenValact. 1809, s. A 2 a. Den Stormäktigste Furste och Herre, Carl XV. SFS 1866, nr 30, s. 2. Auerbach (1909). — särsk.
α) i ordspr. (jfr b α). Strängia Herrar regera icke länge. Balck Es. P 7 a (1603); jfr: Stränga herrar få altid stackot vällde. VRP 4/8 1730; jfr äv.: Stränge herrar hafva stackot att befalla. Cavallin (1875). Nya Herrar, nya Lagar. Rhodin Ordspr. 99 (1807).
β) i numera obr. uttr. Rikisins mæn honom walde .. till en konungh oc herra. G1R 1: 28 (1521). Dömdes Erich .. ffor thet hans hundh tog herrans (dvs. konungens) rodiuur. BtFinlH 2: 88 (1550). Pohlske Herrn .. skulle gerna se mig (dvs. K. XI) invecklad i krig mot hela Europa. Crusenstolpe Tess. 2: 4 (1847). — särsk. [ytterst efter motsv. uttr. i turkiskan] i uttr. (den) store herren o. d., storherren (i Turkiet). AntecknSaml. 54 (1645). Dryselius Måne 425 (1694).
b) husbonde, överordnad; i sht förr äv.: patronus, skyddsherre. En god, snäll, hård, sträng herre. Ingen kan tiena twå herrar. Mat. 6: 24 (NT 1526). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij wåra Föräldrar och Herrar icke förachte eller förtörne. Cat. 1567, s. A 6 b. Til .. Herr Carl Carlson, .. Min gunstiga Herra och Befordrare (ägnas denna visa). Rudbeckius Starcke A 1 b (1624). Dräng och herre, arm och rijk / Blifwa här (dvs. i graven) hwar annan lijk. Ps. 1695, 278: 3. Gustav varder af sin herra (dvs. slavägaren) til en Turkisk Köpman försåld. Humbla Landcr. 287 (1740). På tjenarenas klädsel / Röjes herrens stånd och rang. Oscar II I. 2: 133 (1859, 1886). Lagerlöf Troll 2: 23 (1921). — särsk.
α) i många ordspr. (jfr a α), t. ex.: sådan herre, sådan dräng (i denna form uppvisat tidigast 1807); jfr: Sådhan Herre, sådan Swän. Grubb 778 (1665). Alla wilia Herrar wara, ingen wil säcken bära. Grubb 15 (1665). Bittida herre blir länge dräng. Rhodin Ordspr. 7 (1807). — numera obr. Otroheet slår som oftest sin egen herre. G1R 24: 483 (1554); jfr: Suik och falsk slår sin Herre på halssen. SvOrds. C 2 b (1604). Herrans öga gör Oxan Feet. Brahe Oec. 78 (1581); jfr δ.
β) äkta man, gemål; numera bl. arkaiserande l. skämtsamt, i förb. (ngns) herre och man. Så svårliga togh hans Förstinna .. thetta sins herras ofall vidh sigh, at hoon heller icke längre lefva ville. LPetri Kr. 17 (1559). En .. from Hustro, må .. sin Herre och man sachtmodigt .. tiltala. Fosz 305 (1621). Din herre var hos Runeberg i förmiddags. FRuneberg (1850) hos Strömborg Runebg IV. 2. 1: 144 (i brev till prostinnan W.). Drömmar tämjas, min herre och man. Hallström VenezKom. 21 (1901). Lagerlöf Troll 2: 105 (1921; arkaiserande).
γ) (ngt vard.) om husbonde(n) ss. familjens överhuvud, familjefader, husfader; numera bl. i best. form; ofta i förb. med ordet fru(n); utom i uttr. herrn i huset huvudsakligen användt av l. i samtal med tjänstefolket i huset. Är herrn hemma? Herrn är nyss utgången. Herren i huset var en alfvarsam man. Rhyzelius Ant. 26 (c. 1750). (Vi gingo) på visit till assessor Gahns. Fru och herre voro mycket höfliga. Geijer (1800) i MoB 7: 10. Säg åt herrn hvilken underlig gäst han har här. Hagberg Shaksp. 1: 218 (1847). Nådig herrn. GLinder i OoB 1930, s. 349 (om familjefadern i en rysk högadlig familj).
δ) i fråga om förhållandet till djur l. livlösa ting, övergående i bet.: ägare (av ngt). 2Mos. 21: 36 (Bib. 1541; Bib. 1917: ägare). Then som är födh til trij skärffuar han bliffuer aldrigh Herre öffuer twå peningar. SvOrds. C 3 b (1604). Hästen .. bör åtminstone känna sin Herre. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Skeppets herre (egare). Cavallin (1875). Djuret (dvs. hunden) .. (klev) tätt i hälarna på sin herre. Hallström Händ. 75 (1927). — särsk. med bestämning inledd av prep. till, ngn gg på, förr äv. av l. över, betecknande jordegendom l. landområde, gård, gods o. d.; förr äv. (i förb. med namn på gård l. gods o. d.) ss. ett slags titel. Herr Carl Hindricksson, herrn till Kankas. HH 20: 315 (c. 1640). Några (européer i danska Västindien) äro Herrar af plantager. Oldendorp 1: 222 (1786). Herre öfver ett gods. Lindfors (1815). (Vi äro) herrar till den jord, som fädren plöjde. Nicander 2: 461 (1836). Josua Gyllenhorn, herre på Sjöholm och Djulö. Höjer Sv. 1: 182 (1873). Den lika spirituelle som pessimistiske herren till Skottorp. Böök ResSv. 2 (1924). (tillf.) bildl. (jfr d). (Jag är) en friboren herre till fröjden. Valerius 1: 130 (1831).
c) (i sht vard.) med försvagad innebörd, närmande sig bet.: duktig karl, ”hel karl”, hjälte o. d.; numera delvis anslutet till bet. 2 o. 3. Hurra, det var flink manöver, / Nu dö vi som herrar, vi! Runeberg 2: 42 (1848). Bulten i Bo, han var herren för dagen, / han gick där och pöste. Fröding NDikt. 47 (1894). Brofeldt redde sig som en herre. Ahrenberg Männ. 4: 95 (1909). SvD(B) 1930, nr 237, s. 14.
d) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Giff icke quinnonne wold offuer tich, at hon icke warder tin herre. Syr. 9: 2 (1536; Bib. 1917: helt tager väldet över dig). Af Lärdom kan en Karl bli sina lustars Herre. Brenner Dikt. 1: 235 (1710, 1713). Hvar slaf af sitt begär, har en Tyran till Herre. Tegnér (WB) 2: 65 (1811). Kung Johan, er och Englands kung, er nalkas; / Han är den blodigt heta dagens herre. Hagberg Shaksp. 2: 260 (1847). (Jag kunde icke) stanna i norden, då marsstormarne ännu voro herrar på platsen. Lundin Alp. 3 (1883). Först möjligheten och förmågan att skaffa eld, när helst det behövdes, gjorde människan till eldens verklige herre. Nilsson PrimKult. 36 (1923). — särsk.
α) i uttr. spela herre (jfr 3), bete sig som om man vore härskare, visa sig som härskare; äv. övergående i bet.: vara härskare (ngnstädes l. över ngn l. ngt), råda. Om alzovius skall altså spela herre i denna saken. VDAkt. 1662, nr 39. Bönderne spela Herrar på våra gods. Envallsson Frunt. 9 (1793). (G. I) satte Sverige i stånd .. att spela herre i Östersjön. Odhner Lb. 141 (1869). Segerstedt Händ. 293 (1926).
β) i uttr. vara l. bliva l. göra sig till herre över (ngt), behärska l. bemästra (ngt), ha (ngt) i sin hand o. d. resp. få l. skaffa sig herravälde över (ngt), lära sig behärska (ngt), besegra, kuva, undertrycka (ngt) o. d. Bliva l. göra sig till herre över elden (vid eldsvåda). Göra sig till herre över situationen. Vara herre över sina böjelser, passioner, gärningar. (Icke) vara herre över sig själv, (icke) kunna behärska sig l. sina känslor l. tankar l. handlingar o. d. Fosz 587 (1621). (En vis konung) är Herre öfver alles hiertan. Ehrenadler Tel. 45 (1723). Innan de (dvs. barnen) blifvit herre öfver sina egna talorganer. Schiller SvSpr. 5 (1859). Älska henne .., däri var inte något ont, men han ville vara herre över sin kärlek. Lagerlöf Top. 108 (1920). Han blev .. snart herre över sin sinnesrörelse. Bergman LBrenn. 7 (1928).
2) om medlem av den i samhället härskande klassen; förnäm o. mäktig man, högt uppsatt person, potentat, magnat, aristokrat; i sht i senare tid äv. allmännare: ståndsperson, herreman, överklassperson; ofta motsatt: bonde l. arbetare o. d.; äv. i sådana förb. som: hög, förnäm, högättad, stor, mäktig herre o. d., förr äv. god (se d. o. 2 c), (hög)ädel, välboren, ärlig herre o. d. Leva som en herre. Världsliga och andliga herrar. The godhe herrer oc men aff vort oc riikisins rad. G1R 1: 110 (1523). The mechtigha och herranar j folckena. 2Krön. 23: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: de förnämsta och mäktigaste bland folket). The ärlige herrer och gode män, högstbe:te hans k. Ma:tz rådh. RA 2: 36 (1561). Detta (näml. att en av sköterskans bekanta talade med henne) viste den lilla Prinsen förtryta, ok sade ..: Gå din väg; vet du ikke at jag är en Herre. KritHistH 1: 6 (c. 1645; yttrande tillagt G. II A.); jfr d. Allmogens afvighet mot Herrarne. Porthan BrefSamt. 1: 212 (1796). Herrarne af Adeln. KrigVAH 1805, s. 94. De väldige herrar med skri och med dån / Slå riken och byar omkull. Geijer I. 3: 186 (1811). Såg du väl någonsin förr bland oss att en herre blef tingstämd? Runeberg 1: 8 (1832). Kommunismens heliga sak, den som skall skapa en bättre värld av herrarnas helvete! Hemmer Kokko 25 (1920). — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv (stundom svårt att skilja från 3). Thet är icke got at äta kyrsbär medh Herrar. SvOrds. C 4 b (1604). Höga Herrar stoora feel. Grubb 367 (1665). Den som tar Herrar til drängar får sadelbrutna hästar. Rhodin Ordspr. 21 (1807). Herrar och hundar stänga icke dörren efter sig. Därs. 74.
b) i uttr. rikets (förr äv. riksens) herrar, om de förnämsta o. inflytelserikaste männen i landet; särsk. (förr) i den av Gustaf III år 1773 skapade, år 1868 åter avskaffade titeln en av rikets herrar, vars innehavare i rang var likställd med riksråden. Rothovius Äropr. E 4 a (1633). Vid Carl Johans kröning den 11 maj 1818 upphöjdes han (dvs. G. af Wetterstedt) till en af rikets herrar. Forssell i 3SAH 3: 468 (1888). Reuterskiöld Grundlag. 55 (1924). — jfr (†): Sverigis rikis rådh oc herrar. RA 2: 194 (1568).
c) (numera knappast br.) i pl., om de högt uppsatta l. förnäma män som utgöra en konungs l. furstes omgivning l. rådgivare o. d., närmande sig bet.: uppvaktning, rådgivare, förtroendemän. Konung Hedwin togh medh sijne Herrar thenne Saak i Betänkjande. Schroderus Os. 2: 245 (1635). Skull' Ahasverus här mäd sine Herrar äta. Lucidor (SVS) 219 (1672). Om hans (dvs. G. III:s) herrar blott ej vikit / Från hvad pligt och mod och ära bjöd, / Hade alldrig segern honom svikit. Runeberg 2: 89 (1848).
d) (numera bl. i fråga om äldre förh. l. arkaiserande) om yngling l. barn av förnäm (i sht furstlig l. adlig) familj; för nutida språkkänsla gärna närmande sig l. övergående i bet. 3 b. Till unge herrens (dvs. prinsens) behof 2 p(und korinter). 2VittAH 8: 103 (1540). Dhe små Herrar, mina Högvälb: K. Disciplar. VDAkt. 1689, nr 735. För 6 år sedan blef jag kallad til en ung Herre, 5 år gammal. VetAH 1772, s. 85. Rosenstein 3: 400 (1789; om kronprinsen).
3) om mansperson som tillhör (l. gm sitt yttre l. sitt sätt att vara o. d. gör intryck av att tillhöra) de bildade samhällsklasserna; ofta särsk. med tanke på klädsel, uppfostran, umgängessätt o. d.: fin karl, ”gentleman”; äv. (i sht korresponderande med ”dam”) allmännare, bl. ss. ett artigare uttr. för ”man”, ”mansperson”; i äldre tid stundom svårt att skilja från 2. En fin herre (ofta särsk. om elegant klädd person; äv. ironiskt l. nedsättande; jfr c). En bättre herre, se BÄTTRE 1 d β. En vacker, mörk, ståtlig, distingerad herre. En gammal trevlig herre. En svensk herre vid namn K. Spela herre (vard.); jfr 1 d α. För herrar (vanlig anvisning vid för män avsedd toalett o. d.). Herrarne the åka, rijda och gåå här (dvs. i Sthm) så mongfaldiga på gatorna så att thet är undersampt. Bolinus Dagb. 53 (1670). Jag (är) en herre af mycket liten djupsinnighet. Bellman 1: 7 (1794). Se, der går en stjernprydd Herre. Tegnér (WB) 3: 77 (1819). Herrarne af pennan. Mellin Nov. 2: 360 (1849, 1867). (Vem är) Den där ljusa artiga herren med det blanka skjortbröstet? Agrell Sthm 203 (1892). Damerna (voro) uppradade utmed väggarna och herrarne packade midt på golfvet. De Geer Minn. 1: 147 (1892). Han (hade) .. sett sitt hjärtas dam .. kyssa en främmande herre. Hallström Händ. 13 (1927). — särsk.
a) med gen.-bestämning l. poss. pron.: mansperson som tillhör ngns familj l. umgängeskrets, som är ngns ”kavaljer” o. d.; äv. (i sht vard.): ngns inackordering l. spisgäst o. d.; vanl. i pl. Våra herrar i den stora salen sjöngo mycket högljudt folksången. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 93. Jag tror icke, att mamma skulle vilja gifva någon af sina herrar rum, 4 koppar kaffe och 5 rätter mat à 1 Rd:r 30 sk. för dagen. CJLAlmqvist (1852) i OoB 1904, s. 16. Konditorn (till uppasserskan): God afton, fröken, .. har hennes herrar gått? Strindberg Kamm. 1: 17 (1907).
b) om yngling l. barn (jfr 2 d); särsk. (med anslutning till 1 b γ) i uttr. unga (förr äv. den unga) herrn, stundom lilla herrn, om ung son resp. liten gosse i en familj; stundom med skämtsam l. ironisk biton (jfr c). (Drängen) bad den unga herrn ej vara ledsen. CFDahlgren 4: 122 (1831). En elfvaårig herre (i en familj) / Än att nämna återstår. Wirsén NDikt. 53 (1880). Unga herrn. Auerbach (1909). Till slut kröp det ur gårdskarlen, att lilla herrn nog var ute på skridskor. Siwertz Varuh. 339 (1926).
c) (i sht vard.) användt med skämtsam överdrift l. överlägset l. gäckande l. försmädligt l. ironiskt; stundom närmande sig bet.: ”gynnare”, ”gök” o. d. Denne hjärtans obetydlige herre. Gunstig herrn o. d., se GUNSTIG 1 a δ. (Eng.) He is a fine fellow, (sv.) han är en skiön herre. Serenius T 3 b (1734). De gode herrar / Blefvo hängde båda två. Bellman 4: 92 (1791). Herrarne på öfre bänken (i skolklassen). De Geer Minn. 1: 15 (1892). Hr Y., som är en mycket bortskämd och styfsint herre. SDS 1898, nr 586, s. 1.
d) i oeg. o. bildl. anv.
α) (i sht förr) i uttr. två herrar och en narr, namn på ett kortspel; förr äv. i uttr. den fina herrn, namn på en sällskapslek. Den fina Herrn. Stiernstolpe SällskL 25 (1817). Två herrar och en narr. Crusenstolpe Mor. 6: 31 (1844). Kortspelet Två herrar och en narr där herrarna äro ’par' o. narren udda. Östergren (1927).
β) (i jägarspr., skämts.) bildl., i uttr. gammal herre o. d., om gammalt hanndjur. Strömborg Runebg IV. 1: 250 (1896). Dylika gamla herrar (dvs. gamla råbockar) .. bortdrifva från hondjuren yngre befruktningsskickliga bockar. BiblJäg. 4: 179 (1897).
4) [jfr motsv. anv. i fsv. (i bet. a), d., isl. (i bet. a) o. nyisl. samt av t. mein herr, ä. t. äv. der herr, holl. mijnheer, fr. sire, monsieur o. monseigneur, it. signore o. monsignore, span. señor m. fl., ävensom eng. sir o. mylord] ss. tilltalsord.
a) i obest. form utan föregående poss. pron. (jfr b), ss. självständigt anrop l. tilltal utanför satssammanhanget.
α) i sg.; i sht förr ofta föregånget av ett rang l. värdighet betecknande l. annat vördnadsfullt epitet; numera bl. dels arkaiserande, i tilltal till konung, furste l. annan högt uppsatt person, dels (vard.) överlägset avvisande, försmädligt l. ironiskt. Vet hut, herre! Stormechtigeste konung, landzfurste och herre, aller käreste nådigeste herre. RA 1: 511 (1547; i brev). Wälborne Herre eder hand / Recker iagh nu förvthan skand. Prytz G1 C 3 a (1621). Ädhle och Högtbetrodde herr Inspector, Högtährade Herre. Swedberg Schibb. 442 (1716; i brev). Herre .. (synonymt med: dra för hin!). Wetterstedt ConvOrdb. 69 (1822). ”Och herre,” talte han (dvs. Sandels) till den, som förde folket an, / ”Rif bron, om ni det kan ...” Runeberg 2: 53 (1846). Lönnberg FnordSag. 1: 49 (1870; arkaiserande, till en konung).
β) i pl.; numera nästan bl. (arkaiserande l. med skämts. ålderdomlig anstrykning) i förb. gode herrar l. (vard.) go'herrar032. Gode herrar och svenske män (till år 1921 inledningsord till konungens trontal vid riksdagens öppnande); jfr 2. I godhe Konger, och i andre gode Herrer. Svart G1 94 (1561). (Dido till trojanerna:) Af sådant tahl, herrar, förnimmer iag wäll, hwilka I ären. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 112. Go Herrar! länen mig ert öra / Til salig Dumboms Lefverne. Kellgren 2: 165 (1790). I gode Herrar i Sthm. Atterbom (1848) i 3SAH XXXVII. 2: 344 (i brev till B. v. Beskow). Jensen BöhmDiktn. 67 (1894: go' herrar).
b) (jfr anm. nedan) i uttr. min herre resp. mina herrar; i sht förr äv. med vördnadsfulla epitet av olika slag: min nådig(ast)e herre, min (högt)ärade herre o. d., äv. (numera bl. med ironisk l. försmädlig bibet.) min gunstig(e) herre o. d. (jfr GUNSTIG 1 a δ).
α) ss. anrop l. tilltal utanför satssammanhanget. Mina damer och herrar! (vanlig inledning till tal, föredrag o. d.). (Rebecka sade till Isaks tjänare som bad henne om vatten:) Drick min herre. 1Mos. 24: 18 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Drottningen till konungen:) Ty bedher iagh eder min Herr, / Nådhen bättre än Rätten är. Fosz 179 (1621); jfr 1 b β. Behagen ni vin mine Herrar? Widegren (1788). Tjenare, min herre! Nordforss (1805). Atterbom (1845) i 3SAH XXXVII. 2: 184 (i brev till Sv. Ak:s sekreterare). Vikten af den opinionsyttring I, mina herrar, frambären. De Geer Minn. 1: 226 (1862, 1892; ur svaret till en deputation). God afton min fru! God afton, min herre! Strindberg HögreR 239 (1899). Min herre! Ni har skänkt oss Orestien på ren och ståtlig svenska. AÖsterling i SvD(B) 1930, nr 348, s. 12 (ur ett tal).
β) ingående i satssammanhanget, ersättande ett 2:dra personens personliga pron. (Josefs bröder) swaradhe honom (dvs. hovmästaren), Hwj talar min herre sådana ord? 1Mos. 44: 7 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Min H(ögtära)de Herres Breeff aff den 14 Maij. VDAkt. 1682, nr 132. Tror min herre, att tortyr kommer i fråga? Almqvist DrJ 77 (1834). En eller annan af mina herrars sonsöner. Heidenstam Tank. 18 (1896, 1899). Min herre är sjöman? Kapten, antar jag? Janson Gast. 61 (1902).
c) (jfr anm. nedan) i best. form: herrn (förr äv. herren) resp. herrarna.
α) ingående i satssammanhanget, ersättande ett 2:dra personens personliga pron. (Nordenheim till kronprinsen:) Wet Herren wäl, hwad tiden är för ett kosteligit ting? Nordberg C12 1: 7 (i handl. fr. 1689). Herrarne måste intet giöra något wäsende igenom mycket skrifwande til en el(le)r annan. ÅgerupArk. Brev 24/6 1708. (Professorn till tentanden:) ”Herren har då läsit lika mycket Grekiska som jag.” GAminoff (1818) i FoU 24: 39. Förlåt, herrn har visst kommit fel, sade hon. Siwertz Varuh. 24 (1926). — särsk. med skämtsam l. ironisk biton, i tilltal till person(er) som den talande eljest icke brukar titulera. Knöppel Bondeg. 14 (1788). (Patron Lack till sin son:) Duger inte kläderna åt herrn? Nordström Lack 128 (1912).
β) (yngre anv., vard.) ss. anrop l. tilltal utanför satssammanhanget. ”Upp med sig, herrn, säger jag!” skulle poliskonstapeln skrika. Fröding ESkr. 2: 139 (1893). Adjö, herrarna, och tack för denna turen! Nyblom FantH 53 (1910).
Anm. till 4 b, c. Uttr. min herre, pl. mina herrar, o. herrn (äldre herren), pl. herrarna, användes urspr. (i äldre tid stundom med anslutning till bet. 1 a o. b) bl. till högt uppsatta l. förnäma personer o. länge i sht till högre på samhällsskalan stående, överordnade o. d.; i samma mån som ordet i sin vanliga bet. (jfr 3) sjunkit på den sociala rangskalan, ha uttrycken fått en allt vidsträcktare anv. o. äro i våra dagar brukliga till personer av alla samhällsklasser. — Vad beträffar de olika formernas anv. kan anmärkas följande. I sg. är min herre ett artigt o. vårdat, men ngt preciöst uttr. som efter en tidigare allmännare anv. (särsk. under den franskt-påvärkade tiden i senare hälften av 1700-talet o. början av 1800-talet) under senare tid syntes ha kommit väsentligen ur bruk, men nu, med utgångspunkt från huvudstaden, börjar att åter vinna utbredning, numera dock bl. i tilltal till l. samtal med obekanta personer. Formen herrn, som företrädesvis användes ss. led i satsen, mera sällan ss. direkt tilltal, var i äldre tid ett mycket hövligt uttr.; senare har det sjunkit i anseende o. betraktas numera ss. avgjort oartigt; företrädesvis tillhör det den lägre stilen o. de lägre samhällsklassernas språk. Vad pl. mina herrar resp. herrarna beträffar, äro båda fullt br., det förra huvudsakligen ss. direkt tilltal utanför satssammanhanget, det senare ss. integrerande del av satsen. Jfr EHTegnér i ArkNF 5: 313 (1889), ANoreen i PedT 1898, s. 395, Hellquist Namn 71 ff. (1918).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t., ävensom holl. mijnheer, fr. monsieur, it. signore, span. señor, eng. sir (ss. adelstitel), isl. o. nyisl. síra (ss. prästerlig titel)] (jfr anm. nedan) ss. hövlighetstitel framför namn l. annan personbeteckning (vanl. en titel l. yrkesbenämning o. d.), äv., skämts., fingerat namn o. d.; i sht förr ofta föregånget av rangbetecknande l. vördnadsfullt epitet; äv., skämts., personifierande i fråga om djur l. ting.
a) i sg.; numera utom i α bl. under formen herr (i skrift ofta förkortade H. l. Hr), förr äv. herre l. herren l. herrn; vid omtalande numera med appellativt huvudord i best. form (t. ex. herr landtmarskalken o. d.), förr äv. obest. (t. ex.: herren landtmarskalk o. d.). Högvälborne Herr Greve! Herr Greve och talman! Högvördige Herr Biskop! Herr Professor! Herr Direktör! Bäste Herr X! H(ögädle) Herr Rektor! osv., ofta ss. överskrifter i brev. Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet m. m. Min Cappellan her Paawel. G1R 1: 1 (1521). Her Steen Sture, S(alig) vthi ihugkommelse. Därs. 19. Jagh hafver, H. Cantzler, i dagh håndfåt eder skrifvelse. OxBr. 1: 109 (1617). Så haffver man låtitt kalla Her Doctoren hijtt up. RP 8: 306 (1640). Högwällerde Herre Biskop. VDAkt. 1654, nr 153. Herren Landtmarskalck swarade. RARP 7: 11 (1660). Högvälborne herr grefvens och öfveradjutantens ödmjukaste tjänare. MoB 6: 79 (1779; i brevslut). Ur röken / jag måste ut, och vädra min herr kropp. Törneros Brev 1: 182 (1825; uppl. 1925). Herr pastor, jag låtit kalla er hit. Runeberg 2: 74 (1848). Kommen I ej, Herr Olof? Wirsén Dikt. 123 (1876; om en riddare). Herr Pettersson, får jag ha den äran att dricka! Nilsson FestdVard. 38 (1925). F. d. presidenten Herr H. G. W. SvD(A) 1926, nr 273, s. 2 (i dödsannons; om serafimerriddare). Herr friherren och ordföranden uppstod och avslutade adelsmötet med följande tal. RAP 1929, s. 260. H(ans) Exc(ellens) Herr Riksmarskalken. SvStatskal. 1930, s. 56. — särsk.
α) (numera bl. i högre stil, högtidl., ngt ålderdoml.; med bevarad anslutning till 1 a) i uttr. herre (förr äv. herr) konung, i tilltal till en monark. Herre Konung, Gudh vnne tigh lenge leffua. Dan. 3: 9 (Bib. 1541). Herr Konung, min nådighe Herr. Fosz 23 (1621). I, Herre Konung, hafven varit ett mäktigt redskap i Hans (dvs. Guds) hand. PT 1901, nr 156, s. 3.
β) (†) i förb. med en föregående (längre) kunglig l. furstlig l. adlig titel o. d., innehållande ordet herre (i bet. 1 a l. 2). Högmäctige furste oc herre her Gustaff. RA 1: 194 (1533). Then Wälborne och Höghlärde Herre, Herr Georgius Stiernhielm. Arvidi 140 (1651). Den Högvälborne Herren, Herr Grefve Gustaf Cronhielm. Frese VerldslD M 2 b (1726). Den Stormägtigste Högborne Furste och Herre, Herr Alexander I:a. FredsfördrSvRysslFredricsh. 1809, s. A 2 a.
γ) (numera bl. dels mycket högtidl. l. vördnadsfullt, dels skämts. l. ironiskt) vid släktskapsbeteckningar o. d.; i äldre tid ofta sammanskrivet: her(r)fa(de)r, her(r)broder o. d. Vdi Högztbemelte: Wår käre Herfaders tijdh. Tegel E14 154 (i handl. fr. 1565). Strax Almogen vpror tände, / Slogho min käre Herfar hiäl. Prytz OS B 1 b (1620). H. F. Nådes Herbroder. PJAngermannus Vthl. 57 (1623). Hur hon fröjdar sig / att hafva narrat sin Herr man. Tegnér (WB) 2: 168 (1814). Jag vet, att din bäska herr far åkt till staden i dag. Jolin Mjölnarfr. 71 (1865). Herman, som .. klätt sig i redingot för att möta sin herr son. Siwertz Sel. 1: 204 (1920).
δ) (föga br.) i tilltal, föregånget av pron. min (jfr 4 b). Lät migh finna nådh för tigh min herre Konung. 2Sam. 16: 4 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr α. Min Högehrewördige Herra biskop. VDAkt. 1654, nr 153. Tala icke ur så hög ton, min Herr spetsbof! Stiernstolpe DQ 2: 9 (1818; skämts.).
b) i pl. herrar (i skrift stundom förkortat hrr) l. herrarna, förr äv. de herrar; förr stundom med singular form: herr (gesanterna o. d.); numera i sht vid omtalande, mera sällan i tilltal; ofta med en ironisk l. försmädlig biton. Herrarna Rudebeck, förr äv. herr(ar) Rudebeckarna. Herrar S. och Co. (i affärsstil, ss. överskrift i brev o. d.). Herrar l. herrarna A och B. Herrar målare, förr äv. herrar målarna l. herrarna målare l. målarna. RP 8: 98 (1640). The andra Her gesanterna. HT 1895, s. 432 (1645). Hrr Landzhöfdingerne finne sig beskimpfade. RARP 9: 111 (1664). Mina principaler wedh Husaby Herrar Rudebeckarna. VDAkt. 1700, nr 69. De herrar Moscoviter. KKD 5: 206 (1711; försmädligt). Med Herrar delägandes samtycke. VDAkt. 1749, nr 421. Herrar Grinare äro af alla Regeringar och af alla Religioner. Thorild 3: 151 (1791). Högvälborne och Välborne Herrar Grefvar, Friherrar, Ridders- och Adelsmän. RAP 1869, s. 4. Deras Excellenser Herrar Statsministrarne. SvNorStatskal. 1876, s. 41. När de (dvs. Spartas bundsförvanter) ej visade sig nog ödmjuka och undfallande mot herrar spartiater. Grimberg VärldH 2: 395 (1927). — särsk.
α) vid kollektiv personbeteckning; numera bl. (i officiellt spr.) i uttr. herrar rikets råd. The godha herrar Rijkisens Rådh. G1R 7: 400 (1531). Dhe Hög Welborne Herrar Regeringen. RARP 2: 166 (1635). Hvad Herrar Borgerskapet yrkat och anfört. VDAkt. 1789, nr 299. De forna Herrar Rikets råds fruar. SvStatskal. 1930, s. 55.
β) (mindre br.) i tilltal, föregånget av pron. mina (jfr 4 b). Quennerstedt StrSkr. 2: 392 (1896, 1919). Mina herrar grevar, friherrar, ridders- och adelsmän. RAP 1929, s. 260.
Anm. till 5. Den på utländska, företrädesvis mnt. o. t. förebilder beroende titeln herr(e) tillkom under medeltiden o. den äldsta nysv. tiden, förutom konungen o. prinsarna av det kungl. huset, endast riddare samt medlemmar av prästeståndet. Ännu i början av 1600-talet synes man utanför dessa kategorier ha gjort ett mycket sparsamt bruk av titeln; under nämnda årh. kom den mera allmänt i bruk om o. till personer av högre samhällsställning o. har sedan blivit allt mera omfattande, för att i våra dagar användas i fråga om personer av vilken social ställning som helst, där den icke ersättes av andra, ss. artigare ansedda uttryckssätt. Ensamt i förb. med efternamn (Herr Andersson osv.) anses titeln — om undantag göres för vissa akademier, vetenskapliga l. vittra samfund, riksdagen o. andra beslutande församlingar, där ett mera konservativt bruk råder i detta avseende — i de flesta kretsar mindre artig o. ersättes med yrkes- l. lärdomstitel o. d. Särskilt hövligt l. vördnadsfullt är å andra sidan det nu mindre än under slutet av 1700-talet o. början av 1800-talet vanliga bruket att jämte yrkestitel o. d. använda ordet herr (Herr Professor(n), Herr Doktor(n) osv.). — I äldsta tid användes titeln ofta framför förnamn (Herr Nils osv.); numera förekommer detta bruk utom (med särsk. betonad artighet) i fråga om mycket unga personer, bl. arkaiserande i fråga om äldre förhållanden (Herr Sten, om Sten Sture o. d.). — Såsom rester av ett strängare bruk i fråga om tituleringen må nämnas, dels att i domstolarnas expeditioner ännu för några årtionden sedan titeln herr(e) användes, i hovrätterna o. högsta domstolen bl. om konungens förtroendemän, i underrätterna om den som hade kunglig fullmakt, dels att i officiellt spr. denna titel gives speciellt åt serafimerriddare. — Jfr Swedberg Schibb. 40 (1716), Schrevelius CivPr. 23 (1853), Hellquist Namn 71 ff. (1918).
B)
6) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. nyisl., holl. o. t., ävensom av isl. o. nyisl. dróttinn, eng. Lord, fr. Notre Seigneur, lat. (mlat. o. nylat.) dominus; bet. är utvecklad ur 1] om Gud l. Kristus; vanl. i uttr. Herren (resp. vid anropande l. åkallande: Herre!) l. vår Herre (för att uttrycka ett mera personligt förhållande till Gud l. Kristus äv.: min l. din osv. Herre); ofta (i sht i bibl. l. religiöst spr.) i sådana förb. som Herre(n) (vår) Gud l. vår Herre Gud, Herren Zebaoth, Herre(n) Jesus Kristus l. vår Herre Jesus Kristus, Herre(n) allsmäktig l. allsvåldig (Gud), äv.: den högste Herren l. (den) himmelske Herre(n) l. vår himmelske Herre o. d., äv. livets (ålderdoml. livsens) Herre, himmelens (och jordens) Herre o. d. Tro l. förtrösta på Herren l. Herran. Bön till Herren l. Herran. Herren (Gud) give, att (osv.). Det var så Herrens l. Herrans vilja. Vara hos Herren l. Herran, ålderdoml. äv. vara l. vila i Herran(om), (i religiöst spr.) vara saligen avliden. Avsomnad i Herran(om) (i religiöst spr.). Herran alsuoldig gud. G1R 1: 33 (1521). Stadhen .., ther wår herre corsfester är. Upp. 11: 8 (NT 1526). Herren Gudh giorde himmel och iord. 1Mos. 2: 4 (Bib. 1541). Herrans fruchtan är wijshetennes begynnelse. Psalt. 111: 10 (Därs.). Herrans Zebaoth wijngård. Jes. 5: 7 (Därs.). Tu skalt icke misbruka Herrans tins Gudz nampn. Cat. 1567, s. A 5 b. Genom Iesum Christum wår Herra. Liturg. 26 a (1576). Jag prisar Tig himmelens och jordennes Herre. Swedberg SabbRo 248 (1696, 1710). Herre, förbarma dig öfver oss! Hb. 1811, s. 19. Herren vare med eder! Därs. s. 34. Herren vår Gud kallar sig en stark hämnare. Kat. 1878, nr 72. Jag tror och bekänner, att Jesus Kristus är min Herre. Därs. nr 117. Sanna ljusets riddersmän och väldige kämpar inför Herranom. Solnedg. 2: 261 (1911). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Hans tractat är så emott vår stat, som vår Herre emot den onde. RP 6: 450 (1636). Det vår Herre beskär, det är ej emot sancte Per. Rhodin Ordspr. 38 (1807). Vår Herre är dårars förmyndare. Därs. 121; jfr Grubb 868 (1665). Den vår Herre gifver ett embete, gifver han ock förmåga dertill. Wensell Ordspr. 21 (1863). I kännen hvarandra par renommé, som göteborgarna känna vår herre! Ericson Fågelkås. 1: 43 (1906).
b) i gen. sg. Herrans, mera sällan Herrens, ngn gg vår Herres, i vissa stående förb., ofta i uttr. med mer l. mindre förbleknad l. överförd anv.: Herrans bord, se BORD, sbst.1 6. — Herrens l. Herrans bön, se BÖN 2 l α. — Herrans dag l. dagar, Herrans Jesu Kristi dag o. d., se DAG I 3 f α β' o. ε. — Herrans fånge, se FÅNGE 1 d α. — Herrans l. Herrens gårdar, se GÅRD, sbst.1 6 c. — Herrans l. Herrens l. vår Herres hand o. d., se HAND 16 a. — i Herrans, i bet. α äv. Herrens namn, äv. Herrans resp. Herrens Jesu Kristi namn o. d.
α) (i sht i religiöst spr.) under åkallande av Herren o. bön om hans välsignelse. (Riksens råd ville) denna Convent i herrans Nampn begynna. RARP 1: 141 (1631). Wallin 1Pred. 3: 36 (c. 1830).
β) (vard.) med förbleknad bet., i uttr. för förvåning, harm l. förtrytelse o. d. (jfr d β). Kors i herrans namn! Hvad i Herrans namn är, som alt thetta gör til intet? VDAkt. 1763, nr 294. Hvad i Herrans Jesu Kristi namn menar konstapeln? Nordström Landsortsb. 104 (1911). — Herrens l. Herrans (heliga) nattevard, se NATTVARD. — Herrans l. Herrens smorde o. d., se SMÖRJA, v. — [efter Jes. 23: 19 (se första språkprovet nedan)] ett (ett sådant, detta osv.) Herrans väder, förr äv. bl. Herrans väder; eg. om ett av Gud (till straff över hans fiender) sändt oväder (med stark storm); numera bl. (vard.) med pejorativ o. förstärkande bet. hos genitiven (jfr c): ett svårt väder, ett förskräckligt oväder; förr särsk. om (stark) storm. Sij, itt Herrans wädher skal komma medh grymheet och itt förskreckelighit owädher falla the ogudhachtigha offuer hoffuudhet. Jer. 23: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: en stormvind från Herren). Herrans wäder hafwer drifwit thet (dvs. molnet) bortt. Swedberg Cat. 809 (1709). Ett herrans väder hela dagen, snö och blåst. UvHeland (1842) hos Dahlgren 2Ransäter 141. Rönnberg Bredbolstad 148 (1907). — Herrans, i bet. α äv. Herrens år. α) [efter lat. anno domini; eg.: året efter Kristi födelse] (i högre stil; äv. skämts. högtidl.) i uttr. Herrans l. Herrens år (det o. det), år (det o. det). Den stafning, vi ha i detta Herrans år 1885. Lundell Rättstafn. 49 (1886). β) (vard.) utan eg. innebörd, bl. ss. förstärkande tillägg (jfr c), i uttr. många herrans år o. d., många, många år. Weste (1807; angivet ss. ”fam.”). Jag (har) klädt och födt honom nu i så många herrans år. Jolin Barnhusb. 32 (1849). Sjödin StHjärt. 220 (1911). — (†) Herrans ämbete, prästämbetet; prästerskapet; äv. om enskild präst. Huillken trolofningh ähr skiedh vthj Herranss Embetess närwarelsse. VDP 1651, s. 44. VDAkt. 1702, nr 239 (1698).
c) (vard.) i gen. sg. herrans, övergående i bet. av ett förstärkande bestämningsord: stor, utomordentlig, märklig; ofta med nedsättande innebörd: faslig, förskräcklig, ryslig o. d. Det var ett herrans under, att han inte slog ihjäl sig. Leva herrans glada dagar; jfr DAG I 5 b β. Icke skall en fattig gångarqvinna nekas herberge i en sådan Herrans natt. Afzelius Sag. 7: 6 (1853). Det var en Herrans tid du dröjde i kväll. Hellström Kusk. 32 (1910). Ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant herrans väglag. Engström Glasög. 48 (1911).
d) i bedyranden o. utrop.
α) (numera nästan bl. vard.) i bedyranden, kraftigt förnekande uttr. o. d. Herre Gud han thet så sanneligen weet, / The hade slätt ingen barmhertigheet. Svart Gensv. G 5 b (1558). Herren vet, huru han skall få sin lön i år. VDAkt. 1785, nr 128. Runeberg 5: 82 (1860). — särsk. (†) i vissa eufemistiska (ofta starkt förvrängda) svordomar l. svordomsartade uttr.; jfr VASERRA. Was Härra näppe koo tree, / Dä waa ståteligt Brennewijn. Tidfördrijf B 4 b (c. 1625). Ioo wårs Herra koo dö. VDAkt. 1684, nr 48. Herra dö! vi voro icke nödbudne. Eurén Kotzebue Orth. 3: 48 (1794). Vass Herra Tre! .. Herra Tre! Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864).
β) (vard.) i utrop (ss. uttr. för förvåning, sorg, vrede, harm, förskräckelse, beklagande, förakt o. d.); vanl. i sådana förb. som: Herre (min) Gud (stundom hopskrivet herregud104, herremingud1004) Herre du store (Gud), Herre min skapare, Herre min tid, Herre Jesus m. fl.; starkt vard. äv. (med eufemistisk förvrängning av jesusnamnet): herre (min) je l. jemine l. jesses l. jestanes l. hjärtanes o. d. (ofta hopskrivet herreje104, herrejemine10302, osv.). Schroderus Comenius 945 (1639: Herre Gud). Ach Herre! hwad the sigh grufwade! Stiernhielm Fateb. Föret. 3 a (1643). Då skriker han (dvs. Axel) med fasans ton: / o Herre Jesus, det är hon! Tegnér (WB) 4: 30 (1822). Herre Gud, jag är så rädd! Backman Dickens Pickw. 1: 261 (1871). Herrejemine, hvad du blifvit fullvuxen och gentil. Söderhjelm Brytn. 15 (1901). Herre jesses, disponenten, ropade han och fäktade med armarna, kolgården brinner! Nordström Herr. 250 (1910). Och de dyra medikamenten, å herreje, å herreje! Bolander ManNas. 100 (1925).
Sammansättningar. Anm. Av de tre vanliga ssgstyperna HERRA-, HERRE- o. HERR- är den första numera br. bl. i HERRA-DÖME o. -VÄLDE, vilka hänföra sig till HERRE i bet. 1. De båda övriga typerna äro i nutida sv. fördelade så, att HERR- i regel användes i bet. 3 o. alltid då förra ssgsleden har den allmännare bet. ”man(s-person)” (motsatt: dam); i bet. 1 o. 2 är av dessa senare typer HERRE- numera ensamt br.
A (i allm. till 3): HERR-ARBETE~020, äv. ~200. (i sht förr, särsk. i fråga om förh. i Dalarna) arbete som utföres av personer som från sin hembygd utvandrat till andra orter för att söka (tillfällig) arbetsförtjänst. Linné Ungd. 2: 264 (1734). Torpson Norden 218 (1887). Jfr D. —
-AVDELNING~020. (herr- 1926. herre- 1870) i fråga om (större) handelsbod, badhus m. m. SydsvD 1870, nr 26, s. 4 (i badhus). Siwertz Varuh. 67 (1926). —
-BADHUS~02 l. ~20. —
-BASSÄNG. i badhus. —
-BEVÄRING. (vard.) beväring tillhörande de bildade klasserna; äv. om enskild dylik värnpliktig. Melander Läger 177 (1887). —
-BILJETT. i fråga om tillställning o. d. med olika biljetter (o. biljettpriser) för herrar o. damer. Lundell (1893). —
-BORG, -BÄNK, se D. —
-CYKEL. —
-DAG, -DJUR, se D. —
-DRÄNG, se D. —
Ssgr: herrekiperings-affär. konkret.
-artikel,
-magasin. —
-FOLK, se D. —
-FRÄMMANDE, n. manlig(a) gäst(er). —
-GUNST, se D. —
-GÅRD, se d. o. —
-HANDSKE. vanl. i pl. —
-HATT. —
-HOV, se C. —
(2) -HÄST. (†) om vissa större hästar på ett kavalleriregemente (mots.: klippare). KKD 10: 422 (1704). —
-KALSONGER, pl. —
-KAMMARE, se D. —
(2) -KARET. (†) finare karet avsedd för förnäma herrar (o. damer); herrskapsvagn. SvBL 6: 391 (i handl. fr. 1682). —
-KARL, -KLASS, se D. —
-KONFEKTION. (handel med) färdigsydda herrkläder. —
(2) -KORT. (herr- 1807—1852. herre- 1805—1900) (numera bl. i Finl.) högt kort; trumfkort. Nordforss (1805). Dalin (1852). SoS 1903, s. 129 (1900). —
-KOSTYM. —
-KÄNG l. -KÄNGA. vanl. i pl. —
-KÖK, -LIK, -LIV, se D. —
-MIDDAG. middagsbjudning för herrar. —
-MÖTE, se D. —
(2) -NATTSTUGA~020. (förr) sovrum avsett för förnämare gäster (ståndspersoner, herrskapsfolk). Fatab. 1918, s. 65 (1672). Därs. 1924, s. 173 (i fråga om förh. 1725). —
-PARAPLY. —
-PUBLIK, r. publik som utgöres uteslutande av herrar; äv. om den del av en publik som utgöres av herrar. Söderhjelm ItRenäss. 75 (1907). —
-PYJAMAS. —
-PÄLS. —
-REGEMENTE, -REGERING, se D. —
-ROCK. —
(3; jfr 1 e β) -RUM. särsk. om det rum i en våning som är avsett för familjefadern. MeddSlöjdF 1884, s. 148.
Ssgr: herrums-bord,
-möbel,
-skåp,
-soffa m. fl. —
-RÄTT, se D. —
-SIDA. motsatt: damsida, ”spinnsida”. Herrsidan i en fransäs. På herrsidan erbjöd spelet (på Vasateatern) .. föga af intresse. GHT 1895, nr 290 A, s. 2. —
-SKRIVBORD~02 l. ~20. —
-SKRÄDDERI3~002 l. 1004. —
(2) -SPIK. (†) benämning på ett slags långa (o. grova) spikar. BoupptSthm 1685, s. 1432 a, Bil. Rinman Jernförädl. 169 (1772). Dalin (1852). —
-STRUMPA. vanl. i pl. —
-STUGA, -STÅND, -STÅT, se D. —
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. sällskap med herrar l. (konkret) sällskap bestående av herrar. Vara i herrsällskap. Han tyckte i allmänhet mest om herrsällskap. Tavaststjerna Inföd. 165 (1887). —
-SÄTE, -TITEL, -TJÄNARE, -TJÄNST, se D. —
-TOALETT.
2) toalettrum avsett för herrar. —
-TYCKE. (vard.) i fråga om kvinna: förhållandet att vara omtyckt av l. tilldragande för männen. Ha herrtycke. Lundell (1893). —
-UR, n. —
-VULEN, se D. —
-VÅLDS-LYSTEN. (†) lysten efter herravälde(t), maktlysten. Thorild 1: 149 (”153”) (1794). —
-VÄLDE, se B. —
(1 a, b) -ÖD. [jfr Uppsala öd] (†) egendom som ngn innehar i sin egenskap av härskare. Wettersten Forssa 126 (c. 1750). —
-ÖL, se D. —
B (jfr anm. sp. 830): HERRA-BARN, -BUD, -BÄNK, -DAG, se D. —
(1) -DÖME, n.; pl. -en (i bet. 2 o. 3, Sylvius Curtius 697 (1682) osv.) ((†) =, 1Kor. 15: 24 (NT 1526), Ef. 1: 21 (Därs.); -er G1R 1: 165 (1523; i bet. 1 slutet)). (herra- 1526 osv. herre- 1523—1892) [fsv. härra-(härre-)döme]
1) (numera bl. i högre stil, med ngt ålderdoml. prägel) abstr.: herravälde, härskarmakt; makt, välde; överherrskap. G1R 2: 95 (1525). (Peder Galle) wil .. beuisa at påwar biscopar och prester haffua herradöme offuer menniskiona. OPetri PGalle C 1 b (1527). Titt (dvs. Guds) Rike är itt ewigt Rike, och titt Herradöme warar föruthan enda. Psalt. 145: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Rom vann herradömet öfver verlden. Rydberg RomD 51 (1877). Hjärne K12 23 (1902). jfr ENVÅLDS-, SKYDDS-, VÅLDS-HERRADÖME m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i y. fsv.] (†) i uttr. eders resp. hans herradöme, ss. titel för medlem av den högre adeln, särsk. för riksråden o. i äldsta tid för riksföreståndaren; jfr anm. till EDER I 1 b. (Vi hoppas) At edre herredömer Alle för:ne punctar wel betracter. G1R 1: 165 (1523; till danska rådet). Hans Nådh och Herradömme Landzhöfdinghen. VDAkt. 1666, nr 139.
3) (i högre stil, numera knappast br.) konkretare, med syftning på person l. ämbete l. institution o. d. som utövar herravälde; stundom mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: härskare, herre. Den beskyddade kyrkan blef ett herradöme. Forssell Stud. 1: 106 (1867, 1875). särsk. (†) i pl., om en viss ordning bland änglarna. (Gud) lot honom (dvs. Kristus) sitia på sin hoghre hand, j thz himmelska wäsendit, vthöffuer all förstadöme, welle, mact, herradöme. Ef. 1: 21 (NT 1526; Bib. 1917: herrar). Lidforss Dante I. 3: 126 (1902).
4) (numera bl. i högre stil, med ngt ålderdoml. prägel) konkret: område över vilket ngn härskar l. regerar, rike, välde; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Dan. 6: 26 (Bib. 1541). (Alexander den store) skänckte .. (åt vissa personer) Herredömen och Kongerijker. Sylvius Curtius 697 (1682). Alla Cæsars herradömen / Svunno som en dröm förbi. Snoilsky 1: 304 (1878). De stora havens vida herradömen. Österling Idyll. 89 (1917). jfr SMÅ-HERRADÖME. —
-FOLK, -FÄRD, -GODS, -GUNST, se D. —
-HOV, -HYLLEST, se D. —
(2) -HÅVOR, pl. (†) stora, rikliga (eg. för höga o. förnäma herrar passande) håvor. LPetri 1Post. Z 8 b (1555). —
(1, 2) -KLÄDE. (†) fältherremantel? (Lat.) Paludamentum (sv.) kosteligit herracläde, strijdzcläde. VarRerV 19 (1538). —
-KOCK, -KÖK, -MAKT, se D. —
-MÖTE, -NAMN, se D. —
(2) -PALATS. (†) palats som bebos av ngn hög l. förnäm herre; slott. JPGothus JBotvidi D 1 b (1635). Gallius AÅkeson C 2 a (1643). —
-SKIFTE, -SLOTT, se D. —
-STÅND, -STÅT, -SÄTE, -TJÄNARE, -TJÄNST, -VIS, -VULEN, se D. —
(1) -VÄLDE. (herr- 1716. herra- 1527 osv. herre- 1640—1723)
1) abstr.: förhållande(t) att härska (över ngn l. ngt); härskarmakt; välde, makt; överherrskap; ofta mer l. mindre oeg. o. bildl. Ha, få, taga herraväldet (över ngn l. ngt). Komma, vara, stå under ngns herravälde. Oinskränkt herravälde. Människans herravälde över djuren, naturen. Kämpa om herraväldet över havet. Roms herravälde över Italien. Vinna herravälde över sig själv, sina känslor. G1R 4: 75 (1527). (Du skall) låta Christum .. vti tigh hafwa Herre weldet. Muræus Arndt 4: 197 (1648). Syndens herravälde. Wikner Tank. 123 (1872). Denna fina historiska skiss, utförd med mästarhand och fullkomligt herravälde öfver stoffet. Weibull LundLundag. 223 (1891). NordT 1929, s. 594. jfr ALLENA-, ALLS-, LATIN-, MODE-, MÅNG-, SJÖ-, SKUGG-, VÄRLDS-HERRAVÄLDE m. fl.
2) (i högre stil, numera knappast br.) i pl., konkretare, = -DÖME 3 slutet. (Satan till sina änglar:) Regenter! Herravälden! Himlens Gudar! JGOxenstierna 4: 41 (1815; eng. orig.: Dominions).
3) (knappast br.) konkret: område över vilket ngn härskar l. regerar; rike, välde; jfr -DÖME 4. Svedelius i 2SAH 46: 75 (1870). Jfr D.
-HAND. = HAND 16 a. Aspegren BlekFl. 64 (1823; om Orchis mascula Lin.). jfr: Herrans- och Mariehänder .. blomma på den fuktiga ängen. OoB 1896, s. 18.
D: (1 b) HERRE-ARBETE. (†) arbete (dagsvärksskyldighet) som av bonde fullgöres för hans herres räkning. Widekindi G2A 448 (c. 1676; efter handl. fr. 1617). Jfr A. —
-ARTIKEL, -AVDELNING, se A. —
(2) -BARN. (herra- 1541—1739. herre- 1561—1890 (om ä. förh.)) (numera knappast br.) barn av förnäm börd. Dan. 1: 3 (Bib. 1541). Herrebarn blij icke altijdh dhe bäste. Grubb 324 (1665). AQuennerstedt i MeddLdFörsvFörb. 1: 7 (1890). —
(1 b, 2) -BORD. (i fråga om äldre förh.) bord avsett för förnäma personer l. för herrskapet (motsatt enklare personers l. tjänares bord o. d.). SUFinlH 4: 296 (1614). Lundin o. Strindberg GSthm 565 (1882). —
(2) -BORG. (herr- 1880. herre- 1853—1857) (mindre br.) adelsborg. 2VittAH 21: 182 (1853). Wigström Folkd. 1: 227 (1880). —
(2) -BRÖD. [fsv. härra-(härre-)brödh; jfr ä. t. herrenbrot] (†) bröd av bästa l. finaste sort; vitt bröd. G1R 11: 334 (1537). 1VittAH 4: 214 (1783). Heinrich (1814). —
(1 a, b) -BUD l. -BÅD. (herra- 1858. herre- 1604—1927) (numera föga br., med ålderdoml. prägel) befallning som ngn giver l. bud som ngn sänder i sin egenskap av härskare; befallning l. bud från regent l. överordnad o. d.; befallning l. bud från högre ort. Högt är herre budh .. (dvs.) drygt thet drotten biuder. SvOrds. B 2 b (1604). Topelius Fält. 3: 132 (1858). Östergren (1927). —
(1 b, 2) -BYGGNAD. (†) bostadsbyggnad för herrskapet på en gård; corps-de-logi. UpplFmT 8: Bil. 1, s. 24 (1748). —
(2) -BÄNK. (herr- 1657. herra- 1625. herre- 1660—1899) (förr) för ståndspersoner avsedd bänk i kyrka. Rudbeckius MemQvot. 29 a (1625). MeddSlöjdF 1899, 2: 28. —
-DAG, se d. o. —
(2) -DJUR. (herr- 1913. herre- 1908) [övers. av nylat. primates, av Linné givet namn på ifrågavarande ordning] zool. i pl., benämning på den ordning av däggdjuren (Primates) till vilken enl. nutida indelning av djurriket människan, halvaporna o. aporna höra. PopVetAfh. 31 (1908; i titeln). 2NF 19: 242 (1913). —
(2) -DRYCK. (†) förnämlig dryck; anträffat bl. i ssgn HERREDRYCKS-HÅLLANDE, p. adj. Half-mans höge Bocaler; och Herre-drycks-hållande Bolkar. Stiernhielm Herc. 232 (1658, 1668). —
(2) -DRÄKT. (i fråga om ä. förh.) mansdräkt som bars av personer tillhörande de högre samhällsklasserna. 1Saml. 3: 346 (1773). Karlin KultM 31 (1888). Jfr A. —
(2) -DRÄNG. (herr- c. 1750—1798. herre- 1668—1785) (†) tjänare hos en ståndsperson; betjänt, lakej. ConsAcAboP 3: 275 (1668). Calonius 3: 55 (1798). —
-DÖME, se B. —
(2) -DÖRR. (anträffat bl. i nedan anf. ordspr.) dörr(en) till en hög l. förnäm herres hus. Herre dören plägar wara geft wijdh in och trong vt. SvOrds. B 1 a (1604); jfr Rhodin Ordspr. 74 (1807). —
(1 b, 2) -FATBUR. (förr) för herrskapet (husbondfolket) avsedd kläd- l. förrådskammare. G1R 22: 423 (1551). Fatab. 1907, s. 84 (i fråga om förh. c. 1550). —
(2) -FISK. (†) eg.: fisk som passar för de förnämas bord; värdefull (o. välsmakande) fisk. IErici Colerus 1: 69 (c. 1645). —
-FOLK. (herr- c. 1678—1921. herra- 1663. herre- 1609—1915)
1) (i vitter stil, mindre br.) till 1: folk (nation) som har de egenskaper som göra det (den) lämplig(t) att härska över andra folk; äv.: härskande folk, härskarnation. Engelsmännen äro ett ”herrefolk”, mera utprägladt än något sedan det gamla Roms dagar. Kjellén Storm. 2: 19 (1905). Nordenstreng Vik. 82 (1915).
2) (numera föga br. utom i Finl.) till 1 b, 2: herremän, ståndspersoner; herrskapsfolk, herrskap; förr äv.: husbondfolk. Asteropherus 60 (1609). D(omi)n(us) Marcus måste nu fort vp till herrefolkit igen till sijna Dicipler. VDAkt. 1661, nr 266. Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk. Topelius Planet. 1: 95 (1889). PT 1906, nr 157 A, s. 3. —
(1 a) -FÄRD. [fsv. härrafärdh] (†) resa som ngn företager i sin herres tjänst? Att med adelens rostiennst och när de till herrefärd färdes, dett må ske epter lagen. RA 3: 176 (1593). —
(2) -GODS. (herra- 1621. herre- 1543—1906)
2) (mindre br.) gods (gård) som innehaves av en herreman; herrgård. Fosz 17 (1621). Hammars Gård (i Värml.) .., hvilken i denna tiden (dvs. senare medeltiden) varet et stort Herre-gods. Fernow Värmel. 327 (1773). TurÅ 1906, s. 8. —
(1 a, 2) -GUNST. (herr- 1749—1912 (dial.). herra- 1621—1788. herre- 1604 osv.) ynnest som ngn åtnjuter av sin härskare l. av ngn förnäm o. mäktig herre. Achrelius Mor. A 2 b (c. 1690). Ej så få (hava) för sitt adelskap att tacka herregunst och kvinnoynnest. Fahlbeck Ad. 1: 25 (1898). särsk. i flera ordspr., t. ex.: Herre gunst är icke arffue godz. SvOrds. B 2 b (1604). Herre-gunst och april-väder äga icke länge bestånd. Rhodin Ordspr. 74 (1807). —
(1 a, 2) -GÄSTERI. (förr) skyldighet för allmogen att underhålla konungen l. ”herrarna” jämte deras följen vid resor gm landet; äv.: mot denna skyldighet svarande skatt i pänningar. Osbeck Lah. 297 (cit. fr. 1691). Bergman GotlGeogr. 73 (1870). —
-HALSDUK, se A. —
(1 a, 2) -HOV, n. (herr- 1679— c. 1734. herra- 1621—1711. herre- 1541—1764) [fsv. härra-(härre-)hof, hov, herremöte] (†)
1) gård l. palats som tillhör en (furste l. annan) förnäm herre; furstepalats; adelsgods; adelspalats; äv.: furstligt l. adligt hov. Visb. 1: 90 (1541). Konungagårdar och Herrehof. LPetri Kr. 30 (1559). Wår vngdom af ådtskillige Stånd (resa utrikes för att) .. beskia fremmande herrehoff. Ekblad 258 (1764).
2) följe l. uppvaktning som omgiver en (furste l. annan) förnäm herre. Herrehof, (dvs.) herresällskap, svit. SvForns. 2: 470. Hallenberg Hist. 1: 330 (cit. fr. 1612). —
(2) -HUS.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) hus som tillhör l. utgör bostad för en herreman l. ståndsperson; herrskapshus; herrskapsbyggnad. Fosz 412 (1621). Vid 1500-talets ingång började äfven här i Norden i herrehusen den gamla väggfasta sängen vika för (himmelssängen). 2NF 4: 834 (1905).
2) [efter t. herrenhaus] (före 1919) benämning på folkrepresentationens övre (första) kammare i Preussen o. Österrike-Ungern. NDA 1867, nr 151, s. 3. 2NF 36: 375 (1924). —
(1 a, 2) -HYCKLARE. (numera bl. arkaiserande i fråga om äldre förh.) föraktligt om person som gm hyckleri o. smicker o. d. söker vinna sin herres l. de höga herrarnas gunst. En Norlands Prest, den där hade warit en stor Herrehyklare. Raimundius HistLiturg. 116 (1638). Strindberg Folkung. 55 (1899). —
(1 a, 2) -HYLLARE. [fsv. härra-(härre-)hyllare] (numera bl. arkaiserande i fråga om äldre förh.) jfr -HYCKLARE. G1R 15: 134 (1543). Een Oplandzbonde haffver hotat een annan, kallandes honom herrehyllare. RP 5: 234 (1635). Grimberg SvFolk. 2: 128 (1914; efter äldre handling). —
(1 a, 2) -HYLLEST. (herra- 1541. herre- c. 1600—1677) (†) = -GUNST. Herahyllest vthan Gudz nådh är förgeffues. GlOrdspr. 29: 26 (Bib. 1541). Törning 64 (1677). —
(2, 3) -KARL. (herr- 1882—1922. herre- 1837—1927) (numera bl. i mera folkligt färgat spr.) herreman; herre. Agardh BlSkr. 2: 117 (1837). Kammarn var oeldad, och inte hade de säng och sängkläder, som passade för en herrekarl. Lagerlöf Mårb. 130 (1922). —
-KLASS. (herr- 1863. herre- 1789 osv.)
1) (förr) till 2: benämning på den första av de klasser i vilka adeln gm 1626 års riddarhusordning indelades (omfattande grevar o. friherrar); benämningen avskaffades 1719, men återupplivades 1778 o. kvarstod därefter till 1809. AdP 1789, s. 128. jfr SvH 5: 89 (1903).
2) till 2, 3: herremännens klass; äv. i utvidgad anv., om de högre l. bildade samhällsklasserna i allm.; vanl. i sg. best. AdP 1789, s. 439. Kortspelandet i herreklassen, bränvinssupandet i bondeklassen. Wieselgren Samt. 140 (1876, 1880). PT 1910, nr 21 A, s. 3. —
(2, 3) -KLÄDER, pl. (mindre br.) kläder som bäras av män tillhörande de högre samhällsklasserna. Cavallin (1875). En svarting i något shabbiga herrekläder. Bergdahl Antip. 109 (1906). Jfr A. —
(2) -KOCK. (herra- 1582. herre- 1559—1688) (†) herrskapskock. VinkällRSthm 1559. Warnmark Epigr. B 4 a (1688). —
-KORT, se A. —
(2) -KÅL. (i vissa trakter) benämning på ormbunken Ophioglossum vulgatum Lin., ormtunga. Wahlenberg FlSv. 683 (1826; fr. Närke). Gellerstedt NerFl. 112 (1831). —
(2) -KÖK. (herr- 1547. herra- 1562. herre- 1540 osv.) (numera bl. i fråga om ä. förh.) herrskapskök. 2VittAH 8: 105 (1540). 2NF 37: 861 (1925). —
(2, 3) -LIK, adj. (herr- 1824. herre- 1749 osv.) Lind 1: 867 (1749). Bevars! så herrelikt klädd betjening! Crusenstolpe Mor. 5: 77 (1843). SvFinl. II. 1: 141 (1922). —
(2) -LJUS, n. (†) ljus av bättre l. finare sort (eg. avsett för herrskapens bruk). G1R 28: 88 (1558). Johansson Noraskog 3: 13 (cit. fr. 1581). —
(1 a, b) -LÖS. som saknar herre l. ägare. Herrelöst gods l. herrelös sak, (jur.) ”res nullius”. Verelius 53 (1681). Konungens lösa häst, irrande herrelös omkring. Ekelund 1FädH II. 1: 170 (1830). Besittningstagande och uppodling av herrelöst land. Essén Eur. 21 (1926). Undén SvSakR 1: 110 (1927). —
(2) -MAKT. (herra- 1777. herre- 1787 osv.) makt som utövas av ”herrarna” l. herreklassen i ett samhälle. Den hemliga täflan emellan Konunga- och Herra-magten. Björnståhl Resa 3: 30 (1777). (K. Staaff) präglade år 1906 ordet ”folkmakt mot herremakt”. SvD(A) 1929, nr 42, s. 9. —
(2) -MAN, se d. o. —
(2) -MOD. (i fråga om ä. förh.) för de högre samhällsklasserna utmärkande klädedräktsmod. 2NF 8: 744 (1907). Jfr A. —
(1) -MORAL. [efter t. herrenmoral (Nietzsche)] motsatt: slavmoral. Till slafmoralen höra buden om ödmjukhet, tålamod och själfuppoffring; till den högre herremoralens utmärkande drag höra hänsynslös kraft, själfförhärligande och energisk egoism. Wirsén i 3SAH 13: 6 (1898). —
(2) -MÖTE. (herr- 1529. herra- c. 1540—1812. herre- 1523 osv.) [fsv. härra-(härre-)möte] (numera bl. hist.) herredag; förr äv. allmännare, om möte mellan stormän, t. ex. mellan representanter för olika riken o. d. J tet herre möte som tiilstundar i Strængnes. G1R 1: 56 (1523). Thet heremöthe szom emellom oss och the hollendere .. ær beramadt wthij bræmen. Därs. 3: 51 (1526). OPetri Tb. 210 (1529; uppl. 1929). 2NF 11: 551 (1909). —
(1, 2) -NAMN. (herra- 1716. herre- 1772 osv.) [fsv. härranamn] namnet l. titeln ”herre”. Swedberg Schibb. 41 (1716). Geijer I. 8: 70 (1835). —
(2) -PLOMMON. [jfr fr. prune de monsieur] trädg. benämning på vissa sorters finare plommon. Eneroth Pom. 2: 313 (1866). Herreplommon blåa. LAHT 1897, s. 264. Herreplommon, gula. Därs. 1905, s. 79. —
(2) -PÄRON. [benämningen given efter en belgare, major Esperen († 1847)] trädg. i uttr. Esperens herrepäron, en finare päronsort. FolkskV 1901, s. 157. Hellström NorrlJordbr. 433 (1917). —
(2) -REGEMENTE. (herra- 1746. herre- 1868) (numera föga br.) jfr -REGERING, -STYRELSE, -VÄLDE. Lallerstedt Dygdel. 105 (1746). Oscar II 3: 288 (1868, 1889). —
(2) -REGERING. (herra- 1755—1778. herre- 1878) i sht hist. regering som utövas av ”herrarna”, aristokratisk regering, aristokrati; jfr -STYRELSE, -VÄLDE. Dalin Montesquieu 171 (1755). IllSvH 5: 102 (1878). —
(1 a, b) -RÄTT, sbst.1 (herra- 1622. herre- 1785 osv.) (numera bl. tillf.) rätt(ighet) som tillkommer ngn i hans egenskap av härskare (regent) l. husbonde. SLaurentii Ridd. G 4 b (1622). Svensén Världsv. 7 (1908). —
(2) -RÄTT, sbst.2 (†) för ”herrarna” avsedd maträtt; förnämlig rätt. Petreius Beskr. 4: 13 (1615). —
(1 a, b) -RÄTTIGHET~200 l. ~102. (numera bl. tillf.) = -RÄTT, sbst.1 Feodala herrerättigheter. Carlson Hist. 3: 262 (1874). NF 1: 124 (1875). —
(1 a, b) -SKIFTE. (numera föga br.) (herra- c. 1540—1761. herre- 1556—1887) [fsv. härra- (härre-)skipte] ombyte av herre. Rijkena pläghar wara en dråpeligh skada, ath offta skeer herra skiffte. OPetri Kr. 176 (c. 1540). Svensén Jord. 483 (1887). —
-SKJORTA, se A. —
(2, 3) -SKO, r. l. m. (i fråga om ä. förh.) sko av det slag som bars av män tillhörande de högre samhällsklasserna. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 105. Bonde-fot och Herresko passa icke ihop. Rhodin Ordspr. 7 (1807). Jfr A. —
-SKODON, se A. —
-SKRÄDDARE, se A. —
(2) -SLOTT. (herra- c. 1620. herre- 1866—1883) (numera mindre br.) slott som tillhör l. bebos av en herreman; adelsslott; herrgård. Visb. 1: 269 (c. 1620). Snoilsky 3: 170 (1883). —
-STOL. (herra- 1658. herre- 1671—1912)
1) (föga br.) till 1. (Lat.) Sella curulis .. (sv.) En skön förnämbligh Herrestool. Linc. V 5 b (1640). Norlind AllmogL 189 (1912).
(2) -STUGA. (herr- c. 1600—1922. herre- c. 1620—1921) (förr) benämning på högtidsstugan l. gäststugan i en gård. VinkällRSthm 1585. (Bonden inreder åt sig) hvardags stugu, herrstugu, och så många kamrar der til som han orkar upsatt. Wettersten Forssa 62 (c. 1750). 2NF 33: 66 (1921). Fatab. 1922, s. 143. —
(2) -STYRELSE. i sht hist. jfr -REGERING. Fryxell i 2SAH 14: 242 (1830). Topelius Planet. 2: 165 (1889). —
(2) -STÅND. (herr- 1808. herra- 1600—1620. herre- 1626—1909)
2)
a) (†) abstr.: förhållande(t) att tillhöra herreståndet (se b); värdighet av ”herre”. Phrygius Föret. 3 (1620). Han (hade) med Syriskt mynt sig Herrestånd förvärft. Kolmodin QvSp. 1: 588 (1732). Schultze Ordb. 4898 (c. 1755).
b) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) herremännens stånd; herreklass(en); i ä. tid bl. om adelsståndet; vanl. i sg. best. PJGothus Hunnius Oxenst. A 4 a (1600). Det Regerings-sätt, som .. delar Magten emellan Konungen, Herre-Ståndet och Ofrälse-Ståndet. DA 1793, nr 284, s. 2. Auerbach (1909). —
(2) -STÅT. (herr- c. 1780. herra- c. 1620. herre- 1685) [fsv. härra-(härre-)stat] (†) stor ståt l. heder(sbetygelse). Lögnen war hollen i herra stått / the monde henne hedra och Ära. Visb. 1: 269 (c. 1620). Spegel GW 168 (1685). Thorild (Hans.) 1: 329 (c. 1780). —
(2) -SVAMP. [efter t. herrenpilz] (föga br.) svampen Boletus edulis Bull., läcker rörsopp, Karl Johans-svamp. Arrhenius Matsv. 130 (1874). Lundell (1893). —
(2) -SÄTE. (herra- 1623. herre- 1547 osv.) (större o. förnämligare) landtgods som äges l. bebos av ståndsperson (i sht förr adlig godsägare); adelsgods; herrgård; ofta särsk. med tanke på åbyggnaderna: herrgårdsbyggnad, slott. G1R 18: 581 (1547). Ekenäs .. är genom sin byggnadsstil ett af de mest storartade herresäten inom Östergötland. Höjer Sv. 2: 49 (1876). Därmed gick den sista andelen af detta stolta herresäte (dvs. Finspång) från den De Geerska släkten. De Geer Minn. 1: 2 (1892). —
(2) -SÄTER l. -SÄTTER, n. (herr- 1556. herre- 1548) (†) = -SÄTE. G1R 19: 129 (1548). Teitt Klag. 151 (1556). —
(2, 3; jfr 4, 5) -TITEL. (herr- 1903—1907. herre- 1756 osv.) titeln ”herre”. Bergius Småsak. 4: 91 (1756). Herretiteln tillkom (under medeltiden) riddare. Hildebrand Medelt. 2: 185 (1885). —
(2) -TJÄNARE. (herr- 1741—1881. herra- 1662. herre- 1585—1889)
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande, i fråga om ä. förh.) tjänare hos en ståndsperson; betjänt, lakej. SthmTb. 30/1 1585. Laquayer och Herrtienare förminska den arbetande hopen. Fennia XVI. 3: 81 (1761). Topelius Vint. II. 1: 226 (1881).
2) (föga br.) allmännare: person som är i ngn hög herres tjänst. Det i andra land förekommande hindret (för inträde i stadsrådet), att vara herrtjenare eller tillhöra adeln, omtalas icke i Sverige. Hildebrand Medelt. 1: 374 (1881). Topelius Planet. 3: 36 (1889). —
(2) -TJÄNST. (herr- 1621. herra- c. 1540—1581. herre- 1604—1893) (numera föga br.) tjänst hos ståndsperson (särsk. hos hög l. förnäm herre). OPetri Kr. 167 (c. 1540). Herr tienst giffuer fahra och olycko. Fosz 305 (1621). (Han) fick .. herretjenst som småsven hos landshöfdingen. Topelius Vint. II. 2: 97 (1882). särsk. (numera bl. i Finl.) om böndernas arbete på en herrgård (ss. tjänare l. dagsvärkare). Wikforss 1: 794 (1804). Finland 55 (1893). —
-VANTE, se A. —
(2, 3) -VIS, n. (herra- 1734—1761. herre- 1738—1842) (mindre br.) i uttr. på herrevis, ss. en herre. Serenius F 2 b (1734). Lefva på Herra-vis. Kalm Resa 3: 249 (1761). Almqvist TreFr. 2: 68 (1842). —
-VULEN. (herr- c. 1755. herra- 1734. herre- 1741) (†) herrelik. Serenius F 2 b (1734). Schultze Ordb. 1693 (c. 1755). —
(2) -VÄLDE. (herr- 1791—1872. herra- c. 1750—1805. herre- c. 1750 osv.) i sht hist. om det förhållandet att regeringsmakten i ett land innehaves av ”herrarna”; aristokratiskt styrelsesätt, aristokrati; förr äv. konkret, om rike som styres aristokratiskt. HSH 3: 42 (c. 1750). Är Polen et Konungerike, eller et Herra-välde? Weise 1: 106 (1769). Sen det blef herrevälde i landet, så är allting baklänges. Strindberg SvÖ 2: 226 (1883). RedNordM 1923, s. 15. Jfr B. —
(2) -ÖL. (herr- 1597. herre- 1537—1901) [fsv. härra-(härre-)öl] (förr) benämning på den bästa o. starkaste ölsorten; jfr FOGDE-, SVEN-ÖL. G1R 11: 334 (1537). Man hade på skeppen .. herre-öl, fougte-öl och skepps-öl. 1VittAH 4: 214 (1783; efter handl. fr. c. 1565). Ahrenberg StRätt 100 (1899).
F (†): (1 a) HERRN-GULD. [jfr ä. t. herrengulden, ett kölniskt mynt] jfr HERREN-DALER. Stiernhielm Arch. P 2 b (1644; bland ”Gyllende Mynt-Sorter”).
Avledn.: HERRA, v. [jfr fsv. härra, härras, vara herre, härska] (vard., bygdemålsfärgat, föga br.) till 3.
2) i förb. herra till sig, bliva herre, antaga en herres skick i klädedräkt, uppträdande, vanor o. levnadssätt osv. Hedenstierna Jönsson 48 (1894). Larsson i by Logen 5455 182 (1916). —
1) (numera föga br.) till 1 o. 2: som uppträder l. beter sig som (en hög) herre; befallande; myndig, stolt; despotisk; arrogant, högmodig, högdragen. Swedberg Schibb. 276 (1716). Weste (1807). Herraktiga later. Östergren (1927).
2) (numera mindre br.) till 2 o. 3: herrelik; herrskapsaktig, herrskapslik. De egentliga storbönderna ock de mera härraktige bland kvarnegarne. EWigström i Landsm. VIII. 2: 85 (1891). (†) At de (dvs. studenterna) skola .. kunna föra en rätt Herraktig lefnad. FörtidStud. 4 (1777).
Avledn.: herraktighet, r. l. f.
HERRESKAP, sbst.2, n. (föga br.)
1) till 1 (b): förhållande(t) att vara härskare över (l. ägare till) ngt; jfr HERRSKAP, sbst.1 1. Herreskapet till Upsala öde. Holmberg Nordb. 437 (1854).
2) till 3: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ”herre”. Roos Skolg. 10 (1868). Det civila herreskapets högsta symbol nemligen s. k. ”skorsten”. Bondeson Chronsch. 1: 310 (1897). —
HERRINNA, f. (†) till 1: härskarinna; kvinnlig husbonde, fru (i huset). Herren och Tienare, eller Herinnan och Tienarinnan. L. Paulinus Gothus MonPac. 285 (1628). En skapelsens herre eller herrinna. Bremer NVerld. 2: 139 (1853). —
HERRISK, adj. (-esk 1650. -isk 1644—1844) [liksom d. herrisk efter mnt. l. t. herrisch] (†) till 1 o. 2.
1) = HERRAKTIG 1. SwarDaManif. 1644, s. D 3 b. Erkebiskopen är .. burrig och herrisk. Stenhammar Riksd. 3: 14 (1844).
2) som utmärker l. anstår en herre. Billichius GTorbjörnsdr D 2 a (1656). Herrisk Wänligheet. Lucidor (SVS) 296 (1673). —
HERRSK, adj. (hersk 1703) [efter mnt. hersch, nt. herrsch] (†) i uttr. (up)på herrsk, på herrskapsvis. De .. / som giftas uppå herrsk. Castrén StormaktstDiktn. 103 (cit. fr. 1680). KKD 7: 52 (1703). —
Spoiler title
Spoiler content