SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRIG kri4g, n. (G1R 1: 31 (1521) osv.) ((†) r. l. m. HH 20: 209 (c. 1585: krigenn, sg. best.), Carl xii Bref 107 (1710)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. = (Svart G1 4 (1561) osv.) ((†) -e RA I. 1: 521 (1547); -er RARP 3: 22 (1638: Krijgerne, best.), Cavallin Herdam. 5: 8 (i handl. fr. 1687)).
Ordformer
(cri 1721 (: criet, sg. best.). krij (krÿ) 1521c. 1620. krig(h) (krijgh) 1526 osv. — i ssgr: crygsz- 1526 (: crygszmen); kricks- 1771 (: kricksbefälet); kri(j)ds- 1695 (: Kridzman)1716 (: Krijdzpräster); krigs- (krijgs-) 1521 (: Krijgzfolck) osv.; krijks- 1545 (: krijkznottorfftter); kris- c. 1620 (: krisman); kriss- 1587 (: krissfolck); kriisk- 1524 (: kriiskfolk), 1525 (: kriiskfolk))
Etymologi
[fsv. krigh, kri, ansträngning, motstånd, strid, krig; liksom d. krig av mnt. krīch (gen. kriges), strid, krig, motsv. holl. krijg, t. krieg, fht. chrēg, hårdnackenhet (jfr fht. widarkrēgi, kiv, strid); sannol. med en urspr. bet. ”ansträngning (mot ngt)” l. dyl. o. nära besläktat med mht. kriegen, anstränga sig, sträva (emot ngt), kämpa, förfäkta (ngt), få, erhålla (ngt), t. kriegen, få, erhålla; för övr. av dunkelt urspr.]
om det förhållande att (l. det tillstånd som råder, då) stater l. andra politiska bildningar, folk l. stammar l. politiska partier o. d. bekämpa varandra med vapen; äv. allmännare: strid, fejd, ofred, kamp; i sht förr ofta i den tautologiska förb. krig och örlig. Ett hätskt, blodigt, segerrikt, lyckligt, olyckligt krig. Inbördes, äv. borgerligt, förr äv. inhemskt l. inrikes l. civilt krig. Det har kommit till öppet krig. Under brinnande krig. Krig till lands, till sjöss. Krig på liv och död, på kniven, äv. oeg. o. bildl. (jfr KNIV 1 c α). (Göra ngt osv.) med krigets rätt. Det fransk-tyska kriget 1870—71. Trettioåriga kriget. Det heliga kriget, se HELIG 3. Krig(et) har utbrutit. Föra krig. Förklara, förr äv. förkunna l. deklarera l. denuntiera krig. Börja krig (med ngn). Anfalla (ngn) med krig. Befinna sig, ligga i krig (med ngn l. varandra). Vara invecklad i krig (med ngn). Komma, råka i krig (med ngn). Gå, draga i krig. Draga ut i kriget. Stupa, falla, dö i krig. Leka krig. Så går det till i krig, ordstäv; ofta i oeg. l. bildl. anv. (jfr f). I krig (och kärlek) är allt tillåtet, ordstäv. Alt thet krij oc örlogh .. (som konung Kristiern) mot andra lands herrar eller stædher kan haffua. G1R 1: 31 (1521). (Vi bedja dig, Gud, att) krigh, blodz vtgiutelse, opror, twedrecht .. och alt ondt må förhindrat och förtagit warda. KOF 1: 385 (c. 1618). Det är nu ingen tijd för oss att denunciera Spanien krig. RP 2: 161 (1632). Till att förkunna krig hörer .. en good præparation. Därs. 162. Fred är bättr' än bäste Krijg. Stiernhielm Fred. Anman. (1649). Krijgh föder krijgh. Grubb 430 (1665). Upväcka inhemiskt krig. Nordberg C12 1: 480 (1740). Borgerligt krig. Widegren (1788). Vil Konungen börja Krig eller sluta Fred, kalle då (osv.). RF 1809, § 13. Vildarnas krig bestå sällan i öppen fejd. Nilsson Ur. I. 6: 19 (1843); jfr c. När krigets åskor gå, / Gud bevare Sverge! Wennerberg 4: 31 (1885). Hagberg VärldB 36 (1927). — jfr ANFALLS-, ARV-, BEFRIELSE-, BONDE-, BORGAR(E)-, DEFENSIV-, ERÖVRINGS-, FOLK-, FRIHETS-, FRÄNDE-, FÖRINTELSE-, FÖRSVARS-, GRÄNS-, HANDELS-, HÄMNDE-, INBÖRDES-, KOLONIAL-, PREVENTIV-, RELIGIONS-, REVANSCH-, REVOLUTIONS-, RYSS-, SJÖ-, SKEN-, SKÄRGÅRDS-, SMÅ-, SNAPPHANE-, TRONFÖLJDS-, TROS-, UTHUNGRINGS-, UTROTNINGS-, VÄRLDS-, ÄTTE-KRIG m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb.; särsk. i förb. till krigs, till krig(et). Ther månge hestar löpa till krijgs. Upp. 9: 9 (NT 1526; Bib. 1917: störta fram till strid). När the skole dragha til krigz. Petreius Beskr. 4: 3 (1615). At Konungen i Dannemark .. skulle sätta sig uti krig. HC11H 2: 132 (1682). (De) resa sig till krigs. Eneman Resa 1: 113 (1712). Upvigla krig. Rosenstein PVetA 1789, s. 143.
b) (i sht i fackspr., ngt vard.) i uttr. göra (ett) krig, deltaga i (ett) krig, ”göra” ett fälttåg. Han gjorde hela Tyska kriget. Weste FörslSAOB (1823). Äldre Soldater, som tilförene gjort krig. KrigVAH 1833, s. 92.
c) i allmännare anv., om utövande av krigshandlingar ss. yrke, ”krigshandtvärk(et)”, l. om krig(et) ss. företeelse, särsk. med tanke på metoder o. d. som användas i krig. Krijghet gör en witterligh och märckligh skadha. Fosz 466 (1621). Kriget kan du lära dig / af dem (dvs. nordens män) i grund. Tegnér (WB) 4: 27 (1822). Det enda arbete, som (under forntiden) ansågs värdigt en fri man, var kriget. Agardh BlSkr. 2: 200 (1846). Gaskriget eller det kemiska kriget. Smith Gastj. 7 (1925). — jfr BELÄGRINGS-, CERNERINGS-, FÄSTNINGS-, GAS-, LÖPGRAVS-, MIN-, SKYTTEGRAVS-, STÄLLNINGS-KRIG m. fl. — särsk. (i fackspr.) i uttr. (det) lilla kriget, utförande(t) av mindre krigsföretag vid sidan om ”det stora kriget” i avsikt att härigm understödja krigföringen; jfr GERILLA-KRIG. CAEhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 257. StridslInf. 87 (1915).
d) (†) i inskränktare anv.: drabbning, träffning, (fält)slag. Et dygn för än krijghet stodh vidh Södhre Ölandz udden. Bureus Suml. 45 (c. 1600). Peringskiöld Hkr. 1: 41 (1697).
e) (†) om (värklig) strid l. kamp mellan enskilda personer (äv. oeg., i fråga om djur). GullbgDomb. 23/5 1617. (Sv.) krijg emellan twenne, (lat.) Duellum, monomachia. Linc. (1640). Sigurlami föll i kriig, när han slogs med then Jätten Thiasse. Verelius Herv. 37 (1672). Luften fylls af deras (dvs. de två tjurarnas) krig. GFGyllenborg Vitt. 2: 99 (1795).
f) i oeg. o. bildl. anv. På thet sidsta toge tesse predicanter sigh före .. att före krijgh emoet beleten, bestormade them (osv.). Svart G1 97 (1561). Satiren, i sitt krig mot dårar, / Hos Er blef dygdens varning blott. JGOxenstierna 2: 17 (1796, 1806). Lidelsernas krig. Valerius 2: 28 (1809). Allas krig emot alla. Wallin 1Pred. 2: 212 (c. 1830) [efter nylat. bellum omnium contra omnes (Hobbes)]. Krig förklarades mot de oskyldigaste nöjen. Ekelund NAllmH 1: 98 (1833). Jag var ett barn ännu, men allaredan / med rim och meter låg jag då i krig. Tegnér (WB) 9: 133 (1841). Det litterära kriget (mellan Kellgren o. Thorild). Sylwan Kellgren 176 (1912). — jfr FAMILJE-, HANDELS-, MUN-, NÄV-, ORD-, POST-, PÄNN-, RÅTT-, SNÖBOLLS-, TEATER-, TIDNINGS-, TULL-KRIG m. fl. — särsk. (numera föga br.) om personliga tvister, oenighet, kiv, gräl. Hwadhan äro örligh och krijgh jbland idher? Jak. 4: 1 (Bib. 1541; NT 1526: kijff). Kriget i Hofrätten, emellan V. Presidenten och Öfv. Lieut. Ehrenmalm. Porthan BrefSamt. 1: 34 (1780). Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig. Runeberg 6: 78 (1862). Leva i öppet krig med ngn. Auerbach (1911).
Ssgr: A († utom i -FÖRANDE o. -FÖRING): KRIG-BEFÄL, -BEGIRIG, se C.
-FÖRANDE, p. adj. (krig- 1791 osv. krigs- 1913) äv. substantiverat, i sht i pl. De krigförande Magterne. PT 1791, nr 4, s. 1. Båda de krigförandes arméer. KrigVAH 1885, s. 12. —
-FÖRING. (krig- 1869 (: krigföringssätt) osv. krigs- 18841929) SydsvD 1870, nr 202, s. 1. Krigföringens mål är att så hastigt och fullständigt som möjligt öfverväldiga motståndarens magtmedel. Tingsten AnvTakt. 9 (1887). Ssgr: krigförings-konst, -metod, -sätt m. fl. —
-HJÄLP, se C.
-KÄR. krigsälskande. Ehrensvärd PVetA 1743, s. 26. —
-LYSTEN, -SAK, -TID, -VAN, -VAND, -ÄRA, se C.
B (†): KRIGA-HÄST, se C.
C: KRIGS-ADEL. [jfr t. kriegsadel] hist. adel som förvärvat sitt adelsskap gm krigstjänst; krigaradel. Möller 2: 156 (1785). Attikas krigsadel. Palmblad Fornk. 1: 56 (1843). ÖoL (1852).
-ADMINISTRATION. jfr ADMINISTRATION 1 o. 2. KrigVAH 1808, s. 27. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 8. —
-AEROPLAN. Hedin Front. 344 (1915).
-AFFÄR. (†) jfr AFFÄR 1. RP 11: 396 (1646). De uplyste Män, som sutto vid styret af Krigs-affairerna. Loenbom Stenbock 2: 137 (1758).
-AGA, r. l. f., äv. -AGE. (†) krigstukt, militär disciplin. Schroderus Liv. 721 (1626). Afzelius Sag. VIII. 2: 118 (1857). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).
-AKADEMI. (högre) läroanstalt för utbildning av officerare; i fråga om sv. förh. särsk. (mellan åren 1792 och 1862) namn på den nuv. krigsskolan på Karlbärg. Krigs-Academien i Neustadt (i Österrike). PT 1758, nr 13, s. 1. Krigs-Academien på Kgl. Lust-Slottet Carlberg. DA 1793, nr 4, s. 1. SvH 8: 195 (1905; om krigsskolan på Karlbärg).
-AKTION. (†) krigsföretag, krigsoperation. CivInstr. 318 (1626). HC11H 14: 146 (1680). FörarbSvLag 3: 103 (1712).
-ALLIANS. jfr -FÖRBUND. RP 12: 304 (1648).
-AMMUNITION. OxBr. 9: 407 (1627). SFS 1893, nr 85, s. 5. —
-ANDA, r. l. f., förr äv. -ANDE. jfr ANDE VIII 5. Sahlstedt TuppSag. 42 (1759). Härens goda och välförstådda krigsanda. KrigVAT 1850, s. 58. —
-ANFALL~02 l. ~20. krigiskt anfall. Verelius 116 (1681). UpplFmT 43: Bil. 43 (1929).
-ANFÖRARE~0200. (numera knappast br.) anförare i krig; härförare; krigsherre. Polackerne lijda stoor brist vppå .. gode Krijgz-Anförare. NAv. 5/7 1656, nr 2, Bet. s. 6 b. Konungen som krigsanförare. Reuterdahl SKH III. 1: 419 (1863). 2SAH 60: 170 (1883).
-ANGELÄGENHET~00102 l. ~10200. Möller 2: 156 (1785). Schybergson FinlH 2: 103 (1889).
-ANKUNDNING, f. [jfr ä. t. kriegsankündigung] (†) krigsförklaring. BSkytte (1656) i HT 1912, s. 119. —
-ANLEDNING~020. [jfr lat. casus belli] jfr ANLEDNING 4. 1SAH 4: 23 (1791, 1809). 2SAH 61: 107 (1884).
-ANNALER, pl. jfr -HISTORIA. Vår flottas krigsannaler. VFl. 1915, s. 111. —
-ANSLAG. (†) krigsföretag; krigsplan; jfr ANSLAG 11 o. 12. Thett krigzanslag .., som den dagen företogs. Brahe Kr. 38 (c. 1585). (Hertig Mauritz') Krijgs Anslagh och Vpsåt emot Keysaren. Schroderus Os. III. 2: 23 (1635).
-ANSTALT~02, äv. ~20. krigsförberedelse, krigsrustning; försvarsanstalt; numera nästan bl. i pl. NoraskogArk. 4: 172 (1700). Han giorde krigs anstallt. Schultze Ordb. 4857 (c. 1755). Samniterne .. hade inställt alla krigsanstalter. Kolmodin Liv. 3: 150 (1832). Östergren (1930).
-ANSÄGELSE. (†) krigsförklaring. Isogæus Segersk. 174 (c. 1700).
-ANVÄNDNING~020. (föga br.) = -BRUK 2. KrigVAT 1847, s. 150. Huruvida fartyget .. befinner sig i för krigsanvändning tillfredsställande skick. SFS 1926, s. 96. —
-ARBETE~020, äv. ~200.
1) (numera föga br.) arbete (värksamhetsart) som utföres i krig; förr äv.: krigstjänst. Delachapelle ExBook 14 (1669). Telemach (visade) sig oförtruten, til at undergå de allrasvåraste och grofvaste krigsarbeten. Ehrenadler Tel. 718 (1723). Män som för krigsarbete taga sold. Reuterdahl SKH II. 2: 18 (1850). En .. paus i krigsarbetet. VFl. 1915, s. 115.
2) mil. krigsbyggnadsarbete; äv. konkret. KrigVAH 1887, s. 135. (På fortifikationsdepartementets militärbyrå handläggas) ärenden, som angå (bl. a.) .. krigsarbeten av olika slag. SFS 1914, s. 196. —
-ARKIV. arkiv innehållande krigshandlingar (jämte kartor o. d.); särsk. i sg. best., om det år 1873 vid generalstabens krigshistoriska avdelning upprättade krigshistoriska arkivet. KrigVAH 1808, s. 40. Konungens enskilda krigsarkiv. NF 5: 67 (1881). Jag satt .. några veckor på krigsarkivet för arkivstudier. Svedelius Lif 621 (1887). SFS 1923, s. 692. —
-ARKIVALIER, pl. KyrkohÅ 1917, s. 136. —
-ARKIVARIE. arkivarie vid krigsarkiv; särsk. ss. titel för chefen för generalstabens krigsarkiv. Dalin (1852). SFS 1923, s. 692. —
-ARKLIMÄSTARE ~00200. (förr) = ARKLIMÄSTARE 2. SthmStCal. 1773, s. 28. KrigVAT 1852, s. 280. —
-ARMADA. (†)
1) krigshär. Wollimhaus Ind. (1652).
2) (större) örlogsflotta l. eskader. Schroderus Os. 2: 760 (1635). NAv. 5/7 1656, nr 2, Underr. s. B 1 a. —
-ARMATUR. (†) krigsrustning. RP 16: 563 (1656). Scherping Cober 2: 434 (1737).
-ARMÉ. (†) krigshär, armé; äv. om örlogsflotta. OxBr. 10: 316 (1631). NAv. 21/8 1656, s. 2 (om örlogsflotta).
-ART. (†) krigssätt, krigsmetod. Schroderus Liv. 268 (1626). Ödmann StrFörs. II. 1: 54 (1803).
-ARTIKEL. (i fråga om ä. förh.) i pl.: stadgar som avsågo upprätthållandet av ordning, tukt o. subordination inom krigsmakten; vanl. i pl. best. G1R 26: 219 (1556). Krijgs Articlar som fordom then Stormechtigste Furste och Herre, Herr Gustaff Adolph then andre och store, .. låtit göra och författa, A. M. DC. XXI. (1642; titel). RF 1809, § 20. Fel och förseelser i tjensten af lotsbefälet anses efter krigsartiklarne. SPF 1857, s. 344. SvRiksd. I. 6: 333 (1934; om 1683 års krigsartiklar).
-AVIATIK. Janson Lögn. 322 (1912).
-AVLÖNING~020. mil. avlöning till personal vid mobiliserat truppförband; jfr -LÖN. FörslKrigsaflönRegl. 1911, s. 3. 1NJA 1919, s. 299. Ssgr (mil.): krigsavlönings-lista, r. l. f. SFS 1918, s. 2628. -medel, pl. SFS 1915, s. 23. -reglemente. FörslKrigsaflönRegl. 1911 (i titeln).
-BAGGE. (†) sjömil. ramm (på pansarfartyg), sporre; jfr BAGGE, sbst.1 II. Samtiden 1872, s. 670. —
-BANA, r. l. f. (†)
1) krigarbana; jfr BANA, sbst.1 1 g γ. 1SAH 3: 413 (1790, 1802). Ni (har), som jag ser, inträdt på krigsbanan. Sparre Frisegl. 1: 76 (1832).
2) krigsskådeplats (l. serie av krigsskådeplatser); jfr BANA, sbst.1 3 a. 1SAH 5: 328 (1795, 1813). KrigVAH 1823, s. 46. —
-BANER. (i fråga om ä. förh.) fälttecken. Verelius Herv. 126 (1672). JGOxenstierna 4: 71 (1815).
-BARN. (ngt vard.) om barn från av krig hemsökta länder som omhändertagas i andra länder; särsk. i fråga om förh. under åren närmast efter världskriget 19141918. SvD(A) 1919, nr 89, s. 16. Därs. 1932, nr 193, s. 7. —
-BAS, r. krigsoperationsbas. 2NF 38: 49 (1925).
-BASUN. (i fråga om ä. förh.) jfr -LUR, -TRUMPET; äv. mer l. mindre bildl. Jag går dit äran mig med krigsbasunen kallar. Lidner 1: 4 (1781). (Tidningen) Allehanda .., som förut ifrigt tutat i krigsbasunen. Tiden 1848, nr 211, s. 1. —
-BATALJON. mil. bataljon av fältstyrka (mobiliserad bataljon). Sylvan Vial 1: 209 (1863).
-BEDRIFT. jfr -BRAGD. Westhius Vitt. 2 (1678). Sphodrias, en Spartansk man, utmärkt och lysande genom krigsbedrifter. Emanuelsson Plut. 3: 21 (1843). NoK 109: 80 (1931).
-BEFALLNING. (†) = -BEFÄL 1. (Jag har) beklädht öfver 12 embette och krijgsbefalninger. AOxenstierna 1: 7 (1605). FörarbSvLag 5: 419 (1717).
-BEFALLNINGSMAN. (†) befälhavare vid krigsmakten; officer. Stiernman Riksd. 434 (1595). RA II. 1: 483 (1614). SvRiksd. I. 3: 522 (1933; efter ä. handl.).
-BEFATTNING. befattning i krig. Personal, som, utan att .. vara krigstjänstskyldig, .. anställts i särskild krigsbefattning. SFS 1915, s. 590. —
-BEFÄL. (krig- 1594. krigs- 1593 osv.)
1) (numera föga br.) abstr.: befäl(smakt), kommando i krig l. över truppförband. En som har krigsbefälet i en festning. Swedberg Schibb. 256 (1716). Dalin (1852; angivet ss. mindre br.). (G. III:s) sätt att föra krigsbefäl. IllMilRevy 1905, s. 347.
2) (numera mindre br.) konkret: befälhavare vid krigsmakten (i sht om högre officerare); numera bl. koll. AJGothus ThesEp. 2: 129 (1619). (Konung Erik lät) vthgå stränga Befalningar til Krijgzbefehlen, at the skulle hålla Folcket tilsamman. Girs E14 72 (c. 1630). Vårt högre och nedrigare krigs-befähl. Nordberg C12 1: 565 (1740). IllMilRevy 1905, s. 415. särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om det högre krigsbefälet ss. utgörande en egen ståndsbildning i politiskt avseende (vilken erhöll särskild kallelse till riksdagarna). RA I. 3: 161 (1593). Det i vår Riksdags-Historie så väl bekanta Krigs-Befälet. KrigVAH 1834, s. 53. SvRiksd. I. 4: 183 (1932; i fråga om förh. under den karolinska tiden).
b) (förr) om en av generalitetspersoner, regements- o. kårchefer jämte ett antal valda kaptener l. ryttmästare bestående representation för krigsmakten för överläggning o. förslag i vissa frågor, i senare tid bl. i frågor rörande pensions- o. änke- o. pupillkassor. KrigVAT 1844, s. 536. SFS 1865, nr 68, s. 2. NDA 1913, nr 247, s. 5. —
-BEFÄSTNING. (†) (tillfällig) fältbefästning. Wärnskiöld Fortif. B 4 a (1673).
-BEGIRIG. (krig- 1722, 1737. krigs- c. 1700) (†) krigslysten. Isogæus Segersk. 33 (c. 1700). Rydelius Förn. 210 (1722, 1737).
-BEHOV. behov i l. för krig, krigets behov; sammanfattning(en) av personal, materiell o. pänningar som erfordras för att stridskrafterna skola ställas på krigsfot; förr äv.: krigsförnödenheter. RA I. 1: 477 (1546). Stycken, Gevär, Kulor, Krut och annat Krigsbehof. PH 5: 2966 (1750). Vid uppkommande krigsbehof. KrigVAH 1840, s. 219. Allt krut, såväl för krigsbehof som för bergsprängning, kontrollerades af kronan. Holmberg Artill. 2: 114 (1882). TSjöv. 1904, s. 467. —
-BEHÖR. (†) krigsförnödenheter, krigsförråd. 10 örligxskep mz kruut skött och all krigxbehör. Svart G1 55 (1561). Nordberg C12 2: 228 (1740). Allvin Mo 169 (1857).
-BEHÖRING. (†) = -BEHÖR. G1R 26: 33 (1556).
-BEKOSTNAD. (†) krigskostnad(er). Chesnecopherus Skäl Rr 3 a (i handl. fr. 1596). Nordberg C12 1: 151 (1740).
-BEKOSTNING. (†) krigskostnad(er). HSH 19: 303 (1600). Brask Pufendorf Hist. 59 (1680).
-BELÖNING. belöning för förtjänstfullt uppförande i krig. Schroderus Liv. 804 (1626). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 11, s. 39. —
-BEREDA. bereda (ngn l. en trupp o. d.) för krig; numera nästan bl. i p. pf. ss. adj.: färdig till strid. (I fästningarna) krigsberedes oöfvadt manskap. Hazelius Bef. 252 (1836). Englands bästa skydd ligger .. i en stark, alltid krigsberedd flotta. SödermNyh. 1894, nr 98, s. 2. Hedin 4Tal 36 (1914: krigsberedd).
-BEREDELSE. (numera föga br.) krigsförberedelse. L. Paulinus Gothus Stiernskiöld C 1 b (1628). 3SAH 6: 36 (1891).
-BEREDNING.
1) (numera knappast br.) = -BEREDELSE. Chesnecopherus Skäl Hhh 2 b (i handl. fr. 1599). RARP 10: 485 (1668).
2) i sht hist. benämning på förvaltningsorgan l. myndighet l. kommission o. d. som vid vissa tillfällen tillsatts med uppgift att värkställa krigsförberedelser; försvarskommission. KrigVAH 1808, s. 216. Odhner G3 1: 281 (1885). SvH 8: 278 (1905).
-BEREDSKAP~020 l. ~002. Ekonomisk, industriell krigsberedskap. RARP 4: 7 (1645). En god krigsberedskap ger .. största utsikten att aldrig få något krig. Fahlbeck UtrPol. 51 (1912). särsk. mil. om det tillstånd inom krigsmakten som inträder, då färdighållningsorder har givits, o. som bl. a. innebär förberedelse för mobilisering. VFl. 1911, s. 101. SvUppslB (1933). Ssg: krigsberedskaps-kommission. särsk. benämning på en i Sv. 1915 tillsatt kommission för utredande av den ekonomiska krigsberedskapen. 2NF 27: 1244 (1918).
-BERÄTTELSE. i sht mil. jfr -RAPPORT, -RELATION. Palmblad Nov. 1: 179 (1840). VFl. 1916, s. 30. —
-BERÖM. (†) krigsära; krigarära. Stiernhielm Lycks. 5 (1650, 1668). Adlerbeth HorOd. 144 (1817).
-BESLUT. beslut att börja krig. Fryxell Ber. 12: 143 (1843). KrigVAT 1920, s. 2. —
-BESOLDNING. (†) Brahe Oec. 23 (1581; uppl. 1920). Isogæus Segersk. 131 (c. 1700).
-BESTÄLLNING, sbst.1 (†) befattning i krigstjänst; militär tjänst(ebefattning). Schroderus Liv. 115 (1626). Loenbom Stenbock 2: 110 (1758).
-BESTÄLLNING, sbst.2 beställning av krigsförnödenheter. GHT 1895, nr 225, s. 2. —
-BESVÄR. (†) av krig förorsakad möda l. svårighet; krigsbörda; särsk. om ekonomisk börda som pålägges ngn på grund av krig (inkvartering, krigskontribution, krigspålaga o. d.). RARP 1: 110 (1629). Att bliffva skyddat ifrå guarnisoner och andra krigzbesvär. RP 8: 116 (1640). Effter som han (dvs. J. de la Gardie) hade Händerna fulla med Krijgzbeswär. Widekindi G2A 173 (c. 1676). BL 11: 11 (1845).
-BESVÄRLIGHET. (†) jfr -BESVÄR. Brask Pufendorf Hist. 234 (1680). Ritterberg Sall. 154 (1832).
-BESÄTTNING. mil. (stridskrafter avsedda till) besättning i en fästning o. d. under krig. BtRiksdP 1892, 5Hufvudtit. s. 3. BonnierKL (1925).
-BETJÄNT. (†) (lägre) befattningshavare vid krigsmakten; (lägre) militär befattningshavare. KOF II. 2: 371 (c. 1655). Inga krigsbetienter .. mågo å landet eller i staden till uthmätningsförrättningar brukas. FörarbSvLag 5: 377 (1714). Schönberg Bref 3: 302 (1778).
-BEVILLNING. jfr BEVILLNING 3 c. RARP 15: 269 (1686). SvRiksd. I. 4: 113 (1932).
-BILDA. mil. utbilda (ngn) för krig(et); i sht i p. pf. ss. adj.: krigsövad, krigsduglig. De mera krigsbildade trupperne. KrigVAH 1835, s. 203. Man sökte på bästa sätt använda tiden att krigsbilda soldaterna. Därs. 1885, s. 137. IllMilRevy 1899, s. 189 (: krigsbildade, p. pf. pl.).
-BILDNING. i sht mil. utbildning för krigets värv; utbildning till krigare; militär utbildning. KrigVAH 1824, s. 23. Först efter erhållen krigsbildning kunna (arméns rekryter) vid fält-armén användas. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, 1Mem. s. 8. Därs. 1901, 8Hufvudtit. s. 103. —
-BLIND. som blivit blind gm i krig erhållna skador; äv. substantiverat. Liksom Napoleonskrigen har också Världskriget framkallat åtskillig verksamhet för de krigsblinde. 2NF 34: Suppl. 685 (1922). Därs. 37: 1007 (1925).
-BLOCKAD. (i fackspr.) blockad föregången av krigsförklaring, blockad under krig (motsatt: fredsblockad). GHT 1897, nr 60 A, s. 2. PT 1897, nr 61 A, s. 2. —
-BOK; pl. -böcker.
1) (†) militär tjänstebok. ConsAcAboP 2: 139 (1658).
2) bok som handlar om (upplevelser under) krig; särsk.: bok som gör propaganda för (ett visst) krig. De språk .. hvaruti de förnämste Krigsböcker äro skrefne. Ehrensvärd PVetA 1743, s. 29. Steffen Krig 2: 239 (1915). NoK 98: 5 (1931).
-BOKHÅLLARE~0200. (i fråga om ä. l. utländska förh.) (titel för) viss tjänsteman med uppgift att sköta räkenskaper o. d. vid krigsmakten. LMil. 1: 18 (1680). KrigVAT 1859, s. 430 (i fråga om förh. i Österrike).
-BRAGD. krigisk bragd. Schönberg Bref 1: 42 (1772). Prins Moritz af Oranien, hvars krigsbragder .. allmänt beundrades öfver hela Europa. Fryxell Ber. 6: 4 (1833). TjReglArm. 1858, 1: 132. —
-BRAND.
1) (tillf.) i eg. bem.: av krig förorsakad brand. Collan Kalev. 2: 341 (1868).
2) (i sht i vitter stil) bildl.; jfr BRAND, sbst.1 I 2 b; jfr -ELD, -LÅGA. På kontinenten tändes en sjuårig krigsbrand. 3SAH 17: 156 (1902).
-BRIGG. (numera föga br.) sjömil. örlogsbrigg. SC 2: 59 (1821). VFl. 1927, s. 102. —
-BRO. mil. tillfällig bro som slås av (företrädesvis av ingenjörförband) medförd, på förhand tillvärkad materiell; motsatt: fältbro. LbFältarb. II. 1: 43 (1885). FälttjRegl. 1900, s. 11. SvUppslB (1933). Ssgr (mil.): krigsbro-förråd, -kolonn, -materiell, r., -ponton m. fl. —
-BRODER, äv. -BROR. (numera bl. i vitter stil) krigskamrat. Linc. Dddd 1 b (1640). Sylvius Curtius 643 (1682). Krigsbröder, upp till storm! JGOxenstierna 5: 81 (c. 1817). Snoilsky 5: 31 (1897).
-BRUK.
1) bruk l. sedvänja som gäller för l. i krig, krigssed (som anses förenlig med folkrättens fordringar); förr äv. övergående i bet.: krigskonst, krigshandtvärk. Som sedwane eller krigzbruk hoss andre Herrer och Furster är. G1R 14: 251 (1542). (Hövitsmannen) skall och öffwe .. (knektarna) vthi Krigzbruck medh slagh och slachtordninger. SUFinlH 1: 137 (1601). I Småland där han (dvs. konung Knut av Danmark), efter den tidens krigsbruk, förödde allt med elld och svärd. Botin Hist. 2: 75 (c. 1790). 3NF (1930).
2) användning i krig, krigsändamål; numera nästan bl. i uttr. för l. till krigsbruk (förr äv. krigsbruket). Verier, som krigx bruk tilhörer. BtFinlH 3: 185 (1545). Phrygius HimLif. A 3 a (1615). Krut som ämnas till krigsbruk. Hazelius Artill. 25 (1833). Till krigsbruk tjenliga fordon. SFS 1895, nr 43, s. 11. Alm Eldhandv. 1: 163 (1933).
-BRYGGA, r. l. f. mil. jfr -BRO. KrigVAH 1842, s. 99. 2NF 33: 247 (1921). Ssgr (mil.): krigsbrygge-ekipage, -materiell, r., -träng m. fl. —
-BRÖD. (enklare) bröd som (på grund av knapphet på säd) användes under krigstid. Hildebrand StFolk 120 (1915). Keyland Allmogekost 1: 18 (1919).
-BRÖLLOP. bröllop som skyndsamt anordnas, då brudgummen kallas ut i krig. VFl. 1917, s. 93. —
-BUD, förr äv. -BÅD. (i sht i vitter stil) bud om l. kallelse till krig. (Sändebudens) ärende ansågs för et krigsbud. Dalin Hist. III. 2: 405 (1762). 3SAH 12: 268 (1897).
-BUDGET. militär budget; försvarsbudget. KrigVAH 1835, s. 168. NerAlleh. 1896, nr 20, s. 2. —
-BULLER. (numera nästan bl. i vitter stil) krigstumult, krigsoroligheter; förr äv. i pl.; äv. bildl. RA I. 4: 383 (1597). Dhe nye Krigzbullren förstörde (Sartorius' plan). Rudbeck Atl. 2: 109 (1689). Krigsbullret har hos oss nyss tystnat. LBÄ 16—17: 110 (1798). Denna armé (dvs. frälsningsarmén), som nu med sitt krigsbuller uppfyller åtskilliga trakter. Rundgren Minn. 3: 200 (1889).
-BUSS, m. (numera i sht i vitter stil l. skämts.) (käck) krigare, soldat; jfr BUSS, sbst.1 3 b. Visb. 3: 185 (1651). Den gamla krigsbussen Lars Olsson af slägten Björnram. Fryxell Ber. 3: 21 (1828). Tegnér SvBild. 86 (1896).
-BYGGNAD. mil. byggnadsarbete som erfordras i fält (ss. fästningsbyggnad, krigsbro o. d.), militärt byggnadsarbete; förr äv. abstraktare: krigsbyggnadskonst. (Sv.) Krigsbyggnad .. (t.) die Kriegsbaukunst. Möller (1790). (På fortifikationsdepartementets militärbyrå handläggas) ärenden, som angå (bl. a.) .. krigsbyggnader och krigsarbeten. SFS 1914, s. 196. Ssgr (mil.): krigsbyggnads-arbete. äv. konkret. -avdelning. Regementschef kan .. bilda särskilda krigsbyggnadsavdelningar. Tingsten InfUtbildnEx. 107 (1918). -konst. Weste FörslSAOB (1823). -materiell, r. -stab. SFS 1916, s. 795. -vetenskap. Möller 2: 156 (1785).
-BYTE. jfr BYTE 2 a. Spegel 74 (1712). Hvad såsom lagligt krigsbyte får anses. TjReglArm. 1867, 4: 171. Storhetstidens litterära krigsbyten. Walde (1916; boktitel).
-BÅD, se -BUD.
-BÅT. (i sht i fråga om mera primitiva kulturförh.) (mindre) båt som användes i strid; krigsfartyg. Cook 2Resa 151 (1783; i fråga om Nya Zeeland). TT 1896, Allm. s. 188 (i fråga om Ostafrika).
-BÖN. bön i krig; särsk.: bön före en strid. GT 1788, nr 135, s. 3. Cavallin Herdam. 2: 56 (1855; efter handl. fr. 1760). Östergren (1930).
-BÖRDA, r. l. f. jfr BÖRDA, sbst. 4. RARP 1: 56 (1627). Krijgsbördan faller ojämpnt. Grubb 429 (1665). Sveriges folk, mattadt af den fleråriga krigsbördan. 2SAH 22: 220 (1844). Schybergson FinlH 1: 518 (1887).
-DAGBOK~02, äv. ~20. mil. Vid hvarje truppförband .. skall, så snart truppförbandet är mobiliseradt, föras krigsdagbok, innehållande redogörelse för den dagliga verksamheten med afseende på marsch, förläggning, spaning, bevakning och strid (m. m.). FälttjRegl. 1902, s. 174. —
-DANS. i fråga om primitiva kulturförhållanden: dans som imiterar strid l. som dansas (i magiskt syfte) före uttåget i krig; stridsdans, vapendans; ofta mer l. mindre oeg. o. bildl. Fréville Söderh. 2: 148 (1776). Bremer NVerld. 2: 339 (1853). Bergman JoH 134 (1926; bildl.).
-DAT. (i sht i högre stil) krigsbedrift, krigsbragd; nästan bl. i pl. Möller 1: 29 (1745). Tapperhet och krigsdater. 2VittAH 1: 380 (1786, 1789). HSH 9: 126 (c. 1800).
-DEKLARATION. (†) krigsförklaring. Crusenstolpe Tess. 4: 230 (i handl. fr. 1713). VFl. 1914, s. 24 (1806).
-DEKORATION. orden l. medalj förvärvad gm förtjänstfull gärning i krig. BonnierKL (1925).
-DENUNCIATION. (†) krigsförklaring. RP 2: 158 (1632). Därs. 161. —
-DEPARTEMENT. avdelning av regering l. ämbetsvärk l. kommission o. d. som handlägger ärenden som gälla (ett pågående) krig l. militära ärenden i allm.; numera i fråga om sv. förh. (mindre br.): försvarsdepartement. GT 1788, nr 112, s. 2 (i fråga om fr. förh.). Krigs-Collegii Krigs-Departement. KrigVAH 1818—21, s. 51 (1808). SFS 1894, nr 24, s. 6. —
-DEPUTATION. (förr) riksdagsdeputation som hade att handlägga ärenden rörande militärväsendet. 2RARP 2: 44 (1723).
-DIKT, r. l. f. Hildebrand StFolk 142 (1915).
-DIKTNING. Runebergs senare .. fosterländska krigsdiktning. Söderhjelm Runebg 1: 377 (1904).
-DIREKTORIUM. (†) krigsbefäl (abstr. o. konkret, koll.); krigsråd. Krijgz Directorium här til Landz (dvs. kring Elbingen) förer nu Her General Fäldtmarskalcken. NAv. 2/10 1656, nr 1, s. 4. Krigs-Directorium i Torgau. PT 1758, nr 28, s. 2. H. K. Maj:t (har) behagat förordna regeringsrådet Horn at bivista krigsdirectorium. Höpken 2: 508 (1758).
-DISCIPLIN. (numera mindre br.) krigstukt; förr äv. övergående i bet.: föreskrifter som gälla krigstukten, krigslagar(na). SUFinlH 1: 137 (1601). Giör någor sådant, som står under Krigs-disciplin, det ansees efter Krigs-Art. 1683, § 29. Abrahamsson 204 (1726). KrigVAT 1852, s. 674. —
-DOMARE. lagfaren ledamot av (i sht ordförande i) krigsrätt; särsk. (sedan 1916, enl. lag 1914) titel för vid krigsmakten anställd lagfaren ämbetsman med åliggande bl. a. att vara ordförande i krigsrätt. Krigsart. 1798, s. M 1 b. En .. krigsdomare vid artilleriet. Mellin Nov. 3: 510 (1840, 1867; om auditör). Krigsrätt .. utgöres av en krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör. SFS 1914, s. 996. Därs. 1919, s. 749. Ssgr: krigsdomar(e)-befattning, -syssla, -tjänst.
-DOMSTOL~02, äv. ~20. jfr -RÄTT 4. Wedberg HD 56 (cit. fr. 1793). Krigs-Domstolar äro i Sverge: Krigs-Rätter vid regementer och corpser, samt Krigs-Hofrätt. Hazelius Förel. 61 (1839). SFS 1914, s. 1004. jfr ÖVER-KRIGSDOMSTOL.
-DRÄKT. dräkt som användes i krig; i sht i fråga om äldre l. primitivare kulturförhållanden. Lindfors (1815). Är den döde en hövding, hänges hans krigsdräkt .. kring gravkullen. Hedin Pol 2: 198 (1911; i fråga om afrikanska förh.). Cederström Ströft. 164 (1915).
-DUGLIG. duglig för deltagande l. användning i krig; stridsduglig. Krigsdugliga ynglingar mellan 19 och 25 års ålder. Mankell Krigsm. 1: 550 (1865). Konung Magnus Ladulås önskade införa ständigt krigsdugligt rytteri. Ramsay Skugg. 2 (1917). Avledn.: krigsduglighet, r. l. f. —
-DUNDER. (numera bl. i vitter stil) jfr -ÅSKA. RelCur. 185 (1682). Hur ofta hade icke krigsdundret liknats vid åskan! Mjöberg Stilstud. 123 (1911).
-DYGD. Dalin Montesquieu 80 (1755). Den första af krigsdygderna: Dristigheten. KrigVAH 1806, s. 2. Lefrén Förel. 3: 74 (1817).
-ED. (i fråga om ä. förh.) (trohets)ed som avlades av krigsman (numera i svenska armén ersatt av ”krigsmannaerinran”). KyrkohÅ 1910, MoA. 92 (1738). Cavallin (1876).
-EKONOMI-VÄRK, n. (förr) i uttr. Rikets krigsekonomivärk, ett kungligt ämbetsvärk som hade att handlägga ärenden rörande försvarsväsendets ekonomiska förhållanden. Backman Lags. 1: 382 (i handl. fr. 1817).
-ELD. (†) = -BRAND 2. RARP 4: 234 (1649). Vid första våhrdag var krigs-elden lös på alla sidor. Dalin Hist. 2: 263 (1750). DA 1793, nr 58, s. 1. —
-ELEFANT. elefant som användes (ss. lastdjur l. bärare av krigsmanskap) i krig. Gravander Buffon 2: 204 (1806). Reinius Hagenbeck Sydas. 9 (1927).
-ERFAREN~020, p. adj. Schultze Ordb. 1059 (c. 1755). En öfvad och krigserfaren fiende. Strinnholm Vas. 1: 178 (1819). SvD(A) 1918, nr 46 A, s. 8. Avledn.: krigserfarenhet, r. l. f. —
-EXERCIS, förr äv. -EXERCITIE. (numera föga br.) krigsövning; (militär) exercis. SColumbus Vitt. 272 (c. 1678). Sergianten och Fältwäbelen (böra) Krijgz Exercitierne mycket wäl förstå. Söderman ExBook 185 (1679). PT 1758, nr 30, s. 2. —
-EXPEDITION.
1) krigståg, krigsföretag; jfr EXPEDITION 5. RP 2: 57 (1631). Att värffva folck till krigzexpeditionen i Preussen. Därs. 6: 108 (1636). Chapman Liniesk. 9 (1796). Dalin (1852; med hänv. till krigståg).
2) (åren 17131840 existerande) avdelning av K. M:ts kansli som hade att handlägga till krigsväsendet hörande ärenden; jfr EXPEDITION 3. LMil. 4: 1549 (1716). StatsSecreterare för Krigs-Expedition. KrigVAH 1830, Tal s. 66. Reuterskiöld Grundlag. 1003 (1926).
-FACKLA. (i sht i högre stil) bildl. Loenbom Stenbock 2: 204 (1758). Samma blixt, som antände Norge, skulle kasta krigsfacklans sken öfver Bohuslän. Carlén Skuggsp. 2: 239 (1865).
-FANA. jfr -BANER. Schroderus Os. 1: 263 (1635). I .. alla orter i Etolien .. svajar krigsfanan. SC 2: 99 (1821). Ritterberg Sall. 238 (1832).
-FARA, r. l. f. numera i sht: fara för krig, hotande krig; krigsrisk. Den som wågar sig i stora Krigzfaror. Verelius 104 (1681). I Pohlen hade man i början ej velat tro på den annalkande krigsfaran. Mankell Fältsl. 498 (1859). Under krigstid eller vid krigsfara. SFS 1915, s. 262. —
-FARLIGHET. (†) jfr -FARA. RA I. 2: 23 (1561). Sylvius Curtius 663 (1682).
-FARSOT~02 l. ~20. under krig härjande l. gm krig spridd farsot; äv. bildl. Fördomarnas krigsfarsoter. Böök ResFrankr. 118 (1916). Fältsjukan var .. i stort sedt identisk med vår tids krigsfarsoter. 2NF 35: 1128 (1923).
-FARTYG~02 l. ~20. örlogsfartyg, krigsskepp. PT 1791, nr 47, s. 1. VFl. 1924, s. 44. Ssgr: krigsfartygs-bygge, -byggnad, -cert, -konstruktör, -materiell, r., -typ m. fl. —
-FILOSOF. person som från filosofisk synpunkt behandlar krigets problem. Steffen Krig 1: 13 (1914).
-FILOSOFI. jfr -FILOSOF. Steffen Krig 1: 23 (1914). Tolstojs fatalistiska krigsfilosofi. Böök 4Sekl. 144 (1928).
-FISKAL. (titel för) ämbetsman som är förordnad ss. allmän åklagare vid krigsrätt (förr bl. vid krigsöverdomstol); förr äv. titel för viss tjänsteman i krigskollegium. HSH 31: 467 (1662). Henel 1729 16 (1730; om fiskal i krigskollegium). Allmän åklagare vid Krigs-Hofrätten är Krigsfiskalen. SFS 1868, nr 60, s. 74. Därs. 1914, s. 1001. jfr ÖVER-KRIGSFISKAL. Ssgr: krigsfiskals-befattning, -examen, -kontor, -tjänst, -ämbete m. fl. —
-FLAGGA, r. l. f. (föga br.) örlogsflagg(a); förr äv. allmännare: stridsfana. Schultze Ordb. 1158 (c. 1755; om stridsfana). KrigVAT 1848, s. 513. FFS 1897, nr 44, s. 11. —
-FLAMMA, r. l. f., äv. -FLAM. (†) krigslåga; krigsbrand (se d. o. 2). RP 16: 19 (1654). På dett Kongl. Maij:tt icke måtte gifwa den ringeste orsaak till någon krijgsflam uthi Tysklandh. RARP 7: 134 (1660). Fryxell Ber. 12: 87 (1843).
-FLOTTA, r. l. f. örlogsflotta. G1R 10: 246 (1535). VFl. 1925, s. 122. —
-FLYG. (ngt vard.) jfr FLYG, sbst.1 1. Regeringens plan för utökandet av krigsflyget. SvD(A) 1934, nr 194, s. 3. —
-FLYGFARKOST~020 l. ~002. KrigVAT 1923, s. 379. —
-FLYGMASKIN~002. VerdS 169: 12 (1910).
-FOLK.
1) koll.: krigsmän, krigare, soldater. G1R 1: 20 (1521). Krigshärar bestå af ordnadt, väpnadt och öfvadt krigsfolk. Hazelius Förel. 1 (1839). SFS 1914, s. 969. särsk. övergående i bet.: krigsmakt, krigshär, armé. Marsken äger, om krigh och örligh fölle på Rijket, wara förman för Rijksens krigsfolk. Lagförsl. 28 (1609). Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk. Mat. 22: 7 (Bib. 1917).
2) (†) i pl.: krigsmän, krigare, soldater; jfr FOLK 3 e. Att vnge Her Steen .. icke förmotte holla öffuer 500 krigxfolk. Svart G1 124 (1561). Nordström Samh. 1: 377 (1839; efter ä. källa). Ssgr (till -FOLK 1; †): krigsfolks-hemman. militiehemman. RP 9: 511 (1642). -jordebok. kam. jordebok över militiehemman. Clason ReduktFörhist. 247 (1895; i fråga om förh. på 1640-talet). -lösa, r. l. f. brist på krigsfolk. RARP 1: 72 (1627). -präst. vid krigsmakten anställd präst. RP 8: 28 (1640). -stat(en). arméstat(en). 2VittAH 17: 218 (1625).
-FOND. fond vars medel äro avsedda att användas för krig (l. för extraordinarie militära utgifter); i fråga om sv. förh. särsk.: statsfond som av K. Maj:t får disponeras (bl.) vid krigsutbrott; jfr -KREDITIV. PropRiksd. 9/6 1809, s. 39. ReglFl. 1834, 2: 2. Lantförsvarets krigsfond. SFS 1914, s. 211. —
-FORDON~02 l. ~20. i sht mil. militärt fordon. KrigVAT 1854, s. 61. Billmanson Vap. 75 (1880).
-FOT. i sht mil. det tillstånd (med avs. på styrka, indelning, utrustning osv.) vari ett lands stridskrafter l. delar därav befinna sig, då de äro redo att uppträda i krig; motsatt: fredsfot; i sht i uttr. vara l. stå o. d. resp. sätta l. ställa l. hålla o. d. på krigsfot. Förstärkt krigsfot, (mil.) om det förhållande att ett lands alla stridsmedel äro anlitade; jfr a. Skeppens fulla bemannande efter krigsfot. PT 1791, nr 43, s. 2. Flemingen höll sina troppar på krigsfot oaktadt freden. 2SAH 14: 254 (1830). Då .. rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot. SFS 1893, Bih. nr 41, s. 2. SvUppslB (1933). särsk. i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv.
a) i fråga om land l. nation o. d.: tillstånd av fullständig krigsberedskap. Törneros Bref 2: 59 (c. 1825). Sverige befann sig (under Svante Nilssons tid) åtta år på fullständig krigsfot. IllSvH 2: 443 (1877).
b) i uttr. befinna sig l. stå o. d. på krigsfot (med ngn), befinna sig i krigstillstånd (mot ngn), ligga i krig (med ngn); ofta bildl. LoW (1862). Läkarne lefva på ständig krigsfot mot mänsklighetens fiender. Paulson Minnestal 93 (1899).
-FREGATT. (numera knappast br.) örlogsfregatt. SP 1792, nr 173, s. 2. —
-FURSTE, äv. -FÖRSTE. (†) (högste) befälhavare över en krigshär l. ett lands osv. stridskrafter; krigsherre; äv.: furste som för krig l. vars regering kännetecknas av krig. RA I. 1: 250 (1540). Then mächtige Krijgzförsten Alexander Magnus. Brahe Oec. 26 (1581; uppl. 1920). Atterbom Minnest. 1: 301 (1844; motsatt fredsfurste).
-FÅNGE. person (i sht kombattant) som blivit tillfångatagen i krig. Göra ngn till krigsfånge. Utväxla krigsfångar. Commendanten (i Wepprick) capitulerade och gaf sig till krigsfånge. KKD 1: 339 (1709). Såsom krigsfångar betraktas krigsmän, som på ett eller annat sätt fallit i fiendens våld. TSjöv. 1890, Bih. s. 34. Böök Lejon 341 (1935). Ssgr: krigsfånge-arbete. äv. konkret. En utställning af krigsfångearbeten från sibiriska fångläger. RedNordM 1916, s. 31. -läger. Linder Resa 229 (1919).
-FÅNGEN, p. adj. tillfångatagen i krig; som gjorts till krigsfånge (resp. krigsfångar); äv. substantiverat. En Krigzfången man snärier sigh vtur Fiendens hender. L. Paulinus Gothus MonTurb. 280 (1629). Horn med hela sin trupp blef krigsfången. 2SAH 54: 228 (1878). Nytt manskap, som är bestämt att aflösa de hittills krigsfångne. GHT 1905, nr 234 A, s. 3. —
-FÅNGENSKAP~002, äv. ~200. PT 1758, nr 3, s. 2. SFS 1914, s. 571. —
-FÄLT. (i fackspr., föga br.) område inom vilket ett krig föres l. där krigets rätt kan göras gällande. NF 8: 1533 (1884).
-FÄRD. (i sht i vitter stil) jfr -TÅG. Carl Knutsons mäktiga Krigsfärd åt Skåne, år 1452. 1VittAH 1: 135 (1755). Heidenstam Svensk. 1: 262 (1908).
-FÄRDIG. krigsberedd; stridsfärdig. KrigVAT 1850, s. 35. Ett fullt krigsfärdigt regemente. IllMilRevy 1898, s. 42. —
-FÖR, adj. (föga br.) krigsduglig. Björnstjerna Beskattn. 46 (1832). För att utaf beväringen dana en fullkomligen krigsför armé. AB 1845, nr 2, s. 3. —
-FÖRANDE, se A.
-FÖRARE. (†) person som för krig; härförare. Linc. (1640). Isogæus Segersk. 169 (c. 1700).
-FÖRBEREDELSE~00200. i sht i pl. Lefrén Förel. 1: 113 (1818).
-FÖRBRYTELSE. överträdelse av de av folkrätten föreskrivna lagarna för uppträdande i krig. De tyska krigsförbrytelserna (under världskriget). KrigVAT 1922, s. 378. SvUppslB (1933).
-FÖRBUND. förbund som ingås för gemensamt förande av (ett) krig; äv. konkret, om de förbundna staterna; jfr -ALLIANS. Schroderus Os. 1: 758 (1635; konkret). Fryxell Ber. 10: 138 (1842).
-FÖRETAG~002, äv. ~200. jfr -OPERATION, -TÅG. Mål som röra Krigsoperationer, Krigsrörelser och Krigsföretag. Lefrén Förel. 1: 125 (1818). SFS 1914, s. 985. —
-FÖRFAREN, p. adj. (numera mindre br.) krigserfaren. HH 20: 357 (c. 1640). Avledn.: krigsförfarenhet, r. l. f. (numera mindre br.) G1R 26: 88 (1556). KrigVAT 1844, s. 425. —
-FÖRFATTNING. (numera bl. i militärt fackspr.) (om sammanfattningen av de åtgärder som vidtagas för att sätta ett land, en här osv. i) krigsberedskap; numera vanl. liktydigt med: krigsorganisation, härordning. Sättia sigh i krigzförfattning. RARP V. 2: 219 (1655). Gången af vår krigsförfattnings historiska utveckling. Hallman Förf. 130 (1881). Hedin TalUngdemokr. 25 (1914).
-FÖRHÅLLANDE. vanl. i pl. KrigVAT 1848, s. 160. Olycksfall, förorsakat av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig. SFS 1923, s. 171. —
-FÖRHÖR. (†) förhör (handläggning) inför krigsrätt; äv. konkret: krigsrätt. HC11H 7: 125 (1676). KrigVAH 1829, s. 331 (konkret). jfr REGEMENTS-KRIGSFÖRHÖR.
-FÖRING, se A.
-FÖRKLARING. officiellt meddelande från en stat till en annan att krigstillstånd (från en viss tidpunkt) inträder dem emellan. Utfärda krigsförklaring. PT 1758, nr 11, s. 3. Mordbrand är hans (dvs. fiendens) krigsförklaring. Tegnér (WB) 6: 7 (c. 1827). Österrikes krigsförklaring mot Napoleon (år 1813). 3SAH 3: 244 (1888). SvUppslB (1933). särsk. bildl.; jfr KRIG f. De likgilltigaste, de hårfinaste, metaphysiska spekulationer, blifva utropade såsom uppenbara krigsförklaringar emot religion och lagar. Leopold 3: 233 (1799, 1816). ”Fascismen”, säger Giovanni Gentile, .. ”är en krigsförklaring mot intellektualismen ..”. NoK 111: 150 (1931).
-FÖRKUNNELSE. (†) krigsförklaring. Wollimhaus Ind. (1652). Dalin Hist. III. 1: 572 (1761).
-FÖRNÖDENHET~0102 l. ~0200. nästan bl. i pl. Canoner och andra Krigs-förnödenheter. Nordberg C12 2: 173 (1740). TjReglArm. 1867, 4: 190. Lang FinlSjör. 2: 74 (1910).
-FÖRPLÄGNAD. i sht mil. (den del av förvaltningen i krig som rör) truppernas osv. förplägnad i fält. Hedin Front. 222 (1915). Ssgr (mil.): krigsförplägnads-reglemente. 3NF 12: 54 (1930). -tjänst. 3NF (1930).
-FÖRRÅD. förråd av för krig(et) behövliga förnödenheter. Ehrenadler Tel. 806 (1723). (I Warschau) funnos 124 kanoner, 100 tunnor krut och stora samlingar af andra krigsförråd. Fryxell Ber. 11: 118 (1843). SFS 1910, nr 153, s. 107. —
-FÖRRÄTTNING. (numera föga br.) företagande l. förehavande l. uppdrag o. d. i krig; äv.: krigsföretag, krigsoperation. LMil 4: 1369 (1707). Ingen lägenheet yppar sigh än till några krigsförrättningar. Carl xii Bref 168 (1717). SDS 1899, nr 530, s. 1. —
-FÖRSTE, se -FURSTE.
-FÖRSÄKRA, -ing. försäkra (ngn l. ngt) mot krigsrisk; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. Taga, teckna en krigsförsäkring. Lille Försäkr. 112 (1882: krigsförsäkring). Lasten krigsförsäkrades i engelska Lloyds. SvD(A) 1915, nr 228, s. 5. Ssgr: krigsförsäkrings-premie. PT 1904, nr 102 B, s. 1. -rörelse. Statens krigsförsäkringsrörelse. SFS 1915, s. 686. —
-FÖRTJÄNST. förtjänst (merit) som ngn förvärvar i krig; militär förtjänst. Brenner Dikt. 2: 91 (1729). Crusenstolpe Tess. 2: 204 (1847).
-FÖRVALTNING. förvaltning som gäller krig l. krigsberedskap; militär förvaltning; äv. konkret, om styrelse l. ämbetsvärk o. d. som handhar krigsförvaltningen. KrigVAH 1807, s. 114 (1803). Hr Nils Adam Humble, Amiralitets-Kammar-Råd, tjenstgörande i Krigs-Förvaltningen. Hofcal. 1810, s. 44. Förvaltningen vid lantförsvaret på krigsfot benämnes krigsförvaltning. SFS 1914, s. 211. —
-FÖRVANT. (†) krigskamrat. L. Paulinus Gothus Stiernskiöld E 4 a (1628). Linc. Dddd 1 b (1640).
-FÖRÖDELSE. Ödmann StrFörs. II. 1: 53 (1803). Fryxell Ber. 8: 60 (1838).
-GALEN. (vard.) som ivrar för krig (eg. på ett sätt som vittnar om sinnessjukdom). NDA 1915, nr 231, s. 2. Det krigsgalna Tyskland. Steffen Krig 4: 409 (1917).
-GALENSKAP~002 l. ~200. (vard.) jfr -GALEN.
-GALÄR. (förr) jfr -FARTYG. NoK 13: 69 (1922).
-GAS. giftgas använd ss. stridsmedel, stridsgas. Östergren (1930).
-GENERAL. (†) härförare. RARP 3: 248 (1642). Wingård Minn. 6: 135 (1809, 1847).
-GESCHÄFT. (†)
1) krigsföretag, krigsoperation. G1R 10: 42 (1535).
2) krigsförnödenheter. G1R 10: 118 (1535).
-GEVÄR. gevär avsett att användas i strid, armégevär (motsatt: jaktgevär o. d.); förr äv. allmännare: krigsvapen. Widekindi KrijgH 203 (1671; om krigsvapen i allm.). Et större partie karbin blykulor til Arméns krigsgevär. KrigVAH 1835, s. 130. Alm Eldhandv. 1: 264 (1933).
-GREPP. (†) grepp (tillvägagångssätt) som användes i krig, krigslist; äv. bildl. (jfr KRIG f). Isogæus Segersk. 874 (c. 1700). Thet står til befarandes, at Satan med thetta krigsgrep (dvs. gm att locka människan i fara) vinner sina största segrar i Christenheten. Bælter Christen 65 (1743, 1748). Höijer Thukyd. 2: 16 (1832).
-GUD. rel.-hist. manlig gudomlighet som härskar över kriget o. vad därtill hör o. som anropas om seger i krig; äv. bildl., om (ung) framstående krigare. Schück VittA 1: 35 (i handl. fr. 1617). Mars, hedningarnas krigs Gud. Spegel 174 (1712). Den unge krigsguden. Carlén Klein 124 (1838; bildl., om en officer). Nilsson PrimKult. 120 (1923).
-GUDINNA. rel.-hist. jfr -GUD. Rudbeck Atl. 4: 158 (1702). Den vilda (egyptiska) krigsgudinnan Sechmet. IllRelH 48 (1924).
-GUVERNÖR. (i fråga om äldre ryska förh.) militär befälhavare över visst område. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 253. Grefve Tolstoy .. har varit Krigsguvernör i Petersburg. JournLTh. 1812, nr 235, s. 3. FinBiogrHb. 712 (1897).
-GÄLD. (föga br.)
1) = -GÄRD 1. EsTegnér (1809) hos Wrangel Räm. 80.
2) krigskontribution (se d. o. 2). Hedin Front. 206 (1915).
-GÄRD.
1) (i sht i fråga om ä. förh.) extra pålaga (bevillning) för krigets behov; jfr -HJÄLP 2 a, -KONTRIBUTION 1. HSH 22: 284 (1650). Sveriges Konung .. äger .. rättighet .. att utskrifva Krigsgärder då Landet med Härsmagt blifver angripit. AdP 1789, s. 486. Thulin Mant. 2: 83 (1935).
2) (mindre br.) krigskontribution (se d. o. 2). Abboten af Fulda .. måste affinna sig med en efter hans krets drygt afpassad krigsgärd. 2SAH 5: 17 (1807). SvUppslB (1933). Ssgr (till 1; i fråga om ä. förh.): krigsgärds-bevillning. AdP 1789, s. 636. -järn. krigsgärd utgående i järn. Bergv. 4: 345 (1810). -spannmål. krigsgärd utgående i spannmål. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 133 (1808).
-HAMN. örlogshamn. Lefrén Förel. 1: 122 (1818). De svenska krigshamnarna äro Stockholm, Karlskrona, Fårösund och Göteborg. SFS 1905, nr 27. —
-HAND. (†) i uttr. med krigshand, med väpnad hand, med krigiskt våld; med krig. Att wij medt krijgss handt, haffue thet (dvs. riket) igen Increcktadt. G1R 3: 142 (1526). Svart G1 140 (1561).
-HANDEL. (†) krigsföretag, krig; krigssaker. Will tå hans N(åde) lata samma skep vtlöpa, med sådana tilbehörninger som krigxhandel tilhörer. G1R 8: 72 (1532). Soldater som vthi Krigzhandel wäl äro öffwade och förfarne. L. Paulinus Gothus MonTurb. 180 (1629). Schultze Ordb. 1740 (c. 1755).
-HANDLING.
1) krigisk(t) handling l. företag; förr äv.: krigföring. Skytt, Kruth, Lodh och andre nöthtorffter, som krijgzhandlingh kräffuer. Tegel G1 2: 136 (i handl. fr. 1541). Mankell Fältsl. 133 (1857). När politiken vädjar till svärdet, träder krigshandlingen i förgrunden. Tingsten AnvTakt. 9 (1887). särsk.: under fred företagen fientlig handling (som eg. innebär l. förutsätter krigstillstånd med den makt mot vilken den företages). Adelswärd NF 16 (1919). 2NF 36: 192 (1923).
2) skriftlig handling (dokument) som gäller krig l. krigsförhållanden; militär handling. LReg. 213 (1635). BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 3.
(jfr c) -HANDTVÄRK(ET)~02(0). (numera bl. i ålderdomligt spr.) krigaryrke(t). Höpken 1: 16 (c. 1752). Tappra bussar, hvilka praktiskt utöfvat krigs-handtverket. KrigVAT 1848, s. 594. —
-HEDER. (numera knappast br.) krigsära, krigarära. De Swears och Göthers gamla Krigs-heder. HC11H 6: 69 (c. 1700). SvMerc. V. 4: 125 (1760).
-HEMMAN. (†) militiehemman. RP 16: 78 (1655). FörarbSvLag 5: 98 (1713).
-HERRE. [jfr t. kriegsherr] fältherre; numera nästan bl. om statsöverhuvud i en monarkisk stat i hans egenskap av (innehavare av rätten att börja krig o. att vara) överste befälhavare för krigsmakten. LPetri ChrPred. D 4 a (1561). The fram för andra tapferste Persiske Krijgzherrar, Rhæsaces och Spithridates. Sylvius Curtius 162 (1682). Mikadon, kejsaren, är öfverste krigsherre (i Japan). IllMilRevy 1900, s. 249. SvRiksd. I. 4: 120 (1932).
-HERRLIG. [avledn. av -HERRE] (i fackspr.) som tillkommer l. tillhör ngn i hans egenskap av krigsherre. SvH 6: 236 (1905). Hertigen af Holstein-Gottorp hade ändtligen (genom freden i Traventhal) fått sina .. krigsherrliga rättigheter fixerade. Därs. 250 (1906).
-HETS. hetsande till krig (gm våldsam propaganda o. d.). Hedin TalUngdemokr. 63 (1914).
-HETSARE. jfr -HETS. Hjärne K12 111 (1902).
-HISTORIA. (gren av den historiska vetenskapen som behandlar) krigens historia o. krigsväsendets utveckling (i allm. l. under ngn viss tid l. i ett visst land l. rörande ngt visst truppförband osv.). GT 1788, nr 84, s. 1. KrigsHistorien under Konung Carl XI. SP 1792, nr 12, s. 4. Krigskonst och krigshistoria intaga främsta rummet bland krigsvetenskaperna. Tingsten FormTakt. 1 (1889). Kungl. Västerbottens regementes krigshistoria. Bergenstråhle (1917; boktitel).
-HISTORIKER; pl. = l. -historici. person (vetenskapsman) som bedriver studier l. forskningar i krigshistoria. NF 3: 844 (1879). SvD(A) 1922, nr 104, s. 3. —
-HISTORISK. adj. till -HISTORIA. Krigshistorisk forskning. Krigshistorisk författare. Krigshistoriska afdelningen (i generalstaben). BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 1, s. 212. SFS 1916, s. 257. —
-HJÄLP. (krig- 1657. krigs- 1611 osv.)
1) i allm.: hjälp (i trupper l. pänningar l. förnödenheter osv.) som gives ngn i l. för ett krig. Wollimhaus Ind. (1652). Pligten att afhålla sig från krigshjelp ålägger hvarje neutral stat att (osv.). TSjöv. 1890, Bih. s. 46.
2) = -GÄRD.
a) (i fråga om ä. förh.) = -GÄRD 1. RA II. 1: 60 (1611). Extraordinarie krigshielper. 2RA 1: 617 (1723). Hagström Herdam. 3: 582 (1899; i fråga om förh. på 1600-talet).
b) (†) = -GÄRD 2. (Konungen) lät .. genom .. Stenbock fordra krigshjälp af Staden Lemberg. Loenbom Stenbock 1: 96 (1757).
-HJÄLTE. (numera i sht i vitter stil) tapper krigare; äv. (vard.) ironiskt. Han är då ingen krigshjälte. Svart G1 166 (1561). (Kambyses) war .. en tapper Krijgzhielte. Schroderus Sleid. 15 (1610). Männen af år 1738, de som lekte krigshjeltar år 1741. 2SAH 55: 325 (1878). Fader Jon, medaljör från Gustaf III:s krig med Ryssland, en storskrytare och krigshjälte. Engström 5Bok 28 (1910).
-HOP, r. l. m. (numera föga br.) hop av krigare; truppavdelning; äv.: krigshär. Så kom tilhand / The Galler medh en stoor Krijgshoop. Sigfridi I 8 b (1619). En truppstyrka, hvilken nedgjorde eller tillfångatog spridda svenska krigshopar. Schybergson FinlH 1: 82 (1887). Östergren (1930).
-HORN. (†) stridslur. Freundt Alm. 1667, s. 10. KrigVAH 1837, s. 7. —
-HOSPITAL. (†)
1) vård- o. försörjningsanstalt för invalider o. ålderstigna krigsmän. LReg. 248 (1648). LMil. 1: 91 (1681).
2) fältsjukhus; militärsjukhus. BL 11: 366 (1845).
-HOT. hot om krig; äv. närmande sig bet.: krigsfara. Krigshotet från Ryssland hade tystnat. Malmström Hist. 4: 257 (1874). Nationernas förbund har ett omsorgsfullt utarbetat system, som skall tillämpas vid krigshot. SvD(A) 1933, nr 67, s. 4. —
-HOTELSE. (numera föga br.) krigshot. Roman Holbg 266 (1746). AB 1898, nr 62, s. 3. —
-HOVRÄTT~02, äv. ~20. överkrigsrätt; särsk.: krigsdomstol i andra instans vilken utgör en allmän överdomstol för krigsmakten till lands o. sjöss (upprättad år 1791). IT 1791, nr 30, s. 2. Krigshofrätten .. utgöres af presidenten i Svea Hofrätt, såsom ordförande, en ledamot i samma Hofrätt, hvilken af Konungen förordnas att vara öfverauditör, samt tre militäre ledamöter. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 7, s. 2. SFS 1923, s. 400. —
-HOVRÄTTS-RÅD. titel för en av de civila ledamöterna (förr för den ende civile ledamoten) av krigshovrätten. SFS 1868, nr 60, s. 73. Därs. 1914, s. 1000. Ssg: krigshovrättsråds-ämbete. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 7, s. 12. SFS 1923, s. 421. —
-HUND. dresserad hund som användes i krig för uppspårande av sårade, rapportföring o. spaning m. m. TIdr. 1894, Julnr s. 43. SvUppslB (1933).
-HYSTERI. i sht med. form av hysteri som uppträder under krig o. som förorsakas av de starka påvärkningarna på nervsystemet under krigsförhållandena. Steffen Krig 1: 108 (1914). Gadelius Själsl. 3: 338 (1922).
-HÄNDELSE. I alla tider hafva krigshändelser .. uptagit mera rum i Historien, än de stilla och välgörande dygder. Schönberg Bref 1: 110 (1772). För brandskada, som af krigshändelse förorsakas, gifver bolaget icke ersättning. FFS 1896, nr 12, s. 2. 2NF 19: 844 (1913).
-HÄR, r. l. m. (numera i sht i icke fackmässigt spr.) här, armé. Svart G1 109 (1561). Söderman ExBook 1 (1679). Den stående krigshären (i Preussen). KrigVAH 1843, s. 3. Luk. 21: 20 (Bib. 1917).
-HÄRDA, -ning. vänja (ngn) vid krigets strapatser o. umbäranden, härda (ngn) i krig; nästan bl. i pass., i sht i p. pf., samt i p. pr. ss. adj. Den Svänska Konungen (dvs. K. XII) var ung, hans manskap intet krigshärdat. SvMerc. 2: 219 (1756). De krigshärdande ströftågen. KrigVAT 1854, s. 247. —
-HÄRJAD, p. adj. SvD(A) 1917, nr 8, s. 11. Lifsmedelstillförsel till krigshärjade länder i Europa. 2NF 36: 467 (1924).
-HÄRJNING. SvT 1852, nr 173, s. 4. 2VittAH 29: Bil. 170 (1884).
-HÄROLD. (i fråga om ä. förh.) härold som kungör (utbrottet av ett) krig. Nordforss (1805). Kolmodin Liv. 1: 84 (1831). Dalin (1852).
-HÄST. (kriga- 1640. krigs- 18451892) häst använd l. avsedd för krigsbruk. Linc. I 2 a (1640). KrigVAT 1845, s. 556. Den berbiske hästen prisas .. såsom verldens ypperste krigshäst. Wrangel HbHästv. 1000 (1886).
-HÖGSKOLA~020. högre lärovärk för utbildning av officerare. Hazelius Förel. 55 (1839). Kongl. Krigshögskolan på Mariæberg. Svedelius Statsk. 1: 37 (1868). SFS 1926, s. 915. jfr SJÖ-KRIGSHÖGSKOLA. Ssgr: krigshögskole-elev, -utbildning m. fl. —
-HÖVDING, förr äv. -HÖVDINGE. (numera bl. arkaiserande, i sht i vitter stil) (högste) befälhavare över en krigshär l. en truppstyrka; härförare; truppbefälhavare. Ehrenadler Tel. 198 (1723). (Karl Knutssons) krigshöfding Bo Dyre .. blef af erkebiskopen narrad till ett stillestånd. Fryxell Ber. 2: 189 (1826). Lagerlöf HomOd. 118 (1908).
-HÖVITSMAN. [jfr t. kriegshauptmann] (numera nästan bl. i biblisk stil) = -HÖVDING. Lind 1: 1050 (1749). Crusenstolpe Mor. 6: 69 (1844). 2Kon. 25: 26 (Bib. 1917).
-INDELNING ~020. mil. indelning (av armé, armékår, arméfördelning l. lägre truppförband) på krigsfot; motsatt: fredsindelning. BtRiksdP 1892 B, 1: nr 1, Försl. s. 106. —
-INDUSTRI. industri som är avsedd att tillgodose behovet av krigsförnödenheter (särsk. krigsmateriell). VFl. 1917, s. 49. Heckscher SvEkonH 1: 161 (1935).
-INGENJÖR. (i sht i fråga om ä. förh.) mil. fortifikationsingenjör. Franska och tyska krigsingeniörer från (1600-talet). UB 6: 81 (1874). Michelangelo tjenstgjorde som krigsingeniör (1527). NF 4: 1479 (1881).
-INGENJÖR-MATERIELL, r. mil. krigsbyggnadsmateriell. SFS 1919, s. 217. —
-INRÄTTNING~020. (numera föga br.) i pl.: inrättningar för krigsväsendet. KrigsmSH 1798, s. 127. Öfver de äldsta folkslagens krigsinrättningar och krigskonst äger man ganska få och obestämda upgifter. Lefrén Förel. 1: 32 (1818). Tingsten AnvTakt. Bih. 13 (1887).
-INSTRUMENT.
1) (i sht i fackspr.) hjälpmedel (truppförband med vapen osv.) vid utförande av krigsoperationer; förr särsk. om krigsmateriell (vapen o. d.); jfr INSTRUMENT 1. Petarderne och annor Krijgz Instrument. Widekindi KrijgH 315 (1671). KrigVAH 1923, s. 108.
2) militärt musikinstrument; jfr INSTRUMENT 3. KrigVAT 1849, s. 527. Spak Fan. 21 (1890).
-INVALID, m.||ig. person som blivit invalid i krig. 2NF 27: 1243 (1918).
-IVER. iver för krig; förr äv. allmännare: stridsiver, stridslust. Krigzifveren och den Grymma hämnden .. lyste utur deras förbittrade ögon. Ehrenadler Tel. 843 (1723). (August II av Polen) räknade därpå, att Danmark skulle ryckas med af sin krigsifver, så snart han själf tagit första steget. Hjärne K12 67 (1902).
-IVRARE. person som ivrar för krig. Grimberg SvH 376 (1908). Imperialistiska krigsivrare. SvD(A) 1934, nr 27, s. 6. —
-JORDEBOK~002. (förr) kam. militiejordebok. BraheBrevväxl. II. 1: 60 (1652). Carlson Hist. 3: 33 (1874).
-JUSTITIARIE, äv. -JUSTITIARIUS. (förr) auditör vid överkrigsrätt; överauditör. Krigsart. 1798, 14: 8. SFS 1870, nr 4, s. 4. FinBiogrHb. 412 (1896; i fråga om förh. före 1793).
-JÄRNVÄG~02 l. ~20. militärjärnväg; särsk. (i fackspr.) om järnvägar på krigsskådeplatsen (motsatt: hemortens järnvägar). SJ 4: 412 (1906). KrigVAH 1922, s. 99. Ssgr (i fackspr.): krigsjärnvägs-chef. SJ 4: 412 (1906). SFS 1911, nr 110, s. 34. -styrelse. konkret. FFS 1930, s. 1154. —
-KALENDER. (förr) officiell kalender upptagande alla till krigsmakten hörande förband, förvaltningsorgan o. d.; särsk. i uttr. krigs- och civilkalender l. civil- och krigskalender, kalender omfattande såväl civila som militära inrättningar, styrelser o. värk m. m. Sveriges Civil och Krigs Calender För Året 1791. (1790; boktitel).
-KAMMARE. (i fråga om äldre l. utländska förh.) ämbetsvärk som har att handlägga militära ärenden; i fråga om sv. förh. = -KOLLEGIUM. SP 1809, nr 19, s. 1 (i fråga om förh. i Preussen). Ssgr (förr): krigskammar-bokhållare. MeddSlöjdF 1891, s. 42 (i fråga om förh. 1654). -presidents-ämbete. Peringskiöld MonUpl. 106 (1710; i fråga om utländska förh.). -råd. OxBr. 3: 231 (1631). LMil. 4: 1228 (1700).
-KAMRAT. Gamla krigskamrater. Schultze Ordb. 2146 (c. 1755). Och nu så är du vår krigskamrat / Och numero femton, Stolt. Runeberg 5: 97 (1860). Avledn.: krigskamratskap, n. Geijer I. 1: 32 (1818). Skål, herr fänrik, för krigskamratskapet! Hornborg Svallv. 197 (1923).
-KAMRERARE. (förr) titel för vissa (överordnade) tjänstemän inom den militära förvaltningen. CivInstr. 53 (1635). Krigskamrerare åligger att under chefen verkställa formell granskning av .. inkomna medelsredovisningar. SFS 1914, s. 218. —
-KANSLI.
1) (i fråga om äldre l. utländska förh.) regeringskansli (ministerium) som handlägger militära ärenden. Regeringen (i Belgien) består .. af en Hemlig Conseil, en Finance-Conseil, et Krigs-Cantzli m. m. PT 1791, nr 5, s. 2. Dalin (1852).
2) (förr) kansli sorterande under ”krigskollegium”. SthmHCal. 1762, s. 29.
3) (†) fältkansli. PT 1758, nr 71, s. 3. Lindfors (1815; med hänv. till fältkansli). Ssgr (till -KANSLI 1; i fråga om äldre l. utländska förh.): krigskansli-departement. KrigVAH 1808, s. 40. -sekreterare. SvNorStatscal. 1816, s. 312 (i fråga om norska förh.).
-KARTA. dels om kartor som äro avsedda att användas vid krigsoperationer o. d., dels om kartor som visa krigsoperationernas utveckling l. krigsläget inom visst krigsområde. KrigVAH 1807, s. 35. 1838 .. publicerade (NewYork) Herald den första krigskarta, som lär förekommit i någon tidning. Sylwan ModPress. 46 (1906).
-KASSA. kassa som medföres i fält vid hög-, armé-, armékårs- o. arméfördelningskvarter samt vid de lägre truppförbanden o. ur vilken utgifterna för ett krigs förande bestridas; äv. om i fredstid upprättad (arméförvaltningen l. truppförband tillhörig) kassa l. fond som är avsedd för militära utgifter. De i fredlig tid til Krigz-Cassans besparing vid Regementerna indragne boställen. Arnell Stadsl. 422 (1730). Krigskassan på 520000 dollars föll i ströfcorpsens händer. KrigVAH 1885, s. 14. SFS 1914, s. 213. särsk. oeg. (jfr KRIG f), om fackförenings l. fackförbunds o. d. strejkkassa. Aldén Medb. 4: 46 (1885). Östergren (1930). Ssgr: krigskassa-avdelning. Krigskassaavdelningen vid III arméfördelningens stab. SFS 1916, s. 812. -reglemente. SFS 1914, s. 216. -väsende(t). SFS 1914, s. 216. —
-KASSÖR. tjänsteman som har vård om krigskassa; särsk. ss. titel för vissa tjänstemän vid arméförvaltningens civila departement (förr vid ”krigskollegium”) l. vid enskilt truppförband. BoupptSthm 1684, s. 117 a, Bil. (1679). Rüdling 299 (1731; i fråga om krigskollegium). (Arméförvaltningens) kassa .. är under Krigskassörens närmaste vård. SFS 1865, nr 50, s. 17. ExInf. 1927, s. 249. —
-KEMI. för krigsändamål avsedd kemisk (kemiskt-teknologisk) forskning. Smith Gastj. 43 (1925).
-KIRURG. i krig värksam kirurg, fältkirurg. IllMilRevy 1902, s. 362. LbKir. 1: 581 (1920).
-KIRURGI. jfr -KIRURG. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 11. Bauer SvArmHäls. 36 (1924).
-KJORTEL. (†) stridsdräkt; i fråga om antika förh. Schroderus Os. 1: 582 (1635). Kling Spect. K 4 b (1735).
-KLÄDER, pl. (†) stridsdräkt; krigarkläder. Reenhielm ThViik. 65 (1680). Schultze Ordb. 2325 (c. 1755).
-KLÄDNAD. (†) = -KLÄDER. Verelius 117 (1681).
-KLÄNNING. (†) = -KLÄDER. Lindfors (1815). Nordström Samh. 2: 186 (1840).
-KNEKT. (numera bl. arkaiserande) krigare, soldat; legoknekt. Görer redho twhwndradhe krigsknecter, ath the fara til Cesaream. Apg. 23: 23 (NT 1526). Den stolta presten — / Mer lik en krigsknekt än en andans man. Hagberg Shaksp. 4: 262 (1848). Östergren (1930).
-KNEP. (numera mindre br.) krigslist; äv. bildl. Roman Holbg 251 (1746). Rydberg Varia 233 (1894; bildl.).
-KOLLEGIUM. (ordet användes förr ofta med lat. böjning, t. ex. RP 6: 88 (1636: Krigz-Collegii, gen. sg.), PH 7: 4867 (1759: Krigs-Collegii, gen. sg.)) (förr) benämning på ett (mellan åren 1630 o. 1866 existerande) centralt ämbetsvärk som hade att handlägga ärenden rörande härväsendets förvaltning, år 1866 ersatt av arméförvaltningen. RP 6: 88 (1636). Krigs-Styrelsens förvaltande del är i Sverge uppdragen åt Krigs-Collegium. Hazelius Förel. 4 (1839). SFS 1921, s. 2387. jfr ÖVER-KRIGSKOLLEGIUM.
-KOMET. (i fråga om ä. förh.) komet som ansågs förebåda krig; särsk. oeg. o. bildl. Topelius Vint. II. 2: 39 (1882; bildl.). De (dvs. fåglarna) kunna väl vittna av ögonsyn / om den nya kamraten som .. / .. skymtar häruppåt ibland som en fet / och gul och bulen krigskomet. Karlfeldt FlBell. 107 (1918; om ett luftskepp).
-KOMMISSARIAT. (i fråga om äldre l. utländska förh.) fältkommissariat; intendentur; särsk. (förr) i Sv., namn på en särskild förvaltande myndighet som hade att under krig sörja för arméns avlöning, förplägning o. furagering samt förestå hushållningen vid arméns sjukvårdsinrättningar. LMil. 4: 1551 (1716). Kongl. Skånska Krigs-Commissariatet. SvKrigCivCal. 1811, s. 100. Finska Krigskommissariatet. FFS 1896, nr 9, s. 3. SvUppslB (1933). jfr GENERAL-KRIGSKOMMISSARIAT.
-KOMMISSARIE, förr äv. -KOMMISSARIUS. (förr) tjänsteman vid (i sht föreståndare för) kommissariat vid fördelningsstab; fältkommissarie; förr äv. titel för vissa tjänstemän i ”krigskollegium” l. i ”krigskommissariatet”. G1R 27: 285 (1557). OxBr. 5: 46 (1613). Krigs-Commissarius (vid krigskollegium). Henel 1729 16 (1730). Redan 1646 finner man, at en KrigsCommissarie varit i (krigs-)Collegium tilsatt. KrigVAH 1828, s. 338. Vid varje fördelnings stab fanns vanl. en krigskommissarie. 3NF 12: 57 (1930). jfr GENERAL-, ÖVER-KRIGSKOMMISSARIE.
-KOMMISSION. (i sht i fråga om äldre o. utländska förh.) kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet. (Med anledning av statsrevolutionen i Polen har) Krigs-Commissionen .. fått order, at låta aftåga 10,000 man til de Södra Provinserne. PT 1791, nr 40, s. 2. Först tillsattes (efter freden i Nystad 1721, då fångarna började återvända från Ryssland) en s. k. ”krigskommission”, som erhöll det ömtåliga värfvet att pröfva hvilka officerare som borde bibehållas. 3SAH 14: 65 (1899).
-KOMMITTÉ. (i fråga om ä. förh.) jfr -KOMMISSION. KrigVAH 1810, s. 254. Därs. 1845, s. 3. —
-KONJUNKTUR.
1) (†) rådande krigsförhållanden. (Vänskapen mellan Sv. o. Nederländerna som) nu genom the nyligaste Krigs-Conjuncturerne ingen ringa anstöt lidit, .. (är gm fredsslutet) på de fötter satt, at (osv.). HC11H 14: 137 (1680). Därs. 4: 53 (1697).
2) ekon. under krig rådande l. av krig framkallad ekonomisk konjunktur; vanl. i pl. Gud tröste min K. Mohr i desse swåre krigz Conjuncturer är aldeles utblåttad. VDAkt. 1716, nr 132. HandInd. 560 (1927). Ssgr (till -KONJUNKTUR 2; ekon.): krigskonjunktur-skatt. särsk. benämning på en extra skatt vilken i Sv. under åren 19151920 utgick för ökad inkomst som tillfördes skattskyldig genom de rådande förhållandena under o. efter världskriget. SFS 1915, s. 485. SvRiksd. II. 12: 104 (1934). -vinst. VFl. 1917, s. 16. —
-KONSELJ. konselj rörande krigsärenden; äv. konkret, om de i dylik konselj deltagande personerna; förr äv. allmännare: krigsråd; numera i fråga om sv. förh. särsk. i uttr. freds- och krigskonselj o. d., om den i RF § 13 stadgade konseljen. HSH 1: 197 (c. 1720). (Marskalk Lückner har) hållit en KrigsConseil, i hvilken Herr la Fayette äfven varit närvarande. SP 1792, nr 177, s. 2. Den hemliga krigskonseljen på Haga (år 1788). Tegnér Armfelt 1: 205 (1883). Krigs- och fredskonselj. Malmgren Förf. 1: 118 (1929).
-KONSILIUM. (†) = -RÅD 1 a. RP 10: 5 (1643).
-KONST(EN). jfr KONST 3 e; förr äv. i pl., om olika grenar av krigskonsten. Ren, använd krigskonst (mil.). Krigskonstens historia. (Soldaterna) warda vnderwijste och öfwade vthi åtskillelighe Krigzkonster. L. Paulinus Gothus MonTurb. 239 (1629). Efter krigskonstens reglor. Kolmodin Liv. 2: 260 (1832). Lärare i krigskonst med dertill hörande öfningar. SFS 1891, nr 7, s. 1. —
-KONTOR. (i fråga om ä. förh.) ämbetsvärk (l. avdelning av ämbetsvärk) som hade att handlägga militära ärenden. Finske Krigs-Contoiret. LMil. 1: 9 (1680). CivInstr. 79 (1694).
-KONTRABAND ~002 l. ~200. Bredow 19Årh. 1: 115 (1809). Reuterskiöld Grundlag. 397 (1925).
-KONTRIBUTION.
1) (i fråga om ä. förh.) = -GÄRD 1. RARP 15: 326 (1689). SvUppslB 16: 6 (1933).
2) kontribution som ålägges fiende l. fientlig(t) stad l. landområde o. d. i krig l. efter vunnen seger; brandskatt; krigsskadeersättning; jfr -GÄRD 2. DA 1808, nr 104, s. 2. Nordensvan Mainfältt. 143 (1894).
-KORRESPONDENS. jfr -KORRESPONDENT. Krigskorrespondenser från turkiska fälttåget 1877—78. 2NF 19: 762 (1913).
-KORRESPONDENT. tidningskorrespondent som följer krigshändelserna på en krigsskådeplats o. därifrån giver skildringar (korrespondenser) till sin tidning. NF 6: 107 (1882). Bjurman 3Statsm. 32 (1935).
-KORS. [jfr fr. croix de guerre, ävensom t. eisernes kreuz, ”järnkorset”] utmärkelsetecken som i vissa utländska arméer utdelas för förtjänstfullt deltagande i krig. Cederschiöld Krig 6 (1916). Ehrlich har .. både fått hederskorset och krigskorset, det senare fäst på hans bröst av själve Clemenceau. Fogelqvist ResRot 43 (1926).
-KORVETT. (numera knappast br.) örlogskorvett. KrigVAT 1843, s. 282. HforsD 1875, nr 133, s. 1. —
-KOST. [jfr t. kriegskosten, pl.] (†) medel till krigsutgifter; krigskostnader. RA I. 1: 308 (1542). HH 20: 56 (c. 1580).
-KOSTNAD. numera vanl. i pl. (Om) the Danske skulle endelige beholla Gotland, tå skulle the widergella .. (konung Gustav) halff krigxkostnadt. Svart G1 79 (1561). Våra Krigs-kostnader stiga redan til 64 millioner. GT 1788, nr 79, s. 1 (i korrespondens från Wien). SFS 1915, s. 596. Ssg: krigskostnads-ersättning. pänningsumma som en segrare utkräver av den besegrade staten ss. ersättning för havda krigskostnader. 2VittAH 27: 56 (1873, 1876). 2NF (1911).
-KOSTNING. (†) krigskostnader. G1R 14: 397 (1542).
-KRAFT. särsk. (†) i pl., konkret: stridskrafter. Gyllengranat SvSjökr. 2: 266 (1840). TT 1895, Allm. s. 71. —
-KREDITIV. kreditiv avsett för utgifter i händelse av krig; särsk. statsv. i fråga om sv. förh., i sg. best., om det s. k. stora kreditivet (numera å 15 mill. kronor) som konungen äger att lyfta vid inträffande krig. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 6, s. 13. Reuterskiöld Grundlag. 88 (1924).
-KRUT. (i fackspr.) motsatt: bärgkrut o. jaktkrut. KrigVAH 1842, s. 23. Inspektören för tillverkningen af krigskrut. SFS 1889, Bih. nr 21, s. 2. 3NF 12: 197 (1930).
-KUNGÖRELSE. (†) krigsförklaring. Serenius (1741). Fryxell Ber. 7: 263 (1838). Meurman (1846).
-KUNNIG. kunnig i krigskonsten; äv. substantiverat. KrigVAH 1806, s. 10. (Danskarna) anfördes af en tapper och krigskunnig Konung. Strinnholm Vas. 1: 155 (1819). Slaget (vid Leipzig 1631) har af krigskunniga blifvit tillräckligt beskrifvet. Geijer SvFolkH 3: 214 (1836). Östergren (1930).
-KUNNIGHET—00~2 l. ~200. jfr -KUNNIG. Strinnholm Vas. 2: 76 (1820). Topelius Vint. III. 1: 53 (c. 1865, 1896).
-KUNSKAP~02 l. ~20. kunskap i vad som hör till krig o. krigstjänst; stundom närmande sig bet.: krigsvetenskap. (G. II A:s) tapperhet och krigskunskap. Schönberg Bref 2: 111 (1778). KrigVAT 1851, s. 443. Rydberg Gudas. 166 (1887).
-KVARTER. mil. KrigVAT 1844, s. 365. Förläggandet i krigsqvarter bör alltid föregås af preliminära rekognosceringar. Sylvan Vial 1: 228 (1863).
-KÄMPE. (numera knappast br.) tapper krigare; äv. (vard.) ironiskt. De klokesta och käckesta Konungar eller Krigzkiämpar. Rudbeck Atl. 3: 13 (1698). Det är just en krigskämpe. Weste FörslSAOB (1823). Ahlman (1872).
-LAG, r. l. m.
1) för krigsmakten gällande strafflag; jfr -ARTIKEL. Stå under krigslag. Döma efter krigslag. Serenius Ll 2 a (1734). Krigs-Lagarne (Krigs-Artiklarne) böra .. befrias från alla villkorliga stadgar. Lefrén Förel. 1: 183 (1818). UFlott. 1: 174 (1882). Böök Lejon 186 (1935).
2) [jfr lat. jus belli] (numera knappast br.) om sammanfattningen av de rättsregler som gälla för stridsmedlens användning o. stridskrafternas uppträdande i krig. De .. grymheter, som Cossaquerne .. föröfvade, emot alla Reglor, som Krigslagarne medgifva. PT 1758, nr 7, s. 1. Hagberg Shaksp. 5: 326 (1848). ÖoL (1852).
-LAGFARENHET~0200 l. 0102. jur. jfr -LAG 1; äv. konkret, om författningar o. d. som falla inom området för krigslagfarenheten. Inledning Til Svenska Krigs-Lagfarenheten. Frosterus (1765; boktitel). Krigslagfarenheten omfattar .. alla stadganden, hvarigenom de till krigsmakten hörande personers rättsförhållanden bestämmas. Palmén JurHb. 73 (1859). SvUppslB 16: 11 (1933).
-LAGSKIPNING~020. jfr -LAG 1. KrigVAT 1844, s. 1. —
-LAGSTIFTNING~020. jfr -LAG 1. KrigVAH 1885, s. 373. —
-LARM.
1) (†) stridsalarm. Ekblad 32 (1764).
2) (i sht i vitter stil) stridslarm; krigsbuller. Palmblad Aisch. 253 (1842). Mat. 24: 6 (Bib. 1917).
-LASARETT. krigssjukhus. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 3. Nyström StridSår 60 (1915).
-LAST. (†) krigsbörda. Then långwarige stora Krijgzlast, hwilken .. (landets) Inbyggere .. måste vthstå. Stiernman Com. 1: 918 (1625). Schultze Ordb. 2697 (c. 1755).
-LEDA, r. l. f. leda vid krig. Världskrigets långvarighet, de oerhörda människo-offren (m. m.) .. hafva helt naturligt bland de krigförande folken framkallat krigsleda och växande längtan efter fred. VFl. 1918, s. 16. Grimberg VärldH 7: 81 (1936).
-LEDNING. äv. konkret, om den myndighet o. d. som leder ett krig, krigsbefäl. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 107 (1886; konkret). IllMilRevy 1898, s. 70 (abstr.). SvD(A) 1920, nr 88 A, s. 9 (konkret).
-LEGA, r. l. f. (†) sold. Lind 1: 373 (1749). Hagström Herdam. 2: 364 (1898; i fråga om förh. vid början av 1700-talet).
-LEK. lek som föreställer krig, stridslek; äv. oeg., dels om värkligt krig l. värklig strid, dels om fältmanöver o. d. Jagt och krigslekar voro de enda förströelserna (för G. II A. under barndomen). Fryxell Ber. 6: 3 (1833). Krigsleken mellan Gustaf Adolf och Tilly begynner. Forssell G2A 63 (1894). SvD(A) 1932, nr 258, s. 6 (om fältmanöver).
-LEVNAD. (numera knappast br.) levnad i krig, krigarliv. Möller (1790). Ordentelig aflöning, tillfälliga gåfvor (m. m.) .. förmildrade besvärligheten af krigslefnaden (vid en romersk legion). KrigsmSH 1800, s. 51. ÖoL (1852).
-LIST. list som tillgripes i krig för att narra en fiende; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Begagna sig av, segra genom (en) krigslist. G1R 27: 285 (1557). Richardson Krigsv. 1: 132 (1738). Den 28 (dec. 1631) intogs Mannheim af Hertig Bernhard af Weimar genom krigslist. Mankell Fältsl. 108 (1857). Det är bestämdt bara en krigslist. Wägner Norrt. 149 (1908; bildl.). FFS 1924, s. 689. —
-LITTERATUR. litteratur som behandlar krigets problem l. krigshistoria o. d. KrigVAH 1842, s. 310. —
-LIV. liv i krig, krigarliv, soldatliv. KrigVAH 1833, s. 83. Redan som ung lärde han (dvs. Orlandus Lassus) känna sin tids krigslif. Valentin Musikh. 1: 129 (1900).
-LOGA, se -LÅGA.
-LOPP. (†) förlopp(et) av ett krig. Schroderus Liv. 294 (1626). Flera regementer, som under krigsloppet särdeles hopsmält. KrigsmSH 1802, s. 52. —
-LUDER, se -LUR.
-LUFT. bildl. Det är krigsluft man andas (i Ahrenbergs Vår landsman). GHT 1898, nr 14 A, s. 2. Hagström Herdam. 4: 241 (1901).
-LUFTFARTYG~020 l. ~002. KrigVAH 1886, s. 54. —
-LUFTSKEPP~02, äv. ~20. LD 1907, nr 269, s. 3. —
-LUR, förr äv. -LUDER. stridslur. Dalin Vitt. II. 6: 104 (1740). När härarna .. voro färdiga, läto höfdingarna blåsa i krigs-lurarna. Fryxell Ber. 1: 45 (1823). Boivie NordMMusik. 4 (1911).
-LUST. lust till krig; stridslust. Schultze Ordb. 2890 (c. 1755). Ju häftigare den fredliga kampen för tillvaron blir, desto mindre blir krigslusten. KrigVAH 1884, s. 195. IllMilRevy 1898, s. 67. —
-LUSTIG. [jfr t. kriegslustig] (numera knappast br.) krigslysten. 2SAH 55: 345 (1878). Från alla håll samlades (år 1519) krigslustiga skaror i Danmark för att deltaga i det väntade svenska fälttåget. SvRiksd. I. 1: 197 (1931).
-LYCKA, r. l. f. lycka l. framgång i krig; stridslycka. God, dålig krigslycka. Fresta, pröva krigslyckan. Messenius Swanhuita 4 (1613). Krijgzlyckan hwälfwer snart. Grubb 428 (1665). Ett nytt (förvärv), för vilket vi hade krigslyckan att tacka. Schück VittA 1: 198 (1932).
-LYDE l. -LYDER, pl. [jfr holl. krijgslieden, t. kriegsleute] (†) krigsmän, krigsfolk. G1R 10: 26 (1535). Verelius 158 (1681).
-LYDNAD. (ovillkorlig) lydnad som krigsman är skyldig sin förman i tjänsten; äv. allmännare: krigstukt, disciplin. LMil. 4: 1603 (1717). Konung Carl Knutsons ömhet för en ordentelig Krigs-lydna prises i Rim-Krönikan. 1VittAH 1: 145 (1755). Krigslydnad utgör den grund, hvarpå all tjenstgöring inom krigs-ståndet hvilar. TjReglArm. 1858, 1: 15. SFS 1915, s. 731. —
-LYNNE. (numera bl. tillf.) krigiskt sinnelag. Gustaf iii 3: 13 (1783). De föregångna tidernas krigs-lynne. KrigVAT 1847, s. 275. —
-LYSTEN. (krig- 17471823. krigs- 1773 osv.) lysten efter l. benägen för krig; stridslysten. Dalin Hist. 1: 332 (1747). Hans krigslystna sinne invecklade honom strax uti ny oro. Lagerbring 1Hist. 2: 35 (1773). (Kejsar Tai-tsong) var .. långt ifrån en krigslysten och eröfringslysten herre. Julbok 1906, s. 163. —
-LYSTNAD. jfr -LYSTEN. (Turkiska) nations medfödda krigslystnad. Höpken 2: 245 (1753). Hjärne K12 80 (1902).
-LÅGA, r. l. f. bildl.; jfr -BRAND 2. (Ständerna böra i tid) wara betänckte opå, huruledes denne Krigzlogan är att afholla och möta. RARP 2: 115 (1634). Frankrike .. tände krigslågan. 2SAH 39: 91 (1864). SDS 1904, nr 356 B, s. 2. —
-LÅN. lån som upptages för bestridande av utgifterna för ett krig. VFl. 1917, s. 13. 2NF 36: 304 (1924).
-LÄGE. Bedöma krigsläget. LfF 1873, s. 241. Brigadchefen kallar alla officerare till sig och gifver dem en kort framställning af krigsläget. Nordensvan Takt. 142 (1884). Gummerus JägAktiv. 227 (1927).
-LÄGER. (numera mindre br.) fältläger. Gustaf ii Adolf 39 (c. 1620). Ekblad 48 (1764). Östergren (1930).
-LÄRA, r. l. f. mil. kunskap(en) om krig o. krigföring; jfr -VETENSKAP. Lefrén Förel. 3: 66 (1817). Utgående från den åsigt att krigs-läran omfattar tvenne hufvuddelar, strategi och taktik, .. öfvergår jag (osv.). KrigVAH 1852, s. 41. KrigVAT 1857, s. 491. —
-LÖN. avlöning till krigsman; numera bl. mil. om dylik avlöning som utgår under krigsförhållanden (efter mobilisering); jfr -AVLÖNING. Schultze Ordb. 2811 (c. 1755). Krigslön, krigslönetillägg och hästlega .. utbetalas av därtill beordrad chef för underavdelning (i regel kompani ..). SFS 1914, s. 221. Ssgr (mil.): krigslöne-klass. SFS 1915, s. 592. -reglemente. DjurshT 1915, nr 11, s. 4. -tariff. SFS 1915, s. 592. -tillägg. SFS 1914, s. 221. Officer eller likställd, som i fred innehar beställning, för vilken lönetillägg för egen tjänstehäst finnes å stat uppfört, åtnjuter för varje befintlig dylik tjänstehäst krigslönetillägg med 15 kronor för lönetermin. Därs. 1918, s. 1051. —
-LÖSEN. (†) fälttecken. Verelius 116 (1681). Lind 1: 1111 (1749).
-MAGASIN. magasin för krigsförnödenheter. DA 1793, nr 189, s. 1. KrigVAT 1858, s. 436. —
-MAKT. härsmakt; vapenmakt.
1) (†) abstr.; vanl. i uttr. med krigsmakt; stundom svårt att skilja från 2 a. SvTr. 4: 308 (1557). Skondön .. / .. (Oden) medh krigzmakt öfuerwan. JMessenius (1629) i HB 1: 79.
2) konkret.
a) (†) krigshär, truppstyrka; trupper, krigsfolk. H. May.tt (är) för någon tijdh sedan medh en stoor Krijgzmacht dragen in vthi Swerige. G1R 1: 19 (1521). En krigsmachtt af nogre tusen man. OxBr. 5: 342 (1625). Fryxell Ber. 2: 164 (1826). Björkman (1889).
b) om sammanfattningen av ett lands osv. stridskrafter; i ä. tid stundom svårt att skilja från a. Konungens stoora Krijgzmacht, så wäl till Watn som Land. Schouten Siam 22 (1675). Alt det som angår Krigsmakten till lands och watn. CivInstr. 371 (1719). RF 1809, § 7. Den .. (genom indelningsvärket) upprättade krigsmakten. Oscar ii V. 2: 4 (1861, 1892). SvD(A) 1934, nr 352, s. 6. —
-MAN, se d. o. —
-MANER. (något ålderdomligt) krigsbruk; krigarmaner; särsk. i uttr. på krigsmaner, på det sätt som brukas i krig l. av krigsmän, på krigsmannavis. Ketill sporde sin broder, om man skulle icke på krigzmaner ginast .. anfalla. Verelius Gothr. 183 (1664). Då .. (Småland år 1154) efter den tidens krigsmaner .. förhärjades och ödelades. Botin Hist. 2: 41 (c. 1790). WoJ (1891).
-MANIFEST. (skriftlig) krigsförklaring; äv.: proklamation som utfärdas under ett krig. Ottomaniska Portens Krigs-Manifest emot Österrikiska Huset. GT 1788, nr 45, s. 1. I ett i ryska gränsorterna utspridt krigsmanifest manade Lewenhaupt ryssarna att förena sig med svenska krigsmakten. Schybergson FinlH 2: 107 (1889). 3SAH 9: 153 (1894).
-MANSKAP~02, äv. ~20, sbst.1 (sbst.2 se KRIGSMAN, avledn.) till krigsmakten hörande manskap. Sjelfva Krigs-Manskapet, såsom Corporaler och Soldater. VexiöBl. 1813, nr 24, s. 4. SvRiksd. II. 11: 176 (1934).
-MANÖVER. mil. jfr -OPERATION; stundom äv.: krigsövning i större truppförband (fältmanöver). KrigVAT 1848, s. 114. Därs. 1851, s. 443. —
-MARIN, r. (l. f.) örlogsmarin; örlogsflotta; sjökrigsväsende(t). KrigVAT 1848, s. 167. En tvistepunkt, som står på dagordningen inom krigsmarinerna. KrigVAH 1887, s. 174. VFl. 1912, s. 40. —
-MARITIM, adj. sjömilitär. KrigVAH 1881, s. 247. De högsta krigsmaritima läroanstalterna (inom sovjetryska flottan). VFl. 1927, s. 54. —
-MARSCH.
1) marsch som företages i krig; numera särsk. mil. om marschförflyttning som utföres inom fiendens värksamhetsområde, varvid särskild marschordning o. särskilda bevakningsanordningar äro erforderliga (motsatt: freds- l. tågmarsch). Den stoore och wijdt uthseende krigzmarchen åth Påhlen. RARP 8: 257 (1660). De säkerhetsåtgärder, som äro nödvändiga att uppmärksamma under en krigsmarsch. Nordensvan Takt. 9 (1884). SvUppslB (1933).
2) musikstycke i marschtakt, avsett att utföras i krig; militärmarsch. Ramsay Skugg. 68 (1917). Ssg (till -MARSCH 1): krigsmarsch-formering. mil. Nordensvan Takt. 146 (1884).
-MARSKALK. (i fråga om ä. förh.) fältmarskalk. Schybergson FinlH 1: 424 (1887).
-MASKIN. (i sht i fackspr.) maskin som användes i krig, krigsredskap; särsk. (förr) om de stridsredskap som före artilleriets införande användes för att slunga kastkroppar (ballistor, katapulter o. d.); numera i sht om motoriserade vapen (ss. stridsvagnar, pansarbilvagnar o. d.); äv. bildl., om person. Bomber, Stycken och sådana swåra Krigsmachiner. HC11H 7: 159 (1715). Jugurtha .. företog sig .. (stadens) eröfring med tillhjelp af stormtak, torn och krigsmachiner af alla slag. Ritterberg Sall. 121 (1832). Vill man se i honom (dvs. den ryske soldaten) endast en krigsmachin; så är han en ganska fullständig sådan. Wingård Minn. 10: 40 (1849). VFl. 1928, s. 32. särsk. om stridsflygmaskin. Ymer 1920, s. 5. —
-MATERIELL, r., äv. (numera mindre br.) -MATERIAL. Hela fiendens krigsmaterial .. föll .. i Bertelskölds händer. Topelius Fält. 3: 209 (1858). Själfva krigsmateriellen var (på 1600-talet) utmärkt och tillverkades till större delen inom landet. SvH 5: 344 (1906). Adelswärd NF 37 (1919). Ssgr: krigsmateriell-anskaffning, -fabrik, -leverans, -tillvärkning m. fl. —
-MAXIM. (numera knappast br.) om grunderna för förande av krig; krigsteori; strategisk l. taktisk lärosats. RARP 17: 167 (1710). Österrikiske Fältherren Grefve Khevenhüllers Krigsmaximer, öfversatte på fransyska .. språket. BL 14: 282 (1847).
-MEDALJ. minnesmedalj som utdelas till deltagare i ett krig l. i en viss krigsoperation l. för viss krigsbedrift. NF (1884).
-MEDEL. (i sht i fackspr.) medel för förande av krig; vanl. i pl. Isogæus Segersk. Ddddd 6 a (c. 1700). KrigVAH 1832, s. 164. ”Krigsmedlen” .. utgöras af 1) stridskrafter .. 2) befästningar och 3) samfärdsmedel. PT 1892, nr 240, s. 3. 2NF 36: 423 (1924).
-METOD. Sylvan Vial 2: 23 (1863). Bakteriologiska krigsmetoder. FFS 1930, s. 1004. —
-MINISTER. (i Sv. icke ss. officiell benämning) om den medlem av en regering som har högsta vården över krigsmakten; förr särsk., i Sv., om chefen för landtförsvarsdepartementet (motsatt: sjöminister). Krigs-Ministern (i Frankrike) de Briennes .. Hus. GT 1788, nr 118, s. 2. Björnstjerna hade varit en allmänt aktad krigsminister. De Geer Minn. 1: 230 (1892). SvUppslB (1933).
-MINISTERIUM. (i fråga om utländska förh.) jfr -MINISTER. ÖoL (1852). Krigsministeriet i Petersburg. LdVBl. 1888, nr 83, s. 2. Gummerus JägAktiv. 89 (1927).
-MINISTÄR. (i fråga om utländska förh., †) = -MINISTERIUM. Lefrén Förel. 1: 115 (1818). Larsen (1884).
-MINNE. konkret: minne om l. från (ett) krig; vanl. i pl. AB 1865, nr 258, s. 2. Wieselgren Samt. 47 (1871, 1880).
-MOLEST. [jfr t. kriegsmolest] (numera nästan bl. i Finl.) försäkr. i uttr. fri från krigsmolest, klausul i försäkring som fritager försäkringsgivaren från ansvar för skada l. förlust som uppstår gm krigsförhållanden (l. uppror). SFS 1864, nr 22, s. 75. FFS 1873, nr 20, s. 61. Lang FinlSjör. 2: 214 (1910).
-MOLN. (i sht i vitter stil) bildl. HC- 11H 8: 14 (1678). Krigsmolnen över Europa. GHT 1934, nr 282, s. 16. —
-MUNITION. (†) krigsförnödenheter; särsk. om vapen o. ammunition. Harnesk och annan krigzmunition. G1R 26: 815 (1556). At Turkiska Flottan i brist af Krigs-Munition ej ännu .. kunnat utlöpa. GT 1788, nr 63, s. 2. KrigVAH 1841, s. 77. —
-MUSEUM. museum innehållande samlingar avsedda att belysa krigets historia l. ngt visst lands osv. krigshistoria. VFl. 1911, s. 64. —
-MUSIK. musik som utföres l. är avsedd att utföras i krig; äv. allmännare: militärmusik. Richardson Krigsv. 1: 388 (1738). Tyst! långt ifrån / Hörs krigsmusikens vilda dån! Arnell Scott Sjöfr. 52 (1829). (Hästar) kunna vänja sig vid den larmande krigsmusiken. Berlin Lsb. 42 (1852). 2NF (1911).
-MÅL. (i sht i fackspr.) mål som ett krig l. en krigsoperation är avsett (avsedd) att vinna. Bestämmandet av det strategiska krigsmålet. KrigVAT 1920, s. 3. Gummerus JägAktiv. 321 (1927).
-MÅLA, -ning.
1) i fråga om den starkt iögonenfallande, traditionellt bestämda målning varmed krigarna hos vissa primitiva folk (i magiskt syfte l. för att skrämma fienden) förse kroppen, innan de draga ut i krig; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; äv. refl.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. Zilliacus Indiankr. 15 (1898: krigsmålning, konkret). Mer än sextio krigsmålade Pawneedjäflar redo i ring omkring dem. Därs. 151. Sjöberg Horn Trad. 162 (1928; i p. pf.). särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk. (vard., skämts.) i fråga om damers målning av läppar l. kinder, färgning av ögonbryn o. ögonhår o. d. Drachmann Förskr. 2: 57 (1907). En brokig kokott i full krigsmålning. Cederschiöld UppNedvV 2 (1919). Tvenne skönt shinglade och starkt krigsmålade unga damer. Haglund Omnib. 37 (1927). Hon krigsmålar sig inte, inget smink eller tusch. SvD(A) 1932, nr 214, s. 20.
2) med avs. på fartyg: måla på ett särskilt sätt för användning för krigsändamål. En av de tyska färjorna i sin mörkgråa krigsmålning. Nyström StridSår 1 (1915). Ute på Strömmen och vid kajerna lågo de krigsmålade ångarna. Siwertz Eld. 328 (1916).
-MÅLARE. konst. målare av krigsscener. Nordensvan KonstH 162 (1900).
-MÅLARINNA. konst. jfr -MÅLARE. SvD 1899, nr 237 B, s. 1. —
-MÄRKE. (†) fälttecken. Mörk Ad. 2: 9 (1744). LMil. 2: Föret. 21 a (1765). Ling Styrbj. 119 (1824).
-MÄSSIG. (i sht i fackspr.) som överensstämmer med krigets fordringar; fältmässig. Westin StridKustb. 96 (1899). En god och krigsmässig utbildning af vår flottas personal. VFl. 1905, s. 12. Avledn.: krigsmässighet, r. l. f. (i sht i fackspr.) VFl. 1911, s. 122. —
-MÖDA, r. l. f. Widekindi KrijgH 140 (1671). (De krigstjänstskyldiga) som hade svårt för att utstå krigsmödor. KrigVAT 1844, s. 213. —
-NYHET~02 l. ~20. underrättelse l. meddelande (nyhet) rörande (ett) krig; vanl. i pl. SP 1792, nr 190, s. 1. Krigsnyheterna äro i dag knapphändigare än någonsin. PT 1914, nr 220, s. 2. —
-NÄMND. (i fråga om ä. förh.) om vid domstol förordnad särskild nämnd av militära ledamöter? HH XIII. 1: 253 (1566). Domstolen (inför vilken Nils Sture ställdes 1566) .. synes (hava) varit förstärkt med en särskild krigsnämnd. 2SAH 51: 213 (1875).
-NÖD. Schroderus JMCr. 13 (1620). När man i krigsnöd, i siukdomar (m. m.) .. ropar effter hielp. Münchenberg Scriver Får. 270 (1725). LoW (1862).
-NÖDTORFT. (†) krigsförnödenhet(er). Krigzfolk och andre Krigznödtorfter. G1R 14: 390 (1542). 1VittAH 4: 145 (1783; i fråga om förh. 1563).
-OCKASION. (†) krigshändelse. HC11H 14: 156 (1680). RARP 15: 336 (1689).
-OFFICER l. -OFFICERARE. (†) befälhavare vid krigsmakten, officer(are). G1R 26: 818 (1556). Bryngel j Torp .. en gammal krijgz officerare. Gyllenius Diar. 269 (c. 1670). Topelius Vint. II. 2: 110 (1882). Ssg: krigsofficers-kokard. (†) Sturzen-Becker 3: 155 (1861).
-OLYCKA~020. PT 1791, nr 70, s. 1. Till följd af krigsolyckorna (1741—43). Schybergson FinlH 2: 155 (1889).
-OMKOST. (†) krigsomkostnad. G1R 15: 425 (1543).
-OMKOSTNAD~020. numera vanl. i pl. Brahe Kr. 17 (c. 1585). Krigsomkostnaderna .. (voro i äldre tider) som nu den drygaste delen af statsutgifterne. Palmblad Norige Bih. 56 (1847).
-OMKOSTNING. (†) = -OMKOSTNAD. G1R 15: 544 (1543). Adlerbeth ÅmVetA 1807, s. 12. —
-OMRÅDE~020. område inom vilket krigsoperationer företagas; särsk. (i fackspr.): område till sjöss inom vilket krigsföretag kunna förväntas (o. som därför kan medföra risk äv. för den neutrala sjöfarten). KrigVAT 1846, s. 446. Den tyska förklaringen af 4 febr. 1915 om farvattnen rundt de brittiska öarna som krigsområde. 2NF 33: 147 (1921).
-OPERATION. sammanhängande följd av rörelser under ett fälttåg l. del därav; jfr -FÖRETAG, -RÖRELSE. (General Caraffa) fick Befallning at innehålla med wijdare Krigz Operationer. OSPT 1686, nr 48, s. 2. Den enda egentliga krigsoperation till sjös, som under året (1885) egt rum. KrigVAH 1885, s. 351. NoK 109: 17 (1931). Ssgr: krigsoperations-bas. jfr BAS, sbst.1 5 a. KrigVAT 1853, s. 23. -plan, r. l. m. KrigVAH 1807, s. 54. —
-ORD. (†) militär term. Columbus Ordesk. 7 (1678; uppl. 1908). Schultze Ordb. 2434 (c. 1755).
-ORDAN. (†) = -ORDNING 1. Isogæus Segersk. 455 (c. 1700). Schultze Ordb. 2434 (c. 1755).
-ORDNING. (†)
1) häruppställning, slagordning; äv.: häravdelning. Schroderus Liv. 672 (1626; om häravdelning). Sylvius Curtius 620 (1682). LexTrip. (1742).
2) föreskriven ordning för l. organisation av ett lands stridskrafter. Infanteriets nu varande delning i anseende til Krigs-ordning och Hushållning. KrigsmSH 1798, s. 31. Bolin Statsl. 1: 102 (1868).
3) krigstukt, disciplin; äv. konkret: krigsartiklar, krigslag. SthmTb. 1599, s. 67 b. Thet Israelitiska Folket hafver hållit godh Krijgzordning. Gustaf ii Adolf 1 (c. 1620). Retmätighe Statuter och Krigzordningar, som vtaff Gudz lagh och Budhord vtdragne äro. L. Paulinus Gothus Stiernsköld E 1 a (1628). KrigVAH 1837, s. 28. —
-ORGANISATION. organisation av en stats stridskrafter l. andra krigsmedel för krigets behov (ofta motsatt: fredsorganisation); i sht förr äv. allmännare: härorganisation. KrigVAH 1843, s. 29. Mobiliseringsarbetet går fortare och lättare, i samma mån skilnaden mellan freds- och krigsorganisation ej är allt för stor. Holmberg Artill. 4: 8 (1886). Först under senare delen av medeltiden började åter ljusare förhållanden inträda i den svenska krigsorganisationen. Flodström SvFolk 549 (1918). SvD(A) 1935, nr 353, s. 4. —
-ORO. (†) krigsoroligheter. HC11H 14: 110 (1668). Nordberg C12 1: 2 (1740).
-OROLIGHETER~01020 l. ~02000, pl. jfr -BULLER, -LARM 2. Fastän Krigsoroligheter göra Handelen nog olägenhet (så osv.). Berch Hush. 321 (1747). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 32, s. 9. —
-ORSAK~02, äv. ~20. jfr -ANLEDNING. Swebilius SGHelmfeldt B 2 a (1678). För att rättfärdiga sitt företag lät .. (G. II A.) till Europas regenter och folk utgå ett öppet bref, innehållande krigsorsakerna. Fryxell Ber. 6: 229 (1833). 2NF 4: 711 (1925).
-ORT. trakt där krigsrörelser pågå, krigsskådeplats; numera vanl. mil. i inskränktare anv., om den del av krigsskådeplatsen inom vilken stridskrafterna befinna sig (motsatt: fältetappområde). KrigVAH 1805, s. 62. Fält-Artilleriets antal beror, dels på krigsortens, dels på krigshärens beskaffenhet. Hazelius Artill. 163 (1833). Bauer SvArmHäls. 18 (1924).
-PARTI. i sht hist. politiskt parti som ivrar för krig l. har krig på sitt program. Sedan äfven yngre adeln öfvergått till krigspartiet. Fryxell Ber. 12: 6 (1843; i fråga om förh. i Danmark 1657). Hagberg VärldB 183 (1927).
-PEST. (i fråga om ä. förh.) jfr -FARSOT. Ilmoni Sjukd. 2: 186 (1849; i fråga om förh. på 1630-talet).
-PIL. (i fråga om äldre l. mera primitiva kulturförh.) pil som är avsedd att användas i strid, stridspil. Linc. Kk 3 b (1640). Nilsson Ur. 2: 96 (1862).
-PLAN, r. l. m. plan för krigsrörelserna under ett krig; fälttågsplan; äv.: plan att börja krig. Hysa, uppgöra krigsplaner. 2RARP I. 2: 289 (1720). En väsendtlig beståndsdel af Carl Gustafs krigsplan var att förekomma Moskoviterne, innan de hunno bemägtiga sig en allt för stor del af Pohlen. Mankell Fältsl. 502 (1859). (Ulrik Scheffer) visste, att konungen sedan några år umgicks med krigsplaner. 3SAH 6: 197 (1891). KrigVAT 1920, s. 1. —
-PLIKT. (föga br.) plikt att deltaga i krig; värnplikt. Mot slutet af år 1842 sades en förordning hafva utkommit, som ålade judarne i Polen .. att göra personlig krigs-pligt. KrigVAT 1844, s. 84. KrigVAH 1881, s. 22. —
-PLIKTIG. (föga br.) jfr -PLIKT; äv. substantiverat. De samlade krigspligtige. KrigVAH 1837, s. 19 (i fråga om fornromerska förh.). 2NF 16: 838 (1911).
-POLIS. mil. personal som är avdelad att uppehålla ordningen bakom en krigförande fälthär o. att utöva allmän polisuppsikt bland trupperna. KrigVAH 1833, s. 99 (i fråga om utländska förh.). Marinens krigspolis. SFS 1927, s. 67. Ssgr: krigspolis-befäl, -chef, -man, -reglemente, -tjänst, -väsende(t) m. fl. —
-POLITIK. politik som rör krig(et); krigisk politik. Krigsplanen tillhör krigspolitiken och bestämmes af Regeringen. Sylvan Vial 2: 155 (1863). Hattarnes krigspolitik. Odhner G3 1: 340 (1885). NordT 1928, s. 517. —
-POLITISK. adj. till -POLITIK. Steffen Krig 1: VII (1914). SvD(A) 1935, nr 2, s. 3. —
-PORTFÖLJ(EN). (ngt vard., numera föga br.) krigsministerämbete(t). Liljecrona RiksdKul. 80 (1840). GHT 1897, nr 107, s. 2. —
-PORTION. mil. om samtliga under krig för en man per dygn utgående proviantartiklar (motsatt: fredsportion). PT 1912, nr 219 A, s. 2. SFS 1918, s. 1047. Ssg: krigsportions-stat. mil. SFS 1906, nr 67, s. 1. 3NF 15: 1274 (1931).
-POST. fältpost. SFS 1900, nr 13, s. 4. Därs. 1915, s. 612. Ssgr: krigspost-anstalt. SFS 1907, nr 89, s. 5. -försändelse. -reglemente. GenPoststCirk. 1908, s. 97. -väsende(t). SFS 1914, s. 212. —
-PRAKTIK.
1) (†) i pl.: krigiska knep l. ränker. Herlicius Alm. 1638, s. 13. Werve Alm. 1647, s. 10.
2) praktiskt utövande av krigskonsten. Förf. (till ett visst förslag till exercisreglemente) saknar begrepp både om krigstheori och om krigspraktik. KrigVAT 1847, s. 149. —
-PREDIKANT. (†) fältpredikant, fältpräst. KlädkamRSthm 1628 B, s. 84 a. BoupptSthm 1685, s. 1066 a. —
-PRESIDENT. (förr) president i ”krigskollegium”. IKrigColl. 4/4 1805, s. A 2 a. Wieselgren Samt. 178 (1877, 1880; i fråga om förh. vid början av 1800-talet).
-PRINCIP. (mindre br.) om de allmänna grunderna för krigföring; jfr -MAXIM, -TEORI. KrigVAT 1852, s. 31 (1789).
-PRIS, r. (l. m.) pris som tages i krig. Fartyg .. (som) har blifvit gjordt till Krigspris. SPF 1843, s. 256. —
-PROJEKT. jfr -PLAN. Odhner G3 2: 258 (1896).
-PROPAGANDA. De allierades krigspropaganda (under världskriget). 2NF 33: 131 (1921).
-PROVIANT. förr äv. allmännare: proviantväsende(t) vid krigsmakten. LReg. 393 (1628).
-PROVISION. (†) krigsförnödenheter. Eberhardt AllmH 2: 15 (1768). PT 1791, nr 3, s. 1. —
-PRÄST. (numera i sht i fråga om ä. förh.) fältpräst; förr äv. allmännare: vid krigsmakten anställd präst(man). RA I. 3: 103 (1593). Kyrkol. 19: 7 (1686). Krigsprester äro i brottmål, endast underkastade Andelig Domstols åtgärd. SPF 1816, s. 123. 3SAH 15: 359 (1900; i fråga om ä. förh.). Ssgr: krigspräst-boställe. (-präste- 1730) (förr) VDAkt. 1731, nr 22 (1730). -tjänst. (-präste- 17241760) VDAkt. 1724, nr 576. Därs. 1760, nr 314. —
-PSALM. psalm avsedd att sjungas i krig. Ps. 1819, s. 388 (rubrik). Gustaf Adolfs krigspsalm (Svenska psalmb. n:o 378). Geijer I. 2: 131 (1832). 3SAH 15: 155 (1900).
-PSYKOS. eg. psykiatr. psykos som framkallats gm trycket av krigsförhållanden; ofta allmännare: upphetsning som griper (större massor av) människor under krig l. vid krigshot; ”krigsgalenskap”. Böök ResFrankr. 116 (1916). Betingelserna för krigspsykosernas och krigshysteriens utbredning. Gadelius Själsl. 3: 338 (1922). SvD(A) 1935, nr 354, s. 15. —
-PUTS.
1) (†) krigsspel, krigslek. Behändighe Krigzputzer. L. Paulinus Gothus MonPac. 273 (1628).
2) (numera föga br.) krigslist; äv. bildl. Schroderus Comenius 704 (1639). Af krigs-puss lofligt är til at betiena sig. Knöppel Reg. 44 (1741). BL 16: 251 (1848; bildl.). Säve Aristoph. 25 (1869). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.).
-PÅLAGA~020. jfr -BÖRDA, -GÄRD 1, -SKATT 1. Ilmoni Sjukd. 2: 106 (1849). Man vill icke höra talas om ökade krigspålagor. SDS 1913, nr 277, s. 9. —
-RAKET. (förr) mil. raket som användes för krigsändamål, i sht för att antända fartyg o. byggnader; brandraket. KrigVAH 1827, s. 47. Tigerhielm 16 (1867). Östergren (1930).
-RAPPORT. rapport över krigshändelser. Palmblad Nov. 1: 179 (1840). Stridsropet 1887, nr 13, s. 4. (bildl.).
-RATION. i sht mil. om samtliga under krig för en häst per dygn utgående furageartiklar; jfr -PORTION. SFS 1915, s. 590. Ssg: krigsrations-stat. mil. SFS 1906, nr 67, s. 2. —
-REDSKAP~02 l. ~20, n., ss. koll. r. l. m. redskap (särsk. maskin l. vapen o. d.) som användes i krig; äv. koll. Reszetygh och footfolk med nödtörfftighe krigsredzskap. G1R 7: 448 (1531). Artill. och annan Krigs-Redskap och tilbehör. Raab Reg. 1746, 1: 41. Krut .. eller därav tillverkad krigsredskap. SFS 1914, s. 974. —
-REGEL, förr äv. -REGLA, r. l. f. (mindre br.) regel för förande av l. uppträdande i krig; jfr -BRUK 1, -MAXIM, -PRINCIP. Tegel E14 211 (1612). Tvärt emot alla Krigs-reglor. PT 1758, nr 48, s. 2. 2SAH 40: 107 (1865).
-REGEMENTE. (†) befälsmakt (styrelsemakt) över krigsväsendet; äv. konkret; jfr -STYRELSE. (Adeln bör bekläda) sådane (ämbeten) som adelsstånd ägner .., både i domere embeted så och landregering, deslikest och i cantzli och krigs regemente. RA I. 3: 394 (1594). Heela Krijgzregementet (blev) öfwerantwardat Cn. Pompeio. Schroderus Sleid. 50 (1610). Dens. Os. 2: 595 (1635).
-RELATION. i sht hist. (mer l. mindre officiell) berättelse om krigsföretag l. krigshändelser. Krigs-relationer från Rudolf II:s tid. KrigVAH 1842, s. 157. Hjärne K12 VI (1902).
-REPORTAGE. Det första trådlösa krigsreportaget. SD(L) 1905, nr 44, s. 4. —
-REPORTER.
-RESERV. mil.
1) reservtrupper avsedda att i krig förstärka fälthären. Hazelius Förel. 35 (1839; i fråga om preussiska förh.). Engelska arméns egentliga krigsreserv är .. en milis. VTLifsfr. 19: 4 (1901).
2) reservutrustning l. reservförråd för krigets behov. Krigsreserv, bestående af endast nya persedlar, afsedda för krigsbruk. SFS 1907, nr 105, s. 13. —
-RESON. av krigsförhållanden framkallade tvingande skäl för att handla på ett visst sätt; särsk. i fråga om avvikelse från allmänt gällande regler i avs. på krigstillståndet mellan kulturstater; stundom närmande sig bet.: krigsläge l. krigsbruk. RP 11: 243 (1645). Hvarken tilförslen af vivers för Arméen, eller sielfva krigs-raison tillät något långt drögsmål. Nordberg C12 1: 253 (1740). Såsom anförare följde (A. L. Lewenhaupt) .. en annan krigsreson än den, som i allmänhet hyllades af Karl XII och hans skola. IllSvH 4: 567 (1881). BonnierKL 6: 1310 (1925).
-REVISIONS-DEPARTEMENT. (förr) avdelning av ”krigskollegium” som hade att värkställa revision av krigsmaktens räkenskaper. SC 1: 718 (i handl. fr. 1819). SvNorStatscal. 1823, s. 38. —
-RISK.
1) (mera tillf.) krigsfara. SvD(A) 1933, nr 96, s. 6 (bildl.).
2) försäkr. risk för förlust l. skada på grund av krigsförhållanden. NDA 1875, nr 269, s. 2. Sjöförsäkring av kasko och varor mot krigsrisk. HandInd. 198 (1926). Ssgr (till -RISK 2; försäkr.): krigsrisk-assurans. SvD(A) 1915, nr 91, s. 7. -försäkra, -ing. ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. SvD(A) 1916, nr 331, s. 9. SFS 1916, s. 596 (: krigsriskförsäkring). -premie. HbSkogstekn. 511 (1922).
-ROCK. (†) jfr -DRÄKT. Cellarius 170 (1699). Ekblad 328 (1764).
-ROMANTIK. Quennerstedt Torneå 2: 191 (1903). Tolstojs polemik mot den ytliga och falska krigsromantiken. Böök 4Sekl. 129 (1928).
-ROP. [jfr t. kriegsruf] härskri; stridsrop; äv. bildl. Jer. 50: 22 (Bib. 1541). Indianerne (begynte) deras krigsrop, skakade sina gevär och pagajer (osv.). Fréville Söderh. 2: 63 (1776). De vilda krigsropen på de politiska diskussionsarenorna. DN(A) 1933, nr 315, s. 2. —
-ROTE l. -ROTA, f. (†) (sammanrafsad) hop krigare. Schroderus Dict. 25 (c. 1635). Wollimhaus Ind. (1652).
-ROV. jfr -BYTE. Wollimhaus Ind. (1652). UpplFmT 44: 131 (1932).
-RUST. (†) krigsförnödenheter, krigsförråd. Schroderus Liv. 498 (1626).
-RUSTA. rusta (ngn l. ett land osv.) för krig; i sht i p. pf. (ss. adj.). Ett sjöfäste måste alltid vara fullt krigsrustadt. Busch Fästn. 45 (1880). Amerika krigsrustar åter. GHT 1898, nr 265, s. 2. Almquist-Lorents ErinFackl. 17 (1925).
-RUSTNING, förr äv. -RUSTING (-ing 15411665. -ning 1540 osv.)
1) abstr. G1R 17: 313 (1545). Därs. 20: 144 (1549). Rykten om betydande ryska krigsrustningar. Schybergson FinlH 2: 146 (1889). HT 1917, s. 254.
2) konkret.
a) (†) krigsförnödenheter (i sht krigsredskap l. vapen). G1R 13: 143 (1540). En .. stoor hoop folck .., som steghar och krijgsrusting båro. 1Mack. 5: 30 (Bib. 1541). Harnesk, wärier och alle hande krigz rusthinger. HSH 27: 131 (1565). (Tsaren) sammandrog .. alt hvad han kunde af manskap och krigsrustning. Nordberg C12 1: 761 (1740). Borg Luther 1: 61 (1753).
b) (enskild) krigares rustning, stridsrustning; äv. bildl. ArkliR 1560: 1 (1561); möjl. till a. (Det sv. krigsfolket) stälte .. sigh alla i full Krijgzrustningh. Widekindi KrijgH 205 (1671). Hagberg Pred. 1: 122 (1814; bildl.). (Medernas) krigsrustning var den samma som Persernes. Carlstedt Her. 3: 66 (1833). Flodström SvFolk 121 (1918).
-RYKTE. rykte om krig l. krigshändelser. Bælter JesuH 5: 938 (1759). NerAlleh. 1896, nr 20, s. 2. —
-RÅD, n., i bet. 2 c förr äv. m. [jfr t. kriegsrat]
1) abstr.
a) i sht mil. rådplägning om förestående krigsoperationer; numera särsk.: rådplägning som chefen för fälthären l. för en självständigt uppträdande häravdelning (i sht under brydsamma förhållanden) håller med närmaste befälhavare; äv. bildl. Hålla krigsråd. Girs Edelh. C 7 b (1627). Spegel TPar. 104 (1705; i bild). TjReglArm. 1867, 4: 201. Tavaststjerna Inföd. 265 (1887; bildl.).
b) (mindre br.) statsv. krigskonselj. RF 1809, § 15. Kôersner PolHlex. (1883).
2) konkret.
a) koll.: samling personer som deltaga i krigsråd i bet. 1 a. Widekindi KrijgH 233 (1671). Romanos sammankallade ett krigsråd. Lönnberg Kåre 284 (1887). IllMilRevy 1898, s. 62.
b) myndighet som har att handlägga ärenden som röra krig l. militära ärenden i allm.; i fråga om sv. förh. (förr) tidvis identiskt med ”krigskollegium”. SthmTb. 1599, s. 67 b. Det andra Collegium är Krigz-Rådet, som dirigeras af Marsken. RF 1634, § 10. Därs. 1719, § 19.
c) titel för vissa högre ämbetsmän inom den militära förvaltningen; särsk. (förr) titel för civila ledamöter i ”krigskollegium”; numera bl. ss. titel för de civila byråcheferna i arméförvaltningen; äv. i fråga om mer l. mindre motsvarande utländska förh. Öffwerste krigzrådt Steen Ericson, Muster herre. G1R 13: 42 (1540). Fursten aff Wallachien .. hafwer .. dragit sine förnämste Bassar (dvs. paschor) och Krigzråd tilsammans. OSPT 1687, nr 7, s. 3. Henel 1729 16 (1730; i fråga om krigskollegium). SFS 1865, nr 50, s. 3. Därs. 1925, s. 525. Ssgr (till -RÅD 2 c): krigsråds-befattning. BtRiksdP 1898, 4Hufvudtit. s. 60. -beställning. (†) = -befattning. RP 10: 247 (1643). -tjänst. Loenbom Stenbock 2: 123 (i handl. fr. 1711). -ämbete. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 13, s. 12. —
-RÅDINNA1032 l. 3~020. [avledn. av -RÅD 2 c] (numera föga br.) hustru till l. änka efter krigsråd. Weste (1807). Krigsrådinnan Maul. Lilljebjörn Minn. 175 (1874). Östergren (1930).
-RÄTT, r. l. m.
1) [jfr t. kriegsrecht, lat. jus belli] sammanfattande benämning på de folkrättsliga regler som gälla för krigföring; ”krigets rätt”. Säiandes honom handla emot fattige fångar, emot all Krigzret och all billighet. Petreius Beskr. 2: 50 (1614). Et med Krigzrätt öfvervunnit Land. Ehrenadler Tel. 869 (1723). NF (1884).
2) (†) krigslag(ar), krigsartiklar; äv.: krigstukt. RA I. 2: 24 (1561). En skarp Krigz Rätt eller Artiklar. Gustaf ii Adolf 5 (c. 1620). (Lat.) Disciplina militaris .. (sv.) krigzrät. Linc. Aa 5 a (1640).
3) (förr) om ”krigskollegium” (ss. högste utövaren av rättsskipningen vid krigsmakten). RARP 3: 1 (1636). SvH 5: 341 (1906).
4) krigsdomstol; numera i sht om underdomstol vid krigsmakten (förekommande vid var särskild kår); äv. abstraktare, om förhandling(ar) vid krigsrätt, rättegång vid krigsrätt. Hålla krigsrätt. Förordna krigsrätt (över någon). Ställa någon inför, äv. under krigsrätt. Blandad krigsrätt, sammansatt av medlemmar från två l. flera kårer. Gustaf ii Adolf 253 (1621). Delachapelle ExBook 30 (1669). Krigsart. 1798, 14: 1. Krigsdomare åligger .. (bl. a.) att .. efter förordnande tjänstgöra såsom ordförande i särskild krigsrätt. SFS 1915, s. 731. jfr AMIRALITETS-, FÄLT-, GENERAL-, REGEMENTS-, STATIONS-KRIGSRÄTT. Ssgr (till -RÄTT 4): krigsrätts-dom. -fiskal. RP 5: 3 (1635). -mål. Calonius 3: 74 (1798). -protokoll. TjReglArm. 1858, 2: 342. —
-RÄTTSLIG. [avledn. av -RÄTT] som faller under l. avdömes av osv. krigsrätt (se d. o. 4). Bolin Statsl. 2: 42 (1871). Krigsrättsligt åtal. Hornborg Svallv. 215 (1923).
-RÖRELSE. (enskild rörelse i l. del av) krigsoperation. Dalin Arg. 2: 286 (1734, 1754). Imedlertid hade regntiden .. gjordt slut på Krigsrörelserna. Ödmann MPark 111 (1800). HT 1924, s. 250. —
-SAK. (krig- c. 16201626. krigs- 1556 osv.) angelägenhet l. ärende som rör krig l. krigsförhållanden; i sht förr äv. allmännare: militär(t) angelägenhet l. ärende; nästan bl. i pl. G1R 26: 160 (1556). Konung Karl Knutson war .. vthi krigzsaker .. wäl öfwet och förfaren. Skytte Und. D 1 b (1604). Hr. Carl Iserhielm (protokollsekreterare i senaten), vid Krigs-Sakerne (hör under kanslikollegium). Henel 1729 127 (1730). Riksmarsken .. hade öfverinseende öfver alla krigssaker. Fryxell Ber. 2: 47 (1826). 2NF 17: 1078 (1912). särsk. (†) konkretare, övergående dels i bet.: krigsföretag o. d., dels i bet.: krigsmakt(en). Hertig Carll .. hafwer lefreredtt (nedanstående varor) till Krigzsakerne a(nn)o 92. KlädkamRSthm 1592 A, s. 7 a. Effter (kejsar) Alexius förnam, sigh vthi Krijgszsaker icke hafwa någen Lycka. Schroderus Os. 2: 608 (1635).
-SAMLING. konkret: samling (av vapen l. troféer o. dyl. l. av handlingar o. d.) som rör krig l. krigshistoria; särsk. ss. titel på bokvärk. Krigs-Samlingar. Adlersparre (1794; boktitel).
-SCEN. scen från krig; särsk. i fråga om litterär l. konstnärlig framställning. GT 1788, nr 92, s. 1. Bland krigsscenerna (på de assyriska relieferna) se vi belägrade städer (m. m.). Frey 1850, s. 469. —
-SED. (mindre br.) jfr -BRUK 1; äv. (i pl.) närmande sig bet.: krigstukt. Möller 2: 157 (1785). Strinnholm Vas. 1: 173 (1819). Krigssederna förföllo (i Rom efter Kartagos fall). KrigVAH 1837, s. 21. —
-SEKRETERARE. (i fråga om äldre l. utländska förh.) sekreterare i militär myndighet l. sekreterare för militära ärenden i en myndighet (l. regering); i fråga om sv. förh. särsk. (förr): sekreterare i ”krigskollegium”. RP 6: 47 (1636). Henel 1729 19 (1730; i fråga om krigskollegium). SvNorStatscal. 1816, s. 351 (i fråga om norska förh.). 1841 blef .. (Sidney Herbert) sekreterare i amiralitetet i Peels ministèr och 1845 krigssekreterare. NF 6: 1085 (1883).
-SJUKHUS~02, äv. ~20. sjukhus som inrättats för krigets behov; särsk. (i fackspr.) om i hemorten anordnade fasta sjukhus för vård av hemsända sjuka o. sårade. Hedin Front. 258 (1915). Bauer SvArmHäls. 122 (1924).
-SJUKSTALL~02, äv. ~20. (i fackspr.) jfr -SJUKHUS. Schmidt HbVeterFält 61 (1920).
-SJUKVÅRD~02, äv. ~20. Det väldiga arbetsfält, som modern krigssjukvård i full verksamhet omfattar. Nyström StridSår III (1915). Ssgr: krigssjukvårds-reglemente. KrigSjukvRegl. 1905 (i titeln). -väsende(t). KrigSjukvRegl. 1905, s. 4. —
-SKADA, r. l. f. skada (å person l. egendom) som uppstått gm krig. JMessenius (1629) i HB 1: 111. Skottfrakturerna, dessa så vanliga och så viktiga krigsskador. LbKir. 1: 604 (1920). Ssg: krigsskade-ersättning. krigsskadestånd. NF 4: 404 (1881).
-SKADAD, p. adj. som blivit skadad i l. gm krig; äv. substantiverat, om person. De krigsskadade böra behandlas i enlighet med de allmänna principerna för modern fredskirurgi. Bauer SvArmHäls. 124 (1924). Laurin 4Minn. 104 (1932).
-SKADESTÅND ~002, äv. ~200. pänningsumma som en segrare utkräver av den besegrade fienden ss. ersättning för i kriget lidna skador o. förluster. Möller 2: 158 (1785). Betalningssättet för det tyska krigsskadeståndet (till de allierade efter världskriget). 2NF 32: 626 (1921).
-SKARA. (numera bl. ngn gg i högre stil) krigarskara; krigshär. De mägtigare (av adeln på 1400-talet) .. samlade krigsskaror, och utöfvade all möjlig fiendskap. Strinnholm Vas. 1: 28 (1819). Apg. 10: 1 (Bib. 1917).
-SKATT.
1) skatt som pålägges för krigets behov; jfr -GÄRD 1, -HJÄLP 2 a, -KONTRIBUTION 1. Wikforss 1: 985 (1804). De tyngande krigsskatterna (under världskriget). VFl. 1918, s. 16.
2) (mindre br.) krigskontribution (se d. o. 2); jfr -GÄRD 2. UVTF 12: 73 (1875). Schybergson FinlH 2: 8 (1889).
3) statsv. = -FOND. NF 8: 1542 (1884). Heckscher EoH 105 (1922).
-SKEPP. skepp utrustat o. avsett för strid; örlogsskepp, örlogsfartyg. G1R 8: 71 (1532). Fiendtligheter af Ryske Krigsskepp befarades i Skären. AdP 1789, s. 47. Hallström Händ. 153 (1927).
-SKILDRING. skildring av ett krig l. av krigshändelse(r). PedT 1890, s. 171. (Tolstojs) berättelser innehålla några av de yppersta krigsskildringar som finnas. Böök 4Sekl. 132 (1928).
-SKOLA, r. l. f. skola för utbildning av krigare, numera särsk. om skola för utbildning av officersaspiranter; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Krigsskolan på Karlbärg (upprättad år 1862). RARP 10: 564 (1668). Isogæus Segersk. 842 (c. 1700; bildl.). Horn, som i Gustaf Adolfs krigsskola stigit upp till Fältherre. Franzén Minnest. 2: 126 (1823). Krigsskolans ändamål är att bilda ynglingar till Officerare i Arméen, Skärgårds-Artilleriet och Flottan. SFS 1866, nr 65, s. 1. Frälsningsarméns krigsskola (i England). FinBiogrHb. 863 (1898). jfr SJÖ-KRIGSSKOLA.
-SKRI. (†) härskri, stridsrop. Jer. 49: 2 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 4399 (c. 1755).
-SKULD. skuld som en stat osv. åsamkat sig gm utgifter för krig. HT 1918, s. 198 (1809). De interallierade krigsskulderna (i anledning av världskriget). 2NF 37: 791 (1925).
-SKÅDEPLATS~002, äv. ~200. [jfr fr. théâtre de guerre] område (land l. trakt osv.) där fälthären för krig o. som tages i anspråk för truppernas värksamhet o. delvis för deras underhåll (motsatt: hemort); jfr -OMRÅDE, -ORT, -TEATER. Wikforss 1: 984 (1804). Från krigsskådeplatsen äro underrättelserna af föga intresse. LdVBl. 1836, nr 15, s. 1. Krigsskådeplats indelas i krigsort och etappområde. Bauer SvArmHäls. 18 (1924).
-SKÄL. (numera föga br.) krigsorsak. Hallenberg Hist. 1: 52 (1790). 2SAH 42: 208 (1867).
-SLUP. (†) örlogsslup. PT 1758, nr 17, s. 3. Fryxell Ber. 15: 90 (1848; i fråga om ä. förh.).
-SNED, n. (†) krigslist; jfr -PUTS 2. Phrygius 1Likpr. D 3 a (1610).
-SNILLE. (numera föga br.) krigarsnille, hög militär begåvning; äv. konkret, om person. Fischerström 3: 20 (1781). Vår tids största krigs-snille, Napoleon. KrigVAT 1849, s. 193. —
-SOLD. (numera föga br.) sold. Linc. P 6 b (1640). 2SAH 40: 421 (1865).
-SPEL.
1) (†) krigslek; krig (betraktat ss. en lek). Wingård Minn. 1: 69 (1846).
2) benämning på ett om schackspelet erinrande sällskapsspel avsett att föreställa ett krig l. visa huru krigsoperationer göras. HbiblSällsk. 2: 613 (1839). Dalin (1852). jfr: Antagligt är att schackspelet från början utgjort, hvad det ju ännu kan sägas vara, ett slags krigsspel. Wilson Spelb. 6 (1888).
3) mil. på karta l. terrängmodell l. i terrängen utan trupp utförd övning i taktiska l. strategiska rörelser l. operationer. Krigsspelet efter supponerade kartor. Wingård Minn. 1: 62 (1846). Öfning i krigsspel eger (vid krigshögskolan) rum under båda föreläsningsåren. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 93 (1879).
4) (†) krigsmusik. Bergklint Vitt. 199 (1764). Ssgr (till -SPEL 3; mil.): krigsspels-bricka, -karta, -materiell, r., -övning m. fl. —
-SPETS. (-spess) (†) stridsspjut. Schroderus Os. 2: 464 (1635). Rudbeck Atl. 3: 348 (1698).
-STALLBRODER. (†) krigskamrat. Linc. (1640). Hamb. (1700).
-STARK. särsk. (mindre br.) mil. om trupp(avdelning) o. d.: som har fältstyrka, fältstark. Ett krigsstarkt kompani. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 204 (1886). KrigVAT 1921, s. 104. —
-STAT.
1) utgiftsstat för krigsändamål; militär stat l. budget. KrigVAT 1839, s. 169 (1622). För det enda året 1630 .. var den extraordinarie krigsstaten mer än 7 millioner daler. Heckscher SvEkonH 1: 295 (1936).
2) (†) sammanfattande benämning på vad som hör till krigsmakten l. krigsväsendet; stundom svårt att skilja från 3. At sådant .. som krigzstaten vthi dee Provincierne angår, noga tages vthi acht. LReg. 228 (1648). Schück VittA 3: 191 (i handl. fr. 1670). KrigVAH 1835, s. 252.
3) (numera föga br.) sammanfattande benämning på befattningar l. personer som tillhöra krigsmakten. Kyrkol. 19: 10 (1686). Vid Tiensters besättjande, så under Civil- som Krigs-Staten, skal (osv.). PH 5: 3103 (1751). Ej må någon tillhörande krigs-staten till marketentare antagas. TjReglArm. 1858, 2: 253.
4) stat (rike) med stor militär kraftutveckling; krigarstat; militärstat. Rom var en krigsstat såsom Sparta. KrigVAH 1837, s. 18. BtRiksdP 1892 B, Saml. 1. II. 1: nr 1, s. 13. —
-STIG. i fråga om vilda folkstammar (i sht indianer) i uttr. vara på l. beträda o. d. krigsstigen, vara ute i krig resp. draga ut i krig o. d.; ofta bildl. Björkman (1889). Vänstern på krigsstigen. VL 1908, nr 98, s. 2 (rubrik). Vi kröpo omkring som indianer på krigsstig. Hallström Händ. 142 (1927).
-STJÄRNA(N). (†) planeten Mars. Fuhrman Alm. 1657, s. 19. Afzelius Sag. XI. 1: 10 (1868).
-STORM. bildl. 2SAH 8: 226 (1817). Slutligen brast krigsstormen lös. 3SAH 3: 87 (1888).
-STRAPATS. nästan bl. i pl. SP 1792, nr 115, s. 2. Genom de ständiga krigsstrapatserna hade .. (M. Stenbocks) hälsa .. blifvit vacklande. Wrangel Stenbock 4 (1910).
-STRECK. (†) krigslist. Rudbeck Atl. 2: 258 (1689). Richardson Krigsv. 1: 9 (1738).
-STRÅT. (i sht i fråga om äldre l. primitiva förh.) jfr -STIG; ofta bildl. Cooper Moh. 276 (1858). På hösten 1506 och de närmast följande åren finner man honom (dvs. Hemming Gadh) åter på krigsstråt i södra delen af riket. FinBiogrHb. 718 (1897). SvD(A) 1931, nr 284, s. 3 (bildl.).
-STYCKE.
1) (numera föga br.) målning l. teckning o. d. som föreställer krigsscener. BoupptSthm 1676, s. 1287 a. Hermes 1821, 2: 182.
2) (†) krigslist. Svart G1 64 (1561).
-STYRELSE. vanl. konkret, om (högsta) myndighet som står i spetsen för krigsorganisation o. krigsförvaltning. KrigVAH 1808, s. 42 (abstr.). Krigs-Styrelsen är den gren af ett lands allmänna Statsförvaltning, som besörjer krigsväsendets upprättande, bildning och underhåll. Hazelius Förel. 2 (1839). Reuterskiöld Grundlag. 7 (1924).
-STYRKA, r. l. f.
1) (numera mindre br.) abstr.: styrka att föra krig. Pengar är krigs-styrkan. Serenius Eee 1 b (1734). Schönberg Bref 2: 318 (1778).
2) konkret: krigsmakt; truppstyrka. Möller (1790). Man har vanligt förestält oss Abyssiniens krigsstyrka vida större än den verkeligen är. Ödmann Bruce 416 (1795). Kronprinsen (av Sverge hade) med en större krigsstyrka inryckt i Norge. 3SAH 3: 379 (1888).
3) mil. styrka (i avs. på storlek, utrustning osv.) som en armé l. del därav har på krigsfot (efter mobilisering), fältstyrka. En mängd lokaltrupper (i Ryssland år 1876) kompletterades till full krigsstyrka. KrigVAH 1880, s. 13. IllMilRevy 1900, s. 8. —
-STÅND(ET).
1) (numera föga br.) det militära ståndet, krigarstånd(et); krigaryrke(t); äv.: sammanfattning(en) av de personer som tillhöra krigsmakten. (Biskop Syricius) hafwer achtat Krijgszståndet för sådant, som en Christen icke wäl klädde. Schroderus Os. 1: 525 (1635). Under General- och Regements-Krigs-Rätterne höra jemwäl alla högre och lägre af Krigsståndet. LMil. 4: 1613 (1717). TjReglArm. 1858, 1: 1. WoH (1904).
2) (förr) om krigsbefälet ss. politisk institution (se KRIGS-BEFÄL 2 a). ”Krigsståndet” vid riksmötena blev en förkrympt, tvinande institution. SvRiksd. I. 3: 523 (1933).
-STÄMNING. stämning (benägenhet l. lust) för krig. Krigsprat föder krigsstämning. Dagen 1898, nr 15, s. 2. Hagberg VärldB 195 (1927).
-SYMBOL. Båge och pil hos de gamle Egyptierne voro krigssymboler. 2VittAH 5: 56 (1789, 1796).
-SYSTEM. (mindre br.) (visst) system för krigföring; förr äv.: (system för) inrättning av krigsmakten, härordning. Det Nyare Krigs-Systèmets Esprit. Bülow (1801; boktitel). Landtstormen hör ej til et regleradt krigs-system. KrigVAH 1826, s. 18. Sylvan Vial 2: 63 (1863).
-SÅNG. dels om sång avsedd att sjungas i krig, dels om sång (dikt) som förhärligar kriget l. besjunger krigshändelser o. d.; jfr -VISA. Indianerne (begynte) at stämma up sina Krigs Sånger. Fréville Söderh. 2: 26 (1776). Krigs-Sång för Landtvärnet. Tegnér (WB) 2: 14 (1808; titel). Wrangel Dikten 4 (1912).
-SÄTT. sätt (metod) för krigföring. HSH 19: 325 (1600). Suwarofs krigssätt. KrigVAT 1850, s. 204. Bolin Statsl. 1: 327 (1870).
-TARV l. -TARVA, r. l. f. (†)
1) krigsbehov. Såsom krigztarfverne, där de påkomma, äre mycket trängiande. RARP 15: 392 (1689).
2) i pl.: krigsförnödenheter. At inga krigs-tarfvor fördes til Sveriges fiender. Dalin Hist. III. 1: 461 (1761).
-TATUERING. (i fråga om primitiva kulturförh.) jfr -MÅLA 1.
-TEATER. [efter fr. théâtre de guerre] (numera i sht i vitter stil) krigsskådeplats. PT 1758, nr 40, s. 4. Från krigsteatern i Tyskland ha vi många rykten. Tegnér (WB) 2: 373 (1809). SvD(A) 1933, nr 42, s. 20. Anm. Ordet användes i ä. tid stundom i lat. form -theatrum med lat. böjning. Höpken 2: 506 (1758: af krigstheatro).
-TECKEN.
1) (†) fälttecken (krigsfana o. d.). Schroderus Os. 1: 263 (1635). KrigVAT 1836, s. 76.
2) (numera bl. tillf.) tecken som förebådar krig l. som gives vid utbrottet av ett krig l. (ss. signal) vid begynnandet av en krigsoperation l. dyl. Säjenskott, hvarmed krigstekn gifves til sjös eller lands. Lind 1: 1414 (1749). Man trodde fordom att kometer voro krigstecken. Weste FörslSAOB (1823). De .. klämtade uti klockorna, ett .. (på Gustav Vasas tid) vanligt krigstecken. Fryxell Ber. 3: 20 (1828). 2SAH 40: 421 (1865).
-TEKNIK. KrigVAH 1887, s. 115. Därs. 1922, s. 88. —
-TELEGRAF. telegraf i krigets tjänst; numera särsk. mil. om telegraf(en) inom krigsskådeplatsen; jfr FÄLT-TELEGRAF. TjReglArm. 1867, 4: 7. Vid korrespondens till eller från krigstelegrafens stationer skola (osv.). SFS 1916, s. 71. Ssgr (i sht mil.): krigstelegraf-direktör. SFS 1922, s. 1053. -nät. KrigVAH 1886, s. 77. -väsende(t). SFS 1914, s. 212. —
-TELEGRAM. särsk. om telegram (till tidning o. d.) rörande krigshändelser o. d. WoJ (1891). De första krigstelegrammen kommo. Siwertz JoDr. 97 (1928).
-TEORI. teori för krigföring; jfr -LÄRA, -VETENSKAP. KrigVAT 1847, s. 149. —
-TERM. Serenius Ii 4 a (1734).
-TID. (krig- 1700. krigs- c. 1620 osv.) tid då krig råder; särsk. i uttr. i l. under krigstid(er). I Krijgztijdher. Gustaf ii Adolf 1 (c. 1620). Den militära nyttan af Götha Canal har, både för freds- och krigstider, blifvit bestridd. Platen SvFörsv. 23 (1828). Personalen vid reserven är tjänstgöringsskyldig endast i krigstid. Tingsten o. Hasselrot 13 (1902). Ssgr: krigstids-hjälp. dyrtidstillägg å lön l. pension som år 1916 på grund av förhållandena under världskriget av riksdagen beviljades åt lägre befattningshavare i statens tjänst resp. dylika befattningshavares änkor o. barn. SFS 1916, s. 691. -tillägg. dyrtidstillägg å lön l. pension som år 1917 på grund av förhållandena under världskriget av riksdagen beviljades åt statens befattningshavare i allm. resp. deras änkor o. barn. BtRiksdP 1917, 11: nr 2, s. 1. —
-TILLBEHÖR. (†) krigsförnödenheter. Svart G1 81 (1561). Kjellgren DanmH 173 (1862).
-TILLBEHÖRING. (†) = -TILLBEHÖR. G1R 5: 136 (1528). Tegel E14 143 (1612).
-TILLDRAGELSE~0200. krigshändelse. KrigVAT 1834, s. 134. Norrl. 5: 18 (1907).
-TILLFÄLLE. tillfälle av krig; i sht i uttr. vid krigstillfälle, då krig äger rum. LMil. 1: 49 (1680). SJ 3: 328 (1906).
-TILLFÄLLIGHET. (†) (oförutsedd) krigshändelse. Adlerbeth Ant. 1: 183 (c. 1792). Undervisning rörande vissa ofta eller dagligen förefallande krigstilfälligheter. Lefrén Förel. 1: 182 (1818). TjReglArm. 1858, 1: 300. —
-TILLHÖRIGHET. (†) krigsförnödenhet(er). Nordberg C12 1: 150 (1740). Schönberg ÅmVetA 1796, s. 25. —
-TILLHÖRING. (†) = -TILLHÖRIGHET. G1R 7: 335 (1531).
-TILLREDELSE. (†) krigsförberedelse. HSH 9: 279 (1743). Odhner G3 1: 394 (1885).
-TILLREDNING. (†) = -TILLREDELSE. Schroderus Os. III. 1: 259 (1635). Höpken 2: 297 (1757).
-TILLREDSEL. (†) = -TILLREDELSE. Gustaf ii Adolf 227 (1617).
-TILLRUSTNING. krigsförberedelse, krigsrustning. Gustaf ii Adolf 132 (1616). 3SAH 2: 221 (1887).
-TILLSTÅND~02, äv. ~20. äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Befinna sig i krigstillstånd (med ngn l. med varandra). Vara i krigstillstånd mot ngn. Det råa naturtilståndet är et krigstilstånd. LittT 1796, s. 385. Enskilda förolämpningar (satte) hela slägter i krigstillstånd mot hvarandra. Schlyter JurAfh. 1: 62 (1836). Krigstillståndet inträdde den 24. augusti (1887) kl. 3,30 e. m. KrigVAH 1887, s. 200 (i fråga om en svensk eskaderövning). Sedan 20 år tillbaka lever Europa i krigstillstånd. SvD(A) 1934, nr 202, s. 4. —
-TILLÄGG~02. mil. krigslönetillägg. KrigVAT 1856, s. 474 (i fråga om österrikiska förh.). SFS 1918, s. 1070. —
-TJUT. (i sht i fråga om primitiva kulturförh.) stridsrop, härskri; äv. bildl. Jensen Mickiewicz Tad. 163 (1898; bildl.). (Maorikrigarna) upphävde sitt krigstjut. NoK 109: 43 (1931).
-TJÄNST.
1) (†) uppdrag l. syssla i krig; viss tid av tjänstgöring i krig; äv.: förtjänstfull handling under krig. Krijgztienster skulle .. belönas. Schroderus Liv. 75 (1626). En sådan kar .., som cronan medh tidhen utij krigzthienster möckitt kunne brucka. OxBr. 8: 403 (1643). SvMerc. 1763, s. 530.
2) tjänande (tjänstgöring) i krig l. vid krigsmakten; militär tjänstgöring. Göra krigstjänst. Vara, gå, inträda i krigstjänst. Lämna krigstjänsten. Antaga, värva ngn till krigstjänst. Gå i svensk, fransk osv. krigstjänst. Duglig, oduglig till krigstjänst. HC11H 8: 46 (1678). Sådane .. Kyrckio-Tiänare (som klockare o. organister kunna) giöra sig .. försäkrade, at .. ifrån Krigstienst warda frikallade. Stiernman Riksd. 1304 (1719). Krigstjensten var (under medeltiden) ett fritt handtverk. Tingsten AnvTakt. Bih. 9 (1887). SFS 1925, s. 1217.
3) (†) militär(t) ämbete l. befattning. 2RA 1: 57 (1719). Weste FörslSAOB (1823). Ssgr (till -TJÄNST 2): krigstjänst-duglig. Krigstjenstduglig värnpligtig. Nordensvan Värnpl. 1 (1887). -oduglig. -skyldig. äv. substantiverat, om person. Hålla vapensyn med de krigstjenstskyldige. NF 3: 534 (1879). Frivilliga kårer av icke krigstjänstskyldiga medborgare. SFS 1914, s. 1116. -skyldighet. KrigsmSH 1798, s. 88. -vägran. -vägrare. person som vägrar att fullgöra krigstjänst; jfr SAMVETS-ÖM. Upsala 1916, nr 272, s. 7. VFl. 1932, s. 50. —
-TJÄNSTGÖRING ~020. krigsmans tjänstgöring; numera särsk. mil. (krigsmans) tjänstgöring i krig l. under krigsförhållanden (efter mobilisering). KrigVAH 1816, s. 206. Inkallelse till krigstjänstgöring. SFS 1907, nr 89, s. 9. —
-TRAKTAMENTE. mil. traktamente som åtnjutes vid krigstjänstgöring. SFS 1914, s. 571. —
-TRANSPORT. transport (av förnödenheter l. trupper) i krig. Tingsten o. Hasselrot 49 (1902).
-TRAVALJ. [av fr. travail de guerre] (†) arbete i krig; äv. allmännare: krigsmöda, krigsbesvär. RP 11: 24 (1645). Som iag för mine gamble Krigz- och Fälttravalliers skull, är till hällsan en svag Mann. VDAkt. 1731, nr 253. —
-TRIBUN, m. [efter lat. tribunus militum l. militaris] (i fråga om fornromerska förh.) benämning på vissa högre officerare, sex vid varje legion (urspr. utsedda av fältherren, senare valda av folket). Ritterberg Sall. 182 (1832). 3NF 13: 957 (1930).
-TRIBUNAT. (i fråga om fornromerska förh.) krigstribuns ämbete. Boëthius HistLäsn. 1: 211 (1895).
-TROFÉ. trofé som tagits i krig. DA 1771, nr 119, s. 3. Sthm 1: 176 (1897).
-TROPP, se -TRUPP.
-TRUMMA, r. l. f. särsk. i fråga om förh. hos vissa primitiva folk: trumma varmed krigsbud sprides o. krigsfolket uppbådas. Ödmann MPark 89 (1800). Krigstrummorna äro i dag klara att sprida budskapet om mobilisering (i Abessinien). DN(A) 1935, nr 251, s. 1. —
-TRUMPET. stridstrumpet; jfr -LUR; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Fréville Söderh. 2: 149 (1776). Aldrig folken förut hört krigs-trumpeterna skalla. Adlerbeth Buc. 88 (1807). Hagberg VärldB 195 (1927; bildl.).
-TRUPP, förr äv. -TROPP. (numera föga br.) trupp av krigsmän; i sht i pl. Rudbeckius KonReg. 204 (1615: Krigztroppar, pl.). KrigVAT 1849, s. 221 (: krigs-trupper, pl.). BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 4 a, s. 40. —
-TRÖTTHET~20 l. ~02. jfr -LEDA. SvD(A) 1915, nr 17, s. 3. Ute bland folkmassorna (i Tyskland) tilltog krigströttheten (mot slutet av världskriget). 2NF 36: 377 (1924).
-TUKT. manstukt bland krigsfolk l. inom krigsmakten; disciplin. G1R 27: 282 (1557). (Torstensson) bemödade sig .. alltid att i möjligaste måtto vidmagthålla ordningen och krigstukten inom sin armée. Ekelund 1FädH II. 1: 194 (1830). IllMilRevy 1898, s. 131. —
-TUMULT. Adlerbeth HorOd. 60 (1817). 2SAH 40: 567 (1865).
-TVÅNG. (†) krigsåtgärd(er) som avse(r) att utöva tvång på fienden; krigsvåld. Schroderus Os. III. 2: 330 (1635). Brandskattningar och anat krigztvång. HSH 3: 193 (1713). Wikforss 1: 985 (1804).
-TYFUS. med. fläcktyfus (som ofta grasserar under krig). BtSvStat. A 1857, I. 1: 65. 2NF 8: 680 (1907).
-TYG. (†)
1) [jfr ä. t. kriegszeug] krigsredskap. Hes. 4: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: murbräckor). PBellander (c. 1800) hos Hagström Herdam. 4: 636.
2) krigslist. Reenhielm OTryggv. 36 (1691).
-TÅG. härfärd, fälttåg; jfr -EXPEDITION 1, -FÄRD. Brahe Oec. 25 (1581; uppl. 1920). Af sina krigs-tog vunno .. (vikingarna) stora rikedomar. Schönberg Bref 1: 14 (1772). NoK 20: 12 (1923).
-UNDERRÄTT~002 l. ~200. jfr -RÄTT 4. Calonius 3: 83 (1798).
-UNDERRÄTTELSE~00200. vanl. i pl.; jfr -NYHET. SFS 1908, nr 13, s. 3. —
-UNDERVISNING~0020. undervisning i krigskonst, vapenlära, krigsbyggnadskonst, exercisreglementen m. m. Lefrén Förel. 1: 186 (1818). BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 1, s. 264. Ssg: krigsundervisnings-kommission(en). en från år 1866 bestående kommission som under inspektören för militärlärovärken har högsta inseendet över krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri- o. ingenjörhögskolan. SFS 1866, nr 65, s. 2. —
-UPPBÅD~02 l. ~20. uppbåd till krig. Pallin MedeltH 16 (1872). särsk. konkret: uppbådad härstyrka. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 1, s. 6. —
-UPPFINNING~020. uppfinning för krigsändamål. KrigVAT 1854, s. 343. —
-UPPROR. (†) myteri. Schroderus Os. 1: 379 (1635).
-UTBILDNING~020. utbildning för krig; militär utbildning. BtRiksdP 1892 B, Saml. 1. II. 2: nr 10, s. 8. —
-UTBROTT~02 l. ~20. AdP 1789, s. 674. Vid krigsutbrottet 1870 inträdde han åter i aktiv krigstjenst. NF 1: 1344 (1876). NoK 86: 74 (1928).
-UTGIFT~02 l. ~20. utgift för krigföring; vanl. i pl.; jfr -KOSTNAD; förr äv.: utskyld som pålägges för krigets behov; jfr -GÄRD 1, -HJÄLP 2 a. Extraordinarie krigs uthgiffter. AOxenstierna 1: 474 (1633). Medel til krigs-utgifterna. Loenbom Stenbock 1: 40 (1757).
-UTREDNING~020.
1) (†) = -RUSTNING 1, 2 a. UrkFinlÖ I. 3: 93 (1597). Schwartz Alm. 1656, s. 37. Gyllengranat SvSjökr. 1: 116 (1840).
2) myndighet l. kommission o. d. som handhar krigsförberedelser. IllSvH 5: 337 (1879).
-UTRUSTNING~020. utrustning för krig; numera i sht konkret. Chesnecopherus Skäl L 4 a (1607). På en enda natt söndergnaga fältmössen fiendens hela krigsutrustning. UVTF 12: 79 (1875). SFS 1918, s. 1047. Ssgr: krigsutrustnings-bidrag. mil. Krigsutrustningsbidrag avser att utgöra bidrag till fullständigande vid mobilisering av egen personlig krigsutrustning. SFS 1915, s. 595. -persedel. mil. SFS 1916, s. 1295. —
-UTSKYLD~02 l. ~20. (i sht i fråga om ä. förh.) jfr -GÄRD 1, -HJÄLP 2 a, -KONTRIBUTION 1. PT 1758, nr 91, s. 1. Reuterdahl SKH II. 2: 213 (1850).
-VAGN.
1) stridsvagn. Sylvius Curtius 621 (1682). Waldenström Österl. 253 (1896).
2) (†) allmännare: vagn som användes i krig (trossvagn o. d.). BL 15: 268 (1848).
-VAN, adj. (krig- 18261828. krigs- 1807 osv.) van vid (att deltaga i l. föra) krig; krigsövad. GMArmfelt (1807) hos Tegnér Armfelt 3: 95. Krigsvane trupper. Rappe Nordarm. 7 (1874). 2NF 33: 157 (1921).
-VANA, r. l. f. jfr -VAN. GMArmfelt (1807) hos Tegnér Armfelt 3: 95. 2SAH 61: 354 (1884).
-VAND, p. adj. (krig- 18221867. krigs- 18321865) (†) krigsvan. 2VittAH 12: 75 (1822, 1826). Mankell Krigsm. 1: 104 (1865).
-VAPEN. numera särsk. motsatt: jaktvapen o. d. 2Kor. 10: 4 (NT 1526; bildl.). Små dartar, spjutuddar och dylika krigsvapen. Crælius TunaL 35 (1774). 2NF 12: 1210 (1910).
-VARA, r. l. f. (mindre br.) krigsförnödenhet; vanl. i pl. Fryxell Ber. 7: 225 (1838).
-VETENSKAP~002 l. ~200. vetenskap(en) om krigsmedel o. krigföring (krigskonst, krigshistoria m. m.); äv. om enskild gren av denna vetenskap. Ehrenadler Tel. 529 (1723). KrigVAH 1805, s. 39. 1 lärare i krigsvetenskap (vid ridskolan på Strömsholm). SFS 1892, nr 72, s. 1. NorstedtUppslB 783 (1927; i pl.).
-VETENSKAPS-AKADEMI. akademi för främjande av krigsvetenskapen; särsk. i sg. best., sedan 1804 namn på ett militärt vetenskapligt samfund, tidigare benämnt Svenska krigsmannasällskapet. Kongl. Krigs Vettenskaps Akademiens Handlingar. (1805; boktitel). Krigsvetenskaps-Akademien i Stockholm. (Agardh o.) Ljungberg 4: 432 (1863).
-VETENSKAPLIG~0020. adj. till -VETENSKAP. Krigsvetenskapliga skrifter, författare. Krigsvetenskaplig bildning. Hamilton MilUnd. 48 (1842). IllMilRevy 1901, s. 15. —
-VILJA, r. l. f. (i sht i fackspr.) vilja till anfall o. försvar i ett krig; stridsvilja. Steffen Krig 4: 397 (1917). KrigVAH 1921, s. 36. —
-VIMMEL. jfr -TUMULT. Fryxell Ber. 12: 46 (1843).
-VINST. vinst som göres i l. gm krig. Ententens krigsvinster i världskriget. särsk.: krigskonjunkturvinst. 2NF 36: 329 (1924).
-VIS, n. sätt l. sed l. bruk som förekommer i krig l. tillhör kriget; numera bl. ngn gg i uttr. på, förr äv. efter l. i krigsvis; i uttr. i krigsvis äv. övergående i bet.: under krigsförhållanden, i krig. (Bösskyttarna) loffwade .., att the wille wara mett sådana beszoldungh til friidz, saa wel j krigzwiss szom then tiid the liggia her hemma. G1R 10: 311 (1535). (Erik Håkansson skall låta) tilpynte tree af våre galleijer efter krigzvijss. Därs. 24: 440 (1554). På riktigt krigsvis. Hagberg Shaksp. 12: 42 (1851).
-VISA, r. l. f. jfr -SÅNG. Verelius 116 (1681). Weste FörslSAOB (1823).
-VÅLD. krigiskt våld. Schroderus Liv. 104 (1626). Ej må någon af de krigförande utöfva krigsvåld i svensk hamn eller svenskt farvatten. SFS 1904, nr 12, s. 2. —
-VÄG. (mindre br.) väg som användes för framförande av trupper; militärväg. KrigVAH 1852, s. 46. Napoleon I anlade eller förbättrade 7 krigsvägar öfver Alperna till Italien. NF 1: 545 (1875).
-VÄN, m. vän av krig (l. ett visst krig). Sekreta utskottet, där (vid 1734 års riksdag) krigsvännerna hade öfvervikt, beslöt .., att (osv.). 2NF 11: 1123 (1909).
-VÄNLIG. Laurin Våld 85 (1910). Ett ”nationalistiskt”, för det närvarande fallet krigsvänligt (parti i Ryssland). Steffen Krig 1: 237 (1914).
-VÄRDE. (i fackspr.) om stridskrafters o. d. värde för l. i krig; stridsvärde. VFl. 1907, s. 120. En flotta sammansatt af 12 fartyg af Oscar II-typ har ett afsevärdt lägre krigsvärde än en flotta bestående af 8 F-båtar. Därs. 1912, s. 3. —
-VÄRJA, r. l. f.
1) (†) krigsvapen; krigsrustning. Hes. 32: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: sin krigiska rustning). ArkliR 1564: 22 (1564).
2) (numera föga br.) värja som användes i krig. Schenberg (1739). Mot väggen är .. (Helmfelts) harnesk uppsatt med dess krigsvärja. Gustaf iii 3: 30 (1783).
-VÄRK, n. (†)
1) krigsföretag. L. Paulinus Gothus Arch. 173 (1630). HC11H 4: 88 (1672).
2) krigsmaskin; krigsbyggnad. Verelius 245 (1681). PRudbeck (c. 1700) hos Dybeck Runa 1842—43, 4: 83. Kullberg Tasso 2: 178 (1860).
-VÄRKSAMHET~002 l. ~200. IllMilRevy 1901, s. 196. Det frivilliga sjukvårdsväsendets krigsverksamhet. SFS 1925, s. 1031. —
-VÄRKTYG~02, äv. ~20. jfr -INSTRUMENT 1, -REDSKAP. Fältstycken och andra nödiga krigs-värktyg. Dalin Hist. III. 1: 54 (1761). De döda krigsverktygen, maskinerna. KrigVAT 1921, s. 68. —
-VÄRV. (numera bl. i högre l. vitter stil) värv (uppdrag, företag) i krigets tjänst. Försiktigt mannamod lyste nästan uti alla Olof Haraldsons krigsvärf. Lagerbring 1Hist. 1: 210 (1769). Erfaren i krigsvärf. Johansson HomIl. 11: 719 (1846).
-VÄSEN l. -VÄSENDE.
1) sammanfattning(en) av allt vad som hör till härens, flottans o. flygvapnets organisation o. användning; förr äv. övergående i bet.: krigsyrke(t), ”krigshandtvärk(et)”; krigstjänst(en); krigsmakt(en). Dugelige personer, till krigzväsendet beqvemblige. G1R 28: 620 (1558). Hela Krijgzwäsendet (blev) Cn. Pompeio befalat. Schroderus Sleid. 51 (1610). Någon Capellans tienst, widh krigswäsendet eller annorstädes. KOF II. 2: 187 (c. 1655). Författningar .. rörande Krigsväsendet. RO 1810, § 33. Flodström SvFolk 543 (1918).
2) (†) krigsföretag, krig. Att .. (danskarna) skole .. icke ytermer beswäre thetta .. Konnungarijket med någhot krigzwäsende. Skytte Or. B 2 a (1604). Detta långsamme och ännu påstående Krijgzwäsendet uthi Tysklandh. Stiernman Riksd. 1037 (1643). Lagerbring 1Hist. 1: 177 (1769).
-YRA, r. l. f. jfr -GALENSKAP. 2SAH 58: 429 (1882). Steffen Krig 1: 113 (1914).
-YRKE(T). jfr -HANDTVÄRK(ET). LBÄ 2—3: 74 (1797). Genom sina fejder mot Samniter och Galler (hade romarna) blifvit verklige mästare i krigsyrket. Emanuelsson Polyb. 1: 14 (1833).
-YRSLA. (†) = -YRA. Thorild Gransk. 1784, 1: 16. —
-ZON. (i fackspr.) krigsområde. 2NF 32: 590 (1921).
-ÅNGARE, r. l. m. örlogsångfartyg. KrigVAT 1852, s. 275. TT 1899, Allm. s. 2. —
-ÅNGFARTYG~002, äv. ~020. jfr -ÅNGARE. KrigVAT 1834, s. 173. Hägg Segel 34 (1935).
-ÅR.
1) år varunder krig råder, år som utmärkes av krig. Loenbom Stenbock 2: 258 (1758; efter handl. fr. 1709). Under krigsåren 1807 till 1814 befann sig handeln i en märkvärdigt oregelbunden oscillation. Palmblad Norige 158 (1846). Nilsson FestdVard. 190 (1925).
2) (föga br.) (ngns) år i krigstjänst, tjänsteår ss. krigare. Män, som tjent ut sina krigsår. Ritterberg Sall. 209 (1832). LoW (1862).
-ÅSKA, r. l. f. (i vitter stil) bildl. Den krigsåska, som hotade vårt rike i våras. Crusenstolpe Mor. 4: 407 (1841). Värnlund Vandr. 139 (1926).
-ÅTGÄRD~02 l. ~20. Schybergson FinlH 2: 203 (1889). VFl. 1917, s. 137. —
-ÄMBETE. (†) befattning i krigstjänst, militärt ämbete. RA I. 1: 335 (1544). Phrygius Föret. 28 (1620). Strinnholm Vas. 3: 540 (1823).
-ÄMNE. (†) krigarämne. Dalin Arg. 1: 203 (1733, 1754).
-ÄNDAMÅL~002, äv. ~200. Mankell Fältsl. 497 (1859). Finska statsverkets .. utgift för krigsändamål. Schybergson FinlH 2: 425 (1889).
-ÄNKA. (ngt vard.) änka efter i krig stupad man. Upsala(A) 1919, nr 197, s. 6. Schulze Emigr. 50 (1930).
-ÄRA, r. l. f. (krig- 1807. krigs- 1764 osv.) ära som förvärvas i krig; krigarära. Retirera, kapitulera, draga sig ur spelet o. d. med bibehållen krigsära; äv. bildl. Ekblad 3 (1764). Krigsäran var genom denna sista lysande seger (vid Svensksund) räddad. Schybergson FinlH 2: 276 (1889). Estlander ESchauman 11 (1925).
-ÄRENDE. ärende (i sht regeringsärende) som gäller krig l. krigsväsendet l. krigsmakten; militärt ärende; jfr -SAK. Brask Pufendorf Hist. 40 (1680). Stats-Secreterare skola vara Fyra, nemligen: En för Krigs-Ärender (osv.). RF 1809, § 6. SFS 1900, nr 13, s. 2. —
-ÄVENTYR~002 l. ~200. NF 3: 538 (1879). Halsbrytande krigsäfventyr. SD 1896, nr 296 B, s. 2. —
-ÖDE, n. öde som träffar l. övergår ngn i l. gm krig; förr äv.: krigslycka. Krigsödet är ombyteligit och ovisst. HSH 1: 313 (1743). Den historieskrifvare, som för Ninives invånare förtäljde Sanheribs krigsöden. UVTF 12: 77 (1875).
-ÖVA. öva (ngn) i vapnens bruk; nästan bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Krigsövade trupper. Hvar och en Romare (var) .. mer krigs-öfvad och starkare, än hans fiende. Dalin Montesquieu 15 (1755). At krigsöfva Beväringen. KrigVAT 1834, s. 8. Klint (1906).
-ÖVERDOMSTOL~0002 l. ~0020. överordnad krigsdomstol, överkrigsrätt; jfr -HOVRÄTT. SFS 1868, nr 60, s. 73. Därs. 1914, s. 995. —
-ÖVERRÄTT~002, äv. ~200. = -ÖVERDOMSTOL. Calonius 3: 76 (1798). KrigVAT 1852, s. 393. Schulthess (1885).
-ÖVERSTE. (i fråga om ä. förh. l. i högre stil, arkaiserande) högre befälhavare vid krigsmakten; chef för (större) stridsstyrka; arméchef; härförare, fältherre; jfr -HÖVITSMAN. 2Kon. 25: 26 (Bib. 1541). Hermann Flemingh till Wilnäss, krigzöffuerste vdi Findlandh både till landh och wattnn. SvTr. V. 1: 19 (1575). (Cyrus) blef sat til en Krijgzöfwerste öfwer hela häären. Schroderus Sleid. 14 (1610). Lagerbring 1Hist. 3: 26 (1776). Ljungquist NDacke 369 (1927).
-ÖVNING.
1) övning i vapnens bruk; militär övning; vapenövning; numera särsk.: övning i krigsoperationer (under krigsliknande förhållanden), manöver. Botvidi 3Pred. 14 (1621, 1627). Eskaderöfningarnas sista skeden — de s. k. krigsöfningarna. Wrangel SvFlBok 317 (1898). SvD(A) 1934, nr 190, s. 4.
2) (†) utövning av krigiska handlingar. Dhe Omennisklige .. Tyrannischlige krigzöfninger, emott all krigz bruk (av de kejserliga mot värnlösa). RARP 1: 153 (1631).
Avledn.: KRIGA, KRIGARE, KRIGISK, se d. o. —
KRIGLIG, adj. (†) = KRIGISK 2. Krighlige widlyfftigheter. RARP V. 1: 124 (1652).
KRIGSAM, adj. (†) = KRIGISK 1. Lind (1738). Ekblad 32 (1764).
Spoiler title