publicerad: 1941
LJUS jɯ4s, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Berchelt PestOrs. B 4 a (1589)). Anm. I vissa uttr. förekommer ännu ngn gg i ålderdomligt, i sht bibliskt spr. den gamla formen i gen. sg. best. ljusens (se 7).
Ordformer
(ju(u)s 1689—1884. ljus (lius, livs) 1526 osv. liuss 1528—1711. lijess 1556. lys 1590. lyss 1598)
Etymologi
[fsv. lius, n.; jfr fd. liws, lys, d. lys, nor. lys, isl. liós; substantivering av den t-lösa neutr.-formen av LJUS, adj.]
A.
1) det fysikaliska fenomen, bestående i från vissa kroppar utgående utstrålning (vågrörelse), som förorsakar synintryck i ögat; tillstånd som uppstår gm dylik utstrålning; i fackspr. äv. om fysikaliskt likartade fenomen som icke kunna iakttagas av ögat. Klart, starkt, svagt, matt ljus. Ultraviolett, infrarödt ljus. Ljusets hastighet. Läran om ljuset, optiken. Then til osz hit neder på Jordenne .. sig sträckiande Materia luminis, eller Liuset. Vassenius Alm. 1733, s. 11; jfr LJUS-MATERIA. Ljusverkningar hos atmosferen .. röja sig .. genom ljusets återspegling (reflexion), brytning (refraktion), och det hvita ljusets fördelning i olika färger. Scheutz Jord. 96 (1856). Ljuset är en vågrörelse orsakad af transversella elektriska svängningar med mycket kort våglängd. Moll Fys. 4: 119 (1901). — särsk.
a) om solens l. annan himlakropps utstrålningar l. det därav på (den för dessa strålar utsatta delen av) jorden framkallade tillståndet av klarhet o. d.; särsk.: dagsljus, dager. Solenas liws. Upp. 22: 5 (NT 1526). Gudh sadhe, Warde liws, Och thet wardt liws. 1Mos. 1: 3 (Bib. 1541). (Gud) skilde .. liwset jfrå mörkret, och kalladhe liwset, Dagh, och mörkret, Natt. Därs. 4—5. Nu (om hösten) kortas liuset aff. Skogekär Bärgbo Wen. 34 (c. 1635). Du lykta i Allfaders hus, / du måne med ditt bleka ljus! Tegnér (WB) 5: 10 (1822). Vi behöva tillvarataga allt av solsken och ljus, som vi kunna få. Nilsson FestdVard. 108 (1925). — jfr AFTON-, ARLA-, DAGS-, EKVATORIAL-, GRYNINGS-, HALV-, MIDDAGS-, MÅN-, NORD-, SOL-, SOMMAR-, STJÄRN-LJUS m. fl.
b) om utstrålningarna från en artificiell ljuskälla resp. om det härav framkallade tillståndet; (artificiell) belysning. (Arbeta vid) elektriskt ljus. BtFinlH 2: 297 (1666). Then 12. (okt.) Så begynte wij om aftorna at hafwa liusz på communitetet. Bolinus Dagb. 44 (1668). Kabel för elektriskt ljus. Auerbach (1911). — jfr AUER-, BÅG-, ELDS-, GAS-, GLÖD-, LAMP-, RAMP-, RÖNTGEN-, STRÅLKASTAR-, TAK-, TRAPP-LJUS m. fl. — särsk.
α) i uttr. vid (förr äv. uti) ljus, vid artificiell belysning. Arbeta vid ljus. Han tål inte att läsa vid ljus. Hon tog sig helt annorlunda ut vid ljus än på dagen. HammarkDomb. 8/1 1630. Han kom tijdh nogh, som hängdes wedh Liws. Grubb 295 (1665). (Far o. mor måste) mång ledsam natt uti lius oc mörckrena waka. BrölBesw. 318 (c. 1670).
β) om artificiell belysning (av bostad o. d.) betraktad ss. en förnödenhet l. utgiftspost o. d.; lyse. Omkostnader för ljus och bränsle l. värme. Ha fritt ljus. Blifwer någon Borgare åhr och Dagh borto vhr Stapel-Orten, och icke ther håller Liuus och Eeld aff sine Eegne alt åhret igenom; Så hafwer han ther sin Borgare rätt förlorat. Risingh KiöpH 108 (1669). Östergren (1931).
2) om den del av en ljuskällas utstrålningar (den belysning) som faller inom ett visst område l. på en viss punkt l. kropp; äv. bildl.; ofta svårt att skilja från 1. Ljuset trängde in genom springorna. Ljuset från lampan föll på hennes ansikte. Hålla upp ngt mot ljuset (så att det blir klart belyst l. genomlyst). Ha ljuset i ögonen. OPetri Tb. 164 (1527; uppl. 1929). Hvad ljus öfver griften! / Han lefver, o fröjd! Ps. 1819, 102: 1. (Arvid Posses) politiska personlighet tålte icke vid det starka ljus från alla sidor, som faller på de högsta platserna i samhället. De Geer Minn. 2: 264 (1892). Undersökning af slipprof (av mineral) i påfallande ljus. 2NF 37: 553 (1925). — jfr OVAN-, SIDO-, TAK-, ÖVER-LJUS. — särsk.
a) övergående i bet.: (klart) belyst område l. parti. Stig fram i ljuset! — särsk.
α) ss. beteckning för område ovan jord (där dagsljuset lyser) i motsättning till underjordiskt område. När gruvarbetaren kom upp i ljuset, blev han bländad. Rast had' han (dvs. Pluto) ingen, och ingen Roo, förr' än han kom i Liuset (dvs. upp på jorden). Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Dens. Virt. Cart. (1650, 1668).
β) i vissa uttr.
α') stå i ljuset för ngn o. d., stå så att man skymmer ljuset för ngn; äv. bildl.: stå hindrande i vägen för ngns framgång l. lycka (förr äv. med saksubj.); stå sig själv i ljuset, bildl.: skada l. motarbeta sig själv (gm olämpligt beteende); gå (undan) ur ljuset för ngn, gå undan så att man icke skymmer ljuset för ngn. Man står sigh offta sielff i Liwset. Grubb 548 (1665). Dät stod mig då i liuset. Schultze Ordb. 2793 (c. 1755). Sahlstedt (1773).
γ') [jfr d. føre en bag lyset, t. einen hinter das licht führen, eg.: föra ngn bakom den upplysta delen in i mörkret för att narra honom att köpa ngt bristfälligt o. d.] i uttr. föra, förr äv. bringa l. ställa l. sätta l. draga l. leda ngn bakom ljuset, narra l. lura l. bedraga ngn, draga ngn vid näsan. Weise 144 (1697: brachte, p. pf.). (Han) torde i then handlen bak ljuset, til sin skada, stält vara. VDAkt. 1752, F III 7. Oelreich 528 (1755: sätta). VDAkt. 1769, nr 562 (: draga). Officerarne äro helt säkert ledde bakom ljuset. Rosenstein 3: 305 (1788). Michaelson Ungk. 104 (1892: föra).
b) mål. i fråga om målning l. teckning o. d.: (framställning av) belyst parti; dager; motsatt: skugga. Serenius (1734; under light, sbst.). Väl anlägga ljus och skugga. Weste (1807).
3) låga (hos en ljuskälla); flamma; (ljus)sken; stundom svårt att skilja från 4 b. Brinna med svagt ljus. Bränna sig på ljuset; äv. bildl. Se l. stirra in i ljuset. Signalen visade rödt, grönt ljus. Muggan flyger så länge kringh Liwset, at hon bränner Wingarna. Grubb 533 (1665); jfr 4 b. Flera ljus syntes i den mörka skogen. Ahlman (1872). Ett par lastångare .., två stora skuggor, prickade med ljus. Siwertz Låg. 25 (1932). — jfr BLINK-, BLÄNK-, KLIPP-LJUS m. fl. — särsk.
a) (†) oeg., om glansen av ädelsten o. d. Det bästa guldets glants, och ädla stenars lius. Kolmodin QvSp. 2: 96 (1750).
b) (i högre stil) oeg. l. bildl., om ögonens glans l. klarhet l. om synförmåga; äv. om öga. Cropsens liws är öghat. Mat. 6: 22 (NT 1526). Frese VerldslD 145 (1726). Ögonlocken .. lågo stelnade, blåhvita och ogenomskinliga öfver sina ljus. Rydberg Ath. 46 (1859). Mista sina ögons ljus. Sundén (1886). (†) At se med egna Ljus, hur' Riken stå och falla. Dalin Vitt. I. 2: 63 (1746). — särsk. bildl., i uttr. ngns ögons ljus, om ngn l. ngt som är ngn mycket dyrbar(t), ngns ”ögonsten”. Runeberg 5: 217 (1863). Hon, mina ögons ljus, min dotter Disa. Ahrenberg StRätt 82 (1899). Hammar (1936).
4) om föremål som utgör en ljuskälla.
a) (numera i sht i högre stil) om lysande himlakropp (som utstrålar l. återkastar ljus). Gudh giorde tw stoor liws itt stoort liws, som regeradhe daghen, och itt litit liws som regeradhe nattena, och stiernor. 1Mos. 1: 16 (Bib. 1541). Himmelens alla ljus voro tända. Rydberg Vigg 4 (1875). — jfr HIMMELS-LJUS. — särsk. (i religiöst spr.) i uttr. ljusens fader, om Gud. Jak. 1: 17 (NT 1526; Bib. 1917: himlaljusens Fader).
b) om (brinnande) föremål, anordning, apparat o. d. som användes för belysning; särsk. med tanke på den brinnande o. lysande (elds)-lågan, men utan tanke på ngt bestämt slag av belysningsanordning (i många fall dock eg. åsyftande bet. c); särsk. i vissa uttr. o. förb.; äv. koll.; stundom utan klar gräns övergående i bet. 1 b resp. 3. Tända, förr äv. tända i l. upp l. upptända, förr äv. slå upp ljus. Bränna ljus. Släcka, blåsa ut ljuset. Gå med bart (brinnande) ljus. Ljuset i trappan brinner till kl. 10. Det elektriska ljuset i taket slocknade. Levande ljus, se LEVANDE, p. adj. 4 d (jfr 3). Mong liws woro vptänd j salen. Apg. 20: 8 (NT 1526). Huilckin szom går med liuss eller eldh szedan vagtthen satt är, .. miste liiff siith. G1R 10: 134 (1535). Thet wore bära lius i klara solskenet. Swedberg SabbRo Dedic. § 4 (1710). Schenberg (1739: tenda i). Så ropte flera: / Ljus in! Ljus kom. Kellgren (SVS) 2: 337 (1792). Då dagarne äro kårta, går jag i skymningen in i min Skrifkamare .., slår up Ljus och skrifver. LBÄ 5—6: 96 (1797); jfr 1 b. På natten, när allt var tyst, klef hon sakta upp och tände ljus. Hedenstierna FruW 35 (1890). Åkdon måste föra ljus. Hammar (1936). — särsk. (i Finl.) i uttr. ha ljus uppe, ha ljus tändt. Runeberg 4: 223 (1834).
c) [specialfall av b] om föremål, vanl. i form av en (liten) stång l. cylinder av talg, vax l. (numera vanl.) stearin l. paraffin o. d., inuti försedd med en veke som antändes; äv. om till formen liknande föremål för elektrisk belysning; stundom äv. med inbegrepp av hållare, ljusstake o. d. Snoppa, snyta, taga l. klippa av ljuset (i sht i fråga om talgljus). Folkit (bör) varda lerdt, ath the heller gefva the fatige sin lius än ath the sätia them för belete. RA I. 1: 121 (1529). Ingen ähr waken i wårt hwss; / hade man nu itt stycke liwss! Asteropherus 46 (1609). (Klockaren bör) tilräckeliga Lius i Lius-kronor, Stakar och Armar (i kyrkan) tidigt uptända. PH 5: 3126 (1751). Hvita ben! / Si Ljus och Lampors sken. Bellman (BellmS) 1: 7 (c. 1770, 1790). Ljusens formning sker .. genom stöpning eller gjutning. UB 5: 287 (1874). Ett paket ljus. Wägner Norrt. 16 (1908). — jfr ALTAR-, BRUD-, FOGDE-, FORM-, GJUT-, GREN-, JUL-, JULGRANS-, KANAL-, PARAFFIN-, STEARIN-, TALG-, VAX-LJUS m. fl. — särsk.
α) i ordspr. Liwset brinner intet länger än weeken räcker. Grubb 463 (1665). Liuset tiäner andra, och tährer sigh sielfft. Därs. När man taar Liwset för när aff, så slocknar dhet giärna. Dens. 593. Ljus i Guds hus, sad käringa, föll i varggropa på juldagsotta. Granlund Ordspr. (c. 1880). (†) Dhen swagaste måste altijdh hålla Liwset (dvs. vara de andras ”dräng”). Grubb 124 (1665) [jfr d. holde lyset].
β) (förr) om tändt (vax- l. talg)ljus användt vid vissa äldre (i sht kyrkliga) ceremonier. Så brukar man salt, Chrismo, Olio, liwsz och hwijt cläde j döpelsen. OPetri Hb. A 3 a (1529). Lööse quinnor skola på Söknedagar, och vthan liuss intagas (dvs. kyrktagas). KOF 1: 226 (1575). Därs. 388 (c. 1618). Dhen gambla Werlden, då dhen siuka gaffz vthi sitt yttersta, Liws i Handen. Grubb 124 (1665).
γ) i det bildl. uttr. leta l. söka ngt l. (vanl.) efter ngt med ljus (förr äv. med ett ljus) l. (vanl.) med ljus och lykta (förr äv. med lykta och ljus) o. d., leta ivrigt l. grundligt efter ngt, på allt sätt söka finna l. nå ngt; vanl. med tanke på att ngt är svårt l. nästan omöjligt att finna. G1R 15: 6 (1543). När the sielffve vilde utleete grant med liuss rette skulden, dhå fans hon hoss them. HH 20: 82 (c. 1580). Haffwen j icke .. sökt medh liws och lychta, huru j måtte wrängia .. Konungens goda nampn. Phrygius Föret. 26 (1620). Här söks med ljus och lykta efter nya inkomstobjekt. SvD(A) 1933, nr 50, s. 20.
δ) i vissa bildl. uttr. i fråga om kroppens hållning.
α') stöpa ljus, om kvinna (flicka): niga (djupt, eg. rakt upp o. ned på ett sätt som påminner om neddoppningen av ljusen vid ljusstöpning). Törneros Brev 1: 80 (1824; uppl. 1925). PT 1898, nr 303, s. 2.
β') rak (förr äv. rät) som l. stå (äv. sitta) som ett (tändt) ljus, om person: rak(t upprätt) med stram hållning (o. med spänd uppmärksamhet). Han är rät som ett lius. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). När fadren kallade henne, skulle hon stå som ett tändt ljus och lyda ordres i blinken. Topelius Vint. II. 2: 56 (1882). De granna kuskarna sutto som tända ljus .. på sina höga kuskbockar. Ödman Hemma 131 (1892, 1896).
ε) (i bibeln o. i anslutning därtill) i uttr. sätta sitt ljus under skäppan l. (numera bl. skämts. arkaiserande) under ena skäppo l. under skäppona, särsk. bildl.: underlåta att visa l. lysa med sina kunskaper l. sin förmåga; låta sitt ljus lysa, bildl.: visa fram sina kunskaper l. sin förmåga l. sina goda gärningar o. d. Ey tender man .. liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka, ath thet lyser allom them som j hwset äro. Så låter idhart liws lysa för menniskomen. Mat. 5: 15—16 (NT 1526); jfr b. Vi karlar .. gifva oss ingen ro innan vi fått låta vårt lilla ljus lysa för menniskor. Tegnér (WB) 5: 523 (1825). Det vore synd att säga, att .. (Bj. Björnsson) sätter sitt ljus under skäppan. NordT 1885, s. 79. Heidenstam Karol. 2: 271 (1898). jfr: (Vitterhetsakademien) är och förblifver såsom ett ljus under skäppan. Adlerbeth (1790) i MoB 9: 180.
ζ) (numera bl. ngn gg tillf.; jfr dock β') i vissa bildl. uttr. ss. symbol för ngns liv (jfr 12) l. ngns kraft l. makt o. d. När liuset af hans dar / Snart ned' i pipan bränt. Brenner Dikt. 1: 69 (1702, 1713). — särsk.
α') (†) i uttr. taga av ljusen, gå hårdt fram (mot fienden)?; jfr 12 a. G1R 10: 306 (1535). Koning Götstaff .. kallade tilhopa .. gambla hoffmen, fattigkarar them han viste medh haffua warit i lijdingen och sinne hade att taga aff liusen som man plägar seia. Them giorde Koningen gestebodh och collatz. Svart G1 129 (1561).
β') (fullt br.) i uttr. bränna ljuset l. sitt ljus i bägge l. båda ändar(na), allt för hastigt tära på sin (livs)kraft gm för strängt arbete l. gm utsvävningar o. dyl. l. (i sht) gm bäggedera samtidigt; äv.: vara slösaktig. 2SAH 30: 236 (1857). Schück AllmLittH 3: 285 (1921).
η) (i sht i vitter stil) bildl., om växtdel som till formen liknar ett ljus; särsk. om kastanjeblom. I kastanjernas kronor äro alla de hvita ljusen släckta. Rosenius Himmelstr. 185 (1898, 1903). Tallarna ställde sina långa kådiga ljus rätt upp i vädret. Westermarck Ulr. 104 (1900).
ϑ) bildl., om ört av släktet Verbascum Lin.; nästan bl. ss. senare ssgsled i namn på örter av detta släkte. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 122 (1901). — jfr KATT-, KUNGS-, ULL-LJUS.
5) (i fackspr.) enhet för (mätning av) ljusstyrka; normalljus, hefnerljus. En elektrisk glödlampa om sexton ljus. Upsala(A) 1919, nr 224, s. 2. — jfr HEFNER-, NORMAL-LJUS.
B. i vissa bildl. anv.
6) i bildl. uttr. som beteckna att ngn l. ngt framträder öppet l. kommer till offentligheten l. till allmän kännedom l. kommer till världen; särsk.
a) i fråga om öppet framträdande, utan att ngt fördöljes; i sht i sg. best. Icke tåla ljuset l. offentlighetens ljus. Sky, undfly ljuset. Hwar och en som illa gör, hatar liwset. Joh. 3: 20 (NT 1526). Sanningh älskar liwset. Grubb 709 (1665). 3SAH 2: 124 (1887). — särsk.
α) (i religiöst spr.) i uttr. säga ngt i ljuset, öppet o. utan omsvep l. omskrivningar. Thz iach sägher idher j mörkreth, thet sägher j liwset. Mat. 10: 27 (NT 1526).
β) (†) i uttr. se l. skärskåda ngt vid ljuset o. d., se ngt i full l. klar belysning, öppet o. utan att ngt fördöljes. Så moste .. nu den gode Fleming fram på slätten och lathe sehe widh liusett, huru ährlige och uprichtige hans handlinger ware kunne. UrkFinlÖ 2: 82 (c. 1595). Bergv. 1: 816 (1647).
b) i sådana uttr. som bringa l. bära l. få l. draga l. föra l. hava (fram), förr äv. giva l. sätta l. ställa l. (ut)komma (ngt) i ljuset, i bet. β äv. befordra till, förr äv. utgiva i ljuset.
α) bringa i dagen, göra känd, uppenbara. 2Tim. 1: 10 (NT 1526). Vthkomma någhot j liuset. Helsingius Kk 7 b (1587). Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644: bära). (Kristus) hwilken en gångh skal hafwa det fram i liuset, som i mörkrena fördolt är. KOF II. 2: 65 (c. 1655). Keijsarens (av Österrike) dödh .. gaf mehr i liuset de onde consilier, som påbegynte wore. RARP 6: 290 (1658). Sättiandes dem Danske theres troolösa i liuset. Därs. 7: 135 (1660). Brenner Dikt. 2: 104 (1696: ställa). Sthm 1: 301 (1897).
β) (numera bl. tillf.) utgiva (ngt) i tryck, befordra till trycket, publicera. Balck Es. 10 (1603). Då han i liuset utgaf sin Swänske Språk- ock Skrif-konst. Tiällmann Gr. Fört. 14 (1696). Detta verk förtjenar .. att befordras till ljuset. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
d) (†) gå l. komma i ljuset med ngt, bringa ngt i dagen. Annerstedt UUH Bih. 2: 300 (i handl. fr. 1687: komma). LLaurel (1747) hos Hernlund Laurel 10 (: gå).
e) komma, äv. framkomma, förr äv. uppkomma l. (i bet. β) utkomma l. utgå i ljuset.
α) komma i dagen, bliva uppdagad; bliva (allmänt) känd. Luk. 8: 17 (NT 1526: opkomma). På dhet be:te Antiquiteter kunde .. i liuset framkomma. Schück VittA 2: 7 (i handl. fr. 1667). Saker kommo .. i ljuset som satte Shaw .. i en högst ofördelaktig dager. Arfwidsson Oisian 1: 10 (1842). Strindberg NRik. 133 (1882).
β) (numera bl. tillf.) bliva publicerad, komma ut i tryck. OPetri PEliæ a 1 a (1527). (Biskoparna skola med boktryckerierna) noga upsicht hafwa, så medh flijt lagandes, at intet odugse eller förargeligit i liuset uthkomma motte. KOF II. 2: 508 (c. 1655). Dee älsta wåra Chrönicor som i liuset äro utgångne. Rudbeck Atl. 4: 84 (1702). Atterbom Minn. 628 (1819).
f) se l. skåda ljuset l. (i bet. α) dagens ljus.
α) födas, komma till världen. The vnga barn som alrigh haffua seedt liwset. Job 3: 16 (Bib. 1541). (Polismästaren) hade .. sett dagens ljus i en sängkammare omedelbart över ett (poliskontor). Hellström Malmros 14 (1931).
β) bliva publicerad, komma ut i tryck. Frese VerldslD 135 (1714, 1726). Efter en ytterligare revision af språk och meter sågo äntligen (Runebergs) Älgskyttarne ljuset i september 1832. Sylwan SvLit. 248 (1903).
7) relig. om den glans o. klarhet som tänkes omgiva Gud o. hans änglar i himmeln l. som präglar det eviga livet l. livet i tron på Gud. Det himmelska ljuset. Liwsens barn. Joh. 12: 36 (NT 1526). Liwsens ängill. 2Kor. 11: 14. (Därs.). Wandrom wij j liuset så som han är j liuset thå hafuom wij inbyrdes selskap medh huar annan. 1Joh. 1: 7. (Därs.). På ljusets väg. Ps. 1819, 39: 2. Si, ljuset af Guds klarhets ljus / Har uppgått öfver jorden. Därs. 60: 2. Så att vi .. må .. städse vandra såsom ljusets barn. Hb. 1894, s. 222.
8) (i högre stil) ss. symbol för det ädla o. goda. Ljusets makter. Tegnér (WB) 3: 106 (1820). Utan att Lifvets verld behöfver dualistiskt styckas mellan en princip af idel Ljus och en princip af idel Mörker. Atterbom PhilH 240 (1835). Sätherberg Blomsterk. 113 (1879).
9) (i sht i högre stil) om l. ss. symbol för lycka, glädje, hopp, välstånd l. glans, ära, anseende o. d. Sprida ljus och glädje. Stiernhielm Herc. 447 (1658, 1668). Tå skulle förmodeligen (för) denne Academien (i Åbo) nytt lius vpgå, och hon icke ringa förkofras. BraheBrevväxl. II. 1: 111 (1658). Qwinnan haar sitt liuus aff mannen, som Månen aff Solen. Törning 126 (1677). Låna sitt ljus af andra. Sahlstedt 317 (1773). Se, ur vår kärlek skall gå opp / Ditt ljus, din glans, .. ditt hopp. Runeberg 2: 6 (1846). Från mörkret stiga vi mot ljuset, / Från intet allt vi vilja bli! Menander SocSång. 54 (1902, 1915).
10) om ngt som tjänar ss. vägledning l. rättesnöre l. ledstjärna; numera nästan bl. (i religiöst spr.) i fråga om livsåskådning l. tro l. livsföring o. d. Them som boodde j dödzens landzendar och skugga, är itt liws vpgångit. Mat. 4: 16 (NT 1526). Titt ord är mina fötters lychta, och itt liws på minom wäghom. Psalt. 119: 105 (Bib. 1541); jfr Ps. 1819, 500: 5. Min rett wil iagh settia folckom til liws. Jes. 51: 4 (Bib. 1541). Vederbörligen författade Chartor äro ansedde för Efterkommanderne at vara det klaraste ljus. LandtmFörordn. 65 (1765).
11) i fråga om förståelse l. uppfattning av l. kännedom om ngt.
a) om klarhet l. förklaring varigm kännedomen om l. förståelsen av ngt underlättas. Kasta, sprida ljus över ngt. Bringa ljus i ngt. FörsprJes. (Bib. 1541). Man moste .. achta punct, colon, semicolon och comma. Thet gifwer ett oförlikneligit lius i tal och skrifft. Swedberg Schibb. 83 (1716). Öfver .. Carlsons .. första ungdoms tid faller endast ett sparsamt ljus. 3SAH 2: 23 (1887). Eftersom hela saken redan låg i klart ljus. Koch Estaunié MännVäg. 344 (1925). — särsk.
α) i uttr. ljus i saken, klarhet i saken l. problemet; särsk. få l. skaffa l. bringa, äv. giva ljus i saken, förr äv. giva saken ljus. (Bäst vore, att man) först discurrerade pro et contra och gofwe saken något bättre lius. RARP 4: 310 (1650). De två Råden få intet votera i Cabinettet, men kunna gie lius i saken. 2RARP I. 2: 154 (1720). Polisundersökning torde bringa ljus i saken. SDS 1897, nr 349, s. 3.
β) (†) i uttr. (göra ngt) för större ljus skull l. till ngts större ljus, för att göra ngt klarare l. tydligare. FörarbSvLag 7: 111 (1695). Spegel Kyrkioh. 1: Föret. 3 (1708).
γ) [efter Mat. 4: 16 (se under 10)] (ngt vard.) i uttr. det går upp ett ljus för ngn o. d., ngn får plötsligt klarhet l. inblick i (sammanhanget av) ngt; äv.: ngn får plötsligt en idé. Lindfors (1815). Gå för Guds skull in, .. sade Presidenten — för hvilken i detta ögonblick ett ljus tycktes uppgå. Bremer Pres. 235 (1834). Med ens gick det upp ett ljus för honom. Bergman JoH 167 (1926).
b) om den belysning vari ngt framträder, då det ses i samband med vissa förhållanden, o. varigm man erhåller viss insikt l. uppfattning av ngt; jfr BELYSNING 3, DAGER 2 b. Se ngt i (ett) nytt ljus. Betrakta ngt i historiens ljus. Serenius Ii 1 b (1734). Saken bör .. sättas i sit rätta ljus. Posten 1769, s. 649. Ser man denna handling i ljuset af de för handen varande förhållandena .., så finner man (osv.). Carlson Hist. 4: 74 (1875). Saken får ett annat ljus, om vi betänka, att (osv.). Rudin BibEnh. 113 (1888). Alving SvLittH 1: 89 (1929).
c) (numera knappast br.; jfr dock γ) klar insikt l. uppfattning l. kunskap i l. om ngt; kännedom; klarhet; äv. allmännare: förstånd, intelligens; begåvning. Ibland .. Skribenterna hade then ena mehra, then andre mindre Liuus. Schroderus Os. 2: 520 (1635). På det man må kunna komma till bättre lius, .. så vill jag föreslå detta (osv.). 2RARP 2: 317 (1723). En man med ljus i hufvudet och kärlek i hjertat. Svedelius SmSkr. 1: 60 (1859, 1872). (†) Josephus .. tillägnar .. (Abraham) stort lius uti Räkne- och Stiernkonsten. Lagerbring HistLit. 53 (1748). — jfr FÖRSTÅNDS-LJUS. — särsk.
α) (†) i pl.: kunskaper, insikter, vetande; förstånd, begåvning. Pfeif DeHabitu 283 (1713). Jämte läsning och kunskap var här (hos S. Triewald) förstånd och egna ljus. Dalin Vitt. I. 3: 155 (1743). Han beslöt att öka sina ljus genom kännedomen af andra folk. 1SAH 3: 322 (1790, 1802). 2SAH 8: 213 (1817).
β) (†) i uttr. naturens ljus, ngns av naturen medfödda förstånd, det naturliga förståndet. KOF II. 2: 266 (c. 1655). Franzén Pred. 2: 88 (1842). jfr: Många vthkomne aff en förnedrat Slächt .. (hava blivit upphöjda) när the aff thens naturligha lagsens Lius haffwa trachtat effter rättfärdigheet. Phrygius Föret. 27 (1620).
γ) (numera bl. i högre stil) i allmännare anv.: upplysning. Lagerbring HistLit. 7 (1748). Uti samma mohn, som en nation tilltager uti ljus och vettenskaper, ökas idéerne och med dem språket. Höpken 1: 410 (1768). Ljusets Fiender. Kellgren (SVS) 2: 336 (1792; dikttitel). Ljus och bildning vill jag bära / Från mitt Hellas jorden kring. Tegnér (WB) 3: 70 (c. 1818). Stå stark, du ljusets riddarvakt, / Kring dina fosterländska fanor. Nybom SDikt. 1: 203 (1848, 1880); jfr 8. Det är skolans uppgift, att öppna edra själar för ljuset. Rundgren Minn. 3: 26 (1863, 1888).
12) (numera bl. ngn gg i högre stil) om l. ss. symbol för livet; särsk. i uttr. livets l. ngns levnads ljus o. d.; jfr 3, 4 c ζ. När lifvets lius utsläckes. Frese AndelD 79 (1726). Så vandra våre Store män / Ur ljuset in i skuggan. Bellman (BellmS) 2: 15 (1770, 1791). — särsk.
a) (†) i uttr. (ut)släcka ljuset för ngn l. ngns (levernes l. dagars) ljus, döda ngn. Visb. 1: 151 (c. 1620). (De) utsläckte liuset för mången Ryss, utan at någon annan kunde berätta, huru han var omkommen. Nordberg C12 1: 847 (1740). Gustav på ett mordiskt vis vtsläckte hans lefvernes lius. Humbla Landcr. 129 (1740). Han släckte sjelf sina dagars ljus. Hagberg Pred. 4: 83 (1818).
b) (†) i uttr. i detta l. i det andra ljuset, i detta resp. det tillkommande livet. Hennes andelöse Lekamen hafwe wij giort .. den senaste ähretiensten i detta liuset. Gezelius AReichenbach F 1 b (1668). Med herrligare död jag väntar / att i andra ljuset ingå. Afzelius SæmE 257 (1818). Bremer Fad. 207 (1858).
13) om person.
a) om person som är l. bör vara en föresyn l. ledare l. som (gm sina lysande egenskaper) framstår ss. den förnämste i sin krets o. d. J ären werldhenes liws. Mat. 5: 14 (NT 1526; Jesus' ord till lärjungarna). Wälborna Fru Biskopinnans (som är ett lius och exempel för alt wårt Fruentimber i dygd, förstånd och fromhet) .. milda .. ynnest. SRunbohm (1719) hos Cavallin Herdam. 4: 111. I par-Bricoll han (dvs. Dumbom) aldrig hunnit / Bli något särdeles stort Ljus. Kellgren (SVS) 2: 324 (1790). Klart skinande ljus på skididrottens himmel. SvD(A) 1926, nr 51, Bil. s. 1; jfr 4 a. — särsk. (i religiöst spr.) om Gud l. Kristus. (Jesus) taladhe .. till them säyandes, Iach är werldennes liws. Joh. 8: 12 (NT 1526). Herren är mitt liws och mijn helsa, för hwem skal iagh fruchta migh? Psalt. 27: 1 (Bib. 1541). Iagh haffuer .. giordt tigh til Hedhninganars Liws. Jes. 49: 6 (Därs.). (Jag tror) Och på en Herra Iesum Christum, .. Liws aff Liuse. Liturg. 32 a (1576). NPs. 1921, 631: 4.
b) (numera i sht ngt vard.) om person som lyser gm sina insikter l. sin lärdom l. intelligens; ljushuvud; särsk. om elev i skola o. d. som höjer sig över omgivningen gm kunskaper o. begåvning. Han är just inte något ljus. Serenius (1734; under light, sbst.) Min tanka är .. intet at påstå, det Egyptierne varit förunderliga lius uti jordmätningen. Lagerbring HistLit. 125 (1748). Gubben har aldrig som general varit något ljus. GJEhrensvärd Dagb. 1: 347 (1779). Mathematikern Lector Abel, ett ljus af första storleken. Palmblad Norige 232 (1846); jfr 4 a. Klassens ljus .., den anspåkslöse och stillsamme lille plugghästen. Swensson Willén 218 (1937). — jfr KLASS-, LÄRDOMS-, SKOL-LJUS m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): A: LJUS-ABSORBERANDE, p. adj. fys. En blott ofullkomligt genomskinlig, en ljusabsorberande, kropp. Bäcklund KroppElast. 177 (1909). —
(4 c) -ARM, r. l. m. (ljus- 1618 osv. ljuse- 1571—1658) vid en vägg l. annat föremål fäst o. vanl. mer l. mindre horisontellt utgående arm (se ARM, sbst. III 4) som tjänstgör som ljushållare (vanl. för stearin- l. vaxljus o. dyl. l. elektriska lampor, mera sällan andra lampor); äv. om arm i ljuskrona o. d. TullbSthm 9/5 1571. I höga trymåer .. speglade kristallkronorna sina många ljusarmar. Blanche Tafl. 81 (1845). Ljusarmar till elektriska belysningen. BoupptVäxjö 1896. —
(4 c) -ASK, r. l. m. (ljus- 1684 osv. ljuse- 1658) (förr) för förvaring av (talg- l. vax)ljus. OrdnLilleTull. 1658, s. C 2 b. —
(1 b) -BAD. i sht med. värmebehandling (vanl. av hela kroppen) medelst ljusbestrålning (med elektrisk lampa o. d.). Wretlind Läk. 9—10: 56 (1901).
Ssgr: ljusbad-apparat,
-skåp. —
-BEHANDLING.
1) med. till 1: medicinsk behandling medelst ljusbestrålning (solljus l. elektriskt ljus o. d.). Hygiea 1900, 1: 447. Neander Tuberk. 90 (1928).
2) konst. till 2 b: återgivande av ljus i olika gradationer l. i dess motsatsförhållande till skugga. 2NF 6: 445 (1906). —
-BEHOV. särsk. skogsv. LAHT 1885, s. 243. Ljusbehofvet är .. något olika, i det att t. ex. af barrträden tallen fordrar mer ljus än granen. KalSvFolkskV 1904, s. 139. —
-BEHÖVANDE, p. adj. särsk. skogsv. Björkman Skogssk. 6 (1868). Ljusbehöfvande kallas sådana trädslag som, i följd af sin natur, ej kunna växa någon längre tid öfverskuggade af andra träd. Cnattingius (1875, 1894). —
-BESTÄNDIG. (i fackspr., i sht fotogr.) som icke förändras (blekes l. utplånas o. d.) gm påvärkan av ljus. Roosval Schmidt 211 (1896). 2UB 10: 338 (1907; om färger). —
-BILD. [jfr t. lichtbild]
1) (utom i b numera bl. i fackspr.) bild som åstadkommes av ljusstrålar. VetAH 1787, s. 166. Synsinnets Objekt är icke Kroppen sjelf, utan den från honom utströmmande Ljusbilden. Trana Psych. 2: 16 (1847). särsk.
a) (†) fotografi; dagerrotyp. Daguerreska ljusbilder. Pasch ÅrsbVetA 1844, s. 21. En nyligen uppfunnen method att upptaga ljusbilder på papper, kallad photographi. SvT 1852, nr 226, s. 2. 2UB 10: 342 (1907).
b) bild framställd gm skioptikon l. liknande apparat. Föredrag med ljusbilder. VL 1893, nr 89, s. 2.
2) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk.: förskönande skildring av ngt. Phosph. 1811, s. 353. Den ljusbild af Finlands inre förhållanden, som Svinhufvud uppmålade. SvD(A) 1918, nr 8, s. 3. —
(4 c) -BIT. mindre stycke av ljus (av vax, stearin o. d.); jfr -STUMP. Block Pest. 103 (1711). Det är bara en liten ljusbit qvar i lycktan. Envallsson Tosorden 76 (1798). —
-BLICK. [jfr t. lichtblick] (i vitter stil) ljus, strålande blick; äv. bildl. Atterbom SDikt. 2: 24 (1810, 1838). Clara såg upp, och efter denna vänliga ljusblick i hvarandras själar, gick fröken Greta åter till sin bok. Bremer Nina 260 (1835). (Cavallin o.) Lysander 181 (1871; bildl.). —
-BLIND. bländad av ljuset; solblind. Lind (1749; under licht-blind). (Hon hade) stirrat sig ljusblind på skrakarna, som .. lågo och fiskade på sjön. Heidenstam Skog. 34 (1904). Ljusblinda ugglor. Grebst 1År 26 (1912). —
-BLINK. äv. bildl.; jfr -GLIMT. Detta var en af de första få ljusblinkarna i detta .. krig. BL 13: 314 (1847). Ljusblinkarne från fyrskepp och fyrtorn. GHT 1895, nr 233 B, s. 2.
Ssgr: ljusblink(s)-signal,
-signalering. —
-BLIXT. blixtliknande ljussken; äv. bildl. SvT 1852, nr 148, s. 4 (bildl.). Ljusblixten vid ett slag på ögat .. motsvaras ej av verkligt ljus. Thunberg KroppByggn. 93 (1907). SvGeogrÅb. 1933, s. 123. —
(4 c) -BLOMMA, r. l. f. [jfr t. lichtblume] bot. ört av släktet Bulbocodium Lin., särsk. arten B. vernum Lin., med stängel som uppbär en enda ljust violett blomma. NF 2: 1314 (1878). —
-BLÄNK. (i vitter stil samt fyrväs.) jfr BLÄNK 2 o. 2 b. Ekelund Syn. 96 (1901). Med Daléns (klippljus-)apparat fördelas 1 liter acetylengas till många tusen ljusblänkar. OoB 1930, s. 251. —
(1 b) -BOJ. (numera knappast br.) sjöt. lysboj. GHT 1895, nr 201 A, s. 2. Därs. 1897, nr 48 A, s. 3. —
(1 b) -BOMB. avsedd att vid sprängning l. antändning sprida starkt ljus. AB 1898, nr 99 A, s. 3. Genom att nedsläppa ljusbomber kan flygaren, om så behöfs, noga observera alla detaljer. VFl. 1917, s. 82. —
(4 c) -BORD. [jfr t. lichttisch] (i sht förr) bordliknande ställning för torkning av ljusen vid stöpning. DA 1771, nr 197, s. 4. Ett ”ljusbord” med ”tallrikar”, d. v. s. en rund, rörlig ram, som vrides omkring en fot och är försedd med öglor, hvari man hänger runda lock eller tallrikar af trä, på ena sidan försedda med en och på den andra med 8—10 krokar, hvari ljusvekar hängas. Langlet Husm. 597 (1884). —
-BRAND. (ljus- c. 1600 osv. ljusa- c. 1550—1578. ljuse- 1578—1745) [fsv. liusabrander (i bet. 3); jfr fsv. lysebrander, ljusstake, kungsljus]
1) till 1 b (β), koll., i uttr. ljus- och vedbrand, material för belysning o. eldning. Arnell Stadsl. 148 (1730).
2) (numera bl. i vissa trakter) till 4 c: skare på ljus; ljustjuv. Tijt ljusbranden vijkes tijt skall och vädhret blåsa som til stundar. Bureus Suml. 25 (c. 1600).
3) (†) till 4 c: ört av släktet Verbascum Lin., särsk. arten V. thapsus Lin., kungsljus. 2LinkBiblH 4: 82 (c. 1550; om V. thapsus Lin.). Franckenius Spec. E 4 b (1638). —
(4 c) -BRICKA. (i sht förr)
1) liten bricka använd som underlag för ljus, ljussax o. d. BoupptVäxjö 1824. Ambrosiani NordMEld. 4 (1911).
-BRINGANDE, p. adj. (i sht i högre stil) Meurman (1846). (Jesus) som .. utströr en gnista af sin lifgifvande och ljusbringande kraft. Wikner Pred. 182 (1877). —
-BRINGARE, m. (i sht i högre stil) Johansson HomOd. 10: 138 (1844; om Helios). Solen, ljusbringaren, som pånyttföder lifvet i naturen. NF 1: 1387 (1876). —
-BRIST. Brunius Resa 1838 185 (1839). De i täta trädkronor befintliga torra kvistarna äro .. en följd af ljusbristen. Abelin Frukt 48 (1902). —
-BRYTANDE, p. adj. fys. Bergklint MSam. 1: 150 (1781). Det ljusbrytande prismat. Rein Psyk. 1: 240 (1876). —
Ssg: ljusbrytnings-fel, n. med. Vissa lägre grader av ljusbrytningsfel tillhörande s. k. när- eller långsynthet. Nilson MarHäls. 24 (1924). —
(4 c) -BRÄDE. [jfr t. lichtbrett] (i sht förr) brädskiva för upphängning av ljusvekarna vid stöpning, då helt ljusbord saknas; äv. = -BRICKA 2. Möller (1790). Dalin (1853). —
-BÅGE. [jfr t. lichtbogen (i bet. 1)]
1) till 1: bågformig(t) ljuslåga l. ljussken; särsk.
b) elektr. om (den i allm. bågformiga) ljuslågan mellan de båda kolspetsarna i en båglampa o. d. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 146. TT 1898, M. s. 45. särsk. i uttr. tonande l. sjungande ljusbåge. Ligger egenfrekvensen mellan gränserna för de hörbara tonerna .., så blifva strömafbrotten akustiskt förnimbara (hvaraf benämningen ”den tonande ljusbågen”). VetAÅb. 1914, s. 293. Erix (1923).
2) (i sht förr) till 4 c: (mer l. mindre) bågformig ställning för fastsättande av ljus (i sht för mera tillfällig illuminering). VGR 1754, Verif. s. 297. Dukning för julottekaffe med ljusbågar i fönsterna och grenljus. LiljehLjus 1928, s. 26.
Ssgr (till -BÅGE 1 b, elektr.): ljusbågs-, äv. ljusbåg- l. ljusbåge-svetsning. medelst elektrisk ljusbåge. TT 1927, Allm. s. 24.
-BÄRANDE, p. adj. (i vitter stil) Phosph. 1811, s. 261. Soldyrkarnas ljusbärande gud blef af de christna kallad Lucifer. Nilsson Ur. 2: 20 (1862). —
-BÄRARE, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 r. l. m.
1) (i vitter stil) till 1; bildl. Bremer GVerld. 1: 199 (1860). (Linné) framstår .. som sitt tidehvarfs outtröttlige ljusbärare och läromästare. HeimdSmåskr. 1: 47 (1907).
2) (i sht förr) till 4 b, c: person som bär ljus (l. facklor l. bloss vid högtidligheter o. d.). Helsingius (1587).
(1 b, 4 c) -DAG. (ljus- 1910. ljusa- 1595—1672) (förr) om vissa helgdagar, då ljus skulle brinna i kyrkan. The lius, som under högmessan åm liusadagen uptendes (på altaret). KyrkohÅ 1904, s. 199 (1595). Liusa dagen för jwl. ConsAcAboP 4: 70 (1672). —
(4 c) -DANK, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. (ngt vard., numera föga br.)
1) = DANK, sbst.1 Hoorn Jordg. 1: 289 (1697). (Jag) släckte ljusdanken. Bremer NVerld. 2: 262 (1853). Landsm. XVIII. 6: 72 (1901).
2) bildl., = DANK, sbst.1 b α. Att .. Böttiger, såsom Talare, (vore) om icke just en ljusdank, dock blott en blek måne mot solen Staaff. 3SAH XXXVIII. 2: 148 (1852). Verd. 1892, s. 203. —
-DRUCKEN, p. adj. (i vitter stil) ljusmättad. Mot söder öppnar sig stäppen i färger så ljusdruckna, att det nästan plågar ögat. Anholm Gog 328 (1895). —
-DRYCK. (i vitter stil) bildl. Atterbom LÖ 2: 34 (1827). Mot solens källa örnen flög / Att der sin ljusdryck få. Böttiger 2: 139 (1857). Snoilsky Goethe Ball. 48 (1876). —
-DRÄNKT, p. adj. (i vitter stil) bildl.: dränkt i ljus; ljusmättad. Hansson NVis. 75 (1907). Lindblom Rokokon 93 (1929). —
-DUNKEL, n. [efter t. helldunkel, övers. av fr. clairobscur, it. chiaroscuro] konst. = KLÄROBSKYR, sbst.; äv. bildl. Hammarsköld KonstH 259 (1817). Mystikens ljusdunkel. Ljunggren SmSkr. 3: 70 (1878, 1881). 3SAH 8: 279 (1893).
-DYRKAN. rel.-hist. En mera Monotheistisk syftning (än i bramaismen) röjer sig i de Indo-Persiska Nationernas religion, såsom Ljusdyrkan i Iran. 2VittAH 12: 19 (1826). —
-DÄMPANDE, p. adj. Lundegårdh VäxtKrigsstig. 86 (1917). Skrivbordslampans ljusdämpande kupa. Essén Brilj. 188 (1918). —
-EFFEKT.
1) fys. jfr EFFEKT 4. DA 1825, nr 10, s. 2. En kbm. acetylen åstadkommer samma ljuseffekt som vid pass 14 kbm. vanlig lysgas. TT 1900, Allm. s. 190.
2) konst. om den motsatsvärkan mellan ljus av olika art o. skuggor som åstadkommes i ett konstvärk l. sceneri o. d.; jfr EFFEKT 3 a. Bagge Wendt 170 (1835). Teatraliska ljuseffekter. 3SAH 5: 54 (1890). —
-ELEKTRISK. fys. fotoelektrisk. (Karl Zicklers) ljuselektriska telegrafering. AB 1898, nr 148, s. 4. —
(jfr 5) -ENHET~02 l. ~20. fys. enhet för mätning av ljusstyrka; jfr NORMAL-LJUS. TT 1881, s. 138. TSjöv. 1890, s. 186. —
-ETER. naturv. jfr ETER II. UB 2: 218 (1873). Hypotesen om en ljuseter, ett ämne i vilket ljusvågorna fortplanta sig, och som finnes överallt mellan kropparna. NoK 41—42: 96 (1925). —
(4 c) -FABRIKATION. —
-FATTIG. Det ljusfattiga blå (synes) på engång tilldragande och kallt. Ljunggren Est. 2: 169 (1860). En grå, ljusfattig dag. Lundquist Jensen HimmH 211 (1907). —
-FENOMEN. (i sht i fackspr.) jfr FENOMEN I 1. Berzelius Kemi 1: 24 (1817). Det ljusfenomen, vi kalla stjernfall. UVTF 10: 5 (1874). —
(11 c γ) -FIENDE. [jfr t. lichtfeind] (föga br.) fiende till upplysning, obskurant. SvTyHlex. (1851). Det var länge ett af tidens allmännast både sagda och trodda ord .. att presterskapet .. varit den egentlige ljusfienden och mörkerbefrämjaren. 2SAH 26: 187 (1852). —
-FLOD. (i sht i vitter stil) ström av utstrålande ljus. Atterbom Lyr. 2: 121 (1825; bildl.). Den från .. lanternan utstrålande ljusfloden. Balck Idr. Suppl. 128 (1888). —
(3) -FLUGA. [jfr t. lichtfliege] (†) lyktbärare (se d. o. 2). Syrinamiska Liusflugan. Linné PVetA 1739, s. 15. —
(6 a) -FLYKTIG. [jfr t. lichtflüchtig] (†) ljusskygg (se d. o. 2 a). PJGothus Os. 437 (1603). The Liusflychtige och daghskyande Bofwar. Schroderus Os. III. 1: 182 (1635). —
-FLÄCK. belyst fläck. UB 2: 269 (1873). särsk. fotogr. på fotografiplåt o. dyl. l. kopia. En ljusfläck, härrörande från ljusets reflexion fram och tillbaka linserna emellan. Nyblæus Fotogr. 21 (1874). —
-FLÖDE. (i sht i vitter stil) jfr FLÖDE 2. Sundén (1886). Det mattslipade .. glastaket genom hvilket det starka ljusflödet nedströmmar. Lundin NSthm 333 (1888). —
-FORDRANDE, p. adj. som kräver mycket ljus; i sht skogsv. om träd. Björken är strängt ljusfordrande liksom tallen. Skogvakt. 1890, s. 21. —
(4 c) -FORM; pl. -ar; förr äv. -FORMA, r. l. f. (i sht förr) form av järnbläck l. glas o. d. för gjutning av ljus. BoupptSthm 11/10 1658. Wistrand NordMAllmog. 13 (1909). —
-FULL.
1) i eg. anv.; särsk.
a) om rum l. plats: rikligt belyst. Ahnfelt StudM 1: 72 (1857). Under fästets fria, ljusfulla hvalf. Bremer GVerld. 1: 41 (1860).
b) i fråga om färg: ljus, lysande. De ljusfullare färgerna stämma lifligt. Ljunggren Est. 2: 169 (1860). Enkla dahlian är ljusfull. Strindberg Blomst. 17 (1888).
2) bildl.
a) (i vitter stil) i fråga om känsla l. sinnesstämning o. d. Thorild (SVS) 1: 44 (1781). En ljusfull själ. Atterbom LÖ 2: 451 (1827). Ett ljusfullt drömmeri. BEMalmström 4: 284 (c. 1860).
b) (numera föga br.) om muntlig l. skriftlig framställning: klar, belysande; jfr LJUS, sbst. 11 a. SvLittFT 1834, sp. 609. Rydberg Urpatr. 44 (1873). —
-FYLLD, p. adj. Hemberg ObanStig. 145 (1896). Det .. ljusfyllda .. tempelrummet. Josephson Tessin 2: 120 (1931). —
-FÖRDELNING. särsk. konst. om fördelning av ljus o. skugga på målning o. dyl. l. i skildring o. d. 2SAH 57: 225 (1881). NF 9: 812 (1885). —
(4 c) -GALGE. (förr) inrättning att hänga upp (talg)ljus i vid transport. Vi (sockengångsdjäknar) hade försett oss med hvar sin ljusgalge, som bars på ryggen. Ödmann Hågk. 66 (c. 1805; uppl. 1918). —
(4 c) -GARN. (ljus- 1594 osv. ljusa- 1530. ljuse- 1544—1687) garn till ljusvekar; ljusvekegarn. G1R 7: 183 (1530). UNT 1924, nr 8860, s. 8. —
-GESTALT. [jfr t. lichtgestalt] (i högre stil) Phosph. 1810, s. 69. För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen, / vid morgonen försvunnen. Fröding Stänk 138 (1896). —
-GLANS. [jfr t. lichtglanz] (i sht i vitter stil) Rogberg Pred. 1: 60 (1826). Gullberg Kärlek 71 (1933). —
-GLIMT.
1) i eg. bet. Ling As. 193 (1833). Fyren .. skickar sina ljusglimtar utåt hafvet. 2SAH 26: 140 (1851).
2) bildl.; särsk. om (tillfällig) ljusning i andligt mörker l. i svår l. sorglig belägenhet o. d.; ljuspunkt (se d. o. 3). SvLitTidn. 1815, sp. 700. Detta var den första ljusglimten i olyckan. Odhner Lb. 225 (1869). —
(4 c) -GREVAR, pl. (†) om ”grevar” som uppkomma som rest vid stöpning av talgljus. ÅngermDomb. 5/8 1631, fol. 42. Aken Reseap. 352 (1746). —
(1 b) -GRONING. (i fackspr.) groning av frön vid belysning. LAHT 1894, s. 273. Därs. 1925, s. 438. —
-GRÄNS. [jfr t. lichtgrenze] astr. gränslinje mellan den belysta o. den mörka delen av en planet l. måne. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 46. —
-GUD. mytol. o. rel.-hist. gudom som representerar l. är förbunden med (himmels)ljuset. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 126 (1834). Balder är en ljusgud. Rydberg Myt. 2: 250 (1889). —
-GUDOMLIGHET~0200 l. ~0102. mytol. o. rel.-hist. jfr -GUD. Ursprungligen voro dioskurerna ljusgudomligheter, representerande vexlingen mellan dag och natt. NF 3: 1239 (1880). —
-GÅRD.
1) [jfr t. lichthof] byggn. gårdsliknande utrymme (genom en l. flera våningar) i en byggnad, avsett att förmedla ljus o. luft till sådana delar av byggnaden som icke nå fram till fasad l. värklig gård; jfr -BRUNN, DAGER-BRUNN. TT 1880, s. 125.
2) ljuskrets l. dunstkrets l. ring av ljusare färg omkring ngt; jfr GÅRD, sbst.1 2 d. Ljusgårdarna kring Stortorgets lyktor. Siwertz Nov. 111 (1918). Holmström LändStränd. 2: 1 (1919). särsk. fotogr. halation. FotogrT 1890, s. 107. —
-HALL. byggn. jfr -GÅRD 1. De i de flesta moderna (varu)-husen nu befintliga stora ljusgårdarna eller ljushallarna. HandInd. 928 (1927). —
(4 c) -HANDLARE. (förr) person som bedrev handelsrörelse med (talg)ljus. Lind (1749; under kertzen-krämer). Dalin (1853). —
(4 c) -HATT. [jfr t. lichthütchen] konformig metallhylsa (på skaft) att släcka ljus med. BoupptVäxjö 1746. —
-HAV. [jfr t. lichtmeer] (i vitter stil) bildl., om vidt utsträckt, strålande ljus(sken). JGOxenstierna 4: 254 (1815). Hela östern var ett ofantligt ljushaf. De Geer Hjertkl. 258 (1841). —
-HUGGA, -ning. skogsv. starkt utglesa (skogsbestånd) för att bereda kvarstående träd ökat ljustillflöde. Björkman Skogssk. 14 (1868: Ljushuggning). Geete o. Grinndal 99 (1923). —
(4 c) -HÅLLARE, r. l. m. anordning för att fasthålla o. uppbära ljus (i sht talg- l. stearinljus o. d.); särsk. för julgransljus. TT 1871, s. 9. Adler Meyer 265 (1894). VaruhbTulltaxa 1: 437 (1931). —
(11 c γ) -HÄRD. (i vitter stil) härd för andligt ljus. Topelius 23: 115 (1876). Norrl. 2: 26 (1906). —
(4 b, c) -HÖGTID~02 l. ~20. (ljus- 1759. ljusa- 1530) rel.-hist. religiös högtid firad med tända ljus. OPetri 2Post. 175 b (1530). (Jerusalems tämpelvigningshögtid) kallas Lius-Högtiden. Bælter JesuH 5: 191 (1759). —
-HÖLJE. (i fackspr.) ljussken som omgiver kärnan i en ljuskälla; aureola; koma. NF 1: 1345 (1876). Kometer .. bestå vanligen av tre delar, koman eller ljushöljet, kärnan och svansen. Bergstrand Astr. 480 (1925). —
(1 b) -INBRINNING~020. (förr) fest som tillställdes på hösten av handtvärksmästare för gesäller, lärlingar m. fl. för att inviga den mörka årstiden, då man en stor del av dagen måste arbeta vid artificiell belysning. Lundin (o. Strindberg) GSthm 493 (1881). —
-INFALL~02. med. ljusets infall i ögat. Pupillens sammandragning vid ljusinfall. Thunberg KroppByggn. 30 (1907). —
-INSLÄPP~02. (i fackspr.) öppning varigenom ljus insläppes; dageröppning. SvD 23/1 1921, Söndagsbil. s. 1. —
(1 b) -INSTITUT. [jfr d. lysinstitut] för medicinsk ljusbehandling (särsk. för lupuspatienter). Hygiea 1899, 1: 568 (om Finseninstitutet i Köpenhamn). SFS 1904, nr 56, s. 4. —
-INTRYCK~02. [jfr t. lichteindruck] (i sht i fackspr.) jfr INTRYCK 4, 5. Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 117. —
(jfr 1 b β) -KASSA. i förb. ljus- och vedkassa, kassa (särsk. vid allmänt lärovärk) för bestridande av kostnaderna för belysning o. uppvärmning. SFS 1878, nr 53, s. 47. —
(4 c) -KISTA. (ljus- 1674 osv. ljusa- 1557. ljuse- 1529—1658)
2) (i vissa trakter, förr) framtill öppen vägglykta av trä (använd i loge o. d.). Stolt Minn. 43 (1879; om förh. på 1820-talet). Ambrosiani NordMEld. 5 (1911; fr. Östergötl.).
3) (†) användt ss. nedsättande beteckning för människa l. djur. G1R 6: 23 (1529). Huad är thet värt at mann szender en flokot liuszekysta ther hen szom intit forstår sig på någon deel vtan later liuga sig full. Därs. 10: 11 (1535). SamlHdlSvH 3: 292 (1603). —
(4 c) -KNEKT, r. l. m. [jfr t. lichtknecht] (förr) redskap (propp l. skål i ljuspipan) varpå man fäste ljuset (ljusstumpen), så att detta (denna) icke föll ned i pipan. Lind (1738). Ambrosiani NordMEld. 8 (1911). —
(4 c) -KNIPA, förr äv. -KNIPPA, r. l. f., l. -KNIPE. (ljus- 1637 (: Lius knepper)—1797. ljuse- 1579—1756) (förr) klämma på ljus som hoptrycktes, då ljuset brunnit ned i nivå därmed, varvid lågan släcktes; äv.: ljussax; äv. om ”ljuskäring”. TullbSthm 2/5 1579. Orrelius 223 (1797). —
-KNIPPE, förr äv. -KNIPPA, r. l. f. samling av ljusstrålar som utgå från samma punkt; strålknippe. Fock 1Fys. 293 (1859). Strålkastarnas skarpa ljusknippen bländade våra ögon. VFl. 1909, s. 73. —
-KOPIA. (i fackspr.) åstadkommen gm ljuskopiering. TT 1891, s. 232. Ljuskopior med hvita linjer på blå botten. Roosval Schmidt 237 (1896). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-KOPIERING. (i fackspr.) direkt kopiering (utan kamera) av ritningar o. d. (på genomlysande papper l. väv) gm invärkan av ljus; jfr BLÅ-, SEPIA-, VIT-KOPIERING. BotN 1889, s. 250. Roosval Schmidt 236 (1896). —
(4 c) -KORG. [jfr t. lichtkorb] (förr) för förvaring av (talg- l. vax)-ljus. BoupptSthm 8/12 1684. Lind (1749; under lichtkorb). —
-KRANS.
1) till 1: ljuskrets. Då norrskenet blir starkare, förändras ljuskransens omfång. Nordenskiöld Vega 2: 43 (1881).
2) till 4 c: krans som uppbär ljus. Heidenstam Svensk. 1: 261 (1908). Jultiden med Lucias ljuskrans kring håret. VerdS 322: 53 (1928). —
-KRETS. [jfr t. lichtkreis]
1) område (del av rummet) som direkt träffas av strålarna från en ljuskälla. Möller (1790). I ljuskretsen från .. (fotogenlyktan) står Selva .. och delar ut av sitt medicinförråd. Larsson Borring Uppr. 107 (1930).
2) (i vitter stil) bildl., i fråga om andligt ljus. Törneros Brev 1: 215 (1825; uppl. 1925). Han (hade) vistats för länge inom ljuskretsen af den nya franska filosofin, för att tro på spöken. Topelius Fält. 5: 335 (1867). —
(4 c) -KRONA, r. l. f. (ljus- c. 1600 osv. ljusa- 1538—1566. ljuse- 1529—1755) [fsv. liusakrona]
1) takkrona (av metall l. trä l. kristall o. d.) med ljus (av stearin l. talg o. d.) l. annan liknande belysning; jfr KRONA, sbst. 4 k. HSH 37: 2 (1529). Hellström Malmros 258 (1931). jfr GLAS-, KRISTALL-, MÄSSINGS-, TRÄ-LJUSKRONA m. fl.
(4 c) -KRÄMARE. [jfr t. lichtkrämer] (†) = -HANDLARE. Möller (1745; under chandelier). Heinrich (1828). —
-KÄGLA. [jfr t. lichtkegel] ljuskon. VetAH 1786, s. 5. Strålkastarnas ljuskägglor. SvD 21/11 1926, Söndagsbil. s. 2. —
-KÄLLA. [jfr t. lichtquelle]
1) (i sht i fackspr.) om ngt som utstrålar ljus l. varifrån ljus erhålles; i fråga om konstgjord belysning särsk. om lampa, (stearin- l. vax)ljus o. d.; äv. om öppning (fönster o. d.) varigenom (dags)ljuset insläppes i rum o. d. Fock 1Fys. 276 (1853). Ljuskällans rätta placering i förhållande till lärjungarne (i skolsalen). SvFlicksk. 160 (1888). Den förnämsta värme- och ljuskällan är solen. Holmström Naturl. 1: 38 (1888).
2) (i vitter stil) bildl. Skönhetens outtömliga ljuskälla. Phosph. 1813, s. 373. 2SAH 60: 9 (1883). —
-KÄNSLIG. som snabbt o. kraftigt reagerar för påvärkan av ljus; särsk. fotogr. om film, plåt l. kopiepapper o. d. Nyblæus Fotogr. 47 (1874). Näthinnans ljuskänsliga delar. NF 1: 368 (1875).
Avledn.: ljuskänslighet, r. l. f. —
(4 c) -KÄRING, r. l. f. (ljus- 1782 osv. ljusa- 1902) (förr) ett slags ljusstake med klyka l. klykor för fastklämmande l. fastknipande av ljus l. bloss o. d., lyskäring; pärthållare. BoupptVäxjö 1782. Ambrosiani NordMEld. 6 (1911). —
(4 c) -KÄRNA, r. l. f. (ljus- 1666 osv. ljuse- 1658) (förr) kärl av trä l. metall, till formen påminnande om en smörkärna, vari smält vax l. talg förvarades vid ljusstöpning, stöpkärna; jfr KÄRNA, sbst.2 2. OrdnLilleTull. 1658, s. C 2 b. Nilsson HallMus. 71 (1902). —
(4 c) -LAMPA. (ljus- 1580—1869. ljuse- 1580) (†) lampa med (talg)ljus ss. ljuskälla. StallRSthm 1580—81, s. 88. BoupptVäxjö 1869. —
(4 c) -LAV. [laven användes förr vid ljusstöpning för att ge ljusen gul färg] bot. laven Lichen candelarius Lin. (Parmelia candelaria (Lin.) Ach.). Liljeblad Fl. 329 (1792). —
(1 b) -LEDNING. el.-tekn. konkret: elektrisk ledning för belysningsändamål. NPress. 1894, nr 3, s. 4. —
(4 c) -LISTA, r. l. f. (förr) förteckning över det antal talgljus (l. däremot svarande pänningbelopp) som tjänstemännen i vissa ämbetsvärk hade rätt att utfå. Wieselgren Samt. 68 (1872, 1880; om förh. 1850). På ”ljuslistan” för 1849 finnas Klemming och Ahlstrand uppförda med 2 L ℔ talgljus för hvardera, i penningar evalverade till 13 r:dr 16 sk. banko. LVetA IV. 5: 63 (1912). —
(4 c) -LYKTA, r. l. f. (†) lykta (med talgljus). Rudbeckius Luther Cat. 253 (1667). BoupptVäxjö 1834. —
(4 c) -LÅDA, r. l. f. (ljus- 1664 osv. ljusa- 1742. ljuse- 1750) (förr) jfr -ASK. BoupptSthm 7/6 1664. 2ne Ljuslådor, hvarthera i tre rum afdelt. VGR 1741, s. 294. BoupptVäxjö 1888. En ljuslåda, .. som bär årtalet 1599 på locket. Fatab. 1928, s. 72. —
(jfr 3) -LÅGA, r. l. f. låga av brinnande ljus l. lampa o. d. En elektrisk ljuslåga. Lind 1: 723 (1749). —
-LÖSA, f. (†) brist på ljus. Thet är skeedt om natten aff owetenheet och liwszlöso. PErici Musæus 4: 6 b (1582). —
(4 c) -MANSCHETT. [jfr t. lichtmanschette] liten tallriksformad skiva av glas l. metall l. papper o. d. (med hål i midten) som nedtill omgiver ett ljus i ljusstake l. annan ljushållare ss. droppskydd l. prydnad. BoupptVäxjö 1827. Blanche Våln. 386 (1847). —
-MATERIA l. -MATERIE. fys. ämne varav ljuset enl. viss äldre (från Newton härstammande) uppfattning består. Wåhlin Bastholm 46 (1791) Fock 1Fys. 355 (1854). —
-MODER, se d. o. —
-MÅLARE. konst. konstnär som med förkärlek återger ljuset i dess olika skiftningar. Nordensvan KonstH 24 (1899). —
(4 c) -MÅNGELSKA. (†) jfr -MÅNGLARE. Lius Mångelskar böra och sällia effter Taxan theras Lius. SthmStadsord. 1: 199 (1670). —
(4 c) -MÄSSA, r. l. f. [jfr t. lichtmesse, lat. missa candelarum] kyndelsmässa. Bælter Cerem. 247 (1760). Söderblom UrRelH 166 (1915).
Ssg: ljusmässe- l. ljusmässo-dag(en). kyndelsmässodagen. Dijkman AntEccl. 97 (1678, 1703). UNT 1931, nr 10743, s. 6. —
(4 c) -NÄPA l. -NIPA, r. l. f. (ljus- 1639—1797. ljusa- 1538—1755. ljuse- 1578—1700) (†) = -KNIPA. VarRerV 24 (1538). Orrelius 223 (1797). —
(4 c) -OS. från brinnande talg- (l. stearin)-ljus. Linné Diet. 2: 66 (c. 1750). Värmen och kvalmet och ljusoset (i ottesången hade) en söfvande verkan på henne. Lagerlöf Länk. 165 (1894). —
(jfr 2 a) -PARTI. ljust l. starkt belyst parti av ngt; äv. bildl., särsk. i fråga om skildring o. d. Riddarlifvets ljuspartier. 2SAH 12: 478 (1827). Scheutz Ritk. 151 (1832). —
-PARTIKEL. fys. om de partiklar varav ljusmaterien (enl. Newton) består. VetAH 1744, s. 133. NoK 41: 66 (1925). —
(4 c) -PILT. (ljus- 1749. ljusa- 1794) (förr, i vissa trakter) ljusbärande brudsven. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 38. Wallquist EcclSaml. 5—8: 463 (1794). —
(4 c) -PIPA, r. l. f. (ljus- 1672 osv. ljusa- 1541—1566. ljuse- 1548—1746) rörformig ljushållare (vanl. på ljusarm l. ljusstake) vari ljuset nedstickes. VaruhusR 1541. —
(4 c) -PLÅT. (ljus- 1660 osv. ljuse- 1584 (: Messingz liusse plåther)—1671) [jfr d. lyseplade, t. lichtplatte] (väggplåt till) ljuslampett; förr äv.: ljusstake bestående av en platta med därpå fastsatt ljuspipa. OrdnLilleTull. 1658, s. B 2 a. Runda Liuus plåtther af bläck, uth(i) lÿchtor att bruka. HusgKamRSthm 1660—73 A, s. 611. Liussplåtar (av mässing) att henga på weggen. BoupptSthm 28/8 1689. Dalin (1853). KatalLiljeholmStearinljusfabr. 1924, s. 24. —
-PUNKT. [jfr t. lichtpunkt]
2) (i fackspr.) för belysning anbragt ljuslåga l. på ett o. samma ställe befintlig kombination av ljuslågor; särsk. el.-tekn. i fråga om elektrisk belysning. LAHT 1913, s. 652. SvD(A) 1922, nr 255, s. 5.
3) i bildl. anv. av 1; särsk. om ngt som ter sig ljust o. glädjande l. hoppfullt i en för övrigt mörk situation o. d.; ljusning. Phosph. 1810, s. 101. Minnet av henne är den enda ljuspunkten från mina tröstlösa, mörka pojkår. Walberg Franzos JudBarnow 187 (1928). —
(4 c) -PUTSARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. [jfr t. lichtputzer] (förr)
1) person som hade att putsa ljusen (vid teaterföreställning, eklärering o. d.). 2Saml. 8: 26 (1783). Dalin (1853).
(1 b, 4 c) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (ljus- 1695 osv. ljuse- 1721) [fsv. liusa pänningar] (förr) pänningar avsedda till bekostande av ljus; särsk.: avlöningsförmån åt ämbets- o. tjänstemän i vissa ämbetsvärk, eg. avsedd ss. ersättning för erforderlig belysning under tjänstgöringen (i de flesta fall vid midten av 1800-talet utbytt mot löneförhöjning l. gratifikation). LMil. 4: 634 (1695). I öfversta Classen (i Tyska skolan i Sthm) äro .. Ved- och Ljusp:gr 40 sk. B:co. DvSchulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 5. Branting Förf. 2: 273 (i handl. fr. 1803). SFS 1858, nr 15, s. 7. LVetA IV. 5: 63 (1912). —
(1 b, 4 c) -RAMP. Hissa upp teaterfonder eller tända ljusramper. Heidenstam Tank. 84 (1899). En bio, där mångfärgade ljusramper lyste upp en jätteaffisch. Siwertz JoDr. 376 (1928). —
(1 b) -REKLAM. reklam medelst belysningseffekter; särsk. konkret: reklamanordning bestående av (elektriska) ljuslågor l. starkt upplyst reklamskylt o. d. Hildebrand StFolk 2 (1915). Siwertz Varuh. 313 (1926). (Undervisning i) Ljusreklam och Kundpsykologi. SvD(A) 1930, nr 27, s. 2 (i annons).
Ssgr: ljusreklam-anläggning,
-skylt. —
-RELIGION. rel.-hist. SvLitTidn. 1820, sp. 715. Zoroasters ljusreligion. Nilsson SvRom. 180 (1916). —
-RETNING. (i fackspr.) retande påvärkan av ljusstrålar. NordT 1885, s. 588. Ögats näthinna (är) anpassad för att mottaga endast ljusretningar. NoK 53: 9 (1926). —
-RIK. rik på ljus; äv. (i vitter stil) bildl. Atterbom Lyr. 1: 177 (1818; bildl.). En ljusrik färg. Ljunggren Est. 2: 309 (1860). Norrlands korta och ljusrika sommar. VerdS 72: 10 (1898). —
-RING. De ljusringar med regnbågens färger, som man .. understundom varseblifver omkring lysande föremål. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 40. Stiernstedt Liw. 338 (1925). —
-RO, f. (enst., †) ro under den ljusa delen av dygnet. (Den äkta mannen har fått) Een fromm ok dygdig Huus-Troo, / .. En Natt- så wäl som Lius-Roo, / Then han i Hierta bär. Lucidor (SVS) 394 (1674). —
-RYMD. (i vitter stil) rymd uppfylld av ljus. PoetK 1821, 1: 72. Hafvets oändliga öppna ljusrymd. Strindberg Fagerv. 26 (1902). —
-RÄDD. rädd för ljuset, ljusskygg; äv. bildl.; jfr LJUS, sbst. 11 c γ. Bremer Nina 217 (1835). En ljusrädd dogmatism. BL 13: 82 (1846). —
(4 c) -RÄTT, adj. (†) = -RAK. Den andra (herden) af ny Sälg een Lius-rätt Pijpa stöper. Dahlstierna (SVS) 123 (1698). —
(4 c) -SAX. (ljus- 1560 osv. ljusa- 1860. ljuse- 1581—1843) [jfr t. lichtschere] (förr) redskap för putsning (avklippning) av den brinnande veken i ett ljus (av talg l. vax). TullbSthm 8/10 1560. Stearinljus .. ”snoppa” sig själfva, och den gammaldags ”ljussaxen” blef för dem öfverflödig. 2UB 7: 508 (1903).
-fot. (-saxe- 1749—1775) (†) = -fodral. Ljussaxe-foder eller fot. Lind (1749; under lichtbutz-kästlein). BoupptVäxjö 1788. —
-SIDA.
2) bildl.: den ”ljusa” sidan av ngt. Atterbom Minn. 308 (1818). Saken har både sin ljus- och sin skuggsida. Geijer I. 6: 57 (1839). —
-SKARP, adj. om film: tydlig, skarp. Ett stycke snabb men ljusskarp film. DN(A) 1933, nr 343, s. 8. —
-SKEN. sken av (naturligt l. artificiellt) ljus; ljus. Widegren (1788). (Skepparen) blef af några ljus-sken .. så förvillad, at paquet-båten stötte på en klippa. PT 1791, nr 6, s. 2. I ljusskenet skymtade otydligt inne i hennes rum det stora hvita myggtältet. Heidenstam End. 34 (1889). särsk. till 1 b, i uttr. vid ljussken, vid artificiell belysning. AHB 56: 54 (1871). —
(4 c) -SKRIN. (ljus- 1670 osv. ljuse- 1658—1744) (förr) jfr -ASK. BoupptSthm 6/11 1658. BoupptVäxjö 1893. —
-SKYGG. [jfr t. lichtscheu]
1) om person l. djur l. växt l. organ: som skyggar för ljuset; som har svårt att fördraga ljus; som lider av ljusskygghet. Den ljus-skygga läderlappen. Weise 1: Föret. 4 (1769). Ögonen .. bli vanligen ljusskygga (vid mässling). Petrén EpidSj. 32 (1926).
2) bildl.; särsk.
a) som söker dölja sina förehavanden l. undvika att synas resp. (om handling) som man söker dölja l. som icke tål att synas i klart ljus; ”skum”; jfr LJUS, sbst. 6 a, 11 a. Ljusskygga individer, element. Ljusskygga affärer, manipulationer. Denna ljusskygga politik. Frey 1849, s. 260. Organisationens ljusskygga verksamhet kom i dagen. SvD(A) 1929, nr 197, s. 7.
b) som fruktar upplysning o. tankefrihet o. d., upplysningsfientlig, benägen för obskurantism; jfr LJUS, sbst. 11 c γ. Han tog parti för Reuchlin gent emot de ljusskygge dominikanerna. NF 19: 1255 (1896).
Avledn.: ljusskygghet, r. l. f.
-SKÅP. (ljus- 1734 osv. ljuse- 1750)
(1, 3, 4 c) -SKÄRM. [jfr t. lichtschirm] till skydd mot ljus; särsk. om skärm (av papper, tyg, metall o. d.) som anbringas framför l. omkring ljus för att hindra skenet från lågan att falla i ögonen. BoupptSthm 12/11 1689. —
-SLUSS. (nytt ord) slussliknande anordning avsedd att avspärra ljuset vid öppnande av dörr l. annan passage; särsk. använd vid mörkläggning. GHT 1937, nr 192, s. 1. —
(4 b, c) -SLÄCKARE, r. l. m. redskap för släckning av brinnande ljus, ofta bestående av en klock- l. konformig metallhuv på skaft. Serenius (1734; under extinguisher).
Ssgr: ljussläckar(e)-mossa. bot. mossarten Encalypta extinctoria Sw., vars sporkapsel är försedd med en klockliknande ”mössa”, klockmossa. Wahlenberg FlSv. 761 (1826).
-växt. bot. prydnadsväxten Eschscholtzia californica Cham., vars foderblad äro sammanväxta till en hätta, som avfaller vid blomningen. Fries Växtr. 183 (1884). —
-SPEL. jfr FÄRG-SPEL 1. Eichhorn Stud. 2: 74 (1872). Pappa Filis blickar följde frånvarande ljusspelet på verandagolvets kvistspruckna bräder. Essén Fob 132 (1919). —
(4 c) -SPETT. [jfr t. lichtspiess] (i sht förr) spett varpå ljusstickor hängas vid ljusstöpning; äv.: ljussticka. Möller 2: 272 (1785). Dalin (1853). —
-SPRIDARE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.
1) till 1 b: anordning för spridning av ljusskenet. Pianolampa .. m(ed) .. förnicklad ljusspridare. KatalNK 1903—04, s. 96.
-SPRINGA, r. l. f. springa varigenom ljus framtränger. —
(4 (b), c) -STAKE, förr äv. -STAKA. (ljus- 1548 osv. ljusa- 1526—1937. ljuse- 1523—1769) [fsv. liusastaki, liusstaki; jfr d. lysestage]
1) redskap (av metall, trä, glas o. d.) avsett att stående på ett underlag (ngn gg hängande) uppbära fastsatt(a) ljus; numera vanl. i form av en stake med fot o. upptill försedd med en l. flera ljuspipor vari ljusen anbringas (förr äv. med lampor i st. f. ljus); i ä. tid försedd med en uppstående tapp varpå ljuset fastsattes; jfr KANDELABER. Den gyllene l. sjuarmade ljus(a)staken, om ljusstaken (med lampor) i det mosaiska tabernaklet o. i Salomos tämpel i Jerusalem (jfr 2Mos. 25: 31 ff.). G1R 1: 176 (1523). Ey tender man .. liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka, ath thet lyser allom them som j hwset äro. Mat. 5: 15 (NT 1526). 4Mos. 8: 2 (Bib. 1541). 1 ljus stake med skjärm. BoupptVäxjö 1803. SFS 1906, nr 38, s. 29. jfr ALTAR-, ARM-, HÄNG-, JÄRN-, MÄSSINGS-, SILVER-, TENN-, TRÄ-LJUSSTAKE m. fl.
2) bildl. Wallquist EcclSaml. 1—4: 246 (1712). Jag tror .. att folkhögskolan kan varda .. en ljusastake i bygden, en medelpunkt för andligt lif. Verd. 1892, s. 212. jfr: ”Den gyllne ljusstaken” blef .. en hufvudsymbol för den israelitiska tron. Rudin BibEnh. 27 (1887). särsk.
a) [i anslutning till Mat. 5: 15 (se under 1 ovan)] i uttr. sätta ngt på ljus(a)staken, låta ngt lysa (för alla); sätta sitt ljus på ljus(a)staken, låta sitt ljus lysa, icke ”sätta sitt ljus under skäppan”. Rudin 1Evigh. 1: 320 (1872, 1878). Det gäller att sätta evangeliet på ljusastaken. SvTeolKv. 1937, s. 4.
b) (i det anförda bibelcitatet samt i religiös l. vitter stil, med anspelning därpå) i uttr. bortstöta l. flytta (förr äv. röra) ljus(a)staken l. ngns ljus(a)stake från dess rum l. plats o. d., beröva ngn makten l. välståndet, förnedra ngn (eg. ss. syndastraff). Iach .. skall röra thin liwsastaka vthaff hans rwm, vtan tu bätrar tigh. Upp. 2: 5 (NT 1526; Bib. 1541: bortstöta; Bib. 1917: flytta). Ps. 1819, 319: 3. Hb. 1894, s. 222. SvD 3/11 1929, Söndagsbil. s. 2.
c) i uttr. (kung) Salomos ljusstake, örten Lepidium campestre (Lin.) R. Br., fältkrasse. Linné Fl. nr 531 (1745; fr. Uppl.). Krok o. Almquist Fl. 1: 136 (1935).
-STARK.
1) om ljuskälla: som utsänder starkt ljus. AHB 105: 35 (1880). En ljusstark komet. AB(L) 1895, nr 271, s. 5.
(4 b, c) -STAV. (förr) lång stång, upptill försedd med ljus l. fackla l. bloss; särsk. använd vid kyrkliga ceremonier. AntT 1: 111 (1864). Schlegel o. Klingspor Herald. 24 (1874). —
(4 c) -STICKA, r. l. f. (i sht förr) sticka l. spett varpå vekarna vid ljusstöpning upphängas för att neddoppas i ljuskärnan. Hoorn Jordg. 1: 211 (1697). Ödman Hemma 11 (1896). —
-STRÅLE. [jfr t. lichtstrahl]
1) eg., om de räta linjer utefter vilka ljusets fortplantning i ett homogent medium försiggår; stråle som utgår från en ljuskälla. Lind (1749). Ljusstrålarnas hastighet är 900,000 gånger större än ljudets. De Rogier Euler 1: 82 (1786). En i ett prisma bruten ljusstråle. Wikner Mater. 161 (1870).
2) bildl. Thorild (SVS) 1: 89 (c. 1785). Den ljusstråle, som nu framskymtade i natten, var Frankrikes erbjudna bemedling till ernående af fred. 2SAH 42: 232 (1867). särsk. om person, särsk. flicka; jfr SOL-STRÅLE. Ossian 3: 8 (1800). —
-STRÅLNING. fys. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 167. Lagarna för ljus- och värmestrålningen inom en stjärna. Strömgren AstrMin. 1: 90 (1921). —
-STRÖM. [jfr t. lichtstrom]
1) (i sht i vitter stil) ström av ljus; äv. bildl. (Solens) öfverväldigande ljusström. Hasselroth Campe 137 (1794). Rogberg Pred. 1: 367 (1830; bildl.).
-STYRKA, r. l. f. fys.
1) styrkan av det ljus som utstrålar från en ljuskälla. Fullmånens ljusstyrka. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 12. Wirgin Häls. 1: 141 (1931).
2) styrkan av det ljus som uppsamlas av ett optiskt instrument (lins o. d.). Tubens s. k. ljusstyrka beror direkte af objektivets storlek. Fock 1Fys. 344 (1854). Nyblæus Fotogr. 25 (1874).
(4 c) -STÖP. (ljus- 1831 osv. ljusa- 1926) (i sht förr, i vissa trakter)
(4 c) -STÖPANDE, n. (ljus- 1804 osv. ljuse- 1696) (i sht förr) ljusstöpning. Riddermarck Alm(Ld) 1696, s. 28. —
(4 c) -STÖPERI1004, äv. 3~002. (i sht förr)
-SVAG. motsatt: ljusstark.
-SVÄNGNING. fys. UB 2: 463 (1873). Utgå från en ljuskälla elektromagnetiska ljussvängningar med en och samma våglängd, säges ljuskällan utstråla homogent ljus. 2NF 16: 888 (1911). —
-SÖKANDE, p. adj. särsk. (i vitter stil) till 11 c γ. Ljussökande själar. Bremer Hertha 213 (1856). —
(4 c) -TALG. (ljus- 1679 osv. ljuse- 1578) (i sht förr) talg till l. av talgljus. BOlavi 77 b (1578). Den silada talgen .. förvaras til liustalg. Dahlman Reddej. 188 (1743). Jag satt under en ljusarm och fick ljustalg på kläderna. Adlerbeth FörslSAOB (1798). —
-TEORI. fys. teori angående ljusets natur. NF 2: 1233 (1878). Maxwells elektromagnetiska ljusteori. LfF 1910, s. 262. —
-TID. astr. den tid som ljuset använder för att gå från en himlakropp till jorden. 1NordUnivT I. 2: 3 (1855). —
(1 b) -TIDNING. [jfr d. lysavis] (nytt ord) anordning (på hustak o. d.) varigm nyheter, annonser l. andra tillkännagivanden meddelas med (förbilöpande) lysande skrift av bokstäver som bildas av elektriska lampor. SDS 1926, nr 228, s. 9. —
-TILLFLÖDE~020. —
-TILLFÖRSEL~020. —
-TILLGÅNG~02, äv. ~20. —
-TILLTRÄDE~020. —
(4 c) -TJUV, r. l. m. stycke av brinnande ljusveke som faller ned på ljuset o. förtär en del därav, ”tjuv”; jfr -BRAND 2. Palmchron SundhSp. 248 (1642). —
-TON ~tω2n. fys. jfr FÄRG-TON 1. LfF 1870, s. 229. Spektrum från en lysande fast kropp .. innehåller .. alla färger eller ”ljustoner” mellan vissa gränser. 2UB 2: 248 (1901). —
-TRUMMA, r. l. f. byggn. trumma avsedd att i en byggnad leda ljuset genom ett utrymme till ett underliggande. Tegnér LundUniv. 273 (1897). —
-TRYCK. [jfr t. lichtdruck]
1) tekn. metod att på fotografisk väg åstadkomma bildreproduktioner; fototypi; äv. konkret. UB 4: 622 (1873). Tryckalster, utförda genom ljustryck, likna i hög grad vanlig fotografi. TT 1887, s. 227. LbTopogr. 88 (1907; konkret).
2) fys. strålningstryck. 2NF 34: Suppl. 300 (1922).
(4 (b), c) -TÄNDARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.
1) person som har till uppgift att ombesörja tändningen av ljus. AJourn. 1815, nr 217, s. 3. Tjänstgöra som ljuständare i synagogor. Jensen Tsard. 199 (1905).
(1 b, 4 b, c) -TÄNDT, n. (i vissa trakter) i uttr. vid ljuständt, vid artificiell belysning. Oförmåga att arbeta, i synnerhet vid ljuständt. Löwegren Ögonsj. 68 (1891). —
-TÄT. så tät att intet ljus insläppes. KrigVAH 1889, s. 139. (Fotografi-)plåtarne .. packas i ljustäta askar. HeimdFolkskr. 49: 15 (1897). —
-TÄTHET—0~2 l. ~20.
1) egenskapen att vara ljustät.
(11 c γ) -TÖRST. (i vitter stil) bildl.: törst efter andligt ljus l. upplysning. Wetterbergh SamhKärna 2: 29 (1857). —
(11 c γ) -TÖRSTANDE, p. adj. (i vitter stil) jfr -TÖRST. En ljustörstande själ. Bremer Brev 3: 419 (1855). —
-UTBYTE~020. el.-tekn. om den ljusmängd som erhålles av en elektrisk glödlampa; särsk.: ljusström per effektenhet. SJ 2: 552 (1906). FörslElektrOrdl. (1931). —
-UTVECKLING ~020. (i fackspr.) Ljus-utvecklingen vid urladdning emellan kolspetsar af Bunsenska staplar. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 15. särsk. om fosforescens. Vexternes ljusutveckling. Agardh Bot. 2: 189 (1832). —
(4 c) -VEKE. (ljus- 1554 osv. ljusa- 1564. ljuse- 1546—1700) GripshR 1546—47. Ljusveken .. måste (förr i tiden) allt som oftast ”snoppas”. NoK 4: 28 (1921). jfr BOMULLS-LJUSVEKE.
Ssg: ljusvek- l. ljusveke-, äv. ljusveks-garn. (-veka- 1822. -vekes- 1917. -veks- 1852—1931) bomullsgarn av det slag som användes till ljusvekar. VDAkt. 1682, nr 77. Jundell Barn. 2: 78 (1927). —
-VIBRATION. fys. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 6. Vårt öga förmår varken uppfatta högre eller lägre ljusvibrationer än spektrum angiver. NoK 18: 50 (1923). —
(4 c) -VIGNING. (ljus- 1678 osv. ljusa- 1530) (förr) invigning av ljus för kyrkligt bruk. OPetri 2Post. 175 a (1530). Dijkman AntEccl. 98 (1678, 1703). —
-VÅG; pl. -or. fys. om de vågor (i luften l. annat medium) som alstras av en ljuskälla o. varigm ljuset fortplantar sig. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 4. —
-VÄRKAN.
1) (i fackspr.) om den av ljuset (ljusstrålarna) åstadkomna värkan. 2UB 10: 341 (1907). Ljusverkan genom de violetta strålarna (kvartslampor). Ljungdahl ÄmnSj. 200 (1930).
2) konst. om de estetiska synintryck som framkallas gm belysningen; jfr -EFFEKT 2. NordT 1886, s. 364. Decamps .. åstadkom ljusverkan genom kontraster med mörka, djupa färger, genom kompakta skuggor (osv.). Nordensvan KonstH 163 (1900). —
-VÄRKNING.
(9) -VÄRLD. (i vitter stil) om värld uppfylld av ljus l. lycka. Atterbom SDikt. 1: 181 (1808, 1837). Ljunggren Est. 2: 168 (1860). —
(2) -YTA. byggn. om ytinnehållet av öppning (l. samtliga öppningar) varigenom dagsljuset har tillträde till det inre av byggnad, rum o. d. NF 5: 1403 (1882). Tillräckligt dagsljus erhålles i ett skolrum, om samtliga fönsters ljusyta motsvarar 1/5 .. af rummets golfyta. Arcadius Folksk. 26 (1903). —
-ÅR. [jfr t. lichtjahr] astr. den väglängd (9,461 biljoner km.) som ljuset tillryggalägger i rymden på ett år. Nathorst JordH 1091 (1894). —
-ÄKTA, adj. om färg (l. om föremål med hänsyn till färgen): som icke bleknar l. mörknar l. på annat sätt förändras av ljusets invärkan. Ekenberg (o. Landin) 404 (1891). Ljusäkta rullgardinsväv. KatalÅhlénHolm 37: 92 (1916). SFS 1922, s. 330 (om färg).
B († utom i -STAKE): LJUSA-BRAND, -DAG, -GARN, -HÖGTID, -KISTA, -KRONA, -KÄRING, -LÅDA, -NÄPA, -PILT, -PIPA, -SAX, se A. —
-STAKE, -STÖP, -VEKE, se A. —
-VIGNING, se A.
C (†): LJUSE-ARM, -ASK, -BRAND, -GARN, -KISTA, -KNIPA, se A. —
-KRONA, -KÄRNA, -LAMPA, -LÅDA, -NÄPA, -PIPA, -PLÅT, -PÄNNINGAR, -SAX, -SKRIN, -SKÅP, se A. —
-STAKE, -STUMP, -STÖPANDE, -TALG, -VEKE, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content