publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OBERUSTAD, p. adj.
1) (†) icke rustad; icke (fullt) beväpnad; jfr berusta I 1 b. Isogæus Segersk. 68 (c. 1700). Palmblad Fornk. 2: 145 (1844).
2) (förr) kam. om fastighet på landet: icke belagd med skyldighet att uppsätta häst o. karl till krigstjänst, icke berustad; jfr berustad 1. Et fritt och oberustadt Säteri af 2:ne .. Mantal. IT 1791, nr 35, s. 3. —
OBERYKTAD, förr äv. OBERYKT, p. adj. (-rycht 1599. -ryktad (-rychtat o. d.) 1533 osv. -röchtad 1529) [fsv. oberyktadher]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) motsv. beryktad 1 c β: icke beryktad (för ngt). Tit. 1: 6 (NT 1526). HSH 3: 265 (1747). Lär dig .. att undfly det orätta, om du vill bli en god gesäll, oberyktad för alla odygder! Heidenstam Svensk. 1: 218 (1908).
2) (ngt ålderdomligt) jur. motsv. beryktad 3: som icke har dåligt rykte; välkänd, oförvitlig, välfrejdad; om person l. ngns vandel. OPetri Tb. 259 (1529). Beslöts .. at the som sittie widh justitien motte wara oberychtade persohner. RARP 8: 74 (1660). RB 15: 2 (Lag 1734). Calonius 4: 124 (1796; om vandel). Kallenberg CivPr. 1: 680 (1922). —
OBERYKTIGAD, p. adj. (-tigied) [jfr t. unberüchtigt, ävensom mnt. unberuchtich (jfr beryktig)] (†) = oberyktad 2. SkrGbgJub. 6: 312 (1593). —
OBERÅDD l. OBERÅDEN, p. adj. (†)
1) ss. predikativt attribut l. ss. adv.: utan att betänka sig, utan betänkande; utan att rådföra sig med ngn; jfr beråda 1, 2. BtFinlH 4: 154 (1563). Hoo nogot Dömmer oberådt, / Honom thet ångrar snart och brått. Schroderus Waldt 29 (1616). Dalin Hist. 2: 799 (1750).
2) i attributiv anv., med sakligt huvudord.
a) i uttr. av l. med (ett) oberått mod, utan att betänka sig; oöverlagt; jfr berådd 2 a. OPetri Hb. B 3 a (1529). Sådana dråp, som skee medt wåde eller oberådne mode. G1R 14: 430 (1541). Th[et] war .. sagtt aff jtt hastigtt och oberådh motth. SkrGbgJub. 6: 170 (1590).
b) om händelse: slumpartad. Tu (Gud) läter intet skee, aff en slumpelycka, och oberådd hendelse. Botvidi 24Lijkpr. s 4 b (1619, 1628). —
OBERÄKNAD, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) icke fastställd till antal l. värde; icke beräknad till antal l. värde; oräknad; jfr beräkna 1 a. CivInstr. 459 (1643).
2) icke inräknad l. medräknad; jfr beräkna 1 b. Schmedeman Just. 1122 (1687). Herr Lavater .. lättar sitt hjerta denna gången på hela 358 sidor, registret oberäknadt. Leopold 6: 205 (1785). särsk. i n. sg. obest., övergående i prepositionell anv.: bortsett från; oavsett; utom. Oberäknat den omständigheten att (osv.). PH 8: 557 (1766). Att Eusebia, oberäknadt fromhetens och välviljans oskattbara egenskaper, äfven egde skönhetens. Rydberg Ath. 357 (1857, 1866; uppl. 1876: utom).
3) oväntad, oförutsedd; jfr beräkna 2 a, b. Tegnér (WB) 6: 188 (1835). (Vi) fattade .. ett djärft och barnsligt beslut, som vi nu i denna oberäknade offentlighet måste rodna öfver. Hallström VenezKom. 202 (1901). —
1) motsv. beräknelig 1: som icke kan beräknas till antal l. storlek l. värde, omöjlig att beräkna (se d. o. 1 a); äv. allmännare: oerhörd o. d.; förr äv.: oräknelig. Murberg FörslSAOB (1791). (Eldsländaren) ser 12, 15 trän växa på ett ställe, och de äro för honom oberäkneliga. Moberg Gr. 1 (1815). Ett företag, som fordrar ett oberäkneligt arbete. Kolmodin Liv. 1: 5 (1831).
2) motsv. beräknelig 2: som icke i förväg kan bestämmas l. bedömas l. förutses; oförutsebar. Geijer I. 6: 151 (1839). (Väderleken i Sverige) synes .. vara oberäknelig. LAHT 1896, s. 171. särsk. om person l. ngns lynne o. d.: vars handlingssätt l. beskaffenhet (vid visst tillfälle l. i en viss situation) man icke kan räkna ut l. förutse; obeständig, ombytlig, nyckfull. Sundén (1887; om person). Banérs våldsamma och oberäkneliga lynne. Tegnér SvBild. 39 (1896).
Avledn.: oberäknelighet, r. l. f.
2) till 2; äv. (i sht i pl.) konkretare, om oberäknelig händelse l. handling o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Bergman JoH 159 (1926; konkretare). särsk. till 2 slutet. 2SAH 61: 86 (1884). Han var en konstnärsnatur med en dyliks alla oberäkneligheter och lynneskast. HågkLivsintr. 22: 331 (1941). —
OBERÄND, p. adj. (†) om tjänst o. d.: icke tillsatt, obesatt; ledig; äv. om rum (sängplats) på sjukhus: icke belagd, fri; jfr beränna 4. VDAkt. 1688, nr 1031. HärnösDP 1695, s. 365. Kunnandes, .. när något rum blifver i Hospitahlet ledigt, det samma lembnas oberänt. VDAkt. 1722, nr 98. —
OBERÄTTAD, p. adj.
I. om händelse, meddelande o. d.: icke berättad; numera bl. ngn gg i uttr. lämna ngt oberättat, förbigå ngt utan att nämna det. E:rs Excell:s sampt Välb:ne Högtährade Herrar kan jagh tiänstvänligen icke låta oberättat bliffva, att jagh (osv.). OxBr. 9: 633 (1645). Belfrage Runebg 15 (1917).
II. (†) som icke erhållit nattvarden. Att ”skriftade kommunikanter måst gå ifrån duken oberättade”. Tottie Svedbg 2: 145 (cit. fr. 1704). —
OBERÄTTIGAD3~0200 (oberä´ttigad Weste), p. adj.
1) motsv. berättigad 1, om person: icke berättigad (till ngt l. att göra ngt). RARP 2: 138 (1634: till). I Sverige .. är landtmannen oberättigad att skeppa svenska trävaror till andra länder än Danmark, Norige och Finland. Palmblad Norige 165 (1846).
2) motsv. berättigad 2; om ngt mer l. mindre abstrakt: icke berättigad; orättmätig, ogrundad, obefogad. Snällp. 1848, nr 62, s. 3. Huru skulle nationalekonomien kunna uppdraga någon gräns .. mellan berättigade och oberättigade behof? EkonS 1: 13 (1891). Jag (kom) vid tretton års ålder att åtnjuta ett oberättigat anseende bland slagskämparna i skolan. Hellström Malmros 95 (1931). —
OBERÄTTIGANDE, n. (†) motsv. berättigande 2: egenskapen att icke vara berättigad; jfr oberättigad 2. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 65 (1856). Tanken på barndopets oberättigande. Lundin NSthm 220 (1888). —
OBERÖMD, p. adj. (i vitter stil) icke berömd l. namnkunnig; utan berömmelse. Linc. Mm 5 b (1640). Den, såsom flitig tillfällighets-Rimare icke oberömde J. O. Rudbeck. Hammarsköld SvVitt. 1: 363 (1818). Hallström Händ. 91 (1927).
OBERÖMLIG, adj.; adv. -en (†, Brask Pufendorf Hist. 237 (1680), Wallin Vitt. 2: 332 (1828)), -t (Adlerbeth HorOd. 66 (1817), Bremer Pres. 179 (1834)). (-römlig (-igh) 1640—1909. -römmelig 1680—1702) (numera bl. ngn gg i vitter stil) icke berömlig, icke berömvärd; förr äv.: icke berömd, icke namnkunnig (jfr berömlig d). Linc. (1640). Ett kort oberömligt Lijf. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Berömma oberömliga ting, gärningar. LBÄ 2—3: 49 (1797). Procopé Vers 133 (1909). —
OBERÖRD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) motsv. beröra 3: icke omnämnd, icke avhandlad; vanl. i uttr. lämna (förr äv. låta) ngt (förr äv. om ngt) oberört, icke omnämna ngt, gå förbi ngt. Om Frankrikets affairer med Casal .. wil man här låta oberördt. HC11H 2: 105 (1682). Lidforss VäxtLiv 15 (1904: lämnat).
2) motsv. beröra 6: icke (be)rörd. En af lien oberörd gräsmatta. Nordenskiöld Vega 1: 367 (1880). särsk. mer l. mindre oeg. l. bildl.; särsk. i fråga om tankeliv, känslor o. d.: icke påvärkad, opåvärkad (av ngt); stundom: likgiltig l. ointresserad; äv.: sorglös; ofta i uttr. oberörd av ngt, äv.: icke engagerad i ngt; jfr beröra 6 b. Girs Edelh. E 3 b (1627). Trupper, som hittills varit oberörda af den föregående striden. Tingsten AnvTakt. 76 (1887). I gån så oberörda, / Som om I äj förstoden, hvad här timat! Wulff Dante 181 (1897). Spela oberörd. Hedberg Räkn. 10 (1932). särsk. (†) om (tviste)-fråga: icke behandlad, oavgjord; jfr beröra 6 b δ. Schroderus Liv. 734 (1626).
OBESATT, p. adj. [jfr mnt. unbesat, t. unbesetzt]
1) (†) om klädesplagg: utan besättning o. d.; jfr besätta III 1 a slutet. HH 1: 22 (1543; om damastkåpa). BtFinlH 4: 192 (1563; om ”hosor”).
2) (†) om skinn: med gles hårbeklädnad; jfr besätta III 1 b slutet. Velbesatte beste katloer (dvs. skinn av kattlo) .. wttualde passelig besatte .. wttualde obesatte lhoer. SkinnkamRSthm 1552 C, s. 1. KlädkamRSthm 1589 A, s. 12 a.
3) spelt. i vissa spel, om kort o. d.: som icke belagts med mark l. pänningsumma o. d.; jfr besätta III 1 g. Ett obesatt kort. Lindskog Spelb. 244 (1847; i farao).
b) om gård o. d.: obebodd, obrukad, utan ägare. OxBr. 5: 268 (1624). Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1630).
5) fisk. om damm l. sjö o. d.: i vilken det icke finns (utplanterad) fisk; jfr besätta III 2 c α. Salander Gårdzf. 163 (1727).
6) om ort l. fästning o. d.: icke besatt med trupper o. d.; jfr besätta III 3 a γ. OSPT 1687, nr 43, s. 2.
7) (numera mindre br.) om (lokal l. vagn o. d. med) sittplats(er): icke upptagen, ledig; jfr besätta III 5. Humbla Landcr. 227 (1740). Obesatta platser i järnvägsvagnarne. EkonS 1: 367 (1893).
8) om ämbete, tjänst o. d.: icke försedd med innehavare, icke besatt; jfr besätta III 6 a α. PH 8: 553 (1766). —
OBESEDD, p. adj. [fsv. obesedher] icke tagen i (noggrant) betraktande; numera vanl. ss. predikativt attribut (i sht till neutralt huvudord) l. ss. adv.: utan att beses l. ha besetts l. utan att (i förväg) (se l.) ha sett på (ngn l.) ngt; ss. adv. i sht förr äv. övergående i bet.: utan att ha satt sig närmare in i saken, äv.: utan vidare; jfr bese 2. Byta obesett. Han hade köpt miölet .. obeseeth. SthmTb. 16/6 1596. En .. Prostgubbe, som .. friade till sin nuvarande hustru obesedd. AnderssonBrevväxl. 1: 339 (1836). (Hæffner) kallade alla Studenter obesedt ”du”. BL 6: 306 (1840). Obesedt vill man tör hända icke som främlingar stämpla ord som härd, halt. Rydqvist SSL 5: 231 (1874). Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade .. (gråråttorna) obesedd, men funno alltjämt inga svartråttor. Lagerlöf Holg. 1: 77 (1906). särsk. i kortspel, om kort: som man icke sett på (o. vars valör man sålunda icke känner). De öfriga satsa på obesedda kort. 2NF 34: Suppl. 685 (1922). —
OBESEGERLIG, adj. [till besegra] (i vitter stil, föga br.) oövervinnelig, obetvinglig. Palmblad SophSorg. 494 (1841). Böök Tegnér 1: 254 (1917). —
OBESEGLAD, p. adj.1 [fsv. obesighldher (Arvstv. 57 (1474))] (numera bl. tillf.) motsv. besegla, v.1; särsk. om skrivelse: som icke beseglats med sigill (o. därigm givits rättslig giltighet). G1R 14: 307 (1542). —
OBESEGLAD, p. adj.2
1) om farvatten: som icke befarits med fartyg, obefaren; jfr besegla, v.2 1. Brask Pufendorf Hist. 376 (1680). Dalin (1853).
OBESEGLAD, p. adj.3 (†) om segelfartyg: som ännu icke (l. bl. obetydligt) varit till sjöss; äv.: som (gm otillräcklig utrustning med segel) seglar dåligt l. långsamt o. d.; jfr beseglad, p. adj.2 Schmedeman Just. 918 (1685). Murberg FörslSAOB (1791). —
OBESIFFRAD, p. adj. (i fackspr.) icke besiffrad. Obeziffrade Basar. Londée Kellner 13 (1739). Wulff Värsb. 42 (1896). —
OBESINNAD, förr äv. OBESINT, p. adj. (-sinnad 1603—1855. -sint 1650—c. 1700) [jfr (ä.) t. unbesinnt] (numera knappast br.) som man icke tänkt på; icke övertänkt l. övervägd; obetänkt; förhastad; stundom äv. övergående i bet.: spontan; förr äv. om person: som icke tänker sig för, obetänksam; jfr besinna I 4 (c α), II 6. Balck Esop. Förspr. 4 (1603). Schroderus Urs. I 4 b (1626; om person). At han honom hans obesinte företaghande wille förlåta. Dens. Liv. 372 (1626). Medgifvom, att .. (vissa härledningar) låna åt orden ett visst innehåll af förut okänd eller obesinnad betydelse. 2SAH 17: 22 (1824). Ett obesinnadt ord. Franzén Skald. 5: 273 (1836). Obesinnad skjuter / Den (dvs. dikten), med slott och lund, / Upp i en sekund. Ridderstad SDikt. 1: 309 (1855). —
OBESINNIG, adj. [jfr d. ubesindig, (ä.) t. unbesinnig, ävensom d. besindig, eftertänksam, betänksam; till besinna] (†) obetänksam. Obesinnige .. krigståg. Peringskiöld Hkr. 2: 249 (1697).
Avledn.: obesinnighet, f. [jfr d. ubesindighed, (ä.) t. unbesinnigkeit] (†) obetänksamhet. PJGothus Erasmus 7 (1612). Raimundius HistLiturg. 14 (1638). —
OBESINNLIG, adj.; adv. -en (VDAkt. 1683, nr 264, Cavallin Herdam. 4: 349 (i handl. fr. 1685)). (-sin(n)- 1800—1831 (: obesinligheten). -sinne- 1685. -sinner- 1683) [jfr ä. d. ubesindelig, (ä.) t. unbesinnlich, ävensom ä. d. besindelig, eftertänksam, betänksam; till besinna] (†)
1) obetänksam; tanklös; besinningslös; jfr besinna I 4, II 6. Huru obesinnerligen H:r Gabriel sigh emoth min hustru .. anställt, och henne schiömphat. VDAkt. 1683, nr 264. Hans obesinlige Tadlare. Storch Beskr. 2: 48 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 151).
2) om vars innebörd man icke (på förhand) kunnat komma till klart medvetande, som man icke kunnat besinna sig på; jfr besinna II 2 slutet. Wallin Vitt. 1: 12 (1805). Den sena, ofta obesinliga stund, då dödsångesten gör någongång af sjelfva girigbuken en nödtvungen välgörare. Dens. Rel. 2: 265 (1827). —
OBESKADAD l. OBESKADD, p. adj. (†) oskadad; jfr beskada. VDAkt. 1683, nr 45. Atterbom FB 95 (1839). —
OBESKATTAD, p. adj. [fsv. obeskattadher]
OBESKED. [jfr mnt. unbeschēt, t. unbescheid] (†)
1) oförstånd; jfr besked 2. Att man medh sådane obeskedh lather vthföre och förskicke så monge hester aff landet. Stiernman Com. 1: 173 (1561). CGyllenborg Vitt. 346 (1721).
2) saknad av l. brist på sans o. måtta, hänsynslöshet; äv.: oskälighet l. otillständighet; jfr besked 3—5. Svart G1 124 (1561). BtÅboH I. 3: 32 (1624). —
OBESKEDEN. [jfr mnt. unbeschēden, unbescheiden, t. unbescheiden] (†) = obeskedlig 3. RP 4: 41 (1634). En groff och obeskeden prælat. Schroderus Albert. 2: 184 (1638). AOxenstierna Bref 4: 166 (1645).
OBESKEDLIG3~020 (obeske´dlig Weste), adj.; adv. = (†, Brahe Kr. 65 (c. 1585), Dryselius Måne 437 (1694)), -a (†, G1R 3: 125 (1526: obeskedelighe), SFS 1849, nr 27, s. 6), -en (†, G1R 17: 15 (1545), Möller (1807)), -t. (-skedel- (-eedel- o. d.) 1524—1783. -skedl- (-skiedl-) 1560 osv. -ske(e)l- 1636—1651) [fsv. obeskedheliker; jfr mnt. unbeschēde(n)lik]
1) (†) otydlig, oklar; äv.: oredig, oordentlig; jfr beskedlig 1. G1R 17: 15 (1545). En obeskedeligh Quit(encie). ArkliR 1566, avd. 8. Obeskedelige och falske register och rägenschaper. HH 13: 227 (1566).
2) (†) oförståndig; icke sansad l. hovsam; obetänksam; jfr beskedlig 2, 3. KyrkohÅ 1931, s. 233 (1540). Att the .. obeskedeligen rusa till och kiöpa ther the fremmande varur alt för dyrt. RA I. 1: 642 (1559). Rosenstein 3: 309 (1788).
3) (†) som icke uppför sig väl l. hyggligt l. anständigt o. d.; ohövlig; ohyfsad; oförsynt, oförskämd; äv. i utvidgad anv., om handling l. yttrande o. d., stundom: kränkande l. otillbörlig o. d.; äv. övergående i bet.: närgången, påträngande; äv. (om levnad, seder o. d.): klandervärd; jfr beskedlig 4, 5, 8, 9. SvForns. 2: 112. G1R 1: 192 (1524). (Prästerna skola icke) förarga them (som bikta) medh obeskedeligha spörsmål. KOF 1: 417 (c. 1618). Oordentelige obeskedelige samqwemder. KalmPriv. 1620, s. 23. (Han påstod) at Johannes Monæus hade warit obeskedelig uthj en bondgård, och stuckit honom med en knijf i fingret. ConsAcAboP 2: 478 (1663). Eder obeskedeliga lefnad och väsende. Modée HåkSmulgr. 22 (1738). Den obeskedliga och aldeles osannfärdiga insinuation, som (osv.). GbgAlleh. 1824, nr 89, s. 1. Obeskedligt skrifsätt. Hildebrand Statsförf. 404 (1896). särsk. ss. adv., övergående i bet.: olovligen, utan tillstånd; jfr 5. Huar nogher obeskedelighe gaffue sigh j fraa szin herra wthur thet ena landit och in wthij thet andhra. G1R 3: 125 (1526).
4) [jfr 3] (ngt ålderdomligt) icke snäll, ovänlig; äv.: elak, stygg; särsk. om barn; jfr beskedlig 8. Dalin Arg. 2: 369 (1734, 1754). En skamvrå, dit .. barnen (förvisades), när de varit obeskedliga. Lilljebjörn Minn. 8 (1874). Det var bra obeskedligt af dig, at ej hålla ditt löfte att komma på bröllopet. Roos Ber. 147 (1884). Fogelqvist ResRot 132 (1926). VeckoJ 1948, nr 32, s. 34.
5) (†) oskälig, obillig; jfr beskedlig 11. Mykin obeskedelig tunga, som j haffue her til dags varedt tiltwingade. G1R 4: 394 (1527). PrivSvStäd. 3: 191 (1572).
6) [jfr 3, 5] (†) ss. adv., i allmännare anv., med förstärkande innebörd: mycket, oerhört. Obeskeeligen warmt wäder med Soolskeen. Werve Alm. 1651, s. 39. En obeskedelig stor Skada. Dryselius Måne 437 (1694).
Avledn.: obeskedlighet, r. l. f.
1) (†) till 2: oförstånd; obetänksamhet; saknad av l. brist på hovsamhet; äv. konkretare, om obetänksamt yttrande l. handlingssätt o. d. Hafver konungh Erich genom sin obeskedelighet satt riket udi stor gäldh. RA I. 2: 249 (1568). Carl IX Bew. C 2 a (1604; konkretare). Schroderus Os. III. 1: 46 (1635).
2) (†) till 3: egenskapen att vara ohövlig l. oförsynt l. oförskämd l. kränkande l. otillbörlig l. klandervärd o. d.; äv. konkretare, om yttrande l. handlingssätt o. d. som visar l. utmärkes av dylik egenskap. G1R 26: 734 (1556). (De) böra intet förrätta sina Ämbeten med förolämpande, egennytta och obeskedelighet. Stiernman Riksd. 2191 (1719). Murberg FörslSAOB (1791; konkretare).
3) (ngt ålderdomligt) till 4: ovänlighet; ohjälpsamhet; elakhet. Münchenberg Scriver Får. 12 (1725). Östergren (1933). —
OBESKRIVBAR3~020 l. ~002, stundom 1040. (i sht i skriftspr.) omöjlig att beskriva (se d. o. 6); obeskrivlig. Almqvist Herm. 5 (1833).
OBESKRIVEN, p. adj.
1) (numera knappast br.) icke försedd med (in)skrift; varpå intet skrivits; jfr beskriva 2. Stenar, som äro obeskrefne. LandtmFörordn. 89 (1699). KKD 8: II (1913).
3) (†) icke avfattad skriftligen, icke skriven, oskriven; jfr beskriva 4. Obeskreffne Stadgar. Schroderus Os. III. 1: 265 (1635). Schück VittA 2: 90 (cit. fr. 1691). Wingård Minn. 3: 37 (1846).
4) (†) icke omnämnd i skrift, icke behandlad i skrift; jfr beskriva 5. Huru många (Jesu under) äro ock lemnade obeskrefna? Bælter JesuH 4: 498 (1757). CVAStrandberg 1: 243 (c. 1870).
5) (i sht i skriftspr., mera tillf.) av vilken (vilket) icke givits ngn (detaljerad) beskrivning, icke beskriven; utan (detaljerad) beskrivning; jfr beskriva 6. ÄSvBiogr. 1—6: 124 (1777). Högst belåten är jag .. att få lemna Rom .. obeskrifvet. Atterbom Minn. 312 (1818).
OBESKRIVLIG3~020, äv. 1040 (obeskri´flig Weste), adj.; adv. = (†, KKD 2: 61 (1708), Dalin Arg. 2: 339 (1734, 1754)), -en (numera ngt vard., Lind (1738) osv.), -t. (-elig c. 1669—1816. -lig (-gh) 1673 osv. -ligit, n. sg. 1709—c. 1755) som icke kan beskrivas (se beskriva 6), som icke kan uttryckas med ord; ofta allmännare: otrolig, oerhörd, väldig o. d.; ss. adv. äv. allmänt förstärkande: mycket, i högsta grad. En obeskrifwelig storm. 2Saml. 1: 111 (c. 1669). Det obeskrifliga som vi kalla ljud. Agardh Bot. 1: 206 (1830). (Saken) är af obeskriflig vigt. Carlén Köpm. 2: 21 (1860). Jag har obeskrifligen tråkigt. Blanche Bild. 1: 29 (1863). Hon såg .. obeskrivligt generad ut. Siwertz JoDr. 71 (1928).
Avledn.: obeskrivlighet, r. l. f. äv. (tillf.) konkret. KKD 7: 310 (c. 1715). Martinson Kap 62 (1933; konkret, om fartyg). —
OBESKRÄNKT l. OBESKRÄNKAD, p. adj. (-kiat 1696. -kt 1693—1812) (†) obegränsad, oinskränkt. Stiernman Com. 5: 408 (1693). Konungens macht och wälde uthöfwer hela sitt arfrijke (är) aldeles obeskränckiat. FörarbSvLag 4: 4 (1696). DA 1793, nr 212, s. 1. särsk. om person, övergående i bet.: obesegrad, okuvad. Att sätta gränser för en hittills obeskränkt segrares eröfringar. 2SAH 6: 248 (1812). —
OBESKUREN, p. adj.
b) (†) om kläde: vars ludd icke avklippts l. avskurits, icke skuren; jfr beskära, v.2 1 c. Linné Vg. 121 (1747).
2) (†) om person l. ngns kind o. d.: orakad l. oklippt; jfr beskära, v.2 2. Adlerbeth Æn. 228 (1804). Dens. Ov. 82 (1818).
4) bildl.: oförminskad; oinskränkt; särsk. om frihet o. d.; jfr beskära, v.2 4. KKD 1: XLII (1901). En .. armé .. med obeskuren handlingsfrihet. KFÅb. 1910, s. 171. —
OBESKÄMD, p. adj. (†) som icke smäda(t)s l. lasta(t)s; äv. (ss. predikativt attribut): utan skam, med ära; jfr beskämma 3, 4. Schmedeman Just. 40 (1560). Lucidor (SVS) 192 (1672). —
OBESLAGEN, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) icke försedd med beslag, utan beslag; jfr beslå I 1 a. HH 1: 25 (1543; om värja). 1 .. obeslagen Kijsta. Roth Kägleh. 29 (i handl. fr. 1686). särsk. hippol. om häst (l. hästhov): utan hovbeslag; oskodd; jfr beslå I 1 a α. KKD 10: 288 (1703; om hästar). Wrangel HbHästv. 808 (1886; om hovar).
OBESLUTELIG, adj. [till besluta] (†) obeslutsam; jfr besluta III 2. Dalin Arg. 1: 162 (1733, 1754). —
OBESLUTEN, p. adj. (o- 1594—1906. u- 1540)
1) (†) varom beslut (ännu) icke fattats; oavgjord; jfr besluta III 1. RA I. 1: 283 (1540). At the Saker, som för H. K. M:tz afferdh hadhe bordt wara afhandlade, äre ännw obeslutne. Chesnecopherus Skäl Ss 3 a (i handl. fr. 1594). RARP 9: 146 (1664). Sahlstedt (1773).
2) (numera föga br.) motsv. besluten 1, 2: som (ännu) icke fattat sitt beslut; obeslutsam. Nicander 2: 670 (1834). (Han var) mera betänksam och i följd däraf obesluten. Berzelius Själfbiogr. 18 (c. 1845). Hon dröjde en stund utanför nattgästens dörr, liksom obesluten i något uppsåt. Högberg Vred. 1: 258 (1906).
OBESLUTSAM3~020, äv. ~002. som icke kan besluta sig; icke beslutsam; tveksam; villrådig; äv. i utvidgad anv., om liv o. d.: som vittnar om dylik egenskap. Tegnér (WB) 7: 283 (1832). Ett obeslutsamt lif i tomma drömmar. Rydberg RomD 43 (1877). Jag var ganska obeslutsam hvad jag skulle taga mig till. Stiernstedt Minnesbl. 57 (1912).
OBESLÄKTAD, p. adj. icke besläktad; förr äv.: som icke har ngn släkt l. ngra släktingar. Gadd SvarVetA 52 (1765). NF 7: 550 (1883; om språkstammar). —
OBESLÖJAD, p. adj.
2) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk.: ohöljd; klar, tydlig, uppenbar. Wallin Rel. 4: 172 (1816). Ganska obeslöjade insinuationer om att (osv.). Söderberg Ödest. 45 (1922). —
OBESMITTAD, p. adj. [fsv. obesmittadher]
1) icke nedsmutsad, icke nedsölad; numera bl. (i sht i högre stil) bildl.: icke befläckad, icke besudlad; ren, ofördärvad; jfr besmitta 1 a, b. G1R 1: 94 (1523). Behålla sigh obesmittat aff werldenne. Jak. 1: 27 (NT 1526; Bib. 1917: obefläckad). Jesus Christus clädhe tich j thet reena clädhet som tu skalt bära obesmittat för hans domstool. OPetri Hb. B 2 b (1529). (En fader till sin son:) Jag beder, att du må bevara / ditt hjärta obesmittadt all din tid. Söderberg Dikt. 38 (1901). 1Petr. 1: 4 (Bib. 1917). särsk.: obefläckad i sexuellt avseende; kysk; ren. Thenne obesmittadha jomfrw Maria. OPetri MenFall I 1 b (1526). En obesmittat sengecamar. Ebr. 13: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917).
2) icke (ned)smittad, icke infekterad, osmittad; numera bl. (i sht i vitter stil) bildl.: icke angripen, icke anfrätt, oanfrätt; jfr besmitta 2 (b). Then, som ännu Frisk och obesmittadt är. L. Paulinus Gothus Pest. 67 b (1623; i fråga om pest). Så väl deras (dvs. inbyggarnas i Bergens stift) drägt, seder som språk äro obesmittade af städernas förderf. Palmblad Norige 70 (1846). Ymer 1915, s. 305. —
OBESMITTELIG, adj.; adv. -en (Schroderus). (-elig 1635—1739. -lig 1791—1815 (: obesmittlighet)) [y. fsv. obesmitteliker (SvTideb. 6 (: obesmitteligen, f. sg.)), obesmittelika, adv., okränkbart (SvTr. 3: 577 (1512))] (†)
1) som icke kan l. låter sig orenas l. befläckas; äv.: kysk, ren. (Att) vth om Echtenskapet lefwa obesmitteligen. Schroderus Os. 2: 267 (1635). Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: obesmittelighet, r. l. f. (-smitt-) (†) till 1. Murberg FörslSAOB (1791). JGOxenstierna 4: 140 (1815). —
OBESOLDAD, p. adj. (i fackspr.) om trupp o. d.: icke besoldad, icke avlönad. Murberg FörslSAOB (1791). 2NF 10: 92 (1908). —
OBESPARD, p. adj. (†) ospard. Axelson K12Tid 271 (i handl. fr. 1713; om möda). Murberg FörslSAOB (1791). —
OBESTICKLIG. (-elig 1878—1907. -lig 1791 osv.) icke besticklig; omutlig; äv. i utvidgad l. oeg. anv. Murberg FörslSAOB (1791). (Ynglingens) obestickliga allvar. Neander Nilsson SpöknKors. 146 (1929). Bjurman 3Statsm. 146 (1935).
Avledn.: obestigbarhet, r. l. f. —
OBESTIGLIG, förr äv. OBESTIGELIG (obesti´gelig Weste). (-elig 1723—1826. -lig 1790 osv. -ligit, n. sg. 1775) omöjlig att bestiga; förr äv. (om byggnad): otillgänglig (gm sin belägenhet). Ehrenadler Tel. 97 (1723; fr. orig.: inaccessible; om palats). Kebnekaisses .. obestigliga topp. IllSv. 2: 215 (1886).
Avledn.: obestiglighet, r. l. f. —
OBESTRIDD, p. adj. [fsv. obestridder]
1) (†) icke angripen l. bekämpad; anträffat bl. bildl.; jfr bestrida, v.1 1 b. LBÄ 23—24: 65 (1799).
2) som ingen motsätter sig l. gör motstånd mot; utan motstånd; jfr bestrida, v.1 4. Liljecrona RiksdKul. 263 (1840). Efter drottningens död var fröken Taubes välde öfver .. (F. I) obestridt. Malmström Hist. 3: 10 (1870). Han (var) obestridd herre på täppan. Hedenstierna FruW 47 (1890).
3) icke förnekad, icke emotsagd; ss. adv. äv.: onekligen, utan tvivel; jfr bestrida, v.1 5. Schultze Ordb. 5127 (c. 1755). Det förmodligen obestridda antagandet, att (osv.). Hamilton MilUnd. 48 (1842). (I slöseri med adliga värdigheter) tillkommer första platsen obestridt .. Kristina. Fahlbeck Ad. 1: 462 (1898). —
OBESTRIDIG, adj. [till bestrida, v.1] (†) obestridlig (se d. o. 3). Lindestolpe Frans. 49 (1713). Boström 3: 545 (1866). —
OBESTRIDLIG3~020, stundom 1040, förr äv. OBESTRIDELIG (obestri´delig Weste), adj.; adv. -en (Dalin (1853) osv.), -t. (-elig(h) 1640—1875. -lig 1791 osv.)
2) (†) som man icke kan l. får motsätta sig l. undandraga sig; jfr bestrida, v.1 4. (Plikten) skulle .. ålägga oss .. obestridelig lydnad. LBÄ 2—3: 119 (1797).
3) som icke kan förnekas, oförneklig, oemotsäglig, ovedersäglig; ostridig; otvivelaktig, avgjord. Schultze Ordb. 5126 (c. 1755). Det är en obestridelig sanning, at i Sverige äro Konung och Ständer gemensamt Allsmägtige. AdP 1800, s. 1111. Obestridliga äro hans förtjenster inom alla dessa områden. 3SAH 2: 31 (1887). Att det obestridligen är fara i dröjsmål. SvD(A) 1928, nr 80, s. 4.
OBESTRUKEN, p. adj. särsk. mil., i sht artill. om (punkt inom ett) visst område: som icke kan bestrykas med (artilleri)eld; särsk. i uttr. obestruket rum l. område, död vinkel (se död, adj. 15); jfr bestryka 4. Ståhlsverd 57 (1755). Obestruket rum. 3NF 6: 232 (1926). —
OBESTUCKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) icke bestucken, icke mutad; äv. bildl.: icke förledd; äv. övergående i bet.: oväldig, opartisk; jfr besticka, v.2 Lind (1749; under unbestochen). Låt (o Gud, kronprinsens) .. barn få vexa i oskuld och frid, af flärden obestuckna. Thomander 1: 454 (1839). De som nitälska .. för en obestucken, lugn och stadig representation (i riksdagen). Tiden 1848, nr 71, s. 2. —
OBESTYCKAD, p. adj. (i fackspr.) om fartyg l. fästning o. d.: icke försedd med artilleri l. andra fast uppställda skjutvapen, icke bestyckad. Murberg FörslSAOB (1791). En mindre obestyckad ångbåt. SFS 1871, nr 2, s. 17. —
OBESTYRKT, p. adj. icke bestyrkt l. bekräftad l. bevisad. Schönberg Bref 1: 28 (1772). Deras påståenden kunde såsom obestyrkta ej tagas i betraktande. Odhner G3 1: 338 (1885).
Avledn.: obestyrkthet, r. l. f. (mera tillf.) —
OBESTÅND, förr äv. OBISTÅND. (obe- 1523 osv. obi- 1533—1745. ube- 1531—1543) [fsv. obestand]
1) (numera föga br.) obeständighet; ovaraktighet; jfr bestånd 2, 5. Betänk O Menske Barn .. / All Wärdens Obestånd. Lucidor (SVS) 279 (1672). Ämnen, som kunna tänkas förorsaka obestånd hos bankfyllningarna (vid järnvägsbygge). 2NF 13: 435 (1910). särsk. (†) i uttr. med obestånd, utan fasthet l. orubblighet o. d. Tå .. Xycus för honom kom, nekadhe han thet i förstone, dogh medh obestånd. Schroderus Liv. 757 (1626).
2) (†) skada, fördärv; olycka; ofärd; stundom övergående i bet.: dåligt skick, förfall, olag; jfr bestånd 3. Schück SvFörlBokhH 1: 48 (i handl. fr. 1527). (De) föra .. sigh j stoort obestond som tagha sigh Domareembete vppå, och kunna thet icke bestå. OPetri 4: 302 (c. 1540). Så pläghar jw mäst wara, at the komma på obestånd som sielffue giffua ther tilfelle til. Dens. Kr. 2 (c. 1540). Huadh for obeståndh .. ther aff kommer, att gifftermål wardha forhalat. LPetri Œc. 50 (1559). På thet hans Hushåld icke skal igenom hans Frånwaru lijdha någet obestånd. Schroderus Os. 1: 407 (1635). 1. Vägg Uhr i obestånd. BoupptVäxjö 1821. Hennes helsa (var) åter i obestånd. Strömborg Runebg IV. 2. 2: 129 (1901; efter handl. fr. 1856). särsk. konkretare, om ngt som för (l. kan föra) skada osv. med sig, skadligt osv. företag o. d.; i uttr. ta sig (något) obestånd före. G1R 26: 218 (1556). The förmerckte wehll att theres fadher togh sigh altijdh galenskap och obestond före. Svart G1 140 (1561). HH 13: 137 (1564). Brahe Kr. 19 (c. 1585).
3) i fråga om ekonomiska förhållanden: dålig l. usel affärsställning l. ekonomi; ekonomiska svårigheter; insolvens; misär; jfr bestånd 4. Komma på l. råka på, äv. i obestånd. Rudbeck Atl. 1: 651 (1679). Emedan .. brist .. (på erfarenhet) gärna sätter unga köpmän på obestånd. Berch Hush. 291 (1747). Gäldenärens obestånd anse vi bero på .. oförsigtiga borgensförbindelser. Aldén Medb. 5: 136 (1886). SFS 1921, s. 571. Östergren (1933: i).
4) [sannol. utvecklat ur 2] (†) tvedräkt, misshällighet(er); orolighet(er); uppror. G1R 1: 127 (1523). Om the Dalakarle nogen twisth, twædrekt, och obestånd vpröre vele. Därs. 4: 177 (1527). På thet icke träto eller obestånd skall uppväckas emellan Pastorem och Sacellanum. HOfegh (1570) i Bibelforsk. 1900, s. 96. Äggia menigheetten till uproor och obeståndh. OxBr. 1: 124 (1619). Dalin Hist. 2: 453 (1750). Ekelund 1FädH II. 1: 59 (1830; arkaiserande). —
OBESTÅNDELIG, adj.; adv. -a (G1R 1: 37 (1522)), -en (HFinlH 7: 281 (1549)). (†) skadebringande, fördärvbringande; olycksbringande; ofördelaktig l. olämplig; jfr beståndelig 3, obestånd 2 (o. 4). (Några påfund) som richit ok oss alle kunne obestandeliga wara. G1R 1: 37 (1522). Därs. 7: 362 (1531). HFinlH 7: 281 (1549). —
OBESTÅNDIG. [y. fsv. obestandogher] (†)
c) icke ståndaktig; ombytlig, nyckfull. PErici Musæus 2: 254 b (1582). Egen elskningen gör Menniskian owisz, obeståndigh och weekachtigh. Muræus Arndt 4: 180 (1648). VDAkt. 1674, nr 57.
2) motsv. beståndig, adj.1 2: ovaraktig, förgänglig, obeständig (se d. o. 2); äv.: växlande, ostadig. Grubb BClemetzdr D 4 a (1616). Deijeligh skapnat är obeståndigh. ALaurentii Ciegler 392 (1620). Obeståndigt w(äder). Herlicius Alm. 1640, s. 19. Lucidor (SVS) 107 (c. 1670).
3) [jfr motsv. anv. i y. fsv.; sannol. avledn. av obestånd 2 (o. 4)] skadebringande, fördärvbringande; upprorisk. Obestandugh stemplingh. G1R 4: 148 (1527). Ett farligit och obeståndigt uproor. HH 20: 73 (c. 1580).
Avledn. (†): obeståndighet, f.
1) till 2: förgänglighet. Surge Eller .. Skode Spegel .. Hwar vtinnan .. Lärdom .. och Ähra mz thes obeståndigheet jämnföres. Chronander (1647; boktitel).
OBESTÄLLBAR3~020 l. ~002. [jfr t. unbestellbar] (i fackspr., i sht post. o. järnv.) icke beställbar. Obeställbara försändelser. GenPoststCirk. 1869, s. 154.
Avledn.: obeställbarhet, r. l. f. (i fackspr., i sht post. o. järnv.) —
OBESTÄLLD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) icke påtingad, icke beställd; jfr beställa 5. Lind (1749; om arbete). särsk. (†) oeg.: frivillig, spontan. Hänryckningen var allmän och stormande, hjertlig och obeställd. Crusenstolpe Mor. 5: 303 (1843).
2) (†) icke ombesörjd; icke värkställd, icke fullgjord; ogjord; oförrättad; jfr beställa 7 (j), 8. G1R 1: 129 (1523). Så frampt .. någedt bliffwer genom tin försumelse obesteltt, tå schalttw therföre straffedt bliffwe. HB 1: 263 (1577). Komma igen med obestält ärende. Lind (1749). ÖoL (1852). särsk. post. om försändelse: icke befordrad, icke framlämnad till adressaten; jfr beställa 7 c. Efter som lätteligen kan hända, att något bref .. å sin orth tohrde blifwa obestält liggiandes. CivInstr. 505 (1704). PH 3: 2236 (1745). —
OBESTÄMBAR3~020 l. ~002. som icke kan fastställas l. preciseras, icke bestämbar; stundom: som det är svårt att klart uppfatta, oklar, dunkel (se dunkel, adj. 3). SvTyHlex. (1851). Det obestämbara något, som kallas poesi. NordT 1894, s. 350. Långt, långt där ute i det obestämbara fjärran blinkar det svagt som från ledfyrar. TurÅ 1910, s. 126.
OBESTÄMD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) obeslutsam; tveksam; jfr bestämd 1. Widström Vitt. 17 (1799). Efter Filéens död var man obestämd, huru med medlen skulle förfaras. Fürst Florman 42 (1899). Östergren (1933).
2) icke konstant, växlande, föränderlig; labil, odeciderad; jfr bestämd 4, 6. Geijer I. 5: 135 (1842). Fastän i Östersjön ingen ebb och flod märkes, så händer det likväl på obestämda tider, att vattnet der stiger eller faller. Berlin Lsb. 324 (1852). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) språkv. om (stavelses) kvantitet: som kan vara än lång, än kort. Svedbom SvSpr. 172 (1824). Löfgren TySpr. 202 (1885).
b) fys. indifferent; särsk. om jämvikt(släge); jfr indifferent 1 b. Fock 1Fys. 47 (1853). Moll Fys. 1: 75 (1897).
3) icke klar, icke (tydligt) markerad; icke exakt; oklar, oskarp, vag; dunkel; stundom närmande sig bet.: obestämbar; jfr bestämd 7. PH 13: 496 (1786). En oren mergelblandad kalk .., i obestämda hvarf, af oredigt och löst sammanhang. Hisinger Ant. 5: 138 (1831). En halsduk af obestämd färg. Topelius Fält. 3: 228 (1858). (Hon) hade en obestämd afsky för ordet last. Tavaststjerna Inföd. 70 (1887). Hennes ålder var obestämd. Siwertz JoDr. 15 (1928). särsk.
a) [efter lat. indeterminatus] (†) log. om omdöme: för vilket ingen grund anges; jfr bestämd 7 a β. Tuderus Kiesewetter Log. 42 (1806).
b) om muntlig l. skriftlig framställning o. d.: oklar, svävande; jfr bestämd 7 c. Schartau UtkPred. 22 (1823). Tiberius nyttjade .. alltid .. obestämda och dunkla uttryck. Kolmodin TacAnn. 1: 22 (1833). jfr: Obestämda löften. Östergren (1933).
c) (mera tillf.) om blick: uttryckslös, intetsägande; jfr 1, ävensom bestämd 3, 5. Ja, ja, så måste ögonen alltid ha varit, så .. vattnigt obestämda. Hallström NNov. 234 (1912).
4) icke fastställd l. preciserad (till storlek l. utsträckning l. antal l. tidpunkt o. d.); i sht förr äv. övergående i bet.: obegränsad; jfr bestämd 10, bestämma, v.1 3, 4, 7—9. Serenius (1734; under unlimited); jfr 3. (Man) påstår at .. (Kinas historia) varit grundad på 38 Förmörkelser: af hvilka den första är oviss och obestämd på hvad tid den skedt. Björnståhl Resa 1: 7 (1769). Ett skiljer .. (människan från djuren): den obestämda vidden af hennes Förnuft. Silfverstolpe PVetA 1802, s. 3. Då han uppgjort med sin kollega, att denne under hans obestämda frånvaro skulle sköta hans praktik. Carlén Klein 43 (1838). Det var öfverenskommet, att kungen (skulle) .. på obestämd tid uppskjuta hela revisionsfrågan. De Geer Minn. 1: 198 (1892). Obestämda belopp. TT 1899, M. s. 107. särsk.
a) mat. om storhet (i en ekvation): som icke gm (de) uppgivna villkor(en) bestämmes (kan bestämmas) till sitt värde; äv. i utvidgad anv., om problem (ekvation l. ekvationssystem): vari de obekanta storheterna äro obestämda, indeterminerad; äv. om geometrisk uppgift: som medger flera lösningar; jfr bestämma, v.1 4 e, 9 a. Björling Alg. 167 (1839). Därs. 2: 17 (1849; om storhet). Bergroth Geom. 7 (1876). Obestämda eqvationer. NF 4: 620 (1881). Huvudinnehållet (i den grekiske matematikern Diofantos' skrifter) är ägnat åt obestämda uppgifter. SvUppslB 7: 397 (1931).
5) [efter lat. indefinitus, infinitus] språkv. ensamt l. i vissa förb. för att utmärka att det ord l. den språkliga kategori o. d. som termen avser, till sin betydelse icke är fixerat (fixerad) l. icke fixerar ett (annat) ord till dess betydelse; jfr bestämd 8.
a) för att utmärka att det ord, den form l. det språkelement o. d. som termen betecknar, (i fråga om species, jfr b) icke närmare fixerar det ord om l. vid vilket det (den) användes.
α) ensamt l. i uttr. obestämd form (äv. obestämd böjning o. d.), obestämd singular, obestämd nominativ osv.
α') om den form som ett substantiv utan slutartikel har resp. om böjning l. numerus osv. i dylik form; äv. om användning av ett ord i den betydelsekategori (species) som i regel uttryckes med dylik form, l. om form som ett ord har, då det användes i denna betydelsekategori (species). Collnér Försök 34 (1812). Substantivet har två former: en kortare obestämd och en längre bestämd form. Hagfors FolkskSpr. 2: 8 (1898).
β') om den form som ett adjektiv (i positiv) l. adjektiviskt böjt ord har, då det föregås (l. kan föregås) av den obestämda artikeln l. av ett motsv. ord, resp. om böjning osv. i dylik form. Collnér Försök 67 (1812). Bestämda formen (av adjektivet) bildas derigenom, att man till maskulinets obestämda singularis lägger a i femininum (osv.). Fryxell SvSpr. 48 (1865; uppl. 1824: till det obestämda maskulinum). Den obestämda deklinationen. Jacobsson SvSpr. 8 (1924).
β) i uttr. (den) obestämd(a) artikel(n), om det obetonade räkneordet en resp. ett (ävensom om motsv. ord i andra språk) ss. bestämning till nomen; jfr en, räkneord VI. Trendelenburg GrSpr. 101 (1801). Sundén SvSpr. 56 (1869).
b) om species. (Ett av) Dessa tre species (är) .. Det obestämda (indefinita), som har indefinit betydelse och i regeln uttryckes medelst en språkform, försedd med s. k. obestämd artikel. Noreen VS 5: 76 (1904).
c) om vissa pronomen (t. ex. man, någon, ingen, mången o. d.); jfr indefinit 1 b, ävensom bestämd 8 c. Tullberg SvSpr. 1: 28 (1836). Sundén SvSpr. 77 (1869). Jacobsson SvSpr. 13 (1924).
d) (mindre br.) i uttr. obestämt räkneord, om sådana obestämda pronomen (se c) som beteckna antal. Obestämda Räkneord, såsom många, några, somliga, flere, de flesta, o. s. v. Svedbom Satsl. 34 (1843). Beckman SvSpr. 57 (1904). Velander SvSpr. 67 (1915).
e) (†) om verbform: som icke fixerar verbhandlingen till ngn bestämd tid; särsk. om infinita verbformer. Borelius Sacy 70 (1806). Obestämda praeteritum eller, såsom det äfven kallas, supinum. Boivie SvSpr. 152 (1820). Verberna kunna i deras obestämda sätt eller infinitivus hafva allehanda ändelser. Almqvist SvSpr. 58 (1832). —
1) (numera bl. tillf.) till obestämd 1: obeslutsamhet; tveksamhet; vacklan. Rademine Knigge 1: 98 (1804). Ett samhälle .. hvars seder ej vittna om någon närvarande obestämdhet i karakteren. 2SAH 8: 157 (1817).
3) till obestämd 3 o. 4; särsk.: oklarhet; vaghet; dunkel. Murberg FörslSAOB (1791). Man förväxlar .. ofta abstrakthet med obestämdhet. Larsson Kunsk. 134 (1909).
OBESTÄMLIG. (-stäm- 1791—1802. -stämme- 1797—1898) (numera knappast br.) obestämbar. Murberg FörslSAOB (1791). Quennerstedt KampTillv. 36 (1898). —
OBESTÄMMANDE, p. adj. (†) språkv. om artikel: obestämd (se d. o. 5 a β). Schiller SvSpr. 26 (1855). Strömborg SvSprBeg. 40 (1857). —
OBESTÄNDIG. (o- 1524 osv. u- 1542)
a) (†) motsv. beständig 1 a: icke hållbar l. stark; osolid, svag, ostadig. G1R 17: 183 (1545; om byggnad). De obeständiga, och fast dagelig rasning underkastade Jord-Schachter och Trummor i lösa Fallet. HC11H 12: 108 (1697). Rinman JärnH 492 (1782); jfr 2.
b) (†) motsv. beständig 1 b: osäker, opålitlig. Sådan almoge är vbestendig att lithe opå. G1R 14: 139 (1542).
c) (i sht i skriftspr.) motsv. beständig 1 c: ombytlig, flyktig; nyckfull. Gemeene man inclinerar giärna til Oroo, och är obeständigh. Grubb 324 (1665). Östergren (1933).
d) i sht kem. motsv. beständig 1 d, om ämne o. d.: som icke (länge) bibehåller sig oförändrad (till konsistens o. d.); jfr 2. 2NF 38: 24 (1925). särsk. (förr) motsv. beständig 1 d β, om gas: som kan bringas i flytande (l. fast) form. Berzelius Kemi 1: 32 (1808). Dens. Brev 13: 201 (1833).
2) (i sht i skriftspr.) motsv. beständig 2: som icke består (under en längre tid l. alltid), icke bestående, ovaraktig; förgänglig; särsk.: som icke alltid bibehåller samma form l. storlek osv., som växlar l. varierar; föränderlig, växlande, varierande; ostadig; förr äv., om hälsa: vacklande; jfr beständig 2 b. Alm. 1585, s. 23 (om väder). De obeständiga prisen, hvarmed varorna ibland styras otroligen högt, och ibland fällas till halfva värdet. Chydenius 82 (1765). VDAkt. 1794, nr 146 (om hälsa). Vapenlyckan är obeständig. Östergren (1933). särsk.
a) (†) motsv. beständig 2 a β, om privilegium o. d.: icke längre gällande, ogiltig. G1R 1: 235 (1524).
b) (†) motsv. beständig 2 c: tillfällig. 2RARP I. 2: 186 (1720; om regemente). Obeständiga och ovissa Bevillningar, som på Riksdagarna skedde till något visst behof och på någon viss tid. Botin Hem. 2: 138 (1756). Loenbom Stenbock 2: 129 (1758). —
1) (†) till obeständig 1 b: opålitlighet; trolöshet, svekfullhet; äv. konkretare, om handling o. d. som vittnar om dylik egenskap. RA I. 1: 347 (1544). 1SAH 3: 392 (1790, 1803; konkretare).
2) (i sht i skriftspr.) till obeständig 1 c: ombytlighet, flyktighet; nyckfullhet. Mennisklige Sinnens owiszheet och obeständigheet. Widekindi KrijgH 203 (1671).
3) (i sht i skriftspr.) till obeständig 2: ovaraktighet; föränderlighet, växling; ostadighet. Linc. Ii 4 b (1640). Men som mensklig Lycksalighet är städse vnderkastad obeständigheten: så (osv.). Humbla Landcr. 243 (1740). Grimberg VärldH 2: 306 (1927). —
OBESUDLAD, p. adj. (i sht i högre stil) icke besudlad; obefläckad. Schultze Ordb. 5182 (c. 1755). Svenska flottan utgick ur 1741—43 års krig med blank och obesudlad vapensköld. VFl. 1906, s. 148. —
OBESUTTEN, äv. OBESUTEN, förr äv. OBESETTEN l. OBESITTEN l. OBESÄTEN, p. adj. [jfr mnt. unbeseten]
b) om gård, jord o. d.: obebodd, obrukad, utan ägare; jfr obesatt 4 b. LPetri Jes. 5: 9 (1568). Een hoop af Cronones hemman som obesettne ähre. SUFinlH 1: 190 (1602). PH 8: 454 (1766).
a) om person (l. samhällsklass o. d.): som icke besitter fast egendom; särsk. (kam.): som icke besitter fast egendom av sådan storlek att innehavaren (med familj) kan få full bärgning av dess avkastning. Stiernman Riksd. 635 (1609). Obesuten bergsman. NoraskogArk. 4: 424 (1795). Den obesuttna klassens tillväxt (i vissa delar av Dalsland) skapade .. en viss förlägenhet. TurÅ 1936, s. 151.
b) (numera knappast br.) om fast egendom: som ägaren icke kan ha sin bärgning av; särsk. (kam.): som icke kan ge en medelstor familj dess bärgning. NoraskogArk. 5: 59 (1606). En .. obesuten lott i arffallet hemman. 1NJA 1874, s. 159. Thulin Mant. 1: 38 (1890).
Avledn.: obesuttenhet, r. l. f. (i sht i fackspr.)
1) till 3 a: förhållandet att vara obesutten; egendomslöshet. Warburg Richert 1: 195 (i handl. fr. 1825). Den obesutenhet eller det armod, som ansågs blifva en nödvändig följd af hemmanens klyfning i mycket små delar. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 185 (1859). Samtiden 1872, s. 146.
2) (numera knappast br.) till 3 b, konkret, om jordegendom som icke ger ägaren hans bärgning. Järta Kopparb. 35 (1823). Sammanläggning af obesuttenheter. BetNorrlKom. 1904, 1: 111. —
1) (†) om person: som icke fått svar; jfr besvara 1 b. HB 3: 147 (1687). At hon (dvs. systern) obesvarad blef. Runius (SVS) 2: 208 (c. 1710). Kolmodin TacAnn. 1: 25 (1833).
2) om fråga, meddelande, brev, hälsning o. d.: icke besvarad; jfr besvara 1 c. Lind (1749; om skrivelse). Atterbom Minn. 137 (1817; om artighet). Bergman Patr. 34 (1928; om fråga).
3) om handlingar l. känslor o. d.: icke gengäldad, icke återgäldad, icke besvarad; jfr besvara 2. Adlerbeth Æn. 97 (1804). Obesvarad kärlek. VL 1894, nr 179, s. 2. —
OBESVARBAR3~020 l. ~002, adj. (i skriftspr.) om fråga o. d.: som icke kan besvaras. Ryding Carlyle Sart. 35 (1903). Segerstedt Händ. 229 (1924, 1926). —
OBESVIKLIG, adj.; adv. -en (Johansson HomIl. 1: 514 (1846)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). (-elig 1587—1805. -lig 1757—1852. — n. sg. -ligit 1661) (†) icke svekfull; pålitlig; tillförlitlig. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 3 a (1587). Vhrwärket skall wara .. alldeles obeswikeligit. VDAkt. 1661, nr 375. Du obesviklige domare (dvs. samvetet) i vårt bröst! Rogberg Pred. 1: 384 (1827). Johansson HomIl. 1: 514 (1846). —
OBESVUREN, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) om utsaga, dokument o. d.: vars riktighet icke styrkts med ed, icke beedigad; jfr besvärja 2 a. HSH 32: 355 (c. 1671). Fehr Und. 58 (1894).
3) (†) som man icke uttalat besvärjelser över; som icke invigts l. renats l. betvingats o. d. gm besvärjelser; jfr besvärja 5. Pred. 10: 11 (Bib. 1541). Han togh blott obesworet salt, och kastade thet j kellona, effter Gudz bodh. LPetri Kyrkiost. 77 b (1566). Schroderus Os. III. 1: 349 (1635). —
OBESVÄRAD, förr äv. OBESVÄRT, p. adj. (o- 1523 osv. u- 1540)
1) (†) icke tyngd l. betungad (av l. med pålagor l. skatter l. skyldigheter o. d.); fri; skattefri; äv. i uttr. obesvärad av l. för l. med ngt; om sak äv.: ograverad; jfr besvära, v.1 I 3. RA I. 1: 275 (1540: af). At han för utlagor (m. m.) .. må aldeles frij och obeswärat blifua. Ambrosiani DokumPprsbr. 4 (i handl. fr. 1612). Gustaf II Adolf 187 (1617: med). At the honom föreskrifwe, hwilke Städher .. the frij och obeswäradhe, och hwilke the skattplichtige hafva wille. Schroderus Liv. 512 (1626). Obeswärad fast .. ägendomb. FörarbSvLag 4: 98 (1690). Schulzenheim ÅmVetA 1800, s. 18.
2) (utom i a numera bl. tillf.) som icke vållats (l. vållas) besvär l. olägenhet l. obehag; icke störd l. oroad; ostörd, (lämnad) i fred; i sht förr äv. i uttr. bliva obesvärad av ngn, lämnas i fred av ngn, lämna (förr äv. låta) ngn obesvärad (av l. med ngt), lämna ngn i fred (för ngt); förr äv. i uttr. obesvärad för ngn, fri från besvär med ngn; jfr besvära, v.1 II 2, 3. Svart G1 123 (1561: bliffuit). OxBr. 11: 378 (1640: medh). SvRStBesl. 1660, s. B 1 b (: för). (K. M:ts vilja är) at Collegium antiquitatum låter Biskoparne och Prästerskapet i medlertijdh obeswäradhe. Schück VittA 2: 179 (i handl. fr. 1675). Bör jag innom min dörr ej obesvärad vara? Bellman Gell. 67 (1793). Icke två bland hundra i hans ställe hade lemnat mig obesvärad af jemmer om hjelp. Carlén Köpm. 2: 327 (1860). Svedelius Repr. 16 (1889). särsk.
a) (fullt br.) i ironisk anv., för att beteckna frånvaron av ngt som rätteligen borde finnas; jfr 5 samt besvära, v.1 II 2 a. Almqvist DrJ 132 (1834). Den nye kyrkoherden var .. i hög grad obesvärad af djupare andliga intressen. Fahlcrantz Kyrkoh. 45 (1907).
b) (†) i fråga om sjukdom: icke ansatt, icke plågad; jfr besvära, v.1 II 2 b. (De) som äre aff thenna plågho (dvs. pesten) obeswäradhe. Carolstadius Pest. E 3 a (1620). Murberg FörslSAOB (1791).
3) [utvecklat ur 2] (†) övergående i bet.: ohindrad, utan hinder. G1R 1: 84 (1523). Vidare beror växtligheten derpå, om solen finner obesväradt tillträde till en ort eller icke. Palmblad Norige 25 (1846). 2SAH 46: 284 (1870).
4) [utvecklat ur 2] (†) som icke anser ngt (t. ex. en viss handling) vara ett besvär för en; villig; benägen; vänlig; särsk. i uttr. vara obesvärad till ngt l. (till) att göra ngt; äv. ss. predikativt attribut, liktydigt med ett adv.: benäget; i sht i uttr. som innebära en hövlig uppmaning l. vädjan. G1R 15: 148 (1543). Vij (såge) .. gerne, käre söner, att I vele vare obesvärede att öffverläse samma crönicke. Därs. 25: 186 (1555). Därs. 29: 455 (1560: ther till). Jag beder min käre farkär wille obeswäradt hälsa min kära morkär med min sonödmjuka tjänst. Ekeblad Bref 1: 61 (1650). Fördenskul warda bemälte respective Herrar .. tjänst-wänligen anmodade, at sig uppå Kongl. Maj:ts Ständers Riddarhus obeswärade infinna, nästkommande Lögerdag. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 85. Nordforss (1805).
5) [utvecklat ur 2] som icke låter störa sig l. störs l. har obehag (av ngt). Dalin (1853). Som planta är .. (lärkträdet) ganska obesväradt af gräsväxt. Haller o. Julius 57 (1908).
6) motsv. besvära, v.1 II 2 f α: icke förlägen, otvungen, ledig, fri (se d. o. 19), ogenerad; stundom med mer l. mindre klandrande bibet.: nonchalant, vårdslös; äv. om yttrande, uppträdande o. d.: som röjer dylika egenskaper. Carlén Repr. 399 (1839). (Hon) stod med upprätt hufvud och helt och hållet obesvärad hållning. Dens. Förm. 1: 109 (1851). Där kom han lugn och obesvärad med händerna på ryggen. Bergman JoH 49 (1926). (Kapten) Bergcronas obesvärade knektfasoner. Siwertz JoDr. 178 (1928). —
OBESVÄRLIG, adj.; adv. -en (G1R 29: 690 (1560), VDAkt. 1723, nr 13 (1722)), -t (HH 5: 312 (c. 1795)). (†)
1) som icke länder ngn till förfång l. skada l. som icke vållar obehag l. svårigheter o. d.; lämplig, bekväm; jfr besvärlig 3, 4. Meden ridderskapet och adelen .. thet (näml. att förteckna sina gods o. uppbörder) för en .. retthsam (dvs. riktig) och obesverligh .. vegh ansett. G1R 21: 47 (1550). Murberg FörslSAOB (1791).
2) villig, benägen; ss. adv.: godhetsfullt, benäget; jfr besvärlig 5, ävensom obesvärad 4. RA I. 1: 447 (1545). G1R 29: 690 (1560). Bedie fördänskull kärligen, att E. h. wille här i Linköping i morgon .. Ed[er] obesuerligen finne låta. ÄARäfst 149 (1596). VDAkt. 1723, nr 13 (1722).
3) ss. adv.: på ett mycket besvärande sätt(?); jfr o- 3 (anm.). (Uppläsaren) begynde .. at hosta, och det så tätt och obesvärligt, at läsningen ofta afbröts. HH 5: 312 (c. 1795). —
OBESÖKT, p. adj.
1) (†) icke visiterad; icke besiktigad; jfr besöka 3. RP 8: 319 (1640; om skepp). Stiernman Riksd. 1175 (1650; om resandes bagage).
2) (†) i uttr. ngn obesökt, utan att ha begärt tillstånd av ngn, ngn oåtspord; jfr besöka 4 a. HH 13: 168 (1564).
3) (numera bl. tillf.) om person: som icke besökts (i sin bostad); jfr besöka 5. Linc. Rr 3 b (1640). Jag hade (under resan i Dalarna 1882) icke lemnat vänner och bekanta obesökta på vägen till Tuna. Svedelius Lif 618 (1887). särsk.
a) (†) i uttr. dö obesökt, dö utan att präst kommit med nattvarden; jfr besöka 5 a. ConsEcclAboP 197 (1658).
b) (†) oeg. l. bildl., i fråga om uppvaktande (med skrivelser o. d.).
β) i uttr. obesökt av ngt, icke uppvaktad med ngt. Hon kunde ej förblifva obesökt af friareanbud. Svedelius SmSkr. 1: 191 (1872).
4) (numera bl. mera tillf.) om ort l. land o. dyl. l. om sammankomst o. d.: som ingen beger (l. begivit) sig till l. vistas (l. vistats) på l. i, icke besökt; jfr besöka 6 (c). Block Progn. 127 (1708). Svenska Skepp segla nu till Ost- och Vest-Indien, .. jämte åtskillige tilförene af oss obesökte orter uti Africa. DA 1771, nr 7, s. 1. VDAkt. 1790, nr 76 (om gudstjänst). Svedelius Lif 622 (1887).
OBESÖRJD, p. adj. (†)
1) om sak: icke ombestyrd, icke ombesörjd; som man icke drager (l. dragit) försorg om; jfr besörja I 1 o. 2. Lind (1749; under unbesorgt). 2SAH 3: 32 (1801; om Sveriges handel). Dalin (1853).
OBETAD, p. adj.1, förr äv. OBETT, p. adj.1
1) (†) om växtätande husdjur, särsk. dragare: som icke fått foder, icke fodrad; jfr beta, v.2 2 b. Linc. Nn 3 a (1640). Weste (1807).
2) om växter l. fält o. d.: icke avbetad; jfr beta, v.2 3 a, b. Schenberg (1739). Obetade grönskade de vida gräsmarkerna. TurForskn. 12: 161 (1921). —
OBETAD, p. adj.2, förr äv. OBETT, p. adj.2
1) färg. om färggods: som icke betats; jfr beta, v.3 a α. AHB 56: 49 (1871). Obetad bomull färgas ej af de basiska färgerna. 2NF 9: 293 (1908).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) garv. om skinn o. hudar: icke betad (se beta, v.3 b). Obette beffrar. SkinnkamRSthm 1552 C, s. 9. Murberg FörslSAOB (1791).
3) lant. om säd l. frö: icke betad (se beta, v.3 d). SmSkrLandth. 8: 27 (1870; om frö). Obetad, otorkad säd. LAHT 1904, s. 369. —
OBETAGEN, p. adj.
1) (i skriftspr., i sht i kanslispr.) om rätt(ighet), frihet o. d.: icke fråntagen; medgiven, tillåten; i sht i uttr. ngt är ngn obetaget; jfr betaga I 1 a α. RA I. 3: 157 (1593). Sådant begrep .. har Argus om comma, punkt .. etc. Dock androm deras frihet obetagen. Dalin Arg. 2: 389 (1734, 1754). Vilja flera Härad förena sig om en Fullmägtig, vare sådant dem obetagit. RO 1810, § 15. jfr (†, med upphävd kongruensböjning): Obetagit gäldnärens rätt til then skyldiges Person. Schmedeman Just. 1178 (1687).
2) (i skriftspr., i sht i kanslispr.) oförhindrad; i uttr. ngn är obetaget att göra ngt, ngn har full frihet l. det möter intet hinder för ngn att göra ngt; förr äv. med utelämnat att; äv. i uttr. ngn obetaget att osv., utan hinder för ngn att osv.; jfr betaga I 3 a β. PH 5: 3260 (1752). Mästaren vare obetagit .. gesällen avskeda. Ambrosiani SvSkråämb. 129 (i handl. fr. 1754). Rikets ständer .. sammankommo till lagtima riksdag hvart femte år, dock konungen obetaget att när som hälst inkalla en urtima riksdag. Odhner Lb. 337 (1869). SFS 1934, s. 435.
3) [utvecklat ur 2] (†) oinskränkt. Att enskildte inbyggare i et rike tiltro sig böra om sin och de sinas upfostran äga en aldeles obetagen förvaltning. Annerstedt UUH Bih. 3: 309 (i handl. fr. 1744).
4) (†) om person: icke gripen l. intagen (av ngt); oförvillad; jfr betaga II 1 a, 4 b. Den af sinnevillan obetagna .. menniskan. Wallin Rel. 2: 249 (1827). Därs. 4: 465 (1836). —
OBETALBAR3~020 l. ~002.
1) om pänningsumma, skuld o. d.: som icke kan betalas; äv. ss. adv.; jfr betala 1 (a). NF 16: 91 (1891; om statsskuld). Obetalbart höga arrenden. Koch EmigrLand 10 (1910).
2) som icke kan betalas med pängar; ofta allmännare: ovärderlig; jfr betala 1 b γ. 3SAH XLVI. 2: 111 (1828). Han skänkte .. bort sina taflor, ty han ansåg dem obetalbara. NF 18: 229 (1894). Ni skulle göra mig .. en obetalbar tjänst, om ni ville (osv.). Engström Äfv. 76 (1908). särsk. (vard.) bildl.: över alla gränser dråplig, dyrbar (se d. o. 3), kostlig (se d. o. 5); ss. adv.: otroligt, ”sagolikt”. Lidforss Vetensk. 49 (1900). Ostadius är dyrbar, när han fått några glas — han är obetalbar! Engström Glasög. 188 (1911). Såsom uppläsare av sina bygdehistorier lär Wranér ha varit obetalbart rolig. Julpost. 1932, s. 26. —
OBETALD l. OBETALT l. OBETALAD, p. adj. (o- 1524 osv. u- 1540) [fsv. obetaladher]
1) om pänningsumma, skuld o. d.: icke (in- l. ut- l. åter)betald; jfr betala 1 a. RA I. 1: 191 (1533; om gäld). (Han) sökte .. att af kronan utfå obetalta löner. 3SAH 14: 40 (1899). Obetalade räntor. 3SAH LII. 2: 582 (1941).
2) om vara, arbete o. d.: för vilken (vilket) betalning icke erlagts, icke betald; jfr betala 1 b. OPetri Tb. 24 (1524; om handelsvaror). särsk. (†) ss. adv.: utan att betalning erlägges l. erlagts. RA I. 1: 287 (1540). Krögaren (skall) stå för betalningen, medh mindre Bonden sin Gäst obetalt hafwer fara låtet. Stiernman Com. 3: 222 (1664).
3) (numera bl. tillf.) om person: som icke (får l.) fått betalt; som icke (får l.) fått (sin) lön l. sold o. d.; jfr betala 1 c. Och äre än nu en heel hoop aff wåre knechter obetalede. G1R 15: 296 (1543). De obetalda eller icke till fullo betalda arbetskrafter, som (osv.). EkonS 1: 445 (1894). —
OBETALELIG. (†) som icke kan betalas, icke betalbar; äv. allmännare: ovärderlig. Bullernæsius Lögn. 7 (1619; om gäld). At .. de obetaleliga bevis af denna Riksförrädiska tilställning (dvs. Armfelts stämplingar) .. (blivit) hitskaffade. PH 15: 734 (1794). Sjögren 650 (1795). —
OBETECKNAD, p. adj. särsk.
1) (mera tillf., i sht språkv.) om språkljud: icke betecknad med skrivtecken; för vars beteckning skrivtecken saknas; jfr beteckna 2 d slutet. Att vilja .. dikta nya bokstäfver .. för obetecknade liudämnen. Hof Skrifs. 50 (1753). Aurén Ljudl. 17 (1869).
2) (i sht i fackspr.) som icke utmärkts med ngt visst tecken; jfr beteckna 6 a. Palmblad Norige Bih. 9 (1847). särsk.
a) (†) log. om omdöme: icke försedd med kvantitetstecken (se d. o. 2). Tuderus Kiesewetter Log. 42 (1806). Borelius Log. 22 (1863).
b) (om förh. efter 1923) kam. om statsanslag: som icke försetts med särskild beteckning (i motsats till dem som äro betecknade ss. reservations- l. förslagsanslag) o. icke får överskridas o. som får disponeras endast under statsregleringsåret; jfr fast, adj.1 14 d. Reuterskiöld Grundlag. 86 (1924). (Första huvudtiteln) har bara obetecknade anslag, d. v. s. sådana som inte få överskridas. Wigforss Riksbudg. 38 (1927). SvRiksd. II. 12: 343 (1934). —
OBETINGAD, p. adj. (o- c. 1700 osv. å- 1541)
3) [jfr t. unbedingt i samma anv.] icke betingad l. beroende av ngt annat; äv.: ovillkorlig l. förbehållslös; utan villkor l. förbehåll; absolut; i sht ss. adv.; jfr betinga 5, 6 b. (Ett religionsfördrag rörande) en beständig, .. obetingad, och ewigwarande frijd. Isogæus Segersk. 268 (c. 1700). Det måste blifva ett obetingadt ja, eller ett lika obetingadt nej. Melin JesuL 2: 187 (1843). För min del kan jag ej obetingadt gå in på dessa yrkanden. Vasenius Indiv. 15 (1903). Inom treenigheten har Fadren en viss överlägsenhet; han allena är den obetingade. Fehrman OrientK 28 (1920). särsk. (mera tillf.) ss. adv., för att uttrycka den talandes visshet med avseende på det utsagda: avgjort, obestridligen, onekligen. De obetingadt allra flesta förändringarna af ordens yttre form försiggå oafsiktligt eller åtminstone väsentligen oafsiktligt. Kock SpråkFörändr. 111 (1896). —
OBETITLAD, p. adj. (numera mindre br.; se dock slutet) som icke har ngn titel; vanl. med syftning på högre ämbetstitel o. d.; äv. i substantivisk anv. Crusenstolpe 1720 38 (1837). Att (inom Sv. Akademien) den obetitlade .. vitterhetsidkaren stäldes i bredd med den högt uppsatte och högättade embets- och hofmannen. Ljunggren SAHist. 1: 74 (1886). särsk. (fullt br.) om adel l. ätt o. d.: som saknar särskild adlig titel; om sv. förh. vanl.: som icke har greve- l. friherretitel; jfr betitla 1 a α. Herrar af gammal, men obetitlad adel. Fryxell Ber. 14: 120 (1846). Obetitlade .. adliga släkter. 3NF 13: 456 (1930). —
OBETONAD, p. adj. [jfr t. unbetont] särsk. språkv. om ljud l. stavelse l. ord l. sats: uttalad med (ett i förhållande till angränsande ljud osv.) svagare exspiratoriskt tryck, icke betonad; särsk. i inskränktare anv.: som uttalas med den svagaste graden av exspiratoriskt tryck, svagtonig; jfr betona I 1 a α, β. PedT 1897, s. 37. Danell SvLjudl. 44 (1911; i inskränktare anv.). Att obetonat pronomen som objekt alltid placeras omedelbart efter verbet (i rikssvenskan). Bergroth FinlSv. 171 (1917). —
OBETONTHET3~002 l. ~020, r. l. f. [jfr t. unbetontheit, ävensom obetonad] (föga br.) språkv. egenskapen att vara obetonad; svagtonighet. AntT X. 1: 100 (1887). SvD 8/8 1926, Söndagsbil. s. 2. —
OBETRODD, p. adj. (numera bl. tillf.) som man icke litar på, som icke har förtroende, icke ansedd ss. trovärdig. G1R 17: 284 (1545). —
OBETRÄDD, p. adj. (i skriftspr.) icke beträdd (se beträda I 1); äv. bildl., om levnadsbana o. d. RA I. 3: 212 (1593; om predikstol). 3SAH LIV. 1: 10 (1943; bildl.). —
OBETSLAD, p. adj. [fsv. obezladher (SpV 140)] särsk.
2) (†) bildl., om person l. ngns känslor o. d.: obändig, tygellös; otyglad; jfr betsla 1 b α. Een obetzlad Kärleek. Riddermarck Alm. 1691, s. 28. Lindfors (1824; om person). —
OBETUNGAD, p. adj. (†) bildl.: icke tyngd l. besvärad (av ngt); jfr betunga 2. Ett obetungadt samvete. HSH 3: 265 (1747). Hans lynne var glädtigt och ännu obetungadt af bekymren. 2SAH 2: 239 (1799). Wallin 1Pred. 2: 28 (c. 1830). särsk.: icke belagd med skatt l. arbetsskyldighet o. d.; icke (tungt l. hårt) beskattad; skattefri. G1R 2: 16 (1525). De som (i Kina) bruka jorden (äro) fria och obetungade. Serenius EngÅkerm. Fört. 5 (1727). Murberg FörslSAOB (1791). —
OBETVINGAD, äv. (numera föga br.) OBETVUNGEN, p. adj. (o- 1524 osv. u- 1537. -tvingad (-at o. d.) 1524 osv. -tvungen 1537—1899) [fsv. obethvingadher, obethvungin (båda i bet. 2); jfr mnt. unbedwungen]
1) (i sht i skriftspr.) icke underkuvad l. betvingad, obesegrad, okuvad; äv. bildl.; jfr betvinga 2 o. 3. Murberg FörslSAOB (1791). Obetvingade folk. Adlerbeth Æn. 322 (1804).
2) (†) icke tvingad; fri från tvång; ss. predikativt attribut liktydigt med ett adv.: frivilligt; jfr betvinga 4 (a). OPetri Tb. 26 (1524). Then sinom herra gerna gör alt thz han weet honom wara til wilia frij och obetwingat. Dens. 1Post. 48 b (1528). G1R 11: 423 (1537). —
OBETVINGBAR3~020 l. ~002, adj. [till betvinga] (mera tillf.) obetvinglig; särsk. mer l. mindre bildl. Geijer I. 8: 339 (1839; om opinion). —
OBETVINGLIG, adj.; adv. -en (tillf., Hallström ItBr. 67 (1901)), -t. (-elig 1832—1893. -lig 1791 osv.)
1) som icke kan l. låter sig betvingas, oövervinnelig; okuvlig; jfr betvinga 2. Murberg FörslSAOB (1791; om fästning).
2) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv.: som man icke kan få bukt med, oövervinnelig, okuvlig; oemotståndlig; mot vilken inga åtgärder l. invändningar hjälpa; ss. adv.: oemotståndligt; äv.: oöverkomligt, ”ohjälpligt”; jfr betvinga 3. Atterbom SDikt. 2: 99 (1813, 1838). Jag tog en .. bit (kött), men fann den obetvingligt seg. Bremer GVerld. 4: 274 (1861). Detta obetvingliga ogräs har ödelagt många odlingar af nyttiga växter. NF 7: 487 (1883). (Det) ligger .. något obetvingligt fängslande i (osv.). Lidforss Fragm. 189 (1904). Allt obetvingligare uppsteg tanken på att komma hem. Sörensen Hollyw. 166 (1932). särsk. om affekt, böjelse o. d.: som icke kan undertryckas l. bemästras, som man icke kan lägga band på l. hålla tillbaka; jfr betvinga 3 b β. Runeberg 1: 73 (1832). Hos snillet rör sig en obetvingelig trängtan efter verksamhet. NF 14: 1506 (1890).
Avledn.: obetvinglighet, r. l. f. till 1 o. 2. WoJ (1891). Tron på Englands obetvinglighet. SvD(A) 1915, nr 330, s. 7. —
OBETVIVLAD, p. adj. (i skriftspr., numera föga br.) som icke betvivlas, som man icke tvivlar på l. hyser tvivel om; ngn gg äv.: vars egenskap av ngt icke betvivlas. Leopold 6: 103 (1803). (Personer) med mera obetviflad opartiskhet än jag. BEMalmström 4: 464 (c. 1860). (Adam Horn) var den första afgjorda och obetviflade Mössa, som inträdde i rådet. Malmström Hist. 5: 46 (1877). Kjellén NatSaml. 49 (1903, 1906). —
OBETVIVLELIG, äv. OBETVIVLIG, förr äv. OBETVIVELIG, adj. (-tvivelig 1863, 1867. -tvivlelig 1871—1908. -tvivlig 1891—1921) [till betvivla] (i skriftspr., mindre br.) som icke kan betvivlas. ASScF VIII. 2: 66 (1863, 1867). Andens tillvaro är lika obetvivlelig som materiens. Vasenius Harm. 66 (1908). Cannelin (1921). —
OBETYDANDE, p. adj.
1) (†) som ingenting har att betyda, betydelselös, tom; jfr betydande, p. adj. 2. Obetydande ordesätt. Serenius Ppp 1 b (1734).
2) (i skriftspr., numera bl. mera tillf.) om sak: av ringa vikt l. betydelse (se d. o. 5 a); äv.: ringa, oansenlig; jfr betydande, p. adj. 3 a. PH 14: 234 (1788). En gata, som ehuru rymlig och välbyggd ser .. obetydande ut. Atterbom Minn. 513 (1818). Fel sådana som Asbacka för Åsbacka .. äro bra obetydande. NordT 1895, s. 666. KKD 7: XVII (1912).
3) (i skriftspr., numera bl. mera tillf.) utan (nämnvärt) anseende l. inflytande, obetydlig; i sht om person; jfr betydande, p. adj. 3 b. MoB 8: 67 (c. 1780). Ännu ansågs .. (G. II A.) för obetydande, att man skulle fästa något större afseende vid honom. Mankell Fältsl. 26 (1857). Knape BiskThom. 77 (1917). —
OBETYDENHET3~0102 l. ~0200. [jfr t. unbedeuten(d)heit] (i skriftspr., mera tillf.)
1) egenskapen l. förhållandet att vara av ringa vikt l. värde l. betydelse. LBÄ 9—10: 109 (1798). Saken är icke av den obetydenhet, som mången skulle vilja tro. Östergren (1933).
2) egenskapen l. förhållandet att icke äga ngt (nämnvärt) anseende l. inflytande; brist på anseende l. inflytande. Cygnæus 3: 218 (1837). Adlersparre bedömde ganska riktigt följderna af sin obetydenhet. Crusenstolpe Mor. 6: 300 (1844). FinBiogrHb. 170 (1896). —
OBETYDLIG, förr äv. OBETYDELIG (obety´delig Weste), adj.; adv. -en (†, Murberg FörslSAOB (1791), Weste (1807)), -t. (-elig 1781—1824. -lig 1779 osv.)
a) motsv. betydlig 2 a α—γ: av ringa vikt l. värde l. betydelse. Celsius ÅmVetA 1781, s. 26. Obetydliga anmärkningar. De Geer Minn. 2: 52 (1892).
b) motsv. betydlig 2 a δ, ε: (till storlek l. mängd l. utseende o. d.) oansenlig; liten; ringa. Ihre Föret. XIX (1779). (Han) efterlemnade en icke obetydlig förmögenhet. SöndN 1866, nr 47, s. 4. Va hon ser obetydlig ut! Östergren (1933). särsk.
α) i n. sg. obest., övergående i substantivisk anv.: ringa mängd (av ngt); med efterställd bestämning numera bl. i uttr. obetydligt med ngt. Vinna eller förlora obetydligt. Murberg FörslSAOB (1791); jfr β. (Han) förmärkte ganska obetydligt vattn uti Fartyget. TörngrenMål. 161 (1801). Obetydligt med lösören räddades (vid eldsvådan). SDS 1895, nr 376, s. 2.
β) ss. adv.: i ringa grad l. utsträckning, (blott) litet (se liten 3 e). Sahlstedt (1773). (Hon är) icke obetydligt fåfäng. Carlén Repr. 182 (1839).
2) om person, motsv. betydlig 2 b: föga betydande l. ansedd; utan (nämnvärt) inflytande, utan betydelse (se d. o. 5 b). Boëthius Sedol. 18 (1782). Vid sjelfva öfverläggningarna var (K. G. Wrangel) obetydlig; sällan talande, ofta öfverröstad. Fryxell Ber. 14: 48 (1846). En obetydlig författare. Sundén (1887).
Avledn.: obetydlighet, r. l. f.
1) till 1 a; ofta konkretare: obetydlig sak, småsak, bagatell. Ullman GrefvHänd. 33 (1782). Det (dvs. några skoltal) är idel obetydligheter .. som jag ej bordt trycka. Tegnér (WB) 7: 255 (1831).
2) till 1 b; ofta konkret, om ngt som är obetydligt till mängd l. utsträckning o. d. (Jorden) är en obetydlighet emot hela verlden. Berlin Lsb. 386 (1852).
3) till 2; ofta konkretare: obetydlig person. Tegnér (WB) 3: 457 (1821). Malmström Hist. 1: 358 (1855). Inhemska obetydligheter på litteraturens område. Segerstedt Händ. 171 (1920, 1926). särsk. (skämts.) i uttr. min obetydlighet, ss. förringande beteckning för den talande själv: ”min ringhet”. Nordmann BorgåBarn 121 (i handl. fr. 1840). Engström 2Bok 37 (1909). —
OBETÄCKT, p. adj. [fsv. obethäkter]
1) (i sht i skriftspr.) icke övertäckt; icke skyld; öppen; jfr betäcka 1. Linc. Pp 6 a (1640). Tulipanerne äro starcke och kunna obetäckte väl utstå frosten. Ahlich 7 (1722). Roosval FornkristK 92 (1933).
3) om ngns huvud, förr äv. om person: utan huvudbonad; jfr betäcka 4 b. Lind (1749). Uti Gillets Sammanträden blifva alla Cavalljerer obetäckte utom (osv.). FoU 17: 279 (1786). Jag hade 3 timmar stått med obetäckt hufvud, liksom alla andra (för att se en katolsk procession). AnderssonBrevväxl. 1: 230 (1851).
4) i sht lant. om vissa hondjur: icke betäckt (se betäcka 5). Murberg FörslSAOB (1791; om sto). SFS 1919, s. 221 (om kviga).
5) bildl.: icke dold, icke skyld; öppen; förr äv. övergående i bet.: tydlig, klar; jfr betäcka 1 g, 6 d. Möller (1790). På det .. de Sökandes verkliga och inbördes rätt skulle obetäckt och sann förekomma. Wallquist EcclSaml. 5—8: 542 (1795). Se ned i hjärtat / Som ligger obetäckt för dig (dvs. Amor) allena! Wulff Petrarcab. 98 (1905).
6) († utom i a, b) oskyddad, utan skydd; jfr betäcka 9. (Valakerna) läto .. sine hästar gå så långt utom wackterne och obetäckte i beet, att (osv.). KKD 6: 118 (1708). 2SAH 8: 201 (1820). särsk.
a) (fullt br.) mil. om trupp l. ställning l. mål o. d., i sht förr äv. om gräns: oskyddad mot fientlig eld l. insyn resp. mot fientligt anfall o. d.; jfr betäcka 9 b. Murberg FörslSAOB (1791; om gräns). Hazelius Artill. 169 (1833). Granatens verkan mot lefvande obetäckta mål. HbArtillBef. 10: 43 (1892).
b) (numera knappast br.) om schackpjäs: oskyddad, icke garderad; jfr betäcka 9 d. När den fientliga Pjesen är obetäckt. Düben Talism. 1: 12 (1817).
b) (numera knappast br.) om sedel(stock) o. d.: för vilken täckning icke finnes i metallisk kassa. Obetäckta banksedlar. Forssell Stud. 2: 145 (1888). SD(L) 1897, nr 318, s. 2. —
OBETÄNKANDE, n. (†) bristande eftertanke, obetänksamhet; jfr betänkande 1. Att han skulle hafva af obetänkiande blandat siuka knechtar ihop med helbregda. OxBr. 12: 213 (1621). Arnell Stadsl. 397 (1730; efter handl. fr. 1643). —
OBETÄNKLIG, adj.; adv. -en (†, OxBr. 8: 18 (1630), Swedberg Cat. 60 (1709)), -t. (-elig(h) 1523—1709. -lig 1645 osv.) [fsv. obethänkliker (MP 4: 70 (: obetänkliken, f. sg.), SkrtUppb. 169 (: Obethänkelighin, f. sg.))]
2) (†) icke välbetänkt l. lämplig, icke tillrådlig; jfr betänklig 3. Vore obetenkligit, att dhe på slijkt sätt ville handtera verket. RP 16: 218 (1655). Schmedeman Just. 756 (1682).
3) (†) som icke tänker sig för, obetänksam, oförsiktig; äv. i utvidgad anv., om yttrande l. handling o. d.: som fällts resp. begåtts osv. av obetänksamhet; förhastad; jfr betänklig 4. Obetänckeligha menniskior. Rothovius 1Pred. A 2 b (1623). Att jagh .. i denne obetenckelige synden .. så plötzligen ähr fallen. 2Saml. 39: 54 (1647). Dhe som .. så obetänkeligen på Hustro Kerstin .. talat hafwa. VDAkt. 1660, nr 69. The emot Högstbemälte Kongl. Ma:tt förde swåra och obetänckeliga Tahl och Calumnier. Stiernman Riksd. 1913 (1683). Swedberg Cat. 60 (1709).
4) (mera tillf.) som man icke har anledning att dra sig för; ss. adv.: utan betänkande, utan tvekan; jfr betänklig 5 a. BL 7: 126 (1841; ss. adv.). (En viss åtgärd är) för förskingraren en lika enkel och obetänklig sak som (osv.). GHT 1923, nr 57, s. 8. Johanson SpeglL 101 (1926). —
OBETÄNKSAM3~020 (obetä´nksam Weste). (-tänke- (-täncke-) 1647—1659. -tänk- (-tenck-, -tänck-) 1621 (: obetäncksamhet) osv. -tenckt- 1681) som icke tänker sig för, tanklös, oförsiktig; äv. i utvidgad anv., om yttrande l. handling o. d.: som fällts resp. begåtts osv. av obetänksamhet, som vittnar om obetänksamhet, tanklös, förhastad. Muræus Arndt 1: 64 (1647). Jag är väl obetänksam i umgänget, men (osv.). Tegnér (WB) 5: 511 (1825). Några få obetänksamma ord i ett viktigt ögonblick kunna hava ödesdigra följder. ANF 25: 225 (1909).
Avledn.: obetänksamhet, r. l. f. bristande eftertanke; oförsiktighet; äv. konkretare, om obetänksam handling o. d. Schmedeman Just. 193 (1621). Ett godt hjerta ursäktar många obetänksamheter. Krutmejer Berquin 1: 242 (1808). Hvilken angifvelse .. ansåges hafva skett af obetänksamhet. 1NJA 1874, s. 81. —
OBETÄNKSAMLIGA l. OBETÄNKSAMLIGEN, adv. (-tänk- (-tenck-, -tänch-, -tänck-) 1662—1769. -tänkt- 1724. -sam- 1689—1755. -samb- 1662. -samme- 1740—1769. -liga 1689—1739. -ligen 1662—1769) (†) (på grund) av obetänksamhet, utan att tänka sig (tillräckligt) för, förhastat; äv.: utan betänkande, utan tvekan. BraheBrevväxl. II. 1: 221 (1662). Swedberg SabbRo 858 (1689, 1712). Weise 1: 185 (1769). —
OBETÄNKT, p. adj. [fsv. obethänkter]
I. motsv. betänkt I, om yttrande l. handling o. d.: icke (väl) överlagd, oöverlagd; mindre l. föga välbetänkt; oförsiktig; förhastad, överilad; i ä. språkpr. stundom svårt att skilja från II 4. Han (dvs. Gud) gör jntet obetenkt. OPetri MenSkap. 56 (c. 1540); jfr II 4. G1R 29: 464 (1560). Aff hastig oc obetenkt gifftermål pläghar mykit ondt vpkomma. LPetri KO 52 b (1571). Huru lätt undfaller oss icke ett obetänkt ord. Franzén Pred. 1: 284 (1841). Ett obetänkt löfte. Langlet Husm. 1002 (1884). Hallström Sagodr. 134 (1910).
1) motsv. betänkt II 1 a β: icke på det klara med (ngt). Hon är ähnnu obetencht, hwadh hon ber vdi göre skal. SthmTb. 31/10 1586.
2) motsv. betänkt II 3; i uttr. obetänkt om l. till l. i ngt, icke betänkt på ngt, ointresserad för ngt, som icke ägnar en tanke åt ngt. G1R 15: 148 (1543: vdj). Schroderus Liv. 563 (1626: ther til). Konungen var om alt (som rörde säkerhetsakten) sjelf hvarken obetänkt eller obekymrad. HT 1924, s. 382 (1789).
3) oförberedd; oförmodad.
a) om person: oförberedd; äv. i uttr. vara obetänkt på ngt; jfr betänkt II 3 c β β'. G1R 29: 93 (1559). (Inga må) vthan skrifftemål och obetenckte gåå til Herrans Natwardh. KOF 1: 230 (1575). Murberg FörslSAOB (1791: på).
b) i utvidgad anv., om känsla l. händelse o. d.: oförmodad, oförutsedd; plötslig; ss. adv.: oförmodat, oförtänkt. OPetri Kr. 332 (c. 1540). Them war een .. obetenckt retzla vppå kommen. LPetri SalWijsh. 17: 16 (1561). När thesse komme körande vp ått siön till Rätwijk, hände obetänckt att (osv.). Svart G1 15 (1561). 3SAH 3: 81 (1888).
4) motsv. betänkt II 4 (a): som icke (tillräckligt) tänker sig för, icke (tillräckligt) omtänksam; tanklös; obetänksam; oförståndig; äv. substantiverat; äv. i utvidgad anv., om ngns väsen l. sinne o. d. (jfr slutet) l. ss. adv. (i sistnämnda anv. stundom svårt att skilja från I). LPetri 1Post. c 5 b (1555). Obetenckte Menniskior. Wallius MChristophersdr A 8 b (1620). Vngdomen är aff Naturen obetänckt. Schroderus Liv. 216 (1626). Så at wij dhem (dvs. alla ”skapade undersamme Ting”) ey obetänckt som een Oxe een ny Port åskåda och förbij gå. RelCur. Föret. 2 (1682). Aken Reseap. 219 (1746; om väsen). De omilda och hårda omdömen som obetänkte eller argsinte fällt. Posten 1769, s. 1016. Spongberg Soph. 75 (1866). särsk. i uttr. utav l. uti obetänkt mod, förhastat, överilat (jfr mod, sbst.1 3 d); jfr betänkt II 4 c. Miszgerningar .. (som) skee vtaff .. Obetenckt modh och i hastighet. L. Paulinus Gothus MonPac. 831 (1628). RARP 4: 263 (1649: uthi obetänckt modhe).
Avledn.: obetänkthet, r. l. f. särsk. (†) till II 4: tanklöshet, obetänksamhet. UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595). Lind 1: 151 (1749). —
OBEVAKAD, p. adj.
1) (mera tillf.; jfr dock a, c) motsv. bevaka I 1: som icke står under uppsikt; som ingen ger akt på. Kolmodin TacAnn. 1: 114 (1833). Risberg Prop. 15 (1905). särsk.
a) (fullt br.) om järnvägsövergång: som icke övervakas av järnvägspersonal (som avstänger den för landsvägs- l. gatutrafik, då tåg passerar). Nerén o. Welin KörkPr. 26 (1933).
b) om yttrande l. gest o. d.: fälld l. utförd osv. utan att den talande osv. ger akt på sig själv, omedveten; jfr bevaka I 1 b α. Ett obevakadt uttryck kan lända till förderf. Crusenstolpe Tess. 5: 290 (1849). En obevakad gest. 3SAH LIII. 2: 219 (1942).
c) (fullt br.) i utvidgad anv., om tid: då ngn icke står under uppsikt l. då ngn icke ger akt på sig själv; i sht i uttr. i ett obevakat ögonblick o. d. Snellman Gift. 1: 21 (1842). Tavaststjerna Inföd. 254 (1887). I obevakade ögonblick skrifver Sahlstedt själf pl. stöflor, men hans ordbok vet ej af annat än stöflar. 3SAH 6: 444 (1891).
a) i fråga om bevakning mot skada l. fientligt anfall o. d.; jfr bevaka I 2 a. OxBr. 1: 247 (1624; om befästning). Att verkställa landstigningen på ett af fienden obevakadt ställe. TjReglArm. 1867, 4: 190.
b) i sht jur. i fråga om bevakande av ngns rätt o. d., motsv. bevaka 2 b, c. Murberg FörslSAOB (1791). Ett obevakat testamente. Ahlman (1872). Obevakad fordran. Östergren (1933). —
OBEVAN. [jfr mnt. unbewane] (†) motsv. bevan 2: varvid man icke är van, okänd, ny. At .. (G. I) icke wille läggia någen obewaan tunga på Rijkzsens almoga och inbyggiare. Svart Ähr. 75 (1560). —
1) om väg l. trakt o. d.: som ingen vandrar (l. vandrat) på l. genom o. d., otrampad, okänd; numera i sht i mer l. mindre bildl. anv.; jfr bevandra 2. Obevandrade lunder. Adlerbeth Æn. 168 (1804). Då jag här rör mig på ett ganska obevandrat område, börjar jag med att (osv.). NoK 29: 87 (1924; i bild).
3) motsv. bevandrad 3: icke hemmastadd l. kunnig l. förfaren (i ett teoretiskt ämne l. en praktisk färdighet), oförfaren. SvMerc. 3: 80 (1757). (De) visade .. sig vara .. hopplöst obevandrade i nationalekonomi. Heerberger Dag 259 (1939). —
OBEVARAD, p. adj.1 [fsv. obevaradher]
1) (†) obevakad (se d. o. 1, 2 a), icke vaktad; äv. i utvidgad anv., om tid: obevakad (se d. o. 1 c); jfr bevara, v.1 6, 7. HH XXI. 1: 210 (1712; om hus). I någon obevarad stund han är ej på sin vakt. Liljestråle Fid 367 (1797). Wallin 1Pred. 3: 294 (c. 1830).
2) (†) oskyddad; oförsvarad; jfr bevara, v.1 8, 10. Iagh wil offuerfalla thet obewaradha landet. Hes. 38: 11 (Bib. 1541). The låta sitt hierta stå obewaradt; så at eho som wil, må komma ther in. Swedberg SabbRo 845 (1689, 1710). Adlerbeth Buc. 104 (1807).
3) (tillf.) icke räddad undan glömskan l. förgängelsen; jfr bevara, v.1 11 b. Att uppsöka .. och samla hvad som i .. kultur- och konsthistoriskt hänseende ännu fanns obevaradt inom Småland. Eneström Gnosj. 45 (1906). —
1) (†) motsv. beveklig 1 b: orörlig, orubblig; fast, stadig; i sht i mer l. mindre bildl. anv. Altså see wij, huru wår lekamliga vpståndelse, står på twå obewekeligha grundwalar. PErici Musæus 5: 185 a (1582). Sommarens vestan försöker sin kraft mot .. (Ålands) obevekliga murar af granit. Topelius Fält. 2: 134 (1856).
2) motsv. beveklig 2, 4 b, om person l. om ngns sinne o. d.: som icke låter beveka sig, som icke (lätt) tar intryck; i utvidgad anv., om fordran o. d.: orubblig, fast; omedgörlig; sträng, hård; äv. bildl., om öde o. d.; ss. adv. äv.: obetingat, absolut, utan prut; förr äv. åtföljt av bestämning inledd med preposition (av l. emot l. för), angivande det varav ngn icke tar intryck l. låter sig bevekas. Chesnecopherus Skäl Gg 4 b (i handl. fr. 1595). Mörk Ad. 2: 293 (1744: emot). (Han var) obeveklig af smicker och penningar. Wallquist EcclSaml. 1—4: 137 (1778). Schönberg Bref 2: 114 (1778: för). Det är ej ett obevekligt öde, som (osv.). Wallin 1Pred. 1: 261 (c. 1830). Lagen tyder rättvisans obevekliga fordringar. Oscar I Straff 11 (1840). (Barnen) höllos under marknadsveckan obevekligt hemma. Atterbom Walpole Jer. 217 (1924). —
OBEVEKLIGHET3~0102 l. ~0200 (obeve´klighet Weste). [till obeveklig] egenskapen att vara obeveklig; numera bl. till obeveklig 2. Serenius Ff 1 a (1734). —
OBEVEKT, p. adj.
1) (†) icke flyttad l. rörd; orubbad; äv.: icke förledd o. d.; jfr beveka 1, 2. Linc. Oo 2 b (1640). Risell Vitt. 481 (c. 1720).
2) (i vitter stil, numera föga br.) hos vilken veka(re) känslor l. medlidande o. d. icke väckts; icke rörd; som icke förmåtts att ändra sig l. låtit övertala sig; jfr beveka 4 b, 5. Lucidor (SVS) 325 (1673). Men hög gudinnan (dvs. Diana) skred där, obevekt / af suckar, ångestrop och trängtan. Levertin II. 2: 14 (c. 1888). Auerbach (1913). —
OBEVINGAD, p. adj. (i sht i vitter stil samt i fackspr.) icke försedd med vingar, vinglös. Marklin Illiger 280 (1818). Tegnér (WB) 6: 43 (1829). —
OBEVISAD, p. adj., äv. (numera bl. ngt vard.) OBEVIST, p. adj. icke styrkt med bevis, icke bevisad; jfr bevisa I 2 a. Obewijst är snart dömbt. Grubb 605 (1665). Westermarck Minn. 113 (1927). —
OBEVISBAR3~020 l. ~002. som icke kan bevisas. Bolin Statsl. 1: 261 (1870). Ett obevisbart postulat. 2NF 12: 207 (1909).
OBEVISLIG, adj.; adv. -en (†, ConsAcAboP 3: 415 (1670), Dalin (1853)), -t (numera bl. tillf.). (-vis- (-vijs- o. d.) 1670 osv. -vise- 1741. -viss- (-sz-) 1625—1635) [y. fsv. obevisliker (PMånsson 193)] som icke kan bevisas, icke bevislig. BtÅboH I. 2: 147 (1625; om tillvitelser). Obevisliga påståenden (axiomer). 19Årh. V. 1: 155 (1922). särsk. (numera bl. tillf.) ss. adv., i fråga om påstående o. d., förr äv. i fråga om anklagelse l. angivelse o. d.: utan att ha (tillräckliga) bevis. (Han) blef af Rectore Magnifico hårt tilltalt, för det han obewijsligen hadhe Walbman angifwit. ConsAcAboP 3: 415 (1670).
Avledn.: obevislighet, r. l. f. i sht förr äv. konkretare: obevislig sak l. uppgift, obevisligt påstående. VDAkt. 1724, nr 530 (konkretare). —
1) om namnteckning l. skriftlig handling (kontrakt, testamente o. d.): vars äkthet icke intygats gm namnunderskrift, icke vidimerad, icke bevittnad; jfr bevittna 4. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (föga br.) om tilldragelse o. d.: icke iakttagen; (som försiggår) utan (åsyna) vittnen; jfr bevittna 5 (a). Första kyssen bör ges obevittnad. Atterbom LÖ 2: 417 (1827). Han sträckte ut sin hand mot Hausmann med en värdighet, obevittnad allt sedan Mucius Scævolas bekanta gest. Hallström VilsnF 18 (1894). —
OBEVUST. [jfr t. unbewusst] (†) motsv. bevust 1: icke känd, icke bekant, okänd, obekant. Så är det icke heller mig om samma saak obewust vthan witterlighit at (osv.). VDAkt. 1680, nr 88. Rosenfeldt Vitt. 107 (c. 1690). —
OBEVUXEN l. OBEVÄXT, p. adj. om land, mark o. d.: icke bevuxen (med gräs l. skog o. d.); utan vegetation; kal (se kal, adj. 4 a). Vägen gick .. på ryggen af en lång obevuxen bergås. Gosselman Col. 2: 25 (1830). —
OBEVÅGEN. (i sht i högre stil) icke gynnsamt l. välvilligt stämd; i uttr. vara ngn l. ngt obevågen, äv. vara obevågen mot ngn l. ngt. AOxenstierna 2: 43 (1612). (Konung Olof i Birka) var icke obevågen mot kristendomen. LfF 1901, s. 5. Ibland hade stridslyckan .. varit honom obevågen. Wasström Gästfr. 12 (1923).
OBEVÄGLIG, adj.; adv. -en (Hoorn Jordg. 2: 77 (1723)). (†) som icke kan förflyttas l. röra sig, orörlig; äv. bildl.: orubblig. Han (hade) stält sigh aldeles obeweglig (dvs. låtsat sig vara lam). HTSkån. 1: 252 (1659). Obeväglige skähl. RARP 10: 299 (1668). Hoorn Jordg. 2: 77 (1723). —
OBEVÄPNAD, p. adj. icke beväpnad, vapenlös; äv. oeg. l. bildl. Helsingius (1587). Rydberg Sing. 29 (1857, 1865). särsk. om öga: icke utrustad l. försedd med glasögon l. kikare l. mikroskop o. d.; jfr beväpna 2 a α. Lindestolpe Matk. 74 (1714). De flesta kometer, som numera upptäckas, äro .. osynliga för obeväpnadt öga. 2NF 14: 622 (1910). —
OBEVÄRAD, förr äv. OBEVÄRD l. OBEVÄRT, p. adj. (numera i sht i fackspr.) icke beväpnad, obeväpnad; om ort o. d.: icke befäst; numera vanl. om fartyg; jfr bevära, v.1 OxBr. 5: 9 (1612). KKD 12: 323 (1705: obewärta meniskior). Är truppen obevärad göres honnör med ”gif akt”. TjReglArm. 1858, 1: 44. Löfgren TenngjH I. 1: 217 (1925; om fartyg). särsk. (†) allmännare l. bildl.: oskyddad. Isogæus Segersk. 855 (c. 1700). De (andliga fienderna) hafva så många lönnvägar till ett obeväradt hjerta. Hagberg Pred. 1: 123 (1814). Nybom SDikt. 2: 463 (1847, 1880). —
OBIBLISK. särsk.: som icke står i överensstämmelse med bibelns lära l. språkbruk o. d.; äv. om person (kristen trosbekännare): som hyllar en uppfattning som strider mot bibelns lära. En obiblisk uppfattning. Obibliska och Olutherska Meningar. UpfostrSTidn. 1786, s. 423. Schück (o. Warburg) LittH 1: 412 (1896).
OBILDAD.
2) i fråga om andliga förhållanden: icke bildad (se d. o. 2, särsk. 2 a α), okultiverad, ociviliserad o. d.; äv. i substantivisk anv.; äv. om smak, uppträdande o. d.: som visar brist på bildning l. förfining, plump, rå. Half- eller aldeles o-bildade naturens barn. Ossian 2: 122 (1794). Hon .. hade så obildade fasoner. Bremer Strid 23 (1840). Spanjorskan är mycket obildad, läser föga eller intet, om hon alls kan läsa. Hultenberg Lothar SpanSjäl 30 (1921). särsk.
a) i sådana uttr. som filosofiskt, juridiskt obildad, som saknar filosofisk osv. bildning. EkonS 2: 623 (1902). Lidforss OndMakt. 207 (1909).
c) (mera tillf.) om folk: som står på en låg kulturell nivå, okultiverad. SC 1: 1022 (1821). Man återfann identiska eller besläktade föreställningar och bruk hos alla folk, bildade och obildade, över hela jordklotets yta. Nilsson FestdVard. 17 (1925). —
OBILDBAR3~02, äv. ~20. icke mottaglig för (ut)bildning. Lagerlöf Top. 161 (1920). särsk. om abnorm person. Obildbara idioter. Obildbara döfstumma. TDöfstSkol. 1883, s. 69. —
OBILDNING.
1) (†) om tillstånd vari ngt icke ännu fått gestalt. En proportion af fulheter vore obildning eller skönhet i sit rudiment. Thorild (SVS) 3: 241 (1792).
2) brist på bildning (se d. o. 5 b); okultur. Atterbom Minnest. 2: 9 (1840). Det är den alltmer ökade specialiseringen som är roten och upphovet till den alltmer ökade obildningen. SvD(B) 1934, nr 185, s. 5. —
OBILLIG. [jfr t. unbillig]
1) (†) stridande mot förnuftet; obefogad, grundlös. Svart G1 4 (1561). Billigt är .. dät som medh förnufftensens lagh öwer eens kommer och obilligt .. dät såm är emot förnuftet. Axehielm (c. 1630; under billagines). En skiälig Licentia Poëtica har sin häfd och är intet obillig. Kolmodin QvSp. 1: B 3 b (1732). särsk. ss. adv., i uttr. icke obilligt, icke utan skäl, på (ganska) goda skäl. Therföre hafwer iagh icke obilligt regeringen på migh taget, alldenstund (osv.). Gustaf II Adolf 194 (1617). En förlofwad Jungfrw går icke obilligt tankefull. Grubb 794 (1665). Atterbom Minnest. 1: 53 (1847).
2) (†) om sjukdom(ssymtom); eg.: vars intensitet är onaturligt (abnormt) stor; våldsam, svår. I samma siukdom blödde hon en obillig näsblod och hade upkastning. HdlCollMed. 17/5 1697.
3) stridande mot vad som enligt en sund (rätts)-uppfattning är rätt o. rimligt människor l. parter emellan; orättfärdig; orättmätig; som är alltför stor l. hård l. svår l. rigorös för att kunna gillas, oskälig, orimlig. En obillig begäran, fordran. Det vore obilligt att begära att osv. Den obillige och oretfärdige handeln driffz emot dem uttaff deres egne farbror. VgFmT II. 6—7: 116 (1587). (Skolans elever borde icke straffas) med Rijsz, om the än woro sene til at lära, hwilket är myckit obilligt, uthan (osv.). Ekman Siönödzl. 382 (1680). Folket säger om honom, at han är en Blodsugare, som skinnar sin Nästa med obilliga räntor. Envallsson Procent. 82 (1786). Också visste fru Klara .. att hyran icke var obillig och i nödfall säkert kunde prutas ned. Geijerstam LycklMänn. 80 (1899). SocDem. 1928, nr 168, s. 5.
4) om person.
a) (†) som gör intrång på annans rättigheter. Hwar som finnes så obilligh, att han inmenger sigh vthi ensz annarsz Strömminge warp, .. hafue förwerkat sin noot eller bååt. MeddNordM 1897, s. 106 (1653).
b) som ställer alltför höga anspråk l. fordringar på ngn l. ngt; som är alltför hård l. sträng; rigorös; orimlig; oresonlig. Visb. 3: 131 (1651). Hwadh hyran anbelangar, wil Consist. inthet wara medh honom obilligh. ConsAcAboP 1: 529 (1652). I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga. 1Petr. 2: 18 (Bib. 1917). —
OBILLIGA, v. [jfr t. unbilligen] (†) ogilla. Han swarade .. sig icke obillige mitt förslag. HSH 38: 276 (1636). Dalin (1853). —
OBILLIGHET3~002 l. ~200, r. l. f. [jfr t. unbilligkeit] till obillig 3 o. 4 b: orättfärdighet, alltför stor hårdhet l. stränghet osv.; rigorism; äv. konkretare, om handling l. beteende som utmärkes av orättfärdighet osv. Schroderus Os. 1: 302 (1635). Obilligheter och orättvisor, som väl icke lag kunde straffa, men väl rättskänslan fördöma. Allardt Byber. 1: 136 (1885). —
OBILLIGTVIS, adv. (†) stridande mot vad som är rätt o. rimligt, otillbörligt. PH 9: 223 (1770). PoetK 1815, 2: 8. —
OBINDELIG. (†)
1) obunden, fri. Gudz krafft, som andeligh och osynligh är, och ther medh altijdh frij och obindeligh. LPetri DialMess. 28 a (1542).
2) icke förpliktande. Man kan gifva dem generalt svar, som deres bref är, och detta medh obindelige ordh. RP 11: 372 (1646). —
OBINDIG. [jfr ä. t. unbindig] (†) icke bindande, ogiltig. Thet Löffte som skeer emoot Gudz Bod, är obindigt och krafftlööst. PJGothus Conf. I 1 a (1581). —
OBITEN, p. adj. (obetne, pl. 1619. obiten 1745—1791. obijthin 1603) (†) eg.: som icke sårats gm svärds- l. knivhugg o. d. resp. icke bitits av hund o. d.; vanl. mer l. mindre bildl., stundom: som sluppit undan förtal; jfr bita I 1, 4, 13 a. Balck Es. 95 (1603; bildl.). Sådana skamfulle lackare låta inga obetne .. bliffwa. Bullernæsius Lögn. 198 (1619). Obiten af hunden. Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title
Spoiler content