SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
BOTTEN bot4en, r. l. m. l. (numera bl. i Finl.) n. (BtÅboH I. 4: 180 (1632), U. Hiärne Vitt. 102 (1665), Gripenberg Aftn. i Tavastl. 72 (1911)); best. bottnen l. =, ss. n. bottnet (Anm. Best. botten är i sht vanlig i prep.-uttr. samt i öfrigt företrädesvis i talspr. Ss. senare led i ssg har ordet åtm. i vårdadt spr. oftast best. -bottnen); pl. (hufvudsakligen i bet. I 1, II 1, 5) bottnar bot3nar2 l., ss. n. (i Finl., mindre br.) = ((†) -ner GR 11: 248 (1537), Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 37 (1719)).
Ordformer
(boten SUFH 4: 43 (1612), Bark Bref t. Hermelin 2: 63 (1705). botn GR 3: 354 (1525: bothnen, best.), Därs. 10: 215 (1535), Djurberg Geogr. f. ungd. 11 (1781); båtn GR 4: 31 (1527: båtnabrædher), Eneman Resa 2: 31 (1712), L. Laurel (1751) hos Hernlund Laurel 28 (: båtnen, best.). bott Sv. forns. 3: 137)
Etymologi
[fsv. butn, botn, motsv. fd. botn (d. bund), isl. botn, äfvensom mnt. bodeme, t. boden, eng. bottom; besläktadt med lat. fundus, grund, botten (hvaraf fr. fond, se FOND), gr. πυϑμήν, botten, sanskr. budhná-, botten; jfr BODMERI samt BÖN, loft, våning. — Formen bott är bildad till best. botten]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. den nedersta (l. innersta) delen af ngt samt i därur utvecklade betydelser. 1) den nedersta delen af ngt; härunder äfv. bet. bottenliknande skifva l. platta, äfvensom uttr. en botten tvål o. d. (p). 2) i fördjupning (grufva, grop, brunn, dalsänkning l. dyl.). 3) i haf, sjöar, vattendrag o. d., om grunden under vattnet. 4) i öfverförd anv.: den del som utgör den inre l. bakre gränsen. 5) hafsvik. 6) i bildl. anv.
II. underlag l. grund samt i därur utvecklade betydelser. 1) grund, grundval. 2) om jordlager. 3) hårbotten o. d. 4) territorium. 5) trossbotten.
I. den nedersta (l. innersta) delen l. gränsytan af ngt samt i därur utvecklade betydelser.
1) om den nedersta delen l. den yta som nedtill begränsar ngt; särsk. på ihåligt föremål; på tunnor o. d.: hvart o. ett särskildt af de båda ändstyckena; äfv.: lös skifva l. dyl. som utgör l. eg. är afsedd att användas till botten. Dubbel botten l. dubbla bottnar, särsk. om botten bestående af två skilda lager. (Lat.) Circus (sv.) rund botn. VarR 39 (1538). (De) sloge uth botnerne på vijnfatenn. GR 28: 541 (1558). Tagh Risker, salta them in .., och lägg en botn på them och Stenar, så at the siuncka wäl i hoopa. Kockeb. C 1 b (1650). Waggans botn hade lossnat. N. Av. 23 April 1657, 1: 4. En vaktmästare, som intet oftare såg dagen än genom botnen af bouteillen. Dalin Arg. 1: 65 (1733, 1754). (Kristiern I) liknades vid en Taska utan botten. Lagerbring 1 Hist. 5: 17 (1786). Blott till mindre laggkärl kan bottnen göras i ett enda stycke. Arb. bok 247 (1887). — jfr BLECK-, BLOM-, CELL-, DUBBEL-, FORM-, INNER-, KASTRULL-, KIST-, KITTEL-, KRONÄRTSKOCKS-, RESÅR-, SIL-, SLÄD-, SOFF-, SÄNG-, TRÄ-, TUNN-, UNDER-, VAGNS-, ÖFVER-BOTTEN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Girigheten hafwer ingen Botn. Schroderus Os. 2: 192 (1635); jfr b δ. Dhen intet sparar wedh brädden, Han finner intet wedh bottnen. Grubb 125 (1665) [jfr fsv. bäträ är spara fra bräd än fra bwthn]. Seent spara wedh bottnen. Dens. 129. Han svarfvar tjocka bottnar. Granlund Ordspr. (c. 1880; om person hvars glas icke är utdrucket i botten). Säck utan botten är svår att fylla. Därs.
b) i vissa (ofta mer l. mindre bildl.) uttr. (jfr 6).
α) i uttr. som beteckna (kraftigt) drickande. dricka l. ta l. tömma (ett glas o. d.) i botten, ngn gg äfv. i bottnen, förr äfv. låta gå i bottnen, dricka ut, fullständigt tömma (glaset osv.); botten opp! drick ur! låt oss dricka i botten! Luta Glaset eller Kannan till munnen, och låta gå i botnen. Verelius 120 (1681). Dricka ut glaset i botn. MontLouis Fr. spr. 200 (1739). För er vi alla tömma / I botten hjertligt denna skål! Wallin Vitt. 2: 135 (c. 1820). (Han) drack .. hornet i bottnen. Fryxell Ber. 1: 29 (1823). Carlsson blef känslofull och drack i botten. Strindberg Hems. 152 (1887). Skål .., nu tar vi i botten! Dahlbäck Åbergson 328 (1914). jfr: ”Botten upp!” — sa' skepparen, när skutan sjönk. Holmström Sa' han 8 (1876).
β) (†) i uttr. slå ut bottnen l. slå bott(n)en ur fatet l. tunnan o. d., yppa hvad man har i sinnet, tala rent ut. O. Petri Men. skap. 71 (c. 1540). (Kristiern II) slogh .. botnen vth medh allo, vthtryckiandes klarliga hwadh hans Fadher och förfädher j sinne och mening hafft hade. Svart Ähr. 55 (1560). Wij .. bruka then confidence emot eder, att wij wijsa eder sielfwa instructionen och slå botten uhr tunnan. RARP 6: 107 (1657). Han slog bottnen vhr Faatet (dvs.) Han foor plumpt vth medh sanningen. Grubb 304 (1665). Nu faller han in med hufwudet igenom dören och slår aldeles botnen vthur fatet. Hiärne Orth. 133 (1717).
γ) (hvard.) i uttr. det är l. finns ingen botten i honom, han har ingen botten o. d., han är omättlig; börja känna botten, ngn gg äfv. bottnen, börja bli mätt. Han har ingen botn. Serenius (1734; under full). För tillfället sitter där .. endast en till bords, lilla Hilda W., som kommit skidande hit .., och nu är det ingen botten i henne. Larsson Åt solsidan 16 (1910).
δ) i uttr. som beteckna att ngt är l. håller på att blifva slut l. att det finns utsikt att få slut på ngt resp. (i negerade uttr.) att ngt saknar gräns l. (skönjbart) slut (jfr 3 slutet); jfr BOTTENLÖS 1 a β, d. Se bott(n)en i l. på ngt. Komma till bott(n)en af l. med ngt. Med mine förre sysslor jag innehafft, har jag kunnat någorlunda bärga mig, men nu ser jag ingen bottn mera. Ågerups arkiv Bref 29 nov. 1753. Nöden (torde) förmå Folket at tänka på nyttiga inrättningar, och sparsamhet när botnen visar sigh i Tunnan. Brauner Tankar om boskap 133 (1756). Sannerligen jag ser någon botten på det här växande eländet. Bremer Hertha 41 (1856). Vi kommo fortare till botten med våra gamla studentminnen än vi egentligen hade trott. Söderberg Främl. 76 (1903). Det syntes nu inte vara någon botten eller gräns för de galenskaper man skulle kunna hitta på. Månsson Rättf. 2: 227 (1916).
c) på fartyg. GR 4: 77 (1527). Den smidighet i botn, som en snäll (dvs. snabb) seglare fordrar. F. Chapman (1779) hos G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 351; jfr α. Flat Botten. Konow (1887). De vattentäta rummen (i örlogsfartyget) åstadkommas .. (bl. a.) genom dubbla bottnar. Wrangel Sv. fl. bok 107 (1898). — jfr FARTYGS-, INNER-, SKEPPS-, SKUT-BOTTEN m. fl. — särsk.
α) skeppsb. om den del af ett fartyg som är nedanför lastvattenlinjen. Witt Skeppsb. 37 (1857).
β) [jfr liknande bet.-utveckling af KÖL] (numera bl. handel.) i utvidgad anv. om fartyg i sin helhet. Seglandes her ifrån på en botn. Schroderus Uss. D 2 a (1626). Öfver 75 % af Förenta staternas export och import .. fördes (år 1855) på egna bottnar. TT 1893, M. s. 27.
d) i ugn o. d.; särsk. bergv. i smältugn o. d., om den särskildt tillredda härd på hvilken malmen osv. inlägges. Jngenn wett någen kunst, ath slå .. Bothner (i kalcinerugnarna vid Sala silfvergrufva), så ath the holle vtöffuer iij eller iiij renszninger. GR 11: 248 (1537). Bergvesa .. är i synnerhet tjenlig til Ärilars, eller bottnars, inslagning uti stora calcinerugnar. Rinman 1: 760 (1788).
e) på skodon, om den understa delen; särsk. om den (enkla l. dubbla) sula som bildar undersidan; stundom äfv. med inbegrepp af klacken. Bonddrängarne hade skor med smala klackar och tiocka botnar, interfolierade med näfver. Linné Öl. 123 (1745). Träskomakaren (får) 1/3 famn alved till bottnar. AB 1890, nr 26, s. 2. Botten .. sula. Zidbäck (1890). Sula och klack .. utgöra ”bottnen”. 2 NF 25: 1039 (1917). — jfr LÄDER-, SKO-, TRÄ-, TRÄSKO-BOTTEN m. fl.
f) på musikinstrument: den undre l. bakre gränsytan mot hvilken ljudet studsar. Weste (1807). jfr KLANG-, LJUD-, RESONANS-BOTTEN m. fl. — bildl. i ssgrna KÄNSLO-, STÄMNINGS-BOTTEN m. fl.
g) urmak. i ur, om hvar o. en särskild af de båda skifvor mellan hvilka urverket är fäst. Nordforss (1805). (Hjul och drifvar) uppbäras af tappar, hvilka hvila i hålen i de båda bottnarne. Ericsson Urmak. 72 (1897). — jfr UR-BOTTEN.
h) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) stolsits. 1 g(amma)l trästohl med linnen botn och bakstycke. Ågerups arkiv Bouppteckn. 1750. Botten eller sätet uti karmstolar. Kalm Resa 3: 79 (1761). Brunius Gotl. konsth. 1: 131 (1864).
i) i sht mil. o. jäg. på kanon l. gevär o. d.: den bakre, mynningen motsatta delen af loppet. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Botten, (böss-) pipans nedersta, och, öfver godsets yttre, tjockaste del. Källström Jagt 107 (1850). De Ron o. Virgin 3: 3 (1890). — jfr STÖT-BOTTEN.
j) tekn. på vattenhjul, om (bräd)beklädnaden innanför skofvelkretsen: hjulbotten. Rinman 2: 671 (1789). JernkA 1861, s. 158.
k) anat. om den tjockare, åt vänster vettande ändan af magsäcken hos människan: (magens) blindsäck. Wretlind Läk. 4: 24 (1896). — jfr MAG-BOTTEN.
l) kok. benämning på (den stundom ss. korfskinn använda) blindtarmen hos vissa däggdjur, särsk. nötkreatur. Bottens broder, benämning på den öfre, smalare delen af blindtarmen, hvilken förenar denna med tjocktarmen. Våmben, vänstran och botnarne. Dahlman Reddej. 139 (1743). När man vil hafva stora blodkårfvar som sedan kunna skiäras uti skifvor, då äro de så kallade botten och bottens-broder dertil mäst tienlige. Warg 52 (1755). Langlet Husm. 580 (1884).
m) (†) mat. i fråga om solid figur: bas. Prismata triangularia .., som äga samma eller likdryga bottnar och likdryga lodrätthögder, de äro ock likdryga. Mört Weidler 141 (1727). Mellberg Bergroth Geom. 175 (1885).
n) om den understa delen af vegetation l. hårbeklädnad; dels om själfva marken resp. huden (jfr II 2 b, 3), dels om undervegetationen resp. bottenfällen. Botnen eller det mjuka lurfvet näst intil hullet, är ljust brun-blackot. VetAH 1759, s. 304. Allt det gröna och röda .., som brukar kläda skogens botten. Lagerlöf Holg. 2: 267 (1907). — jfr SKOGS-BOTTEN.
o) i utvidgad anv. om olika slags (i allm. runda) skifvor som mer l. mindre påminna om bottnar. Tårtor utgöras af tunna bottnar, som uppläggas på hvar andra med sylt, marmelad eller kräm emellan. Hagdahl Kok. 879 (1879). — jfr TÅRT-, UNDER-, ÖFVER-BOTTEN m. fl. — särsk.
α) tekn. (i allm. rund) skifva l. platta (af koppar l. dyl.); eg. om dylik platta afsedd att användas till botten. Handelen med .. Koppar lämnas fri och öpen, så at den i Plattar, Bleck och Bottnar .. får utskeppas. PH 5: 3016 (1750). Vid Kopparhamrarne smidas .. runda bottnar .. uti Stapel, eller uti ordning ifrån den största til den minsta, så at, då den minsta botten väger 2 marker, kan den största gå til 70 marker. Rinman 1: 299 (1788). Dalin (1850). — jfr KOPPAR-BOTTEN.
β) (föga br.) plåt afsedd att därpå rosta l. torka ngt. De renare urkokade och ångpreparerade benen torkas på uppvärmda bottnar. LAHT 1881, s. 21. — jfr BLECK-, KOPPAR-BOTTEN m. fl.
p) [efter motsv. anv. i holl. l. t.] (förr) om större skifva l. kaka af tvål l. dyl. åstadkommen därigm att ämnet i flytande tillstånd hällts på botten af ett fat för att stelna o. därvid antagit form efter fatets botten. VittAH 4: 315 (cit. fr. 1544). Påicken hafuer lofuat ryssarne för huar botten tuål ett skiepundh bly. BtÅboH I. 6: 107 (1633). En botten vax, talg. Möller (1790). Fatab. 1907, s. 91 (om förh. år 1549).
q) öfvergående i bet.: den del af ngt som är närmast öfver bottnen; bottenlager; bottenfack; jfr 3 b, 4 b. Bott(n)en på kofferten var redan fullpackad. Han hade packat bott(n)en på kofferten. Kaffet var grumsigt i bott(n)en. Rygpositivet och thet mindre bröst positivet bliffva nederlagt i botn på (orgel-)lectaren, så att ingen pipa kommer til att synnas. Rudbeck Bref 36 (1664). Pungen han är ej nog diup ty fins straxt Debet i båtn. Bröl.-besv. 131 (c. 1670). Tag i botten, får du gryn. Landsm. XI. 2: 31 (1896). — särsk. hvard. i uttr. det är socker i botten, det bästa kommer till sist.
2) i fördjupning (grufva, grop, brunn, dalsänkning l. dyl.), om den nedersta delen l. den yta som nedtill begränsar fördjupningen. Tå lät Konungen .. kasta .. (männen) in för Leyonen j gropena .., Och förr än the komo nedh til botnen, fingo Leyonen them fatt. Dan. 6: 24 (Bib. 1541). Aff gråberget är niderfallet så mycket udi gruffven (vid Sala), thet hele bothnen och en stoor deell aff veggerne ther med beteckte äre. GR 24: 62 (1553). Dijket (skall) wara ofuan till twå alner bredt, och en på botnen. Lagförsl. 2: 168 (c. 1609). En bred .. dalgång, i hvars botten flyter en liten å. Wrangel Tegn. släktm. 155 (1913). jfr: Solen .. når (sällan) så djupt ned som till botten af en smal gata. Geijerstam Lyckl. män. 6 (1899). — mer l. mindre bildl. (jfr 1 b δ samt 6). Han skal tagha tigh vthu ångestens widha munn, then ingen botn haffuer. Job 36: 16 (Bib. 1541). Et diup, der .. (tankarna) ingen botn kunna finna. Nohrborg 783 (c. 1765). — jfr DAL-, GRUF-BOTTEN m. fl.
3) i haf, sjöar, vattendrag o. d., om grunden under vattnet. Stenig, sandig, lerig, gyttjig, (o)jämn botten. VarR 40 (1538). (Israels barn) gingo torrfötte på haffzens botn. Judit 5: 12 (Bib. 1541). (Ängeln) uprörde dammens botn, så at watnet blef oklart. Bælter JesuH 4: 7 (1757). Bleket .. förekommer å bottnarna af kärr, myror och sjöar. Arrhenius Jordbr. 1: 155 (1859). Han sökte se efter huru långt det var till botten. Strindberg (o. Sjögren) Sv:s natur 43 (1901). Hultasjöns och Vasens aftäckta bottnar. 1 NJA 1907, Utslag s. 20. jfr: I alla landsorter finnas .. små sjöar med tvänne botnar (dvs. den öfre bildad af växter som hoptofvat sig till ett slags matta). Fischerström Mälaren 348 (1785). — jfr FLOD-, FRÄKEN-, GYTTJE-, HAFS-, LER-, SAND-, SJÖ-, STEN-, VASS-, Å-BOTTEN m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.: gå till (ngn gg äfv. i l. åt) botten, ngn gg äfv. bottnen, sjunka, drunkna; bildl.: gå under; gå öfverstyr; gå förlorad. Skutan gick till botten med man och allt. The H. Apostlar woro .. j stoor frestelse, alt öffuer öronen, så at the nu skulle siunka, och gå til botnen. P. Erici Musæus 2: 26 b (1582). Du går åt botten, .. det (som du målat) är alltför illa. Almqvist GMim. 2: 165 (1842). Affärerna gingo i botten. Wetterbergh Penning. o. arb. 566 (1847). Båten krossades inom ett ögonblick, och med ett förtviflans skri gick skomakaren i botten. Ahrenberg Stockj. 202 (1892). ta(ga) botten, stöta emot bottnen. Vattnet var ej djupare, än att fartyget tog botten med aktern. GHT 1895, nr 293 A, s. 3. Mudder och slam, hvilket uppkastas till ytan, när torpeden tar botten. Vår flotta 1911, s. 136. nå, äfv. räcka l. hinna botten, ngn gg äfv. bottnen, bottna (se d. o. 2 b). Bassängen är inte djupare än att man når botten öfverallt. Watnet war så diwpt at man ther offuer simma moste, och kunde icke reckia botnen. Hes. 47: 5 (Bib. 1541). Hinna bottnen. Nordforss (1805).
b) (föga br.) öfvergående i bet.: det närmast öfver bottnen befintliga lagret, bottenlager; jfr 1 q, 4 b. Watnet (är) om Wintern .. warmare i botn än .. i dagen. Block Motala str. 35 (1708).
4) (mindre br.; jfr dock a) i öfverförd anv.: den del som utgör den inre l. bakre delen l. gränsen. Vid inre botten af Ofotenfjord. Zetterstedt Sv. lappm. 2: 64 (1822). I bottnen af detta stora rum var en dörröppning förhängd med gardiner. Wetterbergh Altart. 332 (1848). Säckdalens slutända kallas ”botten”. 2 NF 28: 83 (1918). — jfr FJORD-, VIK-BOTTEN m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) jäg. om den bakre, breda ändan af en jaktplats; motsatt: bröst. Greiff Jagt 19 (1821). Botten af en jagtplats kallas den ända, hvarifrån Drefvet afgår. Leijonflycht (1827). Dalin (1850).
b) (föga br. utom i Finl.) öfvergående i bet.: den del som ligger närmast den inre l. bakre gränsen; i uttr. i l. ur bott(n)en, längst inne resp. längst inifrån; jfr 1 q, 3 b. Bo i bottnen af en vik. Hahnsson (1884). Kanonbåten .. gick in i botten af Bayen. SDS 1899, nr 44 B, s. 3. ”Stanna där!” utropade en .. kvinnoröst ur botten av den mörka korridoren. Högberg Storfursten 122 (1915).
5) [utveckladt ur 4; jfr motsv. anv. af nt. bodden] (†) hafsvik. Then olagliga handel som köpmæn vthåff kexholms læn bedriffua med theris köpenskap in vtj botnen med våre vndersather. GR 4: 197 (1527). Then Venedische botnen. Utl. på Dan. 599 (1592). Med Postbåten öfver Räfvelske båtnen till Räfvel. Dahlberg Dagb. 282 (1682). Båtten är på wårt Språk en Inwijk, dedan kallas Östersiöns Norre inwijk Norske Båttn, och den Östre, Ostro-Båtten. Rudbeck Atl. 3: 480 (1698). Öster-siön, med sina stora armar, Norra och Finska Botn. Tuneld Geogr. 11 (1741). Norra Botten, le golfe de Botnie. Weste (1807).
Anm. till 5. I åtskilliga af här anförda språkprof är ordet att fatta ss. egennamn, liksom det äfv. ingår i de ännu brukliga namnen Bottenhafvet o. Bottenviken, benämningar på vissa delar af Bottniska viken; jfr BOTTNISK. I ä. tid förekommer ngn gg botten äfv. om de vid Bottniska viken belägna landskapen, liksom det ännu förekommer i landskapsnamnen Norr-, Väster- o. Österbotten. GR 16: 219 (1544). Rudbeck Atl. 1: 429 (1679).
6) i bildl. anv. (jfr 1 b, 2 slutet o. 3 a).
a) om den del af ngt hvilken ligger djupast nere (l. inne), särsk. med tanke på den egentliga, sanna grunden som ligger dold under ytan o. först gm djupare undersökning står att upptäcka. I (grund och) botten, i grunden, i själfva verket, när allt kommer omkring (jfr b). Han är i (grund och) botten en ärlig man. I botn kan then enas och andras sats vara alt en, fast then ene föresteller sig saken något annorlunda, än then andre. Rydelius Förn. 290 (1722, 1737). Hundrade gånger har jag .. trott mig se ner ända till bottnen af detta .. Konungasinne. Leopold 5: 330 (c. 1804). Känslan af beroende .. ligger på bottnen af all religion. Tegnér 4: 412 (1839). Han är så god i botten .. — han lider så af sin egen häftighet. Edgren Tre kom. 51 (1891; yttradt af en dam om hennes make). Bosins i botten godmodiga vresighet. De Geer Minnen 1: 79 (1892).
b) i uttr. som beteckna grundlighet l. fullständighet o. d. I (grund och) botten, alltigenom (jfr a). Han är en i (grund och) botten ärlig man, alltigenom ärlig, bottenärlig. Känna, förstå (ngt) i (grund och) botten, ngn gg äfv. i bottnen, förr äfv. till bottens. Man rätt förstår, och till bottens wet huru riksens tillstånd är. Gustaf ii Adolf 208 (1624). (Sjömännen) förstodo sitt yrke i botten. Trolle Sjöoff. 2: 115 (1870). (Kompanichefen kände) ofta i grund och botten .. sina soldaters .. familjeförhållanden. Quennerstedt Ind. sold. 72 (1887). (†) Jag (ljuger) denna gången ända i Bottnen. Dalin Arg. 2: nr 23, s. 1 (1734; uppl. 1754: aldeles). l. tränga till botten (ngn gg äfv. till bottnen, förr äfv. gå i botten) med l. i (ngt), förr äfv. taga (ngt) i bottnen, göra l. ta itu med l. undersöka (ngt) grundligt; penetrera. Jag .. tager saken i båtnen. L. Laurel (1751) hos Hernlund Laurel 28. (Engelsmannen) studerar sit Ämne och däruti går han til bottnen. Lanærus Försök 78 (1788). Vi skal gå i botten med saken och jag skal bringa dig til min öfvertygelse. Schröderheim Fjäsken 9 (1791). Tränga till botten av det politiska läget. Hedin Tal t. ungdemokr. 110 (1914). — (numera knappast br.) från botten, från grunden, fullständigt. (Gud har) vthgutit sin barmhertighet ifrån botn. och gifwit menniskiorna sin högsta Skatt, sin kära Son Jesum. Isogæus Segerskiöld 265 (c. 1700). Var god och berätta mig hela historien, men från botten! Backman Reuter Bræsig 74 (1872).
c) handel. i fråga om priser l. aktiekurser o. d., i uttr. som beteckna att priserna osv. nått den lägsta (sannolika l. tänkbara) nivån. Kurserna på fondbörsen torde nu ha nått botten. Köpa aktier vid botten och sälja, när de äro på toppen. Med afseende på malmfrakterna är det nu tydligt, att raterna absolut äro vid botten. GHT 1897, nr 43 B, s. 2.
II. underlag l. grund (hvarpå ngt hvilar l. hvarifrån ngt utgår) samt i därur utvecklade betydelser.
1) († utom i a, b, d) i allm.: underlag hvarpå ngt hvilar; grund; grundval. (Prästen skall) tagha aff .. (offerdjurets) blodh, och stryka vppå altarens horn .., och alt thet andra blodhet kasta nedher på botnen til altaret. 2 Mos. 29: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: vid foten av altaret). Tu som grundar iordena på hennes botn, så at hon bliffuer j ewigh tijdh. Psalt. 104: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: på hennes fästen). En pråålachtigh Stadh .. hwilkens Portar äre aff Kaneelbarck, grundwaalen och botnen aff Elphenbeen. Phrygius Him. lif. 50 (1615). Jag törs räkna mig ibland the olycksaligaste menniskior på hela jordenes botn. Humbla Landcr. 557 (1740). — särsk.
a) (fullt br.) (särskildt anlagd) grund på hvilken kolmila reses, kolbotten. GR 10: 198 (1535). (När platsen är gjord ren o. jämn,) måste .. (kolaren) (där bottnen skal anläggas til Resemilor) slå ned en påle mitt uppå bemälte plats. Wallner Kol. 9 (1746). (Den ena resmilan) kolades å gammal botten. JernkA 1899, s. 346. — jfr KOL-, MIL-BOTTEN.
b) (fullt br.) (verkligt l. skenbart) underliggande yta (stoff l. färg o. d.) hvarpå figur l. mönster l. dyl. framträder; grund; bakgrund; grundmassa; grundfärg, bottenfärg; bottenmönster. Sammet med gyllen botten. OxBr. 1: 4 (1612). Botten på en spets eller blommeradt tyg. Sahlstedt (1773). En Drälls stol, hvarest särskilde skaft brukas til botten (på väfnaden), och särskilde til fasonerna. Törnsten Linnelärftsv. 5 (1787). Med botten förstås den färg med hvilken hela den rymd af taflan först öfverstrykes, som skall målas. Scheutz Ritk. 175 (1832). Omkring (sybågen) .. sutto fem kamrater och sydde botten på ett tapisseri. Strindberg Fjerd. 7 (1877). Genève-konventionens tecken — rödt kors på hvit botten. Tingsten o. Hasselrot Värnpl. bok 80 (1902). — jfr ATLAS-, GULD-, RIPS-, SILFVER-, SPETS-, TYG-, TYLL-BOTTEN m. fl.
c) om grundkapital l. grundfond; jfr d. Ost Indiske Sälskapet (i Holland) lade först en Botten aff sextijo Tunnor Guld, hwilken the innan sex Åhrs förlopp .. til treehundrade Tunnor Gull förökte. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 282 (1680).
d) [anv. i nyare tid stundom beroende på inflytande från d.] (numera föga br.; jfr dock α, β) mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om abstrakta begrepp: grund, grundval; jfr BOTTNA 7. En lös gissning, som kan hända grundar sig på ännu svagare bottn. Lagerbring 1 Hist. 2: 160 (1773). (Den tyska riksdagen) är bygd på en mycket bred demokratisk botten. Svedelius Statsk. 2: 266 (1868). Botten i hans väsen var en fast och genomtänkt religiositet. Levertin G. III 4 (1894). Hans infama antydningar .. hade botten i verkligheten. Essén Fröken Fob 159 (1919). — särsk.
α) i ordspr. Sanningen haffuer en fastan botn. Sv. ords. C 1 b (1604); jfr Grubb 708 (1665). Gott Handtwärck haar en gyllende bottn. Grubb 271 (1665) [jfr motsv. uttr. i holl. o. t.]; jfr: (Näringarna) äro bygde på gyllene bottn, och blifva de säkraste Guldmakare. Posten 1769, s. 468.
β) i vissa uttr.: (fullt br.) stå på fast botten, stå på fast grund; stå på egen botten, äfv. på sin egen botten, stå på egen grund; vara själfständig, oberoende (i ekonomiskt l. annat afs.), reda sig själf. (Den polska republiken) tycker sig vara mäcktig nog, och tror sig stå på en fast botn. Nordberg C. XII 1: 231 (1740). Stå på sin egen bottn och dependera af sin egen tillgång. Höpken 2: 432 (1757). I sina så kallade klassiska operor .. står .. (Mozart) på egen botten. Valentin Musikh. 2: 84 (1901). — (mindre br.) stå på samma botten, stå på samma grund; stå på samma nivå; hafva samma grundåskådning. I denna sak tror jag verkligen, att vi icke fullkomligt stå på samma botten. Wikner Lifsfr. 2: 22 (1871). Föreläsaren måste framför allt stå på samma botten som åhöraren, han måste förstå dennes intressen och tankevanor och rätta sig därefter vid ämnesval och framställning. PT 1903, nr 144, s. 3. — (föga br.) stå på god l. säker botten, hafva goda affärer, vara i goda omständigheter. Dalin (1850). — (föga br.) stå l. befinna sig på ren botten, hafva klara papper; vara fullt i sin ordning. Allt .. (rörande arfvet) befinner sig på fullkomligen ren botten. Almqvist Smaragdbr. 367 (1845). (Vi) stå .. på ren botten med hvarandra, beroende af samma interessen. Ridderstad Samvetet 2: 97 (1851).
γ) (nästan bl. i Finl., föga br.) i fråga om mänsklig karaktär: fast grund. Detta är ännu ett bevis på folkets halfnatur — de sakna botten och kunna ej besluta sig för något som helst djerft eller afgörande steg. P. Möller i Kongo 1: 295 (1887). Hem utan gudsfruktan uppfostra barn utan botten. Topelius Tänkeb. 104 (1895).
2) om jordlager.
a) om undre jordlager som bildar grund l. underlag för öfre jordlager; jordgrund; särsk. landt. om det närmast under alfven liggande jordlagret. Wägar och Broer .. (skola) ware .. medh Sten lagdh, der botten så kan lijde. LReg. 140 (1620). Ängar .. med stenfri botten. QLm. I. 3: 51 (1833). Såväl hos den odlade som den ouppodlade jorden plägar man .. skilja mellan matjord, alf, botten och grund. LB 1: 94 (1899). jfr: När som denna sandsten skal brytas, afföres Jorden och Kalckstenen alt in till Leran eller första bottnen .. Första bottnen var ofta 3 alnar diupt, då andra bottnen tager vid. Linné Gothl. 249 (1745).
b) (numera knappast br.) om jord ss. grund l. underlag för växter: jord, jordmån. Ollia och Wijn, och hwad then Europæiske Båttnen elliest icke bär. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 172 (1680). Så framt man några åhr effter hvarannan sätter Socker-Ärter på en botn, så blifva theraf Ärter med hårda skahl. Ahlich Träg. 106 (1722). Sandmassor, som .. utgöra endast en mager botten för trögväxt tallskog. SvLittFT 1833, sp. 635.
c) (†) allmännare: mark, jord. Falla til Botnen. Linc. (1640; under volvo). Då de begifvit sig alt för när til bredden af denna Grufvan, hafver bottnen under deras fötter fallit undan. Lagerström Bunyan 1: 158 (1727). (Stormar) som oförsedt öfverfalla oss, trycka oss på en gång til bottnen. Mörk Th. 3: 427 (1758). — särsk. i uttr. förlora bott(n)en, förlora fotfästet, falla. Weste (1807). Dalin (1850).
3) [utvidgad anv. af 2 b] om den botten hvarur hårbeklädnad o. d. framväxer; företrädesvis ss. senare led i ssgr, t. ex. HUFVUD-, HÅR-, SKÄGG-BOTTEN.
4) om ett lands l. en nations o. d. mark l. landområde; territorium; numera bl. i obest. form o. nästan bl. med föregående adj.-best. som angifver landet osv.; i sht i uttr. med prep. på. På svensk, tysk, utländsk botten, på svensk osv. mark. På hemlandets botten. Flyktingarna utvisades från svensk botten. Så snart han hade nått (l. lämnat) svensk botten, förklarades han häktad. Om et Regemente står på främmande botten. 2 RARP 2: 480 (1723). Förblifva på Svensk Bottn. Celsius E. XIV 54 (1774). Våra krigares långvariga vistelse på tysk botten. Noreen VS 1: 133 (1903). — i numera obr. konstruktioner o. uttr. På the Romares botn. Schroderus Sleidanus 80 (1610). Then Hetruriske botnen gräntzadhe medh then Romerske. Dens. Liv. 94 (1626). På Tysche Botnen. RARP 1: 149 (1631). Wåre schole (i fredsslutet) cedera Preussen, och hwad mera ther på botnen. VDAkt. 1660, nr 32. Värfvadt Folk af främmande botten. Dalin Vitt. 5: 329 (c. 1750).
5) i byggnad o. d., om det horisontala byggnadsparti som nedtill begränsar en våning l. som åtskiljer två öfver hvarandra liggande våningar; trossbotten; golf. Bottnarna i detta huset äro så dåliga att man kan höra allt som säges i våningen ofvanför. På en botten, i en o. samma våning. På nedre l. undre bott(n)en, i nedersta våningen, i bottenvåningen. På öfre bott(n)en, i ofvanvåningen, en trappa upp. (Han) bygde .. itt Förhws til Domstolen .. och .. (belade) bådha botnana (dvs. både golf o. tak) medh Cedreträ. 1 Kon. 7: 7 (Bib. 1541; Luther: beide boden). (Att hyra:) En Trappa upp åtta Rum på en båttn. Dalin Arg. 2: Reg. 4 (1734). 3 våningar med boningsrum, hvaraf dock under förra Ryska ofreden bottnarne infallit, ehuru väggen blef stående. E. Lennqvist (1764) hos Leinberg Vårt land 5: 84. På rådhuset (i Västerås) hade .. (borgmästaren) sitt embetsrum på öfre botten och stadskällaren på nedre. Böttiger 6: 54 (c. 1875). De vanligaste bottnarne (i boningshus) bestå af bjelkar, mellanskär, golf och underpanel. Ahlström Eldsl. 134 (1879). — jfr BRAND-, TROSS-BOTTEN m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) om det byggnadsparti som nedtill begränsar den understa l. närmast öfver källarvåningen belägna våningen; bottenvåningsgolf; nedre botten. Material-Magazinet var et stort stenhus, under hvilkens botten var en stor och varm källare. Linné Västg. 125 (1747). (Till ett dragfritt stall) fordras at hafva botnen tät. Brauner Tankar om boskap 46 (1756). I rummen på botten idkades källarrorelse, hvartill äfven ett par af dem i öfra våningen upplätos. Crusenstolpe Mor. 2: 54 (1840). Botten .. Nedersta rum-afdelningen i ett hus under första våningen .. ”Bo på botten,” d. ä. ingen trappa upp. Almqvist (1844). Lilljebjörn Spr. minnen 62 (1874).
b) om den öfversta trossbottnen i en byggnad; vind, loft; numera nästan bl. brygg. om spannmålsvind i bryggeri. The stora beläter, som i wägen stå, bleeff befalt kastas på botnen. Murenius VP 37 (1640). Vil man göra botn på Brygghuset, så göres trärör öfver Pannorne up genom taket, at släppa ut ången, hvilken botn kan brukas til Mältlafve. Brauner Tankar om boskap 92 (1756). Ungdomen (i Byske i Västerbotten) har .. ofta sina sofplatser på någon ”botten”, d. v. s. vind, där det är svalt och skönt. TurÅ 1908, s. 89 (bygdemålsfärgadt). — jfr KORN-, MALT-BOTTEN.
c) (numera knappast br. utom i fråga om magasinsbyggnader o. d. samt i uttr. nedre l. undre botten, se slutet) öfvergående i bet.: våning; etage. Widh Paulus lenge taladhe, toogh sömpnen .. (ynglingen) så swårligha, at han föll nedh aff tridie botnen. Apg. 20: 9 (Bib. 1541; NT 1526: bönen; öfv. 1779: våningen). Södra sidan (af slottet) består allenast af två våningar eller botnar. E. Lennqvist (1764) hos Leinberg Vårt land 5: 80. Våningarne i magasiner kallas vanligen bottnar. Rothstein Byggn. 464 (1859). En stenbyggnad i två bottnar. PT 1892, nr 115, s. 1 (om boningshus). Magasin, af timmer, i två bottnar. Därs. 1903, nr 145 A, s. 4. jfr MAGASINS-BOTTEN. — särsk. (fullt br.) i uttr. nedre l. undre bott(n)en, nedre våningen, bottenvåningen. Det hela fick .. plats åt sig inrymd i nedre botten af bibliotekshuset. OoB 1893, s. 308. Hon .. hyrde undra botten i ett tvåvånings trähus. Oterdahl Skram 323 (1919).
d) (†) i fråga om (antik) teater: scen. Botnen och thet slätta rummet vthi Skådoplatzen. Linc. (1640; under cavea). En botn eller Pallatz ther på man håller skodespeel eller Comediæspeel. Därs. (under spectaculum).
e) bergv. botten som horisontellt afdelar ett schakt i olika delar; äfv. om rummet ofvanför en dyl. botten l. mellan två bottnar, etage. Kopparbärgs-Grufwa är 60. famnar djup i Bondestöten, och är 2. båttnar uppå rummet, som the kalla Kyrkan och Sylterummet. N. J. Krok (1624) i JernkA 1898, s. 370. (Jag begaf mig) i en balga eller tunna neder på silfvergrufvornas första botn, 324 alnar vnder jorden. .. (Därefter) vågade jag mig .. neder på andra botn. Rhyzelius Ant. 32 (c. 1750). Från schaktet uppdelas malmen i afdelningar, bottnar, etager af vanligen 100—150 fots höjd. Wetterdal Grufbr. 216 (1878). jfr BERG-, GRUF-BOTTEN m. fl. — (†) öfvergående i bet. sänkning. Thenn Rymningh han hade j rennan på wor Botn (vid Sala grufva). GR 10: 215 (1535). Sahlberget begynnes Söder till från Juthyllan och Her Stens bottn. Hiärne Berghlychta 435 (1687; jfrdt med orig.).
Sammansättningar: A: BOTTEN-AFLAGRING ~020. särsk. till I 3: aflagring på sjöbotten o. d. Nathorst JordH 507 (1891).
(II 2) -ALF. (mindre br.) landt. om det närmast under matjorden liggande jordlagret, alf. Gadd Landtsk. 2: 290 (1775). MosskT 1892, s. 130. —
-ART. särsk. till I 3, om hafsbottens o. d. art l. beskaffenhet. Klint Kart. 70 (1807).
-BAND.
1) till I 1; särsk. om det nedersta bandet på kar o. d. Bottenbandet på laggkärl. Landsm. II. 2: 40 (1880).
2) skeppsb. till I 1 c: timmer som förbinder de båda skeppssidorna i bottnen af ett fartyg. Allt efter ställena, der banden anbringas, få de namn af bottenband, däcksband, klysband, hvalfband. Witt Skeppsb. 75 (1858).
-BEKLÄDNING. särsk. skeppsb. till I 1 c: plank- l. plåtbeklädning på fartygs undersida; jfr -BORDLÄGGNING. Spunningsplankor el. bottenbeklädning under et skepp. Holmberg (1795; under rubord).
(I 1 n) -BESTÅND. landt. om växtbestånd som bildar botten i en gräsvall l. dyl. Olika högvuxna arter, som bilda öfver-, under- och bottenbestånd. Juhlin-Dannfelt 424 (1886).
(I 1) -BIT. särsk.: bottenstaf. Hvarje stortusende stäfver om 1200 stycken .. skall gratis åtföljas af 400 bottenbitar till tunnstafven. UB 3: 436 (1873).
-BJÄLKE. särsk.
1) skeppsb. till I 1 c = -STOCK 2. Almqvist (1844).
2) till II: bjälke som utgör (del af) underlag l. grund; grundbjälke, bottenstock (se -STOCK 4). Weste (1807).
(I 1) -BLAD. (†) tekn. Bottenblad kallas den skifva af ler, som i Proberugnen är under Muffelen. Rinman (1788).
(jfr I 1 o α) -BLECK. (†) tekn. Bottenbleck kallas runda och tunna Järnplåtar .., som smidas vid Plåthamrar och hvarutaf sedan förfärdigas stekpannor och andre smidde bleckkäril. Rinman (1788).
(I 1) -BLÅSNING. tekn. i bessemerugn: blåsning (med bläster) underifrån; motsatt: sidoblåsning. JernkA 1886, s. 121.
(I 1 c) -BORD. skeppsb. planka i fartygsbotten. Uggla Sjölex. (1874; under bottom-board).
(I 1 c) -BORDLÄGGNING~020. skeppsb. jfr -BEKLÄDNING. Witt Skeppsb. 96 (1858).
(I 1) -BRAND. särsk. om ofullständigt förkoladt l. uppbrändt vedträ i botten af en eldhärd, särsk. i kolmila. (Om man icke rör om i brasan) kunna små bottenbränder bildas. AB 1865, nr 31, s. 3. Med sur kolved på en kall botten, får man också vara beredd på mycket bottenbränder. JernkA 1878, s. 561. —
-BREDD. särsk. till I 2 l. (i fråga om kanal, vattendrag o. d.) till I 3. TByggn. 1859, s. 173. Säterdalens hufvudskåra .. (har på sina smalaste ställen) en bottenbredd af endast 10 (alnar). Santesson I Sv. 89 (1887).
(II 1 a) -BRO. rost i kolmila. Bottenbroar (= roste) begagnades .. och förhindrade bränders uppkomst. JernkA 1882, s. 457.
(II 2 a) -BRUTEN, p. adj. (bygdemålsfärgadt) om åker i hvilken stenarna i bottenlagret uppbrutits. Erfarenheten att en bottenbruten åker .. icke blifver på längre tid jemnbördig (dvs. lika bördig). Rääf Ydre 1: 15 (1856).
(I 1) -BRÄDA. = -BRÄDE 1. Öfverredet (i arbetsvagn) kan utgöras af fast vagnsbotten eller en lös bottenbräda, hvilande på bankarne. Juhlin-Dannfelt 423 (1886). särsk. till I 1 c. Bottenbräda, kallas den lösa brädan inuti en båt, som ligger ovanpå kölen. Stenfelt (1920).
-BRÄDE. (bottna- GR 4: 31 (1527), VDR 1660—61, s. 36; bottne- GR 11: 270 (1537), HSH 6: 111 (1658)) [fsv. butna brädhe i bet. 2]
1) till I 1: bräde som utgör (del af en) botten l. som hvilar på botten af ngt. En .. Bräde-Låda, på hvilcken .. båttn-Brädet måtte vara fullt bårat med små Hål. Salander Gårdsf. 69 (1727). Åror, tofter och bottenbräden (från båten lågo) kringspridda och sönderbräckta. O. Nordenskjöld i Antarctic 1: 263 (1904).
2) (†) till II 5: golfbräde, golfplanka; särsk. i pl. ss. benämning på visst slag af grofva bräder l. plankor eg. afsedda till golfplankor. GR 4: 31 (1527). HB 2: 61 (1586). Botten- eller dubbel Bräder om 8 alnar. Ordn. ö. sjötullen 1667, s. B 2 a. (Huset blef) med botnbräder öfertäckt, .. såsom man lägger et golf. Wettersten Forssa o. Hög 117 (c. 1750).
(II 1) -BÄDDNING. underlag af bjälkar o. d. Dalin (1850).
(jfr I 1 b α) -BÄGARE. om (det fullständiga urdrickandet af) innehållet i en (fylld) bägare l. dyl. som drickes i botten; jfr -FOCK; särsk. i uttr. ta(ga) l. tömma en bottenbägare, dricka ur ett glas osv. i botten, ”ta en bottenfock”. Tömma en bottenbägare. TT 1880, s. 140. —
-DEG. särsk. till I 1 o: deg till tårtbotten o. d. Warg 479 (1755).
-DJUP, n. särsk. till I 3.
a) konkret. Neptunus, för hvars magt så mången Sjöman fasar, / Som mellan skyars högd och bottndjupet rasar. SvMag. 1766, s. 230. JernkA 1828, Bih. s. 12.
b) abstr. om afståndet från ytan till bottnen. 2 NF 7: 1415 (1907). Med hänsyn till bottendjupet (i hafven) skiljer man .. mellan .. (olika) bälten och områden. Ramsay Geol. gr. 1: 223 (1909).
c) abstr. i uttr. hafva bottendjup, nå ända ned till botten. Ett .. drifisband, som haft bottendjup. SD(L) 1900, nr 391, s. 3.
(I 3) -DJUR. djur som lefver på hafsbotten o. d. Dalin Arg. 2: 430 (1734, 1754). LfF 1908, s. 186.
(I 3) -DY. Möller (1790). (Somliga fiskar lefva) i sjelfva muddret och bottendyn. Nilsson Fauna 4: III (1855).
(I 3) -DÖRJ. fisk. Botten-Dörg .. liknar Storsnöret, men skiljer sig deruti att snöret eller refven är af tagel och i ändan försedd med ett aflångt fyrkantigt blylod till sänke, samt dubbel kensa och tvenne krokar. Ekström Sättet att fiska 116 (1845).
(I 1) -FALL. (numera föga br.) bottensats, bottenfällning. Holmberg (1795; under sédiment). Bottenfallet får sätta sig. Skottsberg Båtf. 369 (1909).
-FAST.
1) till I, särsk. I 3: som hvilar på l. sitter fast vid botten. Den bottenfasta isen. Mellin Nov. 3: 198 (1837, 1867). Laxkistorna eller laxkaren äro .. bottenfasta. Ekman Norrl. jakt 300 (1910).
2) till II: grundfast. Bergsryggar, trotsande på bottenfasta grund. Wallin Vitt. 2: 281 (1807). bildl. Hvarje stor och skön idé är ett ädelt frö, som långsamt och bottenfast rotas. Valerius 2: 274 (1841). Vad han en gång fått klart för sig efter mycket och mödosamt grubbel, det stod bottenfast. Koch Timmerdalen 209 (1913).
3) (†) till II, om fast egendom. Altt .. som orörligit och Jorde eller Botnefast är. SUFinlH 5: 363 (1618).
(jfr I 6 b) -FATTIG. (tillf.) fullständigt utfattig. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig. Almqvist Det går an 70 (1839).
-FIL. (i Finl., föga br.) = -MJÖLK. Hallstén o. Lilius (1896).
(I) -FILK. (†) bottenslem, drägg. Serenius (1734; under subside).
(I 3) -FISK. i sht zool. fisk som lefver på botten. Schultze Ordb. 1149 (c. 1755). Stenbiten .. är en bottenfisk, hvilken medelst sin sugskifva suger sig fast vid stenar och andra föremål på hafsbottnen. NF 15: 465 (1891).
(I 3) -FISKE. TSjöv. 1890, s. 177. Bottenfiske (trawlfiske), hvarmed förstås släpande af ett redskap långs hafsbottnen. SFS 1900, nr 96, s. 2.
(I 1 c) -FLAKE. (lös) flake på bottnen i båt. TurÅ 1894, s. 176. Styrmannen reste sig upp på den lilla trekantiga bottenflaken i båtens akter. Därs. 1910, s. 361.
(I 1) -FLÄNS. tekn. understycke på gallerbjälke; motsatt: toppfläns. Rothstein Byggn. 369 (1875). Fackverksreglar med paraboliska toppflänsar och raka bottenflänsar. TT 1902, A. s. 430.
(jfr I 1 b α) -FOCK. (hvard. o. skämts., i sht i studentkretsar) bottenbägare. Smål. alleh. 1883, nr 8, s. 4. Nu tar vi en bottenfock! Söderberg Hist. 82 (1898).
(I, II 2 a) -FRUSEN, p. adj.
1) frusen ända ned till bottnen. Schultze Ordb. 1363 (c. 1755). Sjön, sån, flaskan är bottenfrusen. Dalin (1850). Den ständigt bottenfrusna jorden (ständig tjäle). Hagman Fys. geogr. 152 (1903). jfr: Botnfrusen, hård som steen, steenfrusen. Spegel 134 (1712).
2) bildl. Glädjen är bottenfrusen. Bergman V.sm. skr. 103 (1825).
-FRYSA. [fsv. bothnfrysa i bet. 1]
1) till I, II 2 a: frysa (till is) ända ned till bottnen. Linné Sk. 380 (1751). Jag tror .. att Jorden en gong båttenfryser. C. A. Ehrensvärd Brev 2: 26 (1795). Derigenom (att vattnets täthet minskas vid temperaturer under + 4°) förhindras sjöar och djupare vattensamlingar att bottenfrysa om vintrarna. NF 17: 367 (1893).
2) till I 3: frysa till is vid bottnen, bilda bottenis. Bottenfrysningen är .. sannolikt det enda frysningssättet längre ut från kusterna vid Kattegat och Skagerack. NF 2: 975 (1878).
-FYLLNING. abstr. o. konkret; särsk.
a) till II 1 b. Bottenfyllningen är i de små fälten (af broderiet) .. svart sefirgarn. N. journ. f. dam. 1860, s. 127.
b) till II 2 a. Bottenfyllning i vägar. Lundequist Landtbr. 151 (1845).
-FYND. [fsv. butnfynd] särsk.
a) i sht jur. till I 3: fynd på sjöbotten (särsk. sådant som legat så länge att den urspr. ägaren icke kan anträffas). Botnfynd i Siöar och Siöstrander. Schmedeman Just. 867 (1684). Botten-, sjö- och strandfynd. PT 1905, nr 20 B, s. 2.
b) (mindre br.) till II 2 a: jordfynd. Cellarius Lib. mem. 234 (1699). Fynd eller Bottenfynd, kallas sådant gods som finnes nedgräfvit i jorden. Bonsdorff Kam. 637 (1833). Dalin (1850).
-FYRK. (knappast br.)
1) till I 1: fyrk på kistbottnen; sammansparad penningsumma. Dalin (1850).
2) [jfr II 1 c] grundplåt, grundkapital. Dalin (1850; med hänv. till grundkapital).
(I 1 n) -FÄLL. om den af bottenullen bildade fällen hos vissa däggdjur. Thorell Zool. 2: 56 (1861). En mer eller mindre tät bottenfäll utväxer (på hösten) emellan täckhåren. LB V. 2: 39 (1908).
(I 1, 3) -FÄLLA, v. i pass. med intr. bet.: sjunka till botten, afsätta sig på bottnen. Nathorst JordH 46 (1888). Fin sand och lera (som medfördes af isälfvarna) .. fördes ut i hafvet och i sjöarne samt bottenfälldes där, gifvande upphof åt .. mäktiga aflagringar. Klintberg Gotland 29 (1909).
(I 1, 3) -FÄLLE. (numera knappast br.) bottenfällning, bottensats. Bottenfälle, grummel som sätter sig på botten af en vätska. Holmberg (1795; under résidence). VetAH 1801, s. 9. Dalin (1850).
(I 1, 3) -FÄLLNING. fällning (ur en vätska l. dyl.) på botten, bottensats. Meurman (1846). bildl. En bottenfällning af sinnlighetens slagg. Rydberg Ath. 315 (1859).
-FÄRG.
1) till I; särsk. tekn. till I 1 c, om färg(blandning) till bestrykning af fartygsbottnar o. d. SFS 1889, Bih. nr 90. Bottenfärger för järnfartygsbottnars skyddande. Engström Skeppsb. 194 (1904).
2) till II 1 b: grundfärg. Rinman 2: 300 (1789). Ett trekantigt skåp, måladt med blå bottenfärg och därpå skära törnrosor. S. L. Törnquist i 3 SkånS III. 1: 43 (1894).
(jfr I 6 b) -FÖRDÄRFVAD, p. adj. (tillf.) alltigenom (moraliskt) fördärfvad. En .. bottenfördärfvad bof. Tavaststjerna Bröl. 49 (1893).
-FÖRSTÄRKNING. särsk. mil. till I 1 i, på kanon: förstärkning på utsidan af kammarstyckets bakre del. Botten-förstärkningen eller bakändan på kanonen, dervid den såkallade drufvan sitter. Almroth Karmarsch 138 (1838). De Ron o. Virgin 3: 2 (1890).
-GARN.
1) fisk. till I 3: fiskgarn som sättes vid bottnen; motsatt: drif-, flytgarn. Sättie .. Bottngarn. GR 18: 390 (1547). Garnen, som sättas antingen vid bottnen (”bottengarn”) eller högre upp (”flytgarn”). Stuxberg Fisk. 368 (1895). särsk.: visst slags stor ryssja. Med bottengarn menar man ett slags stående fiskredskap, som utgöras af en landarm och vid dennes yttre ända en nätgård, som af ankare och flöten eller pålar hålles i rätt läge. E. Lönnberg i Sv:s rike I. 1: 258 (1899).
2) till II 1 b: garn till botten i väfnad l. dyl.; särsk. om visst slags tjockt ullgarn som är afsedt för dyl. ändamål. Ekenmark Mönsterb. 20 (1827). Till broderi på gröfre hålduk (dvs. stramalj) .. användes bottengarn. Berg Handarb. 7 (1873).
-GARNERING. särsk. skeppsb. till I 1 c: plankbeklädnad på innersidan af fartygsbotten. Witt Skeppsb. 96 (1858).
(I 4 a) -GATA. om den uthuggna l. utstakade linjen vid bottnen af en jaktplats. Swederus Jagt 324 (1832).
(I 3) -GLYS. (vid Sv:s västkust) den till torsksläktet hörande fisken Gadus minutus Lin., glys, glyskolja, glystorsk. Nilsson Fauna 4: 547 (1855; anfördt fr. Göteborg). Bottenglysen förekommer från Trondhjemsfjorden söderut till Öresund. Stuxberg Fisk. 378 (1895).
(jfr I 6 b) -GOD. alltigenom (moraliskt) god, genomsnäll. Bremer Pres. 133 (1834).
-GRUS. särsk. till I 3.
1) grus på sjö- l. flodbotten o. d. Ferner PVetA 1765, s. 48. Romkornen (som läggas af laxhonan i en flod) falla småningom ned bland bottengruset. Nilsson Fauna 4: 386 (1853).
2) geol. om det vanligen hårdt packade grus som bildats under l. vid bottnen af inlandsis l. glaciär, bottenmorängrus. GeolFF 1874—75, s. 196. —
-GRÄS.
1) (numera föga br.) till 1 3: växten Spiræa (Filipendula) ulmaria Lin., mjödört, älggräs. VetAH 1756, s. 215. Vass, Knapp-Säf, Fräken, Bottengräs, m. fl. som hysa stark lukt, hvilket nog förmärkes i lugnt väder, höst och vår, vid stranderne (af Mälaren). Fischerström Mälaren 340 (1785). LAHT 1891, s. 348.
2) landt. till I 1 n: lågvuxet gräs som bildar bottenvegetation (i en gräsvall l. dyl.); motsatt: hög-, medelgräs. Hvitklöfvern bildar ett tätt bottengräs under rödklöfvern. J. T. Nathhorst i QLm. I. 4: 42 (1833).
(I 3) -GYTTJA. LfF 1896, s. 248.
(I 5) -GÅS. (vid Sv:s västkust) dykanden Somateria mollissima (Lin.) Flem., ejder. A. J. Retzius i PhysSH 1: 313 (1786). Björkman (1889).
(jfr I 6 b) -HEDERLIG. genomhederlig; jfr -ÄRLIG. Ett bottenhederligt ansigte. Carlén Skuggsp. 1: 144 (1861, 1865).
-HJUL. särsk. urmak. till I 1; i lodur: det bakersta hjulet som omedelbart sättes i rörelse af den drifvande tyngden; i vissa andra ur, särsk. fickur, benämning på två olika hjul, näml. stora bottenhjulet, minuthjulet, centrumhjulet, o. lilla bottenhjulet, det på stora bottenhjulet närmast följande hjulet. Holmberg (1795; under roue). Almroth Karmarsch 660 (1839).
(I 3) -HUGGARE, r. l. m. tekn. visst slags verktyg hvarmed bottenprof upphämtas från hafsbotten l. dyl. NF 6: 475 (1882).
-HÅF. särsk. till I 3. Den skrapa eller bottenhåf, som Zoologen vanligen begagnar för att från hafsbottnen upphemta mindre sjödjur. Nilsson Fauna 4: 244 (1852).
-HÅL. hål i bottnen af ngt; särsk. till I 1. Möller (1790).
(I 1 n) -HÅR. (finare) hår i botten af hårbeklädnad; ullhår. Nilsson Fauna 1: 154 (1820). Ull- eller bottenhåren förekomma emellan täckhåren, hos nötkreatur vanligen endast vintertiden. LB V. 2: 38 (1908).
-HÄLL. (bottne- Stadga f. smältare) häll som utgör (del af) botten i ngt; särsk. till I 1 d, i smältugn. Stadga f. smältare 1664, s. A 4 a. (Understället i masugnen) byggdes af stora flata stenar, benämnda allt efter sin plats ryggsten, bottenhäll och sidohällar. JernkA 1904, s. 39.
(I 1) -INTECKNING~020. första inteckning. SvD(L) 1908, nr 249, s. 12. —
-IS. särsk. till I 3: is som bildas vid botten i sht af rinnande vatten, grundis. Lind (1749; under grund-eis). Bottenisen består af runda tunna skifvor (s. k. tallriksis) eller af issörja, till utseendet lik smältande snö, genomdränkt af vatten. NF (1878).
-JORD. särsk. till II 2 a, om det närmast under matjorden l. under alfven liggande jordlagret. Brauner Tankar om åker 26 (1752). Cnattingius Skogslex. 139 (1878, 1894).
-JÄRN. särsk. till I 1.
1) järn(stycke) i bottnen på ngt l. som bildar (del af en) botten. Rinman 1: 688 (1788; om järn som fasthåller bottnen på en skottkärra). jfr: Bottenjern .. är en sort smidda jernplåtar, tjockare än vanliga och brukas till bottnar i saltpannor. Synnerberg (1815).
2) tekn. visst slags verktyg till bearbetning af bottnen i snideri l. dyl.; planjärn. Almqvist (1844; om visst guldsmedsverktyg). Eneberg Karmarsch 1: 115 (1858).
(I 1) -JÄST. jäst som sjunker l. sjunkit till botten af ett kärl. Åkerman Kem. techn. 2: 26 (1832).
(I 1) -KALF. mil. på kanonlavett: i lavettsidornas underkanter infälld rektangulär stålplåt afsedd att hålla lavettens sidor på behörigt afstånd från hvarandra. Kalfvarne (på lavetten) äro till antalet 4, nämligen en bröstkalf, en mellankalf samt 2 bottenkalfvar (främre och bakre). De Ron o. Virgin 3: 5 (1890).
(jfr I 5 anm.) -KARL. (bot(t)na- O. Petri, NorrlS 347 (efter handl. fr. 1528); bot(t)ne- GR 2: 142 (1525), Högström; bot(t)en- Rudbeck osv.) [y. fsv. botnakarl]
1) (förr) = BIRKARL. O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 3 (möjl. till 2). Birke- eller Bothne-karlar. Högström PVetA 1765, s. 5. Stockholmska bottnakarlar. Högbom Norrl. 11 (1906).
2) (†) manlig invånare vid Bottniska viken. GR 2: 142 (1525; möjl. till 1). Bottnekarlar och Savlaxboor. Därs. 23: 167 (1552). Bägge Landen om .. (Bottniska viken kallas) Boten, och folket Botenkarar. Rudbeck Atl. 1: 429 (1679).
(I 1) -KOLA. kola (veden i en mila) ända ned i bottnen; särsk. i pass. öfvergående i intr. bet.: förkolna ända ned i bottnen. JernkA 1887, s. 328. Därs. 1888, s. 413.
(I 1) -KOPPAR. (†) tekn. kopparplåt (särsk. sådan som är afsedd att användas till botten). Rothof Hush. 273 (1762). Synnerberg (1815).
(I 1 l) -KORF. korf hvars korfskinn utgöres af ”botten” l. ”bottens broder”. —
(I 1) -KORT. spelt. om det understa (spel)kortet i en korthög. Düben Lyck. talisman 6: 11 (1818). Att säga prickarnes antal å bottenkorten i tre utlagda högar. Hagdahl Det bästa 174 (1885).
(I 1) -KRAN. De från (ång-)pannans botten ut genom fartyget gående så kallade bottenkranarne. SFS 1849, nr 75, s. 2. —
-KURS.
1) till I 6 c, om aktiekurs o. d.; motsatt: toppkurs. Aktierna satte ny bottenkurs, dvs. noterades lägre än någonsin förut. Det tros .. att aktierna nu ha uppnått bottenkurser och knappast kunna sjunka ännu mera. GHT 1920, nr 285, s. 12.
2) pedag. till II 1 e: skolkurs som utgör en (för alla gemensam) förberedande grund för högre (special-) studier. På grundvalen af en för alla lika bottenkurs medgaf han i det högre studiet en stark specialisering. Ymer 1906, s. 312. —
-KYLA, r. l. f. kyla i l. på botten; särsk. landt. till II 2. Äfven den bäst utförda dammkultur lider en smula af bottenkyla. MosskT 1891, s. 246.
(I 3) -KÄNNING. känning med hafsbottnen (antingen gm lodning l. direkt) med fartygets botten l. köl. (Ångaren) råkade .. vid afgående från Kalmar .. få bottenkänning. SD(L) 1904, nr 80, s. 4. Östergren (1917).
(I 1) -KÄRFVE. särsk.: kärfve i botten på sädeskrake o. d. Axen i bottenkärfven äro skyddade af den ofvan liggande första kärfven. Alm. (Sthm) 1868, s. 41. LAHT 1913, s. 403.
(I 1) -LADDNING. mil. (Granatkartescher) med bottenladdning, hvilka i kulans botten hafva ett särskildt laddningsrum. Billmanson Vap. 52 (1880).
-LAG, n. särsk.
1) till I 1, 2, 3, om det understa hvarfvet l. laget af ngt; det lag som är närmast öfver bottnen (jfr BOTTEN I 1 q, 3 b). Bottenlaget i en cigarrlåda. Den i (glaciär-)isens bottenlag infrusna bottenmoränen. 2 NF 14: 1075 (1911).
2) till I 3: jordlager l. dyl. på l. i botten af sjö l. flod l. dyl. Laxrännorna med grus till bottenlag. TIdr. 1882, s. 4. Före ankring betjänar man sig ofta af lodet såväl för utrönande af djupet som bottenlaget. Hägg Fl. 73 (1904).
3) geol. till I 3, om det understa laget i en geologisk formation. NF 3: 794 (1879). Nathorst JordH 586 (1892).
4) till II 1 (jfr II 5 a), om det understa bjälklaget i en byggnad. Dalin (1850).
5) till II 1 e. Det redliga bottenlaget i hennes karakter. NordT 1883, s. 547. —
-LAGER, n.
1) till I 1, 2, 3.
a) lager som utgör botten. Bottenlagret af hårdt packad mylla (i en gånggrift). Nilsson Ur. 1: 188 (1866). Detta bottenlager (näml. bleke) för myrarne är äfven uppblandadt med organiska ämnen. Olbers Mossmarken 15 (1892).
b) om det understa lagret af ngt; lager som ligger närmast öfver bottnen; jfr BOTTEN I 1 q, 3 b. Bottenlagret till ett stenrör. Holmberg Bohusl. 3: 478 (1845). Gammalt, stagnerande saltvatten utgör bottenlagret i Ö(stersjön)s djupare delar. NF 18: 765 (1894). Vid uppeldningen (af ett lokomotiv) inlägges först ett tunt bottenlager af kol. Lundberg Lokom. 277 (1902).
c) bildl. om samhällsklass. Samhällets bottenlager. PedT 1903, s. 384.
2) till II 2 a, om jordlager o. d. som utgör grund under annat jordlager. Hisinger Ant. 4: 69 (1828).
(I 1 c) -LAST. sjöt. last på botten af fartyg. Landell Bligh 4 (1795). (Järn-)varor, som ofta sändes som bottenlast under trälaster. Ner. alleh. 1886, nr 171, s. 2. Malmberget 1894, nr 55, s. 4.
(jfr I 5 anm.) -LAX. [y. fsv. botenlax, botna lax] (i tunnor l. dyl. insaltad) lax från Bottniska viken? Oedman Bahusl. 33 (1746). (Lax) inlägges .. till så kallad graflax eller insaltas .. som bottenlax. Nilsson Fauna 4: 394 (1853).
-LERA. lera som utgör l. hvilar på botten; särsk. till I 3 o. II 2 a. Nilsson Fauna 4: 218 (1852).
(I 3) -LOTT. om del af (aftäckt) sjöbotten. 1/80 s. k. bottenlott af Ragundsjöns uppgrundningsjord. PT 1892, nr 295, s. 1. —
-LUCKA. lucka i l. vid botten; särsk. till I 1. Rinman 2: 1117 (1789). En muddertransportpråm är vanligen försedd med bottenluckor, genom hvilka muddret kan utrinna. 2 NF 18: 1269 (1913).
(I 1) -LÅN. (mindre br.) lån mot säkerhet i första inteckning. Bottenlån erhålles på stenhus. SvD 1912, nr 21, s. 12.
(I 1 e) -LÄDER. sulläder. NF 10: 409 (1886).
(jfr II 5 a slutet) -LÄGENHET ~200 l. ~102. lägenhet på nedre botten, i bottenvåningen. Lundin N. Sthm 89 (1887).
(I 1 e) -LÄGG. skom. mellanlägg (af mjukare läder l. dyl.) mellan bind- o. yttersulan. 1 Skom. ordl. (c. 1847).
-LÄGGA.
1) till II 2 a: lägga grund till (en väg l. dyl.). En .. bred väg, bottenlagd med stor sten och makadamiserad på grusfyllnad. TT 1899, B. s. 17.
2) (†) till II 5: belägga (trossbotten) med brädbeklädnad l. dyl., brädslå (golf l. tak), förse (ett tak) med panelning, panela. (Sv.) Botnläggia, botna, (lat.) Lacunare, fundare. Linc. (1640). Ehrencrona (c. 1730).
(jfr I 6 b) -LÄRD, p. adj. grundligt lärd, grundlärd. Lind (1749; under grundgelehrt). Topelius Planet. 2: 62 (1887, 1889).
(jfr I 6 b) -LÖJLIG. genomlöjlig. Han förstod att framhålla det hela så bottenlöjligt. Benedictsson Folkl. 174 (1887).
-LÖS, -LÖSHET, se d. o. —
(II 5 a) -MAGASIN. magasin(srum) på nedre botten i en byggnad. SD 1892, nr 326, s. 7. Ett bottenmagasin jemte 2 magasiner en och två trappor upp. GHT 1896, nr 83 B, s. 4.
(I 1 c) -MALL. skeppsb. Bottenmall, en mall gjord efter sittran på nollspantet. hvarefter sedan alla vinkelspantens sittror tillhuggas. Uggla Sjölex. (1874; under bend-mould).
(I 2) -MALM. (botne- GR) malm som erhålles på botten af ett grufrum. Botne malmen giffver icke så myckitt som veggemalmen. GR 23: 64 (1552). Johansson Noraskog 3: 102 (efter handl. fr. 1691).
(I 3) -MARULK ~marul2k l. ~20. zool. den på hafsbottnen lefvande fisken Lophius piscatorius Lin., marulk; äfv. allmännare, om individ af fisksläktet Lophius. Stuxberg Fisk. 103 (1894).
-MASSA.
1) till I: massa som förekommer på l. bildar botten. Bildningen af så kallade Nasar eller bottenmassor (i en smältugn). JernkA 1823, s. 345. Mudderverk .. kallas ett fartyg, försedt med anordningar för att upptaga bottenmassa från sjö- eller flodbotten. 2 NF 18: 1269 (1913).
2) till II 1 b: grundmassa. Bottenmassan i denna porphyr är en rödagtig .. fältspat. Hisinger Ant. 1: 36 (1819).
(I 3) -MINA. mil. motsatt: flytmina. Wrangel Sv. fl. bok 155 (1898).
(I 1) -MJÖLK. [sv. dial. (Finl.) bottenmjölk] (numera bl. i Finl.) (mindre kvantitet) surmjölk som sättes på bottnen af ett kärl för att bereda filmjölk l. dyl.; jfr -FIL. All mjölk tätas, hvilket här (i Öfvertorneå) sker med bottenmjölk. som hämtas af någon väl löpnad filbunke. Zetterstedt Sv. lappm. 1: 126 (1822). Hallstén o. Lilius (1896).
(I 3) -MORÄN. geol. under l. vid bottnen af inlandsis l. glaciär bildad morän. GeolFF 1872—74, s. 232. Allt efter som moränmaterialet vid avlastningen befinner sig under, inuti eller ovanpå ismassan, uppkomma bottenmoräner, inre moräner eller ytmoräner. Flodström Naturförh. i Sv. 95 (1918).
-MORÄN-GRUS. GeolFF 1872—74, s. 232. Bottenmorängruset .. (är) hårdt packadt. Nathorst JordH 1011 (1894).
(I 3) -MUS. individ af fisksläktet Agonus Bl. Schn.; särsk. om arten Agonus cataphractus Lin., vanlig bottenmus, skäggsimpa. Fischerström (1781). Bottenmusen förekommer långs vestra kusten af Sverige och Norge. Nilsson Fauna 4: 87 (1852). Stuxberg Fisk. 276 (1894).
-MÅLA. särsk. till I 1 c: måla bottnen på (ett fartyg). (Fartyget) upptogs på .. (varfvets) pontondocka för att .. skrapas och bottenmålas. VL 1908, nr 102, s. 6. —
-MÖNSTER. särsk. till II 1 b, i väfnad l. spets l. dyl.: mönster som bildar botten i väfnaden osv. Sthms modejourn. 1848, s. 55. Att af ett bottenmönster bilda en bård. Sv:s h. flicksk. 349 (1888).
(I 1 d) -NAS. bergv. om slaggjärn o. d. som i form af stora klumpar afsätter sig på botten af smältugn, ”klot”; jfr -MASSA 1. Rinman (1788). Bottennasar .. äro besvärliga både under smältningen och vid ugnens omredning. JernkA 1827, s. 184. Därs. 1890, s. 312. —
-PALL. särsk. (i fackspr.) till I 3, i sluss: tröskelliknande upphöjning på botten under slussportarna. VetAH 1811, s. 69. —
-PENNING. (föga br.) särsk. (jfr II 1 c): grundpenning, grundplåt; jfr -FYRK 2. Hvarje arbetare inbetalar vid inträde i (sjuk-)kassan 1 r(iks)d(ale)r i bottenpenning och 25 öre i hvarje månad. AB 1865, nr 31, s. 2. En bottenpenning af 500 kr. för bildande af en understödskassa. ST 1898, nr 2587 A, s. 2. —
-PLANKA. särsk. till I 1 c: planka i fartygsbotten. Grundell Anl. t. artill. 1: 50 (c. 1695).
-PLATTA.
1) till I: platta som bildar l. hvilar på botten. JernkA 1869, s. 197.
2) till II 1: platta som bildar grund l. underlag för ngt, grundplatta. Maskinen står på en bottenplatta .. af gjutjern. TT 1871, s. 155. —
-PLÅT.
1) till I 1: plåt som utgör l. är afsedd att utgöra (del af) botten. Rinman Jernförädl. 101 (1772). (Ångbåten har fått) flera nya bottenplåtar insatta. GHT 1895, nr 225, s. 3. Bottenplåten (på en lavett) täcker sidostyckenas underkanter. Beskr. ö. artillerimaterielen 24 (1897). särsk. bergv. tackjärnshäll i l. på botten af ånghammare l. dyl. NF (1878).
2) till II 1: plåt som utgör (del af) underlag l. grund. De med skarfjernen förenade räländarne hvila på en gemensam fotplåt eller s. k. bottenplåt. Tekn.-ekon. beskr. ö. stat. jernvägsb. 183 (1872). Bottenplåten till maskinen är ihålig och tjenar såsom förvärmare. TT 1872, s. 249.
(I 1 c) -PONTON. skeppsb. ponton som utgör (del af) botten i en flytdocka. —
-PROF. särsk. till I 3: från hafsbotten upphämtadt prof på bottnens beskaffenhet l. på djur- l. växtvärlden i l. närmast öfver hafsbottnen. UB 3: 509 (1873). Djupdraggningar, .. vid hvilka man lyckades upptaga bottenprof, innehållande ett rikt djurlif, från ända till 2,500 meters djup. PT 1900, nr 213 A, s. 3.
(jfr I 6 b) -REDLIG. (mindre br.) jfr -ÄRLIG. Retzius Fin. kran. 161 (1878).
(I 1) -REF. sjöt. om det sista refvet på ett segel (dvs. på råsegel det nedersta o. på öfriga segel det öfversta). Refva klyfvarbommen till bottenrefvet. Oxenstierna Vanderdecken 44 (1865). Segla med bottenref. Engström En bok 66 (1905).
(I 1) -REFVA. v. sjöt. minska storleken af (ett segel) gm intagande af alla refven. Gyllengranat Sv:s sjökr. 2: 283 (1840). Vinden .. är hård med byar, så att blott bottenrefvade märs- och undersegel kunna föras. Ekelöf Skeppsm. 124 (1881). särsk. i uttr. bottenrefvad märssegelskultje, half storm (då man endast kan föra bottenrefvade märssegel). DA 1808, nr 90, s. 1. Bottenrevad märssegelskultje .. motsvarar .. c:a 22 mtr pr sekund. Stenfelt (1920).
(I 1) -REST. rest på bottnen af ngt; äfv. bildl.: sista rest. Strindberg Hafsb. 64 (1890).
(jfr I 6 b) -RIK. stormrik, stenrik. Stagnell Baron Sjelfklok 28 (1753). En bottenrik magnat. Remmer Den högf. 103 (1818).
-RUM. särsk.
1) till I 1 c. (last)rum i botten på fartyg. UB 3: 587 (1873).
2) (mindre br.) till II 5 a: rum i bottenvåning. (Huset) syntes öde, med bottenrummens alla luckor tillskrufvade. Crusenstolpe Tessin 2: 251 (1847). Lundin N. Sthm 332 (1888).
-RYGG. särsk. till I 3: långsträckt upphöjning på sjö- l. flodbotten. Längs midten af både norra och södra Atlanten går en bottenrygg med mindre än 2000 famnars djup under ytan. F. A. Smitt i UVTF 29: 65 (1882).
-RÖR. särsk. till I 1. På ångpannans bottenrör skall finnas en kran .. med lös nyckel. SFS 1864, nr 17, s. 5. —
-SALT, n. särsk. till I 3: salt (som afsatt sig) på botten af sjö l. saltdamm l. dyl. Wallerius Min. 170 (1747).
-SATS. [efter t. bodensatz]
1) bergv. till I 1. Bottensats kallas vid Sållsättning det som hålles i botten på sållet at hindra det finares utgång. Rinman (1788).
2) till I 1, 2, 3: ämne(n) som afsatt sig på botten (ur en vätska l. dyl.); jfr -FALL, -FÄLLE, -FÄLLNING. Hartman Husläk. 96 (1828). bildl. Törneros Bref 1: 21 (1824). Massan af folket, allmogen, .. blef qvar såsom ett slags bottensats, ur hvilken de öfriga drogo musten. Geijer I. 6: 125 (1839). Bildning är den bottensats i hjärta och karaktär som studier och tänkande kvarlämna. GHT 1897, nr 54 A, s. 2.
(I 5) -SJÄL l. -SÄL. (den företrädesvis i hafsvikar förekommande) själen Phoca hispida Schreber, vikare(själ), ringlad själ. Leijonflycht (1827).
(jfr I 6 b) -SJÄLFVISK. (tillf.) alltigenom själfvisk. En bottensjälfvisk goddagspilt. Heidenstam Alienus 1: 155 (1892).
-SKADA, r. l. f. särsk. till I 1 c. Innan fartygets .. bottenskador kunna tätas. SD 1892, nr 341, s. 4. —
-SKADA, v. företrädesvis i pass., särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: skada (ngt) i botten; nästan bl. till I 1 c. Fartyget bottenskadades. Bottenskadad haverist.
-SKIKT. särsk. till I 1 n, om (nedersta skiktet i) undervegetation. Undervegetationen (i tallskogen) utgöres af ett risskikt utaf ljung samt ett bottenskikt af renlaf. LAHT 1891, s. 94. Humlelucernen bör helst sås tillsammans med andra ett- eller tvååriga foderväxter, åt hvilka den bildar bottenskiktet. MosskT 1892, s. 411.
(I 1 e) -SKINN. jfr -LÄDER. SDS 1898, nr 278, s. 3.
(I 1 j) -SKOFVEL. på vattenhjul; motsatt: framskofvel. Bottenskofvel kallas uti et vattuhjul .. med brutne skoflar .. den brädlappen, som sitter vid inre kanten, eller vid botten af hjulet. Rinman 2: 671 (1789).
(II 1 e) -SKOLA. pedag. skola som förbereder för inträde i annan, högre skola; särsk. i uttr. folkskolan som bottenskola o. d., dvs. för barn af alla samhällsklasser gemensam skola som bildar underlaget för högre utbildningsanstalter, särsk. för högre allmänt läroverk. Ekendal Folksk. 2: 135 (1852). Småskolan .., tänkt som en blott 2-årig bottenskola till folkskolan. Verd. 1883, s. 280. —
-SKOL(E)-IDÉ(N), sällan -SKOLS-IDÉ(N). (-skole- PedT 1904, s. 199, osv. -skols- PedT 1908, s. 433) särsk. om idén om folkskolan som bottenskola. Där bottenskoleidén icke slagit igenom, gå den primära och den sekundära undervisningen delvis parallellt med hvarandra. 2 NF 25: 5 (1916).
-SKORPA. särsk. till II 1 a, i kolmila. Den så kallade bottenskorpan, bestående af sammanhårdnad tjära, sand och stybbe, som, efter föregående milors afkolning, lägger sig jemt efter botten och der utgör en hård och fast betäckning. Uhr Koln. 21 (1814).
-SKOTT: särsk. sjömil. till I 3: skott (af torped l. dyl.) som tar botten. Vår flotta 1911, s. 136.
(I 1) -SKRAP. det som skrapas från botten af ett kärl l. dyl.; äfv. bildl.: afskrap. —
-SKRAPA, r. l. f. särsk.
1) till I 1: verktyg för skrapning af botten. Dahm Biet 154 (1878). Bottenskrapor, som förhindra vidbränning. 2 NF 26: 241 (1917).
2) till I 3: visst slags verktyg hvarmed bottenprof upphämtas från hafsbotten l. dyl. Skogman Eug. 1: 84 (1854). Bottenskrapa .. består av en tung järnarm, vars ena långsida släpas på bottnen efter fartyg. Schager (1920).
-SKRAPA, v., i bet. 3 nästan bl. ss. vbalsbst. -ning.
1) skrapa ngt i botten; särsk. till I 1 c. Högberg Late Jim 108 (1909).
2) (i sht hvard.) till I 1, bildl.: taga från (ngn) allt som finns att taga. Är du så bottenskrapad? ’pank', renrakad; har di lånat, plockat av dig varenda slant. Östergren (1917). Besiktningsreglementet .. bottenskrapar nationen på all för militära ändamål duglig .. arbetskraft. LD 1921, nr 13, s. 1.
3) till I 3: med bottenskrapa upphämta bottenprof. Lilljeborg Fisk. 1: 619 (1884).
(I 1) -SKRUF. särsk. till I 1 i, på framladdningsgevär: skruf som tilltäpper den bakre ändan af loppet, svansskruf. Reinhold (1838; under svandsskruen). Källström Jagt 108 (1850).
(I 1) -SKVÄTT. (hvard.) skvätt (som är kvar) på botten af ett kärl, ”skäggskvätt”. Björkman (1889).
(I 1) -SKYLA, r. l. f. så mycket af ett ämne att det skyler botten af det kärl o. d. hvari det förvaras. Unge Dal. 1: 74 (1829). Håf efter håf vinschas upp, men ändå är det bara bottenskyla ombord när sillen är slut i vaden. Engström Åt Häckl. 160 (1913).
(jfr I 1 b α) -SKÅL. (numera mindre br.) skål drucken i botten; jfr -BÄGARE. Vi tömma nu en bottenskål / För Mildheten och Styrkan! Ingelman 169 (1843). En skål, en bottenskål för Erik Gustaf Geijer. H. Hamilton (1846) i Solnedg. 3: 17.
(II 2 a) -SLAG. geol. (mer l. mindre) horisontell öppen spricka i en bergart. TT 1900, K. s. 83. —
-SLAM. slam på botten; särsk. till I 2, 3. Bottenslammet i blykamrarne vid svafvelfabriker. Almroth Kem. 717 (1834). Bottenslammet i våra sjöar. Fennia XV. 3: 24 (1898).
-SPEGEL. särsk. till I 1, om den vid bottnen af röret i ett teleskop anbragta spegeln. Fock 1 Fys. 348 (1854).
(II 1 b) -SPETS. spets med bottenmönster. 1 p(a)r små halfarmar af lärft 2 st. med bottenspetsar före. Bouppteckn. fr. Rasbo 1769. Dessa (flandriska) bottenspetsar blefvo de typiska 1700-talsspetsarna. 2 NF 26: 677 (1917).
(II 1 e) -SPRÅK. pedag. om det främmande språk hvari först undervisas vid en skola o. som bildar grundvalen för den vidare språkundervisningen; grundläggande språk, grundspråk. Tyskan (har) i en olycklig stund blifvit bottenspråket inom de högre allmänna läroverken. PedT 1896, s. 394.
(I 1) -STAF. jfr -STÄF. Bottenstaf .. kallas de ek- och bokestäfver .., som nyttjas till fat- och tunnebottnar. Synnerberg (1815).
(I 1) -STAKE. kopparsl. upprätt stående, klotformigt städ hvaröfver bottnar hamras. Almroth Karmarsch 403 (1839).
-STEN.
1) till I 1: sten på botten af ngt l. som bildar (del af en) botten. (Ättehögen) har icke mer än botnstenarna qvar. Wettersten Forssa o. Hög 32 (c. 1750). Bottenstenar uti kistorne (i brännstålsugnen). Rinman 1: 332 (1788). särsk.: undre kvarnsten, understen, liggare. TT 1874, s. 74. Fast såsom bottenstenen i kvarnen. Job. 41: 15 (Bib. 1917).
2) till I 3: sten på sjöbotten o. d. Gäddorna .. sofvo i lä af bottenstenarne i ån. Engström Mitt lif 21 (1907).
3) till II 2 a: sten i jordgrunden l. i grunden till vägar o. d., grundsten; i sht koll. Från trädan bortfördes 1,630 lass sten, utgörande s. k. bottenstenar. LAHT 1883, s. 339. Körbanan (skall) beläggas med bottensten och macadam. SDS 1895, nr 207, s. 4. —
-STOCK. särsk.
1) till I 1: stock som utgör (del af) botten i ngt; särsk. jäg. i vissa slags djurfällor, om den nedre, liggande stocken mot hvilken fallstocken nedfaller. Bottenstocken (till visst slags björnfälla) .. nedgräfves till hälften i jorden. Swederus Jagt 87 (1832). Fogelgillret .. består af .. en vid marken fäst bottenstock .. samt en lutande och i samma lodplan ställd fallstock, .. som hålles uppe af gillerinrättningen. NF 5: 1193 (1882).
2) skeppsb. till I 1 c; i fartyg på träspant: det understa, starkt böjda timret i en spantring hvilket är fastbultadt tvärs öfver kölen o. ger form åt fartygets botten; i fartyg på järnspant: bottenstocksplåt. Rajalin Skiepzb. 18 (1730). Den understa delen (af spanten), förstärkt med starka plåtar, s. k. bottenstockar. Hägg Fl. 57 (1904).
3) tekn. till I 3; i dammbyggnad: stock som bildar tröskel under dammluckan. Bottenstocken i qvarnfrislussen. LAT 1875, s. 156. Då vattenytan .. står 1 dec(i)m(eter) öfver bottenstocken till det ostligaste skibordet i dammen. 1 NJA 1909, s. 201.
4) till II = -BJÄLKE 2. Holmberg (1795; under doubleau). Murens insida visar en rad af hål efter de bottenstockar som, från torn till torn, burit Väktaregången. Bergman Gotl. o. Visby 41 (1858).
-STOCKS-PLÅT. till -STOCK 2; i fartyg på järnspant: tvärskepps på högkant ställd plåt, motsvarande bottenstock i träfartyg. UB 7: 342 (1874).
-STOCKS-RING. till -STOCK 2: spantring hvari bottenstock är fäst. Witt Skeppsb. 57 (1857). I de fasta spanten kallas timmerringarne bottenstocksring och zitterring. Engström Skeppsb. 15 (1889).
-STOCKSVÄGARE, r. l. m. till -STOCK 2: plankgång l. (på järnfartyg) plåtstråk som utefter fartygets hela längd inombords betäcker bottenstockarnas ändar. Witt Skeppsb. 73 (1858).
-STRYKA.
1) till I 1 c; jfr -MÅLA. Pansarfartyget ”Oden”, som legat .. (i dockan) för att bottenstrykas. SD(L) 1898, nr 189, s. 3.
2) till II 1 b: grundmåla, grunda. UB 5: 574 (1874).
(I 3) -STRÖM. motsatt: ytström. Tiselius Vätter 1: 60 (1723). Rönnholm Ekon. geogr. 64 (1907).
(jfr I 5 anm.) -STRÖMMING. (†) strömming från Bottniska viken? BtÅboH I. 1: 41 (1556).
-STYCKE. särsk. till I 1.
1) stycke som utgör l. är afsedt att utgöra (del af en) botten. Rinman Jernförädl. 101 (1772). Utsågning af laggar och bottenstycken (till laggkärl). TT 1881, s. 137. särsk.
a) byggn. om lägsta delen af en dörr- l. fönsterinfattning. (Man) brukar .. stundom sänka fönsterbrädet under bottenstycket. Stål Byggn. 2: 29 (1834).
b) (numera föga br.) mil. till I 1 i; på artilleripjäs med framladdning, om den del som befinner sig mellan drufvan o. loppets botten, kammarstycke. Grundell Anl. t. artill. 1: 6 (c. 1695). Hela Styckets längd (delas) uti 3:ne afdelningar, kammar- eller bottenstycket, tappstycket och långa fältet. Törngren Artill. 2: 6 (1795). Dalin (1850).
2) stycke som befinner sig vid l. på bottnen af ngt. Bottenstycke .. kallas den undra delen af smältan vid tysksmide, som ligger närmast bottnen. Rinman 1: 836 (1788). särsk. (†) skeppsb. till I 1 c = -STOCK 2. Rålamb 10: 3 (1691).
(I 1) -STÄF. koll.: bottenstäfver; jfr -STAF. Regl. ang. virkeslefv. 17 maj 1825, § 54. Ekstaf till fat för våta varor benämnes laggstäf och bottenstäf, allt efter som den skall användas till kärlets buk eller botten. Cnattingius Skogslex. 28 (1873, 1894).
-STÖR. särsk. jäg. till I 1, i djurfälla; jfr -STOCK 1. Hahr Handb. f. jäg. 182 (1866).
-SULA, r. l. f. särsk. byggn. till II 1, om bredare skift l. underlag på hvilket en mur hvilar. Betonens sammansättning för grundgjutning .. för bottensulor. Arbetsbeskr. f. ny byggnad åt univ.-bibl. i Lund 2 (1902). 2 NF 18: 1371 (1913).
-SUR. sur i botten; särsk. till II 2. De bottensura sandåkrarne vid Lidköping. BotN 1842, s. 52.
(I 3) -SVALL l. -SVÄLL. (bildning af) svallis vid bottnen af i sht rinnande vatten; jfr -IS. Vanliga tiden till botten-svallet är .. vid först infallande starka köld. VetAH 1751, s. 29. Ett lager af iskristaller, bildande s. k. bottensväll. 2 NF 27: 1331 (1918).
(jfr I 6 b) -SVENSK. alltigenom svensk. Atterbom Siare 2: 75 (1843). Bottensvenska typer. SvTidskr. 1875, s. 319. —
-SVÄLL, se -SVALL.
(II 2 a) -SYRA. B. Bergius PVetA 1769, s. 11. Den syran, som har sit hemvist i sielfva botnen af åkren .. kallas fördenskul botten-syra. Wallerius Åkerbr. 282 (1778). Bottensyrans afledande genom täckta diken. Bergstedt Clément XXXIX (1868).
-SÄL, se -SJÄL.
-SÄTTA.
1) till I, i pass. med intr. bet.: afsätta sig på botten; jfr -FÄLLA. TT 1891, s. 248.
2) fisk. till I 3: sätta (fiskgarn) vid hafsbotten o. d. Lundberg Fisk. 1: 34 (1883). För .. faststående (fisk-)redskap, vare sig densamma är bottensatt eller flyter närmare ytan, skall vid hvardera ändan af länken anbringas en stake. SFS 1899, nr 83, s. 6.
(jfr I 5 anm.) -TADA l. -TÅDA. det vid Bottniska vikens stränder växande gräset Aira bottnica (Lin.) Trin., bottnisk tåtel, Östersjötada, strandtåtel. Nyman Sv. växt. naturh. 2: 492 (1868: Bottentådan). NormFört. 37 (1894: Bottentada).
(I 1 c) -TANK. skeppsb. (Tankarna) benämnas piktankar, om de äro inrättade i för- och akterskarpen, eller bottentankar, om de äro bygda i fartygets botten. Engström Skeppsb. 57 (1889).
(II 1 b) -TAPET. (Tapeter hvilkas mönster anbragts) på ett med färg på hela ytan bestruket papper, (kallas) bottentapeter. 2 NF 28: 451 (1918).
(jfr I 1 l) -TARM. (botna- VarR) blindtarm; numera bl. kok. om (den stundom till korfskinn använda) blindtarmen hos vissa däggdjur, särsk. nötkreatur. VarR 8 (1538). Schützercrantz Olyksöden 172 (1775; i redogörelse för K. XI:s obduktion). Köttfärsen stoppas i bottentarmen af oxe, på hvilken fettsidan är vänd utåt. Hagdahl Kok. 546 (1879).
(I, II 2 a) -TJÄLA. bottenfrysa; numera nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv. i fråga om jordalfven. Block Motala str. 18 (1708). Man (har) .. sedt jorden på .. (nybyggarnas) ängar hela sommaren botntjälad. Högström Lapm. 254 (1747). Då dammen bottenkälar. Uppr. fiskaren 31 (1847). Kindblad (1868: Bottenkälad).
(I, II 2 a) -TJÄLE. numera nästan bl. om tjäle i jordalfven; jfr -TJÄLA. Almqvist (1844). Myrar med bottenkäle. TurÅ 1892, s. 111.
(II 1 b) -TON. om färgton. Inredningen hålles i Ludvig XVI:s stil med ljust grågröna bottentoner. AB 1897, nr 47, s. 3. —
-TRYCK.
1) till I; särsk. fys. om det tryck som en vätska utöfvar på bottnen af det kärl hvari den inneslutes. Bottentrycket .. är .. lika med vigten af en vätskeprisma, hvars bas är bottnens area, och hvars höjd är vätskans djup. Fock 1 Fys. 102 (1853).
2) boktr. till II 1 b: (anbringande af) tryckt bottenmönster l. bottenfärg (på papper, tyg l. dyl.). SFS 1854, nr 81, s. 2. Nyårskortet med linjeanordningen i ljust blått och texten i brunt samt med bottentryck i ljusbrun tonfärg. Nord. boktr.-konst 1905, s. 148.
(I) -TRYCKNING. (†) = -TRYCK 1. VetAH 1797, s. 151. JernkA 1829, Bih. s. 45. —
-TRÖSKEL. särsk. geogr. till I 3: tröskelliknande upphöjning (bank l. damm l. dyl.) i sjöbotten (på gränsen mellan fjärd l. hafsbäcken l. dyl. o. hafvet där utanför). Lundberg Fisk. 2: 109 (1888). Nyström Sv:s geogr. 4 (1895).
(I 1 p) -TVÅL. (förr) Drottningen .. lämnade (till fatburen på Gripsholm år 1549) 405 stycken småtvål och 13 bottnar bottentvål. Fatab. 1907, s. 91.
(II 1 b) -TYG.
1) (†) slätväfdt tyg; jfr -VÄF 1. Bouppteckn. fr. Rasbo 1769. NDA 1861, nr 277, s. 4.
2) om den del af ett fasoneradt tyg l. ett broderi l. dyl. hvilken utgör botten; jfr -VÄF 2. Först aftecknar man bladens och stjelkarnes konturer på bottentyget. N. journ. f. dam. 1854, s. 22. Att (i väfven) anbringa ränder i någon färg, afvikande från bottentygets. 1 MinnNordM VII. 2: 1 (1884).
-TÅDA, se -TADA.
-TÄT. som är tät i bottnen; särsk. landt. till I 1 n. Långt, frodigt eller bottentätt (gräs). Alm. (Sthm) 1846, s. 41. De med ett jämförelsevis kort gräs beväxta, men synnerligen bottentäta och kraftiga gräsfälten. LAHT 1901, s. 338.
(jfr I 1 b α) -TÖMMA. (föga br.) tömma (en bägare l. dyl.) i botten; nästan bl. i p. pf. Zedritz 2: 93 (1857). Han bottentömde den skummande drycken. Ramsay Fr. barnaår 3: 52 (1904). Med fanfar och bottentömda bägare voro nu högtidstalen till ända. Högberg Vred. 1: 62 (1906).
(I 1 n) -ULL. koll.: kortare ullhår vid botten af hårbeklädnaden hos vissa däggdjur. Nilsson Fauna 1: 111 (1847). En lång, rak och len ragg döljer den korta, utomordentligt fina, dunartade bottenullen (på kaschmirgeten). NF 5: 1137 (1882).
(II 1 b) -VARP. varp till botten i en väfnad. 2:ne garnbommar, den undra för fasonvarpen och den öfra för bottenvarpen. Ekenmark Dräll. 113 (1828).
-VATTEN.
1) till I 1, 2, 3: vatten på botten. Frykholm Ångm. 83 (1881). I södra hälften af Nordsjön .. är bottenvattnet om sommaren föga kallare än ytvattnet. NF 11: 1330 (1887).
2) till II 2 a: vatten i jordgrunden, grundvatten. Arrhenius Jordbr. 1: 68 (1859). Åkern (är) ej öfverallt .. fri från bottenvatten. LAT 1866, s. 178. —
-VEGETATION.
1) till I 1 n: undervegetation. Fennia XIV. 7: 54 (1899). En Salix-formation med riklig bottenvegetation af gräs och örter. Simmons Floran i Kiruna 251 (1910).
2) till I 3: vegetation på sjöbotten o. d. (Sill-)garnen skada icke bottenvegetationen. Nilsson Fauna 4: 515 (1855).
(I 1) -VENTIL. ventil i l. vid botten af ngt. Cylinderns bottenventil. JernkA 1829, Bih. s. 119. Långa sugrör hafva ofta en uppåt gående ventil äfven vid nedra änden, en s. k. bottenventil, hvarigenom vätskan emellan pumpningarna ”står i röret”. Byggnadslära f. ingenjörtr. 41 (1911).
(II 5) -VIRKE. (†) jfr -BRÄDE 2. OxBr. 11: 725 (1637).
(I 1 o) -VIS, n. (†) i uttr. i bottenvis, i bottnar, botten efter botten. Giör .. Deegen .. medh Salt och lijtet Smör, och giör det i Bottn-wijsz. Rålamb 14: 114 (1690).
(jfr II 5 a slutet) -VÅNING. om nedersta våningen i ett hus, närmast öfver källarvåningen, jordvåning, nedre botten. Möller (1807). En .. hög stentrappa ledde upp till bottenvåningen. Santesson Nat. 195 (1880).
(II 1 b) -VÄF.
1) (†) = -TYG 1. En .. röd och hvit Kjortel, bottenväf. SP 1792, nr 165, s. 4.
2) = -TYG 2. Väfnader, som .. på rätsidan ha fasonerna bundna .. ofvanpå bottenväfven. Andersson Väfn. 108 (1880). 2 NF 6: 1040 (1906).
(I 1 c) -VÄGARE, r. l. m. skeppsb. bottenstocksvägare. SFS 1874, nr 41, s. 32. —
-VÄRME. särsk.
1) till I 3: värme på hafsbotten o. d. LfF 1902, s. 162.
2) trädg. till II 2: undervärme (för växter). Från varmare trakter härstammande s. k. bladplantor .. (brukar man) bereda bottenvärme, genom att ställa växterna på varma ströbäddar. Lindgren Trädg. 1: 74 (1872).
-VÄXT.
1) till I 1 n: växt som bildar bottenvegetation. Hvitklöfvern är .. en god botten- och betesväxt. LAHT 1887, s. 187.
2) till I 3: växt på sjöbotten o. d. Uggla IVetA 1786, s. 24. —
-YTA. särsk.
1) till I 1. Freja 1873, s. 87. Vätsketrycket på den horisontella bottenytan i ett kärl. Moll Fys. 1: 22 (1897). särsk. skeppsb. till I 1 c, i uttr. våta bottenytan o. d. Arean af fartygets våta bottenyta, hvarmed menas utombordsytan af skeppskroppen under vattenlinien. Frykholm Ångm. 275 (1881).
2) till II 1 b. (Vapensköldarna äro) prickade, när en gyllene bottenyta skall betecknas. PT 1892, nr 207, s. 3.
(I 3) -ÄFJA. (numera föga br.) bottendy, bottengyttja. Botnäfja af siöar och bäckar, med liten tilsats af aska och annan gödsel, är ock förträffelig (till gödning). Gadd Landtsk. 2: 252 (1775). Ilmoni Sjukd. 1: 166 (1846).
(jfr I 6 b) -ÄRLIG. alltigenom ärlig, genomärlig; jfr -HEDERLIG. SP 1780, s. 563. Ett bottenärligt ansigte. Nicander Minnen 1: 50 (1831). Ett .. bottenärligt svar. Rudin 1 Evigh. 1: 568 (1872, 1878).
-ÄRLIGHET—10~2 l. ~200. Valerius 2: 252 (1839).
(I) -ÖSA. gm ösning fullständigt tömma (en brunn l. dyl.). SvLitTidn. 1820, sp. 203.
B (†): BOTTNA-BRÄDE, se A.
-FLOTTA, se C.
-KARL, se A.
-LÖS, se BOTTENLÖS.
-TARM, se A.
C (†; för de flesta ssgrna jfr I 5 anm.): BOTTNE-BRÄDE, se A.
-FLOTTA, r. l. f. (bottna- I. Erici Colerus 1: 136 (c. 1645)) flotta af ”bottneskutor”. GR 25: 555 (1555). Om Erickzmässe kommer förste Botne-flåta. Brahe Oec. 108 (1581).
-FOLK(ET). folk(et) (i landskapen) vid Bottniska viken. J. Bureus (före 1636) hos Lindroth Bureus 105.
(I 1 e) -HUD. bottenläder. GR 29: 415 (1560).
-HÄLL, -KARL, se A.
-KNEKT. knekt från landskapen vid Bottniska viken. Gaf jag Ångermanna Knechtarna kläde .., och dagen derefter lät jag utdela kläde ibland Bottne-Knechtarne. A. Brahe (1601) hos Loenbom Anecd. 3: 139.
(I 1?) -PUNG. (penning)pung med särskildt påsydd botten? En bothne pung mz Jern. Skråordn. 318 (1546).
-SKUTA. skuta från (landskapen vid) Bottniska viken. GR 25: 355 (1555). The botne skuter, ther ähre i Stocholm, .. må drage theris koss, när the haffve utgiordt till fyllest then tull, som them opålagdt ähr. Därs. 26: 562 (1556).
Afledn.: BOTTNA, se d. o. —
-BOTTNAD, p. adj. ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffad) botten; särsk.
a) till I 1 c, om fartyg; i ssgrna FLAT-, PLATT-, SKARP-BOTTNAD m. fl.
b) till I 1 e, om skodon; i ssgrna NÄFVER-, TJOCK-, TRÄ-BOTTNAD m. fl.
c) (mindre br.) till II 1 b, om fasoneradt tyg l. broderi l. dyl.; i ssgrna BRUN-, HVIT-, SVART-BOTTNAD m. fl. —
-BOTTNIG, adj. (mindre br.) ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffad) botten; nästan bl. till II 1 b, om fasoneradt tyg l. broderi l. dyl.; i ssgrna BRUN-, HVIT-, SVART-BOTTNIG m. fl. —
-BOTTNISK, se d. o.
Spoiler title