publicerad: 1942
LÖS lø4s, adj. -are. adv. -T, i predikativ anv. äv. =. Anm. I predikativ anv. brukas, i st. f. böjda former av adj. lös, ofta (i bet. 10 c så godt som alltid) adv. lös l. löst. Beträffande fördelningen av de båda adv.-formerna i denna anv. i nutida språkbruk gäller i stort sett, att lös föredrages i vissa trakter, löst i andra. I anslutning till adjektivets kongruensböjning föredrages dock formen lös vid maskulint, feminint l. realt, löst vid neutralt subj. resp. obj.
Ordformer
(looss 1638 (: loosspackningh). loss 1525—1620 (: Lossdrifver). lö(ö)s (lööss, löösz) 1522 osv. löss (-ssz, -sz) 1521—1749 (: lösshalmen). Anm. Den gamla mask. ackusativformen lösan, som ännu brukas i bet. 23 a, förekommer stundom äv. i annan anv. i ä. nysv., t. ex. Mat. 27: 17 (NT 1526; se under 1 b), Bergv. 1: 70 (1630: gifwa honom lösan))
Etymologi
[fsv. lös; jfr dan. o. nor. løs, isl. lauss, got. laus, t. los, feng. lēas, som är utan ngt, falsk, lögnaktig (varav eng. -less, i bet. 17), eng. loose (inlånat från nord. spr.); av ett germ. lausa-, vbaladj. till ett germ. st. vb leusan-, komma lös, falla bort, tappa bort, varav senare ssgsleden av got. fraliusan, fsax., fht. farliosan (jfr FÖRLISA, FÖRLORA, FÖRLUST, sbst.1). — Jfr HAMMERLESS, LOSS, -LÖSA, LÖSA, LÖSEN, LÖSK(ER)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A. 1) icke (för tillfället) fäst, fri, loss; som uppträder för sig, enstaka (e); som säljes för sig (ss. reservdel) (e α). 2) icke stadigvarande fäst, flyttbar, rörlig; motsatt: fast (egendom) (a); icke vägg- l. golvfast (b); skiljbar, oäkta (c); tillvärkad på särskilt sätt för att lätt kunna borttagas o. fastsättas (d); tillvärkad med konst ss. ersättning för kroppsdel o. d. (e). 3) om sträng: icke nedtryckt mot gripbrädet. 4) oförpackad. 5) för att beteckna att ett skott avfyras l. går av. 6) om pänningmedel: disponibel (a); bestående av lösmynt (c). 7) naturv. fri. 8) i uttr. som ange frispråkighet o. d. 9) som saknar fast bostad o. anställning, som är lösdrivare; som försörjer sig gm otuktigt leverne. 10) för att beteckna ett utbrott av en naturkraft (a), av gråt, skratt o. d. (b) l. ett (häftigt) begynnande av en handling (c). 11) bildl.: fri, ohindrad, otvungen; till äktenskap ledig (a); icke (längre) beslagtagen o. d. (d); om handel: fri (e). 12) ledig (från tjänst). 13) om rum, tjänst: ledig, vakant. 14) fri l. befriad från ngt som man önskar bli kvitt, från ngt tryckande o. d.; särsk. i fråga om lösande av ed (b α), befrielse från edsavläggelse (b β), från anspråk, krav (c); oskyldig (d). 15) om kärleksförbindelse: fri. 16) löst barn. 17) som saknar l. är utan ngt; ss. senare ssgsled.
B. 18) om knut o. d.: upplöst.
C. 19) som håller på att lossna. 20) om band l. knut: som håller på att gå upp, icke hårdt spänd. Härunder: lösa tyglar l. tömmar (a); lösa bukten, det lösa (b); om klädesplagg: icke hårdt åtsittande (d). 21) om grepp o. d.: icke hård. 22) om hållning l. kroppsrörelse: icke spänd, ledig. 23) om massa, vävnad o. d.: icke fast l. tät l. kompakt. Härunder: bygga o. d. på lös(an) sand (a); lös mage o. d. (b); lös mat (c). 24) lös grund. 25) löst mått l. mål. 26) bildl., motsatt: hård, kraftig.
D. 27) löst krut, skott, lös ammunition.
E. 28) bildl.: icke fast sammanfogad, som brister i sammanhållning (a); icke fast komponerad (b); om stil: obunden (b slutet). 29) om detalj av ett konstvärk (kontur, linje): icke fast. 30) ostadig, osäker, ogrundad, opålitlig, tillfällig, flyktig o. d.; särsk. om tal, rykte o. d. (a), hopp, gissning (b), hypotes, förslag (c), begrepp, kunskap (d), infall, nyck (e). 31) om ngns väsen l. karaktär l. om person: som brister i fasthet; slapp, hållningslös; opålitlig, trolös, falsk. 32) om moral, seder, tänkesätt: som saknar fasthet l. klara, bestämda principer, icke sträng. 33) lättsinnig, otuktig, sedeslös. 34) värdelös; som icke är annat än, blott(a). 35) sjöt. för det lösa.
A.
1) om föremål, lem, person, djur o. d.: icke (för tillfället) fäst l. fastsittande vid ngt l. fasthållen av ngt, icke fast sammanfogad l. bildande ett sammanhängande helt med ngt; icke gm band l. dyl. hämmad i sin rörelsefrihet; fri, loss; ofta med tanke på att föremålet osv. tidigare varit l. vanl. är fäst osv. vid ngt l. utgjort l. vanl. förekommer ss. en del av en större helhet o. d. Helsingius (1587). Då .. (skifferblocken) sitta uti berget i sina brott, äro de ganska hårda och svåra at få löst. Kalm VgBah. 267 (1746). Sidorna (av bärgstoppen) äro .. täckta med jord och lösa stenar. Hisinger Ant. 1: 46 (1819). Att .. (björnen) rev lös sten och grus. Lagerlöf Holg. 2: 108 (1907). (Bibeln) var alldeles lös från pärmen. Sjödin StHjärt. 56 (1911). Stellan måste slänga allt löst, själva ballastsäckarna, linor, pälsar (osv. från ballongen). Siwertz Sel. 2: 89 (1920). — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som binda lös, lossa (ngt gm att lösa upp en knut, ett band o. d.); falla lös, falla av, lossna; fara, gå lös, lossna; lämna lös, släppa. 2Mos. 39: 21 (Bib. 1541: foor löszt). Tå falla Hönsefiädrarna .. lösa. Hildebrand MagNat. 166 (1650). Så snart någon sten (i stenläggningen) låssnar, eller genom Gatornes ovarsamma upstötande om Vårtiden går lös (osv.). PH 2: 1282 (1736). Hon binder lös sin sommarhatt. Ingelman 183 (1828, 1843).
b) om människa l. djur: icke bunden l. fasthållen l. fängslad l. (om djur) tjudrad l. dyl.; i sht förr äv. oeg.: fri (från fängelse o. d.); i sht förr ofta i allittererande förb. med ledig (jfr LEDIG, adj.2 3); ofta i mer l. mindre utförd bild. Släppa, äv. (numera bl. i vitter stil) giva, förr äv. låta ngn lös l. ngt löst. Komma, slippa lös. Slita l. slå sig lös. G1R 1: 142 (1523). Huilken wilien j iach skal giffua edher lösan Barrabam eller Iesum? Mat. 27: 17 (NT 1526). Hästarne sleto sig lösa. Nordberg C12 2: 157 (1740). Jagthundar böra aldrig få gå löse imellan det de brukas. Brummer 70 (1789). Halfva Europa bröt sig (vid reformationen) löst ur hierarkiens fjettrar. Geijer I. 1: 283 (1845). Kringströvande lösa hundar. VästerbK 1927, nr 153, s. 2. — särsk.
α) (†) i uttr. vara lös utav fängelset, icke (längre) vara fängslad, vara fri. Linc. (1640; under absolutus).
β) (†) i uttr. giva ngn, vara, bliva, slippa, begära sitt fängelse l. sin arrest lös o. d., släppa ngn ut ur resp. vara l. bliva l. begära att få bli fri från fängelset l. arresten. G1R 1: 79 (1523). (Johannes) begärade, at han .. motte slippa löös sitt Fängelse. Schroderus Os. 2: 6 (1635). Keysaren .. gaff honom sitt Fängelse löös. Därs. 532. ConsAcAboP 5: 475 (1684).
δ) [efter bibelns berättelse om Barrabas' frigivande; se språkprovet 1526 ovan under huvudmomentet, ävensom Mark. 15: 11, Luk. 23: 18; jfr 10, 11] (vard. o. i vitter stil) bildl., i uttr. släppa Barrabas l. (vanl.) Barrabam lös, släppa gäcken lös (se GÄCK, sbst.1 2 a). Geijerstam Grane 51 (1885). I hvardagslag äro danskarna ytterst måttliga i mat och dryck, men gäller det festa, förstå de som ingen att släppa Barrabam lös. NDA 1915, nr 165, s. 6.
ε) [efter Upp. 20: 7 (NT 1526: Thå twsend åår fullkompnat wardha, wardher Sathanas löös); delvis med anslutning till 10] (vard.) i uttr. nu är fan l. hin l. (numera mindre br.) djävulen l. satan lös o. d., angivande att ngt våldsamt, farligt försiggår l. hotar l. att det står illa till med ngt o. d.; se vidare DJÄVUL 1 e ζ α', FAN, sbst.1 1 c, d, HIN, pron. o. sbst.2 III. Bark Bref 1: 171 (1704).
c) (†) sjöt. loss; dels om tross, segel, ankare o. d., dels om fartyg; äv. i sådana uttr. som göra, kasta lös. Giör seglen lösa. SkepCommSkepzb. 1689. Postångaren kastade lös vår tross och gaf sig i väg förut. Tavaststjerna Marin 63 (1890). Roos Skugg. 366 (1891).
d) (†) om l. med avs. på lem: icke bunden, fri; äv. bildl. l. oeg., särsk. i uttr. ha händerna lösa, ha fria händer (se HAND 9 m). OPetri Tb. 149 (1526; uppl. 1929; bildl.). Then som .. än nw löös är om foten, och vthan Echtescaps band. LPetri 1Post. N 5 a (1555); jfr 11 a. Är han (dvs. den för fara utsatte) Löös om foten, och kan Fly (osv.). L. Paulinus Gothus Pest. 116 a (1623). (Om jag till en tid slipper betala arrende) så har både du och jag händerna lösa, och vi skola arbeta upp Grimstahamn. Almqvist Grimst. 13 (1839).
e) i motsättning till en grupp föremål som äro hopbundna (till en bunt, knippa l. dyl.) l. på annat sätt sammanfogade till en enhet; dels om flera föremål l. ett kollektivt begrepp: icke sammanfogad(e) l. hophäftad(e) o. d.; dels om enskilt föremål: som förekommer (l. försäljes) ensamt för sig, separat; enstaka; särsk. om pappersblad o. d., motsatt: (blad i) block l. bok. VarRerV 32 (1538). Hon förde .. med sig (till torget) små, icke i viskor sammanbundna, utan lösa granqvistar. Almqvist Grimst. 4 (1839). En författares poemer, hvilka vanligen utkomma först såsom lösa stycken och slutligen .. såsom en samling. Agardh ThSkr. 1: 115 (1843, 1855). I ensamma stunder nedskref han .. sina tankar på lösa blad. 3SAH 4: 103 (1889). Var det fyra lösa virginia(-cigarretter) ni ville ha? DN(A) 1942, nr 120, s. 8. — särsk.
α) om redskapsdel, del av klädesplagg o. d.: som icke för tillfället är monterad på det redskap l. plagg till vilket den hör, som säljes för sig o. är avsedd att användas ss. reserv- l. ersättningsdel; jfr 2 d. Lösa delar till en cykel. Dam- och Barn-Strumpor .. med separata lösa fötter. GHT 1895, nr 246, s. 2.
β) om hår, lock o. d.: icke bunden i fläta (flätor) l. uppsatt, fritt nedhängande, utslagen. (Om natten) kommer Margreta inn medh hängianda löst håår. BtFinlH 2: 349 (1670).
δ) i utvidgad anv.: som icke utgör en del av ngt regelbundet återkommande, som uppträder l. sker o. d. strövis, separat, enstaka. Lösa mål, måltider (på en restaurang o. d.) som betalas var för sig; motsatt: abonnemangsmål. Löse dagsverken. PH 8: 45 (1764).
ε) arkeol. om fornfynd o. d.: som vid tillvaratagandet icke förekommer tillsammans med andra fynd, enstaka; motsatt: sluten. BNerman i AntT XXII. 4: 7 (1924).
f) veter. i uttr. lös vägg, om det förhållande att hornväggen i en hästhov lossnar från hornsulan, så att en spricka i vita linjen uppkommer. Lundberg HusdjSj. 533 (1868). Bergman Hofbesl. 151 (1905).
g) [jfr e, 12] om häst: som går ss. löshäst (se d. o. 1); numera företrädesvis i ssgn LÖS-HÄST. Åkande Artilleri 1:sta Klassen. Här är vanligtvis Befälhafvaren beriden på en lös häst. KrigVAH 1823, s. 10.
h) oeg., om koppling o. d.: så beskaffad, att de sammankopplade delarna äro rörliga i förh. till varandra. Lös passning afser sådana delar, som skola vara rörliga i hvarandra (lager, styrningar o. d.). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 206 (i fråga om toleranstolk).
i) i mer l. mindre utförd bild (jfr b, d, 11, 12, 13, 14, 15, 16). CAEhrensvärd (SVS) 1: 40 (1782). Ingen tordes säga ordet om .. (Stor-Lasses ”gråkläder”), fast försmädelsen satt ytterst i truten och ville lös. Högberg Storf. 204 (1915). Gallien rycktes lös från det romerska riket. Nordenstreng EurMänRas. 127 (1917).
2) som icke är stadigvarande fäst vid ngt; som (lätt, utan att tagas sönder l. skadas) kan tagas loss l. flyttas, flyttbar, transportabel, rörlig. — särsk.
a) i sht jur. om egendom; motsatt: fast (se FAST, adj.1 9); äv. (numera nästan. bl. i uttr. löst och fast) i n. sg. obest. i substantivisk anv. Lös egendom (jur.), omfattande all egendom som icke kan hänföras till fast egendom (förutom lösöre t. ex. hus på ofri grund, värdepapper, andel i dödsbo). G1R 1: 30 (1521). Th[et] arff ho[nom] tilføll ept[er] he[n]ne j løst och fast m[edh] hus och grwnd brwn och brÿgge[re] huss. OPetri Tb. 15 (1524; uppl. 1929). Lös pant. HB 17: 3 (Lag 1734). Lös egendom. Kallenberg CivPr. 1: 378 (1918). (För bouppteckningen skulle dottern) skriva upp vad som fanns av löst och fast. Hellström Storm 130 (1935). särsk.
β) bildl. l. oeg., i uttr. löst och fast.
α') (†) alltsammans, allt vad som finns. (Pålagorna) förtärde bådhe löst och fast. OPetri Kr. 165 (c. 1540).
β') (numera föga br.) litet av varje, allt möjligt, ditt o. datt. Man satt länge kvar vid bordet .. och pratade om löst och fast. Söderberg Främl. 154 (1895, 1903).
b) om möbel, konstvärk, apparatur o. d.: icke vägg- l. golvfast o. d. Löst altaregolf. Murenius AV 498 (1661; bet. oviss). Man proppade in lösa stolar på parkett i alla gångar. Hellander Teat. 204 (1898). Lösa konstverk på väggarna. Lindblom Rokokon 20 (1929).
c) språkv. om verbalsammansättning: vars leder icke äro oupplösligt förbundna med varandra, skiljbar, oäkta. PedT 1897, s. 42. Danell SvSpr. 67 (1927).
d) om redskapsdel, (del av) klädesplagg o. d.: tillvärkad på särskilt sätt för att kunna lätt såväl avlägsnas från som fastsättas vid ngt resp. isärtagas o. sammanfogas. Stöflor .. med helskurne skaft, utan så kallade lösa eller tilsydde kragar. PH 6: 4084 (1756). (Stol-)Sätena voro alla med lösa bågar att sätta dynor uti. Barchæus LandthHall. 12 (1773). Lösa bokstavstyper. Elge BoktrK 3 (1915).
e) tillvärkad med konst ss. ersättning för kroppsdel, hår o. d. (ofta i syfte att förändra l. hjälpa upp utseendet l. figuren), konstgjord, artificiell, falsk; numera nästan bl. ss. förled i ssgr. (Han) drar .. ur fickan sit lösa skägg, och sätter det på sig (för att icke bli igenkänd). Stridsberg Friman 3 (1798).
3) mus. om sträng (på fiol, gitarr o. d.): icke nedtryckt med finger mot gripbrädet (o. därigm förkortad). Höijer (1864). Tonen d på lösa strängen kan äfven gripas på G-strängen. Bauck 1Musikl. 2: 149 (1871).
4) icke förvarad i säck l. påse l. fastage l. (om mynt) i börs; som icke ligger i särskild (för varusorten speciellt gjord) förpackning (innehållande viss, fastställd mängd av varan), oförpackad; äv. oeg., i uttr. (sälja ngt o. d. i) lös vikt. Bära, ha ngt löst i fickan. V lesther lösth miöl. G1R 4: 36 (1527). Billigare qvalitet (av kakao säljes) ”i lös vigt”. Fyris 1894, nr 1, s. 4. 20 kr., som burits lösa i rockfickan. GHT 1895, nr 280 B, s. 3. Själfva ”turret” (på fartyget) utgör en utmärkt ”feeder” för lös last, såsom säd. TT 1895, M. s. 84.
5) (numera i sht i vitter stil o. vard.) predikativt, om skott, förr äv. om skjutvapen, för att beteckna att ett skott avfyras l. går av; i sådana uttr. som brinna, gå l. (tillf.) smälla resp. (ofta med underförstått obj.) bränna, trycka, äv. skjuta (förr äv. giva) lös(t) (emot l. på ngn); jfr 10 c. Schmedeman Just. 39 (1560). De på slotted hafve skuttid nogre stycker löös emooth dem. AOxenstierna 2: 176 (1614). Tå gifwa the löst med böszor och Bogar på diuren. Holm NSv. 134 (1702). Pistolen brann löst i hölstret. Dalin Hist. III. 2: 95 (1762). I de upphettade musköterna gingo skotten löst af sig själfva. Heidenstam Karol. 2: 110 (1898). — särsk. (†) bildl., i uttr. trycka löst, ”sjunga ut med” (ngt); yppa. Balck Es. Förspr. 3 a (1603). (I lusthuset) tryckte thenne främmande Gästen löst hwem han wore. Weise 79 (1697; t. orig.: druckte .. losz).
6) bildl., om pänningmedel.
a) predikativt, i uttr. som närmare ansluta sig till 1: icke fastlåst i företag o. d., disponibel. Tavaststjerna HårdT 32 (1891). Han höll alla sina pengar lösa. Siwertz Sel. 1: 197 (1920).
b) (†) som utgöres av reda pänningar l. kontanter; äv. substantiverat, i n. sg. obest. Wtlöse för:de Nils Simonsson anthen medh Jordh .. eller medh löse penninger. UpplDomb. 2: 20 (1578). Vår far omsatte i löst, när han for. Almqvist AmH 1: 39 (1840).
c) (ngt vard.) som utgöres av lösmynt l. växelpängar; äv. substantiverat, i n. sg. obest. G1R 17: 108 (1545). Een dubbell Carolin och andra Enckla och lösa Penningar till 4 Caroliner. VDP 1710, s. 315. ”Kan du gifva mig tillbakars 6 skilling på denna härne?” sade en angenäm röst, .. ”Sex skilling i löst?” inföll dalkullan, ”ack, söta jungfru, det har jag visst inte...” Almqvist Går an 20 (1839). Östergren (1932).
7) (†) naturv. fri (se d. o. 11 d).
8) (numera bl. mera tillf., i vitter stil) i fråga om mun l. tunga, i uttr. som ange frispråkighet l. bristande försiktighet i tal o. d.; jfr LÖSA 13 e. LPetri 2Post. 219 b (1555). Jag råder Gasten att taga vara på sin lösa mun. Topelius Fält. 4: 520 (1864). Löser i käften får vara säker i ryggen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Genom sin lösa tunga och sitt kvicka men ofta elaka skämt. Ramsay Barnaår 3: 62 (1904).
9) om person: som saknar fast bostad o. fast anställning, som flyttar från ort till ort, försörjer sig med tillfälligt arbete l. driver omkring ss. landstrykare o. d.; i sht förr ofta med bibet. av: moraliskt mindervärdig, asocial (jfr slutet), närmande sig (o. ofta svårt att skilja från) 31; förr ofta i uttr. löst parti, sällskap, löst folk, stundom närmande sig bet.: slödder, pack; jfr 12, 28 a slutet. OPetri Tb. 73 (1525; uppl. 1929). Margaretha .., een lööss piga, förehades nu och tiltalades hwarföre att hon icke tager sigh tienst. BtÅboH I. 9: 212 (1637); jfr slutet. Tiufwar, horkonor och sådant löst och lettferdigt parti. Swedberg SabbRo 894 (1702, 1712). Konung Birger .. (hade) fådt veta, at Landet besvärades af mycket löst folk och andra landstrykare. Lagerbring 1Hist. 3: 13 (1776). Den lösa arbetarebefolkningen eller hvad man kallar proletariatet. Samtiden 1871, s. 510. Undersökningar om lösdrivares bettlande eller andra lösa personers förhållande. SFS 1920, s. 220. — särsk. om kvinna som är utan ordnat arbete o. försörjer sig gm otuktigt leverne; jfr 33. Lösa konor. HH XI. 1: 54 (1531). Hennes man .. hade .. sigh medh lösse quinner beblandett. Därs. XIII. 1: 80 (1563). Fryxell Ber. 6: 215 (1833).
10) om naturkraft l. ngt som i visst avseende (våldsamhet, oemotståndlig kraft, farlighet l. dyl.) liknar en naturkraft: som icke (längre) hålles tillbaka av ngt hinder, som fritt får utveckla sig; som får l. har (ett plötsligt, våldsamt) utbrott; vanl. (o. numera nästan bl.) predikativt.
a) om naturkraft o. d.
α) om eld (vid eldsvåda); numera nästan bl. i uttr. elden är l. kommer lös o. d., förr äv. i sådana uttr. som elden går, slipper lös, ngn släpper elden lös o. d. G1R 24: 361 (1554). Elden som slap löss på Sudr[e] malm. 2SthmTb. 3: 79 (1554). Then piga, som slæpte elden lössz hoss Lucas apotecar[e]. Därs. 104. (De hade) skutit något fyrwärck utaf skeppet, däraf elden gick lös. Tegel E14 166 (1612). Löser Eeld brinner widt. Grubb 497 (1665). Elden hade .. kommit lös nattetid (i bondgården). Bremer Pres. 314 (1834). ”Elden är lös! elden är lös!” ropades. Almqvist DrJ 120 (1834).
β) om storm, oväder, vattenflod o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Job 12: 15 (Bib. 1541). Då floden bröt löst. Englund Ged. 87 (1853). En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar. Runeberg 5: 7 (1860). Just som tåget gick från kyrkan, brast plötsligt ett oväder löst. Cronholm Bref 35 (1865). Våtvädret släppes lös. SvD(A) 1931, nr 107, s. 10.
b) (numera bl. mera tillf.) om (uttryck för) sinnesrörelse, skratt, gråt o. d. Samtiden 1873, s. 558. Åter brister skrattet löst. Björkman Hesp. 3: 36 (1897). Då världen är så full av sociala problem, är det orätt att släppa glädjen lös. Nilsson FestdVard. 103 (1925). (†) (Gustav Trolle) gaf sit bittra sinne aldeles löst. Celsius G1 1: 19 (1746).
c) [jfr motsv. anv. av t. los] oeg. l. bildl., i uttr. som angiva (ett plötsligt, häftigt) begynnande av en våldsamt l. intensivt utförd handling o. d. (jfr b); stundom med förbleknad bet., väsentligen angivande bl. begynnandet av en handling.
α) i uttr. med subj. betecknande handling o. d., särsk. krig, uppror, härjning, jakt o. d.; äv. opers. På samma Åhr (dvs. 1640) bröt .. vproret i Catalonien lööst. Brask Pufendorf Hist. 70 (1680). Först den 3 September gick den egentliga jagten lös. Topelius Fält. 2: 144 (1856). Derefter brast striden lös. Annerstedt UUH 1: 42 (1877). När gubben .. blef något illuminerad (dvs. berusad), gick det alltid löst med trätandet (mellan gubben o. gumman). Öman Ungd. 68 (1889). Det brast nu löst, han läste och skrev dagarne i ände, allt möjligt, dikter, artiklar och .. skådespel. Oljelund GrRidd. 263 (1926). (†) Oluff Gulsmedh och Oluff Mörtt hade taledt vm thz förräderij och thz taal slogz lös igen. SthmTb. 15/7 1573.
β) i uttr. med subj. betecknande person; särsk. för att beteckna (begynnandet av) ett plötsligt, våldsamt, intensivt angrepp mot ngn l. ngt (särsk. i uttr. gå lös på ngn) l. (begynnandet av) en häftig, aggressiv rörelse mot ngn l. ngt (i sådana uttr. som gå, springa, storma, ngn gg löpa lös mot l. på ngn l. ngt). VRP 1631, s. 421. Omsider .. lät Hans Kongl. Maij:tt hela sin armé gå löös på fienden. Spegel Dagb. 78 (1680). (Franciskanerna) dundra löst på Greker och Armener, skällandes dem för vidskepeliga. Eneman Resa 2: 151 (1712). At grundeligen, dogmatice, och bröstgänges gå på galenskapen löst, är väl. Dalin Arg. 1: 8 (1732, 1754). Vid denna signal, skola dina åtta gossar löpa löst på skranket. Bremer Hem. 2: 218 (1839). Han slog lös på den sprattlande figuren med sin grova mispelkäpp. Siwertz Sel. 2: 151 (1920). Innan man gick lös på kassaskåpet bröt man först sönder skrivbordet. SvD(A) 1935, nr 345, s. 20.
γ) med starkt förbleknad bet., i vissa stående uttr., ss. gå löst på ett visst belopp o. d., med saksubj.: belöpa sig till ett visst belopp; förr äv. i sådana uttr. som gå löst på ngt, med saksubj.: gå ut på l. ut över ngt; våga löst (på ngt), ta risken (av ngt), våga (ngt); äv. ss. bedyrande. Thet gick (i romarnas religion) mäst altsammans på vthwärtes Ceremonier lööst. Brask Pufendorf Hist. 19 (1680). Doch kom han ther ut (ur fängelset) i löndom; hvilket gick löst på hans pung. Broman Glys. 2: 83 (c. 1730). De svenske matroserne, som .. våga derpå löst och taga någon tobak med sig. 2RA 3: 13 (1731). En tvist, som geck lös på äran. Posten 1769, s. 871. Jag vågar löst att han med större köld hade tålt alla .. öknamn .. (utom) Radoteur eller ålderdomssvag. BL 10: 44 (1772). Ett härordningsförslag, som gick löst på öfver 200 millioner lire. PT 1908, nr 184 A, s. 2.
11) bildl.: fri, ohindrad, obunden, ohämmad, otvungen o. d.; särsk. predikativt i (bildl. anv. av) sådana uttr. som slita sig lös (från ngt), göra sig fri (från ngt), kunna förmå sig till att bryta upp, ta ledigt (jfr 12); slå sig lös, göra sig kvitt sina hämningar, bli uppsluppen, leva om o. d.; ta ledigt; släppa lös, icke (längre) hålla (ngt) tillbaka l. hejda (ngt) o. d., frigiva; se för övr. under resp. verb; utan bestämd avgränsning från 14. Släppa, äv. slå gäcken lös, se GÄCK, sbst.1 2 a. LPetri Kr. 39 (1559). Jag vil nu rätt giöra mig en glad dag, och slå mig lös. SvNitet 1738, nr 12, s. 3. Så snart jag för embetsgöromål kan slita mig lös, skall jag hafva den äran at H. Herr .. Biskopen upvagta. VDAkt. 1794, nr 121. Tunguserne äga små renhjordar, .. Ostjaken deremot är en lös och ledig karl, som på sin höjd besitter hustru och barn, några hundar, en båt och ett näfvertält. Castrén Res. 2: 212 (1846). År 451 släppte .. (Attila) sina horder lösa mot det västromerska riket. Grimberg VärldH 5: 114 (1931); jfr 10 c β. — särsk.
a) (lagligen) oförhindrad att ingå äktenskap, till äktenskap ledig, fri från äktenskapliga förpliktelser; ogift; numera bl. tillf. (skämts.), med anslutning till 1 b. FörsprRom. 5 a (NT 1526). Prästen, som wijer (bör noga undersöka), om then, som sigh gifta will, är löös och aldeles obehindrat. KOF II. 2: 140 (c. 1655). Topelius NBlad 239 (1863, 1870).
b) (†) i uttr. vara ngt lös, icke (längre) vara bunden av l. till ngt, vara fri från ngt. FörsprRom. 5 a (NT 1526).
c) (numera bl. i vitter stil, föga br.) i uttr. säga sig lös från ngn l. ngt, bryta med l. taga avstånd från ngn l. ngt, avsäga l. frånsäga sig ngt, förklara sig icke längre vilja ha befattning med ngn l. ngt o. d. Wallin 1Pred. 2: 186 (c. 1830; bildl.). (Zinzendorf) uppmanar Odhelius och hans ämbetsbröder att .. säga sig lös från den märiska kyrkan. KyrkohÅ 1903, s. 64. Schück AllmLittH 1: 190 (1919).
d) (†) om (handels)vara o. d.: icke (längre) kvarhållen l. innehållen o. d., icke (längre) beslagtagen, frigiven, fri; som fritt får säljas (i allmänna handeln, utan inskränkning l. förbud); äv. i sådana uttr. som giva, lämna lös, frigiva, icke vägra att utlämna l. utbetala, icke hålla inne; slå lös, frigiva. Atj vthan .. ytermere skotzmall giiffuer for:na biscops tient (dvs. tionde) lööss. G1R 1: 36 (1522). Rogh[e]n skal warda löss (som) besaatet (dvs. beslagtagen) war. OPetri Tb. 70 (1525; uppl. 1929). Att kopparen skall inthet slåes lööss. RP 3: 277 (1633). Christopher Ludwijk Rask skulle hafva lööss sine godz i Dorptz gebiet, som hafva varit seqvestrerade. Därs. 8: 278 (1640). HSH 31: 520 (1667).
e) (†) om näringsrörelse o. d.: som (åter) fritt får utövas; som icke (längre) är underkastad förbud l. inskränkningar o. d., fri; äv. i uttr. giva lös. Seglatzett tiil the Tyske städer, som tiil thenne tiidh haffuer .. forbudit warit, är nw löst giffuit. G1R 11: 122 (1536). Sedan den restringerade och til et särdeles Compagnie inskränkte Tobaks-Handelen åter gafs fri och lös igen (osv.). HC11H 4: 41 (1697).
12) (†) om person: fri l. ledig (från viss tjänst, visst uppdrag o. d.); vanl. predikativt, i sådana uttr. som vara, bliva lös från l. utur l. av ngt l. vara ngt lös, giva ngn lös; äv. utan adverbialbestämning: som är utan anställning l. sysselsättning. 4Mos. 8: 25 (Bib. 1541). Han war alldehles vthur sin tiänst löös. RARP 1: 25 (1627). Om en löös Biskop kommer vthi een löös Försambling, och förmenar sigh then at åt sigh slijta, then samme skal förskiutas. Schroderus Os. 1: 389 (1635); jfr 13. När någon läropoike vthlärt hafwer, och wil af läran lös warda. Stiernman Com. 3: 740 (1669). Min .. böön till .. dhet Wyrdiga Domcapitlet at dhe gunstigst behagade gifwa mig från denne tiensten löös. VDAkt. 1695, nr 833. (De officerare som) igenom förminskning eller indragning af staten blifva tiensten löse (osv.). 2RA 1: 61 (1719). Nervander FinKultH 416 (i handl. fr. 1868).
13) (†) om rum, tjänst, uppdrag, stipendium o. d.: ledig, vakant. Huar nogor gæld bliffua löss på landit (osv.). G1R 4: 317 (1527). Dominus Christophorus .. skall hafua .. (försorg) om bänkerummen som lösa blifua i Kyrkian. Hall KultInt. 34 (i handl. fr. 1631). När Keysaredömmet är löst, så är Påfwen ther til rätta Arfwingen. Schroderus Os. III. 1: 206 (”208”) (1635). Den litzla Bibliothecarij lägenheet som här nu löös blifwer. BraheBrevväxl. II. 1: 113 (1658). Trollorum Stipendium, hwilket nu .. löst blifwit ähr. VDAkt. 1680, nr 37. Därs. 1711, nr 387.
14) bildl.: fri l. befriad (från förpliktelse l. från ngt som man önskar bli kvitt, som man känner ss. ett obehag, ett tvång l. en börda o. d.), kvitt; vanl. predikativt, oftast med bestämning angivande det varifrån ngn är l. blir fri, i uttr. vara o. d. lös från (ngn gg ur) ngt l. från ngn l. vara o. d. ngt l. ngn lös; ofta i tautologisk förb. med fri l. ledig; numera bl. tillf., med mer l. mindre tydlig anslutning till 1; jfr 11. När .. tu wore sådana synd gerna löösz. OPetri 1Post. 7 a (1528). Jagh blifwer honom (dvs. den efterhängsne friaren) intet löös. Tidfördrijf A 8 b (c. 1695). Alla ville köpa varor och egendom, för att göra sig lös från sedlarna, hvilkas cours nästan hvar dag försämrades. Palmblad Norige 159 (1846). (Tore) förklarade, att aldrig skulle Grette Åsmundsson komma lös ur sin biltoghet. Bååth Grette 177 (1901). — särsk.
a) (†) i uttr. säga ngn lös från synd, ge ngn absolution för synd. (Jag, dvs. prästen) sägher tigh (i Jesu namn) frij, ledigh och löös ifrån alla tina synder. KOF 1: 422 (c. 1618; ur absolutionsformeln). Borg Luther 1: 538 (1753).
b) (†) i fråga om ed.
α) i uttr. vara sin ed lös l. giva ngn hans ed lös, vara löst från sin ed resp. lösa ngn från hans ed. SvTr. V. 1: 113 (1601). Biskop Herman trädde vndan för Grefwe Adolph, och gaff sine Vndersåtare theras Eedh löös. Schroderus Os. III. 1: 242 (1635).
c) (†) i fråga om anspråk, krav, klander o. d.: fritagen (från) l. skyddad (för ngt); äv. i uttr. säga ngn lös från ngt l. ngt lös, förklara ngn vara fritagen från ngt. (Säljaren av huset) giorde ho[nom] (dvs. köparen) qwijt och ffrij, ledig och løøss ffor alt yt[er]liger[e] tiltall aff ffødde och offødde. OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). Jag vardt .. ifrån alt straff och vidare anklagan .. aldeles lös och fri sagd. Humbla Landcr. 22 (1740).
15) om kärleksförbindelse o. d.: icke legaliserad gm äktenskap, fri. Sagan förtäljer, att Helge .. hade en lös kärleksförbindelse med en ”Alf”. Ljunggren SmSkr. 1: 97 (1868, 1872). Prästen (hade) frågat henne, om hon inte hellre ville gifta sig med Gottfrid än att leva i ett löst förhållande. Hellström Storm 91 (1935). — jfr (†): Een Quinna benemd Kirstinn Rawalsdotter huilken hade m[ed] löös trolofning bebundet sig m[ed] een wid nampn Simon Andersson. UppsDP 14/11 1599.
16) [jfr nor. lösbarn] (†) i uttr. löst barn, oäkta barn. Hjelt Medicinalv. 2: 470 (i handl. fr. 1706).
17) ss. senare ssgsled: som saknar ngt, som är (l. göres l. sker) utan ngt (särsk. ngt behövligt l. önskvärdt); icke försedd med ngt; ngn gg (med verbal förled): som saknar förmågan att göra ngt. — jfr ANSPRÅKS-, ANSVARS-, ARBETS-, ARV-, BARN-, BEKYMMERS-, BETYDELSE-, BLOD-, BOTTEN-, BRÖD-, FADER-, FRED-, FÄRG-, FÖRSVARS-, FÖRÄLDRA-, GAGN-, GRUND-, GUD-, HAND-, HARM-, HEJD-, HEM-, HERRE-, HJÄLP-, HJÄRT-, HOPP-, HUD-, HUT-, HUVUD-, HÅLLNINGS-, HÅR-, HÄNSYNS-, INTRESSE-, KARAKTÄRS-, KONFESSIONS-, KRAFT-, KRITIK-, KÄNN-, KÄNSLO-, KÄRLEKS-, KÖN-, LAG-, MAKA-, MAKT-, MEDEL-, MEDVETS-, MEN-, MENINGS-, MOD-, MODER-, MÅL-, NAMN-, ORKES-, PLAN-, RAST-, RED-, REGEL-, RESPEKT-, RO-, ROT-, RYGGRADS-, RÅD-, RÄTTS-, SAK-, SAMVETS-, SANS-, SEDES-, SJÄL-, SKADE(S)-, SKAM-, SKOGS-, SKÄGG-, SMAK-, SORG-, SPÅR-, SVARS-, SÖMN-, TAKT-, TAND-, TANK-, TID-, TON-, TRO-, TRÅD-, TRÖST-, UTTRYCKS-, VILJE-, VÅRDS-, VÄRDE-, VÄRN-, ÄND-, ÄRE-LÖS m. fl.
B.
18) (†) om knut, boja, sammanbindning, lås o. d.: upplöst, lossad, icke låst; äv. i uttr. varda, gå lös, upplösas, gå upp. (Fångarnas) boyor wordo lösa. Apg. 16: 26 (Bib. 1541; NT 1526: lossadhe). (Den nyfikna kvinnan) fingrade .. på låset (till katapulten) som i ögonblicket gick löst. HLilljebjörn Hågk. 2: 58 (1867). — särsk.
a) i utvidgad anv., om säck l. annat föremål: icke tillknuten l. förseglad o. d.; äv. i uttr. bliva lös, gå upp; jfr LÖSA 13 b. (Då) vplöste en aff Soldaterna en Säck medh List, lijka såsom han aff sigh sielff war löös blefwen. Schroderus Os. III. 2: 353 (1635). (För oundvikliga utsyningar) kunde Jägmästarens hammar (nyttjas), som lemnas lös (då de andra märkhamrarna förseglas). Åhstrand Öl. 46 (1768).
b) bildl.: upphävd, upplöst; äv. i uttr. giva, slå lös, upplösa, upphäva; giva upp. Athuj (dvs. att vi) paa then tiidh ingelwnda wore benegde tiil ath giffua then bestalningh (dvs. belägring) lööss för wisby slott. G1R 2: 255 (1525). Haffua frijheet til at slå thetta förbodet (mot äktenskap i förbjudna led) löst. LPetri Skylsk. A 6 b (1572). Thermz schall wårtt köp ware löst och om inthz igen. SthmTb. 19/10 1573. RA I. 4: 243 (1597).
C.
19) som på grund av dåligt fäste är lätt att rubba l. att avlägsna från sin plats, som håller på att lossna, som icke sitter stadigt fast l. står stadigt o. d., lossnande, delvis lossnad. Sy fast knappen, den är alldeles lös. Vara löst fäst vid ngt. Epter .. (kvistarna) alstinges (dvs. alldeles) löst stå .. warda the omakade aff wädrena. SalWijsh. 4: 4 (öv. 1536). Lösa Tänder. Florman Hushållsdj. 221 (1834). Det ser ut, som om .. (husen i Åredalen) stode så löst, att en fläkt kunde blåsa bort dem. Sandström NatArb. 2: 71 (1910). Attentatorn Ratjitj .. är en komitadjinatur, hos vilken revolvern och dolken sitta löst. SvD(A) 1928, nr 167, s. 3. — särsk.
b) bildl. l. oeg. Han är endast löst knuten till företaget. Syret i qvicksilfveroxidulen är lösare bundet än i oxiden. Berzelius Kemi 2: 564 (1812). Arbetare med en mera lös ställning. Uppl. 2: 284 (1906). Inte ante jag, att livet satt så löst, sa korpraln, när han slog ihjäl kaptenen med laddstaken. Ström SvenskOrdspr. 102 (1926). särsk.
α) i uttr. ha en skruv lös o. d., se SKRUV.
β) (ngt vard.) i uttr. sitta löst, om person: ha en osäker, otrygg ställning (som innebär risk för avskedande o. d.). Sitta löst i sadeln. Högberg Utböl. 1: 75 (1912). Om .. (socialisterna) förvärvade .. (tidningen), så satt han (dvs. redaktören) mycket löst på sin plats. Moberg Rosell 69 (1932).
γ) jäg. om villebråd o. d., i uttr. ligga, sitta löst, vara lätt att driva upp. Svederus Jagt 351 (1831). Rosenius SvFågl. 5: 125 (1936).
δ) jäg. om drivande hund: som ger skall vid minsta känning av villebråd. Vara lös, förr äv. driva löst. Svederus Jagt 160 (1831). 2NF 25: 871 (1917).
20) om band (eg. band varmed ngt hålles samman l. är fäst vid ngt) l. knut o. d.: som håller på att gå upp; som icke är hårdt åtdragen l. spänd; slak; äv. allmännare, om ngt som kan spännas l. sträckas, t. ex. en båge, en sågklinga, ett tygstycke o. d.; äv. mer l. mindre bildl. En löös boghe. Psalt. 78: 57 (Bib. 1541). Lös knut. Weste (1807). Band, som lågo tvingande på lifvet, hafva brustit eller blifvit lösare. 2SAH 41: 267 (1866). — särsk.
a) i uttr. lösa tyglar l. (numera bl. tillf.) tömmar o. d.; ofta bildl. Giva hästen lösa tyglar, släppa efter på tyglarna. Köra med lösa tyglar. Schroderus Os. III. 1: 175 (1635; bildl.). Den allmänna reglen är, at drifva fram hästar, som äro ostyrige, och ej vilja från stället, de må ock göra deras krumsprång ..; ty at då gifva lös tygel och låta dem gå fram, har bästa värkan. Ungern-Sternberg Bourgelat 32 (1752). Det var för sent att tygla ett sjelfsvåld, som man i början lemnat lösa tömmar. Chydenius 93 (1765). På denna tid (dvs. midten av 1700-talet), då alla mänskliga lidelser tycktes hafva fått lösa tyglar. (Cavallin o.) Lysander 292 (1876).
b) sjöt. om den slappt hängande (icke spända) delen (bukten) av ett tåg o. d.; dels i uttr. lösa bukten, dels substantiverat, i uttr. det lösa. Hala in det lösa, styvhala ett tåg o. d. Det lösa är hemma, styvhalningen är utförd. Holl in det löösa på Smijtor och Boglijnor. Rosenfeldt Tourville 27 (1698). Lösa Buchten. Därs. 61. Vi togo en språngmarsch för att få slut på det lösa (av ankarkättingen). Bergdahl Antip. 2 (1906). Skönt, då är det lösa snart hemma. Därs.
d) om klädesplagg o. d.: som icke sitter hårdt åt; numera bl. i uttr. sitta löst o. d. Hon bar en löst sittande dräkt. Blusen sitter löst. (Ryssarna) bruka gemenligen lösa och wida kläder. Petreius Beskr. 5: 1 (1615).
f) bildl. (jfr a, c), om ”band” l. sammanfogning o. d. Bremer Pres. 366 (1834). Den hedniska tiden, då äktenskapsbandet var vida lösare. Nordström Samh. 2: 200 (1840). En union af så lös beskaffenhet som den nuvarande (svensk-norska unionen). Samtiden 1871, s. 263. De många, något löst hoptråcklade detaljerna i .. (Leslies) bok. Hagberg VärldB 10 (1927).
21) i fråga om grepp: icke fast l. hård; jfr 26. Ett löst grepp. Kammar-pigans arm, med qvasten löst i näfven. Bellman Gell. 46 (1793). Hålla löst i tömmarna. Nordforss (1805).
22) i sht idrott. o. gymn. i fråga om hållning l. kroppsrörelse: icke spänd; ledig; jfr 26 b. TurÅ 1893, s. 178. Stå löst i knäna. Bohm Husdj. 255 (1902). Lös armlyftning utåt. SvGymnFBok. 25: 24 (1935).
23) om massa, vävnad, garn o. d.: vars beståndsdelar, trådar l. dyl. icke äro förenade gm ngt bindemedel l. icke äro fast l. tätt l. kompakt l. hårdt sammanfogade l. äro sammanfogade med jämförelsevis stora mellanrum; icke fast l. kompakt l. tät l. massiv; lucker, mjuk; porös. Ett löst snötäcke. Vara löst byggd, ha ”lös” (kropps)struktur. En lös vävnad. Löst slaget tågvirke. Virka löst. Löst hull. Vara lös i köttet, äv. bildl., för att beteckna svaghet i karaktären, hållningslöshet o. d. VarRerV 19 (1538). Ett löst kokat Ägg. Palmchron SundhSp. 99 (1642). (Det) åligger Mästaren .. at tilse, det hans Spinnerskor .. inslaget icke hårdt utan löst och jämt tvinna. Hallordn. 1722, § 10. Skulle .. (färsen) ej vara nog lös, så kan det med litet miölk eller kiöttsåppa utspädas. Warg 89 (1755). Spergeln fordrar en lös jordmån. QLm. 4: 44 (1833). (Till svinfoder äro bokollon) sämre än ekollon, emedan fläsket blifver deraf löst. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 160 (1857). Till de hårda trädslagen höra ek, röd- och hvitbok; till de lösa gran, asp, lind, pil, poppel. Rejmers Koln. 3 (1868). Lösa bergarter, såsom lera, sand- och gruslager m. m. Bergstrand Geol. 126 (1868). De lösa jordlagren. Höjer Sv. 3: 341 (1883). — särsk.
a) [jfr bygga o. d. på sanden samt 24] (i vitter stil) i sådana uttr. som bygga, vila o. d. på lös l. (vanl.) lösan sand, bildl., för att beteckna att ngt utgör en dålig, föga hållbar grund för ngt. Then sigh förtroor vthi Gudz Hand, / Han bygger ey på lösan Sand. Clenod. 1683, s. 376 (t. orig.: Der hat auff keinen Sand gebaut). Den man, som af främmande gunst beror, / Han bygger på lösan sand. Sätherberg Blomsterk. 69 (1879). Resultatbestämningen vilar på lösan sand. SvD(A) 1932, nr 217, s. 10. På lös sand. Salminen (1941; boktitel).
b) i fråga om ngns mage, för att beteckna mer l. mindre tunnflytande avföring l. diarré. Forsius Min. 3 (c. 1613). De som äro plågade af .. för löst lif. PH 6: 3913 (1756). (Beata Trolle visste) att stötta krassefrön i mjölk eller öl gjorde barnen nytta vid lös mage. Ahnlund Oxenstierna 16 (1940).
c) (†; se dock slutet) i uttr. lös mat, spis o. d., föda som är av jämförelsevis lös konsistens l. tunnflytande o. d.; äv. oeg.: lättsmält l. lätt (motsatt: bastant) föda. Mjölk och lösare spis man först bör gifva dem Ungom. Nicander SalOrdspr. B 2 b (1760). Jag fiskar aldrig mer, det är en lös mat. Almqvist DrJ 288 (1834). särsk. (i ä. bibliskt språk o. i anv. som ansluter sig härtill) bildl. Wår siäl wämiar offuer thenna lösa maten. 4Mos. 21: 5 (Bib. 1541). Den vanliga lösa liberala maten. Olzon Spring Äran 194 (1941).
24) [jfr 19, 23] om (ngt som bildar) grund: som (på grund av dåligt fäste l. otillräckligt hård l. fast konsistens o. d.) icke håller l. bär (ss. grund), icke hållfast l. solid; ofta i mer l. mindre utförd bild; jfr 23 a, 30 c. Huset står på lös grund. Thet .. (är) en löösz grund byggia vppå the stadhgar som haffua warit giorda j Concilijs. OPetri PGalle E 3 a (1527). Där .. den lösa grunden icke skulle tåla fast mur, tillåtes Korsvärks-hus. PH 2: 1282 (1736). Knorring Ståndsp. 3: 23 (1838).
25) (i sht i fackspr.) i uttr. löst mått l. mål o. d., mått vid vars användning ingen kompensation beräknas l. gives för vid uppläggningen l. uppösningen ev. uppkomna mellanrum o. d.; motsatt (mindre än): fast, rågat mått. Om tijonden skall inlefwereras medh struuket och löst måhl och uthlefwereras medh skiöfflat är stoor åthskielnat. VDAkt. 1690, nr 305. SFS 1924, s. 169.
26) bildl., motsatt: hård, kraftig o. d.; jfr 21.
a) om vidröring, kontakt, känning, slag o. d.: som åstadkommes l. utföres utan användande av hårdt tryck l. större kraft, lätt; äv. bildl. Polhem Test. 25 (c. 1745). Afståndet mellan rotarna (skall vara) så stort att, då truppen har på axel gevär, hvarje karl har lös känning af sidomannens armbåge. ExFältartill. 1893, 1: 30. (De naturliga flageolettonerna) uppstå, då man mycket löst sätter ned fingret på de punkter af (fiol-)strängen, hvarest (osv.). Hedlund Fiolsp. 77 (1899). Lös stridskänning med fienden. UNT 1918, nr 6970, s. 1. jfr (†): Hans, med en len och smeksam hand / Drog Nymphen löst i gräset neder. Bellman Gell. 61 (1793).
b) i sht idrott. i fråga om kroppsrörelse o. d.: som utföres utan ansträngning l. hårdare anspänning av krafterna, icke hård; jfr 22. Den ena dagen tränas mjukt och löst. IdrBibl. 3: 3 (1918). Lös ansats (vid kast). Därs.
c) (†) i fråga om sömn o. d.: lätt; motsatt: tung, hård. En lös sömn. Lind (1749; under leis). Tholander Ordl. (c. 1875).
e) (i fackspr.) om ett djurs mun: mjuk, känslig; särsk. i fråga om häst. Har hästen mycket lös mun (osv.). Ungern-Sternberg Bourgelat 103 (1752). Harren har en mycket lös mun. Hammarström Sportfiske 294 (1925).
f) (†) om ljud o. d.: mjuk, len. Först i stafelsen är uttalet lösare uti g, k, för ljuden e, i, y, ä, ö, s(åsom) ging-e, kök-et. Ljungberg SvSpr. 17 (1756).
D.
27) [jfr d. løst krudt, løs patron, løst skud, holl. lo(o)s kruit, een losse patroon, een los schot; bet.-utvecklingen icke fullt klar; möjl. urspr. med anslutning till 4] om ammunition o. d.: icke laddad med hagel l. kula l. projektil l. laddad bl. med ofarlig projektil av trä l. dyl.; äv. om skott som skjutes med dylik ammunition; motsatt: skarp; förr äv. i uttr. (skjuta med o. d.) löst krut. PH 1: 316 (1721). Hafva gevären laddade med löst krut. TjReglArm. 1858, 1: 330. Lösa patroner. Strindberg NRik. 14 (1882). Lösa skott, hvilka användas utan projektil vid vissa öfningar samt till salut. UFlott. 3: 22 (1906).
E.
28) [jfr 20 f, 23] bildl., för att beteckna att sammanfogningen l. sammanhanget mellan de olika delarna av ngt är mindre fast.
a) i fråga om organisation av samhälle, sammanslutning o. d.; äv.: som brister i sammanhållning, som icke har vederbörlig fasthet l. stadga, icke fast l. solid. Forssell Stud. 1: 42 (1871, 1875). Partiets organisation var ännu ytterst lös. Fahlbeck HandPol. 41 (1892). särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) om trupp, skara o. d.: som brister i sammanhållning o. organisation; som icke är militärt organiserad o. disciplinerad; sammansatt av heterogena, tillfälligt hoprafsade element o. d.; stundom svårt att skilja från 9. G1R 2: 90 (1525). Lösa trupper. Chydenius 162 (1765). Under dessa den blodigaste villervallas tider uppbrändes, af dessa lösa hopar, städerna Enköping (osv.). Ekelund 1FädH 1: 93 (1829). Lundegård Tit. 215 (1892).
b) i fråga om kompositionen av ett (konstnärligt) värk l. språklig framställning o. d.: vars olika delar icke äro fast knutna till varandra l. icke hänga ordentligt samman; icke fast l. strängt regelmässigt uppbyggd; som icke strängt följer de för logiken, stilen l. rytmen o. d. gällande reglerna; stundom närmande sig bet.: obestämd, konturlös, diffus, vag; jfr 29. De lefvande språkens formlära är lösare (än de gamla språkens). Tegnér (WB) 8: 139 (1836). Ju rikare och yppigare figurframställningen utvecklade sig, dess lösare blef den arkitektoniska stommen. Upmark Lübke 666 (1872). Asyndetiska adjektivattribut, vilka göra stilen lös och dunkel. Hedvall RunebgStil 252 (1915). Den slarviga och lösa kompositionen hos Cederborgh. SvLittH 2: 268 (1919). Talet var .. så löst och så föga klart i sin utformning, att det närmast sade allt och ingenting. VeckoJ 1941, nr 40, s. 19. särsk. (†) om språklig framställning: avfattad på prosa, som har obunden stil. Forsius Fosz Qq 3 a (1621). Skogekär Bärgbo Wen. Föret. (c. 1650).
29) [jfr 20, 23] konst. i fråga om detaljutförandet av ett konstvärk, om kontur, linje l. annan detalj: icke fast l. skarp l. stramt hållen, ”slattrig”, suddig, osäker l. dyl.; äv. bildl.; äv. om teknik l. pänselföring med ett dylikt detaljutförande; stundom svårt att skilja från 28 b. Böök 4Sekl. 110 (1928; bildl.). Konturerna (på den flaviska tidens konstvärk) äro lösare än på den augusteiska tidens. Kjellberg GrekRomK 287 (1932). Hedberg .. målar romantiska speglande skogstjärnar .. i en .. bred och lös teknik. SvD(A) 1933, nr 283, s. 8; jfr 28 b.
30) [jfr 19, 24, 26] bildl., om ngt mer l. mindre abstrakt: som icke har säker l. solid grund, ostadig, osäker; som saknar reellt underlag, ogrundad; icke solid l. pålitlig; icke grundlig l. ordentlig; stundom, med anslutning till 23, övergående i bet.: diffus, vag; i allm. ss. bestämning till ett (mer l. mindre konkret användt) vbalsbst. l. annat till bet. närstående abstr. sbst., företrädesvis sådant som betecknar ett yttrande l. (resultatet av) intellektuell l. själslig värksamhet o. d.
a) om yttrande, uppgift, tal, rykte o. d.: obevisad, icke styrkt, ogrundad, ovederhäftig; som man icke kan lita på, vag. Det är o. d. löst (i sht förr äv. ett löst) prat, snack, tal, förr äv. ett löst ord l. lösa ord. Behoffwe j (dvs. behöven I) icke actha paa nogon löös tidendhe. G1R 1: 283 (1524). Thet är icke annet en eth löst sznack. Därs. 9: 217 (1534). Laghen .. wil (icke), at hwart och itt löst rychte som vpkommer, skal haffua witzord. OPetri 4: 306 (c. 1540). Då kom et löst ord fram ibland oss, at den eller den Herren .. ärnade flytta på Landet (osv.). Dalin Arg. 1: 218 (1733, 1754). Troligen var det .. löst prat alltsammans. Carlén Skuggsp. 1: 95 (1861, 1865). En människa som Lotten går inte omkring i ogjort väder med lösa beskyllningar. Bergman LBrenn. 168 (1928).
b) om hopp, gissning, misstanke o. d.: icke säkert grundad, osäker; svag; obestämd, vag. E14R 1561, 1: 142 a. Nybyggarnes lösa misstankar .. bekräftades snart af Theodoros. Rydberg Ath. 384 (1859). En lös förhoppning. 3SAH 9: 196 (1894).
c) om hypotes, utkast, förslag, beräkning, princip o. d.: som icke bygger på säkra argument l. grunder, icke säker; icke grundligt genomarbetad l. genomtänkt, lättvindigt gjord; framkastad l. uppgjord mer l. mindre på måfå; vag; äv. om argument, skäl, ”grund” o. d.: icke styrkt, obevisad, osäker; jfr 24. Effter itt löst förslag, menar jag belöper sig summan, til scholæstaten .. 316. t(unno)r reknatt alt i rog och korn. VDAkt. 1651, nr 99. Man antager (i vetenskapen) som trosartiklar de lösaste hypotheser. Tegnér (WB) 3: 152 (1817). Väl hafva de nyare (arkeologerna) .. velat draga detta i tvifvel, men endast på lösa grunder. Agardh ThSkr. 1: 111 (1843, 1855). (Land-)områden, i fråga om hvilka man måste nöja sig med beräkningar eller lösa uppskattningar (av befolkningstillståndet). 2NF 2: 1178 (1904). Löst framkastade tankar. SvH 8: 201 (1905).
d) (numera bl. mera tillf.) om begrepp, kunskap, egenskap o. d.: som icke sitter djupt l. är väl grundad, ytlig, lättvindig; ungefärlig; tillfällig. Hvar och en vet, åtminstone i löst begrepp, huru konstiga våningar Bien bygga för sina ägg. De Geer PVetA 1754, s. 25. Utan skäl, blott på en lös namnlikhet, har man velat förlagt .. (Birka) till Björkön i Mälaren. Holmberg Nordb. 127 (1852). (Ständiga) afbrott i tankegången (måste) medföra den verkan, att kunskapen blir lös och ytlig samt omdömet osjelfständigt. TSvLärov. 1863—65, s. 59.
e) om infall, nyck o. d., närmande sig bet.: flyktig, tillfällig, opålitlig. Lagerbring 1Hist. 1: 543 (1769). Lösa nycker. Tegnér (WB) 9: 6 (1840). Det är .. ingalunda något löst infall när Zorn (i Karlfeldts dikt Kyrkosångarne) förliknas vid ”Hiram av Tyrus i Salomos hov.” DN(A) 1941, nr 285, s. 4.
f) (†) i allmännare anv.; äv. mer l. mindre övergående i bet.: icke hållbar, flyktig, haltlös, tom, fåfänglig, falsk; bristfällig, dålig. Epther man icke sthoor throo kan setthia tiil the danske för then lösa loffuen som the oss altiidt beuiist haffua. G1R 2: 190 (1525). Tine Propheter haffua tigh predicat lösa och dårachtigha syner. Klag. 2: 14 (Bib. 1541). Then lösa flärden. Lybecker 164 (c. 1715). Jag undrar, .. / .. hvad du .. med din lösa skrymtan vinner. Frese Pass. 102 (1728). Vällusterne äro lösa och föränderliga saker. Dalin Arg. 1: 42 (1733, 1754). En lyftas vill i magt och ära / Uppå Quiriters lösa nåd. Kellgren (SVS) 2: 283 (1789). Det lösa menandet, den blinda auctoritetstron. Fries BotUtfl. 3: 11 (1864). Bolin Statsl. 1: 236 (1869). — särsk. ss. adv.: ytligt, lättvindigt. Hur stunden än bedömde löst din färd. Sturzen-Becker 5: 201 (1849, 1862).
31) om ngns väsen l. karaktär l. vilja o. dyl. l. om person: som resp. vars väsen l. karaktär osv. brister i fasthet l. stadga l. bestämdhet l. skärpa o. d., slapp, hållningslös; numera bl. mera tillf., med mer l. mindre tydlig anslutning till 23; förr äv.: ostadig, flyktig, opålitlig, ovederhäftig, trolös, falsk, ävensom allmännare, närmande sig bet.: dålig, usel; jfr 9. The lösa och förachtadha menniskiors barn. Job 30: 8 (Bib. 1541). Efter du hafwer brutidh trolofuen .., så finner man .. att du .. hafuer låta sedt, du hafwer ett löst hiärta. ÄARäfst 65 (1596). Du löse bof. Bliberg Acerra 209 (1737). Således hade (hertig) Carl sit vissa ögnemärke .. Riksens Råd voro deremot löse och sviktande. Dalin Hist. III. 2: 283 (1762). Det lösa, flickaktiga lögnväsendet. Siwertz Sel. 1: 148 (1920). Moberg Rosell 308 (1932). — särsk. (†) med anslutning till 30 d: som har bl. ytliga kunskaper, svag, klen. Dock predikar jag bra, fast jag är en lös Theolog. Wallenberg (SVS) 2: 140 (1771).
32) om ngns moral, seder, tänkesätt o. d.: som saknar fasthet l. klara, bestämda principer, slapp, icke sträng l. principfast; stundom övergående dels i bet.: frigjord, dels i bet. 33. Du var alltid känd .. / För lösa tänkesätt och alltför verldsligt sinne. Remmer Tart. 15 (1820). Adertonde seklets lösa religiösa åsigter. Ljunggren SmSkr. 3: 49 (1878, 1881). Fransmän förfasa sig över våra unga flickor, deras fria sätt och lösa moral. SvD(A) 1934, nr 89, s. 6.
33) [jfr motsv. anv. i fsv.] lättsinnig, lösaktig, otuktig, sedeslös; numera bl. med anslutning till (o. svårt att skilja från) 9 slutet l. 32. Hvar någre löse eller lettferdige personer, utan thet sker uti rett echtescap, tilsamans bo, brukendis uppenbara hordom. RA I. 1: 281 (1540). Löse bolare. Hall KultInt. 72 (i handl. fr. 1636). Lös och skamlig lefnad. Kullberg Ariosto 2: 142 (1865). Ungdoms lösa lefnadslopp / lemnar åldren bräcklig kropp. Granlund Ordspr. (c. 1880).
34) [jfr 1 e, 30 f] (†) som saknar vissa nödvändiga komplement o. därför har intet l. bl. ringa värde o. icke är ngt att hålla sig till l. lita på o. d., övergående i bet.: tom, värdelös, ogiltig; äv.: som icke är annat än, blott(a), idel. Thå stodh herme[n] til at han hade bekymbret (dvs. gjort beslaget) m[edh] løss ord aleenest och jcke m[edh] rette som th[et] skulle haffua skeedt om th[et] skulle haffua varit rætt arrestatio. OPetri Tb. 133 (1526; uppl. 1929). Min principal ähr öfuerlefuererat en copia utaf en löss Scartekz-schrifft, den wederparten gåfwebref kallar. Lööss kallas hon derföre, att Nils Bengtson .. hafuer henne hwarken underschrifuit eller med wanlige signete bekreftat. SödertäljeDomb. 2: 19 (1639). (Det) är allenast Ord, Löös Lufft, och Skaal vthan Kärna. Kempe Graanen A 11 a (1675). Teoriernas af löst väder uppfylda luftrymder. Svedelius Repr. 322 (1889).
35) [jfr d. for det løse, holl. voor de loos] sjöt. i uttr. för det lösa, provisoriskt. FSjöbohm BVägen 17 (1793). Förse seglet med allt tillbehör, och beslå det åter för det lösa. Roswall Skeppsm. 1: 65 (1803).
Ssgr (Anm. I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gäller i huvudsak detsamma som anförts under bort ssgr, se anm. sp. B 3992, o. fram ssgr, se anm. sp. F 1291): A: (9) LÖS-ARBETARE~0200. [jfr d. løsarbejder] tillfälligt, icke fast anställd arbetare, tillfällighetsarbetare, daglönare o. d. Palmblad Norige 140 (1846). SvD(A) 1931, nr 289, s. 5. —
(4?) -ASKA, r. l. f. (†) vanlig aska; motsatt: pottaska. Stiernman Com. 4: 276 (1680). PH 1: 712 (1727). —
-BEDJA. särsk. (†) till 14, i uttr. lösbedja ngn från ngt, gm bön utvärka att ngn befrias från ngt. Forsius Fosz 190 (1621). Wadman Saml. 1: 65 (1830). —
(2 e) -BEHAG, pl. (i sht förr) jfr behag II 4. Debay ModVexl. 47 (1859). Högberg Utböl. 1: 152 (1912; bildl.). —
(2 e) -BENA, r. l. f. (numera knappast br.) benad lösperuk (för damer). Blanche Bild. 1: 57 (1863). Hammar (1936). —
(1) -BINDA, v. [jfr t. losbinden] (†) lösa, lösgöra, frigöra, lössläppa, befria; äv. refl.; äv. bildl. Unge Prom. 1: 92 (1831; refl., bildl.). Janzon Cat. 2: 3 (1891). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.
b) med anslutning till lös 11 e, om näringsrörelse o. d.: icke (längre) hindrad l. inskränkt gm förbud, frigiven. (År 1742) blef (sprit-)bränningen åter någorlunda lösbunden. Malmström Hist. 3: 273 (1870). —
Ssgr (i fackspr.): lösblads-bok; pl. -böcker. bok av lösa, uttagbara blad, sammanhållna gm ngn mekanism i bokens rygg (för bokföring, protokollföring o. d.). Sillén BokförMet. 1: 125 (1915).
(2) -BLOCK. sjöt. block utan speciell funktion o. bestämd placering, avsett att användas vid förekommande behov. Röding SD (1798). —
(2) -BOTTEN. löstagbar extra botten avsedd att anbringas ovanpå den egentliga, fastsittande bottnen; den löstagbara delen av en dubbelbotten. Linnæus Bijskjöts. 3 a (1768). —
1) (förr) brev som befordrades (lösa l. inneslutna i lösväska) med landsvägspost utan att behandlas av mer än en postanstalt. Möller (1790). SvPostv. 223 (1924).
2) icke rekommenderat l. assurerat brev, vanligt brev. Hultman Banktekn. 23 (1909). SDS 1928, nr 267, s. 1. —
-BRISTA, v., -ning. särsk. (numera bl. tillf.) till 1: komma loss l. gå sönder gm bristning. KKD 6: 142 (1708). —
(23, 26) -BRUTEN, p. adj. (se vidare under -bryta). (lös o. därför) lätt att bryta. Johansson Noraskog 3: 246 (i handl. fr. 1684). Är malmen så lösbruten att (osv.). NoraskogArk. 4: 115 (1690). Rinman 1: 535 (1788). —
-BRYTA, -ning. (lös- 1746 osv. löst- 1790)
1) tr. till 1; äv. bildl. Kalm VgBah. 269 (1746). Från det stora moderlandet lösbrutna kommuner. Strindberg NRik. 25 (1882). Några lösbrutna spjälor (i staketet). Siwertz JoDr. 22 (1928).
2) intr., till 10: utbryta, komma till (ett häftigt, intensivt) utbrott. 2SAH 7: 143 (1815). En snabb hviskning (löpte) från öra till öra, och så lösbröt en ny storm af förbittrade rop. Högberg Jim 34 (1909). —
(23, 26) -BRÄND, p. adj. (lös- 1697 osv. löst- 1932 (i bet. 2))
2) icke hårdt bränd. Rinman Jernförädl. 224 (1772). Lösbrändt tegel. Dens. 2: 972 (1789). Form 1935, s. 141. —
-BRÄNNA, v., -ing.
2) [jfr t. losbrennen] (†) till 5: avfyra (skott); avfyra skott med (skjutvapen). Kurck Lefn. 44 (1705). KFÅb. 1913, s. 252 (c. 1730). —
-BRÖST.
2) (†) till 2 d: löst bröst (se d. o. 5 b) till bryggpanna l. dyl. VetAH 1799, s. 276. KungörBränvBränn. 1824, s. 18.
-DEL. företrädesvis i pl.
1) (numera bl. tillf.) till 1: lös del, stycke, smula o. d. Lösdelar af pastejer. Callerholm Stowe 90 (1852).
-DRIVANDE, p. adj. särsk.
1) till 1 b, om djur: som icke hålles bunden l. instängd, kringstrykande. Lösdrifvande svin och hundar. 2NF 34: Suppl. 939 (1923).
2) (numera bl. tillf.) till 9: kringstrykande, vagabonderande; som är lösdrivare. Lössdrifwande embetsfolck. Gustaf II Adolf 37 (c. 1620). Lösdrifvande qvinnor. Samtiden 1874, s. 677. —
(9) -DRIVARE. (lös- 1577 osv. löse- 1619) person som icke har fast bostad l. fast anställning l. medel till sitt uppehälle o. som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete l. tiggeri o. d., landstrykare, vagabond; luffare. Almquist CivLokalförv. 2: 554 (cit. fr. 1577). Lösdrifvare kan af länsstyrelsen ådömas tvångsarbete ända till 4 år. Aldén Medb. 2: 150 (1886). SFS 1924, s. 621.
Ssg: lösdrivar(e)-lag, r. l. m. gällande behandlingen av lösdrivare. BtRiksdP 1888, I. 1: nr 33, s. 9. —
(9) -DRIVERI1004. handlingen att driva omkring ss. lösdrivare. Weste (1807). SFS 1885, nr 27, s. 1. —
(9) -DRÄNG. (†) dräng som icke har (fast) anställning, kringstrykande dräng. Widekindi G2A 348 (i handl. fr. 1616). UpplDomb. 4: 131 (1638). —
-FALLA. (†)
1) till 1: lossna, falla av. Fischerström 1: 312 (1779). Lösfallna knappar. Topelius Läsn. 6: 15 (1884).
2) till 13; om befattning o. d.: bli ledig l. vakant. HSH 10: 93 (1660). KyrkohÅ 1904, s. 154 (1682). —
(9) -FINNE, m. (förr) i pl., om i finnmarkerna kringstrykande finnar utan fast bostad. ÅngermDomb. 16/12 1644, fol. 29. Ymer 1924, s. 423. —
(1 e) -FLOTTA, v., -ning. skogsv. flotta (timmer) o. därvid låta stockarna framflyta fritt (icke sammanbuntade); vanl. ss. vbalsbst. -ning. BtRiksdP 1893, I. 1: nr 44, s. 40. SvSkog. 844 (1928: lösflottas). —
(1) -GARN. (i vissa trakter) fisk. fiskegarn vars ena ända får vaja fritt o. följa strömmen. SkandFisk. Bih. 13 (1837). MeddLantbrStyr. 1927, 5: 80. —
-GIVA, v., -else (numera knappast br., AOxenstierna 1: 5 (1605), Strinnholm Hist. 5: 151 (1854)), -ning. (lös- 1529 osv. löse- 1529. löst- 1540—1686) [jfr t. losgeben]
1) till 1.
a) till 1 b, med avs. på fånge, träl o. d.: frigiva, försätta på fri fot l. i frihet, släppa lös. G1R 6: 73 (1529). Almquist VärldH 5: 236 (1933).
b) (numera föga br.) med avs. på sak: släppa, icke längre fasthålla. Han lösgaf hennes hand. Benedictsson Peng. 269 (1885).
3) (†) till 10: lössläppa, ge fritt lopp åt o. d. De lösgifne och frijsläpte vädren brakade .. uti alla Segel. Ehrenadler Tel. 139 (1723). Lösgifna lidelser. 2SAH 12: 190 (1827). (Cavallin o.) Lysander 91 (1861).
4) (numera knappast br.) till 11: frigiva, göra fri l. obunden l. oberoende, lössläppa. LBÄ 36—38: 57 (1800). En .. lösgifven pressfrihet. 2SAH 8: 158 (1817). Rudin 1Evigh. 2: 155 (1870, 1878). särsk.
a) till 11 d: icke längre kvarhålla (ngt), upphäva beslag av l. förbud mot l. inskränkning i bruket av l. handeln med (ngt), frigiva. RA I. 1: 279 (1540). Det uti Nantes arresterade Swenske Skeppet .. är nu igen löstgifwit. OSPT 1686, nr 9, s. 6. 3SAH 6: 174 (1891). särsk. (†) i utvidgad anv.: upphäva (beslag o. d.); jfr 7. Schmedeman Just. 632 (1672). Aresten uppå pantegossen (dvs. pantgodsen) är redhan lösgifwen. HH XVIII. 2: 38 (1688).
b) till 11 e: upphäva bestående inskränkningar i utövandet av (näringsrörelse o. d.), frigiva. RA I. 3: 191 (1593). Den projecterade lösgifning af Brännevinsbränningen. AdP 1786, s. 185.
5) (†) till 12: entlediga, bevilja (ngn) avsked (från en tjänst o. d.). OxBr. 5: 385 (1625). Så anhåller aldra ödmiukast, at nu straxt blifwa lösgifwen ifrån thenna tienst. VDAkt. 1785, nr 409. Ambrosiani SvSkråämb. 110 (1920; i ä. handl.).
6) (†) till 14: befria, lösa; särsk. till 14 b α, i fråga om lösande av ed o. d.; jfr 7. Hans edz lösgiffuelse. AOxenstierna 1: 5 (1605). De (blevo) ifrån sitt löfte offenteligen lösgifne. Bælter JesuH 1: 242 (1755). Svedelius Statsk. 4: 102 (1869).
7) (†) till 18 b: upphäva, upplösa; jfr 4 a slutet, 6. Therföre bleff Rijksdaghen vthi Reghensburgh lösgifwen. Schroderus Os. III. 1: 234 (1635). —
(19 b δ) -GLÄFST, p. adj. (numera mindre br.) jäg. om jakthund: som ger skall vid minsta känning av villebråd, lös. Svederus Jagt 345 (1831). SvKennelklT 1903, s. 94. särsk. (numera föga br.) bildl., om person: lösmynt, pratsjuk; äv. oeg., om mun. Rydberg Frib. 6 (1857). Så började .. ett pratande och skrattande med lösgläfsta munnar. Quennerstedt Smål. 75 (1891). —
(2 a) -GODS. [jfr isl. lausagóz] (numera mindre br.) lösöregods. Hallenberg Hist. 4: 976 (1794). SD(L) 1904, nr 351, s. 3. —
(2 e) -GOM. konstgjord gom; vanl. i utvidgad anv., om helt garnityr av löständer för överkäk resp. underkäk. FörhLäkS 1867, s. 240. —
-GÅ, -ende.
1) (numera knappast br.) till 1: lossna. HovförtärSthm 1724, s. 2341. MeddSlöjdF 1893, s. 99. särsk. (†) i utvidgad anv.: sönderfalla, upplösas. Fienden .. slanck .. medh söndrade och lööszgångne Troupper vndan sin koos. Sylvius Curtius 360 (1682).
2) (†) [jfr t. losgehen] till 5; om skjutvapen: gå av, avfyras. Schroderus Os. III. 1: 70 (1635). OSPT 1686, nr 49, s. 5. —
-GÅENDE, p. adj.
1) till 1 b, om djur: som går fritt, icke bunden l. tjudrad l. kopplad. LdVBl. 1824, nr 24, s. 3. Lösgående hundar. BtRiksdP 1893, I. 1: nr 22, s. 10.
2) post. till 1 e, om postförsändelse: icke buntad samman med ngt annat, som befordras för sig (skild från övriga försändelser). Döss o. Lannge (1915).
(9) -GÄNGARE, förr äv. -GÅNGARE. [jfr d. løsgænger] (numera bl. i Finl.) lösdrivare. RA II. 1: 312 (1613). Schroderus Pac. 86 (1616: Lösgångare). Sundén (1887). —
-GÖRA, v., -else, -ing, -ning. (lös- 1640 osv. löst- 1892) särsk.
1) till 1: göra lös l. fri; ofta refl. Linc. (1640; under absolvo). Högt rodnande lösgjorde sig Vendela ur sin älskares armar. Braun Calle 186 (1843). Doktor Braun fastnade med sitt .. rockskört, vände sig .. om för att lösgöra det. Hallström VilsnF 7 (1894).
2) bildl., till 1 i, 11: göra lös l. obunden l. fri l. oberoende; ofta refl. Leopold 4: 209 (c. 1820; refl.). Hannovers lösgörande från England. 2SAH 37: 132 (1863). Den poesi, som lösgör sig från erfarenheten, är väsenlös. Därs. 56: 144 (1879). De krafter girondisterna lösgjort. NF 13: 1296 (1889). Valutor, som .. lösgjorts från varje sammanhang med någon metall. Cassel TeorSocEkon. 378 (1934).
6) (numera bl. tillf.) till 14: befria. Sundén (1887). DN(A) 1931, nr 248, s. 8. särsk. (†): lösa (ngn från en ed). 2RARP I. 2: 89 (1720).
8) (numera bl. tillf.) till 19: lossa, lossa på (ngt). Linc. (1640; under labefactio: löösgörelse). —
(1) -HAKA, v., -ning. lösgöra (ngt) från (dess) hake l. hakar o. dyl. l. från ngt varvid det är fasthakat. Hazelius Förel. 409 (1839). —
(2) -HAKE. [jfr t. loshaken] sjöt. i pl.: tåg med en hake i vardera ändan, användt vid upphissning av tunnor, fat o. d., fatlänga; tillf. äv. i sg., om endera av hakarna. BoupptSthm 1680, s. 48 a (1673). Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
(1) -HJÄLPA. (numera bl. tillf.) hjälpa (ngn) att komma loss l. ur fängelse o. d. Schultze Ordb. 1897 (c. 1755). —
-HULT, se d. o. —
(1 b) -HUND.
1) (numera mindre br.) hund som icke hålles bunden; särsk.: kringstrykande hund. VDAkt. 1707, nr 778. Florman Hushållsdj. 87 (1834).
2) jäg. hund som vid jakt (på älg, björn o. d.) får gå lös o. användes för uppspårande av villebrådet; motsatt: ledhund. Balck Idr. 2: 77 (1887). —
(23) -HYLLAD, p. adj. (†) som har lös, svag hud. Sådane som äre Löszhyllade eller tunnskinte. Block Pest. 79 (1711). —
(23) -HYLLT, p. adj. som har löst hull l. kött; numera bl. (i sht i vitter stil, mera tillf.) om människa, förr äv. om djur, särsk. fisk. Löshylt Fisk. Palmchron SundhSp. 267 (1642). Schützercrantz 2Förlossn. 83 (1786). —
(2 e) -HÅR. konstgjort hår; förr äv. med individuell anv., om peruk. Schroderus Dict. 126 (c. 1635). Förleden Söndag .. förlorades et mörk-brunt Lös-Hår. DA 1771, nr 90, s. 4. I slutet av sjuttitalet blev löshår omodernt. Linder Tid. 170 (1924). —
(21, 26) -HÄNDT, p. adj. [jfr isl. laushendr] (numera bl. tillf.) vars händer icke ha ett fast, hårdt grepp; äv. bildl. VDAkt. 1795, nr 23 (bildl.). Hammarström Sportfiske 188 (1925). —
(1 g) -HÄST, om djur m. l. r., om person m., om sak r. l. m. [fsv. löshäster]
1) i sht mil. häst (med l. utan utrustning) som föres av en på annan häst uppsutten ryttare l. av åkande; häst som åtföljer spann o. d., utan att vara förspänd för åkdonet; reservhäst, handhäst. KlädkamRSthm 1618 A, s. 72 b. ExFältartill. 1893, 1: 76.
2) bildl., om person; särsk. dels om person som uppträder l. lever ensam, särsk. om ungkarl l. (vanl.) om herre som på danstillställning uppträder utan dam, dels (mindre br.) om person utan fast anställning, tillfällighetsarbetare. BrefKrigFinl. 178 (1808). Vi pressens löshästar förtjänade mera än den fast anställde tidningsmannen. Granlund Carlé OdågJourn. 123 (1915). Studentbalen .. 5 kr. pr par och 3,50 för ”löshäst”. SDS 1928, nr 72, s. 8. På utvärdshuset Kupan, där stadens löshästar pokulera i ljusa sommarnätter. OoB 1931, s. 56.
(9) -KARL. (lös- 1624 osv. löse- 1524—1895) [fsv. lösekarl] lösdrivare; äv. (o. numera i sht) om tillfällighetsarbetare. G1R 1: 259 (1524). At göra sig qvitt de dagdrifvare och löskarlar som ansågos böra från Landsorten utrensas. Arnell Lösdr. 3 (1825). Sista vintern hade Nicke varit löskarl, det var nödvändigt att förtjäna så mycket som möjligt och så fort som möjligt. Hemberg ObanStig. 43 (1896). —
(1) -KASTA, -ning. (numera bl. tillf.)
2) lösgöra o. slunga bort o. d.; äv. med saksubj. Denna (krut-)laddning förmår ej att löskasta något berg. JernkA 1824, s. 186. Löskastade stora stenar. Cederström Ströft. 18 (1915). —
(23) -KOKA, v., -ning. (lös- 1722 osv. löst- 1717 (: löstkokadt, p. pf. n.))
1) (numera bl. tillf.) koka (ämne med mer l. mindre fast konsistens) så att det blir löst l. mjukt. Löskokta äplen. Warg 372 (1755).
2) koka (ägg) blott lätt (så att den lösa konsistensen åtminstone delvis blir bevarad); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Lindestolpe Fross. 28 (1717). Löskokta ägg. Strindberg NRik. 22 (1882). Walin Födoämn. 25 (1906: löskoka). —
-KOKAD l. -KOKT, p. adj.
2) till 26: som lätt blir kokt. Brauner Åker 80 (1752). Gula ärter, väl rensade och löskokta. TLev. 1901, nr 41, s. 2. —
-KOMMA, v. [jfr t. loskommen]
1) (numera bl. tillf.) till 1: komma lös l. loss, bli fri. Ekeblad Bref 2: 116 (1659). Löskommet flottgods. SkogsvT 1910, s. 494.
2) (utom i Finl. numera bl. tillf.) till 10 a α, om eld: komma lös, utbryta. Schmedeman Just. 1466 (1696). Ramsay VägvFinl. 93 (1895). —
1) till -komma 1. Wedberg 1HD 351 (cit. fr. 1784). Åtal i anledning af fånges löskomst. BetReglLänArbetsfängFinl. 1889, s. 97.
(9 slutet) -KONA, f. (lös- 1526—1778. lösa- 1530. löse- 1608—1682) (†) lös kvinna, sköka. Mat. 21: 31 (NT 1526). Hagström Herdam. 2: 393 (cit. fr. 1778). —
(1) -KOPPLA, -ing. [jfr t. loskoppeln]
1) frigöra l. lossa (ngn l. ngt) gm att upplösa l. borttaga fasthållande koppling; koppla av. Weste (1807). Hundarne löskopplades. Topelius Planet. 1: 69 (1889). En friktionskoppling, som löskopplar motorn från den öfriga mekanismen. 2NF 2: 489 (1904).
2) tekn. till 1 h: koppla (ngt) samman med ngt l. koppla samman (olika föremål l. delar) på ett sådant sätt att föremålen l. delarna icke äro fastlåsta vid varandra, utan rörliga. TT 1875, s. 249. —
(23) -KORNIG. om ämne, särsk. mineral o. d.: som är lös o. kornig i brottet; tillf. äv. i fråga om strukturen hos växt. Dahlman Humleg. 69 (1748; om häckväxt). —
(2 d) -KRAGE. (lös- 1677 osv. löse- 1645 (: Lösekraghar, pl.)) krage som icke är fastsydd vid vederbörande plagg (t. ex. skjorta, blus, kappa). KlädkamRSthm 1645 A, s. 48 a. En löskrage af skinn. VexiöBl. 1825, nr 41, s. 4. Hedenstierna FruW 206 (1890). —
(9 slutet) -KVINNA. (lös- 1526—1730. löse- 1646) [jfr d. løsekvinde] (†) = -kona. Ebr. 11: 31 (NT 1526; Bib. 1541: skökian). Arnell Stadsl. 523 (1730). —
(2) -KÖL. [jfr t. loskiel] skeppsb. extra köl som fästes under den egentliga, fasta kölen för att öka denna o. skydda den vid grundstötning, falsk köl. Dalman 31 (1765). —
-KÖPA, -ning. [jfr t. loskaufen] (numera mindre br.)
1) till 1 b: friköpa (fånge, slav o. d.). Schultze Ordb. 2377 (c. 1755). Rydberg KultFörel. 5: 245 (1887).
2) till 14: friköpa. Biberg 3: 364 (c. 1823). Sedan Hammurapis .. efterträdare hade börjat tillåta .. soldaterna att lösköpa sig från krigstjänsten. Almquist VärldH 1: 271 (1927). —
(32, 33) -LEVNAD. (†) av moraliska lagar o. d. ohämmad, särsk. lösaktig levnad. Leopold 5: 416 (1802). Bremer Brev 3: 273 (1853). —
-LIVAD, p. adj.
2) (†) till 31, 32, 33: lösaktig, usel, opålitlig o. d. Tvi dej, ditt löslifvada stycke, som ser så enfaldig och ärbar ut, och är likväl ingen bit bättre, än de andra. Stagnell BSjelfklok 51 (1753). Hjelt Medicinalv. 2: 116 (i handl. fr. 1775). —
(23 b) -LIVHET l. -LIVENHET, r. l. f. (†) diarré. BOlavi 67 a (1578). HushBibl. 1757, s. 74. UpsLäkF 1867—68, s. 406. —
(2 e) -LOCK, r. l. m. lock av konstgjort hår; nästan bl. i pl.; i pl. äv. koll.: lösperuk (för kvinna). Kexél 1: 179 (1789). Rydberg Vigg 13 (1875). —
(31, 32, 33) -LÄTE. [nybildning efter fsv. lösläte, lättsinne; jfr isl. lauslǽti] (enst., arkaiserande) ostadigt sinne, lättsinne? Jag är trött på allt ditt lösläte. Heidenstam Folkung. 2: 317 (1907). —
-MUNT, p. adj.
1) [jfr d. løsmundet] (numera föga br.) till 8, = -mynt, p. adj. 1. Forsius Fosz 79 (1621). Andersson Ratn. 35 (1892). LoW (1911; utan angiven bet.).
2) till 26 e, om häst: som har lös, känslig mun (o. därför är lätt att tygla). LMil. 2: Föret. 18 a (1765).
Avledn.: lösmunthet, r. l. f. särsk. (numera föga br.) till -munt 1. Landsm. V. 6: 118 (1891). NDA 1912, nr 192, s. 1. —
(23) -MYLLIG. (numera föga br.) som består av l. har lös mylla. VetAH 1750, s. 124. Alm(Ld) 1776, s. 42. —
-MYNT, p. adj.
1) till 8: som icke kan hålla tyst med ngt, som pratar för mycket l. är allt för frispråkig. Serenius Hh 2 b (1734). Att han .. genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting extra gott rörande dagens kappkörning. Zilliacus Utvandr. 1: 133 (1922).
(1 e) -NUMMER. om tidningsexemplar som försäljas var för sig; motsatt: tidningsexemplar som utgå till prenumerant. SvT 1852, nr 14, s. 1.
Ssgr: lösnummer(s)-försäljare.
-försäljning.
-journalistik. (mera tillf.) rafflande, sensationsbetonad journalistik (av det slag som ökar lösnummerförsäljningen). UNT 1929, nr 10376, s. 2.
-köp.
-köpare.
-pris, n. —
(2 e) -NÄSA. konstgjord näsa av papp l. vax o. d., avsedd att fästas ovanpå den riktiga näsan (vid maskering). Topelius Dagb. 3: 190 (1837). —
(4) -PACKAD, p. adj. (†) förvarad l. tillhandahållen i oförpackat skick. Löspacket Salt fyre lester. KryddRSthm 1570 D, s. 10. BoupptSthm 8/1 1679. —
(9) -PIGA. (†) om tjänsteflicka utan fast anställning; närmande sig bet.: lösaktig flicka. BtÅboH I. 9: 212 (1637). —
(1) -POST. (förr) post. post varmed lösbrev (se lös-brev, sbst.1 1) befordrades VDAkt. 1700, nr 166 b. PostHb. VIII (1858). —
(4, 6 c) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. pänningar som utgöras av mynt (l. sedlar) av lägre valör, avsedda för betalning av småutgifter l. ss. växelmynt, småmynt; växelmynt; stundom: mynt som bäras löst i fickan (icke i börs) o. d. VRP 4/12 1722. Skramla ej med löspengar på Herrans altare, sade presten om offret. Granlund Ordspr. (c. 1880). Polismästaren .. skramlade med nyckelknippa och löspengar i byxfickorna. Hellström Malmros 256 (1931).
Ssgr: löspänning(e)-påse. (†) för förvarande av småmynt. DA 1771, nr 110, s. 4. Kullberg Mem. 1: 26 (1835).
(2) -RAM. (i fackspr.) den rörliga ram vari sågbladen i en ramsåg äro fästa. Ekman SkogstHb. 159 (1908). —
(2) -RELING. sjöt. löstagbart bord (se bord, sbst.1 4) som anbringas på ett fartyg för att skydda mot vatten vid sjögång o. d. Weste (1807). Heinrich (1814). —
(1 e, g) -REN, m. l. r. ren som icke är förspänd för åkdon, utan föres springande bredvid detta; äv.: ren som skilt sig från flocken. Landsm. VII. 5: 3 (1888). PT 1911, nr 9 A, s. 3. —
(20) -REV, r. l. m. fisk. slak rev l. lina. Ha så litet lösrev som möjligt ute, hålla reven spänd. Schager 157 (1920). —
(2) -RUTA, r. l. f. (i sht förr) byggn. i fönsterhalva med två l. flera rutor: ruta (med tillhörande ram o. d.) som kan öppnas för sig. Snällp. 1848, nr 53, s. 1. TLev. 1904, nr 43, s. 3. —
(1) -RYCKA, -ning. ofta refl.; äv. bildl. Lösrycka ngt ur dess sammanhang. Hammarsköld Ast 7 (1810; bildl.). Den sköna konsten har aldrig lösryckt sig från den öfriga kulturen. 2SAH 12: 396 (1827). Som en följd af Världskriget lösrycktes största delen af Syrien från Turkiet. 2NF 38: 739 (1926). Av lösryckta yttranden kunde jag småningom bilda mig en uppfattning av det som hade inträffat. Gripenberg Howard 10VeckKin. 102 (1927). —
(1) -RYGG. [jfr d. løsryg] bokb. pappskiva som fästes under överdragsmaterialet till en bokrygg. Thon o. Kirsch 45 (1856). —
(26 d) -SALTAD, p. adj. (lös- 1748 osv. löst- 1932) lätt (icke mycket) saltad, rimsaltad. VetAH 1748, s. 133. —
(31, 32, 33) -SINNIG. (†) ostadig l. flyktig till sinnet l. karaktären; lättsinnig. Schultze Ordb. 4109 (c. 1755).
Avledn.: lössinnighet, r. l. f. [fsv. lössinnoghet (HistTroj. 56)] (†) ostadighet, flyktighet, lättsinne. 2Kor. 1: 17 (NT 1526). Schultze Ordb. 4112 (c. 1755). —
-SKAKA, -ning.
(1) -SKIVA, r. l. f. [jfr t. losscheibe] tekn. bredvid en på samma axel fastsatt drivande skiva monterad lös remskiva till vilken remmen kan överföras, då axeln icke skall draga, nollskiva. TT 1873, s. 41. —
-SKJUTA, -ning.
2) mil. till 27, ss. vbalsbst. -ning: skjutning med lösa skott. KrigVAT 1847, s. 357. VFl. 1918, s. 100. —
(2) -SKÄRM. (förr) jäg. mindre jaktskärm som, förutom de vanliga jaktskärmarna, stundom utsattes vid drevjakt; motsatt: sidoskärm o. kungsskärm. Leijonflycht (1827). Dalin (1853). —
-SLIPPA.
2) till 11, i p. pf. i adjektivisk anv.: lössläppt, uppsluppen, yster. Ljunggren Bellm. 142 (1867). Överdriven, stundom nästan lössluppen munterhet. Åkerhielm Tib. 108 (1929). —
(1) -SLITA, -ning. äv. refl.; äv. bildl. Lind (1749; under losreissung). Skeppet hotade hvart ögonblick att lösslita sig från sina ankaren. Palmblad Nov. 2: 238 (1819, 1841). Svenska kyrkan lösslets från Rom. NF 2: 578 (1877). —
(1) -SLÅ, v., -slående, -slagning. Palmstedt Res. 54 (1778: lösslås). TT 1900, M. s. 14 (: lösslagning). —
-SLÄPPA, -ning.
1) till 1; i eg. anv. vanl. med avs. på person l. djur: frigiva, släppa. OxBr. 1: 115 (1618). Några ur träldomen nyss lössläppta Spanjorer. Boström Lag 82 (1845). Sedan trampan (på muttergängmaskinen) lössläppts, går spindeln ned. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 300.
2) till 10; med avs. på naturkraft, uttryck för sinnesrörelse o. d.: icke längre hindra (ngt) att fritt l. ohämmat utveckla sig l. att utbryta, förorsaka en ohämmad utveckling l. ett utbrott av (ngt), ge (ngt) fritt lopp; äv. med avs. på person l. handling: släppa fram (ngn) till utförande av l. icke hindra (ngn) att utföra en viss (aggressiv, våldsam) handling (mot ngn); icke hålla (en aggressiv, våldsam handling o. d.) tillbaka. Geijer I. 1: 129 (1818). Det allt mer och mer lössläppta raseriet (hos honom). Carlén Köpm. 2: 506 (1860). Med konungamagtens förfall var laglösheten lössläppt. 2SAH 51: 72 (1875).
3) till 11; i p. pf. i adjektivisk anv.: fri, ohämmad, obunden, otvungen. Verd. 1883, s. 8. (Vid hovet i Milano) härskade de mest lössläppta och naturvidriga laster. Söderhjelm ItRenäss. 24 (1907). särsk. om (person l. handling o. d. med avs. på) glädje, munterhet o. d.: uppsluppen, yster. Törneros Brev 1: 177 (1825; uppl. 1925). Den unga presten, han var så lössläppt och glad och njöt som ett barn af att se djurens glädje öfver vinterfängelsets slut. Strindberg SvÖ 1: 190 (1882). Hon fortfor att skratta, högt, lössläppt. Hellström Kusk. 23 (1910). En lössläppt fars. Sylwan (o. Bing) 1: 23 (1910).
Avledn.: lössläppthet, r. l. f. till -släppa 3: förhållandet att vara otvungen l. ohämmad, otvungenhet, obundenhet; äv. närmande sig bet.: löslighet, bristande fasthet. BEMalmström 8: 319 (c. 1844). Sexuell lössläppthet. Böök 1Ess. 261 (1913). Ungdomens lössläppthet. SvD(A) 1930, nr 244, s. 6. särsk.: uppsluppenhet, munterhet, ysterhet. Agardh BlSkr. 1: 5 (c. 1855). —
(1) -SPANT. skeppsb. spant bestående av en enkel ring av timmerstycken ställda ända mot ända utan någon förening sinsemellan; motsatt: fast spant. Witt Skeppsb. 55 (1857). —
(1) -SPRINGA, v. [jfr t. losspringen] (†) komma loss l. gå i stycken gm sprängning l. dyl. VDAkt. 1704, nr 469. EconA 1807, febr. s. 109. —
(1) -SPÄNNA, -ing. (numera föga br.) lösgöra (ngt) gm att knäppa upp fasthållande spänne l. dyl. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 41 (1836). Janzon Cat. 2: 3 (1891). —
(26) -STEKT, p. adj. (lös- 1889 osv. löst- 1932) lätt (icke hårdt) stekt. Björkman (1889). Lösstekta biffar. Kullman Locke AristP 158 (1913). —
(2) -STÄV, r. l. m. skeppsb. extra stäv anbragt utanpå den egentliga, fasta stäven. SvTyHlex. (1851). Kanoten pryddes medels höga, rikt ornerade lösstävar. Hornborg Segelsjöf. 36 (1923). —
-SÄGA, -ning. [jfr t. lossagen]
1) (numera bl. i vitter stil, föga br.) till 11 c, i uttr. lössäga sig från ngn l. ngt o. d. (se lös 11 c). SvLittFT 1837, sp. 55 (”germanism”). Lössäga sig från Gud. Rudin 2Evigh. 1: 461 (1884, 1887). Österrikes kejsare lössade sig från riket. SvAlm. 1896, s. 40. Att han lössäger sig från all gemenskap med kyrkan. SvTidskr. 1930, s. 50.
2) (†) till 14: förklara (ngn) befriad l. löst (från ngt), befria. Ständernas lössägande ifrån theras ed. SvPrästProt. 1: 163 (1720). Biberg 2: 104 (c. 1820). KyrkohÅ 1914, s. 259 (trol. efter handl. fr. 1639). —
(26 c) -SÖVD, p. adj. (numera föga br.) som har en lätt sömn. Swedberg Ungd. 221 (1709). Auerbach (1911). —
(2) -TACKEL. sjöt. tackel utan speciell funktion o. bestämd placering, avsett att användas vid förekommande behov. Grundell AnlArtill. 1: 17 (c. 1695). —
(2 e) -TAND. konstgjord tand, protes. Nordforss (1805). ”Det både värmer och kläder” — sa' frun om löständerna. Holmström Sa' han 16 (1876).
Ssgr: löstand(s)-garnityr.
-plåt. för fastsättande av löständer. —
(1 e) -TIMMER. skogsv. flottningstimmer som framflyter löst (icke sammanbuntat). TT 1898, Byggn. s. 66. —
(26) -TRYCKT, p. adj.
1) (i sht i fackspr.) om (lås till) skjutvapen: som är lätt att trycka av. Hillerström Biörnf. 28 (1750). Att geväret är för hård- eller för löstryckt. Högdahl Jaktb. 65 (1913).
2) (†) om skara av personer: som gärna griper till vapen, lätt uppagiterad l. dyl.? Achta grantt på skötedt (dvs. var försiktig) mett them (dvs. dalkarlarna) för ty wij förnimme att the äre fast löstrychte. G1R 7: 134 (1530). —
(26) -TRÖSKAD, p. adj. (†) om sädesslag: som är lätt att tröska ur. Brauner Åker 41 (1752). Gadd Landtsk. 3: 367 (1777). —
(2) -TÄCKE. (numera knappast br.) löst anbragt täcke l. överkast. BoupptVäxjö 1775. Hufvudstadsbl. 1911, nr 76, s. 13 (i annons). —
(30) -TÄNKT, p. adj. (†)
2) om person: som tänker blott ytligt, som icke grundligt tänker igenom saker o. ting. Schartau UtkPred. 273 (1803). —
(1) -VÄSKA. post. av vederbörande korrespondent(er) anskaffad o. underhållen, med lås försedd väska för befordran av post mellan postanstalt o. korrespondent(er). PH 2: 1387 (1739). SFS 1918, s. 1843. —
(2) -ÄRM. ärm som icke är fastsydd vid vederbörande plagg (vanl. avsedd att till skydd dragas utanpå den egentliga ärmen); förr äv.: halvärm (se d. o. 2), överärm. DelaGardArch. 9: 76 (1658). Berger Ysaïl 237 (1905). —
-ÖRE, se d. o.
B (†): LÖSA-KONA, se A.
C (†): LÖSE-DRIVARE, -GIVA, -KARL, -KONA, -KRAGE, -KVINNA, se A.
D (numera bl. ngn gg i ssgr med p. adj.): LÖST-BRYTA, -BRÄND, -GIVA, -GÖRA, -KOKA, -SALTAD, -SITTANDE, -STEKT, se A.
Avledn.: LÖSAKTIG, se d. o. —
LÖSHET, r. l. f. [fsv. löshet; jfr d. løshed, nor. løshet] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara lös; särsk.
1) till 23; äv.: lös l. mjuk konsistens, mjukhet, luckerhet, porositet. Serenius EngÅkerm. 159 (1727). Bergarten (är) genom sin löshet synnerligen lätt att bearbeta. Linnarsson VgCambr. 20 (1869).
2) till 20 f, 23, 28: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara löst sammanfogad l. brista i sammanhang l. sammanhållning; särsk. bildl., i fråga om organisation l. komposition av ngt. En oreda, som .. gifvit språket ett lynne af löshet och nyckfullhet. Rydqvist SSL 1: 62 (1850). SvD(A) 1929, nr 244, s. 13 (bildl.).
3) till 28, 31, 32: bristande fasthet l. stadga l. skärpa; slapphet, hållningslöshet, principlöshet; obestämdhet, vaghet. Moralisk löshet och slapphet. SvLittFT 1833, sp. 692. Lösheten i tänkesätt. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 217 (1852). (†) At Gudh skal .. lata bruka sich til alla the flettio som enne menniskio epter hennes lööshet och affgudiska wanart kommer j sinnet. LPetri Wijgd. B 2 a (1538); möjl. till 5.
4) (†) till 30: bristande grundlighet, osäkerhet, opålitlighet, ovederhäftighet. Björnståhl Resa 3: 59 (1778).
5) (†) till 30, 31, 32: lättsinne (i allmännare mening), tygellöshet. J lösheet liffua war hans ijdt. Ps. 1536, s. 11; jfr Ps. 1695, 206: 2. —
LÖSLIG, se d. o. II.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content