publicerad: 1953
PLOG plω4g, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (G1R 2: 268 (1525) osv.) ((†) -er RA 1: 445 (1545), VgFmT I. 10: 90 (1586); -or Salander Gårdsf. 168 (1731, 1795: nyplogor)).
Ordformer
(plog (plo(o)gh, ploog) 1525 osv. plåg 1595—1737)
Etymologi
[fsv. plogher; jfr fd. plogh (d. plov), fnor. o. isl. plógr, fsax. plōg (mlt. plōch, plūch, lt. ploog), mnl. ploech (holl. ploeg), ffris. plōch, fht. pfluog (t. pflug), feng. plōh, plogland (meng. ploh, ploȝ, eng. plough, plog), samt (de sannol. från germ. språk lånade) fbulg. plugŭ, lit. pliúgas; sannol. av det ord som föreligger i langobardiskt mlat. plovus l. plovum, ävensom möjl. i det ss. rätisk benämning av Plinius anförda plaumorati, om ett slags hjulplog; av ovisst urspr. — Jfr PLOGA, PLÖJA]
1) jordbruksredskap som drages av förspänt (förspända) dragdjur l. av traktor o. dyl. o. som användes för omvändning (o. uppluckring) av jordens övre lager (stundom för nedmyllning av gödsel l. myllning av sättpotatis o. d.), varvid redskapets mest karakteristiska del, vändskivan, vänder den av de skärande delarna (bill o. rist) lösgjorda jordremsan (tiltan) o. lägger den åt sidan; stundom äv. om (l. med inbegrepp av) årder l. redskap som mer l. mindre överensstämmer därmed (o. som saknar vändskiva); äv. om (i sht förr använt) med rist i st. f. bill utrustat jordbruksredskap för genomskärande av grässvålen (före plöjning), ristplog (jfr 2). Enskärig, flerskärig plog, se EN-SKÄRIG, adj.2 a, FLER-SKÄRIG. Fyrsidig plog (etnogr.), med fyrsidig träram bestående av plogås, plogsula o. främre o. bakre ståndare. Köra (förr äv. driva) plogen. G1R 2: 268 (1525). LPetri Sir. 38: 25 (1561: drijffua). Somliga bruka Plogen, andra Åldran eller Äriekroken (vid jordens bearbetning). IErici Colerus 1: 90 (c. 1645). Linné Skr. 5: 28 (1732; om ristplog). Med svärd han (dvs. odalmannen) röjde våld, med plogen jorden. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). Bort, plog och spade, ur min hand! / Kom svärd och bajonett! Franzén Skald. 2: 307 (1813, 1828); jfr f. Landtman, då du ber för jordens gröda. / Bed med handen på din plog! Rydberg Dikt. 1: 44 (1882). Plogar utan vändskiva, vanligen kallade årder. Jirlow Plogmod. 66 (1948). — jfr ALV-, BALANS-, BRYT-, BRÖST-, DIKES-, DJUP-, DRILL-, DUBBEL-, ENBET(T)S-, FOT-, FÄLL-, GAFFEL-, HAK-, HAND-, HJUL-, HYP-, HÖGER-, JÄRN-, KIPP-, KNIV-, KULTUR-, KUP-, KÄRR-, LÅNGSTOCKS-, MASKIN-, MOTOR-, MULL-, MYLL-, ODLINGS-, RAM-, RIST-, SKAL-, SKUM-, SPETS-, STOCK-, STÅL-, STÅNG-, STÖRT-, SVEDJE-, SVÄNG-, TASS-, TRAKTOR-, TRÄ-, VALL-, VÄND-, VÄXEL-, ÅKER-, ÅRDER-, ÄNGS-PLOG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Thet hörer mera till plogen än huiska (felaktigt för huisla). SvOrds. C 6 b (1604); jfr f, ävensom: Dher will meer til Plogen än hwiszla. Grubb 53 (1665). Prästen wedh Booken, och Bonden wedh Plogen. Dens. 577; jfr c α. En oxe och en åsna tiäna intet wäl för en plogh. Törning 35 (1677); jfr c δ. Brukad plog blänker, stående vatten stinker. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i förb. med adj. (l., i ssgr, substantivisk förled) betecknande land o. d. där (l. folk av vilket) redskapet konstruerats l. företrädesvis användes. Den så kallade finska plogen. NorrlS 1—6: 39 (c. 1770; om finnplog). Skånska plogen. ChristHushSällskH 1817, s. 117 (om kärrplog). Engelska plogen. Bergstedt JordbrSkSlättb. 95 (1824; om skotsk plog). Skotsk plog. Smeds Malaxb. 352 (1935; om ett slags lättare svängplog). — jfr DAL-, FINN-, HÄLSINGE-, VÄRMLANDS-, VÄSTGÖTA-PLOG.
c) i vissa uttr.
α) gå vid (äv. med) l. bakom plogen, i sht förr äv. följa plogen, (gå o.) plöja, köra plog(en); stundom allmännare, övergående i bet.: ägna sig åt lantbruks(arbete) l. vara bonde o. d.; jfr f. Huilken aff idher haffuer en tienare gongandes widh ploghen. Luk. 17: 7 (NT 1526). Dhen intet annat haar lärdt, han måste föllia plogen. Grubb 892 (1665). Swedberg SabbRo 2: 1376 (1687: med). Siwertz JoDr. 42 (1928: bakom). jfr: Mången stolt Iungfrw får en fleep, / Som borde gå wijd Plogh och Greep. CupVen. C 3 b (1669). jfr äv.: Är mars trogen vid plogen, håller april honom åter still. AntT VII. 2: 29 (1883).
β) sätta plog(en) i jorden (äv. i jord), i sht förr äv. sätta på plogen, (börja) plöja. Almqvist Grimst. 23 (1839: på). Hvarhelst hon kommit, hade hon sett bönder sätta plog i jorden. Lagerlöf Drottn. 109 (1899). Schulze KanadPrär. 39 (1931). Moberg Invandr. 474 (1952: i jord).
γ) (†) draga i plogen, dra plogen; draga (åker) med en plog, köra l. plöja (åker) med en plog. Visb. 1: 17 (1572: I). Alle åkrar äro lagde i sängar .. desse dragas med en enkom Plog. Palmstedt Res. 88 (1779).
δ) spänna l. sätta (dragdjur o. d.) för (förr äv. före) plogen, ha(va) (så l. så många dragdjur) för plogen o. d., spänna för dragdjur o. d. resp. ha så l. så många dragdjur förspända för att dra plogen; gå för plogen, (gå o.) dra plogen; förr äv. gå ut för plogen, om person: gå ut (i ngns ställe) o. dra plogen; förr äv. driva ngra för vagnar och plogar, spänna ngra för vagnar o. plogar o. låta dem dra dem. RA 1: 445 (1545: drifve). Enn gåffue will iagh (dvs. den hos de otrogna fångne korsfararen) begäre, / ey silffuer ey röde gull .. / men om enn menniskie allene, / som vtth för plogen gåhr. Visb. 1: 21 (1572). Schroderus Comenius 389 (1639: före). När the (i Skåne) plöija åckern haffwa thee 3 paar häster eller oxer för plogen. Bolinus Dagb. 71 (1676). Peringskiöld Hkr. 1: 5 (1697: satte). Gå för plogen. Weste (1807). Oxen spännes för plogen. Nilsson PrimKult. 83 (1923). jfr (föga br.) bildl.: Vara vid plogen, vara spänd för plogen, säges om dem, som har et nyttigt och besvärligt arbete för händer. Sjöberg FörslSAOB (1815); jfr α.
ε) ligga l. vara l. komma o. d. under plog(en) l. lägga (äv. hålla l. sätta) l. ha(va) o. d. ngt under plog(en), ss. beteckning för att jord l. mark l. areal o. d. plöjes l. brukas l. ligger l. lägges under kultur. EconA 1807, juli s. 93 (: kommer). QLm. 3: 53 (1833: hålla). (Agardh o.) Ljungberg 4: 205 (1863: hafva). Under den sista mansåldern har .. större delen af låglandets jord (i Ungern) lagts under plogen. Torpson Eur. 2: 71 (1896). 30—40 % af arealen kring vägen är under plog. TurÅ 1912, s. 19. Jord som ligger under plog. Ymer 1919, s. 36. Rig 1939, s. 161 (: sattes).
ζ) sätta, äv. lägga handen l. sin hand till (äv. vid) plogen, gripa tag i plogen för att börja plöja; vanl. bildl.: börja l. sätta i gång med ett arbete l. en uppgift o. d., gripa värket an; taga handen från plogen, särsk. bildl.: sluta att sköta ett arbete l. en uppgift o. d., lämna ett arbete osv.; jfr f, 3. Hoo som säter sin hand till ploghen och seer till baka, han är icke bequäm till gudz rike. Luk. 9: 62 (NT 1526). Du haf(ve)r lagt handen till plogen, och kant medh ähran intz sij tillbakars. AOxenstierna Bref 4: 385 (1647). Sedan .. (tidningsföretaget) nu är börjadt, vågar jag icke taga handen från plogen förr än (osv.). AnderssonBrevväxl. 1: 210 (1854). Hedin Front. 399 (1915: vid).
η) [jfr lat. aliquem ab aratro arcessere] ta(ga), i sht förr äv. rycka ngn från plogen, vanl. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.: (utan förberedelse) ta l. flytta ngn från lantbruk(sarbete) till annan miljö (särsk. till krigstjänst l. studier); jfr f. Hvilka kämpar! De fleste, ryckte från plogen i ungdomens första ålder, oförfarne i krigsöfningar. 2SAH 8: 229 (1817). Der (i ledet) stod en yngling nyss från plogen tagen. Runeberg 2: 117 (1846). SvD(A) 1933, nr 196, s. 4.
ϑ) (†) plöja med ngns plog, bildl.: plöja med ngns kalvar (se KALV, sbst.1 I 1 h α β'). VDAkt. 1706, nr 307.
d) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl. samt av feng. sulh, plog] (om ä. utländska förh.) om plog ss. grund (objekt) för utgörande av skatt l. gärd o. d.; jfr PLOG-SKATT. Kofod DanmHist. 52 (1815). (Konung Ethelstan) bad .. (Olav) som vängåfva taga mot en skilling i silfver af hvarje plog i hans .. rike (dvs. England). Bååth EgilS 111 (1883; isl. orig.: af plogi hverjum). Falkman Mått 1: 145 (1884; om ä. eng. förh.). Sitt tillnamn fick .. (Erik Plogpenning) på grund av en skatt på varje plog i riket, vilken han utskrev för att kunna företaga ett korståg till Estland. 3NF 6: 975 (1927).
f) (i sht i vitter stil) använt ss. symbol för lantbruk(sarbete) l. (allmännare) för fredligt (kropps)arbete; jfr c α, ζ, η, 3. (I Dalarna) boor ett .. Folk .. hwilket håller swärdet oc plogen, örlig oc frijd, lefwa och döö, lijka kärt. Tempeus Messenius 100 (1612). Fenelon visar åkerbrukets värde och fredens nytta. Regenterne hedra snart plogen och upmuntra plöjaren. Rosenstein PVetA 1789, s. 107. Om boken väljes, svärdet eller plogen — / Så tro på Gud. Wirsén LifvVår 53 (1888).
2) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 1 c α, ζ—ϑ, f, 3).
a) om konkret föremål (särsk. redskap l. del av apparat o. d.) som till utseende l. funktion liknar l. påminner om en plog (i bet. 1). (Urinvånarens) första åker är ett svedjeland och hans första plog en hacka. Nilsson Ur. 1: Inl. VI (1843). (Seglen) Dra tunga kölars plogar genom hafvet. Hagberg Shaksp. 4: 43 (1848). Under det kokningen pågår omröres den kokande massan (av vatten o. osläckt kalk) på mekanisk väg genom plogar. TT 1899, Allm. s. 345. jfr (†): Trenne brukes Plågr. GripshR 1595, s. 125 (möjl. om ett slags murbruksblandare). jfr GLAS-, IS-, MULL-, SPAD-, STEN-PLOG m. fl.
b) [specialanv. av a] redskap för undanförande av snö från vägbana l. järnväg o. d. (urspr. bestående av en av dragdjur dragen V-formig anordning av två i spetsig vinkel förenade, på kant stående, inåt medels trästöttor med varandra förbundna sidor av bräder, numera ofta av annan konstruktion), snöplog. VetAH 1792, s. 63. Roterande plog. 2NF 26: 156 (1917; om snöslungare). jfr MOTOR-, SPETS-, VING-PLOG. särsk. bildl.
β) om V-formig formering vari vissa flyttfåglar (vildgäss, tranor) flyga under flyttningen. Larsson i By ByBonde 53 (1907). Vildgässens dragande plogar. Johansson Varseln. 82 (1915). Lo-Johansson Analf. 11 (1951). jfr TRAN-, VILDGÅS-, VILDGÄSS-PLOG.
c) (i vitter stil) om ngt mer l. mindre abstr. Af tidens tunga plog hans kind är fårad blifven. Lidner (SVS) 3: 250 (1791). Midsommarsol / .. plöjde med gyllene plog. Sätherberg Blomsterk. 41 (1879). särsk. (†) i vissa bildl. uttr. som beteckna utförande av mödosamt l. strävsamt arbete l. liv i olycka l. elände o. d. Vij .. Som måst i diupt elände vandra / Och draga svårt olyckans plog. Gestrinius Vitt. 242 (1718). Then, som åt Mammon är lifegen vorden, / Suckar och pustar vid omsorgens plog. Kolmodin Dufv. 183 (1734); jfr 3.
3) [jfr motsv. anv. i d., mlt., lt. o. t.; specialanv. av 2 c] (†) ss. beteckning för förvärvsvärksamhet l. näring (se NÄRING, sbst.2 3) l. (allmännare) för värksamhet l. sysselsättning l. hantering; särsk. i uttr. driva sin plog l. denna plogen, ägna sig åt sin resp. denna värksamhet, bedriva sin resp. denna hantering; äv. (med nära anslutning till 1) i uttr. lägga denna plogen på renen, övergiva denna värksamhet l. sysselsättning. När j wille lata eder nöije, och haffua vmsorg vm eders plogh och näring. G1R 12: 263 (1539). Wivallius Dikt. 98 (c. 1635: thenna Plogen drifwa). Kan han (dvs. Cupido) ey hafva nog / At sysla op i land och drijfva der sin plog? Rosenfeldt Vitt. 206 (1686). Dahlstierna (SVS) 1: 192 (c. 1696: läggia). Isogæus Segersk. 1264 (1700). — jfr FÖD-PLOG.
4) om (stycke) odlad jord (av viss utsträckning).
a) [jfr motsv. anv. i d., mht., t., feng. o. ä. eng. samt av mlat. aratrum; jfr HAKE, sbst.3, KROK 3] (†) = PLOG-LAND 1. Lind (1749). Porthan 5: 231 (1785; om medeltida förh. i Tavastland). Möller (1807).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = PLOG-LAND 2. Broman Glys. 1: 445 (1733). Spräng dina grufvor och så dina ”plogar”. Sätherberg Dikt. 1: 7 (1862). Nu har jag sett Sjöbo ora tre gånger skog ock tre gånger plog. Landsm. VIII. 3: 82 (1898; fr. Skåne). jfr HÖST-, LIN-, NY-, VÅR-, ÄNGS-PLOG.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. uppfattas ss. sammansatta med ploga): A: (2 b) PLOG-AGGREGAT. (i fackspr.) motorfordon med därpå monterad(e) snöplog(ar). SDS 1953, nr 43, s. 14. —
-AND, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) plöjningsarbete; plöjningstid (på våren). Piscator AlmAnt. 15/5 1730. Plog-anden skyndar sedan med öfverhopande arbete och derefter hotar såningstiden att löpa undan den uttröttade jordbrukaren. Wadman Saml. 1: 31 (1818, 1830). Dahlgren 1Ransäter 27 (1905). —
-BALK.
-BEN. [jfr plogbills-ben] i sht anat. till formen om en plogbill påminnande ben som tillsammans med silbenets opariga vertikala del bildar bendelen av skiljeväggen mellan näshålans båda halvor; äv. om motsvarande ben hos djur. Rosenstein Comp. 50 (1736). Hammarström Sportfiske 283 (1925; hos lax). —
-BILL; förr äv. -BILA, r. l. f.; best. -an. (plog- 1529 osv. ploge- 1558—1732. -bila 1797. — Se för övr. bill, sbst.1) [fsv. ploghbilder, ploghs bilder (ArbogaTb. 2: 302 (1486: plogxbil, ack. sg.))] bill (se bill, sbst.1 1) på plog; förr äv. i utvidgad anv., om plogbillsämne. GripshInv. 1529. Tå skola the göra sijn swerd til ploghbillar. Jes. 2: 4 (Bib. 1541). Görer aff idhrom plooghbillom swerd. Joel 3: 10 (Därs.). Den anklagade skulle .. med blotta fötterna gå öfver nio glödande plogbilar. Fryxell Ber. 2: 52 (1826; om medeltida förh.). Åstrand (1855; i utvidgad anv.). Plogbillen .. kan vara antingen hel .. eller sammansatt av två delar, spetsen .. och skäret. VaruhbTulltaxa 1: 416 (1931). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr plog 2. Om man får se framför en glaciers nedre rand .. stenblock .., så må man .. sluta att dess tyngda plogbill följer den underliggande bergshällen. SKN 1843, s. 29. Wikner Pred. 567 (1885). särsk. [jfr nylat. vomer] (föga br.) anat. plogben. Hernquist Hästanat. 7 (1778).
Ssgr: plogbill- l. (vanl.) plogbills-ben. (-bills-) [jfr t. pflugscharbein, nylat. os vomeris] (†) anat. plogben; jfr -bill slutet. Hernquist Hästanat. 6 (1778). ARetzius hos Billing Hipp. 19 (1832).
-skål. (-bills-) (†) skålformigt järnbeslag l. skålformig spets på den arbetande delen av ett slags (plogliknande) murbruksblandare?; jfr plog 2 a. GripshR 1595, s. 125.
-ämne. gm smide tillvärkat ämne till plogbill; förr särsk. (i pl.) om dylika ämnen utgörande en vanlig handels- o. exportvara. Almström Handelsv. 97 (1845). NDA 1863, nr 125, s. 4. —
-BJÖRN, r. l. m. (numera föga br.) tvåhjulig kärra avsedd för transport av plog till o. från fältet; jfr -släpa o. björn 4. Arrhenius Jordbr. 3: 345 (1861). —
(2 b) -BOK; pl. -böcker. [finlandssv. dial. plogbok] (i Finl.) av plogålderman uppgjord förteckning över gårdarna i ett ploglag. FolklEtnSt. 2: 64 (1917). —
-BONDE. (†) bonde som med egen plog o. eget dragdjur (egna dragdjur) mot ersättning plöjer upp annans jord. Johansson Noraskog 1: 36 (i handl. fr. 1785). —
(2 b) -BRINK. av snöplog uppkastad snövall vid vardera sidan av vägbana o. d.; jfr -balk 2, -sträng, -vall 2. SDS 1901, nr 161, s. 4. —
-BRUK. [jfr t. pflugbau, pflugwirtschaft (båda i bet. 2)]
2) [jfr motsv. anv. i t.] (i fackspr.) åkerbruk som bedrives med hjälp av plog (l. årder); jfr -kultur. Ymer 1913, s. 300. —
-BÄNGEL; pl. -bänglar (RP 6: 483 (1636)) l. -bängler (RP 5: 200 (1635)). [jfr mlt. plōchbengel, t. pflugbengel, båda med bet.: dräng som kör plogen, plöjare, bonde o. d.] (†) bondlurk, bondtölp; äv. i uttr. (icke) vara ngns plogbängel, (icke) låta behandla sig med ringaktning (l. hur som helst) av ngn. (Vi) vele .. intet vara Churfurstens plogbängler. RP 5: 200 (1635). Därs. 6: 483 (1636). —
-DAG. [jfr t. pflugtag] (†) (dag för fullgörande av) ”plogdagsvärke”; jfr dag I 1 g β. SkaraStiftJordeb. 35 (1540). PT 1758, nr 66, Bil. s. 2. —
-DAGSVÄRKE. (†) dagsvärke som utgöres gm arbete med plöjning. Möller 2: 591 (1785). IT 1791, nr 13, s. 1. Wikforss 2: 304 (1804). —
(1, 2 b) -DJUP, n. särsk. lant. till 1: djup vartill plog når vid plöjning l. vartill man bearbetar jorden med plog. Juhlin-Dannfelt 62 (1886). —
-DON. särsk. (i sht etnogr.) ss. sammanfattande benämning på plog, årder o. närbesläktade jordbruksredskap. Stranda 1952, s. 25. —
-DRAGNING. [efter t. pflugziehen] (om utländska, särsk. tyska förh., i sht förr) fastlagsbruk bestående i att en plog drages (av förspända flickor) runt l. genom byn. Nilsson FolklFest. 285 (1915). —
-DRILL. lant. drill (se drill, sbst.7 1) åstadkommen gm att två plogtiltor fällas mot varandra. Grotenfelt JordbrMet. 365 (1899). —
-DYNA, r. l. f. (†) på äldre typ av hjulplog: på förställarkärras axel befintligt underlag för plogåsen. Serenius EngÅkerm. 75 (1727). VetAH 1760, s. 230. —
-FJÖL, förr äv. -FJÖLA, r. l. f. (-fiöla c. 1730) (ålderdomligt) vändskiva (urspr. av trä) på (i sht äldre) plog; jfr mull-fjöl. Broman Glys. 3: 36 (c. 1730). VaruhbTulltaxa 1: 416 (1931). —
(2 b) -FOGDE. person som förestår ett snöplogslag o. leder dess arbete, snöplogsfogde. SFS 1845, nr 12, s. 3. —
(2 b) -FORDON~20, äv. ~02. i sht mil. för snöplogning avsett (l. använt) fordon (t. ex. bil); äv. om fordon varpå snöplog forslas. SoldatinstrLuftv. 1946, s. 328. —
-FORM; pl. -er.
2) till (1 o.) 2 b: form (se d. o. I 1) l. formering som liknar l. påminner om en (snö)plog(s); särsk. i uttr. i plogform. Ordnade i plogform. Östergren (1935; om flyttfåglar); jfr plog 2 b β. —
-FOT. (i vissa trakter, i sht förr)
1) på träplog: kraftigt (krokigt) trästycke varpå plogbillen fästes; stundom äv. om den gaffelformiga delen på en gaffelplog; jfr -huvud, -il, -stjärt 1, -sula 1. Comenius OrbPict. 94 (1683). Browallius AgricultTavast. 7 (1744; på gaffelplog). VetAH 1759, s. 214 (från Dalarna). Stenkula Plog. 31 (1845).
2) (förr) framtill vid plogås fäst, vanl. höj- o. sänkbart (ofta knäböjt) trästycke som släpar på marken o. reglerar billens djupgående, tass, släpsko; jfr -kässja. Kalm VgBah. 201 (1746). VetAH 1759, s. 217 (från Värml. o. Bohuslän). Möller Jordbr. 131 (1881; om ä. förh.). —
-FÅRA, r. l. f., förr äv. -FÅR, r. l. f.
1) till 1: med plog åstadkommen fåra (se fåra, sbst.2 1) i jord; i sht förr äv. om rygg mellan två fåror l. om plogtilta (jfr fåra, sbst.2 1 d). Schroderus Comenius 391 (1639). LBÄ 44—50: 222 (1801; om plogtilta). Lindfors (1824; om rygg mellan fåror). LB 4: 225 (1905). särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: nyplöjd jord l. åker l. vall o. d.; jfr fåra, sbst.2 1 (a o.) c. Vult von Steijern Lijn. 5 (1756). Gödseln utströs .. (på den odlade mossen) på plogfåran, så fort ske kan på våren. MosskT 1889, s. 371.
b) mer l. mindre bildl. (jfr 2); jfr fåra, sbst.2 1 e, 2. Salberg Gr. 7 (1696). När vår lätta eka .. plöjer upp en gnistrande, krusande plogfåra bakom oss. Knöppel SvRidd. 41 (1912).
2) (†) till 2 a: fåra (se fåra, sbst.2 2) efter käl- l. nothyvel (”ploghyvel”). Weste (1807). Schulthess (1885). —
(2 a) -FÖR, adj. (†) om bräda: duglig att hyvlas med käl- l. nothyvel (”ploghyvel”); jfr ploga 2. VDP 1766, nr 407. —
(2 b) -FÖRBAND. mil. förband (se d. o. 3 a) med uppgift att värkställa snöplogning. ArtillRegl. 1940, 2: 70. —
-FÖRESTÅNDARE. (†) man som styr plog förspänd med flera par dragare, vilka köras av flera körsvenner. Stjernsvärd Engeltofta 30 (1819). —
-GODS. (numera föga br.) koll.: tillbehör till plog(ar). SmålP 1890, nr 42, s. 1. Fyris 1894, nr 121, s. 4. —
-GÅNG. [sv. dial. plo(w)gång; jfr nor. ploggang, plogfåra, t. pfluggang, plogs gång] (i vissa trakter i folkligt spr. samt arkeol.) (djupet av) den jord l. det jordlager som nås o. vändes av plogen vid plöjning. Schnittger FörhistFlintgr. 46 (1910). Takstenarna nådde upp till ploggången eller till en höjd av blott 15 cm. under jordytan. Fornv. 1923, s. 123. —
-HAVRE, äv. -HAVRA. (numera knappast br.) havre sådd på nyplöjd vall; jfr -råg, -säd o. vallbrotts-havre. Lundequist Landtbr. 137 (1840). LB 2: 352 (1900). —
-HJUL.
2) (i fackspr., mera tillf.) till 2 b; om roterande skovelhjul som utgör den arbetande delen av en snöslungare. SJ 2: 308 (1906). —
-HUVUD. [jfr (ä.) d. plovhoved, fsax. plōgeshōƀid, t. pflughaupt] (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. etnogr.) järn (i sht förr äv. trästycke) varpå plogbillen är fäst; jfr -fot 1. VetAH 1759, s. 215 (om trästycke; från Skåne). Holmström Naturl. 2: 35 (1889). UpplFmT 45: Bil. 1: 10 (1935). —
(1, 2 a) -HYVEL. [jfr d. plovhøvl samt motsv. anv. av sv. dial. plog, d. (dial.) plov, lt. (nuut)ploog, eng. plough] (i fackspr., numera mindre br.) nothyvel; sponthyvel; kälhyvel. Grundell UnderrArtill. 219 (1705). Nemnich Waarenlex. 726 (1801). Levander DalBondek. 2: 190 (1944; fr. Lima i Dalarna, om ä. förh.). —
(2 b) -HÅLL. så lång vägsträcka som det åligger ngn l. ngra att ploga; jfr håll, sbst.1 V 5. JämtlHärjedH 1: 407 (1948; om medeltida förh.). —
-HÄFTA, r. l. f. (†) bot. om (individer av) olika arter av släktet Ononis Lin., utmärkta av långa o. sega rötter, som hindra bearbetningen av den jord där de växa; jfr -hinder. VetAH 1741, s. 86. Lilja SvFoderV 265 (1867). —
(1, 2 b) -HÄST. använd (l. lämpad) att dra plog; jfr -djur. Lind 1: 100 (1749). Rosenius Naturst. 48 (1897). FältarbInstrArm. 1947, 4: 22. —
-IL, r. l. m. l. f. [sv. dial. plogil, plowil; jfr nor. dial. plogil] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på träplog: kraftigt (krokigt) trästycke varpå plogbillen fästes; jfr il, sbst.3 Kalm VgBah. 201 (1746; fr. Bohuslän). —
-INSTRUKTÖR. (i Finl., förr) lärare vid vissa lantbruksskolor l. konsulent o. d. med uppgift att meddela undervisning resp. råd o. upplysningar rörande plogkonstruktioner o. d. FinlStatskal. 1869, s. 227. Därs. 1913, s. 414. —
-JÄRN. [fsv. ploghiärn, plogbill]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: plogrist; äv.: plogbill; äv. bildl. VgFmT I. 8—9: 90 (i handl. fr. 1554). Dalin (1855; om plogbill). Årens plogjärn i våra pannor ristat / sorgens fåror. Brogren Yngl. 119 (1901). Östergren (1935; om plogrist).
2) (i vissa trakter, förr) till 1: järn varav (delar till) plogar tillvärkades. Järnet till Seljaplogarna (plogjärnet) köptes från de närmast liggande bruken. Levander DalBondek. 2: 86 (1944).
3) (mera tillf.) till 2 b: järn (se d. o. 5) i snöplog; särsk. om snöbill på lokomotiv. SD(L) 1897, nr 184, s. 2. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 121.
Ssg (till -järn 1): plogjärns-rocka. zool. rockan Raja oxyrhynchus Lin., vars långt utdragna, spetsiga nosparti liknar en plogbill. VetAH 1838, s. 161. —
-KAKA. (om ä. förh.) folklor. brödkaka som vid vårarbetets (plöjningens) början kom till användning vid rituella handlingar (nedlades i första plogfåran l. förtärdes ute på åkern av arbetsfolk o. dragdjur o. d.); särsk. om dylik kaka som förvarades (i sädesbingen) från julen, då den legat framme på julbordet (underst i julhögen); jfr -bröd samt jul-kaka a, så-kaka. SKL (1848; fr. Bohuslän). Nilsson FolklFest. 213 (1915). —
-KARL. man som plöjer, plöjare; särsk.: man som styr plogen (stundom motsatt: körsven); äv. bildl.; jfr -man. Barchæus LandthHall. 77 (1773). Strindberg Bjälb. 142 (1909; bildl.). Stundom .. går en pojke vid sidan och kör hästarne, medan .. plogkarlen uteslutande ägna(r) sin uppmärksamhet åt .. plogen. Hellström NorrlJordbr. 309 (1917). —
(2 b) -KAVLE. (om ä. förh.) i vissa trakter använd (med de till ett ploglag hörande medlemmarnas inskurna bomärken l. initialer försedd) träkavle (l. miniatyrplog av trä) som överlämnades från den ena gården till den andra i ploglaget, allteftersom turen att ploga gick vidare (l. varmed ploglag l. medlem av ploglag uppbådades till plogning); jfr -klubba. Plogkavlen var gjord av trä, oftast i form av en med handtag försedd käpp. FolklEtnSt. 2: 64 (1917). Hembygden(Hfors) 1917—18, s. 94. Västerb. 1924—25, s. 363. —
(2 b) -KLUBBA, r. l. f. (om ä. förh.) = -kavle. Väring Vint. 362 (1927; använd ss. ordförandeklubba vid bystämma); jfr Dens. Frost. 14 (1926: den s. k. ”plogklubben”). TurÅ 1939, s. 165 (fr. Medelpad). —
-KNIV. [jfr d. plovkniv, t. pflugmesser] knivformig plogrist, knivrist; förr äv. om de skärande delar på tuvskärare som motsvara rist o. bill på en plog. VetAH 1744, s. 123 (på tuvskärare). UB 3: 299 (1873). —
(1, 2) -KOLV. [jfr sv. dial. kolv, plogås] (†) plogås; äv. om den del av en skovel på äldre spadplog varpå skovelns tänder voro fästa; jfr kolv 9 o. -stock 1. Fischerström 2: 33 (1780). VexiöBl. 1815, nr 22, s. 3. TT 1872, s. 215 (på spadplog). —
-KROK. etnogr. krokigt trä utgörande huvuddelen av förhistoriskt årder; jfr krok 2. UpplFmT 45: Bil. 1: 12 (1935). —
-KROPP. lant. sammanfattande benämning på plogställ, bill, vändskiva o. landsida (vilka tillsammans utgöra plogens viktigaste del), stundom särsk. om bill o. vändskiva tillsammantagna (i motsats till plogstället); äv.: plogställ; äv. (i sht etnogr.) om motsvarande parti av en primitiv plog. Lundequist Landtbr. 99 (1840). 2UB 4: 47 (1899). Skumplogar med flera, tre eller fyra plogkroppar. SkrSkånHushS II. 2: 96 (1920). SvUppslB 21: 797 (1934; om plogställ). UpplFmT 45: Bil. 1: 11 (1935; på primitiv plog). —
-KUSE. (†) om bonde. Vid den ena Fjerdingen (av bordet) sku alla Stor-Skeds-Karlarne (dvs. adeln) .. sittja, vid den andra Guds Ords Männerne, vid den tredje Köpfolket och vid den Fjerde Plog-Kusarne. Bergius Småsak. 1: 162 (1757). —
-KVIST. [jfr finlandssv. dial. plogkvist, krokig, med handtag försedd del av plog, som äv. utgör fäste för billen] (i vissa trakter, förr) om den bakre, uppstående slån (urspr. en från träet i plogfoten uppskjutande gren) på en träplog; jfr -stjärt 1. Schultze ÅkÄng 59 (1743). VetAH 1759, s. 215 (fr. Gästrikland o. Dalarna). Gadd Landtsk. 1: 368 (1773; på dalplog). —
-KÄSSJA ~ɟäʃ2a l. -KESA ~ɟe2sa l. -KAJSA ~kaj2sa, r. l. f.; best. -an; pl. -or. (-kaisa 1743. -kesa (-kiesa) 1743—1881) [sv. dial. (Dal.) plogtjesa; senare ssgsleden av sv. dial. (Dal.) kässja, kesja, kajsa, tjesa m. m., kort (barn)skida med från skidan uppstående båge (”klave”), ”plogkässja” m. m.; jfr sv. dial. (Dal.) käs (tjes), ”plogkässja”; möjl. till samma stam som föreligger i kasa, v.4] (med bygdemålsfärgad prägel, i sht om ä. förh. i Dalarna) = -fot 2. Schultze ÅkÄng 60 (1743). VetAH 1759, s. 216 (fr. Dalarna). Möller Jordbr. 132 (1881). —
-LAG, n.
1) (nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 1: ploganspann (bestående av flera par dragare); förr äv. om arbetslag som skötte en plog (o., vid nyodling av mark, utförde de för plogens framkomst nödvändiga röjningsarbetena o. d.). Stjernsvärd Engeltofta 30 (1819; om arbetslag). Arrhenius Jordbr. 3: 271 (1861; om arbetslag vid nyodling). Hörlén GSed. 42 (1914; om ploganspann; om ä. förh.).
2) till 2 b: snöplogslag; särsk. dels om arbetslag som utför snöplogning (särsk. om arbetslag som mot ersättning utför snöplogning av allmänna vägar), dels (om förh. före 1944) om grupp av (ägare till) i varandras grannskap belägna jordbruksfastigheter som vintertid skulle svara för plogning av viss tilldelad sträcka av allmän väg; i sht förr äv. i uttr. vara i ploglag med ngn, tillhöra samma snöplogslag som ngn l. tillsammans med ngn utgöra ett snöplogslag; jfr lag, sbst.3 13 d, 14 c. Kalm VgBah. 191 (1746: vara i ploglag med). PH 14: 618 (1790). TurÅ 1897, s. 106 (om arbetslag). SFS 1934, s. 420.
Ssgr (till -lag 2): ploglags-ersättning. (av allmänna medel utgående) ersättning till ploglag för utfört arbete. BtRiksdP 1905, Saml. 1. I. 2: nr 21, s. 121.
-lega, r. l. f. (i Finl., förr) kommunal skatt (avgift) avsedd för utbetalning av ersättning till ploglag för utfört arbete. SPF 1858, s. 191. —
-LAND. (plog- 1726 osv. plogs- 1769—1785) [jfr ä. d. plogsland (i bet. 1), d. plovland (i bet. 2), nor. plogland (i bet. 2), isl. plógsland (i bet. 1), mlt. plōchlant (i bet. 2), t. pflugland (i bet. 2), eng. plough-land (i bet. 1, 2)]
1) (nästan bl. om ä. förh.) om vissa måtts- l. skatteenheter för jord; dels om större dylik enhet (eg. så stort område som ansetts kunna skötas med endast en plog l. ett ploganspann), dels om mindre dylik enhet (eg. så stort område som ansetts kunna plöjas med en anspänd plog på en dag), särsk. (förr, i Finl.): krok(land); jfr plog 4 a. Lagerbring 1Hist. 1: 408 (1769; efter isl.: plógsland). Han tusen plogland brukar af Falernisk jord. Adlerbeth HorOd. 179 (1817). Nordström Samh. 1: XIV (1839; om krokland). En vingård på tio plogland. Jes. 5: 10 (Bib. 1917). SvUppslB (1934; om större jordmått). Världens vackraste kvinna var i deras ögon inte värd ett plogland jord. Aymé GrönSto. 288 (1948).
2) (utom i vissa trakter numera bl. mera tillf.) om (mindre) stycke jord (teg o. d.) som med vissa mellanrum plöjes l. som kan plöjas l. som är nyplöjt (nyplöjd) l. (allmännare) om upplöjd (odlad) mark; särsk. om (stycke av) nyplöjd vall l. äng; jfr plog 4 b. Broman Glys. 1: 16 (1726). Ängar och betesmark .. lägga grunden til all den nytta, som af plogland väntas kan, för den gödsel skul, som af boskapen åstadkommes. Serenius EngÅkerm. 23 (1727). Linfrö bör icke sås på Svedjoland, vtan på en jemn åker och på plogland. Broocman Hush. 2: 71 (1736). Plogland, (dvs.) land, som kan plöjas. Schultze Ordb. 2625 (c. 1755). EconA 1807, nov. s. 119. Fogelqvist SöderkRom 76 (1924). —
(2 a) -LIST. (numera knappast br.) (list med) insänkning som gjorts med kälhyvel (”ploghyvel”); jfr käl-list. Nordforss (1805). Vising 105 (1936). —
-LÄGGA. lägga (jord o. d.) under plog(en) (se plog 1 c ε); plöja (äng o. d.); numera företrädesvis i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. HushBibl. 1755, s. 27. Den ploglagda jorden. UNT 1923, nr 8580 B, s. 4. —
-LÄRA, r. l. f. (†) om (lära som förordar l. föreskriver viss) metod för plöjning (l. lantbruk); jfr lära, sbst. 2. GbgMag. 1761, s. 667. —
-LÖTE, n.? [senare ssgsleden sannol. etymologiskt identisk med sv. dial. löte, (väg)-stycke o. d., isl. hleyti, del m. m., till samma stam som föreligger i löt, sbst.3; med avs. på bet. jfr sv. dial. löt, om halvrunda stycken som avhuggas på sidorna av en stock (jfr löta, v.3)] (†) = -skrapa. Juslenius 198 (1745). —
-MAKARE. [jfr mlt. plōchmaker, t. pflugmacher] (i sht förr) person som tillvärkar plogar; jfr -smed. Lind 1: 1225 (1749). EkonS 2: 280 (1897; om ä. förh.). —
-MAKT. [sv. dial. plogmakt] (†) arbetskraft(er) bestående av dragare framför plogen; (större) ploganspann. En hel plogmagt af 4 eller 6 dragare. Rothof 202 (1762). Barchæus LandthHall. 20 (1773). —
-MAN, m. (plog- 1560—1914. plogs- 1727) [fsv. ploghman, sv. dial. plovman; jfr t. pflugmann, eng. ploughman] (numera bl. ngn gg tillf., i sht i vitter stil l. i skildring av ä. förh.) man som plöjer, plöjare; särsk.: man som styr plogen (stundom motsatt: körsven); ngn gg äv. allmännare: lantbrukare, bonde; äv. bildl.; jfr -karl. LPetri Psalt. 129: 3 (1560; Bib. 1917: plöjare). De långa och starka rötterna .. göra Puktörnet .. till ett .. i synnerhet för plogmannen förtretligt ogräs. Nyman VäxtNatH 2: 108 (1868). Rydberg KultFörel. 4: 8 (1887; om bonde). Nordmann BorgåBarn 7 (1906; bildl.). Hörlén GSed. 111 (1914; om man som styrde plogen). —
-MASKIN.
1) till 1; dels (i fråga om ä. förh.) om var särskild av två maskiner som uppställdes på var sin sida av ett fält o. mellan vilka plogen medelst en kabel drogs fram o. åter, dels (mera tillf.) om maskin för upplöjning av diken o. d. LAHT 1900, s. 264. Koch EmigrLand 329 (1910; om dikesplog).
-MYLLNING. (mera tillf.) nedmyllning av utsäde medelst plog; jfr mylla, v.1 4 a. Gadd Landtsk. 3: 330 (1777). —
-MÅN, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -gång. NorrlS 1—6: 54 (c. 1770). 2VittAH 13: 244 (1830). —
(1, 2 b) -NÄSA. (numera bl. tillf.) om främre delen av en plog (vari dragstång l. skaklar o. d. fästas); jfr näsa, sbst.2 5 c. VetAH 1792, s. 67 (på snöplog). —
-OXE. (i sht om äldre l. utländska förh.) jfr -djur. Œdman Bahusl. 312 (1746). Fatab. 1919, 1—2: 8 (om kinesiska förh.). —
(2 b) -PLUTON. mil. pluton med uppgift att värkställa snöplogning. IngInstr. 2: 75 (1940). —
-PÄNNING; pl. -ar, äv. -pängar. [jfr d. plovpenning, fd. ploghpennyng (båda i bet. 1)] särsk.
1) (om ä. utländska förh.) till 1 d, om plogskatt. Schulthess (1885). särsk. [jfr fd. Ericus Ploghpænning] ss. binamn för den danske konungen Erik (1216—1250), som lät upptaga en plogskatt. Dalin Hist. 2: 205 (1750).
2) till 2 b, i pl., om ersättning för utförd snöplogning; jfr ploglags-ersättning. Lundell (1893). RiksdRevStatsv. 1907, s. 11. —
-REDSKAP~02 l. ~20. [jfr d. plovredskab] (numera bl. tillf.) om redskap för plöjning o. dyl. l. om tillbehör till plog; i sht i pl. l. koll. i sg. Bergv. 1: 649 (1724). Jirlow Plogmod. 19 (1948). —
-RING. (†) om var särskild av de i varandra häktade ringar som utgöra förbindelselänk mellan plogkärrans bank (se bank, sbst.2) o. plogåsen på en kärrplog. BoupptSimris 1707. ÅgerupArk. Bouppt. 1760. —
-RIST. den skärande del på en plog som avskär tiltan i vertikal led l., i fråga om skumrist, som avskalar en del av tiltans ytjord o. för över denna i den intilliggande fårans botten, rist; förr äv. om redskap som var försett med en l. flera dylika vertikalt skärande delar o. som drogs av förspända dragdjur (o. ofta kördes framför plogen), ristplog; jfr -kniv. InventLillhärad c. 1575. Brauner Åker 166 (1752; om redskap med fem knivar). VetAH 1759, s. 206. Plogrist med form af en cirkelrund, skarpslipad, roterande järnskifva, finnes stundom på plogar af amerikansk konstruktion. Juhlin-Dannfelt 58 (1886). —
-RYGG. om den övre kanten av en vänd plogtilta l. om rygg bildad av två mot varandra lagda tiltor; äv.: rygg mellan två plogfåror. EconA 1808, mars s. 52. SmålP 1890, nr 151 A, s. 3. —
-RÅG. (numera knappast br.) höstråg sådd på nyplöjd mark; jfr -havre. Lundequist Landtbr. 154 (1845). —
-SELE. (numera bl. tillf.) sele använd l. avsedd för dragdjur för plog. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 4. —
-SIDA(N). (föga br.) manssida(n), manslinje(n), svärdssida(n); motsatt: spinnsida(n). Nordling Qvinn. 122 (1888). —
-SKAKLAR, äv. -SKAKLOR, pl. (i sht i vissa trakter) skaklar avsedda l. använda för dragning av plog. LBÄ 44—50: 250 (1801). Levander DalBondek. 1: 373 (1943). —
(1 d) -SKATT. [jfr d. plovskat, mlt. plōchschat] (om ä. utländska förh.) skatt som erlades för var plog l. vart plogland (i bet. 1). Möller 2: 590 (1785). SvUppslB 8: 805 (1931; om medeltida danska förh.). —
-SKIVA, r. l. f. (numera mindre br.) plogtilta; förr äv. koll., om nyplöjd jord (bestående av vända plogtiltor). Brauner Åker 130 (1752). Man brukar .. först så hafra ogödslad på plogskifvan. Lundequist Landtbr. 136 (1840). LAHT 1907, s. 389. Anm. Hos Möller (1790, 1807) o. Heinrich (1814, 1828) upptas ordet med bet.: plogsula (se d. o. 1). —
-SKOTTA, r. l. f., l. -SKOTT, m. (-skota 1538—1700. -skott 1682. -skotta 1587—1738. -skåta 1739. -skåte c. 1580. -skåtta 1639—1749) [sv. dial. plogskuta; senare leden till samma stam som föreligger i skotta, v.] (†) plogskrapa. VarRerV 43 (1538). När .. (lantmannen) lägger i fohr (dvs. plöjer l. myllar), så håller han med then ena handen i Plogstierten .. medh then andra i Plogskåttan. Schroderus Comenius 391 (1639). Lind 1: 1225 (1749). jfr: (Sv.) Plogskåta, plogstiert, (lat.) Stiva. Schenberg (1739; möjl. med syftning på det äldre bruket att fastsätta plogskrapan vid plogen på sådant sätt att den bildade ett bakom plogstjärten utskjutande handtag). —
-SKRAPA, r. l. f. (i sht förr) käpp l. stake o. d. av trä (stundom försedd med ett järn i ena ändan), använd för bortskrapande av jord från plogs vändskiva l. bill; stundom särsk. om järn på dylik käpp osv.; jfr -käpp, -löte, -skotta, -spade, -stav, -stock 2. Lind 1: 1225 (1749). Plogskrapa, eller järn som sitter på käppen hvarmed plogen ränsas. Möller 2: 591 (1785). Fatab. 1939, s. 240. —
-SKRIFT. [jfr d. plovskrift] (föga br.) språkv. skrift som löper bustrofedon. UB 1: 501 (1873). 2UB 10: 121 (1906). —
-SKÄR, n. [jfr d. plovskær samt mlt. plōchschar(e), t. pflugschar] lant. plogbill; äv. (i fråga om bill utförd i två delar): den del av billen som horisontellt avskär tiltan (motsatt: billspets). Schultze Ordb. 4428 (c. 1755). Almlöf o. Ohlson 21 (1947). jfr: Plogskåret (sannol. felaktigt för: Plogskäret) .. gick helt trubbigt och nästan horizontelt (på den skånska plogen). Linné Sk. 258 (1751). —
(2 b) -SKÖTARE. person som sköter l. manövrerar en snöplog. SJ 2: 308 (1906). LuftvRegl. 1942, 1: 151. —
-SLÅ, r. l. f., förr äv. n. på äldre plog: framståndare. Schultze ÅkÄng 61 (1743: plogslået). VetAH 1759, s. 215 (fr. Dalarna). Gadd Landtsk. 1: 368 (1773; på dalplog). —
-SLÄPA, r. l. f. (i sht förr) släpa (vanl. löpande på medar, stundom äv. på hjul) avsedd för transport av plog till o. från fältet; jfr -björn. PoetK 1819, s. 37. Arrhenius Jordbr. 3: 345 (1861; på hjul). RedNordM 1929, s. 19. —
-SPADE. (i sht förr) (spadliknande) plogskrapa; särsk. om den (av järn bestående) del av (dylik) plogskrapa varmed jorden bortskrapa(de)s (i motsättning till skaftet). ÅngermDombRenov. 1636, fol. 33. En käpp försedd med s. k. plogspada. Reformatorn 1888, s. 126. —
-SPETS. (mera tillf.) om främsta delen (spetsen) på en plog.
(1, 2 b) -SPÅR. spår efter plog; äv. bildl.; särsk. till 2 b, särsk.: tillfälligt upplogad väg (i terräng). Elgström Frunt. 61 (1809; bildl.). InfRegl. 1939, 2: 130. —
-STAV. [jfr d. plovstav] (i sht förr) plogskrapa. Serenius Hhh 1 a (1734). Hörlén GSed. 112 (1914; om ä. förh.). —
-STJÄRT. [jfr d. plovstjært, fsax. plōgstert (mlt. plōchstert, lt. ploogstert), t. pflugsterz (alla i bet. 1)]
1) (numera bl. i vissa trakter) på plog: den (på olika plogar på skilda sätt utformade) del varmed plogen styres o. som utgör plogens bakersta del (jfr -styre); i fråga om äldre plogar äv. dels = -kvist, dels = -fot 1. VarRerV 43 (1538). Bakståndaren (på träplog) .. kallas .. Plog-stjärt .. i Skåne. VetAH 1759, s. 215. Grotenfelt JordbrMet. 107 (1899; om plogfot på gaffelplog). Hülphers Timmer 82 (1906).
2) (föga br.) bakre delen av vändskiva på plog, stjärt på vändskiva. Sundén (1888). Östergren (1935). —
-STOCK. (plog- c. 1575—1780. ploge- 1666—1756) [sv. dial. plogstock (i bet. 1); jfr d. plovstok (i bet. 2), t. pflugstock (i bet. 2)] (†)
1) om dragstång till l. ås på plog; äv.: träplog. InventBro c. 1575 (om plog). HushJourn. 1780, apr. s. 7 (om ås l. stång).
-STRÅK. (mera tillf.) om (så stort) stycke mark som en flerskärig plog plöjer på en gång. Juhlin-Dannfelt 440 (1886). —
-STYCKE. (mera tillf.) sammanhängande (ny)plöjt stycke mark; jfr plog 4 b o. -land 2. Arrhenius Jordbr. 3: 279 (1861). —
-STYRARE. [jfr d. plovstyrer] (numera bl. tillf.) person som styr plog; jfr -karl, -man. Lindfors (1824). —
-STYRE.
1) lant. på plog: den (på skilda sätt utformade) del (hävstång) varmed plogen styres o. som utgör plogens bakersta del; i fråga om plogar med två med handtag försedda hävstänger för styrning av plogen dels om var särskild av dessa, dels om dem båda tillsammantagna; jfr -stjärt 1. Enligt Hesiodos bestod .. (plogen) af trenne stycken; plogstyret var af alm, plogtungan af ek och plogstjerten eller billen af jernek. SvLitTidn. 1814, sp. 576 (möjl. till 2; hos Hesiodos om tistelstång till plog). Wadman Saml. 1: 32 (1818, 1830). Eneström Finv. 45 (1910).
-STÅNG. (numera knappast br.) dragstång (se d. o. 1) på stångplog; plogås. Browallius AgricultTavast. 7 (1744). VetAH 1759, s. 216 (fr. Östergötl.). Gadd Landtsk. 3: 114 (1777). Heinrich (1828). Anm. Hos Klint (1906) upptas ordet med bet.: plogställ. —
-STÄLL. lant. om den del av plogkroppen varpå bill, vändskiva o. landsida äro fästa. TT 1899, M. s. 39. —
-STÄLLNING, sbst.1 (sbst.2 se ploga ssgr). (numera knappast br.) plogställ; äv. om plogkropp jämte ås, rist o. styre; förr äv. om förställarkärra för plog l. om vid plogåsen fäst stödhjul l. släpa. Brauner Åker 165 (1752). Plog-ställningen, som innefattar risten, billen, mullfiärden, bakståndare och plog-åsens rätt afpassade sammansättning. Gadd Landtsk. 3: 112 (1777). Plogställning .. (dvs.) Framställning till en plog, bestående antingen af en tvåhjulig vagn, eller blott ett hjul, eller också blott en släpa. Dalin (1855). TT 1899, M. s. 57. —
-SULA, r. l. f., förr äv. -SÅLA. [jfr lt. ploogsahl, t. pflugsohle; jfr äv. mlt. plōchsole, plōchsale, plogbill] lant.
1) om den del av en plog som vid plöjning vilar mot plogfårans botten; på vissa (i sht äldre) typer av plogar dels om dylik del utgörande fäste för billen (jfr -fot 1), dels om järnskena beklädande plogställets understa del, på nyare plogar vanl. om dylik del utgörande en fortsättning av landsidan in under plogen. Ploogsola ther billen sitter vppå. VarRerV 43 (1538). På trädplogen är plogkroppens understa del beslagen med en jernskena (plogsulan), hvarpå plogen hvilar. Arrhenius Jordbr. 3: 337 (1861). TT 1899, M. s. 57.
2) förtätning i alvens övre lager, helt l. delvis uppkommen gm plogens tryck mot plogbottnen. —
-SÄD. (numera knappast br.) säd sådd på nyplöjd mark; motsatt: säd sådd på träda. Celsius Alm. 1732, s. B 1 a. —
-TILTA, förr äv. -TILT. jordremsa som lösgöres av plogbill o. rist o. vändes åt sidan av plogens vändskiva; äv. koll., om nyplöjd jord (bestående av vända tiltor); jfr -skiva. Gadd Landtsk. 1: 364 (1773). LAHT 1907, s. 7 (koll.). 2NF 34: 483 (1922). Anm. Hos Möller (1790, 1807) o. Heinrich (1814, 1828) upptas ordet med bet.: ploghandtag, plogstyre.
Ssg: plogtilt-packare, r. l. m. lant. för plogtiltornas packning mot plogbottnen avsedd vält bestående av ett antal hjul som rotera kring en gemensam axel, tiltpackare. SkrSkånHushS II. 2: 113 (1920). —
-TISTEL. [jfr t. pflugdeichsel] (numera föga br.) dragstång (se d. o. 1) på plog; äv.: plogås; jfr -stång. Björnståhl Resa 3: 152 (1778). JernkA 1829, Bih. s. 307. Cannelin (1921). —
(2 a) -TORR. (†) om bräda: så torr att den kan hyvlas med käl- l. nothyvel (”ploghyvel”); jfr -för o. ploga 2. VDAkt. 1781. —
-TORVA, r. l. f. (i vissa trakter) av plog omvänd (gräs)torva; plogtilta; äv. koll. Brauner Åker 166 (1752). Arrhenius Jordbr. 3: 280 (1861; koll.). —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. [jfr d. plovtræ, t. pflugholz (båda i bet. 2)] (i fråga om äldre plogtyper) särsk.
1) plogstjärt (se d. o. 1); äv. = -fot 1. NJournHush. 1792, s. 49 (om plogfot på gaffelplog). Meurman (1847; om plogstjärt).
-TUNGA. [jfr lt. ploogtung, tungformigt betselfäste på hjulplog, t. pflugzunge, tistelstång på plog] (†) ploghandtag; plogstjärt (se d. o. 1); förr möjl. äv.: plogås. Möller 2: 591 (1785). Plogtungan (på de forngrekiska plogarna var enl. Hesiodos) af ek. SvLitTidn. 1814, sp. 576 (möjl. om plogås, hos Hesiodos dock om plogsula). SvTyHlex. (1872). —
(2 b) -TÅG, n. med snöplog utrustat järnvägståg som har till uppgift att värkställa snöplogning. Östergren (cit. fr. 1915). —
-VAGN.
1) (föga br.) till 1, om större, med hjul försedd plog som kopplas efter traktor. 2NF 34: 392 (1922).
2) järnv. till 2 a, om järnvägsvagn med maskin för justering av banvalls profil; jfr -maskin 2. LD 1950, nr 112, s. 4.
3) (numera bl. tillf.) järnv. till 2 b: järnvägsvagn varpå roterande snöplog är anbragt. SJ 2: 308 (1906). —
-VALL.
-VINDA, r. l. f. [finlandssv. dial. plogvinda] (†) vändskiva på plog. QLm. 3: 29 (1833). Ahlman (1872). —
(2 a, b) -VINGE. särsk. till 2 b, om (rörlig del av) vardera av de båda snett bakåt utskjutande sidorna på snöplog (vingplog), vinge. SDS 1900, nr 92, s. 2. SoldatinstrHäst. 1942, s. 105. —
-VISE. [jfr sv. dial. plogvis, om plogfot (i bet. 1 o. 2)] (numera i sht etnogr.) plogsula (med fäste för bill); förr äv.: plogstjärt (se d. o. 1). Linc. K 1 b (1640). Jirlow Plogmod. 31 (1948). —
-VÄNDA, v., -ning. lant. med avs. på jord l. fält l. vall o. d.: gm plöjning vända ytlagret av (jord osv.). VetAH 1742, s. 102. Först under 1899 års torra sommar (kunde) den mesta jorden (på mossarna) plogvändas. TLandtm. 1900, s. 564. —
-VÄRG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på äldre plog: framståndare; jfr dvärg I 3 a. Kalm VgBah. 201 (1746; fr. Bohuslän). VetAH 1759, s. 215 (fr. Bohuslän, Västergötl. o. Värml.). —
-ÅS. lant. den (på olika plogar på skilda sätt utformade, ofta framtill med plogbetsel försedda) del som överför dragkraften till plogkroppen; i fråga om äldre plog stundom: dragstång (se d. o. 1); jfr -stock 1, -styre 2, -stång, -tistel, -trä 2. Kalm VgBah. 201 (1746; fr. Bohuslän). Stockplogar, som hafva en lång plog-ås, hvarvid et par dragare immediate anspännas. VetAH 1759, s. 204. VaruhbTulltaxa 1: 416 (1931). —
-ÄRLA. [sv. dial. plogälla (Ihre DialLex. (1766)), plogarla, plojarla; fågeln följer ofta vid plöjning efter plogen för att skaffa sig föda i de nyplöjda fårorna] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sädesärla. Gunterberg Hjälpr. 1: 273 (1896). Fatab. 1929, s. 94.
B (†): PLOGE-BILL, -STOCK, se A.
C (†): PLOGS-LAND, -MAN, se A.
Avledn.: PLOGA, se d. o. —
PLOGIG, adj. (†) mödosam, ansträngande; jfr plog 2 c slutet. Ett .. plogigt arbete. Sahlstedt CritTuppSag. 37 (1759).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content