publicerad: 1900
BARN ba4rn, n. Anm. Pron. o. adj. som syfta på barn, men icke äro omedelbara attribut till d. o., få stundom individens genus; jfr Luk. 1: 80 (NT 1526 o. öfv. 1883) samt ex. från Stadga 1739 under I 1 b γ. Detta är i hvardagsspr. särsk. fallet i sådana uttr. som Har någon af barnen varit här? jfr ex. från Bremer under I 1. Vid tilltal, t. ex. Vill någon af barnen göra det? torde någon osv. vara det vanliga; jfr de två sista ex. under II 2 a β. Det må äfv. anmärkas, att ordet numera i bet. I icke brukas i andra fall, än då tanken på barnets kön är alldeles trängd i bakgrunden. I det ä. spr. var bruket mera omfattande; jfr i detta afs. vissa ex. under I 2, 5, 6 samt: Zelaphehadz döttrar .. giffte sigh widh theras fadherbrodhers barn. 4 Mos. 36: 11 (Bib. 1541; öfv. 1893: med sina farbröders söner); Hwadh haffuer iagh bestella medh idher j ZeruJa barn. 2 Sam. 19: 22 (Bib. 1541; öfv. 1896: I Serujas söner).
best. -et (bane Rudbeck Atl. 3: 739 (1698), uttalsform); pl. =; pl. best. -en, hvard. äfv. -ena (Bellman 6: 186 (1790)) l. (i sht i bygdemålsfärgadt l. mindre vårdadt spr.) -a (Edgren Tre kom. 115 (1891)) ((†) pl. obest. barne Holof. 28 (c. 1580); gen. pl. obest. -as Rom. 8: 21 (Bib. 1541), RA 1: 338 (1544), Ps. 1695, 412: 17, Mörk Th. 3: 263 (1758), Schartau Pred. 15 (1813), Ps. 1819, 216: 6 m. fl.; gen. pl. best. barnsens Huss Steugmann 121 (1650); för enl. ä. nysv. språkbruk regelbundna, nu föråldrade former redogöres ej här)
Ordformer
(baren (pl. obest.) Meddel. fr. sv. slöjdför. 1884, s. 87 (i handl. fr. 1668), Lucidor Hel. H 3 a (1673; i vers), 2 RARP 3: 499 (1723). bane (sg. best.) Rudbeck (se ofvan))
Etymologi
[fsv. barn, motsv. d., isl., got., fsax. o. fht. barn; jfr lett. bērns, m., barn, litau. bérnas, dräng, bernélis, barn. Ordet är ett slags pass. participbildning till BÄRA i bet. föda. Bet. ”afkomling” (I) är alltså den ursprungliga, o. bet. ”yngre person” (II) har uppkommit ur densamma; jfr dels t. kind, gr. τέκνον, hvilka haft liknande bet.-utveckling, dels UNGE, i hvilket bet.-utvecklingen gått i motsatt riktning. Se för öfr. Tamm]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. afkomling. 1) afkomling i första led, son l. dotter; foster. 2) ättling; härunder Israels barn, Ammons barn. 3) (djurs) unge. 4) bildl. om (yngre l. underordnad) person i förh. till annan (oskyld) person. 5) i uttr. Guds barn, djäfvulens barn, Backi barn o. d. 6) i uttr. stoftets, världens, ögonblickets, nödens, dödens barn o. d. 7) om sak: skapelse, verk, foster; alster, produkt. 8) bildl. om grupp af konkreta föremål.
II. minderårig. 1) i eg. anv.: gosse l. flicka. 2) oeg. o. bildl.; härunder vara ett stort barn, vara barn i något, (blifva) barn på nytt.
III. i uttr. med bet.: hvarenda människa, icke en enda.
I. ss. beteckning för ett visst släktskapsförhållande, utan direkt afs. på ålder o. utveckling: son l. dotter; foster; afkomling; i pl.: son (l. söner) o. dotter (l. döttrar) osv.; ofta, i sht i eg. bem. (1), med mer l. mindre utpräglad bibet. af II: ännu ej till mogen ålder hunnen afkomling (i första led); äfv. i flere oeg. o. bildl. anv.
1) i eg. bem., om afkomling i första led. Han har fyra vuxna l. minderåriga barn. Barn af fattiga föräldrar. Han är deras enda barn. Barn i l. af första giftet. (Bröderna) loto ingen barn effter sigh och bliffuo dödha. Luk. 20: 32 (NT 1526). Bådhe j wår och så j wåre barnas och epterkomandis tijd. G. I:s reg. 7: 342 (1531). Och vele nu .. hvarken en eller annan snart sättie theris (dvs. sina) barn til schola. RA 1: 196 (1533); jfr II 1. Tijn barn (skola vara) såsom oliuequistar kring om titt boord. Psalt. 128: 3 (Bib. 1541). Quinnonar moste koka sijn egen barn. Jer. kl. 4: 10 (Därs.). (Att) fly ifrån hus, grundh, hustru och barn och alt thet the äga. RA 1: 643 (1559). Sitta medh stugon full barn. RP 6: 444 (1636). Kunna (modern l. hennes fränder) .. vitnets ed med ed sin fylla, at barnet var qvickt födt; ärfve tå barn fader sin, moder barn sitt ... Dör modren i födslen, och barnet lefver efter henne; ärfve tå thet sin moder, och barnets arfvingar barnet. ÄB 5: 1 (Lag 1734). Barn af laggifto säng. Därs. 8: 1. Flere af theras vuxne barn. Stadga ang. tjänstefolk 21 Aug. 1739, s. B 2 b. Sammanbragte barn. Sahlstedt (1773). Du efterföljer en jordisk faders råd, och kallas då ett lydigt barn. Wallin 2 Pred. 2: 112 (1814). Det (har) varit och är en af mina lifligaste önskningar, att någon af mina barn skulle utmärka sig inom litteraturen. Bremer Hem. 1: 359 (1839). Barn af blandadt äktenskap. Thomander Skr. 2: 257 (1855). Efverling tänker adoptera sitt (oäkta) barn. Edgren Tre kom. 79 (1891). Nu kunna vi gärna sluta, pappa lilla, för nu behöfver inte barna oss längre! Därs. 115 (yttradt af en mor om vuxna barn). — i bild. Det låga skall gå under / Förutan barn och namn. Wecksell Dikt. 30 (1860, 1876). Det är nu en gång så .., att de nordiska orden, barnen i fadershemmet, äro trängda mot dörren och, om de påkallas, ej så lätt inställa sig som de tyska, hvilka tjenstvilligt omgifva högsätet. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 498. — jfr BAGAR-, BOND-, BORGAR-, BRORS-, DOTTER-, EFTER-, FRILLE-, FURSTE-, GREFVE-, GUDA-, HERDE-, HJÄLTE-, HOR-, KONUNGA-, NEGER-, PIGE-, PRÄST-, SLAF-, SOLDAT-, SYSKON-, SYSTER-, TORPAR-, TRILLING(S)-, TVILLING(S)-, VIKINGS-, ÄTTE-, ÖNSKE-BARN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Thet gambla ordet lydher, Små barn små sorger, stoor barn stora sorgher. L. Petri Mandr. D 2 b (1562). Barn bedas (dvs. bedja om) bröd: Sæll ær dæn något hafver i nöd. Bureus Suml. 77 (c. 1600; anf. ss. ordspr.); jfr Sv. ordspråksb. 6 (1865) samt: The vnga barn ropa effter brödh, och ingen är som them thet vthskiffter. Jer. kl. 4: 4 (Bib. 1541); jfr II 1. Jw kärare Barn, thes hårdare rijsz. Fosz 118 (1621). Barn gå frå Hiertat, och til hiertat igen (dvs. bäras af modern under hjärtat o. förblifva alltid modershjärtat nära). Grubb 38 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 6 (1807). Barnen äre aldrigh så mångh, så är doch Faderen äldst. Grubb 38 (1665). Barnen äre intet för mång, när dhe ställa sigh wäl. Dens. 39. Barn äre fattigh mans Rijkedom. Dens. 41. Mång Barn och lijten Maat, giör tunna Smörgiäsz. Dens. 59; jfr II 1. Bättre Barnet gråter än Moderen. Dens. 71; jfr Sv. ordspråksb. 9 (1865). Enda Barn, sorga Barn. Grubb 182 (1665). Dens. 388 (se under BARM, sbst.1 1 a). När barnet är dödt, så är fadderskapet alt. Lind (1749); jfr Grubb 579 (1665). Barn är modrens bästa speleman. Sv. ordspråksb. 6 (1865) [jfr ä. d. barn ær modherens bæsthe leghere (Medeltidsordspr. 2: 294)]. Ju flera barn, ju flera ”Fader vår”; ju flera Fader vår, ju större välsignelse. Därs. 49. Ju flera barn, ju flera oxar. Därs. Kärt barn gör ofta sorgen tung. Därs. 53. Kärt barn har många namn. Därs. — jfr under FADER, MODER.
b) i vissa stående förb.
α) [efter motsv. uttr. i hebr.] (†) i uttr. mitt lifs barn, mina egna barn. Jagh moste knechta (dvs. ödmjukt bedja) mijns lijffs barn. Job 19: 17 (Bib. 1541; öfv. 1897: min egen afkomma).
β) [jfr mnt. kynt na kynde, von kynde to kynden] (†) i uttr. barn efter barn, generation efter generation, släkte efter släkte, barn ifrån barn, släkte från släkte. At thesse daghar icke skulle förgätne, vthan hållne warda, barn effter barn j alla slechter j all land och städher. Est. 9: 28 (Bib. 1541). Hwad som Menniskian hoos wåra Fäder och andra Hedningar, wettat genom Sägn, Barn ifrån Barn förtällia. Rudbeck Atl. 3: 126 (1698). Skatte-rättigheten å många hemman (har) blifvit förlorad, där likväl åboerne barn efter barn dem skola besuttit. Botin Hem. 1: 208 (i handl. fr. 1731).
γ) [jfr t. er ist armer leute kind] i förb. med vissa gen.-attribut för att beteckna ngns börd i socialt afs. l. den sociala ställning som ngn i följd af sin börd intager; särsk. (jfr II) för att beteckna ngns sociala ställning under hans barnaår. Unga aff adelen och andra förnemme mans barn, som rådh haffva att hålla sigh (vid akademien i Uppsala). Rudbeck Bref 1: 32 (1664). Then som af fattigmans barn uptager någon under och med tålf år. Stadga om tjänstefolk 21 Aug. 1739, s. B 2 b. Gemene mans Barn. Schultz Intr. i VetA 1760, s. 14. Der (dvs. på julmarknaden) gingo rik mans barn och fattig mans barn med lika oskuld i hjertat. Nervander Bild. 70 (1887). — jfr ADELS-, FATTIGMANS-, RIK(E)MANS-BARN m. fl.
δ) i uttr. som beteckna, att ngn låter ngn inom familjen intaga samma (rättsliga) ställning som plägar tillkomma eget barn; jfr ADOPTERA. — jfr ADOPTIV-, FOSTER-, STYF-BARN.
α') upptaga l. uppfostra som (numera sällan för) eget barn o. d. Weste (1807). Upptaga som (för) eget barn, intaga ett barn i sin familj och gifva det samma rättigheter, som om det vore ens eget. Dalin (1850). En brorsdotter, .. uppfostrad af gamle Sam som eget barn. Wijkander Onkel Sam 11 (1875).
β') [jfr d. antage een i barns sted, t. an kindes statt annehmen] (mindre br.) upptaga ngn i barns ställe o. d. Vptagande i barns stelle. Schenberg (1739, under adoptio). Uptagen i barns ställe; Fosterson, Fosterdotter. Björkegren (1784, under adoptif). Deleen (1814, under adopter).
γ') numera obr. förb. (Gud) haffuer taghet oss sigh sielffuom til barn, genom Jesum Christum. Ef. 1: 5 (Bib. 1541); jfr 5 a β. Vptaga och annamma någen i Barns stadh. Lex. Linc. (1640, under adopto). Vptaga oskylde för sin barn. Wollimhaus Syll. (1649, under adopto). Uptagen i barns stad. Serenius (1734, under adopted).
ε) i uttr. vara som barn i huset o. d., eg.: vara upptagen ss. eget barn, intaga ett barns ställning, anses o. behandlas ss. medlem af familjen; ofta i försvagad bet.: (i viss mån) åtnjuta ett barns rättigheter l. friheter; umgås på fullt förtrolig fot, ofta vistas o. vara välkommen o. omhuldad (hos ngn); ständigt vara att finna (någonstädes). Hos en .. Svåger och Syster åtniöt (han) så mycken omvårdnad som hade han varit barn i huset. G. Rosén Föret. § 18 (1771). När en utlänning är väl recommenderad .., så blir han (i Venedig) antagen som barn i huset .. (och) får vara med i alla deras Sälskaper. Björnståhl Resa 1: 443 (1772). Tjenaren är ej mer ett barn i huset, såsom han fordom var. Hedborn Minne 34 (1835). Baron Armfelt är som barn i huset hos mamsell Arfvidsson. Crusenstolpe Mor. 2: 383 (1840). Utfärder .. skedde till ställen .. tillhöriga de egare eller egarinnor, i hvilkas familj-krets han såsom ”barn i huset” bemöttes. Atterbom Minnest. 2: 283 (1840). ”Här är jag som barn i huset, jag går ut och in när jag vill” — sa' han, som gått in i nykterheten. Sa' han 37 (1880). — i bild. Här .. lugnet / som barn i huset trifs. Gellerstedt Efters. 35 (1891).
c) i fråga om barns aflande (jfr d) o. födande. Barn ösas intet vhr Brunnen. Grubb 41 (1665) [jfr ä. t. kinder schöpfft man nicht aussm brunn]. — särsk.
α) ss. obj. till verben afla, föda, få o. d. När qwinnan födher barn haffuer hon wärck. Joh. 16: 21 (NT 1526). Hon fick aldrig barn med sin man. O. Petri Kr. 166 (c. 1540). The myckit vnge, såsom ock alt förgamble, födha aff sigh swagha Barn. Sparrman Sund. sp. 345 (1642). Swafa födde barn; och thet war itt pigebarn. Verelius Herv. 84 (1672). The Quinnor som hafwa aflat Barn tilhopa med sine Fästemän. Kyrkol. 5: 2 (1686). Aflar man barn i lönskaläge. ÄB 8: 1 (Lag 1734). Den .. betänkliga lättvindighet, hvarmed ingåendet af äktenskap och aflandet af barn hittills i allmänhet behandlats, särskildt i de mindre bemedlade samhällsklasserna. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 446 (1894). — i bild. Zion (har) födt sijn barn vthan werck. Jes. 66: 8 (Bib. 1541).
β) [jfr isl. gera barn; jfr äfv. fr. faire un enfant, lat. facere filios osv.] (numera bl. vulg.) i uttr. göra barn, afla barn. Han haar giort Barn. Sparrman Sund. sp. 384 (1642). S. Columbus Vitt. 284 (c. 1678). Strindberg Sv. öden 3: 89 (1890).
γ) (†) i uttr. kväljas l. pinas l. våndas med barn, vara i barnsnöd. Upp. 12: 2 (Bib. 1541). När hon begynte quällias med barn. Växiö rådstur. prot. 1648, s. 333. Widegren (1788). Deleen (1829).
δ) (†) i uttr. skiljas ifrån l. vid barn, föda l. få barn. Et slempt rychte, at hon skulle hafua skils ifrån barn i sommars när hon war siuk. Växiö rådstur. prot. 1651, s. 569. Hon skildes wid barn. Därs.
ε) (†) i uttr. efter barn, efter att hafva födt barn. Thetta skal läsas när hustru ledhes j kyrkio epter barn. O. Petri Handb. C 3 a (1529). Dijkman Ant. 318 (1703).
d) om ännu ofödt barn (jfr c): foster, lifsfrukt; närmande sig II. Strax rösten aff thina helsning kom j min öron, språng barnet aff glädhi j mit lijff. Luk. 1: 44 (NT 1526). Theris arme hustruer och barn somblige blifve for. mennernes eygen ögen och somme i moderlifvit dräpne. RA 1: 445 (1545). Thetta ofödda barn. KOF 1: 403 (c. 1618). jfr: Innan barnet är framfödt, kallas det foster. Groth o. Lindblom Barnm. 53 (1894). jfr BARN-BECK, -VATTEN. — särsk. i uttr.
α) [jfr d. være, blive med barn, isl. vera með barni] (i sht hvard.) vara (stundom gå) l. bli med barn, vara l. blifva hafvande. Selsyn luste then quinnor haffua pläga som äre med barn. Var. rer. 16 (1538). Hon blijr med Barn. Lillienstedt Nyf. Chr. 7 (1694). Hon .. går med barn. Lind (1749). Utröna, om qvinnan är med barn. Cederschiöld Qv. slägtlif 1: 137 (1836). Hagberg Shaksp. 4: 244 (1848). — (numera knappast br.) bli (osv.) med barn af (ngn). Hon ähr bleffwet medh barn af honom. Växiö domk. arkiv 1651, nr 123. i bild. När året, svullet utaf annat ondt, / Tros gå med barn af den tyrannen kriget. Hagberg Shaksp. 3: 249 (1848).
β) [jfr fsv. giorde iak tina dotter medh barn] (numera bl. vulg.) göra (en kvinna) med barn, göra hafvande. Widegren (1788). Lindfors (1815).
γ) råda (en kvinna) med barn o. d.; se RÅDA.
2) [jfr motsv. anv. i t., lat., gr. o. hebr.] (i högre, i sht religiös, stil) afkomling (i närmare l. aflägsnare led), ättling, descendent. Rachel gråter sin barn, och will ey lata hughswala sigh. Mat. 2: 18 (NT 1526). Joseph .. sågh Ephraims barn til tridie ledh. 1 Mos. 50: 23 (Bib. 1541). Jagh är wijsa manna barn, och är aff gamla Konungar kommen. Jes. 19: 11 (Därs.; öfv. 1898: en son af visa män); jfr 1 b γ. Dijkman Ant. 349 (1703). Som ättling, Svensk och fri, jag tillhör eder (dvs. förfäderna) än. / Ack! kännen edert språk och edert barn igen! J. G. Oxenstierna 2: 94 (1796, 1806). Min far och min mor voro barn af samma förfäder. Svedelius Förfl. lif 7 (1889). — i numera obr. förb. De gamla Scyther, och deras barn i Sverige. Dalin Hist. 1: 65 (1747). Tyskarne hafva sagt, at de Svenske härstammat af dem: de Svenske åter, at Tyskarne äro deras barn. Därs. 68. — särsk.
a) med afs. på ställning, egenskaper osv. som äro ärfda från stamfadern. Wåren j Abrahams barn, thå giordhen j Abrahams gerninga. Joh. 8: 39 (NT 1526). — i öfverförd anv. om andra än stamförvanter. J Levi barn. Kellgren 2: 66 (1777; om präster i allm.). Lidner 2: 77 (1783).
b) [efter motsv. uttr. i hebr.] i vissa bibliska benämningar på folkstammar. Aff honom (dvs. Ammon) komo Ammons barn alt in til thenna dagh. 1 Mos. 19: 38 (Bib. 1541). E. Sjöberg S. dikt. 166 (1826). — särsk. i uttr. Israels barn; se ISRAEL.
c) [efter motsv. uttr. i hebr.] (†) i uttr. mitt folks barn, mina landsmän. Tu haffuer giffuit mins folcks barnom ena gåto före. Dom. 14: 16 (Bib. 1541; öfv. 1896: mina landsmän).
d) [efter motsv. uttr. i hebr.] i förb. människors barn, människorna. Alla synder .. wardha förlåtna menniskers barnom. Mark. 3: 28 (NT 1526). Himmelen .. är Herrans, men iordena haffuer han giffuit menniskiors barnom. Psalt. 115: 16 (Bib. 1541). Ps. 1819, 285: 1. Gudagestalter på nytt vandra bland menniskors barn. B. E. Malmström 6: 22 (1844). — jfr MANS-, MÄNNISKO-BARN.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial., nor. o. isl. (Fritzner)] (numera bl. i högre stil) mer l. mindre bildl. om djurs unge. Linné Gotl. 195 (1745). Hönan, vakande för fjäderlösa barn. Adlerbeth Hor. od. 173 (1817). Den Gud, som matar ulfvens barn. B. E. Malmström 6: 40 (1840). — jfr SCHIMPANS-BARN.
4) [jfr motsv. anv. i d., t. osv.] bildl. om (yngre l. underordnad) person för att beteckna, att han till ngn (äldre l. öfverordnad) person står i samma förh. af beroende, lydnad o. tillgifvenhet som ett barn till sina föräldrar, l. att han af denne kan vänta samma vänlighet, skydd o. omvårdnad osv. som ett barn af sina föräldrar. Jach (Johannes) hafuer ingen större frögd än iach hörer ath min barn wandra j sanningenne. 3 Joh. 4 (NT 1526). När han (dvs. G. H A.) sitt Lijf och Blod .. / För osz sijn barn vthgöt, .. / Tå såg thet bistert vt. Stiernhielm Jub. 28 (1644, 1668). Dalin Arg. 1: 24 (1733, 1754). Mit första syftemål (har) varit at öfvertyga Eder (dvs. ständerna), at Jag anser Mit Folk som Mina Barn. Gustaf III i Publ. handl. 11: 519 (1778). Ps. 1819, 300: 1. jfr BIKT-, SKRIFTE-, SKYDDS-BARN. — ss. ett vänligt tilltalsord (jfr II 1 f, 2 a β, i biblisk stil äfv. med anslutning till I 5 a, II 2 a ζ). Kära barn Jach är än nw en liten tijdh när idher. Joh. 13: 33 (NT 1526; gr. τεκνία, lat. filioli). (Räfven till vargens ungar:) Godh morgon, mine Barn förvtan ånger, / Min Stiuffbarn äre j vppå min ähre. Fosz 94 (1621); jfr 3. Mine barn kallar Apostelen här (dvs. 1 Joh. 2: 1) de Christne .. i anseende dertil, at han födt dem såsom et Guds redskap til andelig barn genom sanningenes ord. Nohrborg 120 (c. 1765). J gråten, mine barn! Kellgren 2: 176 (1781; till publiken). Döbeln stod då bland de sina, / Hörde samma kula hvina: / ”Den gick nära, barn, hvem fick'en?” Runeberg 5: 66 (1860).
Anm. I Mat. 9: 15 i NT 1526 förekommer uttr. brwdhgummans barn, en bokstaflig öfv. af Vulgatas filii sponsì. I Bib. 1541 är uttr. ändradt till bröllops folcket.
5) [jfr motsv. anv. i andra nyare spr., äfvensom i lat., gr. o. hebr.] i oeg. uttr. som beteckna ngn ss. stående i samma förhållande till ett gudomligt l. öfvernaturligt väsen som barn till föräldrar.
a) relig. Guds barn o. d.
α) [efter hebr. bĕnē ĕlōhīm o. d.] (†) eg. om änglarna. En dagh, tå Gudz barn komo och trädde fram för Herran. Job 1: 6 (Bib. 1541; öfv. 1897: Guds söner). Psalt. 89: 7 (Bib. 1541).
β) om människor. J skulen wara then högstes barn. Luk. 6: 35 (NT 1526). O alzmechtige gudh och käre fadher, syy iach titt fatige och älende barn komber fram för tich. O. Petri Handb. C 4 b (1529). J (israeliter) ären Herrans idhars Gudz barn. 5 Mos. 14: 1 (Bib. 1541). Se mildeligen till Ditt folk, och hör Dina barns suckar! Handb. 1811, s. 23. Ej är du qvinna längre, / Och jag ej man. Guds barn vi äro båda, / I snöhvit oskuld klädda begge två. Stagnelius 2: 231 (1821); jfr α. (Pulci säger:) Guds barn, jag tror, vi (människor) äro allesamman. Lysander Skr. 470 (1880). — särsk. om en andligen pånyttfödd människa. Alle the som driffuas aff gudz anda the äro gudz barn. Rom. 8: 14 (NT 1526). Synd och dödsens qwahl, / Skola migh eij skilja, / .. Från Gudz barnas tahl. Ps. 1695, 266: 6; jfr Ps. 1819, 216: 6. Så finner Gud utvägar, at pröfva sina barnas förtröstan och hopp. Bælter Jesu hist. 4: 324 (1757). Vi blifve Guds barn genom tron på Jesum. Wallin 1 Pred. 2: 240 (c. 1830); jfr Gal. 3: 26 (NT 1526).
b) relig. djäfvulens barn, Belials barn o. d., om onda människor. Ogräszit äro the som äro hins oonda barn. Mat. 13: 38 (NT 1526; öfv. 1883: den ondes barn). Här vtinnan kenner man huilke gudz barn, eller huilke dieffuulsens barn äro. 1 Joh. 3: 10 (NT 1526); jfr a. Men Elj söner woro Belials barn. 1 Sam. 2: 12 (Bib. 1541; öfv. 1896: Elis söner voro onda män). Satans barn. Weste (1807).
d) (numera mindre br.) Backi barn, Apollos barn o. d. I Orphei Barn. Rydelius Vitt. 94 (1707; till musikanter). Bacchi barn (dvs. älskare af glaset) och hans bagage / Ha i dag sin rolighet. Bellman 5: 124 (1767). Apollos oäkta barn (dvs. dåliga skalder). O. Celsius Præs. i VetA 1768, s. 29; jfr 1 b ζ. Neptuni barn (dvs. sjömän). Bellman 6: 153 (1774). Lidner 2: 77 (1783).
6) [anv. beroende på bokstaflig öfv. af den hebr. o. gr. bibeltexten samt på senare efterbildning af bibliska uttr.] (i högre stil) bildl. om person i uttr. som beteckna denne ss. (gm sin börd) tillhörande ngt visst land, område l. ställe l. ngn viss tid l. verksamhet l. riktning l. ss. besittande ngn viss egenskap l. lefvande under l. underkastad ngt visst förh. osv.
a) bestämdt af ett konkret sbst. som
α) står i gen. l. styres af prep. af (utaf). Jordens, stoftets, himmelens barn. Rikesens barn (dvs. judarna) skola wardha vthkastat j thet ytersta mörkret. Mat. 8: 12 (NT 1526). Zions barn (dvs. israeliterna). Psalt. 149: 2 (Bib. 1541). Stiernhielm Cup. intr. 5 (1649, 1668). Sveriges egna Barn. Dalin Arg. 2: 13 (1734, 1754). Theaterns lyckliga barn (hafva) hos eder funnit .. alldeles ett Faders-hjerta. Thorild 3: 110 (1791). För er, I bergens barn! var pligten aldrig tung. Wallin Vitt. 1: 34 (1808; om dalkarlarna). Kom, jordens barn, eho du är! Ps. 1819, 489: 1 (Düben Andel. sånger 1725, 216: 1: Kom dödlig menskia). Hon var ett Österns barn: de rika / de svarta lockar lågo lika / en midnatt kring en rosengård. Tegnér 1: 160 (1822). Valhalls barn. Dens. 2: 324 (c. 1825). Barn utaf den höga Nord / leka bäst på fäders jord. Ling Tirf. 1: 24 (1836). Långt bättre är att vara hyddans barn / Och bo förnöjd och lefva med de ringe / Än blifva utstyrd uti glitterqval. Hagberg Shaksp. 5: 346 (1848; eng. to be lowly born). Bergsbygdens oförderfvade barn. Oscar II 2: 321 (1876). Dunkla andemagter, barn af djupt fördolda verldar. Wirsén N. dikt. 72 (1880). jfr HIMLA-, HIMMELS-, JORD(E)-, NATUR-, SOCKEN-, STADS-, STOCKHOLMS-, STORSTADS-BARN m. fl. — särsk.
β') i bild. Hög och fri, på blåa skyar buren, / står sångens mö, ett barn af Nordens land. Tegnér 2: 119 (1811).
γ') (†) i uttr. Svea barn, Sveriges barn. Det gånge mig nu som Gud wil, så hoppas jag, at Swea Barn, nu och ewärdeligen, ei lärer glömma at hämnas på de Danska. M. Stenbock (1713) hos Nordberg 2: 365. G. A. Reuterholm i Ad. prot. 1789, s. 11.
β) (†) styres af annan prep. än af. Thesse äro the barn vthu landen, som vpdrogho vthu fängelset (dvs. den babyloniska fångenskapen). Esra 2: 1 (Bib. 1541; öfv. 1896: de män från höfdingdömet).
b) (†) bestämdt af ett adv. l. adj. som betecknar hemort. Dragher vp til Kedar, och förstörer the barn öster vth. Jer. 49: 28 (Bib. 1541; öfv. 1898: österns söner). Iagh skal offuergiffua tigh (Ammons folk) them österlendska barnomen. Hes. 25: 4 (Bib. 1541; öfv. 1898: österns söner). (Konungen kan) med fulkommelig tryghet .. såfva uti hvart ock et Svenskt barns skiöte. 2 RARP 4: 374 (1727); jfr III. A. P. Stobæus (1778) enl. Ljunggren SVH 1: 154.
c) bestämdt af ett abstr. sbst. Ett armodets, behofvets, nödens, sorgens, lidandets barn (en åt armod osv. hemfallen människa). Vara (ett) stundens, ögonblickets barn (lefva bl. för stunden l. ögonblicket). Ondskans, brottets barn (onda, brottsliga människor). Thenne werldhenes barn äro wijsare än liwsens barn. Luk. 16: 8 (NT 1526); jfr a α α'. Then anden som wärkar vthi wantronas barn. Ef. 2: 2 (Därs.; Bib. 1541: otroonnes barn). Wij .. worom aff naturen wredzens barn. Ef. 2: 3 (NT 1526). Förtapelsens barn. 2 Tess. 2: 3 (Därs.). Oretferdughetennes barn (dvs. de orättfärdiga) skola icke meer trengia thet (dvs. Israels folk) såsom tilförenne. 2 Sam. 7: 10 (Bib. 1541; öfv. 1896: orättfärdighetens söner). Månge Fridsens Barn hafwa åstundat samma Prädikan. Spegel Oliv. Dedik. (1675); jfr Luk. 10: 6 (NT 1526). Lykkans Barn. Börk Dar. 1187 (1688). Jag är et barn af thet Nya Förbundet. Rönigk Fres. 309 (1753). Hvad mager spis / At sig med lagrens barkbröd föda, / Då Ziffrans barn (dvs. affärsmän) på Crœsers vis / Sin dumma kropp i vällust göda? Kellgren 2: 71 (1777). Derför slut dig, min själ, till himmelens makter med kärlek, / Men till förgängelsens barn — slut dig med kärlek också. B. E. Malmström 6: 10 (1845). Ögonblickets barn är mången ibland oss. Ve oss, om vi måste säga, att hela vårt folk är allenast ett ögonblickets barn. Rundgren Minnen 2: 106 (1882). Den gamla porten (på cellfängelset), som ständigt öppnas för att insläppa skaror af brottets olyckliga barn. Roos Helgsm. 2: 149 (1896). jfr Jes. 65: 20 (Bib. 1541). jfr GÅRDAGS-, KÄRLEKS-, LYCKO-, NÅDE-, OLYCKS-, SANNINGS-, SOMMAR-, SÖNDAGS-, TORSDAGS-, VREDES-, ÅRS-BARN. — särsk.
α) i uttr. dödens l. dödsens barn, hemfallen åt (snar o. oundviklig) död. Then mannen är dödzens barn som thetta giordt haffuer. 2 Sam. 12: 5 (Bib. 1541). Wij .. äre dödsens barn förr än wij födde äre! Spegel Tilsl. par. 147 (1705). Vi äro dödens barn alla tre; de komma för att skjuta ihjel oss. G. E. Beskow Resem. 229 (1861, 1881).
β) [jfr uttr. ärans folk i liknande anv.] (†) ärans barn, högt uppsatt person som har anspråk på att hans namn skall gå till eftervärlden. I Höga Folk! I Ärans Barn. Nordenflycht QT 1746—47, s. 116. Hvad hos en vanlig själ man med beundran ser, / Hos ärans barn är pligt. Stenhammar 250 (c. 1795).
γ) vara (ett) barn af sin tid o. d., i sht för att beteckna, att ngns åskådning l. karaktär har den riktning l. begränsning o. de goda egenskaper l. fel som i allm. utmärka hans samtida. Äfven utmärktare män äro barn af sin tid. Fryxell Arist. 3: 162 (1846). Tegnér var ett barn utaf en stor tid. Hagberg Tegnér 5 (1847). En stor skald (måste), mer än andra, .. vara barn af det tidehvarf, som födt honom, och mottaga intryck af den tid och de förhållanden, hvarunder han utvecklat sig. Lysander Skr. 496 (1882).
7) (i högre stil) bildl. om sak i uttr. som beteckna denna ss. ett alster l. en produkt af ngn l. ngt.
a) ss. resultat af mänsklig (tanke) verksamhet: skapelse, verk, foster. Mitt ömma fadershjerta tillåter mig icke denna hårda medfart emot egna barn (dvs. att förstöra de föregående kapitlen). J. Wallenberg 164 (1771). Nu är man, i den lärda som i allmänna verlden, icke Far til andra barn, än dem man sjelf erkänner. Kellgren 3: 287 (1790); jfr 1. Skärgårdsvapnet — Ehrensvärds barn och Sveaborgs tvillingbroder. Crusenstolpe Mor. 4: 29 (1841). Den Svenska statsförfattningen är ett hemfödt barn af Sveriges folk, dess ursprung är Svenskt. Svedelius Statsr. ansv. 2 (1856). jfr Tessin Bref 2: 136 (1754).
b) ss. alstrad af l. lydande under ngn viss gudamakt, naturkraft osv.; i sht om naturföremål. Frukt-Gudinnans barn. J. G. Oxenstierna 2: 54 (1796; om frukter). Tag, o Apollos barn! Polyfems, den åldriges, hälsning! Hammarsköld i Polyfem II. 24: 1 (1810; om den vittra tidskriften Phosphoros); jfr a. Rosor, Amors barn, sig höja .. uppå kindens grund. E. Sjöberg S. dikt. 84 (1820). Himmelens yngsta, / Vänaste barn, / Den af liljor festligt / Kransade våren. Stagnelius 2: 220 (1821); jfr c. Floras barn från skilda zoner gunga / I samma växthus. Strandberg 4: 313 (1857; om blommor). Vyssjas till ro af Poseidons lekfulla barn. Wikner Vitt. 63 (1869; om böljorna).
c) ss. alster af l. tillhörande ngn viss trakt, ngt visst element, ngn viss lifsform, tid, tidsomständighet, institution osv. (o. på grund däraf i besittning af vissa karakteristiska egenskaper). Stiärnor, / I Nattsens barn. Stiernhielm Fägn. 11 (1643, 1668). Wårens skiöne Barn, som uti gröna Ängiar / .. groo. Lucidor Hel. Ee 3 b (1673). Fiäderprydde Luftens Barn. Brenner Dikt. 2: 111 (1716). Sanning, Evighetens eget Barn. Dalin Arg. 2: 85 (1734, 1754; i personifikation). Ej alla gråstenar äro skapade i begynnelsen, utan .. de äro äfven som de andra stenarter tidens barn. Linné Västg. 35 (1747). Vågens barn. Stagnelius 2: 17 (c. 1815; om fiskarna). Dödens kyss och kärlekens / de äro barn af evigheten. Tegnér 1: 169 (1822). Bland sommardagens barn en ros jag såg. Runeberg 2: 343 (1833). Dessa tankar äro barn af ögonblicket. Tegnér 4: 174 (1835). Naturens förstfödda lefvande barn. Nilsson Ur. 1: 21 (1838, 1866); jfr b. Medeltidens Europa var den gamla kyrkans barn. Geijer I. 2: 307 (1845). Gluntarne äro barn af sin tid, såsom ju alla barn i sjelfva verket äro det. Wennerberg 2: lxxxxi (1882); jfr 6 c γ. Det doftade ljufligt af linneor och andra skogars och lundars älskliga barn. Quennerstedt Smålandsm. 85 (1891). Tistlar, ljung och andra sandens taggiga barn. Bildt Italien 237 (1896). — jfr MAJ-BARN.
8) (i högre stil) bildl. om en grupp af jämförelsevis mindre, konkreta föremål, hvilka jämföras med en barnskara som är samlad kring fadern l. modern; med öfvergång till II. Hans (dvs. Dalälfvens) täcka barn, de holmar små. Böttiger 1: 133 (1833, 1856). Den blick, man kastar på Wien, visar en endast Stefanstornet med några stycken dess barn. Snellman Tyskl. 266 (1842). jfr Job 38: 32 (Bib. 1541). — jfr BLOMSTER-, KNOPP-BARN.
II. person som ännu ej nått sin fulla utveckling (vare sig i kroppsligt l. andligt afs.), motsatt VUXEN l. STOR; person som är i den första af människans åldrar, minderårig, underårig, gosse l. flicka, motsatt YNGLING l. JUNGFRU, MAN l. KVINNA, GUBBE l. GUMMA; med afs. på bet. ofödt barn, foster, se I 1 d; jfr för öfr. första stycket under I.
Anm. I det allm. språkbruket är den tid under hvilken en människa kallas barn tämligen obestämd. Då man talar om barn i motsats till vuxna (jfr ex. fr. Mat. 14: 21 under 1), menar man vanl. personer som ännu icke inträdt i pubertetsåldern; jfr A. Kjellberg i NF (1876). Ofta sättes konfirmationen ss. gränsen för en människas barnaår. Enl. en annan tankegång kallar man barn den som ännu icke är moraliskt l. juridiskt ansvarig för sina handlingar. I detta afs. är gränsen ännu mera godtycklig; jfr ex. från Forsius, Nehrman o. Rydberg under 1. Slutligen kan barn, särsk. i en del ssgr, användas liktydigt med spädt barn (på hvars dräkt man icke kan se, om det är en gosse l. en flicka).
1) i eg. bem. Ett litet barn. Ett spädt, nyfödt, oskyldigt barn. Ett vackert barn. Fämtusend men, förvtan quinnor och barn. Mat. 14: 21 (NT 1526). Vthaff vnga barnas och spena barnas munn. Psalt. 8: 3 (Bib. 1541). Thet (är) icke .. nyttigt beswära barn och ynglingar medh margahanda lecsor. L. Petri Kyrkoord. 84 b (1571); jfr b. Itt Barn kallas til tijo åhr, / En Yngling in til tiughu nåhr. Forsius Spec. A 3 b (1620). Barnen och unghdomen. Oxenst. brefv. 5: 251 (1623). (Du måste) på sidston / Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre. Stiernhielm Herc. 510 (”520”) (1668). J Barn och Öfwermagar. Spegel Guds verk 25 (1685). Tager någor svikeliga af barn, som yngre är, än tolf åhr, .. kläder .. eller annat. MB 42: 4 (Lag 1734). The warda (i Sv:s lag med afs. på tillräknelighet för brott) kallade barn, som yngre äro än 7 åhr. Nehrman Jur. cr. 91 (1756). Späda barn äro gemenligen våta bakom öronen, fast de annars må väl. Rosenstein Barns sjukd. 18 (1771). Skulle vi likna barnet, som för ett bär eller en blomma går af vägen, går vilse och tappas bort i skogen? Franzén Pred. 5: 51 (1845). Dagny, det är fult af dig att locka barnet så långt .. från mig. — Barnet! Är en fjorton års pojke ett barn? — Han har icke fyllt tolf. Rydberg Vap. 331 (1891); jfr e. jfr ABC-, AM-, BARNHUS-, DI-, FABRIKS-, FATTIGVÅRDS-, FLICKE-, FOLKSKOLE-, GOSSE-, HITTE-, JÄMNÅRS-, KLOSTER-, KOLT-, KVINNO-, LINDE-, LÄRO-, LÄS-, MÖ-, NATTVARDS-, NEGER-, PIGE-, PILT(E)-, SKOL-, SKÖTE-, SLAF-, SMÅ-, SPEN(A)-, SPÄD-, STADS-, SVEN-, TIGGAR-, UNDER-, VAGG-, VALL-BARN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. När barnet haffwer sin wilie, så gråther thet icke. G. I:s reg. 15: 148 (1543) [jfr fsv. första barnith hawir sin wilia tha grathir thät ey]. Thett giör så barn ij by som thett ähr hema wandt. P. Brahe Kr. 54 (c. 1585) [jfr fsv. swa gör barn i by som thet är heema want]; jfr Sv. ordspråksb. 6 (1865). Aff Barn blijr och gammalt Folck. Grubb 3 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 1 (1865). Oreena Barn kastar man intet bort. Grubb 6 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 73 (1865). Alla Barn i börian. Grubb 13 (1665); jfr Sv. ords. A 2 a (1604), Rhodin Ordspr. 2 (1807), Arlberg Tonbildn. 105 (1891). Barn äre snart lockade. Grubb 39 (1665). Barn giör Barns giärning. Därs. [jfr fsv. barn gör barns gerninga]. Brändt Barn skyr Eelden. Dens. 58 [jfr fsv. bränt barn seer widh eldh ok bitith for hund]; jfr Rhodin Ordspr. 8 (1807), Deleen Meid. 219 (1825). Giff icke Barn så offta dhet beedz. Grubb 248 (1665) [jfr fsv. thu skalt ey giffua barne män thät bedhis]; jfr Sv. ordspråksb. 38 (1865). Jw meer man ynkar Barnet, jw mehr dhet gråter. Grubb 406 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 50 (1865). Alt för klookt Barn lefwer intet längie. Grubb 615 (1665) [jfr nt. klauke kinner liwet ni lang]; jfr Sv. ordspråksb. 51 (1865). Barnet säger fulle (dvs. nog) hwadh dhet fåår, men intet hwadh dhet giör. Törning 8 (1677). Fult barn kan blifva vacker karl. Serenius (1734, under foul). Lika Barn de leka bäst. Dalin Vitt. 5: 149 (c. 1750). Af barn och dårar får man veta sanningen. Rhodin Ordspr. 1 (1807); jfr Sv. ordspråksb. 6 (1865). Barn leka med nötter och gammalt folk med eder. Sv. ordspråksb. 6 (1865). Barn måste ha äpple med riset. Därs. Litet roar barn. Därs. 56. Ondt barn qväder elak visa. Därs. 73 [jfr fsv. onth barn quädhir onda wiso]. Ris gör godt barn. Därs. 77 [jfr fsv. lime gör goth barn]; jfr: Håller man ey Barn vnder Rijsz, / Huru skal en tå blifwa wijsz? Fosz 25 (1621). Skicka barn i by och gå sjelf efter. Sv. ordspråksb. 79 (1865) [jfr fsv. wisa barne i by ok gak siälwir äpte]; jfr G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 84 (1625), Oelreich 516 (1755). — jfr under AGA, v. 2 a, BAD-VATTEN.
b) med afs. på uppfostran, undervisning osv. l. i allm. den vård som vuxne, staten osv. låta komma barn till del. Hon hafuer vpfödt barn. 1 Tim. 5: 10 (NT 1526). Scholemesteren i Örebro .. (bör) flitteligen .. the fattige dieckner och barn ther äre läre och vnderwijse. G. I:s reg. 17: 555 (1545). Hafwer tu förhender något ohöfligit, skal tu icke låta Barn see thet. Lex. Linc. (1640, under reverentia). Presterna skola .. drifwa med flijt ther på at Barn, Drängar och Pijgor, lära läsa i Book. Kyrkol. 2: 10 (1686). Wilskman Eccl. 1007 (1773). Då litar jag på att ni ser efter och aktar barnena. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 5.
c) med tanke på att barn äro jämförelsevis oförmögna att hjälpa sig själfva. Ett hjälplöst barn. Han kan icke reda sig själf mer än ett barn. Sökia fadherlösz och modherlösz barn. Jak. 1: 27 (NT 1526). Arme bedröfvade änkiors och faderlösa barnas jämmerlige förtryckelse. RA 1: 338 (1544). Ibland en Ofwerhets förnämsta åliggande syssla, är, at sörja för änckor och omyndiga barn. Nordberg 2: 574 (cit. fr. 1716).
d) i förb. som betyda: ända från barndomen.
α) [jfr fsv. then holth han aff eth barn tiill studium, ä. d. wi lang tid, fast aff barn haffue været bekiende sammen, d. fra barn af, eng. from a child, lat. a puero] (†) af ett barn. Koas aff Gloys hafwer (dödat) Konungen aff Corothin, som honom aff itt Barn vpfödt hadhe. Fosz 452 (1621).
β) [jfr samma anv. i sv. dial. samt d. fra barns been] (föga br.) från barns ben. Jämte det att fisket .. lockar Öns unge söner ut på hafvet .., härdar det samma dem allt från barns ben till nytta för kofferdiflottan och handeln. Säve Hafv. sag. 127 (1880). — jfr BARNS-BEN.
e) i predikativ (l. liknande) anv., i sht i uttr. där hufvudvikten hvilar på (ngn af) de egenskaper som i allm. utmärka ett barn. Jag är väl inte något barn heller! Medan han ännu var barn. Then stund iach war itt barn, thå taladhe iach som itt barn, och hadhe barnsligh anslägh, och hadhe barnsligha tankar. 1 Kor. 13: 11 (NT 1526). Hertigh Jahan (är) ännu ung och ett barn, som inthet förstånd om någen regering hafva kan. RA 3: 7 (1593). Ett barn är ett barn hvar man gör af det, både till förstånd och göromål. Westerdahl Häls. 394 (1768). Man .. yttrade sig om honom (dvs. G. H A.) att han aldrig varit barn eller yngling, utan ständigt Konung. Hallenberg Hist. 1: 17 (1790). Den som varit ett riktigt barn, en riktig yngling, blir gerna en verklig man, en vördnadsvärd åldring. Beskow i SAH 30: 243 (1857). — särsk.
α) [jfr fr. que tu es enfant] (föga br.) i adjektivisk anv. bestämdt af adv. (jfr 2 a δ). Min Nådige Herre har i detta stycket också varit någorlunda barn. Tessin Bref 2: 6 (1754); jfr 2 a δ. Ehuru jag var mycket barn då, påminner jag mig lifligt många städer i Frankrike. Almqvist Am. H. 1: 33 (1840). Hon är så ung, så barn ännu. Bremer G. verld. 2: 392 (1860). Strandberg 5: 296 (1862).
β) (hvard.) i uttr. bara barnet (jfr 2 c α), knappast hunnen öfver barnaåldern, (så godt som) ett barn. Jag var bara barnet när jag på min Fars befallning samtyckte til at taga en man. C. Gyllenborg Sprätth. 20 (1740). Hon ä så godt som bara barnet. Cederborgh Ridd.-kand. 22 (1816). — med skämtsam öfverdrift. Herrn är ännu bara barnet och poesien lämpar sig bäst för den åldern. Nyblæus Forskn. III. 2: 9 (1888; anf. ss. yttrande af N. F. Biberg, † 1827). Jag är fyrtio år gammal. — (Svar:) Fyrtio år? Bara barnet. SD(L) 1899, nr 301, s. 3.
f) [anv. utvecklad ur I 4 slutet] ss. tilltalsord.
α) i obest. form. Hvart skall du gå, mitt barn? Kära barn, så du ser ut! Mitt lilla barn, lugna dig! Mit barn lilla. Weste (1807). (Anemotis till lyktgubbarna:) Röda gossar, blanka barn ..! Atterbom LÖ 1: 41 (1824, 1854).
β) (i smeksamt tal) i best. form. Barnet mitt! Barnena små! Wåra Ammor, när de narras med Barnen, ropa de Bane lilla. Rudbeck Atl. 3: 739 (1698).
g) [fsv. gräth her didrik som eth barn] i jämförelser. Glädja sig l. gråta som ett barn. Vara glad som ett barn (på julafton). Vtan j bliffuen omwende, och wardhen såsom barn. Mat. 18: 3 (NT 1526). (Petrus) gret .. som et barn. Spegel Pass. 162 (c. 1680). Jag är så oskyldig, som det barn der föddes i natt. Lagerström Jeppe 33 (1735). Som åldern vis, som barnet oskuldsfull. Tegnér 1: 186 (1820). Björn hette den unge, / glad som ett barn, men fast som en man och vis som en gubbe. Därs. 21 (1825). Man (har) såsom rådvilla barn .. klagat öfver vårt fiskes .. aftagande. Säve Hafv. sag. 110 (1880). Kleopatra .. ledde honom (dvs. Antonius) som ett barn. Cavallin Skr. 77 (1885). Det är en snäll ung man, fast i mycket ännu såsom ett stort barn. Hedenstierna Fru W. 42 (1890); jfr 2 a. jfr: Hakon Ring bleeff så gammal .., at han moste trachteras som itt barn. O. Petri Kr. 28 (c. 1540); jfr c. — särsk. i uttr. som ett godt barn, i sht i förb. med sofva l. tiga. Kon teg som ett godt barn (sedan hon fatt foder). Almqvist Grimst. 21 (1839). Wijkander Onkel Sam 13 (1875). Hennes följeslagarinna teg som ett godt barn. Nordensvan Penseldrag 182 (1883).
h) i förb. som angifva, att ngt gäller till o. med om barnen o. sålunda (så mycket mer) om de vuxna l. om hvem som helst. Och kan jtt barn wel merckia aff eders (dvs. biskop Brasks) scriffuilse, atj (dvs. att I) ecke wetha giöra jtt rett skilfång (dvs. skillnad) emellan thet gambla och thet Nya testamentit. G. I:s reg. 5: 170 (1528). Straffa then ene medt then annen, (så) att barnett som j Waggen ligger thet vngälle motte. Därs. 15: 153 (1543). Hwilket likwäl allom Barnom i Swerige bekant är. Rudbeck Atl. 3: 545 (1698). Han .. vil (ej) säija ett ohöfligt ord icke en gång åt det minsta barn. Mont-Louis 165 (1739). Sjelfva barnet i vaggan fägnar sig åt (ljuset). Wallin 2 Pred. 2: 27 (1821). På Rudbecks tid visste ”hvart barn i byen” att .. tala (om Bråvalla slag). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 53 (1864). De träd, som blifva kvar i hans skog, skola vara lätt räknade; ett barn skall kunna uppteckna dem. Jes. 10: 19 (öfv. 1898).
2) mer l. mindre oeg. o. bildl.
a) [jfr d. hun er et stort barn] i fråga om vuxen person för att beteckna dels oerfarenhet, oförstånd, bristande utveckling osv., dels hjälplöshet, dels oskuld, naivitet, lättrördhet osv.; ofta i predikativ anv. (jfr 1 e). Han är ett stort barn. Var inte ett barn! Dalin Arg. 1: 24 (1733, 1754). Ett Folk, utan upplysning, är ett omyndigt Barn. Thorild 2: 29 (1784). Om han har allt detta (dvs. förstånd, rättvisa m. m.), så inser ni ju klarligen, att ingen Magt kan någonsin verkligen göra honom till en nedrig slaf, eller till ett fånigt barn? Dens. 3: 265 (1794). Filosofien (har) ofta icke varit annat än gamla barns lek. Leopold 4: 248 (c. 1820). Tror du, att jag är ett sådant osjelfständigt barn, att jag genast är färdig att tro allt sqvaller. Tegnér 5: 358 (1824). Qvinnan är ett barn tilldess hon lärt att älska och att lida. De Geer Hjertkl. 285 (1841). — särsk.
α) skämts. l. ironiskt. Ingen förstår riktigt pappa Kant, men alla små barnen jollra efter som han stafvar för dem med pekpinnen i handen. Leopold i 2 Saml. 9: 44 (1799); jfr 1 b. Ofta gamla barn, som männer heta, / Vid Hippocrene sätta sig och meta (dvs. sitta o. dikta). E. Sjöberg S. dikt. 124 (1819). Hur sitter nu er halsduk? Knyt den om. / Hur tafatt! Jag skall hjelpa barnet! kom. Franzén Skald. 5: 18 (1836). (Herremannen som fått en orden) sade till sig sjelf: .. sådant får man, när man är ett snällt barn. Rydberg Vigg 16 (1875, 1883).
β) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] om l. till (ung) kvinna, ss. ett slags smekord; stundom närmande sig I 4 slutet. Jag såg .. / Een Mö i gröna Gräset gå, / .. Det söta Barn had lust till leek. Lucidor Hel. Rr 1 b (c. 1674). Låt oss inte oroa det vackra barnet. Ristell Visitt. 36 (1787). (E. XIV till Karin Månsdotter:) Gråt ej, barnet mitt, / Så blir riket ditt! Snoilsky 1: 275 (1870, 1883). (Faust till Margareta:) Kära barn! Lysander Faust 123 (1875). Gunborg .. (till en ung studentska, som skall hålla föredrag:) Är barnet nervös? Edgren Tre kom. 5 (1891). Jag lyfter dig högt i den sjungande vår, / du barn, som vardt min i den stormande dansen. Karlfeldt Vildm. 26 (1895). — jfr HUSTRU-BARN.
δ) (föga br.) motsv. 1 e α. Men ur fordna lekars minnen / Kallen er Jan Olof än; / Glädjens, tärnor, att I finnen / Honom lika barn igen! Wallin Vitt. 2: 5 (1803). Jag .. är just (ej) så barn i det Moderna. Zedritz Turk. mus. 32 (1835); jfr ε.
ε) i uttr. (vara osv.) barn i ngt o. d., outvecklad l. oerfaren i ngt (jfr ζ). I affärer är professor X. ett riktigt barn. Käre brödher warer icke barn vthi idhert förstand, vtan warer barn j ondskonne, men på förstondit warer fulkommelighe. 1 Kor. 14: 20 (NT 1526). Att gifva råd .. (i denna sak), ther äre the barn. RP 8: 330 (1640). Barn till förståndet. Lindfors (1815).
ζ) om nyligen omvänd o. därför i kristendomen ännu oerfaren person (jfr ε). Iach käre brödher kunde icke tala medh idher såsom medh åndelighom, vtan .. såsom medh barn j Christo. 1 Kor. 3: 1 (NT 1526). Denna frågan bör et Barn i Religionen kunna besvara. Lagerström Bunyan 1: 156 (1727); jfr 1 h. Barn i Christendomen kallas de, som nyligen blifvit omvände. Nohrborg 882 (c. 1765). De nyss omvände andeliga barnen. Schartau Underv. 72 (1799).
η) i uttr. (blifva osv.) barn på nytt; jfr BARNDOM 1 a, b, BARNSKO a γ, BARNSLIG II 2 a β. Bliffver jagh barn på nytt, då låter jagh intet tvinga migh att gåå op i Rådet. RP 5: 336 (1635; yttradt af riksamiralen Gyllenhielm). Jag känner .., at jag börjar bli gammal, eller, som man säjer, barn på nytt. Tessin Bref 1: 59 (1751). Ane .. (blef) af ålder .. barn på nytt och .. didde (slutligen) af horn. Geijer II. 1: 381 (1825). — (enst.) i icke predikativ anv. Allt är ej brott, som barn-på-nytt och dårar / Benämna så. Hagberg Shaksp. 11: 68 (1851; eng. dotage).
b) [jfr d. barnet sidder ham endnu i ærmet; jfr äfv. bonden sitter i honom ännu samt E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 334 följ.] i best. form om den om barnets (jfr 1) egenskaper påminnande sidan af en personlighet. Bakom den allvarligaste panna sitter ofta barnet ännu hemligen qvar. Leopold 5: 91 (c. 1820). Barnet i hans (dvs. gubbens) själ gret och harmades; men som hos ett annat barn utbröt harmen mot hans omgifning, ty den var fruktlös. Wetterbergh Fyra sign. 23 (1843). (Det) låter barnsligt och orimligt (att han var så förtjust i sylt), men .. (det) har (väl) sin förnuftiga grund deri, att barnet alltid fortlefver i menniskan. Bremer Sysk. 1: 312 (1848). Har han .. helt och hållet låtit barnet växa ur sig, ja då .. är det värst för honom själf. S. Scholander i Jul 1898, s. 19 a.
c) om sak. Erfarenheten, som hos dem (dvs. forntidens folk) var ett barn, har blifvit fullvuxen och är nu en mognad man. Tegnér 3: 222 (1824). Menniskans tankar äro ostyriga barn, som springa öfver rummets och tidens gränser. Wikner Lifsfr. 1: 9 (1864). Vetandet, som mäter stjernorna och lodar verldshafven, är ett svagt barn i jemförelse med den jättestarka tron, som öfvervinner verlden. Topelius Tänkeb. 8 (1895). — särsk.
α) [oeg. anv. af 1 e β] (hvard.) i uttr. bara barnet, icke långt hunnen, endast en obetydlighet, icke mycket. Detta folks frihet är bara barnet emot vår. Klockan är ju bara barnet (det är ju helt tidigt ännu).
β) [jfr motsv. uttr. i d. o. t.] i det ordspråksliknande uttr. nämna barnet vid dess (l. sitt) rätta namn o. d., omtala l. framställa saken sådan den verkligen är, framställa förhållandet i dess rätta belysning l. dager. Lindfors (1815). Dalin (1850). — (numera knappast br.) i uttr. gifva barnet namn o. d., precisera l. tydligt angifva saken. RARP 3: 354 (1644). Nähr .. wij begäre Compensation ..; Ogilla Mediatorerne ded fuller (dvs. visserligen) icke, ja seija ded wore billigt, men nähr Barned skall få nampn, kan man Intet finnadt. A. Oxenstierna Bref 4: 174 (1645). Faderen måste altijd giee Barnet nampn .. (dvs.) Äganden måste säya kiöpet, när något skal sällias. Grubb 198 (1665).
III. [jfr fsv. fingo hwart barn ther war aa, isl. drepa þeir hvert þat barn er eigi flýði samt uttr. sådana som hvarenda katt, inte en katt, hvarenda kutte; jfr äfv. II 1 h] (†) i vissa förb. med bet.: hvarenda människa, hvarenda själ, hvarenda en; icke en enda människa l. man, icke en själ, ingen enda. The herremen .. lotho jn så monge bönder som the wäll besta kunde, sedan slogo the porterne igen, och slogo hwart barn j hiell som ther jnkom. G. I:s reg. 9: 380 (1534). Aldrig hade ett barn af Erchebispens hoop kommit till Stocholm igen .., hwar icke Staffan Henrickson hade warit så snill. Svart G. I 37 (1561).
Sammansättningar (mestadels till II 1) [ofta med motsvarigheter i d. o. t.].
Anm. 1:o Redan i fsv. funnos ssgr af alla de fyra nedan upptagna typerna. Typen barne- (C) är att betrakta bl. ss. en ä. uttalsförändring af barna-. Typen barns- (D) har icke fått ngn utveckling i nysv. Hvad ssgrna med barn- (A) o. barna- (B) beträffar, synas de hafva begagnats utan ngn eg. stilistisk skillnad under 1500- o. 1600-talen. Under 1700-talet förekomma visserligen ssgr med barn- o. barna- tämligen om hvarandra; dock utbildas under detta årh. så småningom en tydligare skillnad i anv., i det att barna- kommer att tillhöra dels arkaiserande spr., särsk. lagspr., dels (i vissa fall) populärt o. hvard. uttryckssätt, dels o. hufvudsakligen religiös stil. Under 1800-talet har en bestämd bet.-skillnad gjort sig gällande. I det nuv. riksspr. förekommer typen barna- först o. främst i biblisk o. i allm. i religiös samt i juridisk o. administrativ stil, vidare (äfv. af rytmiska skäl) ofta i poesi, ett förh. som bidragit att bevara ssgr af denna typ o. gifvit dem ökadt stämningsvärde, slutligen i vanlig prosa dels i sådana ssgr som ofta förekomma i religiös, juridisk o. administrativ stil, t. ex. BARNA-FÖDERSKA, dels med syftning på de känslor o. stämningar som hos vuxna personer framkallas af tanken på vissa egenskaper hvilka företrädesvis l. uteslutande tillkomma barn i motsats till de vuxna; jfr t. ex. BARNA-BLICK, -OSKULD, -TRO samt skillnaden mellan BARNA-HAND o. BARN-HAND. I vers kan i allm. den ena ssgstypen vid behof användas i st. f. den andra. Ss. upplysande för bruket af de ofvan anf. ssgstyperna kan äfv. nämnas, att Bib. 1541 o. 1703 hafva BARN-FÖDERSKA o. BARNA-HOP, den nya proföfv. af Gamla Testamentet 1893—1898 däremot BARNA-FÖDERSKA o. BARN-HOP. — 2:o Af det synnerligen stora antal ssgr som bildats af barn har bl. ett urval här upptagits.
A: (I 1 c) BARN-AFLANDE3~200, n. Alle (våra hedniska förfäder) gifte sig så snart de voro mogne til barn-aflande. Botin Hem. 1: 8 (1755, 1789). —
-AGA~20. (-age Lind)
1) (föga br.) kroppslig bestraffning tilldelad barn. Lind (1749, under strafe). Barnagans försummande. Schartau Underv. 219 (1804). jfr B.
2) [jfr fr. arbre de la sagesse] (†) om björken, hvarifrån redskapet för barns agande vanl. hämtades. Betula, .. Biörck, Barnaga. Bromelius 11 (1694). —
-AKTIG~20. [jfr d. barnagtig] (mindre br.) barnslig. Lind (1749, under kindisch). (Denna) barnaktigt löjliga Flärd. Thorild 3: 140 (1791). Ett barnaktigt anlete. C. D. af Wirsén i VL 1900, nr 120, s. 2. —
-AMMA~20. (föga br.) (Kvinnorna) jemra sig en smula för någon kaffesyster eller för barnamman. Snellman Fyra gift. 1: 69 (1842). jfr B. —
-ANSIKTE~020, äfv. ~200. Serenius (1734, under chitty). Det är förtjusande att betrakta alla de naiva känslouttryck som flyga eller smyga öfver de lättrörliga barnansigtena. Lundgren Mål. ant. 3: 149 (1873). jfr B. —
-ARBETE~020, äfv. ~200. barns arbete; arbete passande för barn l. af samma värde som ett barns. Möller (1785, under kinderarbeit). Annat barnarbete .. är .. förbjudet efter viss tid på aftonen. GHT 1895, nr 230, s. 3. jfr B. —
(I 1, II 1) -ARF~2.
1) barns arf efter sina föräldrar; särsk. mer l. mindre oeg. i uttr. det går på barnarfvet, det måste tagas af barnens arfvedel, det går på barnens del l. rätt, det är ruinerande. Berndtson (1881).
2) i sht jur. minderårigs (l. omyndigs) arfsmedel (innestående hos förmyndare osv.). Weste (1807). Dalin (1850). Schlyter Sv. r:s lag Reg. (1875). jfr B. —
-ASYL~02. jfr -KRUBBA. Barn-asyler .. mottaga äldre barn (vanligen från 2—6 år) till vård och eftersyn, hvarjämte der oftast meddelas barnen en efter deras ålder lämpad undervisning. NF 1: 1573 (1876). Tidn. f. lev. 1899, nr 26, s. 2. —
-BAL~2. bal l. danstillställning för barn. Tegnér 3: 392 (1836). C. F. Bergstedt i Samtiden 1871, s. 56. bildl. Ett bleknadt minne / af skönare, af bättre dar, / då hon (dvs. människan) ännu på barnbal var / i himlen. Tegnér 1: 162 (1822). —
-BALETT~02. [jfr t. kinderballett]
-BARN, se d. o. —
(jfr I 1 d) -BECK~2. [jfr t. kindspech] fysiol. Sönnerberg Loder 620 (1799). Meconium (Barnbecket) kallas ett becklikt ämne, som innehålles i fostrets tarmkanal och som uttömmes de första dagarna efter födelsen. Berzelius Kemi 6: 721 (1830). Hammarsten Fys. kemi 293 (1883). —
-BEN~2.
1) ben tillhörande barnskelett. I .. grafven vid Qvistofta funnos ben af hund, jemte barnben. Nilsson Ur. 1: 11 (1834, 1866).
2) nedre extremitet hos barn. Det är bra muskulöst för att vara ett barnben. Backman Dickens Pickw. 2: 6 (1871). jfr D. —
-BESPISNING~020. särsk. i fråga om fattiga skolbarn. För barnbespisning och skollofskolonier bildades i Onsdags en förening i Göteborg. Lunds veckobl. 1890, nr 132, s. 3. —
-BIBEL~20. för barn (o. ungdom) särsk. afsedt sammandrag af bibeln. DA 1824, nr 246, s. 5. Kindblad (1867). jfr B. —
-BILJETT~02. Resa (l. gå) på barnbiljett. Den .. nedre delen af (järnvägs-)biljetten är afsedd att, då biljetten säljes som barnbiljett, frånskiljas. AB 1890, nr 2, s. 2. —
-BLICK~2. (mindre br.) jfr B. Den klara barnblicken, med stjernan i blå himmel. Bremer Grann. 1: 199 (1837). Hallström Antw. 9 (1899). —
-BOK~2. för barn särsk. författad l. lämplig bok. Serenius (1734, under primer). Barn-Böcker med svarta och kolorerade Gravyrer. DA 1824, nr 224, s. 6. Barn (äro) alldeles icke .. roade af pjollriga barnböcker utan endast af sådana, som med nöje kunna läsas äfven af fullvuxna. De Geer Minnen 1: 23 (1892). ironiskt l. skämts. om barnslig l. enfaldig bok. (Hammarsköld) har sökt öfvertyga oss, att det ej finnes någon annan sanning än den nya, som han hemtar ur de tyska barnböckerna för dagen. Tegnér 3: 572 (1820). jfr B. —
-BRUD~2. (enst.) barndomsbrud; bildl. Derföre, tagen .. till ledare lifvet igenom / bönen med blicken mot skyn och oskuld, menniskans barnbrud. Tegnér 1: 192 (1820). —
(I 1) -BUNDEN. (†)
1) [fsv. barnbundin, motsv. ä. d. barnbunden; jfr isl. bindask bǫrnum saman] om person som har barn (med ngn). En .. undersökning .. om hvar persons vilkor, beskaffenhet, barnbundna tilstånd (dvs. hur många barn han l. hon har) .. med flera omständigheter. Bergv. 3: 455 (1772).
2) till I 1 d, om kvinna: hafvande. En barnbunden Qvinnas egna förseelser, äro de mäst vanliga hinder til Fostrets frodiga utväxt. Acrel Præs. i VetA 1750, s. 32. jfr B. —
(I 1) -BYTE~20. (mindre br.)
1) utbyte af barn mellan två familjer, så att dotter o. son i den ena familjen gifvas till äkta åt son o. dotter i den andra. Weste (1807). Almqvist (1842). jfr SYSKON-BYTE.
2) ett barns bortbytande mot ett annat som hemligen understickes. Weste (1807). Almqvist (1842). Dalin (1850). särsk. om det utbyte af barn som enligt folktron utfördes af troll; jfr följ. Almqvist (1842). Dalin (1850). —
-BYTING~20.
1) (föga br.) eg.: trollbarn som (enl. vidskepliga folkliga föreställningar) troll lämnat i utbyte mot ett bortröfvadt människobarn; bortbyting, byting. Almqvist (1842). Dalin (1850).
2) (i sht skämts. l. ss. smekord) liten byting, barnunge, pys. Almqvist Kap. 67 (1838). Jag var i deras (dvs. mina skolkamraters) ögon en barnbyting, som de ej brydde sig om. Svedelius Förfl. lif 68 (1889). —
-BYXA~20. särsk.: byxholk; i sht i pl. I trots af de nätta barnbyxorna, hvaruti hon ännu visade sig, var hon ändå alltid den första som uppbjöds på balerna. Blanche Flick. i stadsg. 240 (1847). —
-BÄRERSKA~200. särsk. (föga br.): kvinna som bär barn till dopet, gudmoder. Barn-bärorskorna och kyrkiogångs hustrurna hade öfver sig kappor af svart tiokt valmar. Linné Öl. 123 (1745; i skildring af en öländsk gudstjänst). —
-BÖN~2. barns bön; för barn afsedd l. lämpad bön; under barndomen inlärd l. använd bön. Böcker, som .. innehålla Pater noster, Credo .. jemte andra barnböner. Rietz Sk. skolv. 58 (1848). Ännu vid lifvets slut läste den gamle hvarje afton sina barnböner. B. v. Beskow enl. Kindblad (1867). jfr B. —
-DOCKA~20. (föga br.) docka för barn att leka med. Alströmer Præs. i VetA 1745, s. 14. Publ. handl. 11: 42 (1777). Dalin (1850). jfr B. —
-DOP, se d. o. —
-DRÄKT~2. Med .. ledig barndrägt. Atterbom Minnen 238 (1818). När konung Ludvig XIII var död (1643), anlade hofvets herrar åter barndrägt för att likna den femårige Ludvig XIV. H. Hildebrand i NF 3: 1495 (1880). —
-DÖDLIGHET~200 l. ~002. särsk.: dödlighet bland späda barn. Bremer G. verld. 4: 86 (1861). Dryckenskapslasten .. ökar i hög grad barndödligheten. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 444 (1894). jfr B. —
-DÖPARE~200. (mindre br.) af baptister o. andra förkastare af barndopet använd benämning på dettas anhängare. Wiberg Hvilken bör döpas? 14 (1852). —
-ELDKORG~02 l. ~20. (fordom) ett slags för barnkammaren afsedd värmapparat. Publ. handl. 11: 42 (1777). —
-FABEL~20. för barn afsedd l. lämpad fabel; jfr -SAGA. Ett exempel af .. Barn-Fabler har jag anfört .., nemligen om Draken och Hermelin. Tessin Tess. 162 (1755). jfr B. —
-FADDER~20. (mindre br.) fadder åt barn (i motsats till fadder åt vuxen vid öfvergång till kristna läran). Dalin (1850). —
a) [jfr isl. barnfaðir] fader till det oäkta barnet (l. de oäkta barnen). Schmedeman Just. 130 (1611). Kan ey Barnfadren upwisas .., så bör Modren allena underhålla sitt Barn. Abrahamsson 336 (1726). Hon fikk hånom ej til barn-fader. Schultze Ordb. 1217 (c. 1755). Hon ger honom ut för barnfar. Weste (1807) [jfr d. hun udlagde ham som barnefader]. Erkänna sig för barnfader. Deleen (1829). Kindblad (1867).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz); jfr äfv. t. kindelvater] (mindre br.) i allm.: fader till barn. Han är redan barnfader. i sht om fader till barn som nyligen blifvit födt o. skall döpas osv. I sjette veckan efter barndopet .. infann sig barnfadren åter hos presten. Lovén Folkl. 190 (1847). jfr B. —
-FALLHATT~02 l. ~20. hatt afsedd att vid fall skydda hufvudet på barn som lär sig gå. Kræmer Span. 92 (1860). —
-FANTASI~002. Vår bittraste klagan / Är, som vårt gladaste skämt, endast en barn-fantasi. Atterbom Minnen 463 (1818). jfr B. —
-FILT~2. Cronquist o. son Priskurant 1898, s. 53. —
-FINGER~20. Vid bägge ändarna .. går ett tåg ut, tjockt som ett barnfinger. Linné Ungd. 2: 42 (1732). jfr B. —
-FLICKA~20. yngre tjänstflicka anställd för att sköta barn; jfr -PIGA. Barnflickan vaggar Manna / Och söfvern (dvs. söfver honom) med sin sång. Keder Vitt. 360 (1690). Dähnert (1784). Atterbom Minnen 53 (1817). Hon fick luka (dvs. rensa) ogräs i täppan, .. vara barnflicka och samla vedpinnar i hagen. Hedenstierna Fru W. 122 (1890). jfr B. —
-FLICK-TJÄNST—0~2 l. -FLICKE-TJÄNST—00~2. En Flicka om 14 år åstundar Barnflicketjenst. DA 1824, nr 239, s. 7. —
(I 1, II 1) -FLOCK~2. jfr -SKARA. Bredvid (gräns-)pålen, blågult målad, / Väntande en barnflock står. Snoilsky 2: 25 (1881). jfr B. —
(I 1 c) -FLOD. (†) fysiol. afslag (se d. o. 8). Hoorn Välöfv. jord. 1: 298 (1697). N. Gissler i VetAH 19: 105 (1758). Afslag. Barnfloden .. Blodafgång från lifmodren hos Barnsängsqvinnan de första 3 dagarne. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). jfr B. —
-FOLA~20. (mindre br.) nästan bl. i pl.: barnsligt beteende, barnslighet(er). Tessin Bref 2: 6 (1754). Det är ju barnfolor att tala derom. Scholander 3: 328 (1877). jfr B. —
-FOT, se d. o. —
-FRISK~2. jfr B. —
-FRISKHET~20 l. —0~2. Ett sin hela barnfriskhet ägande natursinne. Atterbom Filos. hist. 334 (1835). —
-FROM~2. (mindre br.) jfr B. Ditt barnfromma sinne. Wallin Rel. 3: 338 (1829; om Franzén). Desse mäns barnfromma tro på sin sak. Atterbom Siare 4: 338 (1847). —
-FROMHET~20 l. —0~2. (mindre br.) jfr B. —
-FROSSA~20. (mindre br.) frossartad sjukdom hos barn. Ältan (första barnfrossan). Hartman Husläk. 123 (1828). —
-FRÖJD ~2. jfr B. Sen barnfröjdens leende bubbla / Bortsmultit i saknadens tår. Choræus 179 (c. 1800). Upplysningen (har) nu mera skämt bort barnfröjden. Leopold 5: 91 (c. 1820). —
-FRÖKEN~20. (nytt ord) ogift barnsköterska tillhörande den bildade klassen. Guvernanter och s. k. barnfröknar ha det mycket olyckligt stäldt för sig på äktenskapsmarknaden. GHT 1897, nr 258 B, s. 3. SD 1900, nr 55, s. 8. —
-FUKTIG~20. (enst., skämts.) ännu ej torr bakom öronen, barnsligt oerfaren. En ung, qvick .., fast ännu barn-fuktig Tysk Prins. Thorild 2: 113 (1784). —
(I 1 c) -FÄNGA, f. (uppvisadt bl. under formerna -fängio (nom.), -fengo (oblik kasus)) (†) = följ. Hård barnfängio. B. Olavi 153 b (1578). De (sågo) i hennes siuckdom ingen licknelsse .. till barnfengo. Växiö rådstur. prot. 1631, s. 444. —
-FÄNGE, se d. o. —
(I 1 c) -FÄNGERSKA. [jfr ä. d. barnfangerske] (†) barnaföderska. Puerpera .. barnfängerska. Var. rer. 10 (1538). Helsingius (1587). —
-FÖDA~20, sbst.
1) (i Finl.) till I 1: oäkta barns underhåll, (barn)uppfostringshjälp. Ahlman (1872). Min mor begrofs samma dag jag blef döpt. — Men mormor skaffade på laglig väg barnföda åt mig af brofogden. Tavaststjerna Aho Folkl. 163 (1886).
2) till II 1: föda åt barn; för (späda) barn lämpliga födoämnen. Dalin (1850). Kindblad (1867). jfr B. —
(I 1 c) -FÖDANDE ~200, adj. (knappast br.) Barnfödande qwinnor. Phrygius Likpred. öfv. Marg. Olai B 8 b (1608). —
(I 1 c) -FÖDD~2. (baarfödd Schroderus J. M. kr. 94 (1620)) [fsv. barnfödder, motsv. d. barn(e)født] (hvard.) med prep. (l. adv.): född i l. på osv., bördig från (en viss ort). (Dacke m. fl. äro) jcke jnfödde Swenske Män, vtan .. barnfödde j Bleking. G. I:s reg. 15: 152 (1543). (Medan) han låg i Guarnizon i Riga, gifte han sig med Elisabet Moritz, som var der barnfödd. Nordberg 2: 132 (1740). Han är barnfödd åt Upsala-kanten. Björnståhl Resa 4: 164 (1774). En .. dräng, som var ifrån malmöslätten och barnfödd i Hammarlöf. Wigström Folkdiktn. 1: 166 (1880). (†) om den ort osv. där ngn är född. Fast .. jag änn aldrig komm uhr min barnfödda Gömma. Dahlstierna Kungask. P 1 b (1697). —
(I 1 c) -FÖDELSE~200. [fsv. barnfödhilse (Söderwall Ordb. 1: 819)] (föga br.) jfr B. Deleen (1806, under child-bearing). —
(I 1 c) -FÖDERSKA~200. (numera mindre br.) jfr B. Nu wil iagh ropa såsom een barnfödherska. Jes. 42: 14 (Bib. 1541; öfv. 1898: barnaföderska). Florinus 98 (1695). Hoorn Välöfv. jord. 2: 111 (1723). Johansson Hom. Il. 11: 269 (1846). —
(I 1 c) -FÖDERSKE-HUS. (†) barnbördshus. Sthms stads cal. 1802, s. 129 (föreg. årgångar: barnsängshus; från o. med 1806: barnbördshus). —
(I 1 c) -FÖDSEL~20. (föga br.) barnsbörd, nedkomst. Otijdhelighe barnfödzler. B. Olavi 164 b (1578). I frukten, lika som haden i eder aldrig befunnit wid någon Barnfödzel. Österling Ter. 2: 273 (1700). Hasselquist Resa 557 (1750). Meurman (1846). jfr B, D. —
(I 1 c) -FÖDSLA. (†) = föreg. Det plär vid barnfödslor intet gå som man täncker. Amman 54 (1756). jfr B, D. —
-FÖRANDE, n. (†)
1) = -FÖRSEL 1. Äfwen så war det ock medh det förmente barnförande och blåkullafärden här i Swerige. Hiärne Anl. 260 (1706). jfr B.
-FÖRESTÄLLNING~0020. för barn särsk. afsedd före ställning (på teater, cirkus osv.). HD 1886, nr 243, s. 2. Stor extra arrangerad Barnföreställning. AB 1890, nr 1, s. 1. —
-FÖRHÖR~02. (numera mindre br.) Barnförhör, katekesförhör. Wikforss (1804, under kinderverhör). Prosten håller i dag barnförhör; det plär ske en gång hvar sommar. Törneros Bref 1: 181 (1826). —
(I 1 c) -FÖRLOSSARE~0200. (föga br.) ackuschör. Fischerström 1: 349 (1779). Weste (1807). Kindblad (1867). —
(I 1 c) -FÖRLOSSNING~020.
1) barnsbörd, nedkomst. Publ. handl. 10: 482 (1775). Vid missfall eller otidig barnförlossning. Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 294 (1837).
(I 1 c) -FÖRLOSSNINGS-HUS—010~2. barnbördshus. Publ. handl. 10: 481 (1775). Flintberg Lagf. 5: 243 (1803). Kindblad (1867). —
(I 1 c) -FÖRLOSSNINGS-KONST—010~2. obstetrik. Instr. 19 Aug. 1761, s. 1. Dalin (1850). (I Sthm) inrättades 1761 en profession i barnförlossningskonst. E. W. Dahlgren i Stockholm 1: 370 (1897). —
1) (†) (enl. vidskeplig tro af häxor företaget) bortförande af barn till Blåkulla. (Om kvinnorna) sigh inthet öfwer barnförszlen .. bekienna willia, skola dhe .. Rijsz straffet undergå. Handl. ang. trulld. i Dal. 113 (1671).
-FÖRSÖK~02. barnsligt försök. Här och der (på prärien) hade man också slagit hö. Det såg ut som barn-försök och barnlek. Bremer N. verld. 2: 236 (1853). —
-GENRE~20. konst. särsk. konkret: genrebild föreställande scen ur barnens lif. Koskull målar .. oftast små stämningsbilder eller barngenrer. Nordensvan Sv. k. 484 (1892). —
-GLAD~2. [jfr isl. barnteitr] jfr B. Brinkman 1: 142 (1842). Siri var nu barnglad och lekfull åter. Bremer Dal. 117 (1845). En okonstlad, nästan barnglad fägnad. Atterbom Minnest. 2: 87 (1847). —
-GODS~2. (numera mindre br.) jur. jfr B. (Om) rätter förmyndare ej kan strax nämnas ..; förordne tå Domaren någon god man, som imedlertid barngodset vårda må. ÄB 20: 7 (Lag 1734). Backman Lags. 6: 302 (1850). —
-GUDSTJÄNST~20 l. ~02. för barn särsk. afsedd l. lämpad gudstjänst. SD 1892, nr 336, s. 1. Egentliga barngudstjenster .. började hos oss först på 1880-talet, .. efter engelskt .. mönster. J. Personne i NF 19: 598 (1895). —
-GÖRA~20, sbst. Att skrifva barnböcker är icke något barngöra. —
-HAND~2. Barnhänder äro snart fylde .. Kinder sind mit wenigem zufrieden. Möller (1790; ordspr.). Hagberg Shaksp. 4: 214 (1848). Nu höter i sömnen åt flugors flock / En barnhand knubbig och brun. Snoilsky 4: 54 (1887). jfr B. —
-HANDSKE~20. Förordn. ang. inkomm. varor 4 Juni 1728, s. C 1 a. —
-HEM~2. inrättning i hvilken barn, i sht sådana hvilkas föräldrar ej själfva kunna taga vård om dem, uppfostras o. undervisas; jfr BARNHUS äfvensom -ASYL, -HÄRBERGE, -KRUBBA. Inrättandet och underhållandet af Barnhem i Svenska Lappmarken. Sv. miss.-sällsk. ber. 1863—64, s. 28. B. Oxenstierna i Stockholm 1: 617 (1897). —
-HJÄRNA~20. Beckman Språkpsyk. 50 (1899). —
(I 1, II 1) -HOP~2. = -SKARA. Verelius Ind. (1681, under kull). Barnhopen har nu landsvägen för sig, om ej godt folk förbarmar sig öfver dem. Porthan Bref 590 (1799). Dalin (1850, under barn). jfr B. —
-HOSTA~20. (numera föga br.) kikhosta. Wikforss (1804, under kinderhusten). Björkman (1889). jfr B. —
-HUFVUD~20. Lælius Jungf. D 5 a (1601). Hoorn Välöfv. jord. 1: 111 (1697). Frugten (af brödfruktträdet) är af ungefär lika storlek som et barnhufvud. Bligh 13 (1795). Wigström Folkdiktn. 1: 192 (1880). med tanke på den intellektuella utvecklingsgraden osv.; jfr -HJÄRNA. Det är just denna realkunskap .. som man ej nog tidigt tror sig böra inpressa i barnhufvudet. Törneros Bref 2: 147 (1827). oeg. (Den unga änkan) skakade sitt lilla blonda barnhufvud. Hedenstierna Fru W. 30 (1890). jfr B. —
-HUS, se d. o. —
-HÅG~2. Tälja, bygga små hus, qvarnar, broar &c. roar barnhågen. Ehrensvärd Præs. i VetA 1743, s. 22. Möller (1790). jfr B. —
-HÄRBERGE~020. jfr -HEM. Om barnherbergen. (1892; boktitel). En viss likhet med barnhemmen förete äfven de s. k. barnhärbergena, i hvilka sjukliga barn från fattiga hem intagas och få stanna tills de återvunnit sin hälsa. B. Oxenstierna i Stockholm 1: 625 (1897). —
-HÄST~2. (numera knappast br.) käpphäst l. gunghäst. Kinder-Pferd .. rid-kjäpp, barn-häst. Lind (1749). En så kallad Barnhäst på medar .. åstundas köpa. DA 1825, nr 293, s. 4. Kindblad (1867). —
-JOLLER~20. ofta bildl. Thorild 2: 114 (1784). Qvickhetens barnjoller duger intet mera, sedan Frihetens manliga stämma höjt sig. Envallsson Frunt. jacob.-klubb 7 (1793). Topelius Planet. 3: 86 (1889). jfr B. —
-JUNGFRU~20. vuxen tjänstflicka anställd för att sköta barn; jfr -PIGA. Edgren Ur lifvet 1: 5 (1882). En flicka från landet, 16 år, önskar sig plats som barnjungfru. SDS 1894, nr 418, s. 4. —
-KALAS~02. för barn tillställdt kalas, (större) barnbjudning. Ställa till barnkalas. A. T. Lysander i Svea 1885, s. 16. —
-KALENDER~020. för barn särsk. afsedd l. lämpad kalender. Wikforss (1804, under kinderalmanach). Korn åt små fåglar. Christlig Barnkalender (boktitel fr. 1868 osv.). —
-KAMMARE, se d. o. —
-KIND~2. Der inne (på logen) stodo två små lustige fyrar med .. runda barnkinder. Rydberg Vigg 10 (1875, 1883; om tomtar). jfr B. —
-KLASS~2. Sveriges enda teckningslärare-seminarium med därunder hörande två barnklasser .. för lärarekandidaternas praktiska utbildning. Lundin N. Sthm 688 (1890). —
-KLÄDER ~20, pl. [jfr fsv. barnaklädhe] för (späda) barn afsedda kläder. Ett Barn när thet böriar wexa, wil intet gärna länger draga Barnkläder, vthan lengtar effter Byxor, Stöflor .. och andra Karlkläder. N. Rudbeckius Likpred. öfv. J. Duwall B 2 b (1669). SP 1782, nr 258, s. 4. (Prästfrun) samlade .. i hop af barnkläder, hvad som kunde behöfvas till ett nyfödt barn. Wigström Folkdiktn. 1: 150 (1880). Groth o. Lindblom Barnm. 112 (1894). särsk. (†): dopdräkt, kristningskläder. Lind (1749). Släpet på Barnkläderna upbäres af det Furstliga Barnets Hof-Fröken. Ordn. vid döp.-akt. 1798, § 11. Sedan döpelsen blifvit .. förrättad, .. fästade (konungen) Serafimerbandet på sin förstföddes barnkläder. Crusenstolpe Mor. 5: 207 (1843). jfr: Fiskare Kirstin har fått ett barn och ett lakan lemnas till barnkläde. G. Upmark i Julqvällen 1892, s. 14 (i skildring af lifvet vid G. I:s hof). jfr B. —
-KLÄNNING~20. jfr -DRÄKT. Lind (1749). Sthms modejourn. 1847, s. 88. särsk. (†): dopdräkt; jfr -KLÄDER slutet. Publ. handl. 11: 557 (1778). —
-KOLERA~200. Uhrström Hemläk. 364 (1880, 1885). Barnkolera, cholera infantum, är en .. häftig mag- och tarmkatarr (hos barn). F. Björnström i NF 8: 1019 (1884). —
-KOMEDI~002. komedi afsedd att uppföras af l. för barn; jfr -PJÄS, -SPEKTAKEL. En liten barn-comedie kallad födelsedagen. LBÄ 1: 101 (1797). —
-KOMMUNION~0002. barns begående af den heliga nattvarden. Wiberg Hvilken bör döpas? 246 (1852). Endast den grekiska kyrkan tillåter sina barn att blifva delaktiga af nattvarden (”barnkommunionen”), ett bruk, som .. i Vesterlandet upphörde i 13:de årh. J. Personne i NF 11: 870 (1887). —
-KOPPOR~20, pl. (numera föga br.) koppor (hos barn); förr äfv. om andra utslagssjukdomar (mässling osv.). Wikforss (1804, under kinderpocken). PT 1899, nr 272, s. 3. jfr B. —
-KRISTNING~20. barndop. Murenius 21 (1637). Rosenstein Præs. i VetA 1772, s. 21. Nu skall jag göra barnkristning med thy åtföljande gästabud. Bergman Gotl. skildr. 350 (1882). —
-KRISTNINGS-KLÄDER—00~20. dopdräkt; jfr -KLÄDER slutet. (Att kyrkorna finge) kiöpa sig Brudskruder och Barn-Christningz-kläder. Resol. 25 Maj 1720, § 47. I Huset N:o 17 .. finnas Barnchristnings-Kläder at hyra. DA 1772, nr 235, s. 4. —
-KRUBBA~20. [jfr t. kinderkrippe, efter fr. crèche, eg. krubba, sedan (med hänsyftning på den krubba i hvilken Jesusbarnet lades) barnkrubba] anstalt i hvilken späda barn mot en ringa afgift mottagas o. vårdas, medan mödrarna om dagen äro upptagna af arbete utom sina hem; jfr -ASYL, äfvensom -HEM. En såkallad barnkrubba för .. barn under fem års ålder. FFS 1866, nr 12, s. 29. B. Oxenstierna i Stockholm 1: 625 (1897). jfr B. —
-KRÄMPA~20. Någre Läkemedel mot Qvinno- och Barn-krämpor. Schützercrantz Præs. i VetA 1777, s. 27. Beskow i SAH 35: 239 (1861). —
(I 1) -KULL~2. (-kulle Juslenius (1745), Heinrich (1814) m. fl.) antal barn födda af samma fader o. moder; kull. RARP 4: 250 (1649). Ivalde har .. varit fader till två barnkullar. Den ena barnkullens moder är en jättinna. Rydberg Myt. 1: 150 (1886). jfr B. —
-KUNSKAP~02 l. ~20. Rena barnkunskaper, som beqvämligen vid Trivial-Skolorna inhämtas. Silfverstolpe Lärov. tillst. 65 (1813). Wingård i SAH 19: 84 (1837). —
-KVADD~2. (i bygdemålsfärgadt spr., hvard.) barnunge, liten pojke, pys. Barnkvaddar var det .. ingen brist på. Molin Ådal. 99 (c. 1895). —
-KVÄR. (†) barnflöjt l. barnpipa. Taxa öfv. sjötullen 8 Juni 1739, s. L 2 b. jfr B. —
(I 1 c) -KYNG~2. [jfr sv. dial. barnkyngar (Rietz 376)] (i bygdemålsfärgadt spr.) nästan bl. i pl. = -VÄRK(AR). Barnkyngar. Lifmodrens skåftals kommande af smärtor beledsagade sammankrympningar .. genom hvilka fostret och efterbörden skola utdrifvas vid förlossningen. Cederschiöld Ordl. 3 (c. 1847). —
-KÄR~2, adj. kär i barn, som håller af l. tycker om barn. En barn-kiär mormor. Sparfvenfeldt Ench. 134 (1696). Serenius (1741). Dessa makar voro barnlösa men mycket barnkära. De Geer Minnen 1: 3 (1892). —
-KÄRLEK~20. kärlek till barn. Qvinnan är .. den, som omedelbarast och först känner sig berörd och genomträngd af Barnkärlekens inflytelser. Atterbom Siare 1: 198 (1841). jfr B. —
(I 1) -LAGD~2, adj. [jfr sv. dial. barnlagd (Rietz); med afs. på bildningssättet jfr BLEK-, FET-LAGD] (i bygdemålsfärgadt spr., föga br.) som har många barn, välsignad med många barn. Om någon viges straxt utlyst blifvit, tros densamma blifva barnlagd. Rääf Ydre 1: 110 (1856). —
-LEDARE~200. handledare af barn; särsk. [efter lat. pædagogus, gr. παιδαγωγός] om den slaf som hos greker o. romare hade uppsikt öfver barnen. Cavallin (1873, under pædagogus). (Kejsar Claudius') kropps- och själskrafter utvecklade sig så långsamt, att han ännu vid myndiga år stod under en ”barnledares” vård. Rydberg Rom. d. 78 (1882). jfr B. —
-LEK, se d. o. —
-LEKA, f., anträffadt bl. i pl. -or. [jfr sv. dial. barnlekor (Landsm. X. 1: 8)] (†) barnleksak. Hottentotter ock villa Indianer, som .. (sälja sina dyrbara råvaror) för lapperi ock barnlekor. Wrede Præs. i VetA 1743, s. 13. Möller (1790). bildl. Dessa tiders krigsväsende är sådant, at det som i fordna tider har varit, är deremot til at anse såsom barnlekor. Borg Luth. 1: 61 (1753). jfr B. —
-LEKAN, n. (-lekon (pl.) Serenius (1741)) (†) = föreg. Somlighe .. skänckte han barnslighe ting, såsom Barnlekan och Lickermaat. Schroderus Liv. 774 (1626). Sahlstedt (1773). Widegren (1788). jfr B. —
-LEKSAK~02 l. ~20. Publ. handl. 11: 43 (1777). Kort äro i mångas ögon en barnleksak, föga värdig en äldre menniska. Dalin (1850). Barnleksaker, .. målade med giftiga färger, må icke till salu hållas. SFS 1876, nr 3, s. 9. bildl.: småsak, obetydlighet, bagatell. Egyptens pyramider .. äro .. endast barnleksaker mot dessa (ångbåtar). Sturzen-Becker S. arb. 2: 70 (1861). —
-LEKSAL~02 l. ~20. inrättning i hvilken barn som äro för små för egentlig skolundervisning (planmässigt) sysselsättas med lekar osv.; jfr -TRÄDGÅRD. Stadga för Barnleksalen. (1868; boktitel). —
-LIK~2, adj. lik ett barn; stundom: sådan som hos ett barn; passande för barn; jfr BARNSLIG. Barnlikt lappri. Wikforss (1804, under kinderei). Den fina, nästan barnlika rundningen af hennes anlete, hals och armar. Bremer Grann. 2: 299 (1837). Den svage, barnlike yngling, som kom att strida med (Goliat). G. E. Beskow Resem. 155 (1881). jfr B. —
-LINDA~20, sbst. Florinus 42 (1695). Aldrig kunna två makar bindas ihop med starkare band, än barnlindan. J. Wallenberg 256 (1771). Pastorn förtjente rigtigt att komma på nytt i barnlindan. Snoilsky Hexan 78 (1887). jfr B. —
-LÄRARE~200. Florinus 68 (1695). Westdahl Bidr. t. blek. lärov. hist. 53 (cit. fr. 1722). Åtta år .. af ansträngdt arbete som barnlärare. Wieselgren Vår samt. 36 (1880). jfr B. —
(I 1) -LÖS~2. [fsv. barnlös, motsv. d. barnløs, isl. barnlauss] utan barn. Om någhor .. döör barnlöösz. Luk. 20: 28 (NT 1526). Jacob Westgöte .. och hans .. hustru .. (äro) barnlöse folk. G. I:s reg. 13: 236 (1541). GB 16: 3 (Lag 1734). Hvarje gift qvinna, som förblef barnlös, ansågs (af judarna) vara af Gud straffad med ofruktsamhet. Ödmann Anv. t. skrift. 87 (1823). Bimas, som länge lefvat i ett barnlöst äktenskap. Lysander Äfv. 63 (1872). De Geer Minnen 1: 3 (1892; se under -KÄR). jfr B. —
(I 1) -LÖSA, sbst. [jfr isl. barnleysi] (†) = följ. L. P. Gothus Mon. turb. Reg. (1629). Barnlösa giör föracht .. (dvs.) Ächtenskap vthan Barn lijder försmädelse. Grubb 40 (1665). —
(I 1) -LÖSHET—0~2, stundom ~20. Dalin Arg. 1: 234 (1733, 1754). Himlens vrede straffat (mig) / Med barnlöshet. Hagberg Shaksp. 8: 382 (1849). Båda dessa olyckor skola komma öfver dig .., båda barnlöshet och änkestånd. Jes. 47: 9 (öfv. 1898). —
-MAGE, se d. o. —
-MASK~2. om vissa verkliga l. antagna parasitmaskar hos barn. Deleen (1836, under mitesser). Barnmask .. worms. Björkman (1889). jfr B. —
-MAT~2. för barn afsedd l. lämplig l. af barn omtyckt mat. Dalin (1850). bildl. Den der barnmaten: alla människjors jemlikhet. Envallsson Frunt. jacob.-klubb 19 (1793). jfr B. —
-MJÖL~2. mjölliknande preparat afsedt till föda för (späda) barn. Nestles barnmjöl. Hallin Hels. 1: 351 (1885). Ett barnmjöl eller mjölkpulver. SDS 1900, nr 115, s. 2. —
-MJÖLK~2.
1) mjölk (af utsökt beskaffenhet) afsedd till näring för späda barn. Smål. alleh. 1883, nr 23, s. 4. Dibarn, som födas med komjölk, (böra) få den fetaste som kan fås (s. k. ”barnmjölk”). Wretlind Läk. 4: 66 (1896).
(I 1, II 1) -MORD~2. (mindre br.) jfr B. Barn-mord .. Kindermord. Schultze Ordb. 3145 (c. 1755). Samtiden 1871, s. 316. jfr Dalin (1850). —
-MORSKA, se d. o. —
-MUN~2. jfr B. —
-MÄSSLING~20. (föga br.) mässling (hos barn). Barn-mässling, röd mässling. Lind (1749, under kinder-flecken). jfr B. —
(I 1, II 1) -MÖRDARE~200. (mindre br.) Schroderus Comen. Reg. (1647). Schultze Ordb. 3146 (c. 1755). Kolmodin Liv. 1: 403 (1831). Cavallin (1875). jfr B. —
(i sht I 1) -MÖRDERSKA~200. (mindre br.) jfr B. Schultze Ordb. 3147 (c. 1755). Meurman (1846). Cavallin (1875). —
-MÖSSA~20.
1) mössa för barn; särsk. om mössa af nättelduk, spetsar o. d. för späda barn. Schultze Ordb. 3193 (c. 1755). Det är en liten epok, när pilten får anlägga .. hatt och slipper gå .. med barnmössa. Svedelius Förfl. lif 90 (1889).
2) solskärmsmossa; vanl. i förb. (Jungfru) Marie barnmössa. Linné Flora nr 964 (1755). S(plachnum) luteum .. J. Mariä barnmössa. v(äxer) i skogskjärr. Hoffberg Växtr. 417 (1792). E. H. Tegnér Hem. ord 37 (1881). —
-NAFLE~20. jfr B. —
-NARR~2. (föga br.) person som öfverdrifvet håller af o. fjäskar med barn. Wikforss (1804, under kindernarr). Kindblad (1867). —
-NATUR ~02. Brydolf Det friska barnet 66 (1867). (Den lille) gör (efter badet) .. dessa ”fria rörelser”, som barnnaturen i öfverensstämmelse med lifvets fordringar omedvetet tillgriper. Santesson I Sv. 259 (1887). jfr B. —
-NÖJE~20. (G. II A.) hade .. nästan aldrig sysselsatt sig med vanliga barnnöjen. Fryxell Ber. 6: 3 (1833). —
-ORGANISM~002. N. Lovén i SKN 1841, s. 225. Att barnorganismen lätt påverkas af läkemedel. Hallin Hels. 2: 557 (1885). —
-PIGA~20. jfr -FLICKA, -JUNGFRU, -SKÖTERSKA. Upsikt öfver Ammor, Barnpigor, ja Mödrarne sielfva. Dalin Arg. 1: 333 (1733, 1754). Gustav får .. en ny .. herre, hos hvilken han ibland annat, måste vara en barnpiga. Humbla 335 (1740). De vandrade uppför gatan med en barnpiga i spetsen för sällskapet, bärande den lilla flickan på armen. Nyblom M. Twain 2: 187 (1874). Strindberg Hems. 76 (1887). jfr B. —
-PJÄS l. -PJES~2. jfr -KOMEDI. Passande barnpjeser äro skrifna af Topelius. Hubendick Flick. lek. 217 (1879, 1883). —
-PLÅGA~20.
1) till I 1 c, i pl.: barnvärkar.
2) till II 1: plåga för hvilken barn äro utsatta. Lindfors (1815). Dalin (1850). Kindblad (1867). jfr B. —
-PREDIKAN~020. jfr -GUDSTJÄNST. Barnpredikan .. af J. C. Ryle. P. Palmqvist (1855; i boktitel). Smål.-p. 1890, nr 57, s. 1. —
-PREDIKNING~020. i sht i pl.; jfr föreg. samt B. —
-PSYKOLOGI~0002. [jfr t. kinderpsychologie] (nytt ord) vetenskap(en) l. lära(n) om själslifvet hos barn. Larsson Psyk. 3 (1896). —
-PULVER~20. [jfr t. kinderpulver] pulver mot förstoppning l. syra i magen hos (späda) barn. Stiernman Com. 4: 1128 (1688). Gult Barnpulv(er). Publ. handl. 11: 300 (1777). Skulle barnets förstoppning endast vara af tillfällig .. natur, kan man gifva det .. ½ tesked barnpulver (magnesiapulver med rabarber). Ribbing Barns fostr. 83 (1892). jfr B. —
-REGEL~20. (föga br.) Höglärde männ, .. fast ålderstegne och frå scholeämbeter och barn regler affwande. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 21 (i handl. fr. 1593). —
(I 1) -RIK~2. (mindre br.) rik på barn. Alla qwinnor, ware sig giffta eller ogiffta, ware sig barnrika eller barnlösa. Swedberg Schibb. 55 (1716). (Zigenarnas) äktenskap äro särdeles barnrika. Lysander Skr. 276 (1875). —
-RIM~2. kort rimmadt stycke afsedt att läsas l. sjungas af l. för barn. Svenska barnvisor ock barnrim. J. Nordlander (1886; boktitel). Barnrimmen .. skanderas mycket taktsäkert. Beckman Versl. 37 (1898). —
-RO~2. (föga br.) barns trefnad l. förströelse l. tidsfördrif. Man finner där (i boken) Barnro i menlöshet, Barnro med beskedlighet, Barnro med aktsamhet, Barnro med frågor etc. etc. SP 1780, s. 263. Dalin (1850). (hvard., föga br.) i allmännare anv. i uttr. ta bort barnron, förstöra trefnaden för de närvarande (gm att neka att sitta ner o. deltaga i laget). Weste 1: 1953 (1807). Sitt nu först ner, och tag inte bort barnron, så få vi komma till affärderna (dvs. affärerna) se'n. Böttiger 3: 69 (1843, 1858). jfr B. —
-ROLL l. -ROL~2, i teaterpjäs o. d. (Skådespelerskan) uppträdde .. flere gånger dels i danser, dels i barnroller. NF 6: 919 (1882). —
(I 1 d γ) -RÅDD. (†) hafvande. Barnrådd Qvinna kan ej för nog förvara sin hälsa. Nicander G. sann. 131 (1767). jfr B. —
-RÖST~2. Törneros Bref 1: 199 (1826). (Jag) hörde .. barnröster gallskrika. Bremer Grann. 1: 224 (1837). Ett döfvande buller af gälla barnröster. Lundin N. Sthm 228 (1888). Barnrösterna hafva i allmänhet samma, endast något mindre omfång, och samma underarter som qvinnorösterna. Wegelius Musikl. 2: 196 (1889). oeg.: röst som liknar ett barns. Dalin 6 (1850). jfr B. —
1) eg.: saga afsedd att roa barn. Möller (1790). Fée-historier och vanliga barnsagor. Atterbom Minnen 558 (1819). Barnsagans förtrollade skog. Lundgren Mål. ant. 3: 155 (1873). Hvarje barnsaga är .. en liten epopé. Rydberg Myt. 2: 422 (1889).
2) oeg. o. bildl.: orimlig, enfaldig historia som kan passa att berätta för barn. Dalin (1850). (Socialisten hade påstått) att allt tal om ett lif efter detta och en straffande och belönande Gud vore idel barnsagor. Roos Str. 82 (1892). jfr B. —
-SAK~2. i sht i pl.
2) syssla, göra osv. som passar för barn; leksak, bagatell, obetydlighet. Mened är inte barnsaker, det inte. Strindberg Gill. 32 (1880). —
-SAL~2. för barn afsedd sal (å sjukhus osv.). Barn-Salarne på Stockholms Allmänna Barnhus. DA 1824, nr 120, s. 2. —
-SINNE~20. (föga br.) jfr B. Smickrans (dvs. smickers) värkan i et Barn-sinne. Dalin Arg. 2: 20 (1734, 1754). —
(I 1 c) -SJUK~2. [fsv. barnsiuker] (föga br.) om kvinna: stadd i förlossningsarbete, plågad af födslosmärtor. Barn-siuk, Siuk af barnsbörd. Schultze Ordb. 4135 (c. 1755). Cederschiöld Ordl. (c. 1847). —
-SJUKA~20. [fsv. barnsiuka]
2) (mindre br.) till II 1 = följ. Serenius (1734, under rickets). Ängelska Barnsjukan .. Rachitis .. är i sednare tider först blifven bekant. Haartman Sjukd. 383 (1765). —
-SJUKDOM~20 l. ~02. sjukdom som (i sht) angriper barn. Linné Ungd. 2: 245 (1734). At ej flera barn-sjukdomar upgifvas, än koppor, mässling och kik-hosta. P. Wargentin i VetAH 16: 249 (1755). 474 Barn .. dogo .. uti allmänna Barnsjukdomar. SP 1809, nr 32, s. 3. Wretlind Läk. 2: 68 (1894). bildl. Ämbetsmannen .. påminner sig dem (dvs. de klassiska studierna) endast som en öfverstånden barnsjukdom. Tegnér 3: 294 (1827). Thomander Skr. 2: 168 (1846). jfr B. —
-SJUKHUS~02 l. ~20. F. T. Berg i Hygiea 1847, s. 339. Med barnhuset är ett barnsjukhus förenadt. Ill. Sv. 1: 108 (1866, 1882). K. Linroth i Stockholm 1: 550 (1897). —
-SJUKVÅRD~02 l. ~20. H. A. Abelin i Hygiea 1853, s. 70. En förening för barnsjukvård. K. Linroth i Stockholm 1: 550 (1897). jfr B. —
-SKABB~2. (numera föga br.) skabb (hos barn); fordom äfv. om vissa utslagssjukdomar (skorf osv.). I. Erici 1: Reg. (c. 1640). Et halft års barn, som plågades af mycken barn-skabb, blef honom qvitt .. utan någon utvärtes salfva. J. L. Odelius i VetAH 23: 161 (1762). jfr B. —
-SKALLRA~20, sbst. (-skaldror(ne) (pl.) Stiernman Com. 2: 736 (1653), Holm) På Stierten hafwa the (dvs. skallerormarna) Hornleder som skaldra, lika som Barnskaldrorne. Holm N. Sv. 45 (1702). Samtliga ungdomen (i Italien), så snart densamma vuxit från barnskallran, skickades till skolorna. Strinnholm Hist. 3: 824 (1848). Zilliacus Hågk. 132 (1899). jfr B. —
(I 1, II 1) -SKARA~20. (talrik) samling barn (i sht af samma föräldrar); jfr -FLOCK, -HOP, -SKOCK, -SVÄRM samt -KULL. Ödmann Hågk. 30 (1801). En talrik barnskara ansågs (hos judarna) vara en himmelens välsignelse. Dens. Anv. t. skrift. 87 (1823). En gnällande barnskara. Castrén Resor 1: 263 (1852). Rydberg Vap. 382 (1891). jfr B. —
-SKED~2. En mindre eller större barn-sked. Rosenstein Barns sjukd. 74 (1764, 1771). jfr: En Silfver Barnsked .. är förlorad. GT 1788, nr 130, s. 4. —
-SKO, se d. o. —
-SKOLA, se d. o. —
-SKOLMÄSTARE~0200. (numera föga br.) manlig lärare i barnskola, skollärare. IT 1791, nr 86, s. 4. År 1649 .. tillsattes en barnskolmästare i Ovikens socken. Tidskr. f. lär. 1847—48, s. 393. —
-SKOMAKARE~0200. skomakare som (hufvudsakligen) tillverkar (o. försäljer) barnskodon. Runemarck Sthms vägv. 53 (1789). —
-SKRI~2. Schultze Ordb. 1600 (c. 1755). Ett skärande barnskri. Sturzen-Becker S. arb. 2: 101 (1861). —
-SKRIFT~2.
-SKRIK~2. Möller (1785, under kindergeschrei). Barnskrik och barnstoj och allt det bråk som små barn medföra. Bremer Grann. 2: 220 (1837). Mot barnskrik sättes en knif öfver dörren. Rääf Ydre 1: 126 (1856). Edgren Ur lifvet 1: 5 (1882). —
-SKROCK~2. —
-SKRÅL~2. skrål af barn; fordom ofta: barnskrik, (högljudd) barngråt. Reenhielm Olof Tr. 5 (1691). Jag (kan) icke gerna .. fördra barnskrål. L'avoc. sav. 9 (1757). Wikforss (1804, under kindergeschrei). —
-SKRÄCK~2. (föga br.) jfr -SKRÄMMA. Alt, hvad man bör frukta före (i fråga om rikets frihet), är allenast upspunnit uti vår hierna, och blott en updiktad buse och barnskräck. Oelreich 142 (1755). —
-SKRÄDDARE~200. skräddare som (hufvudsakligen) förfärdigar (o. försäljer) barnkläder. Dalin (1850). —
-SKRÄM. (†) = följ. Monge .. inbilla sig se och höra spöke: som är blott inbilning, myken käringafabel och barnskräm. Swedberg Sabb.-ro 1285 (1691, 1712). —
-SKRÄMMA~20, sbst. (numera föga br.) ngt som skrämmer barn l. som är afsedt l. lämpligt att skrämma barn med; skrämskott (för barn). Ey akta hwad .. / Osz trycker .., men hålla (det) för Flärd, / Och som en Barnskrämma, som icke förmår / Osz skada, ehuru thet bulrar och slår. Törnevall Dygd D 7 b (1694). (Vi) Pohler (må) ey .. låte skräma osz af sådanna fåfänga barnskrämor, som den lättroende gemene Mannen plär wara rädder före. Bref om påfv. makt C 1 b (1705). (skämts.) om sträng skollärare. Okammade Lunsar, obelefvade Biörnar, Pedanter, Barn-skrämmor och fiender emot hurtiga seder. Dalin Arg. 2: 85 (1754; uppl. 1734: Barna-). —
-SKRÄMSLA. (†) = föreg. Varom ei så tokoge, at vi fruckte den Romerske Stolens barn-skrämslor. Nordberg 1: 606 (1740). —
-SKÖTARE~200. (i sht skämts.) Den nye kavaljerens början såsom barnskötare (hos den två o. ett halft år gamle kronprinsen) var föga lofvande. E. C. Tegnér Armf. 1: 45 (1883). —
-SKÖTERSKA~200. kvinna anställd för att sköta barn; jfr -FLICKA, -FRÖKEN, -JUNGFRU, -PIGA. Wikforss (1804, under kinderfrau). Uhrström Hemläk. 769 (1886). jfr B. —
-SKÖTSEL~20. Wikforss (1804, under kinderzucht). En vid barnskötsel van .. Barnpiga (erhåller plats). DA 1824, nr 35, s. 11. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 47 (1870). jfr B. —
-SORG~2. i sht i pl. Ännu en annan .. vän deltog i mina barnsorger. Carlén Skugg. 2: 203 (1865). jfr B. —
-SPEGEL~2. särsk. (föga br.) om sedelärande bok för barn. Barnspegeln. Sedolärande målningar af de förnämsta fel och de bästa egenskaper hos barn. G. A. Silfverstolpe (1823; boktitel). —
-SPEL~2.
1) (†) = BARNLEK 1, 2. En part bruka Kort och Swinekotor, sampt skotthäll (dvs. flat sten hvarmed ”kastas smörgås”), och andra flera Barnspel. Petreius Beskr. 5: 12 (1615); jfr 2. Schultze Ordb. 4768 (c. 1755). Att man i drottning Kristinas dagar icke lekte stort annorlunda än nu för tiden framgår af en beskrifning på barnspel i Orbis Pictus från 1600-talet. Lundin G. Sthm 267 (1881; arkaiserande). bildl. = BARNLEK 3. Enbom Medborg. skaldeförs. 22 (1793). Hvilket .. grymt barnspel vore ej menniskolifvet .., om för oss .. ingenting följde på detta tillstånd af tanke och lidande? Leopold 3: 52 (1802, 1816). Atterbom Siare 4: VI (1847).
2) (sällskaps)spel för barn. Kolorerade Konversations- och Barnspel. DA 1824, nr 224, s. 6. jfr B. —
-SPRÅK~2. jfr BARNKAMMAR-SPRÅK. Barnspråket nyttjas stundom äfven på skämt till äldre personer. Dalin (1850). Flertalet .. af barnspråkets egendomligheter äro blott individuella. Kock Spr. förändr. 156 (1896). jfr B. —
-SPÄD~2. (enst.) späd som ett litet barn, barnsligt späd. Detta lilla, barn-späda slägtet förgås vid hvar ton af hans (dvs. Klopstocks) Sång. Thorild 1: 52 (1782; ironiskt om författarens samtida). —
-STIL~2. om barns handstil; jfr -SKRIFT 1. Wetterbergh Altart. 550 (1848). Där funnos bref, skrifna med en stor rund barnstil. M. Lönnberg i PT 1896, nr 143, s. 2. —
-STOL~2.
1) (fordom) till I 1 c: på särsk. sätt konstruerad stol hvari barnaföderskor förlöstes; jfr -FÖRLOSSNINGS-STOL, BARNMORSKE-STOL. Hoorn Välöfv. jord. 1: 97 (1697). Cederschiöld Ordl. (c. 1847, under barnmorskestol).
2) till II 1: liten, för barn särsk. konstruerad l. afsedd stol. Publ. handl. 11: 43 (1777). Barn-, rull- och skrifstolar (finnas till salu). Nya pressen 1894, nr 340, s. 4. jfr B. —
-STRECK~2. (föga br.) af barn föröfvad obetänksam handling; barnsligt streck; jfr POJK-STRECK. Barnstrek, Factum puerile. Verelius Ind. (1681, under æskubragd). Barnstrek, Barnslig gärning. Schultze Ordb. 5144 (c. 1755). —
-STRUMPA~20. Stiernman Com. 2: 734 (1653). Publ. handl. 11: 43 (1777). Kat. öfv. industriutst. i Sthm 1897, s. 43. jfr B. —
-STÖLD~2. bortstjälande af barn. Möller (1807). (Om zigenarna) någon gång gjort sig skyldiga till barnstöld, har detta .. skett af hämnd. Lysander Skr. 276 (1875). —
-SÅNG~2. sång l. visa afsedd l. lämplig att sjungas af l. för barn, barnvisa. Barn-sång .. Kinderlieder. Schultze Ordb. 4147 (c. 1755). Arwidsson Forns. 3: 459 (1842; rubrik); jfr R. Steffen i Landsm. XVI. 1: 90 (1898). jfr B. —
-SÅR~2. särsk. (föga br.) med. jfr BARNA-SORKE. Barnsår, ett långvarigt, men godartadt sårigt Utslag i hufvudet hos barn. Collin Ordl. (c. 1847). —
-SÄNG, se d. o. —
-TAND~2. mjölktand. Barntanden eger .. ej samma motståndskraft mot .. syrornas sönderdelningsförmåga som den betydligt kraftigare byggda permanenta tanden. C. Rosander i Skand. tidskr. f. tandläk. 1887, s. 99. —
-TEATER~020. för l. af barn anordnad teater. På .. Barntheatern. DA 1824, nr 11, s. 2. Ballettmästaren Selinder hade der (dvs. vid Drottninggatan) sin barnteater under November 1858—Maj 1859. Lundin G. Sthm 116 (1880). Hubendick Flick. lek. 217 (1883). —
-TEMPEL~20. af barn bestående (mot de äldres loger svarande) afdelning af godtemplarorden. GHT 1898, nr 126 B, s. 2. —
-TIDNING~20. för barn särsk. afsedd tidning. Wikforss (1804, under kinderzeitung). Barntidningen Linnea. C. A. Wetterbergh (1861; namn på tidning). Folkskolans Barntidning. S. Quint (1892; namn på tidning). —
-TRUMMA~20. Stiernman Com. 2: 740 (1653). Arlequin kommer in, med en barntrumma vid sidan. Björn Lyckl. hush. 14 (1786). Kindblad (1867). jfr B. —
-TRUMPET~02. Publ. handl. 11: 43 (1777). Hvarföre vi ej ride käpp här på gatorna, slänge med en skallra, och tute på en barn-trumpet. Thorild 2: 119 (1784). C. Lundin i Stockholm 3: 245 (1897). —
-TRÄCK~2. särsk. [på grund af blommornas färg; jfr Rietz 760] (i vissa trakter) benämning på Galium verum Lin., gulmåra. —
-TRÄDGÅRD~20 l. ~02. särsk. [efter t. kindergarten] = -LEKSAL. Bland .. först i sednaste tiden uppkomna pädagogiska företeelser äro Barnträdgårdar (Kindergarten). Tidskr. f. folkskolel. 1850, s. 168. Hallin Hels. 1: 308 (1885). ss. boktitel. Barnträdgården .. med 6 illuminerade Kopparstick. DA 1824, nr 99, s. 5. bildl. Asien är .. den stora barnträdgården på jorden, der folken upptuktas och uppfostras för ett mål, som de blott dunkelt ana. Bremer G. verld. 4: 17 (1861). —
-TUKTAN. (†) = -UPPFOSTRAN, -UNDERVISNING. Barntuchtan .. ähr .. (en) höghnödig sak. RARP 4: 559 (1651). jfr B. —
-UNDERVISNING~0020. J. Stenhammar i LBÄ 14—15: 66 (1798). Tegnér 4: 102 (1830). Barnundervisningen var (på 1820-talet) merändels föräldrarnes sak, och läsa, räkna och skrifva det fullgoda måttet. Wieselgren Bild. 36 (1889). jfr B. —
-UNG. [jfr isl. barnungr; jfr äfv. ä. d. barnung, ung nog till att föda barn] (†) ung som ett barn, helt ung, barnslig. En vthgammal man .. tagher sigh til hustru een barn vng piga eller Jungfru. T. Johannis Fästn. B 8 a (1604). Fyre vthaff Sönnerna äre til Manna komne, och twå äre ännu barnvnge. Schroderus Liv. 802 (1626; t. Kindisch). Så Barn-Ung som gammal. Girs G. I 177 (c. 1630). Quensel Almanach t. Lunds hor. 1729, s. B 2 b. —
-UNGE, se d. o. —
-UPPFOSTRAN~020. (jfr anm. till BARNUPPFOSTRING) Möller (1785, under kinderzucht). Interessera mödrarna för barnuppfostran. A. Cronholm i SKN 1842, s. 143. Wirsén Ton. o. sägn. 150 (1893). jfr B. —
-UPPFOSTRING, se d. o. —
-VAGN~2.
1) mindre vagn för barn att hvila l. åka i. Publ. handl. 11: 43 (1777). Täcke till barnvagn eller vagga. Freja 1874, s. 105. K. M. Lundbergs priskur. 1900, s. 23.
2) miniatyrvagn afsedd till barnleksak. Grekernes barn (saknade), lika litet som våra, .. sina dockor, .. barnvagnar eller andra leksaker. Palmblad Fornk. 1: 110 (1843). jfr B, D. —
(I 1 d) -VATTEN~20. fysiol. vatten som omgifver fostret, fostervatten, förlossningsvatten, lifmodervatten. Inuti äggets ihålighet, och såleds inom vattenhinnan, finnes barnvattnet (liquor amnii), som omedelbarligen omgifver sjelfva fostret. Sönnerberg Loder 589 (1799). Groth o. Lindblom Barnm. 51 (1894). —
-VELOCIPED~0002. för barn afsedd l. lämplig velociped. SD 1869, nr 217, s. 2. Jag fortsatte att åka på min lilla barnvelociped tills knäna slogo mig i hakan, då .. jag af min pappa fick en större. Östberg Hjulr. 36 (1897). —
-VERK~2. af barn l. under barndomen utfördt l. för barn passande verk l. arbete; barnsligt verk; barnslighet; i sht mer l. mindre bildl.; stundom: bagatell, småsak, lappri, barnlek. (Hvad är) Stoor' Ägor? smått Barn-Wärk. Columbus Bibl. v. D 1 a (1674). Ett Äretecken, emot hvilket .. ej svarar Förtjenst, är ett tomt joller och ett barnverk. Thorild 2: 64 (1784). Tidens flod .. bortsköljer de barnverk, man uppfört på stränderna. Tegnér 3: 215 (1823). Bilderspråket, snillets barnverk, räckte / Dock ej till för andens kraft. Ingelman 132 (1843). Angered-Strandberg N. värld. 117 (1898). jfr B. —
-VISA~20. jfr -SÅNG. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 56 (efter handskr. fr. 1600-talet). (Lila) Sjunger en vagg- eller barnvisa. Atterbom FB 240 (1818). Å. Munthe i Nord. tidskr. 1888, s. 574. jfr B. —
(I 1 c) -VÅNDA. (†) jfr D. Thet vthi barnwåndan stadde qvinnokönet, til hielp och tröst. Hoorn Siphra Föret. 5 b (1715). —
-VÅRDARE ~200. jfr B. —
-VÅRDARINNA~0020. = -SKÖTERSKA. Franska och .. schweiziska lärarinnor och barnvårdarinnor. Lundin N. Sthm 235 (1888). jfr B. —
-VÄLLING~20. Wollimhaus Syll. (1649, under athara). B. Bergius Præs. i VetA 1780, 1: 119. Quiding Hvidehus 251 (1899). —
-VÄN~2. Wikforss (1804, under kinderfreund). Thomander Skr. 3: 380 (1826). (föga br.) om (lärorik) bok för barn. För de lägre Skolorna skulle någon så kallad Barnvän .. innehålla ett utdrag af alla för gemene man nödvändiga kunskaper. Broocman Ber. 2: 148 (1808). Den svenska barn- och ungdomsvännen. (1841; boktitel). jfr B. —
(I 1 c) -VÄRK~2. [fsv. barnvärkiar (pl.)] hufvudsakligen i pl.: födslosmärtor; jfr -KYNG, -PLÅGA 1. Hoorn Välöfv. jord. 1: 101 (1697). Barnwärckar äro ett ångest och pinofult påträngande vthaf lijfmodren, at med tilhielp af bukens sammandragande, utkrysta alt hwad som är vthi (lif-)modren. Dens. Siphra 26 (1715). (Förstföderskan) feck vid rätt förlossningstid .. början til vanliga barnvärkar. A. Ericsson i Veckoskr. f. läk. 5: 262 (1784). Förarbeta barnvärkarne. Att understödja dem medelst krystning. Cederschiöld Ordl. 13 (c. 1847). Groth o. Lindblom Barnm. 375 (1894). (föga br.) i sg. Hoorn Välöfv. jord. 2: 143 (”431”) (1723). Schützercrantz Præs. i VetA 1777, s. 74. Möller (1785, under kindesnoth). jfr B, D. —
-VÄRLD~2. om sammanfattningen af hvad som omgifver l. ter sig för l. försiggår bland barnen; barnens värld; samling af barn. Några Målningar utur Barnverlden. J. Reuter (1821; boktitel). Både förr och nu .. (har) Nürnberg försett hela barnverlden med leksaker. Rydqvist Resa 129 (1838). Pilten snart med öppnadt öga / ser sin barnverlds fattigdom. Brinkman 2: 4 (1842). En glad barnverld var samlad der (dvs. på barnföreställningen på teatern). Samtiden 1873, s. 560. Snoilsky i 3 SAH 9: 77 (1894). jfr B. —
-ÅLDER~20. [jfr isl. barnaldr] Han hade ännu knappt gått ur barnåldern. Nordin i 1 SAH 3: 73 (1789, 1802). Sundén (1885). bildl. Nationerna, så länge de befinna sig i barnåldren. Tegnér S. skr. 6: 174 (1827). jfr B, D. —
-ÅR~2. i sht i pl. Barnårens lekar. Stenhammar 265 (1798). Det land, där .. han lefvat sina första barnår. Läseb. f. folksk. 48 (1890). särsk. i vissa adverbiella uttr. Alltifrån barnåren. Under hans första barnår. Björnståhl Resa 3: 182 (1778). Jag har velat .. låta honom (dvs. kronprinsen) ifrån barnåren värdera det Folk han skall styra. Gustaf III Skr. 1: 159 (1792). Dansa hade hon lärt uti barnåren. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 133 (1833). (enst., †) om det andra året af människans lefnad till skillnad från det första o. de efterföljande. Såfve-Året, Barn-Året, Fråge-Året (osv.). Tessin Bref 1: 288 (1753). jfr B. —
-ÖGA~20. [jfr fsv. barnsögha] Intet öga är snabb-fattare, än et barn-öga. Tessin Bref 1: 283 (1753). jfr B. —
B: (I 1) BARNA-AFVEL30~20. (föga br.) (Ökad potatisodling) skall ännu mer upmuntra till giftermål och barna-afvel. J. G. Halldin i LBÄ 32: 108 (1799). konkret. Presterne i angränsande församlingar måste .. resa till dem (dvs. vissa pastorat i Norge) en gång om året för att .. christna årets barnaafvel. Törneros Bref 1: 98 (1825). —
-AGA~20. (barne- Tiden) = BARN-AGA 1. Barnaagha (skall) haffua sitt retta mååth och ickie wara for hårdh och Tyrannisk, wthan faderligh. L. Petri Oec. 48 (1559). Tiden 1848, nr 151, s. 2. —
-AMMA~20. (barne- Växiö rådstur. prot.) (föga br.) Växiö rådstur. prot. 1625, s. 126. Säug-Amme, en barna-amma. Lind (1749, under mämme). jfr A. —
-ANSIKTE~020, äfv. ~200. Ett lågt hus och ett trångt rum och ett hjonelag .. och en skara af vänliga barna-ansigten. Thomander Pred. 1: 362 (1849). Det var samma persons ansigte, som en gång såsom ett barnaansigte intog hans hjerta med sin ljuflighet. Rudin 2 Evigh. 2: 346 (1889). jfr A. —
1) = BARN-ARF 1. Resol. 17 Sept. 1723, mom. 11, 12. ÄB 4: 2 (Lag 1734). bildl. Gudsfruktan och sinnesfrid voro hans (dvs. Franzéns) barnaarf. Wirsén i 3 SAH 2: 821 (1887).
2) = BARN-ARF 2; jfr -FÄDERNE, -GODS, -PENNINGAR. Flintberg Lagf. 2: Reg. (1797). ”Barnaarf”, hvilket ord förmodligen bör tagas så vidsträckt, att dermed förstås allt hvad de (dvs. föräldrar o. förmyndare) under förmyndareansvar hafva under sin förvaltning. Schrevelius 2: 197 (1847, 1857). —
(I 1) -ARFVA(R), pl. (barne arfwa G. I:s reg. 16: 14 (1544)) [fsv. barnaarva(r) (pl.), sannol. en ombildning af det i samma bet. ofta förek. borna (dvs. födda) arva(r)] (†) bröstarfvingar; jfr följ. På thet han .. och hans ecktebarn och barna arffua, måge .. bliffua i rätt frelse. G. I:s reg. 11: 31 (1536). Uthan barn och barnaarffua. A. Oxenstierna Skr. 1: 620 (1626). —
(I 1) -ARFVINGAR, pl. (barna erffuinger) (†) = föreg. Att han och hans effterkommande ekte ba[rn] oc barna erffuinger måge .. bliffua vnder rett frelse. G. I:s reg. 6: 345 (1529). —
-BIBEL~20. jfr A. P. J. Gothus 2 Pred. H 5 a (1601). Spegel (1684; boktitel). Till öfning i innanläsningen nyttjas, utom de vanliga böckerna, den så kallade Barna Bibeln. Leinberg Skolv. 2: 349 (1803). Eurén (1863; boktitel). —
(I 1) -BINDING. (†) det förhållande, att barn finnes (ss. frukt af äktenskaplig l. oloflig förbindelse); jfr -BUNDEN. Kan (man) honom eller henne thet (dvs. horsbrottet) icke tillbinda .. medh .. sanna wittne eller medh barnabinding eller någor annor wiss märkie eller beskedh. Lagförsl. 313 (1606). —
-BLEMMOR, pl. (†) jfr -KOPPOR. Kinder-Blattern .. barnablemor, koppor eller mässling. Lind (1749, under kinder-blattern). —
-BLICK~2. i sht med tanken fäst på det uttryck af oskuld, tillit osv. som finnes i barnets blick. Hur mången barnablick hvilar ej nu vid en faders läppar ..? Fahlcrantz 5: 5 (1830, 1865). Stjernan som står för barnablicken vid berättelsen om Frälsarens födelse. Estlander Konsth. 126 (1867). bildl. För trons barnablick dela sig småningom töcknarna. Wallin 2 Pred. 1: 171 (1821). jfr A. —
-BLOD~2. (numera föga br.) Först kom tå Moloch fram medh barna-blodh besmorder, / Och medh föräldrars grååt. Spegel Tilsl. par. 94 (1705). —
-BLÖJA~20. (barne-) (föga br.) jfr A. Alt lin blir ey til slöijor / Och swepning hoppas wi, / Somt lär wäl barne-blöijor / Och Brudgums skiorter bli. Runius Dud. 2: 27 (1711). —
-BOK~2.
1) (numera i sht i högre stil) = BARN-BOK. Then gemena (dvs. vanliga) eenfåldigha barna Booken .. som kallas Esopus. Balck Esop. 15 (1603). Rambachs Barnabok. Publ. handl. 8: 523 (1766). (I Kanaan) skref Guds ande åt henne (dvs. mänskligheten) den renaste, mildaste, barnsligaste barnaboken. Thomander Skr. 1: 458 (1841; om bibeln). Halfförgätna barnaböckers / Blekta bilder få gestalt. Snoilsky 2: 162 (1881).
2) (†) bok innehållande en förteckning på barnen (i en viss församling o. d.); jfr BARN-KRISTNINGS-BOK. (Att vid terminens början) ur barnaboken upropa de barn, som man har skäl at vänta i Skolen. J. H. Cygnæus (1802) hos Leinberg Skolv. 2: 209. —
-BOLL~2. (barne-) (numera knappast br.) Ordn. öfv. sjötullen 15 Dec. 1667, s. E 3 a. jfr A. —
-BORD~2. (föga br.) Enkan skulle (i S:t Georgs hospital år 1488) äta vid herrebordet, men pigan vid barnabordet. Lundin G. Sthm 565 (1882). jfr A. —
(I 1) -BUNDEN. [fsv. barnabundin] (†) jfr A. Barnabunden, liberos habens, liberis illigatus. Swedberg Ordab. (c. 1730). —
-BÖJELSE ~200. (enst.) (För prästkallet) bestämdes jag från späda år, af barnaböjelse och föräldrahopp. Wallin Rel. 4: 197 (1837). —
-BÖN~2. jfr A. Barnaböön är Gudhi ganska myckit tacknemligh. L. Petri Oec. 44 (1559). Elise (tog) flickans händer mellan sina och förde på hennes läppar en enkel och from barnabön, densamma som hon lärt alla sina små. Bremer Hem. 1: 161 (1839). bildl. om människors bön till Gud ss. deras fader; jfr BARN I 5 a β. Hedborn Minne 197 (1835). Detta är den barnabön som .. (människan) aldrig lär att bedja så fullkomligt att den ju kan bedjas bättre. Thomander Pred. 1: 221 (1849). —
(I 1 d) -DIGER. (†) hafvande. När hon (dvs. Hagar) sig hafvande och barnadiger sporde. Kolmodin Qv.-sp. 1: 19 (1732). —
-DOCKA~20. (numera knappast br.) jfr A. Swedberg Ordab. (c. 1730; i pl.). Lind (1749, under poppe). —
(I 1, II 1) -DRÅP. (barne-) (†) jfr -MORD. Månge saker .. såsom skuldfordringer, slagzmåhll, barnedråp .. haffver Ammiralitetet dragit till sitt forum. RP 6: 158 (1636). —
-DRÖM~2. barn(et)s dröm, (ngns) dröm ss. barn; oeg.: barnsligt drömmeri. Och ljuf musik .. / på afstånd ljöd, så långt att välljudsströmmen / var liksom englars chor i barnadrömmen. Arnell LR 1: 36 (1829). Linné sig kanske såg i barnadrömmar / Bland furuskogens dunkla stammar trefva. Wirsén I lifvets vår 53 (1888). jfr A. —
-DÖD~2. (barne Meyer) [jfr fsv. barndödhe, isl. barnadauði] (föga br.) barns död; dödlighet bland barn. Stormar thet Tridie Natten (efter juldagen), Tå tecknar thet Barne eller Qwinne dödh. Meyer Almanach 1673, s. A 12 b. En Medicus, som .. skulle der uppehålla sig, på det at han måtte få reda på orsaken til en sådan Barna-död. Strandberg Præs. i VetA 1752, s. 21. jfr D. —
-DÖDLIGHET~200 l. ~102. jfr A. E. O. Runeberg i VetAH 19: 129 (1758). Barnadödlighetens beroende af mödrarnas dryckenskap. Helsov. 1887, s. 30. —
(I 1) -FADER~20. (barne- Schlegel o. Klingspor Ättart. 333 (cit. fr. 1666), Nehrman Pr. cr. 62 (1759)) [fsv. barnafaþir, motsv. d. barnefar] jfr A. Om han war sanner Barnafader. Rääf Ydre 3: 178 (i handl. fr. 1633). På flera stellen födas oechta barn, vtan at få någon barnafader. Swedberg Påminn. § 11 (1712). Aldén Medb. 3: 118 (1885, 1896). —
-FANTASI~102. Hennes barnafantasi / Tyckte sig .. / Se ett fönster öppnadt vara / Emot rymder rosigt klara. Wirsén I lifvets vår 20 (1888). jfr A. —
-FEST~2. En stor Barnafest. Till välgörande ändamål, blifver uti Kirsteinska huset. SvT 1852, nr 28, s. 1. jfr A. —
-FINGER~20. Så förstärka barnafingrar / Kanske det föreningsgarn / Hvilket, enande, sig slingrar / Rundt om alla Adams barn. Wirsén Vint. 61 (1890). jfr A. —
-FLICKA. (barne-) (†) jfr A. Elissabet .. tiente för (dvs. såsom) barneflicka. Växiö rådstur. prot. 1633, s. 486. Lucidor Hel. C 1 b (1671). —
(I 1, II 1) -FLOCK~2. jfr A. Atterbom FB 111 (c. 1840). De se den kyska husfrun .. le mot rosig barnaflock. Rydberg Dikt. 1: 223 (1882). —
-FOLA~20. (barne- Fånge) (numera föga br.) i sht i pl.; jfr A. När wij ifrån oss lagt then första barnefolan, / Så sku wij börja på at lära A, B, C. Fånge 10 (c. 1710). På liderlige hus hon (dvs. hustrun) fahrer utan sky .. / Tror Phædras blygsamhet små barnafolor vara. Düben Sat. 64 (1722). —
-FOLKSKOLA~020. (föga br.) folkskola för barn (till skillnad från folkhögskola o. d.). Kan den lärda skolan eller barnafolkskolan eller yrkesskolan göra detta verk (dvs. sprida folklig upplysning)? Holmberg Folkhögsk. 39 (1883). —
-FRID~2. Skilda röster susa genom tiden, / Det är svårt att rädda barnafriden. Wirsén I lifvets vår 32 (1888). —
-FRIHET~20 l. —0~2. särsk. till I 5 a β. Guds barn .. (töras) omgås med (Gud) .. såsom med en Far ... Den som har denna barna-frihet och barnsliga tilgång, han .. behöfver icke röras stort af detta jordiska. Nohrborg 624 (c. 1765). —
-FRISK~2. frisk som (hos) ett barn. De barnafriska rosenkalkar bringa / Sin rika doft. Strandberg 2: 76 (c. 1860). Denna barnafriska själ. GHT 1896, nr 160, s. 4. jfr A. —
-FROM~2. from som (hos) ett barn. Den barnafromma gumman. Wetterbergh Altart. 97 (1848). En barnafrom själ och ohjälplig optimist. Rydberg Dikt. 2: 60 (1891). Med .. ett barnafromt leende öfver läpparne. Roos Str. 77 (1892). jfr A. —
-FROMHET~20 l. —0~2. (barne- Huss) barns fromhet; barnslig fromhet. Huss Steugmann 142 (1650). Hwasser V. skr. 3: 196 (1833). Viktor Rydbergs vänligt naiva barnafromhet. E. H. Tegnér i 3 SAH 11: 119 (1896). jfr A. —
-FRÅGA~20.
1) fråga som ställes till barn. Barnafrågor i kristendom. N. Thenstedt (1766; boktitel).
-FRÖJD~2. barns fröjd; barndomsfröjd; barnslig (innerlig o. oskyldig) fröjd. Fahlcrantz 1: 18 (1835, 1863). Se dessa lyckliga, som äga tron! / Vill du ej dela deras barnafröjd? B. E. Malmström 6: 169 (1840); jfr BARN I 5 a β. Minnet af träbens-Bengt är .. förknippadt med mången oskyldig barnafröjd. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 130 (1865). jfr A. —
-FÄDERNE. (barne- Förmynd.-ordn.) [jfr ä. d. barnefæderne] (†) minderårigs fädernearf; jfr -ARF 2. (Om) Hustrun gånger å andre gifte, och barnegodset afwetres och tillställes Måhlsmannen, då skal åhrligen tilldelas Modren af Barnafäderne een wiss Summa till deres torftige kläden och födan. RARP 4: 248 (1649). Förmynd.-ordn. 17 Mars 1669, mom. 8. —
-FÄGNAD~20. barns fägnad; barnslig fägnad. Frögd .. öfver stor lycka, pänningar, .. ähra m. m. .. är .. allenast en barna-fägnad och en dåragtig glädje. Borg Luth. 1: 614 (1753). —
-FÖDA~20, sbst. (barne Förmynd.-ordn.) (mindre br.)
1) till I 1: föda åt (de efterlämnade) barnen. Skulle åhrlige Räntan ey tilräckia til Barne föda och Kläder, tå böre Förmyndarne lämpa alt effter inkomsten. Förmynd.-ordn. 17 Mars 1669, mom. 27; jfr Abrahamsson 307 (1726).
2) = BARN-FÖDA 2. Ko-mjölk .. (är) på visst sätt stridande emot naturen af Barnafödan i allmänhet. P. J. Bergius i VetAH 33: 58 (1772). Lundell (1839). —
(I 1 c) -FÖDANDE ~200, n. (barne- Handl. ang. trulld. i Dal. 153 (1671)) (fram)födande af barn; jfr följ. I then andra werlden .. wil Gudh icke hålla widh macht någon ächtenskaps stadga eller barnafödande. Phrygius Him. lif. 51 (1615). Schultze Ordb. 1033 (c. 1755). Fahlbeck Sv. adel 1: 413 (1898). jfr A. —
(I 1 c) -FÖDELSE~200. (barne- Christ. ordn. (1602), Schroderus Osiander 2: 500 (1635)) (föga br.) barnsbörd, nedkomst, förlossning; jfr föreg. samt -FÖDSEL, -FÖDSLA. Een falsk meening, at Qwinnor efter barnefödhelsen skole wara Hedne. Christ. ordn. H 1 a (1602). De Norner eller Parquer, som troddes vara tilstädes vid barnafödelser. Dalin Hist. 1: 136 (1747). Palmblad Fornk. 1: 513 (1844). jfr A. —
(I 1 c) -FÖDERSKA~200. (barne- Kyrkol.) kvinna som föder l. som är nära att föda l. som nyligen födt barn; jfr BARNSÄNGS-HUSTRU, -KVINNA. L. Petri Kyrkoord. 23 a (1571). Wij bidhie .., at tu see wille til alla .. haffuande qwinnor och barnafödherskor. Handb. 1614, s. 23 a; jfr Handb. 1894, s. 78. Barneföderskor skola hålla sig inne wid pass sex Weckor efter Födzlen ..; Sedan tagas the i Kyrckia efter wanligheet. Kyrkol. 5: 1 (1686). Trillingar får allenast en barnaföderska ibland 3000. P. Wargentin i VetAH 16: 251 (1755). Tegnér 3: 51 (c. 1840). Bäfvan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas. Psalt. 48: 7 (öfv. 1897). jfr A. —
(I 1 c) -FÖDSEL~20. (barne- Dalin Hist. 1: 165 (1747)) (föga br.) = -FÖDELSE. Lagförsl. 91 (1609). Rachel bleff död vti Barnafödslen. Rudbeckius Kon. reg. 112 (1615). Örnstenar från S:t Antonii .. ökn .. berättas hafva dygden att befrämja barnafödslen, då de bindas under veka lifvet på föderskan. Eneman Resa 1: 207 (1712). Aldén Medb. 3: 118 (1885, 1896). jfr A. —
(I 1 c) -FÖDSLA. (barne- Bureus. -födslo (oblik kasus) Wilskman Eccl. 503 (1617)) (†) = föreg. Qvinne qved qvæljæs, så længe hænne barnefödslan dvæliæs. Bureus Suml. 78 (c. 1600; anf. ss. ordspr.) Wedh Barna-Födzlor äre nu (dvs. i April) flere Olycks-Händelser, än som elliest wed andre Tijder. Voigt Almanach 1680, s. A 6 a. jfr A. —
-FÖRELSE. (barne-) (†) = föreg. Anno 1676 .. vardt en allmän Bot- och Böne-Dag i Stockholm hållen, för then diefvulska Trollväsende och Barne-Förelsen skul, som therstädes vid samma Tid gick i Svang bland thet gemena Folcket. Rüdling Suppl. 343 (1740). —
(I 5 a β) -FÖRHÅLLANDE~0200. Det fria barnaförhållandet .. utgör de christnas utmärkande företräde framför det gamla förbundets folk. Melin Pred. 2: 130 (1847). —
(I 1 c) -FÖRLOSSNING~020. (föga br.) jfr A. Hoorn Välöfv. jord. 2: 50 (1723). H. Schützercrantz i VetAH 29: 242 (1768). Carlstedt Herodot 2: 34 (1833). —
-FÖRTROENDE~0200. särsk. i religiös mening; jfr BARN I 5 a β. Barnaförtroendet till den himmelske Fadren. Schartau Pred. 104 (1824). J. O. Berggren i Pred. af prester i Lunds stift 1: 539 (1863). —
-FÖRTROLIGHET~0200 l. —010~2. jfr föreg. En tilltagande barnaförtrolighet med din Frälsare och din Fader. Schartau Pred. 37 (1820). —
-GLAD~2. barnsligt glad; glad som ett barn. Jag kan ej beskrifva, hur barnaglad, lycksalig och tacksägelsefull grefvinnan .. var .. i går. F. Bremer (1833) hos Adlersparre Bremer 1: 170. Gödecke Edda 21 (1877). Hela diktsamlingen återspeglar en på samma gång barnaglad och barnafrom själs känslor. AB 1896, nr 302, s. 3. jfr A. —
-GLÄDJE~20.
1) barns glädje. Wacklin Minnen fr. Osterb. 3: 67 (1845). Der är hemtrefnad och barnaglädje. Benedictsson Folkl. 188 (1887).
2) (†) i klandrande bem.: barnslig (enfaldig, dåraktig) glädje. Then tredie haffuer sina lust i sköna Kläder: Men thet är jw een arm, älend, förgengelig Barnagläde. P. J. Gothus Poll. T 4 b (1602). —
-GNABB~2. (barne-) barns gnabb; barnsligt gnabb. När tu medh .. barnegnabb j ringa saker medh honom kempar. Balck Cat. Y 3 a (1596). —
-GODS~2. (barne- G. I:s reg. (1525), Nehrman Jur. civ. Reg. (1746) m. fl.) [fsv. barnagoþs, motsv. d. børnegods] (numera mindre br.) jur. minderårig(a)s medel; jfr -ARF 2. G. I:s reg. 2: 258 (1525). Så länge Hustrun lefwer och Enkia sitter, då stånde hon barnagodset före. RARP 4: 246 (1649). Förmyndaren är saklös när han vårdar barnagodset, som sitt eget. Schrevelius 3: 363 (1849, 1858). jfr A. —
-GRÅT~2. (barne- Helsingius (1587), Lex. Linc. (1640, under vagitus; i sv.-lat. afd.: barnagrååt), Schenberg (1739, under vagitus) m. fl.) Gnabb, hushållsgräl och barnagråt. Tegnér 1: 386 (c. 1805). Lundegård Prins. 19 (1889). jfr A. —
-GÅFVA. (barne- FH) (†) gåfva till barn. (Han) giffuer .. wdi .. Barne goffue grouärch (dvs. gråverk) 5 st(yck)e. FH 3: 248 (1555). Barnagåfwor, barnaleek, Crepundia. Lex. Linc. (1640). Fasciculus (1690). —
-GÖMMA~20, sbst. ställe där barn förvarar sina dyrbarheter, i ordspr.: Barnagiömmor, arma giömmor. Grubb 39 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 6 (1865). —
-HAND~2. Barnahänder äre snart fylte. Grubb 39 (1665). Blott en tärna / I Vasaspiran höll med barnahand. Oscar II Skr. 2: 282 (1868, 1887). jfr A. —
-HATT~2. (barne) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) Barne Hattar. Ordn. öfv. sjötullen 15 Dec. 1667, s. D 3 a. jfr A. —
-HJÄRTA~20. barns hjärta; barnsligt hjärta l. sinnelag. Spegel Guds verk 208 (1685). Barnahjertat är öppet för hvarje intryck. Hagberg Pred. 5: 16 (1819). Det hjerta, der tro och kärlek vexa tillhopa i oskiljaktig förening, det är ett rätt barnahjerta inför Gud, det må vara ungt eller gammalt. Thomander Pred. 2: 331 (1849); jfr BARN I 5 a β. Rundgren Minnen 3: 166 (1885, 1889). —
(I 1, II 1) -HOP~2. (numera föga br.) jfr A. Jthaj .. och alle hans män, och hela barnahopen som medh honom war. 2 Sam. 15: 22 (Bib. 1541; öfv. 1896: hela barnhopen). Kull .. barnahoop. Spegel Gl. 244 (1712). Schultze Ordb. 1940 (c. 1755). —
-HOSTA~20. (barne- I. Erici 1: Reg. (c. 1640)) (numera knappast br.) jfr A. B. Olavi 171 a (1578). I. Erici 1: 218 (c. 1640). —
-HUFVUD~20. jfr A. Lælius Jungf. D 5 a (1591). Burman Almanach 1726, s. A 3 a. Jag, som själf för hoppets rikedom / Ett enda barnahufvud har till fäste. Wirsén Ton. o. sägn. 166 (1893). —
-INFORMATION. (†) barnundervisning. Dalin Arg. 1: 333 (1754; uppl. 1733: Barne-). (Han måste) genom barna information söka sitt uppehälle och fortkomst. Alopæus Borgå gymn. 400 (1816). —
-JOLLER~20. Alt det, han förut hade lärt, tyktes honom nu som ynglingalek ock barnajoller emot mäster Perus' visdom. G. Cederschiöld i Landsm. V. 6: 99 (1891). jfr A. —
-JUBEL~20. Det var jul, och muntert marknadsglam / Och barnajubel rådde här också. Östergren N. dikt. 203 (1879). Barnajublet tinade upp äfven frusna sinnen. SD 1897, nr 599, s. 4. —
(I 5 a β) -KALL~2. (enst.). Ny hörsamhet och lydnad / Förblifva skall / Mitt barnakall. Ps. 1819, 199: 6. —
-KIND~2. Tåren uppå barnakind, / Som straxt vid nästa leende förflyger. B. E. Malmström 6: 169 (1840). Ett paradis på jorden, der .. ingen barnakind (skulle) gulna af hunger. Thomander Pred. 1: 116 (1849). jfr A. —
(I 1) -KLAPP, n. (†) smekning(ar) från barn. På sådant barnaklapp skall faders famntag följa. Hjortzberg Vitt. 318 (c. 1740). —
-KLEM, n. (†) barns bortklemande. I, som foster föden, / Ser til .. / At I, med fåfängt piås och kötsligt Barna-klem, / Ei släcken Andan ut. Kolmodin Qv.-sp. 2: 19 (1750). —
-KLUT. (barne-) (†) Sax gör barneklut, och kniff enögat. Sv. ords. C 1 b (1604). Anm. Uttr. är en på felläsning beroende förvridning af ordspr.: Sax gör barnet blindt, och knif enögdt. Sv. ordspråksb. 78 (1865); jfr Medeltidsordspr. 1: 47. —
-KLÄDER, pl. (barne-) [jfr fsv. barnaklädhe] (†) jfr A. bildl. När Gudh .. affkläder osz Barnekläderna, och öfwerkläder osz .. medh manlig Kläder, ja en fulkomlig .. Wijszheet och Saligheet. N. Rudbeckius Likpred. öfv. J. Duwall B 2 b (1669). —
-KNIF~2. (barne-) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.). Ordn. öfv. sjötullen 15 Dec. 1667, s. E 1 b. jfr A. —
(I 1) -KOGER~20. [bildadt efter Psalt. 127: 5] (tillfällig anv.) Säll är then man .., / Som fullt har barnakoger (dvs. som har många barn hvilkas bistånd han kan påräkna mot sina fiender). Ps. 1695, 97: 5. (skämts.) En .. Dalkulla med sitt fulla barnakoger på ryggen. Unge Dal. 2: 45 (1835). —
-KOPPOR~20. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) jfr A. Die Blattern der Kinder, die Pocken, barnakoppor, mässling. Lind (1749, under blatter). —
(I 1 b δ) -KOR. (enst., †) = -UTKORELSE. Ther thet oordhet står adoptio (t. ex. Rom. 9: 4) är satt barna kor, och är när man tagher eller korar någhon till sitt barn och erffuinga. NT 1526, Förspr. 6 b. —
-KRANKHET. (†) Georgii Likpred. öfv. C. J. Rosenhane 10 (1617). —
-KRETS~2.
2) till II 1. Läraren har rätt då han söker länge qvarhålla ynglingen inom barnakretsen, om dermed menas barnaoskulden. Santesson Naturen 104 (1880). Sedermera utvidgades barnakretsen (i uppfostringsanstalten) år efter år. NF 10: 723 (1886). —
-KRUBBA~20. (föga br.) jfr A. Barnakrubban var under förlidet år öppen elfva månader. Kungsh. barnakr. årsber. f. 1854, s. 3. —
(I 1) -KULL~2. (barne- Växiö rådstur. prot. barnakullan (best.) Stadga 1669) (numera föga br.) jfr A. Växiö rådstur. prot. 1622, s. 458. För .. Persohner .. som tilförende hafwa warit giffta .. (får ej lysas) förrän .. then förriga Barnakullan är lagligen .. affwitrat. Stadga 1 Mars 1669, mom. 33. Sal. Kyrkioherdans .. tvenne barnakullar gåfvo .. (styffadern) ymnigt tilfelle, at bevisa sig en godan Fader. Lange Likpred. öfv. Norby 63 (1744). Lind (1749, under jagt). —
(I 1 c) -KVINNA~20. (barne- Handb. 1614, Föret. 3 b; s. 49 a: barna-) barnaföderska; numera bl. i det ss. öfverskrift i liturgiska o. dylika skrifter brukade uttr. barnakvinnors kyrkogång o. d. L. Petri Kyrkoord. 23 b (1571); jfr Handb. 1614, s. 49 a, 1811, s. 128, 1894, s. 197. Skicka (sig) .. som barnaqwinnor j theras nödh. P. Erici 2: 52 a (1582). (Att) effter förlosningen skiöta barna-qwinnan och barnet. Hoorn Siphra 1 (1715). Agardh Bl. skr. 1: 256 (1854). —
-KVÄR. (barne-) (†) jfr A. Taxa öfv. sjötull. 8 Juni 1739, s. B 1 a. —
(I 1, II 1) -KYSS~2. (föga br.) Lind (1749, under mäulchen). Hvem skall nu väcka mig ur morgonblunden / Med sitt ”god morgon” och sin barnakyss? Hedberg Bröll. 114 (1865). —
-KÄNSLA~20. (föga br.) särsk. till I 1, om den känsla af vördnad osv. som barn (böra) hysa mot föräldrar: barnslig pietet. En son, som stiger i rang, adlar sin fader, då det anses strida mot barnakänslan, att denne i rang står under sonen. Svensén Jorden 266 (1887; om kinesiska förh.). —
-KÄRLEK~20. barns kärlek, barnslig kärlek.
1) till I. De heligaste, ljufvaste band, äktenskapets, barnakärlekens, fäderneslandets band. Thomander Pred. 2: 197 (1849). Sudermann Hemmet 105 (1893). till I 5 a β. J. O. Berggren i Pred. af prester i Lunds stift 1: 539 (1863).
2) till II 1. Med barnakärlekens hela värme ville (du) förmå (Arabella) .. att ta' emot två knäckar. Backman Dickens Pickw. 2: 307 (1871). jfr A. —
-LEDARE~200. jfr A. Ped. blad 1877, s. 111 (om elementarlärarna). Lärare och lärarinnor .. äro icke .. blott barnaledare. AB 1895, nr 128, s. 2. om grek. förh. Denne man .. var Themistocles' husträl samt hans barnaledare. Carlstedt Herodot 3: 252 (1833). —
-LEKA, f., uppvisadt bl. i pl. -or. (†) jfr A. Dockor och barnalekor. Schroderus Casm. 172 (1615). Fiellström (1738). —
-LEKAN. (barne- L. Petri, Dict. Hamb. (1700, under nugivendus) m. fl.) [fsv. barnalekan] (†) jfr A. (Gud har ej gifvit öfverheten) j handena, någhrahanda barnelekan, vthan itt skarpt och sargande swerd. L. Petri 2 Post. 294 b (1555). En hopp lättfärdigt kram och barnalekan. Stiernman Com. 1: 273 (1577). bildl. Emoot .. Christi Triumph j hans himmelfärd, war thet (dvs. kejsar Augusti triumftåg) itt barnelekan. P. Erici 2: 81 b (1582). Kolmodin Qv.-sp. 1: 48 (1732). —
-LIK~2, adj. jfr A. Ur kristendomens .. barnalikt förtroliga hållning emot gudomen. G. F. Steffen i GHT 1898, nr 242 B, s. 1; jfr BARN I 5 a β. —
-LINDA~2. (föga br.) Alt ifrån barna lindan, in til svepeduken: altid måste hon (dvs. människan) strida. Lange Likpred. öfv. Norby 34 (1744) [jfr lat. ab incunabulis]. Lind (1749, under binde). jfr A. —
-LJUF~2. Barnaljufva anletsdrag. Modin Dikt. 110 (1878). Du barnaljufva mö. Melin Snöhvit 13 (1897). —
1) [fsv. barnaluter (KrLL; se nedan)] (†) till I 1, II 1, jur. barns arfslott; jfr -ARF. Eij måge the (dömda) förwerka barnalott thera ..; icke heller theras hustros lott. Lagförsl. 466 (1606; efter KrLL. Edz. B. 21: 2). Barnalott skilljes ifrån den gäldskyldigas Egendom och gifves Äganden åter. Drysell (1728). jfr D.
-LYDNAD~20. (Han) begärde .. barna-lydnad äfven af den fullvuxna ynglingen. Adlerbeth Åm. i VetA 1817, s. 6. J. O. Berggren i Pred. af prester i Lunds stift 1: 539 (1863). —
-LYSTNA. (†) barnslig(t) lystnad l. begär. Hvad fingret pekte på, min barna-lystna fick. Kolmodin Qv.-sp. 1: 139 (1732). —
-LÄRA, se d. o. —
-LÄRANDE~200, sbst. (numera knappast br.) barnundervisning. I barnalärande oförtruten. Leinberg Skolv. 3: 206 (1724). —
-LÄRARE~200. (barne- Kungör. 15 Mars 1803, s. 3) Lex. Linc. (1640, under pædagogus). Till Barna-Lärare må ej antagas drygt och dyrlägt folk. Wahlfisk Katek. underv. 203 (i handl. fr. 1778—79). Den christlige barnaläraren. P. Palmqvist (1847; boktitel). Söka plats som barnalärare i förmögnare hus. Lagus Kellgren 7 (1884). jfr A. —
-LÄRDOM~20. under barndomen inhämtad lärdom. Vi (rätta) ju oss efter vår barnalärdom ”att tänka, innan vi tala”. Cederschiöld Skriftspr. 75 (1897). särsk. (†) = -LÄRA 2. Wår Christeligha troos artiklar, them wij .. vthi wår Catechesimo eller barnalärdom bekenne. Rudbeckius 1 Pred. A 4 a (1618, 1625). —
-LÄSNING~20. En hvar känner hvilket värde som barna- och ungdomsläsning denna Fryxells sagocykel eger. Forssell i SAH 57: 218 (1881). —
-LÄXA~20. (barne- Dalin)
1) barns läxa, under barndomen gifven l. lärd läxa. Barna Lexor Utaf then H. Skrifft Uthsökte. Spegel (c. 1700; boktitel). Han lärde läsa utan til alla andeliga Barne-Läxor både på Svenska och Latin. Dalin Arg. 2: 27 (1754). bildl. Sorgen är wår Barnaläxa. Rydelius Vitt. 53 (1716).
2) (†) af barn bestående läxlag. Den andra Barna läxan består af dem, hvilka lära att stafva. Leinberg Skolv. 2: 155 (1763). —
-LÖJE~20. Östergren N. dikt. 21 (1879). Ett enda litet barnalöje / Kan trolla solen fram ur sky. Wirsén Jul. 17 (1887). —
(I 1) -LÖS. (barne- Bureus) (†) jfr A. Om någhor bliffuer dödh barnalöös. Mat. 22: 24 (NT 1526; Bib. 1541: barn-). Ingelbrecht .. var barnelös. Bureus Suml. 59 (c. 1600). —
-MASSEL. (-maszl) [jfr sv. dial. barnmassel] (†) om vissa hudutslag hos små barn; jfr följ. samt -MÄSSLING, äfvensom -KOPPOR. Barnamaszl, vari, varioli, papulæ. Ind. Svec. (1641). —
-MASSLA. (masla, -maszla) (†) = föreg. Boa .. Barna masla. Lex. Linc. (1640). Papula .. Barnamaszla. Därs. jfr Dict. Hamb. (1700). —
1) = BARN-MAT. Pappa(,) barnamaat. Var. rer. 27 (1538). Fasciculus (1690). bildl. Barnamat. Lite roligt åt de små på vers och prosa. C. A. T. Romdahl (1887; boktitel).
2) (fordom) viss, till prästerskapet utgående, i matvaror bestående ersättning för barndop. Der församblingen icke will effter sijn wahnlige pläghsedh gifua inledz alltar (dvs. kyrktagnings- samt altar-) och barnamat, moste hon .. gifua i dess ställe 3 m(ark silfvermynt). Växiö domk. arkiv 1671, s. 201. Att ”altar- och barnamaten icke vidare skulle framsättas i kyrkan, utan bäras till Prestegården”. Rääf Ydre 4: 14 (cit. fr. 1720). —
-MINNE~20. Barnaminnet är långt (dvs. hvad man lärt o. erfarit ss. barn minnes man länge). Grubb 39 (1665; jfr under A). Snart utur barnaminnet fallande lexor. Wingård Minnen 5: 156 (1847). (†) i uttr. i ngns barnaminne, enl. hvad ngn kan erinra sig från sin barndomstid. Nådiga Fröken kallades fordom, jemwel i wårt barnaminne, Konungadöttrar. Swedberg Schibb. 458 (1716). —
-MODER, se d. o. —
-MORD~2. (barne- Rudbeckius (1616), Nehrman (1756), Weste (1807) m. fl.) [fsv. barnamorþ, motsv. d. barne-, børnemord]
1) till I 1: mord å eget (l. egna) barn; i sht (ss. i lagen): mord föröfvadt af kvinna å hennes nyfödda (oäkta) barn; jfr -DRÅP. Rudbeckius Kon. reg. 254 (1616). Om barnamord. MB 16 (Lag 1734; öfverskrift). Then som rådt och hulpit til barnemord, .. mister lifvet. Nehrman Jur. cr. 46 (1756). Vid 1786 års Riksdag, gjordes .. proposition, om icke .. dödsstraff för barnamord .. måtte afskaffas. Flintberg Lagf. 5: 237 (1803). SFS 1890, nr 33, s. 13.
2) till II 1: mord å minderårig; hufvudsakligen om det af Herodes föranstaltade mördandet af barnen i Betlehem. P. L. Gothus 1 Utl. K 1 a (1609). Swedberg Sabb.-ro 399 (1688, 1710). Bethlehemitiska barnamordet. Weste (1807). Ljunggren Est. 2: 203 (1860, 1883). jfr A. —
(I 1) -MORDS-PLAKAT—0~02. (barne-) (fordom) mot barnamord utfärdad förordning. Schmedeman Just. 1292 (1691). —
(I 1) -MORDS-STRAFF—0~2. (barne-) (Den som utsätter sitt barn) i upsåt, at komma det om lifvet .., belägges med ordinarie Barnemords straff. Abrahamsson 724 (1726). —
-MUN~2. (barne- B. Olavi) Om barnemunnen sårnar eller vpspringer (dvs. får utslag). B. Olavi 172 a (1578). Du kan (på domens dag) behöfva väl en bön / För dig från milda barnamunnar. Wirsén Sång. o. bild. 33 (1884). Den lille .. vände med allvarlig min sin ljusröda, fuktiga barnamun upp emot honom. Benedictsson Folkl. 201 (1887). jfr A. —
-MÅLSMAN. (barne G. I:s reg.) (numera knappast br.) förmyndare l. målsman för barn. Hennes barn eller barne målszmen. G. I:s reg. 6: 141 (1529; möjl. är barne att betrakta ss. gen. pl.). Een eller flere af .. föräldrarnas förtrogneste wenner .. skall till Tingz fahra och .. förordning begära, hwilcken barna måhlsman wara skall. RARP 4: 635 (1651). —
-MÄSSLING. (barne- Förklar. 13 Mars 1722 (i titeln)) (†) mässling (hos barn). Barnamässlingens eller så kallade fläcksiukans eftersiukdomar. J. C. Nordenheim (1722; i boktitel). Dict. Hamb. (1733). jfr A. —
(I 1, II 1) -MÖRDARE~200. (barne- Schroderus Comen. 669 (1641)) Dähnert (1746). Hagberg Shaksp. 5: 42 (1848). jfr A. —
(i sht I 1) -MÖRDERSKA~200. kvinna som begår l. begått barnamord. Pardonsplakat 28 Sept. 1675, s. 3. Lind (1749). Bitterheten förhåller sig städse till humorn som barnamörderskan till den leende oskulden. C. A. Hagberg i SKN 1842, s. 69. Rydberg Vap. 197 (1891). (†) Vnder thet Trää som Biörninnan theras Barnamörderska (dvs. hvari björninnan som mördat lejonens ungar) war vpklefwen. I. Erici 1: 392 (c. 1640). jfr A. —
-NAFLE~20. (barne B. Olavi 171 a (1578; s. 170 b: barna)) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) Lägg osaltat smör på barne Naflan. B. Olavi 171 a (1578). jfr A. —
(I, II) -NAMN~2. Den ene skulle vilja att alla vore idel barn, icke i ondskan allenast utan i förståndet; den andre fruktar så för barnanamnet, att han icke ens vill vara Guds barn i himmelen. Thomander Pred. 1: 223 (1849). —
-NATUR~02. H. Abelin i UVTF 11: 3 (1874). Hvarje lärare, som med kärlek iakttagit barnanaturen. Cederschiöld o. Olander Uppsatsskrifn. 1: 6 (1896). jfr A. —
-NIMME. (†) barns fattningsgåfva. Barnanimme liknas (i Konungastyrelsen vid en) wax taflo. Bureus Kon.-styr. N 1 b (1634). —
-ORD~2. (mindre br.) ord som tillhör barnspråket; barnsligt ord. Lind (1749, under papa). bildl. Men tag mot, tag mot af alla / Tacksamhetens barnaord! Wirsén Vint. 85 (1890). —
-PENNINGAR, pl. (barne- Sthms stadsord. 1: 21 (1631), Drysell (1728) m. fl.) [fsv. barnapänningar, motsv. d. barne-, børnepenge] (†) jfr A. (I Holland är) tillåtit, ther (dvs. i det ostindiska kompaniet) at anleggia Barnapenningar. Schroderus Uss. F 4 b (1626). Att barnepenningerne icke måge länge liggia uthan bättringh och nytto. RARP 4: 252 (1649). Drysell Reg. (1728). —
-PIGA~20. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) jfr A. Hans Barnapijgha, som honom wachta, wagga och lögha skulle. P. Erici 3: 90 a (1582). Växiö rådstur. prot. 1636, s. 656. —
-PILT. (barne-) (†) Gudh (har) förordnat .. mächtigare och wackrare Barnepiltar som .. sköter (det lilla barnet), nemligehn the helige Englar. N. Rudbeckius Likpred. öfv. Sara Olofsd. C 3 b (1654). —
-PIPA. (barne-) (†) Barnepijpor. Ordn. öfv. sjötullen 15 Dec. 1667, s. E 1 a. jfr A. —
-PISKARE~200. (föga br.) person som (ofta l. gärna) piskar barn; särsk. som öknamn på lärare. Arsch-Paucker, rump-slagare, barna-piskare. Lind (1749, under paucker). —
(I) -PLIKT~2. (ett barns) plikt emot (sina) föräldrar. Du ej vår Barnaplicht och Fader kom ihog. Cederhielm Brut. 28 (1739). Att trampa barnaplikten under fötterna. Sudermann Hemmet 42 (1893). till I 5 a β. De trognas barnarätt att få tillegna sig Evangelii tröst, och deras barnapligt att vandra såsom Christi Evangelio värdt är. Wallin 2 Pred. 1: 34 (1817). —
-PREDIKNING~020. (mindre br.) i sht i pl. Catechismi- eller Barna-Predikningar. Iverus Dietrich (1843; boktitel). jfr A. —
-PSALM~2. Barna Psalmer. Swedberg Ps. s. 563 (1694; öfverskrift). Tengström Vittra skr. 153 (1795; öfverskrift). Hahnsson (1884). jfr A. —
-REN~2, adj. Hans barnarena hjerta. Carlén Skuggsp. 1: 322 (1861, 1865). Den genialiske, barnarene, upplågande och snart försonade biskopen (Franzén). Wirsén i 3 SAH 2: 634 (1887). —
-RIS~2. (föga br.) Wij äre wäxte vndan barnarijset. P. Erici 6: 33 a (1582). Lind (1749, under geissel-ruthe). —
-RO~2.
1) barns hvila; barnsligt lugn o. fridfull hvila. Skapen barnaro här inne / Med en vaggsång ljuf och still. Rydberg Faust 248 (1878).
2) (föga br.) = BARN-RO. SP 1780, s. 263 (anf. boktitel). Att hela det historiska fältet må bli en lekvall för oskyldig barnaro. Geijer I. 6: 446 (1846). —
-RYGG~2. (mindre br.) Barnaryggen will böyas i tijd. Grubb 41 (1665); jfr: Barnarygg måste böjas i tid. Möller (1790). jfr A. —
-RYKT. (†) barnuppfostran. Barnaröcht (är) mykit af nödhen. Bureus Kon.-styr. N 1 b (1634). Vårdslös barnarycht. Kolmodin Qv.-sp. 1: 537 (1732). —
-RÄNTA. (barne-) (†) ränta l. inkomst af omyndiga barns arfsmedel. RARP 4: 252 (1649). Utaf Barne-räntorne skal först tagas til Barnens åhrlige föda, kläder och upfostrande. Abrahamsson 307 (1726). —
-RÄTT~2. [fsv. barnarätter, motsv. d. barneret]
1) till I 1, 5: rätt l. rättighet (till ngt, urspr. till arf, men äfv. till kärlek, välvilja, öfverseende osv.) som ett barn har att åtnjuta af sina föräldrar l. hos dem till hvilka det står i barnsligt förhållande; barnaskap; vanl. i fråga om Guds barns rätt till att af Gud anses ss. barn, ärfva Guds rike osv. O Gudh! .. / Lät osz doch niuta barna rätt. Ps. 1695, 309: 15. At Guds barn .. äro ömast i .. Guds omsorg inneslutne, det följer af deras barnarätt. Nohrborg 680 (c. 1765). Ps. 1819, 386: 2. Den förlorade sonen .. vågade (icke strax) hoppas barnarätt (hos sin fader). J. O. Berggren i Pred. af prester i Lunds stift 1: 547 (1863). Cavallin (1875).
2) (mindre br.) till I 6, om medborgar- l. infödingsrätt. (Den svenske sjömannen) skall ej .. åt främmandes tjenst behöfva sälja sin frihet och sin fosterländska barnarätt för en syndpenning. Wallin Rel. 4: 318 (1838). —
-RÖST~2. Rundgren Minnen 1: 12 (1850, 1870). Säll är den, som .. / Mins, att himlens hosianna / Sjunges blott med barnaröst. Modin Dikt. 46 (1878). jfr A. —
-SAMLING~20. (föga br.) samling af barn; särsk. (†): skolklass. Den femte Barnasamlingen består af dem, som lära sig att rent läsa utantill Doctor Lutheri Cateches. Leinberg Skolv. 2: 156 (1763). —
-SATS. (†) för barn begriplig, enkel sats. Tå en Geometra af små förvtsatta barna-satser drager stora .. sanningar. Rydelius Förn. 320 (1737). —
-SINNAD~20. (föga br.) jfr följ. (Skrymtaren) vill förderfva christendomens ädla och barnasinnade frihet med träldomens anda. Wingård Skr. 2: 30 (1819). GHT 1895, nr 243, s. 3. —
-SINNE~20. barns sinne l. sinnelag, barnsligt sinne. Ett sätt, som var synnerligen väl beräknadt på barnasinnet. De Geer Minnen 1: 6 (1892). oeg.: sinnelag liknande ett (oskyldigt) barns; äfv. med anslutning till I 5 a β, i fråga om människans förh. till Gud. Att himmelriket dem hör till, / Som hafva barnasinne. Ps. 1819, 145: 3. (Det) andeliga barnasinnet. Schartau Underv. f. barn 25 (c. 1820). Blifven så oförgängligt unge, J lärdomens och vettenskapernas ämnesvenner! Blifven männer med barnasinne ..! Wallin Rel. 1: 360 (1825). Storryssarne .. (äro) ett vekt, känsligt, för alla inflytelser öppet folk, hvars barnasinne .. kan slå öfver i vild grymhet, om det retas. Svensén Jorden 416 (1887). jfr A. —
-SJUKDOM~20 l. ~02. (numera föga br.) jfr A. Älta kallas .. en barna-siukdom, then the hafwa i magan. Spegel Gl. (1712). Schultz Intr. i VetA 1760, s. 45. —
-SJUKVÅRD~20 l. ~02. NF 9: 134 (1885). Om barnavård och barnasjukvård. T. Hellström (1889; boktitel). jfr A. —
-SJÄL~2. De fleste barnasjälens föreställningar blifva i det tysta. Hedborn Minne 9 (1835). Tusende frågor stiga upp i barnasjälen. Rundgren Minnen 3: 23 (1863, 1888). tänkt ss. egande en själfständig tillvaro o. skild från kroppen. Thomander Skr. 2: 235 (1855). De nornor .., som åt de för jordelifvet bestämda barnasjälarna utvälja mödrar. Rydberg Myt. 2: 271 (1889). oeg. Stilla allvar var hans yta; / Såg man i hans blick likväl, / Sågs den som i speglar bryta / Glädjen i hans barnasjäl. Runeberg 5: 36 (1860; om gamle Lode). (I den afrikanske negerns) jättekropp bor oftast en barnasjäl. Svensén Jorden 464 (1887). jfr: Allt hvad i mitt hjärta ännu fanns kvar af barnasjäl och gossesamvete. Cavallin Kipling Emirens pred. 132 (1898). —
-SKABB~2. (barne- I. Erici 1: 211 (c. 1640)) (numera föga br.) Mynta .. läker .. Barna skabb på Hufwudet. I. Erici 1: 149 (c. 1640). jfr A. —
(jfr I 1 d) -SKAPELSE. (†) barnskepnad. När tiughu daghar äre framlidne (efter aflelsen), tå kan man .. see at thet (dvs. människofostret) haffuer barna skapelse och nempnes Foetus. B. Olavi 160 a (1578). —
(I 1, II 1) -SKARA~20. (barne- Dalin) jfr A. Dalin Arg. 2: 22 (1734, 1754). En liflig barnaskara, / Obetänksam, bullrande och yr. Wadman Saml. 1: 94 (1830). Barnaskaran ökades, med barnen glädjen. Wieselgren Bild. 209 (1882, 1889). till I 5 a β. J. O. Berggren i Pred. af prester i Lunds stift 1: 537 (1863). —
-SKRATT~2. Så ljöd ett friskt, harmoniskt barnaskratt derute på gården. Hedenstierna Fru W. 52 (1890). jfr A. —
-SKRIFT~2. särsk. (mindre br.) = BARN-SKRIFT 2. Barnaskrifter, utgifna af Stockholms fruntimmersförening för barnavård. (1853; boktitel). —
-SKRÄMMA~20, sbst. (föga br.) Dalin Arg. 2: L 2 a (1734; se under A). —
-SKÖN~2, adj. (enst.) En landtlig fest, der oskuld, barnaskön, / Med jordisk glädje står .. väl tillsamman. Snoilsky 4: 75 (1887). —
-SKÖTERSKA~200. (numera föga br.) jfr A. Kinderwärterin .. barna-skjöterska. Lind (1749, under amme). —
-SKÖTSEL~20. (numera mindre br.) Till att lindra min sal. Hustrus besvär i barnaskjötslen och i fostringen, .. har jag haft benägenhet att antaga en .. amma. Amman 59 (1756). Mennander Præs. i VetA 1765, s. 18. jfr A. —
-SORKE. (barnesorcka (oblik kasus)) (†) sårnader (i hufvudet) hos barn. Johanness lille war .. siuker aff såår eller barnesorcka. Gyllenius Dagb. 308 (1665). —
-SPEL~2. (barne- Sparrman (1642), Skäl att fortsätta kriget med Danmark 4 a (1659))
1) (†) = BARN-SPEL 1. Svart G. I 2 (1561). Somblighe (soldater) hadhe Barnaspeel förhender, och annan wällust. Schroderus Liv. 600 (1626). Låta them (dvs. barnen) sina Barnespeel förhänder hafwa. Sparrman Sund. sp. 376 (1642). Swedberg Ordab. (c. 1730). bildl. Her medh (dvs. med döpelsen) är intet barnaspel, vtan är thet ärende som så ganska stoor mact vppå ligger. L. Petri Kyrkoord. 14 b (1571). Werldennes herligheet, macht och wijsheet, äro för Gudz öghon, intet annat än itt barnaspeel. P. Erici 1: 7 a (1582). Petreius Beskr. 2: 47 (1614). Et inbillnings-foster och barnaspel. Wahlbom Plant. 4 (1750).
-SPRÅK~2. (föga br.) jfr A. En Allmänhet, som ännu blott tänker i bilder, ännu talar barnaspråket. J. Åström i LBÄ 42—43: 101 (1800). —
-STOL~2. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) = BARN-STOL 2. En liten stol, barna-stol. Lind (1749, under stühlchen). —
-STRUMPA~20. (barne-) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) Stiernman Com. 2: 729 (1653). Ordn. öfv. sjötullen 15 Dec. 1667, s. C 3 b. jfr A. —
-STÄMMA ~20. jfr A. Hörs hans (dvs. lille Rolfs) barnastämma klar och vek? Wirsén Ton. o. sägn. 164 (1893). —
-SVULLNAD. (†) svullnad hos barn. För Barnasvullnader uti Halsen berömmes Blindnässlan, Hampörten .. at binda om Halsen. Haartman Sjukd. 198 (1759, 1765). —
-SYTA? l. -SYTAN? [jfr sv. dial. syta, omsorg, möda (Rietz), samt SYTA, v.] (†) barnavård. Försumelse medh barnasytan. T. Johannis Fästn. Bb 10 b (1604). —
-SÅNG~2. jfr A. Barna Sång och Dantz på Gatorne. Lælius Jungf. C 3 b (1591). Wallin Vitt. 2: 270 (1806). —
-TAL~2. [fsv. barnatal] (numera knappast br.) särsk. (†): barnslighet, lappri. Schenberg (1739, under nugæ). —
-TANKE~20. äfv. oeg. Wallin 2 Pred. 1: 235 (1838). Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt! Runeberg 5: 292 (1863). Rundgren Minnen 3: 166 (1889). —
-TRO~2. barns tro l. tillitsfullhet; särsk. om hvad man ss. barn tror i religiösa ting; oeg.: tro sådan som ett barns. Barnatro och dess frukt. (1864; boktitel). Ack, om jag hade min barnatro tillbaka! H. Lilljebjörn Hågk. 1: 140 (1865). Från det torftiga hemmet medförde han (dvs. Anders Sandberg) den barnatro, som städse förblef underlaget för hans teologi. Wieselgren Bild. 424 (1876, 1889). Per Wieselgren (har) troget verkat med alla sin själs krafter, i varm barnatro och med eldigt snille. Dens. Vår samt. 175 (1880). Hvad Urd har skrifvit i edra hjertan om barnatro och kärlek. Rundgren Minnen 3: 227 (1889). —
-TROSK. (†) ranula, grodsvulst (hos barn). Barna-trosk, en hete eller svulnad under tungon. Lind (1749, under fröschlein). —
-TRÅNSJUKA. (†) engelska sjukan, rachitis. Risen eller Barnatrånsjukan (Atrophia Infantum ..). Haartman Sjukd. 290 (1759, 1765). —
1) (†) barnuppfostran. Till barnatuchtt och sedher (hör äfven), att man holler them (dvs. barnen) till schola och läther them studera. L. Petri Oec. 45 (1559). T. Johannis Fästn. D 3 a (1604). Dessa anmärkningar angå barnatukten i gemen. H. G. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 398.
2) (mindre br.) ordentlighet l. goda seder l. disciplin hos barn. Man seer .., huru i Tyskland .. alzingen Barnatucht är. Fosz 317 (1621). Spegel Guds verk 118 (1685). Bort med et land, der barnetukt och snillebragd försvinner. Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). —
-TUKTAN. (barne- Ungius Viatorium 41 (1645)) (†) jfr A. L. Petri Chr. pina E 4 a (1573). Mannen är befrijat ifrån dhen Möda, at vptuchta Barnen så länge dhe än löpa i Kiortlar, hwilket .. aff heela Barnatuchtan, är dhen swåraste Tijdh. Rel. cur. 182 (”282”) (1682). Kolmodin Qv.-sp. 1: 175 (1732). —
-TUNGA~20. Hwar barna tungan och gomen wore torr. B. Olavi 171 a (1578). Akta dig, .. att ej / Din barnatunga yppar hvad du här har sett. Runeberg 5: 221 (1863). —
-TYCKE~20. barns tycke l. böjelse; i barndomen uppkommet tycke, barndomstycke, barndomskärlek. Hedberg Dagtingan 8 (1876). Den ungmön (hade) varit trogen sitt barnatycke. GHT 1895, nr 257 B, s. 2. —
-TÅR~2. Vänliga gestalter, som .. finna öfverallt .. barnalekar att leda, barnatårar att aftorka. Thomander Skr. 1: 749 (1859). —
(I) -UNDERGIFVENHET~10200 l. —1010~2. barnslig undergifvenhet, i sht i förh. till Gud. När motgångens dag är inne, .. så tagen I den bittra, men helsosamma kalken med barnaundergifvenhet. Wallin Rel. 4: 212 (1837). —
-UNDERVISNING~1020. Leinberg Skolv. 1: 327 (1762). Thorild 4: 152 (1795; se under BAR, adj. 1 a). Barnaundervisningen bestrides i fast skola af dertill antagen examinerad lärare. Widmark Helsingl. 2: 39 (1849). De stycken, som höra till katekesen eller barnaundervisningen. Fehr Underv. 37 (1894). jfr A. —
-UNDERVISNINGS-METOD—1010~02. Project till Barnaundervisnings-Methode å Landet. Wahlfisk Katek. underv. 202 (i handl. fr. 1778—79). —
-UPPFOSTRAN~020. (jfr anm. till BARNUPPFOSTRING) Lind (1738). Äktenskapets första ändamål är barnauppfostran. Franzén Pred. 1: 115 (1841). En .. offentlig barnauppfostran. Bolin Eur. 2: 227 (1871). jfr A. —
(I) -UTKORELSE. (†) utkorande l. utväljande till (ngns) barn; i sht i förh. till Gud: barnaskap; jfr -KOR. Mina brödher .. som äro aff Jsrael hwilkom som barna vthkorilsen tilhörer. Rom. 9: 4 (NT 1526; Bib. 1541: Barnaskapet; lat. adoptio filiorum; gr. ἡ υἱοϑεσία). —
-VAGGA~20. (barne- Schroderus Comen. 228 (1640, 1647), Lucidor) (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.). Lex. Linc. (1640, under incunabula). Såsom then ännu i Barne-Waggan skrålar. Lucidor Hel. T 4 a (1672). Dict. Hamb. (1700). jfr A. —
-VAGN~2. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) jfr A, D. En barna-vagn at springa och leka med. Lind (1749, under lauff-wagen). —
-VERK~2. (barne- Runius, Linné m. fl.)
1) (numera föga br.) = BARN-VERK. Hvadh Keijsaren .. synes föreslå .. är barnavärck. RP 7: 96 (1637). Gifftas är ey något barnevärk. Runius Dud. 2: 9 (1703). För dem, som sett de Lappske fall och forssar, är detta (dvs. Trollhättan) et barneverk. Linné Västg. 209 (1747).
2) (†) för barn afsedt litterärt verk l. arbete. Samme Författare .. har .. förfärdigat åtskilliga barnaverk, hvaraf han hoppas, at de (dvs. barnen) med mera lätthet och nöge inhemta Latinska språket. Göteb. mag. 2: 262 (1760). —
-VIS~2, sbst.
a) (i sht i högre stil) i uttr. på barnavis. Bedja till Gud på barnavis. Swedberg Sabb.-ro 481 (1710).
b) (†) i annan anv. Puerilitas .. Barnaleek, barnsligheet, barnawijs. Lex. Linc. (1640). Emedan nu Christinnans Gåssar, efter Barna-vis .. fägnade sig. Lagerström Bunyan 2: 38 (1727). —
-VÅRD~2. Fischerström 1: 356 (1779). Ordnandet af den kommunen åliggande barnavård. B. Oxenstierna i Stockholm 1: 589 (1897). jfr B. —
-VÅRDARE~200. Osund luft, .. otillräcklig klädsel o. s. v. .. måste .. af en samvetsgrann barnavårdare .. förekommas eller afhjelpas. Oldberg Pedag. 21 (1843). Handb. 1894, s. 9. jfr A. —
-VÅRDERSKA~200. Gejer Andel. betracht. 438 (1689). jfr A. —
-VÄN~2. särsk. om Jesus. Den himmelska Barnavännen. Broocman Ber. 1: 97 (1807). Lären .. (barnen) älska Honom, den store Barnavännen. Wallin Rel. 1: 224 (1817, 1825). om bok. Den nya barnavännen. (1838; boktitel). jfr A. —
(I 1 c) -VÄRK. (†) jfr A. Hon (blef) hasteligen betagen aff Barnawärk, så at hon födde en Son. Schroderus Osiander 2: 500 (1635). Barnavärkar, födslo-pina. Lind (1749, under geburtsschmertzen). Sahlstedt (1773). —
-ÅLDER~20. Barna ålder, Infantia, pueritia. Lex. Linc. (1640). Barnaåldrens ljufva drömmar. Eurén Cora 133 (1794). Sinnet för det underbara eller intresset för sagan är karakteristiskt för barnaåldern. Tegnér S. skr. 6: 174 (1827). Rydberg Vap. 189 (1891). bildl. Näringarnas barnaålder. D. v. Schulzenheim i LBÄ 16—17: 91 (1798). Wieselgren Bild. 309 (1889; i fråga om människosläktet). (mindre br.) konkret. Att .. skynda den sjuka barnaåldern till hjelp och vård. NF 9: 134 (cit. fr. 1851). jfr A, D. —
-ÅR~2. (barne- Celsius) jfr A. Lära sig ifrån barne åren, at hata .. sådane Regementen. Celsius G. I 95 (1746, 1792). När Eric hade hint ur första barna åren. Livin Kyrk. 7 (1781). Barnaårens oskuld. Hagberg Pred. 4: 85 (1818). En ur barnaåren nyss utträdd, i förtid myndig monark. Oscar II Skr. 3: 292 (1868, 1888; om K. XII). (Hans) tidigare barnaår. Wirsén i 3 SAH 2: 136 (1887). —
-ÖDE~20. (enst.) öde under barndomen. Armod var hans rike andes fadersarf och barnaöde. Wirsén Sång. o. bild. 212 (1884). —
-ÖGA~20. (barne- B. Olavi 173 a (1578)) Om barna ögon swulna. B. Olavi 172 b (1578). Det späda barnaögat .. kan (icke) vända sig bort ifrån ljuset. Thomander Pred. 1: 19 (1849). särsk. med tanken fäst på det uttryck af oskuld, tillit osv. som finnes i barnets blick. Rundgren Minnen 3: 166 (1885, 1889). oeg. o. bildl. Blomstersängens rosor vänligt se / Med sina barnaögon upp till oss. Oscar II Skr. 2: 2 (1861, 1887). En liten fetlagd fru .. med .. ett par stora, vänliga barnaögon. Roos Skugg. 173 (1891). jfr A.
C: BARNE-AGA, -AMMA, -ARF, -BLÖJA, -BOLL, -DRÅP, -DÖD, -FADER osv., se B.
D: BARNS-BEN3~2 l. 4~1. [jfr fsv. aff blotte barns been, vtaff blötthe barnss ben, d. fra barnsbeen, isl. frá l. af blautu barnsbeini samt nt. von kindsbeen up, holl. van kindsbeen af, t. von kindesbeinen an, fris. fen bernesconk op, lat. de tenero ungui, a teneris unguiculis, gr. ἐξ ἁπαλῶν ὀνύχων; jfr äfv. den etym. afd. under BAR, adj. 6, samt BLOTT, adj.] i uttr. från (fordom äfv. af) barnsben o. d., ända från barndomen. Från Barnsbeen har warit min lust. / Wara i Krijgh. Messenius Sign. 3 (1612). Dygd .. har jag sökt intrycka dig från barnsbenen. Dalin Vitt. II. 5: 118 (1738). Från barnsben re'n du, Musers son, / var gjord att allt förnya. Tegnér 2: 399 (1814). Lysander Faust 185 (1875). Benedictsson Folkl. 172 (1887). numera obr. uttr. Af blotta barnsbeenen. L. Petri Kr. 16 (1559); jfr Guthræus Likpred. öfv. B. Holstenia E 1 b (1653). Strax aff barnsbeenet. Hambraeus A 2 b (1620). Aff Barnsbeen haffuer jagh j Krigh / Mig altijdh öfwat fliteligh. N. Holgeri E 7 a (1632). Aff förste Barns been. Brasck Förl. son. A 3 b (1645). jfr A. —
-BÖRD, -BÖRDA, se d. o. —
(I 1 c) -FÖDSEL. [jfr fsv. barnsfödelse] (†) jfr A. Gudh .. hafwer .. henne vthi Barnsfödzlen .. oppehållit. Christ. ordn. H 1 b (1602). —
-NÖD, se d. o. —
(I 1 c) -PINA. (†) barnsnöd. En swår åsnabörda är och Barnspijnan, Qwinnan pålagd. Hasselqvist Utfärdspred. öfv. Thauvonius A 4 a (1684). —
-VAGN. (†) jfr A, B. Man .. ser (äfven) små Barns-Vagnar och Leksaker göras med små Framhiul. Triewald Förel. 1: 274 (1735). —
(I 1 c) -VÅNDA~20. (föga br.) barnsnöd. Qvinnor, som äro i barnsvånda. Kalm Resa 2: 145 (1756). jfr A. —
(I 1 c) -VÄRK. (†) jfr A, B. Hon begynnar få ondt, och barnswercken läter kenna sigh. L. Petri 2 Post. 58 b (1555). —
-ÅLDER. (†) Den späda barnsåldren. Hufeland Barns phys. upfostr. 6 (1799). jfr A, B. —
-ÖL, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content