publicerad: 1961
RÄGN räŋ4n, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(vanl. skrivet regn. — regen- i ssgr 1597 (: regenweder)—1679 (: Regenskurar). regn 1526 osv. reng 1547 (: rengwäär)—c. 1620. rengn 1621—1710 (: Rengnachtigt). rägen 1603—1606. rägn 1603 osv. räng 1704 (: Klädes Räng Kappa)—1756. rängn 1629 (: Rängn kappa) —1788)
Etymologi
[fsv. räghn; jfr fd., dan. o. isl. regn, got. rign, fsax. regan (anträffat bl. ss. förled i ssgr), regin, mlt. regen, fht. regan (t. regen), feng. regn (eng. rain); av ett germ. reȝna-, möjl. besläktat med lit. rõkti, dugga, rokė, duggrägn]
1) nederbörd i form av vattendroppar; äv. i individuell anv., om dylik nederbörd som faller vid ett visst tillfälle, betraktad ss. en enhet, rägnskur o. d. Gå ut i rägnet. Vara ute i rägn. Rägnet störtade ned l. öste ned l. stod som spön i backen. Rägnet hänger i luften. Himmelen gaff regn. Jak. 5: 18 (NT 1526). Thet föll ett skräckeligit rägn. RARP 4: 396 (1650). Min gikt .. förutsade, att det skulle bli regn. Rydberg Ath. 246 (1859). Starka regn äro .. icke sällsynta (om vintern i Bushir). Hedin GmPers. 211 (1887). Som svampar efter regn växte små, provisoriska bostäder upp i skogen. Munsterhjelm Gård. 194 (1927). Mången gång gick jag till fots i regn och rusk för att spara in spårvagnspengarna. Krey-Lange MelbaLiv 31 (1927). Regn och snö drev henne i synen. Aronson SångPolstj. 8 (1948). — jfr AFTON-, ARLA-, DAGS-, DUGG-, EKVATORIAL-, HÄLL-, HÖST-, LAND-, METEOR-, MONSUN-, MORGON-, NATT-, PASSAD-, PLASK-, SIL-, SKVAL-, SLAG-, SOMMAR-, STRID-, STRIL-, STÖRT-, SÄRLA-, VINTER-, VÅR-, ÅSK-, ÖS-RÄGN m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Then sich berömer och giffuer intit, han är såsom itt moln och wädher vtan regn. SalOrdspr. 25: 14 (öv. 1536). Smått räghen wäther och. Balck Es. 115 (1603). Näszlan wäxer och aff Rägn och Soolskeen .. (dvs.) Paddan får och framgång. Grubb 598 (1665). Sällan stillas storm vthan Rägn .. Som man elliest säger: Smått rägn, stillar offta stoort wäder. Dens. 782. Alla moln gifva icke rägn. Rhodin Ordspr. 3 (1807). Efter regn växer gräs, efter vin snack. SvOrdspråksb. 29 (1865). Regn och besök äro goda, när de icke komma i otid. Därs. 76. — särsk.
α) i uttr. efter rägn kommer (l. väntar man) solsken l. efter rägn låter vår Herre (l. Gud) solen skina o. d., särsk. för att beteckna att man, då man befinner sig i en svårighet, kan hoppas att det skall bli bättre. Effter Rägn wäntar man soolskeen. Grubb 518 (1665). Efter regn låter Gud solen skina. Nordforss (1805). Efter regn låter vår Herre solen skina! Carlén Repr. 105 (1839). Efter regn kommer sol-sken. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr: Efter regn är solen vackrast. Därs.
β) i uttr. komma ur rägnet i takdroppet (i sht förr äv. droppet), i sht förr äv. ur dropp(et) i rägn(et) o. d., komma ur en svårighet i en annan som är ännu större än den första, komma ur askan i elden; jfr DROPP, sbst.1 1 slutet. At drijfwa the Spanier igenom Frantzosen vthur Neapel, woro så godt som komma vthur Regnet i Droppet. Brask Pufendorf Hist. 428 (1680; t. orig.: aussm Regen in die Trauffe kommen). Undan regnet, under takdroppet. Wensell Ordspr. 78 (1863). Det var att komma ur rägnet i takdroppet. Landsm. XI. 2: 34 (1896; från Värml.).
b) i uttr. riva rägn, se RIVA, v.2 III 3, riva ned rägn, se RIVA NED 2, riva upp rägn, se RIVA UPP 12.
c) i uttr. det artar sig l. drar sig l. drar ihop (sig) l. lagar sig till rägn, förr äv. det lagar sig till rägns, det blir l. ser ut att bli rägn; jfr ARTA III 2 c, DRAGA, v. I 3 b γ, DRAGA IHOP 3 b β, c, LAGA, v. 7 slutet. Det lagar sig til rägn. Serenius Yy b (1734). Dens. (1741: til regns). Weste 1: 470 (1807: drar sig). Meurman 1: 66 (1846: artar sig). Hahnsson 205 (1888: drar ihop).
d) i uttr. dra(ga) rägn, oeg.: dra till sig l. framkalla rägn; äv. i uttr. solen dra(ge)r rägn, dels om förhållandet att svaga moln l. molnstrimmor mot aftonen synas närma sig solen, dels om förhållandet att solstrimmor genom begränsade öppningar i molnen synas tränga ned till jorden, solen drar vatten (se DRAGA, v. I 14 a). Under .. (sol-)förmörkelsen syntes .. kring månskifvan .. en .. ring, hvilken både uppåt och nedåt utsände strålar, liknande det fenomen, som i hvardagsspråket betecknas af uttrycket ”solen drager regn”. Samtiden 1870, s. 14. Solen drar regn (dvs.) man anser det som ett förebud till regn då svaga moln l. molnstrimmor mot aftonen synas dra sig åt solen. Östergren 1: 943 (1918). Midsommarhelgen brukar ju ha lika stor makt att dra regn, den, som pingsten. Lagerlöf Höst 209 (1933).
e) (utom ss. senare led i ssgn IS-RÄGN numera bl. tillf.) i utvidgad anv. (jfr 2), om nederbörd i annan form än vattendroppar. (En inföding från Sällskapsöarna) föll i en ogemen förundran, då han första gången såg snö, och kallade den samma för hvitt regn. Cook 2Resa 155 (1783). — jfr HAGEL-, IS-RÄGN.
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 e); särsk. dels om mängd av likartade partiklar l. föremål (särsk. projektiler o. d.) som falla ned (över ngn l. ngt): skur, ström, störtflod, dels om mängd av likartade företeelser som alstras i ett sammanhang l. uppfattas ss. sammanhörande; jfr 3. Jagh befahrar (på grund av himlakropparnas konstellation) så godt som itt Regn aff hitzigt Förgifft. Voigt Alm. 1683, s. 36. Ett mördande regn af stenar. Stagnelius (SVS) 3: 80 (1817). Gunstlingen .. väntar när som helst ett regn af utnämningar. Strindberg NRik. 5 (1882). Ett regn af smekningar, uppmuntrande ord och löften föll öfver den unga flickan. Janson FörstaMänn. 66 (1906). (Raketer) föll sönder i ett regn av röda och blåa och gula stjärnor. Lagerlöf Kejs. 75 (1914). Då den andra vagnen for förbi, föll ett regn av buketter över kronprinsen. Lagergren Minn. 5: 401 (1926). Fontänen vajar som en parasoll av glas / skumspetsar fladdrar i solens regn. Lindegren Vint. 55 (1954). — jfr ASK-, BLOM-, BLOMSTER-, ELD-, FISK-, GNIST-, GROD-, KUL-, MANNA-, MASK-, METEOR-, METEORIT-, ORDENS-, ORM-, PIL-, PIMSTENS-, POLLEN-, PROJEKTIL-, PÄRL-, ROSEN-, RÅTT-, SALT-, SAND-, SLAM-, STEN-, STJÄRN-RÄGN m. fl. — särsk.
a) om (mängd av) fallande l. omkringstänkande l. omkringflygande droppar av vatten l. annan vätska. At äga någon skygd emot hafsvatnets brusande, var .. upsatt et stycke segelduk .., hvarunder man kunde sitta mera fri för vågens regn. Thunberg Resa 3: 10 (1791). Viktoriafallet i Sydafrika, der Zambesefloden med några väldiga språng sänder ett regn af skum mot höjden. Svensén Jord. 34 (1884). Hon låter ett regn av parfym falla på sin heta, värktyngda panna. Böök i 3SAH LIV. 2: 39 (1943). — särsk. (i vitter stil) om tårar. Kinderna rodnade, / och en droppa rägn / flöt ned på hennes knän. Afzelius SæmE 209 (1818). En .. kvinna, / hvars kind var våt af sådant regn som alstras / af smärta, väckt af .. harm. Bring Dante 447 (1906). jfr TÅR-RÄGN.
b) (†) i uttr. osynligt rägn, om utdunstning från ett träd. Aldrig et enda stånd Ljung sågs i Boke skogen eller nära in til Boken, ehuru allmän Ljungen var utom kring, hvilket visar en synnerlig antipathie emillan Bokens exhalationer eller osynliga rägn och ljungens attraction. Linné Sk 58 (1751).
c) (i sht i vitter stil) om ngt som värkar livgivande l. befruktande på samma sätt som rägn (i bet. 1). (Guds) heliga ord .. hwilket är .. itt fruchtsampt regn. KOF II. 2: 18 (c. 1655). Wirsén i 3SAH 9: 6 (1894). — jfr NÅDE-RÄGN.
3) [eg. specialanv. av 2] ss. senare ssgsled i namn på växter med stora nedhängande blomklasar; jfr BLÅ-, GULD-, ROSEN-RÄGN.
Ssgr (i allm. till 1): A: RÄGN-ALSTRANDE, p. adj. som alstrar rägn. Hagman FysGeogr. 185 (1903; om bärg). —
-ARTAD, p. adj.
1) (numera föga br.) om (väderleken under en) tidsperiod: rägnig. Hela denna Månaden (dvs. augusti) regnartad. Alm- (Gbg) 1805, s. 18.
2) som erinrar om l. är kännetecknande för rägn. Jämn, regnartad fördelning av vattnet. Östergren (1935). —
-AVFALL ~02, äv. ~20. (numera föga br.) avlopp av rägn (från en plats); jfr avfall 4 b. BtRiksdP 1896, I. 1: nr 60, s. 3. —
-BAD. [jfr t. regenbad] särsk. (förr) bad vid vilket man lät kallt vatten i form av fina strålar rinna över en sjuk kroppsdel; jfr rägn 2 a, -dusch 2 o. dropp-bad. TLäk. 1835, s. 350. —
-BADD. (numera knappast br.) starkt rägn(ande), hällrägn; jfr badd 5. Nordforss (1805). De flacka, sanka och af ihålligt regn-badd vederdöpta Lennäs by-ägor uppehöllo oss ej länge. Törneros (SVS) 3: 110 (1833). Björkman (1889). —
-BAND. [efter det av astronomen P. Smyth († 1900) bildade eng. rain-band] (i fackspr., i sht astr.) till ett band grupperade rägnlinjer i solspektrum; i sht förr äv. = -linje. NF (1889). Moll Fys. 4: 95 (1901). —
-BAS, n. [sv. dial. rägnbas] (†) rägnskur. Dalin Arg. 2: nr 38, s. 3 (1734). CvLinné (1750) i SvLinnéSÅ 1941, s. 74. —
-BERKAN. [jfr t. regenberkan] (†) ett slags fast o. starkt berkan som bl. a. användes till rägnkläder. Synnerberg 1: 31 (1815). —
-BETYNGD, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) = -tyngd 3. Pipping Carducci Dikt. 77 (1894). Östergren (1935). —
-BLAD. bot. blad med droppspets (vilken medför att rägnvatten lättare rinner av). BotN 1893, s. 89. —
-BLANDAD, p. adj. om nederbörd (i sht snö): som är blandad med rägn; ngn gg äv. (skämts.) i utvidgad anv., om luft. Regn-blandad snö. Alm(Sthm) 1750, s. 9. Vi ansåg oss nu ha insupit tillräckligt mycket regnblandad snapphaneluft. TurÅ 1950, s. 226. —
-BLANK, adj. (i sht i vitter stil) blank till följd av rägn; i sht om vägbana l. gata o. d. Snoilsky 5: 57 (1888, 1897). Regnblanka gator. Söderberg AllvLek. 63 (1912). —
-BLASKIG. [jfr -blask] (ngt vard.) om väderlek l. tidsperiod: rägnig, rägnslaskig; jfr blaskig 1. SöndNStrix 1953, nr 1—2, s. 9. —
-BLOMMA, r. l. f.
1) [växtens blommor sluta sig före rägn] bot. den ss. prydnadsväxt odlade örten Dimorphotheca pluvialis (Lin.) Moench, väderspåman. CvLinné (1750) i SvLinnéSÅ 1941, s. 72.
2) [växtens blommor böja sig nedåt vid rägn] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Erophila verna (Lin.) Chev., nagelört, rågblomma. Lyttkens Växtn. 971 (1911; från Hälsingl.). —
-BLOMSTER. [jfr -blomma 1] (numera mindre br.) bot. om släktet Dimorphotheca Vaill. ex Moench; jfr -blomma 1. Svensson Kulturv. 566 (1893). —
-BLÅST, r. l. m., möjl. äv. n. (HH (: starkt rägnblåst och åskedunder)). (†) blåst med rägn, rägnvind. HH XVIII. 4: 65 (1714). Dalin (1855). —
-BLÖTA, r. l. f.
2) om förhållandet att bli blöt av rägn; jfr blöta, sbst.1 b. Vi trodde inte på det där gamla sjömansskrocket, att regnblöta är farligare än saltvattensblöta. Siwertz Jord. 319 (1936). —
-BOTTIN. (mera tillf.) (för användning i rägnväder avsedd) bottin (se d. o. 3). SvD(A) 1926, nr 291, s. 7. —
-BRINGANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som medför rägn, rägnförande; i sht om vind l. moln o. d. Den regnbringande sydväststormen. Tegnér ElliptOrd 6 (1882). —
-BROMS, m. l. r. [jfr t. regenbremse; bromsarna angripa människor o. djur särskilt ivrigt före rägnväder] entomol. individ l. art av bromssläktet Hæmatopota Meig.; i sht om bromsen Hæmatopota pluvialis Lin.; äv. (i sht i pl.) om släktet; jfr blind-knagg 2. Allmänna Regnbromsen (Hæmatopota pluvialis Fabr.). Dahlbom Insekt. 307 (1837). Genus Hæmatopota. Regn-bröms. Thomson Insect. 329 (1862). 2SvUppslB 4: 1261 (1947; i pl., om släktet).
-BUBBLA, r. l. f. (numera bl. tillf.) bubbla som uppkommer då en rägndroppe faller på vatten. Nordforss (1805). —
-BUNDEN, p. adj. (mera tillf.) om damm: som gm rägn fått sådan konsistens att det icke virvlar omkring; jfr binda, v. 11 d. Björkman Gård 18 (1918). —
-BY.
1) [jfr d. regnbyge, t. regenbö] av rägn åtföljd vindby; rägnskur; jfr by, sbst.1 1. Osbeck Resa 110 (1751, 1757). särsk. bildl.; jfr rägn 2. Stolt stiger emot åsen hans huvudbaner / i en regnby av armborstpilar. Asplund Klockb. 121 (1925).
2) (numera bl. tillf.) rägndigert moln; jfr by, sbst.1 2. Weste (1807). Vandrande regnbyar över havet understryker det patetiska i landskapet. TurÅ 1954, s. 212; jfr 1.
-BYXOR, pl. (numera bl. tillf.) (överdrags)byxor avsedda till skydd mot rägn. Oxenstierna Vanderdecken 67 (1865). —
-BÅGE, se d. o. —
-BÄCK. [fsv. räghnbäkker] av rägn uppkommen bäck; bäck som är vattenförande vid rägn (men torkar ut mellan rägnen). Schroderus Comenius d 4 b (1639). —
-BÄLTE. i sht meteor. o. geogr. trakt av jorden l. område i atmosfären, där rägn ofta förekommer l. där rägn pågår; särsk. (i sht i uttr. det ekvatoriala rägnbältet) om ekvatorns stilla bälte (se bälte 2 b). NF 11: 923 (1887). Torvbildningar (förekomma) huvudsakligen inom två av jordklotets klimatbälten, nämligen dels inom det ekvatoriala regnbältet, dels inom de tempererade zonerna. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 79. Färden fortsätter i moln, ty det ligger ett regnbälte över Smålands skogar. TurÅ 1945, s. 72. —
-DAG. dag (l. dygn) då rägn faller (i jämförelsevis riklig mängd); särsk. (i fackspr.) om dygn då nederbörden överstiger ett visst minimum (numera 0,1 mm). IErici Colerus 1: 47 (c. 1645). September (1899) .. hade 22 regndagar. LAHT 1900, s. 229. särsk. bildl. Jag är ej någon oafbruten regndag; / Hos mig du både solsken ser och hagel / På samma gång. Hagberg Shaksp. 10: 118 (1850). —
-DAGG. (†) daggliknande fuktighet som uppkommit gm rägn. Schroderus Liv. 616 (1626). Lindfors (1824). —
-DAL. (†)
2) [möjl. ombildning av ränn-dal] långsträckt fördjupning på tak avsedd att avleda rägnvatten, ränndal. Takfotplåt och regndalar utföras till erforderliga bredder af zinkplåt. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 12 (1902). —
-DAMM, sbst.1, r. l. m. (numera bl. tillf.) grävd damm (se damm, sbst.1 II) vari rägnvatten uppsamlas. Norbäck Fisk. 258 (1884). —
-DAMM, sbst.2, n. (†) = -dimma 2; jfr damm, sbst.2 1, rägn 2 a. Linnerhielm 1Br. 1: 12 (1787, 1797). —
-DASK, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snart övergående liten rägnskur, rägnskvätt; jfr dask, sbst.1 3. Lundell (1893). —
-DIGER.
1) om moln l. dimma l. vind l. himmel l. luft o. d.: som hotar med l. för med sig rägn, som är fylld av rägn; om himmel äv.: som är fylld av rägnmoln, mulen; jfr diger 1 b γ. Palmblad SophSorg. 400 (1840). Molnen, som tunga och regndigra drefvos af vinden öster ut. Rydberg Dikt. 1: 163 (1877, 1882). Luften var tung och regndiger. Lönnberg Kåre 206 (1887). Regndigra dimmor. NF 15: 655 (1891).
2) om väderlek l. tidsperiod: rägnrik, (som ser ut att bli) rägnig. Ofvanpå den regndigra hösten kom en skarp vinter. Svanberg RedLefn. 394 (1882). Vädret var regndigert och ruskigt. Qvarnström Flem. 6 (1926).
3) (tillf.) om vattendrag: svällande av rägnvatten. Den regndigra forsens dofva brus. Tengström Kipling 67 (1899; eng. orig.: the roar of a rain-fed ford). —
-DIMMA, r. l. f.
1) tät dimma som är blandad med o. övergår i fint o. tätt duggrägn; äv.: rägndis; jfr dim-rägn. VetAH 1799, s. 125. Den svåraste väderlek en sjöman har att frukta är regndimma och stiltje. Gosselman Sjöm. 2: 3 (1839). När det sommartiden är varmt och samlas regndimmor om Torsklint, finns det ännu folk som säger: ”Nu har Tor elle' på”. Fornv. 1925, s. 9.
2) (mera tillf.) i bildl. anv. av 1 (motsv. rägn 2 a): i luften kring ett vattenfall svävande anhopning av fina vattendroppar (som uppkommit gm att vattenmassorna piskats sönder i fallet); jfr -damm, sbst.2, -dugg 2. BonnierKL 9: 939 (1926). —
-DIS, n., äv. r. av fuktighet i luften framkallat dis (stundom övergående i ett fint och tätt duggrägn); jfr -dimma 1. Hansson 1Dikt. 11 (1884). —
-DISIG. [jfr -dis] som kännetecknas av rägndis; i sht om väderlek l. tidsperiod o. d.; om lokalitet o. d. äv.: som är insvept l. höljd i rägndis. Vid en regndisig luft. Strindberg KultHStud. 100 (1874, 1881). Tyvärr är vädret alltför regndisigt och blåsigt för att (osv.). FBöök i SvD(A) 1915, nr 343, s. 7. Den regndisiga morgonen. Blomberg Städ. 28 (1931). Vid middagstiden såg de en renhjord långt borta mot det regndisiga fjärran. Fridegård Fäd. 43 (1947). —
-DROPP, n. (rägn- 1775 osv. rägne- c. 1690)
1) av rägn förorsakat dropp(ande); stilla rägn; äv. om droppande från ngt som blivit vått av rägn. Rosenfeldt Vitt. 129 (c. 1690). (Höga träd äro) än med mycken skugga, än med regn-dropp .. den öfriga växande häcken til men. Gadd Landtsk. 2: 85 (1775). Några kråkor fara öfver oss, vinglande i vinden och regndroppet. Rosenius Naturst. 30 (1897).
2) i bildl. anv. av 1 (motsv. rägn 2 a). Mellan och under .. (fikonträd o. rankor av slingerväxter) plaskar Kastalia ned i ständigt regndropp. Centerwall Hellas 199 (1888). —
-DROPPE. (rägn- 1558 osv. rägne- 1683—1695. rägns- 1615) [fsv. räghndrupi, räghns drupi] droppe (se d. o. 1) av rägn; äv. (vard.) motsv. droppe 1 a, om obetydlig rägnskur l. rägnby. Det kom några rägndroppar, det föll litet rägn, det rägnade litet. LPetri Luther Nattw. D 3 a (1558). Jungberg (1873; om rägnby).
Ssgr: rägndropp- l. (vanl.) rägndropps-glitter. (tillf.) om glittrande rägndroppar. KATavaststjerna (c. 1880) hos Söderhjelm Tavaststj. 32.
-märke. geol. avtryck av rägndroppe i slamavlagring, som bevarats gm att ett nytt slamlager täckt det intorkade avtrycket. Ramsay GeolGr. 308 (1909).
-DRUCKEN, p. adj. (i vitter stil) rägnfylld (se d. o. 1); äv. om mark l. skog o. d.: genomdränkt av rägn. Lovén Dante 2: 143 (1857; om luft). Martinson Kap 92 (1933; om snårskog). —
-DUGG.
2) (numera bl. tillf.) i bildl. anv. av 1 (motsv. rägn 2 a), = -dimma 2. Brunius Resa 1838 152 (1839).
Avledn.: rägnduggig, adj. till -dugg 1, om väderlek l. tidsperiod l. lokalitet o. d.: som kännetecknas av duggrägn. NoraskogArk. VI. 1: 58 (1768). —
-DUK.
1) (†) huvudduk avsedd att användas ss. skydd mot rägn; jfr duk 2. BoupptSthm 1667, s. 1225, Bil. (1668). Fuchtiga väderleken förorsakar Marg(are)ta och Stijna gå med regnduk på hufvudet (dvs. det kommer att rägna den 20 och 24 juli). Tammelin Alm. 1725, s. 17. Palmstedt Res. 126 (1780). jfr rask-rägnduk.
2) (tillf.) i bild, om rägnmoln som täcker himmeln; jfr duk 4. Så tog .. (Vår Herre) en av sina stora mörka regndukar och bredde ut över himmeln, .. alldeles som då en skicklig kypare slår ut duken över bordet. Bergman JoH 51 (1926). —
-DUR. -dɯ2r, n.; best. -et. [sv. dial. rägndur; senare ssgsleden är sv. dial. dur, dimma, duggrägn, till dura, dugga (sannol. etymologiskt identiskt med dura, v.2)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rägndusk, duggrägn. Nilsson Fauna 1: 24 (1847). —
-DURRIG -dur2ig, adj. [senare ssgsleden är sv. dial. durrog, smått rägnig, till durr, duggrägn, till durra, dugga (sannol. etymologiskt identiskt med durra, v.)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vind: som för med sig duggrägn. Kåhre Strandh. 27 (1933). —
-DUSCH.
1) om rägn(vatten) som sköljer över l. slår emot ngn l. ngt; äv. om rägnskur; möjl. eg. att fatta ss. bildl. anv. av 2. Det hängde små droppar på varje grässtrå .., så att (den till tomte förvandlade pojken) .. fick en riktig regndusch över sig, bara han rörde på sig. Lagerlöf Holg. 2: 375 (1907); jfr 2. (Vinden) kastade en hel regndusch i ansiktet på hushållerskan. Dens. Troll 2: 21 (1921). IdrBl. 1935, nr 75 A, s. 12.
2) [jfr t. regendusche] (bad bestående av en) dusch i form av många fina strålar (som falla ovanifrån på den badande); äv. konkret, om duschapparat varur vattnet kommer i form av många fina strålar; jfr rägn 2 a. Kalla Saltsjöbad erhållas i mitt nybyggda Badhus .. hvarest bekommes så väl så kallad Regn- som Stråldusch. LdVBl. 1844, nr 29, s. 4. Isärtagbar, gjuten regndusch. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 256.
3) [jfr 2] (numera bl. tillf.) (apparat för) översköljning med vatten i form av fina strålar; jfr rägn 2 a. TT 1884, s. 78 (i ventilationsapparat). —
-DUSKIG. [jfr -dusk] om väderlek l. tidsperiod: smårägnig (o. dimmig); äv. om himmel: täckt av rägnmoln, mulen; äv. i utvidgad anv., om stämning o. d.: som är sådan som under rägndusk, kulen, olustig. Det kulna och regnduskiga vädret. Bremer Hem. 2: 185 (1839). En regnduskig himmel låg tyngande öfver den slaskiga vägen. PT 1892, nr 75, s. 3. En regnduskig senhöstqväll. Friluftsbild. 196 (1893). De korta notiserna i dagspressen prisa .. (tavlan) för dess utomordentligt väl träffade ”regnduskiga stämning”. Hintze KEJansson 78 (1926; sannol. cit. fr. 1874). —
-FALL. (rägn- 1682 osv. rägne- 1732) (numera i sht i fackspr.) rägn; rägnskur; förr äv. om rägnvatten som rinner ned från ngt l. samlas på marken efter rägn. The som törsten hade giordt wanmächtige, och orkade intet skaffa sigh Watn ifrån regnfallet på marcken, gapade effter regndropparna vthi Wädret mädan the nederfölle. Sylvius Curtius 307 (1682). Et par små (mispel-)träd .. växte (intill en mur) vid pass i 40 år, oagtadt roten var besvärad af regnfallet från muren. VetAH 1798, s. 61. Så kom det ett par starka regnfall. Lagerlöf Mårb. 214 (1922). En bäck, som vid regnfall sväller upp betydligt. FoFl. 1940, s. 176. —
-FAST. [jfr t. regenfest] (numera föga br.) som icke genomtränges av rägn, rägnsäker, rägntät. (Kirgisernas tältbostad) är både regn- och vindfast. NF 8: 747 (1884). 2NF 14: 138 (1910). —
-FATTIG. [jfr t. regenarm] om klimat l. geografiskt område l. tidsperiod: fattig på rägn. Dahm GeogrElSkol. 90 (1858; om klimat). Juli månad .. var 1893 ganska regnfattig. LAHT 1894, s. 293. Slätten (i Närke) är jämförelsevis regnfattig. TurÅ 1930, s. 53. —
-FATTIGDOM~002, äv. ~200. [jfr -fattig] egenskapen att vara rägnfattig. Kruhs Jordkl. 1: 563 (1881). —
-FLOD. [y. fsv. räghnflodh (i bet. 3)]
1) (numera föga br.) översvämning l. vattenflöde till följd av rägn, rägnflöde; jfr flod, sbst.3 1. AB 1892, nr 167, s. 2.
2) i sht geogr. flod (se flod, sbst.3 4) som är vattenförande vid rägn (men torkar ut mellan rägnen); jfr -bäck. Palmblad LbGeogr. 203 (1835).
3) ymnigt rägn, skyfall; jfr flod, sbst.3 5. Lind (1749; under berst). Andersson Verldsoms. 1: 214 (1853). —
-FLUGA. [jfr t. regenfliege; flugan svärmar under åskrägn kring träd, människor o. djur] entomol. flugan Hydrotæa meteorica Lin. Scheutz NatH 189 (1843). —
-FLÄCK. särsk.
2) [fläckarna ansågos förr framkallade av rägnig väderlek] (†) av svampar framkallad svart l. brun fläck på fruktträds blad o. frukter, skorvfläck, rostfläck. Eneroth Pom. 1: 101 (1864). Abelin Frukt 191 (1902). —
-FLÄCKAD, p. adj. som har av rägn framkallade fläckar. Det regnfläckade taket. Strindberg Giftas 2: 5 (1886). —
-FLÄCKIG. [jfr -fläck] särsk. (†) motsv. -fläck 2, om päron: som har rostfläckar, rostfläckig. Eneroth Pom. 2: 255 (1866). —
-FLÖDANDE, p. adj. som flödar av rägn; äv. om tidsperiod: rägnig. VetAH 1803, s. 56 (om tidsperiod). —
-FLÖDE.
Ssg: rägnflödes-dal. (numera mindre br.) till -flöde 2: floddal som är vattenförande vid rägn (men torkar ut mellan rägnen); jfr rägn-flod 2. Quennerstedt C12 1: 190 (1916). —
-FORM; pl. -er. särsk. i uttr. i rägnform, dels: i form av rägn, dels (motsv. rägn 2 a): i en form som liknar rägn, i form av många fina strålar. Nederbörd i rägnform. Duscher i strål- eller regnform. 2NF 13: 660 (1910). —
-FRI. om klimat l. geografiskt område l. tidsperiod: fri från rägn, där (resp. varunder) rägn icke faller; äv. om byggnad l. lokalitet o. d.: där rägn icke kan tränga in, skyddad för rägn; ngn gg äv. om person: skyddad för rägn. På taket .. hade folket .. lagt tre hvarf torf, på sätt som et spånlagt tak, hvilket hölt huset rägn- och dropp-fritt. Linné Sk. 6 (1751). Få dagar hafva i denna månad varit rägnfria. Calonius Bref 179 (1796). Man promenerar regnfri under en täckt pelaregång. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 117. En om sommaren så godt som regnfri dalgång. SvNat. 1917, s. 24. Zilliacus VandrÅr 2: 129 (1921; om klimat). —
-FROST. (föga br.) av rägndroppar bildad isbeläggning på mark, väggar, träd o. d., glattis, isbark. Små och långsamt fallande vattendroppar dvs. dimma bilda dimfrost, medan större och hastigare fallande droppar bilda regnfrost. TT 1942, Elektr. s. 179. —
2) (†) om tidsperiod l. geografiskt område: rägnrik, rägnig; jfr -diger 2, -fylld 2. En Regnfull Winter. Meyerus Alm. 1673, s. 20. I Norden är vintren så kylig och sund. / Hvi klagen I, bröder, / att här han ej liknar den regnfulla söder? Ling Riksd. 34 (1817). Fries BotUtfl. 2: 238 (1844, 1852). —
-FYLLD, p. adj.
1) om moln l. luft o. d.: fylld av rägn; jfr -diger 1, -full 1, -mättad 1. Den dimmiga, regnfyllda höstaftonsluften. Kerfstedt Eva 1 (1888). Regnfyllda moln. Östergren (1935).
-FÅGEL. [jfr d. regnfugl (i bet. a o. d), t. regenvogel (i bet. a, b, d), eng. rain-bird (i bet. b o. d)] benämning på vissa fåglar, som anses förebåda rägn, då de låta höra sig; särsk.
b) (i vissa trakter) fågeln Picus viridis Lin., gröngöling; jfr -skvalpare, -stina a. FoF 1918, s. 208.
d) (numera föga br.) den på Jamaica levande gökfågeln Saurothera vetula Lin., ödlegök. 1Brehm 2: 269 (1875; t. orig.: Regenvogel). jfr: Även ödlegökarna kallas i sitt hemland ofta regnfåglar. 5Brehm 3: 631 (1942). —
-FÅRA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.)
-FÄLLD, p. adj. (tillf.) om (föremål av) tyg: som fällt (se fälla, v. 7) till följd av rägn. Cederschiöld Väntan 18 (1915). —
-FÖNSTER. [jfr t. regenfenster] (†) i fornromerskt atrium: fyrkantig öppning i taket (varigenom rägnvatten rann ned i en bassäng). Linc. Nn 4 b (1640). Hamb. (1700). —
-FÖRSÄKRA. ta rägnförsäkring för (ngt); i sht med avs. på friluftsfest, idrottstävling o. d.; äv. abs. Skansen har fått sin blivande höstfest regnförsäkrad. Östergren (cit. fr. 1931). —
-FÖRSÄKRING. försäkring mot ekonomisk förlust l. annat avbräck till följd av rägn; jfr oväders-skade-försäkring. Upsala(A) 1928, nr 206, s. 4 (om förh. i Engl. o. Amerika). Semesterförsäkring utgör en underavd. till regnförsäkring. 3NF 23: 752 (1937). —
-GEBIT. [jfr t. regengebiet (i bet. 2)]
1) (†) område inom vilket den nederbörd som faller kommer (med havsvindar) från samma hav. Vettern antyder gränslinien emellan Östersjöns och Vesterhafvets regngebiet. Fries BotUtfl. 2: 241 (1844, 1852). Därs. 242.
-GIVANDE, p. adj. som ger rägn; särsk. dels om gudom o. d., dels om vind o. d. Regngifvande nymfer. 2NF 11: 1435 (1909). TurÅ 1946, s. 84 (om tromb). särsk. (numera föga br.) om tidsperiod: rägnig. Gosselman Sjöm. 1: 3 (1839). —
-GLINDER. (i vitter stil, föga br.) om skimmer l. glitter från rägndroppar. Det gjorde ondt i ögonen att stirra igenom regnglindret på rutan. Siwertz Flan. 260 (1914). —
-GLOPP. (†) om nederbörd i form av kallt (snöblandat) rägn; jfr glopp, sbst.2 D(en) 10 (december): litet uhrwäder; Men strax tö och Regnglopp. Broman Glys. 1: 376 (1719). D(en) 17 (september) — kalt regn- och mycket sniöglopp. Därs. 405 (1726). —
-GLÄNSANDE, p. adj. som glänser av rägn(droppar). En .. herre i regnglänsande ulster. Cederschiöld Krig 22 (1916). —
-GRODA. [jfr t. regenfrosch] (†) groda som visar sig efter rägn. Lind (1749; under regen-fröschlein). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-GROP. (numera bl. tillf.) grop fylld av l. bildad av rägnvatten; förr äv. om avlopp(sledning) l. cistern för rägnvatten. (Sv.) Regn-grop .. (Fr.) Gouttière. Gargouille. Bourbier. Mare. .. Citerne. Décharge d'eau. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
-GRÅ.
2) (i sht i vitter stil) i utvidgad anv.: som kännetecknas av l. har samma färg som en av rägnmoln täckt himmel; särsk. om (tid på) dag. En rägngrå morgon. Bååth GrStig. 140 (1889). Det regngrå havet. BonnierLM 1935, nr 4, s. 28. —
-GUD. i sht rel.-vet. gud som råder över rägnet; äv. om bild av sådan gud. PopEtnolSkr. 8: 107 (1912). Gripenberg Howard 10VeckKin. 12 (1927; om bild). —
-GÖK. [jfr amerik. eng. raincrow; fåglarna anses förebåda rägn, då de låta höra sig] zool. individ l. art av det amerikanska fågelsläktet Coccyzus Vieill.; i sht om Coccyzus americanus Lin., gulnäbbad gök; i pl. äv. om släktet. 1Brehm 2: 269 (1875; om Coccyzus americanus Lin.). Den svartnäbbade regngöken (Coccyzus erythrophthalmus). Stuxberg (o. Floderus) 3: 284 (1904). 4Brehm 7: 610 (1925; i pl., om släktet). —
-HAL. hal till följd av rägn; i sht om väg l. fotbollsplan o. d. Regnhala vägarna vålla bilmissöden. SD(A) 1929, nr 219, s. 3 (rubrik). IdrBl. 1935, nr 68, s. 2. —
-HATT. (numera bl. tillf.) hatt avsedd för användning i rägnväder; förr särsk. om hatt av lackerat läder. KlädkamRSthm 1589 A, s. 20 b. Dalin (1855; av lackerat läder). —
-HOTANDE, p. adj.
-HUVA, r. l. f.
-HÅL, n. [jfr d. regnhul (i bet. 2), t. regenloch (i bet. 1)]
2) (ngt vard.) trakt där det brukar rägna mycket. Kruhs Jordkl. 1: 516 (1881). Staden Bergen i Norge är af gammalt känd som ett förskräckligt regnhål. NerAlleh. 1886, nr 122, s. 3. —
-HÅLA, r. l. f. (tillf., ngt vard.) = -hål 2. Comosjön är en regnhåla. Strindberg Julie 54 (1888). —
-HÄTTA.
-IL. [sv. dial. rägnil] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -by 1; jfr il, sbst.2 1. Tegel E14 230 (1612). —
-INSLAG~02, äv. ~20. (numera föga br.) om förhållandet att rägn slår in (genom en öppning o. d.). Brunius Metr. 483 (1854). Dens. GotlK 2: 82 (1865). —
-KALENDEL, sbst. [senare ssgsleden av nylat. Calendula, namn på det släkte dit växten förr hänfördes, bildat till lat. calendæ, kalendæ, pl., den första dagen i månaden, månad (se kalendarium), med tanke på de hithörande växternas månadslånga blomningstid] (†) = -blomma 1. Fischerström 4: 254 (1795). —
-KALL, adj. (i sht i vitter stil) kall till följd av rägn; särsk. om väderlek: rägnig o. kall. Strindberg Fagerv. 136 (1902). —
(2 a) -KANON~02. [vattnet slungas ut ur spridaren periodvis, på samma sätt som skott från en kanon avlossas med vissa mellanrum] lant. o. trädg. rägnspridare kombinerad med en luftklocka som åstadkommer att vattnet slungas ut så ofta trycket i klockan når ett visst maximum. HantvB I. 3. 1: 297 (1935). —
-KAPPA, r. l. f. jfr -kläder. Tiderus GrLat. 20 (1626). jfr plast-, polemits-, vaxduks-rägnkappa m. fl.
-KARTA, r. l. f. [jfr t. regenkarte] meteor. karta utvisande fördelningen av rägn på olika områden; jfr nederbörds-karta. Thomée ScholAtl. 7 (1857). —
-KJORTEL. [jfr ä. d. regnkjortel] (†) (av man l. kvinna buret) långt överplagg avsett för användning i rägnväder, rägnkappa l. dyl. Linc. (1640; under chlamys). Då förährte H:r Jsrael henne een Rägn kiortel. VDAkt. 1663, nr 400. Cellarius 227 (1729). —
-KLIMAT. [jfr t. regenklima] (i fackspr.) klimat som kännetecknas av rikligt rägn (under hela året l. under vissa delar av året). SvUppslB 15: 533 (1933). —
-KLÄDER, pl. kläder (numera särsk. av impregnerat tyg l. gummi l. plast o. d.) avsedda för användning i rägnväder. Verelius 299 (1681).
Ssg: rägnkläds-, äv. rägnkläders- l. rägnklädes-, förr äv. rägnkläde-fabrik. (-kläde- 1899—1908. -kläders- 1920 osv. -klädes- 1901 osv. -kläds- 1950 osv.) NorrkAdrKal. 1899, s. 231. —
-KUV, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hösåte; jfr kuv, sbst.1 b. Norlind AllmogL 88 (1912). —
-KÅPA. (†) rägnkappa l. rägnkrage; äv. mer l. mindre bildl. VarRerV 18 (1538). Himlen hade klädt sig i regnkåpa. Bremer GVerld. 1: 232 (1860). —
-KÄLLA.
1) (numera föga br.) källa (se d. o. 1) som är vattenförande blott vid rägnig väderlek. Dalin (1855).
2) om ngt som är upphov till rägn; jfr källa 2 b. Vindar från haf mot land äro fuktiga, såsom kommande från regnkällan, hafvet. Hagman FysGeogr. 183 (1903). —
-LAPP, r. l. m. (†) (uppfällbart) tygstycke bakom kragen på vissa förr använda uniformskappor, avsett till skydd mot rägn. KrigVAT 1845, s. 332 (på husarkappa). —
-LIK, adj. som liknar rägn; äv. om väderlek: rägnaktig, rägnig; särsk. i sådana uttr. som det ser rägnlikt ut, det ser ut att bli rägn. Thet ser rägnlikt ut. Lind (1749). Vädret är regnlikt. Schulthess (1885).
Avledn.: rägnlikhet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen att likna rägn; äv.: rägnighet. Nordforss (1805). —
-LINJE. [jfr t. regenlinie] (i fackspr., i sht astr.) av atmosfärens vattenånga framkallad linje (se d. o. 1 e α) i solspektrum; i sht förr äv. = -band. Regnlinien l. regnbandet. NF (1889). BonnierKL (1926). —
-LIST. (numera föga br.) uppstående list längs takkant, avsedd att uppsamla o. avleda rägnvatten; jfr ränn-list. WoH 360 (1885). WoJ (1891). —
-LUFT. [jfr t. regenluft] (†) rägnmättad luft. Herlicius Alm. 1623, Progn. s. A 3 a. Meurman (1847). —
-LÖS. om geografiskt område l. tidsperiod: där (resp. varunder) rägn (så gott som) icke faller, rägnfri. Hammargren VäderlGr. 167 (1858). Några heta, regnlösa veckor. Bergman Chef. 143 (1924).
-MAKARE. [jfr t. regenmacher] person som söker framkalla rägn; särsk. (i sht rel.-vet.) om person som söker framkalla rägn gm magi. Ännu i dag finna vi bland vilda folkslag ’regnmakare'. AntT VII. 2: 1 (1883). LD 1958, nr 22, s. 7 (i fråga om försök att framkalla rägn med kemikalier). —
-MAKERI1004 l. 3~002. värksamhet som syftar till att framkalla rägn; särsk. (i sht rel.-vet.) om sådan värksamhet med tillhjälp av magi. NordT 1894, s. 674. Hembygden(Hfors) 1916, s. 71. —
-MANTEL. [jfr t. regenmantel]
1) rägnkappa; numera nästan bl. om förh. i äldre tid l. främmande länder. VocLib. avd. 26 (c. 1580). Bland saker (i naturhistoriska riksmuseet) hörande till Tzendal-Tsotsilkulturen märkas .. (bl. a.) 1 regnmantel. VetAÅb. 1912, s. 190.
2) (i vitter stil) bildl., om rägn som omsluter ngt; jfr -slöja o. mantel 1 c α. Bärgjättarne (i Schweiz stodo) mest inhöljda i gråa, drypande regnmantlar. CSnoilsky (1889) hos Warburg Snoilsky 425. —
-MASK, m. l. r. [jfr t. regenwurm; maskarna komma ofta upp ur jorden efter rägn] daggmask (se d. o. 3). VarRerV 53 (1538). KemT 1914, s. 60. särsk. (förr) om (torkade) daggmaskar använda ss. läkemedel. Forsius Min. 27 (c. 1613). Torkade Rägnmatkar. ApotT 1698, s. 48.
Ssg: rägnmask-olja, r. l. f. (†) av daggmaskar berett läkemedel; jfr rägn-mask slutet. Roberg Beynon 195 (1697). —
-MASSA, r. l. f.
1) (numera föga br.) samlad mängd av rägn; jfr massa, sbst.2 3, 6. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 358 (1856).
-MAXIMUM. meteor. om förhållandet att rägnandet inom ett visst område uppnår sin största (l. stor) intensitet l. om den tid varunder detta förhållande föreligger. Kruhs Jordkl. 1: 562 (1881). I Nordamerika sammanfaller .. regnmaximum med tiden för det intensivaste växtlifvet. FoFl. 1919, s. 261. —
-MOLN. (blågrått l. mörkgrått) moln som medför rägn. Voigt Alm. 1672, s. 12. särsk. i jämförelser o. bilder, med tanke på mörka rägnmoln ss. symboler för dyster sinnesstämning l. bekymmer o. d.; jfr moln 4 c. Jag fann det helt naturligt, att du steg upp och drog omkring hela dagen som ett regnmoln. Bremer FamH 2: 7 (1831). Silfverstolpe Heml. 66 (1940).
Avledn.: rägnmolnig, adj. (mera tillf.) om himmel: som är täckt av rägnmoln. Skånsk slätt under rägnmolnig himmel. Kjellin Troili 2: 216 (1917). —
-MOLN-TÄCKE l. (vanl.) -MOLNS-TÄCKE. (-moln- 1951—1953. -molns- 1922 osv.) meteor. jämngrått sammanhängande molntäcke från vilket rägn faller. LAHT 1922, s. 636. —
-MÄNGD. [jfr t. regenmenge] mängd av rägn; särsk. (meteor.) om (uppmätt) mängd av rägn som fallit på en viss plats under en viss tidrymd (vid måttsangivning uttryckt i så l. så många mm rägnhöjd). Wikström ÅrsbVetA 1834, s. 156. Den största kända regnmängden (i Sthm) för ett dygn under senare tider är 66.6 mm. Sthm 1: 59 (1897). —
-MÄTARE, r. l. m. [jfr t. regenmesser] apparat för mätning av rägnmängd (på en viss ort), nederbördsmätare, pluviometer, ombrometer. Nordforss (1805). —
-MÄTTAD, p. adj.
-MÖSSA. mössa avsedd för användning i rägnväder; förr sannol. äv. om större rägnhuva l. rägnkapuschong. Dråttningen (lät sy sig) en Stor Regnmössa .. (av) 5 alnar Camblott (m. m.). KlädkamRSthm 1645, s. 47 b. KatalNK 1925, Vår. s. 7. —
-OMRÅDE~020.
2) meteor. (rörligt) område inom vilket rägn för tillfället faller (ihållande l. med smärre avbrott). SvRike I. 1: 335 (1899). —
-PELARE. [jfr t. regensäule] (tillf.) skyfall som har så liten utbredning att det liknar en pelare av fallande vatten; jfr pelare 2 h. Oldendorp 2: 567 (1788). —
-PERIOD. period varunder rägn faller (ihållande l. med smärre avbrott); jfr -tid. Snällp. 1848, nr 30, s. 3. —
-PIPARE, m. l. r. [jfr t. regenpfeifer] om olika fåglar med gällt pipande läte, som anses förebåda rägn, då de låta höra sig; jfr -fågel.
a) (numera bl. i vissa trakter) fågeln Charadrius apricarius Lin., ljungpipare; i pl. förr äv. om släktet Charadrius Lin., ljungpiparsläktet. ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3NActaSocScUps. VIII. 7: 13. Rebau NatH 1: 469 (1879; i pl., om släktet).
b) (†) i uttr. stora rägnpiparen, fågeln Tringa nebularia Gunn., gluttsnäppa; jfr -snäppa. Linné MusReg. 17 (1754).
c) zool. i uttr. ostasiatisk(a) rägnpipare(n), fågeln Ochthodromus geoffroyi Boie. FoFl. 1913, s. 172. —
-PISKAD, p. adj. om föremål: piskad (se piska, v. 4 b α) av rägn; äv. i utvidgad anv., om tidsperiod: som kännetecknas av häftigt rägn (i förening med blåst). Det blyinfattade, låga, regnpiskade fönstret. Högberg Vred. 3: 326 (1906). Grå regnpiskade dagar. TurÅ 1954, s. 214. —
-PLASK, n. om (ljudet av) plaskande rägn. Orgelstämmor med fågelsång, tondallring, åskdunder, regnplask o. d. (frodades under barocken). 2NF 20: 868 (1914). Laurin Minn. 3: 222 (1931). —
-PROCESSION. (om äldre l. utländska förh.) procession anordnad vid långvarig torka för att framkalla rägn. Rydberg Magi 48 (1865). —
-RIK. [jfr t. regenreich] om klimat l. geografiskt område l. tidsperiod: rik på rägn, rägnig. Ett .. rägnrikt år. Dybeck Runa 1848, s. 28. Nyström SvGeogr. 106 (1895; om område). SvGeogrÅb. 1949, s. 78 (om klimat). —
-ROCK. ytterrock (numera särsk. av impregnerat tyg l. gummi l. plast o. d.) avsedd för användning i rägnväder. BoupptSthm 2/12 1672. jfr gummi-rägnrock.
-RUSKIG. [jfr d. regnrusket; möjl. avledn. av -rusk] om väder(lek) l. tidsperiod: som kännetecknas av rägnrusk. Bremer NVerld. 3: 424 (1854). —
-RUSKIGHET~002, äv. ~200. (tillf., vard.) av rägn framkallad frusenhet (o. olust); jfr ruskighet 2. Zilliacus JapSt. 126 (1896). —
-RÄNNA, r. l. f. [jfr t. regenrinne] (†) avloppsränna för rägnvatten; takränna. Wikforss 2: 383 (1804). Lindfors (1824). —
-RÖTA, r. l. f. l. m. [jfr t. regenfäule] (†) hos får: ett slags vid rägnig väderlek uppträdande eksem. Regnrötan är icke identisk med Skabb, ty det felar honom förmågan att smitta. Dannström Hering 166 (1848; t. orig.: Regenfäule). Bohm Husdj. 182 (1902). —
-SANNOLIKHET~1002. [jfr t. regenwahrscheinlichkeit] meteor. (grad av) sannolikhet för att rägn skall falla; äv. om tal som anger förhållandet mellan antalet rägndagar under en viss period o. det antal dagar som perioden omfattar. Sthm 1: 59 (1897). —
-SEGEL. [jfr t. regensegel] (numera knappast br.) ss. skydd mot rägn använt tak av segelduk över en båt. Uggla Sjölex. 1117 (1878). Stenfelt (1920). —
-SIDA. [jfr t. regenseite] sida (av ngt) som är utsatt för rägn; särsk. (i fackspr.) om sida av bärgskedja o. d., som vetter åt det håll varifrån rägnförande vindar bruka blåsa. Hagman FysGeogr. 29 (1903; i fråga om bärg). —
-SJUK. som kännetecknas av benägenhet för rägn l. som utmärkes av rägnrikedom; som hotar med rägn; rägnig; i sht om geografiskt område l. tidsperiod l. väder; äv. i uttr. det ser rägnsjukt ut, det ser ut att bli rägn. Törneros (SVS) 3: 109 (1833; om väder). Bremer NVerld. 1: 21 (1853; om dag). Regnsjuka trakter på västkusten. Östergren (1935). Det ser regnsjukt ut, men det lättar undan för undan. TurÅ 1935, s. 350. —
-SKARE. (i fackspr.) skare som bildas, då av smältvatten l. rägn genomblött snö avkyles. VetAÅb. 1912, s. 276. —
-SKJUL.
1) (numera föga br.) abstr., om förhållandet att söka skydd mot rägn. (En man, som har bråttom, avböjer) en bjudning på ett glas öl, som borde drickas för rägnskjulets skull. Hvad bryr han sig om rägnet, bara han hinner (osv.). GHT 1898, nr 132 B, s. 3.
2) konkret.
b) (numera föga br.) skjul som tjänar till skydd mot rägn; ställe där man är skyddad mot rägn; rägnskydd. Regnskjul .. (dvs.) På sidorna öppet skjul med tak öfver. Dalin (1855). Lyckas finna ett regnskjul. Östergren (1935). —
-SKOG. [jfr t. regenwald] (i sht i fackspr.) av ständigt gröna träd kännetecknad skog i rägnrika tropiska l. varmtempererade trakter. Andersson Växtv. 82 (1896).
Ssgr (i sht i fackspr.): rägnskogs-klimat. [jfr t. regenwaldklima] klimat som är utmärkande för rägnskogsområde. SvSkog. 89 (1928).
-SKOV. (i Finl., numera mindre br.) rägnfall, rägnskur. Sommaren (1762) .. tyckes (ha) utmärkt sig genom vexling mellan torrka och ymniga regnskof tidtals. Ilmoni Sjukd. 3: 249 (1853). —
-SKUGGA, r. l. f. [jfr t. regenschatten, eng. rainshadow] (i fackspr.) förhållandet att ett område är rägnfattigt till följd av att de vindar som blåsa där blivit relativt uttorkade gm att passera över en bärgskedja o. d., innan de nå fram dit; i sht i sådana uttr. som ligga i rägnskugga(n), ligga så att rägnförande vindar (av bärgskedja o. d.) hindras att nå fram dit. Kruhs Jordkl. 1: 563 (1881). Ligga i regnskuggan. Hagman FysGeogr. 29 (1903). Öster om Anderna .. ligger landet i regnskugga för de förhärskande västliga vindarne. Elander JordLiv 110 (1921). Regnskugga kan tydligt iakttagas t. ex. på nordvästra Sumatra. SvGeogrÅb. 1943, s. 164. —
-SKUR. (rägn- 1536 osv. rägne- 1734) [fsv. räghnskur] kortvarigt (o. häftigt) rägn. En fattigh man som the vsla gör orett är såsom en regnskwr then fructena förderffuar. SalOrdspr. 28: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: ett regn). Stiernstedt Bank. 45 (1947). särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. rägn 2). En rägnskur af tårar. Ehrenadler Tel. 149 (1723). —
-SKURA, r. l. f. [sv. dial. rägnskura] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rägnskur. Stridsberg Åkerbr. 42 (1727). —
-SKY, r. l. m. [fsv. räghnsky (i bet. 1)]
1) = -moln. O huru liufligh är barmhertigheten j nödennes tijd, lijka som regnskyn j stoor torcko. LPetri Sir. 35: 26 (1561; Apokr. 1921: regnmoln). Sjögren TaStjärn. 99 (1957). särsk. = -moln slutet. Frasse mindes det som en domnande trötthet, en järngrå regnsky av olust. Koch GudVV 1: 360 (1916).
-SKYDD. abstr. o. konkret: skydd mot rägn; äv.: rägnskugga. Balck Idr. 2: 364 (1887). I Arachova .. rasta vi och söka regnskydd. Zilliacus PilgrHellas 95 (1923). Den österbottniska kusten ligger i regnskydd av Kölens bergsrygg. Smeds Malaxb. 17 (1935). Ett regnskydd för spårvagnspassagerare. SvD(A) 1937, nr 317, s. 3. Påtagande av .. halsduk eller regnskydd. InfRegl. 1939, 2: 148. —
-SKÄMD, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om hö o. d.: rägnskadad. Väring Vint. 211 (1927). —
-SKÄRM.
1) [jfr t. regenschirm] (numera föga br.) med ett skaft försedd skärm (av tyg l. dyl.) avsedd att hållas över huvudet till skydd mot rägn; paraply. Möller 1: 1087 (1745). Paraply .. (dvs.) hopfällbar regnskärm. 2SvUppslB 22: 435 (1952).
-SLÖJA, r. l. f. [jfr t. regenschleier] (i vitter stil) om rägn l. rägndis som omsluter ngt. Bremer NVerld. 3: 430 (1854). —
-SMATTER. om ljudet av rägn som faller mot en hård yta; äv. bildl., om likartat ljud. Dagen 1897, nr 38, s. 2 (bildl.). —
-SNIGEL. (†) om snigel som visar sig efter rägn. (I Stora Kopparbergs län blev rågbrodden) på några ställen skadad af mask, egentligen så kallade regnsniglar, till följd af den fuktiga väderleken. SvT 1852, nr 182, s. 2. —
-SNÄCKA. [jfr t. regenschnecke; man trodde förr att snäckan kunde föras upp i luften av stark vind o. vid rägn falla ned igen] zool. den tropiska snäckarten Scarabus imbrium Mke. 1Brehm III. 2: 277 (1876). —
-SNÄPPA, f. l. r. [jfr t. regenschnepfe] (†) gluttsnäppa; jfr -pipare b. Nordforss (1805). Lindfors (1824). —
-SOT, f. (†) om rägnighet framställd ss. en sjukdom som himmeln lider av. Nu gifwer Himlen här mehr liufligt Wäder / Skijn hafwer härtil ond haft af Rägn-Soot. Lucidor (SVS) 418 (c. 1670). —
-SPIRA, f. l. r. [jfr -svala] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -svala. FoFl. 1916, s. 222 (från Lappl.). Regnspiran. Lidman (1958; boktitel); jfr NorrlTidskr. 1959, nr 4, s. 47 f. —
-SPOV. [jfr d. regnspove; om anledningen till benämningen jfr -fågel] (†) individ l. art av fågelsläktet Numenius Lin.; särsk. = -fågel a. Atterbom SDikt. 2: 232 (1815, 1838). En flock regnspofvar (Numenius minutus). (Stuxberg o.) Floderus 2: 609 (1903; i Australien). —
(2 a) -SPRIDARE, r. l. m. lant. o. trädg. apparat för bevattning, som sprutar ut vatten i mer l. mindre fina strålar; jfr -tub. HantvB I. 3. 1: 293 (1935). —
-STINA, f. l. r. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på vissa fåglar, som anses förebåda rägn, då de låta höra sig.
-STJÄRNA. stjärna som (enligt äldre föreställningssätt) bebådar l. framkallar rägn.
b) (i skildring av ä. grekiska l. romerska förh.) i pl. best., om Hyaderna. Regnstjernornas flod. Adlerbeth HorOd. 11 (1817; lat. orig.: tristes Hyadas). —
-STRIMMOR, pl. [jfr t. regenstreifen, pl.] meteor. nederbörd som på avstånd liknar strimmor som hänga ned från moln. 2SvUppslB (1952). —
-STRÖM. [jfr t. regenstrom]
2) ström av fallande rägn, störträgn; i sht i pl. Halfva Staden är af regnströmarne förderfvad. SP 1792, nr 135, s. 2; jfr 1. —
-STÅNDEN, p. adj. (†) som stått ute i rägn. Regnståndit eller halftort hö. Gadd Landtsk. 2: 450 (1775). —
-STÄMNING. stämning som är kännetecknande för rägnväder; stundom äv. konkretare, om (bild av) motiv som förmedlar sådan stämning. Ahrenberg Männ. 2: 219 (1907). (Den norske målaren F. Thaulow målade) bl. a. natteffekt i gamla sofvande städer, månsken i parker, regnstämningar, skymning. 2NF 28: 1049 (1919). —
-STÄNK.
-STÖRTANDE, p. adj. (†) om väder: som kännetecknas av störträgn. Andersson Verldsoms. 2: 262 (1854). —
-SUR. om föremål l. mark o. d.: sur av rägn; stundom äv. om tidsperiod: då allt är surt av rägn. Siwertz Låg. 150 (1932; om dag). —
-SVAL. (i vitter stil) sval av rägn; som är förbunden med den svalka som rägn ger. Hansson Nott. 89 (1885; om doft). —
-SVALA. [fågeln anses förebåda rägn då den flyger lågt] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Apus apus Lin., tornsvala; jfr -spira. Forsius Phys. 282 (1611). —
-SVALL. [jfr t. regenschwall] (numera föga br.) häftigt rägn. Ett moln med störtande regnsvall. Adlerbeth Æn. 127 (1804). Atterbom SDikt. 1: 101 (1811, 1837). —
-SVÄLLANDE, p. adj. (mera tillf.) om vattendrag: som sväller av rägnvatten. Johansson HomIl. 4: 452 (1846). —
-SÄKER. som utgör ett säkert skydd mot rägn; äv.: som har motståndskraft mot rägn, som icke tar skada av rägn. Stukorna .. hafva visat sig fullt regnsäkra. LAHT 1913, s. 397. (Ventilations-)hufvarna äro .. regn- och stormsäkra. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 578.
-TAK. tak som är avsett till skydd mot rägn; särsk. om utskjutande tak framför ingång till hus o. d.; förr äv. om takskägg; jfr förtak. Lind 1: 351 (1738). Nordforss (1805; om takskägg). Slutligen såg han en enda grupp stå qvar under Dramatiska teaterns regntak. Strindberg TjqvS 2: 197 (1886). Det fans en gammal klocka under ett litet regntak vid en gafvel. Hallström VilsnF 105 (1894). —
-TID. tid då det rägnar; särsk. (i sht i fråga om förh. i tropiska l. subtropiska trakter): årstid (närmast ekvatorn: vardera av de årstider) då den mesta nederbörden faller. Osbeck Resa 269 (1752, 1757; om förh. på Java). Rägntider och urvädersdagar, som i flera dygn afbryta allmänna göromål och utsyslor. AdP 1800, s. 308. I området mellan 10° n. och 10° s. bredd .. inträffa två regntider, skilda åt av två torrtider. Elander JordLiv 75 (1921). —
-TJOCK.
2) om väderlek: (som ser ut att bli) rägnig; äv. i sådana uttr. som det är (l. blir) rägntjockt l. det ser rägntjockt ut, det är (l. blir) mulet resp. ser mulet ut, det finns (l. bildas) resp. ser ut att finnas l. bildas hotande rägnmoln. GHT 1895, nr 220 B, s. 2. Det såg regntjockt ut bortom bergen. Fitinghoff MargLDagb. 204 (1916). —
-TJOCKA. tät dimma som är blandad med o. övergår i fint o. tätt duggrägn; jfr -dimma 1. Gosselman Sjöm. 2: 34 (1839). —
-TORN. (†) torn med cistern för uppsamlande av rägnvatten. Högste dehlen af Staden fästes (dvs. befästes) besynnerligen eller särskillt, där man kan hafwa Tyghuus, Proviantz-Huus, Brunnar, Regn-Torn, &c. Rålamb 8: 39 (1691). —
-TUNG.
1) om moln l. dimma l. vind l. himmel l. luft o. d., = -diger 1. Adlerbeth Buc. 66 (1807). Solen framsköt sina ljuspilar mellan de regntunga molnen. PoetK 1817, 2: 37. Himmelen var åter regntung och mulen. Molander Lyckoridd. 180 (1896).
2) om väderlek l. tidsperiod: som kännetecknas av rägntjocka, som ser ut att bli rägnig, som är sådan att rägnet hänger i luften. En regntung lördagskväll. Strindberg TrOtr. 2: 149 (1885, 1890). FoFl. 1950, s. 81 (om väder).
-TYG. (numera bl. mera tillf.) tyg som är (impregnerat så att det är) lämpligt för användning i rägnväder. Schulthess (1885). —
-TYNGD, p. adj. (i vitter stil)
-TÄCKE. till skydd mot rägn avsett täcke (för hästar o. d.); ngn gg äv. om presenning. Regntäcken för hästar. AB 1890, nr 103, s. 4. Östergren (1935). —
-TÄLT. (numera föga br.) till skydd mot rägn uppspänt tak av presenning. Konow (1887). Cannelin (1921). —
-TÄT, adj. [jfr t. regendicht] som ej släpper igenom rägn, ogenomtränglig för rägn. SvTyHlex. (1851). —
-TÖRSTANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om jord- (område) o. d.: som törstar efter rägn, som är i behov av rägn. Regntörstande kaffeplantager. Dahlin SvartL 65 (1934). —
-VATTEN. (rägn- 1541 osv. rägne- 1654) [fsv. räghnvatn] vatten som fallit ss. rägn. Jer. 18: 14 (Bib. 1541). särsk. (†) i individuell anv., om vattendrag som bildats av rägnvatten. Bäcker ähre hastigt nedherrinnande Regnwatn. Schroderus Comenius 69 (1639; lat. texten: aqvæ pluviales). Biberg Linné Oec. 14 (1750).
Ssgr: rägnvatten- l. (vanl.) rägnvattens-bassäng. bassäng för uppsamlande av rägnvatten. JordRunt 1934, s. 401.
-VIND, r. l. m. [jfr d. regnvind, t. regenwind] (i sht i fackspr.) vind som medför rägn; särsk. om vind som på en viss ort brukar medföra den rikligaste nederbörden. Nordforss (1805). I Malung är östanvinden regnvind. OBannbers (1953) hos Linné Dal. 247.
-VIND-MÄTARE, r. l. m. meteor. instrument för uppmätning av den nederbörd som på en viss ort faller vid olika vindriktningar. NF 13: 847 (1889). —
-VRÅ. [jfr d. regnhjørne, t. regenecke] (i vissa trakter, vard.) beteckning för det håll varifrån rägnvindar på en viss ort bruka komma l. för ställe där det rägnar; nästan bl. i sg. best.; särsk. i sådana uttr. som vädret (l. det) har kommit (sig) i (äv. till) rägnvrån, vädret är rägnigt, det rägnar ihållande, ngn kommer i rägnvrån, ngn råkar ut för ihållande rägn, ngn kommer ur rägnvrån, ngn slipper undan rägn. Om vädret kommer i regn-vrån. Serenius Ddd 1 b (1734). Nu kom det åter til regn-vrån. Alm(Ld) 1754, s. 20. Nu har det rigtigt kommit sig i regnvrån. Berndtson (1880). Såsom det hos menige man heter, att det icke går fort att komma ur regnvrån, då man en gång råkat deri. Svanberg RedLefn. 393 (1882). Nu .. har vi riktigt kommit i regnvrån, det vill ju aldrig sluta regna. Östergren (1935). —
-VÄDER. [fsv. räghnvädher] rägnigt väder, rägn; stundom äv. övergående i individuell anv., om enskilt fall av rägnigt väder. Esra 10: 13 (Bib. 1541). Vintern har kommit med sina havsmoln, sina regnväder. Alving Chateaubriant Brière 123 (1924).
-humör. humör som framkallas av rägnväder; äv.: dåligt l. surmulet humör. Är ni någon gång vid rägnvädershumör äller äljes dyster till mods. Forsslund Djur 243 (1900).
-VÄGG. [jfr t. regenwand] rägn som ses på avstånd o. som är så tätt att det liknar en vägg. Claëson 2: 388 (1859). —
-ÅR.
-ÅRSTID~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) årstid som kännetecknas av rägn. Atterbom Minn. 342 (1818). —
-ÄMNE. (†) om fuktighet varav rägn bildas. Til en behörig myckenhet af rägn på marken, fordras en däremot proportionerad yta af vatten, hvarifrån rägn-ämnet upstiger. VetAH 1765, s. 115. —
-Ö. (i fackspr.) (jämförelsevis) rägnrik del av ett i stort sett rägnfattigt område. 2NF 18: 575 (1912).
B (†): RÄGNE-DROPP, -DROPPE, -FALL, se A. —
-SKUR, -VATTEN, se A.
C (†): RÄGNS-DROPPE, se A.
Avledn. (till 1): RÄGNA, v., se d. o. —
RÄGNAKTIG, adj. [jfr d. regnagtig, t. regenhaft]
1) (†) om vind l. himlakropp: som medför l. alstrar l. åtföljes av rägn; äv. om luft: rägnfylld, rägndiger. The regnachtighe stiernor Hyades. Forsius Alm. 1608, Progn. s. 12. Med nattens annalkande blef luften tjock och regnaktig. Landell Bligh 48 (1795). Vinden var regnaktig. Bladh (o. Hornstedt) 66 (1800). Wikforss 2: 383 (1804).
2) (numera bl. tillf.) om himmel: som är benägen att ge rägn, som ser ut att vilja ge rägn, mulen. (Jag) hoppas .. få lära känna Charlottenburg och Potsdam: hvartill det enda vilkor fordras, att en länge regnaktig himmel behagar klarna. Atterbom Minn. 49 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
3) om tidsperiod l. väderlek: rägnig, rägnrik; äv. (o. numera företrädesvis): som ser ut att bli rägnig. GOlai Cal. I 4 a (1588). Rägnagtige vårar äro denna ortens välsignelse. Hülphers Norrl. V. 3: 44 (1797). Väderleken är regnaktig och vinden ligger emot. Crusenstolpe Tess. 4: 337 (1849). Det var mulet och regnaktigt. Östergren (1935).
Avledn.: rägnaktighet, r. l. f.
1) (†) till rägnaktig 1: (vinds) egenskap att medföra l. alstra l. åtföljas av rägn. Block Progn. 29 (1708).
2) (numera knappast br.) till rägnaktig 3: (tidsperiods l. väders) egenskap att vara l. se ut att bli rägnig, rägnighet. Nordforss (1805). Dalin (1855). —
RÄGNIG, adj. (-ig 1757 osv. -ot(t) c. 1635—1741. -ug 1669—1701) [fsv. räghnotter, y. fsv. räghnogher; jfr dan. o. t. regnig] Schroderus Dict. 179 (c. 1635).
1) (†) om moln: som för med sig l. är fylld av rägn, rägndiger, rägntung, rägn-. SColumbus Vitt. 127 (1669). Arfwidsson Oisian 2: 517 (1846).
2) om vind: som för med sig rägn, rägn-. Hildebrandsson Meteor. 29 (1881). En kall, regnig höstblåst slog emot henne. Roos Helgsm. 1: 112 (1896).
3) om väderlek: som kännetecknas av rägn; äv. om klimat l. tidsperiod l. geografiskt område: som kännetecknas av rägn, rägnrik. Regnot wär. Salberg Gr. 94 (1696). Orkaderna .. och Shetlandsöarne .. äro .. mera regniga än något annat land i Europa. Dahm GeogrElSkol. 84 (1858). Den regniga fruntimmersveckan. Siwertz JoDr. 25 (1928). jfr små-rägnig.
4) i bildl. anv. av 3 (motsv. rägn 2), om bild som erhålles vid projektion av ett filmband: som icke är jämn o. sammanhängande utan (till följd av filmbandets slitning o. d.) är fylld av strimmor (som erinra om fallande rägndroppar); äv. om filmband: som vid projektion ger sådana bilder; jfr rägna II 1 a δ. Minns, hur regniga och darrande de första filmbilderna voro mot nuets klara, skarpa, fasta bilder. STSD 1935, nr 204, s. 18.
Avledn.: rägnighet, r. l. f. särsk. till rägnig 3: egenskapen att vara rägnig l. rägnrik, rägnrikedom. Denna klimatets regnighet och dess mildhet göra Oregon till ett fruktodlarens paradis. Zilliacus VandrÅr 2: 158 (1921).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content