publicerad: 1963
SAGA sa3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri Kr. 5 (c. 1540) osv.) ((†) -er G1R 11: 27 (1536), CupVen. C 3 b (1669); -ur G1R 6: 277 (1529), ConsAcAboP 2: 156 (1659)). Anm. Den gamla böjningsformen i dat. pl. sagom (fsv. saghom) användes ngn gg i ä. nysv. i bet. 1 i uttr. efter synemanna sagom. Schmedeman Just. 738 (1681).
Ordformer
(-a 1527 osv. -e 1546—1612. -o 1541 (ss. obj.), 1598 (ss. subj.)—1840 (ss. obj.). -u 1528 (i bet. 1 c), c. 1600 (ss. obj.), 1639 (ss. subj.)—c. 1755)
Etymologi
[fsv. sagha; motsv. fd. sagha, sage (d. sage, saga), fvn. saga; jfr (de från fvn. lånade) t., eng., fr. saga, alla med bet.: (nordisk) saga; jfr äv. fht. saga (t. sage), feng. sagu (eng. saw), utsaga o. d.; vbalsbst. till det germ. verb som föreligger i SÄGA. — Jfr SAGEN, sbst.1, SÄGEN]
1) († utom i f α, γ samt ss. efterled i vissa ssgr) ngt som säges l. sagts, yttrande, uttalande, utsaga; påstående, uppgift. OPetri 4: 410 (1550). Förnomstigt folck haffuer förnomstigt taal, och theras saghor tiena til förbättring. LPetri Sir. 18: 29 (1561). Syn går för sägn .. (dvs.) Ögnasynen troos altijdh mehr än sagor. Grubb 777 (1665); jfr b, c. De wittnen, som efter gamlas sagu wittna. Abrahamsson 348 (1726). En gammal saga går på orten, at för flera hundrade år sedan en Befalningsman bodt på Nötskiär, hwars namn dock ingen wet. Schück VittA 5: 526 (i handl. fr. 1769); jfr e, 3 a. — jfr AN-, AVUNDS-, DOM-, FRÅN-, FÖRE-, GEN-, HÖR-, IN-, LAG-, MOT-, ORD-, TILL-, UT-SAGA. — särsk.
a) [fsv. af sanne saghu] i uttr. av sanna l. sanne sagu l. sago, i fråga om redogörelse för uppkomst av rättighet l. rättsinnehav o. d.: med stöd av l. under åberopande av sannfärdig l. tillförlitlig uppgift. Så gamle cronene godz, att inngen minnes eller af samma (felaktigt för sanna; andra versioner ha sanne) sagu vet, huru sådannt först unnder cronen kom. RA I. 3: 334 (1594). Ingen lärer wara uthi Lijfwet, som af Sanna sagu kan beretta, när .. (hals- o. handrätten) först är begynt att practiceras. HSH 32: 99 (1691). JB 15: 1 (Lag 1734). Botin Hem. 2: 6 (1756). jfr: Sanna sago, som til uhrminnes häfd hörer, håller iag före mäst wara af rätte documenter, och den så wäl inhemtas kunna af råå och röör som andra bref och domar. FörarbSvLag 1: 13 (1687).
b) i uttr. syn för saga o. d.; i vissa uttr.
α) (det) går l. bär l. är syn för saga l. sagan l. sagor l. syn går för saga (att l. huru osv.), det bär syn för sagen (se SAGEN, sbst.1 1 a α) l. sägen (att osv.). Men hwro somblege vthaff eder (i Värend) .. nw hålla samma lyffthe (att bistå fogdarna) går wel syn for sagha. G1R 4: 123 (1527). VDAkt. 1699, s. 541 (: går .. sÿn för sagor). Fernow Värmel. 619 (1779: är .. syn för saga, at). Wingård Minn. 3: 135 (1846: bar syn för sagan). Att Ernst Mahner var en energisk natur, det bar syn för saga. Ahnfelt StudM 2: 242 (1857). Schulthess (1885).
β) ngn l. ngt bär syn för saga l. sagan, ngn l. ngt bär syn för sagen (se SAGEN, sbst.1 1 a β) l. sägen; äv. med bestämning styrd av prep. om l. bestående av att- sats, betecknande vad som omvittnas. Kling Spect. D 1 b (1735: för sagan). Hans förhållande vid det tillfället bär syn för sagan att han är en kruka. Weste FörslSAOB (c. 1815). Många ibland det ringa antal skrifter, som .. (boktryckare Flodström) tryckt, bära, såsom man säger, syn för saga, om hans vårdslöshet. ASScF 3: 779 (1846, 1852). ”Ich bin des Todes”, — skrek det mig genom märg och ben — och säkert bar mitt ansigte ”syn för saga”, som man säger. Laurén Minn. 189 (1877).
γ) få l. hava syn för saga(n), få resp. ha synliga bevis som bestyrker ngt (ett påstående o. d.). Scherping Cober 2: 167 (1737: få syn för saga). SthmFig. 1846, s. 83 (: hafva syn för sagan). Det hade länge glunkats om, att enkan hade nissen, men nu fick man syn för saga, ty .. man såg nissen sjelf ute i köket. Wigström Folkd. 2: 117 (1881).
c) [se den etymologiska avdelningen under RIK, adj. 2] i uttr. syn är saga l. sagu l. sagor rikast, ss. beteckning för att åsynen av ngt ger säkraste beskedet om dess beskaffenhet o. d., särsk. liktydigt med: det är uppenbart; äv. i uttr. som syn är sagorna rikast, se RIK, adj. 2. Man .. (måste) bekenna, ther syyn är saghw rikast, ath alla prester haffua icke then gåffuo at the kunna liffua j kyskheet. OPetri 1: 462 (1528). G1R 18: 42 (1546: syn .. är sage rijckest). Man hwarken behöffwer eller kan vpräkna (G. I:s barns rika anlag), therföre at syyn som är sagur rijkast, går nogsampt för sägn. Svart Ähr. 74 (1560). Syn är saghu rijkast. SvOrds. C 2 b (1604).
d) övergående i bet.: stående l. allmänt uttryck l. talesätt; ord (se ORD, sbst.2 1 k); särsk.: ordspråk. Så är och en gamul sago, att ner man weet tiufuen ware i huset, då pleger man settie fleere låås för kistor och skrin. RA I. 4: 334 (1598). Om tu .. / .. icke wilt medh flijt gerningen sköta, / Tå är en Saga, som altijdh beståår, / Förswmelsze tager weedh hwadh hon fåår. Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). Gemena Saga är, at alla Rötter låta sig vpdraga vthur Jorden på Mittsommars Afton. IErici Colerus 1: 361 (c. 1645). Tegnér (WB) 5: 62 (1824).
e) övergående i bet.: kringlöpande nyhet; rykte; hörsägen; skvaller; särsk. i uttr. (veta ngt) efter (sägen l. sägn och) saga, (veta ngt) gm hörsägen o. d.; äv. i uttr. ha en saga på sig (att osv.), ha rykte l. ord om sig (att osv.). G1R 6: 277 (1529). Hustru Elin .. hade en saga på sigh at hon hade taget en Rufua vtaf sit lår vti Pestelendzie tid, och (osv.). VRP 1621, s. 439. Peer Hansson .. hade hanss huss påfördt en skamblig saga. Därs. 1630, s. 369. Sagor gåå, att Pappenheimb skall hafva fåt någott hug vedh Hildesheimb. AOxenstierna 7: 487 (1632). (Sv.) Efter saga, (eng.) By report. Serenius (1741). (Sv.) Efter sägn och saga, (eng.) By hear-say. Därs. Veta något efter sägen och saga. Heinrich (1814). Agardh BlSkr. 1: 180 (1857). Cavallin (1876).
f) i vissa utvidgade användningar.
α) (numera bl. tillf.) berättelse l. redogörelse; stundom svårt att skilja från (o. numera vanl. uppfattat ss. oeg. l. bildl. anv. av) 3. Linc. (1640; under relatus). Iagh (måste) .. förtällja een Saga, som lärer komma mången otrolig före, oachtat at dhen i Sanning och säkert tildragit sigh vthi dhenna nu regerande Mogols, Chach Chorons tijdh. RelCur. 299 (1682). Vanloo .. började sagan om de öden han genomgått. Rydberg Frib. 346 (1877). Nåväl, för att göra en lång saga kort, mina snödroppar och vintergäckar .. fiasko! Laurent Katt 35 (1936).
β) övergående i bet.: smädesång l. håndikt. (De av kaldéerna kuvade folkslagen) skola göra itt ordspråk om .. (den kaldeiske förtryckaren), och ena sågho (felaktigt för sagho) och gåto, och säya (osv.). Hab. 2 (”3”): 6 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1858); Luther: eine sage; Bib. 1917: en smädesång).
γ) (numera knappast br.) ämne l. föremål för allmänt o. nedsättande prat l. för allmänt åtlöje; visa; åtlöje; särsk. i sådana uttr. som vara l. bli en saga l. göra ngn till en saga, vara l. bli till en visa l. till allmänt åtlöje resp. göra ngn till allmänt åtlöje; jfr 5 o. FABEL 1. (Ymeslands) Inwånare .. förtiena at wara det de äro, den belefwade werldenes saga och åtlöye. Mörk Ad. 1: 129 (1743). Hans dåraktighet har gjort honom till en saga. Weste (1807). Ett messfall blir en saga i landet. Agardh BlSkr. 1: 356 (1836). Cannelin (1939).
2) hopdiktad l. overklig l. osannolik l. fantastisk l. osann l. lögnaktig berättelse l. ovederhäftigt l. grundlöst påstående, uppdukad historia, fantasi(er), dikt; (tomt l. löst) prat l. påhitt; stundom svårt att skilja från (o. numera vanl. uppfattat ss. oeg. l. bildl. anv. av) 3. Exempel likwist hwar här aff (dvs. av skildringen av Habors o. Signills kärlek) taghe, / Thet är en Historia icke Saghe. Messenius Sign. 51 (1612); jfr 3. VDAkt. 1654, nr 1 (1653). Om man i vår tid talar för många, om känslor för Fäderneslandet, som värka på hälsan, skulle de anse det för en Saga. Schönberg Bref 1: XXXI (1786). Det är icke en saga blott, när Paulus talar om kreaturens, d.v.s. skapelsens suckan. Wikner Pred. 15 (1866). Sagorna om Almqvists vistelse i Amerikas ”ödemarker”. Lysander Almqvist 41 (1878). Det är en dum saga, att hotellstäderskor titta genom nyckelhålen. Marcus-Fall Baum MännHot. 237 (1930). Lo-Johansson Förf. 34 (1957). — jfr AM-, BARN-, BARNKAMMAR-, DIKT-, KÄRING-, LÖGN-, RALL-, SKEPPAR-SAGA.
3) mer l. mindre litterärt utformad (kortare) berättelse (vanl. på prosa; jfr dock i sht e) som på ett enkelt o. lättfattligt, ofta talspråkligt, sätt skildrar en helt l. delvis fingerad tilldragelse l. en sammanhängande följd av helt l. delvis fingerade tilldragelser; äv. (i sht i sg. best.) i sammanfattande användning, övergående i bet.: sagodiktning(en) l. sagoberättande(t) o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Berätta, äv. förtälja (förr äv. säga l. tala om) sagor; i sht förr äv. löna (ngn) sagan, se LÖNA, v.1 1 a. Allehanda skalkheet, sagor och fabler kan wngdomen wäl fatta ... Men Gudz ord och cathechismus will inthet wthi them. SynodA 2: 50 (1586). Den Genuesiska Republiquens handlingar blifwa .. omtalte med samma behagelighet som Ungerska kriget och Wiens belägring i den sagan som kallas Stora Vizirn. Runius (SVS) 3: 54 (1709). Säga sagor. Spegel (1712). SedolärMercur. 1: nr 8, s. 2 (1730: löna dem sagan). Widegren (1788: talte om). Den tid, då Historien i Norden löser sig ur Sagans älskande armar. Geijer Häfd. Förord (1825); jfr a. (Vi) hörde .. (fältskärn) förtälja sagor ur diktens verld och sagor ur lifvet. Topelius Fält. 1: 16 (1853). Vid hans sida (i båten) / sitter hon (dvs. Snöfrid) och lyss till vindens saga. Rydberg Dikt. 1: 62 (1882). Gamla sagor på vers. Östergren (1937). — jfr ARV-, BARNDOMS-, BONDE-, DIKT-, DÖME-, NOVELL-, PARABEL-, PARALLELL-, RIM-, SKEPPAR-, SKRÄCK-, SKÄMT-, SÅNG-, UNDER-, VANDRINGS-, ÄVENTYRS-SAGA m. fl. — särsk.
a) om berättelse som med anspråk på trovärdighet o. vanl. med anknytning till viss trakt l. ort o. d. framställer l. skildrar äldre (i sht forntida l. medeltida) l. mytiska händelser l. förhållanden o. d. (jfr b); särsk. om dylik berättelse som bevarats gm muntlig tradition; sägen; myt; legend. När noghro merkelige män woro för handenne, the ther manligha gerningar och merkeligit bedreff hade, om them dichtade .. (våra förfäder) wijsor, saghor, rijm, som (osv.). OPetri Kr. 5 (c. 1540). (Riksantikvarierna skola söka o. samla) vhrminnes sagur och dickter om drakar, lindormar, dwergar och resar. Item sagur om nampnkunnighe personer, gamble klöster, borger, konungasäter och städher. Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1630). De på orten gångbara sagor om Jättefamiljer, som skola bo uti granna bergsalar i Omberg. Hedborn Minne 19 (1835). Sagan om Gral. Fröding Stänk 165 (1896). Dåd blev saga. Heidenstam NDikt. 9 (1902, 1915). (Innehållet i vissa götiska folkdikter) är det äldsta spår vi ha af en saga om sveakonungen Adils. AntT XVIII. 3: 3 (1909). — jfr FORN-, FORNTIDS-, FRÅN-, GUDA-, HELGON-, HJÄLTE-, KULT-, MEDELTIDS-, RIDDAR-, STAM-, ÄLV-, ÖVERSVÄMNINGS-SAGA m. fl. — särsk. [liksom d. saga delvis av det (ss. etymologiskt identiskt uppfattade) fvn. gudinnenamnet Sága, möjl. bildat till stammen i SE o. urspr. betydande: sierska)] (i vitter stil) i sg. obest., om (personifikation av l. gudinna för) sagodiktning med historiskt l. mytiskt innehåll; äv. behandlat ss. personnamn. Saga har ej i sitt minne / hjeltens ätt; men verlden sett / alla prof af mod, han gett. Ling Tirf. 1: 43 (1836). Det gifves .. för den Skandinaviska norden en tid, om hvilken Saga tiger. Holmberg Nordb. 2 (1852). (Syrien, Mesopotamien, Persien m. fl. länder) hafva så långt historia och saga minnas legat inom omfånget af den vestasiatiska kulturverlden. Svensén Jord. 147 (1885).
b) om fornvästnordisk (i sht fornisländsk) berättelse i romanform; särsk. dels om dylik berättelse som realistiskt skildrar förhållanden vid tiden för kristendomens införande på Island, släktsaga, ättsaga, dels om dylik berättelse som mer l. mindre fantasifullt skildrar fritt uppdiktade personer o. händelser under forntiden, ”fornaldarsaga”; äv. i utvidgad anv., om litterärt verk som till stil o. innehåll anknyter till sådan berättelse; ofta i förb. med genitivattribut betecknande den person (l. de personer) som berättelsen handlar om. Jag hafwer i liuset framdraget twenne forna Götha Konungars Saga, eller, som man nu kallar, Historia. Verelius Gothr. Tillägn. 1 (1664). (Islänningarnas) flit och smak för de gamla sagornes läsning. Troil Isl. 180 (1777). Frithiofs Saga. Tegnér (1825; boktitel). Sagornas ö. Bååth Dikt. 37 (1879; om Island). Schück (o. Warburg) 2LittH 1: 135 (1911). Mjöberg SvLittH 9 (1929). (†) Sagan Af Fridthjof den Fräcka eller modiga. Björner Kämp. (1737; titel på saga; fvn. orig.: Sagann Af). — jfr KONUNGA-, SLÄKT-, ÄTT-SAGA. — särsk. [liksom d. være ude af sagaen av fvn. vera ór sǫgunni] i uttr. vara (ute) ur sagan, ss. beteckning för att ngn av personerna i en saga icke vidare kommer att omnämnas i sagan; särsk. i utvidgad anv., för att beteckna att ngn l. ngt ”försvinner ur synfältet” l. icke längre är att räkna med l. har spelat ut sin roll l. förlorat sin betydelse o. d. Bååth NialS 37 (1879). Men gården i Umeå är icke härmed (dvs. med dess nedläggande ss. kungsgård) ur sagan. NorrlS 1—6: 344 (1905). Schück Shaksp. 1: 188 (1916). jfr: När .. (Edv. Brandes år 1905) lämnade .. (tidningen ”Politiken”), trodde man honom ute ur sagan, men året därpå insattes han i landstinget som talsman för det nybildade radikala partiet. Spångberg StMän 2: 82 (1921).
c) berättelse som (vanl. utan anspråk på trovärdighet o. utan direkt anknytning till kända platser l. historiska personer o. d.) i roande l. underhållande syfte o. på ett folkligt l. naivt sätt skildrar overkliga l. fantastiska, ofta övernaturliga händelser; särsk. (o. numera vanl.) om sådan berättelse avsedd ss. nöjesläsning för barn; stundom äv. (närmande sig d) om fabel (se d. o. 5); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Theszlijkes skärpes .. (barnens) Förstånd mächta ting igenom Fabler och Sagur om wilde Diuur. Schroderus Modersch. 79 (1642). Jag har fådt en löjlig dräng, som roar mig hwar afton med sina Sagor, och denna berättade han mig efter gamla Äfwentyrssättet bland gement folk. Det war en gång en Kung, som (osv.). Dalin Arg. 1: 320 (1733, 1754). Saga Om Tvänne Markattor. Tessin Bref 1: 16 (1751; om fabel). De magiska ringarne och lamporna i den orientaliska sagan. Setterblad Mackenzie 139 (1887). Onda sagor. Lagerkvist (1924; boktitel). I sagorna där finns det alltid gamla snälla farmödrar. Lindgren Mio 45 (1954). — jfr AM-, BARN-, BARNKAMMAR-, DJUR-, FE-, FOLK-, KÄRING-, RÄV-SAGA m. fl.
d) litt.-hist. om berättelse (vanl. på prosa) som allegoriskt (o. oftast i satiriskt l. moraliserande syfte) skildrar verkliga, historiska l. politiska förhållanden l. händelser; särsk. i uttr. allegorisk l. politisk saga. Dalin Vitt. 4: 1 (1729; på vers). Dens. Arg. 2: 213 (1734, 1754). (Författaren) ärnar med denna Saga (om hästen) intet mer, än roa barnen för en spiseld om winter-qwällen. Dens. Vitt. II. 6: 118 (1740). Schück (o. Warburg) 3LittH 3: 366, 404 (1927).
e) litt.-hist. om berättande dikt i mer l. mindre ledig, talspråklig stil o. med roande l. underhållande, stundom äv. satiriskt l. moraliserande syfte, poetisk berättelse, ”conte”. Dalin Vitt. 5: 299 (c. 1750). Ljusets Fiender. Saga. Kellgren (SVS) 2: 336 (1792). Eglé och Annett. Saga. Leopold 2: 277 (1800, 1815). Mjöberg SvLittH 55 (1927).
f) i sådana uttr. som låta som en saga, betecknande att ngt verkar otroligt o. d. (jfr c, 2), stundom äv. gammal l. lång som en saga, betecknande att ngt är mycket gammalt resp. långt. Lundgren MålAnt. 2: 113 (1872: långt som en saga). I klostrets Campo Santo stå sekelgamla höga cypresser. .. Allt tyckes vara så gammalt som en saga. Därs. 3: 91 (1873). Det är sant fastän det låter som en saga. Rolfrevyn 1925—26, s. 14.
4) (i sht i vitter stil) om (sammanfattningen av) vad som (kan) berättas om ngns l. ngts (sagolika) öden l. utveckling o. d.; ofta övergående i bet.: (sagolika) öden l. (sagolik) levnadsbana, historia (se d. o. II 4). (Döden) Lemnar ett intet här qwar, blott namn, en ynkelig saga. Kling Spect. S 1 b (1735). Vill du lyssna till hans (dvs. soldaten Munters) saga? / Den är enkel och alldaga. Runeberg 5: 64 (1857). Om vi vilja rätt lysna, (skall) hvarje ord i vårt språk kunna berätta sin saga — och denna saga är historia, är sann och tillförlitlig. Ydun 1870, s. 77. Åter slöt en drott sin saga. Nyblom VDikt. 287 (1872, 1876). (Tjeckernas) saga börjar på 500-talet, då de vandrade in i Böhmen och Mähren. Nordenstreng EurMänRas. 200 (1917). (Sillens) saga är hela Bohusläns saga. Koch AntHav. 93 (1918). — jfr BARNDOMS-, KONUNGA-, LEVNADS-SAGA. — särsk. i uttr. ngns l. ngts saga är all o. d., betecknande att det är slut l. förbi med ngn l. ngt l. att ngn l. ngt har spelat ut sin roll l. förlorat sin ställning l. betydelse o. d.; äv. i uttr. ngns l. ngts saga blev kort l. tog ett hastigt slut o. d., betecknande att ngns tid l. verksamhet (på ett visst område l. i en viss ställning o. d.) l. ngts tillvaro l. blomstring o. d. icke blev långvarig resp. tog ett hastigt slut osv. 22 .. filialbanker (till riksbanken) kommo till stånd (vid mitten av 1800-talet) ... Emellertid blef filialbankernas saga kort. Uppl. 2: 686 (1908). Pang! .. bakbenen sparkade och ryckte till ett par gånger och mickels saga var all. Knöppel SvRidd. 184 (1912). Lindroth Gruvbrytn. 2: 122 (1955: tog .. ett hastigt slut).
5) (i sht i vitter stil) om ngt l. ngn som synes tillhöra sagans (i bet. 3, särsk. 3 c) värld l. som är l. uppfattas ss. ngt sagolikt l. overkligt l. icke (längre) existerande l. ss. ngt fritt uppfunnet l. uppdiktat l. hopfantiserat o. d. Tå kan en olärd took / Förwist inbilla sigh .. / .. thet arfsynd är een saga, / Och intet alfwar. Spegel ÖPar. 5 (1705). Wij betrachta desze Folcks Seder såsom en wacker saga, och de betrachta wåra igen, som en spökande dröm. Ehrenadler Tel. 340 (1723); jfr 3. Skall sagan en gång sanning bli? / Skall forntid sig med framtid ena? Nyblæus Vers 24 (1844, 1890). Mins du det slädparti't .. / Och balen se'n, som blef vår kärleks första saga? BEMalmström 6: 280 (c. 1850); jfr 4. Det fins många ibland Eder, som (icke) fråga efter .. Gud och gudstjenst. Gud är Eder vorden en saga. Wikner Pred. 271 (1877). Heerberger NVard. 107 (1936). — särsk. i uttr. (snart) vara en saga blott, äv. (numera) vara en saga o. d., betecknande att ngn l. ngt (snart resp. numera) uppfattas ss. tillhörande sagans (i bet. 3, särsk. 3 c) värld l. (numera vanl.) tillhör det förgångna (o. icke längre kan ses l. upplevas o. d. utan blott är ngt som man berättar l. hör talas om) l. spelat ut sin roll o. d. Hans (dvs. K. XII:s) minne uti Norden / är snart en saga blott. Tegnér (WB) 3: 67 (1818). (Genzanos) berömda blomsterfest är numera en saga. Nyblom Bild. 41 (1864). Den indelte soldaten är snart en saga blott. Quennerstedt IndSold. 1 (1887). Lagergren Minn. 2: 79 (1923).
Ssgr (i allm. till 3): A (numera bl. mera tillf., i sht i vissa trakter): SAG-AFTON, -BLÅ, -BOK, -BROTT, -FÖRTÄLJARE, -HISTORIA, -LIK, -RAMSA, se D. —
-TON, se D.
B [jfr d. saga-, t. saga-] (numera nästan bl. i fackspr. i ssgr som ansluta sig till 3 b): SAGA-FÖRFATTARE, -FÖRTÄLJARE, -HANDSKRIFT, -LITTERATUR, -MAN, -MINNE, -SKRIVARE, -SKRIVNING, -STIL, -TEXT, -TID, -TRADITION, -VERK, -ÖVERSÄTTARE, se D.
C (†): SAGE-BROTT, -CYKEL, -DIKTARE, -FÖRFATTARE, se D. —
-KRÄMARE. om historieskrivare som okritiskt återger sägner o. d.; jfr krämare slutet. Lagerbring HistLit. 378 (1748; om Herodotos). —
-SJUK, -SKRIVARE, se D. —
-SÄTT, -TECKNARE, se D. —
-ÅLDER, -ÅR, se D.
D: SAGO-AFTON. (sag- 1904 osv. sago- 1903 osv.) sällskaplig kvällssammankomst l. kvällsunderhållning med högläsning av l. berättande av sagor; äv. bildl.; särsk. till 3 c. Arbetet 1903, nr 227, s. 3. Den preussiska drillen, om vilken man alltfort kan höra de mest upprörande berättelser på pacifistiska sagoaftnar. SvTidskr. 1931, s. 343. —
-ALSTER. (numera bl. mera tillf.) alster (se alster, sbst.2 2 b) som utgöres av en saga, saga. Rydberg Myt. 1: 467 (1886). —
-ARTAD, p. adj.1 (p. adj.2 se sp. 131). (numera bl. mera tillf.) sagoaktig. Atterbom Minnest. 2: 50 (1840). 2NF 16: 244 (1911). —
-ARV. (mera tillf.) bestånd av sagor som (särsk. gm muntlig tradition) bevarats från föregående generationer. Boëthius HistLäsn. 1: 73 (1895). —
-BEHANDLING. (†) bearbetning av ett ämne i sagoform (se d. o. 1) l. av ett sagomotiv o. d.; jfr behandling 2 d. Rydqvist i 2SAH 12: 330 (1827). —
-BERG. berg (av det slag) som beskrives i saga l. sagor l. till vilket (många) sagor äro knutna; särsk. till 3 a, c. Dvergarnas sagoberg. Tavaststjerna NVers 137 (1885). Omberg, Ramshäll och Torsklint äro .. Östergötlands tre stora sagoberg. FoF 1930, s. 18. —
-BERYKTAD, p. adj. (numera föga br.) namnkunnig l. vida känd gm skildring(ar) i saga l. sagor; jfr -berömd. Strinnholm Hist. 2: 285 (1836). Heidenstam Vallf. 49 (1888). —
-BERÄTTARE. (sago- 1814 osv. sagu- 1839) person som berättar sagor; äv. i utvidgad l. bildl. anv. Adlerbeth HorSat. 3 (1814). Liljefors .. har inom vår målarkonst blivit den främste sagoberättaren om djurens liv i skog och mark. Grimberg SvH 619 (1909).
-BERÄTTELSE.
-BILD.
1) bild (se bild, sbst.1 1) med sagomotiv; äv. i utvidgad anv., om dikt o. d. med sagomotiv. Eichhorn Stud. 2: 148 (1869, 1872; om målningar med motiv från nordiska sagohistorien). 2NF 19: 197 (1913). Därs. 32: 784 (1921; om dikt).
2) (mera tillf.) om bild av l. föreställning om ngn l. ngt, som erhålles gm skildring i saga l. sagor; i sht förr äv. om fantasiskapelse (av det slag) som tillhör sagans värld (jfr bild, sbst.1 4). Rydqvist SSL 2: 626 (1860). Wallén Hennig GåtfLänd. 234 (1926). —
-BILDNING. om tillkomst l. diktande av sagor, sagodiktning; särsk.: legendbildning. Rydberg Myt. 2: 469 (1889). Den sällsamma sagobildningen kring 1700-talets sillperiod. Hasslöf SvVästkustf. 172 (1949). —
-BLICK. (tillf.) särsk. om blick hos person som är försjunken i sagans värld. Molin ÅdalP 54 (c. 1895). —
-BLÅ. (sag- 1894 osv. sago- 1900 osv.) (i vitter stil) sagolikt blå; i n. sg. äv. i substantivisk användning, särsk. om den sagolikt blå l. blånande luften (i fjärran). Almquist Rimlek 157 (1894). Granqvist Öd. 125 (1910: i det sagoblå). —
-BOK; pl. -böcker. (sag- 1879 osv. sago- 1825 osv.) [jfr fvn. sǫgubók] bok innehållande saga l. samling av sagor; numera i sht till 3 c, företrädesvis om sådan bok avsedd ss. nöjesläsning för barn; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. (i sht i vitter stil) om bok om sagolika äventyr l. bedrifter o. d. Geijer Häfd. 381 (1825; om bok innehållande en l. flera isländska sagor). Afzelius Sag. IX. 1: 88 (1859; bildl.). (Den turkiska) skönlitteraturen på prosa består hufvudsakligen af sagoböcker. 2NF 30: 434 (1920). (En sagotant) läser .. sagor ur Elsa Beskows roliga sagbok (näml. ”Kistan på herrgårdsvinden”). Radiolyssn. 1927, nr 21, s. 27.
(3 a, b) -BROTT. (sag- 1801. sage- 1805. sago- 1719—1939. sagu- 1719—c. 1815) [efter fvn. sǫgubrot] (numera bl. ngn gg arkaiserande) fragment av fornnordisk saga; äv. i utvidgad anv., dels om fragmentarisk l. kortare berättelse som till form l. innehåll ansluter sig till l. imiterar den fornnordiska sagan, dels allmännare, om stycke l. fragment av saga l. berättelse o. d. (på prosa l. vers); äv. mer l. mindre bildl. Peringskiöld Sogubr. 1 (1719). Sagu-Brott Om Konung Gudmund Och Hans Son Hofwuder. Dalin Vitt. 3: 232 (c. 1735). Kling Spect. Aaa 2 a (1735; allmännare). Det gamla Sagobrott, som handlar om Bråwalla-Slag. Lagerbring 1Hist. 1: 9 (1769). Gymnasisten Lundblad botar .. (efter en strid mellan gymnasister o. lärlingar) med et Latinskt Epigramme; och unge (Bengt) Liedner med et litet Sagobrott. Hvad nytt? 1773, nr 97—98, s. 7 (om dikt). Vintergatan blek förtalde ett oändligt sagobrott. Wirsén Vint. 5 (1890). Cannelin (1939). — —
-CYKEL, förr äv. -CYKLUS. (sage- 1815. sago- 1834 osv.) (i fackspr.) jfr cykel, sbst.1 3. SvLitTidn. 1815, sp. 733. Denna versifierade sagocykel. SvFlH 3: 634 (1945; om Tegnérs ”Frithiofs saga”). 2SvUppslB (1953). —
-DAT. (sagu- 1737—1758) (numera bl. tillf.) i pl.: i saga skildrade (l. sagolika) bedrifter. Björner An 36 (1737). jfr (†): Sagu-dater om Norna-Gester. Dens. Norn. 1 (rubrik; fvn. orig.: Sogu þattur af Norna-Gesti). —
-DIGER. (numera bl. tillf., skämts. l. arkaiserande) rik på l. full av sagor. Lundgren MålAnt. 1: 167 (1870; om mark). —
-DIKT. dikt l. diktning i sagoform (se d. o. 1) l. med motiv från saga l. sagohistoria (se d. o. 1); äv. om (uppdiktad) saga. 1Saml. 1—6: 16 (1773). En af sagodikterna uti ”Tusen och en natt”. Beskow Vandr. 2: 3 (1834). Böttiger i 2SAH 50: 238 (1874). Olson Snorre 1: 3 (1919). —
-DIKTARE. (sage- 1679. sago- 1843 osv. sagu- 1730) jfr diktare, sbst.1 2, 3; i sht förr äv. i utvidgad l. bildl. anv., om lögnaktig pratmakare o. d. Rudbeck Atl. 1: 431 (1679). SedolärMercur. 1: nr 11, s. 6 (1730; i utvidgad anv.). Sagodiktaren H. C. Andersen. Bäckman Sjöj. 1: 2 (1850). —
-DIKTNING. jfr diktning, sbst.1 2. Lysander RomLittH 208 (1858). särsk. i oeg. l. bildl. anv.: legendbildning. Den sagodiktning om Marie-Antoinette, som, tidigt börjad, fullföljes ännu i dag. Hedin Rev. 1 (1879). —
-DJUR. djur (av det slag) som förekommer i sagor l. som förefaller att tillhöra sagans värld; särsk. om vidunderligt djur, t. ex. drake, centaur; jfr fabel-djur 1. Rydberg Myt. 1: 190 (1886). Grimberg VärldH 3: 348 (1928; om chimära). —
-DRAG. (numera bl. mera tillf.) drag (se d. o. I 28) som kännetecknar en saga l. sagor. SvFolks. 310 (1849). —
-DRÖM. dröm (se dröm, sbst.1 1, 2 b) med sagoaktigt l. fantastiskt l. overkligt innehåll. KJWarburg i 2SAH 59: 338 (1882). —
-DUNKEL, n. (i vitter stil) sagoaktigt dunkel; särsk. om den hemlighetsfullhet l. gåtfullhet som kännetecknar en trakt l. en (avlägsen) tid l. händelse o. d. som är känd företrädesvis gm (forn)sagor o. d.; äv. bildl. Folk, hvilkas ursprung äro höljda i sagodunkel, träda fram på världsteatern (vid tiden för romarväldets fall). UpplFmT 16—18: 235 (1896). Ifvern (hos A. Nordenskiöld) att genomforska af sagodunkel omgifna trakter. Billing i 3SAH 16: 481 (1902). Allt måste .. (drömmaren) veta, ända ner till botten av livets sagodunkel. Koch GudVV 2: 392 (1916). —
-DUNKEL, adj. (i vitter stil)
1) dunkel (se dunkel, adj. 1 a) på ett sätt som påminner om sagornas (hemlighetsfulla) värld, sagoaktigt dunkel. Wirsén NDikt. 129 (1880). Gryningsblåa, sagodunkla / skogars vida vågor. Ekelund Syn. 90 (1901).
2) som skildras l. omnämnes i (forn)sagor på ett dunkelt (se dunkel, adj. 3) l. gåtfullt sätt. Det sagodunkla Hunaland. Lönnberg Ragnf. 118 (1873). —
-EKOTYP ~e1koty2p l. -kω-, r.; best. -en; pl. -er. [till ekotyp, bildat av gr. οἲκος (se ekonom) o. τύπος (se typ) o. urspr. använt ss. genetisk term för att beteckna en enhet (inom en art) som är ärftligt anpassad till en viss miljö] folklor. till 3 a, c, om lokalt uppträdande o. ofta mer l. mindre lokalt anpassad variant av en (folk)saga l. sägen l. ett (folk)sagomotiv o. d. (med spridning över ett större område), ekotyp av en (folk)saga osv. FoF 1927, s. 135. —
-FARBROR. jfr -tant; särsk. till 3 c. Orkesterjourn. 1934, nr 4, s. 2. IllSvLittH 3: 482 (1956; om Z. Topelius). —
-FE. fe i saga; äv. i utvidgad anv., om vänlig kvinna som berättar sagor för barn; särsk. till 3 c. Solglimten 1925, nr 4, s. 4. Min barndoms sagofe var moster Anna. Pan 1928, s. 77. —
-FIGUR. (bild av) diktad person (stundom äv. annan diktad varelse) som uppträder i saga l. sagor; stundom med tanke enbart på att personen (osv.) är uppdiktad o. utan motsvarighet i verkligheten; äv. om verklig (l. diktad) person som liknar l. påminner om person(er) l. typ(er) som skildras i saga osv. l. som har ngt sagoaktigt l. sagans skimmer o. d. över sig; legendarisk gestalt. (Fälten) innehålla två bibliska figurer och sex profana sagofigurer. 2VittAH 26: 388 (1869). Trollkarlar och häxor äro vanliga sagofigurer. Nilsson PrimRel. 181 (1911). Georg Brandes har .. ådagalagt, att apostelen Petrus är en ren sagofigur. Segerstedt Händ. 123 (1926). Appelberg Michajlovič Storf. 238 (1934; om Henry Ford). ”Corporal Prishibeyev” .. är psykologiskt lika realistisk som en figur hos Gogol, och innerst liksom vissa av dennes personer en farsartad sagofigur. BonnierLM 1954, s. 547. —
(3 b) -FLOCK. (†) om samling av (nordiska forn)sagor; äv. bildl., om ett folks historia l. hävder o. d. Denna nyligen .. utkomne Sagoflock af Nordiska Kämpa-Dater. JHelin hos Björner Kämp. Förord (1737). Sturzen-Becker 5: 227 (1859, 1862; bildl.). —
-FOLK.
2) (mera tillf.) om folk som är berömt för sin sagodiktning; särsk. till 3 b. MorgT 1948, nr 328, s. 5 (om islänningarna). —
-FORM; pl. -er.
-FREJDAD, p. adj. (i vitter stil) frejdad gm (att skildras l. förekomma i) saga l. sagor; jfr -berömd. Valerius 2: 277 (1841; om Värend). —
-FRUNTIMMER~020. (mera tillf.) särsk., nedsättande, om kvinna som författar l. berättar sagor; jfr -tant. Ekelöf Prom. 76 (1941). —
-FULL, adj. (mera tillf.) jfr -fylld; äv.: sagoaktig o. d. Ekelund TyUts. 32 (1910, 1913; om stämning). —
-FYLLD, p. adj. fylld l. full av l. rik på sagor; jfr fylla, v. 2. Samtiden 1873, s. 42 (om Indien). Blanck NordRenäss. 309 (1911; om folianter). —
-FÅGEL. jfr -djur. SAOB A 2472 (1902; om Fenix). Storken var en sagofågel, välkomnad till byn .. som en hälsning från de varma länderna. TurÅ 1953, s. 145. —
-FÄRG. (mera tillf.) särsk. bildl.: sagoaktig prägel l. stämning o. d. Sångens barn (dvs. Esaias Tegnér) fick faddergåfvor, .. / Allvar gaf den djupa skogen, sagofärg den mörka tjärn. Wirsén Sång. 214 (1884). —
-FÖRTÄLJARE. (sag- 1900 osv. saga- 1942 osv. sago- 1834 osv.) (i sht i vitter stil) = -berättare. Strinnholm Hist. 1: 372 (1834). —
-FÖRTÄLJERSKA. (i sht i vitter stil) kvinnlig sagoförtäljare, sagoberätterska. Hyltén-Cavallius Lif 26 (c. 1880). AdrKalSthm 1932, s. 406 (ss. yrkesbeteckning). —
-GESTALT. jfr -figur. SagDidrBern XIII (1850). Karolinen .. som redan för sin samtid fick något av en sagogestalts gloria omkring sig. SvFolket 5: 235 (1939). Äro nu dessa sveakungar (som nämnas i Beowulfskvädet) endast sagogestalter, eller ha de verkligen levat och härskat? Andersson SvH 26 (1943). —
-GILLE. (om ä. förh.) jfr gille 2 o. -afton. Ungdomens lekar och sagogillen. Afzelius Minn. 18 (c. 1870). —
-GLANS. (i vitter stil) sagoaktig glans (se d. o. (2 o.) 3); jfr -skimmer. PoetK 1820, 2: 168. (Nutiden har) med sina vetenskapliga fakta rövat bort så mycket av sagoglansen som en gång låg över vår värld. Otter Officer 451 (1930). —
-GLORIA. jfr gloria, sbst.1 3, o. -skimmer. (Från mängden avvikande) personligheter bliva snart nog föremål för sin omgivnings intresse och kunna t.o.m. under livstiden få en sagogloria över sin gestalt. FoF 1914, s. 19. Krusenstjerna TonyVäx. 8 (1922). —
-HEM, n. (mera tillf.) särsk. om trakt l. land o. d. som intar en framträdande ställning i fråga om sagodiktning; jfr hem I 4 slutet. Sagohemmet Island. Holmberg Nordb. 380 (1854). —
-HISTORIA. (sag- 1821. sago- 1876 osv.)
1) historia (se d. o. II 1, 3, 4) som återgår på (uppgifter i) sagor l. folklig tradition o. dyl. l. som är av sagomässig art; jfr -hävd, -krönika. ConvLex. 1: 477 (1821). Dufvestubbe .. har, i likhet med så många andra gamla skånska bondgårdar, sin egen sagohistoria. Wigström Folkd. 1: 82 (1880). (Gm Prosaiska krönikan lades) grunden till den fantastiska sagohistoria, som under århundraden skulle bliva den officiellt svenska. Schück VittA 1: 9 (1932). Historia regum Brittannie, en sagohistoria om Englands konungar. IllSvLittH 1: 36 (1955).
2) om sagodiktningens l. en l. flera sagors historia; äv. om vetenskapsgren som sysslar med sagodiktningen(s historia). Landsm. XI. 1: 56 (1895). Docent i nordisk och jämförande fornkunskap med nordisk sagohistoria. UUKatal. 1919, h.-t. s. 23. —
-HJÄLTE. hjälte (som uppträder l. skildras) i en saga l. sagor; i sht om hjälte som skildras l. besjunges i fornsaga l. fornkväde o. d.; heros; stundom med särskild tanke på att hjälten är en uppdiktad gestalt utan motsvarighet i verkligheten; äv. i utvidgad anv., om verklig person som liknar l. påminner om hjälten i en saga; jfr -figur. SagDidrBern XXIII (1850). Sagohjältar från en i sin dunkelhet ärevördig forntid. Cavallin (o. Lysander) 13 (1879). Svearnas kanske störste sagohjälte, konung Adils i Uppsala. AntT XVIII. 3: 13 (1909). En sagohjälte, som endast levat i folkets själ. Lagergren Minn. 8: 74 (1929). Masaryk, den nyktre sagohjälten och vise statsgrundaren. Johanson Stärbh. 214 (1946). —
-HÄVD. (sago- 1839 osv. sagu- 1839) (numera i sht i vitter stil) om (historiskt källmaterial som utgöres av l. erhålles ur) folklig tradition i form av sagor, sägner, folkvisor o. d.; äv. om historisk framställning som bygger på (l. uppges bygga på) sådana källor, sägenartad historia; även om själva det historiska händelseförlopp som behandlas i l. är känt (endast) från sådana källor l. (allmännare) om ett folks sagoaktiga fornhistoria l. historiska öden o. d.; numera vanl. i pl.; jfr -historia 1. Swenska Folkets Sago-Häfder, eller Fäderneslandets Historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, Folksånger och andra Minnesmärken. Afzelius (1839; boktitel). Så skall ock, o, Konung! / Din lefnad en gång / En sagu-häfd blifwa, / En forntids sång. Dens. Sag. 1: Tillägn. 6 (1839). En .. afhandling, som berör sagohäfdens område och handlar ”Om den så kallade Värends härads arfsrätt”. Wisén i 3SAH 4: 299 (1889). SörmlH 11: 9 (1946). —
-INSAMLANDE~0200, n. insamlande av sagor; särsk. om upptecknande av sagor efter muntlig tradition. Landsm. 6: XXXVII (1886). —
-INTYG~02, äv. ~20. (numera föga br.) bevis från l. vittnesbörd ur saga. Holmberg Nordb. 289 (1852). —
-JOLLER. (mera tillf.) nedsättande, om saga l. sagor betraktad(e) ss. (barnsligt l. enfaldigt) pjoller; jfr joller 4. Berätten något sagojoller; / ty tungt blir mjödet utan glam. Ling BlotSven 122 (1824). —
-KLANG. (i sht i vitter stil) särsk. om sagoaktig klang (se klang, sbst. I 3, 3 b) l. stämning som präglar en berättelse l. ett tonfall o. d. Beskow Sag. 15 (1903). —
-KONUNG l. -KUNG.
1) motsv. konung, sbst.1 I 1; jfr -figur o. -hjälte. Hultin Minn. 128 (1872; om K. XII). Lugn steg du som en Fenix / ur tidens vilda brand, / den siste sagokungen / i Sveriges gamla land. Karlfeldt Hösth. 60 (1927; om K. XIV J.). Ynglingaättens samtliga sagokungar. ÅbSvUndH LIX. 1: 4 (1940). (V. v. Heidenstam hade) som barn gått omkring .. med den lilla porslinsfiguren sagokungen Lajsputta. Lagerkvist i 3SAH 51: 72 (1940).
-KRETS. (sago- 1815 osv. sagu- 1835—1839) (i fackspr.) jfr krets, sbst.1 10, o. -cykel. SvLitTidn. 1815, sp. 710. Två av den germanska världens mest berömda sagokretsar, de som fått namn av Karl Magnus och Didrik av Bern. IllSvLittH 1: 105 (1955). —
-KRING-SUSAD, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) = -omsusad. Hultenberg Lothar SpanSjäl 143 (1921). —
-KRÖNIKA. (i fackspr.) krönika som (huvudsakligen) utgöres av l. återberättar sägner l. myter o. d. AntT XVIII. 3: 9 (1909). —
-KUNNIG. kunnig i fråga om sagor; särsk. som kan berätta många sagor (på ett skickligt sätt). Carlstedt Her. 1: 210 (1832). En sagokunnig bonde. Dybeck Runa 1845, s. 83. —
-KVÄDE. kväde med sagomotiv; äv.: kväde som ingår i (forn)saga l. som behandlar ämne(n) ur sagohistorien (se -historia 1). Björner Kämp. Föret. 13 (1737). Iduna 10: 365 (1824; om kväden ingående i fornsaga). Lapparnes sago-qväden säga att de kommit från öster. Düben Lappl. 388 (1873). —
-KVÄLL. (sago- c. 1870 osv. sagu- 1839—1850) (numera bl. tillf.) = -afton. Afzelius Sag. 1: Tillägn. 3 (1839). —
-LAND. land som omtalas l. skildras i saga l. sagor l. som har en rik sagohistoria (se d. o. 1); äv. om land rikt på sagodiktning; ofta om land som hör hemma l. (på grund av sin sköna l. vilda natur o. d.) förefaller att höra hemma i sagans värld l. som har ngt sagoaktigt l. sagans skimmer o. d. över sig, drömland, fantasiland. I Wikingarnes sagoland (dvs. Sverige). Rydqvist i 2SAH 12: 451 (1827). Denna bygd (dvs. Getinge) är ett sago-land, och i sjelfwa kyrkans handlingar hade .. (K. XI) tillfälle att läsa .. följande Saga om Hallands Wikingar och Getinge kyrka. Afzelius Sag X. 1: 107 (1864). Diktens trolska sagoland. Melin Dikt. 1: 37 (1888). Landsm. XI. 1: 24 (1895; om Indien ss. hemvist för sagodiktning). Det kommer en tid när snömarkerna (kring Stora Slavsjön) förvandlas till ett leende sagoland av renlav, ljung, bar sten och vatten, som porlar och blånar. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 258 (1932). Thule var en symbol för avlägsna nordiska sagoländer. Andersson SkånH 1: 133 (1947). —
-LEK. (†) sagospel. Atterbom LÖ 1: Förord (1824). Askungen. (Sagolek i tre äfventyr). Topelius Läsn. 7: 179 (1891). —
-LIK, adj.1 (adj.2 se sp. 131). (sag- 1804—1821. sago- 1771 osv.) som liknar l. påminner om en saga l. sagor l. om sådant som brukar skildras l. förekomma i sagor l. som har ngt av sagans stämning l. glans över sig l. för tanken till sagans värld o. d.; särsk. använt för att beteckna ngt ss. synnerligen dyrbart l. praktfullt o. d.; sagoaktig; stundom: romantisk, drömlik, trolsk, fabelaktig, legendarisk; ofta (i sht ngt vard.) allmännare: fantastisk, enastående, otrolig o. d.; ofta ss. adv. (K. XII var) mera skapad för sagolika tider, än för dem han lefde uti. Höpken 1: 243 (1771). Att den store Ryssfienden (G. v. Döbeln) skulle varda Rysk undersåte, låter nästan sagolikt. Svedelius i 2SAH 60: 196 (1883). Blusar med sagolikt tunna spetsisättningar. Carlsson Stockh. 6 (1915). (Mexikanarnas) sagolika smuts och lättja. Nordström Amer. 230 (1923). Den sagolika lyxen vid Harun-arRaschids hov i Bagdad. Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 103 (1929).
-LITTERATUR. (saga- 1877 osv. sago- 1845 osv.) litteratur som utgöres av sagor l. som behandlar sagor l. sagodiktning o. d. Bäckström Folkb. 1: IV (1845). —
-LIV. om liv (se d. o. I 3) som skildras i saga l. sagor; äv. om liv (se d. o. I 2) som sagofigur tänkes leva därigm att sagan l. sagorna om honom är(o) levande o. fortfarande berättas. Frey 1843, s. 359. Kring elden i kåtan lever (jätten) Stalo sitt sagoliv nu som förr. TurÅ 1946, s. 121. —
-LJUD. [bildat (med anslutning till ljud, sbst.1) efter fvn. sǫguljóð, pl., sagohistorisk dikt, till ljóð, strof, i pl.: sång, dikt, etymologiskt identiskt med fht. liod, sång, dikt (t. lied)] om fornnordisk dikt med (sago)historiskt innehåll (jfr -dikt, -rim, -visa); numera bl. (i vitter stil, tillf.) med närmare anslutning till ljud, sbst.1, om (ljud av) saga l. tradition o. d. (som berättas); äv. mer l. mindre bildl.; nästan bl. i pl.; jfr ljud, sbst.1 2 h. Öfver alla särdeles händelser lät .. (skalden hos konungen l. hövdingen) strax höra sit Skalde-qväde eller Sago-liud. Dalin Hist. 1: 247 (1747). Om .. (ivarska konungaättens) första tider ha blott brutna sagoljud hunnit oss. Geijer SvFolkH 1: 37 (1832). Blott källornas undiner jollra (i den stilla natten) om hvarann / Sin glada barndoms sagoljud, i silfverglans. Atterbom FB 126 (1839). Wirsén Sång. 30 (1884). —
-LJUS, n. särsk. (†) om ngt som belyser fornsagors vittnesbörd o. d.; jfr ljus, sbst. 10. Desze förträffelige åldrens minningzlefwor och sagolius. Keder Lefw. 6 (1726; om gamla mynt); jfr BL 7: 20 (1841). —
-LOGIK. (mera tillf.) logik (se d. o. 2) som brukar känneteckna tänkandet l. händelseförloppet o. d. i en saga l. sagor. FoF 1914, s. 139. —
-LUSTSPEL~02, äv. ~20. lustspel (se d. o. 2) vars handling bygger på sagomotiv; jfr -spel. Ljunggren SmSkr. 1: 10 (1867, 1872). —
-LYNNE. (mera tillf.) om (folk)lynne kännetecknat av (stort) intresse för saga (o. dikt). GafGeijerstam (1897) hos Molin ÅdalP 23. Ossiannilsson KlangJub. 137 (1945). —
-LYSTEN. lysten efter (att få höra) en saga l. sagor; äv. allmännare: (livligt) intresserad av sagor; äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som visar l. utmärkes av l. vittnar om (stark) lust att få höra en saga osv. De sagolystne .. Isländarne. 2VittAH 15: 174 (1833, 1839). När fältskärn nästa gång såg sina sagolystna åhörare, .. hade (osv.). Topelius Fält. 1: 201 (1853). Sagolystna barnaögon. Östergren (1937). —
-LÄMNING. (numera bl. tillf.) från äldre tider bevarad saga; jfr lämning 1 b. Holmberg Nordb. 62 (1852). —
-MAN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 127), m. (saga- 1886 osv. sago- 1738 osv.) [jfr d. sagamand, sagnemand, fvn. sagnamaðr] sagoberättare; sagoförfattare; sagoskrivare; vanl. (i sht i fackspr.) till 3 b. Björner YfvGöt. 4 (1738). Wåra Isländska Sagomän förtjäna ock til någon del sin trowärdighet, fast än (osv.). GBonde (c. 1750) hos Dalin Vitt. 3: 490. (Om vi foga oss i det framställda villkoret) Att vi i allt skola rätta oss efter ditt (dvs. Richard Furumos) humör? ja, utan tvifvel, ty annars är du ju ej en fri ”Sagoman”, hvilket vi just önska oss. Almqvist Jagtsl. 107 (1832). Isländska skalder och sagomän (uppträdde) öfver allt i de nordiska rikena. 2VittAH 15: 178 (1833, 1839). Den store sagamannen Grundtwig. LfF 1886, s. 137. Moberg OHaraldsson 7 (1941). —
-MINNE. (saga- 1881, 1889. sago- 1820 osv.) (i sht i vitter stil) om minne (se minne, sbst.1 4) av historisk (i sht forntida) gestalt l. händelse o. d., som bevarats gm l. i form av en saga l. sagor; äv. allmännare: sägen l. tradition o. d.; äv. i utvidgad anv., om gestalt o. d. vars minne bevara(t)s gm saga osv. PoetK 1820, 2: 15. Då skall Du (dvs. tronföljaren Alexander) lefva för hvarenda finne, / Sen seklen ren sig hejdat i sitt lopp, / Än lika kär, fast blott ett sagominne. Cygnæus 9: 65 (1836). Longobardiska vandringssagan .. bär omisskänligt prägeln af att vara hemtad ur folkets egna sagominnen. Rydberg Myt. 1: 79 (1886). —
-MOTIV. motiv (se d. o. 3) som ligger till grund för l. ingår i l. hämtats från en saga l. sagor l. som är karakteristiskt för sagor. Landsm. XI. 1: 10 (1895). 2NF 16: 1463 (1912). —
-MÄSSIG. som har karaktären av en saga; som liknar en saga(s) l. är av den art som (ofta) förekommer l. framställes i sagor. Blanck GeijerGötDiktn. 45 (1918). De sagomässiga dragen i runosångerna. FoF 1933, s. 164. —
-MÄTTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) full av sagostämning l. av sagans skimmer o. d. Hedin ErövrTibet 87 (1934). —
-MÖRK. (i vitter stil) sagoaktigt mörk; mörk o. sagoaktig. Sagomörka ekar. Snoilsky 2: 228 (1881). Sagomörk mystik. Karlfeldt FlBell. 174 (1918). —
-NATT. (mera tillf.) natt (av det slag) som skildras i sagor, natt med sagostämning. Weibull LundLundag. 147 (1884). —
-OMSPUNNEN~020, p. adj. (i vitter stil) kring vilken det uppstått (många) sagor l. till vilken (många) sagor äro knutna; stundom övergående i bet.: som har sagans glans l. skimmer över sig, legendarisk; jfr -lik. Carlsson HelaSthm 102 (1911). Det sagoomspunna Atlantis. Hägg TretungFl. 346 (1941). De sagoomspunna maharajornas mystiska djungelvärld. BonnierLM 1954, s. 305. —
-OMSUSAD~020, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) jfr -omspunnen. Främlingarna .. hade blåst en romantikens vind från ett sällsamt, sagoomsusat fjärran in över det vardagliga hemmet. Krusenstjerna Fatt. 1: 322 (1935). —
-OMVÄRVD~02, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) jfr -omspunnen. Wrangel Forskn. 62 (1917; om plats). —
-PERIOD.
2) till 3, i sht 3 c, om period under vilken ett barn tycker om att höra l. läsa sagor; jfr -skede, -tid 2, -ålder 2. (Bolin o.) Zweigbergk BarnBöck. 40 (1945). —
-POESI. poesi med sagomotiv; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om poetisk stämning (av det slag) som förmedlas av sagor l. sagomotiv o. d. (jfr poesi 5). SvT 1852, nr 165, s. 2. 2NF 11: 101 (1909). —
-POETISK. särsk.: som kännetecknas av en sagoaktig poetisk stämning. Bergman Kerrm. 279 (1927; om platser). —
-PRAKT. (i sht i vitter stil) prakt som tillhör l. förefaller att tillhöra sagans värld; sagolik prakt. 2NF 17: 687 (1912). —
-PRINS. prins som uppträder i saga l. sagor; äv. oeg. l. bildl., om (verklig l. diktad) gosse l. ung man som (gm att vara vacker, ädel, tapper, lycklig o. d.) liknar l. påminner om prinsen i en saga osv. (särsk. om man som för en kvinna framstår ss. hennes ideal l. utkorade); vanl. till 3 c. Snoilsky 1: 310 (1878). Hon mins ur en bok, nyss läsen, / En jungfru skön och arm, / Som sagoprinsen lyfte / Upp till sin ädla barm. Bååth GrStig. 53 (1889). En så fattig flicka som du kan få vänta förgäves på sin sagoprins. Leffder UngNov. 121 (1932). —
-RAMSA, r. l. f. (sag- 1845) (numera bl. tillf.) särsk. om ramsa (se ramsa, sbst. 3) med sagohistoriskt (se -historisk 1) innehåll. Atterbom VittH 70 (1845). —
-REDA, r. l. f. (†) utredning som bygger på (uppgifter i) sagor l. folklig tradition o. d.; jfr reda, sbst.1 4 g. Svea Rikens Hävda Ålder, Upvisader med en Sago ock Röno Reda Om Nordiske länders .. Åboning, Strandvidd ock Östersjö-Högd. Björner Hävd. Titelbl. (1748). —
-RIK. rik på l. full av sagor; äv.: som det finns många sagor om, som skildras i många sagor; i sht förr äv. om person (författare): som berättar l. återger många sagor. Thet sagorijka och vidtsporda kriget för Troieborgh. LPetri Kr. 10 (1559). Intet land äger en så sagorik historia, som Swerige. SvLittFT 1835, sp. 571. Den sagorika Grefvinnan D'Aulnoy. Atterbom LÖ 1: IX (1854). Det sagorika Island. AntT XVI. 4: 8 (1897). —
-RIM. (numera bl. tillf.) särsk. om fornnordisk dikt med (sago)historiskt innehåll; jfr -ljud. Peringskiöld Hkr. 1: c 3 a (1697). —
-SAMLARE. person som samlar sagor; särsk. om person som efter muntlig tradition upptecknar (o. utger) sagor; jfr -upptecknare. Afzelius Sag. VIII. 2: 126 (1857). Hyltén-Cavallius är förvisso vår förnämste sagosamlare. SagSed 1936, s. 28. —
-SAMLING. abstr. o. (oftast) konkret. Bäckström Folkb. 1: V (1845; konkret). Landsm. XI. 1: 6 (1895; abstr.). —
-SJUK. (sage- 1751) (numera bl. tillf.) som känner stark lust efter (att få höra l. berätta) en saga l. sagor. Tessin Bref 1: 71 (1751). —
-SKATT.
1) skatt som skildras l. förekommer i saga; äv. i utvidgad l. bildl. anv.: sagolik skatt. Koch GudVV 1: 345 (1916). Maharadjornas sagoskatter. Alving HemBäst 9 (1948).
2) i sg. l. pl., om värdefullt bestånd l. värdefull samling av sagor. Böttiger 4: 96 (1847, 1869; i pl.). Vandringssagor, hemtade ur Germanfolkens egen sagoskatt. Rydberg Myt. 1: 75 (1886). —
-SKEPP. jfr -slott. IdrFinl. 4: 4 (1906). Som ett sagoskepp låg .. (Kungsholm i glansen av sina tusentals ljus) därute på Elbeflodens speglande vattenmassor. VFl. 1928, s. 135. —
-SKILDRING. konkret(are): skildring i saga l. skildring som framställer sagomotiv. Fennia XIV. 6: 1 (1897). Josephson Romant. 65 (1926). —
-SKIMMER. skimmer som verkar l. kommer ngt att verka sagoaktigt l. trolskt l. romantiskt; i sht bildl., särsk. om skimret l. glansen kring en sagoaktig l. legendarisk l. romantisk gestalt l. trakt o. d.; jfr -gloria. Måhända (har) det underbara sagoskimmer något bleknat, som vi en gång göto kring Karl XII:s bild. Fyris 1894, nr 142, s. 2. Månen .. gjuter ett trolskt sagoskimmer öfver .. kärrmarker och mossar. Knöppel SvRidd. 26 (1912). Hans blick gled .. till bergen, hvilka blånade i fjärran. Med ens såg han hela Österlandet i fantasiens sagoskimmer. Janson Lögn. 249 (1912). —
-SKIMRANDE, p. adj. som har ett sagoaktigt skimmer, som omstrålas av sagoskimmer. Ramsay Skugg. 1 (1917; om medeltiden). —
-SKOG. jfr -slott; särsk. till 3 c. Munsterhjelm Wallenius MännJäg. 44 (1934). En upplevelse av riktig svensk skog, en bauersk sagoskog. TSvLärov. 1951, s. 434. —
-SKRIFT. (numera bl. tillf.) handskrift l. bok innehållande saga l. sagor; stundom liktydigt med: saga; förr äv. abstr., om (av)skrivande av sagor. Bremer Strid 124 (1840; abstr.). Man finner icke få qvinnor i Nordens sagoskrifter, som visa både ett manligt mod och själs-adel. Frey 1848, s. 82. Till stämma samlas än .. / De ädle Göter, hornen gå kring borden, / Och Islands sagoskrifter vecklas opp. Wirsén Vint. 166 (1886, 1890). —
-SKRIVARE. (saga- 1909 osv. sage- 1697. sago- 1737 osv. sagu- c. 1750—1776) jfr -skrivning; särsk. (o. numera vanl., i sht i fackspr.) till 3 b. Peringskiöld Hkr. 1: b 3 b (1697). Den gamle sagoskrifvaren Masuccio di Salerno. (Cavallin o.) Lysander 220 (1875). Islands förste sagoskrifvare var presten Are, född 1067. Hildebrand Isl. 308 (1883). —
-SKRIVNING. (saga- 1955 osv. sago- 1845 osv.) författande o. nedskrivning av sagor (jfr -diktning); vanl. (i sht i fackspr.) till 3 b. Atterbom VittH 215 (1845). Sagoskrifningens egentliga blomstringstid (på Island) infaller i tiden mellan 1200 och 1270. Verd. 1885, s. 64. —
-SKÄMT, n. (numera bl. tillf.) särsk. till 3 c, om skämtsam pjäs o. d. vars handling bygger på sagomotiv; jfr -lustspel, -pjäs. Den förtrollade prinsen, Sago-skämt i en akt, med sång och dans. Säfström (1859; titel på skådespel). —
-SKÄMTAN. [efter fvn. sagnaskemtan] (arkaiserande, om fornnordiska förh.) om berättande av sagor (ss. underhållning). Atterbom VittH 162 (1845). Holmberg Nordb. 380 (1854). —
-SKÖN, adj. (numera bl. tillf.) sagolikt skön; om skönhet: sagolik. Atterbom Minn. 442 (1818; om fägring). —
-SLOTT. slott som skildras l. förekommer i saga l. sagor; äv.: slott av det slag som skildras i sagor, sagolikt l. sagoaktigt slott; äv. bildl. Wirsén Dikt. 233 (1876; bildl.). Bååth GrStig. 45 (1889). Hahr ArkitH 168 (1902; om Alhambra). Minns du vilka sagoslott vi byggde framför brasorna, mamma? Krusenstjerna Pahlen 3: 57 (1931). —
-SMED. (mera tillf., arkaiserande) sagodiktare, sagoberättare. Lönnberg Ragnf. 22 (1873). Dens. Kåre 99 (1887). —
(2) -SNACK. (numera bl. tillf.) om (snack som utgöres av) löst prat o. d. Hvad sagosnack, / Att dina kläder stulits bort. Atterbom FB 102 (1839). —
-SPEL. skådespel vars handling bygger på sagomotiv; dramatiserad saga; äv. bildl. Atterbom LÖ 1: Förord (1824). Jacobson KungsLilj. 125 (1896; bildl.). Tjockan tog sig ut som ridåer och kulisser i ett sagospel. Taube Ellinor 90 (1923). —
-SPRÅK. språk på vilket sagor äro diktade l. skrivna l. som är lämpligt för sagodiktning; äv. bildl. Björner YfvGöt. 2 (1738). Atterbom SDikt. 2: 300 (1816, 1838; bildl.). Det Isländska sagospråket. Forssell i 2SAH 58: 255 (1882). Jag tycker tyskan är ett fult språk .. — men ett sagospråk är det som få. DN 1897, nr 10035 A, s. 3. —
-STAD. jfr -land. Dagen 1901, nr 173 A, s. 3. Berlin hade tett sig som en skimrande sagostad i fjärran. Krusenstjerna Pahlen 7: 137 (1935). —
-STIL. (saga- 1938 osv. sago- c. 1815 osv.) stil som är karakteristisk för l. påverkad l. inspirerad av sagor. Weste FörslSAOB (c. 1815). Den Isländska sagostilen med all sin rena, barnsliga naivetet. SvLittFT 1834, sp. 618. I .. (Levertins) prosa finner man ibland tydliga reminiscenser från H. C. Andersens sagostil. Böök i 3SAH LIV. 2: 16 (1943). (Ossian Elgström) hade .. utfört två stora målningar i den för honom karakteristiska sagostilen, skildrande hur en stam av nordbor fördrivas från sin boplats (osv.). Form 1947, s. 48. —
-STOFF. stoff som utgöres av l. ingår i l. hämtats från en saga l. sagor; förr äv. i pl., om stoff från olika sagor. SvFolks. 57 (1844; i pl.). Lysander RomLittH 205 (1858). —
-STOR. (i sht i vitter stil) stor på ett sätt som påminner om sagans värld, sagolikt stor; äv. i utvidgad l. bildl. anv., i fråga om icke fysiska egenskaper: märklig l. mäktig på ett sagolikt sätt l. gm sagors vittnesbörd. Ett sällsamt, sagostort vidunder till rofdjur. GHT 1895, nr 304 B, s. 1. Veten, att farfar väntar / snart något sagostort. / Varligt en främling gläntar / snart på vår bonings port. Karlfeldt FlPom. 99 (1906). (Gotlands) sagostora forntid. Andræ i 3SAH XLV. 1: 469 (1934). —
-STRÅLE. (i vitter stil, tillf.) (värmande l. lysande) stråle som tillhör l. påminner om sagans värld; anträffat bl. mer l. mindre bildl. (Gm diktens budskap) skulle der (dvs. i en sen eftervärld) de unga slägten än / Sig värma vid er (dvs. Florios) kärleks sagostrålar. Atterbom LÖ 2: 227 (1827). —
(3, 3 c) -STUND. stund ägnad åt högläsning l. berättande av sagor o. d. (för barn); särsk. om sammankomst med (bl. a.) sådant program, anordnad för barn (vid regelbundet återkommande tider); äv. i utvidgad anv., om (avdelning inom) sagostundsrörelsen. Verd. 1884, s. 56. Lidforss Dagsb. 108 (1907). Solglimten 1921, nr 1, s. 7 (i utvidgad anv.).
Ssgr: sagostunds-avdelning. om var o. en av de avdelningar i vilka sagostundsrörelsen är organiserad. Solglimten 1928, nr 1, s. 5.
-rörelse(n). benämning på en inom socialdemokratiska arbetarpartiet grundad barnuppfostrande rörelse som bl. a. anordnar sagostunder för barn. Solglimten 1921, nr 1, s. 2. —
-STÄMNING. stämning som kännetecknar sagor l. framkallas av sagor; stämning l. känsla av att befinna sig i sagans värld. Wirsén NDikt. 34 (1880). Trädens rimfrostbeklädda grenar bidrogo till att framkalla en riktig sagostämning. MinnGPrästh. 4: 32 (1927). —
-SUS. (i vitter stil) om sus (från träd o. d.) som framkallar en sagostämning. Rydberg Dikt. 1: 152 (1882). —
-SYN. (i vitter stil) om (vacker) syn som påminner om sagans värld, sagolik syn. Wilhelm SolLys. 150 (1913). —
-SÅNG. (numera bl. tillf.) särsk. om sång l. dikt med sagomotiv; ngn gg äv. abstr., om framförande av sådan sång osv. SvLitTidn. 1819, sp. 100. Barder, hvilka någon gång / Sett ögats blixt vid sagosång. Arnell Scott Sjöfr. 61 (1829). —
-SÄTT, n. (sage- 1769. sago- 1738 osv.)
1) (†) till 1 f α, 3, om sätt att bevara (sago)historiskt stoff o. d. Gamla kwäden woro (enligt Tacitus) hos .. (germanerna) det endaste åminnelse och Sago-sätt, i hwilka de ihugkomo och förhärligade sin Gud Twiste (m. fl.). Björner YfvGöt. 60 (1738).
2) (numera bl. tillf.) till 3 (c), i uttr. på sagosätt, på det sätt som brukas i (l. i fråga om) sagor, i sagoform (se d. o. 1); jfr -vis. Posten 1769, s. 999. —
-TANT. (mer l. mindre professionell) sagoberätterska för barn (t. ex. i radio l. på bibliotek); äv. om sagoförfattarinna; särsk. till 3 c. Solglimten 1922, nr 8, s. 2. GHT 1943, nr 297, s. 3 (om Selma Lagerlöf). ”Sagotant” vid Stadsbibliotekets filial. DN(A) 1944, nr 78, s. 8. —
-TECKNARE. (sage- 1769. sago- 1769 osv.)
1) (†) till 3 a, b: författare av (historiska) sagor; jfr hävda-tecknare. Lagerbring 1Hist. 1: 172 (1769). Järta 1: 226 (1832).
2) till 3, i sht 3 c: person som utför teckningar med sagomotiv (i sht ss. illustrationer till sagobok). Kjellin Troili 2: 29 (1917). —
-TEXT. (saga- 1942 osv. sago- 1850 osv.) text som utgöres av l. ingår i saga. SagDidrBern I (1850). —
-TID. (saga- 1909 osv. sago- c. 1815 osv.)
1) till 3 a, b, om tid (i ett folks o. d. historia) som skildras i (forn)-sagor, sägner o. d.; i sht om den tid som utgör övergångsskedet mellan förhistorisk o. historisk tid (o. som väsentligen icke är känd gm andra litterära källor än (forn)sagor, sägner o. d.), protohistorisk l. fornhistorisk tid; stundom äv. om den tid vid vilken fornsagor o. d. äro l. antagas vara diktade. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nordens gråa sagotid. Nordström Samh. 2: 778 (1840). Det manliga och wälljudande (svenska) tungomålet, som alltifrån skalde- och sagotiden blifwit bibehållet och (osv.). Afzelius Sag. VIII. 2: 225 (1857). Att skilja på sagotid och på verkligt historisk tid. Schück VittA 7: 248 (1943). särsk.
a) (i fackspr.) om den tid (i Islands historia) till vilken handlingen i de medeltida isländska ättesagorna är förlagd, dvs. från c. 850 till c. 1100. AntT XVIII. 4: 22 (1909).
b) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om avlägset o. ofullständigt känt skede i jordens utvecklingshistoria. Fennia XII. 3: 26 (1896).
-TON, r. l. m. (sag- 1813 osv. sago- 1817 osv.)
1) (enst.) i pl., om folkvisor l. kväden med sagomotiv. Det fordna svenska folklifvet, sådant det visar sig i sina sagominnen och sagotoner. Atterbom Minnest. 2: 41 (1840).
2) (berättar)ton l. framställningssätt l. stämning som kännetecknar sagor; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. dels i fråga om skildring(ssätt) i måleri o. d., dels (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som stämma sinnet i sagoton, ge sinnet sagostämning. Tegnér (WB) 2: 425 (1813). Atterbom Minn. 4 (i senare bearbetat brev fr. 1817: stämma). 2NF 19: 292 (1913; i fråga om måleri). Den Andersenska sagotonen. Lamm i 3SAH LIII. 2: 225 (1942). —
-TRADITION. (saga- 1936 osv. sago- 1858 osv.) i saga l. sagor levande tradition; äv. om sagodiktning som bevarats (o. utvecklats) gm (muntlig) tradition. Lysander RomLittH 208 (1858). Rig 1935, s. 22. —
-TRO, r. l. f. (mera tillf.) tro på sagor l. på sagans värld l. på det sagolika. Karlfeldt FlPom. 99 (1906). Martinson VägUt 296 (1936). —
(3, 3 c) -TRÄFF. sammankomst l. underhållning med högläsning l. berättande av sagor (för barn); jfr -stund. GbgP 1957, nr 252, s. 6. —
-UNDER, n. (numera bl. tillf.) under l. underbar händelse l. företeelse o. d. (av det slag) som beskrives i saga l. sagor. Kullberg Tasso 1: 42 (1860). —
-UPPGIFT~02, äv. ~20. (mera tillf.) uppgift som återfinnes i l. är hämtad ur saga. Holmberg Nordb. 286 (1852). —
-UPPTECKNING~020. uppteckning av saga l. sagor (efter muntlig tradition); särsk. i fråga om folksagor; äv. konkret. Landsm. 6: CLXXXIV (1888). De älsta sagouppteckningar näst efter de tidigaste egyptiska möta oss i bibeln. Därs. XI. 1: 39 (1895). —
-VANDRING. om en sagas l. sagors spridning (från land till land, i sht på muntlig väg). Landsm. XI. 1: 40 (1895). —
-VERK, n. (saga- 1942 osv. sago- 1737 osv. sagu- 1832) (större) saga l. samling av sagor. Björner Kämp. Föret. 1 (1737). 2NF 30: 434 (1920). —
-VETENSKAP~102, äv. ~200. (numera bl. tillf.) (vetenskapsgren som sysslar med) sagoforskning. Landsm. 6: CLXXI (1888). —
-VIS, n. (numera bl. tillf.) i uttr. på (förr äv. å) sagovis, på det sätt som brukas i (l. i fråga om) sagor, i sagoform (se d. o. 1); jfr -sätt 2. Björner YfvGöt. 82 (1738: å Sagowis). —
-VISA, r. l. f. (sago- 1876. sagu- 1738) (†) om fornnordisk dikt med (sago)historiskt innehåll; jfr -ljud. Björner YfvGöt. 82 (1738). UpplFmT 5: 60 (1876; om Ynglingatal). —
-VÅR, r. l. m. l. f. (i sht i vitter stil, mera tillf.) vår (av det slag) som skildras i saga l. sagor; äv. oeg. l. bildl. Atterbom VittH 243 (1845; oeg.). —
-VÄRLD. om sammanfattningen av de förhållanden o. d. som skildras i en saga l. i (en grupp av) sagor; äv. om fantasivärld l. drömvärld som en av sagor påverkad person (t. ex. ett barn) lever i; äv. allmännare l. bildl., om värld som förefaller overklig o. sagolik l. om fantasivärld l. drömvärld (utan motsvarighet i verkligheten); stundom övergående att beteckna sammanfattningen av samtliga sagor (från en viss tid l. trakt o. d.). Atterbom SDikt. 1: 192 (1809, 1837). Ossians dunkla sagoverld. Nyblæus Harp. 48 (1846). (Wieland) upptog ämnen ur den medeltida sagovärlden. 2NF 32: 297 (1921). Så snart (det psykoanalytiska) samtalet ägt rum .. är .. barnet som i sagorna botat från åkomman. Synd bara, att allt detta snarare hör till den overkliga psykoanalytiska sagovärlden. PedT 1942, s. 52. Barndomens sagovärld. Olsson Fröding 97 (1950). FinT 1955, s. 51. —
-VÄSEN(DE).
2) (numera bl. tillf.) om sammanfattningen av allt som sammanhänger med sagor o. sagodiktning o. d. Munch FsvFnoSpr. XXXIII (1849). —
-YRKE. (†) om (den yrkesmässiga) verksamheten att dikta l. berätta sagor. Atterbom VittH 163 (1845). —
-ÅLDER. (sage- 1805. sago- 1794 osv. sagu- 1825)
1) (med ålderdomlig prägel) till 3 a, b: sagotid (se d. o. 1); äv. i utvidgad l. bildl. anv. (jfr -tid 1 b). (Författaren) förblandar esomoftast sago-åldern med den Historiska tiden. Schück VittA 7: 47 (i handl. fr. 1794). Kemiens sagoålder. Beskow i 2SAH 32: 39 (1859). Rig 1953, s. 40.
2) [jfr t. märchenalter] till 3, i sht 3 c, om den ålder då ett barn brukar tycka om att höra l. läsa sagor. Hermelin Bühler UngdSjälsl. 191 (1935). Hedberg StorkSev. 101 (1957). —
-ÅR. (sage- 1753. sago- 1894 osv.) (mera tillf.)
1) till 3, i sht 3 c: år hörande till sagoåldern (se -ålder 2); i sht i pl.; förr äv. i inskränktare anv., i uttr. sede- och sagoåret, om det fjärde året i människans liv; jfr barn-år slutet. Tessin Bref 1: 288 (1753: Sedo- och Sage-Året).
2) till 3, 5; om år i det förgångna som (i minnet) framstår i ett sagoaktigt skimmer o. d. OoB 1894, s. 30. —
-ÄNGD. (i vitter stil, mera tillf.) trakt som hör hemma l. förefaller att höra hemma i sagans värld l. som har sagans skimmer över sig o. d.; jfr -land. Rydberg Dikt. 2: 14 (1888, 1891). —
-ÄTT. ätt som skildras l. förekommer i saga l. sagor; jfr -hjälte. AntT XVIII. 3: 46 (1909; om ynglingaätten). —
-ÄVENTYR~002, äv. ~200. äventyr (av det slag) som skildras i saga l. sagor; i sht förr äv. om berättelse om märkliga l. vidunderliga äventyr, stundom närmande sig l. övergående i bet.: saga (se d. o. 3, 3 a, c). Sånger, hvilka innefatta hela cykeln af sago-äfventyren om Sigurd, Brynhilda, Gudrun och hennes bröder. Atterbom VittH 164 (1845). (Sv.) sagoäfventyr, (fr.) aventure [fabuleuse]. Schulthess (1885; med hänv. till saga). Vilda sagoäfventyr à la Hoffmann aflösa hvarandra (i en viss novell). Nyblom i 3SAH 13: 266 (1898). —
-Ö.
1) ö som omtalas l. skildras i saga l. sagor; ö som hör hemma l. förefaller att höra hemma i sagans värld. Rydberg Dikt. 1: 2 (1882). Eriksson HavLiv. 96 (1926; om Atlantis). Långt i väster ligger ett fint dis, ur vilket holmarna stiga som sagoöar. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 126 (1932).
2) om ö som är berömd för sin sagodiktning; särsk., i sg. best., om Island. Weibull LundLundag. 29 (1896). —
E (†): SAGU-BERÄTTARE, -BROTT, -DAT, -DIKTARE, -HÄVD, -KRETS, -KVÄLL, se D. —
-SKRIVARE, -VERK, se D. —
(2) -VILLA, r. l. f. villfarelse som bygger på ovederhäftiga l. grundlösa påståenden o. d. Et på säkra grunder bygt Landthushållnings-sätt, skildt från fördomar och saguvillor. Dubb ÅmVetA 1796, s. 28. —
-VISA, -ÅLDER, se D.
Avledn. (till 3): SAGIG, adj. (mera tillf., vard.) som utmärkes av sagostil l. sagoton (se d. o. 2) o. d.; som liknar l. påminner om en saga(s), som går i sagans stil; i sht nedsättande: som har en mer l. mindre överdriven l. parodisk sagostil l. sagoton o. d. Den sagigaste sagan(.) Fritt efter Selma Lagerlöf. Koch LittStorv. 39 (1913). ”Hjärtebarnet”, av Anna Hinde, .. är en samling sagor för alla åldrar över lekens, men inget sagigt jolt utan (osv.). Lärarinneförb. 1927, nr 1, s. 7. Vättern hade svept in sig i en klädsam negligé som lät Visingsö skymta mera sagig än någonsin. VeckoJ 1947, nr 28, s. 14. —
SAGOAKTIG, adj. som liknar l. påminner om en saga l. sagans värld o. d., sagolik. Heidenstam End. 147 (1889). Ett par fönster av något mosaikliknande glas som skimrade sagoaktigt i rött och blått. Krusenstjerna Fatt. 3: 107 (1937). —
SAGOSAM, adj. (tillf.) sagolik, sagoaktig. Hennes själ var nog icke något sagosamt djup, som lockade letaren och forskaren. Palmquist Älsk. 83 (1911).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content