publicerad: 2002
SÄR sæ4r, adv. o. adj.; äv. ISÄR isæ4r, adv.; ss. adj. (numera mindre br.) -are (SAOL (1950), Därs. (1986)), -ast (Österling JordH 88 (1927)). adv. -T. Anm. Om förhållandet mellan sär o. isär gäller i nutida sv. att sär företrädesvis används ss. förled i ssgr, medan isär företrädesvis används ss. enkelt ord.
Ordformer
(isär (äv. särskrivet i sär) 1847 osv. ser (z-, -ee-, -eh-) 1602 (: serligen)—1891 (: sertryck). sär (-æ-, -äh-, -ää-) 1591 (: sårdelske; sannol. fel för särdelske), 1594 (: särlige) osv.)
I. adv.
1) (†) avsides, åt sidan. (Satan) sat i högsätet (i Blåkulla), och then förnembsta trolquinna hoss honom, och sedan enn puke och en trolquinna, emädan thz rack, famptogos, kystes och huar tog sin sär, och bedrifuo deres handeell mz. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618).
2) betecknande att ngt l. ngn i förhållande till ngt annat l. ngn annan är l. blir för sig själv (se FÖR, prep. I 34), isolerat, utan kontakt; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. ss. partikel i förb. med verb.
a) i fråga om sak (l. person) i förhållande till ngt annat (l. ngn annan) (av samma l. liknande slag). Bureus Påw. B 2 b (1604). Hwad är, at kroppar sig i band tilsammangifwa, / När sinnen doch i sär och oförente blifwa? Kolmodin QvSp. 1: 174 (c. 1710, 1732). Vi böra .. aldrig förgäta att forntiden förenade det, som vi nödgas skilja i sär för att bringa reda ur klarhet i vår mythologiska kunskap. Wisén Oden 6 (1873). En bägare i vardera handen och fötterna brett isär. Heidenstam Svensk. 2: 117 (1910). Kasta in ett religiöst problem i resonemanget .. och strax är det som om man gled i sär och talade olika språk. Bolander HerrKr. 34 (1946). — särsk.
α') (†) om kollektiv, med tanke på medlemmarna: upplösas; jfr b. AOxenstierna 5: 375 (1630). Althenstund Påskehögtijden nu tilstundar, och uthan tvifvel Regeringen och Rådet lära skillia[s] från hvar annan, ty syntes dess[e] effterskrefne [saker] behöfva någon resolution, för än Regeringen går sär. RP 8: 561 (1641).
β') om åsikter l. meningar l. uppgifter o. d. Jag .. ser den största faran .. däri att .. det politiska åskådningssättet hos det ena och det andra folket alt mera går i sär. AB 4 ⁄ 11 1895, s. 4. Första brevet till tessalonikerna är allmänt erkänt som det äldsta bevarade paulinska brevet (o. år 50). Men när det gäller 2 Tess., går meningarna i sär. ÅbKristHum. 1964, s. 148. Bedömningarna går starkt isär om utsikterna för svensk export. DN 26 ⁄ 11 1987, s. 16.
b) i fråga om delar av ngt ss. helhet uppfattat. Prytz OS F 4 a (1620). (Man) har (i dogmatiska läroböcker) .. upplöst .. (religionslärans) sammanhang och därutur tagit allt, hvad som af hvarje materia här och där i sammanhanget funnits infördt, lagt det sär och fört hvart slaget till sin locus. KyrkohÅ 1908, s. 201 (c. 1780). Bokpacken .. ville glida isär. Siwertz JoDr. 6 (1928). — särsk.
α) i den särsk. förb. ta isär, i sht förr äv. sär. Resolverades att kopparmyntningen skall ophäffves, och skall till den ända skriffvas till Stådthollaren vidh Sätra, Petter Kruse, att han .. tager värket sär, att här effter intet myntes. RP 6: 535 (1636). Man kan genom limning, järnramar, och skrufvar sammanfoga flera stycken till en större (träsnitts)skifva. Har man utfört teckningen på en sådan skifva, så kan man åter taga den isär och dela ut de olika bitarna till olika arbetare. 2UB 10: 253 (1907).
β) med speciell tanke på att ngt upphör att fungera: sönder (se d. o. I b). Weste (1807). Seglen ⁄ trefaldt, fyrfaldt sletos i ser af vindarnes styrka. Johansson HomOd. 9: 71 (1844). Jag hörde bullret af omstjelpta throner, ⁄ Såg stater ramla sär. Kullberg Dikt. 55 (1850). De krafter, som bände i sär de nordiska ländernas union voro för starka att övervinnas. SvFolket 3: 12 (1938).
γ) i den särsk. förb. falla isär, se FALLA ISÄR; förr äv. i förb. sär falla med (stat), mista förbund l. förening med (stat). GeneralStaterne .. grepo .. till thet rådet, på thet the icke måtte seer falla medh Engelandh, at the medh ett communt concert medh Frankerijke och Engelandh måtte sluta någre conditioner. RARP 7: 192 (1660); möjl. ssg.
δ) i den särsk. förb. gå isär, falla isär; i förb. gå sär förr äv. om traktat: brytas; jfr a α. RP 18: 69 (1658). Dee berörde tractater (i Breda) skulle haffua gådt sär. Banér GenGuvBer. 44 (1667). Tå losznar alt, tå går alt i ser. Swedberg Dödst. 411 (1711). Den första kärlekens sommarsaga går i sär. FinBiogrHb. 2239 (1903).
3) [jfr motsv. anv. av d. især] (†) (med eftertryck) framhävande speciellt tillfälle l. förhållande l. speciell omständighet l. person l. sak (som det läggs stor vikt vid): i synnerhet, framför allt. Om Skatan jag i sär i gamla skrifter läser, / At hon har plågat djur med långa parentheser. Browallius Holbg. 17 (1744). För honom är det icke svårt att finna / I ler och marmor massor utaf guld / I form utaf en gud och en gudinna, / Ty gudarne isär är bissen huld. JPMolin (1843) i SvBL 7: 153. (Styckena) af Welhaven kunna samtligen försvara sin plats .. isär förtjena kanske framhållas de begge norska romanserna. Sturzen-Becker Nordlj. 86 (1847).
II. adj.
1) (†, utom ss. förled i ssgr) om person l. sak i förhållande till ngn annan l. ngt annat (av samma l. liknande slag): som är för sig själv, utan sällskap; åtskild; äv.: särskild (se d. o. 1). Konung Gustaff den förste och Konung Carl den Nijonde .. hafwe .. warit ett merckeliget wärcktyg, och med mycken möda och arbete .. heela Ständernes säre och åtskilde Sinnen. RF 1634, Inledn. s. 4. Låter man inrita inwertes afwund .. gå the sedan sääre till egennyttigheet, som elliest borde tillhopa träda till inbördes försäkringh. RARP 4: 491 (1650).
2) (†) om person l. sak i hans l. dess logiska motsättning till grupp av (likartade) personer l. saker i vilken han l. den ingår: enskild (se d. o. 6); äv. substantiverat. Gen. Gouverneuren (måste) förmahna och tillhålla een hwar, sigh .. (av postväsendet) och särdelles påsthuusen at betiäna, och icke någre säre och eenskylte brefdragare som här till hafwa gådt af och till mäd bref. LReg. 269 (1676). Det gemensamma löstes upp i det sära. Johnson KrilonRes. 23 (1942); möjl. till 3.
3) [jfr motsv. anv. av d. sær] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i vitter stil) som påfallande avviker från det allmänna l. normala, egenartad; äv. övergående i bet.: besynnerlig (se d. o. 5), underlig, sällsam. Är sköljd / ur djupen upp på denna sära strand. Kléen Vildv. 34 (1895). Det är särt att vi skola trygga oss till Kristiern. Strindberg GVasa 22 (1899). Nu är det den tid då sinnet uppsöker gärna fjärran länders dikter / och sära bilders trolleri förnöjer själen. Ekelund InCand. 20 (1905). Det ensamma, stilla och sära, / skall det ryckas upp med sin rot / att öka människans ära, / att trampas af segrarens fot! SvNat. 1910, s. 6. I hans ordflöde fanns många sära ord och han läspade när han ville säga något med hast. Lindström Österhus 116 (1952). — särsk. om person, med tanke på uppträdande l. sätt.; äv. i överförd anv. Han .. hade allehanda sära åthäfvor för sig. Kléen MSommar 40 (1896). Båda författarinnorna skildra med förkärlek sära, inbundna typer, människor som i ett eller annat avseende känna sig stå utanför den krets eller det samhälle de i yttre avseende tillhöra. NArgus 1942, s. 232. Människan har en anspråkslös natur även då hon känner sig sär och onormal, i skön med det avvikande. Ahlin GillGång 45 (1958).
Ssgr (i allm. till II 1. Anm. 1:o I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. särsk. förb., gäller i huvudsak samma regler som för ssgr med bort, fram, genom (se d. o. ssgr anm.). 2:o Huruvida en ssg ursprungligen hänför sig till adverbet l. adjektivet l. är en analogibildning är ibland mycket svårt l. omöjligt att avgöra. I sådana fall har ssgn hänförts till I 2 l. II 1): A (utom i p. pf. numera föga br.): ISÄR-DRAGA, se B. —
(I 2) -FALLA. falla ihop (se d. o. 2) i (två l. flera) delar; särsk. dels i p. pf. i adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ande, i utvidgad l. bildl. anv. (Det inres och det yttres) totala isärfallande utmärker det romantiskas slut och upplösning och dermed en upplösning af det, som utgör all konsts rätta wäsende. Ljunggren Est. 1: 174 (1856). Fructus Carvi, kummin .. bestå af de fullmogna .. vanligen i sina båda halfvor isärfallna frukterna. Rosendahl Farm. 243 (1895). —
(I 2) -FÄLLNING. (numera föga br.) jfr fälla, v. 23 b, o. sär-plöja; motsatt: sammanplöjning (se samman-plöja 2). Lundequist Landtbr. 208 (1845). (Teg)plöjningen sker antingen som sammanplöjning, då man kör rundt tegryggen vändande åt höger, eller som isärfällning, då man vänder åt vänster, körande rundt slutfåran, d.v.s. ömsevis på hvardera af två närgränsande tegar. 2NF 21: 1106 (1914). —
-GÅ, -HÅLLA, -LÄGGA, -PLÖJA, -SKRIVA, se B. —
(I 2) -SLITA. (isär- 1861 osv. sär- 1644—1800) gm att slita (se d. o. 1) komma (två l. flera saker l. personer) att skiljas från varandra; äv.: gm att slita (se d. o. 1, 2) komma (ngt) att dela sig l. förstöras, slita sönder; äv. i utvidgad l. bildl. anv.; numera nästan bl. i p. pf. Största plågan på kropsens wägnar är sielfwa döden, när the bäste wänner Siäl och Krop särslijtas. Kalff HPedersson C 1 b (1644). At de, till missnöjen och förbittringar sins emellan sönderslitit och än widare särslita skola de Medborgare, hwilkas bolag borde utmärkas af den största ömhet. VDAkt. 1800, nr 494. I detsamma ryckte han med våldsam hand buketten från den unga flickan .. hvarpå han nedkastade de hastigt isärslitna blommorna på marken. Carlén Skuggsp. 1: 255 (1861, 1865). —
-STRÄVA, -STÄLLA, -TAGA, se B. —
(I 2) -VIKA, -ning. (numera föga br.) vika (ngt) så att det befinner sig skilt från ngt annat (av samma l. liknande slag); särsk. ss. vbalsbst. l. i p. pf. UUÅ VIII. 3: 17 (1868). Njuren genomskuren på längden och halvorna isärvikta. Nyström Kir. 2: 191 (1929).
B: SÄR-AKTION. aktion (se d. o. 1) l. ingripande (se ingripa 4) som är annorlunda än l. sker åtskild från l. vid sidan av andra av samma slag. England .. sökte få till stånd en kombination med Japan och kanske äfven Förenta staterna för att genom en säraktion förlama Rysslands öfvervägande inflytande (i Kina). SD(L) 1900, nr 344, s. 3. Inom politiken har .. (T. Nerman) också gått sin egen väg, till fasa för de inpiskare som ju får sin arbetsbörda ökad av varje ny ”säraktion”. BonnierLM 1954, s. 842. —
-ART. [jfr d. særart] (för ngn l. ngt) utmärkande beskaffenhet l. art (som gör att ngn osv. skiljer sig från annan l. annat av samma l. liknande slag), egenart, särprägel; jfr -drag. Lärjungarnes individuella särart. Ramberg Svarta 302 (1911). Geijer stod i beröring med de utländska åskådningar, som alltifrån Montesquieu sökte förstå och härleda ett folks särart ur klimatologiska och yttre naturförutsättningar. 2NF 27: 1036 (1918). Vitalitet och intensitet äro .. de första uttryck som erbjuda sig, när man vill fånga Gullbergs särart. Svanberg KonstLev. 60 (1933, 1937). (N. Söderblom) hade något särskilt att giva var och en, hög och låg, rik och fattig .. för att icke tala om alla de nationella särarterna. HågkLivsintr. 15: 12 (1934). På konstens område är det inom den kyrkliga arkitekturen Islam finner uttryck för sin särart. Kulturen 1959, s. 90. —
(I 2 l. II 1) -ARTAD, p. adj. som har sin bestämda särart; äv.: som utgör ngns l. ngts särart, egenartad. En särartad humanistisk vetenskapstyp bredvid den naturvetenskapliga erkännes på inga villkor. NSv. 1913, s. 222. Svenskt folklynne har utan tvivel i någon mån avsatt en del av sina särartade drag även i det finska lynnet. SvFinl. 2: 162 (1922). Den karolinska arméns beväpning var helt särartad därigenom att piken, som avskaffats i andra arméer, behållits. SvD 26 ⁄ 2 1973, s. 10. —
-BEGÅVNING. från det vanliga avvikande begåvning (se d. o. 2). En ytterligtgående talare gjorde invändningar .. och förklarade, att man redan hos det åttaåriga barnet kunde urskilja om det var en särbegåvning att ta vara på eller inte. Boye Kall. 180 (1940). —
(I 2 l. II 1) -BEHANDLA, -ing. med avs. på person l. sak: behandla (särsk. motsv. behandla 5 (a), 7, 8) på ett ovanligt l. onormalt sätt; särsk. i uttr. positiv särbehandling, särsk. i fråga om tjänstetillsättning l. antagning till utbildning o. d., om förhållandet l. handlingen att ge ngn företräde trots samma l. sämre formella meriter l. duglighet i jämförelse med konkurrent(er). Prästlöneregleringen .. särbehandlades trots att inga speciella rekryteringssvårigheter förelåg. TSvLärov. 1952, s. 117. SACO:s och SR:s krav på viss ”nettolön” efter skatt innebär krav på en särbehandling från arbetsgivaren som inga löntagare på den privata sektorn har någon möjlighet att få. DN 28 ⁄ 10 1970, s. 2. Det är intressant att se vilka starka känslor varje förslag om positiv särbehandling av kvinnor väcker. SvD 18 ⁄ 5 1988, s. 18. —
(I 2 l. II 1) -BENÄMNING. (numera mindre br.) benämning (se d. o. b) som riktar uppmärksamhet på ngt avvikande hos den (l. det) benämnda. En till Holmedals församling inflyttad smed, som .. bar svarta kläder .. erhöll särbenämningen ”prästen”. Forslund Lee 57 (1905). HågkLivsintr. 18: 146 (1937). —
(I 2 l. II 1) -BESKATTA. [retrogradbildning till -beskattning] jfr -beskattning 2. MotRiksd. 1979— 80, nr 270, s. 5. —
(I 2 l. II 1) -BESKATTNING.
1) (numera mindre br.) beskattning enligt regler som gäller enskild (l. mindre grupp) medborgare (i motsats till allmänna regler för större grupp). Principiellt kan regeringsformen t. ex. sägas ej tilllåta, att en enskild medborgare utsättes för en särbeskattning. SvRiksd. 12: 118 (1934). IllSvOrdb. (1964).
2) beskattning (av ngn, särsk. äkta makar) var för sig; motsatt: sambeskattning. På deras program står främst särbeskattning .. och generösa vårdnadsbidrag till småbarnsfamiljerna. DN(A) 28 ⁄ 12 1963, s. 2. —
-BESTÄMMELSE. bestämmelse (se d. o. 1 a β) som gäller enskild (l. mindre grupp) medborgare (i motsats till allmänna regler för större grupp); äv.: bestämmelse som gäller under vissa omständigheter o. d., undantagsbestämmelse. Regeringsprogrammet .. afskaffade i öfrigt alla särbestämmelser för soldater, så att de t. o. m. fingo strejkrätt. 2NF 38: 118 (1925). En särbestämmelse gäller för den lätta motorcykeln, som får medföra last av en bredd upp till 120 centimeter. BilskolLb. 138 (1959). —
-BO ~bω1, äv. 3~2, sbst. o. pred. adj. oböjl.; ss. sbst. m. resp. f.; best. -n, pl. -r3~2, äv. 4~1 [bildat efter sambo (DN 30 ⁄ 6 1974, s. 10), uttalat med akut, äv. grav accent, sbst. o. pred. adj. oböjl., ss. sbst. m. resp. f.; best. -n, pl. -r med akut, äv. grav accent, med bet.: person i förhållande till annan person med vilken han l. hon bor o. lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att de bägge är gifta med varandra (ss. pred. adj. oböjl., om sådan(a) person(er)), bildat (jfr motsv. anv. av d. sambo(er)) till samman-boende (se samman-bo, v. 1) l. sam-boende (se sam-bo, v. 1) med skämtsam anslutning till personnamnet Sambo (jfr sambo, sbst.1); äv. med anslutning till sam-bo, sbst.2 (se CELundbladh i Språkvård 1995, nr 3, s. 24 f.)] var o. en i ett par (se par, sbst.1 1 b α) som inte bor tillsammans; ss. pred. adj. oböjl., särsk. i sådana uttr. som vara äv. bo särbo, vara par utan att bo tillsammans. GbgP 15 ⁄ 9 1983, s. 16. Karl-Erik Westerlund och hans hustru hör till dem som bor särbo, d. v. s. mannen har en trerummare där det ena rummet är kontor, hustrun har en tvårummare strax intill. SvD 10 ⁄ 11 1984, s. 40. GbgP 2 ⁄ 1 1985, s. 2 (: vara). Fortsätter utvecklingen som hittills, kommer bara fler och fler människor att bo ensamma. Inte ens paren kommer att bo ihop. De blir särbo i stället för sambo. SvD 26 ⁄ 6 1990, s. 15. Charles och Diana särbor. SDS 16 ⁄ 11 1992, s. B1 (rubrik). —
(I 2 l. II 1) -BOENDE, p. adj. särsk. om föräldrar: som inte (längre) är ett par (som bor ihop); jfr -bo o. sam-boende (se sam-bo, v. 1). Särboende föräldrar med gemensam vårdnad måste givetvis avtala inbördes om vem av dem som skall ha den faktiska vårdnaden. BarnNord. 61 (1979). —
(I 2) -DANA, -ing. (numera föga br.) dana (se dana, v. II) (ngn l. ngt) så att han l. det blir åtskild l. åtskilt från annan l. annat; särsk. i p. pf., i adjektivisk anv.: särartad; ss. vbalsbst. -ing särsk. konkretare: särart. Atterbom PhilH 253 (1835). Att själsmoment och själstillstånd hos dem särdanas, hvilka för alla andra utgöra en enda homogen massa. Hansson Kås. 169 (1897). (Slavernas) nationella särdaning kom icke inifrån, utan var .. ett verk av germaner och greker. Nordenstreng EurMänRas. 193 (1917). En särdanad personlighet, som med makalös kraft och uthållighet och under ett långt liv fyllt av oegennyttiga uppoffringar för högt strävande syften fört sina tankar till seger. Fjelner SkMannLd 190 (1935). —
(I 2) -DELA, -ning. dela (ngt) i (två l. flera) delar; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.; förr äv. ss. adv.: å sin sida; förr äv. i uttr. särdela ngt från ngt, frånskilja ngt från ngt; numera bl. (föga br.) med sakobj. Vthaff thesse twänne Borgmästares seerdeelte Krijgzmachter, sköflades Fiendens Land. Schroderus Liv. 532 (1626). Hwad nödwändigt til Kläder och Skoor påkåstas, skohla Förmynderne serdehlt .. bestå och gott giöra (styvdottern). BoupptSthm 1677, s. 1580. Det är .. sjelfklart, att gryningen icke kan särdelas från dagen hon inleder. Hildebrand Medelt. 1: 3 (1879). Stur Åll Mas .. (fick) rätt att nyttja ena sidan i gamla Hållfolkets fähus och halvdelen i deras hölada, som särdelades med en balk. Gruddbo 83 (1938).
Avledn.: särdelsk, adj. (†) avskild, skiljaktig (se d. o. 3 c), avvikande. Edher affsyndrade och sårdelske (sannol. fel för särdelske) Troo. Ernhoffer Ench. 89 a (1591). —
-DELES, se d. o. —
-DRAG. (för ngn l. ngt) utmärkande drag (se d. o. 28) (som gör att ngn osv. skiljer sig från annan l. annat av samma l. liknande slag); jfr -art. En nation, som genom sina regenter, sina långvariga krig och genom immigranter under århundraden stått i så liflig beröring med utlandet, kan icke bevara många särdrag. OoB 1896, s. 4. Att dialektiska särdrag skola påträffas (i uppländska handskrifter från medeltiden), är tämligen säkert. Uppl. 2: 509 (1908). På senare tid ha också bondens särdrag nivellerats oerhört hastigt. Han blir stadsbon alltmera lik. Lo-Johansson StädAnsikt. 180 (1930). I Drömspelet har .. Strindbergs fria vers .. fått flera av de särdrag som skola utmärka den i Ordalek och småkonst. MLamm i 3SAH LIII. 2: 196 (1942). Ett .. särdrag för lagunsjöarna är att några arter som eljest brukar ha annat växtsätt, t. ex. det vanliga pilbladet .. där uppträder med flytande blad och stjälkar. Selander LevLandsk. 167 (1955). —
(I 2) -DRAGA, -ning. (isär- 1867—1925. sär- c. 1620 osv.) dra (ngt) så att det delar sig i (två l. flera) delar; förr äv. med avs. på person, mer l. mindre bildl.: dra l. hålla undan (från utskrivning till krigstjänst o. d.). Gustav II Adolf 43 (c. 1620). Pseudomembranen (kan) isärdragas i flera lager. UpsLäkF 1867—68, s. 354. Fräknarna, sättet att le med särdragna läppar och en väsning .. allt stämde så förunderligt väl in. Koch GudVV 1: 160 (1916). —
-EGEN, se d. o. —
-EGENSKAP~002, äv. ~200. jfr egenskap 3 o. -art, -drag. Hetsjakten på skidor, dominerar .. på grund af vargens förslagenhet och öfriga säregenskaper. Ekman NorrlJakt. 87 (1910). —
-FALL. fall (se d. o. XII 4) som avviker från det normala l. vanliga, undantag(sfall). SoS 1909, s. 4. Kivivuori-pojkarna var för övrigt något av ett särfall i byn. De var de enda som duade sina föräldrar och som aldrig hade fått stryk. Stormbom Linna SaarijärvMoar 136 (1959). —
-FORM. (numera mindre br.) form (se d. o. I 9) som avviker från det vanliga l. normala, säregen form. Mansdräkten (visar sig) mera ensartad, under det att kvinnodräkten i vida högre grad skiljt sig i särformer. Norlind AllmogL 279 (1912). I det föregående ha vi skildrat den latenta, symtomlösa infektionen som en relativt fristående särform av infektionssjukdom. Salén Infekt. 155 (1933). Trots att man i flera fall har svårt att klart ange särformer och hybrider .. har det på det hela taget visat sig praktiskt att .. använda de danska numren (på balladerna). Arv 1953, s. 138. —
-FÖRHÅLLANDE. (numera bl. mera tillf.) (för ngn l. ngt) utmärkande förhållande (se d. o. 3, 4) (som gör att ngn osv. skiljer sig från annan l. annat av samma l. liknande slag); jfr -art, -drag. Det är ett särförhållande med denna linie, att den hela eftermiddagen befordrar passagerare i hufvudsakligen en riktning, hvarefter, kl. 7 e. m., trafiken tvärt afbrytes. PT 19 ⁄ 8 1909, s. 2. Skilda länders särförhållanden. Rig 1954, s. 17. SAOL (1973). —
-FÖRVALTNING. (numera bl. mera tillf.) om förvaltning (se d. o. 1) av del av rike l. egendom o. d., som sker mer l. mindre självständigt i förhållande till överordnad myndighet o. d. Finland var det område, där .. (Bo Jonsson Grip) först fick allvarligt insteg, och hela sin lefnad igenom intresserade han sig lifligt för denna landsända, som genom sitt isolerade läge i hög grad lämpade sig för en särförvaltning. Rosman BjärkSäb. 1: 175 (1923). Grundsatsen om särförvaltning avser emellertid självfallet blott att fastslå, att var och en i princip råder över sin egendom. NorstedtJurHb. 557 (1987). —
-GRUPP. från större enhet avvikande grupp. Fraktion .. (dvs.) särgrupp, sammansluten grupp af likatänkande medlemmar i en församling. 2NF 8: 1050 (1908). Den största särgruppen i Chicago Metropolitan Area .. är de amerikanska negrerna. Ymer 1964, s. 197. —
-GUD. relig. gud (se d. o. I) med endast en funktion. SDS 2 ⁄ 6 1901, s. 2. Romarne hade en böjelse att uppdela gudarne i allt fler specialister eller ”särgudar”, en för varje föremål eller handling. Söderblom ÖversRelH 58 (1912). —
(I 2) -GÅ. (isär- 1909—1973. sär- c. 1620—1935)
1) (numera bl. mera tillf.) gå åt olika håll; särsk. i utvidgad anv., särsk. dels i p. pr. i adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ende äv. konkretare. Varje syntes innebär på samma gång en analys, ett isärgående och en differentiation av materialet. Larsson Kunsk. 5 (1909). Det gemensamma arbetet i sanningens tjänst (skall) ofelbart verka starkare än dagens särgående opinioner. Estlander 11Årt. 4: 109 (1927). Särgåendet har klandrats och stämplas alltjämt på finskt håll som separatism. HågkLivsintr. 16: 146 (1935). särsk. (†) i p. pf.: upplöst; jfr sär I 2 a α α'. Then Timan om åhret, när .. hela Siöfahrten påstår, sampt alle Skipmåhl sigh pläga tildraga, thå äre Hoff-Rätterne sährgångne. Siöl. 1667, s. a 4 b.
2) (†) dela sig i (två l. flera) delar; äv. i utvidgad anv.; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., betecknande att ngt gått sönder l. havererat; jfr sär I 2 b δ. Thet särgångna fäderneslandet wore medh inga medell till att hielpa. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Hafuer Jag fulle hafft öga på dee Stenderne här vthe, som ähnnu icke ähre i Prageske freden inslutne, så och på Franckrijke, doch icke så högdt att Jag hafuer meent för dens skuld att låtha särgåå werckedt. HSH 37: 174 (1635). Såssom under warande Tyske krijgh stilleståndet till månge stycken är violerat wordet och the twänne tractater i Lübeck uthan frucht sährgångne, så (osv.). RARP 7: 171 (1660). —
(I 2) -GÅNG. (†) särsk.: förhållandet att traktat bryts; jfr sär I 2 b δ o. -gå 2. Jag haf:r för min Person lagt saken öf:r och på fall aff tractatens ruptur eller särgong: Tycker mig at (osv.). AOxenstierna Bref 4: 301 (1646). —
-GÅRD. (numera föga br.) gård (se gård, sbst.1 6) som ligger skild från annan bebyggelse, ensamgård. Flodström SvFolk 406 (1918). —
(I 2) -HÅLLA. (isär- 1906—1924. sär- 1885 osv.) hålla (ngt) åtskilt (från ngt annat); särsk. i utvidgad anv.: se skillnad mellan (ngt o. ngt), särskilja (se d. o. I 6). Grauert indelar Kristinas lif efter afsägelsen i 4 perioder, af hvilka de 2 sednare ej förete någon tillräckligt karakteristisk åtskilnad för att särhållas. 2Saml. 5: 71 (1885). Af synnerlig vikt är ett noggrant särhållande af det faktiska och det hypotetiska. SFS 1909, nr 28, s. 46. Den största svårigheten ur systematisk synpunkt har .. hittills varit särhållandet av våra båda lacertider, sandödlan och skogsödlan. FoFl. 1944, s. 116. —
-INTRESSE. [jfr motsv. anv. av t. sonderinteresse] om sådant intresse (hos bara ngn enstaka l. ngra enstaka) som avviker från gemensamt intresse l. gemensamma intressen; äv. (numera bl. mera tillf.) om sådant intresse som avviker från ens andra intressen. SödermNyh. 18 ⁄ 1 1895, s. 2. Det blev sjukkassor, där egoistiska småsjälar tuktades att släppa sina själviska särintressen för att i stället söka uppgå i det helas gemensamma bästa. Koch Timmerd. 136 (1913). Krisens övervinnande kräver förenade ansträngningar under gemensamt ansvar och att enskildas och klassers särintressen måste underordnas det helas väl. SDS(A) 1932, nr 166, s. 4. Han säges ha varit en mycket framstående skeppsbyggare och han hade två fräscha särintressen: långfärdsseglatser och skönlitteratur. Helsingius DetVar 304 (1947). Peter Sutherland pekar på .. branscher som av nationella särintressen, inom och utom EG, hålls under armarna. DN 21 ⁄ 3 1986, s. 11. —
-KALK. [jfr motsv. anv. av d. særkalk] kalk (se kalk, sbst.1 I a) varur bara en av nattvardsgästerna dricker. På senare tider ha här och var särkalkar börjat införas, huvudsakligen av hygieniska skäl. Hellerström Liturg. 36 (1932). —
-KARAKTÄR. (numera mindre br.) jfr karaktär 3 o. -art, -drag. Det område, där germanerna utvecklade sin särkaraktär .. var norra Tyskland mellan Elbe och Oder. 2NF 9: 1036 (1908). Vad som gav julen i gamla tider dess särkaraktär var inte minst att den var ett slutmål i arbetsåret. LD 1959, nr 297, s. 4. Småländsk särkaraktär kommer .. fram i rik facettering både i uppslagsrik yrkesdrift, seg arbetsvilja och frikyrkomoral. Rig 1961, s. 133. SAOL (1973). —
-KARTA. (numera mindre br.) om sådan karta (se karta, sbst.2 V) som avviker från annan gm att visa bara en del av samma område (i större skala) l. ge annan information, specialkarta. Kartblad II består af icke mindre än sju särkartor till den gamla kyrkans historia, nämligen öfver Syrien, Palestina, Egypten (osv.). KyrkohÅ 1905, s. 283. Utomordentliga särkartor över området hjälper en även att finna de många både idylliska och storslagna partier, som skogen är så rik på. LD 1958, nr 92, s. 9. SAOL (1973). —
-KLASS.
1) (†) om klass (se d. o. 5) som kappseglingsbåtar indelas i med hänsyn till form o. dimension. Den vackra silfverbägaren skall tilldelas det snabbaste fartyget — på beräknad tid — inom särklass I samt 22 qvm. skärgårdskryssare. PT 1910, nr 135 A, s. 2. SvD(A) 11 ⁄ 9 1923, s. 12.
2) klass (se d. o. 5 a ζ) som står utanför vanlig l. normal klassindelning; äv. o. numera i sht i pregnant anv., om klass för mycket duktiga l. överlägsna deltagare, äv. (jfr klass 5 c β) i allmännare anv.; särsk. i uttr. av typen stå l. vara l. ställas i särklass, äv. ställa l. sätta ngn i särklass; äv. i uttr. i särklass utgörande bestämning till superlativ. I särklassen för (skid)löpare öfver 32 år hade nu inträdt Rob. Grönskog. SvD(A) 29 ⁄ 1 1917, s. 9. Av hemmalagets spelare var ”Bibben” i särklass i kedjan. IdrBl. 1924, nr 77, s. 10. Han besatt en originalitet, som ställde honom i särklass, och han har skapat ett personligt framställningssätt. SvTidskr. 1931, s. 34. Jag trodde att akademiska studier ställde en man i en särklass i hela mänskligheten. Kræmer Brantings 139 (1939). I särklass bland de botaniska drogerna och som första nummer i de kinesiska örtaböckerna står ginsengroten av Panax Ginseng. Fåhræus LäkH 1: 48 (1944). Den här Viväg (är) den i särklass fulaste (av fattighusgubbarna). Wassing Slott. 26 (1960). Läckö slott — ett av Västsveriges i särklass intressantaste turistmål. GbgP 7 ⁄ 1 1994, s. 26.
3) pedag. om klass (se d. o. 4) för undervisning av elever som behöver särskild uppmärksamhet, särsk. om klass med elever som (på grund av handikapp) har svårt att följa vanlig undervisning; jfr special-klass 1. Särklasser finnas så väl för gossar som flickor. FolkskV 1901, s. 161. Särklasser för begåvade barn? SvD(A) 7 ⁄ 2 1922, s. 9. Barn, som på grund av efterblivenhet eller andra orsaker .. ha svårt att följa med arbetet i normalklassen, kunna hänvisas till s. k. Repetitionsklasser eller särklasser av olika slag. PedT 1947, s. 204.
Avledn.: särklassig, adj. till -klass 2, pregnant: som står i särklass. Norrköpings (fotbollsklubb) behöll sin särklassiga ledareställning (vid matchen). Östergren Ant. 30 ⁄ 4 1945. Sjön Bolmen — som har det särklassigt bästa vattnet av alla prövade vattentäkter. SvD(A) 11 ⁄ 2 1964, s. 15. —
-KONSUL. (numera bl. om ä. förh.) i fråga om unionsstriden mellan Sverige o. Norge, om konsul (se d. o. 3) som skulle representera bara ettdera landet; jfr -traktat. Billing AntRiksd. 268 (1905). —
Ssg: särkull-barn. (-kull- 1981 osv. -kulls- 1987—1989) [jfr d. særkull(s)barn, nor. særskullsbarn o. sönderkulla-barn] om endera makes barn i förhållande till makarnas gemensamma barn. SOU 1981, 85: 185. SDS 29 ⁄ 12 1987, s. 19. —
-KULTUR. om sådan kultur (se d. o. 8) som är uppenbart annorlunda än omgivningens kultur; subkultur. Berger SvAmMed. 103 (1916). Att .. den skandinaviska Nordens urinnevånare, vilkas särkultur länge fortlevde vid sidan av den nyare jordbrukskulturen, icke tillhört jordbruksbefolkningen .. är .. mycket troligt. Flodström SvFolk 68 (1918). Israel Ruongs bok om samerna vänder sig till alla som är intresserade av särkulturer och minoriteter. Rig 1970, s. 76. —
-KYNNE. (numera mindre br.) jfr kynne 2 o. -art. SvRike I. 2: 29 (1900). Det finska folkets dolska särkynne. Hemberg Minn. 74 (1936). —
(I 2) -KÄNNA. (†) känna (se d. o. 3) (ngn l. ngt) så att man urskiljer den l. det från ngn annan l. ngt annat. Sahlstedt (1773). At göra skilnaden ännu tydeligare, vil jag anföra några kännemärken, hvarigenom Gräl kan lätteligen särkännas från Granskning. Kellgren (SVS) 4: 108 (1780). Bergman Loew. 110 (1913). —
-KÄNSLA. (†) om känsla som härrör ur ens uppfattning av sig l. sin nation o. dyl. ss. annorlunda (bättre) än andra. Det fanns äfven andra inflytanden, som kunde främja uppkomsten af en finsk särkänsla. Vasenius Top. 1: 39 (1912). Vi .. kunna skönja en ingalunda av den stigande kulturen försvagad, utan tvärtom stärkt och fördjupad särkänsla hos invånarna i samma bygd. Nordenstreng EurMänRas. 4 (1917). —
-LAG. lag som gäller bara en del av befolkning; äv. speciellare, om lag som ger kommun rätt att besluta (på ngt område). Professor I. Holmgren anser särlagar för kvinnor principiellt obefogade. SvD(A) 17 ⁄ 2 1921, s. 5. En särlag anger att kommun har rätt att inom vissa ramar bistå utländska studerande i kommunen, en annan lag anger att kommun/landstingskommun kan besluta om anslag till internationell katastrofhjälp. Gustafsson KommunLandst. 22 (1980). —
-LAG-STIFTNING~020. stiftning av särlag; särsk. konkretare, motsv. lagstiftning b. SvIndustri 410 (1935). —
(I 2 l. II 1) -LEVANDE, p. adj. särsk. om äkta makar: som lever l. bor isär. Hemskilda och särlevande gifta. Motion i 1 kam. 1968, nr 127, s. 9. —
(I 2 l. II 1) -LEVNAD. jur. förhållandet att äkta makar lever isär l. åtskilda. Ett års särlefnad .. berättigar .. de hemskilda makarna att vinna skilsmässa. 2NF 36: 356 (1924). Nu förekommer ej sällan, att makar levat åtskilda i tre år men att särlevnaden ej under hela denna tid berott på söndring eller att detta i allt fall ej kan bevisas. SvJuristT 1937, s. 464. —
-LISTA. om lista (se lista, sbst.2 d) (valsedel) som upptar andra än på officiell valsedel förekommande namn. Vensterns män (i Kristiania) .. förkunna, att socialisternas särlista på intet sätt kan hindra venstern från att helt beherrska fältet. AB 20 ⁄ 10 1897, s. 3. PropRiksd. 1975—76, nr 55, s. 1. —
-LYNNE. (numera föga br.) jfr -art. Frankrike och Provence, de enda land, som redan .. hunnit att fullt utprägla sitt nationella särlynne, voro .. den medeltida kulturens hufvudland under de århundraden, då denna kultur stod på sin höjdpunkt. Schück MedeltKultH 73 (1907). Hedberg Reseminn. 103 (1925). —
(I 2 b) -LÄGGA, -ning. (isär- 1870—1886. sär- 1847—1998) (numera mindre br.) dela (ngt) i mindre delar; särsk. i utvidgad l. bildl. anv.: klarlägga (ngt). Trana Psych. 2: 37 (1847). (Den vise skall) taga din egen tanke om händer och lära honom att stycke för stycke särlägga det, som fins i din egen själ. Wikner Pred. 284 (1875). Där sanningen kan åskådligt särläggas och sammanhanget uppvisas. Göransson UndersRel. II. 1: 202 (1905). Idéstommen, åsiktsskelettet i romanen .. blir .. föremål för en särläggning och en detaljbelysning, som i sitt slag är beundransvärda genom lärdom, klarhet, skärpa och elegans. BonnierLM 1954, s. 493. SAOL (1998). —
-LÖSNING. om sådan lösning (se lösning, sbst.2 8) som avviker från en vanlig l. den vanliga. SAOL (1986). Vi får lägga oss platt för EG eller stanna utanför. Några svenska särlösningar blir det inte tal om. DN 12 ⁄ 3 1993, s. A1. —
-MENING. om sådan mening (se mening, sbst. 1) som avviker från en vanlig l. den vanliga. (K. A. Ehrensvärd) synes varit medveten om, att han lätt nog kunnat komma att spela en komisk roll, om han för ofta häfdade sina särmeningar. Warburg Ehrensvärd 144 (1893). Det är en allmän företeelse inom partierna, att medlemmarna tycka lika eller .. av lojalitetsskäl behålla sin särmening för sig. SvD(B) 1947, nr 113, s. 4. I stället för att som dittills ta sin utgångspunkt i de olika kyrkornas särmeningar, beslöt man nu att starta med ett studium av vad det för alla kyrkor gemensamma gudomliga ordet har att säga. KyrkohÅ 1959, s. 66. —
(I 2 l. II 1) -MÄRKA. (numera föga br.) förse med särmärke; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. I hvarje fall utgör denna sträfvan att undvika modernismer diktens högsta prydnad och förlänar den en prägel, som lyckligt särmärker den Lagerlöfska öfversättningskonstens försynta art. SvTidskr. 1913, s. 295. Efter det assyriska rikets fall hade grekerna .. utvecklat sin särmärkta kultur och lagt ut sina förbindelser över havet. Almquist VärldH II. 1: 76 (1931). (Duktyget) är med all önskvärd tydlighet särmärkt som kungligt svenskt. Thorman KunglBorddam. 11 (1941). —
-MÄRKE. [jfr motsv. anv. av d. særmærke] märke (se märke, sbst.1 2 g) som är karakteristiskt för ngn l. ngt, märke varigenom ngt l. ngn känns igen, kännetecken; jfr -art, -drag, -tecken. Med den sjukligt öfverdrifna känslighet .. som var Rousseaus särmärke, måste han (osv.). Berg Folksk. 32 (1883). Den hinduiska religionens särmärke tör vara känslan af allenheten, försjunkandet i gudomen. Fröding Eftersk. 2: 71 (1897, 1910). Sitt särmärke får Reykjavik genom de många hästarne. Engström Häckl. 196 (1913). Den klara, förnäma formkänsla, som är den franska konstens speciella särmärke. OoB 1928, s. 450. Sorgen är hennes särmärke men också den klara viljan och modet att lyssna. KvinnLittH 1: 329 (1981). —
(I 2) -NORDISK. som utmärker l. kännetecknar ngt l. ngn som har samband med enbart Norden, som är unik för Norden. Som vi sedan skola visa, beror 1200-talsvisans episka konkretion på en rent särnordisk utveckling. Ek SvFolkv. 52 (1924). —
-OMRÅDE~020. (numera mindre br.) specialområde; jfr område 3. Till en början valde han den anglosaxiska rätten till sitt särområde, men (osv.). 2NF 17: 1295 (1912). SAOL (1973). —
-ORGANISATION. (numera bl. mera tillf.) i förhållande till annan l. andra organisation(er) fristående organisation (se d. o. 3). SD(L) 6 ⁄ 10 1901, s. 3. SAOL (1973). —
-PLATS. (numera mindre br.) särställning (se d. o. 1). PT 1902, nr 42 A, s. 3. Bland de svenska dokumentariska romanerna har (K. Boyes) ”Kris” en särplats. Abenius Drabb. 223 (1950). SvHandordb. (1966). —
(I 2) -PLÖJA, -ning. (isär- 1859—1899. sär- 1859—1889) (numera föga br.) = fälla, v. 23 b; jfr isär-fällning. Arrhenius Jordbr. 1: 66 (1859). LB 1: 163 (1899). —
-POLITIK. (numera mindre br.) avvikande politik. Upsala 13 ⁄ 2 1917, s. 1. Johanssons huvudtes är att moderaterna försvårar regeringsarbetet genom att driva särpolitik i ett stort antal frågor. SvD 24 ⁄ 9 1980, s. 2. —
-PROPOSITION. del av proposition, särsk. budgetproposition, som avlämnas senare. SvD(A) 29 ⁄ 12 1967, s. 3. Handikapputredningen har föreslagit en utgivning av 40 LL-böcker årligen. I mars kommer en särproposition med rubriken ”Kultur åt alla”. SvD 21 ⁄ 2 1977, s. 20. —
-PRÄGEL. [jfr motsv. anv. av d. særpræg] (för ngt l. ngn) utmärkande prägel (se prägel, sbst.2 3) l. beskaffenhet l. karaktär (som gör att ngt osv. skiljer sig från annat l. annan av samma l. liknande slag); särsk. i uttr. av typen sätta en särprägel på ngt, ge ngt dess särprägel, ge särprägel åt ngt; jfr -art, -drag, -märke, -tycke. Det tyska måleriet i senare hälften af vårt århundrade .. har .. återfått sin egen nationella särprägel genom att närma sig gammaltyskarnes gemytsdjupa, naiva och fantasirika konst. NordT 1896, s. 480. De dominerande färgerna, svart eller mörkblått och klart mönjerött .. giva åt dessa selkrokar deras särprägel. Fatab. 1926, s. 42. Först med den från Henrik Schartau utgående väckelsen .. fick Halland sin andliga särprägel. HT 1960, s. 496. —
(I 2 l. II 1) -PRÄGLA, -ing. sätta särprägel på (ngn l. ngt), så att man lätt skiljer honom l. det från ngn annan l. ngt annat; äv. o. numera i sht: utmärka (ngn l. ngt), vara utmärkande (för ngn l. ngt), i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; oftast i positiv l. neutral bet.; äv. i bild. Han var en särpräglad personlighet och en mångsidig forskare. (V. Rydberg) särpräglade själfva språkmyntet med sin andes kungabild. Vetterlund StDikt. 130 (1896, 1901). Under .. årtiondena (efter 1880) har Sverige i rätt hög grad isolerat sig från det franska inflytandet (på målarkonsten) och under intryck af svensk natur skapat en särpräglad konst. 2NF 19: 198 (1913). Att lokalt särpräglade levnadsformer utplånas har ju egentligen bara turisterna ont av; vanligt folk, som aldrig får resa, kan ta det rätt lugnt. Selander Modernt 56 (1932). Hans föräldrar voro döda, själv var han klen, var befriad från gymnastik. Det var väl sorg och sjukdom som särpräglat honom. Hedberg Bekänna 166 (1947). Vad som i särskild grad fångar intresset i Thams arbete är .. det särpräglade i de båda städernas historia. Rig 1950, s. 161. Omvandlade, metamorfa bergarter skiljer sig från eruptiverna genom sina särpräglade mineral. Hadding Geol. 10 (1954). Vid en Harpsundskonferens .. hävdade författaren Sven Fagerberg att dagens skola visar tendenser att vingklippa de särpräglade och originella begåvningarna. ÖgCorr. 2 ⁄ 6 1970, s. 3. —
-PUBLIKATION. (numera mindre br.) om sådan publikation som inte utgör del av annan publikation, fristående publikation. FinlSvFolkd. I A 1: X (1916). SAOL (1973). —
(I 2) -RINNA. (†) upplösas. I medler tijdh står min högsta åhuga derpå huruledes .. wår armee, ehuru illa affectionerat hon ähr, lickwäl hollen att icke särrinna, och fiendens tillwäxa. HSH 37: 117 (1635). —
-RÄTTIGHET~002, äv. ~200. rättighet (se d. o. 1) som gäller bara en del personer l. del av befolkning o. d.; jfr -lag. Under 1600-talets lopp började protester höras från det ena ståndet mot det andras särrättigheter. Hildebrand Statsförf. 318 (1896). Slovaker och än mer ungrare och framför allt tyskar ville bevaka eller utvidga sina särrättigheter. HT 1971, s. 599. —
(I 2) -RÄTTSLIG. som har avseende på l. hör till rätten (se rätt, sbst.2 1, 2) på ett avvikande l. mindre vanligt sätt; jfr rättslig 2. 2NF 15: 1038 (1911). —
(I 2) -SKEDA. (†) särskilja; undersöka; jfr skeda, v.2 I 2. Emedan som detta sÿness såssom itt wpdichtat Werk och icke något wist wittne som sådant haf(we)r seedt och serskedat. VRP 1677, s. 179. —
-SKILD, -SKILJA, se d. o. —
(I 2) -SKILLNAD.
1) (†) särsk. konkretare, om gräns; jfr skillnad 2. Rådhmerckie och Seerskilnaden emellan wermelandh och Närijket. Gyllenius Diar. 187 (c. 1670).
2) (†) förhållandet att ngra (under viss tid) är skilda från l. utan kontakt med varandra; äv. i utvidgad anv.: förhållandet att ngn l. ngt (i organisatoriskt avseende) är skild resp. skilt från ngn l. ngt; jfr skillnad 7, 10. Sedan han .. dhe wederbörande till särskilldnadt först i godo och hembl(ige)n förmant. VDAkt. 1715, nr 114. En särskillnad mellan Sveriges och Norges diplomati i utlandet, — en särskillnad, som naturligen förutsätter äfven olika utrikesministrar för de båda länderna. SvTidskr. 1892, s. 1.
3) förhållandet att ngn l. ngt är olik(t) ngn l. ngt, olikhet; äv. konkretare, om sådan olikhet som gör att ngn l. ngt uppfattas ss. en enhet skild från ngn annan l. ngt annat; särsk. i uttr. särskillnad mellan ngra (personer l. föremål l. företeelser) l. den och den l. det och det, äv. i uttr. särskillnad från ngn l. ngt; jfr skillnad 16. Atterbom PhilH 540 (1835). Barn, som hade litet eller intet begrepp om särskilnaden mellan poesi och prosa. Öman Ungd. 104 (1889). Praxis bestyrker sålunda ”Högste Herrens” och ”Himlens” identitet och särskillnad från öfriga kultföremål. Söderblom Gudstr. 219 (1914). Rörelsens intressen, rörelsens bästa är så nära sammanflätade med vad den enskilde partiarbetaren anser vara sin egen framgång, att en särskillnad ter sej konstlad, onaturlig. Wigforss Minn. 2: 225 (1951). —
(I 2) -SKINGRA. (†) skingra (se skingra, v.1 1). Brask Pufendorf Hist. 14 (1680). Jensen Mickiewicz Tad. 104 (1898). —
(I 2 l. II 1) -SKJUTNING. sport. i fråga om skyttetävling: skjutning (under förhållandevis kort o. begränsad tid) för att erövra så många poäng att skillnad mellan de tävlande uppstår; jfr -spel. SvD(A) 15 ⁄ 9 1958, s. 22. Han vann snabbpistoltävlingen på 595 p efter en dramatisk duell med Werner Beier, Västtyskland, vilken noterade samma resultat, men måste ge sig i särskjutningen. Idrottsboken 1979, s. 384. —
-SKOLA. skola där elever av olika slag undervisas för sig; särsk.
a) (numera föga br.) skola där pojkar o. flickor undervisas i olika klasser o. byggnader; motsatt: samskola. Verd. 1891, s. 219. På vissa orter, där tidigare endast samskolor verkat, grundades nu särskolor. TSvLärov. 1945, s. 282.
b) skola för undervisning av handikappade (numera företrädesvis psykiskt utvecklingsstörda) elever. (Föredrag) hölls .. om ”Särskolan, dess mål och medel”. I Norge .. finnas särklasser i ett flertal städer. De omfatta lomhörda, svagsynta, blodfattiga och skrofulösa och andra fysiskt eller psykiskt efterblivna barn. SvD(A) 9 ⁄ 12 1920, s. 12. Enligt direktiven till omsorgskommittén .. skall .. en organisationsmässig integrering mellan särskolan och övriga skolformer övervägas. RiksdP 1977—78, nr 68, s. 116. Särskolan, skolan för utvecklingsstörda och autistiska elever, har successivt kommunaliserats sedan 1991. SDS 4 ⁄ 3 1994, s. B1.
(I 2) -SKRIVA, -ning. (isär- 1884. sär- 1863 osv.)
1) skriva (i sht ngt som uppfattas ss. sammansatt ord) i två l. flera ord; motsatt: sammanskriva (se d. o. 2). Nordvall Modersm. 5 (1863). Äfven i svenskan har på senare tider förmärkts en .. oriktig tendens att isärskrifva sammansatta ord. NF 8: 1142 (1884). Det blir .. allt vanligare med särskrivning av ord. Många skriver t ex leverpastej i två ord. DN 10 ⁄ 2 1986, s. 32.
2) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: skrivet meddelande l. yttrande som bifogas annan skrift l. skrivelse o. modifierar innehållet i skriften osv. I sin särskrivning tar f. riksbankschefen upp synpunkter och yrkanden, som han aldrig fört fram under utredningsarbetet. SvD(A) 18 ⁄ 11 1955, s. 22.
3) (numera föga br.) [retrogradbildning till 2] refl.: uttala sig gm att göra en ”särskrivning”. Flygvapenchefen särskriver sig i anslutning till ÖB:s programplan. SvD 2 ⁄ 10 1984, s. 2. —
(I 2) -SKÅDA, -ning. (numera föga br.) ingående betrakta (ngt var för sig), skärskåda (ngt). Biberg 1: 329 (c. 1820). Vi vilja här särskåda de olika anämiformerna. LbInternMed. 2: 1131 (1918). —
-SLITA, se A. —
(I 2) -SLÅ. (†) gm att slå (se slå, v. I 6) komma (ngt) att gå isär; anträffat bl. i p. pf., i utvidgad l. bildl. anv. Tractaten i Lybeck (berättades) vara särslagen. RP 6: 214 (1636). —
(I 2 l. II 1) -SPEL. sport. spel (se spel, sbst.1 7) som företas för att skillnad skall uppstå mellan tävlande med samma poäng o. d.; jfr -skjutning o. särskiljning 1 slutet α. Idrottsboken 1979, s. 132. När bägge var färdigspelade låg de fortfarande lika. Särspelet, golfens svar på ishockeyns sudden death, följdes av närgångna TV-kameror. GbgP 6 ⁄ 8 1990, s. 21. —
-SPRÅK.
1) språk (se d. o. 4) som skiljer sig från annat l. andra språk i ett land l. rike o. d. Lundell XIV (1893). Sydfrankrikes stora särspråk, provensalskan. Vising TrubDiktn. 21 (1904).
2) (numera mindre br.) språk (se d. o. 6 a). Inbördesspråket i en familj är stundom rikt på ur barnspråket upptagna smeknamn och benämningar samt ockasionellt uppkomna betydelseförändringar och ordbruk, som blifvit usuella, hvarigenom ett jämförelsevis afskildt särspråk med icke alldeles obetydligt ordförråd kan uppstå. 2NF 25: 1413 (1917).
Avledn.: särspråklig, adj. särsk. till 1: som har samband med l. hänför sig till särspråk. Det (kan) betraktas som önskvärt, att de personer som .. vänder sig till nordisk publik .. avstår från de särspråkliga (orden). Bergman Särsv. 6 (1946). —
-STAT. (numera mindre br.) självständig stat (inom (större) land l. rike). SD(L) 31 ⁄ 1 1894, s. 5. Norge vill vara särstat till varje pris. Larsson Id. 100 (1908). Det land, där oafsättlighetsprincipen minst slagit igenom, är Nord-Amerikas förenta stater. I särstaterna väljas ämbetsmännen, äfven domarna, vanligen af folket för kort tid. 2NF 20: 391 (1913). SAOL (1973). —
(I 2) -STRÄCKA. (†) sträcka (ngt) så att (det) går isär. Wollimhaus Syll. H 10 a (1649). Dens. Ind. I 10 b (1652). —
(I 2 l. II 1) -STRÄVA, -ning. (isär- 1902—1918. sär- 1898—1938) (numera föga br.) jfr sträva, v.1 2; i sht ss. vbalsbst. -ande (jfr sträva, v.1 2 i), äv. i konkretare anv. Hvem vill förneka att .. i alla stilarter, ett visst allmänt överenskommelsebehov motvärkar de individuella särsträvandena. Wulff SvRim 7 (1898). En ny räfst fick ungefär samma förlopp som den vid Tuna. Landskapens särsträvanden voro därmed övervunna, så tycktes det åtminstone. SvFolket 3: 22 (1938). —
(I 2) -STYCKA. (†) stycka (se stycka, v.2 1) (ngt l. ngn). Tiger-Diuret .. skal .. med sina grufsamma klor sönderrifwa och särstycka sig sielft. Bliberg Acerra 741 (1737). —
(I 2) -STÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som står isär; i sht förr äv. bildl.: enastående. Marklin Illiger 322 (1818). Han hade .. något särstående tänder. Lindberg Moham. 174 (1897). Något så särstående och sällsynt som ett konstur. PT 1915, nr 301 A, s. 3. —
(I 2) -STÄLLA. (isär- 1867. sär- 1907 osv.) ställa (ngt) åtskilt från annat; äv. i utvidgad anv., särsk.: ge särställning åt (ngt l. ngn); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Thorelius SvSpr. 27 (1867). Däremot avvisa kommitterade uppslaget att — även för städerna — särställa handelstryckerierna och för dem lagstifta i särskild ordning. NordBoktrK 1913, s. 16. En i fråga om markvegetationens beskaffenhet särställd lundtyp är den älggräsrika lunden. Sterner ÖlVäxtv. 115 (1926). —
(I 2 l. II 1) -STÄLLNING.
1) från det vanliga l. normala avvikande ställning i (social) organisation, system o. d.; särsk. i uttr. inta en särställning; jfr -plats. Under den hedna tiden hade ej i vårt land funnits någon egen prestklass, i hvars särställning de kristne presterne kunde inträda. Hildebrand Medelt. 2: 50 (1884). Hjärnan intager bland kroppens organ en särställning i det afseendet, att den är rundt om innesluten af en benkapsel, i hvilken öppningarna äro jämförelsevis helt små och för öfrigt täckta af en relativt fast väfnad, samt vidare däri, att hjärnan ganska nära utfyller hela rummet i sin benkapsel. LbInternMed. 2: 72 (1916). Både hustru och tjänarinna (har) tröttnat på sin särställning och fordrar att bli ansedda som likvärdiga medborgare. Martinson BakSvenskv. 48 (1944). De (skånska dialekterna) stå mitt emellan, i somligt överensstämma de med danskan, i annat med svenskan och slutligen intaga de i vissa avseenden en särställning. HT 1955, s. 171. särsk. i pregnant anv.: gynnad l. viktig ställning; hög rangställning. SvTidskr. 1894, s. 269. På äldre dagar, då framgången gifvit honom en i världen sällsynt särställning, och han med den gamle vises lugn mera uppifrån betraktade dagens vetenskapliga och politiska strider. Andersson Nordenskiöld 21 (1901). Snart vunno martyrerna, som offrat lifvet för tron, en särställning bland de bortgångna. Söderblom Gudstr. 103 (1914). Som prinsar av blodet gjorde Bourbonerna .. anspråk på en särställning i riket och voro beslutna att tilltvinga sig en sådan. Grimberg VärldH 9: 231 (1940). Vem ger dig någon särställning? Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? 1Kor. 4: 7 (NT 1981).
2) (†) förhållandet att stå isär; särsk. konkretare. Skrefning .. (dvs.) höger- och vänsterbenens särställning, som hos samma villebråd växlar vid olika gångarter. 2NF 25: 1190 (1917). —
-SYN. [jfr motsv. anv. av d. særsyn] (numera föga br.) om syn (ngt som ses) som avviker från det normala l. vanliga, märklig syn; sällsynt företeelse, sällsynthet; äv.: sätt att se (synsätt) som inte är gemensamt med andras. Härvid möter oss .. det särsynet, att ehuru grönländarne i sitt yttre uppträdande genom bristande renlighet o. s. v. nödvändigt måste hos oss väcka anstöt, finnes det dock knappt någon författare .. som ej prisar grönländarne såsom ett af jordklotets älskvärdaste folk. Fries Grönl. 107 (1872). De ord äro ännu icke uttalade .. den formel icke gifven, i hvilken de kunna ingjuta sin egen individualitet, sin personliga uppfattning, sin särsyn på livet. NordT 1893, s. 666. Kalmar är inte längre stiftsstad, men skolstad har det förblivit .. Boklådsfönstrens sortiment av svensk och framför allt utländsk litteratur erbjuder en verklig särsyn för våra landsortsstäder. SvFolket 13: 187 (1940). —
(I 2) -TAGA, -ning. (isär- 1877 osv. sär- 1881 osv.) särsk. till I 2 b: skilja (föremål l. delar av ngt som utgör ett sammanhängande helt l. en enhetligt fungerande mekanism); motsatt: hopfoga, sammansätta (se d. o. 2). Revolvern isärtages sålunda: Hanen föres i halvspänn (osv.). EldhandvSkjutsk. 2: 97 (1877). Isärtagningnen sker, genom att fyra skrufvar lossas. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 228. Vid sammansättandet av ett (fiske)spö brukar man börja med toppdelen och sluta med skaftdelen, vid isärtagandet tvärtom. Hammarström Sportfiske 12 (1925).
Avledn.: särtagare, m. ⁄ ⁄ ig. särsk. (förr): person som yrkesmässigt tog isär plåt som valsats dubbel. FörtArbJärnv. 61 (1946). SvYrkeslex. nr 114, s. 1 (1953).
särtagbar, adj. som kan tas isär. Isärtagbara anatomiska modeller. VL 13 ⁄ 10 1904, s. 3. Särtagbara och så behändigt gjorda (kaffe)kvarnar att de bekvämt kunde medföras på resor tillverkades bl. a. i Nürnberg. 2SvKulturb. 5—6: 162 (1936). —
(I 2 l. II 1) -TAXERAD, p. adj. [jfr -taxering o. samtaxerad] om gift person: som är föremål för särtaxering; äv. i utvidgad anv. om inkomst. PropRiksd. 1965, nr 84, s. 1. Särtaxerad inkomst för makar. DN(A) 1965, nr 135, s. 16. —
(I 2 l. II 1) -TAXERING. taxering till skatt, varvid personer som är gifta med varandra taxeras var för sig. SAOL (1950). —
-TECKEN. [jfr motsv. anv. av d. særtegn] (numera mindre br.) särmärke. Schéele Själsl. 180 (1895). För det mesta lägger massproduktionen sin utslätande hand över nyanser och individuella särtecken. Form 1949, s. 102. —
(I 2) -TECKNA, -ing. [jfr motsv. anv. av d. særtegne] (numera mindre br.) känneteckna, utmärka; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Det är ett för hela vårt näringslif särtecknande drag att .. de sidor deraf, som äro omedelbart utsatta för utlandets konkurrens, äro svagare utvecklade. Fahlbeck NatFörm. 121 (1890). Vad som genast faller i ögonen i dessa skildringar är att intresset i så hög grad koncentrerar sig på märkliga personligheter .. alltid särtecknade genom sällsynt rika gåvor. SvLittH 2: 282 (1919). Vad som .. särtecknar Guarinis pastoral var, att den lagts som text och underlag för musik. Montelin VLittH 4: 23 (1933). —
-TRAKTAT. (numera föga br.) traktat (överenskommelse) som gäller bara några parter (i motsats till traktat l. överenskommelse mellan alla berörda parter); särsk. i fråga om unionsstriden mellan Sverige o. Norge; jfr -konsul. Beträffande traktaten med Japan påyrkar utskottet enstämmigt, att det må afslutas en norsk särtraktat. GHT 14 ⁄ 7 1896, s. 2. 2NF 5: 260 (1906). —
-TRYCK. boktr. för sig själv tryckt (l. distribuerad) artikel l. dikt l. bild o. d. som annars ingår i bok l. tidskrift o. d.; särsk. om sådant tryck av vetenskaplig uppsats. (Sv.) särtryck, (fr.) extrait. Schulthess (1885). Utan tvifvel skulle mycket vinnas, om man ställde så till, att § 8 af författningen rörande folkskoleundervisningen i hufvudstaden, hvilken författning handlar om skolpligten, i ett litet sertryck kunde spridas till hemmen. Verd. 1891, s. 243. Separattryck eller särtryck kallas den extra upplaga, som vid tryckningen av ett tryckalster tages av däri förekommande skilda uppsatser eller avdelningar. Elge BoktrK 52 (1915). Sökande till professorsbefattning skall vid ansökningen foga .. (bl. a.) förteckning över samt särtryck av utgivna vetenskapliga arbeten. SFS 1950, s. 1002.
-upplaga. (numera föga br.) Johansson Dagb. 3: 19 (1890). Denna lilla skrift, som belönats med Svenska akademiens andra pris och som förut tryckts i Svensk Tidskrift, har utkommit i en särtrycksupplaga på 200 exemplar. GHT 1896, nr 115 B, s. 1. —
-TYCKE. (numera föga br.) särprägel. Med ett alldeles egendomligt särtycke i tonen. NordT 1888, s. 588. Hon kände sig ingenting ha att lära .. där hon stod i detta hem, som just satt sin ära i sitt särtycke af isolerad förfining. Hallström NNov. 81 (1912). —
-TYP. (numera mindre br.) typ (representant, exemplar) som klart skiljer sig från andra av samma l. liknande slag. Nordenstreng EurMänRas. 300 (1917). Dock hade jag tur att träffa på ett enda undantag, som var av verklig särtyp beträffande skönhet och behag. Palmqvist Oceaner 231 (1942). Den medeltida folkvisan är en ovanligt klart avgränsad genre med bestämd särprägel. Men den rymmer likafullt två klart nyanserade särtyper. IllSvLittH 1: 229 (1955). —
-UNDERVISNING. jfr -skola. SAOL (1900). Särundervisning åt efterblifna barn i folkskolan. SD(L) 1904, nr 3, s. 1. Särundervisning för alla ordblinda. SvD(A) 27 ⁄ 6 1948, s. 4. Finns det så starka psykologiska skäl för en särundervisning av flickorna att de motiverar en särskild skolform? DN(B) 1958, nr 321, s. 22. —
-UPPGIFT~02 l. ~20. (numera mindre br.) från det vanliga l. normala avvikande (arbets)uppgift l. åliggande. Schéele Själsl. 280 (1895). Östergren (1953). —
-UTVECKLING~020. om sådan utveckling (av ngt) som skiljer sig från normal l. vanlig utveckling av ngt jämförbart. Bland märkligare drag, hvaruti de slaviska språken genom sin särutveckling kommit att aflägsna sig från det ännu i baltiskan bevarade äldre tillståndet, må nämnas (osv.). 2NF 16: 814 (1911). Att skriva en svensk förhistoria på ett sådant sätt, att man täcker hela landet är naturligtvis en mycket svår uppgift. Man måste se allt i stort men samtidigt inte missa en särutveckling i ena eller andra området. Fornv. 1979, s. 193. —
(I 2) -VIGA. [retrograd bildning till -vigning] I Västerås stift .. har tre manliga teologer anhållit hos biskop Arne Palmqvist att få särvigas, då de inte accepterar kvinnliga präster. DN 26 ⁄ 3 1978, s. 7. —
(I 2) -VIGNING. prästvigning av manliga resp. kvinnliga prästkandidater var för sig. Manliga prästkandidater vill prästvigas enbart tillsammans med andra män .. Det är förvånande och även upprörande att biskopar fortfarande tillåter dessa särvigningar. RiksdP 1976—77, nr 61, s. 153. —
-VUX. [efterleden är förkortning av vuxenutbildning] (i fackspr.) i fråga om kommunal vuxenutbildning; jfr -skola b. MotRiksd. 1986— 87, SocUtsk. nr 228, s. 14. —
-YRKANDE. yrkande l. krav på beslut som utgör del av mer omfattande yrkande l. beslut. SAOL (1950). Efter genomgång av en rad säryrkanden, som drog ut på tiden, var kyrkomötet redo för ställningstagande. SvD 25 ⁄ 9 1975, s. 8. —
Avledn.: SÄRHET, r. (numera mindre br.) särsk. till II 3: egenskapen l. förhållandet att vara sär. SAOL (1950). Av munarten att döma var den ögonkranke knappast jämte utan snarare en trönder, fast inte ens det kunde sägas med övertygelse, därför att hans tungomål ägde mycken främmande särhet. Lindström LeendGud. 102 (1951). Särheter från honom var upptagna i .. (dotterns) kött. Ahlin GillGång 195 (1958). —
SÄRLIG, adj.2 [fsv. särliker, -ligher; jfr d. særlig] (†) till II 2: särskild (se d. o. 1). Wari thetta til mit Förhafuande nogh handlat om Schrot och Korn: thes särliga Bruk Exemplen skole vthwijsa framledes. Stiernhielm Arch. D 3 a (1644). Det böör den som något allmänt wil stadga och stichta, först wäl öpna ögonen och ransaka om de särlige eller specialia det tillåta. Hiärne Orth. 149 (1717). Det .. ligger i regeringens hemliga plan, att förutom Danmarks ”särliga” representation och Danmark-Slesvigs Riksrådsrepresentation framdeles inrätta en tredje Öfverrepresentation, innefattande Holstein med. SkandGazette 1862, sp. 227. Den mesta aforistik är så särlig. Martinson Svärm. 55 (1937). —
SÄRLIGEN, adv.; äv. SÄRLIGA l. SÄRLIGE l. SÄRLIGT. (-a (-e) RA I. 3: 340 (1594), Widekindi G2A 438 (i handl. fr. 1617). -en SvRStBesl. 1602, s. A 3 a, Skytte Und. A 8 b (1604). -t Bureus Nym. 3: 4 (1637)) [fsv. särlika, -ligha, -lik; jfr särlig, adj.2] (†) till I 2.
2) framför allt, först och främst, särskilt (se särskild 3 b). RA I. 3: 340 (1594). Jag wil .. allan Almoge min, freda och frälsa särleka then spaka som med späkt och Lagh lefwa wil. Widekindi G2A 438 (i handl. fr. 1617). —
SÄRLING, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content