publicerad: 2017
VILJA vil3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Dalin Arg. 2: 231 (1734, 1754) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. vilje) Schroderus Os. 2: 222 (1635)); äv. (numera bl. i vissa stelnade uttr., särsk. med vilje (se d α), till viljes (se d ι)) VILJE vil3je2, r. l. m.; best. (†) -en (G1R 1: 209 (1524), Nordforss (1805)); pl. (†) -ar (PErici Musæus 5: 285 b (1582), Dryselius Monarchsp. 281 (1691)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(vel- 1524. velj- (w-, -li-, -lli-) 1526–1718. vilj- (u-, w-, -li-, -lij-, -lli-, -llii-, -llij-, -llj-) 1521 osv. vill- (u-, w-) 1527 (: ville väder)–1871 (: villegod). wehl- 1674. willgi- 1589. willi 1601. wÿli- 1652. wäli- c. 1550–1614. -a 1521 (: godwilia) osv. -e 1521 osv.)
Etymologi
[fsv. vili, m., y. fsv. vilia, f.; jfr fd. vilje, vilg(i)e (d. vilje), fvn. vili, got. wilja, fsax. willio (mlt. wille), mnl. wille (nl. wil), fht., t. wille, feng. willa (eng. will); till VILJA, v.1; formen vilja är urspr. oblik form av fsv. vili. — Jfr BEREDVILLIG, BEVILJA, GODVILLIG, MOTVILJA, OVILJA, VILLFARA, v.2, VILLIG, VILLKOR]
om förmågan l. egenskapen l. förhållandet att vilja ngt (se VILJA, v.1 I 1); särsk. om förmågan att eftersträva vissa ting o. förkasta andra (särsk. (filos.) med särskild tanke på viljans roll i förhållande till handlingen (se HANDLING 5 b)); äv. konkretare, om enskild manifestation l. resultat av ngns viljande, särsk. dels: önskan, dels: intention; särsk. i sådana uttr. som vilja av stål (se STÅL, sbst.1 2 a β), taga viljan för verket (se VERK, sbst.1 1). Vor wilie är för syndennes skul såå oond wordhen, ath han inteth begära kan vtan thet som ondt är. OPetri 1: 58 (1526). Så hafuer han most tillåtha dem deras wilie. HSH 36: 352 (1635). Tu har wunnit alt mit tycke. / Och tin wilja är min lag. Lindahl Syrinx 8 (1747). Med härdad vilje att kämpa och lida för sin öfvertygelse. Rydberg Sägn. 63 (1874). Der en vilja finnes, finnes ock alltid en väg. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det låg .. mera vilja än förmåga i hans elegans. Hallström Händ. 79 (1927). Den traditionella åsikten har varit att viljan är orsak till handlingen, närmare bestämt den yttersta, fritt verkande orsaken i en orsakskedja. Filosofilex. 578 (1988). Som du vill Jörgen, jag har ingen vilja, är tom på vilja, önskningar, tro. Malmsten DagKastanj. 273 (1994). Sofie ligger vaken i sovvagnskupén hela resan tillbaka till Malmö. Hon slits mellan olika viljor och känslor. Henschen SkuggBrott 221 (2004). — jfr ALL-, ALLMÄN-, EGEN-, FOLK-, GRUND-, HÄRSKAR-, JÄRN-, KAMP-, LIVS-, MAJORITETS-, MAKT-, NATIONAL-, O-, OFFER-, REFORM-, REVANSCH-, SAM-, SAMARBETS-, SAMHÄLLS-, SAMVETS-, SANNINGS-, SEGER-, SKAPAR-, SKEN-, STRIDS-, UNIVERSAL-VILJA m. fl. — särsk.
a) om önskemål från person i överordnad l. inflytelserik ställning, närmande sig l. övergående i bet.: befallning l. påbud l. krav; särsk. dels i sådana uttr. som ngns gunstiga l. nådiga vilja, dels i (mer l. mindre tautologisk) förb. med bud l. befallning; äv. om avsikt l. befallning osv. som tillskrivs Gud (se slutet). At thet ær ecke vor vele eller bud Atj .. obörlige betuinges skule. G1R 1: 197 (1524). Therföre ähr wår gunstig wilie och alffuerlige befalningh, attu (osv.). SthmSlH 1: 98 (1563). (Hon) wille icke fara åstad, men måste icke desz mindre föllja sin Faders alfwarsamme befallning och wilja. Ehrenadler Tel. 948 (1723). Kongl. Maj:ts nådiga wilja är, det desze Nådetekn af allom hållas i tilbörlig wyrdning. PH 5: 3109 (1751). Ringa konst fordras att konstruera samhället på den turkiska grundsatsen, att alla skall lyda härskarens vilja. De Geer Minn. 1: 238 (1892). — särsk. i fråga om vilja som tillskrivs Gud, i sht i sådana uttr. som Guds l. Herrens vilja, om Guds krav l. förväntningar på människorna l. om avsikt l. plan i fråga om världen l. människorna som tillskrivs Gud (o. som präglas av allvetenhet); särsk. i uttr. ske din l. Guds vilja (se SKE, v.1 I 1 f slutet). Effter han loth intit säya sigh, gåffuo wij oss till fridz seyandes, Wardhe herrans wilie. Apg. 21: 14 (NT 1526). Både Lagen och Ewangelium, effter the både witna om Gudz warelse och wellia. Rudbeckius KonReg. 481 (1620). Förtagh hwadh i wårt kött och blodh, / Tin helga wilia faller emot. Ps. 1695, 9: 4. At Guds wilja är den allmänna Lag eller rättesnöre, hwarefter alla böra ställa sina gerningar. Kölmark InlPhilos. 47 (1785). Guds vilja känner du: hon är inskrifven i ditt samvete. Wikner Pred. 45 (1871). jfr KÄRLEKS-, NÅDE-VILJA.
b) († utom ss. senare led i ssgr) i fråga om inställning l. förhållningssätt l. relation till ngn l. ngt; särsk. mer l. mindre pregnant, om välvillig inställning l. vänskapligt förhållande till ngn l. ngt, välvilja l. tycke l. sympati; särsk. i uttr. ha vilja till ngn, vara fäst vid l. välvilligt stämd mot ngn; jfr d λ, μ β′. Noriges råd och tesz rikiisz meneman skal wtåff oss oc alle ware wndhersåther vidderfares wenskap welie oc kerlighet. G1R 3: 327 (1526). Han claghe thet herranom. han hielpe honom vth och vndsetie hono(m), om han haffuer wilia til honom. Psalt. 22: 9 (öv. 1536). Att detta så i sanningh, wittnar iagh icke för willia eller mågsämia, vthan består detta på min siel salighetz pant så santt wara. VDAkt. 1660, nr 64. Han lät sigh thet eij wara ledt, / At han then summan miste. / Han gaf honom til, och lät honom gåå; / Sin wilja til honom wände. Ps. 1695, 212: 4. Grunden til ägtenskapet består .. i bägge makarnas inbördes håg och wilja til hwarannan. Borg Luther 2: 784 (1753). — jfr GOD-, ILL-, MISS-, O-, OND-VILJA.
c) metonymiskt, om person som vill ngt; särsk. om person med stark viljekraft; särsk. i förb. med karakteriserande l. förstärkande attributivt adj. (jfr d μ), särsk. i uttr. stridiga viljor (jfr STRIDIG, adj.1 5 slutet). ”Gubbar” och ”viljor” – Lagerbjelke och Åkerhjelm. Crusenstolpe CJ III. 2: 285 (1846). På försommaren 1860 inkom såsom sekreterare i poststyrelsen en ny frisk vilja, vid namn A. W. Roos. Hellberg Samtida 10: 75 (1873). Verkställande makten uppdrogs åt ett statsråd, bland hvars medlemmar Cromwell .. blef den styrande viljan. Pallin NTidH 42 (1887). Vi var sex stridiga viljor och man fick verkligen argumentera för sin sak. Metro(Sthm) 1/12 2014, s. 16.
d) i vissa uttr. l. förb. särsk.
α) med vilje (äv. vilja); förr äv. med sin (l. ngns) vilje l. vilja (se β').
α') med klar insikt om vad ngt innebär; avsiktligt l. uppsåtligt; förr särsk. i förb. med (o. motsatt:) våda. 2Petr. 3: 5 (NT 1526). The som icke medh wilja vthan aff wådha hafwa begångit drååpmål, them hafwer .. Stadgan effter siw Åhrs Plicht effterlåtit Sacramentet. Schroderus Os. 1: 245 (1635). Såramål medh wilia. BraheBrevväxl. II. 1: 80 (1657). Efter han är angifven at hafva med villja stuckit eld på Rotebro Giästgifvaregård. 2RARP 3: 87 (1723). Lägg av nu. Du missförstår oss med vilje. Flygt Verkan 223 (2004).
β') (†) godvilligt l. frivilligt; särsk. i förb. med (o. motsatt:) våld. Huruledis .. broder Götstaff som .. haffuer warit förstondare j Husaby closter haffuer nu medt wilia sagt sigh j frå thet. G1R 7: 193 (1530). Han suarade, att hans kuinna war ther thuingiath thiil och jchie medh sin willie th(et) giordhe. TbLödöse 156 (1589). Sedan Thor månson blef wigd widh henne antingen thet är skedt med wilia eller wåld, må hon, och Gudh, wetha. VDAkt. 1654, nr 44. Sådana flickor, som jag, som nödgades offra så mycket, / .. gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas. Runeberg (SVS) 3: 123 (1836). Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) ha vilja(n) (jfr b), särsk. ha vilja(n) att osv. l. till ngt; förr äv. dels falla ngn i vilja (se FALLA X 6 b), dels lägga viljan vid (se LÄGGA VID 4) l. därtill. Om .. (hustrun) haffuer wilia til ath boo medh honom skilie thå han icke henne j frå sigh. 1Kor. 7: 12 (NT 1526). Att om dhe leggia villian der till, schole the sigh väl der i finna. RP 14: 465 (1650). Han lährer snart som willian haar. Grubb 469 (1665). Jag hade wilja, Att bryta af mitt syndalopp. Ps. 1819, 174: 1. Ett bra psyke är .. en viktig del, man måste ha viljan att vinna. AB 23/10 2007, s. 48.
γ) i vilja(n) (förr äv. viljes) att osv., med ambitionen l. avsikten att osv.; förr särsk. i förb. med vara l. ha. Jagh ähr i villies i våhr att reesa öffver till Sverige. OxBr. 8: 346 (1641). Gifwandes till kenna sigh nu hafwa sigh betenckt, och hafwa i acht och willia at echta Chirstin Simonssdotter. GullbgDomb. 1/3 (1659). (Efter skadan) gick jag på lite för tidigt i allsvenskan mot Örebro, i viljan att kunna hjälpa laget som drogs med skadeproblem. KvällsP 31/10 2014, Sport s. 9.
δ) i fråga om att få det man vill (jfr ε), i sådana uttr. som få sin vilja fram (se FÅ FRAM 2 a) l. igenom, genomdriva sin vilja; förr äv. främja sin vilja (se FRÄMJA, v. 3), få sin vilja (se FÅ, v. 6 i), ha sin (egen) vilja, skaffa sin vilja (se SKAFFA 3 b μ). RA I. 1: 195 (1533). Tå barnet haffuer sin wilia så gråter thet inthet. SvOrds. C 6 a (1604). Gammalt folk vill helst ha sin egen vilja. Lagerlöf Drottn. 250 (1899). Endast genom anlitande af främmande understöd är .. (regeringen) i stånd att genomdrifva sin vilja. PT 1910, nr 297 A, s. 2. Han brukar alltid gnälla. Han slutar inte förrän han får sin vilja igenom. AB 27/12 1999, s. 35.
ε) (†) i fråga om sexuell lust l. drift, särsk. i sådana uttr. som få ngns vilja, få sin vilja med ngn (se FÅ, v. 6 i), främja sin vilja (med en kvinna) (se FRÄMJA, v. 3 slutet), göra l. ha sin vilja (med ngn), göra ngns vilja (jfr ϑ), särsk. eufemistiskt för: ha samlag (med ngn). Enn kui(n)ness ord som skyltt hade And(er)ss i Hal atth han våltogh he(n)ne och bantt he(n)ne såå lenge ha(n)n giorde sin vilie. UpplDomb. 7: 85 (1555). Hon sadhe .. att Abell hade lengie gåth henne effter, för än han fick hennes wilia. 3SthmTb. 1: 206 (1594). Aldenstund hon hade kastat Kärleek til en Yngling vthi Konungens Hoff .. ladhe hon sigh heemligen vthi sijn Tärnes Rum, som han plägade holla til medh, och giorde hans Wilje. Schroderus Os. 2: 145 (1635). Att han henne med klara och eenfalliga ord ächtenskapet lofde förr än han sin villia och omgänge först med henne hade. VDAkt. 1678, nr 257. Björkman (1889).
ζ) (†) i fråga om att förvanska sanningen så att den passar ens egna syften, närmande sig l. övergående i bet.: ljuga; särsk. i sådana uttr. som säga sin (egen) vilja. Att thenn som szådana ryckter förer for eder han szeger sin willie therwtijnnenn. G1R 8: 198 (1533). Så hafuer han detta effter sin egen willia berättat. VDAkt. 1654, nr 51. Dhen som haf(wer) sagt, att H Benchtz Hustru haf(wer) klagat sådant .. haf(wer) sin willia sagt och ingen sanningh. VDP 1665, s. 677. Men att han beswärar sig det jag förminskar hans löhn .. säger han sin egen wilija. VDAkt. 1702, nr 104.
η) (e)mot l. utan ngns (äv. sin) vilja. At the hafua lockat barnen emoot fadher och modhers wilia j theras closter. OPetri 1: 508 (1528). Then sköne Proserpina måste / Moot sin wilia bli’ Brud. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Rider .. någor Giästgifwarens Häst .. emot ägandens willia längre, än til nästa Giästgifware-gård; Så (osv.). Abrahamsson 202 (1726). Tårarna blänkte på kinderna, men läppar och ögon logo utan hennes vilja. Heidenstam Svensk. 1: 133 (1908).
ϑ) foga sig efter ngns vilja (jfr FOGA, v. 19 d α), äv. gå l. handla efter ngns vilja; förr äv. göra ngns vilja (jfr ε; jfr GÖRA, v.1 IV 2 d). Iach är nidherkommen aff himmelen .. på thet ath iach skal göra .. hans wilia som mich vtsendt haffuer. Joh. 6: 38 (NT 1526). Om iagh icke efter hennes willie går, / Hon migh så illa banner och slår. DrSimon 3 (1627). Achilleus, hvilken väl skulle blifva gudarne jemnlik i styrka, men handla efter deras vilje. Palmblad Fornk. 1: CXXI (1843). Jag fogade mig .. efter hans vilja, och det förblef vid det gamla. De Geer Minn. 1: 192 (1892).
ι) till viljes (förr äv. vilje l. vilja), till behag l. belåtenhet; särsk. i sådana uttr. som göra l. vara ngn till viljes (förr äv. vilje), göra ngn belåten l. vara ngn till behag, göra som ngn vill; förr äv. dels i uttr. tala ngn till vilje, fjäska för l. smickra ngn, dels i uttr. veta ngn (ngt) till viljes (se VETA, v.1 4); jfr TILL I 11 b. Ther vdi gör eder nad mik synnerlige til vilia. G1R 1: 56 (1523). (Soldaterna) sade sig .. willia giöra konungen thett togett thill willia, rychte så der med åstad. Brahe Kr. 36 (c. 1585). (När bröderna var) vtaf lissmare och trappedragare förderfwade, medan störste parten talade them til wilie (osv.). Schroderus Sleid. 16 (1610). (E. XIV) wille gerna wara Konungen i Danmarck .. til wilje och godo. Tegel E14 72 (1612). Predikar jag nu menniskiom eller Gudi til wilja? Swedberg Dödst. 59 (1711). Kom och sätt dig här bredvid mig, bad hon, och jag gjorde henne till viljes. Stensdotter ArnesKiosk 287 (2004).
κ) (†) (ut)i ngns vilja, i ngns makt l. under ngns inflytande; särsk. i sådana uttr. som dels ge ngn (äv. sig) i ngns vilja, dels stå i ngns vilja. Giff mich icke vthi mina fienders wilia. Psalt. 27: 12 (öv. 1536). All wår nögd står vthi tijn wilie, / Dyre Gudinna. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Borg Luther 1: 383 (1753).
λ) i förb. med annat sbst. med mer l. mindre närliggande l. besläktad bet., i sådana allittererande uttr. som (med) vett och vilja (se VETT 3 (slutet)); förr äv. dels (med) vetskap och vilja (se VETSKAP 1 c, d), dels vilja och vänskap (särsk. dels i uttr. vara i vilja och vänskap med ngn, stå i ett vänskapligt förhållande till ngn, dels i uttr. göra ngt med vilja och vänskap, göra ngt frivilligt l. i vänskaplig anda; jfr b). Hwar the thet icke gøra med wilia och wenskap Motthe wii thaa tenckia ther annor raadth tiil. G1R 1: 209 (1524). Dhå welle wy .. wenligen oss emoth edher förholle och edher till willie och wenskap ware. SvTr. 4: 380 (1565). Anten Han wille .. wara i wilje och wänskap med Honom, eller hade annat i sinnet. Tegel E14 39 (1612). Haf(we)r iagh medh willia och wänskap ingått ett Stoolebyte medh Börge i Milletorp. VDAkt. 1653, nr 260.
μ) i förb. med karakteriserande l. förstärkande (attributivt) adj. (jfr c), särsk. fast (se FAST, adj.1 22 b), järnfast (se JÄRN-FAST 1 d), stark (jfr STARK 5 a); äv. i uttr. egen vilja (jfr α'), i fråga om ngn som har stark viljekraft (som kännetecknas av självständighet l. av stort behov l. stor förmåga att göra sin vilja gällande) (jfr EGEN, adj. 1 j); äv. i sådana uttr. som (en) sådan l. sådan vilja att osv. Ha en bestämd, okuvlig, orubblig vilja. Haffwa sin eghen wilie. Helsingius O 2 b (1587). Tvifvelsutan måste en stark vilja förutsättas, vid en sådan makt af tanken öfver sinnesförmögenheter och kroppsliga lidanden. 2SAH 30: 232 (1857). Emilie var en modern flicka, både bildad och med en egen vilja. Kulturen 1996, s. 49. Han pratar med poliser och jurister, med präster och politiker, och gör det genomgående med en uppriktig vilja att förstå. SvD 11/5 2014, Kultur s. 24. — jfr EGEN-, SJÄLV-VILJA. — särsk.
β') i förb. med god l. bästa o. d. (se särsk. GOD 18 b α, BÄTTRE 3 a); förr äv. i förb. med ond, särsk. i uttr. ond vilja mot l. till ngn (se OND 17 c); jfr b. G1R 1: 2 (1521).
γ') i sådana uttr. som ngns sista l. yttersta vilja, om vilja l. önskan som ngn (inför sina efterlevande) ger uttryck för inför sin död (jfr SIST, adj. I 1 c); särsk. konkretare, om testamente. Att I .. haffve latijdt upscriffve edertt testemente eller yterste villie. G1R 22: 10 (1551). (Han) wart .. af then tilstundande Döden öfwerrasket, at han knapt tid hade sin sista Wilia at förklara. Weise 2 (1697). Upfylla sin Broders .. yttersta wilja. GRosén hos Nohrborg Föret. § 15 (1771). (Hertig Karls) första uppgift blef att straffa konungamördarne, af hvilka .. blott Anckarström afrättades; de öfrige medbrottslingarne blefvo i enlighet med Gustaf III:s yttersta vilja benådade. Odhner Lb. 307 (1869). Därför förklarar jag som min sista vilja vara, att mina bojor (dvs. pengar) efter döden måtte brännas i eld och lågor. Martinson VägKlockrike 297 (1948).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till vilja, v.1): A (†): VILJA-DRYG, -DRÅP, se B. —
-GÄRNING. [fsv. vilia gärning] = -verk; jfr gärning 1 g. Hwar som i såramål något giör med wåda .. böte så för såramål, som för lyte, hälften, eller fierdung mindre, än för wiliagierning. MB 38: 1 (Lag 1734). Minnesskr1734Lag 2: 887 (1934). —
-VERK. (vilja- 1667–1958. vilje- 1593–1667. viljo- 1842) [fsv. vilia värk] om klandervärd l. brottslig handling som sker med uppsåt; särsk. i uttr. av fullt viljaverk; jfr verk, sbst.1 1 a β, o. -gärning. Der aff man kunne pröfue, om hann hade giort thet dråp medh wåda, eller aff nödwärnn, vthann aff fult wiliewærck. 3SthmTb. 1: 130 (1593). Lagarna skilja klart mellan viljaverk och vådaverk. SvFolket 2: 262 (1938). KyrkohÅ 1958, s. 175. —
-VÄDER. (vilja- 1947–1948. vilje- 1527–1567) om (för segling) gynnsam vind; äv. om gynnsamt väder. G1R 4: 384 (1527). Huar then rese hadhe .. varedt eder ofortänkt, hade i väl fåth vilie väder in i swenske skären. G1R 5: 31 (1528). Skapelsens herre plägar se till att hans verk inte får för mycket av endera sorten. Inte så mycket oväder att jorden på nytt blir öde och tom, och inte så mycket viljaväder att träden växa upp i himmelen. GbgP 15/4 1948, Bil. s. 1.
B: VILJE-AKT. (vilje- 1891 osv. viljo- 1876–1898) (i sht i fackspr., särsk. psykol.) om handling l. psykisk process som styrs (enbart) av viljan (trots svårigheter l. känslomässigt motstånd o. d.); jfr akt, sbst.1 I 2, o. -handling. Rein Psyk. 1: 2 (1876). Att kunskaps-, känslo- och viljeakter i verkligheten alltid äro förbundna med varandra. Larsson Psyk. 2 (1910). Mossar som suger fast ben och fötter och gör varje kliv framåt till en viljeakt. SödermNyh. 22/7 2003, s. 20. —
-ANSTRÄNGNING~020. (vilje- 1875 osv. viljo- 1876–1898) jfr ansträngning a (slutet) o. -anspänning. Med en stark viljeansträngning skildes man ändtligen efter .. ännu en lyckönskan på färden. Bjurström KamrLundb. 250 (1875). —
-BESLUT. (vilje- 1871 osv. viljo- 1857–1906) jfr beslut II 2. Claëson 1: 27 (1857). Att sluta upp att röka, det är bara en fråga om ett fast viljebeslut och uthållighet. Hammenhög Torken 112 (1951). —
-BESTÄMD, p. adj. jfr bestämma, v.1 4 (c), 6, o. -styrd. Vannérus WundtPsyk. 44 (1896). Den person, som genom sitt viljebestämda handlande medvetet förorsakat skadan. 2NF 25: 853 (1917).
-BESTÄMNING. (vilje- c. 1823 osv. viljo- 1837) jfr bestämning 2 (a), 5. Den, utan hvilkens förutgångna villje-bestämning, en rättsvidrig handling alls icke hade blifvit begången .. heter brottets intellectuella upphofsman. Biberg 3: 229 (c. 1823). Om rörelsen utföres genom egen viljebestämning och egen kraft, kallas den aktiv. Hartelius Sjukgymn. 9 (1870). —
-BETONAD, p. adj. som grundar sig på l. kännetecknas av l. uttrycker vilja; äv. i substantivisk anv.; jfr betona I 2 slutet. Det viljebetonade, den formella ansträngningen, konststycket i prestationen. Sirén DaVinci 274 (1911). Ett respektingivande, viljebetonat ansikte. Hellström Malmros 12 (1931). —
-BUNDENHET~102, äv. ~200. (numera bl. tillf.) En strid mot glömskan, ofriheten, viljebundenheten. Larsson Stud. 37 (1899). —
-DRYG. (vilja- 1636. vilje- 1604) [fsv. vilia drygher] (†) som ger prov på (för) mycket vilja; jfr dryg 4. Wärden är wilie drygh. SvOrds. C 7 a (1604). SvOrdspr. C 7 b (1636). —
-DRÅP. (vilja- 1651–1967. vilje- 1571 osv. viljo- 1841) (numera bl. i skildring av ä. förh.) uppsåtligt ihjälslående l. dödande. 2SthmTb. 4: 148 (1571). Om baneman kan afläggia wåda ed, böte 40 daler, kan han intet eden gå, rächnas då för williadråp. FörarbSvLag 4: 408 (1696). För enkelt viljadråp skall enligt 1734 års lag bötas hel mansbot eller 300 daler. Minnesskr1734Lag 2: 772 (1934). —
-ENHET~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) om enhet av (likartade l. överensstämmande) viljor. Då .. (den högsta statsmakten) har samfundsmedlemmarnes gemensamhetliga vilja till sin förutsättning, och denna viljeenhet har till sitt enda förnuftiga syfte, att ”tillförsäkra enhvar om den rätt,” han åtnjuter i ”jembredd med andra;” så (osv.). Bolin Statsl. 2: 211 (1871). —
-FAST. som har en fast o. oföränderlig vilja; äv. om karaktär l. sinne o. d. Han .. hade en viljefast, beslutsam och modig karakter. NF 2: 849 (1877). En .. begåvad, modig och viljefast kvinna. Sommarström Thackeray FåfM 1: 228 (1917). —
-FILOSOFI. om ä. filosofisk åskådning i vilken begreppet vilja är centralt. Geijer är studiekammarens man, som manar sitt folk till handling, alldeles som strax före honom Fichte i sin viljefilosofi. Marcus GeijerL 75 (1909). —
-FRIHET~02 l. ~20. (vilje- 1843 osv. viljo- 1889) om egenskapen l. förhållandet att vara fri i sitt viljande. Agardh BlSkr. 1: 290 (1843). Det är .. klart att handlingsfrihet och viljefrihet är två helt skilda saker. Marc-Wogau FilDiskuss. 156 (1955). —
-FÖRKLARING. i sht jur. om förklaring (se d. o. 6) varigm ngns vilja (till upprättande l. förändring av ett rättsförhållande (se d. o. 2)) uttrycks; äv. konkret(are). Då kontrakt innebär öfverensstämmelse i fleres viljeförklaringar, falla (osv.). NF 8: 1274 (1884). Fullmakten hade tillkommit under sådana omständigheter att densamma icke kunde anses utgöra en giltig viljeförklaring. 1NJA 1942, s. 67. —
-FÖRLAMNING. om förhållandet l. tillståndet att (tillfälligt) sakna viljeförmåga l. initiativkraft. DN(A) 23/10 1906, s. 3. Det finns hos människorna .. en viljeförlamning, en apati, en bitter maktlöshet inför världens ondska, som Bergman liknar vid döden. Linder 4Decenn. 168 (1949). —
-FÖRMÅGA. jfr förmåga, sbst. 3 c. Hon (har) ödelagt hans viljeförmåga och rubbat hela hans intelligens. Strindberg Giftas 2: 247 (1886). —
-HANDLING. om handling som initieras l. styrs av viljan; jfr -akt. HforsD 4/8 1873, s. 3. Ur drifterna utveckla sig egentliga viljehandlingar först genom en omfattande association af föreställningar och därmed förbundna känslor. PedT 1897, s. 11. —
-IMPULS. impuls (se d. o. 4) att vilja ngt. Bolin Statsl. 2: 308 (1871). Den mest övertygande bevisning .. kommer oftast .. till korta mot de förvrängda påståenden och viljeimpulser, som sjukdomen frammanar. Wigert PsykSj. 2: 48 (1925). —
-INRIKTNING~020. viljeriktning; jfr inrikta, v.1 2. AB 16/12 1925, s. 2. Syftet är blott att söka sätta pli på de unga, att i dem ingjuta en god samhällsanda och en fosterländsk viljeinriktning. TSvLärov. 1941, s. 4. —
-INSATS~02 l. ~20. om insats (se d. o. 5 b) som genomförs med hjälp av viljan; särsk. om sådan insats som vittnar om l. karakteriseras av stark vilja. 2NF 11: 773 (1909). Den 18-årige svensken, som kontrade med goda passeringar (i tennismatchen) och spädde på med en otrolig viljeinsats. SvD 13/2 1975, s. 1. —
-KONCENTRATION. (numera bl. tillf.) jfr koncentration 3. Wrangel Dikten 66 (1912). Den självbehärskning och den viljekoncentration, som nog i allmänhet kräves för att uppnå goda idrottsliga resultat, äro .. egenskaper, som ingen tager skada av att söka odla. SvLäkT 1945, s. 387. —
-KRAFT. (vilje- 1852 osv. viljo- 1875–1889) om (kraften i) förmågan att vilja ngt; äv. (o. i sht) om (stor) kraft l. förmåga att hålla fast vid l. genomdriva sin vilja, viljestyrka; jfr kraft 1 c. SvT 1852, nr 22, s. 4. Ännu har jag viljekraft nog att säga ifrån. Fridegård EnBlEd. 152 (1958). De flesta råd, om kärlek, affärer eller politik, vilar på premissen att vi med viljekraft kan förvandla oss till goda och rationella varelser. DN 28/7 2014, s. 5. —
-KRAFTIG. [jfr -kraft] som har stark vilja l. stor förmåga att göra sin vilja gällande; jfr kraftig 3 o. -stark. Det har funnits .. viljekraftiga män och qvinnor, som dragit i härnad mot verlden. Wikner Pred. 8 (1866). —
-LIV. om den sida av ngns personlighet l. själsliv som yttrar sig i form av viljande; jfr liv I 5 a. Rydberg Faust 283 (1878). Enkla påståenden eller omdömen med uppenbart syfte att påverka den lärandes känslo- eller viljeliv. Rönblom Tryckfr. 169 (1940). —
-LÄTTJA. (†) om psykisk l. andlig lättja som yttrar sig i brist på vilja. Wikner UppsRelÄmn. 157 (1871). Det är ”trögheten”, viljelättjan, som förlamar handlingsdriften och binder friheten. Ahlberg FilH 6: 77 (1928). SAOL (1973). —
-LÖS. (vilje- 1681 osv. viljes- 1723 (: wiljeslöshet)–1755. viljo- 1822–1847) som saknar (märkbar) egen vilja; håglös l. undergiven; särsk. i sådana uttr. som (vara ett) viljelöst redskap (åt ngn l. i ngns hand) (jfr REDSKAP 3 c), i fråga om passiv person som låter sig användas (av ngn) för att utföra ngt. Verelius 292 (1681). Veckan före påsk var pappa hos mig. Var redan vorden ålderdomssvag och fullkomligt viljelös. AFSoldan hos Aho Soldan 74 (1847). Milda ledde henne .. till bänken där hon viljelöst sjönk samman med huvudet mot bordet. Johnson Kommentar 142 (1929). I Reuterholms hand var .. regenten ett viljelöst redskap. 3SAH LII. 2: 653 (1941).
Avledn.: viljelöshet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara viljelös. KyrkohÅ 1903, MoA. s. 52 (1723). Hos den ene tar sig ångesten uttryck i aggressioner, hos den andre i viljelöshet, velighet och jasägeri. DN(A) 15/8 1964, s. 5. —
-MISSBRUK~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) jfr missbruk 1. Jag (kan) begripa, huru mycket lidande äfven den oskyldige kan komma att erfara genom andras viljemissbruk. Wikner Tank. 98 (1872). —
-MOMENT. i fråga om viljan ss. beståndsdel l. verkande l. påverkande faktor i ngt; jfr moment 1. Borelius Metaf. 266 (1891). Med känslo- och viljemomentens betydelse sammanhänger språkets sociala funktion. PedT 1941, s. 92. —
-MOTIV. (numera mindre br.) motiv till ngns vilja l. viljeakt. Rydberg FilosFörel. 4: 176 (1878). Drifter och begär gifva viljemotiv åt barnet, som draga det än hit, än dit. Arcadius Folksk. 121 (1903). —
-MÄNNISKA. om företrädesvis viljestyrd person, särsk. motsatt dels: förståndsmänniska, dels: känslomänniska. SvD(A) 21/1 1898, s. 2. En .. ihärdig, orubblig, halsstarrig viljemänniska. DN(A) 16/6 1912, s. 5. Han var känd och fruktad som en järnhård viljemänniska med lika stark kontroll över sina underlydande som över sig själv. Grimberg VärldH 9: 131 (1940). —
-MÄSSIG. som har avseende på viljan; äv.: som styrs av viljan. SvD(A) 7/10 1928, Söndagsbil. s. 2. Att en människa är ”velig” betyder, att hon är vankelmodig, hit och dit, utan ryggrad viljemässigt. GbgP 1948, nr 303, s. 13. Det centrala nervsystemet står under ”viljans” inflytande såtillvida .. att man viljemässigt kan igångsätta impulser till musklerna. Husén Psyk. 153 (1954). —
-ORSAKAD~020, p. adj. (numera bl. tillf.) om handling: orsakad (se orsaka, v.1 1) av viljan; jfr -styrd. Vannérus Metaf. 293 (1914). —
-RIKTNING. om riktning (se d. o. 4) som ngns vilja har l. ges l. får; jfr -inriktning. AB 12/9 1846, s. 2. Man måste antingen hindra .. (alkoholisten) att komma åt sprit eller ge honom en ny viljeriktning, som gör, att han frivilligt avstår från sprit. Dahlberg SjSamh. 2: 66 (1937). —
-RÖRELSE. (i sht i fackspr.) om viljestyrd rörelse (se d. o. 1 b). Larsson Psyk. 83 (1910). Den mångfald av muskelrörelser, som vår kropp är i stånd att utföra, kan .. uppdelas på de tre grupperna viljerörelser, reflexrörelser och automatiska rörelser. Thunberg Livsförrättn. 72 (1924). —
-SAK. om sak (se sak, sbst. 7) som styrs l. bestäms av viljan. Larsson Kunsk. 44 (1909). Det ligger en löjlig självmotsägelse i det kristna budet: – ”Du skall älska” .. Kärleken kan aldrig göras till en viljesak. Bjerre SjälLäk. 40 (1923). —
-SKAPELSE. (numera bl. tillf.) jfr skapelse 3 b. Det är otvivelaktigt, att Georges livsverk .. var en viljeskapelse, gestaltad med ytterlig självtukt. Malmberg Värd. 21 (1937). —
-SLAPP. (numera bl. tillf.) jfr slapp, adj.1 d (α, γ), o. -svag. Det viljeslappa slägtet. Wirsén Dikt. 263 (1876).
Avledn.: viljeslapphet, r. HforsD 14/12 1873, s. 2. En viljeslapphet, som låter den brottsliga handlingen .. komma till stånd i trots af förefintlig insigt om dess innebörd. Thyrén StrafflRef. 1: 151 (1910). —
-SPLITTRING. (numera bl. tillf.) jfr splittra, v. 3 e γ. Tavaststjerna Kvinn. 236 (1894). Det nuvarande släktets anemiska viljesplittring. NPress. 1897, nr 317 B, s. 3. —
-SPÄND, p. adj. (numera mindre br.) viljemässigt skärpt l. spänd (se d. o. 5 c β); särsk. om uppmärksamhet. GbgAB 5/3 1895, s. 3. Orkesteranförarens uppmärksamhet .. är starkt viljespänd och fast inriktad. Larsson Kunsk. 42 (1909). BonnierLM 1954, s. 735. —
-STARK. om person: som har stark vilja l. stor förmåga att göra sin vilja gällande; äv. om ngt sakligt: som vittnar om l. ger intryck av sådan vilja l. förmåga; jfr -kraftig. Rydberg Ath. 485 (1866). Far var en mycket myndig och viljestark man. Lagerlöf Holg. 2: 73 (1907). Den viljestarka munnen, de varma, stora bruna ögonen. Lagergren Minn. 8: 44 (1929). —
-STYRD, p. adj. styrd l. ledd l. reglerad av ngns vilja; jfr styra, v.1 3, o. -bestämd, -orsakad. Larsson Kunsk. 41 (1909). När kompet blir för tungt försvinner hon i skramlet. Rösten är inte riktigt viljestyrd där. Sydsv. 31/10 2001, s. B4. —
-STYRKA. styrka (se styrka, sbst. 7) att hålla fast vid l. genomdriva sin vilja (gentemot andra l. gentemot egna begränsningar), viljekraft. Rydberg Ath. 17 (1859). Jag har alltid föreställt mig att man kan hålla sig uppe genom ren viljestyrka. Pyk MacLaine HittaHem 191 (1975). —
-SVAG. som har svag vilja; jfr -slapp. NF 1: 782 (1876). Annas far hade varit en ren skuggfigur – sympatisk men viljesvag. Pokora-Kulinska Anthony Hämn. 22 (1979).
Avledn.: viljesvaghet, r. l. f. 2SAH 10: 292 (1822). Min nervositet är viljesvaghet. I en aktiv viljestämning är man icke nervös. Ekelund Ag. 44 (1913). —
-TEORI. jur. princip som innebär att rättsligt avtal är bindande endast om det har sin grund i avtalsparternas vilja; i sht i sg. best. Vannérus WundtPsyk. 128 (1896). Vahlén framhåller här, att vid rättshandlingar inom familjerätten viljeteorien bör tillämpas och icke tillitsteorien såsom inom förmögenhetsrätten. 1NJA 1952, s. 436. —
-VERK, -VÄDER, se A. —
-YTTRING. (vilje- 1849 osv. viljo- 1857–1876) om yttring l. manifestation varigm ngns vilja kommer till uttryck. AB 1/9 1849, s. 2. Den regionalpolitiska propositionen väntas innehålla mer viljeyttringar än konkreta förslag. SvD 22/2 1998, s. 1.
C (†): VILJES-LÖS, se B.
D (†): VILJO-AKT, -ANSTRÄNGNING, -BESLUT, -BESTÄMNING, -DRÅP, -FRIHET, -KRAFT, -LÖS, se B. —
-VERK, se A. —
-YTTRING, se B.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content