publicerad: 1919
FADER fa3der2, m.; best. -dern, äv. (i bet. II vanl.) -dren ((†) -d(h)eren Mark. 13: 32, Apg. 1: 4 m. fl. st. (NT 1526), 1 Mos. 9: 18 (Bib. 1541; enda stället i denna källa), Beronius Reb. F 2 b (1674), Rhyzelius Episc. 1: 75, 143, 311 (1752) m. fl.); se vidare anm. 3:o sp. 41 f. — pl. fäder (fädher) (Joh. 4: 20 m. fl. st. (NT 1526), 1 Mos. 15: 15 (Bib. 1541; genomgående i denna källa) osv.) fä4der ((†) fäd(h)rar Apg. 7: 2 m. fl. st. (NT 1526), Bureus Suml. 28 (c. 1600), Schroderus Osiander III. 1: 89 (1635), Brasck Förl. son. B 2 b (1645), Brask Pufendorf Inl. t. hist. 79 (1680), Bliberg Acerra 253 (1737), Bild. konst 51 (1826; 2 ggr), Tidn. f. hästv. 1869, s. 118 m. fl. (jfr anm. 4:o sp. 42 f.); fäd(h)ra (-e) G. I:s reg. 1: 169 (1523: förfædre), Luk. 6: 23 m. fl. st. (NT 1526), G. I:s reg. 25: 136 (1555: lärefädre). fadrar Linné (1734) hos Fries 2 Linné 1: 151 (: matfadrar), Dalin (1850: barnfadrar; under barnfader)); pl. best. fäderna (fädherna, fäd(h)ernar) (Joh. 7: 22 m. fl. st. (NT 1526), 2 Mos. 6: 25 (Bib. 1541; genomgående i denna källa) osv.), äv. (se anm. 5:o sp. 43 f.) fädren ((†) fädhrena Apg. 3: 22 m. fl. st. (NT 1526); fäd(h)-ranar 2 Petr. 3: 4 (NT 1526); fädrane O. Petri P. Galle A 4 a (1527: ålderfädrane); fädrerna (-ne) Växiö domk. akt. 1685, nr 138 (: gudfädrerna), Bild. konst 49 (1826; i bet. I 1));
l. FAR fa4r, sbst.1, m.; best. (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) -en (Ekeblad Bref 2: 324 (1662), Barckhusen Cotossichin 21 (1669: Guffaren), J. Stålhammar (1703) i Karol. krig. dagb. 7: 41; jfr Hof Dial. vestrog. 53 (1772)) l. -n (Ångerm. dombok 13 april 1644, fol. 16 (: barnfarn), Brenner Dikt. 1: 65 (1702, 1713), Sommelius S. dikt. 15 (1846: stamfarn), Högberg Vred. 3: 422 (1906)); pl. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) -ar (Chronander Bel. K 3 b (1649), Rudbeck Atl. 1: 734 (1679), 2: 33 (1689; 2 ggr), 4: 133 (1702), C. A. Ehrensvärd Brev 1: 209 (1791), Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 95 (skämts. vard.), Deleen Fabell. 1: 68 (1831), Larsson Hemmabyarna 16 (1916); jfr anm. 4:o sp. 43). — Anm. Det (mera) vårdade språket använder fadern ss. best. sg. o. fäder ss. pl. till far. Den en gg påträffade pl.-formen fär (J. Messenius (1629) i Hist. bibl. 1: 165 (: förfär, rimmande med ähr)) har direkt utvecklats ur fädher l. är kanske snarast att betrakta ss. en tillfällig analogibildning efter (den i 1600-talets vardagsspråk vanliga) pluralen brör (av brödher till BRODER). Beträffande förhållandet mellan fader o. far se för övr. anm. 1:o sp. 39 f.
(fad(h)er G. I:s reg. 1: 156 (1523) osv. far (fahr, (f)faar, faer) Rääf Ydre 1: 306 (i handl. fr. 1552), BtFH 4: 273, 274 (1564), Lucidor Hel. Pp 3 a (1674: Faer, enstavigt) osv. — Anm. Den enstaviga formen har tidigast påträffats ss. egennamn (”Her Far i Fridstadha, kirkeprester”. Vg. fornm. tidskr. II. 1: 25 (1524)) samt ss. första led i ssgr: y. fsv. farlös (1506), ”Farfader eller morfader .. farmoder eller mormoder .. farbroder .. farsystr”. Var. rer. 10 (1538), ”Farbrodhers”. 3 Mos. 20: 20 (Bib. 1541; synes stå enstaka i denna källa))
Anmärkningar om ordets former.
1:o. Mellan fader o. far (använda i sg. obest.) råder i stort sett den stilskillnaden att den förra formen har en mera högtidlig, vördnadsfull l. neutralt skriftspråksmässig, den senare åter en förtrolig, innerlig, mera otvungen l. vardaglig prägel. De äldsta exemplen på ”far” hava också anträffats i källor som (mer l. mindre direkt) återspegla talspråket: ”Iagh sågh allrigh hans skäll eller Beuis, eller far för (dvs. ej heller min far före) migh”. Rääf Ydre 1: 306 (i handl. fr. 1552), ”Mijn hierthe käre ffaar, tager migh icke, Ider ffattege dotther till mijstijckijs att jag Jder so nember (dvs. nämner, kallar), för tij jagh haffuer so giort aff vort fforste omgenghe och J haffue migh kallat Jder dotther”. BtFH 4: 274 (1564; i brev från Nils Persson Ållongrens hustru Hebla Månsdotter till hennes styvfader Göran Persson), ”När far var dödh”. Bureus Suml. 59 (c. 1600), ”Min kiere far Clas Andersson till Fröslunda”. N. Classon Ekeblad (1608) i Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 127. Jfr från yngre tid å ena sidan ”Hvem som är far åt ungen jag äger ej yppa”. Tranér Anakr. 145 (1833), å den andra ”Han var nu gift och fader för åtta barn”. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 11. I bet. I 8 o. 9 är ”far” den enda brukliga formen. Framför egennamn eller yrkestitel (jfr I 7) heter det däremot så godt som undantagslöst ”fader”, t. ex.: Fader Lars, Fader Homerus, ”Tack, fader klockare”. Almqvist Kap. 37 (1838). ”Gamle far Död”. Lagerlöf Herrg. 91 (1899) kan bero på inflytande från GAMLE-FAR. Då ordet vid omtal användes utan bestämningsord o. ensamt (vanl. i bet. ’min l. vår far'; jfr under 2:o sp. 40), säger man i våra dagar alltid ”far”, o. mycket troligt är att förhållandet varit detsamma äv. i ä. nysv. talspråk (jfr citaten från 1552 o. c. 1600 strax ovan). I ”Fadher i Räntekameren / Är, at Penningar tälia”. Brasck Förl. son. B 2 a (1645) har den tvåstaviga formen väl snarast föranledts av versschemats krav, liksom detta tydligen är fallet i ”Jag faders rostiga svärd tog i hand”. Geijer I. 3: 181 (1811). ”Fader har stora .. bekymmer”. Strindberg G. Vasa 88 (1899) är därför kanske icke den arkaism förf. åsyftat. I omedelbar förbindelse med ett annat bestämningslöst släktskapsord är den längre formen däremot fullt användbar vid sidan av ”far”, t. ex.: Fader och moder voro döda, Hon hade varken fader eller moder, ”Liksom Fader och Farfader fick (han) följa sin lust, at fara omkring på alla Haf”. Dalin Hist. 1: 508 (1747), ”Det gick flere dagar, under hvilka fader och son icke bytte ett ord”. Geijerstam Kronofogd. 63 (1890). Vid tilltal till människa får ordet, användt ensamt, bl. i mycket högtidlig stil formen ”fader”, o. med poss. pron. heter det, åtm. numera, så godt som alltid ”far”. I ”Wij tacka wår Fadher ödmiukeligh”. Chronander Bel. D 4 b (1649) kan formen hava valts av verstekniska skäl. Vid åkallan av l. hänvändelse till Gud är ”fader” däremot stående i båda de nämnda fallen, o. undantag anträffas knappast annat än i vers, då rim l. meter kräver den kortare formen, t. ex.: ”O Skapare och Gud och Far!” Ps. 1819, 28: 2 (i första strofen däremot: ”O Fader, Skapare och Gud!”). Äv. om Gud är ”fader” det ojämförligt vanligaste (det heter alltid Gud Fader); ”far” förekommer sällan utanför den religiösa diktningen (jfr äv. ”Menskan .. / Har darrat för naturens Far”. Leopold 2: 16 (1799, 1815; i rimslut)), o. t. ex. ”(Kristus är) lika evig med sin Far”. Nohrborg 3 (c. 1765) strider ej så litet mot vår moderna stilkänsla. Det ligger för övr. i sakens natur att ”fader” mest användes just i det religiösa språket, äv. i fråga om människor, o. våra bibelöversättningar, de yngre likaväl som de äldre, uppvisa uteslutande denna form.
De ssgr i vilka ordet ingår ss. senare led följa med hänsyn till valet av form i stort sett de ovan givna allmänna stilreglerna. Sålunda är det naturligt, att FARFAR, MORFAR, SVÄRFAR o. äv. GUDFAR, STYVFAR i stor utsträckning också i skrift (särsk. numera) uppvisa den kortare formen, likaså att de uteslutande förtroliga FISKAR-, GAMMEL-, GRANNAS-, KLOCKAR-, LOTS-, NÄMNDEMANS-, PROST-, PRÄST-, STOR-FAR (om björnen l. den onde) o. d. träffats bl. i denna form, medan t. ex. BIKT-, FAMILJE-, FOSTER-, MAT-, STAM-, ÅLD-FADER o. -FAR växla o. tvärtom JESUIT-, KYRKO-, LANDS-, NAMN-, SKALDE-, ÄRKE-FADER m. fl. bl. visa den längre formen. Ss. ett mera litterärt ord har äv. HUSFADER (i prosa) sällan annan form. I strid mot nutida språkkänsla träffas i ä. tid barn-, läro-(läre-)far; verstekniska skäl ha framkallat t. ex. all-, himla-, skrifte-far.
Om formväxlingen i ordet ss. förled i ssgr se anm. sp. 54 f.
2:o. Ordet nyttjas i best. anv. i stor utsträckning utan slutartikel. Huvudanledningen är den för vissa släktskapsord gemensamma, men särsk. vid fader o. MODER framträdande likställdheten i anv. med egennamnen; inom familjen l. hemmet finnes i allm. bl. en som benämningen fa(de)r l. mo(de)r tillkommer. Undantagslöst användes numera den obest. formen vid tillrop o. tilltal (jfr däremot t. ex. herrn vid sidan av herre, doktorn o. d.). I ä. tid träffas ngn gg best. form äv. i denna anv.: ”Wij effterfölia medh stoor flijt, / Fadrens trogna förmaning”. Chronander Bel. D 4 b (1649); jfr Ågren Best. slutart. i sv. 23 f. (1912).
Tilltalsformen är utgångspunkt för åtskilliga fall där ensamstående obest. form i best. anv. nyttjas äv. vid omtal (då ej PAPPA brukas; jfr anm. till I). Så främst inom en familj: Far sa' att vi skulle vänta här. Var är far? När obest. form (far) sedan så användes äv. utanför familjekretsen, får den en prägel av den hemmets miljö vari den uppstått o. skiljer sig därutinnan från de normalspråkliga uttryckssätten med föregående poss. pron., resp. med slutartikel. Minst framträdande är nämnda skillnad, då ”far” betyder ’min (vår) far': Far är inte hemma nu — Min far är inte hemma nu; starkare gör den sig gällande, då formen motsvarar ’hans, hennes, sin (deras) far': Han brås på far — Han brås på sin far l. på fadern; o. i bet. ’din (er) far' kan ”far” knappt nyttjas annat än till barn l. betydligt yngre personer än den talande o. innebär då att denne direkt ställer sig på den tilltalades ståndpunkt (jfr DIN, sp. 1433), t. ex.: Är far hemma (min lille vän)? Då Lagerlöf En saga 219 (1908) börjar en berättelse så: ”Far och gossarna sitta en regnig oktoberkväll i en tredjeklasskupé”, där det i normalprosa snarast skulle heta: En fa(de)r med sina söner, så har hon därigm redan från början suggererat fram den slutna familjekretsens stämning.
Om Gud nyttjas obest. form fader i best. anv. ej bl. vid direkt hänvändelse utan äv. eljest i förb. Gud Fader [fsv. gudh fadhir] o., i sht i ä. tid (likaledes med motsvarighet i fsv.), äv. utanför denna förb., då treenigheten nämnes: ”J nampn fadhers och sons och then helghe andes”. Mat. 28: 19 (NT 1526; bibehållet i öv. 1703, men i öv. 1780 o. 1883: Fadrens), ”Oss signe fader så ock son, / oss signe gud then helige and”. Ps. 1536, s. 39 (bibehållet i Ps. 1695, 67: 3).
Ett annat fall av obest. form i best. anv. är då ordet (ss. ett slags titel) sättes framför egennamn (personnamn), t. ex.: fader Abraham, Bellmans fader Berg, fader Homerus. ”Fadern Homerus' dagar”. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 453 (1880) står tämligen isolerat.
Då ordet är förenat med efterställt poss. pron. (jfr DIN, sp. 1432, EDER, sp. 40), användes far (Far din. Consist. eccl. Abo. prot. 127 (1658) osv.); stundom träffas dock best. form i av vissa bygdemål påverkat spr., t. ex.: ”Du fick inte far'n din utskämd och afsatt, du!” Högberg Vred. 3: 249 (1906).
I mera förtroligt språk bröder l. kamrater emellan nyttjas stundom fadern skämtsamt högtidligt i bet. av ’min (vår)' l. ’din (er) far', t. ex.: Vad tror du fadern kommer att säga om det här?
3:o. I sg. best. användes äldst fad(h)eren [fsv. faþeren] o. fad(h)ren [fsv. fadhren]. NT 1526 har, i sin förra hälft, den trestaviga formen ett dussin ggr, men i det övervägande antalet fall den tvåstaviga (Mat. 10: 21 osv.), Bib. 1541, med ett enda undantag (se ovan), bl. den senare. Sahlstedt Sv. gram. 26 (1769) föreskriver att det skall heta ”Fadren, icke Faderen”, o. enl. Hof Dial. vestrog. 53 (1772) krävde somliga att man skulle säga l. åtm. skriva ”fadren” i st. f. ”faderen”. ”Västgötarna o. andra med dem” använde emellertid, efter vad Hof uppgiver, fadern (modern, brodern, åkern) i sitt tal. Sistnämnda form har (jämte motsv. former av DOTTER o. MODER) påträffats i en enstaka (norrländsk) källa från 1600-talet: J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 42 (: Swärfadern), 44, 45 (: barnefadern) (men s. 43: Fadren). Peringskiöld Mon. upl. 39 (1710) har ”Farfadern”, o. Rhyzelius Episc. (1752) använder om vartannat ”faderen” (”moderen” osv.), ”fadren” o. ”fadern”, det senare t. ex. 1: 22, 61, 81, 83, 107. Eljest börjar best. sg. på -ern av släktskapsord först mot slutet av 1700-talet uppträda i litteraturen, ”fadern” t. ex. Stålhammar Saurin Sophia de Francourts hist. 104 (1787), 165, 202, 243 (1788), Dens. Burney Evelina 9, 101, 132 (2 ggr), 300 (1789), Det goda hjertats seger 1: 8, 22 (: Farfaderns), 25 (1790), Wahlström Lafontaine Bertha o. Agnes 36 (3 ggr), 37 (1799), Leopold 3: 11, 12, 27, 51 (1802), Lindegren 1: 88, 97 (1805) osv. Andra maskulina och feminina sbst. på obetonat -er uppvisa best. sg. på -ern, omväxlande med den på -ren, redan ngt tidigare. Ett o. annat sporadiskt fall har sålunda antecknats från 1600-talet (t. ex. ”seghern” Schroderus Liv. 618, 873 (1626), ”vintern” J. Banér (1629) i Oxenst. brefv. 6: 35, Stiernhielm Fred. 12 (1649), Rudbeck Atl. 1: 107 (1679), ”hungern” G. Oxenstierna (1630) i Oxenst. brefv. 3: 204) liksom äv. från 1700-talets förra hälft (”hedern” Swedberg Cat. 122 (1709), ”eidern” Linné Meth. avium 31 (c. 1735; 2 ggr), ”lefvern” Lagerström Bunyan 3: 241 (1744) m. fl.), men först från o. med midten av sistnämnda århundrade bliva exemplen talrikare. Så har t. ex. Prévost d'Exiles Margrefv. af G*** (1757) ”ifvern” s. 154 o. ”vintern” s. 157, 226, 242 o. Riccoboni Catesby (1761) ”febern” s. 96, 97, 102, ”vintern” s. 42, 49, ”ådern” s. 99 o. ”ångern” s. 85. Samma förh. avspeglar sig i de grammatiska arbetena från denna tid. Ljungberg Sv. spr. 45 (1756) angiver ”ådern” o. ”faddern” ss. brukliga ”i uttalet”, men har s. 51 ”fadren”, ”brodren”, o. Botin Sv. spr. 69 (1777) synes föredraga å ena sidan ”Segern”, ”Vintern”, å den andra ”Modren” o. ”Systren”. Sahlstedt Sv. gram. 25 (1798) har däremot utbytt de två föregående upplagornas ”Fadren”, ”Brodren” mot ”Fadern”, ”Brodern”, liksom ”Modren” mot ”Modern” (s. 23). Under de närmast följande årtiondena synes användningen av -ren på det hela taget alltmera hava gått tillbaka, o. efter 1800-talets midt är det eg. bl. vissa av släktskapsorden, FADER, BRODER, MODER o. DOTTER, som (enkla l. ss. sista led i ssg) i större utsträckning bibehålla denna ändelse (jfr Rydqvist SSL 2: 336 (1857); Aurén Sv. spr. 6 (1877) anser t. o. m. ännu att den här är vanligast). Det är också bl. vid de nämnda fyra orden som SAOL (1874—1900) upptager en biform -ren (”fadern, äv. fadren” osv.; vid moder dock, helt visst på grund av förbiseende i de tidigare uppl., först från o. med 1889). Att ändelsen -ren här hållit sig kvar längre än vad eljest i stort sett varit fallet, beror nog i väsentlig mån på inflytande från bibeln (särsk. förekommer sg. best. av fader en mängd ggr i NT), men äv. inverkan från faren, broren, moren bör, trots den olika accentueringen, hava gjort sig gällande i de trakter där dessa former varit i bruk. Sitt egentligaste område har ”fadren” osv. haft inom det religiösa språket o. överhuvud i högre stil (”Fadren” alldeles särskilt ss. benämning på Gud), men äv. här hava formerna på -ern alltmer vunnit terräng, o. översättningen av NT 1907 o. Bib. 1917 hava överallt ”fadern”. I nutida talspråk är den sistnämnda formen den enda naturliga i den ojämförligt större delen av vårt land. ”Fadren”, som icke är ovanligt i Finl., lever dock kvar i sydligaste Sv., ehuru formen äv. där numera synes vara starkt på återgång. Kock Spr. förändr. (1896, 1908) har genomgående ”fadren” (liksom, ngt tidigare, Strindberg Fadren (1887)).
4:o. Liksom till MODER, DOTTER o. SYSTER nya pluraler, mödrar osv., skapats, vilka tidigt trädt i stället för de ursprungliga, mödher osv., o. liksom (närmast) systrar i åtskilliga sv. dial. dragit med sig en pl. brörar, bröra till BRODER, så synes äv. pl. fäd(h)rar (fäd(h)ra) [jfr fsv. fädhrer 1457] under förra hälften av 1500-talet hava varit på god väg att få fast fot i språket. I NT 1526 förekommer den i samma utsträckning som den gamla pl.-formen. Väl i främsta rummet på grund av sin rikliga anv. lyckades emellertid fäd(h)er hävda sin ställning o. tränga nykomlingen tillbaka. Inflytande från pl. söner, som uppvisade likheter i bildningssätt, torde dock i ej oväsentlig mån hava bidragit härtill. Bib. 1541 har endast den gamla formen, en omständighet som helt säkert ytterligare befäst dennas slutgiltiga seger. Då emellertid ”fäder” synnerligen ofta användes i bet. ’förfäder', kom just denna bet. lätt att uppfattas ss. särskilt förknippad med formen i fråga, o. när det gällde att i andra fall bilda pl. till ordet, särsk. i bet. ’köttslig fader', kunde därför understundom ett behov av en annan form (mer l. mindre medvetet) göra sig gällande. Formen ”fädrar” låg härvid så mycket närmare till som den fick ett kraftigt stöd i mödrar. Av det dussin exempel på ”fädrar” som anträffats från tiden efter 1500-talets utgång hava också de allra flesta (ovan anförda) bet. I 1. I ”Landets fädrar” (Sv. Merc. IV. 2: 171 (1758); för övr. redan O. Petri Kr. 22 (c. 1540)) ligger den direkta anknytningen till denna bet. fullt klar, o. i ”Maat-fädhrar och mödhrar” (L. Paulinus Gothus Thes. cat. 55 (1631)) är därjämte inverkan från den omedelbart följande pl.-formen påtaglig. Ett ”Förfädrar” har dock en gg påträffats (Lex. Linc. (1640; under avitus)).
Den kortare ordformens pl. farar användes bl. i bet. I 1 l. ngn gg i omedelbar anslutning till denna, ss. då Leopold 1793 om en av Lehnberg o. honom själv författad recension skämtsamt skriver att den har ”två farar” (2 Saml. 8: 95).
5:o. Pl. best. fädren har, helt visst beroende på en tillfällighet, påträffats först efter midten av 1700-talet (Oelreich 165 (1755: Riks Fädren), J. Wallenberg 251 (1771) osv.; Boivie Sv. spr. 110 (1820) tycks vara den förste grammatikförf. som omnämner formen: ”Man (skriver) stundom Fädren i stället för Fäderna; Brödren i stället för Bröderna”). I andra fall uppträder typen vida tidigare (brö(d)ren till BRODER t. ex. från o. med midten av 1600-talet, böndren till BONDE redan i y. fsv.). Den synes urspr. höra hemma i vissa, delvis mycket centrala dialekter (jfr Hof Dial. vestrog. 52 (1772; angivet ss. stockholmska), Hesselman Sveamålen 29, Dens. i Uppland 2: 527) o. är väl väsentligen utvecklad ur fädhrena, om än analogi från pl. best. av neutrala sbst. på -er (fönstren, mönstren osv.) kan tänkas hava medverkat till dess uppkomst l. åtm. till dess spridning i riksspråket. Till en början vardaglig o. dialektfärgad, kom typen sedermera att företrädesvis brukas inom poesien, där den blev en välkommen växelform, särsk. i trokeiska o. jambiska versmått, till den normala trestaviga pluralen. Formen ”fädren” är sålunda vanlig (i bet. ’förfäderna') hos skalderna från slutet av 1700-talet o. från 1800-talets första hälft, i sht i den fosterländska diktningen, o. påträffas t. ex. hos Tegnér 1—3: 122 ett fyrtiotal ggr (varav bl. en gg, 2: 117, i en daktyl). Äv. i den tidens prosa uppträder formen ej sällan (t. ex. J. F. af Lundblad (c. 1820) hos Bååth-Holmberg Morfars bok 2: 214, Strinnholm Hist. 2: 232, 471 (1836), Svederus Dumas Gr. af MonteChristo 336, 349 (1846), Dalin (1853: stamfädren; under patriark)). Under de senare årtiondena har användningen av densamma visserligen gått åtskilligt tillbaka (måhända till ngn del gm inflytande från Rydqvist SSL 2: 341 (1857), som, häri följd av Linder Regl. 87 (1886), bekämpar pl. best. på -ren av maskulina o. feminina sbst. ss. felaktig), men alltjämt låter ”fädren” obehindrat bruka sig i poesi (t. ex. Flensburg Kantat 5 (1918)), o. fortfarande firar Lunds studentkår en ”Nordisk fest till fädrens minne”. T. o. m. i normalprosa kan formen ännu ngn gg dyka upp (t. ex. Holm Rydberg som språkrensare 2 (1918)). Till formens kvarlevande i senare tid torde särsk. ett par ställen hos Tegnér kraftigt hava bidragit, näml. begynnelseraden i ”Svea”: ”Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer” (2: 110 (1811)) samt ”Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin” i ”Frithiofs saga” (1: 11 (1825)). Äv. pl. förfädren användes i ungefär samma utsträckning som den osammansatta formen. I annan bet. än ’förfäderna' är ”fädren” sällsynt. Hos J. F. af Lundblad (se strax ovan) är det fråga om köttsliga fäder, o. Rydberg Rom. d. 31 (1877) använder formen om romerska senatorer; kyrkofädren finner man hos Hedberg Dagen gryr 121 (1863; i vers) o. Nyström Döfst.-underv. utv. 14 (1900).
Ngn gg får pl. best. formen fädern, som väl gm ljudomkastning uppkommit ur fädren: Geijer I. 7: 153 (1836: Förfädern), Crusenstolpe Mor. 5: 342 (1843: ättfäderns), Flensburg Sånger 139 (1889, 1915), Geijerstam K. Brandt 1 (1904), Strindberg Hist. min. 1: 89 (1905: förfäderns).
Etymologi
[fsv. faþir, fadher, motsv. fd. fathær, d. fader, isl. faðir, got. fadar, fsax. fadar, fader, mnt. o. nt. vader, mnl. o. holl. vader, ffris. fader, fht. fater, t. vater, ags. fæder, eng. father, fr. père, it., span. o. port. padre, lat. pater (jfr PATER), gr. πατήρ, sanskr. pitar, pitā; av indoeur. *pətēr (*pətĕr-, *pətr-). Ordet är sannol. bildat till barnspråkets lallstavelse pa (jfr PAPPA); jfr det väl på analogt sätt uppkomna MODER]
Översikt
Översikt av betydelser o. anv.
I. ss. släktskapsord o. i därur utvecklade bet. o. anv.
1) om en man i förh. till sitt (sina) barn; äv. om styv-, foster- l. svärfader; faderdjur, faderplanta.
2) om Gud (l. en gud) tänkt ss. frambringare l. skapare l. ss. meddelare av väsenslikhet med sig själv.
3) bildl. o. oeg. om frambringare, upphovsman, begynnare o. d.; grundläggare av l. banbrytare för ngt.
4) stamfader, ättefader; i pl.: förfäder.
5) familjefader, husfader.
6) om den som bär en faders omsorg, som vårdar, värnar o. beskyddar. a) om människa. b) om Gud (l. en gud); härunder äv. vard. i utrop: Du milde fader! o. d.
7) ss. heders- l. äretitel. a) om äldre borgare l. allmogeman. b) i pl. om medlemmarna av en korporation l. myndighet. c) om medlem av det andliga ståndet, särsk. om auktoritet l. lärare inom ett religionssamfund (α) o. om prästen i församlingen (γ). d) om ärevördig l. auktoritativ gestalt på litteraturens l. vetenskapens område (äv. om en ärevördig gudagestalt).
8) i smeksamt l. skämtsamt tilltal till person som eljest ej kan kallas så.
9) herre i styrka, överman.
II. eufemistiskt i st. f. FAN.
I. ss. släktskapsord samt i bet. o. anv. som direkt utvecklats ur denna anv.
Anm. till I. På 1600-talet börjar ordet inom den högre o. högsta aristokratien delvis ersättas av PAPPA ss. benämning på fadern i ett hem, o. ganska snart tycks detta senare ord hava gripit omkring sig o. äv. trängt ned till bredare lager (jfr: När Båtzmans- och Soldate-Barn kalla deras Föräldrar Pappa och Mamma, måste de Förnähme låta deras Barn kalla sig Far och Mor. Sedolär. Mercur. 3: nr 10, s. 8 (1731)). Efter hand har pappa i denna anv. fått allt vidsträcktare spridning, i sht, vill det synas, under de sista årtiondena. En viss motsats gör sig dock härvidlag gällande dels mellan olika delar av landet, i det att far på det hela taget vida bättre hållit sig kvar i södra o. sydvästra Sv., dels mellan de socialt högre ställda klasserna o. städernas invånare å ena sidan, vilka, i all synnerhet de förra, i stor utsträckning begagna pappa, o. å andra sidan landsbygdens bönder o. kroppsarbetande befolkning. Längst i norr, särsk. i Ångermanland o. Västerbotten, är dock pappa allmänt i bruk äv. bland allmogen. Dalkarlen däremot säger far. På Gottland får man höra den sist uppvuxna generationen använda pappa. Överhuvud visar detta ord alltjämt benägenhet att ytterligare utbreda sig, men en rörelse i motsatt riktning är dock äv. märkbar, o. far har mångenstädes åter kommit till heders, särsk. i hem där man håller på det svenska o. söker värja sig mot ett onödigt l. överdrivet inflytande från utlandet i språk o. seder. Inom somliga familjer brukas det ena ordet i bet. ’fader', det andra i bet. ’svärfar'. — Utanför barnkammaren o. familjen l. den närmare bekantskapskretsen är far emellertid det vanliga ordet bland vuxna personer, i sht män, med anspråk på levnadsvett o. umgängesvana. Det heter här regelbundet ”min far”, icke ”pappa” l. ”min pappa”. Att till en person (t. ex. en konsul) med syftning på hans fader säga ”er pappa” (l. ”konsulns pappa”) skulle icke vara på sin plats. Medvetet nonchalant är vanl. i motsv. fall ”hans pappa” o. ännu mera ”pappan” om fadern till en person som man talar om.
I bet. 5 nedan är pappa ganska vanligt, i det att en hustru ej sällan upptager denna benämning från barnen o. i vardagslag använder den till sin man. I andra fall ersättes fader bl. mera tillfälligt (alltid mer l. mindre skämtsamt, gärna en smula ringaktande l. vanvördigt l. med smått ironisk överlägsenhet) av det synonyma ordet.
1) om en man i förh. till barn som han avlat; (ngns) närmaste manlige blodsfrände i rätt uppstigande led; jfr PAPPA; ofta med prep. till, äv. (numera i sht vard.) åt, förr äv. för; i utvidgad anv. dels (i sht i tilltal) om styvfar, fosterfar l. svärfar, dels i ssgrna DOP-, GUD-FADER, dels slutligen om djur l. växt. Vi skola gratulera den lycklige fadern. Naturlig fa(de)r (se under NATURLIG). Vara i fa(de)rs ställe för ngn. Fadern är okänd. En god, sträng, hård, onaturlig fa(de)r. Gården har i 200 år gått (i arv) från far till son. Abraham var fader till Isak. Vad hette Sebedei söners far? (skämtfråga, avsedd att pröva ngns snabbtänkthet; jfr Mat. 4: 21). Huilkin som elskar fadher och modher mera än mich. Mat. 10: 37 (NT 1526). Ära thin fadher och thina modher. Mark. 7: 10 (Därs.). Fadher få (dvs. giv) mich then parten aff äghodelarna som mich tilkommer. Luk. 15: 12 (Därs.). Kötzligha fädhrar. Ebr. 12: 9 (Därs.; gr. τῆς σαρκὸς ἡμῶν πατέρας). Ham är fadheren til Canaan. 1 Mos. 9: 18 (Bib. 1541). Det finnes stundom barn som förmenas hafwa många farar men intet mera än en moder. Rudbeck Atl. 1: 734 (1679). Hiorvard Ylfing var Fader åt Herröder Jarl. Dalin Hist. 1: 405 (1747). Jag är nu på en ort, där din farfars faders faders fader varit prost. C. F. Mennander (1764). i Sv. mem. o. bref 3: 24. En braf hingst var fader til denne hästen. Widegren (1788). Sven Dufvas fader var sergeant. Runeberg 2: 48 (1846). (Fredrik I) erkände sig såsom fader för fröken Taubes barn. Malmström Hist. 2: 218 (1863). Den hybrida växten (liknar) till inre delar och fructificationsorganer troget .. modern, men till blad och andra yttre delar fadern. Agardh Linnés lära om art. 10 (1885). (Till Botaniska trädgården) vandrade han med gubben far under armen. Nyblom Minnen 2—3: 159 (1904); jfr FARS-GUBBE. Tig, pojke, när du talar me' far din. Hembygden 1911, s. 148 (skämtsamt talesätt anfört från Nyland) [jfr motsv. uttr. i d.]. Att hålla fars och farfars seder det ä dock din egen heder. Därs. 1912, s. 127 (ordstäv anfört från Nyland). jfr ADOPTIV-, BARN(A)-, FAR-, FOSTER-, MOR-, NAMN-, STYV-, SVÅGER-, SVÄR-FA(DE)R m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. En Fader föder mång Barn, men mång Barn kunna icke föda en Faar. Grubb 183 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d. samt liknande i nt., holl., t. o. it.]. Faar och Moor haa högsta rösten. Dens. 198. Fåå som Faar och ingen som Moor. Dens. 224 [jfr motsv. ordspr. i dan. o. i nor. dial.]. Hwad en sööloter Faar kan förwärfwa, Dhet kan en förgylter Son fördärfwa. Dens. 342 [jfr liknande ordspr. i t.]. Sträng Fader giör blödigh Barn. Dens. 769. — jfr under BARN I 1 a, BRÅ(S), DYGD, FLÄTTJA, GUD, KLOK, OND, SON, TRÄTA, v.
b) (beträffande brukligheten jfr anm. nedan) i förening med föregående (förr äv. efterföljande) attribut i mer l. mindre stående, formelartade uttr. för tillgivenhet o. vördnad. Förr än pilten skal kunna säya, Käre fadher, Kära modher. Jes. 8: 4 (”7”) (Bib. 1541). Lät detta intet Bekymbra tigh så högt, min hiertanss fahr. J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 34. Min söta far! För min söta fars mig tillskickade presenter .. tackar jag ödmjukast. C. F. Fredenheim (1760) i Sv. mem. o. bref 3: 16. Min huldaste fars ödmjuklydigaste son. Dens. (1767) Därs. 51 (i brevunderskrift). Gud ske lof att beskattningen är öfver för min gode far. E. G. Geijer (1800) Därs. 7: 18 (i brev till fadern). Jag anhåller på det högsta, att min bästa far ej ville tillräkna mig detta som en försummelse. Dens. (1809) Därs. 106. Jag kan .. ej underlåta att förklara herr Prof(essorn) min varma erkänsla för den tillsyn herr Prof. haft med söta far under dess sista sjukdom. Retzius Bref t. Florman 21 (1821). Hvad förmår jag, endast sörja och sakna med min goda Far. W. Vult v. Steiern (1829) hos Roos Familjearkiv 262 (i brev till fadern). Att s'ta far orkar prata! Runeberg E. skr. 1: 187 (1837; i skildring som förlägges till år 1808). Hvad .. kära far angår, erinrar jag mig särskildt hans af rörelse vibrerande stämma. Lagus Fr. pojkåren 3 (1904; synes avse 1830-talet). jfr: De nu nästan aflagda sta (söta) far, sta mor, hvilka åtminstone för 50 år sedan voro i ståndspersons-klassen mycket gångbara. Rydqvist SSL 5: 217 (1874). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Kalmar län; Ågren Best. slutart. i sv. 24 (1912))] (†) i uttr. far kär (ofta skrifvet ss. ett ord); tidigt avbleknat o. ungefär liktydigt med det enkla far, ss. framgår bl. a. av en utvidgning som kära far kär. K(äre) h(err) far kär jagh hade well myket att skriffwe men jagh tör intet talle. A. Bielke (1597) i Hist. bibl. 2: 300 (i brev till svärfadern); jfr β. Nu wele wij emoot far käran gåå. Rondeletius 44 (1614). Käre far kär, sij mor kär kommer. Dens. 57. Farkier (skulle) hafva skrifvit min K(äre) Morbroder till. C. Bonde (1644) i Oxenst. brefv. 11: 162. Min Farkärs .. skål. Mont-Louis Fr. spr. 200 (1739).
β) i uttr. (min osv.) herr (herre) fa(de)r (tidigast ofta skrivet ss. ett ord); bl. anträffat ss. nyttjat till l. om furstlig l. adlig person. Stormectigeste furste, käre herre fader. G. I:s reg. 22: 461 (1551; i skrivelse från hertig Erik). (Vi böra låta G. I:s barn) theris Naturlige käre Herfaders stoora arbete och kärleek gott åtniuta. Svart Ähr. 89 (1560). För then wälgerning tacker iagh / Min Herfar och Frwmor i dagh. Messenius Svanh. D 2 b (1613; till konungen av Sverge). Då blef min herr far mycket ond på mig. Horn Lefv. 82 (c. 1657). Jag ser .. i sin Herr Fars Säte, / Ulric' Eleonor til Swergies Drottning krönt. Brenner Dikt. 2: 8 (1719). Min nådiga Herr fars Charmanta Bref. C. A. Ehrensvärd Brev 1: 200 (1790; i skrivelse till svärfadern).
Anm. till b. Uttr. av här behandlat slag, allmänt i bruk ända fram mot midten av 1800-talet, tillhöra numera en gången tid i den mån de äro att uppfatta ss. fasta förbindelser. Mera tillfälligt förekommer visserligen ett o. annat av dem äv. i våra dagar, men så godt som uteslutande vid direkt tilltal. Särsk. kan man naturligtvis alltjämt vända sig till sin far med ett kära (käre) far både muntligen o. skriftligen, o. i brev skulle väl överskriften ännu ngn gg kunna lyda t. ex. Min gode far! Ett kära far l. söta far o. d. brukas däremot ej längre vid omtal ss. stående benämning på fadern, liksom ej heller, utom i rena undantagsfall, i fortlöpande satssammanhang vid tilltal. Ett min herr far är numera väl knappast tänkbart annat än möjl. ngn gg i ironisk anv. med gäckande o. vanvördig innebörd. — Förb. kära far användes förr äv. i bet. 5 o. 7 a, c γ.
c) i bilder o. jämförelser; i sht med tanke på antingen den faderliga auktoriteten o. myndigheten l. (jfr 6) det beskydd, den omvårdnad o. ledning en fader lämnar sina barn. Jag skall vara som en far för gossen. Han vördar honom som en far. Wij (hava) såsom en fadher sijn barn .. förmanat och tröstat idher. 1 Tess. 2: 11 (NT 1526). (”Mathesis” är) et Guds foster .. (Hon är) strax .. blifuin sin Fader til en högra hand. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). (Generalguvernören Mellin sörjdes) såsom en Far, den der .. hade fogat alla nödiga anstalter til landets .. bästa. Nordberg C. XII 2: 324 (1740). Hvad skulle läraren vara, om han icke är lärlingens andelige fader? Tegnér 3: 328 (1830).
Anm. till 1. I vulgärt spr., i sht i skolpojksslang, användes i mellersta o. norra Sv. o. äv. i Finl. vid omtal en form farsa (jfr Landsm. 1: 617, 621 (1880)), som ngn gg uppträder äv. i litteraturen. (Pojken) ville (inte) säga hvad hans ”farsa” var för något. Öberg Sonen 17 (1905). Koch Timmerdalen 216 (1913). Jfr MORSA samt Ågren Best. slutart. i sv. 25 (1912).
2) om Gud (l. en gud) tänkt ss. frambringare l. skapare l. ss. meddelare av sitt eget väsen l. av väsenslikhet med sig själv.
a) om Gud ss. fader till Sonen (stundom Ordet) enl. kristendomens urkunder o. bekännelse; om första personen i gudomen enligt treenighetsläran, till åtskillnad från Sonen o. den Helige Ande; ofta i förb. Gud Fader0 32 (förr stundom skrivet ss. ett ord). Döper .. (folket) J nampn fadhers och sons och then helghe andes. Mat. 28: 19 (NT 1526). Vthi the stycker som myn fadher til höra bör migh wara. Luk. 2: 49 (Därs.). Iach och fadhren ärom itt. Joh. 10: 30 (Därs.). Iach gick vth aff fadhren, och kom j werldhenna. Därs. 16: 28 (Därs.). Gudh wårs herres Iesu Christi fadher. 2 Kor. 1: 3 (Därs.). Iach troor vpåå gudh fadher alzmektughan, hemmelrikes och jorderikis scapare. O. Petri Men. fall D 6 a (1526). Fader heter then förste personen i Guddomen förnemligast therföre, at Han af ewighet hafwer födt sin Son. Swedberg Cat. 177 (1709). Fadren sjelf, hos hvilken Ordet / Evigt var och evigt är. Ps. 1819, 48: 2. De personliga handlingar, som tillkomma Fadren, äro: att han föder Sonen .. och utsänder den hel(ige) Ande. Norbeck Theol. 28 (1840).
b) om Gud l. en gud ss. skaparen av l. upphovet till människorna l. överhuvud allt skapat; ofta svårt att skilja från 6 b. Wij ärom icke oäkta födde, wij haffuom en fadher nemligh gudh. Joh. 8: 41 (NT 1526). Then Allfödande Faderen. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). (Jupiter kallas) Gudars och Menniskors Fader. Wennerdahl Lex. myth. 329 (1748). Menskan .. / Har darrat för naturens Far. Leopold 2: 16 (1799, 1815). (Gud är enligt Philo) Fadren till allt genom sina eviga (krafter). Boström 2: 53 (1838); jfr 3. Äfven du kan, .. såsom ett Guds barn af Guds ande på nytt född, kalla Gud din Fader. Franzén Pred. 1: 236 (1841). jfr: J ären aff then fadhren dieffwulen, och idhers fadhers begäär wilien j effterfölia. Joh. 8: 44 (NT 1526). jfr äv.: (Israels konungar) Hwilke til träädh säya, Tu äst min fadher, och til stenen, Tu haffuer födt migh. Jer. 2: 27 (Bib. 1541; om avgudabeläte). — jfr ALL-, ASA-, GUDA-FADER.
3) mer l. mindre bildl. o. oeg., med gen. (l. poss. pron.) l. prep. till, förr äv. för, om ngn l. ngt som frambringar l. framkallar l. för med sig ngt l. som är upphov(sman), begynnare l. begynnelse till ngt; stundom närmande sig bet.: orsak (till ngt). (Djävulen) är löghnaktugh, och tess (dvs. lögnens) fadher. Joh. 8: 44 (NT 1526). All godh gåffua .. (kommer) frå liwsens fadher. Jak. 1: 17 (Därs.). Hoo är regnens fadher? Job 38: 28 (Bib. 1541). Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Stiernhielm Herc. 420 (1658, 1668). Vinets far. Bellman 1: 239 (1788; om Backus). Öfvermod .. är fallets far. Tegnér 1: 12 (1825). Om du (Gud) har skapat allt, hvad vi förnimma, / .. Då har det onda äfven dig till far. Heidenstam Vallf. 52 (1888). Kungen .. antydde, att då jag var fader till representationsförändringen, vore det min skyldighet att gå in i ministären. De Geer Minnen 2: 165 (1892). Den sociala fantasien är imperialismens fader. Steffen Krig o. kultur 2: 6 (1915). — särsk.
a) (numera nästan bl. skämts. med ngt arkaistisk anstrykning) om upphovsmannen till en skrift l. ett aktstycke o. d. (Brynolf Griphufvud) är .. fader till enn historia på Latin, om Jungfru Maria. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 84. (Den norska) Constitutionens fäder. Palmblad Norige 349 (1846). (Hr A.) anses vara far för våra liberala författningar om försvarslösheten och fattigdomen. Stenhammar Riksd. 3: 253 (1848).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., fr. o. lat.] om man som är grundläggare av l. banbrytare för ngt, som tar initiativet till l. inaugurerar ngt nytt som sedermera vidare utvecklas; i sht i fråga om vetenskap o. konst l. de praktiska yrkena. Stiernhielm brukar kallas den svenska skaldekonstens fader. Honom (dvs. Herodot) kallar Cicero Historiernes Fadher. Schroderus Sleidanus 17 (1610; lat. pater historiæ). Gustaf Adolph, fader för den nyare förnuftigare tactiquen. Höpken 1: 182 (1753). (Stiernhielm behåller) med rätta .. sitt rum af fader till Sveriges skalde-konst. Atterbom Siare 2: 106 (1843); jfr Fryxell Ber. 14: 88 (1846) samt: Den Swenske Poesie-Fadrens Hr. Georg Stiernhielms .. Drott-qwädi. O. Wexionius (1687) hos Stiernhielm Musæ sueth. N 4 a. Lundgren Mål. ant. 3: 222 (1873: fader för). Socialdemokratiens fäder, tyskarne Marx och Lassalle. Fahlbeck Stånd 123 (1892). (Picasso) är den verklige fadern till kubismen. Cederschiöld Bl. artister 52 (1915). — jfr FOSTER-, HISTORIE-, LÄRO-, STAM-, UR-, ÄTTE-FA(DE)R m. fl.
4) i förh. till senare generationer än den omedelbara avkomman: stamfader, ättefader, anfader; utom i biblisk stil omedelbart framför namn (t. ex. fader Abraham) numera nästan bl. i pl. (men här ofta med inräknande av fadern l. fäderna i bet. 1): förfäder. Mon tu wara merä än wår fadher, som gaff oss brunnen. Joh. 4: 12 (NT 1526; Bib. 1541: wår fadher Iacob). Wåre fädher haffua tilbidit på thetta bärgit. Därs. 20 (NT 1526). Tu skalt warda en fadher för mykit folk. 1 Mos. 17: 4 (Bib. 1541; yttrat till Abraham; öv. 1904: en fader till). (Jag) sökier fädhernas misgerning, in på barnen, alt in til tridie och fierde ledh. 2 Mos. 20: 5 (Bib. 1541). Wår första Fader Adam. Svebilius Cat. 263 (1689). Ädla skuggor, vördade fäder. Kellgren 1: 34 (1786). Våra fäders jord. Runeberg 2: 3 (1847). Heidenstam Ett folk 7 (1902). jfr AN-, FÖR-, STAM-, STOR-, UR-, ÅLD-, ÄRKE-, ÄTTE-FA(DE)R m. fl. — särsk. [efter motsv. uttr. i hebr., som direkt åsyftar den dödes nedläggande i ättegraven (jfr 1 Mos. 49: 29, 33)] (numera bl. med arkaistisk anstrykning) i uttr. gå l. (i sht förr) fara o. d. till sina fäder, samlas, förr äv. samkas, till sina fäder o. d., gå hädan, skiljas hädan, dö. Tu skalt fara til tina fädher medh fridh. 1 Mos. 15: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: gå). Tå .. alle .. woro samkadhe til sina fädher. Dom. 2: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: det släktet hade blivit samlat). (Tjänaren skänkte i av den förgiftade drycken;) ther igenom .. (Alexander Borgia) gehnast til sine Fäder wandrade. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 416 (1680). Jag går til mina Fäder. Lagerström Bunyan 2: 234 (1727). Du dåre, i natt / Du samlas till dina fäder. Wallin Vitt. 1: 105 (c. 1820).
5) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. t.] familjefader; husfader; numera, utom (vard. med skämtsam anstrykning) vid omtal i förb. far i huset l. i gården o. d., nästan bl. med avs. på ä. l. folkliga förh.; i sht i sg. obest. ss. ett slags egennamn; stundom svårt att skilja från 7. (Naamans) tienare (gingo) til honom .. och sadhe, Min fadher (osv.). 2 Kon. 5: 13 (Bib. 1541; efter motsv. uttr. i hebr.). (Pigan svarade:) wår faar .. kom en gångh drucken hem. Bidr. t. Åbo hist. I. 7: 9 (1635). Iagh är nu faar i Täppessåås .., och du skall medh Gudz hiälp blifva moor i Täppessååss. Växiö domk. akt. 1711, nr 138. K(ära) Fahr. Dalin Arg. 1: nr 13, s. 3 (1733; yttrat av Eva till Adam; uppl. 1754: min k(ära) Man); jfr anm. till 1 b. Herre! Herre! komma de med sitt Herre! .. kalla mig far, å det vill jag heta hela vägen bort åt, om jag skal bli Er Husbonda. Amman 55 (1756). Far i gården. Sv. mag. 1766, s. 197. Som du vill, Far! Stridsberg Landpr. 5 (1795; yttrat av en hustru till hennes man). Ett skrabbigt fortepiano, på hvilket far sjelf .. hamrar visor från åttio- och nittiotalet. Törneros Bref 1: 336 (1831). Grannas far. Melin Huml. 8 (1882). (En) väggfast tvåmanssäng, afsedd för far och mor. Läseb. f. folksk. 175 (1890). jfr FAMILJE-, GAMMEL-, GRANN(AS)-, HUS-, HÄRBÄRGS-, MAT-, UNG-, ÅLD-FA(DE)R m. fl. — i bild om djur. Far själf i stugan. Heidenstam Skogen susar 18 (1904; i fråga om en vargfamilj).
Anm. till 5. Benämningen far gavs i ä. tider, i sht på landet, åt husfadern icke bl. av familjemedlemmarna i egentlig mening, utan överhuvud av husets folk, således äv. av tjänarna. Detta språkbruk hade sin rot just däri att tjänarna betraktades ss. tillhörande familjen. I samma mån som detta patriarkaliska förh. försvunnit, har motsv. språkbruk upphört; jfr Bruzelius Allmogel. 51 (1876), Tegnér Hem. ord 34 (1881), Johansson Noraskog 2: 51 (1882), Torpson Norden 13 (1887).
6) [bildl. anv. av 1; jfr äv. 5] om man l. Gud (en gud) som bär en faders omsorg o. har en faders hjärtelag, som vårdar, värnar o. beskyddar; i sht med gen. (l. poss. pron.) l. prep. för, förr ngn gg äv. åt l. av.
a) [jfr fsv. faþir at fosterlandi] (i sht i högtidlig l. vitter stil) om man, i sht regent l. överhetsperson. Han blev en far för gossen under hans uppväxt. The Latiner (plägade) kalla sådana froma förstar (som Frode), Patres Patrie, Landzens fädhrar. O. Petri Kr. 22 (c. 1540). (Farao) lät vthropa .. (framför Josef), Thenne är landzens fadher. 1 Mos. 41: 43 (Bib. 1541). Iagh war the fattighas fadher. Job 29: 16 (Därs.). Swerges Rijkes Fadhers högtprijsligh Konung Göstaffz .. ihugkommelse. Svart Ähr. 100 (1560). (Akademien) flyr .. under E(ders) H(öggrevlige) Excellens vingars beskyd sosom sin enda fader. Rudbeck Bref 35 (1664; till universitetets kansler). Ibland bör en regent visa sig som konung .., ibland som far af sitt folck. Höpken 2: 131 (1748) [jfr fr. père du peuple]. (Överhetspersoner äro) Fader och Moder åt deras Undersåtare. Tessin Bref 1: 105 (1751). General H. är en fader för sina soldater. Dalin (1850). Länets fader (dvs. landshövdingen). Koch Timmerdalen 108 (1913). Ett grönt och blommande rike / Har mist sin herre och far. Karlfeldt Dikt. 33 (1916; om en hädangången landtman). — jfr LANDS-, RIKS-FADER m. fl.
b) [jfr ABBA] om Gud (l. en gud); särsk. i förb. den himmelske fadern, vår (osv.) himmelske fader o. d.; äv. i förb. Gud Fader (jfr 2 a); ofta svårt att skilja från 2 b. Fadher wår som är j himblomen. Mat. 6: 9 (NT 1526); jfr FADERVÅR. War nw syndare oförskrect, / tu haffuer en mildan fader. Ps. 1536, s. 14. Tu Herre äst wår fadher och wår förlossare, aff ålder är thet titt nampn. Jes. 63: 16 (Bib. 1541). Gode fader, nådige fader, hjärtans fader, .. hjälp nu mig. M. Bureus (1603) enl. J. T. Bureus i 3 SAH 23: 156. O Jupiter Gudarnas och Menniskiornes Fader! Ehrenadler Tel. 829 (1723) [jfr gr. πατὴρ ἀνδρῶν τε ϑεῶν τε, om Zeus]. Jag din framtid öfverlåter / Åt de faderlösas far. Choræus Skald. 172 (c. 1800). Jag skall ej tröttad blifva / Att sucka till en Far. Ps. 1819, 260: 4. (Gossen) ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjell. B. E. Malmström 6: 35 (1839). Att af hjärtat säga Fader till Gud, det är att bekänna inför honom: ”af dig är jag, i dig är jag, till dig är jag — af dig väntar jag allt, åt dig ger jag allt — ..”. Beskow Pred. 277 (1901). jfr GOD-, HIMLA-FADER. — särsk. (vard.) i utrop som uttrycka överraskning, häpenhet, förskräckelse, ängslan o. d. Min Gud och fader! Almqvist Drottn. j. 55 (1834). Herre min fader, jag har ju icke vattnat balsaminerna i dag! Carlén Rosen 130 (1842). Du milde fader, / nej, det här är rent på tok. Fröding E. skr. 1: 90 (c. 1885). Gud fader, så rädd jag är. Hellström Kuskar 103 (1910).
7) ss. hedrande l. vördnadsfull benämning l. äretitel; eg.: man som med avs. på den vördnad l. den auktoritet osv. han åtnjuter är att jämföra med en fader (i bet. 1) i hans förh. till sina barn l. med en familje- l. husfader (se 5) i dennes förh. till de övriga familjemedlemmarna; ofta (särsk. i bet. a o. d) omedelbart framför egennamn l. egentlig titel l. yrkesbeteckning.
a) [jfr motsv. anv. i d., nor. dial., (m)nt., t., eng., fr., lat. o. gr.] om (ngt till åren kommen) man av borgar- l. bondestånd; numera nästan bl. nyttjat (oftast av personer ur de högre klasserna) om o. i sht till äldre, särsk. besutten (o. gift) allmogeman. Faar, Faar, hwadh hafwer iagh giordt eder emoot. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 112 (1658; yttrat av en student till en borgare). Hör nu fader Clas, kom nu och tagh vitne på det jag sade. Växiö rådstur. prot. 23 maj 1722 (till en handelsman). Eder, Fader Taleman och samtelige mine älsklige bröder i Ståndet. HSH 3: 262 (1747; ur memorial i bondeståndet). Fader Berg i hornet stöter. Bellman 3: 19 (1790). God afton, fader gästgifvare! Dens. S. skr. 4: 99 (1794; yttrat av en kommissarie). Stigen fram, fader länsman och fader nämndeman! Därs. 103 (yttrat av en gästgivare). Fader klockare, hvar har ni böckerna och förhörslängderna? Därs. 107 (yttrat av en kaplan). Hvad nytt från bygden, far? Stenhammar 139 (1795; yttrat av ”Hans nåd” till en bonde). Fader Jonas i Stenhagen. Dalin (1850). Gå in till gumman, kära far! / Och glunka om hur god aptit / Man får på jagt. Sätherberg Dikt. 1: 112 (1862); jfr anm. till 1 b. ”Se god afton, fader Daniel”, fortfor han, då han fick se en gammal smed .. komma. Roos Skugg. 160 (1891; yttrat av en arbetare). jfr FISKAR(E)-, KLOCKAR(E)-, LOTS-, NÄMNDEMANS-FAR m. fl. — i utvidgad o. bildl. anv. (Räven) söker .. som vän at någon dåre (bland hönsen) snappa. / Med fader Tupp han börja vill. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 109 (1795). Gamle far Död. Lagerlöf Herrg. 91 (1899). Gamle far. Högberg Late Jim 294 (1909; eufemistiskt om den onde; jfr II).
b) [jfr motsv. anv. i it., lat. o. gr. samt i fråga om antika förh. i eng. o. fr.] (numera ej sällan med en viss skämtsam biton) i pl. om (samtliga) medlemmarna av vissa styrande l. beslutande myndigheter l. korporationer inom stat l. samhälle; ofta med närmare bestämning. Werdwghe fæder erlighe herrer bröder. G. I:s reg. 1: 163 (1523; det sv. rådet till det danska). J män brödhrar och fädhrar hörer her til. Apg. 7: 2 (NT 1526; till Stora rådet i Jerusalem). Riksens Fäders skyldighet. Oelreich 89 (1755; om ständerna). Folkets fäder. Les anciens du peuple. Nordforss (1805). Här (i Storkyrkan) må fäderne i landet, innan de gå att besluta om ett gemensamt väl, i ditt namn börja öfverläggningen. Wallin Rel. 1: 398 (1825; om riksdagens ledamöter). Församlade fäder (Patres Conscripti). Dalin (1850; om senatorerna i Rom). De .. akademiska fäderna. Annerstedt Rudbeck Bref cv (1899; om det akademiska konsistoriets ledamöter). I två och tjugo år tillhörde han stadens fäder (dvs. stadsfullmäktige). NDA 1913, nr 291, s. 4. — jfr RÅDS-, STADS-FADER.
α) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., mnl., fht., t., eng., fr., senlat. o. sengr.] (numera utom i fråga om katolska förh. nästan bl. arkaiserande i historisk framställning; jfr dock α', β') till l. om auktoritet l. auktoritativ lärare inom den kristna kyrkan; till l. om högt uppsatt andlig, ss. biskop, ärkebiskop, patriark, påve (jfr β'); (i sht vid tilltal) förr ofta [jfr mnt. o. mnl. vader in Gode, eng. most reverend father in God, fr. père en Dieu] i förb. värdige fader (i Gud(i) o. d.), (hög)vördige fader o. d. Jak .. loffuar oc tilsiger verdigom Fader i Gudi Biscop Hans i Lincöp(ing) thenne articlar. G. I:s reg. 1: 3 (1521). Then tro, som the gode helge fäder här i rikit predicade, när christendomen här först inkom. RA 1: 97 (1527). Thet Niceniske Mötetz Fädher. Schroderus Osiander 1: 290 (1635). Högwyrdige Herr Biscop, Höggunstige Herre och Fadher! C. Gersonius (1681) hos Cavallin Herdam. 5: 341 (i ämbetsskrivelse från en prost). Vördige fader i Christo. Serenius (1734; under father, sbst.). Christjern .. sade, at han .. nödgades lemna .. (målet rörande Kristina Gyllenstierna) til de andelige Fäders afdömande. Celsius G. I 1: 69 (1746). Vördige Fadren i Carlstad. Tegnér 1: 197 (1820). Den apostoliska Fadern. Strinnholm Hist. 3: 464 (1848; om påven). Ärkebiskopen i Tomsk, fader Makarij. Donner Bl. samojeder 5 (1915). jfr KYRKO-, LÄRO-, ÄRKE-FADER m. fl. — särsk.
α') [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnl., holl., fht., t., fr., senlat. o. sengr.] i pl. om den kristna kyrkans äldsta lärare, apologeter o. systematiker; särsk. dels (fullt br.) i förb. (de) apostoliska fäder(na) (se APOSTOLISK 1 d), dels (numera bl. i högtidligt spr. i förb. kyrkans fäder o. d.) om kyrkofäderna (i inskränkt o. egentlig mening), äv. i det senare fallet vanl. med närmare bestämning. Augustinus och flere aff the gamla fädher. Förspr. t. 2 Mack. (Bib. 1541). The helga Fädher haffua .. j thenna fasta meening .. warit, Nembligha, at ingen Menniskia är någhon hendelse (dvs. slump) vndergiffuin. P. P. Gothus Underv. K 6 b (1590). The Grekiske Fäder. Schroderus Osiander 1: 482 (1635). The gamble Kyrkiones Fäder. Stiernhielm VgL 105 (1663). Galle beropade sig på Fäderne. Dalin Hist. III. 1: 116 (1761). En af gamla Christenhetens fäder. Lehnberg Pred. 1: 193 (c. 1800).
β') [jfr motsv. anv. i y. fsv., d., mnl., holl., t., eng., fr. o. it. Med avs. på bet. jfr PÅVE] (fullt br., i icke katolikers spr. ofta mer l. mindre ironiskt) i förb. den helige Fadern (i Rom), helige Fader o. d., om l. till påven. Aldraheligste Fader Påfwe. G. I:s reg. 1: 23 (1521). Påwen titulerar sigh .. then aldraheligaste och nådigaste Fadhren. O. Andreæ Förkl. ö. Joh. upp. Kkk 1 b (1621). Hopen trängs på knä kring den helge fadren. Wennerberg 1: 231 (1881).
β) [jfr motsv. anv. i fsv., t., fr. o. sengr. samt bet. ’abbot, prior' i eng. o. mlat. Med avs. på bet. jfr ABBÉ, ABBOT, PATER, POP] om munk. The godhe fädher tykte sich ey haffua så godh tilfelle, til ath leffua epter gudz bodh j städherne. O. Petri Clost. A 2 b (1528). En lärd Munk .., Fadren Paoli. Björnståhl Resa 1: 207 (1771). Fader portvaktaren i ett kloster. Dalin (1850).
γ) [jfr motsv. anv. i dan. o. eng.] (förr) till (l. om) kyrkoherde l. prost (särsk. prästen i församlingen), nyttjat av personer utanför ståndet, i sht allmogefolk; särsk. i förb. kära far (jfr 1 b). Alla bönderna .. svarade, att det var sannt som far (kyrkoherden) sade. Sv. biogr. lex. 3: 237 (efter handl. fr. 1660-talet). (Mitt ärende är) att, om möjligt vore, få tala med Ärsvördighet kära Far. Broman Helsingb. 263 (1747; yttrat av en bonde till en prost). Kära far kallas ännu på många orter af allmogen pastorn i församlingen. Dalin (1850). jfr: Kom medh oss, at tu må bliffua wår fadher och Prester. Dom. 18: 19 (Bib. 1541). — jfr PROST-, PRÄST-FAR.
d) [jfr motsv. anv. i t.] (numera nästan bl. med en viss skämtsam förtrolighet) om ärevördig l. auktoritativ person l. gestalt (från ä. tid) på litteraturens l. vetenskapens osv. område; äv. [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] om ärevördig gudagestalt (från antiken). Den gamla fadren Fabricius Hildanus, som år 1613 .. berättar sig .. hafva curerat lungsot. Sv. Merc. 3: 37 (1757). Visst slumrar han ibland, vår goda Far, Homer. Kellgren 2: 79 (1787). Fader Linné's (Species plantarum). J. E. Wikström i VetAH 1818, s. 266. Ära, evärdelig ära åt eder, / Visdomens fäder i grånade leder. C. V. A. Strandberg 1: 294 (1868). Fader Holberg själf (dundrade) trots all sin förståndskärlek .. mot ”ateister och naturalister”. Levertin 10: 86 (1904). Den ena trädgården .. är helgad åt fader Apollo. Wulff Petrarcabok 132 (1905). En af de äldre matroserna har riggat ut sig som fader Neptun. GHT 1905, nr 215 B, s. 3. — jfr KÄNNE-, LÄRO-, SKALDE-, TÄMJE-, ÅLD-FADER.
8) [sannol. utvecklat ur 5; jfr motsv. anv. i dan. o. i nor. dial.] (föga br.) vid tilltal (l. i därur utvecklad anv.) ss. smeksam l. förtrolig benämning på person som eljest icke kan kallas så, äv. på en liten gosse. Tu må .. / Härliga tyg till mig samt tig, Min Far Lilla, kiöpa. Bröl. besv. 126 (c. 1670; till fästmannen). Stundom har lilla Far ondt, oc stundom piper i ildska. Därs. 324 (om husets lille son). Tu äst .. min hiertans kiäre / Min wähn och lilla fahr, Beronius Reb. F 2 a (1674; till fästmannen). jfr: Man (kan) få höra någon tilltala en yngre person: ”Min gubbe lilla!” eller ”min far!” Cederschiöld Skriftspr. 119 (1897).
9) [anv. synes vara utvecklad ur 1 i sådana varnande tillrop som: rör inte l. tag inte i far din (underförstått: för då går det dig illa), brukade i fullt egentlig bet.] (vulg.) i förening med (gen. l.) poss. pron.: herre i styrka, överman. Vill du känna på far din? Blanche Jernbär. 9 (1847). ”Det ska du få äta opp, du”. ”Så kom då ..”. ”Här är jag, far din, du”. Dens. Flick. i Stadsg. 48 (1847; replikskifte mellan skolpojkar). Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin. Engström Guldbåg. glasög. 145 (1911).
II. (starkt vard. l. vulg.) eufemistiskt i sg. best. i st. f. FAN, sbst.1, i utrop o. (med svordomar likvärdiga) bedyranden; jfr under FARAO. Almqvist Skälln. 65 (1838). Ser herrn nu der framme, bara! Det var fadren så galant. Dens. Tre fruar 3: 148 (1843). Det måtte vara en fadren så gammal släkt som härstammar härifrån. Lewenhaupt Med Reddy 242 (1907). Du ska ge fadren i å gå strejkbrytare. Koch Arbetare 245 (1912). jfr (i ordlek): Då får hon ont af mohren (dvs. livmodern), / Ja Gudh gie, fahren med! / Han plåge dig, din leska. Holmström Vitt. 200 (c. 1700).
Sammansättningar (till I).
Anm. För fördelningen mellan de olika ssgstyperna gäller i huvudsak följ. 1:o. s-lös form användes väsentligen a) i från fsv. stammande ssgr med den gamla gen. faþur i poss. bet. (släktskapsorden FA(DE)R-BRO(DE)R, -FA(DE)R osv., samt det föråldrade fader-land), b) i ssgr där förleden utgör obj. till efterleden (FADER-MORD, -MÖRDARE o. d.), ävensom i de närstående FA(DE)R-LIK, -LÖS, c) i ngra nu obrukliga adj. o. adv. där förleden kan översättas med ’såsom en fader', ’i egenskap av fader', ’faderligt' (FADER-GUNSTELIGEN, -GUNSTIG, -KÄRLIG, -KÄRLIGEN, -MILD; i det moderna språket däremot knappast annat än FADERS-HULD, -STOLT gm inflytande från det vanligare FADERS-HULDHET o. det stående FADERS-STOLTHET) samt slutligen d) i unga, till naturvetenskapligt fackspr. hörande ord där förleden betyder ’som är (l. tjänstgör ss.) fader' (FADER-ART, -DJUR, -PLANTA o. d.; jfr det föråldrade fargubbe samt -SKRUV). I andra fall är den s-lösa formen numera obruklig (fader-hjärtelag, -makt, -ris, -rätt, -sida, -sinne) l. förekommer bl. ngn gg mer l. mindre tillfälligt (fader-arv, -namn). Typen far- är, särsk. numera, nästan helt o. hållet inskränkt till de nedärvda släktskapsorden, eljest nyttjas fader-, som alltjämt är produktivt i fallen b o. d. 2:o. s-form användes a) i ssgr där förleden har poss. bet., då det ovan under 1 a angivna fallet undantages (i ä. tid förekommer formen ngn gg mera tillfälligt äv. av släktskapsord), o. b) i det vardagliga FARS-GUBBE, där förleden är av epexegetisk natur. Formen faders-lös är numera obruklig. Typen fars- är den enda användbara i FARS-GRIS, liksom äv., åtm. numera, i FARS-GUBBE; den tillhör vidare vardagsspråket i fars-namn, -sida. I övriga fall brukas faders-, varvid särsk. märkas de många i poesi o. religiöst språk l. överhuvud högre stil förekommande ssgr som höra till gruppen a.
A: FADER-ART. biol. art som vid bastard- l. hybridbildning tjänstgör ss. fader. jfr B. —
-ARV, se B. —
-DJUR. (i fackspr.) djur som är fader (till ett visst annat djur). Månadsblindhet .. fortplantas från både fader- och moder-djur. Lundberg Husdj. sjukd. 213 (1868). —
-GUNSTIG. (†) anslutande sig till I 7 c α: med en faders l. faderlig gunst. Växiö domk. akt. 1685, nr 107. Eders Faderliga Högwyrdigheet tächtes hafwa mig fattig prästman i ett Fadergunstigt åtänckande. Därs. 1701, nr 130. —
-HJÄRTELAG, -HULD, se B. —
-KÄRLIG. (†) anslutande sig till I 7 c α: med en faders l. faderlig kärlek. Att Högwördige Fadren Hr Biskopen, täcktes af sitt Faderkiärliga hiertta, gunsteligen ansee wår Sahl. kiyrckioheerdes .. änckias ynckeliga tillstånd. Växiö domk. akt. 1691, nr 200. Därs. 1731, nr 507. —
-LAND, se B. —
-LIK, adj. (far- Isogæus)
1) (numera knappast br.) lik sin fader. L. Paulinus Gothus Likpr. ö. Stiernsköld H 4 b (1628). Farlijke barn. Isogæus Segerskiöld 1240 (c. 1700). Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 54 (om växthybrid).
-LÖS. (faders- Växiö domk. prot. 1678, s. 9. fa(a)r- Stiernhielm Herc., Börjesson E. XIV:s son 16 (1847)) [fsv. faþur-, faþer-, fadhr-, farlös] som är utan fader, som förlorat sin fader.
1) till I 1; ofta i förb. fader- och moderlös. Jak. 1: 27 (NT 1526). (Herre) tu äst the fadherlösas hielpare. Psalt. 10: 14 (Bib. 1541). H(ans) K(ungl.) M(ajestät) .. war på then tijdh een förlaten och ensligh person, fadher och modherlöss. G. I:s reg. 18: 281 (1547). särsk.
a) bildl. o. oeg. Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. / Faar-lös, och Moorlös, tynes han af. Stiernhielm Herc. 421 (1658, 1668). Vid .. (Rafaels) död syntes .. målarkonsten faderlös. Eichhorn Konst. hist. 137 (1881).
b) (föga br.) ss. attribut till ett sbst. som icke betecknar person. Jesu faderlösa aflelse. Melin Jesu lefv. 1: 109 (1842). Vår faderlösa nöd ej ömkad blef. Hagberg Shaksp. 5: 190 (1848; eng. Our fatherless distress).
2) till I 6. När wij blef' Faderlös' (vid G. II A:s död). Stiernhielm Jub. 13 (1644, 1668); jfr FADER I 6 a. (Då olyckan kommer, äro vi) så benägna att säga: vi äro faderlösa, vi hafva ingen Gud. Rydberg Vap. 13 (1891); jfr FADER I 6 b samt: Jach skall icke läta idher wara fadherlösa, iach skall komma till idher. Joh. 14: 18 (NT 1526). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. —
-MAKT, se B. —
-MILD. (†) faderligt mild. Väl then, som .. / .. (av Gud) må .. hööra / Then fader-milda Dom, at han haar troolig tiänt. Lagerlöf Vitt. 57 (1683); jfr FADER I 6 b. En höggunstig och fadermildh lindring. Växiö domk. akt. 1695, s. 59; jfr FADER I 7 c α. —
-MÖRDANDE, p. adj. En fadermördande kula sträcker .. (monarken) liflös på marken. Crusenstolpe CJ III. 2: 26 (1846); jfr FADER I 6 a. —
-MÖRDARE, se d. o. —
-MÖRDERSKA. Bildstein Lessing Miss Sara Sampson 69 (1799; om dotter som bedrövar sin far till döds). —
-NAMN, se B. —
-RIS, -RÄTT, -SIDA, -SINNE, se B. —
(jfr I 1 c) -SKRUV. [jfr t. vaterschraube, eng. male screw] tekn. skruv som skruvas in i ett med motsv. gängor försett rör (den s. k. moderskruven). Ahlström Eldsl. 400 (1879). —
-STYCKE. [jfr ä. t. vaterstück] (†) gärning av faderlig kärlek l. godhet. (Dopvittnena) hölles .. före at giöra ett serdeles Faderstycke, hälts emedan the .. förbundes, at wara de nästa, .. som .. borde wårda om .. (barnens) wälfärd. Dijkman Ant. eccl. 306 (1703). Schultze Ordb. 5036 (c. 1755). —
-SYSKON, se C. —
-ARM. i sht till I 6 b; ofta i pl. Sj huru liuft then milde Gud tig wäkker (ur syndasömnen), / Och sine Faders-Armar til tig räkker. Lucidor Hel. Xx 2 b (c. 1674). —
-ART. (föga br.) i sht till I 6 b; motsv. ART 3 (o. 6). Gud i kärleksarmar / Oss sluter in, med fadersart. Ps. 1819, 16: 3. Du (Gud) ändrar ej din fadersart. Runeberg 4: 116 (1857). jfr A. —
-ARV. (fader- Ling Eylif 7 (1814). fars- Wallin Vitt. 2: 167 (1837), Siösteen Mod. Belg. 316 (1907)) arv efter fader. Broman Gl. (1736). bildl. Förstöra sitt himmelska fadersarf. Wallin 1 Pred. 1: 235 (c. 1830); jfr FADER I 6 b. —
-FAMN. i sht till I 6 b. Lidner Sedn. skr. 42 (1774). (Hos Gud) skall du finna en alltid öppnad fadersfamn. Rundgren Tal fr. predikst. 8 (1849). —
-GODHET. särsk. till I 6 b. Lenngren 48 (1795). Min Gud! ännu / På ingen du / En börda lagt, / Den ej din makt / Med fadersgodhet lättar. Ps. 1819, 234: 2. —
-GRIS, se D. —
-HEM.
1) till I 1. Hagberg Shaksp. 2: 143 (1847). mer l. mindre bildl. De nordiska orden, barnen i fadershemmet, äro trängda mot dörren. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 498. Salem, Salem ses i fjerran! Fram till fadershemmet, fram! Dens. Dikt. 1: 13 (1877, 1882); jfr 2.
-HJÄRTA.
1) faderligt hjärta l. hjärtelag; ofta mer l. mindre närmande sig personbeteckning (jfr 2). RA 2: 833 (1589). En .. dotter, vid hvilken hans fadershjerta fästat sig med hela styrkan af sin ömhet. Böttiger 6: 361 (1847). (I Franzéns dikt ”Vid en dotters död” biktade) fadershjertat .. sin djupa sorg. Wirsén i 3 SAH 2: 719 (1887). särsk. (†) i fullt överförd anv. Bortlägga Faders hiertat. Lex. Linc. (1640; under ejicio).
2) (starkt vard.) skämtsam benämning på fader; vanl. i sg. best. Jag skall be fadershjärtat hjälpa mig. —
-HULD, adj. (fader- Atterbom Minnest. 2: 238 (1849)) huld i egenskap av fader l. ss. en fader. Hagberg Shaksp. 5: 38 (1848). Karlfeldt Frid. lustg. 81 (1901). —
-HUS. (fars- Wennæsius) i sht i sg. best.
1) till I 1. Lex. Linc. (1640; under lar). Nu vill I jungfru brud, tror jag, ehrt farshuus lämna. Wennæsius Vitt. 182 (1680). Rydberg Dikt. 1: 89 (1882). i bild o. bildl.; stundom närmande sig till l. övergående i 2. Viljen I ock gå bort från fadershuset, för att med den förlorade sonen i verldens främmande land förspilla det himmelska arfvet? Melin Pred. 1: 118 (1844). Thomander Pred. 1: 26 (1849; om kyrkan).
2) till I 6 b; jfr -HEM 2. Är ej, för alla Guds barn, hvarje qval ett bud från fadershuset? Wallin Rel. 1: 137 (1818, 1825). —
-HÄGN. Lät mig .. niuta / Tin Faders-hägn i dag. Kolmodin Dufv. 19 (1734; i en psalm); jfr FADER I 6 b. F. Grafström Dikt. 260 (1874; till I 1). —
-HÄGNAD. (föga br.) = -HÄGN. O Du, som verldars millioner / Uti Din fadershägnad tar. Lenngren 41 (1797); jfr FADER I 6 b. —
-KÄNSLA. (fars- Leopold)
1) till I 1. Leopold 1: 403 (1808, 1814). bildl. De bland hans dikter .., som .. i hans faderskänsla intogo främsta rummet. Atterbom Minnest. 2: 103 (1847).
2) till I 6. Så bör den munnen le, som faderskänslor tydde. Kellgren 2: 251 (1780; i fråga om en byst av G. III); jfr FADER I 6 a. —
-KÄRLEK. Nordforss (1805). Guds faderskärlek. Melin Pred. 3: 57 (1852); jfr FADER I 6 b. i bild. För mina öfriga literära embryoner har jag alls ingen faderskärlek. J. O. Wallin (1821) i Tegnérs ppr 150. —
-LAND. (fader- (i sht i eg. bet.) RA, Ling) [fsv. fadhurland, fadhirsland, fadhersland; jfr FÄDERS-LAND under F nedan] fädernesland.
2) till I 6 b. Wårt ewiga Faderland. P. J. Gothus Luther Scrifft. sent. P 5 b (1597). Hvi kifven I .. på vägen / Till ett och samma Fadersland? Ps. 1819, 285: 1. —
-LÖS, se A. —
-MAKT. (fader- Leopold)
1) till I 1: en faders (naturliga) makt o. myndighet l. (på lag l. hävd vilande) bestämmanderätt över sitt barn; jfr -VÄLDE 1. Leopold 1: 202 (1802, 1814). Fäder, hvilka så missbrukat den ursprungligen oinskränkta fadersmakten, att de .. sålt sina döttrar. Olivecrona Lagb. gift. 69 (1851). Att försvara den absoluta monarkien genom att härleda den ur fadersmakten. Nyblæus Statsm. 30 (1864).
2) till I 5 o. 6. Åt allt, hvad rörs, med fadersmakt / Du daglig föda mäter. Ps. 1819, 281: 2; jfr FADER I 6 b. Såsom husfadern oinskränkt råder öfver sitt hus, .. så råder ock kejsaren (i Kina) med fadersmakt och faderspligt öfver sitt rike. Svensén Jorden 266 (1886); jfr FADER I 5. —
-NAMN. (fader- Cederschiöld Ordlekar 153 (1904, 1910; i bet. 2). fars- Lagerlöf Jerus. 2: 295 (1902; i bet. 2))
1) ordet ”fader” ss. barnets tilltalsord till o. benämning på fadern. Tacka ditt fadersnamn och ditt gråa hufvud att du kunnat säga hvad ingen annan skulle hafva sagt och derefter haft en timma att lefva. Topelius Fält. 1: 277 (1853, 1854). särsk. (jfr FADER I 6 b) i fråga om Gud. Lybecker 210 (c. 1715). (För de ”fåkunnigas”) barnasinne är blotta fadersnamnet om Gud en nyckel till Guds rike. Franzén Pred. 3: 66 (1843).
2) fader(n)s namn, i sht användt ss. efternamn l. ingående i dylikt; familjenamn, tillnamn. Wallin Rel. 1: 359 (1821, 1825). Då anmälan om antagande eller ändring af tillnamn sker, skall jemte detta det fadersnamn eller tillnamn, personen förut haft, utsättas. SFS 1894, nr 62, s. 19. —
-OMSORG~20 l. ~02. —
-ORD. Vid thessa liufva Faders Ord, / Straxt Sonens ögon runno. Odel Sincl. 74 (1739, 1741). Ett fadersord var utgånget af höjden. Wallin 2 Pred. 3: 116 (1828); jfr FADER I 6 b. —
-PLIKT. plikt l. skyldighet som en fader har mot sitt barn. Nordforss (1805). Svensén Jorden 266 (1886; se under -MAKT 2); jfr FADER I 5. Infödingarne i Queensland (tyckas) knappast kännas vid några faderspligter. Westermarck Äkt. 17 (1893). —
-RIS. (fader- Lucidor) i sht till I 6 b. Lucidor Hel. Ee 4 a (1673). Wij kyssom .. titt Faders rijs, / Och säije ewigt lof och prijs! Ps. 1695, 313: 12. —
-RÖST. särsk. till I 6 b. Wallin Vitt. 1: 163 (1821). Fadersrösten, som skall hemkalla det utevandrande barnet. Dens. 2 Pred. 3: 189 (1824). —
-SIDA. (fader- Palmblad. fars- Lind, Almqvist Törnr. b. 3: 156 (1850)) fader(n)s sida (i genealogisk mening), fäderne; i uttr. på (sällan från) fa(de)rssidan. Blods-frändskap på .. fars-sidan. Lind (1749; under schwertmagenschafft). Palmblad Sophokles 26 (1812: från fadersidan). Thjasse är .. på faderssidan en alf. Rydberg Myt. 1: 698 (1886). —
-SINNE. (fader- Lucidor, Schultze Ordb. 4105 (c. 1755)) en faders sinne(lag), faderligt sinnelag. Wallin Vitt. 2: 212 (1805; till I 1). (Om Guds) hulda faderssinne / Anden kraftigt vittne bär. Ps. 1819, 200: 1; jfr FADER I 6 b. särsk. [efter t. vatersinnen (svagt böjd pl.)] (†) i pl. Gud haer Fader-Sinnen. Lucidor Hel. Cc 3 b (c. 1670); jfr FADER I 6 b. —
-SKÖT(E). Linder 1: 159 (1784; till I 1). Det förvillade .. barnet kan .. återvända till .. (Guds) öfvergifna faderssköte. Wallin Rel. 1: 26 (1810, 1825); jfr FADER I 6 b. —
-SORG.
1) (en) faders sorg.
2) [jfr t. vatersorge tragen] (föga br.) (en) faders omsorg; särsk. (jfr FADER I 6 b) i fråga om Gud. Du, som fadersnamnet bär, / Drar äfven faderssorgen! Ps. 1819, 255: 4. —
-STOLT. (mindre br.) stolt över att vara far l. (över ett barn) i sin egenskap av (dess) far. SD(L) 1904, nr 331, s. 2. —
-STÄMMA. fadersröst; särsk. till I 6 b. (Gud) dig med fadersstämma väcker. Ps. 1819, 465: 2. Tegnér 4: 116 (1837). —
-TUKTAN. Lät mig thenna faders-tuktan / Taga, som et barn, emot. Profps. 1765, 422: 3; jfr FADER I 6 b. —
-VILJA. Thomander 2: 617 (1828; till I 6 b). —
-VISHET. särsk. till I 6 b. Ps. 1819, 348: 4. Gud, som .. med fadersvishet fostrar menniskan. Wallin 1 Pred. 2: 304 (c. 1830). —
-VÅRD. (en) faders vård, *faderlig vård. Den himmelska fadersvårdens huldhet och vishet. Wallin 1 Pred. 2: 68 (c. 1830); jfr FADER I 6 b. Orangutangens afkomma .. lider (icke) brist på all fadersvård. Westermarck Äkt. 14 (1893). —
-VÄLDE.
1) till I 1: välde l. myndighet som en fader har över sitt barn; jfr -MAKT 1. Äfven Fadersväldet .. faller för ofta i nyck och öfverdrifning. Thorild 3: 110 (1791); jfr 2. All konungamakt har .. ursprungligen utgått ifrån fadersväldet. Tegnér 3: 202 (1823). Westermarck Äkt. 254 (1893).
2) till I 5 o. 6: faderligt, patriarkaliskt välde (utövat av husbonde l. överordnad). Den Academiska Jurisdiction (är) til en stor del .. et Fadersvälde. Posten 1769, s. 816. Juridik skall numera nästan öfverallt ersätta moraliteten, controller förtroendet, aftal faders- och brodersväldet. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 131. Man finner att det s. k. fadersväldet .. utgjorde laga rättegångsordning. P. Wieselgren i Biogr. lex. 11: 13 (1845; om biskops o. konsistoriums myndighet på 1600-talet). —
-ÖGA. Guds fadersöga. Hedborn i Phosph. 1811, s. 398; jfr FADER I 6 b. Fadershand och Fadersöga / Heter Guds regeringssätt. Ps. 1819, 247: 2; jfr FADER I 6 b. (Herren) vakar öfver oss med fadersögon. Wallin 1 Pred. 3: 417 (c. 1830); jfr FADER I 6 b. Torka fadersögats tårar. B. E. Malmström 6: 121 (1852). —
-FÖRÄLDRAR, pl. faders föräldrar. —
-GUBBE, se D. —
-LIK, -LÖS, se A. —
-MÖDERNE. [fsv. faþur möþerne] (föga br.) i förb. på farmödernet, på farmoderns sida. (Han) härstammade på farmödernet .. från .. Djingis Khan. Söderberg Främl. 134 (1903). —
-SMULA. (tillf.) smekord för ”far”. Håll litet, far-smulan, — ropade yngre Larsson. Topelius Fält. 1: 281 (1853, 1854). —
-SYSKON. (fader- Hallenberg Hist. 3: 130) (föga br.) faders syskon. Hallenberg Hist. 3: 130, 131 (1793). —
D: FARS-ARV, se B. —
-GRIS. (faders- Lind (1749)) [säkerl. bildat efter MORS-GRIS] om en faders älsklingsbarn. Farsgrisen Joseph. Unge Rappe 75 (1835). —
1) till I 1. J. Cederhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 6: 10. (Lotta) släpper inte Fars-Gubben, för än han blir god igen. Gyllenborg Sprätth. 82 (1737).
2) till I 5. ”Gud välsigne dig, kära farsgubbe! för denna välbetänkta omtanka,” svarade frun. Crusenstolpe Tessin 1: 46 (1847).
3) till I 7. Fargubben Jupiter. Hiorter Alm. (Sthm) 1734, s. 31; jfr FADER I 7 d. Broman Helsingb. 263 (1747; till I 7 c γ). Nej, tack skall Ni ha, mina Farsgubbar, jag behöfver Er intet i afton. Envallsson Kopparsl. 47 (1781; yttrat till två dalkarlar); jfr FADER I 7 a. Afzelius Sagoh. VIII. 2: 233 (1857; till I 7 c α; anfört ss. yttrat av K. X G. till ärkebiskop Lenæus). —
-HUS, -KÄNSLA, se B. —
-NAMN, -SIDA, se B.
-LAND, se F.
-LAND. (fäder- Spegel, Börk Darius 1099, 1175 (1688)) [fsv. fädharsland; jfr dan. o. nor. fædreland; jfr äv. FADERS-LAND under B ovan] fädernesland. Brahe Oec. 53 (1581). S. Porthan (1767) i Ur Finl. hist. 634. bildl. om himmelriket. För ett ringa byte sellia och öfwergifwa .. (världens barn) sitt Himmelska Fäder-Land. Spegel Oliv. A 2 b (1675). Kolmodin Dufv. 284 (1734).
Spoiler title
Spoiler content