publicerad: 1957
REN re4n, sbst.1, m.||ig. l. r. (f. Aurivillius Gr. 28 (1684), Dalin (1855)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar ((†) -er G1R 22: 334 (1551), HT 1951, s. 399 (1696)).
Ordformer
(ren (-ee-, -eh-, rhe-) 1551 osv. renn 1551 (: rennredskap), 1575—1696 (: Rennerna, pl. best.). rän-, i ssg 1765 (: ränshud))
Etymologi
[fsv. ren; motsv. d. ren, nor. ren, rein, fnor. reinn, isl. hreinn; jfr (de från nordiska språk utgående) feng. hrān, ä. t. reen(er), rein(er), renn m. m. (jfr t. renntier; se REN-DJUR), fr. renne (ä. fr. reen(e)); besläktat med gr. κριός, gumse, κέρας, horn, o. HORN; eg. alltså: hornbärande djur. — Jfr HJORT]
1) hjortdjur av släktet Rangifer H. Sm., vars arter i vilt tillstånd förekomma i Gamla o. Nya världens nordligaste trakter o. där i viss utsträckning nyttjas ss. husdjur i halvtamt tillstånd; särsk. om individ av de i Sveriges nordligaste trakter (av lappar) ss. husdjur hållna halvtama avkomlingarna av arterna R. tarandus Lin. o. R. tarandus fennicus Lönnb.; äv. (kok.) om (maträtt av) renkött. G1R 22: 334 (1551). Reenen när han slachtas fins inthet oreentt i hans tarm Ty är han kallat Ren. Bureus Suml. 24 (c. 1600). I staden för Hästar, bruka .. (lapparna) ett slagz diwr, hwilket the Reener kalla, vthi stoorheet och lett (dvs. färg) Åsnor aldeles lijke. Tempeus Messenius 109 (1612). Ren stekt. NSvBibl. I. 2: 104 (1623). Ty alt thet Lappen har til Föda, Huus och Kläder, / Thet gifwer Rhenen mest. Spegel GW 233 (1685). De villa Renarne hålla sig mest vid Tårneå och i de Dalska fjällarne, deräst Dalbönderne skjuta dem. Linné FörelDjurr. 69 (1748). Spring, min snälla ren, / Öfver berg och fält! Franzén Skald. 4: 83 (1802, 1832). Lönnberg Ren. 1 (1909). jfr: Lapp-Ren. Lind (1738). — jfr BRUND-, BRUNST-, DRAG-, FJÄLL-, HANN-, HON-, KALV-, KLOCK-, KLÖVJE-, KO-, KÖR-, LASS-, LAST-, LED-, LOCK-, LÖS-, MANS-, MJÖLK-, NORRBOTTENS-, OX-, SKOGS-, SKÄLL-, SLAKT-, STRÖ-, SYT-, TAM-, TUNDRA-, UNG-, VILD-REN m. fl. — särsk.
a) i uttr. varg och ren, ss. beteckning för en i nordliga Sverige förekommande springlek. NordKult. 24: 42 (1933).
b) om föremål som liknar l. föreställer en ren. De av uppspäntade stickor eller i Finland av brutna tunna spån .. tillverkade renarna. NordKult. 24: 97 (1933; om leksaker).
2) [efter motsv. anv. i ä. fr.; benämningen given av den franske astronomen P. Ch. Lemonnier o. tidigast anträffad 1744] (†) astr. i sg. best., ss. benämning på en stjärnbild mellan Kassiopea o. Giraffen. Melanderhjelm Astr. 1: 61 (1795). Klingwall Uranogr. 27 (1810).
-ALSTER. (†) renbestånd; jfr alster, sbst.2 6. Detta mödosamma Jagandet (är) sällan brukat wordet, och öder .. hela Renalstredt uhr Landet. Landsm. XVII. 3: 59 (1672). —
-AVEL, sbst.1
1) abstr.; jfr avel 6. Den mångfaldiga och stora nytta Ren-afvelen .. tilskyndar des Idkare. HushJourn. 1776, dec. s. 171.
2) (†) konkret: renbestånd; jfr avel 9. En ganska stor myckenhet af Ren-afvelen går förlorad. HushJourn. 1776, dec. s. 175. —
-BEN. särsk. motsv. ben, sbst.1 I 1; särsk. om märgfylld benpipa av ren, använd ss. maträtt (varvid benet kokas o. knäckes o. märgen ätes); oftast i pl.; jfr ben, sbst.1 I 1 a. Reenbeen, ther utj är en Skön märgh. BtVLand 6: 8 (1674). I Skånes torfmossar finnas ofta menniskoverk tillsammans med renben. Nilsson Ur. 1: VI (1866). Renben 0.25 (kr. per) st. GHT 1934, nr 39, s. 9.
-BENLING.
1) avdraget skinn från rens ben; jfr benling 1. Landsm. XVII. 1: 63 (1671). Lappens oumbärligaste klädespersedlar äro .. skor och benkläder af renbenlingar. Castrén Res. 1: 132 (1842). Fatab. 1939, s. 247.
2) (i Sveriges nordligaste delar använt) av renbenlingar (i bet. 1) förfärdigat plagg avsett ss. beklädnad för underkropp o. ben; särsk. om byxor av sådant material; oftast i pl.; jfr benling 2. VL 1895, nr 40, s. 3. SvGeogrÅb. 1944, s. 69.
-BET. (†) = -bete 2, 3; jfr bet, sbst.2 2, 3. Vthj Fiället der bädst fischery wore och godh Reenbeet. KyrkohÅ 1914, s. 427 (1631). HFinLappm. 3: 35 (1686). —
-BETE, n.
1) mer l. mindre abstr.: renars betande l. betesgång; jfr bete, sbst.1 1. De till renbete nyttjade trakterna. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 8, Bil. s. 105. Renbetet kan .. utöfva .. inflytande på tallhedarnas föryngring. SkogsvT 1910, s. 255. SFS 1938, s. 1014.
2) konkret: plats l. område där renar söka sin föda; jfr bete, sbst.1 2. Læstadius 2Journ. 315 (1833). SPF 1852, s. 339.
3) konkret, om gräs, lavar o. d. som tjäna(r) renar till föda; jfr bete, sbst.1 3. Læstadius 1Journ. 115 (1831). Renbetet .. blir (snart) uppätit. Castrén Res. 1: 118 (1842).
Ssgr (i allm. till -bete 1): renbetes-, äv. (numera bl. ngn gg tillf.) renbets-behov. (-betes-) till -bete 2, 3. Lapparnes renbetesbehof vintertiden. BtRiksdP 1886, VIII. 1: nr 1, s. 26.
-distrikt. (-betes- 1906 osv. -bets- 1936) om vart o. ett av de distrikt i vilka lappmark l. annat för renars betesgång avsett område indelas. SvD(L) 1906, nr 98, s. 4.
-fjäll, n. (-betes- 1854 osv. -bets- 1883) fjäll (se fjäll, sbst.1) som användes till renbete; särsk. (i sht i pl.) om fjälltrakter i Jämtlands län, avsedda för de nomadiserande lapparnas behov av renbete o. husbehovsskog. LfF 1854, s. 158. 2NF 25: 1074 (1917).
-fråga, r. l. f. (-betes- 1906 osv. -bets- 1906) jfr fråga, sbst. 3; särsk.: fråga rörande de nomadiserande lapparnas rätt till renbete på annan nations territorium (i sht rörande de svenska lapparnas ifrågasatta rätt till renbete i Norge); oftast i sg. best. PT 1906, nr 14, s. 2. 2NF 22: 795 (1915).
-kommission. (-betes-) kommission (se d. o. 5) för utredning av nordskandinaviska renbetesfrågor. Renbeteskommissionen af 1907(.) Dokument angående flyttlapparna. (1909; i boktitel).
-konvention. (-betes-) särsk. om internationell överenskommelse av år 1919 mellan Sverige o. Norge ang. renbete; jfr konvention 2 a. SOU 1936, 23: 19.
-lag, r. l. f. l. m. (-betes-) lag gm vilken de svenska lapparnas rätt till renbete inom landet regleras. PT 1908, nr 119 A, s. 3. Genom .. ”renbeteslagen” tillförsäkrades de lappar, som ständigt vistas i Sverige, rätt till renbete ej blott inom de egentliga lappmarkerna utan äfven i öfriga af gammalt besökta trakter. SvH 10: 139 (1909).
-land. (-betes- 1831 osv. -bets- 1904) område använt till l. upplåtet för renbete; särsk. om område upplåtet för renbete under alla årstider (numera ofta särsk. om sådant område nedom odlingsgränsen); jfr lappskatte-land. Læstadius 1Journ. 418 (1831). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 397 (1856). Fjellapparne från Arjepluogs socken föra äfven stundom sina renar till Norge, der flere af dem hafva renbetesland. BtRiksdP 1886, VIII. 1: nr 1, s. 5.
-mark. (-betes-) mark som tjänar till bete åt renar. Endast de kala fjellen (voro) öfriga åt Lapparne, hvilka saknade renbetesmarker för sina hjordar och platser för sina vinterläger. LfF 1854, s. 158.
-rätt, r. l. m. (-betes-) rättighet att ss. bete åt renar utnyttja därtill tjänliga områden. BtRiksdP 1873, 7: nr 11, s. 1.
-trakt. (-betes-) (numera bl. tillf.) = -betesland. Læstadius 2Journ. 320 (1833). (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 76 (1857). —
-BETNING. hållande av renar på bete; jfr betning, sbst.1 BtRiksdP 1883, I. 1: nr 36, Bil. s. 54. SFS 1919, s. 2941. —
-BLOD, i bet. 1 n., stundom r. l. m., best. -et resp. -en, i bet. 2 r. l. m., best. -en, pl. -ar (Læstadius 1Journ. 467 (1831) osv.).
2) (i vissa trakter) kvantitet blod av slaktad ren, förvarat i en utochinvänd vom (i fruset l. torkat skick) för kommande behov. Læstadius 1Journ. 467 (1831). —
-BLOMMA, sbst.1 (sbst.2 se ren, sbst.2 ssgr), r. l. f. bot. växten Ranunculus glacialis Lin., som växer på högre fjäll nära snögränsen, isranunkel. Kindberg SvFl. 221 (1877). —
-BLÅSA, r. l. f. om rens urinblåsa l. avdelning av rens magsäck, som uttagen kan användas ss. förvaringskärl. Linné Skr. 5: 106 (1732; om urinblåsa). Düben Lappl. 142 (1873; om del av magsäck). —
-BOG. (ren- 1696 osv. rene- 1560) bogstycke av slaktad ren; jfr bog, sbst.1 I 1 b. NorrlS 1—6: 342 (1560). (Han) karvade långa spån ur den torkade renbogen. Hertzman-Ericson Norrifr. 22 (1926). —
-BOSKAP~02, äv. ~20. (numera bl. mera tillf.) koll., om renar betraktade ss. boskap. GT 1788, nr 57, s. 3. (Många lappar sökte) nya uppehålls ställen för renboskapen. Düben Lappl. 471 (1873). —
-BROMS, m. l. r. [jfr nor. renbrems (i bet. 2)]
2) (numera bl. i vissa trakter, i folkligt spr.) renstyng; stundom äv. om renfluga. VetAH 1774, s. 141 (om renstyng o. renfluga). Fennia XLIX. 4: 202 (1929; om renstyng). —
-DAL. (i fråga om arktiska förh.) dal där (vild)renar hålla till. De vegetationsrika rendalarna vid Isfjorden (på Spetsbergen). GHT 1898, nr 120 A, s. 2. —
-DJUR. (ren- 1648 osv. rene- 1634. rens- 1699—1836) [jfr d. rensdyr (ä. d. rinsdiur, -dyr m. m.), nor. rensdyr, reinsdyr, isl. hreindýri o. (de från nordiska språk lånade) holl. rendier, t. renntier, eng. reindeer] (numera bl. mera tillf.) = ren, sbst.1 Vill Rene diur, / som i fiellen löpa och springha. Wivallius Dikt. 94 (1634). Ömse sidors Lappar behöfva begge Rikens Land til theras Rendjurs uppehälle. Gräntzetractat 1751, s. B 4 b. SvGeogrÅb. 1944, s. 55.
-DRAG. (förr) drag (se d. o. I 13) för jakt på vildren. ÅngermDomb. 1641, fol. 167. Självskott för vildren omtalas från Älvdalen. Det kallades rendrag. Levander DalBondek. 1: 31 (1943). —
-DRIFT.
1) om renhjordars vandring under vaktares uppsikt; jfr drift 1 a. Högberg Vred. 3: 440 (1906). Den stora rendriften om hösten nedåt skogslandet. FoFl. 1944, s. 35.
2) renskötsel; jfr drift 17 b. Fennia XLIX. 4: 193 (1929). Syrjänerna i norra Ryssland (började) först i början av 1800-talet tillägna sig rendriften. Donner Sib. 186 (1933). —
-DRIVARE. (mera tillf.) person som driver (se driva, v.2 1 a) renar; jfr -vaktare. Högberg Vred. 3: 440 (1906). —
-DÖD, r. l. m. jfr död, sbst. 4. Högström Lapm. 135 (1747). (År) 1756 var stor Rendöd, då många Lappar blefvo fattige. Hülphers Norrl. V. 3: 112 (1797). LfF 1910, s. 247. —
-ESKIMÅ. [efter d. rensdyr-eskimo, sannol. efter eng. caribou eskimo] etnogr. person tillhörande en stam av kanadensiska eskimåer som leva på renjakt. Ymer 1931, s. 207. —
-FETA. (i övre Norrl., bygdemålsfärgat) fett av ren; särsk. om fett kring rens vom; jfr feta, sbst. 2. TurÅ 1913, s. 361. —
-FETT. fett av ren; särsk.: rentalg. Renfett och Krut i Bränvin brukas mycket (vid huskurer i Överkalix). Hülphers Norrl. V. 1: 207 (1789). Ekman NorrlJakt 145 (1910). —
-FIOL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht skämts.) torkad renbog; jfr fiol, sbst.1 3 a. Hülphers ÖdAnsikt. 66 (1911). —
-FLUGA. [jfr nor. renflue, nor. dial. reinsfluga (båda om renstyng)] insekten Cephenomyia trompe Lin., vars larver parasitera i renens näshålor o. svalg; förr äv. dels: renbroms (se d. o. 1), dels: renstyng. Gedner Linné En fråga 6 (1753; om renstyng). VetAH 1774, s. 141 (om C. trompe o. om renstyng). Dalin (1855; om renbroms (se d. o. 1)). 2NF 27: 539 (1918; om C. trompe). —
-FLYTTNING. renarnas regelbundna årliga vandring (särsk. om fjällrenarnas vandring mellan kalfjäll o. skogstrakter); äv. om nomaders flyttning med renar; jfr flyttning 4 c, d. BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, Bil. s. 249. Man har .. sökt förklara hela renflyttningen såsom förorsakad af renarnas längtan efter saltvatten. FoFl. 1911, s. 16. Högberg Utböl. 1: 92 (1912).
-FOGDE. (†) kronans uppsyningsman över renskötseln i lappmark; jfr lapp-fogde. HFinLappm. 4: 162 (1614). —
-FOT. fot på en ren; äv. (om förh. bland primitiva folk) oeg., om prydnad i form av en renfot i ändan på spjutskaft o. d. Dalin Hist. 1: 276 (1747). Nilsson Ur. I. 1: 25 (1838; oeg.).
Ssgr: renfot- l. renfötter-handskar, pl. (-fötter-) (†) handskar gjorda av skinn från benen på renar. BoupptSthm 1673, s. 1308 b.
-piska, r. l. f. (-fot-) (†) piska med prydnad i form av renfot? BoupptSthm 1689, s. 1068 b (i kryddkrämares lager). —
-FYND. fynd av skelett(delar) o. d. av ren (l. av bruksföremål av renben l. renhorn o. d.) från svunna tidsåldrar. SvRike I. 2: 153 (1900). —
-FÅNGST. fångst av (i sht vild) ren; vanl. abstr. Düben Lappl. 368 (1873). Gropar ha fordom spelat en mycket stor roll vid renfångsten. Ekman NorrlJakt 25 (1910). —
-FÄLL, r. l. m. (ren- 1900 osv. rens- 1675—1686) fäll (se fäll, sbst.1 1—3) av renhud; särsk. motsv. fäll, sbst.1 1. BoupptSthm 1675, s. 1302 b. Vi lågo mycket bra på .. renfällar. PåSkid. 1928, s. 123. —
-FÖLJE. (mera tillf.) skara av (vandrande) renar; jfr följe 3. Det stundom mer än en fjärdingsväg långa renföljet. Heurgren Polc. 43 (1892). —
-FÖRARE. person som har uppsikt över o. leder (drag)ren(ar), rajdledare. Fennia XII. 1: 59 (1896). —
-GÅRD.
1) stängsel för renar.
b) (om äldre l. utländska förh.) stängsel för fångst av vildrenar; jfr gård, sbst.1 3 a. Fatab. 1906, s. 10.
-GÄRDE.
1) stängsel för tamrenar i l. vid lappläger; stundom svårt att skilja från 2. SkogsvT 1903, s. 291. Ett stängsel av det lapska rengärdets typ. RedNordM 1928, s. 43.
2) gm rengärde (i bet. 1) inhägnat område, renvall; stundom svårt att skilja från 1. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 12 (c. 1830). I rengärdet går det ganska livligt till. TurÅ 1937, s. 236. —
-GÄTARE. (-getare 1906—1936) (i övre Norrl., bygdemålsfärgat) renvaktare. Högberg Vred. 3: 39 (1906). Boberg Varg. 70 (1934). —
-HAGE. (ren- 1725 osv. rens- 1746)
a) = -gård 1 a. Lapparne behöfva taga växande löfträd till tältstänger, .. till renhagar (osv.). BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, Bil. s. 115 (1879).
-HANDLARE. jfr handlare 3. Renhandlarna (bruka) söka upp lapparna och köpa slaktrenar av dem. Sandström NatArb. 2: 174 (1910). —
-HANNE l. -HANE. (mera tillf.) hanne av ren, rentjur. Nilsson Fauna 1: 287 (1820). GbgP 1950, nr 91, s. 10. —
-HJORD. (ren- 1605 osv. rena- 1833) jfr hjord 1. HFinLappm. 4: 117 (1605). (Lappens) största rikedom är .. renhjorden. Düben Lappl. 184 (1873). —
-HJORT. (†)
-HONA. (mera tillf.) renko. PH 6: 4387 (1756). ”Kälfvorna” (renhonorna). Landsm. VII. 5: 4 (1888). —
-HORN. (ren- 1672 osv. rens- 1631—1833) [jfr fnor. reinshorn, nor. renhorn, reinshorn]
1) horn av ren; äv. ss. ämnesnamn. KyrkohÅ 1914, s. 424 (1631). Der funnos på fäldtet åtskilliga renshorn, dels slaktade, dels affalne. Linné Dal. 77 (1734). Kammar och verktyg av renhorn. Lagerlöf Holg. 2: 363 (1907).
2) (†) farm. gm bränning av renhorn (i bet. 1) erhållet ämne använt ss. magstillande medel o. mot ormbett o. d.; jfr hjorthorn 2. ApotT 1698, s. 18. Darelli Sockenapot. 55 (1760).
Ssgr (till -horn 1): renhorn- l. (vanl.) renhorns-arbete. konkret; jfr arbete 11 b. De med orneringar snidade renhornsarbetena. PT 1901, nr 20 A, s. 3.
-slöjd. (mera tillf.) tillvärkning av föremål av renhorn, bedriven ss. slöjd. Näsström FornDSv. 1: 62 (1941). —
-HUD. (ren- 1563 osv. rens- 1540—1901) [fsv. renshudh; jfr nor. dial. reinshud] hud av ren.
1) motsv. hud, sbst.1 1. Håren på Renshuden äro tätare än på något annat djur. Linné FörelDjurr. 68 (1748).
2) motsv. hud, sbst.1 2; äv. ss. ämnesnamn; stundom äv. om klädesplagg av renhud. SkinnkamRSthm 1540, s. 135. Kläda swijn i reenshudh är otiänligit. Törning 94 (1677). Ärr, som igen växte blifvit, .. giöra offta the bästa rens-hudarna aldeles odugelige. Broocman Hush. 2: 6 (1736). (K. XII) nyttjade handskar af rehnshud med höga, uppgående kragar. Afzelius Sag. XI. 2: 267 (1870).
Ssgr (till -hud 2): renhuds-arbete. (numera bl. mera tillf.) konkret, motsv. arbete 11 b; i sht förr äv. koll. KlädkamRSthm 1738 A, s. 228 (koll.).
-byxa, r. l. f. byxa av renhud; i sht i pl.; jfr byxa, sbst. 1. BoupptSthm 1673, s. 289 b. För Kongl. Norrlands Dragonregemente skola upphandlas .. 100 par renhudsbyxor. TLev. 1904, nr 1, s. 2.
-klädnad. (numera bl. tillf.) jfr klädnad 3. Kläda dhe sölotte med reenshudz klädnad är ohöfweligit. Törning 94 (1677).
-päls. jfr päls 1 a. Kuskarna voro iklädda renhudspelsar med håret utåt. Adelsköld Dagsv. 3: 58 (1900).
-skinn. (†) (stycke av) beredd renhud (se d. o. 2). Sämskade Rens-Huds skin till .. Böxsäckar. KlädkamRSthm 1746, s. 22.
-HUND. hund som användes vid vallning av renar, lapphund. Renhunden .. är en af hundsläktets allra ädlaste typer. LfF 1895, s. 59. —
-HUVUD. (ren- 1820 osv. rens- 1638) särsk. om (preparerat) huvud av slaktad l. nedlagd ren. BtÅboH I. 13: 304 (1638). Hela renhufvudet .. uppspikas på gaflarna öfver husen. Nilsson Fauna 1: 509 (1847). —
-HÅLL. [jfr nor. renhold] (föga br.) hållande av renar, renskötsel; jfr får-håll. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 8, Bil. s. 104. —
-HÅR. (ren- 1739 osv. rens- 1558—1845) hår på l. från renhud; vanl. koll. Somliga (”bänkebolster”) voro fyllda med .. renshår. NorrlS 1—6: 335 (cit. fr. 1558). Fina Renshår .. finnas till salu. DA 1824, nr 94, Bih. s. 3. Gubbarna .. löpte åt alla håll som lösa renhår i vårstormen. Munsterhjelm Trapperl. 2: 111 (1921).
-handske. (†) handske av renhud med kvarsittande hår, benlingshandske; anträffat bl. i pl. BoupptSthm 1675, s. 295 b.
-HÄRNA. (ren- 1747 osv. rens- 1803—1822) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) pannhud av ren. Lapskor, som göras antingen af Renhärnor eller Billingar. Högström Lapm. 148 (1747). Malmbgt 1894, nr 18, s. 4. —
-JAKT. jakt på (vild)ren. Landsm. XVII. 3: 55 (1672). Vinter-tiden anställas (i Idre) Ren-jagter på skid. Hülphers Dal. 239 (1762). De s. k. Caribou eskimos, de på renjakt levande eskimåerna Ymer 1931, s. 207. —
-KALV.
2) skinn av renkalv (i bet. 1); i sht förr äv. elliptiskt, om plagg av renkalvsskinn. 1. Polemitz Jacka .. medh foder af Renkalfwar. BoupptSthm 1671, s. 932. 7. st: Rehnkalfwar. Därs. 1683, s. 193 a. —
-KALVS-SKINN l. -KALV-SKINN, förr äv. -KALVE-SKINN. (ren- 1589 osv. rene- 1572—1584. rens- 1797. -kalv- 1572 osv. -kalve- 1589. -kalvs- 1612 osv.) (ogarvad l. garvad) hud av renkalv; äv. ss. ämnesnamn; jfr kalvskinn 1. KlädkamRSthm 1572 B, s. 6 a. Sina barn pläga .. (lapparna) inlinda uti Ren-Kalfskin. Högström Lapm. 135 (1747). SvGeogrÅb. 1944, s. 25. —
-KLÖV. jfr klöv, sbst.2 1. Lagerbring 1Hist. 1: 249 (1769). Då renklövarna klapprar mot snön, låter det, som då haglet hoppar mot frusen mark. BygdFolk 1: 32 (1927). —
-KO. (ren- 1672 osv. rens- 1797—1807) fullvuxen hona av ren; jfr vaja, sbst. Landsm. XVII. 3: 51 (1672). Pastor erhöll .. i julkost .. en renost efter var trettionde renko. Nilsson FestdVard. 125 (1925).
-KOK. jfr kok, sbst.1 1 b. Engström Jäs. 202 (1918). S. k. renkok .. bestående av renkött, renlever, märgben och buljong. VeckoJ 1953, nr 15, s. 20. —
-KREATUR~002, äv. ~200. (numera föga br.) om ren; oftast i pl. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 41 (1756). BtRiksdP 1893, I. 1: nr 40, s. 5. —
-KULA, r. l. f. (†) varkula på rens rygg, åstadkommen av larv av renstyng; jfr broms-kula 1. VetAP 1: 137 (1739). —
-KUNG. (ngt vard.) (rik o.) framstående renägare (o. renskötare); jfr bi-konung, sbst.1 2. Didring Malm 1: 268 (1914). —
-KÅL. (†) växten Aconitum septentrionale Koelle, som växer i fjälltrakter nära snögränsen, nordisk stormhatt; jfr lappsko-gräs 2. Landsm. XVII. 1: 21 (1671). —
-KÖTT. (ren- 1671 osv. rens- 1755—1797) Landsm. XVII. 1: 9 (1671). Renkjött är Lappens mästa föda. Rothof 385 (1762). Hos oss bruka lapparna torka en del av renköttet vid slaktningen. Bolin VFöda 230 (1933).
-LAPP, m. lapp (se lapp, sbst.1 1) som livnär sig av renskötsel; jfr fjäll-, flytt-, nomad-lapp. HFinLappm. 3: 207 (1770). Vintertid vistas renlapparne sina 15 à 30 mil från hafvet, flyttande från det ena stället till det andra. Fellman Lappm. 3: 266 (c. 1860). —
-LASS. lass (se lass, sbst.2 1) som dras av ren; äv. om så stor mängd av ngt som motsvarar ett sådant lass. Af et Häst-lass blifva fyra Ren-lass. VetAH 1773, s. 88. (Samojederna) hade i tvenne år ställt i ordning sina slädor; nu sitta de sysslolösa på renlassen. Castrén Res. 2: 172 (1846). (År 1741) uppgifves .., att årligen brytes af .. Svappavaramalmen 3—400 renlass. JernkA 1878, s. 347.
-LAV, förr äv. -LAVE, r. l. m. (-lav 1798 osv. -lafve 1868) laven Cladonia rangiferina (Lin.) Hoffm., som utgör renarnas viktigaste föda vintertid; äv. allmännare, om lav av släktet Cladonia Hoffm.; jfr -mossa. Liljeblad Fl. 435 (1798). Bränvinstillverkning af renlaf. TT 1871, s. 262. Renlaf .. utgör jemte islandsmossan det vigtigaste foderämnet för lapparnes renhjordar och begagnas för öfrigt till kreatursfoder i Norrland. Cnattingius (1877, 1894). Möjligheten att baka nödbröd av .. renlav. Selander MarkMänn. 57 (1937). Gulvit renlav. Ursing SvVäxt. Krypt. 186 (1949; om Cladonia silvatica (Lin.) Rab.).
-mark. bevuxen med renlav. BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, Bil. s. 109 (1879).
-LEGA, r. l. f.
-LYCKA, r. l. f. lycka (se lycka, sbst.3 3) l. tur med renar. VetAH 1804, s. 85. Han hade .. en förnäm renägarsläkts hela tradition och renlycka att ta i arv. TurÅ 1948, s. 360. —
-LÄGER. (i fackspr.) större flock av renar som håller sig l. hålles stationär o. samlad; jfr läger 10. LPalander (1879) hos Nordenskiöld Vega 2: 19. Ekman NorrlJakt 28 (1910). —
-LÄNGD. (av administrativ myndighet uppgjord) förteckning över renägare (i ett visst område) med uppgifter om vars o. ens innehav av renar; jfr längd 8 a. PT 1907, nr 147 A, s. 3. —
-MAGE. vom l. nätmage av ren (särsk. uttagen o. använd ss. förvaringskärl). Landsm. XVII. 1: 19 (1671). Renmagar, fylda med blod. Rosenius Himmelstr. 30 (1903). —
-MAKT. (ren- 1672 osv. rens- 1744) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hjord av tamrenar; samling av sådana renhjordar, renbestånd. Landsm. XVII. 2: 66 (1672). När Lapparne om våren flyttia med sine Renmackter till fiels upföre. HärnösDP 1695, s. 388. Fjällrenarna utgjorde den .. större delen av .. (Norrbottens läns) renmakt. SOU 1936, 23: 219. —
-MARK. (ren- 1896 osv. rens- 1745) mark l. trakt som gm terrängbeskaffenhet, växtlighet o. d. är lämpad för renskötsel. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 19 (1745). Modin GTåsjö 200 (1916). —
-MJÖLK. Landsm. XVII. 1: 24 (1671). Vi smakade på renmjölken. .. Den är tjock och fet som grädde och något besk. Saxon Härjed. 93 (1894). För att få en liter renmjölk måste man vanligen mjölka minst åtta renkor. VerdS 82: 20 (1899).
-MOSSA, r. l. f. (ren- 1615 osv. rens- 1694)
1) (numera icke i fackspr.) renlav. HFinLappm. 4: 164 (1615). Linné Vg. 10 (1747). TurÅ 1947, s. 321.
2) bot. mossarten Tetraplodon paradoxus Hag., som växer på renspillning. Ursing SvVäxt. Krypt. 92 (1949).
Ssgr (till -mossa 1; numera bl. mera tillf.): renmosse-, äv. renmoss-bröd. renlavsbröd. Linné Bref I. 2: 77 (1746).
-MÄRKE. ägarmärke för ren (i Sverige klippt i renens öra). Fellman Lappm. 3: 268 (c. 1860). Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renegaren .. har sitt hemvist. SFS 1898, nr 67, s. 1.
-lag, r. l. f. l. m. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, ProtJust. s. 48 (1885). —
-NOMAD. (i sht i fackspr.) nomad som försörjer sig på renskötsel. Nordenskiöld Vega 2: 85 (1881). De egentliga rennomadernas levnadssätt är .. reglerat av renhjordarnas betesbehov. Erixon SkansenKultH 107 (1925). —
-NOMADISM. etnogr. rennomaders kulturstadium o. levnadssätt. Ymer 1915, s. 203. Den förhistoriska ödemarkskulturen, lapparnas rennomadism. SvGeogrÅb. 1938, s. 151. —
-NÖD. (mera tillf.) renars nödläge, då betet på grund av isbildning o. d. är oåtkomligt. LfF 1910, s. 247. —
-OST, r. l. m. (ren- 1672 osv. rens- 1576—1791) ost (se ost, sbst.1 2 a, b) framställd av renmjölk. HFinLappm. 3: 338 (1576). Renost .. är inuti hvit och smakar såsom skummjölksost. Wretlind Läk. 4: 72 (1896). Renost av den mjuka sort man använder i stället för kaffegrädde där uppe. Engström Bouppt. 62 (1930). —
-OXE. (ren- 1672 osv. rens- 1797—1807) (fullvuxen) hanne av ren; numera i sht om kastrerad rentjur, härk; ngn gg äv. bildl., nedsättande, om person. Landsm. XVII. 3: 52 (1672). Stå inte och mesa, din renoxe! Högberg Vred. 1: 198 (1906; bildl.).
-PERIOD(EN). [jfr eng. reindeer period] arkeol. = -tid(en). Holmström Geol. 99 (1877). Med renperioden slutar i centrala och västra Europa paleolitikum. Ymer 1915, s. 290. —
-PEST. (i sht i fackspr.) en smittosam, med hög dödlighet förenad sjukdom hos renar, företrädesvis hos ungdjur. SDS 1899, nr 175, s. 3. —
-POST. transport av postförsändelser (stundom äv. av resande) med fordon draget av ren; äv. om själva fordonet jämte dragare, förare och last (jfr post, sbst.3 6). 2UB 10: 18 (1906). SvPostv. 265 (1924). —
-REDSKAP. (†) koll., om (dragren(ar) jämte) fordon (ackjor o. d.) o. anordningar för anspänning; jfr redskap 1. Thet lappefolck .., som all vår rennredskap .. ferdigh holle skole. G1R 22: 158 (1551). Därs. —
-RYGG. rygg på ren; särsk. i uttr. som ange att ngt forslas l. (om utländska förh.) att ngn färdas ridande på ren. VetAH 1739, s. 128. Medan jag .. på renrygg företager färden. GHT 1898, nr 120 A, s. 3. —
-RÄKNING. (lagstadgad) räkning av renar. I Norrbottens län (skall) minst vart tredje år hållas allmän renräkning. SFS 1917, s. 798. —
-SADEL.
-SENA. sena av ren. Ingen trådh brukas hoos them, uthan dhee sömma medh Reenseenor. BtVLand 6: 7 (1674). Borden .. (i en lappbåt) voro .. fastnitade med träpluggar och grova rensenor. Västerb. 1931, s. 34. —
-SIMLA. (i vissa trakter) renko. Insÿlttatt .. Reen semblor 1 1/2 T(un)na. HovförtärSthm 1619—20 B, s. 7. Munsterhjelm Järvl. 7 (1925). —
-SJUKA. om en smittosam rensjukdom. VetAH 1759, s. 295. När .. minst tio renar i en hjord dött av renpest, rensjuka eller mjältbrand. SFS 1919, s. 3073. —
-SKILJNING. sammanblandad renhjords särskiljande o. fördelning på resp. ägare, rarkning. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, Utlåt. s. 17 (1884). Alla renar ha ägarens lagligen registrerade märke i sina öron och komma till rätta vid de årliga renskiljningarna. 2SvKulturb. 3—4: 106 (1935).
-SKINN. (ren- 1549 osv. rens- 1685—1756; jfr anm. 1:o nedan) jfr -hud 2; äv. ss. ämnesnamn. AccisBSthm 1549, s. 12 b. I Kuolajervi By sys Handskar, Vantar, Stöflar och Skor af Renskinn. VetAH 1773, s. 85. Fällar af .. ren-skinn. Nilsson Fauna 1: 535 (1847). Skogslapparne (betalade) på 1500-talet icke .. sin skatt i renskinn, utan i fisk eller pälsverk. Hellström NorrlJordbr. 163 (1917). Anm. 1:o Det i nedan anförda språkprov förekommande renskskyns är sannol. skrivfel för rensskyns. Reckebolst medh huidt walmar — 2 st:r och är renskskyns. NorrbHembSkr. 1: 622 (1559). 2:o Det hos Kjellberg Ull 511 (i handl. fr. 1750) anträffade renskinslor, pl., torde vara skrivfel för renskinnsskrubblor (dvs. ett slags kardor med kardläder av renskinn).
Ssgr: renskinns-benlingsfäll. (numera bl. tillf.) jfr benling 1 o. fäll, sbst.1 1, 2. SkinnkamRSthm 1553 D, s. 31.
-fäll. 1) motsv. fäll, sbst.1 1. BoupptSthm 1670, s. 499. 2) (mera tillf.) motsv. fäll, sbst.1 2. En rytande kämpe, klädd i raggig renskinnsfäll. Castrén Res. 2: 226 (1846).
-mudd. (-modd 1917. -mudd 1899 osv. -muddar, pl. c. 1675 osv. -mudde c. 1600) = ren-mudd. Bureus Suml. 773 a (c. 1600). (Lappar) iklädda sin tjocka renskinns-”mudd”, som .. räcker ned till knäna, lämnande hals och en del af bröstet bara. LfF 1899, s. 275.
-vante. (numera bl. tillf.) renhudshandske. BoupptSthm 1676, s. 1077 b. Hemberg ObanStig. 106 (1896). —
-SKJUTS. befordran med åkdon förspänt med ren(ar); äv. konkret, om åkdonet jämte dragare. Domare, Präster och Fogdar föras .. ifrån By til By, mäst med Ren-skjuts. VetAH 1773, s. 88. Lappska allmogen (bör) förhjelpa Skolmästaren medelst renskjuts eller bärare. SFS 1846, nr 23, s. 20. —
-SKOG. (i vissa trakter) skog(strakt) där renar vallas; äv. i utvidgad anv., om plats där renar (för tillfället) vallas; särsk. i sådana uttr. som vara ute i renskogen l. gå på renskog, äv. övergående i bet.: vara ute o. valla renar, syssla med renvallning. Lifvet ”i renskogen”. LfF 1910, s. 243. Gå på vallskog eller renskog, som .. (lapparna) kalla .. (renvallningen), fast renarna nu vistas på kalfjället. TurÅ 1913, s. 206. —
-SKÄLLA, r. l. f. skälla som bäres l. är avsedd att bäras av ren i band runt halsen. Munsterhjelm Wallenius Människojäg. 62 (1934). —
-SKÖTARE. person (renägare l. renvaktare) som (yrkesmässigt) sköter renar; nomad som livnär sig på renskötsel. Læstadius 1Journ. 439 (1831). Det .. finnes lappar, som alldeles sakna egna renar och blott äro renskötare åt andra. BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, Bil. s. 113 (1879). KBWiklund (1934) i NordKult. 10: 75.
-lag, n. grupp av personer l. familjer som vid skötseln av sina renhjordar, flyttning o. d. hålla samman för inbördes hjälp, lappby (se d. o. 2). SvGeogrÅb. 1944, s. 63. —
-SKÖTSEL. jfr boskaps-skötsel. HushJourn. 1776, dec. s. 171. Fjäll Lapparne .. idka endast Renskötsel. Hülphers Norrl. V. 3: 16 (1797). KBWiklund (1934) i NordKult. 10: 62.
-förvaltning(en). om den gren av den svenska statsförvaltningen, som utövar tillsyn över lapparnas renskötsel m. m., lappväsen(det). TurÅ 1937, s. 242.
-privilegium. (mera tillf.) privilegium att idka renskötsel. Lapparnas renskötselprivilegium. Ymer 1942, 3—4: 417. —
-SLAKT. Düben Lappl. 59 (1873). Den stora renslakten börjar .. senare på året i samband med kylan. StKokb. 342 (1940).
-SLÄDE. släde dragen av ren(ar); renackja; renpulka. Castrén Res. 1: 101 (c. 1850). En keriss eller rensläda (ahkio) liknande en med bred köl försedd på midten afsågad båt med ryggstöd. ASScF 4: Minnestal 1: 14 (1853, 1856). KBWiklund (1934) i NordKult. 10: 43. —
-SNARA, r. l. f. snara för fångst l. infångande av renar; dels om dylik snara som gillras på renstig för fångst av vildren, dels om kastlina för infångande av tamrenar (t. ex. vid renskiljning). Sonen tog sin rensnara, fångade hundra renar i ett kast (osv.). Castrén Res. 2: 173 (1846). Rensnara på renstig. FinEtnogrAtl. 6 (1905; text till bild). —
-SPANN, n. (om utländska förh.) spann av renar (som draga släde o. d.); äv.: släde o. d. med förspända renar. Castrén Res. 1: 273 (1852). Wedin Rothstein Welzl 54 (1932). —
-STAM, sbst.1 stam l. bestånd av renar. SFS 1898, nr 66, s. 2. Renstammen (i Suenjel-sit) skulle .. ha nedgått under kriget med minst 75 %. Fennia XLIX. 4: 208 (1929). —
-STEK, r. l. f. i sht kok. stek av renkött; äv.: stycke renkött (lårstycke) lämpligt för stekning. Norrl. 10: 45 (i handl. fr. 1715). Renstekar .. förekomma i handeln vanligen rökta. Almström Handelsv. 526 (1845). —
-STICKA, r. l. f. (i sht förr) karvsticka för förande av räkning över renar. MeddNordM 1901, s. 49. —
-STOCK. om sammanfattningen av alla renar(inom ett område). Värdet av renstocken som en nationaltillgång. SOU 1936, 23: 117. —
-STYNG. insekten Oedemagena tarandi Lin., vars larver (korm) parasitera i renens kropp o. åstadkomma bulor på dess rygg; förr äv. om renfluga; äv. koll. Linné Vg. 203 (1747). VetAH 1804, s. 100 (om Oedemagena tarandi o. Cephenomyia trompe Lin.). När flugplågan — mygg, renstyng och broms — sätter åt som värst. 2SvKulturb. 11—12: 210 (1938). —
-STÖLD. stöld av renar. Rehnstöld är ibland Lapparne det vanligaste brottet. Læstadius 1Journ. 152 (1831). —
-TALG. Högström Lapm. 121 (1747). Om vintern består .. (fiskarlapparnas) hufvudföda af .. en välling, beredd af vatten, bark och rentalg. Palmblad Norige 54 (1846). —
-TID(EN). [sannol. efter t. renntierzeit] geol. o. arkeol. benämning på senare delen av äldre stenåldern i (mellersta) Europa, då renen där förekom talrikt; jfr -period(en), -ålder(n) o. rendjurs-period(en). Montelius SvFornt. 37 (1874). Den .. s. k. magdalénienperioden .. eller rentiden är en den sköna konstens tidsålder. 2NF 20: 1288 (1914). —
-TRAV. särsk. (†): spår efter renars travande; jfr -väg. Hästen (var) icke .. i stånd att hålla vägen, emedan rehntraf förvillade honom. Læstadius 1Journ. 254 (1831). Dens. 2Journ. 188 (1833). —
-TUNGA. rens tunga; särsk. (kok.) ss. maträtt; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. BtVLand 6: 8 (1674). HovförtärSthm 1725, s. 2469. Ren-tungans muskulatur är rikt genomväfd af fett, och anses af Lappen såsom en synnerlig läckerhet. Düben Lappl. 137 (1873). Rökta Rentungor. Hufvudstadsbl. 1911, nr 216, s. 13. —
-ULL. (ren- 1951 osv. rens- 1581) koll.: renhår. KlädkamRSthm 1581 C, s. 24 a. Balen (i ett kråkbo) bestod av en mängd renull. FoFl. 1951, s. 12. —
-VAJA, f. l. r., förr äv. -VAJ. renko. Landsm. XVII. 5: 35 (c. 1675). Renvajorna mjölkades allmänt i Paččvei-sit ännu för en generation tillbaka. Fennia XLIX. 4: 125 (1929). —
-VAKT.
-VAKTARE. (ren- 1607 osv. rene- 1561—1572. rens- 1611) person som vaktar renar (åt renägare); jfr -dräng. KlädkamRSthm 1561 E, s. 58 a. SFS 1917, s. 795.
-VALL. (inhägnad) icke skogbevuxen plats där renar sammanföras för att mjölkas; mjölkvall för renar; rengärde (i bet. 2). Landsm. XVII. 5: 27 (c. 1675). Nybyggarne, som .. slagit sig ner på de gamla renvallarne. GHT 1895, nr 242, s. 3. Ymer 1941, s. 47. —
-VALLARE. person l. hund som vallar renar. SvKennelklT 1895, s. 162 (om hund). UNT 1935, nr 151, s. 4 (om person). —
-VÅRD. = -skötsel. Den lättare renvård som Lappen där (dvs. i fjällen) har än i skogsbyggder. VetAH 1803, s. 288. —
-VÄG. av renar upptrampad väg l. stig; äv. allmännare, om landsträcka där renar bruka gå fram vid renflyttning. Rehn-vägarne (de af rehnen upptrampade gångstigar) räcka aldrig rätt särdeles långt. Læstadius 1Journ. 431 (1831). Mark för de vanliga renvägarna under höst och vår. PT 1908, nr 30 A, s. 3. —
-VÄKTARE. (ren- 1613. rene- 1571) (†) = -vaktare. KlädkamRSthm 1571 A, s. 25 b. Därs. 1613 A, s. 47 b. —
-ÅR. i uttr. gott, dåligt renår o. d., med tanke på renarnas trivsel o. avkastning. Ymer 1942, 3—4: 384. —
-ÄGARE. GT 1788, nr 117, s. 2.
1) (mera tillf.) abstr.: egenskap av l. ställning ss. renägare. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, Utlåt. s. 31 (1883). Böndernas renägareskap har .. i många trakter antagit alltför stor utsträckning. VerdS 82: 52 (1899).
2) (föga br.) konkret, om renägare ss. grupp l. samhällsklass. Det bofasta renägarskapet. PT 1916, nr 163, s. 2.
B (†): RENA-HJORD, se A.
C (†): RENE-BOG, -DJUR, -KALVSSKINN, -PÄLS, -VAKTARE, -VÄKTARE, se A.
-DJUR, -FÄLL, -HAGE, se A. —
-HORN, -HUD, -HUVUD, -HÅR, -HÄRNA, -KALVSHUD, -KALVSSKINN, -KO, -KÖTT, -MAKT, -MARK, -MOSSA, -OST, -OXE, -SKINN, -ULL, -VAKTARE, se A. —
-VÄRRE, m. l. r. [jfr sv. dial. varä, m., nor. dial. vere, m., vera m. m., f., t. dial. waru, blodfylld svulst på ögonlock, t. werre, mullvadssyrsa; besläktat med värna, sbst.] (larv av) renstyng, korm. VetAH 1786, s. 137.
Spoiler title
Spoiler content