publicerad: 2009
TUNGA tuŋ3a2, sbst.2, r. l. f. (m. Dähnert (1784)); best. -an (Jak. 3: 6 (NT 1526) osv.) ((†) -en G1R 12: 79 (1538), HH XXXIII. 1: 145 (1561)); pl. -or (Apg. 2: 3 (NT 1526) osv.) ((†) -er G1R 15: 123 (1543), Bromell Berg 46 (1730: fogeltunger)).
Ordformer
(förr äv. -w-, -ngh-. -a 1526 osv. -e 1545–1659 (: Ormetunge). -o, nom. 1604–1647. -o, oblik form 1526–1835 (: tungos, gen.))
Etymologi
[fsv. tunga; motsv. fd. tunga (d. tunge), fvn. tunga, got. tuggo, fsax. tunga, mlt. tunge, mnl. tonge (nl. tong), ffris. tunge, fht. zunga, zunge (t. zunge), feng. tunge (eng. tongue); rotbesläktat med ä. lat. dingua (varav lat. lingua) (jfr LINGVIST). — Jfr TUNGA, sbst.1]
1) det vid munhålans botten fästa o. av i sht tvärstrimmig muskulatur bestående mycket rörliga o. formbara organ hos människa o. ryggradsdjur som utgör säte för smaksinnet o. medverkar vid tuggning o. sväljning av föda samt hos människan (o. vissa djur) vid artikulation av (språk)ljud (se 2). Tabletterna ska smälta under tungan. Hon brände tungan på den heta chokladen. Ha bakterier, beläggning, blåsor, sår på tungan. VarRerV 5 (1538). Krooken frågades til hvadh ändha han bedet Oluf Abrahamsson frija till Hr Olufzd(otte)r på sijna wegnar .. (Han svarade:) om Jag det giordt så Gud gif(fu)e tungan må rötna uthur halsen på mig. VDP 6 ⁄ 9 1682, s. 452. Tungan tienar osz när wi skole, smaka, tala, suga, tugga, swälga och spotta. Rosenstein Comp. 264 (1738). (Katternas) tunga har taggar liksom en karda. Linné FörelDjurr. 21 (1748). En droppa olja tages på såckerbit emot .. förlamning i tungan. Linderholm 1: 322 (1802). Jungfru Hilda M. .. intogs .. å Lasarettet för en ulcererande tumör i tungan. Den hade en spansk nöts storlek. Hygiea 1879, s. 753. De äldre av oss minnas nog från våra första besök hos läkare, att: – Sträck fram tungan! var en uppmaning, som stadigt kom igen. Söderström LäkKvacksalv. 79 (1926). — jfr FÅGEL-, HJORT-, LAMM-, LANDKART-, PENSEL-, SCHARLAKANS-, SMULTRON-TUNGA m. fl. — särsk.
a) om tungan med tanke på dess användning vid intagande av föda l. dryck; äv. om tungan ss. organ för smakförnimmelse, förr särsk. i uttr. falla ngn på tungan, smaka ngn väl (jfr FALLA X 6 d). Smaken av choklad stannade kvar på tungan. Syr. 36: 20 (”37: 2”) (öv. 1536). Att .. kunna försäkra, att de i allmenhet skola falla hwar och en på tungan och förnöija deras läckra smak, tror jag nästan wara omöjligt. HdlCollMed. 30 ⁄ 10 1745. När I vinet dricken, / så pröfven med er tunga, / om det är äkta vin! Fröding NyttGam. 10 (1897). Den mat man äter sönderdelas av tänder och tunga och blandas med saliv i munnen. VLäkarb. 313 (1982).
b) med tanke på tungan ss. organ för förnimmelse av törst l. torrhet i mun o. d. Luk. 16: 24 (NT 1526). Mijn tunga lodher widh min goom. Psalt. 22: 16 (Bib. 1541). När som mangel är på Wijn, / Må mig Tungan sönder spricka. CupVen. A 2 a (1669). Läska min tunga, ach! Söta safter / Spriden i kärlen ljud. Bellman (BellmS) 1: 62 (c. 1770, 1790). (Den ur ruset uppvaknande) andades med svårighet, huvudet brusade som en banhall, tungan sökte förgäves fukta de spruckna läpparna. Malmberg UResol. 45 (1941, 1949).
c) i fråga om bruk l. användning av tungan för att uttrycka hån l. förakt l. gyckel o. d., särsk. i uttr. räcka ut tungan (åt l. mot (förr äv. efter l. över) ngn), se RÄCKA UT 2 c.
d) i fråga om tungans läge l. rörelse vid ansträngning l. påfrestning o. d., särsk. i sådana uttr. som hålla tungan rätt i mun(nen), (anstränga sig för att) hålla balansen l. röra sig säkert l. hålla fast vid inslagen väg l. kurs o. d., särsk. (o. i sht) mer l. mindre bildl. (jfr 2 e α). För Guds skull håll tungan rätt i munnen och handla så, att ni må kunna förlika lydnadspligten med ert samvetes röst. Crusenstolpe Mor. 4: 297 (1841). För att komma upp på två hjul fick han köra en bit i en ramp. Sedan var det bara att hålla tungan rätt i mun och hålla kvar bilen på två hjul. Expressen 25 ⁄ 4 1993, s. 20.
e) om tunga av vissa djur använd vid matlagning l. ss. maträtt l. smörgåspålägg o. d.; äv. ss. ämnesnamn. Kokt, rökt, griljerad, färserad, skivad tunga. Balck Es. 33 (1603). Steek Tungorna sedan de äre kokade uthi Wattn, och anrätta dem medh sööt Såppa. Rålamb 14: 105 (1690). Af innanmätet är tungan högst skattad på grund af sin fina smak och sitt lösa lättsmälta kött. Walin Födoämn. 33 (1906). Täck varje smörgås med tunga, skuren i skivor. StKokb. 125 (1940). — jfr FÅR-, KALV-, LAMM-, OX-, SVIN-TUNGA m. fl.
f) (i sht i fackspr.) i oeg. anv., om utskjutande l. böjlig del (av mun) hos lägre djur (i sht insekt) som till form l. funktion påminner om en tunga. Få veta tala om Fiärilens tunga, som hopveflas som en rullfiäder. Linné PVetA 1739, s. 10. Tungan är ett besynnerligt verktyg hvaraf .. (bina) betjena sig, när de samla sin föda. Gullander SvarVetA 7 (1773). En del Vatn-Snäckkräk hafva .. en lång och inom Munnen sammanrullad Tunga, vid hvars fäste å ymse sidor några Tänder befinnas. VetAH 1793, s. 92. ELönnberg hos Linné FörelDjurr. 498 (1913). — jfr RASP-, SPIRAL-, SUG-TUNGA.
g) ss. senare led i ssgr, i namn på vissa växter som i ngt avseende påminner om tungan hos visst djur. — jfr FÅR-, HJORT-, LAMM-, NATTER-, NÖT-, ORM-, OX-TUNGA m. fl.
2) om tungan (i bet. 1) ss. organ för tal l. sång; särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; förr äv. övergående i bet.: röst (se särsk. m). Min barn elskoms icke medh oordom eller medh tungom, utan medh gerninge(n)ne och j sanninge(n)ne. 1Joh. 3: 18 (NT 1526). Ja sällan tappa the som wäl med Tungan fechta. Spegel GW 251 (1685). Iag önskade fast gärna muntel(igen) med E(de)rs Högw(ärdig)h(e)t få conferera, men iag är cum Paulo bunden, altijd nog syslosatt, pennan må då tala det tungone är nekat. VDAkt. 1705, nr 5 (1704). Hennes tunga stammade, då hon frågade efter sin far. Bremer Pres. 236 (1834). Fågeln som inte har färger och som är hela dalgångens tunga när han sjunger! Rosenius SvFågl. 1: 115 (1915). Jag vill inte ge honom mera detaljer. Min tunga vägrar. Sjögren TaStjärn. 102 (1957). När hon skulle försöka uttala ett (engelskt) ord, kändes det som om hon skulle vricka tungan ur led. Moberg SistBr. 63 (1959). — jfr MÄNNISKO-, NÄKTERGALS-, SILVER-TUNGA. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande uttr.; jfr e, i, l. En leen tunga bryter hårdhetena. Ordspr. 25: 15 (öv. 1536). Wijszdom haar långa Öron och stackot Tunga. Grubb 860 (1665). Ond tunga gör vänneskilnad. Granlund Ordspr. (c. 1880). Tungan blir inte utsliten av goda ord. Holm Ordspr. 341 (1964).
b) i fråga om att ngn berövas sin talförmåga ss. straff för hädelse l. otillbörligt l. upproriskt o. d. tal; särsk. i sådana uttr. som skära tungan ur halsen l. munnen på ngn; särsk. mer l. mindre bildl. På sleeme baakdantarom .. och Gudz försmädarom skäras tungan vthur halsen. Schroderus Comenius 669 (1639). Ve den hand, som afskär tungan / På det folk, som en gång haft en röst! CVAStrandberg 1: 172 (1856). Vi lever inte längre i fredliga tider! svarade Yang Zhi. – Man borde skära tungan ur munnen på dej för de ordens skull! Menar du att vi lever i ofred nu? Malmqvist BerTräskmark. 1: 316 (1976).
c) i fråga om att ngn återfår talförmågan l. bryter sin tystnad o. börjar tala (l. bryter mot det passande o. talar utan hämningar l. hänsyn); särsk. i sådana uttr. som lösa l. lossa tungans band, se BAND, sbst.1 4 c, LOSSA, v.1 I 3 a β; jfr TUNG-BAND slutet. Mark. 7: 35 (NT 1526). Tungorna voro lösgifna, och deras sjelfsvåld riktade sig ofta mot kejsaren sjelf. Rydberg RomD 62 (1877). Då lossna banden på min tunga, / Jag får spela, jag får sjunga / Gamla toner, evigt unga. Wennerberg 3: 84 (1883).
d) i uttr. betecknande att ngn håller tillbaka ett yttrande l. (plötsligt) avbryter sitt tal, särsk. i sådana uttr. som bita sig i tungan l. (vilja) bita av sig tungan. Ni får tiga och lida. Det finnes flera än ni, som få bita sig i tungan. Aminoff Krigsg. 303 (1904). När hon kommit med sitt förslag känns det .. som om hon vill bita av sig tungan. Born RopSten. 50 (1991).
e) i fråga om att ngn håller tillbaka l. modererar l. avstår från ett oöverlagt l. förargelseväckande l. kränkande o. d. yttrande l. håller inne med hemligheter; jfr a. Then sina tungo och mund förwarar / han bewarar sina siel för ångist. Ordspr. 21: 23 (öv. 1536). Han hade ej styre på sin tunga. Med den såsom ett svärd sårade han andras heder. 2VittAH 10: 185 (1811, 1816). Må du vara öfvertygad, att jag, som man säger, vänder tungan flera gånger i munnen, innan jag framställer något, som kan vara högst densamme obehagligt. Crusenstolpe Tess. 2: 95 (1847). Man måste alltid vakta på sin tunga. Man visste aldrig vem som lyssnade och hur de kunde missförstå. Myrdal AnnanVärld 86 (1984). — särsk.
α) i uttr. hålla (förr äv. föra) tungan rätt i mun(nen) (jfr 1 d). Celsius Ordspr. 1: 93 (1708). Hvart man kom, var politiken allmänna samtalsämnet .. Här gälde det att föra tungan rätt i munnen. Odhner G3 1: 4 (1885). Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vi får inte säga någonting som kan göra tant orolig. Hedberg DockDans. 297 (1955).
γ) i uttr. styra sin tunga, se STYRA, v.1 6 a β α ', hålla tungan i styr, se STYR, sbst.2 3 b α α '.
f) i uttr. betecknande att någon har benägenhet l. gärna vill l. är nära att yttra l. uttala l. framföra ngt; särsk. i förb. med prep. på. Sy intit ord är på minne tungo, thet tu herre icke alt weest. Psalt. 139: 4 (öv. 1536). Några så kallade principer hade hon aldrig haft annat än på tungan, hvarför de lätteligen ändrades efter behof och lägenhet. Lindhé Ledf. 3 (1903). Dum – ja visst. Om man läser Hitlers bok, får man ofta det ordet på tungan. Zetterström Dag 30 (1946). — särsk.
α) i sådana uttr. som ha ngt l. ngn (ytterst l. främst) på tungan, i sht förr äv. ligga ngn på tungan, förr äv. ligga på ngns tunga, se PÅ I 4 f.
γ) i sådana uttr. som falla ngn på tungan, se FALLA X 7, komma ngn på tungan, förr äv. komma för tungan. Virgilier och Horatier i Rom plågade sig ofta länge nog för minsta rad .. när de Nordiske Stark-ottrar .. qvädde sina visor på platsen .. sådana som de kommo dem på tungan. 1VittAH 1: 106 (1754). Det är i förlitan på er godhet att jag talar hvad som kom(m)er för tungan. CAEhrensvärd Brev 1: 72 (1782).
δ) (numera mindre br.) i uttr. föra ngt (l. ngn) på tungan (förr äv. sin tunga), se FÖRA 14 g, PÅ I 16 f.
g) (†) i uttr. betecknande att ngn förleds l. luras att avslöja sina hemliga tankar l. ngt som bör förtigas o. d., särsk. i sådana uttr. som draga tungan (ut)ur l. av halsen l. munnen (på ngn) l. locka ngn tungan ur halsen. Meg tyckte .. rådelig wara, at .. (gårdens folk) icke läte så drage tungan af munne på seg. BtFinlH 3: 313 (1555). (Någon) gör sin Nästa drucknan, på dhet han desz bättre .. skall kunna .. draga Tungan ur Halsen, låcka och uthfråga en Hemligheet .. af honom. Fernander Theatr. 70 (1695). Om någon i Sverge derom pratat ur skolan, så haden i kunnat neka dertill, och icke låta Franska sändebuden sålunda med svek locka eder tungan ur halsen, och sedan göra der spott och löje af. Fryxell Ber. 7: 110 (1838).
h) i uttr. betecknande att ngn har lätt för att uttrycka sig l. är pratsam l. talför. särsk.
α) i förb. med gå l. löpa, för att ange att ngn talar snabbt (l. utan att välja sina ord l. tänka sig för). Tungan löper snattrande å stad / Som med en god vän på en promenad. CVAStrandberg 5: 284 (1862). Möjligen var det samma böjelse för att låta tungan gå utan att tänka efter först som låg bakom tisdagens kalabalik kring Berlusconis politiska framtid. DN 22 ⁄ 11 2006, s. A18.
β) i förb. med vissa adj. (i sht snabb l. kvick l. rapp l. ledig) (jfr l) för att ange att ngn talar snabbt l. snabbt finner ord l. är slagfärdig l. munvig. Så snell war han i tungonne, / så well förer hann sinn ordh. Visb. 1: 32 (1572). Man kan omöjligen låta bli att köpa af en sådan vacker stygga, då hon med den mest skälmska min och den ledigaste tunga pladdrar fram böner, smicker, och beröm för sin vara. Snellman Tyskl. 28 (1842). Nicklas eller Butikvitsen, som han kallades på grund av sin kvicka tunga. Hellström Storm 120 (1935). Hans snabba tunga, hans skarpa tanke, hans vilja var som förut. Gyllensten Grott. 105 (1973).
γ) (†) i uttr. talande l. talandes tunga (jfr TALA, v. 3 h). VDAkt. 1790, nr 398. Han hade icke någon talandes tunga. Blott om han fick tillfälle att skildra den tid, han var i ”Sleisvig anno 48”, utbredde han sig över alla de bravader, han där utfört. MinnGPrästh. 1: 159 (1924). jfr PLADDER-TUNGA.
i) i uttr. betecknande att ngn uttalar sig oärligt l. hycklande l. är falsk l. opålitlig i sitt tal; särsk. dels i sådana uttr. som tala med kluven tunga l. med två tungor, förr äv. ha två tungor i mun(nen) l. i en mun (jfr a), dels i sådana uttr. som (ha) en hal tunga, se HAL, adj. 3 a (jfr l); äv. mer l. mindre bildl. Thet cläder Dannemän fast sielsindt och ilde, att the skole haffwe twå tunger j en mund. G1R 15: 123 (1543). Thenna Fabel straffar them som haffua twå tungor j Munnen, och dragha kåpan på bådha axlarna effter som wädret är. Balck Es. 141 (1603). Huru är det möjeligt, at en så lärd man, som Criticus tyckes vara, kunnat äga två tungor? SvMag. 1766, s. 471. Heye anklagades för att tala med två tungor i sin friserade rapport till förbundsdagen och sina hårda anklagelser i tidskriften. DN(A) 1 ⁄ 7 1964, s. 6. Att tala med kluven tunga är, hävdar (diplomaten) .. ”livsfarligt för den som önskar bevara respekten för Sveriges vilja att fullfölja neutralitetspolitiken”. SvD 15 ⁄ 11 1987, 4: 3. — särsk. i uttr. vari tungan sätts i motsats till människans innersta, hennes hjärta (se d. o. II 1 e γ). En hiärtans kärlek blir, en tungos kärlek dör, ⁄ Åm han äÿ rotat är åg i hwart ord utynes. LejonkDr. 62 (1689). Jag hatar den, som har på tungan ett, / Men i sitt hjärta menar något annat. VLitt. 3: 386 (1902).
j) (numera bl. tillf.) i fråga om att ngn (l. ngt) sätter igång l. framkallar l. ägnar sig åt ryktesspridning l. skvaller; särsk. i sådana uttr. som sätta i gång tungorna l. sätta tungorna i rörelse. HH XXXIII. 1: 145 (1561). Om fröken visste hur deras tungor gick deroppe nyss, så (osv.). Strindberg Julie 18 (1888). Officeren hade genom sitt uppförande satt skvallrande, skandaltörstiga tungor i rörelse. Lagergren Minn. 6: 136 (1927). Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd, satte tungorna i gång. Martinson MötDikt. 329 (1950). — jfr KLAFFAR-, SKVALLER-, SLAMMER-TUNGA m. fl.
k) (†) i uttr. betecknande öppenhjärtighet l. uppriktighet, särsk. i sådana uttr. som bära l. ha hjärtat l. sitt hjärta på tungan; jfr HJÄRTA II 1 e γ α'. Brask Pufendorf Hist. 257 (1680: bar). Oförsynt? – Är man då oförsynt, när man säjer sanningen? – Jag har altid mit hjärta på tungan. Altén Fästm. 7 (1796). Sprang det ut på tungans rand ⁄ Friska, yra, glada hjertat, ⁄ Fritt från onatur och band. Gellerstedt 1Dikt. 50 (1871). Auerbach (1915).
l) föregånget av adj. (jfr h β, i) för att beteckna stil l. karaktär o. d. hos det som yttra(t)s; äv. mer l. mindre klart personifierat, särsk. i pl., i sådana uttr. som onda l. elaka tungor, om personer som förtalar l. smädar (jfr a o. OND 17 d). Then som samlar schatt mz en ond tungo, honom skal fattas. SalOrdspr. 21: 6 (öv. 1536). Hurr han på Heere Daan (dvs. herredagen, riksrådet) sin kloka Tunga wijste, / At hans Wältaligheet för många Hundra lyste. Lucidor (SVS) 263 (1672; uppl. 1997). Jag (är) rädder, at medisante Menniskior och elaka Tungor kunde nu .. taga sig tillfälle, at beskylla mig derföre. Modée FruR 7 (1738). De onda tungorna i byn hade denna tid fullt upp med arbete. Malmberg Fiskebyn 41 (1919). — jfr DJÄVULS-, ETTER-, SKALKA-TUNGA.
m) (numera bl. ålderdomligt) om persons förmåga l. sätt att uttrycka sig muntligen; äv. övergående till att beteckna (innehållet i) yttrande l. tal; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: röst, stämma. Min tunga skal epter titt bodh, ⁄ förkunna rettwiso thina. OPetri Hb. F 4 b (1529). Thetta är tungen offuer Nineue, och Nahums Prophetia. Nah. 1: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: utsaga; Bib. 1999: profetord). Krönte hufvud, ärlige embetsmän och annat hederligit folk hafva intet blifvit skonte för belackarens tunga och förderfvarens penna. 2RARP 14: 242 (1743). Biskop Vincentius tog .. til orda, och berättade, med jämn samt stadig tunga, sin oskuld. Celsius G1 1: 71 (1746). Den förste Gustafs tunga flöt som en ren och strid åder. 1SAH 1: 123 (1786, 1801). Vad som .. påvisats är oss .. tillräckligt för att .. säga, att Linné tänker och talar med Senecas tanke och tunga. KyrkohÅ 1925, s. 12. — jfr AVUNDS-, BLOMSTER-, MORD-, ORM-, RÄV-, SMICKER-, SMÄDE-, SPY-TUNGA.
n) (†) om person ss. talesman l. språkrör (för viss uppfattning l. viss grupp o. d.). Tegnér (WB) 6: 102 (1827). Presten var (på 1600-talet) ej blott Nationens tunga .. Han var allas hörbara samvete. Wieselgren SvSkL 1: 223 (1833). Fänriken .. lockades att bli tunga åt det allmänna missnöjet bland Gardesofficerarne. BL 21: 90 (1855).
3) (utom i a, b numera bl. ålderdomligt) om individuellt l. för viss befolkningsgrupp l. region l. nation o. d. bestämt sätt att tala l. uttrycka sig, tungomål, språk (se d. o. 4); förr särsk. i uttr. tala med (sådan l. sådan) tunga, se TALA, v. 1 a ε α'. Någen .. aff wore infödde men, som vtij Latinen och Tyske tungen, nogsam forfarenhett haffue. G1R 12: 79 (1538). J Män från Lund och från Upsala! ⁄ J konstinvigde ”Store” män! / Nu kan jag Eder tunga tala! ⁄ Ta’n mig till nåder upp igen! Braun Dikt. 1: Dedik. (1837). Gäller det att genom besläktade tungor följa rötternas ock stammarnas lif i ljud ock funktion, så är det tydligt, att folkmålens ordförråd icke kan lemnas å sido. Landsm. III. 1: 5 (1881). Våra nordiska strofformer hafva återfunnits .. i Normandiet, der dansk tunga ljöd under tionde århundradets första hälft. Bergström LittNat. 216 (1889). Flera av munkarna talade liksom abboten den nordiska tungan. Edqvist MannHem 264 (1969). — jfr MÖDERNE-, NORRÖNA-TUNGA. — särsk.
b) hist. benämning på språkligt enhetligt område utgörande gren av Johanniterorden. Adlerbeth Ant. 2: 276 (c. 1815). (Johanniter)Ordens regering var rådet, i vilket ingick representanter för de åtta olika tungorna eller språkområdena. NE 10: 149 (1993).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, om (del l. detalj av) ngt som har formen av l. (i sina rörelser) liknar l. påminner om en tunga. — särsk.
a) om naturföreteelse l. förhållande l. bildning i naturen. En ugn blef eldad; djupt ur härdens vida svalg ⁄ Bröt flamman hväsande med röda tungor ut. Runeberg (SVS) 1: 339 (1839). Man skall .. finna, att från golfströmsarean i öster sträcka sig tungor eller kilar af saltare och varmare vatten mot väster. Ymer 1900, s. 168. Härtill kan läggas, att stjälken är gröfre, ofta något bågböjd upptill, och strålblommornas tungor hvita. BotN 1910, s. 163. Endast sländorna landade med långa mellanrum på en vippande tunga av sav. Lo-Johansson Stat. 1: 147 (1936). — jfr BERGS-, ELDS-, SKOGS-, STEN-TUNGA. — särsk.
α) om (i vatten) utskjutande (smalt l. långsträckt l. i en spets avsmalnande) landområde, landtunga (se d. o. 1); äv. om näs som förbinder två landområden, landtunga (se d. o. 2). Et näs eller en tunga, drygare än halffierdedels mil i längden. Wettersten Forssa 16 (c. 1750). Egendomliga för .. Islands fjordar äro de smala, låga tungor av grus som från stranden skjuta vinkelrätt ut i vattnet. Nordenskjöld Polarv. 54 (1907). jfr JORD-, LAND-, NÄS-, SAND-, SKILJE-, STRAND-TUNGA.
β) om lång l. smal havsvik. Jos. 15: 5 (Bib. 1541). Oceanen skjuter in en smalnande tunga mellan Uruguay och Argentina. Essén Vap. 83 (1917). jfr HAVS-TUNGA.
γ) om från sammanhängande ismassa utskjutande parti. TurÅ 1897, s. 215. Det är ej helt uteslutet att istidsglaciärernas tungor t. o. m. understego 2 000 m. Ymer 1953, s. 8. jfr GLACIÄR-, IS-, JÖKEL-TUNGA.
b) (†) om kroppsdel hos människa l. djur, särsk. dels om klitoris, dels om stämband. Tungan i häst-swantzen. Möller 1: 103 (1745). Röstens ljud åstadkommes genom svängningen af röstspringans fina kanter eller läppar, d. v. s. af tungor, som vanligen kallas ”röstband”. Setterblad Mackenzie 57 (1887). Tunga .. se kittlare. Björkman (1889). — jfr BLYGD-, RUMP-, SKAM-TUNGA.
c) om tungformad del l. detalj l. tungformat parti hos föremål l. anordning l. redskap o. d. (som tillverkats med tanke på viss funktion l. användning); särsk. om sådan del osv. vars rörelsemönster erinrar om en tungas. Skeppsinvent. (1544). (Rikskanslern lovade) at skrijfua sin corespondent till .. at han skulle bestella oss till Bergämbetess behoff några goda berg-compasser med dee letaste tunger, sosom dee giöras kunna. OxBr. 11: 134 (c. 1640). Een Paszare med en Tunga till at sättia klita uti. Rålamb 10: 44 (1691). Lika mycket, Frithiof sade: svärd jag finner nog i Nord, / skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord. Tegnér (TegnS) 4: 118 (1820). Hvarje ventil är .. försedd med en tunga, som inställes en gång för alla. TT 1899, Byggn. s. 51. Våra spjäll utföras med kraftig tunga af plåt, som sluter alldeles tätt. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 577. — jfr FÅGEL-, KLO-, MUR-, PLOG-, PROTEKTOR-, REM-, SEL-, SKEN-, SKEPPS-, SKYTTEL-TUNGA m. fl. — särsk.
α) om plös (se PLÖS, sbst.1 1 a) på sko l. stövel. Tungorne frammanpå äro .. kantade med .. Silfwer galoner. KlädkamRSthm 1755, s. 441. Skor med höga klackar och stora, uddiga tungor öfver vristen. Hagström Herdam. 4: 235 (1901).
β) (numera bl. tillf.) (ss. dekoration avsedd) rundad l. spetsig udd vid kant av klädesplagg; i sht i pl.; jfr LANGETT 1. (Dräkt) medh Langetter och Tungor. KlädkamRSthm 1672, s. 411. Raka spetslif slutande med fina tungor eller täta gauffreringar. Scholander I. 2: 36 (c. 1870).
γ) spelt. om vart särskilt av de tungformade fält vari ett brädspelsbord är indelat. Holmberg 1: 303 (1795).
δ) om var särskild av de flikar vari en fanas l. ett standars (stång o. d. motstående) kortsida delas; förr äv. om långsträckt l. trekantig flagga l. vimpel; jfr STJÄRT 6 e. Högden eller bredden på Dragone-etandarerne bör vara fem qvarter, och längden med tungan sex och ett halft qvarter. BrinkmArch. 1: 237 (1718). Så kom der omsider den väntade vind; / den sträcker vimpelns tunga. Sturzen-Becker 5: 155 (1848, 1862). Genom kungligt brev 1761 erhöll ”Arméens Flotta” .. en helblå flagga med tre tungor. Hägg Flagga 5 (1937).
ε) mus. i blåsinstrument: tunn elastisk skiva (av metall l. trä) (förekommande ensam l. i par) vilken av den inblåsta luften sätts i vibration (o. därigm alstrar en ton). Weise 1: 153 (1769). Klarinetten har endast en vibrerande tunga, oboen och fagotten deremot två. UB 2: 528 (1873). Tungan (i en orgelpipa) är antingen på- eller genomslående. Lagergren Orgelsk. 1: 4 (1894). jfr RÖR-TUNGA.
ζ) på balansvåg: vinkelrät mot vågbalkens längdriktning anbragt visare vilken i lodrätt läge indikerar jämvikt; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr uttr. tungan på vågen, se TUNGA, sbst.3 2 a). VarRerV 48 (1538). Een Wicht haffuer twå Skålar, een på hwar Sida, och offuan uppå mitt emellan sitter Tungan, hwilken altijd lutar sig til then Skålen, som swårest uthi är. Schroderus Waldt 62 (1616). Du ser / Hur tungan vacklar än på krigets vågbalk. Thomander 3: 157 (1831). (Man befarar att 1899 års handelsunderskott) skall upprepas därest ej kraftiga åtgärder vidtagas för att flytta varubalansens tunga till vår fördel. StatsvT 1900, s. 198.
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) TUNG-ART. (tung- 1929–1963. tunge- 1696. tungo- 1696) (†) sätt att tala, uttal; äv.: dialekt; jfr tungo-lag. Besynnerlige språk .. som uti tungearten och uttalandet skole skillia mycket ifrån huarandra. Salberg Gr. 6 (1696). I korridorer och trappor rådde babylonisk förbistring. Alla språk och tungarter talades. Dahlin Canada 81 (1929). Östergren (1963). —
(2) -ARTIKULATION. språkv. om artikulation (se d. o. 3 b) varvid tungan medverkar. Tungartikulationen är .. (vid uttal av slutet e-ljud) högre och främre än för ä, men icke så hög eller så mycket framskjuten som för i. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. 57 (1885). —
(1, 2) -BAND. (tung- 1734 osv. tunge- 1697–1771. tungo- 1530–1883. tungs- 1836) [fsv. tungo band] anat. slemhinneveck som förbinder tungan(s undre främre yta) med munhålans botten; förr äv. oeg., om av alltför kort l. missbildat tungband orsakad defekt yttrande sig i talsvårigheter l. bristande rörlighet hos tungan (jfr -häfta), särsk. i sådana uttr. som bli klippt l. skuren för tungband; jfr band, sbst.1 14, o. -bast. (Skatan) lärer allahanda Språk och Läte, så frampt hennes Tungoband warder lossat medan hon är vngh. IErici Colerus 1: 19 (c. 1645). Då han Förmynderskapet sigh oppåtogh, war Sohnen .. behefftat med Tungoband, hwilcket dhe hafwa låtet hielpa. BoupptSthm 1673, s. 679 b. Det är alldeles som om jag blifvit klippt för tungband .. Jesus, hvad jag är glad! Benedictsson FruM 347 (1887). Tungbandsplastik utförs i de fall då tungbandet fäster nära tungspetsen och hindrar tungans naturliga rörelser. DinMun 85 (1987). särsk. i mer l. mindre bildl. uttr. betecknande att ngn ges talförmåga l. bringas l. fås att tala; äv. (o. numera bl., tillf.) i uttr. betecknande att ngn börjar tala (mera fritt); jfr TUNGA 2 c. Hans tungoband wardt löst, så at han .. taladhe redheligha. OPetri 3: 299 (1530). Med tungbandet engång lossadt, började .. (ofrälsemännen) att säga också henne sjelf (dvs. drottning Kristina) en hop ganska obehagliga sanningar. Fryxell Ber. 9: 88 (1841). Han kommer alla gånger att lätta på tungbandet, när han får höra vad jag vet. Östlund Cheyney BeskPill. 118 (1959). —
(1, 2) -BAST. (tung- 1749–1824. tungo- 1615–1718) (†) tungband; jfr bast, sbst.1 II 1 a. Phrygius HimLif. 107 (1615). Lindfors (1824). —
-BEN. (tung- 1736 osv. tunge- 1745–1823) anat. u-format ben beläget på halsens framsida mellan tungrot o. struphuvud (utgörande fäste för tung- o. sväljningsmuskler); äv. om motsv. parti hos djur. Rosenstein Comp. 57 (1736). (Med de övre hornen) artikulerar .. (sköldbrosket) mot ett litet ben, kalladt tungbenet .. hvilket något påminner om en stigbygel i liggande ställning. Nyström Talorg. 5 (1888). Omslutna af den hästskoformiga underkäken ligga i munhålans botten tungbenet, gälbågarna och de andra svalgbenen. Stuxberg Fisk. 10 (1894).
Ssgr: tungbens-apparat. (numera föga br.) jfr apparat 3 b; i sht i fråga om djur. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 165. 2NF 30: 317 (1920).
-båge. zool. om den gälbåge hos fiskar som upptill ombildats ss. stöd för käke o. gällock. Sundström Huxley 118 (1874).
-BLAD, sbst.1 (tung- 1757 osv. tunge- 1638–1659) om art l. individ av släktet Glottiphyllum N. E. Br., särsk. om Glottiphyllum linguiforme (Lin.) N. E. Br.; förr äv. om växten Ruscus hypoglossum Lin., ruskus (jfr tungspens-gräs). (Lat.) Hippoglossum, Uvularia .. (sv.) Tungspenogräs, Tungebladh. Franckenius Spec. C 3 b (1638). (Lat.) Glottiphyllum .. linguiforme (sv.) tungblad. VåraKulturvN 95 (1977). —
(1, 2) -BLAD, sbst.2 (numera bl. i fackspr.) (främre parti av) tungas övre yta. Noreen VS 1: 356 (1905).
Ssg (numera bl. tillf.): tungblads-kontakt. jfr kontakt 1 d o. tung-kontakt. Noreen VS 1: 476 (1907). —
-BLOMMA. bot. tunglik strålblomma (se d. o. 1). Berlin Farm. 1: 200 (1849). Hos odlade former (av tusensköna) ofta flera rader tungblommor, ofta i olika, röda nyanser. Weimarck SkånFl. 609 (1963). —
-BLOMSTER. (†) särsk. om blomkorg bestående av endast tungblommor. Hartman Fl. XXXIX (1820). Auerbach (1915). —
-BLOMSTRIG. (numera mindre br.) om växt av familjen Compositae l. om blomkorg hos sådan växt: vars samtliga blommor är tungformiga; jfr blomstrig 2 o. strål-blomstrig. Hartman Fl. XXXIX (1820). Äro alla blommorna rörformiga, kallas korgen rörblomstrig .. äro alla tunglika, kallas den tungblomstrig (t. ex. hos maskrosen). 2NF 27: 398 (1918). SAOL (1973). —
(2) -BOKSTAV. (†) om konsonantljud som bildas gm tungartikulation; jfr bokstav, sbst.2 2, o. lingval II. SvLitTidn. 1817, sp. 405. R (frambringas) genom tungans sammandragande ok höjande emot gomhvalfvet .. Det är således ett slags Tungbokstav. Pipon SprGr. 59 (1872). 2NF (1920). —
(4 a) -BÄCKEN. (numera mindre br.) under istunga bildad skålformig dalgång; jfr bäcken 4. (Efter ett moränstråk) vidtager en flack och moränfattig terräng, bildande tungbäckenet till den jökel, som uppbyggt ändmoränstråket och issjödeltat. Sjögren Torneträsk 199 (1909). SvGeogrÅb. 1949, s. 90. —
-CANCER. cancer i tungan; jfr -kräfta. Operationer för tungcancer utföras .. med fördel under lokalbedövning. LbKir. 1: 472 (1920). —
(1, 2) -FEL. jfr fel I 2 a; särsk.: talrubbning. Helgo (led) af ett så svårt tungfel, att han drog sig för att tala icke blott inför främmande, utan ock inför sina närmaste. Schück LittRelH 2: 36 (1904). —
-FORMIG. som till sin form påminner om en tunga; jfr -formad. Berch PVetA 1753, s. 10. (Damaskerna) omsluta nedre delen av benet, och det tungformigt neddragna frampartiet täcker vristen. Varulex. Beklädn. 355 (1945). —
-FRIHET~02 l. ~20. hippol. o. ridk. båge på stångmunstycke avsedd att lämna utrymme för hästs tunga; jfr galge 3 c. Galg-Stång har rullar och tungfrihet i form af galge. KrigVAH 1829, s. 156. —
(1, 2) -GYMNASTIK. gymnastik för l. med tungan, särsk.: artikulationsträning. Verd. 1883, s. 281. Det är ett gammalt nöje att roa sig med den tunggymnastik, som ligger i att snabbt framsäga svåra ljudgrupper. Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 2: 243 (1950). —
-HÅLLARE. särsk. med. o. odontol. instrument avsett för fixering av tunga vid undersökning l. behandling av tänder l. mun. KatalStille 1926, s. 73. —
(1, 2) -HÄFTA. av alltför kort l. missbildat tungband orsakad åkomma l. defekt yttrande sig i talsvårigheter l. bristande rörlighet av tungan; särsk. (o. numera bl.) i mer l. mindre bildl. anv., särsk. i sådana uttr. som ha tunghäfta (förr äv. tunghäftan), ha l. lida av bristande talförhet, få l. drabbas av tunghäfta, (plötsligt) sluta tala, tystna; jfr -band. Schroderus Dict. 30 (c. 1635). Jag will tala, jag skall tala, och du skall finna at jag intet har tunghäftan. Missförståndet 41 (1740). Tunghäfta .. (dvs.) Oförmåga att räcka ut tungan, utanför tänderna. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). Jag kunde inte tacka söta far därinne, när alla hörde på. Jag fick tunghäfta. Elkan Hall 82 (1899). Han har oavbrutet idisslat denna trosartikel, tills han på det yttersta av dessa dagar plötsligt drabbats av något slags tunghäfta. GHT 1944, nr 169, s. 7. —
-INFLAMMATION. med. o. veter. jfr -röta, -torsk. Collin Ordl. (1847). Tunginflammation .. är temligen allmän hos husdjuren. Lundberg HusdjSj. 338 (1868). —
(4 c ε) -INSTRUMENT. mus. blåsinstrument i vilket tonen alstras gm en tungas vibration; jfr -pipa. Fock 1Fys. 266 (1853). Tunginstrumenten .. har elastiska tungor av metall, vilka är fästade i ena ändan och kommer i svängning genom en luftström. Ljudet fortplantas av tungan själv. Svensson Stauder Musikinstr. 15 (1958). —
-KRÄFTA. (numera bl. tillf.) tungcancer; jfr kräfta 5. Fischerström 2: 471 (1780). 2SvUppslB (1954). —
-KÖRTEL. (numera mindre br.) under tungan belägen spottkörtel; jfr körtel 1 b o. -spottkörtel. En tunn slemmig vätska, som afsöndras från en .. körtel, hvilken ligger under tungan, vid inre sidan af nederkäken, och heter tungkörtel. Sönnerberg Loder 413 (1799). IllSvOrdb. (1964). —
-LAG, se D. —
-LIK. (tung- 1755 osv. tunge- 1736) som till utseendet påminner om l. liknar en tunga; särsk. i speciellare anv., i fråga om växt, särsk. om sambladigt blomhylle vars bräm från pipen utbreder sig åt endast en sida; jfr -liknande. Rosenstein Comp. 74 (1736). Af olika blomkroneformer märkes den rörformiga, trattlika .. samt den läppformiga och tunglika. Holmström Naturl. 1: 96 (1888). För att angifva bladens form .. (används bl. a. följande term:) Tunglika, då bladen likna de vigglika bladen, men spetsen begränsas af en båge. Forssell InlBot. 138 (1888). —
-LIKNANDE. tunglik. Ibland synes .. (skenet från nedgrävda skatter) som flammande sken, än som små tungliknande lågor. 2LUÅ I. 14: nr 17, s. 35 (1918). —
(2) -LJUD. särsk. språkv. om konsonantljud som artikuleras (företrädesvis) med tungan; jfr -bokstav o. lingval II. Kindblad XI (1840). —
(1, 2) -LÖS. (tung- 1764 osv. tunge- c. 1635–1700. tungo- 1685–1848) [fsv. tungo lös] som saknar tunga; förr äv.: som inte kan tala, stum. Schroderus Dict. 175 (c. 1635). (Lat.) Elingvis .. (sv.) Tunglös, språklös, mållös. Ekblad 192 (1764). Orm .. satt samman med en .. främling, som .. fått tungan utskuren .. Värst var, tyckte Orm, att den tunglöse, som inte kunde tala, så mycket mera kunde hosta. Bengtsson RödeO 71 (1941). —
-MANDEL. (numera bl. ngn gg) mandel (se mandel, sbst.1 3 a) belägen i tungans bakersta del. 2NF 30: 311 (1920). —
-MASK. zool. maskliknande (o. tungformigt) parasiterande kräftdjur av klassen Linguatulida, i sht i pl., om klassen. VetAH 1790, s. 125. Tungmaskarna .. är en grupp endoparasitiska, maskliknande former, som dock i många hänseenden visar anknytningar till arthropoderna. DjurVärld 4: 317 (1963). —
-MUSKEL. (numera bl. ngn gg) om muskel i tunga(n). Hernquist Hästanat. 40 (1778). Egentliga tungmuskeln .. som utspringer och fäster sig inom tungan sjelf samt liksom sammanflätar de öfriga musklerna. Hartelius Anat. 153 (1884). —
-MÅL, se D. —
-NERV. anat. om den gren av underkäksnerven som förser tungan med känsel- o. smaknervtrådar samt spottkörtlar i munbotten med sekretoriska trådar. Hernquist Hästanat. 60 (1778). Tungnerverna komma från botten af 4:de hjärnkammaren och gå till tungan med rörelsetrådar. Wretlind Läk. 9–10: 19 (1901). —
(4 c) -NÅL. textil. vid trikåtillverkning använd (l. därför avsedd) nål (se d. o. 1 e) med i nålskaftet rörlig tunga. Från början voro de engelska rundstolarna försedda med .. kroknålar .. men dessa hafva sedan utbytts mot de .. år 1858 uppfunna tungnålarna. 2UB 8: 370 (1900). —
-PAPILL. anat. papill på tunga; jfr smak-papill. Lilljeborg Däggdj. 211 (1871). Själva ytepitelet å tungryggen skiljer sig från den övriga munslemhinnan genom förekomsten av små .. upphöjningar och utsprång, de s. k. tungpapillerna. Hylin Munn. 1: 50 (1930). —
(1 e) -PASTEJ. (tung- 1895 osv. tunge- c. 1710) (förr) pastej beredd av (ox)tunga; jfr oxtung-pastej. Valleria Hush. 5 (c. 1710). Utom de vanliga Charkuterivarorna tillhandahåller jag .. Tungpastej. GHT 1895, nr 286 B, s. 4. —
(4 c ε) -PIPA. tunginstrument; äv. (o. numera i sht, orgelb.) om ett slags orgelpipa, lingualpipa (jfr rör-pipa 3). Så kallade tungpipor, d. ä. sådana ljudande instrument, i hvilka ljudet uppkommer genom en rörlig klaffs dallring emot en orörlig. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 8. Människans ljudorgan är byggt efter samma princip som en tungpipa. Hylin Munn. 1: 153 (1930). Orgelns pipor är antingen läpp-(labial-)pipor eller tungpipor (rörverk, snarrverk). Svensson Stauder Musikinstr. 154 (1958). —
(4 c) -PLATTFORM. (†) från tvärgående centralt belägen (större) plattform (se d. o. 1 d) längs järnvägsspår utlöpande (mindre) plattform; jfr mellan-plattform. Vid bangårdar, som icke hafva terminus-typ förenad med ett flertal tungplattformar, hvilka utgrena från en stamplattform, löses denna fråga (osv.). TT 1898, Byggn. s. 136. SJ 2: 331 (1906). —
-PULSÅDER~020. (numera bl. tillf.) gren av yttre halspulsådern som förser tungan med blod. Sönnerberg Loder 344 (1799). Tungpulsådern .. förlöper framåt ofvanom det stora tungbenshornet. Müller LbAnat. 182 (1905). —
-RAND. anat. rand l. kant på tunga. Munkatarr, som gifwer sig tillkänna först genom mörk rodnad, torrhet och swällning af slemhinnan, hwarefter .. tungränder, kinder och tandkött med slem beläggas. Lundberg HusdjSj. 337 (1868). —
(2) -RAPP. (numera bl. tillf.) om person: som har rapp (se rapp, adj. 2 slutet) tunga; äv. i överförd anv., om yttrande o. d.; jfr tungo-snäll. Anföranden av otroligt tungrappa och otroligt idiotiska agitatorer. SvD(A) 29 ⁄ 1 1923, s. 10. Tungrappa repliker och graciösa kvickheter. Segerstedt Händ. 88 (1926). —
-RAST. (numera mindre br.) växten Anchusa officinalis Lin., oxtunga (se d. o. 2 a α); jfr rast, sbst.3 NormFört. 17 (1894). Bolin Åkerogräs. 112 (1926). —
(1, 2) -ROT. (tung- 1611 osv. tunge- 1741) [fsv. tungo rot] särsk. (numera bl. i fackspr.): bakre o. mot svalget gränsande parti hos tunga; särsk. om övre yta hos sådant parti. Forsius Phys. 220 (1611). Den längst in (i munhålan) liggande stängningen sker med tungroten mot bakre gommen: (ljudet) k. Peterson-Berger Musik 184 (1927). På grund av retningen av vissa nerver i tungroten (utlöses) en reflexrörelse, varigenom födan föres ned i svalget och matstrupen. Bolin VFöda 347 (1934).
Ssg: tungrots-r. språkv. r-ljud bildat gm tungrotens artikulation mot tungspene l. bakre del av gomsegel, skorrande r; motsatt: tungspets-r. HTSkån. 2: 19 (1904). —
(1, 2) -RYGG. (i fackspr.) parti av tungas övre fria yta mellan tungspets o. tungrot (ofta äv. omfattande tungroten). Thorell Zool. 1: 171 (1860). Swinets tunga har .. på tungryggen trådformiga och längre ned mot spetsen .. linsformiga (papiller). Lundberg HusdjSj. 304 (1868). Mellersta och främre delen af tungryggen saknar smakförmåga. Öhrvall Smaks. 64 (1889).
Ssg: tungrygg-, äv. tungryggs-ljud. (numera mindre br.) konsonantljud bildat gm tungryggens artikulation mot gommen. Landsm. 1: 20 (1879). SAOL (1973). —
-RÖTA. (†) sjukdom (i sht hos nötkreatur) yttrande sig i blåsor l. sår på tunga l. munslemhinna; jfr -inflammation. SFS 1863, nr 32, s. 21. Tungröta, (dvs.) sår på tungan strax framför tungknölen, förekommer ofta hos nötkreatur under vinterfodringen och orsakas af agnar (och) andra hårda foderdelar. Juhlin-Dannfelt (1886). Sundén (1891). —
-SKRAPA. (tung- 1606 osv. tunge- 1557–1652) skrapliknande redskap avsett för l. använt vid rengöring av tunga; jfr skrapa, sbst. 1, o. -spade. TullbSthm 17 ⁄ 8 1557. En förnäm dams toalettgarnityr kunde på 1700-talet bestå av .. kammar av elfenben .. borstar, och kanske en tandborste av silver, en tungskrapa och en örslev. Fatab. 1970, s. 14. —
(1, 2) -SLAG. särsk.: (ljudet av) slag (se slag, sbst.1 1 h α) med tungan; särsk. om sådant ljud använt av kusk l. ryttare för framåtdrivande av häst; jfr -smack. Vid dressering (av en häst) kan väl en smack eller ett tungslag tagas till hjelp. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 77 (1836). Två slag af kakuminalt l åtskiljas: med ock utan tungslag. Landsm. 6: LVI (1886). —
(4 c) -SLEV. (i fackspr.) murslev med tungformigt blad avsedd för l. använd vid murning l. putsning på svåråtkomligt ställe; jfr tak-slev. Tungslevar .. används vid putsning .. t. ex. bakom värmeledningsrör o. d. samt för att få runda hörn inne i ventilationstrummor. Varulex. Byggn. 2: 180 (1955). —
(1, 2) -SMACK. (numera bl. tillf.) jfr smack, sbst.3 1, o. -slag, -smäll. (Han) grep ängsligt fatt i tömmarna, vågade efter lång tvekan ett stilla tungsmack och beredde sig på det värsta. Hedenstierna Marie 105 (1896). —
(1, 2) -SMÄLL. (numera föga br.) med tungan bildat smällande ljud; jfr smäll 1 d o. -smack. Sclopantes (Tungsmällar. T. Schnalzlaute), äro egna för hottentottspråken i södra Afrika. VetAH 1855–56, s. 58. 3NF 4: 301 (1925). —
-SPADE. (†) litet spadliknande redskap, särsk.: tungskrapa. Har .. (det stumma barnet) ej ännu förvärvat det .. nödiga herraväldet över talorganen, kan man .. med tungspaden .. trycka ned tungan något. Bergqvist Dövst. 41 (1907). jfr silver-tungspade. —
(1, 2) -SPENE, äv. (numera mindre br.) -SPEN; förr äv. -SPENA l. -SPÄNNE. (tung- c. 1635 osv. tunge- 1578–1766. tungo- 1611–1700) [fsv. tungo spini] anat. om gomseglets tappformade mellersta del (bestående av bindväv o. slemhinna o. muskulatur), gomspene; förr särsk. i sådana uttr. som nedfallen tungspene, om tungspene som svullnat l. förlängts; jfr spene, sbst.1 2. BOlavi 36 a (1578). När man slår .. (kamfersprit) på hjeszan, wärmer han up hufwudet och hjelper nedfallen Tungspenne up igen. Bruno Gumm. 127 (1762). Gomseglet och tungspenen tjäna .. väsentligen till att vid sväljningen avstänga munsvalget från nässvalget, men hava också en viss betydelse för röstens resonans. Holmgren ÖronSj. 128 (1925).
Ssgr: tungspens-, förr äv. -spene-, -speno-gräs. (†) växten Ruscus hypoglossum Lin., ruskus; jfr tung-blad, sbst.1 Franckenius Spec. C 3 b (1638). Sjöborg Sind 237 (1774).
-ljud. (numera mindre br.) Dorso-uvulara (språkljud) eller tungspensljud, då tungroten artikulerar mot tungspenen. Noreen VS 1: 379 (1905). SAOL (1998). —
(1, 2, 4 c) -SPETS. (tung- 1768 osv. tunge- 1738. tungo- 1732) jfr spets, sbst.2 1 b. (Jag) kunde allan mat med tungo-spetzen pröfwa. Kolmodin QvSp. 1: 439 (1732). Vi skola förderfva tungspetsen på oss för att få fram sådana missfoster till ljud som (eng.) thought. Almqvist TreFr. 1: 104 (1842).
Ssgr: tungspets-kontakt. (numera bl. tillf.) jfr kontakt 1 d o. tung-kontakt. Noreen VS 1: 476 (1907).
-ljud. (numera bl. tillf.) konsonantljud bildat gm tungspetsens artikulation mot tänderna l. tandvallen. Landsm. 1: 20 (1879).
-r. språkv. r-ljud bildat gm tungspetsens artikulation mot tandvallen, rullande r; motsatt: tungrots-r. Svahn LbMuntlFöredr. 55 (1903). —
-SPOTTKÖRTEL~020. (numera mindre br.) under tungan belägen spottkörtel; jfr körtel 1 b o. -körtel o. käk-spottkörtel. Hammarsten Matsmältn. 33 (1875). Tungspottkörteln sitter i munhålans botten, är så stor som en ärta och mynnar ut bredvid (käkspottkörteln). Wretlind Läk. 4: 12 (1896). Hammar HandlDiss. 1: 11 (1903). —
(1, 2) -STÄLLNING. särsk. språkv. om tungans ställning (se d. o. II 1 a) vid uttal av (visst) språkljud. Verd. 1891, s. 124. —
(4 c ε) -STÄMMA. orgelb. stämma (se stämma, sbst.1 5) omfattande ett antal tungpipor, lingualstämma, rörstämma; motsatt: labialstämma. Wegelius Musikl. 2: 184 (1889). —
(4 c α) -STÖVEL. (tung- 1886 osv. tunge- 1914) (förr) (hög) stövel vars ovanläder var försett med en tunga som nådde upp i skaftet. BoupptVäxjö 1886. —
-SVALG-NERV. anat. nionde hjärnnerven (vilken förmedlar smak- o. känselimpulser från tungan). Florman Anat. 2: 164 (1830). —
-TORSK. (tung- 1711–1885. tunge- c. 1645) (†) torsk (se torsk, sbst.2 a) som angriper tungan (i sht hos nötkreatur); jfr -inflammation. Om Tunge Torsken. Wil något Nöth icke äta, uthan tager Fodret i Munnen, och strax slepper thet ifrå sig, tå besee om Tungan är blodig. IErici Colerus 2: 44 (c. 1645). Schulthess (1885). —
-TÅNG. kir. FörslReglSjukvFält 1889, s. 189. Tungtång (dvs.) tång avsedd att hålla fast och dra fram tungan med under narkos (vid operationer). Lindskog o. Zetterberg (1997). —
(2) -VRICKANDE, p. adj. som är svår att artikulera, svåruttalad. En i (den litauiska) staden med det tungvrickande namnet (Skirsnemune) bosatt fru. SvD(A) 18 ⁄ 7 1927, s. 14. —
(2) -VRICKARE. om svåruttalat ord l. namn l. svåruttalad ordsammanställning l. ramsa o. d. (som ofta orsakar felsägning). Man kan jämföra den perceptoriska förväxlingen med den förväxling vid talproduktionen som förekommer i s. k. tungvrickare. Sigurd Språkstrukt. 102 (1967). —
-YTA. särsk. odontol. hos tandkrona: mot tungan vänd yta. Kronan har 3 ytor, den yttre eller läppytan, den inre eller tungytan och den öfre, tugg- eller rifytan. Tidén Bosk. 13 (1841). —
-ÖRT. (numera mindre br.) växten Anchusa officinalis Lin., oxtunga. Fries BotUtfl. 3: 206 (1864). SAOL (1973).
B (†): TUNGA-MÅL, se D. —
-TRÖSKARE, se C.
C (†): TUNGE-ART, -BAND, -BEN, -BLAD, se A. —
-LAG, se D. —
-LIK, -LÖS, se A. —
-MÅL, se D. —
-PASTEJ, -ROT, -SKRAPA, -SPENE, -SPETS, -STÖVEL, -TORSK, se A. —
(2) -TRÖSKARE. (tunga- 1596–1607. tunge- 1616–1737. tungo- 1720) [jfr t. zungendrescher] (†) om person som (för egen vinnings skull l. med beräkning) använder många (vackra men) vaga l. mer l. mindre tomma ord, pratmakare, ordvrängare; i sht nedsättande, om advokat. För sådana (falska predikare) förwahrar oss Scrifften allestädz, såsom för dieffuulens sendebudh och tunga tröskare, genom hwilka han .. åhörarenars siälar medh sijn löghn ifrå Gudh skilier. Balck Musæus K 5 b (1596). Scherping Cober 2: 305 (1737; om advokat).
D († utom i -mål, -tal): TUNGO-ART, -BAND, -BAST, se A. —
(2) -LAG. (tung- 1767. tunge- c. 1635–c. 1755. tungo- 1561–1773) [fsv. tungo lagh] (†) (för visst språk l. viss dialekt l. person karaktäristiskt) sätt att tala, språk(form), dialekt; jfr tung-art. Hon vplater sin mun wijsligha, och haffuer itt liuffligitt tungolagh. LPetri SalOrdspr. 31: 26 (1561). Eljest äro på landet flere olike Språk och Tungo-lag. Björnståhl Resa 2: 107 (1773). —
-LÖS, se A. —
(2) -MÅL. (tung- 1626–1728 (: tungmåls kunninge). tunga- 1523–c. 1600. tunge- 1599–1824. tungo- 1526 osv.) [fsv. tungo mal] språk (se d. o. 4); särsk. om talat språk, i sht förr särsk. i uttr. tala (förr äv. med) tungomål, tala i tungor (se tunga, sbst.2 3 a); förr särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med språk; äv. dels om uttryckssätt (se slutet), dels bildl. G1R 1: 49 (1523). Then som propheterar han är större än then som medh tungomål talar. 1Kor. 14: 5 (NT 1526; Bib. 1999: tala med tungor). Wårt gamble Swenske och Giöthiske Språk och Tungomåhl. Schück VittA 2: 17 (i handl. fr. 1667). Tupia talade til .. (indianerna) i sit tungomål; men de swarade icke på annat sätt, än at de med hotande upsyn ruskade sina wapen. Fréville Söderh. 2: 5 (1776). Kan du, så skicka mig med allraförsta .. underrättelser .. om de sydsvenska tungomålen. AnderssonBrevväxl. 1: 21 (1839). Shrapnels tala sitt tungomål såväl som granaterna sitt. Berg Krig. 126 (1915). jfr allmogs-tungomål. särsk. om för viss yrkes- l. intressegrupp l. för viss genre l. stil o. d. typiskt sätt att uttrycka sig; äv. om individs sätt att tala l. uttrycka sig, äv. med tanke väsentligen på betydelseinnehåll l. ton i det framförda. Bark Bref 1: 75 (1703). Jag önskar Er nåd af Gud, at .. få känna den rättfärdigheten, synden och domen för hwilka sanningenes ande straffar werlden; så tror jag I skolen ändra Ert tungomål. Posten 1769, s. 900. Et fritt folk talar dristigt, ädelt och frimodigt. Trälars tungomål förråder fattigdom både på ord och tankar. 1VittAH 2: 50 (1773, 1776). (P. Hallströms lyriska språk) låter en ana att om han kunnat följa sin ursprungliga genius .. poesiens tungomål även i fortsättningen skulle ha blivit hans. 3SAH LXIX. 1: 62 (1960).
Ssgr: tungomåls-tal. tungomålstalande. Tungomålstal och helbrägdagörelse höra till (pingst)rörelsens förirringar. SvD(A) 13 ⁄ 3 1922, s. 3.
-talande, n. om handlingen l. förhållandet att tala i tungor; jfr -måls-tal o. tungo-tal. VL 1 ⁄ 5 1907, s. 6. Den egentliga gudstjänsten .. utmärkes av stark ekstas. I denna spelar dansen den största roll, men även tungomålstalande och profetiskt tal äro vanligt förekommande. KyrkohÅ 1941, s. 45.
-talare. (numera bl. tillf.) person som talar i tungor; jfr profet 1. Schück AllmLittH 1: 324 (1919). —
(2) -SNÄLL. (†) om person: som har rapp tunga, talför, slagfärdig; jfr snäll, adj. 1, o. tung-rapp. Schultze Ordb. 4633 (c. 1755). —
-SPENE, -SPETS, se A. —
-TRÖSKARE, se C.
E (†): TUNGS-BAND, se A.
Avledn.: TUNGAD, adj.
1) till 1, 2, ss. senare led i ssgr: som har (sådan l. sådan) tunga. jfr falsk-, mång-, rör-, silver-, skiv-, snabb-tungad m. fl.
2) till 4: som har tunga l. tungor, särsk. till 4 c δ, om flagga; jfr tungig. Handelsflaggan är .. icke tungad, utan fyrkantig, men örlogsflaggan är treflikig. LfF 1900, s. 6. jfr tre-, två-tungad. —
TUNGIG, adj. särsk. (†) till 4: som har tunga l. tungor; jfr tungad 2. Lind 1: 1895 (1749). Klädning .. med 3 kjortlar à disposition, slätt snibblif med tungig berth och bandrosor. NJournD 1854, s. 13.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content