SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÄRA 3ra2 l. 3-, v. bär (ngn gg bärer 40), bar ba4r, buro 32, burit 3rit2, buren 3ren2, i bet. 13 äfv. boren 3ren2. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640), Lind 1: 1544 (1749)), -ING (ss. senare led i ssgr; se för öfr. BÄRNING), -NING (i fråga om de konkreta anv. se d. o.); BÄRARE (se d. o.), BÄRARINNA (se d. o.), BÄRERSKA (se d. o.).
(inf. o. pr. pl. (äfvensom p. pr.) ber- OPetri Hb. B 4 b (1529), Gustaf II Adolf 502 (1625). bä(ä)r- (-äh-) GR 1: 161 (1523) osv. böra Murenius AV 57 (1640).
pr. sg. akt. ber Luth Astr. 40 a (1584). bä(ä)r Mat. 12: 35 (NT 1526) osv. bärer Hamarinus Bielke C 2 a (1647), Levertin Dikt. 4 (1901). bör Risingh Landb. 24 (1671). — pass. bäres RARP 1: 78 (1627: opbähres) osv. bä(ä)rs OPetri Hb. F 2 a (1529) osv.
ipf. ind. sg. ba(a)r (bahr) OPetri (1524) i SthmTb. 1: 23 osv. bärde ALilhén (1829) hos Vasenius Top. 1: 340. borde PolitVis. 41 (c. 1650). — pl. bare OPetri (1526) i SthmTb. 1: 84 (: vpbare). bo(o)ro OPetri 2Post. 157 a (1530), Ödmann Hågk. 16 (1801; uppl. 1918). buro GR 7: 159 (1530: bvro) osv. buru Lovén Folkl. 24 (1847). båra Luk. 4: 22 (NT 1526). båro Mat. 26: 50 (NT 1526), Landell Bligh 177 (1795: båros, pass.). bärde VRP 29/11 1738 (: inbärdes, pass.).
ipf. konj. bare Celsius E14 68 (1774; felaktigt?). boro Rondeletius 11 (1614). Adlerbeth Poët. 1: 317 (1802; angifvet ss. en poetisk frihet). bure RP 7: 5 (1637) osv.
sup. borit (-et) GR 3: 161 (1526), VDAkt. 1674, nr 124 (: framboret). burit (-et) OPetri (1524) i SthmTb. 1: 15 (: upburit) osv. burridt Brahe Kr. 45 (c. 1585). bårit (-et) GR 4: 105 (1527: vpbåredt), Rääf Ydre 1: 299 (i handl. fr. 1551: wpbåriid). boro BtÅboH I. 13: 59 (1638). buri (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 232 (1697). bårt OxBr. 1: 64 (1614).
p. pf. i bet. 13: boren GR 7: 383 (1531: edla borna, pl.). Ossian-Nilsson Ork. 23 (1907: borna, pl.). buren GR 27: 148 (1557) osv. — buri Runius Dud. 2: 78 (c. 1710; neutr.). borden LejonkDr. 106 (1689). born Girs Edelh. B 6 b (1627), Verelius 75 (1681: frijborn). bornen GR 11: 293 (1537: Fribornen). — jfr BOREN, p. adj.
p. pf. i öfriga bet.: boren HFinlKamF 1: 36 (1538: opborne, pl.), Dryselius Monarchsp. 163 (1691: framborne, pl.). buren Mark. 2: 3 (NT 1526: framburen) osv. båren Ekeblad Bref 1: 394 (1655: utbåren), 2Saml. 13: 33 (i handl. fr. 1687). bören HH 20: 25 (c. 1580). — jfr BUREN, p. adj.)
Etymologi
[fsv. bæra, motsv. d. bære, isl. bera, fsax. beran, holl. baren, fht. beran, mht. bern (t. gebären), feng. beran (eng. bear), got. bairan, i de olika språken antingen med bet. ’bära' l. ’föda' l. också med båda dessa bet.; jfr vidare got. berusjos, föräldrar; till den ieur. roten bher: bhor; jfr gr. φέρω, lat. fero, sanskr. bharati. — Jfr BARM, BARN, BOREN, BUREN, BÅR, -BÄR, adj., BÖR, sbst.1—2, BÖRD, BÖRJA m. fl., äfvensom DIFFERERA, FERTIL, KONFERERA, OFFER, REFERERA m. fl. lat. (fr.) lånord]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) hålla (i handen, på ryggen o. d.) och förflytta (med tanken särsk. l. uteslutande fäst vid förflyttningen) o. i däraf utvecklade betydelser.
1) hålla o. samtidigt förflytta l. fortskaffa ngt. Härunder springa så fort benen bära, flyga så högt vingarna bära (f). 2) frambära, framföra; öfverlämna; bringa; gifva. Härunder ett flertal bildliga anv., t. ex. bära vittnesbörd, bära syn för sagen (c δ). 3) andraga, anföra; svara. 4) hämta, taga, få; särsk.: uppbära (aflöning) (b). Härunder bära priset (för någon l. något), vinna (öfver ngn), öfverträffa (ngn), vara öfverlägsen (a). 5) föra, flytta; applicera, rikta. Härunder bära hand l. händer på någon o. d. (b α). 6) i förb. bära ett brott o. d. på någon, påbörda ngn ett brott.
B) hålla l. hafva (i famnen, i handen o. d., då man kommer, går l. står) o. i däraf utvecklade betydelser.
7) hålla l. hafva (i famnen, i handen o. d.). Härunder bära ngn på sina händer (c α). 8) på visst sätt hålla l. föra kroppen l. en kroppsdel; äfv.: uppföra sig (c). 9) gå hafvande resp. dräktig med ngn. 10) hafva på sig l. med sig, gå med; särsk. med obj. betecknande vapen (a), kläder o. d. (b). 11) vara försedd med, hafva, äga, hysa; särsk. med obj. betecknande skägg o. d. (a α), utseende (b), namn (c), sinnelag, känsla, tanke (d).
C) frambringa o. d.
12) om träd l. jord med afs. på det som växer därå; frambringa. 13) föda, bringa till världen.
D) uppbära samt i däraf utvecklade betydelser.
14) hålla uppe, uppbära, utstå en viss belastning; äfv. (se särsk. e): kunna uppbära, kunna tåla en viss belastning. Härunder benen l. fötterna bära honom icke längre o. d. (a) samt uttryck sådana som den bärande tanken i något, bärande namn, krafter (c γ α'). 15) refl.: ekonomiskt reda sig, ”gå” (bra, dåligt) ur ekonomisk synpunkt. 16) väga. 17) bergv. om kvantitet af kol: åtgå till en viss malmsättning.
E) utstå ngt l. tåla ngt fysiskt l. andligt pröfvande o. d.
18) tyngas l. tryckas af l. hafva att lida under ngt; ofta i försvagad anv. Härunder bära sina år väl (d slutet), bära skulden för något (e slutet), bära ansvaret för något (f), bära på en hemlighet, en sorg o. d. (g). 19) stå ut med, tåla vid. 20) foga sig i, finna sig i, fördraga.
F) intr.
21) (röra sig i l.) hafva en viss riktning; ofta opers. Härunder det bär på sned, öfver ända, det bär åt skogen (e α'). 22) sjöt. befinna sig l. vara orienterad i en viss kompassriktning. 23) nå, räcka.
G) 24) refl.: foga sig, slumpa sig; äfv.: vara passande, gå an. Härunder det bar sig så illa att, det bar sig inte bättre än att (a).
A)
1) hålla l. hafva (ngt i handen, på armarna, på ryggen, i en korg o. d.) o. samtidigt förflytta l. fortskaffa (det från en plats till en annan); ofta med betydelsen af förflyttning särsk. framhållen gm ett tillfogadt rumsadverbial; stundom öfvergående i bet.: kunna förflytta l. fortskaffa; frånsedt bildl. användningar vanl. med subj. betecknande människa l. (i högre stil) riddjur l. fartyg, stundom äfv. om bärande kroppsdel (se f). Bära en klocka till urmakaren, skorna till skomakaren (i och för reparation). Bära ved och vatten. Thå barss ther en man som oferdugh war vthaff hans modhers lijff. Apg. 3: 2 (NT 1526). The .. skåro ther en wijnquist aff medh en wijnklasa, och läto twå bära then på een stong. 4Mos. 13: 24 (Bib. 1541). Hans wärdinna .. badh honom .. hugga weedh och bära j kiöket. Balck Es. 19 (1603). Tå tänds Lius, bord dukas i fläng, oc kannorna bäras. BrölBesv. 176 (c. 1670). Till far skall jag (dvs. kolargossen) bära mat och drick. Geijer I. 3: 286 (1815). — särsk.
a) i talrika ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Bära ondt Malt til gillet .. (dvs.) Styrkia ondt til. Grubb 62 (1665); jfr GR 14: 402 (1542). Alla wilia Herrar wara, ingen wil säcken bära. Grubb 15 (1665).
b) i fråga om liks förande till kyrkan l. grafven; ofta abs. OPetri Hb. F 2 a (1529). När Lijken bijsättias, skal thet skee i Stillheet, .. och inge flere fölia, än the som bära. Kyrkol. 18: 4 (1686). Wigström Folkd. 2: 173 (1881).
c) i fråga om barns förande till kyrkan l. fram till dopförrättaren för att döpas; ofta abs.; numera ofta, med öfvergång i bet. 7: hålla (ett barn till dopet). GR 11: 382 (1537). Hustrun som baar barnet. VDAkt. 1685, nr 138. Ma chère mère vill sjelf bära gossen till dopet. Bremer Grann. 2: 328 (1837).
d) refl. med predikativ; särsk. i uttr. bära sig trött o. d. Jes. 46: 1 (Bib. 1541). Hellström Kusk. 155 (1910).
e) fotboll. om målvakt. Balck Idr. 1: 138 (1886). Att bära det är att taga mer än två steg medan man håller i bollen, eller balansera den på handen. FotbRegl. 1903, s. 18.
f) med subj. betecknande bärande kroppsdel (jfr 14 a); öfvergående i bet.: kunna förflytta l. fortskaffa; ofta mer l. mindre bildl. (jfr g).
α) i uttr. (springa) så fort (som) benen (fötterna) bära o. d., (springa) så fort (som) man kan. Runeberg ESkr. 1: 158 (1836). Wirsén Sång. 38 (1884).
β) i uttr. vilja flyga högre än vingarna (kunna) bära o. d., sträfva högre än förmågan. Grubb 210 (1665). Monger .. wil .. hålla sin barn lika med the högas barn. .. The låta them strax flyga högre än wingarna kunna them bära. Swedberg SabbRo 625 (1697, 1710). SvTidskr. 1911, s. 15. Anm. till f. Den nutida språkkänslan uppfattar denna anv. ss. närmast hörande till 14.
g) (i högre stil) mer l. mindre bildl. (jfr f). (Paulus) skall bära mit nampn in för hedhningar, och för konnungar, och för Jsrahels barn. Apg. 9: 15 (NT 1526; Bib. 1917: bära fram); jfr 2 c. Hertog Waldemar .. sade at the hade warit alt förmonge, som hade burit ondt emellen theres brodher (konung Birger Magnusson) och them. OPetri Kr. 118 (c. 1540). Inom få år hade Sultan Ismael en Krigshär, som anförd af honom, bar förödelsen til alla orter. Agrell Maroco 1: 241 (1796). Nordens äldsta folk sitt namn kring verlden bar. JGOxenstierna 2: 33 (1796, 1806). Strindberg HögreR 25 (1899). — särsk.
α) om vinden, luften o. d. med afs. på ljud, ord, röst, melodi o. d.: föra. Snoilsky 2: 58 (1881). Du kan höra orden, de bäras tydligt öfver vattnet. Lagerlöf Drottn. 110 (1899).
β) hjälpa (ngn) fram (i sht gm svårigheter l. vedervärdigheter); äfv. abs.; stundom svårt att skilja från 14 c β. Henning Gyllenborg, brorson till Carl, Johan och Fredrik .. hade, buren af sitt namn och sina farbröders inflytande .. uppsvingat sig till ett visst anseende inom hattpartiet. Malmström Hist. 4: 14 (1874); jfr slutet. Flensburg KyrklTal 315 (1879). Lagerlöf Saga 62 (1908). Trons affekt, tilliten som bär genom svårigheter den är en kostlig klenod. Söderblom StundVäxl. 1: 111 (1909). — särsk. (numera knappast br.) i fråga om uppstigande till höga ställningar l. värdigheter: lyfta. Mig till Spiran Himlen burit. Börk Darius 538 (1688). Ur ringa tjäll till höjden buren, / på törnig stig din lager vanns. Nyberg 3: 59 (1832, 1842).
γ) i vissa uttr.: [efter den gr. sagan om danaiderna (se DANAID)] (i Finl.) bära vatten, om företag o. d.: blifva utan resultat, icke leda till målet, ”gå i stöpet”. Cygnæus 2: 164 (1858). Hela företaget (dvs. lagverksarbetet) bar vatten, liksom den föregående komiténs arbete. ASScF 10: Minnestal 4: 10 (1874). bära kålfat för någon, undfägna ngn, se KÅL-FAT.
2) (i högre stil, numera knappast br.; jfr dock b, c α, δ) frambära, framföra; öfverlämna; bringa; gifva. Hwadh bäre wi mannenom, För ty brödhet är allaredho vptärdt vthu wår maatsäck. Wij haffue ingen gåffuo som wij kunne bära them Gudz mannenom. 1Sam. 9: 7 (Bib. 1541). Birger kom aldrig ur båten, utan at bära .. (Theodorus) pundvaror eller rökvärk. Dalin Arg. 2: 207 (1734, 1754). (Bäcken) Cherith, der Elias uppehöll sig under hungersnöden i Israel och der korparna buro honom kött. Beskow Res. 165 (1861). — särsk.
a) (†) i fråga om tiondebetalning: öfverlämna (ngt) ss. l. i tionde; äfv. abs. OfferdalKArk. N I 1, s. 78 (1712). Därs. 129 (1725).
b) (numera nästan bl. bildl.) i uttr. bära (någon) offer, frambära offer (åt ngn), se OFFER.
c) mer l. mindre bildl. Aff himmels throne kom här nidh / en starck kempe och baar oss fridh. Ps. 1536, s. 59; jfr Ps. 1695, 121: 4. Bär osz (o Febus) en liusz och klaran Dag; / En Dag som allom är til fägnad och behag. Stiernhielm Fägn. 79 (1643, 1668). De hvinande blybitarna, af hvilka hvarje kunde bära döden, piskade marken omkring dem. Berg Krig. 137 (1915); jfr 7. — särsk.
α) med obj. betecknande underrättelse: bringa; utom i förb. bära bud numera knappast br.; se vidare BUD, BUDSKAP, KUNSKAP, TIDENDER, TIDNING, UNDERRÄTTELSE m. fl. The .. båro tijdhenden j stadhen och på bygdena. Luk. 8: 34 (Bib. 1541).
β) (†) med obj. betecknande glädje l. sorg, nytta l. skada: bereda, skänka, göra. Förgät thet som förlorat är, / Tolamodh mykin fördeel bär. Balck Es. 170 (1603). Hon aldrig sorg, men glädje bar mig. CVAStrandberg 3: 384 (1855).
γ) med obj. betecknande lof, pris, tack, äfv. vördnad o. d.: hembära. Thesse Nympher .. / Bäre Eder Prijs och Lof-Ord / Med all hiertlig ödmiukts Plicht. Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). (Jag) skal i Himmels högd / Tigh ewig wyrdnad bära. Ps. 1695, 58: 12. JGOxenstierna 1: 194 (1770, 1805).
δ) (fullt br.) i uttr. bära vittnesbörd l. vittne, se VITTNESBÖRD, VITTNE; bära syn för sagen, se SYN; förr äfv. bära skäl, se SKÄL.
3) (†) andraga, anföra (ngt mot en vederdeloman l. en beskyllning l. en anklagelse); svara; särsk. i uttr. bära nej för något, förneka (beskyllningen att hafva gjort l. tagit) ngt, bära nej för sig, förneka den framställda anklagelsen. OPetri GudsOrd C 1 a (1528). The enfallige .. jw något måtte haffua, thz the emoot sådana wåra .. lastare bära kunna. LPetri KO Föret. A 5 b (1571). När börge .. frågade effter hanskenne, bar han Neij för samme handscher. VRP 1620, s. 405. Her Sven kan icke bärha Neij för sigh vthi dhet ringaste som vpfört ähr (mot honom). VDAkt. 1654, nr 33.
4) (†) hämta; taga, få; bildl. Jag .. / Min härkomst af Iarlarna bär (dvs. leder). PolitVis. 100 (1732; arkaiserande). Hur lär man ej flinkt, då af täcka behagen / Sin visdom från purprade läppar man bär! CFDahlgren 2: 187 (1842). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. af t. davontragen, fr. remporter, lat. reportare] med obj. betecknande seger, pris (i en täflan), beröm o. d.: hembära, hemföra, vinna; nästan bl. i uttr. bära priset (prisen) för (någon l. något), vinna öfver (ngn), öfverträffa (ngn l. ngt), äfv. bära priset (prisen), vinna, vara öfverlägsen. Asteropherus 6 (1609). Hwar dygd bär egit pris, belönt af sig allena. Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713). Den stora Linden på Malmwijk / Af Grenar, Löf och Skugga rik, / Som .. prjsen bär / För alla trän i neigden där. Därs. 212 (1703, 1713). Swedberg Schibb. Förspr. e 3 b (1716).
b) med obj. betecknande aflöning o. d.: uppbära. Skulle .. (land, slott och fäste) åter komme i Ryszens wåld, / Då hade mången omsysz (dvs. förgäfves) burit såld. Carl IX Rimchr. 58 (c. 1600).
5) om mindre förflyttning, med tanken hufvudsakligen l. uteslutande fäst vid själfva rörelsen: föra, flytta; applicera, rikta.
a) (†) föra, flytta. Then late gömer sina hand j barmen, och thet warder honom tungt at han skal bära henne åt munnen. Ordspr. 26: 15 (Bib. 1541). (Musketeraren) swänger .. Muszqueten lijtet tilbaka höger åth, och bär honom strax fram åth igen. Söderman ExBook 47 (1679). VDAkt. 1697, nr 152.
b) (†; se dock α α') med adverbial inledt af prep. på: applicera l. placera l. lägga l. sätta (ngt) på (ngn l. ngt); vända l. rikta l. måtta (ngt) mot (ngn l. ngt). The borde på honom båior / och hwar och en war ny. PolitVis. 41 (c. 1650). (Isl.) Ældara .. (sv.) Som bära Eld på een att bränna Hus och Hem. Verelius 26 (1681). (Vissa politiska pamfletter) bära olja på en eld den hvar redelig Svensk bör söka, at .. utsläcka. Posten 1769, s. 716 (i bild). — särsk.
α) i fråga om angrepp på ngn.
α') (fullt br.) i uttr. bära hand l. händer o. d. på någon (l. på sig själf), öfva handgripligt våld mot ngn, se HAND.
β') med obj. betecknande vapen: anfalla (ngn) med (ett vapen), rikta, vända (ett vapen) mot (ngn). Svart G1 98 (1561). At slå en annan wid öra .., eller bära werjo på honom, thet kan sonas öfwer och förglömas. Swedberg Schibb. Förspr. f 4 b (1716). Hagberg Shaksp. 7: 301 (1849; i bild).
γ') i uttr. bära hugg (vanl. hugg och slag) på någon, anfalla ngn med hugg (o. slag). VRP 1648, s. 359. Bär någor upsåteliga hugg och slag å sin husbonda, eller matmoder. MB 15: 2 (Lag 1734). Krigsart. 1798, 5: 16.
δ') bildl. (jfr γ). Bärandes oppenbara feigde både på Frankerijke och Kongl. M:tt. RARP 7: 156 (1660). Bära skällsord på någon. Möller (1790, 1807); jfr Heinrich (1814).
β) i uttr. bära lie på ängen, på gräs o. d., börja slå ängen, gräs osv. Serenius EngÅkerm. 50 (1727). Jag (kan) omöjeligen .. tänkia få bära lija på gräs, förr än 1000 famnar aldeles odugelig giärdsgård blifwa förfärdigade. VDAkt. 1731, nr 47.
γ) bildl. (jfr α δ'). — särsk. i uttr. bära ögat l. blicken på någon l. något, rikta l. fästa ögat l. blicken på ngn l. ngt; äfv. bildl.: hålla ögat på ngn l. ngt. Att Felttmarschalcken Baner upå den Frenckische (kretsen) ett öga bore. OxBr. 8: 158 (1634). (Solens) blick, hvart den är buren, / Möts af det lif uti naturen, / Hvaråt hon sjelf ger varelse. JGOxenstierna 1: 11 (1805).
6) [jfr 2 c δ o. 3] (†) i uttr. bära ett brott o. d. på någon, påbörda ngn ett brott, anklaga ngn för en förseelse o. d. LPetri 1Post. B 4 a (1555). En Varg, en Räf och Hök .. / .. gingo skamlöst ed, och argt på Fåret boro, / At thet en skeppa säd af hunden låna fått. Kolmodin QvSp. 1: 148 (1732).
B)
7) hålla l. hafva (i handen, i famnen, på ryggen o. d., då man kommer l. går l. står); ofta i förb. bära på något (komma bärande på något), komma bärande med något. Luk. 24: 1 (NT 1526). Hon (dvs. Lättja) baar ett hyend' in-under en arm, och Kårt-spel i handen. Stiernhielm Herc. 18 (1648, 1668). Ther kommer en herdinna bärande med ett lamb i sin famn. Swedberg Cat. 808 (1709). Är .. (barnet) inte så godt som mitt eget? Jag bar ju henne vid bröstet då frun var så sjuk. Backman Reuter Lifv. 1: 12 (1870). Levertin Gest. 319 (1903). — särsk.
a) om riddjur: hafva (ngn l. ngt) på sin rygg. Iach will säya tigh heemligheten om thenna quinnona, och vthaff wildiuret som bäär henne. Upp. 17: 7 (NT 1526). Hör du, far, kan det gamla stoet verkligen bära dig ännu? Rydberg Vap. 210 (1891); jfr 14. — särsk. (i fackspr.) om ridhäst, i förb. bära tungt (förr äfv. hårdt) resp. lätt, angifvande huruvida hästen ”stöter” l. icke. VarR 36 (1538). Broocman Hush. 3: 23 (1736). (På ledgångarna) beror .. om hästen ”bär lätt” eller ”stöter”. Bendz Hofbesl. 26 (1866).
b) (i vitter stil) i utvidgad l. oeg. anv., om jorden, hafvet o. d. Denne mannen är så högfärdig, at honom tycker, det jorden ej är värd at bära honom. Mont-Louis FrSpr. 95 (1739). De djur jag närer, de kölar jag bär, .. alt vittnar min styrka, mit djup, mit gagn. Kellgren 3: 208 (1792; yttradt af en flod).
c) i bildl. uttr. — särsk.
α) i vissa uttr. med bet. upprätthålla, hafva omvårdnad l. omsorg om ngn l. ngt o. d.: (i högre stil) bära (ngt) på sina skuldror l. axlar o. d., (ensam l. gm eget arbete o. d.) upprätthålla, hålla vid makt. Du ser en gammal gumma .. ännu lefver hon med tanka och gerning för barn och barnabarn, ännu bär hon hus och hem på sina axlar. Bremer Grann. 1: 196 (1837). Böttiger 3: 267 (c. 1850). [jfr t. unter den armen tragen] (†) bära (någon l. något) under armarna, (under)stödja (ngn l. ngt), hålla (ngn) under armarna. De påstå, att utländingarne .. bära våra rederier under armarne. Chydenius 180 (1765). [efter Psalt. 91: 12, Mat. 4: 6] bära ngn på sina händer, ngn gg på sina armar, taga öm vård om ngn, äfv.: fjäsa för, skämma bort. (Änglarna) skola bära tigh på sina hender, ath tw icke skal stöta thin foot moot stenen. Mat. 4: 6 (NT 1526). Atterbom (1839) i Tegnérs ppr 421. Jag skulle vilja bära mamsell på mina händer. Kullberg Portf. 82 (1842). (Madame de Staël) fann alla andra vistelseorter än Paris tråkiga, äfven dem, der man bar henne på händerna. Hedin Rev. 446 (1880).
β) (i sht i religiöst spr.) i uttr. med bet.: utstå en svårighet, (få) tåla ett lidande o. d. Han haffuer taghit wåra skröpligheet, och wåra siwkdomar haffuer han bwrit. Mat. 8: 17 (NT 1526). Tina synd iach vppå mich bär. Ps. 1536, s. 50 (anfördt ss. yttradt af Jesus). Vår sveda och vår värk du, Jesu, på dig bar. Ps. 1819, 364: 4. — särsk. i uttr. bära en l. sin börda, bära andras bördor, bära ett l. sitt kors o. d., se BÖRDA, KORS.
γ) [efter Psalt. 119: 109] (i religiöst spr., föga br.) i uttr. bära sin själ i sina händer l. i händerna l. i sin hand, sätta sitt lif på spel. Psalt. 119: 109 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jag bär min själ alltid i min hand). Phrygius HimLif. 143 (1615).
8) i fråga om sätt att hålla l. föra kroppen l. en kroppsdel.
a) med obj. betecknande kroppen l. kroppsdel som äger större rörelseförmåga samt med adverbial: (på ett visst sätt) föra (kroppen), hålla (hufvudet o. d.). Halsen (på rådjuret) är lång, väl bildad och bäres af Råbocken mera högt än af Rågeten. Nilsson Fauna 1: 303 (1820). Svansen rak och väl buren. Hamilton Hundras. 97 (1900). — särsk.
α) i uttr. bära hufvudet högt; äfv. bildl.: hafva en stolt hållning, vara stolt. Tegnér (WB) 4: 8 (1822). Schartau .. bar sitt hufvud högt, däruti olika Hylander, som enligt sin sekts vana för att uttrycka ödmjukhet gick med ofta böjdt hufvud. Agardh BlSkr. 1: 6 (c. 1855). jfr HÖG-BUREN.
β) (hvard.) i uttr. bära näsan högt; numera (utom i fackspr. om häst) bl. bildl.: ”sätta näsan i vädret”, vara stolt, högfärdig, ”viktig”. Min häst .. (blef) skutin tvärt igenom näsan, den han .. bar något högt. Dahlberg Dagb. 136 (c. 1660). Toll bär näsan högt och börjar spela en betydande roll. Crusenstolpe Mor. 2: 147 (1840). Heidenstam Svensk. 1: 182 (1908).
b) refl.: föra sig (på ett visst sätt), hafva en (så l. så beskaffad) hållning; numera bl. (i fackspr.) om häst, numera bl. med adverbial; förr, om häst, äfv. utan adverbial: hafva en god hållning. Hvilken bland .. (de förnäma paren) är den vackraste, / Och bär sig stoltast? Franzén Skald. 3: 488 (1824, 1829). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 39 (1836). Halten på den utsläppta galoppen var vacker och hästen bar sig väl. SD 1900, nr 183, s. 7.
c) (enstaka, †) refl.: uppföra sig. Almqvist AMay 98 (1838).
d) (hvard.) refl.: ”ha sig”; äfv.: ”voja sig”, jämra sig. Östergren (1917).
9) [specialanv. af 7; närmast utvecklad ur fullständigare uttr. (jfr a)] gå med (ett foster); gå hafvande resp. dräktig med (ngn); numera bl. undantagsvis om kvinna, vanl. (bygdemålsfärgadt) om ko; ofta abs., om hondjur stundom (i sht i nekande sats) med bet.: vara i stånd att bli dräktig; hvard. ofta i förb. bära på (ett foster). The .. (äro) vthi Sweriges Rijke, hwarken födde, borne eller annamede. GR 18: 299 (1547). Then (ko) som intet mere bäär, hon dogher at slachtas. Schroderus Comenius 417 (1639; t. orig.: träget). Een bukot Pijga bedrager oss icke, .. Pijgan är feet eller hon itt Barn bäär. Bondepract. C 2 a (1662). Hon kunde (icke) bära något Barn til rätta förlossnings tiden. Hoorn Jordg. 2: 224 (1723). Du blir den moders död, som bär på dig. Hagberg Shaksp. 12: 109 (1851). — särsk.
a) i uttr. bära (ngn l. ngt) i sitt sköte (äfv. bildl.), under sitt hjärta (hjärtat), förr äfv. under sitt bröst, se vidare de särskilda substantiven. Tu mitt kära barn, som iagh j niyo månadher vnder mitt hierta burit. 2Mack. 7: 27 (Bib. 1541).
b) (starkt bygdemålsfärgadt) i p. pr. med adjektivisk bet.
α) dräktig. Lind (1738). Bärande Stoen. Brauner Bosk. 43 (1756). Östergren (1917).
β) fruktsam. Linc. Hh 6 a (1640). Koer delas .. i Bärande och Galla. Dahlman Reddej. 27 (1743).
c) om moderlif. Salugh är then qwedhen som tigh burith haffuer, och the spenar som tu dijt hafuer. Luk. 11: 27 (NT 1526; Bib. 1917: som har burit dig). Förbannadt vare skötet, / Som burit mig. Fahlcrantz 3: 294 (1864).
d) (hvard.) bildl. 1304, just då Dante gick och bar på sin Komedi. Vising Dante 124 (1896); jfr 18 g.
10) [försvagad anv. af 7] (i sht i skriftspr., företrädesvis i högre stil) med försvagad bet.: hafva (ngt) på sig l. med sig, gå med; hafva i sin ficka o. d. (Judas) hadhe pungen, och baar thet giffuit wart. Joh. 12: 6 (NT 1526). Qwinna eller Möö, then som betrodd är att bähra husbondens .. Nycklar. GR 16: 666 (1544). (Calumnia) bär i barmen et långt bref på all dijn feel / Med flijt beskrefne, thär i glömt är ingen deel. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Snoilsky 2: 24 (1881). — särsk.
a) med obj. betecknande vapen (svärd, båge osv.): vara rustad, beväpnad med (svärd osv.). (Öfverheten) bär icke swärdet förgeffues. Rom. 13: 4 (NT 1526). Skal ingen dierfwess till att bära arborst. GR 7: 224 (1530?). Fädren buro svärd och båga, / och till Mannen ännu svärdet hör. Tegnér (WB) 7: 13 (1833). Topelius Fält. 4: 148 (1864). — särsk.
α) i uttr. bära vapen, strida, kämpa, förr äfv.: vara soldat; ofta med adverbial inledt med prep. mot. (Grefven) frågade .. (soldaterna) huru länge de hade tjent. De hade alle burit vapn öfver tjugu år. Ågren Gell. 25 (1757). Mot förpligtelse att .. icke bära vapen mot Preussen. Nordensvan Mainfältt. 22 (1894).
β) bära afvog sköld mot ngn, se AFVOG 3 a.
b) med obj. betecknande kläder l. klädespersedel (äfv. hufvudbonad, peruk, skodon o. d.), prydnad, smycke (ring, kedja, krona o. d.), orden, utmärkande tecken, äfv. bojor o. d.: vara iklädd; ha på sig. Bära sorg (efter ngn), vara klädd i sorgdräkt (med anledning af ngns död). GR 1: 298 (1523). Thå gick Jesus vth, och baar ena törne crono och en Purpur mantel. Joh. 19: 5 (NT 1526). Och sende wij nw eder tilhånde .. en vulffzkindz kiortiil (dvs. vargskinnsrock), begerendis gerna atj .. wele .. beran for wora skull. GR 9: 51 (1534). Will thet eegne sich, att wij .. bäre thenn Frantzösiske Orden. Därs. 16: 161 (1544). Icke alla (äro) Jungfrwr, som krantzen bära. Grubb 374 (1665). Han bar hatten så nedtryckt, att när han slog upp sina stora ögon, glänste ovalerne. Almqvist DrJ 66 (1834). En fånge, som bärer bojor för Kristi skull. Böttiger 4: 243 (1859). (Jag) rådde .. honom att bära ylle närmast. OoB 1896, s. 319. — särsk. i uttr. bära hundhufvudet för något, se HUND-HUFVUD.
11) (i sht i skriftspr., företrädesvis i högre stil) vara försedd med, hafva, äga; med personligt l. sakligt subj. o. med materiellt l. (se särsk. c, d) immateriellt obj. (namn, känslor, tankar o. d.). Han baar tw hohll i pannen till widermercke så lenge han leffde. Svart G1 38 (1561). Albertina Fredrika, .. hvilken i sina ådror bar Svenska Konungars blod. Gustaf III 1: 2 (1771). Myntet som en Konung slår, bär hans bild. SKN 1842, s. 84. Gallerporten .. bar .. (vapensmedens) bomärke och begynnelsebokstäfverna .. (i hans namn) i flätade, svårtydda krumelurer. Rydberg Vap. 16 (1891). jfr: (Munkarna) bära en crucifix på theres staaff. OPetri Clost. A 4 a (1528). — särsk.
a) med obj. betecknande del af kroppen som betraktas ss. ett relativt själfständigt bihang. (Noshörningen) är .. så skapat som en Elephant, bärandes ett Horn framman på Näsan. Kiöping Resa 9 (1667). Geologen (kan) .. ur ett funnet käkben konstruera upp för sig det urverldsdjur, som en gång bar detsamma. EHTegnér i Ydun 1870, s. 58. (Flickan) flög bort, som bar hon vingar. Wirsén NDikt. 20 (1880). — särsk.
α) med obj. betecknande skägg, hår o. d.; ofta med predikativ l. adverbial, angifvande sättet på hvilket håret osv. bäres. Fåret bäär icke .. Vllen åth sigh sielff. Grubb 124 (1665). Hos Romarne upphörde seden att bära skägg 300 år f. Chr. Palmblad Palæst. 102 (1823). Flickan .. bar håret på herrskapsmanér, högt uppsatt och krusadt i små lockar. Lagerlöf Herrg. 186 (1899).
β) i uttr. bära ett (så l. så beskaffadt) öga till någon l. något, se ÖGA.
γ) i uttr. bära ett (så l. så beskaffadt) hjärta (i sitt bröst), bära hjärtat på tungan o. d., se HJÄRTA; jfr d α.
b) med obj. betecknande utseende l. ett i ngt afseende utmärkande drag l. en yttre egenskap: äga, besitta; visa. Som wij haffue bwridh thes iordisches (dvs. den jordiska människans) lijknelse så wardom wij och bärandes then himmelsches lijknilse. 1Kor. 15: 49 (NT 1526). Hans mun .. bar ett melankoliskt uttryck. Runeberg ESkr. 1: 128 (1836). Allt i huset bärer prägeln af .. renlighet, ordning och trefnad. Bremer NVerld. 3: 110 (1854). En af de dansande .. bar hans älskade moders drag. Wikner Vitt. 41 (1869). — särsk. i förb. bära märke af (förr äfv. för), tecken på, spår af, förr äfv. vedermäle af ngt, visa tecken på l. spår af, vittna om ngt. Stadsens gator boro ohyggelige vedermälen af Tyranniet. Celsius G1 1: 73 (1746). En del af slätten bar ännu spår af odling. Topelius Fält. 4: 62 (1864). Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901).
c) med obj. betecknande namn, titel o. d. OPetri Kr. 331 (c. 1540). Eij må någon utländsker Konung wara, eller Konunga namn bära, öfwer alt Swerike. Lagförsl. 11 (1609). (En del landtmän) hade upsåt at .. fördärfva alt hvad namn af skog eller trä bära månde. 2RARP 5: 687 (1727). Vår äldsta luterska psalmbok, .. förmodligen bärande titeln Svenska visor eller sånger. Noreen VS 1: 138 (1903). Du (Gud) allena bär namnet ”Herren”. Psalt. 83: 19 (Bib. 1917).
d) med obj. betecknande sinnelag, känsla, tanke o. d.
α) (mindre br.) med obj. betecknande (ett så l. så beskaffadt) sinne(lag), hjärtelag, förr äfv. en så l. så beskaffad karaktär, natur: äga, hafva. Slijpstenen intet skär; men skärper pijlar, och yxor: Samma natur mijn Käresta bär. Stiernhielm Öfv. (1668). (Kristus) är wår broder worden, och bär ett broderligit hiertelag til oss. Swedberg Cat. 215 (1709). Forssell Hist. 1: 1 (1869).
β) med obj. betecknande en känsla l. sinnesförfattning o. d.; särsk. i en mängd förb. o. uttr. sådana som bära hat l. agg l. ovilja l. afund mot l. till, kärlek till, aktning l. respekt l. vördnad för, försyn för, fruktan, farhåga (förr äfv. fara) för, afsky l. fasa l. förakt för, sorg l. bekymmer för någon l. något; förr äfv. bära gunst l. nåd till, trohet till, lydnad för någon, hysa, känna hat osv. (se vidare, särsk. rörande brukligheten, de olika substantiven). Haffue wij .. forstondit wtaff eder scriffuilze athij bære fare (dvs. fruktan) för oss. GR 2: 175 (1525). Lat utan like, bar han ett outplånligt hat till hvarje flitig kamrat. Blanche Tafl. 1: 43 (1845, 1856). Din kärlek, den du (Kristus) bär för menniskorna. Wikner Tank. 142 (1872).
γ) (mindre br.) med obj. betecknande tanke: hysa, hafva (jfr 18 g). Han hade länge burit den tankan, at han skulle blifva Konung. Mörk Ad. 2: 416 (1744). Tankar .. burna af någon mera framstående forskare. Quennerstedt Agnost. 5 (1888). — särsk. i uttr. bära misstankar, tvifvel, tvifvelsmål om något, hysa misstankar osv. (se vidare, särsk. rörande brukligheten, de olika substantiven). Endogh vij på deres troo och stadigheet ingen tvifvel bäre. OxBr. 1: 57 (1614).
δ) i uttr. sådana som bära omsorg om (förr äfv. sorg l. försorg för) något l. någon, sörja för, draga försorg om ngt l. ngn, bära vård om någon l. något, vårda ngn l. ngt, förr äfv. bära åhåga l. nit om l. för något, bära inseende, uppsikt öfver något, hafva uppsikt öfver ngt (se vidare, särsk. rörande brukligheten, de olika substantiven). Then ther giffter är, moste bära vmsorgh för Barn och Hwsfolck. Lælius Jungf. B 7 b (1591). Den trogna vård .. (E. Lindschiöld) alltid burit om bokliga konsters uppkomst och flor. Franzén Minnest. 2: 368 (1830).
C)
12) [urspr. o. eg. specialanv. af 11] om träd l. jord o. d. med afs. på det som växer därå; oftast öfvergående i bet.: frambringa.
a) om träd, växt, gren, äfv. skog o. d.: vara försedd med, hafva; frambringa; ofta öfvergående i bet.: afkasta; ofta utan obj.: bära frukt (med adverbial: gifva så l. så stor l. så l. så beskaffad afkastning); ofta i p. pr., närmande sig l. öfvergående i adjektivisk anv.: fruktbärande. När .. (fikonträdets) quister är kleen och begynnar bära löff så weten j ath sommaren är när. Mark. 13: 28 (NT 1526). Willmålla som bärer bäär. Rudbeck HortBot. 14 (1685; om växten Blitum virgatum Lin.). Gellerstedt Efters. 57 (1891). Bland fruktträden finnes .. en grupp, som bär tidigare och bättre på dvärgunderlag än å vildstam. Abelin Frukt 70 (1902). Auerbach (1908). Antalet sviskonträd i Santa Clara county .. beräknades år 1910 till 5,257,900 bärande och 416,000 icke bärande. LAHT 1912, s. 255. jfr: Utvuxna träd i bästa bärande ålder. Abelin Frukt 124 (1902). — (†) bildl. Hustrun är och en bärande qwist af sötaste drufwor. BrölBesv. 466 (c. 1670; handskr. B). — särsk.
α) i förb. bära frukt, äfv. bildl., se FRUKT.
β) i förb. bärande träd, träd som gifver ekonomiskt nyttig afkastning.
α') (†) fruktträd. Apal, Pärunträ, Körszbärträ, Plomonträ (m. fl.) .. äre bärande. Schroderus Comenius 112 (1639). Suell .. anlade en stor plantering af vilda och bärande träd. BL 16: 197 (1849).
β') (numera bl. i historisk framställning) om vissa slag af (vilda) träd (l. af skog) rörande hvilkas afverkning i ä. tid särskilda bestämmelser gällde (jfr språkprofven). Crononess bärande Ekie och Bökeskoger. GR 11: 293 (1537); möjl. till hufvudmomentet. Bärende trä, som ähr eek, book, apel, hassell, oxel, rön eller hägg. Därs. 28: 76 (1558). Ingen hafve macht å Kronones ägor och almänningar, eller å skattejord, at hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel. BB 13: 1 (Lag 1734). Quennerstedt Torfmoss. 20 (1896).
b) om mark, jord, åker, äng o. d.: vara bevuxen med, frambringa; ofta öfvergående i bet.: afkasta; ofta utan obj.: bära gröda (med adverbial: ge så l. så stor l. så. l. så beskaffad afkastning l. gröda). Jorden .. bär sådana gräsz som them tienar ther henne brwka. Ebr. 6: 7 (NT 1526). Then (jord) torn och tiszla bär, hon är odoghse. Därs. 8. Thet lille stycke almenningz äng, szom .. årligen bär till sziu ellor Otthe lasz fräknhöö. GR 16: 91 (1544). Allmogen Will iagh (dvs. konungen) och hafwa önskatt, att .. dehres åkrar bähra hundradefaltt. RARP 1: 129 (1630). Hälften af Sveriges bästa jord bär intet, emedan den ligger i träde. QLm. I. 1: 40 (1833). Lagerlöf Holg. 2: 4 (1907). jfr: Jordens bärande kraft. Arrhenius Jordbr. 1: 184 (1859). — särsk.
α) (†) i utvidgad anv., om land, rike o. d.: frambringa, producera. Brask Pufendorf Hist. 248 (1680). De länder som höra .. (till Australien) bära de kostbaraste naturens producter. Regnér Begr. 1: 176 (1807). Både Ural och Altai bära guld, men Altai mera än Ural. Svedelius Statsk. 2: 13 (1868).
β) (numera knappast br.) i p. pr. ss. adj., om åker, jordmån o. d.: som lämnar rik afkastning, fruktbar, bördig. Jordmonnen (i Valakiet) är vthöfwer måtton bärande, så at Inwånarne intet behöfwa sigh myckit bemöda at bruka theras Åker. Rålamb Resa 22 (1658, 1679). Genom odling öfvergå .. de stenbundna ljungfälten (i Skåne) alltmer till bärande åkerfält. LbFolksk. 177 (1893). HandtvLBl. 1905, s. 26. (†) Landet (är) rjkt .. doch icke synnerligit bärande til Korn. Holm NSv. 40 (1702).
13) [närmast utveckladt ur 9] föda, bringa till världen; numera, utom i högre stil arkaiserande, bl. (i mer l. mindre bygdemålsfärgadt spr.) om hondjur (i sht ko), icke om kvinna; ofta abs. (om ko: kalfva); äfv. i allmännare anv. (se d); jfr BOREN. (Jesus) är menniskia worden, / .. / aff rena iungfru boren. Ps. 1536, s. 71. Di värsta sto bära di skönaste fålarna. Horn Lefv. 106 (c. 1657; ordspr.). Elgkon .. bär (oftast) tvillingar. VetAH 1819, s. 239. Johans III:s utrikes borna gemål. Crusenstolpe Mor. 2: 41 (1840). Kon slickar inte den kalf hon inte burit. Granlund Ordspr. (c. 1880). VLitt. 2: 271 (1902; om kvinna). (†) När han sadhe, The brokotta skola wara tijn löön, så baar hela hiorden brokott. 1Mos. 31: 8 (Bib. 1541). — jfr FULL-BÄRA samt IN-, NY-, SAM-BUREN m. fl. — särsk.
a) (†) med subj. betecknande manlig individ. Med Sin Gemål, åt Thronen, / Han (dvs. konungen) strax en Wasa bar. SP 1778, s. 13. Bååth WagnerS 4: 161 (1908); jfr d β.
b) (numera knappast br.) i uttr. bära någon till (förr äfv. i) världen; bl. om kvinna (icke om hondjur). Björner Norn. 20 (1737). Dalin Hist. 2: 448 (1750). Omsider, när den tiden inne var, / En son Sakuntala till verlden bar. Öman LyrBl. 2: 9 (1868).
c) (†) i vissa, i allm. tautologiska förb.: född och buren, enstaka uppfödd och buren. GR 13: 278 (1541; se under d β). I danmarck är iagh födh och boren, / i suergit är min klädhe skoren. Visb. 1: 151 (c. 1620); jfr språkprofvet från 1665 under e β. — buren och kläckt. Aff Folkungar then gamble Slächt, / Är iagh medh prijs buren och klächt. Messenius Blanck. 4 (1614); jfr d β.
d) (†; jfr dock α) i p. pf., i fråga om härstamning; jfr BOREN 1 (o. 2).
α) i förb. med ett adverbial (l. predikativ); i uttr. sådana som väl, för lågt, för högt, ädelt boren, fri boren; numera bl. ss. senare led i vissa ssgr (jfr äfv. BOREN 1). En wäl burin Ridders Man. Gallius AÅkeson F 2 a (1643). Sjelf Svensk, sjelf boren fri, gör ingen Svensk till träl. Bergklint Vitt. 97 (1766). Hedberg Dagt. 10 (1876). jfr: Godha fruer och edla borna quinnor. GR 7: 383 (1531); jfr ÄDELBOREN. — jfr ADAL-, FRI-, GUDA-, HÖG-, HÖGVÄL-, TRÄL-, VÄL-, ÄDEL-BOREN m. fl.
β) i förb. med adverbial inledt af prep. af l. från o. angifvande den släkt l. det land från hvilken (hvilket) ngn härstammar: härstammande från resp. bördig från. Hon .. rett eekte och vtaff Adelen födh och boren är. GR 13: 278 (1541). Jag .. skulle en annan Hustru taga, / Den där war af Konungzlig stam boren. Carl IX Rimchr. 85 (c. 1600). Hermonides .. från Holland buren. Kullberg Ariosto 2: 267 (1865).
e) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. — särsk.
α) (i högre stil, föga br.) med subj. betecknande land, folk o. d. Den jord, som burit dig, är ej en jord för trälar. Leopold 1: 50 (1790, 1814). En liten skara äro vi, / .. / af finska folket buren / och vigd att kämpa för dess väl. Wecksell SDikt. 103 (1860).
β) (arkaiserande, föga br.) i uttr. vara någon i köttet (enstaka i blodet) buret, vara ngn medfödt. Dhet är honom i Kiöttet buret, och intet i Kläderna skuret. Grubb 90 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 33 (1807). Det hat mot alla myndigheter .. som var sicilianaren i köttet boret. GHT 1898, nr 76 B, s. 2.
f) (starkt bygdemålsfärgadt) ss. vbalsbst. bärning, förlossning (kalfning o. d.). Kon dödde i bärningen. Sahlstedt (1773). Dalin (1851).
D)
14) [utveckladt ur 7] hålla uppe l. uppbära (ngt); hafva att utstå (en viss belastning); utan skarp gräns (jfr dock e) öfvergående i bet.: kunna hålla uppe l. uppbära, kunna tåla (en viss belastning); vanl. med saksubj. Man påstod, at Atlas bar himmelen på sina axlar. Wennerdahl 90 (1748); jfr 7. Hvarje qvadratfot af jordens yta bärer vid 25 t(ums) barometer-höjd en tyngd af 2216 2/3 skålpund. Berzelius Kemi 1: 153 (1808). Den synbara lätthet, hvarmed handen bärer klotet. Ljunggren Resa 116 (1871; i fråga om en staty). (Älgen) gick längre ut (i sjön), kände, att vattnet bar honom, och började simma. Lagerlöf Holg. 2: 15 (1907). — särsk.
a) i uttr. benen (äfv. fötterna, ngn gg knäna) vilja (kunna) icke (längre) bära honom (henne osv.), bära honom icke (längre), benen osv. orka icke hålla honom osv. uppe (jfr 1 f). Rudbeck Bref 32 (1664). Min Son, gif mig en stol, mina fötter vilja ej mer bära mig. Ågren Gell. 164 (1757). Almqvist Grimst. 27 (1839). Lundquist Aftonl. 203 (1891).
b) i sht byggn. o. tekn. om del af byggnadsverk, brokonstruktion o. d.: utgöra l. tjäna som stöd för (ngt), uppbära; motsatt: utgöra belastningen (det hvilande). König Mec. 73 (1752). Utmärkande (för den grekiska byggnadskonsten) är kolonnen .. betecknande den noggrannaste balans mellan stöd och belastning, det bärande och det burna. Wrangel ByggnH 7 (1904). Inom byggnadskonsten skiljer man mellan .. bärande lister, som förmedla öfvergången till ett öfvervarande utskjutande parti, och krönande lister, som bilda öfversta afslutningen af en yta eller ett listverk. 2NF 16: 767 (1911).
c) mer l. mindre bildl. (jfr d β). — särsk.
α) (numera bl. i religiöst spr., om Gud) hålla vid makt, uppehålla. (Guds son) bär all ting medh sine kraffts oord. Ebr. 1: 3 (NT 1526; Bib. 1917: genom sin makts ord bär allt). Hälsan bäre Din kropp, och göre Din ålder förnögder! Nordenflycht QT 1746—47, s. 22.
β) (i sht i religiöst spr.) hålla (ngn) uppe (i lifvets svårigheter), hjälpa (ngn) att utstå bekymmer o. svårigheter; jfr 1 g β. Iagh (Gud) skal bära idher in til åldren ..; Iagh skal vplyffta och bära och hielpa. Jes. 46: 4 (Bib. 1541); jfr 1 g β. Jag kan ej beskrifva för dig, hvilken underlig, bärande kraft som uppehåller mig. Roos Skugg. 423 (1891).
γ) (i sht i vitter stil) vara den andliga grund hvarpå (ngt) hvilar, uppbära. Spinoza .. betingade och bar hela den moderna speculationen. Ahnfelt StudM 1: 191 (1857). Vår grunduppfattning af undervisningen är .. den, att språken ej bära bildningen, utan att bildningen bör uppbära språken. Verd. 1883, s. 15. — särsk.
α') i p. pr. i adjektivisk anv., ofta närmande sig bet.: som är det dugande, det värdefulla l. det betydelsefulla (i ngt). Den bärande grunden, tanken, idén, principen, det bärande elementet i något. Bärande namn, bärande krafter (i utvecklingen). NF 17: 969 (1893). Jag tycker ofta att min generation lefvat sin ungdom .. utan bärande idéer. Tavaststjerna Patriot 57 (1896). (Skådespelaren H. C.) har .. varit en af .. (Kristiania nationalteaters) bärande krafter. 2NF 5: 251 (1906). Vi sakna (på konstutställningen) .. en rad bärande namn, främst Christian Eriksson och Milles. DN 1921, nr 70, s. 9.
β') utgöra den psykologiska bakgrunden för (ngt), vara den stämning l. den känsla som inspirerat (en framställning i tal l. skrift); vanl. i pass. Genberg VSkr. 2: 83 (1854). Uti ord burna af varm hänförelse hafva andlige och världslige talare .. tolkat högtidens innebörd. Snoilsky i 3SAH 8: 7 (1893). (Bertel Gripenbergs) dikter bäras af stark stämning och äro uttryck för ett lidelsefullt kynne. 2NF 10: 325 (1908). — jfr FANTASI-BUREN.
d) refl. (jfr e γ): hålla sig upprätt l. uppe, äga bestånd.
α) (†) hålla sig upprätt; om säd: icke ”lägga sig”; jfr e. Ehuru tunt jag sådde Säden, så kunde han af öfverflöd hvarken bära sig eller mogna. Brauner Bosk. 24 (1756). (Fruktträdens) oformliga grenar, som ofta icke bära sig utan stöd. De Geer VSkr. 1: 7 (1839, 1892). Af tjusning tagen / Jag knappt mig bär. Wennerberg 3: 63 (1883). — bildl. (jfr β). Är .. (bondens) stuga änn så trång .., så lefver dock derinne den poesi, som ger menniskan makt att bära sig. Almqvist Fattigd. 16 (1838).
β) (knappast br.) bildl. (jfr α slutet): äga bestånd; särsk. om stat, regeringssätt o. d.; äfv. opers.; jfr e. 2RARP 4: 46 (1726). Han står i nåd hos Konungen, men det lär icke längre bära sig. Sahlstedt (1773). Om undersåtare finge sammangadda sig, .. huru skulle en Regering kunna bära sig och ens ega rum? Almqvist DrJ 237 (1834). Malmström Hist. 6: 1 (1877).
e) tåla (ngts) tyngd utan att ge efter l. brista l. sjunka o. d. Peer Monsons farfar på Edha war så stor at ingen hest bar honom. Bureus Suml. 69 (c. 1600). Efter Musschenbroek bärer en jerntråd af 0,1 tums tjocklek 450 skålpund. EconA 1807, maj s. 109. Äro vi de enda här? / Jag förmodar båten bär / ogeneradt några flera? Lybeck Dikt. 1: 55 (1890). — särsk.
α) om is, skare, isbelagdt vattendrag (sjö, mosse, flod o. d.), vattensjuk mark o. d.: hålla (att gå på l. färdas öfver); vanl. abs. GR 3: 366 (1526). Iserne bäre kringh um Vijborgh. GR 26: 51 (1556). Gödseln .. utföres (om våren) .. så fort åkern bär dragarna, och sprides genast. QLm. I. 1: 26 (1833). År 1635 bar norra Östersjön till Bornholm. NordT 1896, s. 123. VetAÅrsb. 1912, s. 240. — särsk. i uttr. hvarken bära eller brista, förr äfv. bryta, se BRISTA, v. I 1 a, BRYTA 1 c.
β) bildl. En annan grund, som bär och består (än Kristus), kan ingen lägga. Wallin Rel. 4: 192 (1832).
γ) (†) refl. (jfr d): hålla, icke brista (under belastning); särsk. om byggnad l. del af byggnad. RelCur. 40 (1682). Entablementet kan bära sig. König Mec. 70 (1752). Dalin (1851).
15) [utveckladt ur 14 (jfr slutet nedan)] refl., om företag, verksamhet o. d.: med inkomsterna täcka de tillhörande utgifterna, reda sig ekonomiskt, ”stå sig”, ”klara sig”; gifva ekonomisk vinst; äfv. med adverbial: gå (bra, dåligt) ur ekonomisk synpunkt, lämna (stora, små osv.) inkomster; äfv. opers. i fråga om utgiftsstat o. d.: ”gå ihop”. LMil. 2: 326 (1690). I sanning vårt tilstånd fordrar både Hustruns och Mannens omsorg, flit och sparsamhet, om hushållet skall bära sig. Dalin Arg. 1: 265 (1733, 1754). Jag måste inskränka min hushållning; ty på det här sättet bär det sig icke mera. Envallsson Frunt. 1 (1793). Hvad jag vet är att ingen annan Tidning bär sig i vårt land än Dagbladen. Tegnér (WB) 6: 526 (1830). (1696 års riksstat) var .. den första stat, som ”bar sig”, d. v. s. den första, i hvilken inkomsterna öfverstego utgifterna. NF 13: 1188 (1889). En affär som bär sig. Tändsticksfabriksaktiebolaget Vulcan utdelar för förra året en vinst af .. 62 procent. VL 1893, nr 55, s. 2. Hvilka statsbanedelar bära sig bäst? PT 1907, nr 1, s. 3. — jfr uttr. bära sig själf, själf (utan tillskott l. hjälp från annat håll) få utgifter och inkomster att gå ihop; finansiera sig själf. RARP 9: 97 (1664). VL 1893, nr 47, s. 2.
16) (†) väga. Ett pund du bär; jag känner slaget! Sätherberg Dikt. 2: 10 (1844, 1863; yttradt om en fisk).
17) bergv. om (kvantitet af) kol: (kunna) motsvara l. åtgå till en viss malmsättning; ofta i förb. vara bärande, i relativt ringa kvantitet kunna motsvara l. åtgå till en viss malmsättning. Under detta försök buro .. 40 ℔ stenkol 77 ℔ malm eller 1 c:tr stenkol 1,92 c:tr malm. JernkA 1875, s. 403. Mycket torra kol i masugnen blifva mer ”bärande”, om de före uppsättningen lindrigt bestänkas med vatten. Därs. 1904, s. 46.
E)
18) tyngas l. tryckas af l. (hafva att) lida under l. utstå (ngt tungt, pröfvande, sorgligt, obehagligt l. skymfligt); (hafva att) svara för (ngt psykiskt kräfvande l. ngt maktpåliggande); äfv. i försvagad anv., närmande sig 11 d: hafva, hysa; ofta i förb. bära på; jfr DRAGA II 2 a. Tesse sijste hafua arbetat en tima, och tw giorde them lika medh oss som haffua burit dagsens twnga och heta. Mat. 20: 12 (NT 1526). Om hon (dvs. hustrun) är lösaktig, skall han (dvs. hennes man) bära skammen derföre? Dalin Arg. 1: nr 3, s. 6 (1732). Julvätten omtalade .., huru den fattiga mor Gertrud .. arbetade med lust och kärlek och bar försakelser för .. (fostersonens) skull. Rydberg Vigg 19 (1875). Din sorg är din, och du bör bära henne. Dens. Dikt. 1: 124 (1882). (Arvid Nilsson) visste hvad mäster hade att bära, och Margit med honom, och han grubblade förgäfves öfver någon utväg att frälsa dem undan betrycket. Dens. Vap. 211 (1891). Det är svenskarna som (vid Bender) få bära tyngden af anfallet. Quennerstedt Bender 30 (1910). — särsk.
a) med obj. betecknande pålaga, tull, utgifter o. d.: vara underkastad; hafva att utgöra l. betala; jfr 19 a. Chydenius 326 (1777). De större kommunerna skulle blifva allt för hårdt betungade, om de skulle bära utgifterna för denna undervisning (dvs. döfstumsundervisningen) ensamma (utan bidrag af staten). BetDöfstUnd. 1878, s. 27. Införseln af tackjärn fortfar att stiga, trots den okynnestull, den bär. GHT 1895, nr 247 A, s. 2.
b) med obj. betecknande sjukdom: lida af; numera bl. i förb. bära på. The siuke få sin helsos tijdh / Ehwadh kranckdom the bära. Swedberg Gr. 117 (cit. ur Ps. 1627). (A.) rycktes bort den 24 sistl. november af den sjukdom, på hvilken han i åratal burit. MinnestGbgVS 19041907, s. 19.
c) (†; se dock slutet) i uttr. bära ett rus, vara ”bekajad” med ett rus, vara berusad. Dalin Arg. 1: nr 12, s. 8 (1733; bildl.). — särsk. (fullt br.) med adverbial, särsk. i uttr. bära ett rus väl, som en hel karl o. d., vara berusad, utan att detta märkbart framträder i uppförandet; jfr 19 b. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig undt, om du endast med sansning det bär. Tegnér (WB) 5: 112 (1825). Dalin 2: 298 (1855). Hahnsson (1884).
d) (föga br.; se dock slutet) med obj. betecknande (hög) ålder, (högt) antal år: hafva (så l. så hög) ålder; stundom, med närmare anslutning till hufvudbet.: tryckas af (hög ålder). Hon redan bar / På sex och tjugu vårar. CVAStrandberg 4: 269 (1857). Via sacra fem halfva årtusenden bär. Wennerberg 1: 7 (1881). De få (judiska) köparne .. föreföllo .. alla så sällsamt gamla som om de burit hela sin races ålder. Heidenstam End. 49 (1889). — särsk. (fullt br.) i uttr. bära sina (sextio, sjuttio) år väl, med heder o. d., för sin ålder (för att vara sextio, sjuttio år) hafva ungdomlig(t) utseende o. vigör. Modée Dår. 75 (1741). Enkekejsarinnan bär sina 72 år utmärkt. PT 1906, nr 147 A, s. 2.
e) (i högre stil, mindre br.; se dock slutet) med obj. betecknande missgärning, dårskap o. d.: tryckas af, lida under (sin egen l. en annans missgärning osv.); ofta öfvergående i bet.: umgälla, (få) lida straffet för. Huilkin som bannar sin Gudh, han skal bära sina synd. 3Mos. 24: 15 (Bib. 1541). Sonen skal icke bära fadhrens misgerning, Och fadhren skal icke bära sonens misgerning. Hes. 18: 20 (Därs.; Bib. 1917: bära på). Själf göra, själf bära. Horn Lefv. 54 (c. 1657); jfr Grubb 716 (1665). Quennerstedt KristKarakt. 9 (1911). — särsk. (fullt br.) i försvagad bet., i uttr. bära skulden (för l. till något), stå som den skyldige (till ngt), vara skuld (till ngt). Nordberg C12 2: 381 (1740). (Gustaf III:s) egenkärlek tillät honom ej att bära skulden för sitt åttaåriga äktenskaps ofruktsamhet. Crusenstolpe Mor. 2: 40 (1840). Alla klagade, men ingen ville bära skulden. Svedelius i SAH 21: 340 (1841).
f) med obj. betecknande ngt maktpåliggande l. ansvarsfullt l. förpliktande l. öfverhufvud ngt som äger betydelse o. vikt; numera bl., i försvagad bet., i uttr. bära ansvar(et) för något, hafva ansvar(et) för ngt, samt (mindre br.) i förb. bära på. Kroppen en tienande skyldighet bär, / Til thes han af mödan blir kaller. Nordenflycht QT 1745, s. 71. (Ordföranden på riddarhuset) förgat .., att ordföranden är den som bär ansvaret för ordningens upprätthållande (vid en sammankomst). Carlson Hist. 3: 153 (1874). Rådet bar på gammal traditionell myndighet. Stavenow Frihetst. 28 (1898). — särsk. (†) med obj. betecknande ett ämbete o. d.; jfr DRAGA II 4. Schroderus Liv. 165 (1626). Det dyra Prediko Embete, som jag snart i fulla tijo års tid burit. VDAkt. 1781, nr 625.
g) med afs. på en känsla l. tanke, minnet af ngt, medvetandet om ngt o. d., i förb. bära på, känna, hysa, tänka (jfr 11 d β); med mer l. mindre stark bibetydelse af att subjektet (länge hyst och rufvat öfver tanken osv., men) icke vill låta den komma till uttryck l. blifva bekant; vanl. med afseende på en dyster, nedtryckande tanke osv. Almqvist Amor. IV (1839). Han är ändå så innerligt snäll, som omöjligen kan bära på någon lycka utan att genast dela med sig åt sin Aurora. Wetterbergh SamhKärna 2: 202 (1857). Plötsligt .. bröt den ordkarga, stolta kvinnan tystnaden och hvad hon grundat och burit på i många år kom klart och tydligt fram. Ahrenberg StRätt 41 (1899). Djupt fäst vid sin döda moders minne, bär han på ett oläkligt vemod. PT 1906, nr 40 A, s. 3.
19) (i skriftspr., i sht i högre stil) stå ut med (ngt), tåla vid (ngt) utan att lida allvarlig skada l. gå under. Gudh giffve oss fridh här, som (dvs. eftersom) landet icke mera krigh kann bära. OxBr. 10: 17 (1616). Tala med Gud; (men sätt försoningsmantlen emellan; / Ty din dödliga syn kan eljes ej bära Des anblick). Wallenberg Gal. 48 (1771; uppl. 1921). Förlåt (o fädernesland) min sorg! Jag skulle bära / Ditt fall kanske, men ej din skam. CVAStrandberg 1: 142 (1855). Outbildade som barnens organ äro, kunna de ej bära en så lång eller så stark ansträngning som utbildade personer. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 403. — särsk.
a) med obj. betecknande pålaga, kostnader, utgift o. d.: komma ut med (ngt); kunna utgöra (en pålaga) l. kunna vidkännas (kostnader), utan att den sunda ekonomien därigenom rubbas l. utan att ekonomiskt lida afbräck l. gå under; jfr 18 a. Tegnér (WB) 8: 292 (1838). Den förädlade varan bär .. (transportkostnader) mycket lättare än den halfförädlade eller råvaran. Torpson Norden 180 (1887). Ett lån bär gården. Geijerstam Kronof. 209 (1890). Den egentliga skogsmarken .. bär i de allra flesta fall icke den med dess uppodling förenade kostnaden. Malmbgt 1894, nr 26, s. 2.
b) (†) med obj. betecknande kvantitet af rusdryck: tåla utan att blifva berusad; jfr 18 c. Drängen förmerkte sigh hafwa tagit tillijfz mehr än han bära kunne. VDAkt. 1677, s. 158.
c) med obj. betecknande lycka, framgång o. d.: tåla utan att blifva högmodig l. lida moralisk skada. Dher wil konst til at bära goda daghar. Grubb 261 (1665). Lyckan är inte så lätt att bära, framför allt inte i ungdomen. Lagerlöf Holg. 2: 187 (1907). jfr (med anslutning till 14 a): Thet kostar och måste wara stark been som skola bära goda dagar. Balck Es. 119 (1603).
20) (mindre br.) foga sig i, finna sig i, fördraga, resignera inför. Lät oss bära tin wrede i tolamod. Hb. 1693, s. 216. (J. O. Wallin) njöt icke lifvet, han bar det. Beskow Minnesb. 1: 55 (1840, 1860). Jag kan inte bära, att den där prästen Sverre skall sätta sig på min sons kungastol. Heidenstam Svensk. 1: 150 (1908).
F)
21) [bet. utvecklad ur 1] röra sig i l. hafva en viss riktning, gå (ngnstädes hän).
a) (†) om vind: blåsa. The gingo tijt som wädhret baar. Hes. 1: 12 (Bib. 1541). Cavallin (1875).
b) [jfr motsv. anv. af lat. ferre, fr. porter] om väg, passage o. d.: leda, föra; äfv., i ngt utvidgad anv., om färd, resa o. d.: gå. Peringskiöld Vilk. 11 (1715). Ärans väg är tväggehanda: den ena bär, backa upföre och backa utföre; den andra är jämn och rät. Tessin Bref 1: 218 (1753; i bild). Vägen bar öfver grönskande fält. Wallin Rel. 2: 239 (1825). Hvart resan bar, var mig obekant. Cederborgh UngdTidsf. 1: 179 (1834). ONordenskjöld i Antarctic 1: 184 (1904). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i t., eng. o. it.] i ordspr. alla vägar bära till Rom, alla vägar föra till Rom, det finnes många sätt att uppnå det mål som man eftersträfvar. Dalin (1851).
β) (†) om bro, dörr o. d.: leda, föra. Then bron som bär åt wederquarnen. Gustaf II Adolf 255 (1621). En dörr, som bar til et slags galleri. Riccoboni Catesby 122 (1761).
γ) opers. (jfr δ): färden går (äfv.: vägen leder), man reser l. går (äfv.: man kommer); numera i sht hvard., ofta med bibetydelsen att färden går med en viss fart, stundom äfv. på ett ngt äfventyrligt sätt: det går, det bär af l. åstad l. i väg. Brahe Kr. 49 (c. 1585). Ifrån detta rummet bärer det vidare in i berget .. till sjelfva grafcamrarne. Eneman Resa 2: 169 (1712). Tjenaren måste följa sin Herre, hvart det bär. Wallin 2Pred. 2: 225 (1819). Huj, så det bar öfver backar och stenar, så att det susade kring öronen! Topelius Läsn. 2: 32 (1866). Utföre forsarne bär det i svindlande fart. Torpson Norden 308 (1887). Det bar i snabb rodd österut. Ahrenberg StRätt 75 (1899). (†) Så monge grader tett ber ått æquatorem (dvs. som man närmar sig ekvatorn), så monge skårar skal och skuggan bliffua stacker (dvs. kortare). Luth Astr. 40 a (1584).
δ) i vissa stående förb. med adverbial (med hufvudtonen på adverbialet); opers.; stundom äfv. i bildl. anv. (jfr ε). — särsk.
α') (hvard.) det bär i väg (jfr c slutet), man ger sig af l. i väg, färden går, man far; ofta i förb. det bär i väg med någon, ngn får ge sig i väg, ngn ger sig i väg. Barnet före och Lill-Anders efter, bar det nu i väg till den aflägsna gränden. Lysander Äfv. 124 (1872). Polisen kom tillstädes .. och det bar i väg med .. (upptågsmakarna) till .. polisstationen. VL 1897, nr 184, s. 3.
β') det bär till vägs, man ger sig af l. i väg; numera nästan bl. (hvard., mindre br.) bildl.: det förlöper, det slutar, äfv.: det slumpar sig, det bär till. När det bar till vägs, kände jag i sanning att säja alldeles ingen anfäktning (dvs. rädsla, näml. för att rida på kamel). Eneman Resa 2: 3 (1712). Hvart bär detta till vägs? Dalin Arg. 1: nr 24, s. 8 (1733). Så gingo, hur det bar till vägs, / Tre, fyra år, och fem och sex. CVAStrandberg 1: 247 (c. 1870).
γ') (†) det bär på rätt, det är rätta vägen. Castrén Res. 1: 24 (1852).
δ') (föga br.) det bär af vägen, man råkar ur rätta riktningen, går (seglar osv.) fel; bildl. (jfr ε): det går galet (för ngn). Ekman Siönödzl. 78 (1680). Nohrborg 689 (c. 1765; bildl.).
ε) mer l. mindre bildl.
α') i fråga om utvecklingen af ett händelseförlopp l. upplösningen af en situation, med tanke på att det slutar illa; nästan bl. opers.: det går l. utvecklar sig (i den l. den riktningen, så l. så), det tar (det l. det slutet), det slutar (så l. så); ofta i uttr. hvart skall detta bära?, ingen vet, det är lätt att se, hvart detta bär o. d. På huilka sidhona thett bär, Så (osv.). LPetri Oec. 42 (1559). Skall du börja hjelpa alla, som äro i nöd .., så hvart bär det till slut? Runeberg ESkr. 2: 122 (c. 1850). Hvarthän det skulle bära med en så ringa återväxt (af befolkningen) är själfklart. Fahlbeck Ad. 2: 273 (1902). Lagerlöf Kejs. 41 (1914). — särsk. (i sht hvard.) i vissa mer l. mindre stående förb. med adverbial (med hufvudtonen på adverbialet), ss. det bär på sned, öfver ända, äfv. på tok, förr äfv. det bär på galna; i sht i förb. i hvilka i adverbialet ingår en (ofta eufemistisk) beteckning för helvetet, ss. det bär åt skogen, äfv. åt l. till skogs (i sht i Finl. äfv. åt fjälls), åt l. till helvete, åt (äfv. till) fanders o. d. När allt bär öfwer ända. Voigt Alm. 1690, s. B 5 b. Som .. (den anklagade) marchte baar åth skogen, derföre gick han fuller een tijdh i Hallandh och dolde sigh. VDAkt. 1705, nr 115. Man kunde se det genast i begynnelsen, att det skulle bära på tok. Wetterbergh Penning. 592 (1847). Fort, svara fort! ty annars / Bär det åt fanders med dig. Hagberg Shaksp. 6: 82 (1849).
β') (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt, i vissa trakter) i förb. det bär till (det l. det), man kommer (nu) till, det blir (nu) frågan om (det l. det). Ett grötefaat dragha the snart till liffs / Och sedhan bär thz med hast till knijffz. Rondeletius 35 (1614). R(iks)Cantzleren proponeradhe, att betänckias skulle, hvadh Salvio skulle gifvas i commission, dher det bure till tractat. RP 7: 5 (1637). Om thet bär till Stridh, hafwa the (dvs. hofbursarna) blöta Hiertan. Verelius 50 (1681). Dalin Arg. 1: 135 (1733, 1754). Det bar till tals om biskopens reformatoriska livsverk bland Helsingevildarne. Högberg Utböl. 2: 105 (1912).
γ') (†) syfta. Tokiga Gubbe! som intet förstår / Hvartut det tale vill bära! Envallsson Slått. 25 (1787).
c) (hvard., föga br.) med personligt subj.: ”sätta i väg” l. fara l. rusa (ngnstädes hän). I wredsmode bär (han) på dören med bandskap och hot. Swedberg Cat. 780 (1709). (†) Straxt buro (de) hwar androm vthi Hååret. Brask Pufendorf Hist. 42 (1680). — särsk. i uttr. bära i väg, sätta i väg (jfr a δ α'). Men jössen, den sprätten, / med hundarne efter, bar i väg ut på slätten. Jensen Mickiewicz 26 (1898).
d) (†) om ljud (jfr 23 b): gå (i en viss riktning). Liudet aff klockone bar alt vp ått Socknene. Svart G1 15 (1561).
e) (föga br.) om långsträckta naturföremål (jfr 22): sträcka sig (åt ett visst håll), gå. En liten backe bar rakt ut i vattnet. Larsson Hem 2 (1899). — jfr (†): Midt i Canalen, där det bärer närmare (dvs. stränderna närma sig hvarandra). Eneman Resa 1: 4 (1711).
22) [efter eng. bear] sjöt. med tillfogadt adverbial som angifver läge (kompassriktning): befinna sig (i en viss kompassriktning från åskådaren l. från en viss punkt); förr äfv.: om långsträckt land, sund l. dyl.: hafva sin utsträckning l. vara orienterad (i en viss kompassriktning); jfr BÄRING (se BÄRNING 4 a). Den Södra halfvan (af Goodvins Sand) bär nästan NNO och SSV. Montan Segl. 17 (1787). Fyren bär i N. O. Ekelöf Ordl. (1898). Stenfelt (1920). — särsk. om kurs, i uttr. bära klar för, se KLAR.
23) nå, räcka.
a) om skjutvapen, numera bl. sjömil. om skeppskanon; i allm. i förb. med prep. mot l. på: kunna riktas mot (ngt), (med sina projektiler) kunna träffa (ngt); äfv.: hafva (den l. den) skottvidden. Innan .. (fregatten) hann så långt, att dess kanoner kunde bära. Gosselman SNAmer. 2: 81 (1833). Dristigheten fortsätter lugnt sin kurs. Ännu kan hon icke besvara elden, ty inga kanoner ”bära” mot fienden. Wrangel SvFlBok 298 (1898). Den (skepps-)sida, som icke kan bringa sina kanoner att bära på fienden. Därs. 468. (†) ”Den — där bössan bär långt håll”, på Fr: porté. Columbus Ordesk. 12 (1678).
b) (i sht i Finl.) om stämma: kunna höras (där l. där l. så l. så långt). Doktor Lille .. höll med klar, långt bärande stämma ett högstämdt tal. SD(L) 1896, nr 203, s. 5. Ahrenberg StRätt 29 (1899).
c) (i Finl.) om öga: med blicken kunna nå (ngt), kunna se (tydligt) på (så l. så) långt håll. Brauner Åker 116 (1752). Stanley har meddelat, att Wagundanegrernas ögon buro längre än hans goda kikare. KalSvFolkskV 1904, s. 33. ”Så långt ögat bär”. Bergroth FinlSv. 245 (1917).
d) (i vitter stil, i sht i Finl.) nå l. räcka (öfver så l. så långt afstånd l. så l. så lång tid). Den första kärlekens makt .. ”öfverlefver länge hvarje annan”. Kärleken bär öfver höstar och vintrar. Söderhjelm Runebg 1: 362 (1904). Vi se honom (dvs. flygaren) inte längre, men hans trådlösa bud bära öfver alla afstånd. Berg Krig. 52 (1915).
G.
24) (ngt hvard.) refl. (ofta opers.): foga sig, slumpa sig, (af en slump) hända; ofta närmande sig bet.: lämpa sig, passa (se b); i sht med adverbial, vanl. adv. (med l. utan åtföljande att-sats). Wigström Folkd. 2: 293 (1881). Jag har .. lust att gå och titta på ett betfält ..; det kan väl inte bära sig så, att vi ha samma väg? Quiding Hvidehus 27 (1899). Hvad som (vid fluxioner) utpressas (ur de mjuka delarna), rinner därefter hvart det bär sig. Löwegren Hippokr. 2: 31 (1910). — särsk.
a) i uttr. det bar (bär osv.) sig så illa att, det bar (bär osv.) sig inte bättre än att, det fogade (fogar osv.) sig l. det ville (vill osv.) sig så illa att, det gick l. ville sig inte bättre än att, det gick l. ville sig så galet att. Då postbudet .. skulle gå öfver Ångermanelfven .., bar det sig inte bättre, än att han .. föll genom isen. VL 1898, nr 18, s. 2. Det bar sig så illa, att han (vid hackelseskärningen) fick underlifvet uppsprättadt. SDS 1900, nr 444, s. 2.
b) [möjl. delvis utgående från 14 d] (numera bl. hvard.) om sak, förhållande o. d.: gå för sig, ”gå”, lämpa sig, passa; äfv.: vara lämplig l. passande; vanl. med negation; ofta opers. Det bar sig inte för mig att uppsöka honom i dag. Brenner Dikt. 2: 35 (1726). En sådan klokhet (näml. att hålla allmänheten i ovetenhet om kyrkliga dogmer m. m.) bär sig aldrig i längden. Lagerbring 1Hist. 3: 619 (1776). Hvarför stannade du inte till Hannas fina supé i går? .. (Svar :) Nej, det bar sig inte så. Jag skulle till syster min. Wahlenberg Valspr. 120 (1892). (Incisionen) skall .. göras från sårets mynning längs en sond, om det så bär sig. Löwegren Hippokr. 2: 71 (1910). Åke .. Kunde gott säga ett drygt skämt så att det bar sig både bland herremän och bönder. Larsson Hemmab. 91 (1916).
Särskilda förbindelser.
BÄRA AF10 4, äfv. UTAF04. [fsv. bära af] jfr AFBÄRA.
1) (hvard.) till 1, i förb. bära af med, bärande forsla bort. Sundén Allmogel. 93 (1903).
2) (†) leda bort (vatten o. d.); jfr BÄRA, v. 5. BtÅboH I. 11—12: 9 (1654).
3) till 5: hålla (ngt) från sig l. från det som man befinner sig på.
a) (†) afvärja; oftast fäkt. parera (en stöt). ÅngermDomb. 31/7 1646, fol. 13. Lind (1749; under auspariren).
b) [efter eng. bear off] sjöt. medelst båtshake l. bärling hindra (ett löst föremål, ss. ett ankare) att stöta emot en båt l. ett fartyg l. (ett fast föremål, ss. en båtbrygga) att pårännas af en båt; vanl. abs.; stundom med prep.-adverbial inledt af från l. för: på angifvet sätt hålla (en båt) från (stranden o. d.) resp. skydda (en båt) för att stöta mot (klippor o. d.); äfv. ngn gg i mindre fackmässigt spr. UFlott. 1: 164 (1882). Fem färjkarlar .. posterades med långa störar i skutans hörn .. för att bära af, om vi slängde alltför våldsamt mot en strand. Ymer 1903, s. 6. En man måste (under dragningen uppför forsarna) stanna kvar i båten för att med forken ”bära af” för stenarna. TurÅ 1904, s. 155. (R. A.) hade sin plats vid storluckan för att ”bära af” säcklängorna, då dessa hissats upp öfver däcket. GHT 1905, nr 139 A, s. 3. bildl. (Styrmannen) kommer snart att spela helvete med dig alldeles, om du inte bär af i början. Bergdahl Antip. 37 (1906).
4) [efter t. abtragen] (†) betala (en skuld). Möller (1790, 1807). Heinrich (1814).
5) (numera nästan bl. hvard.) opers.: det bär i väg (se BÄRA, v. 21 b δ α'). Livin Kyrk. 108 (1781). Så må vi då i Guds namn resa — när måste det bära af? Almqvist DrJ 269 (1834). Isen brast och det bar af med mig ned i vattnet. Dalin (1851). Så bär det af i sträckt carrière. Sturzen-Becker 5: 95 (1862). Så bar det af, så det stod härliga till. NorrlS 136 (1896). särsk.
a) (föga br.) med adverbial inledt med prep. för: han osv. ger sig i väg; numera bl. med bibet. af att färden är (i viss mån) beroende af en yttre vilja (ödet osv.). Sahlstedt (1773). Det har redan burit af för dem. (fr.) Les voilà partis. Nordforss (1805). Den unge greflige kammarherren .. tog vägen öfver fädernegården Löfstad .. — och sedan bar det af för honom ut i den stora vida världen. Tegnér SvBild. 28 (1896).
b) mer l. mindre bildl. ”Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö — det bär af snart!” helsade mig gubben (som låg sjuk och väntade på att dö). Strindberg Vårbr. 88 (1881). särsk.
α) = BÄRA, v. 21 b ε α'. Men hvart bär det nu af med oss? Boding Mick. 8 (1741). GWennerberg (1834) hos Taube Wennerb. 1: 23.
β) = BÄRA, v. 21 b ε β'. Scholander 2: 286 (1880).
6) (†) = BÄRA, v. 22. Serenius Rrr 2 b (1734).
BÄRA BORT10 4. [fsv. bära bort] jfr BORTBÄRA.
1) till 1: bärande bortföra (ngt). Johansson Noraskog 2: 273 (i handl. fr. 1554). Amatus skall bära brefuet bort. Asteropherus 24 (1609).
2) till 21; = BÄRA AF 4. CFDahlgren 3: 260 (1828).
BÄRA EFTER 10 32, äfv. 40. särsk. till 21 c: sätta i väg efter. BtÅboH I. 8: 115 (1636).
BÄRA EMOT10 04, förr äfv. MOT.
1) (†) till 1: bära fram. Linc. (1640). Fasciculus (1690).
2) (†) till 3: invända, göra invändningar. LPetri 4Post. 44 b (1555).
3) till 21 b.
a) (†) om väg: gå uppför; äfv. opers. Det bäremot för dem. .. (Om en väg). (fr.) Ils sont à la montée. Nordforss (1805). Vägen bär emot. Meurman (1846).
b) (numera föga br.) bildl.: bereda svårigheter, gå emot, vara ”motig”; ofta opers. Hur ska det stå till i dessa svåra tider .., allting bär emot. Hallman 89 (1777). Lindfors (1815). Dalin (1851). Auerbach (1908).
4) till 21, bildl.: vara motbjudande. Schenberg (1739).
a) (numera mindre br.) med personl. l. sakl. subj.; särsk. om mat. Maten bär emot. Sahlstedt (1773). Latinstudiet bar honom emot. NF 8: 973 (1884). Lagerlöf Liljecr. 143 (1911).
b) opers. det bär emot l. det bär mig (honom osv.) emot l. emot för mig (honom osv.). HSH 1: 227 (c. 1750). Han (dvs. döden) rycker dig med sig, antingen det bär emot eller du följer godvilligt. Wallin 2Pred. 1: 43 (1838). Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut hvarför han kommit. Lagerlöf Jerus. 2: 185 (1902).
BÄRA FRAM10 4. [fsv. bära fram] jfr FRAMBÄRA.
1) till 1: bärande framföra; bringa. Borgarena bvro fram itt .. breff. GR 7: 159 (1530). När Barnet bäres fram til Funten, tå (osv.). Emporagrius Cat. P 7 b (1669); jfr BÄRA, v. 1 c. Man lät bära fram en bänk åt mig att sitta uppå. Landell Bligh 144 (1795). särsk. till 1 g, mer l. mindre bildl. Een godh menniskia bär gott fram aff en godh hiertans fatabwr, Och een oond menniskia bär oondt fram aff en oond fatabwr. Mat. 12: 35 (NT 1526). (Skådespelerskan) bär fram sin konst på stora, öppna händer. Söderhjelm Upps. 64 (1905). Att det var just den kristna diktningen, som bar fram denna nyhet (dvs. vers byggd på dynamisk accent), är helt naturligt. Sylwan (o. Bing) 1: 8 (1910). särsk. med obj. betecknande hälsning, ärende, bön, äfv. skvaller o. d.: framföra, föra fram. LPetri 3Post. 101 a (1555). Då Gustaf lät något ord falla mot Erik, buro de straxt fram det. Fryxell Ber. 3: 208 (1828). Nå, då får jag väl vandra nedåt Slattebygderna och bära fram det ärendet. Rydberg Vap. 52 (1891).
2) (†) till 12 b, om jord l. mark: (fram)alstra. JGOxenstierna 4: 244 (1815).
3) till 13: framföda. FörarbSvLag 2: 45 (1695). Det gifves qvinnor, som lätt bli hafvande, men icke kunna bära fram barnet. Löwegren Hippokr. 2: 387 (1910).
4) till 21 b γ, opers.: färden går (framåt). Bååth GrStig. 99 (1889). Fram det bär bland öppna vakar. Melin Dikt. 2: 56 (1904).
BÄRA FÖR SIG. (†)
1) (†) till 5 a: (till skydd) föra l. sätta (handen o. d.) framför sig; jfr BÄRA FÖRE 4. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Nils hadde i handen En Liten plogh spadhe. den bar han för sigh (när slaget kom). ÅngermDomb. 21/5 1636, fol. 107.
2) bildl.: krypa bakom, skylla på; förebära. Turkarne buro för sig .. dessa orsaker. Eneman Resa 1: 78 (1712). (Jöran Persson) bar vid alla tilmälen för sig sin Konungs befalningar til hvad som i Riket skedt voro. Celsius E14 225 (1774).
BÄRA FÖRE. [fsv. bära fore] (†) jfr FÖREBÄRA.
1) till 1: bära framför, bära främst. The ledde stolz kirstinn i brudhe hwss, / ridder och swenner the bore före liuss. Visb. 1: 30 (1572). Ekblad 289 (1764).
2) till 1: framlämna. Svart G1 80 (1561).
3) till 3: andraga, anföra; särsk. ss. ursäkt anföra l. åberopa; förebära; äfv.: invända; med indirekt obj.: framlägga (ngt) inför (ngn), ss. ursäkt åberopa (ngt) inför (ngn). Iach haffwer intit bära tich före, ther iach kunde beweka tich till miszkundh medh. OPetri MenFall O 4 a 215 (1526). Hans nade .. bar före manga redeliga sacher ther han siig med vrsakade. GR 4: 202 (1527). Man .. bär Gudhi sijn åliggiande nödh före. LPetri KO 40 b (1571). Heinrich (1814).
4) till 5 a: (till skydd) föra l. sätta fram (handen o. d.); äfv. fäkt. parera; jfr BÄRA FÖR SIG 1. Schroderus Comenius 950 (1639). Nordberg C12 2: 374 (1740).
BÄRA GENOM, se BÄRA IGENOM.
BÄRA HOP, se BÄRA IHOP.
BÄRA HOS SIG. (†)
1) till 10: hafva med sig, hafva i sin ficka. Schroderus Os. III. 1: 6 (1635). Dalin (1851).
2) med afs. på tanke o. d.: hysa (jfr BÄRA, v. 11 d); äfv.: gå och rufva öfver (jfr BÄRA, v. 18 g). PJGothus Savonarola SyndSp. H 8 b (1593). Sahlstedt (1773).
BÄRA HÄN10 4.
1) = BÄRA, v. 21 b γ. Retzius FlVirg. 52 (1809).
2) bildl. = BÄRA, v. 21 b ε α'. Det var honom emot att tiga, när han såg, hvart det hela bar hän (med affären). Geijerstam SjälKamp 175 (1904).
BÄRA I SIG10 4 0. [jfr fsv. bära i] (starkt hvard., föga br.) till 5: sätta i sig, sluka. Nicander Minn. 2: 380 (1839). Sehlstedt 4: 81 (1871; skämts., i en ordlek med (skogs)bär).
BÄRA IGEN10 04. (hvard., mindre br.) bära tillbaka, återlämna. Mat. 27: 3 (NT 1526).
BÄRA IGENOM10 040 l. 032. till 21; opers. det bär igenom (för mig), isen (skaren) brister (under mig, o. jag faller i resp. går ner mig). Nordforss (1805). Det bar igenom för oss. Weste (1807). TurÅ 1892, s. 108.
BÄRA IHOP10 04, äfv. TILLHOPA040 l. 032, äfv. HOP4. jfr HOPBÄRA, TILLHOPABÄRA.
1) till 1: draga ihop, samla. Thå Paulus bar til hopa en hoop medh rijss och ladhe på eelden, crööp en eterfull orm vth frå wärman. Apg. 28: 3 (NT 1526).
2) (†) bildl.: jämföra. OPetri Kr. 8 (c. 1540). LPetri 4Post. 12 b (1555).
3) (hvard.) till 21: stöta emot hvarandra; råka i lufven på hvarandra; gå på hvarandra; råka i tvist l. dispyt; äfv. opers. Rudbeckius 2Pred. B 3 a (1622, 1637). Och så boro de ihop, att försökia hwar andras krafft och styrckia. Rudbeck Atl. 3: 452 (1698).
4) (†) bildl.: ”hänga i hop”, stämma öfverens; äfv.: vara riktig, ”stämma”; äfv.: gå an, vara passande; jfr BÄRA, v. 24. Huru kan det bära ihop? Sahlstedt (1773). Livin Kyrk. 60 (1781). Ett sådant uppförande bär icke ihop. .. Räkningen bär icke ihop. Dalin (1851). Auerbach (1908).
BÄRA IKRING, se BÄRA OMKRING.
BÄRA IKULL, se BÄRA OMKULL.
BÄRA IN10 4. [fsv. bära in] jfr INBÄRA.
1) till 1: bärande forsla in, komma in med (ngt) bärande det; ofta i fråga om inbärande af mat o. d. från köket (till matsalen); förr äfv.: inlämna (en skrifvelse o. d.), framföra (klagomål o. d.). GR 16: 299 (1544). Een bär in weed, en annan gör Eld den tridie blåser. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 220. Hr Ridderschantzes broder, som vid förra Riksdagen burit in dhe Skånska Böndernes klagomåhl. 2RARP 4: 331 (1727). Nu var löftets timma och in bars Frejers galt. Tegnér (WB) 5: 122 (1820).
2) (†) bildl.: föra med sig, innebära. LPetri Exorc. E 2 b (1562). RA 2: 347 (1569).
3) (†) till 4: ”taga in”, vinna. Tersmeden Mem. 3: 77 (1741).
4) till 21 b: leda, föra; äfv. opers.; äfv. bildl. Gustaf II Adolf 257 (1621). Då bure det lyckt in i hecklefjäll i stället för till himmelriket. Carlén Skuggsp. 1: 16 (1861, 1865). Stigen som bär mellan granarne in, till hälften igenyrd. Engström Glasög. 191 (1911).
BÄRA KRING, se BÄRA OMKRING.
BÄRA KULL, se BÄRA OMKULL.
BÄRA MED SIG10 4 0. särsk. till 10: hafva med sig l. ”på sig”. Luk. 10: 4 (NT 1526). Föga mehr ägande, än det jag går och bär med mig. VDAkt. 1749, nr 579. bildl. De metoder, som vid profåret i olika ämnen tillämpas, och som de unga kandidaterna bära med sig ut till läroverken. PedT 1896, s. 677.
BÄRA NED10 4 l. NER4.
1) till 1. Han bar ned kofferten från vinden. Schenberg (1739).
2) till 21 b. α) om väg: leda i riktning nedåt. Eneman Resa 1: 188 (1712). Se här, en banad stig bär ner i dalens sköte. Franzén Skald. 4: 12 (1832). Lagerlöf Holg. 2: 94 (1907). β) till 21 a γ, opers.: färden går nedåt; äfv. (hvard.) i förb. det bär ner med honom (henne osv.), han (hon) ramlar ner. Torpson Norden 174 (1887). Auerbach (1908).
BÄRA OMKRING10 04, äfv. IKRING04 l. KRING4. jfr KRINGBÄRA.
1) till 1. 1Sam. 5: 9 (Bib. 1541). Prins Karl .. bars omkring af änkedrottningen för att visas. De Geer Minn. 1: 215 (1892). särsk. bildl.: sprida. Ekeblad Bref 1: 288 (1653). Lösa rykten, (som) en s. k. skvallerkäring bär omkring. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901).
2) (†) till 21; i uttr. när det bär allt omkring, när allt kommer omkring. Eneman Resa 1: 78, 164 m. fl. ställen (1712).
BÄRA OMKULL10 04, äfv. IKULL04 l. KULL4. (hvard.) till 21.
a) opers., i uttr. det bär omkull (med honom, henne, med vagnen osv.), han (hon osv.) faller till marken, vagnen ramlar öfver ända, stjälper; äfv. bildl. Sahlstedt (1773). Ja, så går det till slut med all verldslig fröjd, / Hur man ock balanserar, så bär det kull. Wennerberg 2: 56 (1848, 1882).
b) (föga br.) till 21 c: med personligt l. sakligt subj. VRP 1622, s. 450. Turkarne medh sampt theras Hästar boro omkull i Gatan. Rålamb Resa 31 (1658, 1679).
BÄRA OPP, se BÄRA UPP.
BÄRA PÅ l. UPPÅ. (†)
1) till 5 b. (Han) wille icke giffua vp slottet, ther före bars ther eeld vppå, så at .. slottet bran vpp. OPetri Kr. 174 (c. 1540). särsk.
a) till 5 b α β', i uttr. bära på någon hugg och slag, äfv. bära på någon med hugg och slag o. d., anfalla ngn med hugg o. slag. LPetri Kr. 27 (1559). VDAkt. 1716, nr 215.
b) till 5 b γ, bildl.
α) med obj. betecknande ngt ondt. När han bleeff bannat, bannadhe han intit igen, och när honom bars oondt vppå trughades han intit. 1Petr. 2: 23 (NT 1526). Sahlstedt (1773).
β) till öfverflöd begåfva (ngn med ngt), slösa (ngt) på (ngn). Beren bar flux på Niels och hans tienare medh wijn Tydskt ööll och andra starcka dricker, att the bleffue flux druckne. Svart G1 87 (1561). Weste (1807).
2) till 21 b, opers. α) = BÄRA, v. 21 b γ. GR 3: 270 (1526). Arméns flotta (är) om några dagar segelfärdig, men hvart det skall bära på vet ingen. Tersmeden Mem. 6: 204 (1788). Dalin (1851). β) = BÄRA, v. 21 b ε α'. Swedberg Schibb. 110 (1716). Det må bära på hvart det vil, och det må gå .. (människan) i hand, huru Gud vil. Nohrborg 664 (c. 1765). Möller (1807).
BÄRA SAMMAN10 32 l. 40, äfv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. [fsv. bära saman] jfr SAMMANBÄRA.
1) till 1. Ekblad 114 (1764).
2) (†) till 21 c; = BÄRA IHOP 3. BtSödKultH 12: 70 (1597). (Den nu döde) slogh Jöns Åkason på then wenstra armen, i thet boro the saman emot döran. VDAkt. 1661, nr 207. Ther medh begynte the bära samman medh kiäpparna. VDArk. 1676.
BÄRA TILL10 4. [fsv. bära til] jfr TILLBÄRA.
1) till 1. Linc. (1640).
2) (bygdemålsfärgadt) till 9 c, refl.: bära sig åt (se BÄRA ÅT 7 a). VDArk. 1666, nr 234. Alldrig haf(ve)r iag sedt någon nyckter menniskia så bära sigh till. VDAkt. 1678, nr 330. Palmblad Nov. 1: 42 (1840). Hedenstierna Fideik. 234 (1895).
3) till 21 o. 24: slumpa sig, foga sig, hända; stundom öfvergående i dels: ”komma sig”, dels (anslutande sig till BÄRA, v. 24): gå för sig, förr äfv.: vara lämplig, passande; opers.
a) (hvard., mindre br.) refl. Däd bar sig till på den samme qweld .. at Biörns herde kom till talz med Thorstens. Reenhielm OTryggv. 1 (1691; isl. orig.: barsk at). (Han) hade .. (alltid) et narr-uptog tilreds. Stundom bar det sig ej så orimligt til; men gemenligen förekom det så osmakligt. Weise 1: 218 (1769). Är det möjligt (att hon haft så många friare)? Huru bar sig detta till nu då? Högberg Vred. 2: 67 (1906).
b) (starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) dep. LPetri Kr. 45 (1559). (Sultanen) har .. sine dwärgar, Giuge kallade, bland mehr, bland mindre, som det bärs till. KKD 5: 351 (1711). Ingen av dem (kunde) säga, huru det egentligen bars till, när de fingo rätt på varandra. Högberg Baggböl. 1: 189 (1911).
c) (hvard.) intr. Rudbeckius 4Pred. C 2 b (1634). Säg, hur bär det till hvar gång jag henne ser / Hon alltid brådtom har och sitter och ser ner? Bellman SkrNS 1: 341 (1790). Ja, tack, du kan ju titta upp till mig när det bär till, så få vi talas vid. Quennerstedt IndSold. 38 (1887). Det bar .. ej bättre till än att jorden, hvarpå qvinnan stod, föll ned i grafven och dermed äfven (kvinnan själf). VL 1895, nr 114, s. 2.
4) öfvergå till l. börja (att göra ngt); jfr 21 b ε β'; vanl. opers.
a) (†) refl. Den som bhär sig till att taga vp Bäckeslöf schatten, han får bådhe hugg och banner. VRP 1652, s. 699.
b) (starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) dep. Så bars det till att hugga ved. Högberg Vred. 1: 249 (1906).
c) (starkt bygdemålsfärgadt) intr. Dalin Arg. 2: 88 (1734, 1754). Därpå har det buret til at slås. Fernow Värmel. 313 (1773). Högberg Storfursten 204 (1915).
d) (†) intr. med personl. subj. När skrifwaren (som slagit sönder ett fönster) förmärkte (att han var upptäckt) bar han till att springa. ConsAcAboP 1: 312 (1647).
BÄRA TILLBAKA10 040, äfv. 032. till 1: forsla tillbaka; återlämna. Linc. (1640). RARP 8: 55 (1660). jfr TILLBAKABÄRA.
BÄRAS TILLHANDA, dep. (†) till 21: vederfaras (ngn); opers. (Jesus) hielper migh igenom gå / Ehvad som helst bärs til handa. Ps. 1572, s. 49 b; jfr Ps. 1695, 94: 4.
BÄRA TILLHOPA, se BÄRA IHOP.
BÄRA TILLSAMMAN(S), se BÄRA SAMMAN.
BÄRA UNDAN10 40 l. 32. (hvard.) till 1; = BÄRA BORT 1. jfr UNDANBÄRA.
BÄRA UNDER. [fsv. bära undir] (†) till 14; = BÄRA UPP 5. Ekblad 143 (1764). ÖoL (1852).
BÄRA UPP10 4 l. OPP4. [fsv. bära up] jfr UPPBÄRA.
1) till 1: forsla upp, gå l. komma upp med. Chesnecopherus Skäl Q 2 b (1607). Bära opp Rijkzdags Besluthet. RARP V. 2: 191 (1655).
2) till 4. särsk.
a) med obj. betecknande utskylder, förfallen skuld o. d.: uppbära, inkassera; äfv. med obj. betecknande lön o. d.: lyfta. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 23. (Öfverheten) bäär .. vp skatt och skuld aff vnderdånerne. Dens. Kr. 95 (c. 1540). Aldenstund (pantinnehafvarna) bäre inkomsten och ränthan up, så länge de samme godz mächtige äre. AOxenstierna 2: 158 (1614). Hvar får jag bära upp min lön. Hahnsson (1884).
b) i uttr. bära upp under, se UNDER, sbst.
3) (†) till 5: lyfta. Epter Engelbrect bar vp handena med kieppen för sich, hög .. (Måns Bengtsson Natt och Dag) honom trij finger vthaff. OPetri Kr. 189 (c. 1540).
4) till 8: hålla (hufvudet o. d.) upprätt, hålla (hufvudet osv.) upplyft. Sahlstedt (1773). Meurman (1846).
5) till 14: uppbära. Starcka krookar .. bära vp rännan. BtÅboH I. 11—12: 9 (1655). SD(L) 1900, nr 473, s. 3. särsk.
a) med obj. betecknande släp o. d. Spegel 442 (1712).
b) bildl. särsk.
α) med obj. betecknande ett förpliktande namn, en hög ställning o. d.: med heder fylla de fordringar som (namnet osv.) ställer. Grefven bemödade sig att, hvad man kallar, bära upp den lysande samhällsställning, för hvilken han har att uteslutande tacka ödet. Crusenstolpe Ställn. 9: 70 (1844). SDS 1900, nr 117, s. 3. Hallström BCap. 111 (1900).
β) uppehålla; jfr BÄRA, v. 14 c α, β. Finland 319 (1893). Det sista året har lärt oss (finnar), att ett rikes styrka ej beror på antalet af dess bajonetter, kanoner och pansarfartyg, utan på den sedliga kraft som bär upp hela dess samhällslif. Vasenius Morgongryning 11 (1905).
γ) till 14 c γ: vara grunden hvarpå ngt hvilar. Fahlbeck Stånd 149 (1892). Den höga inspirationen .. och den underbart. starka stämningen, hvilka bära upp detta stycke (dvs. Kung Fjalar). Söderhjelm Runebg 2: 203 (1906); jfr BÄRA, v. 14 c γ β'. Vad som skiljer (Defoes) Robinson från syskonromanerna är den idé som bär upp hela boken. Sylwan (o. Bing) 1: 371 (1910); jfr BÄRA, v. 14 c γ α'.
c) (†) till 14 e α, om is o. d.; abs.: hålla, bära; jfr BÄRA UPPE b α. (Jag marscherade) på snön som då bar up. Dahlberg Lefn. 16 (c. 1755).
6) (†) hålla högt i anseende, värdera; sätta (ett högt) pris på (en vara). Epther ath the verdera vora varor ganske ringe oc icke vele bære them dyrare vp j stædherna æn som them teckis sielffwa ath sethia them. GR 4: 103 (1527). Drif äfven Valter Tingstadius at säga ett ord .. (om mitt arbete), ty den mannen bär jag upp som dommare. CGLeopold (1785) i 2Saml. 7: 46. Det var en syn, som dugde se, / När Kulneff togs med Finnarne; / De visste bära opp hvarann, / De starke, de och han. Runeberg 2: 98 (1848). jfr UPPBUREN.
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i uttr. bära någon l. något upp för gillt, hålla l. räkna l. anse ngn l. ngt ss. fullgod(t) l. fullgiltig(t). Wij biudhom edher .. athij .. bære .. (myntet) wp för fulth oc giltt epther som thet wærdt ær. GR 2: 221 (1525). Tillfrågades Erick om han will ächta .. (pigan)? han swarar at barnen wela icke bära henne op för gilt. Murenius AV 462 (1660). Sahlstedt (1773). Heinrich (1814).
8) (†) till 18: utstå, lida. LPetri 1Post. R 2 b (1555). särsk.
a) med obj. betecknande slag, stryk, äfv. snubbor o. d.: erhålla, få; jfr BÄRA, v. 4. Helsingius Ee 4 a (1587). Dähnert (1784). Hahnsson (1884).
b) till 18 e: umgälla, sota för. Fernander Theatr. 175 (1695). Mång otam hustru vil väl rida mannen topp; / Men får i änkio-stånd thet bära richtigt op. Kolmodin QvSp. 1: 176 (1732). särsk. i uttr. bära upp skulden för något, bära skulden för ngt. Svart G1 127 (1561).
9) till 21 b δ, opers.: vägen (äfv.: färden) går uppåt. Törneros 1: 287 (1827). Hallström Skepn. 321 (1910).
BÄRA UPPE10 32. [fsv. bära uppe] till 14.
a) (†) i eg. bet., = BÄRA UPP 5. Hes. 41: 9 (Bib. 1541). särsk. = BÄRA UPP 5 a. (Tjänsteflickan) baar vppe kiortelen effter henne. St. af Est. 3: 7 (Bib. 1541).
b) bildl., särsk.
α) (mindre br.) = BÄRA UPP 5 b α. Cavallin (1875).
β) (mindre br.) = BÄRA, v. 14 c β. Geijerstam Medus. 74 (1895).
γ) (i vitter stil, mindre br.) = BÄRA, v. 14 c γ. Ternstedt Hjärta 55 (1899). Hela hans verksamhet bars uppe af äkta, lefvande lutersk tro. Ahnfelt Minn. 1: 24 (1905). Mjöberg Lsb. 459 (1910); jfr BÄRA, v. 14 c γ β'. b) till 14 e. α) (†) till 14 e α, om is o. d., abs.: hålla, bära; jfr BÄRA UPP 5 c. Vägarna bära uppe. Florman BrefRetzius 43 (1833). bildl. För löjtnant Stålsköld bär det väl ännu uppe, men huru länge, det vet Herran allena. Wetterbergh Penning. 264 (1847). β) (knappast br.) till 14 e γ β', refl.: hålla sig uppe; hålla sig sväfvande l. flytande. Carlén Ensl. 3: 326 (1846). Ballongen behöfver ej flyta längre än i 30 dagar, men skulle säkerligen kunna bära sig uppe mångdubbelt så lång tid. SD(L) 1895, nr 346, s. 8.
BÄRA UPPFÖR10 40, förr äfv. UPPFÖRE. till 21.
a) till 21 b.
α) om väg o. d.: stiga. Min (dvs. Dygdens) wäg han .. / Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyfter. Stiernhielm Herc. 311 (1658, 1668; i bild). (Vägarna) bära upföre från Bologna til Monte traverso. MNorberg (1779) hos Björnståhl Resa 5: 174. jfr (†): Längre från staden började landet mer och mer bära upföre. Kalm Resa 3: 370 (1761).
β) till 21 b γ, opers. Sahlstedt (1773). Torpson Norden 151 (1887).
b) (†) oeg.: röra sig l. flytta sig uppåt. Den svåra och plågsamma värcken .. som bar upföre, ända til hufvudet. VDAkt. 1799, nr 295.
BÄRA UPP OCH NED10 4 0 4. till 21 b γ, opers.: det går upp o. ned. Argus har aldrig seglat i större siö-svall än i desse dagar: Det bär up och nid, up och nid! Dalin Arg. 2: 430 (1734, 1754; i bild).
BÄRA UPPÅ, se BÄRA PÅ.
BÄRA UPPÅT10 40, äfv. OPPÅT40. till 21 b.
a) om väg o. d.: gå uppför; äfv. bildl. Rudin 2Evigh. 1: 404 (1887; bildl.). jfr (†): Berget .. bar mycket tvärt och brant oppåt. Eneman Resa 2: 21 (1712).
b) till 21 b γ, opers.: vägen stiger; färden går uppför backe; äfv. bildl. Det blev en farlig .. färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Lagerlöf Holg. 2: 280 (1907). Wikner Tank. 239 (1872).
BÄRA UT10 4. jfr UTBÄRA.
1) till 1: bärande forsla l. föra ut. Thå han kom in til stadzporten, sy, thå barsz ther vth en dödh man. Luk. 7: 12 (NT 1526). BB 24: 1 (Lag 1734). Liket bars ut af 20 st. svartklädde bönder. HSH 16: 344 (1769); jfr BÄRA, v. 1 b. särsk. mer l. mindre bildl. särsk.
a) i uttr. (icke) bära julen ut l. bära ut julen. Hedenstierna Kaleid. 22 (1884). Ingen som kom på besök under julen, fick aflägsna sig utan att få någon slags förtäring, om det så också bara var en pepparkaka för att markera seden. Han fick ej ”bära ut julen”, och jag misstänker, att detta förbud ännu ej är bortglömdt på landet. Nilsson FolklFester 201 (1915).
b) (†) sprida ut (ngt, särsk. ett rykte, en hemlighet). PJGothus Helg. A 6 b (1593). Hwem bär uth sådana Secreta (dvs. ting som skola hållas hemliga). HernösDP 1694, s. 113.
2) (†) till 3; i förb. bära ut med något, komma fram med ngt (o. icke tiga med det). Murbeck CatArb. 1: 795 (c. 1750).
3) till 21 b.
a) om färd o. d.: gå ut (på hafvet, i vida världen o. d.); vanl. bildl. 3SAH 27: 6 (1915).
b) till 21 b γ, opers.: färden går ut (på hafvet, i vida världen osv.). Rudbeck Atl. 2: 129 (1689). Se'n bar det ut till sjös. Bellman 6: 104 (1787). Lagerlöf Saga 171 (1908). (†) När det bar ut, (fr.) en sortant, au sortis. Weste (1807).
BÄRA UTFÖR10 40, äfv. UTFÖRE400. till 21 b.
a) om väg o. d.: slutta. Leinberg VLand 5: 83 (1764). Lastens väg .. bär utföre. Franzén Pred. 1: 156 (1841; i bild); jfr b slutet. Derifrån bär vägen beständigt utför. Nyblom Bild. 17 (1864). jfr (†): En högd som baar uthföre en fierdingz wägh. Gyllenius Diar. 280 (c. 1670).
b) till 18 b γ; opers.: vägen sluttar; äfv.: färden går utför backe. Sahlstedt (1773). Kuskarne .. höllo starkt igen, då det bar brant utför. De Geer Minn. 1: 18 (1892). bildl., i fråga om förmögenhetsförhållanden, hälsa o. d., i förb. det går utföre för någon l. med någon l. något, det går tillbaka l. bakut för ngn l. med ngn l. ngt; det går mot slutet (döden) med ngn o. d. För släkta bär det utför. Fröding Stänk 68 (1896). Med hvarje dag blifver det mig mera uppenbart att det bär utföre med gubben Stadius. Lindquist Dagsl. 2: 81 (1900).
BÄRA VID10 4. [fsv. bära vidher]
1) till 5: försöka sig på (ngt l. att göra ngt), börja; inlåta sig på.
a) (†) intr. Tå han bar widh att excusera sigh (så osv.). ConsAcAboP 2: 425 (1663).
b) (hvard., föga br.) refl. VRP 1646, s. 188. Se, det skulle han aldrig ha burit sig vid. LD 1907, nr 272, s. 2.
2) (†) till 21: hända, inträffa. Skräckelig ting bära nu wid. Verelius Götr. 13 (1664; efter isl.). Swedberg Ungd. 111 (1709). särsk. i uttr. det bär(s) litet l. icke mycket vid att l. förrän, det behöfver icke ske mycket förrän, det inträffar lätt att. Thet bäär icke mykit widh, för än sådana personer (dvs. höga herrar) warda förtörnade, ther man än mz them talar sachtmodeligha. LPetri ChrPina a 5 a (1572). Thet kan så litet bäras wid, at jemwel alfwarsamt och stadigt folck i sin glädie .. råka på någon galenskap, än sider the vnge. Swedberg Ungd. 85 (1709).
BÄRA ÅSTAD10 04. (hvard.) till 21 b γ; vanl. opers., = BÄRA AF 5. Thomander Pred. 1: 63 (1849). Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet. Lagerlöf Holg. 2: 457 (1907).
BÄRA ÅT10 4. [fsv. bära at] jfr ÅTBÄRA.
1) (†) till 1; = BÄRA TILL 1. Sahlstedt (1773).
2) (†) till 5: anfalla (ngn). Gustaff baar ått honom och slogen åter twenne slagh medh flata swärdet öfwer hufwudet. BtÅboH I. 9: 11 (1637). VDAkt. 1701, nr 40.
3) [sannol. felaktig ”förbättring” af talspråkets bära å = bära af] (†) till 21 a γ, opers. = BÄRA AF 5. Sedan bar det åt till Corsöer. Wallenberg 69 (1769).
4) (†) till 21: göra verkan. Thenne trogne varning bar ey åth. Messenius Ret. D 3 b (1610).
5) till 21: slumpa sig, foga sig, hända; äfv.: gå för sig; opers.; jfr BÄRA, v. 24.
a) (hvard., mindre br.); intr. o. refl. Då det burit sig så galet åt .., att jag (osv.). CFDahlgren 4: 241 (1831); jfr 7. (Han) gjorde .. sig ej .. något samvete af att knäppa en och annan tjädertupp, när det bar åt och hvar det bar åt. Öman Ungd. 266 (1889).
b) (†) dep. Stiernhielm Fateb. E 3 a (1643).
6) (†) till 21: vara passande, vara lämplig; jfr BÄRA, v. 24 b. LPetri DialNattv. B 6 b (1562). Thet .. herr Carolus de Mornay bliffuer .. (till fältöfverste) nempd, thet synes oss icke .. bäre åth, efter han (osv.). Erik XIV i BtFinlH 4: 312 (1566). Det bär icke åt att uppföra sig på det sättet. Dalin (1851).
7) (numera ngt hvard.) till 8 c, refl.
a) med personligt l. ss. personligt tänkt subj.: uppföra sig, skicka sig, bete sig; gå till väga, handla; med tillfogad bestämning (se dock β), ofta en jämförelse, angifvande sättet på hvilket subj. uppför sig l. handlar osv.; numera i sht i fråga om opassande uppförande. Bära sig dumt, tölpaktigt åt, som en drummel. OPetri Kr. 79 (c. 1540). Hwilken som helst nw thet nyia året sålunda (dvs. med trogna förböner) begynnar, then samme bär sigh rett och Christeligha åt. LPetri 1Post. I 2 b (1555). På det wijset i nu bäre eder åth, kunne i intet länge blifwa Capellan. VDAkt. 1692, nr 32. Elljest kommo det på Dippels conduite an; och ther han bär sig illa åt, så kiöres han utur Riket. 2RARP 5: 518 (1727). Sedan frågade kungen, huru han skulle bära sig åt för att få pengar. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 150 (1809). Har jag ej burit mig åt som ett nöt? Palmær Eldbr. 101 (1839). särsk.
α) (numera bl. hvard.) i förb. bära sig åt med någon l. något, förfara l. handla med ngn l. ngt. Vij (kunna) icke fulleligen vette, huru man skal best bäre sig åått medh honom. GR 24: 396 (1554).
β) (starkt hvard.) pregnant: bära sig dumt åt; äfv.: ”ha sig”; jfr BÄRA, v. 8 d. Nu har du burit dig åt igen! / Jag frågar: när skall det här ta' slut? Öman LyrBl. 1: 45 (1857). Hon var så olik de andra flickorna .., som sportade och pratade tok och buro sig åt så lång dagen var. Lindqvist Dagsl. 1: 21 (1898).
b) (föga br.) med sakligt subj.: förhålla sig. Tilas PVetA 1765, s. 62. För blåsrör bär .. (fosforkoppar) sig åt såsom koppar. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 87.
BÄRA ÅTER10 40. [fsv. bära ater] (i högre stil, mindre br.) till 1: lämna tillbaka. ÄB 6: 2 (Lag 1734). (Under viss förutsättning) bäre hvarje sterbhusdelegare åter hvad han i skifte fick. SFS 1862, nr 52, s. 11.
BÄRA ÖFVER10 40.
1) (numera bl. tillf.) till 1: transportera l. flytta öfver; förr äfv.: öfverbringa. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 27 (1690). Hamb. (1700).
2) [jfr d. bære over sit hjerte o. d., t. über's herz bringen] (†) i uttr. icke kunna bära öfver sitt samvete, icke hafva samvete (att göra ngt). Weste (1807).
3) [af d. bære over med; jfr fsv. ivirbära, mnt. overdragen mit] (enst.) i förb. bära öfver med någon, hafva fördrag l. öfverseende med ngn. En hustru skall ej upphäfva sig till domare öfver sin man, utan där svaghet finnes, i kärlek bära öfver med hans svaghet. Geijerstam Strömoln 129 (1883).
Sammansättningar (i allm. till 14).
A: BÄR-ARM. (bärnings- 1856) i sht tekn. jfr ARM, sbst. III 3. VetAH 1818, s. 57. En rörlig bärarm eller krok af jern, .. på hvilken kokkitteln vid matlagningen upphänges öfver spiselden. SvTidskr. 1875, s. 396. Nyström Telef. 140 (1885; för telefonledning).
-AXEL. (bärnings- 1856) tekn. jfr AXEL, sbst.1 I 1, 2. SPF 1856, s. 239. Zidbäck (1890). Har axeln till ändamål endast att med sina lagergångar uppbära, stödja de belastande delarna och krafterna, benämnes den bär- l. kraft-axel. 2NF 2: 527 (1904).
-BALK. tekn. jfr BALK 1 o. -BJÄLKE. Westin Hållf. 112 (1888).
-BAND.
2) till 14. Hartman Husläk. 377 (1828; till att uppbära en skadad arm).
(13) -BEN. veter. jfr BEN, sbst.1 I. Dannström Hering 120 (1848). Sitt- eller bärbenet .. bildar bäckenets bakre parti och är i sin bakre ända starkt förtjockadt, bildande den s. k. bär- eller sittbensknölen. LB V. 2: 21 (1908).
-BENS-KNÖL. (-ben- 18591899. -bens- 18791908) veter. Hästens längd mätes från bogspetsen till bärbenknölen. Sjöstedt Husdj. 1: 136 (1859). LB V. 2: 21 (1908; se under -BEN).
-BENS-SPETS. veter. jfr -BENS-KNÖL. Juhlin-Dannfelt 19 (1886).
-BJÄLKE. byggn. bjälke som mottager tyngden af o. uppbär ett ofvanför liggande byggnadsparti. Ström Skogsh. 180 (1830). Bärbjelke .. (dvs.) Tvärträ öfver en port eller öfver dörrar, fönster. Dalin (1851). Balkonger .. hvilande på ur muren framskjutande grofva bärbjälkar. SvFmT 10: 341 (1899).
-BOCK. tekn. jfr BOCK, sbst.1 II. AntT 1: 129 (1864). TT 1894, B. s. 57. —
-BOM. (föga br.) jfr BOM 2. Dalin (1851).
(1) -BYTTA. (bäre- 17481752) [jfr sv. dial. bärbytta, bytta med lock o. grepe på locket] (†) bytta så inrättad att den kan bäras. ÅgerupArk. Bouppt. 1748. Wikforss (1804; under t(r)agebutte).
-BÅGE. (mindre br.) byggn. hvalfbåge (som mottager trycket af o. uppbär ofvanför liggande murparti); jfr BÅGE, sbst.1 8. Brunius SkK 191 (1850). LAHT 1879, s. 382.
(1) -BÅR. = BÅR 1 (o. 2); eg. i motsättning till: rullbår. BoupptVäxiö 1824.
(1 b) -DUK. till en smal längd sammanvikt duk hvarmed likkista bäres. Lagerlöf Drottn. 290 (1899).
-DYNA. byggn. bjälke som uppbär ett golf o. d., bolster (se d. o. 2 a). PT 1908, nr 38 B, s. 2. —
-FJÄDER. (bärnings- 1861) jfr FJÄDER II; i sht på vagnsunderrede. JernkA 1861, s. 152. NF 4: 1404 (1881). En brist vid alla .. (intill år 1815) byggda lokomotiv var den fullständiga saknaden af elastiska bärfjädrar. 2UB 9: 187 (1905).
-FÖRMÅGA. (bärnings- 18651872)
1) till 14. Hazelius Bef. 198 (1836). särsk.
a) fys. i fråga om magnet; jfr -KRAFT. Fock 1Fys. 534 (1855). Med en magnets konstanta bärförmåga förstås den, som qvarblifver sedan ankaret flera gånger blifvit lösryckt. Därs. 526 (1861). NF 2: 1446 (1878).
b) i fråga om (vingarna på) flygplan. VerdS 168: 11 (1910).
2) till 19 a. De .. fattiga tyska staternas ekonomiska bärförmåga. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 169 (1898).
(1 c) -GUMMA. (bär- 1906. bära- 18561883) [jfr sv. dial. (Smål.) bäragumma, äfvensom bäramor, bäragudmor] (numera bl. i skildring af ä. förh.) kvinna som bär ett barn till dopet; gudmor. Barnet artar sig efter bäragumman. Rääf Ydre 1: 124 (1856; fr. Ydre). Landsm. 2: XLVIII (1883; fr. Åland). Levertin Linné 3 (1906).
(1, 7, 14) -HAKE. jfr -KROK. Nordforss (1805). Bärhake .. (dvs.) Hake, som begagnas af bärare till att fästa bårhängslena vid båren. Dalin (1851). BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 67 (1895; på haubitslavettage).
(7) -HAND. fäkt. i fråga om bajonettfäktning. Den främre handen (i bajonettgard) .. bär geväret och kallas bärhand. Ling SamlArb. 610 (1859—66). NF 5: 562 (1882).
(1) -HIMMEL. bärbar ”himmel” (päll). Lind (1749; under trag-himmel). Heidenstam Alienus 1: 254 (1892).
-HJUL. tekn. hjul som har till uppgift att uppbära en tyngd; vanl. motsatt: drifhjul, äfv. (på skörde- l. slåttermaskin) motsatt: körhjul. JernkA 1868, s. 234 (på lokomotiv). TT 1874, s. 137 (på slåttermaskin). TLandtm. 1884, s. 761 (på linbana; jfr -RULLE).
-HVALF. särsk. befästn. hvart särskildt af de i en rad vid sidan af hvarandra liggande små (öppna) hvalf som slås innanför en beklädnadsmur för att vid murens sönderskjutande hindra innanför varande jordmassor att rasa ned. Hazelius Bef. 257 (1836). SFS 1884, Bih. nr 4, s. 10.
(1) -HÄNGSLE. på axlarna hvilande remtyg hvarmed en bår o. d. bäres. Fälttelegrafinstr. 1: 22 (1890). Östergren (1917).
-JÄRN. i sht tekn. järnbalk som mottager trycket af o. uppbär ett ofvanför liggande parti, jfr BÖL-JÄRN; äfv. = -ARM. I spismuren (inmuras) starka bärjern .., ofvanpå hvilka spiskåpan uppföres af tegel. Stål Byggn. 2: 32 (1834). Beskr8cmKanon m/81 26 (1882; på lavett). TLev. 1914, nr 23, s. 1. särsk.
a) om hvart särskildt af de järn på hvilka rosten (rostjärnen) i en ångpanna hvila(r). Åkerman KemTechn. 1: 42 (1832). Frykholm Ångm. 65 (1881).
b) om hvart särskildt af de järn på hvilka en (lokomotiv)ångpanna hvilar. I och för pannans förskjutning äro å ömse sidor af eldstaden fastnitade bärjärn. Lundberg Lok. 86 (1902). 2NF (1905).
-KABEL. tekn. jfr -LINA. JernkA 1894, s. 150. Bärkablarna för bron. Stridsberg Hågk. 6 (1895). 2NF 30: 716 (1920).
(1) -KANNA. (bär- 17341794. bäre- 17341822) (†) kanna (af trä l. koppar o. d.) så inrättad att den kan bäras. En bäre kanna om 3 kanne rum. VRP 13/3 1734. 1 st. Bärekanna med strut. BoupptVäxiö 1784.
(7) -KAPPA. jfr -KLÄNNING. NJournD 1860, s. 71. Hallström NNov. 149 (1912).
(1) -KASSE. kasse så inrättad att den kan bäras. PT 1912, nr 38 B, s. 1. Därs. 1915, nr 47 A, s. 1.
(1) -KITTEL. (bär- 1862. bäre- 17721805) (†) kittel så inrättad att den kan bäras. 1 st. liten Bärekittel med Koppargrepe. BoupptVäxiö 1772.
(7) -KLÄNNING. lång klänning för barn som (icke kan gå, utan) bäres. Freja 1874, s. 119.
(13) -KO. (starkt bygdemålsfärgadt) kalfko. LfF 1898, s. 47. (Försäljas :) 19 kor, bland hvilka flera bärkor, 7 ungnöt. Hufvudstadsbl. 1911, nr 135, s. 14 (i annons).
-KRAFT. (bärnings- 18341836) särsk.
1) i sht trädg. till 12 a, om frukträd o. d., i uttr. hafva l. vara i l. inträda i (god, full, bästa) bärkraft o. d., besitta, börja få osv. (god osv.) förmåga att bära frukt. Många fruktträd i bästa bärkraft. PT 1897, nr 145 A, s. 1. En fruktträdgård .. inträder .. först i full bärkraft vid 8 à 10 års ålder. Abelin Frukt 2 (1902).
2) till 14. Brunius Metr. 68 (1834). TT 1874, s. 154. AB 1890, nr 23, s. 4 (i fråga om bro). (Gods-) Vagnarne ega 15 tons bärkraft. SD 1899, nr 36, s. 4. 2NF 30: 714 (1920; i fråga om tågvirke). särsk.
a) i fråga om magnet; jfr -FÖRMÅGA 1 a. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 49. Nyström Telegr. 155 (1869).
b) förmåga att hålla ngt flytande i vatten; lastdryghet, deplacement. SD 1900, nr 183, s. 4. Fartyg om 300—400 tons bärkraft. 2UB 9: 423 (1905).
c) förmåga att hålla ngt uppe l. lyfta ngt i luften. GHT 1895, nr 219, s. 3. Lysgasen har en bärkraft af omkr. 0,65 kg. pr kbm. 2NF 16: 1282 (1912).
d) i fråga om is o. d.; jfr 14 e α. I skogstrakterna, der kälen ännu är qvar, så att mossarne fortfarande hafva bärkraft. SD 1900, nr 184, s. 2.
3) till 14 c γ α': duglighet, värde, betydelse, räckvidd. Quennerstedt Agnost. 52 (1888). (Skolan har att) i sin gärning på bästa möjliga sätt tillämpa de tidens nya idéer, som otvetydigt visa sig besitta varaktig bärkraft. PedT 1896, s. 227. Man får väl .. antaga, att (tidningen själf) icke tilltror sitt resonemang någon särdeles stor bärkraft. VL 1906, nr 237, s. 2.
4) till 19; särsk.
a) om förmåga att tåla själsliga ansträngningar; ofta i uttr. någons andliga l. psykiska bärkraft. Hygiea 1856, s. 165. Gossarne, särskildt under pubertetsåldern, måste hafva en mycket större andlig bärkraft än flickorna. Verd. 1897, s. 198.
b) om förmåga att tåla ekonomiska påfrestningar (jfr BÄRA, v. 19 a); äfv. (jfr BÄRA, v. 15): förmåga att ekonomiskt reda sig; ofta i uttr. (någots) ekonomiska bärkraft. Tal(aren) .. (hade) röstat för 1883 års (värnplikts-)förslag, emedan det .. syntes afpassadt efter landets bärkraft. VL 1892, nr 272, s. 4. SkogsvT 1908, s. 337.
-KRAFTIG. särsk.
1) till -KRAFT 1. SDS 1894, nr 420, s. 2.
2) till -KRAFT 2. Stora, bärkraftiga båtar. Ödman VexlBild. 245 (1893). Bärkraftig is. TIdr. 1895, s. 51. Bron (var) ej .. tillräckligt bärkraftig. PT 1904, nr 119 A, s. 2.
3) till -KRAFT 3: bärande (se BÄRA, v. 14 c γ α'). Där fins .. intet namn tillräckligt bärkraftigt för att (osv.). AB 1899, nr 176, s. 3. Det bevis, som af L. anföres .. är .. icke bärkraftigt. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 490 (1912).
4) till -KRAFT 4 b. SD(L) 1903, nr 126, s. 1. Ekonomiskt bärkraftiga småbruk. PT 1909, nr 248 A, s. 3. Om dessa ifrågasatta beskattningsåtgärder gäller, att de icke beröra de minst bärkraftiga samhällsklasserna, utan anlita de i skattehänseende bärkraftiga. Därs. 1914, nr 62 A, s. 3.
(1, 7, 14) -KROK. (bär- 1851 osv. bäre- 1748) krok att däri fastgöra ngt (tungt) som skall forslas l. hållas uppe. ÅgerupArk. Bouppt. 1748. (Brudpällen) uppbars .. medelst fyra målade käppar, i hvilkas ena ända funnos bärkrokar af jern. Sundblad GBruk 240 (1888). jfr TRUM-BÄRKROK.
-LAGER, n. tekn. JernkA 1862, 1: 75. (Axel-) Lagren benämnas bärlager, när de medelst bärtappar upptaga tapptrycket i riktning vinkelrätt mot rotationsaxeln. 2NF 2: 534 (1904).
-LINA. tekn. lina som uppbär en belastning; särsk. å linbana, om den lina på hvilken vagnen o. d. löper, motsatt: draglina. IngenFF 1878, s. 185. 2NF 11: 760 (1909; till hisskorg). Hedin Pol 2: 570 (1911; på ballong). Kablarna (till en telefonledning) kunna .. såsom s. k. luftkabel upphängas å en bärlina, uppburen af stolpar. 2NF 28: 709 (1918).
-LIST. snick. Vid gafvelunderstyckenas nedre kant (i en gustaviansk säng) pålimmas en bärlist för bottnen. AHB 117: 18 (1883). Nilsson HallMus. 47 (1902).
(1) -MES. (i Norrl.) mes så inrättad att den kan bäras. TurÅ 1897, s. 42. JmtT 1901, nr 38, s. 3.
-MODYL. (förr) tekn. NF (1878). Bärmodyl .., föråldrad term motsvarande elasticitetsgräns .. och proportionalitetsgräns. 2NF (1905).
(1) -NÄT. jfr -KASSE. PT 1900, nr 15 B, s. 1.
(1) -OK. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 81. Bäroket för människor består af ett efter axlar och hals formadt trästycke, hvari bördan hänges. 2NF 20: 559 (1914).
-PLAN, n. flyg. på areoplan; motsatt: styrplan. Beckman SprLiv. 147 (1918).
-PLATTA. (i fackspr., i sht tekn.) platta som tjänar ss. underlag för o. uppbär ngt. TT 1875, s. 40. 2UB 1: 44 (1897).
-PUNG. (†) suspensoar. Svalin Ordl. (c. 1847). Tholander Ordl. (c. 1860).
-PUNKT. (bärnings- 18121834) tekn. uppbärningspunkt. VetAH 1812, s. 158. JernkA 1825, s. 3.
-RAND. anat. jfr HOF-, SUL-RAND. Billing Hipp. 238 (1836). (Häst-) Hofvens undre yta består af: bär- eller hofranden, som är hofväggens nedre kant; sulan .. och strålen. VerdS 12: 34 (1889).
-RANDS-SPALT. (-rand- 18861902. -rands- 1886) anat. Wrangel HbHästv. 876 (1886). Hornspalt, (dvs.) längsgående spricka i hofväggen (hos en häst); kallas efter sin (olika) utgångspunkt bärrand- eller kronspalt. Juhlin-Dannfelt 150 (1886). Bohm Husdj. 249 (1902).
-REGEL, pl. -reglar.
1) tekn. på bro: regel hvarå brobeläggningen hvilar. Pontonierregl. 1880, s. 27. 2UB 9: 340 (1905).
2) (mindre br.) snick. utskjutbar list på hvilken en bordsklaff hvilar, då den är uppslagen. AHB 117: 35 (1883).
-REM.
1) till 1: rem hvari ngt bäres (kan bäras). Lind (1749; under trag-rieme). Ränslar .. med dertill hörande bärremmar. DA 1825, nr 65, s. 3. Dalin (1851; särsk. om hängsle hvari en bår bäres). särsk.: af två gm ett handtag förenade remmar bestående inrättning hvari en sammanrullad filt l. dyl. kan bäras, plädrem. BoupptVäxiö 1886.
2) till 14: rem som uppbär ngt. DA 1808, nr 70, s. 5 (för uppbärande af vagnskorgen på vagn af ä. konstruktion).
(1) -REN, m. l. r. ren använd till klöfjning; motsatt: körren. TurÅ 1896, s. 160.
-RING.
1) till 1; jfr -VALK 1. Lind (1749; under bausch).
2) till 14: större ring l. ringformig inrättning afsedd att uppbära ngt; särsk. på luftballong: ring hvari bärlinorna till gondolen äro fästa. AB(L) 1895, nr 262, s. 4. TT 1895, K. s. 24. —
-RULLE. tekn. på linbana: rulle som uppbär en draglina l. dragrem o. öfver hvilken denna löper; jfr -HJUL, -SKIFVA. TT 1872, s. 266.
(1) -SADEL. sadel afsedd till transport, klöfjesadel; motsatt: ridsadel. Wingård Minn. 8: 42 (1848). Düben Lappl. 99 (1873; om rensadel).
(1) -SELE. sele hvarmed ngt bäres; ofta: bärhängsle. Hallin Hels. 2: 898 (1885). AlnarpInvB 1893, s. 23.
-SKENA, r. l. f. tekn. skena afsedd att uppbära ngt; vid elektriska banor motsatt: kraftskena. JernkA 1894, s. 149 (på linbana). TT 1900, Allm. s. 271. —
-SKIFVA. tekn. jfr -RULLE. JernkA 1862, 2: 58.
(1) -SKÄNK. gjut. skänk så inrättad att den kan bäras; motsatt: kranskänk. JernkA 1903, s. 518.
(1) -SPRUTA, r. l. f. spruta så inrättad att den kan bäras; motsatt: vagnsspruta osv. Dalin (1851).
(14 e α) -STARK. Då isen blir bärstark. Schröder Fiske 44 (1900).
-STEN. (bär- 1836 osv. bäre- 1866) sten som uppbär ngt. Nilsson Ur. 1: 209 (1866; på en forntida graf; motsatt: täcksten). särsk.
a) sten ingående i husgrund af det slag som utgöres af på afstånd från hvarandra stående, ofta relativt höga stenar. TurÅ 1897, s. 265. PT 1908, nr 167 A, s. 4.
b) byggn. kragsten; konsol. Brunius Metr. 58 (1836). Bergman GotlVisby 41 (1858). MeddNerFmF 1: 6 (1896). Anm. till b. Ännu i PT 1896, nr 266 A, s. 3, förklarar C. R. Nyblom denna anv. af ordet som ”ny”. —
-STOL. (bär- 1749 osv. bäre- (i bet. 1) 16401667)
1) [jfr fr. porte-chaise] (numera bl. om österländska förh.) till 1: mer l. mindre stolliknande inrättning afsedd till personers fortskaffande gm bärning (i Sv. vanl. täckt o. skåpliknande), portschäs. Linc. Kk 3 b (1640). 1 Bärstol med messingstrissor o. stänger. BoupptVäxiö 1854. 2MinnNordM VII. 1: 1 (1884). Vi landstiga på kajen (i Hongkong). Där väntar en bärstol med soltak och två långa stänger. Hedin Pol. 1: 342 (1911).
2) [jfr TAK-STOL] tekn. till 14: ställning (af trä l. järn) afsedd att mottaga ngts tyngd o. uppbära ngt. LBÄ 19—20: 132 (1799). JernkA 1892, s. 131.
-STOLPE. särsk. tekn. för elektriska ledningar. SFS 1842, nr 44, s. 13. TT 1889, s. 91.
-STÅNG.
1) till 1: stång afsedd att därpå bära ngt; särsk. till bår, bärstol o. d. Lind (1749; under trag-stange). Grotenfelt JordbrMet. 84 (1899). Grebst Korea 44 (1912).
2) till 14: stång (i sht af järn) afsedd att uppbära ngt. JernkA 1862, 1: 316. SFS 1870, nr 27, s. 19. Wetterhoff Skog 2: 39 (1887).
(1) -SÅ, r. l. m. (bär- 1767 osv. bäre- 17501797) bärbar så. ÅgerupArk. Bouppt. 1750. Bärså med stång. BoupptVäxiö 1856.
-SÄKERHET~002, äfv. ~200. tekn. (†) elasticitetsgräns. Den s. k. bärsäkerheten, eller säkerheten att bära utan fara för permanent formförändring. Westin Hållf. 6 (1888). Tallqvist SvFinOrdf. (1898).
(1) -SÄNG. för transport af sjuka använd bärbar säng. VetAH 1818, s. 55.
-TAPP. tekn. motsatt: stödtapp. JernkA 1868, s. 303. Bärtapp .. (dvs.) då trycket verkar vinkelrätt mot axelns längd. NF 9: 532 (1885).
-TRÅD. tekn. jfr -LINA. Nyström Telegr. 83 (1869).
-TRÄ.
1) till 1; jfr -STÅNG. Söderhjelm Upps. 28 (1905). Klint (1906).
2) till 14; jfr -BJÄLKE. Stål Byggn. 1: 259 (1834). Dalin (1851).
-TÅG. jfr -KABEL. 2UB 2: 154 (1901).
(1) -VALK.
1) (om forntida l. utländska förh.) valk afsedd att förmedla trycket från på hufvudet buren börda. Lind (1749; under bausch).
2) stoppad matta (madrass) l. dyl. afsedd att förmedla trycket från på ryggen buren börda. Dalin (1851). Östergren (1917).
-VIDD.
1) byggn. o. tekn. till 14.
a) i eg. anv., i fråga om bjälke, brospann osv.: afståndet mellan (en bjälkes osv.) två stödjepunkter, spännvidd. Fri bärvidd. Stål Byggn. 2: 49 (1834). Westin Hållf. 80 (1888).
2) till 14 c γ α': vikt, betydelse, räckvidd. NordT 1883, s. 317. När en vigtig samhällsreform genomföres, är det mycket få som se hela dess bärvidd. SDS 1889, nr 582, s. 1. Yttrandets bärvidd är .. allt för stor för att vinna tillämpning blott å ifrågavarande förhållande. PedT 1896, s. 165.
(1) -VIDJA. Grotenfelt JordbrMet. 270 (1899). Det enklaste .. (transportmedlet) var bärvidjan, som gjordes af ungbjörk och böjdes ihop i toppen till en ögla. Norlind AllmogLif 90 (1912).
(14 c) -VÅG, pl. -or. radio. Den förstnämnda av .. (radiosändarens båda hufvuddelar), oscillatorn, har till uppgift att alstra den s. k. bärvågen, d. v. s. den högfrekventa svängningsenergien, på vilken de af den andra delen, modulatorn, till lågfrekventa elektriska svängningar omvandlade ljudvågorna påtryckas. Radioam. 1924, s. 268.
-YTA. (bärnings- 1898) yta som mottager trycket af o. uppbär ngt. Skålarne (på lagerstolarna) utmärka sig äfven derigenom, att de erbjuda särdeles stora bärytor åt axeln. JernkA 1868, s. 22. Haapavesi-skidan äger .. en jämförelsevis liten bäryta. Wilskman IdrFinl. 3: 107 (1906). VerdS 168: 8 (1910; på flygplan). särsk. i fråga om hästhof. Bendz Hofbesl. 41 (1866).
B (†): BÄRA-GUMMA, se A.
C (†): BÄRE-BYTTA, -KANNA, -KITTEL, -KROK, -STEN, -STOL, -SÅ, se A.
D (mindre br.; jfr dock -TID nedan): BÄRNINGS-ARM, -AXEL, se A.
(13) -FEBER. (i fackspr., numera knappast br.) kalfningsfeber. Kalfningsfeber (Febris puerperalis) (Syn. Bärningsfeber, mjölkfeber). Lundberg HusdjSjukd. 585 (1868).
-FJÄDER, -FÖRMÅGA, -KRAFT, -PUNKT, se A.
(13) -TID. tid under hvilken ett ägg l. ett foster bäres; numera bl. (starkt bygdemålsfärgadt): (kons) dräktighetstid. Alt som .. (kons) bärningstid lider måste fodret förbättras. HushBibl. 1755, s. 132. VetAH 1793, s. 211.
-YTA, se A.
Afledningar: BÄRARE, BÄRARINNA, se d. o.
BÄRBAR, adj.
1) till 1 o. 10: transportabel, som man kan bära med sig, portativ; ofta mil. om sådant vapen l. verktyg (spade, hacka, yxa) o. d. som soldaten kan föra med sig l. (undantagsvis) som kan klöfjas å häst. 250 st. bärbara skanstyg (hafva) anskaffats för ingeniörstrupperna. SFS 1889 Bih., nr 4, s. 12. Den lilla bärbara orgeln. Levertin Diktare 76 (1898). Bärbart artilleri. NDA-VL 1910, nr 345, s. 3. Bärbara kokkärl. PT 1915, nr 23 A, s. 2. (tillf., mindre br.) Kan han ej gå ur sitt rum, så måtte han dock kunna bäras eller lyftas? (Svar:) Han är hvarken bärbar eller lyftelig. Almqvist Ekols. 2: 322 (1847). särsk. (numera icke i officiellt spr.) mil. i uttr. bärbart verktyg, ”buret verktyg”. SFS 1894, nr 22, s. 3. Hedin Front. 91 (1915).
2) till 14 e α; om is o. d.: som håller att gå på l. att färdas öfver. SD 1900, nr 83, s. 3.
Afledn.: bärbarhet, r. l. f. i sht till BÄRBAR 1.
BÄRERSKA, BÄRIG, se d. o.
BÄRLIG, adj. [fsv. bärliker, dräglig] (†)
1) till 1: bärbar (se d. o. 1). Lind (1749; under tragbar). Bärliga Altaren. Dalin Hist. 2: 734 (1750). Wikforss (1804).
2) till 12 b: fruktbar. På flera ställen finnes bärlig mark och fett bete. Hülphers Norrl. 4: 110 (1779).
Spoiler title