SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÅR 4r, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(haar 15251615 (: haarknijffuar). haer 1597. har- 1560 (: harknijff)1578 (: Harkniff). ho(o)r 1538 (: hoor dragen)1563 (: Twehoradt). hår (håhr, håår) 1521 osv. hård- 1652 (: hårdband)1832 (: hårdklyfveri))
Etymologi
[fsv. har, motsv. dan. o. nor. haar, isl. hár, fsax. o. mnt. hār, mnl. haer, holl. haar, fht. hār, t. haar, feng. hǣr, her, eng. hair; av ovisst urspr.; möjl. besläktat med lit. szerỹs, borst, szerti, fälla hår (om djur), l. med isl. skǫr, huvudhår. — Jfr BEHÅRAD, BEHÅRING, HARKRANK, -HÄRIG, -HÄROT samt HÄRA]
1) var särskild av de vanl. trådliknande, böjliga, i vissa fall mycket långa, av (förhornade) överhudsceller uppkomna bildningar (”strån”, borst, tagel) som hos människan o. högre djur (däggdjur) växa ut från huden o. ofta nästan helt betäcka denna (hos många däggdjur utgörande dessas päls o. bildande l. ingående i svans l. man); hårstrå (skäggstrå o. d.); äv. (i sht zool.) om liknande bildningar särsk. hos lägre djur, t. ex. insekter, samt om cilier; ofta (i sg. l., numera i sht i fråga om djur, i pl.) i koll. anv., om samtliga hår på (viss del av) människo- l. djurkropp (jfr b); jfr ULL. Fälla håren, om pälsbärande djur. Stryka en katt mot håren. Ey heller skall tu sweria om tit hufwudh, ty tu förmå icke göra it håår hwit eller swart. Mat. 5: 36 (NT 1526); jfr 2 a. Mina synder .. äro flere än håren på mitt hoffuudh. Psalt. 40: 13 (Bib. 1541). Beklädningen (hos däggdjuren) består mäst af hår. Retzius Djurr. 10 (1772). Håren .. förekomma (hos människan) över hela kroppen utom på innerhanden och fotsulan. Svenson Sinnessj. 11 (1907). Broman Männ. 2: 78 (1925). — jfr ARM-, BLYGD-, BOCK-, BOTTEN-, BRÄNN-, DJUR-, DUN-, FLIMMER-, FÄLL-, GET-, GRUND-, HUND-, KÄNSEL-, MORR-, MÄNNISKO-, SINNES-, SKYDDS-, SKÄGG-, SVANS-, TÄCK-, ULL-, VINTER-, ÖGON-HÅR m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Man får intet skoda Hunden effter Håret (dvs. man skall icke döma ngn l. ngt efter det yttre). Grubb 6 (1665); jfr: Man (skall) ej .. skåda hunden efter håren. Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754). Medh Åhren bytes Håren. Grubb 520 (1665). (†) Ett håår och annat gör gubben huffuut skallot. SvOrds. A 6 a (1604).
b) i koll. anv., om håren på övre o. bakre delen av människohuvudet; huvudhår; i sg. l. [jfr motsv. anv. i d., t. o. ä. eng. samt av fr. les cheveux o. lat. crines] (numera bl. ngn gg i vitter stil) i pl. Hava mörkt, ljust, svart, brunt, gult, rödt, grått (jfr 3 a), gråsprängt, vitt hår. Håret börjar gråna, bli glest, falla av. Hava tjockt, tunt, mjukt, strävt, lockigt, långt, kort(klippt), uppstruket hår. Hava utslaget, uppsatt, flätat hår, om kvinnor. (Låta) klippa, bränna, kamma, bena håret. Eget, förr äv. egna hår, se EGEN 1 e β. Draga l. taga ngn i, äv. (i Finl., vard.) från, förr äv. vid håret, i sht i fråga om misshandel l. bestraffning gm ”luggning”; jfr 3 e α. SvForns. 3: 8. G1R 1: 22 (1521). Fosz 359 (1621). En jungfru prydes (som brud) medh crono och uthslagit håår. KOF II. 2: 142 (c. 1655). Dragar man annan i hår, eller skägg. MB 35: 4 (Lag 1734). Hon sina mörka hår med band af rosor binder. Creutz Vitt. 10 (1761). Det är högst nyttigt, att dageligen tvätta händer och ansigte samt stundom fötterna, .. kamma håren (osv.). Wåhlin LbLandth. 56 (1804). Han såg förstörd och vild ut, med håret på ända. LittAlbum 1880, s. 73; jfr 3 c. De (dvs. drömsynerna) lysa och sväfva, / och stjärnor de bära om håren till spång. Fröding Stänk 136 (1896). Det vågiga, blonda håret. Bergman JoH 253 (1926). — jfr ARTIST-, BRUD-, FRAM-, GULD-, HUVUD-, KVINNO-, LÖS-, NACK-, PANN-, POLKA-HÅR m. fl.
c) (mindre br.) i uttr. resa hår(en), om vissa djur: resa borst (se d. o. 1 a); jfr 3 c. Hundarna stodo med resta hår och spetsade öron. Klinckowström Örnsjötj. 80 (1906). — särsk. (†) bildl.: visa sig uppstudsig, göra uppror. Hwilken af Wåre Undersåtare eller infödde wore sin ed och trohet så förgäten, at han reste hår, eller bore afwogan sköld, emot Osz eller Wåre efterkommande. LMil. 1: 242 (1683).
d) i sg. ss. ämnesnamn, om huvudhår av människa o. om hår av vissa däggdjur, användt för olika tekniska ändamål (ss. till förfärdigande av tyger, mattor o. prydnadsföremål l. till stoppning av kuddar o. d.), i sht förr äv. i olika slags frisyrer (peruker o. d.). Een Kiortel aff Håår. Lælius Jungf. P 6 a (1591). Hårs upkiöpande och försäljande. PH 2: 1257 (1735). Tränsning af hår. VaruförtTulltaxa 1: 178 (1912). — jfr BÄVER-, GRÄVSVINS-, HAR-, HÄST-, KAMEL-, NÖT-, PERUK-, REN-, SVIN-, ÄLG-HÅR m. fl.
e) (i vitter stil, numera föga br.) bildl. (jfr 2 o. 3); i sht om bladvärk l. annan (frodig) växtlighet. Frese VerldslD 34 (1715, 1726). Redan ha träden och buskarne fällt de grönskande håren. Stagnelius (SVS) 1: 210 (c. 1815). Åkern sitt gulnade hår lägger för skördaren ner. Petersson Tib. 34 (1860).
2) i mer l. mindre bildl. uttr. som utgå från 1 i bet.: enstaka hår(strå), o. som ofta anspela på det ringa värdet, den obetydliga bredden l. den stora bräckligheten hos ett dylikt.
a) för att beteckna ngt ss. ringa l. obetydligt; i sht i det nekande uttr. icke ett hår o. d., i adverbiell anv. förr äv. i uttr. icke till l. på ett hår, icke det minsta, icke ett dyft, i adverbiell anv. äv.: icke i ngt avseende, icke i minsta l. ngn mån (jfr b); numera (utom i α) bl. (tillf.) i egentligare anv. samt (föga br.) i uttr. icke (vara) ett hår bättre än (ngn). (Vi) fruchtadom osz än tå ret icke itt hår. Holof. 12 (c. 1580). Wivallius Dikt. 36 (1629). Den siette var icke til troendes på et hår. Dalin Arg. 1: 219 (1754; uppl. 1733: på en Halföre). Prinsar äro intet ett hår bättre, än andre junkrar. Topelius Planet. 2: 51 (1889). Trots ifrigt spårande och förföljande .. såg man ej ett hår (dvs. en skymt) af älgarna. Knöppel SvRidd. 105 (1912). — särsk.
α) [jfr t. kein haar anrühren l. krümmen] (fullt br.) i (företrädesvis nekande) uttr. som betyda att ngn icke i ngt avseende (skall, får o. d.) skadas l. ofredas. Icke kröka l. röra ett hår på ngns huvud. Itt håår vthaff idhart huffwudh wardher icke förgongit. Luk. 21: 18 (NT 1526; Bib. 1917: icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat). VL 1894, nr 204, s. 4.
β) [jfr t. es ist kein gutes haar an ihm o. d.] (†) i uttr. som innebära att en person fullständigt saknar ngn viss (god) egenskap (uttryckt gm adj.-attribut till hår). (Den) wrångt ther om dömmer, / Har ei ett Swenskt hår. Runius Dud. 2: 158 (1710). Det finnes ej ett ärligt hår på honom. Cavallin (1875).
b) [jfr t. (nicht) ein haar breit] (†) i uttr. icke (till) ett hår bredt, icke det minsta o. d. (jfr a); jfr HÅRS-BREDT, adv., HÅRSBREDD o. HÅRSMÅN. Vtt med grenssen j Rysseland skulle ware lyst så starck och godh frijd, att the icke till Ett hår brett skulle förarge sig jn vpå wåre vndersåter. G1R 15: 409 (1543). PErici Musæus 5: 138 b (1582: icke itt håårbreet). Humbla Landcr. 113 (1740).
c) [jfr (ä.) d. paa et haar nær, t. bei einem haare] (i sht vard.) i uttr. på ett hår när, stundom så när som på ett hår, förr äv. så när som ett hår, mycket nära, helt nära, hart när, icke långt ifrån; äv. i uttr. det var på ett hår (när) att, äv. på håret att o. d., det var mycket nära l. ”på vippen” att (ngt visst skulle inträffa). Hurulunda vi så nähr som ett håår hade mist vår nådiga drånning. Ekeblad Bref 1: 138 (1652; rättat efter hskr.). Så när som på et hår hade jag glömt at (osv.). Schlegel GHustr. 96 (1750). En olyckshändelse, som på ett hår när kostat ett menniskolif. VL 1894, nr 263, s. 2. Det var på ett hår han slagit ihjäl mig. Strindberg GVasa 80 (1899). SvD(B) 1918, nr 251 B, s. 4.
d) [jfr t. aufs haar] (i sht vard.) i uttr. på håret, äv. på ett hår, förr äv. just som ett hår l. till ett hår o. d., ”på pricken”, mycket noga, precis, fullkomligt; jfr HÅR-FIN. Han will och kan ställa werket (i tornuret) till gångh wijsande och slagh att det skall gåå Just som ett håår. VDAkt. 1662, nr 33. Jag har hört hans fantasier förut och vet på håret, hur långt man kan följa honom. Janson CostaN 1: 57 (1910). jfr: (De) kunde medh slungor drabba på itt håår så at the intet feladhe. Dom. 20: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffa på håret; Vulg.: ut capillum quoque possent percutere).
e) [jfr t. haare klauben] (numera knappast br.) i uttr. klyva hår, inlåta sig på hårklyverier. Vi förebrå ofta hvarandra, när någon klyfver hår och grälar med Petitesser. VetAH 1750, s. 183. Björkman (1889).
f) i uttr. hänga på (förr äv. av) ett hår, se HÄNGA I 1 c.
g) i uttr. ett hår av hin håle (stundom hin onde, den lede o. d.), om mycket elak o. trätgirig kvinna (ngn gg man), ”ragata”; numera nästan bl. i det förkortade uttr. ett hår av hin; jfr HIN III. Fru Ebba Lilljehök, den gemenligen kallades Herr Ebba och var ett hår af hin-håle. HSH 3: 23 (c. 1750). Hvad vållar din vrede? / Det var en skeppare, ett hår af den lede. Strindberg MOlof 48 (1878). Högberg Jim 161 (1909).
3) i mer l. mindre bildl. uttr. som utgå från 1 b.
a) i uttr. (göra ngn o. d.) grå(a) hår (jfr 1), se GRÅ 1 f (α); jfr GRÅ-HÅR.
b) [jfr holl. lange haren, kort geheugen, t. lange haare (und) kurzer sinn o. d., eng. more hair than wit] i uttr. (ha) långt hår och kort minne, äv. långt hår och korta tankar o. d., i fråga om tanklös l. glömsk kvinna. ”Långt hår och kort minne”. EHTegnér i 3SAH 6: 247 (1891). Östergren (1928). (†) Att hon hafuer longt håår och stackot sinne och sodane ordh obetänckt uthspridt. BtHforsH 1: 197 (1633).
c) med tanke på att (huvud)håren vid vissa sinnesrörelser resa sig, i sådana uttr. som håren resa sig (stundom resas) på ngns huvud l. på ngn, stundom håret står (håren stå) på (förr äv. över l. i) ända (på ngn) o. d. (jfr 1), förr äv. håret står ngn till bärga (se BÄRG 1 g α δ'), ngn blir förfärad l. gripes av ytterlig förskräckelse; jfr 1 c samt HÅR-RESANDE. Så veett Gudh, att icke allenest håredh een öfuer ände står. OxBr. 5: 431 (1627). De många lasterna och dråpen, som kommo håren att resa sig på hufvudet. Annerstedt Rudbeck Bref clxxviii (1905). (†) Tå anden gick fram om migh, reeste migh håret på minom krop. Job 4: 15 (Bib. 1541; Luther: stunden mir die har zu berge an meinem Leibe; Vulg.: inhorruerunt pili carnis meae).
d) [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. t.] i uttr. som avse slagsmål, strid l. bitter ovänskap l. fiendskap mellan två l. flera personer.
α) (ngt vard.) i uttr. flyga, förr äv. falla l. komma l. springa o. d. ngn i håret l. i håret på ngn samt vilja ngn i håret, (vilja) angripa l. kasta sig över l. ”flyga på” ngn; äv. i uttr. råka, äv. komma i håret på varandra, förr äv. komma osv. i håret (till)samman(s) l. tillhopa, komma (varandra) l. bära (jfr BÄRA, v. 21 c) varandra i håret, komma ihop av håret o. d. samt i uttr. komma l. råka i håret (tillhopa) med ngn, ”råka i luven” på varandra resp. ngn; äv. (numera bl. vard., i Finl.) i uttr. (komma, råka o. d.) hår ihop (jfr Bergroth FinlSv. 281 (1917)). Atuj och the Lubske kwnde än nw kome i hårett til samens. G1R 11: 86 (1536). Ty de ändeligen skole vele Ryssen i håred. AOxenstierna 2: 517 (1622). Jag fruchtar at för .. (Danzigs) skul råka vij i håret både med vänner och ovänner. Bark Bref 1: 84 (1703). Ehvart man kastade blicken, sågos menniskor hår ihop med hvarandra. Castrén Res. 1: 230 (1852). Arg som en vildkatta flög Mani i håret på Alexei. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 87 (1910). Östergren (1928).
β) (numera mindre br.) i uttr. ligga i håret på varandra, förr äv. ligga ngn i håret l. hänga varandra i håret l. vara i håret ihopa l. tillhopa l. tillsamman l. ligga i håret med ngn o. d., ”ligga i luven” på varandra resp. ngn. The woro som bäst i håret tilsamman. Schroderus Liv. 201 (1626). The Skottske Soldaterne .. lågo .. städze heemrijkes medh Engeländerne vthi Håret. Brask Pufendorf Hist. 171 (1680). De nordiska rikena hade .. sedan tusen år .. ofta legat i håret på hvarandra. SvH IX. 2: 78 (1908). Östergren (1928).
γ) (numera föga br.) i uttr. sätta l. föra ngra (personer) i håret på varandra, förr äv. bringa l. föra l. hetsa l. komma l. sätta o. d. ngra i håret tillhopa l. (till)samman(s) l. hår ihop, ävensom föra osv. ngn i håret med ngn, hetsa l. ”tussa” l. ”bussa” o. d. ngra (i luven) på varandra resp. hetsa osv. ngn på ngn. Påffwen .. (har) förth herrar och försther j hårith til hopa. G1R 4: 20 (1527). (Holländarna) sågo gärna, att the kunnde settia oss i håret med (danskarna). RP 8: 135 (1640). (Flickans ögonkast) hade så när brakt ynglingarna hår ihop. Wallenberg Gal. 64 (1771; uppl. 1921). KyrkohÅ 1901, s. 31. Östergren (1928).
δ) i uttr. hand i hår och kniv i (äv. ) strupe. Mången kan icke thola ett Ordh, förr än Handh är i Håår, och Knijff i Strupe. Grubb 549 (1665). Därför är det i dag hand i hår och kniv på strupe mellan .. anförvanterna. SvD(A) 1929, nr 56, s. 8.
e) [jfr d. trække efter l. ved haaret l. haarene, holl. bij het haar trekken, t. bei den haaren herbeiziehen] (†) i uttr. draga o. d. (ngn l. ngt) med l. vid håret l. håren.
α) med avs. på person (jfr 1): med våld l. maktspråk draga l. släpa (ngn dit l. dit), nödga (ngn till ngt). Myn herres nadh haffuer dragit thenne forræder wth med haareedt. G1R 2: 180 (1525). På det han måtte undfly at dragas vid håren, för Kongl. Maj:ts Interesse, til private trätor. Loenbom Stenbock 2: 116 (1758).
β) med avs. på yttrande, uttalande o. d.: hårdraga (se d. o. 2). Til ath beuisa thenna theras mening, föra the och dragha medh håret thenna epterscriffna scriffter. OPetri Sacr. 26 b (1528). Jag både klang och rytm vid håret drog. CVAStrandberg 4: 297 (1857).
f) (†) i uttr. hålla ngn i håret (jfr 1), hålla ngn ”i schack”. Frantzosen .. (kan) hålla Keijsaren i håret. RP 11: 38 (1645).
g) (†) i uttr. hålla varandra i håret, vara nära förenade l. förbundna med varandra. Om annat går än väl, så äre vij (dvs. Frankrike o. Sverge) så förknippade och hålla hvar annan så i håret, att vij tillijka ramlla omkull. RP 8: 90 (1640). jfr (†): Ett hungroth måål henger then andre I håreth (dvs. om man går hungrig från en måltid, behöver man snart en ny). SvOrds. A 6 a (1604).
h) (†) i uttr. släppa ngn utur håren, släppa taget om ngn, släppa ngn. Att sleppan (dvs. juten) uthur håren är inthett rådeligit. RARP 4: 8 (1645).
i) [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. t.] (numera föga br.) i uttr. gripa l. fatta lyckan l. tillfället i (äv. vid) håret l. håren, gripa tillfället i flykten, icke låta lyckan l. ett lägligt tillfälle gå sig ur händerna. Almqvist FrSpr. 183 (1838). Sten fattar tillfället i håret. Strindberg SvÖ 1: 47 (1882). Castrén Creutz 206 (1917).
j) [uttr. återgår på en anekdot om den t. baronen von Münchhausen († 1797)] i uttr. (försöka o. d. att) lyfta sig själv i håret, om försök som övergår ngns krafter l. vid vilket man ”förtar sig”. I de Blå Böckerna (av Strindberg) finns mycken lyrik bredvid många försök att lyfta sig själf i håret. Engström 2Bok 128 (1909).
k) [jfr holl. pijn in het haar hebben] (starkt vard.) i uttr. ha ondt i håret o. d., i fråga om huvudvärk o. illamående under bakrus: ha ”kopparslagare”. Icke haar du ondt i titt håår, / At du i qwäls så drack gått år? Prytz OS D 4 a (1620). Bobby du har visst ont i håret! Karl-Ewert o. Rolf (c. 1915; titel på kuplett).
l) [jfr t. haare lassen] (†) i uttr. släppa l. sätta håret till o. d., äv. mista håret, ”släppa skinnet till”, lida skada, vara de(n) lidande, ”bestå kalaset”; jfr HUD, sbst.1 1 i. RP 13: 369 (1649). Somblige hafva satt håret til och huden. RARP 9: 43 (1664). Bönderne .. måste släppa håret til, och blefwo någre hundrade nedergiorde. Nordberg C12 1: 493 (1740). När stora herrar träta, sätter fattig man håret till. SvOrdspråksb. 70 (1865).
m) (†) i förb. hud och hår, se HUD, sbst.1 1 h.
n) i förb. hull och hår, se HULL, sbst.1 1 c.
o) [jfr ä. t. der haar (gen. pl.) sein, guter haar sein o. d., ävensom ULL i motsv. anv.] (knappast br.) slag, art; i uttr. vara av det l. det håret, förr äv. av de l. de hår (att osv.), vara så l. så beskaffad (att osv.). Rätt såsom Diefwulen af de gode Håår wore, at han Menniskian för Gud(s) Domz och för det onda skulle warna. Kempe Krigzpersp. 197 (1664). Högberg Vred. 3: 385 (1906).
4) bot. benämning på om djur- l. människohår påminnande, av en l. jämförelsevis få celler bestående bildningar som i ett flertal skiftande former o. med växlande uppgifter utvecklas från överhuden på olika växtorgan (rot, stam l. blad) l. från närmast därunder liggande vävnader. Vattenuppsugande hår. Pilus, (Hår) är ett borstaktigt väsende, hvarigenom de uti örten upstigande dunsterna utgå Möller PrincBot. 40 (1755). Håren .. kunna .. vara enkla .. eller greniga .. stjernformiga .. fjellformiga. Areschoug LbBot. 52 (1863). 3NF (1929). — jfr BRÄNN-, DIGESTIONS-, FLYG-, FRANS-, FRUKT-, FRÖ-, FÅNGST-, GLANDEL-, KLÄTTER-, KÖRTEL-, ROT-, STJÄRN-HÅR m. fl.
5) (ss. senare led) i namn på växter som till utseendet påminna om hår (i bet. 1 l. 1 b), t. ex. FLO-, FRU-, GROD-, JUNGFRU-, VENUS-HÅR.
6) [ytterst efter gr. κόμη, hår, kometsvans; jfr κομήτης, eg.: långhårig (se KOMET); benämningen föranledd av vissa komethöljens (o. kometsvansars) likhet med (långt, utslaget) huvudhår] astr. komethölje, kometsvans. Wassenius Alm. 1744, s. 29. Omhöljet (kring kometen) eller håret är en tunn, molnlik bildning. LfF 1910, s. 255.
7) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt av holl. geelhaar, langhaar o. d.] (†) om vissa (hårliknande) senor i slaktad djurkropp; ss. senare led i ssgn VIT-HÅR.
Ssgr (i allm. till 1): A: HÅR-AMETIST. miner. ametist med hår- l. nålformiga inneslutningar; jfr -STEN. Synnerberg (1815). Åstrand 1: 23 (1855).
-ANLAG~02, äv. ~20. anat. jfr ANLAG II 4 a. 2NF 11: 1198 (1909).
(1 d) -ARBETE~020, äv. ~200. abstr.: kamning, noppning, färgning o. flätning av tagel o. hår; äv. konkret; jfr ARBETE 11 b. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 33. Hår- och Tagelarbeten. SFS 1906, nr 38, s. 17. SvKulturb. 7—8: 137 (1931).
(1 d) -ARBETERSKA~0200. tekn. kvinna som yrkesmässigt utför hårarbeten; jfr -FLÄTERSKA. Björkman (1889).
(1 d) -ARMBAND~02 l. ~20. (i sht förr) jfr ARMBAND 1. BoupptSthm 26/11 1675. Lagerlöf Jerus. 1: 285 (1901).
(1, 1 b) -AVFALL~02, äv. ~20.
1) i sht med. o. veter. abstr.: hårets avfallande (på grund av sjukdom). Lundberg HusdjSj. 490 (1868).
2) konkret: (vid kamning o. d.) avfallet hår; jfr -FALL 2. Schulthess (1885).
-BAND. [fsv. harband] (hår- 1579 osv. hård- 1652)
1) till 1 b: till olika slags anordningar av kvinnohår hörande band; dels: (numera nästan bl. av små flickor brukat) band (av siden o. d.) som tjänar till att hopbinda håret (i nacken l. vid tinningarna) l. som till prydnad inflätas i håret; dels (förr): (siden)band med påsydda, platta hårflätor, buret rundt huvudet (pannan). TullbSthm 4/7 1558. VarRerV C 6 b (1579). Dalin (1852). Fatab. 1930, s. 115.
2) (i sht förr) till 1 d: av hår förfärdigat band. Dalin (1852).
-BEHANDLING. särsk. om tvättning, kamning o. d. av håret (se HÅR, sbst. 1 b). Tenow Solidar 3: 66 (1907).
(1, 4) -BEKLÄDD, p. adj. i sht zool. o. bot. hårig (se d. o. 1 a, b). Marklin Illiger 157 (1818). Djur med .. hårbeklädd eller naken kropp. Sundevall Zool. 10 (1835).
(1, 4) -BEKLÄDNAD. i sht zool. o. bot. jfr -BEKLÄDD. Nilsson Fauna 1: 17 (1847). Stjälkens hårbeklädnad. BotN 1896, s. 215.
-BEKLÄDNING. (†) hårbeklädnad. VetAH 1788, s. 312.
(1 b) -BENA, r. l. f. = BENA, sbst.1 1. Almqvist AmH 1: 191 (1840).
-BEVUXEN l. -BEVÄXT, p. adj. särsk. till 1. QLm. I. 4: 56 (1833). Med sin .. hårbevuxna hand strök han till rätta sitt .. helskägg. Heidenstam End. 7 (1889).
-BILDNING.
1) abstr.; särsk. till 1. Små doser (arsenik) kunna .. befordra fettafsättning och hårbildning. 2NF 34: 304 (1922).
2) konkret; jfr BILDNING 4 b β.
a) i sht zool. till 1. Thorell Zool. 2: 330 (1865). Om cellerna förhornas, uppkommer hår-, horn- och nagel-bildningar. Holmström Naturl. 209 (1895).
b) bot. till 4. En-celliga hårbildningar på fröskal. NF 2: 148 (1876).
(1 b) -BINDEL. (†) jfr -BAND 1. BoupptSthm 5/6 1668. Dalin (1852).
(1 b) -BINGE. (vard., tillf.) jfr BINGE 2 b. En .. tofvig hårbinga. Blanche Våln. 41 (1847).
(1, 4) -BLOMSTER.
1) [jfr t. schlangenfrüchtige haarblume] (föga br.) bot. örten Trichosanthes anguina Lin. (med kronbladen hårlikt fransade); jfr -GURKA 2. HbTrädg. 6: 237 (1876).
2) [jfr det lat. namnet auricomus, eg.: guldhårig, sannol. föranledt av växtens gula, håriga foderblad] (†) örten Ranunculus auricomus Lin., vårranunkel. Franckenius Spec. A 4 b (1638). Lindestolpe FlWiksb. 32 (1716).
-BOLL. (Hårmaskarna) see uth som småå hårbollar, när the uthur huden framsticka. Lindestolpe Matk. 44 (1714). särsk. fysiol. benämning på klotformiga l. cylindriska, av hoptovat hår (l. fjädrar l. växtfibrer) bestående bildningar i matsmältningskanalen hos vissa djur, t. ex. idisslare o. ugglefåglar. Nemnich Waarenlex. 92 (1797). Rosenius Naturst. 38 (1897).
(1 d) -BOLSTER. (förr) med hår stoppad bolster. BoupptSthm 15/2 1644. Deleen 600 (1829).
-BORSTE.
1) (mera tillf.) till 1: samling av hår som liknar en borste. Hårborstar på bakbenen (hos hjortsläktet). Nilsson Fauna 1: 486 (1847).
2) till 1 b: borste att borsta håret med. PH 6: 4359 (1756). RedNordM 1928, s. 18.
3) (†) till 1 d: av hår förfärdigad borste. Hårborste at sopa tapeter med. Serenius (1734; under hair).
-BOTTEN. hudyta på vilken hår växer; vanl. till 1 b, om den hårbeväxta delen av huvudsvålen. Narfven d. v. s. hårbottnen på skinnen. LfF 1840, s. 330. Håret lyste så lingult på .. (barnen), att hårbottnen skymtade mörkare. Böök ResSv. 199 (1924).
-BREDD, se HÅRSBREDD.
(4) -BRÄDDAD, p. adj. bot. hårkantad. Frögömmet (hos hårlönkeär) aflångt och hårbräddadt. VetAH 1788, s. 141.
(4) -BRÄDDIG, adj. [senare leden till BRÄDD] (†) hårbräddad. Weste (1807). Björkman (1889).
(4) -BRÄSMA. (†) örten Cardamine hirsuta Lin., bärgbräsma (med stängel o. blad ofta gleshåriga). Liljeblad Fl. 246 (1792; äv. i postuma uppl. 1816). Fischerström 4: 269 (1795).
(1 b) -BUCKLA, r. l. f. jfr BUCKLA, sbst. 3. Swedberg Schibb. 216 (1716). Heidenstam Svensk. 1: 169 (1908).
(1 b) -BURR. Det luftiga hårburret under mössans lätta blå. Angered-Strandberg NVärld. 14 (1898).
-BUSKE. jfr BUSKE 2. Möller 1: 240 (1745). (Stinkgrävlingarna) ha .. svansen besatt med en rätt stor hårbuske. FoFl. 1910, s. 120.
-BÄRANDE, p. adj.
1) till 1. Hårbärande vildt. SFS 1906, nr 48, s. 24.
2) bot. till 4. Hartman Fl. XCIX (1832).
-BÄRARE, r. l. m. (†) zool. om ciliebeklädda infusionsdjur av släktet Trichoda Ehrbg. Dalin (1852). Schück (1854).
-CELL. särsk. anat. till 1, benämning på med sinneshår försedda celler, sinnescell. DuodSanal. (1885). Broman Männ. 2: 110 (1925).
(1 b) -DAMM, n. (†) hårpuder. Lind 1: 877 (1749).
(1 b) -DIADEM. Syster Amandas vackra hårdiadem med den stora röda stenen midt för öfver pannan. Almqvist DrJ 75 (1834).
(1 d) -DOK. (†) hårduk. Sichtat (dvs. sikta det) genom en Hårdook. L. Paulinus Gothus Pest. 82 b (1623).
(4) -DRABA. (föga br.) bot. örten Draba hirta Lin. (som delvis är hårig). Liljeblad Fl. 236 (1792). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 474 (1901).
(1 b) -DRAG. [fsv. hardragh] (†) vbalsbst. till -DRAGA.
1) motsv. -DRAGA 1: luggning l. lugg (i förening med misshandel). Slagz måll, ther puusth, hårdrag, blånatt eller bloduithe vthi kommer. G1R 8: 295 (1533). MB 35 (Lag 1734). Lundell (1893). särsk. bildl.; jfr -DRAGA 1 b. Hoppas .. mitt vågande at berätta sanning .. skal .. befria mig ifrån hårdrag af dem, som härvid torde sig öma. Lenæus Delsbo 197 (1736, 1764).
2) bildl., motsv. -DRAGA 2: godtycklig l. konstlad (hårdragen) utläggning l. tolkning o. d. De göra det ena hårdraget efter det andra på Text och Skrift. SvMerc. 1761, s. 256. Fernow Värmel. 219 (1773).
-DRAGA, v., förr äv. (i bet. 1) -DRAGAS, v. dep. -an (†, BtFinlH 2: 15 (1538: hoor dragen)), -eri (Bergman JoH 242 (1926; i bet. 1 a)), -ning; jfr -DRAG. [fsv. hardragha, hardraghan]
1) (numera bl. arkaiserande) till 1 b: draga l. slita (ngn) i håret, lugga (ngn); förr äv. avseende åtföljande misshandel; äv. ss. dep. (äv. i uttr. hårdragas med ngn), (under luggande) slåss (med varandra l. med ngn), ”luggas”. Dömdes Per .. för han hoor drog her Nils dreng. BtFinlH 2: 19 (1538). Dhe .. hafua Hår draghess medh huar andra. EkenäsDomb. 1: 66 (1642). Mani .. örfilade och hårdrog honom, så att han nästan miste andan. Wallbeck-Hallgren VandrEl. 87 (1910). särsk. bildl. (jfr 2).
a) ss. dep. (äv. i uttr. hårdragas med ngn) l. (tillf., skämts.) ss. vbalsbst. -eri: råka l. ligga i luven (på ngn resp. på varandra), strida l. tvista l. träta (med ngn resp. med varandra). Lind 1: 345 (1738). (Tegnér har) hårdragits med den nya Tiden. SvLitTidn. 1818, sp. 166. Vilken fröjd och kläm blev det icke nu i hårdrageriet! Bergman JoH 242 (1926).
b) (†) illa tilltyga l. gå illa åt (ngt). Huru skulle .. (en rätt svensk) tåla en bråkad och hårdragen Regerings-Form? Dalin Arg. 1: 343 (1754; uppl. 1733: fricasserad).
2) till 3 e β, bildl.: med våld (söka) tvinga (ngt) att låta sig använda för ett ändamål vartill det icke är avsett, göra våld på l. tvinga (ngt); numera vanl. bl. med avs. på yttrande, uttalande o. d.: med våld intvinga en betydelse i, (gm spetsfundig uttolkning) inlägga en konstlad l. sökt mening i, vantolka, omtolka, ”pressa”; i sht i p. pf. ss. adj.: konstlad, sökt, krystad, pressad, stundom närmande sig bet.: överdrivet l. småaktigt noggrann; jfr HÅRD-DRAGEN 2. Hårdraga något .. (dvs.) gjöra tvungna slutsatser. Lind (1749). Hårdragna liknelser. VDAkt. 1781, nr 267. Dalin hårdrog .. (den nordiska mytologien) till öfverensstämmelse med christendomen. Geijer I. 8: 1 (1811). En .. metod, som bygger sina slutledningar på likheter mellan fall, som hopsamlats från vidt skilda folk, kan lätt hårdragas. Nilsson PrimRel. 3 (1911). Hårdragna och kniviga uttolkningar. DN(A) 1930, nr 106, s. 5.
-DUK, se d. o. —
(1 b) -FAGER. [efter isl. hárfagr, i sht förekommande ss. tillnamn på den norske konungen Harald Hårfager († 933)] (i vitter stil l. skämts.) som har vackert, rikt hår. Den hårfagre Apollo. Adlerbeth Æn. 244 (1804). Den hårfagra, tyska pianisttypen. Tavaststjerna Marin 78 (1890).
-FAHL, se -FÄRD.
(1, 1 b) -FALL. [fsv. harfal, i bet. 1]
1) (†) abstr., = -AVFALL 1. VarRerV 16 (1538). Wahrman Manski o. Wolstein 41 (1807).
2) (†) konkret, = -AVFALL 2. Det strö och hårfall, som skall samlas (under kreaturen). EconA 1808, jan. s. 67.
3) (föga br.) långt, nedfallande hår (se HÅR, sbst. 1 b). SDS 1901, nr 82, s. 2. Det bakåt kammade hårfallet. MeddNordM 1901, s. 247.
-FALLEN, p. adj. (†) om djurskinn: som mist större l. mindre del av håret. (Från mars till oktober) är .. (mårdens skinn) blackt, hårfallit, tunt, etc. Broman Glys. 3: 259 (c. 1730).
-FAST, adj. (†) som har fast sittande hår; styvhårig. Lind 1: 897 (1749). Möller (1790, 1807).
-FAXER, sbst. pl.? [senare leden möjl. förvanskning av -VÄXTER under anslutning till växtnamnet FAXE, losta; jfr -FUXBLOMMA, -FÄX] (†) = -VÄXTER. Aspelin Fl. 47 (1749). Rothof Reg. (1762; med hänv. till hästfibler).
(4) -FIBLA. (†) örten Leontodon hispidus Lin., sommarfibla (med stängel o. blad vanl. strävhåriga). Liljeblad Fl. 340 (1798: Hår-Fibler, pl.).
(1 d) -FILT. jfr FILT, sbst.1 1. Hår-Filt till ångmaskiner. NDA 1863, nr 65, s. 4. (Herrhattar i) oslipad hårfilt. SvD(A) 1922, nr 174, s. 5.
-FIN.
1) om föremål: fin som ett hår(strå), mycket fin (tunn, smal). Små hårfina .. crystaller. Rinman 1: 1003 (1788). Hårfina (kapillära) rör. Moll Fys. 1: 37 (1897). De yngsta, ofta hårfina rötterna (hos fruktträden). Abelin Frukt 27 (1902).
2) bildl. (jfr HÅR, sbst. 2); om gräns, skillnad o. d.: liten, obetydlig; om undersökning, tankegång o. d.: detaljerad, minutiös, äv.: skarpsinnig, spetsfundig, subtil. Skillnaden mellan rätt och orätt är stundom hårfin. De hårfinaste, metaphysiska spekulationer. Leopold 3: 233 (1799, 1816). Hårfina distinktioner. EkonS 1: 374 (1893). (†) Jag understår mig ej at i detta hårfina ämne kifvas med mina mästare. Leopold i LBÄ 2—3: 144 (1797).
Avledn.: hårfinhet, r. l. f. —
-FJÄLL.
1) zool. till 1, om fjälliknande hår hos vissa insekter. Boheman ÅrsbVetA 1845—46, s. 188. Gråvifveln .. är .. klädd med .. gråhvita eller svagt kopparglänsande hårfjäll. 2NF 32: 349 (1921).
2) bot. till 4. Rosendahl Bot. 274 (1902). Hårfjäll .. (dvs.) ett slags i kanten ofta körtelbärande fjäll, som förekomma hos ormbunkarna vid stamspetsen och på bladen. 2NF (1909).
-FLIK-MOSSA. bot. mossan Blepharostoma trichophyllum (Lin.) Dum. (med hårlika bålflikar). Krok o. Almquist Fl. 2: 68 (1907).
(4) -FLOKA, r. l. f.
1) bot. umbellaten Chærophyllum temulum Lin. (med strävhårig stjälk). Nyman VäxtNatH 1: 243 (1867).
2) (†) laven Cetraria islandica (Lin.) Ach., islandslav (med hårlika utväxter på kanterna av bålens flikar). Rothof 180 (1762).
-FLOR. särsk. (förr) till 1 d: av hår förfärdigat flor. Håår och sijdenfloor. SthmStadsord. 1: 84 (1641). Hår och Krusflor. Lagerbring 2Hist. 1: 58 (1784).
(1 b) -FLÄTA, r. l. f. [fsv. harflæt(t)a] äv. (i sht förr) om fläta av löshår; jfr HÅRE-FLÄTE. SkrGbgJub. 6: 159 (1589). Hårflätor från 3 rdr till högre pris. Linder Tid. 170 (1924; annons på 1870-talet).
(1 d) -FLÄTARE. (numera knappast br.) jfr -FLÄTERSKA. Dalin Vitt. 5: 379 (c. 1753).
(1 d) -FLÄTERSKA. (numera föga br.) hårarbeterska (som utför flätade hårarbeten). Lind 1: 723 (1749). Schultze Ordb. 1156 (c. 1755).
(1, 1 b, 1 d) -FLÄTNING. abstr.: flätande av hår; äv. konkret: flätat hårarbete; håruppsättning bestående av flätor. Schultze Ordb. 1156 (c. 1755). Likaledes vill jag att kvinnorna .. blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar (osv.). 1Tim. 2: 9 (Bib. 1917; NT 1526: flätat håår).
-FOLLIKEL. anat. hårsäck. Thorell Zool. 1: 167 (1860).
-FORMIG.
-FOT, r. l. m. (föga br.) zool. insekt av det till vattenskinnbaggarna hörande släktet Notonecta Fabr. (med håriga bakfötter). Retzius Djurr. 88 (1772). Fischerström Mäl. 211 (1785). 2NF 31: 890 (1920).
-FRANS. i sht zool. (Insekten) E(nnomos) Prunaria .. (har) alla vingar .. med skäckiga hårfransar. Thomson Insect. 183 (1862).
(1, 4) -FRANSAD, p. adj. zool. o. bot. Hårfransade Trefvare. VetAH 1790, s. 35. Hårfransade blad. SvRike I. 2: 65 (1900).
-FRI. (i sht i fackspr.) särsk. till 4: fri från hår, hårlös. Hårfri stjelk. Fischerström 4: 355 (c. 1795). Jordnötskakor, .. hårfria. SDS 1894, nr 535, s. 1.
(1 b) -FRISERING. jfr FRISERA b.
(1 b) -FRISYR. Freja 1873, s. 27.
(1 b) -FRISÖR. frisör; tidigast om frisör som stod utanför perukmakarnas skrå o. betraktades ss. ”bönhas”. PH 6: 4749 (1757). EkonS 2: 39 (1894).
(1 b) -FRISÖRSKA. Björn Medb. 37 (1789). Stjernstedt Liw. 323 (1925).
(1 b) -FRISÖS. (mera tillf., i sht skämts.) hårfrisörska. Topelius Planet. 3: 33 (1889). Laurent ResNY 180 (1923).
(1, 4) -FULL. (hår- 17491872. håre- c. 1700) (†) tätt besatt med hår, hårig. Isogæus Segersk. 419 (c. 1700). Fischerström 1: 265 (1779). Ahlman (1872).
-FUX-BLOMMA, r. l. f. (-fucks-) [andra leden samhörig med -FAXER] (†) = -VÄXTER. VetAH 1767, s. 189.
-FÄLL. (i sht i fackspr.) hårpäls. Öronen (hos en viss näbbmusart äro) store, hårige, dölgde i hårfällen. VetAH 1806, s. 264. LAHT 1910, s. 699.
-FÄLLNING. särsk. om den fällning av hår som hos många däggdjur regelbundet försiggår under bestämda årstider (t. ex. vår o. höst). Weste (1807). ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 21 (c. 1830). Broman Männ. 2: 78 (1925).
-FÄRD. (-fahl c. 1730. -färd c. 17301749) [sv. dial. hårfäl] (†) om hårets beskaffenhet l. riktning; konkretare: hårfäll; jfr -GÅNG. Ju svartare fläckar på hårfärden (hos lodjuret) är, ju rarare och bätre. Broman Glys. 3: 248 (c. 1730). (Sv.) Thet bär emot hår-färden eller hår-gången (dvs. det tar emot?), (t.) es geht wider oder gegen die Haar. Lind (1749).
-FÄRG. (hår- 1658 osv. hårs- 1679) särsk. till 1 b.
1) färg på hår, hårets färg; förr särsk. [efter motsv. anv. i t.] om kastanjebrun färg. En .. Klädes kappa, hårfärgh. BoupptSthm 8/9 1658. Flodström SvFolk 55 (1918).
2) (mindre br.) hårfärgningsmedel. Björkman (1889). SD 1892, nr 329, s. 8. WoH (1904).
-FÄRGAD, p. adj. (-ferga 1637) (numera bl. tillf.) jfr -FÄRG 1; förr särsk.: kastanjebrun. Een .. dyna fodrat medh hårferga samet. 2Saml. 10: 9 (1637). MagKonst 1829, s. 24.
-FÄRGNINGS-MEDEL. om preparat avsett till färgning av håret. AHB 54: 74 (1871).
(1 b) -FÄSTE. hårets gräns mot ansiktet (särsk. i pannan, stundom äv. i nacken); förr äv. allmännare: den hårbevuxna delen av huvudet; jfr -GRÄNS, -GÅNG, -GÅRD 1. VetAH 1766, s. 87. Låckarne få icke räcka öfver hår-fästet på halsen. SP 1782, nr 8, s. 2. Dähnert (1784). Hon rodnade ända upp till hårfästet. Heidenstam End. 51 (1889).
-FÄX. [senare leden besläktad med -FAXER] (†) = -VÄXTER. Pontén Fl. 31 (1847).
(1 b) -GARDIN. (vard., tillf.) jfr GARDIN, sbst.1 3 slutet. Det rakt uppstrukna pannhåret och på ömse sidor därom de släta hårgardinerna. BremerBild 93 (1913).
(1 d) -GARN. av hår (tagel) spunnet garn. En .. Golfmatta af hår- och lingarn. DA 1793, nr 265, s. 4. Fatab. 1914, s. 106 (1909).
(4) -GINST. bot. den risartade busken Genista pilosa Lin. (med kronans segel o. köl håriga). Liljeblad Fl. 253 (1792). Krok o. Almquist Fl. 1: 168 (1903).
-GRÄNS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hårfäste. Retzius EtnolSkr. 191 (1845). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl. o. landsdelsord).
(1 b) -GULA. [anledningen till namnet är att ifrågavarande växt i ä. tid användts mot ohyra i håret samt för gulfärgning av håret; jfr GULA, sbst.1 4 b samt -VÄXT, sbst.2 2] (†) örten Pinguicula vulgaris Lin., tätört. Franckenius Spec. D 1 a (1659). Bromelius Chl. 84 (1694).
-GUMP. (†) zool. blötdjur av släktet Doris (Lin.) Cuv., stjärnsnäcka, korssnäcka (med de fjäderlika gälarna liggande kring analöppningen). Retzius Djurr. 104 (1772). Dalin (1852).
(1, 4) -GURKA. bot.
1) gurkväxten Sicyos angulata Lin. (med vanl. hårig l. taggig frukt). HbTrädg. 6: 222 (1876).
2) (föga br.) om det till gurkväxterna hörande släktet Trichosanthes Lin.; jfr -BLOMSTER 1. Svensson Kulturv. 508 (1893).
-GÅNG, pl. -ar. [sv. dial. hårgång] särsk. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -GÅRD 1; förr äv. = -FÄRD. Lind (1749). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl. o. landsdelsord).
-GÅRD. [sv. dial. hårgård; jfr nor. dial. haargard, hårfäste] Schroderus Comenius Reg. (1639).
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hårfäste; förr äv. om den håriga randen på hästben invid hoven; jfr -GÅNG. Smör Hofwen .. med (ett visst läkemedel) up wijd Hårgålen. IErici Colerus 2: 356 (c. 1645). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl. o. landsdelsord).
2) (†) hårbotten, ”hårrötter”; hårsida (av hud). IErici Colerus 1: 325 (c. 1645). Låtandes kiöttgården uth och håårgården utaf huden wara in. HNorijn (1702) i Landsm. XI. 1: 104. Hvilket (pulver) uti Pälls varor in til hullet eller in til hårgåln beströs. VetAH 1745, s. 180. Weste (1807).
-GÄRDE. (-gähle) [jfr -GÅRD 2] (†) hårbeklädnad, hårpäls. Hårgählet (på renen) är bäst om hösten. Bureus Suml. 63 (c. 1600).
(1 d) -HANDEL. (förr) Må ingen Gesäll någon Håårhandel drifwa. MeddNordM 1897, s. 101 (1712).
(1 d) -HANDLARE. (förr) jfr -MÅNGLERSKA. Salander Gårdsf. 97 (1758). VDP 30/6 1817.
(1 d) -HANK. (förr) ”hank” (se HANK, sbst.1 3) av hår. IErici Colerus 2: 267 (c. 1645). Tidén Bosk. 103 (1841).
(1 d) -HATT. (i fackspr.) hatt tillvärkad av hår(filt). DA 1793, nr 195, s. 4. Hår- och ullhattar. KatalIndUtstSthm 1897, s. 103.
(1 d) -HATTBAND~02, äv. ~20. (-hatt- 1674. -hatte- 16371645) (förr) hattband av hår. OxBr. 11: 693 (1637). BoupptSthm 29/4 1674.
(4) -HIRS. (knappast br.) bot. gräset Panicum capillare Lin. (med vid basen håriga vippgrenar). Lyttkens Ogräs 85 (1885). NormFört. 38 (1894).
(1 b) -HUVA. (†) (till den kvinnliga klädedräkten hörande) huva (över håret); äv. om ett slags av flintskalliga personer använd peruk liknande en huva. En Qwinnfolks hufwudbonat som räckte nedher på axlarna, Slöja, håårhufwa. Linc. (1640; under calantica). (Sv.) håårhufwa, peruk, (lat.) caliendrum. IndSvec. (1641). Ekblad 73 (1764).
-HYGROMETER. meteor. benämning på en av den schweiziske naturforskaren H. B. de Saussure 1783 konstruerad (o. senare av andra förbättrad) hygrometer vari ett l. flera från fett befriade hårstrån gm sammandragning o. förlängning vid mindre resp. större fuktighetshalt i luften sätta i rörelse en visare, som gör utslag på en graderad skala. FKM 2: 37 (1807). Moll Fys. 2: 70 (1898).
-JÄRN.
1) garv. till 1. Till afhåringen (av hudarna) begagnar man sig af hårjärnet, ett något slött sträckjärn. Hirsch LbGarfv. 85 (1898).
2) (†) till 1 b: (visst slags) locktång. OxBr. 11: 695 (1637). Schultze Ordb. 2050 (c. 1755).
-KALK. tekn.
1) bestrykningsmedel bestående av gips l. kalkbruk försatt med ko- l. kalvhår. PH 6: 3833 (1755).
2) för avhåring av hudar avsedd lag av kalkmjölk (bränd o. släckt kalk). TT 1894, K. s. 66.
(1 b) -KAM.
1) kam avsedd till kamning av hår l. till anbringande i håret (ss. prydnad l. för hårets uppfästande). Hår kamber. TullbSthm 11/9 1557. Landsm. XI. 4: 22 (1896).
2) (mera tillf.) om hår som bildar l. ligger i en kamlik förhöjning. Den vågiga hårkammen öfver den enorma pannan (hos August Strindberg). Hansson Kås. 42 (1897).
(1 b) -KAMNING. SP 1782, nr 19, s. 4.
(1 b) -KAMPE. (enst., †) (Sv.) håårkampe, (dvs. en) som hafwer lust til håår (lat.) criniger. Wollimhaus Ind. (1652).
(1, 4) -KANTAD, p. adj. anat. o. bot. i kanten försedd med (parallellt sittande) hår, försedd med kanthår, hårbräddad. Hos några djur äro .. ögonlocken Hårkantade. Retzius Djurr. 122 (1772). NF 2: 798 (1877).
(4) -KANTSLAV. (†) bot. hårlav (se d. o. 2). VetAH 1797, s. 128. Retzius FlOec. 379 (1806).
-KARDA, r. l. f. särsk.
1) (mindre br.) tekn. till 1 d: karda varmed (till spinning o. d. avsett) hår kardas. LBl. 1914, nr 10, s. 104.
2) till 1 b: till borstning av uppstruket hår avsedd, kardliknande inrättning, väsentligen bestående av ett litet läderstycke l. dyl. med tätt sittande, krökta metallpiggar. PT 1895, nr 220 A, s. 1.
(4) -KAX. (föga br.) bot. örten Chærophyllum temulum Lin., hundkörvel (med strävhårig stjälk). Liljeblad Fl. 107 (1792). Lyttkens SvVäxtn. 511 (1906).
(1 d) -KEDJA, r. l. f. (i sht förr) kedja (till ur o. d.) förfärdigad av hår. GAdlersparre (1828) hos Roos FamArkiv 299. Lagerlöf Jerus. 1: 285 (1901).
-KIS. miner. millerit, nickelkis. Svafvelbunden nickel förekommer i mineralriket anskjuten i hårfina nålar, hvaraf den fått namn af Hårkis. Berzelius Kemi 2: 579 (1822).
(1 d) -KJORTEL. (†) kjortel av hårvävnad. Schroderus Os. 2: 641 (1635).
-KLINT. (†) örten Centaurea phrygia Lin. (med holkfjällen i kanten fransade likt hår). Fischerström 4: 329 (c. 1795).
-KLIPPARE. särsk. (numera bl. tillf., skämts.) till 1 b: frisör. Florinus Voc. 208 (1695). Östergren (1928).
(1, 1 b) -KLIPPNING. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 2 (1731).
Ssg: hårklippnings-maskin. jfr -SAX. Lundell (1893).
(jfr 2 e) -KLYVA, -ning (Nordforss (1805), Östergren (1928)). göra (ngt) till föremål för hårklyverier, spetsfundigt l. sofistiskt utlägga l. utreda (ngt); numera nästan bl. i p. pr. De Scholastiska Theologerna .. sysselsatte sig med at hårklyfva dogmerna. JournSvLitt. 1798, s. 519. Dialektiker .. (dvs.) spetsfundig, hårklyvande debattör. 3NF (1926). jfr (tillf., skämts.): Då flickan höll på sin rätt skickade frun en s. k. häradshöfding .. till att hårklyfva i saken. SocDem. 1892, nr 174, s. 3.
(jfr 2 e) -KLYVARE. [jfr t. haarklauber] (numera bl. tillf., i sht skämts.) person som gör sig skyldig till l. är fallen för hårklyveri; ordryttare; jfr SOFIST. Hvar och en Hårklyfvare, som gör nya tvifvelsmål, nya tvister och nya genkast vid hvar enda mening. Dalin Arg. 1: 227 (1733, 1754). Atterbom Siare 2: 64 (1843). Östergren (1928).
(jfr 2 e) -KLYVERI1004, stundom 3~002. (hår- 1753 osv. hård- 1832) [jfr t. haarklauberei] förhållandet l. handlingen att ngn fördjupar sig i detaljerade, spetsfundiga o. ofruktbara distinktioner, utredningar l. spekulationer; ordrytteri; jfr SOFISTERI; äv. konkretare, om enskilt fall härav: spetsfundighet, subtilitet; jfr SOFISM. Inlåta sig på, hänge sig åt hårklyverier. Höpken 1: 177 (1753). Metafysiska hårklyfverier. Bremer Hem. 1: 48 (1839). Allt för mycket hårklyfveri uti juridiska Indelningar är säkerligen icke nyttigt. Schrevelius CivR 3: IV (1858). SvD(A) 1929, nr 95, s. 12.
(1, 4) -KLÄDD, p. adj. (mindre br.) hårbeklädd; särsk. zool. o. bot. Adlerbeth Æn. 194 (1804). Nilsson Fauna 1: 392 (1847). I synnerhet de yngre (tobaksbladen äro) .. glest hårklädda. Rosendahl Farm. 357 (1897).
(1 d) -KLÄDE. [fsv. harkläþe] (†) ”kläde” (överdrag, täcke l. dyl.) av hårtyg; äv.: ”hårkläder”. The hadhe longo vthi hårclädhe och asko giordt synda bätring. Mat. 11: 21 (NT 1526; Bib. 1541: säck). ÅgerupArk. Bouppt. 1757.
(1 d) -KLÄDER, pl. (förr) kläder av grovt hårtyg; i ä. tid särsk. om ”hårskjorta”; jfr -SÄCK 2. Dragha hårklädher vppå. Sak. 13: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: mantel av hår). Några partier Hårkläder. DA 1793, nr 217, s. 3.
-KLÄDNAD.
1) (mindre br.) i sht zool. till 1: hårbeklädnad. Lönnberg RyggrDj. 1: 7 (1914).
2) (i fråga om ä. l. utländska förh., föga br.) till 1 d; jfr -KLÄDER. VarRerV 21 b (1579). Hirn Hearn Exot. 2: 9 (1903; i fråga om japanska förh.).
(1 b) -KLÄDSEL. abstr.: uppsättande (uppläggande) av hår, koaffering; vanl. (o. numera bl.) konkret: (större) håruppsättning l. koaffyr l. frisyr (på kvinnor, förr äv. män); äv. (nästan bl. i fråga om ä. förh.): liten mössa, rosett l. dyl. att anbringa på (l. i) kvinnlig håruppsättning; jfr NEGLIGÉ. DA 1808, nr 34, s. 7. KonstNyhMag. 3: 8 (1820; i fråga om män). 1 mössa, 1 hårklädsel. BoupptVäxjö 1871. Till toalett för festliga tillfällen hörde en jämförelsevis rik hårklädsel. KarlJohStil. 42 (1924).
(1 d) -KNAPP, r. l. m. (i sht förr) knapp överdragen med hår(tyg). OxBr. 11: 690 (1637). Stiernman Com. 4: 867 (1687).
-KNIV. (ha(a)r- 15601615. hå(å)r- 15821927) [fsv. harkniver] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat, i vissa trakter) rakkniv. LPetri Psalt. 52: 4 (1560). Ingen Håårknijff skär så skarpt, som Bonde då Herre wardt. Grubb 389 (1665). Väring Vint. 20 (1927).
(1 b) -KNORL. (†) om förr av damer brukade (lös)lockar. Favoriter, hårbuklor, hårknorl: twenne hårlockar i pannan. Swedberg Schibb. 216 (1716).
(1 b) -KNUT. i kvinnlig hårklädsel: knut av (vanl. i nacken) uppfäst l. uppsatt hår. Schulthess (1885). Bergman Mark. 14 (1919).
(6) -KOMET. (†) = -STJÄRNA 2. Lind (1749; under strobel-stern).
-KOPPAR. miner. jfr -SILVER. Wallerius Min. 277 (1747).
(1 b) -KORG. särsk.: (större) korgliknande håruppsättning; förr i sht om större (nedhängande) hårknut (ofta sammanhållen av ett nät). Debay ModVexl. 70 (1859). Bergman LBrenn. 21 (1928). Östergren (1928).
(1 b) -KORNETT. (förr) visst slags kvinnlig huvudbonad l. hårklädsel (”kornett”). BtÅboH I. 4: 179 (1632).
-KORS. särsk. (i fackspr.) i okular på kikare (teleskop o. d.) för noggranna observationer l. mätningar: kors, vanl. bestående av två (stundom ett helt nät av) ytterst fina, oftast mot varandra vinkelräta trådar (urspr. hår, senare i regel trådar av spindelväv, stundom av metall l. kvarts) vilket anbringas på sådant sätt att det tydligt kan ses tillsammans med det observerade föremålet o. så att, ifall trådarna äro två, deras korsningspunkt utmärker kikarens huvudaxel. VetAH 1743, s. 190. Moll Fys. 4: 84 (1901).
-KRANK, se HARKRANK.
(1, 4) -KRANS. samling av kransformigt sittande hår; särsk. zool. o. bot. Dahlbom Insekt. Inledn. VIII (1837). Skårman Forssell 12 (1902). Med mössan neddragen över den rävröda hårkransen. Bergman Mark. 13 (1919).
(1 b) -KRUS. (enst., †) hårbuckla, (krusad) hårlock. Serenius (1734; under curl).
(1 b) -KRUS(E)JÄRN. (-krus- 1734. -kruse- 1718) (†) locktång. Stiernman Com. 6: 533 (1718). FörordnUtrVar. 1734, s. A 4 a. —
-KULLAR l. -KULLOR, pl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) örten Centaurea Scabiosa Lin., väddklint (med holkfjällen i kanten fransade likt hår). Linné Fl. nr 773 (1755; fr. Öland). Lyttkens Ogräs 24 (1885; fr. Öland).
-KÄRL. (föga br.) anat. elliptiskt för hårrörskärl. Hartelius Anat. 149 (1867). Östergren (1928; angivet ss. mindre vanl.).
-LAG, n. [jfr nor. dial. haarlag] (i fackspr.) hos vissa djur: hårets beskaffenhet; hårbeklädnad, hårfäll. QLm. I. 4: 54 (1833). Hårlaget hos olika hundraser är .. mycket varierande såväl till färg och längd som till mjukhets- resp. strävhetsgrad. Henricsson Hund. 92 (1923).
(1 b) -LAGNING. (†) håruppsättning, hårklädsel; i sht konkret. 1Saml. 9: 285 (1777). Deleen (1829).
-LAV. bot.
1) (†) till 1: om skägglavar av släktet Usnea Dill. (med bålen trådlikt förgrenad), i sht om arten Usnea barbata (Lin.) Fr. β hirta (Lin.) Fr. VetAH 1794, s. 259. Retzius FlOec. 409 (1806).
2) till 4: laven Anaptychia ciliaris (Lin.) Kbr. (med hår på bålflikarnas kanter); jfr -KANTS-LAV, -MOSSA. VetAH 1794, s. 13. 3NF 1: 903 (1923).
3) (†) till 4, i uttr. vit hårlav, laven Physcia stellaris (Lin.) Nyl. β adscendens (Fr.) Th. Fr. (med hår på bålflikarna). VetAH 1794, s. 13.
-LER. med hår uppblandat ler avsett till bestrykning av väggar o. d. BoupptSthm 26/5 1658 (1663).
-LIK, adj. —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LINJE. särsk.
1) (mindre br.) boktr. hårstreck. Hasselquist Boktr. 125 (1905).
2) (i fackspr., mindre br.) linje bildad av tråd (hår) i hårkors. TSjöv. 1904, s. 393.
(4) -LINS. (†) ärtväxten Vicia hirsuta (Lin.) Koch, duvvicker (med småludna baljor). HushJourn. 1785, juli s. 527. Deleen 600 (1829).
(1 b) -LOCK, r. (l. m.) [fsv. harlokker] VarRerV 7 (1538). Nu skär någor håårlockar aff jungfru eller möö. Lagförsl. 524 (c. 1606). (Juden) hade .. en svart hårlock vid hvardera tinningen. Heidenstam Vallf. 66 (1888).
(1 b) -LOPP. (†) hårets avfallande. BOlavi 19 b (1578). ÖoL (1852).
-LUGG, sbst.1 konkret: hårtofs; numera bl. (mindre br.) om (på huvudets främre del) växande hår: (pann)lugg. Linc. (1640; under villus). Hattmakaren .. doppade handduken i tvättskålen .. och drog dermed några tag .. öfver den väldiga hårluggen. Carlén Skuggsp. 2: 157 (1865).
-LUGG, sbst.2, i Finl. förr äv. -LUGGA, r. (l. f. l. m.?), anträffat bl. i pl. -or (HFinSkolvH 3: 511 (1804)). (i sht vard.) vbalsbst. till -LUGGA, v. lugg(ning). Dalin Arg. 2: 305 (1734, 1754). Örfilar och hårluggar. Svedelius Lif 66 (1887).
(1 b) -LUGGA, v., äv. -LUGGAS, v. dep. (numera föga br.) lugga (ngn); dep.: ”luggas”; ss. dep., förr äv. i förb. med prep. med: dra (ngn l. varandra) i håret, slåss (med ngn) under luggande; jfr -DRAGA 1; äv. bildl. (jfr slutet). (Drängen) begynte hårluggas medh studenterna. ConsAcAboP 2: 279 (1661). Grekerne, som hela tio år hårluggades om (Helena). Wallenberg (SVS) 1: 198 (1771). At hårlugga, nypa, skuffa barnen .. warder på det strängaste förbudet. VDP 13/7 1791. WoJ (1891; angivet ss. mindre vanl. än lugga). särsk. (†) bildl.: ta (ngn) i upptuktelse. Sverige (skulle) åter hårluggas af Ryssarne. Sundelius NorrköpMinne 173 (1798).
(1 b) -LUVA, r. l. f. (†)
1) till 1: löshår, peruk; jfr -MÖSSA. Lucidor (SVS) 126 (1669). Ling As. 499 (1833).
2) till 1 d: ”hårkläder”. Schroderus Os. 1: 629 (1635).
(1 b) -LUVA, v., o. -LUVAS, v. dep. (†) lugga (ngn); ss. dep.: ”luggas”. Det är svårt .. att hårlufva den skallota. Linné Bref I. 2: 219 (1758). Gosselman Sjöm. 2: 8 (1839).
(1 b) -LÄGGNING. (mindre br.) sätt att lägga l. ordna (kamma o. d.) håret. SthmFig. 1847, s. 131. Rafaels självporträtt (fick) tjäna som modell för hårläggningen. Pauli Ungd. 17 (1925).
-LÄKA, säkerl. fel för SÅRLÄKA (se d. o.). —
(1 b) -LÄKARE. läkare med hårsjukdomar som specialitet; förr äv. i oeg. anv., föraktligt om kvacksalvare. Schulthess (1885). AdrKalSthm 1930, s. 751.
-LÖK. anat. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 140. Hårrotens nedersta, förtjockade del, hårlöken. Broman Männ. 2: 72 (1925).
(4) -LÖNKE. (†) mossan Dichelyma capillaceum (Dicks.) Hartm. (med hårkantade fruktgömmen). VetAH 1788, s. 141.
(1, 4) -LÖS. [fsv. harlös] VarRerV 15 a (1579). Betula alba .., med glatta (hårlösa) hängen. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 161 (1857). Hvalarna äro de enda däggdjur, som äro alldeles hårlösa. Sundevall Zool. 61 (1858).
Avledn.: hårlöshet, r. l. f. —
-LÖSA, f. (†) hårlöshet. (Han) går Aldrigh til Kyrkia för hårlösa skull. Rudbeckius MemQvot. 149 b (1625).
-MANET. zool. manetdjuret Cyanea capillata Eschsch., brännmanet (med långa, trådsmala tentakler). Rebau NatH 1: 736 (1879).
-MASK, pl. -ar. (†; se dock slutet) om olika smådjur som parasitera på hårbeväxta ställen av människo- l. djurkropp l. som till formen delvis äro trådsmala. Nitrum .. fördrijfwer Håårmatkar, och Lösz aff Hufwudh. Forsius Min. 22 (c. 1613). Schultze Ordb. 3057 (c. 1755; om kvalster). särsk. (mindre br.) zool. om rundmaskar av familjen Trichotrachelidæ, t. ex. Trichina spiralis Ow., trikin. Collin Ordl. (1847). 1Brehm 1: 558 (1874; om trikin). Rebau NatH 1: 693 (1879; om piskmask).
-MATTA, r. l. f. särsk. till 1 d.
1) av djurhår förfärdigad matta. BoupptSthm 12/3 1673. SlöjdkomBet. 1908, s. 26.
2) (förr) av människohår gjord, mindre fläta l. dyl., avsedd att ingå ss. del i prydnadsföremål. NyttGam. 1798, s. 264. Ring med hårmatta. BoupptVäxjö 1848.
(1 b) -MEDEL. kosmetiskt preparat avsett för hårets vård o. förskönande (i sht till förhindrande av håravfall). FörhLäkS 1868, s. 181.
(4) -MJÖLKE. (föga br.) bot. örten Epilobium parviflorum Schreb. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 253 (1901).
(1 b) -MOD, pl. = l. -er. GHT 1897, nr 11, s. 3. Empirens dräkt- och hårmoder. KarlJohStil. 34 (1924).
(4) -MOSSA. (†) = -LAV 2. Linné Fl. nr 413 (1755). SvTyHlex. (1851, 1872).
-MYGGA, förr äv. (i sg. i koll. anv.) -MYGG. zool. i pl. benämning på tvåvingar hörande till familjen Bibionidæ (med luden kropp). Thomson Insect. 326 (1862).
(1 d) -MÅLERI1004, stundom 3~002. (förr) Hårmåleri .. (dvs.) Konsten att af hår bilda porträtter, landskaper o. d. Dalin (1852). WoJ (1891).
-MÅN, se HÅRSMÅN.
(1 d) -MÅNGLERSKA. (†) jfr -HANDLARE. PH 6: 4610 (1757).
-MÄNNISKA. hundmänniska (se d. o. 2). VerdS 1: 41 (1889).
-MÄRG. anat. benämning på ett inuti tjockare hårstrån förekommande skikt av celler med rundade kärnor. Lovén Huxley Reg. (1871).
(1, 1 d) -MÖSSA. (†) = -LUVA, sbst. 1; äv. om visst slags mössa av hårvävnad. BoupptSthm 19/3 1673. Lind (1749; under perrücke). DA 1824, nr 109, Bih. s. 3. —
-NACKAR, pl., se d. o. —
-NACKE, se HÅRD-NACKE, sbst.1
(4) -NACKEL. (knappast br.) bot. örten Hieracium pilosella Lin., gråfibla (vilken har på undersidan gråludna blad). Nyman VäxtNatH 1: 63 (1867). Lyttkens Växtn. 122 (1904).
(1 b) -NAPPA. (†) = -DRAGA 1. Att H(err) Jon Hult och han .. hwar andra håårnappat. VDAkt. 1680, nr 26.
-NARV. bot. (den glandelhåriga) örten Sagina apetala Lin. (med bladen utdragna i en lång, hårfin udd). Krok o. Almquist Fl. 1: 132 (1903).
-NATE. bot. om vissa vattenväxter med trådsmala blad.
a) (mindre br.) Potamogeton pectinatus Lin. Liljeblad Fl. 70 (1792; äv. i postuma uppl. 1816). Thedenius BihSkolHerb. 73 (1868).
b) (föga br.) Ruppia maritima Lin. Fries BotUtfl. 3: 240 (1864).
(1 b) -NOT. [sv. dial. dra hårnot, äv.: kamma sig] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. draga hårnot, ”hårdragas” (se -DRAGA 1). Iagh trötna at dragha håårnoot. Chronander Bel. I 2 b (1649).
(1 b) -NOTAS. [(ä.) sv. dial. hårnotas; till -NOT] (†) ”hårdragas” (se -DRAGA 1). ConsEcclAboP 279 (1659). Verelius 120 (1681).
-NÅL. nål (av järn, äv. ädlare metall, sköldpadd, celluloid o. d.), vanl. dubbelviken (i form av klorna på en tvågrenad gaffel) vilken anbringas i kvinnlig frisyr ss. stöd l. prydnad; jfr -PIL; i sht om enklare, dubbelviken dylik nål av (svart) järntråd. Wollimhaus Ind. (1652). Hårnåhl medh Diamanter besatt i form af en fluga. BoupptSthm 27/4 1668. Hårnålar .. klippas af jerntråd, spetsas på båda ändar samt hopböjas. Almroth Karmarsch 587 (1839). KatalÅhlénHolm 1928, s. 195.
-NÄT. litet nät som anbringas utanpå vissa slag av kvinnlig frisyr för att omsluta o. sammanhålla denna; förr äv. om nätformigt stickad mössa l. huva avsedd för samma ändamål. Thomander 3: 345 (1826). Coiffure af purpurrödt sammet; sjelfva mössan i form af ett Spanskt hårnät. Portf. 1850, nr 15 Bih. Dalin (1852). Fatab. 1922, s. 55.
(1 b) -OLJA, r. l. f. jfr -MEDEL. DA 1824, nr 32, s. 4. AHB 54: 62 (1871).
-PAPILL. anat. läderhudspapill som tränger in i den epiteltapp varur ett hår utvecklas o. som förmedlar näring åt det framväxande håret. Thorell Zool. 1: 167 (1860).
(1 b) -PIL. större hårnål (urspr. o. eg. i pilform) av sköldpadd, celluloid l. dyl. BoupptVäxjö 1885.
(1 b) -PISKA, r. l. f., förr äv. -PISK. piskliknande fläta l. hopbindning av (nack)håret; särsk. dels om den av nackhåret (o. löshår) bildade, med ett bredt svart band omvirade, korta, stela ”piska” som brukades av män (tidigast militärer) från 1700-talets början till in på 1800-talet (o. i sht under senare delen av 1700-talet); stångpiska; jfr -PUNG; dels om den långa hårfläta som användts av kineserna under de mandschuiska kejsarnas herravälde från 1600-talet till 1912, men i senaste tid alltmer kommit ur bruk. Tätt uti nacken hårpiskan hänger. Bellman (BellmS) 1: 20 (1790). Nu äntrar en lots i hårpiska (ångaren) Cantons brygga. Nyblom Österut 22 (1908).
(1 b) -POMADA. pomada varmed håret (o. hårbottnen) insmörjes; jfr -SALVA, -VAX. SP 1792, nr 278, s. 4.
(1 b) -PRYDNAD. särsk.: prydnadsföremål som fästes i frisyr (håruppsättning). Dähnert 105 (1746). Hårspännen och andra hårprydnader. SFS 1912, s. 879.
(1 b) -PUDER. (i sht förr) puder som strös i håret. Lind 1: 229 (1738). Berzelius Kemi 4: 188 (1827).
(1 b) -PUNG. (förr)
1) benämning på till den manliga frisyren under 1700-talet (o. början av 1800-talet) hörande liten påse av tyg (läder l. dyl.) i vilken (efter växlande hårmoder) nackhåret inlades l. spetsen av hårpiskan instacks (varefter ett band, en rosett l. dyl. omvirades l. omknöts). PH 2: 926 (1731). Hans hår-pung hängde långt ned på ryggen. Ekelund Fielding 498 (1765). Dalin (1852; angivet ss. brukat fordom). 3NF (1929). jfr SAMMETS-HÅRPUNG. särsk. [efter t. einen haarbeutel haben, sich einen haarbeutel trinken] (†) lätt rus, ”florshuva”. Nordforss (1805; angivet ss. familjärt). Man var van att af Öl dricka sig mätt, utan att vinna mera än en måttelig Hårpung. VexiöBl. 1812, nr 1, s. 1. Lindfors (1815).
2) chinjong; äv. om annan pungliknande, kvinnlig håruppsättning. Freja 1874, s. 154. Kvinnorna torde redan under bronsåldern ha burit hårpung, omlagd med ett nät. 3NF 10: 252 (1929).
-PÄLS. (i sht i fackspr.) hos vissa djur: (yvig) hårbeklädnad. Däggdjurens hårpels. Nilsson Fauna 4: X (1855).
-PÄNNINGAR, pl. (förr) i uttr. hår- och darrpänningar, om viss avgift som allmogen i samband med utskrivning till krigstjänst tvingades erlägga, möjl. för att undgå ”hönsning”. Vexationer, som af en del af underbefälet och Profossen plägar brukas, med Hår- och Darr-penningar, och hwad flere de pläga wara. LMil. 1: 98 (1681; i fråga om finska förh.).
-PÄNSEL. jfr BORST-PÄNSEL.
1) zool. till 1, hos vissa djur: pänselformig samling av hår. Öronen (på lodjuret äro försedda) .. med en svart hårpensel. Nilsson Fauna 1: 8 (1820). NF 2: 924 (1877).
2) till 1 d: av hår förfärdigad pänsel (för målning). Gynther Förf. 6: 133 (1859; efter handl. fr. 1847). NoK 20: 8 (1923).
3) bot. till 4: samling av icke förgrenade hår i spetsen på frukt av vissa (korgblomstriga) växter; jfr FJUN-, FJÄDER-PÄNSEL. Hartman Fl. XXXI (1820). Hos Carduus ha frukterna hårpensel. 2NF 29: 144 (1919).
(1 d) -REM, sbst.1 tekn. fast, tjock vävnad av grovt ullgarn med inslag av bomull, i ett l. flera lager. TT 1897, Allm. s. 376. AB 1915, nr 300, s. 10 (i annons).
-REM ~rem2, sbst.2, r. (l. f.); best. -remmen; pl. -remmar. [y. fsv. (PMånsson 533) haar rem, f., hårsida, sv. dial. hårrem, hårrejm, f., äv.: hårhamn, hårhams, m., hårsida, hårrem o. d., motsv. (ä.) d. haarrem, nor. dial. haarreim, f., äv.: haaræm, haarham, m., isl. hárramr, m.; den urspr. formen synes vara hårhamn, vars senare led är HAMN, sbst.1, utseende, beklädnad o. d., men anslutits till REM] (i fackspr.) hos vissa däggdjur: hårbeklädnad (stundom särsk. om hårbeklädnad längs djurets rygg); hårbeklädnadens beskaffenhet, det sätt varpå håren ligga; hårens riktning. Den ädla hästen utmärker sig genom en fin hår-rem (glatta hår). LfF 1852, s. 34. (Dovhjortarna) äro mycket vackra med kolsvart, starkt glänsande hårrem. FoFl. 1908, s. 38. Skrapning (av en svettig häst) sker alltid med och icke emot hårremmen. 2NF 27: 1292 (1918).
(1 d) -REP. [fsv. harrep] (i sht förr) av hår spunnet rep. Petreius Beskr. 2: 71 (1614). Röding SD 41 (1798).
(jfr 3 c) -RESANDE, p. adj. om tilldragelse, handling, skildring o. d.: som ”kommer håren att resa sig på ngns huvud”, fasaväckande, upprörande, förskräcklig. En hårresande historia. Ödman UngdM 2: 72 (1876, 1881). Hårresande skildringar af krigets fasor. KrigVAH 1883, s. 303. Ett fullkomligt hårresande nidingsdåd. SvD(A) 1929, nr 144, s. 4.
-RESAR(E)-MUSKEL. anat. om de glatta små muskler medelst vilka håren (ofrivilligt) resas. Broman Männ. 2: 77 (1925).
(1 b) -REV, n. (†) vbalsbst. till -RIVA(S), = -DRAG 1. GullbgDomb. 25/9 1623. ConsAcAboP 2: 106 (1658).
(1 d) -RING. särsk.: av hår (numera vanl. elefanthår) flätad (finger)ring. BoupptSthm 31/3 1671. BoupptVäxjö 1880.
(1 b) -RIVA(S). (†) = -DRAGA(S) 1; jfr -REV. Lasse hade .. hårrijfwet henne. SthmTb 23/11 1584. Schroderus Albert. 2: 278 (1638). BtHforsH 3: 193 (1643). särsk. bildl., ss. dep. = -DRAGAS 1 a. The Augszburger håårrefwes .. medh theras Biskop och Hertigen i Beyern. Schroderus Os. 2: 765 (1635). Dens. Albert. 2: 11 (1638).
(1 b) -ROSETT. till kvinnlig frisyr hörande rosett; dels (i sht förr) om till hårklädsel använd prydnadsrosett, dels om hårband knutet i rosettform. Iduna 1864, s. 1. Tenow Solidar 3: 111 (1907).
-ROT, sbst.1 (†) (elliptiskt för) ”hårstrangrot”. ApotT 1698, s. 65.
-ROT, sbst.2 i sht anat. den i (läder)huden nedsänkta, av hårsäcken omgivna delen av ett hår; motsatt: hårskaft; ofta i pl. Serenius (1734; under root). 3NF 10: 78 (1928).
-ROTS-SKIDA, r. l. f. anat. till -ROT, sbst.2: vardera av de bägge skidor (av överhudsepitel) som omgiva hårroten; jfr -SKIDA, -SÄCK 1. Inre resp. yttre hårrotsskida. Broman Männ. 2: 72 (1925).
(1 d) -RYA. (i sht förr) jfr -TÄCKE 2. PH 6: 4369 (1756). Orrelius (1797).
(1 b) -RYCKAS, v. dep. (†) = -DRAGAS 1. Vil du hårryckas med mig! ArgT 1771, s. 10. särsk. bildl., = -DRAGAS 1 a. När stora Herrar hårryckas, .. måste (undersåtarna) släppa håret til. AsiatB 1: 293 (1741).
(jfr 2) -RÄFFLA, r. l. f. [jfr t. haarzug, eng. hairrifling] (knappast br.) om talrika, (hår)-fina räfflor anbragta i loppet på vissa kanoner o. gevär. KrigVAT 1850, s. 392. WoL (1889; under hairrifling).
-RÖR, se d. o. —
-SALT, n. (†) miner. visst slags vattenhaltigt lerjordssulfat; äv.: bärgsalt (klornatrium) utbildat i långsträckta kristaller. Rinman 1: 770 (1788).
(1 b) -SALVA. (numera föga br.) salva som smörjes i huvudhåret; särsk.: hårpomada; jfr -SMÖRJA. IErici Colerus 2: 326 (c. 1645). Dalin (1852).
(1, 1 b) -SAX. sax varmed hår klippes; förr äv. om krustång. NordTBB 1928, s. 8 (1559). Håårjärn, håårsax ther medh man krusar håår. IndSvec. (1641). VaruförtTulltaxa 1: 284 (1912).
(1 d) -SIA, sbst. (†) koll.: (tunna rep spunna av) nötkreaturshår som blöttes i tjära o. i stället för drev användes till tätning vid fartygsbyggnad. SkeppsgR 1544.
-SIDA. i sht garv. den sida av en djurhud (l. ett skinn) på vilken håren sitta (l. suttit); motsatt: köttsida. Oxehudarne .. hängas .. med hårsidan invänd at tårka. Warg 54 (1755). Pergamentbladets hår- och köttsida. Friesen (o. Grape) CodArg. 2 (1928).
(1 d) -SIKT, förr äv. -SIKTE. (hår- 1538 osv. hårs- 1756) (i sht i fackspr.) jfr -SIL, HÅRDUKS-SIKT. VarRerV 28 (1538). (Hönspurén) silas genom fin hårsikt. Langlet Husm. 161 (1884).
(1 d) -SIKTA. (i sht i fackspr.) sikta l. sålla (ngt) gm en hårsikt. Hårsicktat sammanmalit rågmiöl. Warg 678 (1755). WoJ (1891).
(1 d) -SIL. sil med botten av tätmaskig, fin hårduk; jfr -SIKT, HÅRDUKS-SIL. Lind (1749; under milchsieb). Warg 6 (1755). Keyland Allmogekost 2: Reg. (1919; i fråga om ä. folkliga förh.).
-SILKE. (mindre br.) tekn. var särskild tråd i rått tramsilke; förr äv.: pelsilke. Rothof 632 (1762). Berg Handarb. 121 (1874).
-SILVER. miner. gediget silver förekommande i naturen i form av hårfina trådar. Wallerius Min. 308 (1747).
-SJUKDOM~02 l. ~20. särsk. till 1 b; ofta i pl. NF (1883).
-SKAFT. anat. jfr -ROT, sbst.2. DuodSanal. (1885). 2NF 11: 1198 (1909).
(1 b) -SKALLE. (†) = -SKÅL. Hoorn Jordg. 1: 105 (1697).
-SKIDA, r. l. f. anat. hårrotsskida. Wikström ÅrsbVetA 1845—48, 1: 48.
(1 d) -SKJORTA. (i fråga om ä. förh.) skjorta av grovt hårtyg (använd vid späkning); tagelskjorta; jfr -KLÄDER. HH 20: 135 (c. 1565). (Ansgar) bar .. en skarp hårskjorta närmast kroppen dag och natt. OoB 1930, s. 290.
(1 d) -SKO, r. l. m. (förr) jfr -SOCK(A). Linc. (1640). Ling As. 6 (1833).
(1 b) -SKÅL. [efter ä. t. haarschädel] (†) om den hårbeväxta delen av huvudskål; jfr -SKALLE. Hoorn Siphra 73 (1715). Dens. Jordg. 2: 66 (1723).
(1, 1 b) -SKÄRANDE, n. (†) hårklippning. BtÅboH I. 8: 7 (1636). Riddermarck Alm. 1694, s. A 14 b.
(1 b) -SKÖRD, r. l. f. l. m., l. -SKÖL, n. [sv. dial. hårskörd, hårsjöl, m. l. f. l. n.] (†) hårfäste. Fram i pannan vid sjelfva hårskörden. Högström Lapm. 166 (1747). VetAH 1766, s. 273 (: hårskölet).
-SLINGA, i bet. 1 äv. -SLYNGA.
1) slinga av hår. En Hårslinga med Länkar är upphittad. DA 1824, nr 236, Bih. s. 2. Öberg Makt. 1: 11 (1906).
2) bot. vattenväxten Myriophyllum alterniflorum DC. (med hårfint flikade blad). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 248 (1901).
(1 b) -SLITA, -ning. (†) = -DRAGA 1. Och begÿntte Margitta sedhan Håårslÿtha honom. EkenäsDomb. 1: 63 (1642). SvH IX. 1: 124 (1908; i fråga om förh. 1810).
(1 b) -SMYCKE. jfr -PRYDNAD. Almqvist DrJ 476 (1834).
(1 b) -SMÖRJA, r. l. f. (föga br.) jfr -SALVA. Pomada eller hår-smörja. Rothof 24 (1762). Jönsson Gagnv. 23 (1910; i fråga om förh. på Tahiti).
(1 d) -SNODD. (i sht förr) jfr -SNÖRE. PH 5: 2944 (1750). Björkman (1889).
-SNÄPPA, se d. o. —
(1 d) -SNÄRT. (†) (piska med) snärt av tagel. SthmTb. 23/2 1590.
(1 d) -SNÖRE. (i sht förr) snöre gjort av hår. Håårsnöret måste fiorton Dagar blifwa i Såret. Rålamb 13: 141 (1690; om hank). NJournD 1859, s. 22.
(1 d) -SOCK(A). (i sht förr) Linc. (1640). Hårsockor förfärdigas af getragg och stickas af tretvinnadt garn, som vanliga halfstrumpor, böra vara så stora, att de kunna dragas utanpå skodon. Gynther Förf. 7: 635 (1861; efter handl. fr. 1827). FoF 1929, s. 11 (i fråga om förh. i Bohuslän under senare delen av 1800-talet).
-SPETS. särsk. till 1. Wikforss 1: 724 (1804). Blott de yttersta hårspetsarne (av ekorrens svans) snuddade vid vattnet. Uppl. 1: 131 (1902).
(jfr 2) -SPRICKA, r. l. f. (i fackspr.) hårfin spricka. Bergstrand Geol. 32 (1859). Några oväsentliga hårsprickor å undre hvalfytan (av bron). TT 1902, V. s. 73.
(1 b) -SPÄNNE. spänne som fästes i håret (för att hålla detta tillsammans l. ss. prydnad). Fyris 1894, nr 121, s. 4.
(1 b) -STAD. [med avs. på senare leden jfr KAKSTAD o. d.; jfr äv. nor. dial. haarstad, hårbetäckning] (enst., †) hårbotten. Ach! huru det värcker mig uti hårstaden. Missförståndet 40 (1740).
-STARR. bot. halvgräset Carex capillaris Lin. (med honax på långa, hårfina skaft). Linné Fl. nr 763 (1745).
-STEN. miner. jfr -AMETIST. JournManuf. 4: 153 (1834). Hårsten eller nålsten kallas en genomskinlig kvarts med inväxta, trådlikt anordnade kristallnålar. 2UB 5: 271 (1902).
-STJÄRNA. särsk.
1) zool. till 1, i pl. benämning på den till tagghudingarna hörande klassen Crinoidea (vars utseende i en del fall är hårliknande på grund av att de grenade armarna äro försedda med fina utskott). Thorell Zool. 2: 440 (1865).
2) [jfr d. haarstjerne, t. haarstern] (numera mindre br.) astr. till 6: komet. L. Paulinus Gothus Com. 22 (1613). Östergren (1928).
-STRANG-ROT. [-strang- är samma ord som -STRÅNG] (†) roten av ”hårstrång”, l. möjl. = -STRÄNGS-ROT; jfr -ROT, sbst.1 BOlavi 115 a (1578).
(jfr 2) -STRECK. särsk. skrivk. o. boktr. hårfint streck i skrift l. tryck; vanl. om hårfina sammanbindnings- l. tvärstreck i bokstäver l. boktryckstyper (motsatt: grundstreck l. stapel); jfr -LINJE 1. Suell Skrifk. 23 (1827). Hasselquist Boktr. 7 (1905). Horisontala hårstreck. Friesen (o. Grape) CodArg. 45 (1928).
(1 b) -STRIPA. hårtest. Afzelius Sag. 2: 164 (1840).
(1 b) -STRYK, r. l. m. [sv. dial. hårstryk] kult.-hist. till den folkliga, kvinnliga hårklädseln i vissa trakter hörande band varmed håret ströks upp o. fästes tillhopa över hjässan. MeddNordM 1901, s. 247.
-STRÅ.
1) (enskilt) hår. Posten 1769, s. 940. Till och med ett hårstrå har sin skugga, säger ordspråket. Lundgren MålAnt. 3: 134 (1873). Ett guldgult hårstrå. Sylwan (o. Bing) 1: 62 (1910).
2) mer l. mindre bildl.; jfr HÅR, sbst. 2.
a) (föga br.) för att beteckna ngt ringa l. obetydligt; jfr HÅR, sbst. 2 a; särsk. i uttr. icke ett hårstrå o. d., icke en hårsmån, icke det minsta. Åt er, åt er, J tidens Lärde! / Jag ofta hjertligt skrattat har, / .. / (åt) Er konst, at öfver hårstrån kifva. Kellgren 2: 67 (1777); jfr -KLYVERI. Den romerska kyrkan med sina fäderneärfda anspråk på makt och lydnad, af dem hon ännu idag i sak icke har eftergifvit ett hårstrå. Rudin 1Evigh. 2: 451 (1869, 1878).
b) (†) i uttr. på hårstrå när (ngt), oerhört nära intill (ngt); jfr HÅR, sbst. 2 c. I dag min sak skall bringas / Sitt mål på hårstrå när. Almqvist God. 37 (1838).
c) (knappast br.) i uttr. på hårstrået, ”på håret” (se HÅR, sbst. 2 d), ”på pricken”. På hårstrå't likna vi hvaran', vi tvänne. Ridderstad SDikt. 2: 16 (1858).
-STRÅNG. [av t. haarstrang (jfr -STRÄNGS-ROT); senare leden är strang, sträng, snöre o. d., nära besläktat med STRÄNG, sbst.; namnet föranledt av växtens smala blad] (†) umbellaten Peucedanum officinale Lin.; jfr -STRANG-ROT, -ÖRT 2. Linc. (1640; under agriophyllon).
-STRÄNGS-ROT. [efter ä. t. haarstrang (se -STRÅNG); jfr ä. t. haarwurz i samma bet.; den sönderstötta o. i lut kokade roten av ifrågavarande växter användes i ä. tid ss. hårmedel] (†) om vattenväxterna Nymphæa alba Lin., vit näckros, o. Nuphar luteum (Lin.) Sm., gul näckros. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Steinmejer Palmberg 256 (1733).
(1 b) -STUBB. (mindre br.) kortklippt, avstubbat hår. Möller (1790). Det karaktäristiska hufvudet täckt af en svartglänsande kortklippt hårstubb. Benedictsson FruM 173 (1887).
-SUDD. (†) hårtofs. Linc. (1640; under villus).
(1, 1 b) -SVAMP. med. av svamparten Trichophyton tonsurans Malmst. framkallad sjukdom i håret, varigenom detta fläckvis avfaller. 2NF 11: 550 (1909).
-SVAVEL. (†) miner. gediget svavel förekommande i form av hårfina trådar. Wallerius Min. 207 (1747).
(1 b) -SVÅL. (†) den hårbeväxta delen av huvudsvålen. Hoorn Jordg. 2: 91 (1723). SvMerc. IV. 1: 109 (1758).
(1 d) -SÅLL. [fsv. harsald] (†) hårsikt. BtÅboH I. 1: 38 (1556). KrigA 1561: 19 (1561).
-SÄCK. [fsv. harsäkker, i bet. 2] särsk.
1) anat. till 1, benämning på den säcklika, av överhudsepitel (hårrotsskidorna) o. läderhudsbindväv bestående instjälpning från huden som omsluter hårroten o. vid hårfällning alstrar ett nytt hår. Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 143. Hårsäcken är .. en hornproducerande .. körtel, vars sekret bildar en sammanhängande massa (= håret), som avstötes, så snart körteln inträder i en viloperiod. Broman Männ. 2: 77 (1925).
2) (†) till 1 d: klädnad l. klädesplagg (hårskjorta l. dyl.) av grovt hårtyg; jfr -KLÄDER. Och solen wort swart såsom en hårsek. Upp. 6: 12 (NT 1526; Bib. 1917: sorgdräkt). Almqvist Urn. 4 (1838).
3) (†) till 1 d: hårsikt. Miölet sichtes och skakas genom en Hårsäck. Schroderus Comenius 404 (1639; t. texten: durch einen härinen Sack (beutel)).
-SÄCK(S)-DJUR. zool. till -SÄCK 1: hårsäckskvalster. NF 7: 250 (1883).
-SÄCKS-KVALSTER. zool. till -SÄCK 1, om arter av kvalstersläktet Demodex Ow. vilka parasitera i hårsäckarna hos människan (t. ex. i ansiktet) o. hos vissa däggdjur. 1Brehm III. 2: 208 (1876).
-SÄL. zool. i pl., om en till öronsälarna hörande grupp av sälar (med bottenull i pälsen): sjölejon. Stuxberg (o. Floderus) 3: 246 (1903).
(1 d) -SÄNG. (†) bolster l. dyl., stoppad med hår. Hår-säng, eller stopp-ullsäng. Lind (1749; under flocken-bett).
-SÄRV. bot. namn på arter av släktet Zannichellia Lin. (med stjälk o. blad trådsmala). Gosselman BlekFl. 155 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 175 (1883).
-TAFS.
1) (†) till 1 b: hårtofs; lugg; äv. i bild. Den Ryske Nebucadnezar torde ock få släppa til pälsen och mista hårtafsen (dvs. bli luggad”, ”få på tafsen). Bergius Småsak. 3: 126 (1711). Björkman (1889).
2) (föga br.) fisk. till 1 d: tageltafs. Östergren (1928).
(1 b) -TAG. (†) = -DRAG 1. JönkTb. 159 (1547).
(1, 1 b) -TAPP. tapp av (avslitet) hår. En hårtapp, den dhe hafwa rijfwit utaf hans hufwud. ConsAcAboP 2: 507 (1664). BiblJäg. 4: 51 (1897).
(1 b) -TEST. Westee (1842). Vinden .. slet i hårtestarne. Strindberg Hems. 197 (1887).
(1 b) -TINKTUR. jfr -MEDEL. BtRiksdP 1872, 5: nr 9, s. 21. SFS 1906, nr 38, s. 17.
-TJOCK. (†) om skinn, svans o. d.: försedd med tjock l. tät hårbeklädnad, täthårig. Skinnet på .. (vargarna) är sommartiden rätt blakt, hårtunt och oansenligit, men vintertiden vackert, mörkt och hårtjockt. Nordholm Djurf. 29 (1749). GvPaykull 147 (1796, 1814).
(1, 1 b, 4) -TOFS. särsk. zool. o. bot. Wollimhaus Ind. (1652). Lodjuret .. (har) hårtofs i öronspetsen. Sundevall Zool. 25 (1835). Frukt- och frö-slag, som i sin ena ända ega en .. hårtofs. UVTF 25: 28 (1880). Bergman LBrenn. 65 (1928).
-TOPP. [jfr fsv. hartopper, hårlugg (se -LUGG, sbst.1)] särsk. till 1 b, i pl., om översta delen av håret på huvudet. Du .. förvrider dig, som om du fått kramp från hårtopparne till fotsulorna. Rydberg Frib. 63 (1857).
(1 b) -TORKARE, r. l. m. apparat för torkning av håret (efter tvättning o. d.). VaruförtTulltaxa 1: 366 (1912).
(1, 1 b) -TOTT. hårtofs, hårtest. Hoorn Jordg. 2: 17 (1723). Heidenstam Svensk. 1: 193 (1908).
(1, 1 b) -TOVA, r. l. f. (numera föga br.) (hoptovad, tilltrasslad) hårtest l. hårtofs; jfr -TUVA; förr äv. om ”martova”. Serenius EngÅkerm. 290 (1727). Möller (1790). Hennes hufvud täckes blott af några gråsprängda hårtofvor. Steffen ModEngl. 30 (1893).
-TUNN. särsk. (†) om skinn o. d.: gleshårig. Nordholm Djurf. 29 (1749; se under -TJOCK). Marklin Illiger 71 (1818).
(1 b) -TUR. [efter fr. tour de cheveux] (förr) visst slags peruk l. löshår. BoupptSthm 8/1 1680. Hårtur .. (dvs.) Lockadt eller tressadt löshår, som, fastsydt vid ett bredt band, bäres rundt omkring hufvudet. Dalin (1852).
(1, 1 b) -TUSS. jfr -TOTT. Wester Gorkij Ute 101 (1918).
(1, 1 b) -TUVA. (numera bl. tillf., skämts.) tuvliknande samling av hår, hårtofs; jfr -TOVA. Serenius (1741).
(1 b) -TVÄTTNING.
(1 d) -TYG. tyg av ull, nöthår l. hästhår (äv. bomull); i allm. om dyl. tyger i vilka hår ingår jämte trådar av annat material; jfr -VÄV, -VÄVNAD samt HÅRDUK. Väf eller hårtyg till fattiga skolbarns beklädnad. Tiden 1848, nr 290, s. 4. Johansson Noraskog 3: 16 (1884).
(4) -TÅG, sbst.1, r. (l. m.). (föga br.) bot. växten Luzula pilosa (Lin.) Willd., vårfryle (med i kanten långhåriga blad). Nyman HbBot. 352 (1858). Stenström Växtl. 22 (1898).
(1 b) -TÅG, sbst.2, n. (-tog) (†) = -DRAG 1. GullbgDomb. 13/6 1615.
-TÅNG, pl. -tänger.
1) (numera föga br.) till 1: (liten) tång att rycka ut hårstrån med, pincett. Schroderus Dict. 69 (c. 1635). Lindfors (1815).
2) (mindre br.) till 1 b: locktång, krustång. Dähnert 105 (1746). SvD(A) 1929, nr 82, s. 10.
-TÄCKE. (hår- 1669 osv. hård- 1764)
1) vävn. till 1, å rätsidan av vissa slags vävnader (sammet, kläde o. d.): lugg bestående av avklippta, hårliknande trådändar l. bildad gm valkning o. d. Andersson Väfn. 116 (1880). TT 1896, Allm. s. 295.
2) till 1 d: täcke (rya) vävt (vävd) av djurhår; jfr -RYA; förr äv.: hårmatta (se d. o. 1). BoupptSthm 4/12 1669. 1. Hårtäcke, i 2ne längder, öfver golfvet (i sängkammaren). VLBibl. Bouppt. 1784. SFS 1922, s. 312. Nordström Luleåkult. 95 (1925).
-ULL. (i fackspr.) ull (hår) av får, get l. hund varav hårgarn tillvärkas. Möller Jordbr. 34 (1881).
(1 b) -UPPLÄGGNING~020. (mindre br.) jfr -UPPSÄTTNING. PrHb. 1: 1015 (1885). Östergren (1928).
(1 b) -UPPSÄTTNING~020. abstr.: sätt att fästa l. sätta upp håret; i sht konkret: på visst sätt uppsatt (l. anordnat) hår; hårklädsel, frisyr. Vildarne nedlägga .. en otrolig möda på sin håruppsättning. VerdS 10: 23 (1888). Damernas högt upptornade håruppsättning. GustStil 34 (1926).
(1 b) -VALK. (i sht förr) av hår, lin, fiber l. dyl. gjord ”valk” över vilken delar av håret läggas (lades) i vissa kvinnliga håruppsättningar; förr äv. om visst slags kvinnlig huvudbonad. När hon sätter sin hårvalk på. RA I. 3: 56 (1593). Rudbeck Atl. 3: 138 (1698). Östergren (1928).
(1 b) -VASK. (†) hårtofs. VDAkt. 1686, nr 63.
(1 b) -VATTEN. jfr -MEDEL. Snällp. 1848, nr 60, s. 4.
(1 b) -VAX. (numera föga br.) stångpomada, kosmetik. Wikforss 1: 724 (1804). 2NF 14: 1129 (1911).
-VEN. (†) bot. gräset Agrostis capillaris Liljeblad (med blomvippans förgreningar hårfina). Retzius FlOec. 30 (1806). Tholander Ordl. (c. 1875).
-VILDT, n. (i fackspr.) hårbeklädt villebråd (vissa däggdjur). Hagdahl Kok. 607 (1879). Såväl fågel som hårvildt. 2NF 26: 100 (1917).
-VINGE, m. l. r. (†) zool. i pl. om insektordningen Trichoptera, nattsländor (med håriga vingar). Thorell Zool. 2: 366 (1865).
-VINKEL. [ordet torde bero på missuppfattning av ä. t. haarwink(e), av oviss bet., anträffat bl. i motsv. t. recept] (enst., †) i uttr. emot hårvinklarna, emot hårets riktning? Haltar .. (hästen) på alla fyra .. smör .. (honom med en viss salva) på alla fyra Benen, emot Hårwincklarna. IErici Colerus 2: 355 (c. 1645).
-VIRVEL. om virvellikt växande hår på människa (i sht på huvudet) l. på djur. Marklin Illiger 73 (1818).
-VUXEN, förr äv. -VÄXEN, p. adj. (numera knappast br.) hårbeväxt. Linc. (1640: håårwexen; under pilo). De långa hårvuxna armarne. Rydberg Ath. 111 (1876; uppl. 1859: hårbevexta).
(1 b) -VÅRD. jfr -BEHANDLING. Rationell hårvård. BVT 1928, nr 10, s. 1.
(1 b) -VÄRK, n. (tillf.) om yvigt hår. Hufvudet .. med allt sitt hårverk. Almqvist Pal. 32 (1838).
(1 d) -VÄV. jfr -TYG. Landsm. V. 7: 43 (1891).
(1 d) -VÄVNAD. jfr -TYG. Orrelius (1797). SFS 1906, nr 38, s. 52.
-VÄXLING. (i fackspr.) hårömsning (hos djur). LB V. 2: 38 (1908).
-VÄXT, sbst.1
1) abstr.: hårets växande l. tillväxt; stundom konkretare (jfr 2). God, stark, dålig, svag hårväxt. Schroderus Dict. 141 (c. 1635). Preparerad .. Märg-Pomada, som .. befordrar .. hårväxten. DA 1793, nr 34, s. 3. För att hårväxten skall förefalla tät erfordras 140,000 till 160,000 blonda hår. SDS 1902, nr 305, s. 2.
2) (†) konkret: hårbevuxen fläck, hårtofs, hårtuss. Hildebrand MagNat. 31 (1654). Hårväxt .. (dvs.) En mängd hår, som uppväxt på ett ställe. Dalin (1852).
-VÄXT, sbst.2 (†)
1) om hårliknande växter (t. ex. vissa alger); i sht i pl. Fina Confervæ och andra hårväxter. Bergman Jordkl. 207 (1766). Björkman (1889).
2) [jfr -GULA samt -VÄXTER] (†) = -GULA; äv. i uttr. liten hårväxt. Franckenius Spec. D 1 a (1659). Bromelius Chl. 84 (1694).
-VÄXTER, r. l. m.? [anledningen till namnet är oviss; jfr sv. dial. (Bohuslän) hårvokster, m., hårväxt (se -VÄXT, sbst.1 1), -VÄXT, sbst.2 2, samt nor. dial. haarvokster, m., bl. a.: örten Rhodiola rosea Lin., som användts mot håravfall; jfr -FAXER, -FUXBLOMMA o. -FÄX] (†) örten Arnica montana Lin., hästfibla. Linné Fl. nr 684 (1745; fr. Västergötl.). Lyttkens Ogräs 20 (1885; fr. Västergötl.). Anm. Ordet har stundom uppfattats ss. pl. Rothof 208 (1762). Fries Ordb. (c. 1870).
-ÅDER. (†) hårrörskärl. Triewald Förel. 2: 41 (1729, 1736). SvTyHlex. (1851, 1872).
-ÄTARE, r. l. m. zool. benämning på (individ av) sådana till gruppen pälsätare hörande insekter som leva på däggdjur. Rebau NatH 1: 666 (1879).
-ÖMSNING. (i sht i fackspr.) hårfällning o. utväxande av nytt hår. Ymer 1905, s. 81.
-ÖRT. (†)
1) ormbunken Asplenium Trichomanes Lin., bärgspring (vilken stundom användts i medicinen i stället för ormbunken Adiantum Capillus Veneris Lin., jungfruhår); äv. i uttr. svartbrun hårört; äv. om liknande, besläktade ormbunkar. Tillandz E 2 b (1683). Juslenius 219 (1745).
2) = -STRÅNG. Rudbeck HortBot. 88 (1685).
3) om arter av växtsläktet Myriophyllum Lin. (med hårfint parflikiga blad). Liljeblad Fl. 70 (1792). WoJ (1891).
B (†): HÅRE-FLÄTE, n. [senare leden bildad till FLÄTA, sbst. l. v.] flätat hår. Mig hade lyckan satt på ärans högsta säte, / Och fästat Kronans tyngd vppå mit hårefläte. Kolmodin QvSp. 1: 480 (1732).
-FULL, se A.
C: HÅRS-BREDD, -BREDT, sbst., se HÅRSBREDD.
-BREDT, adv. [jfr t. haarbreit (se HÅRSBREDD); jfr HÅR, sbst. 2 b] (†) i uttr. icke hårsbredt, icke en hårsmån, icke det minsta. Han vek ei hårsbredt frå sin låfven. Kolmodin QvSp. 1: 261 (1732).
-FÄRG, se A.
-MÅN, se d. o. —
-SIKT, se A.
Avledn. (i allm. till 1): HÅRA, sbst.1, r. l. f. [sv. dial. håra, motsv. nor. dial. haara] (†) till 1 d: hårtäcke (se d. o. 2), hårmatta (se d. o. 1). KrigA 1555: 4 (1555). Håra (dvs.) .. et slags af mjukt Nöt- och Häst-hår väfda grofva täcken, tjenlige til Häst- och Säng-täcken, Golf- och Pack-mattor. Orrelius (1797).
HÅRA, v., se d. o.
-HÅRAD, p. adj. som har (så l. så beskaffat) hår, hårig; ss. senare led i ssgr, t. ex. BAR-, GLATT-, GRÅ-, KORT-, SVART-, TJOCK-, TVE-HÅRAD.
HÅRAKTIG, adj.
1) (numera knappast br.) hårliknande. En tämmelig håraktig Mögel. TrenchierB 137 (1696). Östergren (1928; angivet ss. skriftspr.).
2) (†) hårbeväxt, hårig. RelCur. 356 (1682).
HÅRIG, HÅRUG, se HÅRIG.
Spoiler title