publicerad: 1908
BI bi4, sbst.1, n. ((†) f. (m.?) Lex. Linc. (1640: Onyttigh Bij; under fucus; eljest n.), Stiernhielm Lycks. 1 (1650; möjl. pl.), Dens. Parn. 2: 7 (1651), Dict. Hamb. (1700), Frese Sedel. 26, 54 (1726; på andra st. n.), Dict. lat.-sv. (1733; under fucus). — Anm. Ordböckerna hafva här väl en tillfällig felaktighet, tillkommen i den äldsta gm feltryck l. felskrifning o. i de yngre aftryckt orättad, emedan vederbörande förf. känt annat genus än n. (från bygdemål) l. missuppfattat stället ss. pl.);
best. biet l. (numera bl. ngn gg för att särsk. utmärka enstafvighet) bit l. bi't (biet Syr. 11: 3 (Bib. 1703) osv. bit Syr. 11: 3 (”10”) (Bib. 1541), G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 90 (1795; i vers) m. fl. bi't Stenhammar 235 (1795), Tegnér 1: 16 (se anm. nedan) m. fl. Jfr Botin Sv. spr. 67 (1777), där skrifningen bit föredrages ss. öfverensstämmande med uttalet, samt Linder Regl. 86 (1886), som betecknar formen bit ss. förkastlig ”utom möjligen i vers, då likväl apostroftecken bör utsättas” (alltså bi't). — ss. f. (m.?) -en Stiernhielm Lycks. 1 (1650; möjl. pl. best.), Frese Sedel. 26 (1726), -n Frese Sedel. 54 (1726)) — Anm. Best. formen uttalas vanligast tvåstafvigt bi4et, men i sht hvard. (särsk. i mellersta Sv.) samt i poesi äfv. enstafvigt bi4t; jfr skrifformerna bit o. bi't samt formens behandling ss. enstafvig t. ex. Nordenflycht Frunt. 16 (1761; skrifvet biet), Tegnér Frith. 19 (1825; originaluppl., skrifvet biet, Böttigers uppl. o. jubelfestuppl. bi't);
pl. -n l. (numera nästan bl. hvard. i södra Sv.) = (-n Lex. Linc. (1640; under apiastra; möjl. best.), Daubenton Bin (1754), Björnståhl Resa 2: 57 (1773) osv.; jfr pl. best. binen nedan. — = Psalt. 118: 12 (Bib. 1541), BB 21 (Lag 1734), Sv. bitidn. 1880, s. 19 m. fl. — (†) -ar Forsius Min. 138 (1643), Björner Yfverb. göt. Föret. 6 (1738). — (†) -er Schroderus Osiander 1: 446 (1635), Sahlstedt Hofart. 8 (1720) m. fl. — (†) -r Lucidor Hel. A 1 a (1668; i vers). — (†) -en De Geer Præs. i VetA 1754, s. 18, Sahlstedt (1773), Rothman Bisköts. 1: 51 (1800) m. fl.; jfr: Substantiver på i, hvilka efter fleras bruk (i pl.) tillökas med en: ett bi, Plur. bien. Broocman Sv. spr. 19 (1813, 1820));
pl. best. (i mellersta o. norra Sv., samt i skriftspr. o. mera vårdadt talspr. i södra Sv.) bina l. (i södra Sv., o. stundom i skriftspr. o. vårdadt talspr. i mellersta o. norra Sv.) bien, hvard. ngn gg biena, i norra Sv. ngn gg binen (bina Lind (1738; under weiser o. flerst.; i sv.-t. afdelningen: Biinens Konung under bii), Franzén Skald. 3: 436 (1824, 1829) osv.; jfr: Hos poeter .. får man se .. Bien i st. f. Bina. Boivie Sv. spr. 141 (1834). — bien G. I:s reg. 16: 242, 635 (1544), Brahe Oec. 111 (1581) osv. — biena(s, gen.) J. G. Agardh i 1 Nord. univ.-tidskr. I. 2: 41 (1855). — (†) bin Jes. 7: 18 (Bib. 1541), Risingh Landb. 77 (1671), Lundgreen Bijsköts. Bih. 3 (1756) m. fl. — binen Rudbeck Samolad a 4 b (1701), Sahlstedt (1773), C. G. Adlermarck i VetANH 14: 211 (1793) m. fl. — (†) bijerne Bondepract. A 6 b (1662), Koch Biskiöts. 2 (1753)).
Ordformer
(by Franckenius Spec. A 3 b (1638; i ssgn bybladh). — Anm. Huruvida ij l. ÿ föreligger o. i- l. y-uttal åsyftas i ä. källor, är det stundom ej möjligt att afgöra)
Etymologi
[fsv. bi, by, n. (o. f.?); med afs. på genus jfr sv. dial. bie, f., geting (Rietz), bia, f., bi (A. Noreen i Landsm. IV. 2: 16), bäiå, f., bi (M. Klintberg i Landsm. VI. 1: 24), bi, m., bi (Ur Västm.-Dala landsm.-fören. saml.), bi, m. l. n., bi (Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial.); jfr ä. d. bi, by, bie, f. o. m., d. bi, isl. bý(fluga), mnt. bie, beie, f., holl. bij, f., fht. bia, f., feng. béo, f., eng. bee samt mnt. bene, beine, f., fht. bini, mht. bine, bin, f., t. biene, f., äfvensom fpreuss. bitte, lett. bite, lit. bitis, fir. bech (af *bekos l. *bikos) samt lat. fucus, drönare, af *bhoikos (se Walde); enl. somligas antagande af en (onomatopoetisk?) rot bhi- med bet. darra, surra o. d., hvilken möjl. är identisk med roten i BÄFVA (jfr Tamm m. fl.); enl. ett annat af K. F. Johansson i Indog. forsch. 3: 226 (1894) framställdt antagande af den indoeur. roten bheṷe-, bhṷ (se BYGGA, BO o. BÖLE); äfv. Grimm har sökt härleda ordet ur roten till t. bauen. — Med afs. på formen by se Kock i Arkiv f. nord. filol. 10: 297 (1894), Dens. Sv. ljudh. 1: 99, 478 (1906). Med afs. på pl. -ar jfr sv. dial. i Dalarna (Ur Västm.-Dala landsm.-fören. saml.), på Gottl. (Wennersten Nygutn. ordb.) o. i Estland (Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial.)]
1) (individ af den i samhällen lefvande o., i Sv. ända upp i Jämtl. o. Västerbotten, ss. husdjur hållna) insektarten Apis mellifica Lin., särsk. könlös individ (eg. steril hona); honungsbi, husbi. Vilda bin. Vanliga l. tama biet. Italienska, nordiska, tyska bin. Svarta bin, om individer i ett bisamhälle hvilka på grund af viss sjukdom erhållit mörkare färg o. hvilka pläga förföljas o. fördrifvas af de friska kamraterna. Stocka, kupa, konstsvärma, dela, förena, sammanslå, röka, svafla, skatta, invintra, öfvervintra, fodra (driffodra, förrådsfodra, vinterfodra), odla, sköta, vårda, döda, slakta bin. Aftrumma l. uttrumma l. drifva ut bina ur en kupa. Bina hafva redan börjat att draga (dvs. samla honung o. frömjöl). Bina klasa sig, samla, spela (hålla förspel), stickas, surra, svettas, svärma. Var. rer. 52 (1538). Bijth är en liten foghel, och giffuer doch then allrasötesta frucht. Syr. 11: 3 (”10”) (Bib. 1541). När en partt af eder finne någre vilbij i skogerne, då öde I och slachte them strax och ödeläggie ther igenom bijn. G. I:s reg. 24: 446 (1554). (I september) Skal Honing tagas ifrå Bijen. Brahe Oec. 111 (1581). The susande Bijn byggia Honungzwärck. Schroderus Comen. 219 (1640, 1647). See ännu (i maj) til Bijn om the hafwa sin Föda, hwar icke tå blanda lijtet Wijn vthi sööt Miölk eller Honung, eller stöt Rusin eller Fijkon för them. I. Erici Colerus 1: 135 (1642). Nödig Tractat om Bij, Deras natur, egenskaper, skiötzel och nytta. Triewald (1728; boktitel). Hittar man bi å egen bolstad, eller then han äger lott i; vare hans, som hitte. BB 21: 2 (Lag 1734). Linné Fauna nr 1697 (1746, 1761). Sälg blomstras förr än löfven utspricka, hvarföre bien det ock söka. Trozelius Rosensten 96 (1752). (Man bör) Skatta Bien (i ny). Bruno Kloka gumm. 237 (1762). Man brukar i åtskillig afsigt at röka Bi, såsom: at skaffa sig säkerhet vid deras skötsel. Fischerström 1: 740 (1779). Nu qvicknar den sköna naturen, / Och fjäriln han fläktar bland blommor och bin. Bellman 5: 265 (c. 1780). Bi't på lätta vingar flög / Parken rundt omkring, och sög / sötma utur hvarje blomma. Stenhammar 235 (1795). Huru af slagtade stutars / Skämda blod framalstrades bi. Adlerbeth Buc. 117 (1807, 1814). Bi surrade mellan blomstren. Atterbom Minnen 447 (1818). I hvarje kupa finnas tre slags bin, nemligen en drottning eller vise, flere vattenbin eller drönare och många arbetsbin. Berlin Läseb. 139 (1852, 1866). Tama Biet cultiveras ej öfver Helsingland. Thomson Hymenopt. 2: 16 (1872). Till bot styr sin kosa / hvart bi. Fröding Stänk 67 (1896). Redan i förra hälften af första årtusendet före vår tidräkning hade man (i Grekland) .. lärt sig att hålla bin. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1907, s. 23. — jfr AFVELS-, ALP-, AM-, ARBETS-, BASTARD-, BLOM-, BLOMSTER-, BYGG-, DRAG-, DROTTNING-, FLYG-, FÄLT-, HANN-, HED-, HEM-, HON-, HONUNGS-, HUS-, KRAIN(ER)-, LJUNG-, MODER-, RAD-, RING-, ROF-, RÖFVAR-, SKOGS-, SLAKT-, SPEJAR-, SPÅR-, SVÄRM-, TAM-, TJUF-, TRUM-, TRÄD-, UNG-, VAKT-, VATTEN-, VAX-, VERK-, VILD-BI m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. onyttigt bi, drönare. Fucus humbla eller onyttigt bij. Var. rer. 53 (1538). Onyttigh Bij, Watnbij. Lex. Linc. (1640; under fucus). Dict. lat.-sv. (1733; under fucus). — i bild, om dagdrifvare l. löst folk. Vpå det att sådanne fåfenge och onyttige Bij måtte vthur Städerne afskaffas. SUFH 5: 254 (1617).
b) (mindre br.) i förb. falskt bi, om (individ af) vissa insektarter som likna honungsbina. Rebau Naturh. 1: 631 (1879; se under BI-MYRA). Icke sällan hafva dessa flugor (dvs. vissa flugor af släktet Eristalis l. Syrphus) .. fått benämningen ”falska bin”. NF 4: 681 (1881).
c) i heraldiken. Bij i blått Fäldt, betyder Påfwen och hans Kyrckio-Godz. Rålamb 4: 88 (1690). Bi (betyder ss. heraldisk sinnebild) nyttig tienst. Uggla Herald. 82 (1746). Det Napoleonska biet (i Napoleons o. franska kejsardömets vapen). Börtzell Gruyer Napoleon 12 (1906).
d) i jämförelser. The Amoreer .. iaghadhe idher, såsom bijn göra. 5 Mos. 1: 44 (Bib. 1541). Alle Hedhningar beleggia migh, .. The vmleggia migh såsom bij: Psalt. 118: 12 (Därs.). Ty Musa, som en Bij, när som hon blifwer skadd; / Hon Stinger, och i Såret lefver (dvs. lämnar) quar en gadd. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651). Likt ett retadt bi, / Han sig till hämd med gadden lagar. Leopold 2: 380 (1802, 1815). Ty ditt skämt, likt biet, hade / icke honung blott, men gadd också. Tegnér 2: 431 (1811). Liksom bi kring mandelträdet, lydiga sin drottnings ord, / Honingsljufva visor svärma kring den rosenhöljda jord. Atterbom LÖ 1: 89 (1824, 1854). Hon sitter i sin väfstol ren, / Och är så arbetsam och snäll, / Som biet i sitt honungstjell. C. F. Dahlgren 2: 86 (c. 1830); jfr slutet. Som ett bi far ifrån blomma till blomma, så far jag från granne till granne, och samlar honung till min kupa. Bremer Grann. 1: 191 (1837). Okontrollerade rykten .. ha surrat som bin i luften. T. Blanche i GHT 1898, nr 258 A, s. 2. — särsk. [jfr t. bienenböse, bienenfleiss, eng. busy as a bee] i vissa stående uttr.: arg l. ond, flitig som ett bi o. d. Arbetsam, beställsam som et bj. Serenius (1734; under bee). Ond som ett bi. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 326 (1779). En fattig karl, men flitig som ett bi. Björck Dikt. 116 (1865). När de gått, var hushållerskan arg som ett bi, derför att de stannat så länge. Benedictsson Folkl. 182 (1887).
e) i ordspr. The Kämmenäre bruke änn nu theris gamble sätt, Så att the stocke Flugerne, och Bijen lathe the fare, Szeendes igenom fingeren medt the Rijke, som tileffwentyrs fast större brott haffwe. G. I:s reg. 16: 242 (1544); jfr Grubb 717 (1665). Gudh föder så wäl bij, som biörn. Sv. ords. A 7 b (1604) [jfr motsv. uttr. i fsv. samt d. saa fødes bier som biørne, men dog av ulige bid]. Bij vthan Wijse dhe flyga willa wägar. Grubb 44 (1665) [jfr fsv. førsta wisin ær borto tha fara biin wil (Medeltidsordspr. 1: 152) samt motsv. uttr. i d.]. Dhen Honing wil sleekia, måste intet rädas för Bijen. Dens. 133 [jfr t. wer sich die bienen schrecken lässt, schmeckt selten süssen honig]. Af samma Rosor, som Spinnelen tar sitt förgift: dir Bin sin Honing. Frese Sedel. 54 (1726) [jfr d. af de blomster bien trækker lægedom, trækker edderkoppen gift samt motsv. uttr. i holl. o. t.]; jfr Schroderus Hoflefv. 44 (1629) o. Wallin 2 Pred. 2: 201 (1829). Det gamla ordspråket, mycken honung giör lata bij, äger ingen grund. Linnæus Bijskjöts. 38 (1768); jfr Grubb 544 (1665). Skatta honungen så, att också bien hafva sin näring. Sv. ordspråksb. 79 (1865).
f) bildl. om person l. sak som visar sig (i utpräglad grad) äga ngn af de egenskaper som utmärka bina, t. ex. flit (jfr a slutet). Grekerne skattade Xenophons förtjenst såsom skriftställare så högt, att de kallade honom det Grekiska biet. Arvedson Myt. lex. 1031 (1834); jfr Wissowa Paulys Realencycl. 3: 447 (1897). (Tidningen) Svenska Biet (skall) .. Troget symbolen af sin benämning .. bemöda sig, att genom arbete blifva gagnande. Sv. biet 1839, nr 2, s. 10. Flitens bin sin honung idogt sögo, / Och handelns svanor fritt kring vida hafven flögo. Böttiger 1: 68 (1845, 1856).
2) [utvidgad anv. af 1] zool. (individ af) insektsläktet Apis, numera mindre ofta: (individ af) insektfamiljen Apiariæ inom ordningen steklar (Hymenoptera); jfr BI-SLÄKTE. Retzius Djurr. 96 (1772). Åtskillige smärre omkringsväfvande Bi, få äfven ofta namn af Jord-Bi. Fischerström 1: 548 (1779). Stora, grofraggiga Bi, liknande Humlor. Thomson Insect. 305 (1862; om individer af släktet Psithyrus, parasithumla). Blomsteklarne .. omfatta inom de begge grupperna: bin, Apidæ, och gräfbin, Andrenidæ, ett stort antal slägten. Rebau Naturh. 1: 634 (1879). — jfr GETING-, GRÄF-, HANN-, HON-, JORD-, KONST-, KÄGEL-, MUR-, MURAR-, MYR-, PARASIT-, PÄLS-, ROSEN-, SNYLT-, TAPETSERAR-, TIMMERMANS-, ULL-, VÄGG-BI m. fl.
3) [jfr t. biene, eng. bee, fr. abeille] (numera knappast br.) astron. i best. form: benämning på viss stjärnbild på södra himmelshemisfären; jfr FLUGA. Den lilla stiern-bilden Flugan eller Biet. O. P. Hiorter i VetAH 6: 86 (1745). Melanderhjelm Astr. 1: 59 (1795). Deleen (1836; under biene).
Ssgr (i allm. till 1): BI-AFLÄGGNING3~020. (mindre br.) biodl. grundande af ett nytt bisamhälle gm uttagning af kakbygge, yngel o. bin ur äldre; jfr AFLÄGGNING 9 o. AFLÄGGA 17 samt -SKATTA. 2 NF 3: 213 (1904). —
-AFVEL~20.
2) biskötsel, biodling. Koch Biskiöts. 32 (1753). Bi-afveln, som lemnar honung och vax, utgör en vigtig gren af landt-hushållningen. Thomson Insect. 304 (1862). jfr SKOGS-, TRÄDGÅRDS-BIAFVEL.
3) (†) biyngel; bin. Möller (1782; under bienenbrut). I anseende til rätta tiden at lägga sig til Bi-afvel och deras flyttning, så synes den naturligast vara om Våren. Rothman Bisköts. 1: 210 (1800). Dalin (1850).
(2) -ART ~2, sbst.1; jfr -RAS. NF 2: 442 (1877). Vissa rofsteklar och solitära biarter. O. M. Reuter i UVTF 36: 117 (1888). —
-ASK~2. (förr) biodl. ask l. låda (af trä) att inrymma ett bisamhälle i, af en viss af Triewald m. fl. rekommenderad (engelsk) konstruktion; jfr -LÅDA samt -KOLONI 2. Desse nyligen påfundne Bij-askar. Triewald Bij 88 (1728). Linnæus Bijskjöts. 142 (1768). Hahnsson (1884). —
-BAGGE~20. [jfr t. bienenkäfer] skalbagge hvars larv innästlar sig i bisamhällen o. förtär biyngel m. m., särsk. Trichodes (l. Clerus) apiarius Lin.; jfr -VARG 2. Bibaggarne (Trichodes) äro starkt håriga, mörkblå eller grönskimrande djur med röda och blå täckvingar. 1 Brehm III. 2: 24 (1876). Bi- eller Myrbaggar, Cleridæ. Rebau Naturh. 1: 590 (1879). —
-BETE~20. biodl. tillgång (inom en orts l. årstids flora) på växter af hvilka bin kunna hämta honung m. m. Jämnt bibete, där olika slag af biväxter blomma i oafbruten följd. Wennergren Dzierzon 157 (1856, 1861; i rubrik). Bästa bibete lemna alsike- och hvitklöfver, lind, lönn, fruktträd m. fl. Juhlin-Dannfelt 37 (1886). —
-BLAD, sbst.1 (†) = -BLOMSTER 1. Melissia (för Melissa), Hiertansfrögd, Bybladh, Honungblomma. Franckenius Spec. A 3 b (1638). jfr: Melissa kallas på Grekisko Melissophyllon, thet är Bijbladh. Månsson Ört. 103 (1628, 1654). —
-BLOMMA~20. bot. växt hvars blommor befruktas medelst korsbefruktning delvis förmedlad gm bin. NF 19 (1896). —
-BLOMSTER~20. [jfr t. bienenblume, eng. beeflower] (numera knappast br.)
1) växten Melissa officinalis Lin., hvilken är särsk. omtyckt af bin; citronmeliss; jfr -BLAD, -ÖRT 1. Örter som wäxa på Slätmarckene the äro entera tempererade, .. Eller äro the hitzige: Såsom .. Bijblomster. Schroderus Comen. 136 (1640, 1647). Meurman (1846).
2) biväxt. Det är .. icke lika mycket, hvad slags Biblomster som växa på våra ägor. Fischerström 1: 649 (1779). —
-BO~2.
1) till 1; särsk. (†) bicell (för arbetsbi). Aldrig (lägges) ett ägg till Vise, i drön- eller Bijbo. Linnæus Bijskjöts. 33 (1768).
2) (mindre br.) till 2; jfr -NÄSTE. Bi- och Getingebo, samt andra insecters nästen. Kalm Resa 1: 436 (1753). Hahnsson (1884). —
-BOK~2, sbst.1 bok om bin; särsk. handbok l. lärobok i biskötsel. Fischerström 1: 621 (1779). Efter alla i Bi-böcker gifna reglor. T. Bergman i VetAH 40: 309 (1779). Stundom förekomma fall, om hvilka biboken och erfarenheten har intet att säga. Dahm Biet 63 (1878). Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 75. —
-BONING~20. boning för ett l. flera bisamhällen, särsk. om dylik boning som inrättats af biodlare; jfr -BOSTAD samt -ASK, -HOLK, -HUS 1, -KOJA, -KORG, -KUPA, -LÅDA, -SKÅP, -SKÄMMING, -SKÄPPA, -STOCK (1, 2, 3), -VÅNING. Kostsamma och konstiga Bi-boningar. Rothman Bisköts. 1: 86 (1800). Drönarna äro .. biboningens lättingar. Uppf. b. 3: 394 (1873). Landtm.-bl. 1904, nr 6, s. 3. —
-BRÄDE~20. (förr) biodl. brädlock på baksidan af en bistock (se d. o. 2) afsedt att öppnas vid skattning osv. Landin Bigubb. 1 (1847). —
-BRÖD~2. [jfr t. bienenbrot o. motsv. uttr. i andra spr.] hufvudsakligen af frömjöl bestående födoämne med hvilket bina uppföda drönar o. arbetarlarver (från o. med fjärde dygnet) o. tidtals delvis lifnära sig själfva; jfr HONUNGS-BRÖD. Bij-brödet, som deras (dvs. binas) ungar til föda tienar. Triewald Bij 7 (1728). O. M. Reuter i UVTF 35: 67 (1886). i utvidgad anv., om liknande ämne framställdt af andra insekter än honungsbin. NF 19 (1896). —
-BÄNK~2. för placering af bikupor afsedd träställning på ben hvilken mer l. mindre liknar en bänk; äfv. om dyl. bänk med därpå stående kupor; jfr -STÅND 1. Lex. Linc. (1640; under mellarium). Fast och stadig bör Bi-bänken vara, äfven något sluttande fram åt. Fischerström 1: 560 (1779). En bibänk med fem kupor. Lönnberg Skogsb. 63 (1881). —
(1, 2) -CELL~2, sbst.1 cell i binas (kak)bygge; jfr -BO 1, -PIPA 1, -RUM 1, -SKOTT 2. Alla dessa slägter (dvs. de nämnda steklarna) komma öfverens .. att åt sina ungar preparera särskilta bo uti så kallade Bi-celler. C. F. Fallén i VetANH 33: 133 (1812). O. M. Reuter i UVTF 34: 14 (1886). —
-DROTTNING~20. [jfr t. bienenkönigin o. motsv. uttr. i andra spr.] vise; jfr -HONA, -KONUNG 1, -MODER. Sedan jag vid svärmningen .. hade afklipt ena vingen på Bij-Drottningen, vptog jag i en ask hela svärmen. Lundgreen Bijsköts. 15 (1751). O. M. Reuter i UVTF 35: 65 (1886). —
-DÖD~2. (mindre br.) om utbredd dödlighet bland bina inom en bygd l. landsdel. Wikforss (1804; under bienensterben). Sv. o. t. handlex. (1872). —
-FATTIG~20. biodl. om bisamhälle o. d.: fattig på bin, bisvag; motsatt -RIK. En bijrik kupa, uthärdar längre hunger, än en bijfattig. Linnæus Bijskjöts. 41 (1768). Äro tvenne närstående sjuka samhällen bifattiga, böra de vid kurerandet förenas, sedan äldsta visen borttagits. Lewerén Bisköts. 34 (1900, 1908). —
-FIENDE~200. fiende till bin; särsk. om djur som uppäter l. skadar bina, deras honungsförråd osv. Rothman Bisköts. 1: 32 (1800). Lewerén Bisköts. 36 (1900, 1908). Tack vare sin gadd är biet tämligen skyddadt mot angrepp från de högre djuren. Däremot finnas inom insekternas klass flera bifiender. 2 NF 3: 217 (1904). —
-FJÄRIL~20. (numera mindre br.) bimal. C. M. Blom i VetAH 25: 17 (1764). Bifjärilar räknas med alt skäl ibland Biens farligaste fiender. Fischerström 1: 699 (1779). Dahlbom Insekt. 210 (1837). NF 17: 422 (1893). —
-FLUGA~20.
1) [jfr sv. dial. biflåwa (Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)), isl. býfluga] (numera bl. bygdemålsfärgadt i vissa trakter af Sv., t. ex. Bohuslän) bi. J. Wiwallius hos N. Jacobi Likpr. ö. Elis. Nilsd:r D 2 b (1623). Göransson Yfverb. atl. edda 33 (1746). särsk. (†) drönare. Serenius (1734; under drone).
2) [jfr t. bienenfliege] (†) fluga som liknar ett bi; särsk. om Microdon apiformis De Geer. Nordforss (1805). Dalin (1850). —
-FODER~20, sbst.1 jfr -BETE, -FÖDA. (Den vilda hallonbusken) lemnar ett rikligt bifoder. Gerner Bisköts. 13 (1881). Till bifoder kan ej .. användas hvilket slags socker som helst. Lewerén Bisköts. 79 (1908). —
-FOLK~2. [jfr t. bienenvolk] om samtliga invånare i en biboning betraktade som en samhälleligt organiserad enhet: bisvärm; bisamhälle. Wennergren Dzierzon 3 (1856, 1861). För tidiga ingrepp (under våren kunna) .. väsentligen försvaga eller till och med ödelägga goda bifolk. Landtm.-bl. 1904, nr 11, s. 2. —
-FORSKARE~200. person som gjort bina till föremål för vetenskaplig forskning. Landin Bigubb. 19 (1847). NF 19: 815 (1896). —
-FRAT~2. (numera knappast br.) benämning på ohyra af åtskilliga slag som lefver på bin l. binas kakbygge osv. Bi-frat är för de fläste Biskötare et aldeles okändt kräk, det är ock så litet, at det knapt med blotta ögonen kan märkas. Fischerström 1: 706 (1779). Rothman Bisköts. 1: 17 (1800). särsk.
-FRÄTARE. [jfr t. bienenfresser] (†) biätare. Merops Apiaster Linn., den jag gifver ett Svenskt namn af Bifrätare, till följe af Tyskarnas Bienenfresser. Ödmann Str. saml. 2: 48 (1785). Grill Præs. i VetA 1795, s. 22. Dalin (1850). —
-FÖDA~20. biodl. af socker l. honung m. m. tillredd föda hvarmed bin (i sht höst o. vår) matas; jfr -FODER. Sv. bitidn. 1880, s. 6. —
-FÖRENING~020. (föga br.) biodlarförening. I flera andra länder uppehåller man intresset derför (dvs. för biodling) genom s. k. ”biföreningar” och bimansmöten. Dahm Biet 22 (1878). —
-GADD~2. Tranér Anakr. 48 (1830, 1833). Landin Bigubb. 27 (1847; se under -KAPPA). Dalin (1850). jfr: Bi-tagg eller gadd. Lind (1749; under bienenstachel). —
-GATA~20, sbst.1 biodl. gata l. väg för bina (mellan bikakorna) inom en biboning. —
-GIFT~2. giftig vätska som hos det vanliga biet bildas i två körtlar o. samlas i en blåsa samt vid styng med gadden inflyter i såret. Wennergren Dzierzon 119 (1856, 1861). En .. åsikt, ”gammal och bepröfvad”, är den, att reumatism, t. o. m. gammal gikt, kan botas med bigift. Landtm.-bl. 1904, nr 7, s. 3. —
-GUBBE~20. (numera vanl. skämts.) om person som idkar biskötsel, biskötare, biman. Den erfarne Bi-Gubben. Landin (1847; boktitel). Kupor, uppfunna af tvenne blinda bigubbar, Huber och von Morlot. O. E. L. Dahm i LAT 1866, s. 304. —
-GÅNG~2, sbst.1 biodl. öppning (gm bikaka) hvilken är lagom stor för att släppa igenom ett bi. —
-GÅRD~2. [fsv. bigarþer; jfr HUND-, HÖNS-GÅRD o. d.] plats med biboning(ar); numera vanl. sammanfattning af på ett ställe befintliga l. en o. samme biodlare tillhöriga bisamhällen; jfr -HAGE, -LÄGER, -STÅND 2. Lex. Linc. (1640; under mellarium). I. Erici Colerus 2: 81 (1642). Bi-gården bör vara kringstängd. P. E. Printzenstierna i VetAH 34: 267 (1773). 34 Bi-samhällen, hvilket syntes vara en ansenlig Bi-gård. T. Bergman i VetAH 40: 326 (1779). Landtm.-bl. 1904, nr 6, s. 3. jfr HANDELS-BIGÅRD. —
-GÖK~2. (numera knappast br.)
-HAGE~20. (i sht om äldre förh.) jfr -GÅRD. Koch Biskiöts. 9 (1753). Stället, der Bij bänken sättes, eller så kallade Bijhagen. Linnæus Bijskjöts. 46 (1768). Sparrastugan från Bleking, med humlegård och bihage. Meddel. fr. Nord. mus. 1893—94, s. 100. —
-HANNE~20. (föga br.) drönare. Bihannarne, som vi kalle vatten-bi. De Geer Præs. i VetA 1754, s. 6. —
-HARTS~2. (föga br.) biodl. Klibbvax, stoppvax, förvax, propolis. Bi-hartset .., som intet annat är, än en rå, tjock och limaktig materia, hvilken finnes vid ingången af Bi-kuporne. Trozelius Bisköts. 1: 39 (1759). Auerbach o. Blomqvist (1907). —
-HATT~2. biodl. bihufva. —
-HERDE~20. (i fråga om utländska förh.) biskötare, biman. Vid Ural bo Baschkirer (af Turkisk stam, starka biherdar). Palmblad Geogr. 118 (1835, 1851). H. Hjärne i Nord. tidskr. 1892, s. 411. —
-HERRE. (†) biägare, biman. En achtsam Bijherre (kan) gifwa acht hwar then unga Wijsan hafwer sitt maak (dvs. gemak, cell). I. Erici Colerus 2: 105 (1642). —
-HONA~20.
1) (föga br.) till 1: vise; jfr -DROTTNING. En ståck kan icke bestå, utan at där är en Bi-Hona. Daubenton Bin 22 (1754). Deleen (1836; under bienenköniginn).
2) till 2. O. T. Sandahl i Entomol. tidskr. 1881, s. 7. —
-HONUNG~20. Hammarsten Fysiol. kemi 47 (1883). Äkta, oförfalskad bihonung. GHT 1896, nr 89 B, s. 3. —
-HOP~2. (numera knappast br.) bisvärm. Fischerström 1: 605 (1779). C. G. Adlermarck i VetANH 13: 180 (1792). —
-HORN~2. horn i hvilket vildbin inneslutas för att utsläppas ett o. ett o. vägleda fångstmannen till svärmens bo. Man skal .. giöra sig ett Bijhorn och täppa lilla ändan igen, lijka som på ett Kruthorn. I. Erici Colerus 2: 88 (1642). —
-HUFVA~20. biodl. hufva (af växlande konstruktion o. material) till att skydda biskötares hufvud för bistyng vid handtering af bisvärm; jfr -HATT, -MASK, sbst.2, -MÖSSA, -SLÖJA. En så kallad Bi-hufva, det är et nät gjordt af tagel, fastsydt i en stor hufva af kläde, som går ned om axlarne. Fischerström 1: 722 (1779). Bihufva af glest tyg med trådgaller. Bitidn. 1905, s. 47. —
1) biboning; numera i sht om biboning af trä med rörligt kakbygge, vanl. afsedd för ett, stundom för flera bisamhällen. Bihuset. Är det rum, hvarutinnan Bien hafva sin boning, och hvartil eljest har nyttiats så kallade Riskior, Kupor, Ståckar, Kubbar och Askar. Koch Biskiöts. Förkl. 3 (1753). Gerner Bisköts. 44 (1881).
2) biskjul, ytterhus. Man brukar äfven serskildta bihus, hvaruti man uppställer bikuporne och stockarne. Wahrman Manski o. Wolstein 325 (1807). Denna fastighet .. är försedd med följande åbyggnader .. hönshus, bihus, kiosk och dufhus, samtliga af bräder. PT 1905, nr 105 B, s. 3. —
-HÅL~2. (föga br.) flusterhål, flyghål. Lind (1749; under bienen-löchlein). Koch Biskiöts. 25 (1753). —
-HÖK~2. (mindre br.)
1) bivråk. Lindfors (1815). Almqvist (1844). Bi- eller Vesphöken, som .. är mindre allmän. Alm. 1869, s. 43.
-JAKT~2. letande efter biträd (se d. o. 1) o. insamlande af där befintlig honung. Lagerbring 1 Hist. 2: 716 (1773). Törnberg Cooper Bijägaren 10 (1883). —
-JÄGARE~200. Han var bijägare lika mycket af kärlek till vildmarken och lust till äfventyr som af vinstbegär. Törnberg Cooper Bijägaren 23 (1883). (Honungsgräflingens) älsklingsspis är honing, och derför är han en ifrig bijägare. NF 6: 1478 (1883). —
-JÄRN~2. (förr) biodl. Bimannen .. arbetar med sit Bi-järn öpning, så djupt ned i trädet, som han förmår (för att inreda biboning i ett skogsträd). Fischerström 1: 538 (1779). Möller (1790). —
-KAKA~20. kaka af vax hvilken utgöres af två lager biceller med motställda bottnar o. cellmynningarna utåt (hvarför yttersidorna erbjuda anblicken af hål vid hål); vaxkaka; jfr KONST-KAKA. A. Modeer i VetAH 23: 24 (1761). Larverna, hvilka sitta i bikakorna, äro mjuka och likna hvita maskar. Sundevall Zool. 141 (1835, 1864). Bikakan .. består af sexsidiga prismatiska celler med tresidiga trubbigt tillspetsade bottnar. NF 2: 439 (1877). Konstbiverk (bikakor). Ind.-utst. i Malmö 1896, s. 64. —
-KAKS-LIK—0~2. (bikak- Retzius, Arrhenius El.-kurs i bot. 80 (1845, 1865), Hahnsson (1884)) Retzius Djurr. 231 (1772). Arrhenius El.-kurs i bot. 327 (1857, 1865). —
-KAPPA~20. biodl. blusliknande klädesplagg med hufva hvilket brukas vid sysslor i bigården. Möller (1782; under bienenkappe). Främre delen af en .. bikappa måste vara bunden af tråd och maskorna så trånga, att ett bi ej kan krypa igenom. Vid detta trådgaller fäster man en kappa af linne, eller bäst af ylletyg, emedan i detta bigadden ej så lätt fastnar. Landin Bigubb. 27 (1847). Santesson I Sv. 74 (1887). —
-KLASE~20. klase af på o. under hvarandra sittande bin; jfr -HÖG, -KLUBB, -KLUMP, -KLUNGA, -KUBB 2. Koch Biskiöts. 25 (1753). Rothman Bisköts. 1: 97 (1800). Dalin (1850). —
-KLUMP~2. = -KLUNGA. Trozelius Bisköts. 2: 19 (1766). Temperaturen i kupan om vintern plägar vara 20—22° i ”biklumparna”. 2 Uppf. b. 4: 308 (1899). —
-KLUNGA~20. biklase; vanl. mindre dylik som innehåller bl. en del af en svärm. Ett säkert tecken att en svärm ej har vise är om man vid stocken och under bottenbrädet ser biklungor, hvilka ej förmå hålla sig inne i stocken. Landin Bigubb. 14 (1847). Att .. placera mataremaskinen .. just öfver biklungan. Sv. bitidn. 1884, s. 10. —
-KOJA~20. (föga br.) om bikupa; jfr -HUS 1 samt -BONING. En bikupa från Böhmen .. hvilken kupa otvifvelaktigt har stora företräden framför alla af mig kända bikojor. O. E. L. Dahm i LAT 1876, s. 203. —
-KOLONI~002.
1) bisamhälle, bisvärm. De nya bikolonierna uppstå under loppet af sommaren, i det att ett visst antal hanar och arbetare, med en hona i spetsen, lemna moderkolonien. Thorell Zool. 1: 272 (1860).
2) (förr) biodl. grupp af tre bisamhällen inrymd i tre sammanställda biaskar (efter engelskt på 1700-talet äfv. i Sv. brukligt system); jfr -ASK samt KOLONI-KUPA. Trenne sådane öfver hvar andra stälte Askar kallas en fulkomlig Bij-Colonie. Triewald Bij 84 (1728). Bi-Colonier eller Magasiner. Fischerström 1: 636 (1779). —
-KONUNG~20, äfv. -KUNG~2, sbst.1 [jfr t. bienenkönig o. motsv. uttr. i andra spr.]
1) (numera knappast br.) vise; jfr -DROTTNING. Spegel Guds verk 26 (1685). Bie-Kungen eller Wisan; som allena, bland the andra Bier, säges hafwa ingen gadd. Sahlstedt Hofart. 8 (1720). Triewald Bij 20, 25 (1728; med beriktigande af den äldre uppfattningen om visens kön o. saknad af gadd). Wikforss (1804; under bienenkönig). Vanligen plägar man kalla detta bi (dvs. moderbiet) för visen eller bikungen. Landin Bigubb. 13 (1847).
2) (hvard.) nästan bl. i formen -kung: framstående biskötare, mästare i biskötsel; större biodlare. Eurén Orth. 3: 99 (1794). Lindfors (1815). Pastor var en bikung, som oskadd kunde ösa in bisvärmar med blotta händerna. Palmblad Nov. 4: 75 (1851). Sam. Linnæus, den ”småländska bikungen”. Möller Jordbr. 119 (1881).
3) den indiska fågelarten Dissemurus paradiseus Lin. 1 Brehm 2: 73 (1875). Både hon (dvs. kungskråkan) och andra arter af samma familj äro omtyckta burfåglar i Indien, i synnerhet ”den långstjärtade drongon” eller ”bikungen”. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 2: 153 (1901). —
-KORG~2. [jfr t. bienenkorb] (föga br.) bikupa (af halm). Schultze Ordb. 2188 (c. 1755). O. M. Reuter i UVTF 35: 70 (1886). —
-KRIG~2. (numera föga br.) biodl. krig mellan två bisvärmar. Lundgreen Bijsköts. 27 (1751). Trozelius Bisköts. 2: 29 (1766). —
-KUBB~2. (numera knappast br.)
-KULTUR~02, sbst.1 biskötsel. Bikulturen blef (efter G. I:s tid) .. hvarken så behöflig eller så lönande som förut. Dahm Biet 12 (1878). —
-KUNNIG ~20. som äger kunskap(er) om bin l. i biskötsel. Bikunniga trädgårdsmästare. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 75. —
-KUNSKAP~20 l. ~02, sbst.1 kunskap om bin l. i biskötsel; jfr -KÄNNEDOM. Rothman Bijsköts. 1: 146 (1800). —
-KUPA, se d. o. —
-KÄNNARE~200. person som känner till binas natur o. vanor m. m. l. har erfarenhet i biskötsel. Trozelius Bisköts. 1: 29 (1759). Rothman Bisköts. 1: 18 (1800). NF 19: 815 (1896). —
-KÄNNEDOM~200 l. ~002. jfr -KUNSKAP. Biet(,) dess natur och vård samt några drag ur bikännedomens historia. Dahm (1878; boktitel). —
-LARV~2. larv af bi; jfr -MASK, sbst.1 2, -UNGE. C. G. Adlermarck i VetANH 13: 185 (1792). O. M. Reuter i UVTF 34: 13 (1886). —
-LITTERATUR~0002. skrifter (böcker, afhandlingar, tidningsartiklar o. d.) rörande binas natur o. skötsel. (Samuel Linnæus') bibok röjer föga spår af någon författarens bekantskap med främmande biliteratur. NF 2: 445 (1877). —
-LUS~2. lusliknande insekt som förekommer ss. ohyra på bin.
1) (numera mindre br.) larv af en art af skalbaggssläktet Meloe hvilken äfv. är bekant under namnet Pediculus apis Lin.; jfr -FRAT 1. De små gulaktiga larverna (af en Meloe) likna under mikroskopet .. individer af slägtet Pediculus, hvarför dessa larver äfven blifvit kallade Pediculus apis, bi-lusen, eftersom de träffats på bin. O. T. Sandahl i Entomol. tidskr. 1881, s. 7. O. M. Reuter i UVTF 34: 15 (1886).
2) (numera knappast br.) kvalsterarten Acarus gymnopterorum. Fischerström 1: 706 (1779). Bi-löss är för Bien en ganska besvärlig ohyra. Rothman Bisköts. 1: 15 (1800). Deleen (1836; under bienenmilbe). Dalin (1850).
3) den rödbruna lusflugan Braula coeca Nitz. som lefver parasitiskt på bin. 1 Brehm III. 2: 124 (1876). Ett af bilöss angripet (bi-)folk ser modlöst ut. Lewerén Bisköts. 38 (1900, 1908). —
-LÅDA~20. (förr) biodl. = -ASK. De nyss påfundne Bij-Lådor. Triewald Bij 56 (1728). Fischerström 1: 558 (1779). Möller (1790). Hahnsson (1884). —
-LÄGE~20. (numera knappast br.) bistånd; bibänk, bigård. Til Bi-läget fordras en torr plats, hvilken på et eller annat sätt måste fredas för vädrens våldsamhet. Fischerström 1: 559 (1779). Bredvid mitt Bi-läge äro Snö-liljor (Galanthus nivalis) .. satte. T. Bergman i VetAH 40: 319 (1779). Rothman Bisköts. 1: 49 (1800). —
-LÄGER~20, sbst.1 (numera föga br.) bigård, bistånd (se -STÅND 2). Rothman Bisköts. 1: 18 (1800). På en del ställen, där man med alfvar sköter Biafveln, förer man hela Biläger ut på Ljunghedarne, den tiden de blomma. Retzius Fl. oec. 236 (1806). —
-MAL~2. (individ af) malarten Galleria (Tinea) mellonella Lin. hvars larv lefver af vaxet i bikupor, vaxmal; jfr -FJÄRIL, -MOTT. Dalin 2: 763 (1850). Dahm Biet 71 (1878). —
-MALS-LARV—0~2. jfr -MASK, sbst.1 1. En halmkupa förderfvad af bi-mals-larver. Sv. bitidn. 1880, s. 4. —
-MAN~2. biodlare, biskötare. En achtsam Bijman skal offta och granneligen tilsee, huru i Stockarna kan tilstå. I. Erici Colerus 2: 113 (1642). Almqvist (1844; betecknadt ss. föga br.). Ett par bimän i Efverödstrakten, som äga 50 bisamhällen hvardera, (hafva) erhållit en nettoinkomst af 25 kr. pr samhälle, tillhopa l,250 kr. VL 1904, nr 246, s. 4. —
-MASK~2, sbst.1; pl. -ar.
1) larv af bimal; jfr -FRAT 2 o. HONUNGS-MASK. Lex. Linc. (1640; under tinea). I. Erici Colerus 2: 121 (1642). Bijfiärilen eller bijmatken skal vara ett högt skadeligit och fördärfveligit creatur för bijen. Linnæus Bijskjöts. 74 (1768). Bimasken anställde vissa år stora förstörelser .. i mina träkupor. O. E. L. Dahm i LAT 1866, s. 304.
2) (†) bilarv. Fischerström 1: 557 (1779). (Yngelkaka) i hvilken finnes några dagars gamla bi-maskar (larver). Landin Bigubb. 44 (1847). Wennergren Dzierzon 4 (1856, 1861). särsk. koll. om samtliga bilarver i en kupa, biyngel. Möller (1790). Dalin (1850). —
-MASK~2, sbst.2; pl. -er. ansiktsmask för biskötare; jfr -HUFVA. Sv. bitidn. 1880, s. 72 (se under -MATERIELL). —
-MATERIELL~0002 l. ~0102. materiell för biodling, biodlingsredskap. Sv. bitidn. 1880, s. 32. Bimateriel af alla slag, bimasker, rökpustar. Därs. 72. —
-MODER~20. [jfr t. bienenmutter o. motsv. uttr. i andra spr.] biodl. vise; jfr -DROTTNING. Daubenton Bin 3 (1754). (Bi-)svärmarna .. anföras (alltid) af den gamla Visen (Bimodren) och aldrig af den unga. Ekström Mörkö 86 (1828). Eljest är det vid svärmningstiden, som man ganska ofta ser unga bimödrar komma fram ur stockarna. Landin Bigubb. 14 (1847). Wennergren Dzierzon 6 (1856, 1861). —
-MOTT~2. bimal, vaxmal. Bimotten eller Bimasken förorsakar många bikupors förstöring. Landin Bigubb. 37 (1847). Man påstår att bien sky bimottet, emedan det är betäckt med ett vidrigt stoft. Dahm Biet 72 (1878). —
-MYRA~20. (föga br.) insekten Mutilla (europæa) Lin. NF (1877). Bimyrorna eller myrbina, falska bina, Mutillidæ, äro lika bina, men sakna i sina samhällen könlösa medlemmar, hafva ovingade honor och äro väpnade med en skarp gadd. Rebau Naturh. 1: 631 (1879). —
-MÄSTARE~200.
1) [jfr TRÄDGÅRDSMÄSTARE m. fl.] (†) biskötare som förestår större bigård. Bi-Mästaren på Torup. Trozelius Bisköts. 2: 36 (1766). Fischerström 1: 540 (1779; se under -SALFVA). Möller (1790).
-MÖSSA~20. jfr -HUFVA. N. H. Sjöborg (1824) i Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 68. Den enklaste bimössa göres af en gammal hatt med stora och styfva brätten, vid hvilka fästes rundtomkring ett ungefär 1 1/2 fot långt finmaskadt nät. Dahm Biet 57 (1878). —
-NÄSTE. (†) näste som (vild)bin byggt; jfr -BO 2. Ekblad Lib. mem. (1764; under favus). A. Sparrman i VetAH 38: 148, 149 (1777). —
-ODLARE~200. person som idkar biskötsel, biman, biskötare; jfr -GUBBE, -HERDE, -HERRE, -VAKTARE, -VÅRDARE, -ÄGARE. P. J. Gerner i LAHT 1880, s. 117. En depot, hvarest mönstermateriel kunde tillhandahållas vårt lands biodlare. SDS 1897, nr 362, s. 2. —
-ODLAR-—10~ l. -ODLARE-FÖRENING—100~020. jfr -FÖRENING, -SKÖTAR-FÖRENING, -SÄLLSKAP. GHT 1896, nr 154, s. 3. Efter en kort diskussion beslöts enhälligt, att en allmän svensk biodlareförening skall bildas. SDS 1897, nr 362, s. 2. —
-ODLING~20. biskötsel. Claëson 2: 47 (1858). För biodlingen intresserade personer. GHT 1896, nr 154, s. 3. —
-PAVILJONG ~002. om komplex af biskåp; äfv. om biskjul. Min bipaviljong, med öfver 100 bisamhällen. P. J. Gerner i LAHT 1880, s. 118. Sv. bitidn. 1884, s. 32. SDS 1895, nr 116, s. 3. —
-PEST~2. smittosam bakteriesjukdom som angriper o. förstör biyngel; yngelröta. Möller (1790). H. Spaak i LAHT 1877, s. 131. I England pågår f. n. en agitation i ändamål att få lagen om boskapspest gällande äfven för bipesten. NF 19: 816 (1896). Lewerén Bisköts. 26 (1900, 1908; se under -SJUKDOM). —
-PIPA~20.
2) biodl. rökpipa l. rökmaskin för användning vid biskötsel; jfr -SKÖTAR-PIPA samt -RÖK. Bipipa (rökblåsare). Lewerén Bisköts. 62 (1900, 1908). Bipipa, rökas utan att röken kommer i munnen. Bitidn. 1905, s. 47. —
-PLANSCH~2. Biplanscher, utgörande ett erkändt förträffligt åskådningsmateriel för inhemtande af kunskap om biens yttre och inre kroppsbyggnad. Sv. bitidn. 1884, s. 22. Bitidn. 1905, s. 47. —
-RAS~2. jfr -AFVEL 4, -ART, -SLAG, sbst.1 Att hålla sin italienska bi-ras jemförelsevis ren. Sv. bitidn. 1880, s. 50. Vår gamla inhemska biras. SDS 1897, nr 362, s. 2. Bland de många biraser, som finnas, har hvarje ras sina goda och dåliga egenskaper Den i vårt land allmännaste rasen är det bruna nordiska biet. Lewerén Bisköts. 11 (1900). —
-RIK~2. biodl. om bisamhälle o. d.: rik på bin, bistark; motsatt -FATTIG. Linnæus Bijskjöts. 41 (1768; se under -FATTIG). En Honungsfattig, men tillika Bi-rik kupa. Fischerström 1: 639 (1779). Moderkupan (måste vid s. k. drifning) vara svärmfärdig d. v. s. bi-rik. Sv. bitidn. 1880, s. 13. —
-RUM~2, sbst.1
1) (†) bicell. Honung fants knapt i tio Bi-rum, loger eller Pipor. A. Modeer i VetAH 23: 26 (1762). C. Bjerkander Därs. 36: 261 (1775).
2) biodl. utrymme l. rum i en biboning. Lewerén Bisköts. 53 (1900, 1908). Man kan (i ramkupor) utvidga eller minska birummet .. genom inhängande eller uttagande af en eller flera ramar och således få birummet att öfverensstämma med bimängden. Widén Bisköts. 7 (1907). —
-SALFVA~20. (i sht förr) biodl. af välluktande biväxter, honung m. m. beredd salfva att insmörja tomma biboningar med för att ditlocka bin. Tyske Bi-mästare hafva från uråldrige tider brukat .. en Bi-salfva, hvars beredning räknas som en hemlighet. Fischerström 1: 540 (1779). Möller (1790). Dalin (1850). —
-SAMHÄLLE~020. samhälle af bin hvilket normalt utgöres af en vise, talrika arbetsbin (från 500 till 100,000) o. under sommaren äfv. af ett större l. mindre antal drönare; jfr -FOLK, -KOLONI 1, -STAM 1, -STAT, -SVÄRM 1 samt -KUPA o. -STOCK 4. Koch Biskiöts. 54 (1753). När et bijsamhälle samlat mycken honung om dagen, rusar det hårt om aftonen, och yttrar sin fägnad. Linnæus Bijskjöts. 38 (1768). I ett friskt bisamhälle tåles ingen, som är onyttig. Dahm Biet 53 (1878). 3 starka Bisamhällen finnas nu genast till billigt pris. GHT 1895, nr 219, s. 4. —
-SAMLING~20. D. M. Algren i VetAH 38: 330 (1777). Man måste (vid svärmning) .. noga efterse där man finner någon liten Bisamling, om icke Visen där uppehåller sig. Fischerström 1: 601 (1779). —
-SJUKDOM~20 l. ~02, sbst.1 sjukdom hos bin; jfr -SJUKA. Linnäi recept mot Bi-sjukdomar. Rothman Bisköts. 1: 25 (1800). De farligaste och vanligaste bisjukdomarna äro: utsot, flyglamhet, yngelröta (bipest) och förstoppning. Lewerén Bisköts. 26 (1900, 1908). —
-SKATTA~20. (föga br.) biodl. skatta (ett bisamhälle) på bin (för att låta dessa bilda l. förstärka ett nytt samhälle); jfr -AFLÄGGNING. De (bi-)samhällen som blifva ”biskattade”. H. Spaak i LAHT 1877, s. 130. —
-SKATTNING~20. handling(en) att skatta bin l. bikupa, särsk. på honung; skattning; stundom motsatt -SLAKT(NING). Lind (1749; under honig-erndte). Trozelius Bisköts. 2: 32 (1766). Dalin (1850). —
-SKJUL~2. skjul öfver biboning(ar), ytterhus; jfr -HUS 2. Biskjul för halmkupor. Sv. bitidn. 1884, s. 22. —
-SKOG~2. skog där (vild)bin finnas; särsk. i fråga om äldre förh. Alla fiskevatten, biskogar, kvarnar .. togos i anspråk för kronans räkning. H. Hjärne i Nord. tidskr. 1892, s. 420. —
-SKOLA~20. biskötarskola. En eller flera biskolor (borde upprättas af hushållningssällskapen) i någon härtill lämpligt belägen trakt inom riket. O. E. L. Dahm i LAHT 1880, s. 121. Sv. bitidn. 1881, s. 37 (rubrik). —
-SKOTT~2, sbst.1
-SKÅP~2. biboning inrättad som ett skåp (med afdelningar för flera bisamhällen). Fischerström 1: 569 (1779). Utom Föreningen B(iskötselns) V(änner)s utställda redskap och biboningar funnos här (dvs. vid utställningen i Borås) 3:ne andra utställda Biskåp, deraf 2:ne för hvardera 2 och det 3:dje för 12 samhällen. Sv. bitidn. 1880, s. 46. De s. k. ”Gernerska biskåpen” med plats för flera samhällen i samma hus. Lewerén Bisköts. 46 (1900, 1908). —
-SKÄMMING. (†) = -STOCK 2. Ett par stöflar, som är lika tvänne biskämmingar. Sv. nitet 1738, nr 3, s. 3. —
-SKÖTARE~200. person som idkar biskötsel, biodlare, biman. Trozelius Bisköts. 2: 27 (1766). Den af (Hushållnings-)Sällskapet aflönta biskötare har ensamt under sistlidet år anlitats 89 dagar af 68 reqvirenter. LAH 1864, s. 22. Sv. bitidn. 1880, s. 1 (se under -TIDNING). Lewerén Bisköts. 13 (1900, 1908). —
-SKÖTAR-—10~ l. -SKÖTARE-PIPA—100~20. = -PIPA 2. Biskötarepipor i alla tidsenliga konstruktioner från 1,75 till 6 kr. Tidskr. f. landtm. 1882, Annonsbl. nr 23, s. 5. —
-SKÖTAR-—10~ l. -SKÖTARE-SKOLA—100~20. jfr -SKOLA. Biskötareskolans ändamål är att meddela undervisning i alla de ämnen och färdigheter, som anses behöfliga för en insigtsfull och skicklig biskötare. LAHT 1881, s. 62. E. Sidenbladh Därs. 1887, s. 337. —
-SKÖTSEL~20. [jfr BOSKAPSSKÖTSEL o. d.] (mer l. mindre yrkesmässigt bedrifven) skötsel af bin, vanl. betraktad ss. en af jordbrukets binäringar; jfr -AFVEL 2, -ANS, -ANSNING, -HUSHÅLLNING, -KULTUR, -ODLING. Idka .. Bi-skötsel. J. Faggot i VetAH 2: 12 (1741). Bi-skötseln (i Sv. under den katolska tiden) var betydlig. Den uppmuntrades för kyrkans behof af vax till ljus, och ej minst för mjödets skull. Geijer II. 2: 323 (1832). Föreningen för biskötselns befrämjande. LAHT 1881, s. 62. jfr VANDRINGS-BISKÖTSEL. särsk. (†) om lärobok i biodling. Kort, men Tillförlitelig Bij-Skjötsel. Linnæus (1768; boktitel). —
-SLAG~2, sbst.1 slag l. sort af bin; jfr -RAS. Fischerström 1: 588 (1779). Hvart och ett bislags .. egenskaper. Sv. bitidn. 1880, s. 72. —
-SLAG~2, sbst.2 [jfr DUF-SLAG] (numera knappast br.) bibänk. Om ett bislag fanns på gården, nedlyftades alla bikupor och sattes på marken under det liket utbars. Lovén Folkl. 204 (1847). —
-SLAKT ~2. slaktning af bin för att komma åt honungen. Kindblad (1867). Bislagt bör numera af en klok biskötare ej kunna ifrågasättas. Utom det grymma i ett sådant beteende, är det dessutom ytterst oklokt. Sv. bitidn. 1881, s. 67. Lewerén Bisköts. 95 (1900, 1908). —
-SLAKTARE~200. (tillfällig bildning) med föraktlig bibet. om biodlare som för att erhålla honungen dödar sina bin i stället för att skatta kupan. O. E. L. Dahm i LAT 1866, s. 305. —
(2) -SLÄKT. (†) bisläkte. Möller (1790). (Det) gifves intet skäl att dela Bi-slägterna i tvänne familjer. C. F. Fallén i VetANH 33: 133 (1812). (Insektsläktet) Leucospis hemsöker Bislägternas larver. J. V. Dalman i VetAH 1820, s. 131. —
(2) -SLÄKTE~20. om insektsläktet Apis l. ngt närstående släkte; jfr -SLÄKT. Af Bi-slägtet äro inemot 40 arter i Sverige sedde. Fischerström 1: 547 (1779). (Skaparen gaf) stingande gaddar / Åt bislägtet till värn. Tranér Anakr. 128 (1833). Dahlbom Skand. insekt. 290 (1837). —
-SLÖJA~20. biodl. bihufva. Sv. bitidn. 1880, s. 16. Bi-slöja af förtennad ståltrådsduk, glas med ram. Därs. 32. —
-STAD. (†) = -STÅND. Poëten (Virgilius) varnar före at plantera Trädet (dvs. idegranen) nära Bistäder. Retzius Flora Virg. 101 (1809). —
-STAM~2, sbst.1
2) [jfr BOSKAPS-STAM o. d.] om bin af mer l. mindre enhetlig ras l. sort hvilka utgöra afvelsstammen i en bigård l. hos en biodlare. —
-STARK~2, adj.1 biodl. om bisamhälle o. d.: birik; motsatt -SVAG. Lundgreen Bijsköts. 23 (1751). En fattig eller svag kupa har ej så stor värme hos sig, som en rik och bij-stark. Linnæus Bijskjöts. 94 (1768). Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 259. —
-STAT~2. jfr -SAMHÄLLE. Bistaten är icke .. en monarki, styrd af en drottning ..; bistaten är snarare ett slags amazonstat. Rydberg Filos. förel. 3: 152 (1878). O. M. Reuter i UVTF 35: 52 (1886). —
-STICK~2. (numera i sht i bygdemålsfärgadt hvardagsspr.) bistyng. Schultze Ordb. 5019 (c. 1755). Den som håller sig närmast intil eller står midt i svärmen under svärmningen, är säkrast för Bi-stick. D. M. Algren i VetAH 38: 189 (1777). Uhrström Hemläk. 856 (1886). —
1) (†) ihålig trädstam i hvilken (vild)bin hafva sin boning; jfr -TRÄD 1. G. I:s reg. 12: 216 (1539). (Det ryska området) medh biistocker eller djurafongh och allehande nyttigheeter. Sv:s traktater 5: 104 (1596). jfr: Där Bi-stockar genom inhuggning skola inrättas, där måste trädet äga tilräckelig styrka. Fischerström 1: 537 (1779).
2) (förr) biboning bestående af en urholkad trästock l. en af trä gjord holk med fluster(hål) o. d.; stockformig biboning af trä, stockkupa; jfr -HOLK, -KUBB, -SKÄMMING samt LIGG-, STÅND-STOCK. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; under bij). Ordn. o. taxa vppå lille tullen 1658, s. C 2 b. Som här i Sverige mäst liggande Bij-stockar i bruk äro. Triewald Bij 83 (1728). Sätter man up tom bistock i skog, eller annorstädes, och med mat och bete lockar til sig annars mans bi. MB 48: 4 (Lag 1734). Delbara bistockar af trä, magasinstockar. Landin Bigubb. 4 (1847). N. E. Hammarstedt i Fataburen 1907, s. 22 (rubrik). särsk. (†)
a) i jämförelse. Tå iagh var Rijk, så giorde the migh tomm såsom en Bijstock. Schroderus Hoflefv. 265 (1629).
b) bildl. om stöflar med vida skaft. En lång präst med .. stora biståckar på benen. Erdmann Bellman 76 (i handl. fr. c. 1750); jfr ex. från 1738 under -SKÄMMING.
3) (†) biboning (af ett l. annat slag), bikupa. Hwar til Bijstockar aff halm .. äro behändigare än the stoore Trästockar. Risingh Landb. 76 (1671). De (dvs. invånarna i en by vid Nasaret) göra sina bistockar, af hoppakkad lera .., som i Ægypten. Hasselquist Resa 160 (1751). Mina Bistockar af halm. SP 1779, s. 399. Almqvist (1844).
4) biboning med svärm; bikupa. G. I:s reg. 24: 27 (1553). Han gör lijkasåsom när itt bij stucke enom och han lupo straxt til och wäldte omkull heele bijstocken. Muræus Arndt 2: 140 (1648). Uti arfskiften plägar en Bijstock räknas til samma värde som en Ko. Triewald Bij 103 (1728). Ther någor stiäl bistock. MB 43: 2 (Lag 1734); jfr SFS 1864, nr 11, s. 75. Än i dag användes allmänt benämningen bistock för bisamhälle och att införa en bisvärm i ny kupa kallas att stocka bina. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1907, s. 22; jfr 5. i bild. Alla de här förnäma svärmarna, ur Hofvets bistock. Björn De okände 62 (1791). Et onyttigt vattu-bi i verldens bistock. Eurén Orth. 3: 118 (1794).
5) (numera mindre br.) bisamhälle, bisvärm. Bytis honung effter 96 Bistockar som slagtadis. G. I:s reg. 17: 363 (1545). At hans Bij dräpit annans Bijstock. Abrahamsson 517 (1726). Visen är .. den enda fullt utvecklade honan i en bistock. NF 2: 440 (1877); jfr 4. i jämförelse. Det susar som en hel bistock för mina öron. C. F. Dahlgren 2: 288 (1821). —
-STUCKEN~20, p. adj. bistungen; jfr -STICK. Den sommarn komministerns fru blef så illa bistucken. Hedenstierna Bondeh. 18 (1885). Lundell (1893). —
-STUNGEN~20, p. adj. [fsv. bistungin] jfr -STUCKEN o. -STYNG. Thet (dvs. kattost) warder och brukat til them som blifwa Bijstungne. Månsson Ört. 141 (1628, 1654). Mor Olena upp som en bistungen hund och skulle rädda, hvad som räddas kunde. Bondeson Glimm. 106 (1892). —
-STYNG l. -STYGN, sällan -STING~2. jfr -STICK. Safften (af kattosten) läker Bij- eller Brömsasting. I. Erici Colerus 1: 199 (1642). Somliga Människor äro mer, somliga mindre plågade af Bistyng. Rothman Bisköts. 1: 116 (1800). Dahm Biet 56 (1878). —
-STYRKA~20, sbst.1 särsk. konkret. På sådant sätt ordnar man lätt vinterrummen åt slaktsvärmar, af hvilka två eller tre sammanslås till goda bistyrkor. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 236. —
-STÅND~2, sbst.1
1) inrättning l. plats till att uppställa biboningar på; jfr -BÄNK, -HUS, -LÄGE, -LÄGER, -SLAG, sbst.2, -STAD. Et Bi-stånd kan hafva et fördelaktigt läge, ehuru det icke länge får åtnjuta solen. Fischerström 1: 560 (1779). Om t. ex. man blott har en enda kupa på ett bistånd. Sv. bitidn. 1880, s. 29.
2) komplex af bisamhällen; jfr -GÅRD. Sv. bitidn. 1880, s. 22. Väl invintrade bistånd. Landtm.-bl. 1904, nr 11, s. 2. Gamla lösa halmkupor användes i de äldre bistånden. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 259. —
-SVAG~2. biodl. om bisamhälle o. d.: bifattig; motsatt -STARK. Rothman Bisköts. 1: 23 (1800). Är kupan bisvag eller viselös sammanslås bina utan vidare resonemang med ett annat viseriktigt samhälle. Landtm.-bl. 1904, nr 21, s. 3. —
-SVÄRM~2. [fsv. bisvärmber]
1) om samtliga medlemmar af ett bisamhälle, särsk. i flock på färd att uppsöka l. efter sådan färd bosätta sig i (för året) ny boning; jfr -HOP. Sij, tå war en bijswerm j asset aff Leyonet och hannogh. Dom. 14: 8 (Bib. 1541). Hafver bisverm satt sig i bärande och fridlyst trä; tå skal then stockas, och ej trä huggas. BB 21: 1 (Lag 1734). Bi-svärmarne som komma efter Midsommaren, gör man sig här på orten föga hopp om. Linné Sk. 291 (1751). Läseb. f. folksk. 219 (1890). särsk.
a) i jämförelser. Götherne .. såsom en bijswerm, vthspridde äro öfwer heela Europam. Skytte Or. C 3 a (1604). (Ryssarna) hade .., likt bisvärmar ur sin kupa, från Novgorod utbredt sig öfver landet i små stadssamfund. M. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 9 (1881).
b) bildl. Jag bor midt emot gymnasium och skolan, utan att någonsin deraf hafva haft ledsamhet. Tvärtom, jag är ofta midt ibland bisvärmen, och äfven från mina fönster ser jag med nöje den svärma. C. F. af Wingård i Tegnérs ppr 349 (1833).
-SÄCK. (†) biodl. säck (af gammalt blaggarn) att intaga en bisvärm uti: svärmsäck. I. Erici Colerus 2: 96 (1642). —
-SÄLLSKAP~20 l. ~02. [jfr t. bienengesellschaft] (föga br.) biodlarförening. Fischerström 1: 544 (1779). Möller (1790). Hahnsson (1884). —
-TAGG. [jfr sv. dial. bitagg Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)]. (†) bigadd. Lind (1749; under bienen-stachel). —
-TASKA~20. (förr) biodl. redskapsväska för biodlare. Sina nödigaste redskap har han (dvs. en tysk biman vid skattning af skogsbin) .. liggande i sin Bitaska. Fischerström 1: 541 (1779). Möller (1790). Hahnsson (1884). —
-TIDNING~20. tidning för biskötsel. De utländska bitidningarne. Dahm Biet 167 (1878). Svensk Bi-tidning är .. afsedd att blifva ett organ för landets bi-skötare. Sv. bitidn. 1880, s. 1. —
-TJUF~2. Påfogeln (är) en stor Bi-tjuf. Rothman Bisköts. 1: 38 (1800). Jag .. lät underrätta bitjufven, att han blifvit för strängt dömd. De Geer Minnen 1: 110 (1892). —
-TOM~2. tom på bin. Frågan, hvar och huru man skal få bij i denna honungs fulla, men bij-toma kupa? Linnæus Bijskjöts. 151 (1768). Bitomma kupor med vaxbygge. Lewerén Bisköts. 38 (1900, 1908). —
-TRÄD~2.
1) träd hvari (vild)bin bo; jfr -STOCK 1. Man tog .. genom inhugget märke ett anträffadt .. biträd i fortfarande besittning. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1907, s. 22.
-TÄT~2. biodl. som ej släpper igenom bin. En tunn, af små bitäta hål perforerad träskifva. NF 19: 815 (1896). Ett trådgaller (dock ej bitätt) skyddar mot denna fiende (dvs. näbbmusen). Lewerén Bisköts. 36 (1900, 1908). —
-TÖMMARE~200. biodl. apparat med hvilken bina tömmas ur en s. k. skattelåda l. ur den afdelning i en biboning som skall skattas på honung. Lewerén Bisköts. 102 (1900, 1908). Bitidn. 1905, s. 47. —
-UNGE. (†) bilarv. Lind (1749; under bienlein). Fischerström 1: 557 (1779). Biungen förvandlas i denna slags grift til en Puppa. Rothman Bisköts. 1: 61 (1800). —
-UTSTÄLLNING~020. En berättelse öfver (under sept. 1883) pågående bi-utställningen (i Kristiania). Sv. bitidn. 1884, s. 8. —
-VAKTARE. (†) biskötare. Lex. Linc. (1640; under apiarius). Bijwachtaren sköter, (syter) Bijstockarne. Schroderus Comen. 384 (1640, 1647). Koch Biskiöts. 80 (1753). Dalin (1850). —
-VARG~2. [jfr t. bienenwolf] beteckning på djur som uppträder ss. glupsk l. farlig bifiende. särsk.
3) individ l. art af vissa utländska fågelsläkten tillhörande biätarnas familj. Till de så kallade bivargarne .. hör Skarlakans-Biätaren (Melittotheres nubicus). 1 Brehm 2: 219 (1875). —
-VAX~2. Wikforss (1804; under bienenwachs). Bivaxet, sådant det, genom tvättning af det i bikupan bildade, erhålles, är gult till färgen och af en egen honungslik lukt. Berzelius Kemi 4: 318 (1827). Det vanliga bivaxet afsöndras mellan bukringarne på biet (Apis mellifera), som deraf bygger sina celler eller kakor. Åkerman Kem. techn. 2: 196 (1832). I tekniken (vid parkettgolfs bonande) komma vegetabiliskt eller växtvax och animaliskt eller bivax till användning. Tekn. tidskr. 1877, s. 60. Alm. f. alla 1907, s. 157. —
-VISE~20. vise. Deleen (1836; under bienenmutter). Almqvist (1844; med anm.: Kallas vanligen blott Vise). Dalin (1850). —
-VRÅK~2. vråkarten Pernis apivorus Lin., vesphök; jfr -GÖK 2, -HÖK 1. Nilsson Fauna II. 1: 78 (1824, 1858). Bivråken, som om somrarna bebor hela Europa och vintertid gästar Afrika .., anländer till Sverige i maj och breder så småningom ut sig öfver landet upp till höjden af Sundsvall, stundom ock ännu högre. Ericson Fågelkås. 2: 97 (1907). —
-VRÅK-SLÄKTE—0~20. fågelsläktet Pernis Cuv. Nilsson Fauna II. 1: 77 (1858). Carlson Sv:s fågl. 173 (1894). —
-VÅNING, sbst.1 (†) biboning. Hvilka Bivåningar äro nu bäst, Ståckar af trä, eller Kupor af halm? Trozelius Bisköts. 2: 17 (1766). —
-VÄG~2, sbst.1 biodl.
-VÄN~2. vän af bin (o. biodling); jfr -ÄLSKARE. Nyaste bi-vännen. P. W. Hörlin (1856; boktitel). Nordens Bivänners Möte. Sv. bitidn. 1883, s. 205 (i rubrik). Bivännen (1901; namn på facktidning). —
-VÄXT~2, sbst.1 växt som bina hämta honung o. frömjöl ur, honungsväxt; jfr -BLOMSTER 2, -FODERVÄXT, -TRÄD 2, -ÖRT 2. Sjelfva Norrland äger öfverflöd på de begärligaste Biväxter. Rothman Bisköts. 1: 222 (1800). Traktens biväxter. Lewerén Bisköts. 17 (1900, 1908). —
-ÅR~2. år med hänsyn till biodlingen under detsamma. Bi-årets 8 arbetsmånader. O. E. L. Dahm i LAHT 1880, s. 121. särsk. i uttr. godt, dåligt biår o. d. De åhr, som äro gode bij-åhr. Linnæus Bijskjöts. 145 (1768). Svåra Bi-år. Rothman Bisköts. 1: 68 (1800). —
-ÄGARE~200. jfr -ODLARE. Koch Biskiöts. 22 (1753). En Bi-egare, i mitt grannskap, tog en gång fast Visen, på skägget af en stock, då han svärmade, fängslade honom och afklipte den ena vingen. D. M. Algren i VetAH 37: 239 (1776). O. M. Reuter i UVTF 36: 15 (1888). Lewerén Bisköts. 17 (1900, 1908). —
-ÄGG~2. af vise lagdt ägg; i äldre litteratur (på grund af oriktigt antagande af olikhet mellan äggen) särsk. om ägg hvarur arbetsbi utvecklas (i motsats till DRÖNAR-, VISE-ÄGG). Trozelius Bisköts. 2: 34 (1766). Drönare äggen äro större, ja nästan dubbelt så stora, Vise äggen tämmeligen lika med Bij äggen. Linnæus Bijskjöts. 33 (1768). O. M. Reuter i UVTF 34: 13 (1886). —
-ÄLSKARE~200, sbst.1 bivän, biodlare (för nöjes skull). En Bi-älskare, som ännu icke mycket förfarit i Bi-skötseln, men för at idka den, samlat och läst flera beskrifningar derom. D. M. Algren i VetAH 37: 235 (1776). Landin Bigubb. (1847; på titelbladet). Dalin (1850). Kock Spr. förändr. 52 (1896). —
-ÄTARE~200. individ l. art l. släkte af fågelfamiljen Meropidæ Lin.; jfr -FRÄTARE, -FÅGEL, -GÖK 1, -HÖK 2, -VARG 3. Iser Funke o. Lippold 2: Fågl. 48 (1810). Nilsson Fauna II. 1: 175 (1824, 1858). De i norden lefvande biätarna vandra regelbundet; de sydliga arterna äro deremot stann- eller strykfoglar. NF 10: 1402 (1886). jfr JUVEL-, NATT-, PRAKT-, SCHARLAKANS-, SVAL-BIÄTARE. särsk. om fågelarten Merops apiaster Lin. Funke o. Lippold Naturalh. 126 (1842). Europeiska Biätaren. 1 Brehm 2: 219 (1875). Blåkråkan .. och den mångfärgade biätaren .. komma blott som sommargäster till oss från Södern. Santesson I Sv. 71 (1887). Den vackra fågel, som är känd under namnet biätaren .. ställer sig vid ett bi- eller getingbo och snappar åt sig de in- och utflygande insekterna. SDS 1904, nr 71, s. 4. —
-ÖRT~2.
2) (numera mindre br.) örtartad biväxt. De örter som äro Bien angenäme vid vårens början, blifva ofta försmådde, när öfverflöd sedan gifves utaf behagelige Bi-örter at välja af. Fischerström 1: 648 (1779). (Timjan) berömmes såsom en förträffelig Bj-ört. Retzius Flora Virg. 200 (1809).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content