publicerad: 1937
KOPPAR kop3ar2 (ko`ppar Weste), r. l. m. (Almquist CivLokalförv. 3: 150 (i handl. fr. 1540) osv.) ((†) n. SjötågR 1546, BoupptVäxjö 1838); best. -n l. -en (ss. n. -et).
Ordformer
(kaaper- (i ssg) 1525 (: kaaperslongher). kopar (c-) 1529—1720. koper (c-) 1522 (: koperbergsmän)—1683. koppar 1527 osv. kopper (c-) 1538—1884. kåpar (c-) 1545—c. 1632. kåper 1541—1652. kåppar 1552—1788. kåpper 1523—1672. kååper 1531. cupar 1551. kuper- (i ssg) 1544 (: kupervgner). kupper 1535—1632)
1) viss (i naturen dels i gediget tillstånd, dels o. vanl. i förening med andra ämnen, särsk. svavel o. syre, förekommande) oädel metall som utmärkes av bl. a. stor seghet o. smidighet, rödaktig färg o. god förmåga att leda värme o. elektricitet; äv. (i sht i ssgr) oeg., om legering l. kemisk förening vari koppar ingår ss. en mera framträdande beståndsdel. Gedigen koppar. Ren, oren koppar. Raffinerad (förr äv. luttrad) koppar. Arbetad, oarbetad (förr äv. gjord, ogjord) koppar. En bricka, kaffekokare, kastrull, panna, skål av koppar. Ledningstråd av koppar. Ett tak som är belagt l. täckt med koppar. Gravera, sticka en bild i koppar. G1R 1: 143 (1523). Luttradt koppar. SjötågR 1546. Konungen låther slå mykit koparmynt i landett af rafinerat koper. HT 1920, s. 106 (1625). Kopparen ähr den ädlesta vahra, som Sveriges Crone gifver, och kan beröma sig aff. AOxenstierna 1: 344 (1630). Dhe twå hårda (metallerna), Koppar och Järn, glödgas snart och smeltas swårl(igen). Hiärne Berghl. 445 (1687). Fullkomligt ren koppar synes i färsk brottyta hafva en nästan rosenröd färg. Eneberg Karmarsch 2: 48 (1859). Råkopparns slutliga rening sker (i Rönnskärs smältvärk) i elektrolytverket, vilket ger till utbyte raffinerad koppar, färdig att efter nedsmältning till tråd- och plåtämnen gå ut i marknaden. TurÅ 1937, s. 136. — jfr AVRADS-, AZUR-, BULT-, CEMENT-, CYAN-, DARR-, ELEKTROLYT-, FIN-, FOSFOR-, FRI-, FÖRHYDNINGS-, GAR-, GRANALI-, GRYTE-, GULD-, HANDELS-, HYTTE-, HÅR-, KISEL-, KITTEL-, LUTTER-, PLÅT-, RAFFINAD-, ROSETT-, RÅ-, SPRIT-, TAK-KOPPAR m. fl. — särsk.
a) (i sht i poesi l. vitter stil) i jämförelser o. bildl. anv. — särsk.
α) i jämförelser vari ngts färg l. glans likställes med kopparns (olika under olika förh.); jfr KOPPAR-BLÅ, -BRUN, -GLÄNSANDE, -RÖD m. fl. Han är gul som koppar. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). Skimrande som koppar. Melin 2: 1162 (1853).
β) [jfr gr. χάλκεος, som är av koppar l. brons, bildl.: hård, fast, stark] med särskild tanke på kopparn ss. ett hårdt ämne (användt till rustningar l. beslag o. d.); numera företrädesvis (i poesi, föga br.) i uttr. hård som koppar (jfr γ), mycket hård (äv. i överförd bem.; jfr HÅRD 4 a γ, 8 a); äv. (numera knappast br.) i rent bildl. anv., ss. symbol för ngt hårdt l. ogenomträngligt o. d.; jfr KOPPAR-HÅRD, -PANSRAD, -SPIRA, -ÄNNE. Tu himmlen hård som koppar giör / Wår jord får nu ei regn som förr. Swedberg Ps. 1694, 370: 6 [trol. med utgångspunkt i den i antik mytologi förekommande uppfattningen av himlavalvet ss. bestående av koppar (brons); jfr gr. χάλκεος οὐρανός (Homeros)]. Det första steg på lastens väg man häpen gör och rädd; / Sen går man fräckt, när pannan blir med vanans Koppar klädd. Liljestråle Fid. 59 (1772). Turken, vänner, är hård, som koppar, för kulor och svärdshugg. Runeberg 1: 352 (1841). Har folket då en bön, o konung! gör / Din barm af vax, men håll ett bröst af koppar / Mot hvarje kast, som sig förhäfva tör! CVAStrandberg 1: 29 (1845).
γ) [jfr gr. Στέντωρ χαλκεόφωνος (Homeros)] med särskild tanke på kopparn ss. ljudande (starkt o.) hårdt (l. gällt); särsk. i uttr. hård som koppar (jfr β); jfr KOPPAR-KLANG, -RÖST, -STÄMMA. (Hon) sjunger .. med en röst, hård som koppar. Bremer GVerld. 2: 324 (1860). Aldrig skall jag glömma den säreget ljudande klangen, hälften koppar, hälften silfver, i hans röst. Ödman VårD 2: 20 (1888).
b) [jfr gr. χαλκὸς κευκός] (†) i uttr. vit koppar, om flera olika slag av vita l. ljusa kopparlegeringar l. kopparmineral. Bromell Berg. 59 (1730). Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 104 (1768). Weste FörslSAOB (1823). Melin 2: 1163 (1853). — jfr VIT-KOPPAR.
2) föremål av koppar (i bet. 1).
a) koll.; särsk. om kopparkärl. Diverse gammalt koppar. BoupptVäxjö 1838. All den blankskurade kopparn, de stora tenntallrikarna och stånkorna på hyllorna. Samzelius Fänr. 50 (1899).
b) [efter lat. æs, gr. χαλκός i motsv. anv.] (i poesi, numera föga br.) om enskilt föremål (t. ex. stridslur l. yxa) av koppar. Redan till vapen gällt den krumma kopparen ropte. Stagnelius (SVS) 3: 79 (1817). Tjugu (träd) inalles han (dvs. Ulysses) högg och med kopparen (dvs. kopparyxan) skrädde dem alla. Lagerlöf HomOd. 61 (1908; gr. orig.: πελέκκησεν δ' ἄρα χαλκῷ).
3) [specialanv. av 2] mynt av koppar, kopparmynt; dels koll., dels (numera bl. tillf.) i totalitetsbem. Han hade fem kronor i koppar. Såssom kopparen är wäl itt gott, men dherhoos itt beswärligit mynt (osv.). RARP 8: 137 (1660). Han tog upp pungen och räknade sin koppar. Svenson-Graner Regnb. 33 (1914). Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten. Mat. 10: 9 (Bib. 1917). — särsk. (†) i sådana uttr. som en daler, ett öre koppar, en daler osv. kopparmynt. 100 dlr koppar. Linné Bref I. 2: 139 (1750). Ett öre koppar. Weste (1807). Almqvist Ekols. 1: 99 (1847).
Ssgr (till 1): A: KOPPAR-ALTARE. (i fråga om gammaltestamentliga förh.) jfr ALTARE 1 b. 2Mos. 39: 39 (Bib. 1541). —
-ANLEDNING~020. (numera mindre br.) bärgv. kopparmalmsanledning. Rinman 1: 1036 (1788). AtlFinl. 23: 21 (1899). —
-ANSIKTE ~020. [jfr t. kupfergesicht] (numera knappast br.) ansikte med kopparröd färg (på grund av dryckenskap); jfr KOPPAR 1 a α. Lind (1749). WoJ (1891). —
-ANVISNING~020. (numera mindre br.) bärgv. kopparmalmsanledning; jfr ANVISNING 10. Gadd Landtsk. 1: 205 (1773). Teknikern 1905, s. 231. —
-ARBETE~020, äv. ~200. särsk. konkret: föremål framställt (gm bearbetning) av koppar; äv. koll. BoupptSthm 1688, s. 811 b. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 40. —
-ASKA, r. l. f. tekn. kopparoxid; jfr ASKA, sbst. 2; numera företrädesvis dels om kopparoxid o. kopparoxidul ss. bildande ett (vid bearbetning avfallande) ytlager å koppar som upphettats under lufttillträde, dels om kopparglödspån (i koll. bem.); jfr -BLOMMA 1, -FJÄLL 2, -FÄRG 3, -HAMMARSLAGG, -KALK, -SLAGG 2. BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. Rinman (1788). VaruhbTulltaxa 1: 109 (1931). —
-AVMÄLE. [med avs. på senare ssgsleden jfr AVMÅLA, v.1] (†) kopparstick. Stiernhielm Arch. O 2 b (1644). —
-AVRAD~02, äv. ~20. (förr) urspr.: efter antalet gruvandelar utgående skatt som delägare i koppargruva (särsk. vid Stora Kopparbärget) erlade till kronan; sedermera: kopparränta, koppartionde. G1R 14: 10 (1542). Kopparafrad är den ränta som för Koppartillverkningen utgår till Kronan. Bonsdorff Kam. 564 (1833). BtRiksdP 1872, I. 1: nr 17, s. 7. SvUppslB (1933). —
-BENVAPEN. (†) benskena av koppar. (Goliat) hadhe kopparbeenwapn vppå sijn been. 1Sam. 17: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: benskenor av koppar). —
-BESLAG. jfr BESLAG I 1 b (α). BtÅboH I. 11—12: 34 (1665). särsk. (numera knappast br.) sjöt. på fartyg: beklädnad av kopparplåt, kopparförhydning. Weste (1807). Dalin (1852). —
-BESLÅ. beslå med koppar; i sht i pass. (särsk. i p. pf.); jfr BESLÅ I 1 (a). Een kopparbeslagen dörr. KKD 5: 75 (1710). 1593 kopparbeslogs tornet eller takryttaren (på S. Maria kyrka i Sigtuna). Uppl. 1: 510 (1905). särsk. (numera knappast br.) sjöt. i fråga om förhydning av fartyg medelst kopparplåt. Adlerbeth Æn. 111 (1804). Kopparbeslagna Fregatten Desirée. SFS 1840, nr 4, s. 57. —
-BILD. särsk. (†): fristående figur (bildstod) av koppar. (Molok) föreställdes genom en stor ihålig kopparbild .. i menniskoform med oxhufvud. Ekelund 1GH 11 (1826). Hagberg Shaksp. 4: 271 (1848). —
-BIT. jfr BIT 2. Rinman 2: 138 (1789). Att kopparbiten, som i går / För daler gått och gält, / Numera gälde ingenting. Snoilsky 3: 38 (1883). —
-BLAD.
1) (numera föga br.) blad av koppar, tunn kopparplåt; jfr BLAD 4. Snart kan du giöra en till Dryckebultars Konung, / Och sedan Näsan hans beslå med kopparblad. Granatenflycht Penn. B 4 b (1698; bildl., i fråga om ”kopparnäsa”). Vi sågo en Hadrianus sur une medaille fourrée, det är järn öfverdraget med et koppar-blad. Björnståhl Resa 4: 29 (1782).
(1 a α) -BLANK. (i vitter stil) blank som (polerad) koppar. Lundegård LaMouche 213 (1891). Solen stod kopparblank över Glimmingelandet. Svea 1925, s. 99. —
-BLOMMA, r. l. f.
1) [jfr t. kupferblume] (†) kopparaska?; kopparoxid framställd gm förbränning av finfördelad koppar? Then bästa Kopparblomma är then, som är möhr, och gol när man henne gnijdher, lijk hertzkorn, kortt och swår, någhot skijnande, och sammankrympande. Forsius Min. 66 (c. 1613). jfr Rinman 1: 1040 (1788).
2) [jfr t. kupfersalmiakblumen] (†) i pl.: brungult pulver av kopparklorid. Kopparblommor, flores æris, kallas egenteligen och med rätta de, som af kopparen medelst salmiack eller på annat sätt sublimeras, som i Chemien läres. Wallerius Min. 455 (1747).
4) miner. i hårformiga aggregat förekommande varietet av röd kopparmalm (kuprit); förr äv. om anflog av (gulgrön) kopparmalm på andra malmarter l. om gm vittring uppkommen blå, gul l. grön anlöpning på vissa kopparmalmer. En smal Arsenicalisk Kjesgång, med några gröna Koppar-blommor. Tuneld Geogr. 2: 198 (1773). Rinman (1788). SvUppslB 6: 715 (1931). —
(1 a α) -BLÅ. mörkt blå såsom (i beröring med luft) upphettad koppar. Den arma mannen hade frusit så jämmerligen .., att hans anlete ifrån kopparblått förvandlades till stålblått. Læstadius 2Journ. 364 (1833). Wester Reymont Bönd. 4: 330 (1924). —
-BLÅSA, r. l. f. tekn. blåsliknande behållare l. destillationsapparat av koppar. Koppar-blåsor, hvarigenom det salta vatnet skiljes ifrån sitt salt, och gjöres til sött vatn, på .. Skepp. SvSaml. 2: 32 (1764). Täubel Boktr. 1: 198 (1823). —
-BLÄCK. tunn kopparplåt; äv. ss. ämnesnamn. BoupptSthm 1678, s. 1234 a. Katoder av tunna kopparbleck. 3NF 11: 1191 (1929). —
-BOTTEN.
2) (numera föga br.) stekplåt o. d. av koppar. Sedan stekes hon (dvs. gäddan) i en väl varm ugn på en bläck- eller kopparbotten, så at hon ej står och långtårkas. Warg 269 (1755). —
-BRAND. (-brandt) [jfr t. kupferbrand] (†) gm vittring söndersmulad kopparkis? Tagh Alun, Hammarslagh, Kopparbrandt, Spaniskgröne. BOlavi 26 b (1578). —
-BRONS. tekn.
1) ett slags brons med stor kopparhalt. 4 millimeters (telefon-)tråd af kopparbrons. GHT 1895, nr 235 A, s. 2. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 86.
2) av fint fördelad koppar bestående pulver (användt till bronsering). Almström Handelsv. 85 (1845). TT 1898, K. s. 70. —
-BRUK. bruk för framställning (o. förädling) av koppar; jfr -VÄRK 3. TullbSthm 1574. Ädel-Fors Kopparbruk. Linné Öl. 21 (1745). JernkA 1904, s. 509. —
-BRUKNING. (†) värksamhet bestående i (brytning av kopparmalm o.) framställning av koppar; kopparhantering; jfr -BÄRGSBRUKNING. Så ath gruffuerne motte vptages och kupperbruckningen komma till macht igen. G1R 14: 30 (1542). Därs. 24: 437 (1554). —
(1 a α) -BRUN. En skön kopparbrun färg. Rinman 2: 1161 (1789). Många av de mötande på trottoaren voro kopparbruna av sol och saltvatten. Hedberg Räkn. 7 (1932). —
-BULT. (i sht i fackspr.) jfr BULT, sbst.1 11. Almström Handelsv. 84 (1845). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 533. —
-BÅGE. (i fråga om ä., särsk. gammaltestamentliga förh.) pilbåge av koppar. Job 20: 24 (Bib. 1541). Svärden / Blixtra i Kämparnes hand, och kopparbågarne spännas. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). —
-BÄCKEN.
1) (i fråga om bruklighet jfr BÄCKEN 1) rund l. avlång skål o. d. av koppar. VaruhusR 1541. Adlerbeth Æn. 197 (1804).
2) (i fråga om forntida förh.) kopparcymbal; jfr BÄCKEN 2 a. Adlerbeth Ov. 83 (1818). Lagerlöf Theokr. 12 (1884). —
-BÄRG. [fsv. koparbiärgh] bärg som innehåller (stora mängder av) kopparmalm; bärg där kopparmalm brytes; förr äv.: koppargruva; i sg. best. förr äv. närmande sig bet. av egennamn o. syftande på trakten kring Falun. Stiig hansson paa koperbergedh. G1R 1: 143 (1523). Thett Kupperberg szom ther wedh KrockEck j Swintuna Bygden nw brukes och vptagitt ähr. Därs. 17: 82 (1545). TurÅ 1937, s. 147. —
-BÄRGSLAG~02, äv. ~20. (i fråga om ä. förh.) eg.: korporation för brytning (o. förädling) av kopparmalm; ort inom vilken dylik värksamhet bedrives ss. huvudnäring; i sg. best. ofta närmande sig bet. av egennamn o. syftande på trakten kring Falun. G1R 29: 2 (1559). Fahlu Stad och Kopparbergzlagen. PrivBergsbr. 1649, 8: M 1 a. JernkA 1908, s. 71. —
-BÄRGSMAN. [fsv. koparbiärgsman] (i fråga om ä. förh.) bärgsman (se d. o. 1) i ”kopparbärgslag”. RA I. 1: 3 (1522). I stor utsträckning voro kopparbergsmännen också jordbrukare. Heckscher SvEkonH 1: 189 (1935). —
-BÄRGVÄRK~02, äv. ~20. (-bärg- 1788 osv. -bärgs- 1542) jfr BÄRGVÄRK 1. Hellesta kupper bergzwerck. G1R 14: 29 (1542). 3NF 11: 1198 (1929). —
-CYMBAL. (i fråga om forntida förh.) jfr CYMBAL 1, ävensom -BÄCKEN 2. 1Krön. 15: 19 (1541). Janzon Prop. 3: 61 (1911). —
-DALER. (förr) dalermynt av koppar; daler kopparmynt. Stiernman Com. 3: 586 (1667). 1NJA 1907, s. 241. —
-DJUPTRYCK~02, äv. ~20. tekn. djuptryck vid vilket den för avtryck avsedda fördjupade bilden anbringas på en platta l. cylinder av koppar. SvSlöjdFT 1926, s. 77. —
-DRIVARE.
-DRIVNING.
2) tekn. handling(en) att utföra drivna koppararbeten; jfr DRIVA, v.2 21 a; äv. (i sht i pl.) konkret. SD(A) 1915, nr 320, s. 8. —
-DÖRR. dörr av l. beslagen med koppar. Jagh wil sönderslå the koppar dörar. Jes. 45: 2 (Bib. 1541). —
-ENSPÄNNARE. (†) viss tjänsteman som var förordnad att utöva uppsikt över transporter av koppar?; jfr ENSPÄNNARE, sbst.1 2. Stiernman Com. 1: 891 (1623). RP 3: 100 (1633). —
-ETSNING. handling(en) att etsa i koppar; jfr ETSA 2 a; äv. konkret. Rinman JärnH 818 (1782). Ambrosiani NordMBokhandtv. 16 (1916). —
-EXTRAKTION. metall. om framställning av koppar med användande av lakningsmetod. JernkA 1892, s. 32.
Ssg: kopparextraktions-värk, n. metall. NF 3: 154 (1878). Helsingborgs kopparextraktionsverk. Arrhenius Kem. 91 (1919). —
-FAST, adj. skeppsb. om fartyg: varå bordläggningen m. m. är fastgjord medelst kopparbultar. Briggen Activ .. kopparfast och kopparförhydd. AB 1845, nr 132, s. 1. Smith (1916). —
-FIGUR. (†) kopparstick. AntecknSaml. 87 (1683). Ett stort Wärk in folio med 70 skiöna Koppar Figurer. Schück VittA 3: 35 (i handl. fr. 1690). —
-FJÄLL.
1) bärgv. flaga av koppar. En svartbrun järnochra, hvaruti en myckenhet gediegna kopparfjäll äro inblandade. Rinman 1: 1046 (1788).
2) (numera knappast br.) kopparglödspån; jfr -ASKA. Forsius Min. 68 (c. 1613). Löwegren Hippokr. 1: 97 (1909). —
-FJÄTTER. nästan bl. i pl.; jfr FJÄTTER 1 a. (De) bundo honom medh koppar fiettrar. Dom. 16: 21 (Bib. 1541). —
-FORM; pl. -ar; äv. (numera bl. i bet. II, men där alltid) -FORMA, r. l. f.
2) kok. om kärl vari bröd, pudding, pastej o. d. får sin form. Af samma smet kan ock gräddas i små kopparformar. Warg 530 (1755).
II. metall. forma av koppar; jfr FORM III. BlBergshV 18: 115 (i handl. fr. 1687). NF 5: 34 (1881). —
-FOT. särsk. om fotställning o. d. av koppar; jfr FOT 4 b. Tu skalt .. göra itt twettekaar aff koppar medh en koppar foot. 2Mos. 30: 18 (Bib. 1541). —
-FRI. som icke innehåller l. är bemängd med koppar. VetAH 1819, s. 257. Kopparfri slagg. BonnierKL 6: 1188 (1925). —
-FUNT. dopfunt av koppar. InventBalund c. 1575. —
-FUX. (mindre br.)
1) häst som har starkt glänsande, brunröd färg, mörkfux; stundom närmande sig adjektivisk anv.; jfr KOPPAR 1 a α. Hos Sadelmakaren Åkerblom på Regerings-Gatan, är et Sto til salu, Kopparfuchs til färgen. DA 1771, nr 63, s. 4. SD 1900, nr 187, s. 5.
2) om den färg som utmärker en ”kopparfux” (i bet. 1). Den mest värderade färgen (hos norfolkhästar) är rödskimmel, dernäst kommer kopparfux. Wrangel HbHästv. 1066 (1886). —
-FÄLLNING. (i fackspr.) på galvanisk väg åstadkommen utfällning av koppar; särsk. boktr. på detta sätt gjord avgjutning av klisché l. träsnitt. Pasch ÅrsbVetA 1843, s. 18. Kroon Reprodukt. 23 (1935). —
-FÄRG, r. l. m. l. f., förr äv. (i bet. 3 o. 4 regelbundet) -FÄRGA, r. l. f.
1) kopparns färg; färg sådan som koppar har; jfr KOPPAR 1 a α, ävensom FÄRG, sbst.1 1. Forsius Min. 85 (c. 1613). Freja 1881, s. 40.
2) tekn. om olika slag av hållbara, men giftiga färger (för oljemålning) vid vilkas framställande ngt kopparsalt kommit till användning; jfr FÄRG, sbst.1 2. Rinman 1: 1044 (1788). SFS 1925, s. 754.
(1 a α) -FÄRGAD, p. adj. jfr -FÄRG 1. Hiärne Berghl. 447 (1687). Ett egendomligt kopparfärgadt moln. Poe UnderlH 1: 65 (1881). —
-FÖRANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om bärgart, bärg, mineral o. d.: som innehåller koppar. Rinman 1: 15 (1788). —
-FÖRBULTAD, p. adj. skeppsb. kopparfast. Ett Svenskt koppar-förbultadt handels-fartyg. KrigVAT 1842, s. 17. WoJ (1891). —
-FÖREMÅL~102, äv. ~200. —
-FÖRGIFTNING. Kopparförgiftning .. framkallad .. derigenom att födoämnen kokas och derefter få stå i oförtenta (koppar-)kärl. Lundberg HusdjSj. 158 (1868). —
-FÖRHYDA. skeppsb. förhyda (ett fartyg l. del därav) med kopparplåtar; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Möller (1807). Skall fartyget kopparförhydas, läggas tjocka garnlängder ofvanpå becket i nåten. 2UB 9: 594 (1906). —
-FÖRHYDNING. skeppsb. vbalsbst. till -FÖRHYDA; ofta konkret. Roswall Skeppsm. 1: 216 (1803). Kopparförhydning kom för första gången till användning under senare delen av (1700-talet). Hägg Segel 30 (1935). —
-FÖRLUST. tekn. i elektriska arbetsmaskiner o. transformatorer uppkommen förlust av elektrisk energi på grund av den i kopparlindningarna utvecklade strömvärmen; i sht i pl. 2UB 3: 77 (1896). FörslElektrOrdl. (1931). —
-FÖRÄDLING. (i sht i fackspr.) särsk. om framställning av halv- l. helfabrikat av koppar; jfr FÖRÄDLA d. Lillienberg PVetA 1781, s. 19. BtRiksdP 1896, I. 1: nr 3, s. 13. —
-GARNING. (i sht förr) metall. garning av koppar; jfr GARA 1, ävensom -GÅRARE, -GÅRERI, -GÅRNING. Rinman 1: 14 (1788). JernkA 1909, s. 20. —
-GJUTARE. (i sht förr) person som förfärdigar föremål av koppar gm gjutning. Vish. 15: 9 (Bib. 1541). —
-GLANS.
1) glans av koppar l. sådan som kopparns; glänsande kopparfärg; jfr KOPPAR 1 a α. Thomson Insect. 94 (1862). Eldsljuset kom hennes hår att skifta i kopparglans. Johansson RödaHuv. 1: 141 (1917).
2) [jfr t. kupferglanz] miner. o. bärgv. ett slags mörkt blygrått mineral utgörande en förening av koppar o. svavel, grå kopparmalm. ASScF 1: 669 (1842). Gertz o. Grönwall Min. 53 (1923). —
-GLAS. [efter t. kupferglas] (†) benämning på olika kopparmineral; särsk. (ofta i uttr. grått kopparglas): kopparglans (se d. o. 2). Linné SystNat. 5 (1735). Grått kopparglas. Rinman 1: 1046 (1788). Grönt Kopparglas, .. (dvs.) Koppar och Nickel mineraliserade med Svafvel. Retzius Min. 330 (1795). JernkA 1828, 1: 413. —
-GLÖD. (i vitter stil) jfr KOPPAR 1 a α, ävensom -GLANS 1. Rosenius Naturst. 97 (1897). Ett blått, flammande af gnisterljus, djupnande i purpur och kopparglöd. Hallström Than. 42 (1900). —
(1 a α) -GLÖDANDE, p. adj. (i vitter stil) jfr -GLÖD. Den mörkt kopparglödande (koloriten). SvD(A) 1929, nr 20, s. 6. —
-GLÖDSPÅN~02, äv. ~20. av kopparoxid l. kopparoxidul (samt metallisk koppar) bestående flaga som avfaller från koppar som efter upphettning under lufttillträde hamras, böjes l. avkyles i vatten; vanl. koll.; jfr -ASKA. Rinman 1: 637 (1788). —
-GRAVYR. tekn. o. konst. gravering i koppar; äv. konkret; äv. i överförd anv., om bild framställd gm avtryck från graverat arbete; jfr -STICK. SP 1792, nr 228, s. 1. Laurin KonstSv. 60 (1915). —
-GRAVÖR. tekn. o. konst. person som graverar i koppar; kopparstickare. UB 1: 641 (1873). Laurin KonstSv. 60 (1915). —
-GRUVA, r. l. f. (koppar- 1542 osv. koppars- 1542) G1R 14: 29 (1542). Fahlu KopparGrufwa. Hiärne Berghl. 438 (1687; rättat efter hskr.). BokSkåne 1: 38 (1936). —
-GRÖN, adj. o. sbst.
1) adj.: grön ss. ärgig koppar l. ss. spanskgröna; ärggrön; jfr KOPPAR 1 a α. Schultze Ordb. 1632 (c. 1755). Sjöstedt Västafr. 417 (1904).
2) [efter t. kupfergrün] (†) sbst.: ärg; äv. om grön kopparmalm (malakit m. m.) o. gröna vittringsprodukter efter kopparhaltiga mineral. Bromell Berg. 83 (1730). Uti England .. finnes gul kopparmalm uti körtlar, som äro .. öfverdragne med koppargrön och järnochra. Rinman 1: 1050 (1788). (Sv.) Koppargrön (lat.) ærugo. Sjögren (1795). —
-GRÖNT, n. (†) malakit m. m.; jfr -GRÖN 2, ävensom BÄRG-GRÖNT 1. Jemte Gula Koppar Malmer har man ock å ett eller annat ställe haft Koppar-Grönt. VetAH 1745, s. 129. JernkA 1871, s. 52. —
-GÅRNING. (†) = -GARNING. GbgMag. 1760, s. 709. Koppargårningen uti Avesta. Kewenter (1762; boktitel). —
-HAMMARE.
1) hammare med huvud l. slag av koppar. ReglSJMachinEld. 1857, s. 15. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 111.
2) hammare för bearbetning av kopparplåt (förr äv. för utsmidning av koppar till plåt). Weste FörslSAOB (1823). Kopparhammaren skulle äfven erhålla rörelse från en turbin med liggande axel. JernkA 1870, s. 289.
3) (förr) hammarvärk för bearbetning av koppar. SthmTb. 1570, s. 200 a. (O. Rudbeck d. ä.) byggde kopparhammare, pappersbruk m. m. vid Kvarndammen (i Uppsala). Ymer 1912, s. 256. —
-HAMMARSLAGG~102. tekn. kopparaska; jfr -GLÖDSPÅN, -SLAGG 2. Almroth Karmarsch 37 (1838). 2UB 5: 462 (1902). —
-HANDEL.
2) (†) om användning av koppar till huvudmynt. Ju förr ju heller avskaffa kopparhandelen. Heckscher SvEkonH 1: 616 (cit. fr. 1649). —
-HANE.
2) (numera föga br.) av koppar förfärdigad (rörlig del av) krantapp o. d.; jfr HANE, sbst.1 5. Tenhandfaath med Cop[par] hane. GripshInvent. 1553. BtÅboH I. 11—12: 40 (1671). KKD 5: 56 (1709). —
-HANTERING. yrkesmässig värksamhet som består i framställning av koppar; jfr HANTERING II. SFS 1829, s. 179. Heckscher SvEkonH 1: 18 (1935). —
-HATT.
1) (tillf.) hjälm o. d. av koppar; jfr HATT 1. En stor kopparhatt var uppsatt på öns midt. Fryxell Ber. 14: 27 (1846). Östergren (1930).
2) (i fackspr.) huv o. d. av koppar; särsk. (i sht förr) om tändhatt till perkussionseldvapen; jfr HATT 3 (i). JernkA 1826, 1: 244. Sander Dikt. 172 (1870). —
-HAV(ET). [efter hebr. jām hannechōschæt] (i bibeln) benämning på det stora reningsbäckenet av koppar i Jerusalems tämpel; jfr HAV 4. 2Kon. 25: 13 (Bib. 1541). —
-HINNA, r. l. f. (i sht i fackspr.) tunn beläggning av koppar; jfr HINNA, sbst. 2. Rinman JärnH 492 (1782). Djuptrycksvalsen består av en stålvals, över vilken en tunn kopparhinna .. på galvanisk väg påfällts. Kroon Reprodukt. 113 (1935). —
-HUV. Tändhattar .. bestå af kopparhufvar, uti hvilka slagkrutet är inneslutet. Jochnick Handgev. 73 (1854). —
-HY. hy (förr möjl. äv. ansiktshud) som utmärkes av kopparfärg (se d. o. 1); numera bl. (i vitter stil) i sg.; jfr KOPPAR 1 a α. (Medevivattnet) botar röda och finnota Ansichten, och wanskapeliga Kopparhyy. Hiärne Suurbr. 27 (1679). Östergren (1930). —
-HYDRAT. (numera knappast br.) kem. kuprihydroxid. Berzelius Kemi 2: 821 (1822). 2NF 14: 973 (1910). —
-HYTTA, r. l. f. metall. anläggning för framställning av koppar ur kopparmalm gm smältprocess; jfr HYTTA, sbst. 2. Marci Und. 9 a (1579). Ymer 1904, s. 401. —
(1 a β) -HÅRD. (i vitter stil l. poesi, numera mindre br.) hård som koppar; vanl. bildl.: obeveklig, omedgörlig o. d. Ödets lag, för andra kopparhård. PoetK 1814, 3: 108. Stagnelius (SVS) 2: 390 (1821; bildl.). Snoilsky 3: 195 (1883). —
-HÄLL. jfr HÄLL, sbst.2 3. På denna graf ligger en graverad kopparhäll, 6 fot 2 t. lång, 3 fot 1 t. bred. UpplFmT 1: 93 (1871). —
-KALK. (†) kopparoxid; jfr KALK, sbst.2 4, ävensom -ASKA. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 300 (1768). Heinrich (1828). —
-KAMMARE. (förr) artill. i fråga om kanon av äldre modell: löstagbart kammarstycke (se KAMMAR-STYCKE, sbst.1 1 a α) av koppar; jfr KAMMARE, sbst.2 6 c α. ArkliR 1550: 2 (1550). KrigVAT 1847, s. 82. —
-KAR. [fsv. koparkar] (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) kärl av koppar; jfr KAR, sbst.1 1. Koper kar som watn plæger hafwas i tiil messe watn. G1R 1: 176 (1523). Schultze Ordb. 2218 (c. 1755). —
-KARBONAT. kem. kolsyrans salt med koppar, känt endast i form av basiska salter, t. ex. de i naturen förekommande mineralen malakit o. kopparlasur. Basiskt kopparkarbonat. I fuktig och kolsyrehaltig luft betäcker sig metallen (dvs. kopparn) med en grön skorpa (erg), som utgöres af basiskt kopparkarbonat. NF 8: 1325 (1884). Bolin o. Gustaver KemGymn. 179 (1932). —
-KEDJA, r. l. f. Dan. 4: 12 (Bib. 1541). (Uret) hängde vid ändan af kopparkedjan. Backman Dickens Pickw. 1: 365 (1871). särsk. (i poesi) bildl. Hvarje ädelt sinne bär sitt tvång / Och smider pligtens kopparkedjor starka. Runeberg 2: 185 (1830). —
-KIS. miner. o. bärgv. av koppar, järn o. svavel bestående gult mineral, som utgör en av de vanligaste kopparmalmerna; gul kopparmalm. G1R 23: 140 (1552). Gertz o. Grönwall Min. 53 (1923).
-KITTEL, förr äv. -KÄTTIL. [fsv. koparkätil] jfr KITTEL 1. HSH 37: 2 (1529). Dalin Arg. 1: 13 (1732, 1754). I spisen står kopparkitteln på sin trefot. Suneson GGrund 80 (1926). —
-KLANG. (i sht i vitter stil l. poesi) klang av koppar l. sådan som kopparns; äv. bildl.; jfr KOPPAR 1 a γ. Sköldarnas kopparklang dönar i portarnes hvalf. Palmblad Aisch. 244 (1842). (Diktens) dystert dova kopparklang. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 147 (1918). —
-KLISCHÉ. boktr. klisché framställd i koppar gm etsning l. på galvanisk väg. Nordin Boktr. 332 (1881). Kroon Reprodukt. 85 (1935). —
-KLORID. kem. klorvätesyrans salt med koppar; särsk. om dess salt med tvåvärd koppar: kupriklorid; jfr -KLORUR. FKM 5: 353 (1818). Bolin o. Gustaver KemGymn. 179 (1932). —
-KLORUR. kem. klorvätesyrans salt med envärd koppar, kuproklorid; jfr -KLORID. Keyser Kemien 2: 677 (1874). Bolin o. Gustaver KemGymn. 179 (1932). —
-KLÄDA.
1) (i vitter stil l. poesi) motsv. KLÄDA I 1 d δ; i p. pf.: klädd i (rustning av) koppar. Kopparklädda squadroner. Adlerbeth Æn. 194 (1811). En ifrån hufvud till fot kopparklädd höfding. Castrén Res. 1: 19 (1852).
2) motsv. KLÄDA I 4 e: bekläda (ngt) med kopparplåt; i sht i pass. (särsk. i p. pf.); jfr -SLÅ. Brunius Metr. 520 (1854). Kyrkan med det kopparklädda tornet. Böök ResSv. 139 (1924). —
-KNAPP, r. l. m. särsk. (†) om pelarhuvud av koppar; jfr KNAPP, sbst. 1 f. Jer. 52: 22 (Bib. 1541). —
-KOGER, förr äv. -KOKERS. (förr) sjömil. jfr KOGER 2 a. Grundell AnlArtill. 1: 22 (c. 1695). UFlott. 3: Bih. 105 (1906). —
-KOMPANI. (förr) vart särskilt av två svenska handelskompanier (värksamma 1619—1628 resp. 1636—1638) med monopol på upphandling (o. export) av all i landet tillvärkad koppar; i sht i sg. best. Stiernman Com. 1: 923 (1625). Heckscher SvEkonH 1: 451 (1936). —
-KORN. korn av koppar (t. ex. i en bärgart). Bromell Berg. 82 (1730). JernkA 1906, s. 342. särsk. metall. om korn av koppar ss. resultat av blåsrörsanalys av kopparhaltiga mineral. Engeström PVetA 1774, s. 18. ASjögren Min. 83 (1865). —
-KRONA. (numera bl. tillf.) krona av koppar.
1) om krona att bära på huvudet. (Nils Dackes) kropp blef .. uppsatt på fyra stegel och hjul, med en kopparkrona på hufvudet. Strinnholm Vas. 3: 520 (1823).
-KRUKA. särsk. (i vissa trakter) om (invändigt förtent) större l. mindre behållare (vanl. kupig l. med insvängda sidor l. avsmalnande uppåt) för förvaring (l. transport) av mjölk l. vatten (l. dricka o. d.); jfr -FLASKA. BoupptVäxjö 1744. När lerkrukan stötes mot kopparkrukan, får hon lätt knäcken. Östergren (1930). —
-KRUTKVARN~02, äv. ~20. (förr) vid kruttillvärkning använd stampkvarn av koppar (l. med stampar av koppar) för krossning o. blandning av de olika beståndsdelarna. ArkliR 1555: 5 (1556). Därs. 1557: 1 (1557). —
-KUNG, r. l. m.
1) [jfr t. kupferkönig, eng. copper-regulus, king-piece] (numera knappast br.) metall. vid spritning av garad koppar: det sista (till sprita icke formbara) stycke som upptages ur bottnen av härden (o. som förmenats innehålla det mesta av kopparns guld- o. silverinnehåll). Hiärne Berghl. 459 (1687). Rinman (1788). Almström KemTekn. 1: 329 (1844).
-KVARN. (†) anläggning för koppargarning; jfr GAR-HYTTA. JernkA 1909, s. 18 (1621). Erixon Skultuna 1: 3 (cit. fr. 1623). JernkA 1909, s. 20 (1643). —
-KÄRNA, r. l. f. i sht tekn. Med ledningssnören menas flerledare af högst 6 mm2 sektionsarea, i hvilka kopparkärnan utgöres af trådar med högst 0,3 mm. diam. SFS 1904, nr 10, s. 3. —
-KÖL. (i sht i poesi) köl av koppar l. beslagen med koppar; äv. bildl., om fartyg med dylik köl. (Oron) Följer .. kopparkölens gång. Wallin Vitt. 2: 225 (1806; lat. orig.: Scandit aeratas vitiosa naves / Cura). Med kopparkölen / stånga trollad hval! Tegnér (WB) 5: 75 (1825; uppmaning till fartyget Ellida). Östergren (1930). —
-KÖP. köp av koppar; förr äv. om (vid köp fastställt) pris på koppar. Mandat om Kopperköpet Datum Lijnkiöping then 29. Aprilis Anno 1580. Stiernman Com. 1: 288 (1580; rubrik). SthmTb. 1600, s. 85 a. RP 6: 6 (1636). —
-KÖPARE. särsk. (förr) om personer som förordnats att för kronans räkning uppköpa koppar av producenterna. Stiernman Com. 1: 289 (1580). Heckscher SvEkonH 1: 194 (1935). —
-LAPP, r. l. m. (†) metall. stycke råkoppar (vanl. mindre än de råkopparstycken som erhöllos i sandmåtten efter utslag vid råkoppartillvärkningen). Bergv. 1: 236 (1664). Rinman 1: 1062 (1788). —
-LASUR. miner. o. bärgv. ett blått, glasglänsande mineral bestående av basiskt kopparkarbonat, azurit; jfr BÄRG-BLÅTT 1. Högt opp i Lappmarcken, brytes then skiönaste KopparLazur. Hiärne Suurbr. 116 (1680). Bromell Berg. 83 (1730). Gertz o. Grönwall Min. 56 (1923). —
-LEDNING. tekn. elektrisk ledningstråd o. d. av koppar; kopparkärna i en kabel o. d. En kabels kopparledning. TT 1900, M. s. 6. SFS 1919, s. 159. —
-LIK, adj. Så (dvs. i moln och dimma) hon (dvs. solen) syns koppar-lijk, som förr war klar som guld. Spegel TPar. 100 (1705). —
-LOD.
2) tekn. av (smält) koppar (o. ngt bly o. tenn) bestående lödmetall (för lödning av järn på järn). Eneberg Karmarsch 2: 504 (1861). AHB 8: 67 (1862). —
-LUR. (i sht förr) äv. bildl. Stagnelius (SVS) 3: 164 (1822). Då blåste stormen i sin kopparlur. Tegengren Pärlf. 99 (1923). —
-MALM. jfr -GLANS 2, -KIS, -LASUR. Fornv. 1933, s. 270 (1545). Kopparkis ... Är den vanligaste och viktigaste kopparmalmen. Starck Kemi 125 (1931). särsk. miner. o. bärgv. i vissa uttr. a) brokig kopparmalm, en rödaktig, bronsgul kopparmalm (med vackert brokiga anlöpningsfärger) av samma beståndsdelar som kopparkis, men med högre kopparhalt. SKL 2: 437 (1848). Rebau NatH 3: 43 (1879). HimHavJord 1: 166 (1925). b) grå kopparmalm, kopparglans. Retzius Min. 328 (1795). Gertz o. Grönwall Min. 53 (1923). c) gul kopparmalm, kopparkis. Retzius Min. 330 (1795). Rosenberg OorgKemi 466 (1888). d) röd kopparmalm, kuprit. ASjögren Min. 102 (1865). Gertz o. Grönwall Min. 56 (1923). Ssgr (i sht bärgv.): kopparmalms-, stundom kopparmalm-anledning. jfr ANLEDNING 2 b. Bergv. 2: 317 (1744). -brytning. NoraskogArk. 5: 28 (1904). -fyndighet. jfr FYNDIGHET II b. JernkA 1870, s. 69. -smältare. (numera mindre br.) Till Jacob Bagge, att han upspanar några koparmalms smeltare. G1R 27: 265 (1557). -smältning. Rinman JärnH 368 (1782). -streck. HC11H 12: 141 (1697). —
-MANTEL. tekn. (Gevärs-)kulan .. hade tunn kopparmantel. KrigVAH 1888, s. 97. (Bröstvalsen i pappersmaskinen) utgöres af en cylinder af gjutjärn .. och där ofvanpå en 3 mm kopparmantel. TT 1901, M. s. 47. —
-MORTEL, förr äv. -MORTARE l. -MORTAR l. -MORTER l. -MORT. GripshInvent. 1549 (: Copermortar, sg.). ArkliR 1565: 23 (1565: Coppar Mortth). BoupptSthm 1669, s. 1085 (: Koppar mortare). Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 311 (1768: Koppar-Mortel). —
-MOSSA.
2) (†) metall. hår- l. mossliknande aggregat av koppar i håligheter i smältgodset vid råkoppar- l. skärstenssmältning, t. ex. då skärstenen l. malmen icke varit fullständigt rostad; jfr -SAFFRAN, -ULL. Rinman (1788). Heinrich (1828). —
-MULM. (†) jfr -OCKRA. Kopparmulm. .. Är en lös jord eller sten, som holler koppar, eller, en jordvandlad och förvittrad kopparmalm. Wallerius Min. 287 (1747). Rinman 1: 1046 (1788). Heinrich (1828). —
-MUR. särsk. (i högre stil) mer l. mindre bildl. Jer. 15: 20 (Bib. 1541). När det (dvs. samvetet) länge sofvit och slutligen vaknar, tränger dess röst genom kopparmurar. Topelius Tb. 22 (1895). —
-MYNT. [fsv. koparmynt] mynt av koppar; jfr -DALER, -FYRK, -HALVÖRE, -KLIPPING, -PLÅT a α, -POLLETT, -PÄNNING, -RUNSTYCKE, -SLANT, -STYVER, -ÖRE. HT 1910, 1: 283 (1592). Konungen låther slå mykit koparmynt i landett af rafinerat koper. Därs. 1920, 1: 106 (1625). De sv. kopparmynten bestå av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink. SvUppslB 15: 1034 (1933). Heckscher SvEkonH 1: 611 (1936). särsk. (förr) i uttr. daler, mark, öre kopparmynt, eg.: daler osv. av koppar; räknevärden inom kopparmyntsräkningen. Stiernman Com. 2: 325 (1641). Hwar Daler Silfwermynt (skall gälla) för Tree Daler Kopparmynt. Därs. 3: 390 (1666). Fatab. 1927, s. 110 (i fråga om förh. 1747).
Ssgr: kopparmynts-, äv. kopparmynt-plåt. om förr brukliga plåtmynt av koppar. OxBr. 11: 821 (1645). 2VittAH 23: 212 (1857, 1863).
-räkning(en). (förr) visst myntsystem med enheter angivna ss. kopparmynt o. satta i ett visst värdeförhållande till motsv. enheter inom silvermyntsräkningen. Weste FörslSAOB (1823). (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 11 (1853).
-sedel. (förr) (bank)-sedel ställd på viss summa i (daler) kopparmynt. PH 10: 732 (1776). LBÄ 32: 111 (1799). Sthm 3: 83 (1897).
-MYNTNING. myntning av koppar, framställning av kopparmynt. RP 2: 153 (1632). Ända till år 1831 hade Kopparbergs bergslag hand om kopparmyntningen i vårt land. TurÅ 1914, s. 189. —
-MÄNGD, p. adj. (numera mindre br.) bemängd med koppar, kopparhaltig. Kopar mängt mynt. Bureus Suml. 49 (c. 1600). —
-NAGEL. tekn. jfr -SPIK. Linc. (1640; under clavus). Träpärmar, öfverdragna med läder och beslagna med kopparnaglar. 3SAH 27: 19 (1915). —
-NAS. metall. huvudsakligen av metalliskt järn samt kopparskärsten bestående klump som vid sulusmältning av kopparmalm bildas antingen på bottnen av ugnen (”bottennas”) l. på formans i ugnen instickande ända (”formnas”). Bergv. 1: 48 (1621). Rinman (1788). JernkA 1860, s. 391 (1857). —
-NICKEL.
1) miner. av arsenik o. nickel bestående, ljust kopparrödt mineral (som på grund av sin färg urspr. antogs innehålla koppar), röd nickelkis, arseniknickel, nickelin; äv. (i sht i uttr. vit kopparnickel) om det av samma beståndsdelar sammansatta mineralet vit nickelmalm, ”kloantit”. Möller (1790). NoK 76: 59 (1927).
Ssg (till KOPPAR-NICKEL 2): kopparnickel-mynt. i vissa länder förekommande skiljemynt av kopparnickel (i Sv. präglade sedan 1920). SFS 1920, s. 738. —
-NITAD, p. adj. (i fackspr.) nitad med kopparnitar. Sluparna .. äro antingen kravell- eller klinkbyggda samt kopparnitade. Christenson MarSlup. 3 (1914). —
-NÄSA. (vard., mindre br.) näsa som (i sht på grund av spritmissbruk) är kopparfärgad; jfr KOPPAR 1 a α, ävensom BRÄNNVINS-NÄSA. Lind (1749). Magnifikt din koppar-näsa bär / Bacchi Thron. Bellman (SVS) 1: 35 (c. 1770, 1790). Den kaffesäljande madammen i Haga med kopparnäsan. Fredlund Dahlgren 143 (1903). —
-OCKRA, r. l. f. (†) sammanfattande benämning på i naturen förekommande, jordartade kopparföreningar, krysokoll; jfr -MULM. Rinman 1: 253 (1788). LoW (1862). —
-ORM.
1) av koppar förfärdigad figur framställande en orm. Så giorde Mose en koppar orm, och reeste honom vp för itt tekn. 4Mos. 21: 9 (Bib. 1541).
2) (individ av) den på ryggen kopparfärgade (grå- l. rödbruna), ormliknande ödlearten Anguis fragilis Lin., ormslå; jfr BLINDORM 1. Kempe Krigzpersp. 187 (1664). Berlin Lrb. 40 (1852). —
-OXE. av koppar förfärdigad figur framställande en oxe. 2Kon. 16: 17 (Bib. 1541). Wennerdahl 456 (1748). —
-OXID. (i fackspr., i sht kem.) kemisk förening av koppar o. syre; numera företrädesvis om syrets förening med tvåvärd koppar, kuprioxid. Gadolin InlChem. 102 (1798). Bolin o. Gustaver KemGymn. 178 (1932). —
-OXIDUL. (i fackspr., i sht kem.) kemisk förening av syre o. envärd koppar, kuprooxid; jfr -OXID. VetAH 1812, s. 70. Starck Kemi 131 (1931). —
-PANNA. [fsv. koparpanna] för kokning, stekning m. m. avsedd panna av koppar; förr äv. om kopparfyrfat. 4Mos. 16: 39 (Bib. 1541; Bib. 1917: kopparfyrfaten). 1 förtent kopperpanna. Fatab. 1911, s. 80 (1755). Thomander 2: 403 (1853). särsk. i ramsan ett pepparkorn i kopparpannan, två pepparkorn i kopparpannan osv., se PEPPARKORN. —
-PANSRAD, p. adj. (i poesi l. vitter stil) iförd pansar av koppar; äv. (numera mindre br.) bildl. (med anslutning till KOPPAR 1 a β). Menelaos den ljuse, / Som bland Achajerna sist, de kopparpansrade, hemkom. Johansson HomOd. 1: 286 (1844). Frågan gick som en kosackpik tvärtigenom hans kopparpansrade samvete. Topelius Fält. 4: 7 (1864). Lagerlöf Theokr. 127 (1884). —
-PANT. (numera bl. tillf.) av koppar(föremål) bestående pant. OPetri Tb. 168 (1527; uppl. 1929). VDAkt. 1769, nr 163. —
-PERSEDEL. (i fackspr., numera föga br.) Tisdag d. 16 dennes .. varder .. försåldt .. något gammalt Duketyg och Koppar-persedlar. GT 1788, nr 146, s. 4 (i annons). SamlFörfArméen 5: 41 (1826). —
-PIPA, r. l. f. [y. fsv. koparpipa] pipa (rör) av koppar; särsk.
2) (†) på vissa kärl o. d.: kopparpip. Trä trattar .. medh kopp[ar]pipor. VinkällRSthm 1594, Invent. s. 2 a. BoupptSthm 1669, s. 1496. —
-PLATT, r. l. m. (i fackspr.) myntplatt av koppar. Blindmynt eller kopparplattar. Bergv. 2: 69 (1738). UB 4: 283 (1873). —
-PLATTA, r. l. f. (i sht i fackspr.) platta (skiva) av koppar (använd t. ex. ss. beståndsdel i olika elektriska apparater). Fock 1Fys. 622 (1855). De rikt ornerade sten- och kopparplattor, som .. (på 1300-talet) prydde många grafvar. SvSlöjdFT 1909, s. 20. —
-PLÅT, r. l. m., förr äv. (i bet. a) -PLÅTA, f. plåt av koppar.
a) om större l. mindre utsmidd skiva av koppar. BtÅboH I. 1: 37 (1556; Kåppar plåtor, pl.). Alle Kopparplåtar, som köptes vid Avestad, voro så ojämne i tjockleken, at somt var tunt som Postpapper, och somt tjockt som papp. Polhem Test. 102 (c. 1745). EkonS 2: 263 (1897). särsk.
α) av en tjock, fyrkantig kopparplåt bestående mynt (med värde i daler silvermynt) som slogs i Sv. 1644—1776. BoupptSthm 1675, s. 3 b (1672). PH 1: 3 (1718). 2NF 33: 446 (1921).
β) om kopparplåt använd till gravering l. (i stället för duk) ss. ununderlag för målning; ofta om dylik plåt med därpå befintlig gravyr l. målning. 2 st. Bilder på Kåpparplåtar. Roth Kägleh. (i handl. fr. 1686). Kroon Reprodukt. 16 (1935).
-POLLETT. (förr) av kopparplåt framställt pänningsubstitut lydande å visst pänningbelopp l. viss kvantitet varor, kopparskiljemyntspollett, nödmynt av koppar. 2VittAH 23: 274 (cit. fr. 1715). De Koppar-Polletter, som Riksgälds-Contoiret utgifvit såsom skilljemynt för dess Credit-Sedlar. AdP 1800, s. 1218. SvRiksd. II. 13: 132 (1934). —
-PORT. port av koppar l. beslagen med kopparplåt. Han sönderbryter kopparportar, och sönderslåår iern bomar. Psalt. 107: 16 (Bib. 1541). —
-POTTA. (numera bl. bygdemålsfärgat) skålformigt kärl av koppar. VRP 1629, s. 306. AB 1842, nr 48, s. 2. särsk. (förr) om nattkärl av koppar. 1 Nattstol med en stor coppar-potta. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 146 (i handl. fr. 1695). —
-PRESS. (numera mindre br.) tryckpress (valspress) för kopparstick, koppartryckspress. BenzelBr. 115 (1733). WoJ (1891). —
-PROV. metall.
1) undersökning (gm smältning l. gm upplösande medel) av kopparhalten i kopparmalm, skärsten o. d.; äv. konkret, om malm o. d. som undersökes på detta sätt. Kopparprofver, som göras på mycket järn-haltiga skärstenar. VetAH 1764, s. 231. JernkA 1823, s. 74.
2) undersökning av koppars hållfasthetsegenskaper; äv. konkret, om koppar som undersökes på detta sätt. JernkA 1899, s. 101. Därs. 1902, s. 83. —
-PÄNNING, vard. äv. -PÄNG. kopparmynt; numera företrädesvis i pl. VarRerV 47 (1538). I Upsala inrättade han (dvs. GustavVasa) et mynthus .., der han lät slå kopparpenningar eller örestycken af .. god halt. Dalin Hist. III. 1: 68 (1761). Byggnadsoffer. Å ny tomt nedlades ett silvermynt eller en kopparpenning under var hörnsten för tomtebolycka. FolklEtnSt. 3: 48 (1922). —
-RIK.
1) om malm, legering m. m.: som innehåller mycket koppar, starkt kopparhaltig. BlBergshV 18: 139 (i handl. fr. 1687). En relativt kopparrik skärsten. 3NF 11: 1189 (1929).
2) om land (trakt): rik på kopparmalm l. kopparfyndigheter. Det kopparrika Cypern. Grimberg VärldH 1: 526 (1926). —
-ROSTE. (förr) bärgv. för rostning (i rostgrop l. inom murar) upplagd hög av kopparmalm jämte bränsle. G1R 24: 564 (1554: koparrostar, pl.). —
-ROTOGRAVYR. tekn. o. konst. djuptryck vid vilket bilden etsas på kopparvals o. tryckes i rotationspress; äv. konkret. SvD(A) 1921, nr 319, s. 6. —
-RUBINGLAS~102 l. ~020. tekn. djuprödt rubinglas vid vars färgning användts kopparoxidul. Ekenberg (o. Landin) 352 (1890). Starck Kemi 131 (1931). —
-RUNSTYCKE~020, äv. ~200. (förr) Schück Wivallius 1: 161 (i handl. fr. 1632). Rääf Ydre 1: 113 (1856). —
-RÄNNA, r. l. f. av kopparplåt förfärdigad ränna. BoupptSthm 1675, s. 402 a. Spegel SalWijsh. 35 (1711). —
-RÄNTA, r. l. f. (förr) efter kopparproduktionens storlek utgående skatt som delägare i koppargruva (kopparhytta) erlade till kronan; jfr -AVRAD, -TIONDE. CivInstr. 68 (1655). BtRiksdP 1901, I. 1: nr 54, s. 5. —
(1 a α) -RÖD. Americanerna (dvs. indianerna) äro kopparröde med svart rakt hår, utan skägg. Bergman Jordkl. 407 (1766). Himlen var kopparröd i vester. Lundegård Prins. 203 (1889). —
-RÖK.
1) svaveldioxidhaltig rök som uppstiger från rosthögar av kopparmalm, kopparhyttor m. m. VetAH 1739, s. 21. Den beständiga kopparröken från de grufvan (dvs. Falu koppargruva) omgifvande s. k. rosthögarna. Thomée IllSv. 217 (1866). BtRiksdP 1899, I. 1: nr 79, s. 2.
2) [fsv. koparröker; jfr mnt. kopperrōk, t. kupferrauch, eng. copper smoke] (i fackspr., i sht tekn., numera mindre br.) vitt pulver av vattenfritt kopparsulfat; stundom om järn- l. zinksulfat. TullbSthm 1539, s. 25 a. J midler tijdh må tw bruke kopperröök och wäl brändt teghell sönderstött (att rödfärga tak med). HB 1: 209 (1573). IErici Colerus 1: 323 (c. 1645). HantvB I. 1: 141 (1934).
3) (†) bärgv. o. metall. om orent svavel som avsätter sig på kallrostar l. om zinkhaltiga sublimationsprodukter i smältugnar; äv. om olika vittringsbildningar som uppstå i gamla gruvor. Rinman 1: 1058 (1788). —
-RÖR.
(1 a γ) -RÖST. (i poesi, numera föga br.) hård, stark röst; äv. bildl. O ve! mig kallar Ödets kopparröst. Stagnelius (SVS) 4: 38 (c. 1815). Luften darrar för trumpetens kopparröst. Runeberg 5: 267 (1863). —
-SALT, n. kem. salt vari koppar ingår ss. beståndsdel. Gadolin InlChem. 102 (1798). SFS 1925, s. 754. —
-SAND.
2) (numera knappast br.) metall. små korn av ren koppar som kastas upp från i smältning stående garad koppar, då en våt skyffel hålles däröver. Wallerius Min. 455 (1747). Rinman JärnH 529 (1782). —
-SAX. särsk. (numera knappast br.) sax avsedd att därmed klippa kopparplåt. ArkliR 1553: 4 (1553; bet. oviss). Rinman (1788). —
-SEDEL. (förr) av ”Falu bärgslag” utfärdad, på innehavaren ställd anvisning på viss mängd råkoppar, för vilken anvisning i Avesta skulle erhållas en viss angiven mängd raffinerad koppar (garkoppar). RP 4: 64 (1634). Rinman (1788). BtRStP 1856—58, VI. 1: nr 71, s. 19. —
-SKIFFER. bärgv., geol. en (i nordvästra Tyskland förekommande) bituminös märgelskiffer som innehåller olika kopparmineral samt gediget silver. Bromell Berg. 84 (1730). Klintberg Gotl. 20 (1909).
Ssg: kopparskiljemynts-pollett. (förr) jfr -POLLETT. BtRStP 1828—30, IV. 3: 288. Bankens skyldighet att inlösa Riksgäldskontorets koppar-skiljemyntspolletter. Därs. 1850—51, VI. 1: nr 46, s. 1. —
-SKIMMER. (i vitter stil) kopparfärgat skimmer; jfr KOPPAR 1 a α. Rosenius Himmelstr. 59 (1903). Månen är nära vestra horisonten och har ombytt sin silfverglans mot kopparskimmer. VFl 1913, s. 72. —
-SKIMRANDE, p. adj. (i vitter stil o. poesi) jfr KOPPAR 1 a α, ävensom -SKIMMER. Kring den stupade (Hektor) klang hans kopparskimrande rustning. Johansson HomIl. 14: 420 (1848). Hasselblad BergslVärml. 152 (1929). —
-SKIR, n. (förr) om visst med koppartråd invävt, tunt tyg?; jfr GYLLEN-, SILVER-SKIR. Kåppar skijr 51 al[na]r. KlädkamRSthm 1561—65 H, s. 20 b. Därs. 1610 A, s. 7 a. —
-SKODD, p. adj. (i sht i poesi) skodd med koppar. Melin 2: 1162 (1853). Ord / Med kopparskodda pilars kraft. Runeberg 5: 130 (1863). —
-SKOLLA, r. l. f. tekn. BoupptSthm 1683, s. 188 b, Bil. Efter någon tid blef denna kopparskålla (dvs. på en matris utfälld koppar) tillräckligt tjock att kunna löstagas. 2UB 3: 361 (1897). —
-SKONING. i sht tekn. skoning av koppar. Emanuelsson Plut. 4: 157 (1845). Kopparskoningen på årbladets ytterkant. Balck Idr. 2: 562 (1887). —
-SKRIVARE. (förr) tjänsteman som hade att uppbära (indriva) kopparavrad o. kopparränta? Koppar Skrifvare. Henel 1735 119 (1736). JernkA 1904, s. 507 (i fråga om förh. 1548). —
-SKROT, förr äv. -SKRO.
1) (numera knappast br.) mil. om ”skrot” av koppar ss. laddning vid eldgivning med kartescher o. d. Koppar skroth. OxBr. 11: 821 (1645).
2) gamla kasserade föremål av koppar samt avfall vid bearbetning av koppar. GT 1788, nr 146, s. 4. SFS 1918, s. 9. —
-SKURERSKA. kvinna som skurar kopparkärl (numera särsk. på hotell o. d.). DA 1771, nr 115, s. 1. Kopparskurerska erhåller plats nu. UNT 1931, nr 10815, s. 10. —
-SKYTT, n., förr äv. (i koll. bet.) -SKYTTE, n. (numera bl. ngn gg arkaiserande i fråga om ä. förh.) kanon (l. koll.: kanoner) av koppar. VaruhusR 1540. (Ryssarna hade) mistat 20 st. grofva .. kopparskytt. HSH 12: 232 (1599). TSjöv. 1904, s. 494 (i fråga om förh. 1563). —
-SKÄPPA. (förr) ”skäppa” av koppar för mätning av säd. SkrGbgJub. 6: 8 (1587). Lindskog SkaraS 3: 25 (1814; efter handl. fr. 1582). —
-SKÄRPNING. bärgv. (försöksvis bearbetad) kopparfyndighet, liten koppargruva. Lämåse kopparskärpning är för några år sedan af Sundelierna arbetad. NoraskogArk. 4: 117 (1716). Rig 1928, s. 109. —
-SKÄRSTEN~20 l. ~02. metall. om den huvudsakligen av svavelkoppar jämte svaveljärn m. m. bestående produkten av skärstenssmältning (förr uteslutande sulusmältning) av kopparmalm. Wallerius Min. 452 (1747). WoJ (1891). —
-SLAGARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. [fsv. koparslaghare]
1) person (handtvärkare) som bearbetar koppar(plåt), särsk. för framställning av olika kärl l. apparater; jfr -SMED. SthmSkotteb. 1521, s. 227. ArbStat. A 3: 76 (1901).
2) [jfr eng. hot coppers samt, med avs. på bet.-utvecklingen, d. tømmermænd] (vard.) i överförd anv.: bultande huvudvärk (ss. eftervärkan av ett rus); med dylik huvudvärk förenat bakrus; stundom om samvetskval, bondånger o. d.; numera företrädesvis i pl. Ha, få kopparslagare. Braun Dikt. 2: 87 (1838). En erfarenhet gjordes den natten, att ingen dryck ger sådana kopparslagare som mosel. Nyblom Minn. 2—3: 244 (1904). Jag led af den grufligaste kopparslagare och höll mig mest liggande på min säng. Lagus Pojk. 199 (1904). Gripenberg Aho Minns 160 (1921). Pyssla om sina kopparslagare. Hellström Storm 215 (1935).
Ssgr (till -SLAGARE 1): kopparslagar(e)-arbete. abstr. o. konkret. Carlberg SthmArchitCont. G 1 a (1740).
-tråd. (i fackspr., numera mindre br.) ett slags grov järntråd (använd bl. a. till inläggning i kanterna på kopparkittlar). Den grofvaste af vår Svänska tråd, är den så kallade kopparslagare tråden. Rinman Jernförädl. 218 (1772). Eneberg Karmarsch 2: 289 (1861). WoJ (1891).
-yrke(t).
-ämbete. 1) (†) kopparslagaryrke. HB 1: 266 (1578). 2) (förr) av kopparslagare bestående skrå. 2RA 1: 284 (1723). Fatab. 1928, s. 128. —
-SLAGERI10104, äv. 30~102.
2) konkret: värkstad för idkande av kopparslageri (i bet. 1). SPF 1857, s. 599. VFl. 1905, s. 159. —
-SLAGG.
1) metall. slagg som bildas vid smältning av kopparmalm. Forsius Min. 64 (c. 1613). SFS 1916, s. 951.
2) (numera mindre br.) = -HAMMARSLAGG; jfr -ASKA. BOlavi 156 a (1578). Fischerström 4: 210 (1792). —
-SLAGLOD~02 l. ~20. tekn. slaglod för lödning å koppar. Scheutz Bleckarb. 81 (1849). AHB 8: 70 (1862). —
-SLAM. (i fackspr.) fällning av koppar ur kopparvitriollösning o. d.; jfr CEMENT-KOPPAR. Triewald PVetA 1740, s. 20. Rinman 1: 142 (1788). —
-SLANT. jfr -MYNT. BoupptSthm 1675, s. 3 b (1672). Med några kopparslantar skramlande i byxfickan. Lundegård Prom. 1: 9 (1893). —
-SLEV. BoupptSthm 1689, s. 581 b (1688). Fettet, som .. började flyta ofvanpå (i trankitteln), afskummades med en stor, vid och flat kopparslef. VetAH 1817, s. 49. —
-SLÅ, v. beslå (ngt) med koppar(plåt); numera bl. ngn gg i pass. (särsk. i p. pf.); jfr -KLÄDA 2. Thetta året begyntes och Tornet kopperslås. Rudbeckius MemPubl. 12 a (1622). Det kopparslagna taket. AB 1910, nr 275, s. 6. —
-SMED. (i fråga om ä. förh.) person som utslog koppar till plåt (l. framställde föremål av koppar); jfr -SLAGARE 1. Alexander kopersmedhen. 2Tim. 4: 14 (NT 1526; Bib. 1917: smeden); jfr: Kopparsmeden Alexander. En oxfordbok. Stolpe (1936; boktitel). PT 1915, nr 102 A, s. 2. —
-SMEDJA. smedja för framställande av föremål av koppar (förr äv. för utslagning av koppar till plåt); kopparslageri (se d. o. 2). Kopersmedian uthi Tannefors. Almquist CivLokalförv. 3: 159 (i handl. fr. 1540). JernkA 1870, s. 289. —
-SMIDD, p. adj. (i vitter stil) smidd av koppar. Palmblad SophSorg. 148 (1839). Den stora kopparsmidda taklampan. Johansson RödaHuv. 2—3: 212 (1917). —
-SMIDE.
1) abstr.: smide för framställning av föremål av koppar (förr äv. för utslagning av koppar till plåt); kopparslageri (se d. o. 1). G1R 17: 161 (1545). Det vore för Kopparslagarne i Carlshamn en stor olägenhet at .. de .. skulle förpliktas at .. låta förrätta sit nödiga kopparsmide vid Alneryd, sex mil ifrån Carlshamn. Bergv. 2: 295 (1743). Rinman (1788). Berndtson (1880).
2) konkret: smidesarbete av koppar; vanl. i pl. l. koll. Hvarjehanda kopparsmiden. 2VittAH 8: 227 (1794, 1808). 4,180 centner kopparsmide. BtRiksdP 1869, I. 1: BerRikStyr. s. 27. —
-SMÄLTA, r. l. f. (numera knappast br.) metall. Rinman 1: 278 (1788). Sedan kopparsmältan är fullt garad. Åkerman KemTechn. 1: 217 (1832). —
-SMÄLTARE. person (arbetare) som smälter kopparmalm. Johansson Noraskog 2: 275 (cit. fr. 1554). JernkA 1823, s. 342. —
-SMÄLTNING. särsk. metall. om smältning av kopparmalm. Hallenberg Hist. 5: 187 (i handl. fr. 1625). 2NF 36: 477 (1924). —
-SNÄPPA. (mindre br.) zool. vadaren Limosa lapponica (Lin.) (som i sommardräkt har huvudets sidor, hals o. bröst roströda), myrspov; jfr KOPPAR 1 a α, ävensom AUGUSTI-, LAPP-SNÄPPA. Nilsson Fauna II. 2. 2: 134 (1834). Holmström ResHoll. 134 (1915). —
-SPIRA, r. l. f.
1) eg.: härskarstav av koppar; nästan bl. (i poesi, föga br.) bildl. (med anslutning till KOPPAR 1 a β); jfr JÄRN-SPIRA 1. Ifrån den tid, då dagens stjerna brinner / Vid söderns pol, till dess hon åter hinner / Den milda Vädurns blåa himmelstrakt, / Beherrskar köldens kopparspira Norden. Stagnelius (SVS) 1: 296 (c. 1814).
-SPIRAL. tekn. kopparrör l. koppartråd böjt (böjd) i spiral. (Cisternen var) försedd med kopparspiral, i hvilken ångan skulle cirkulera. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 2, s. 18. JernkA 1908, s. 121. —
-SPRITA, r. l. f. (numera knappast br.) metall. ”kaka” av gm garning renad koppar. Rinman 1: 585 (1788). JernkA 1820, s. 192. Schulthess (1885). —
-SPÅN. (i fackspr.) koll.: vid svarvning, borrning, filning o. d. av koppar uppkommet avfall. Lyceum 2: 150 (1811). TT 1895, K. s. 20. —
-SPÅNG. (†) rund skiva av koppar. Patenn förgÿlt en kåpar spång vnder foten i st(yck)e om 39 lodh. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 9 (1583). —
-STANK. [jfr STÄNKA, v.] (†) jfr -BLOMMA 3, -SAND 2. Flos Æris, Kopparstanck, äre små Korn, rödhe som Koppar, som vthspritta aff Kopparen, när han röstat warder, och warder begutin medh reent och kalt watn. Forsius Min. 65 (c. 1613). (Sv.) kopparstanck, (lat.) flos æris. Wollimhaus Ind. (1652). —
-STAV. särsk. tekn. För större motorer med låg spänning utgöres lindningen af kopparstafvar, hvilka förenas genom ändstycken af kopparskenor. TT 1898, M. s. 19. —
-STEN. metall. kopparhaltig skärsten; numera bl. (föga br.): kopparskärsten. VetAH 1752, s. 253. Rinman 2: 625 (1789). Den vid kopparsmältningen fallande kopparstenen (svafvelkoppar och svafveljern). Berlin Farm. 1: 706 (1849). Patent nr 22899, s. 1 (1907). —
-STICK. [efter t. kupferstich, m.] (pappersblad o. d. med) bild framställd gm avtryck från en (med gravstickel) graverad kopparplåt l., allmännare, från en kopparplåt med fördjupad teckning; äv. abstraktare, dels om den grafiska konstart som består i framställande av dylika bilder, dels om det förhållande att en bild gm sitt framställningssätt hör till denna konstart; jfr -AVMÄLE, -AVTRYCK, -BLAD 2, -FIGUR, -GRAVYR, -STYCKE 3, -TAVLA 2. Peringskiöld MonUpl. 186 (1710). Ett par märkvärdiga kopparstick efter Rembrandt. SvAutogrT 2: 257 (i handl. fr. 1845). Kroon Reprodukt. 16 (1935). Ssgr: kopparsticks-, i vissa ssgr förr äv. kopparstick-blad. -konst(en). (-stick- 1808) Af Målarkonsten är Teckningskonsten och Kopparstickkonsten blotta variationer. Tegnér FilosEstetSkr. 334 (1808). -papper. Broling Res. 3: 442 (1817). PrHb. 1: 145 (1884). -porträtt. Hagström Herdam. 2: 389 (1898). -samlare. WoJ (1891). -samling. (-stick- 1842) konkret. Snellman Tyskl. 220 (1842). -tryck. abstr. o. konkret. Dalin (1852). -tryckare. Dalin (1852). -tryckeri. DA 1824, nr 18, s. 4. —
-STICKARE. [jfr t. kupferstecher] person (konstnär) som utför kopparstick; särsk. med tanke på graveringen osv. i kopparplåten; jfr -GRAVÖR. AntecknSaml. 74 (1600). (Agostino Carraccis) handteckningar, särdeles de med penna, förråda på samma gång den store Målaren och den skicklige Kopparstickaren. Scheutz Ritk. 241 (1832). Kopparstickaren Jean-Michel Moreau. Lindblom Rokokon 74 (1929).
-STICKERI10104, äv. 30~102. värksamhet(en) l. konst(en) att utföra kopparstick; särsk. med tanke på graveringen osv. i kopparplåten; äv. konkret, om anstalt (l. lokal) för utförande av kopparstick. VetAP 1: 94 (1739). Kopparstickeriet bör icke göra anspråk på att vara någon sjelfständig konst, ett slags nytt måleri med grafstickel. Atterbom Minn. 251 (1817). Dalin (1852). WoJ (1891). —
-STICKNING. värksamhet(en) l. konst(en) att utföra kopparstick; särsk. med tanke på graveringen osv. i kopparplåten; förr äv. konkret: kopparstick. HSH 7: 172 (1703). Jag tackar oändeligen för alt det nedersända, både kopparstickningar och annat. Lagerbring Skr. 160 (1783). Sin öfriga tid i London använde Chapman .. att öfva sig i kopparstickning. Franzén Minnest. 1: 204 (1817). WoJ (1891). —
-STOD. bildstod (förr äv. pelare) av koppar. The kopparstodhar som woro j Herrans Hws. Jer. 52: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: Kopparpelarna). Carlstedt Her. 3: 385 (1833). NF 2: 756 (1877). —
-STORMSTYCKE~020. (förr) ett slags (särsk. vid stormningar använd) kanon av koppar. ArkliR 1564: 14 (1564). Därs. 1565: 21 (1565—81). —
-STRECK. kopparmalmsstreck. Eth kupperstreck i Hersame sockn. G1R 10: 335 (1535). Rosman BjärkSäb. 1: 45 (1923). —
-STUCKEN, p. adj. (med gravstickel) graverad i kopparplåt; utförd ss. kopparstick. Kopparstuckna contour-teckningar. SvLittFT 1833, sp. 256. SvKulturb. 9—10: 185 (1931). —
-STYCKE, i bet. 3 förr äv. -STYCK.
1) stycke av koppar. RP 6: 117 (1636). Äfven kunna kopparstycken genom svetsning förenas. NF 8: 1325 (1884).
3) [efter ä. t. kupferstück] (numera knappast br.) kopparstick. Forsius Min. 43 (c. 1613). Alle hande slags kunst bööker medh Kåppar Stycker (m. m.). Schück SvFörlBokhH 1: 196 (i handl. fr. 1630). 1 Kung Carl den XI Contrafeÿ i kopparstÿcke .. 20 (öre). ÅgerupArk. Arvskifte 1713 (1704). Östergren (1930; angivet ss. ålderdomligt). särsk. (†) övergående i bet.: i kopparstick utfört porträtt (av ngn). BoupptSthm 1668, s. 248. Hans kopparstycke, gjordt af den namnkunniga Hoffbro. Bellman 5: 190 (1781). —
-STÅNDA, r. l. f. (-standa) (bygdemålsfärgat) kopparså. Alla hämtade vattnet ur mormors kopparstanda. Lagerlöf Liljecr. 101 (1911). —
(1 a γ) -STÄMMA, r. l. f. (i vitter stil, föga br.) jfr -RÖST. Runeberg 4: 259 (1836). Eris' gälla / Kopparstämma. Rydberg Faust 269 (1878). —
-SULFAT. kem. svavelsyrans salt med tvåvärd koppar, kopparvitriol, kuprisulfat, blåsten (se d. o. 3). Rosenberg OorgKemi 473 (1888). Bolin o. Gustaver KemGymn. 178 (1932). —
-SÅ, r. l. f. stor (tunnliknande) behållare av koppar; jfr -STÅNDA, -VATTENSÅ, -VATTENTUNNA. 1. Koppar Såå innan förteent. BoupptSthm 1680, s. 75 a (1673). BoupptVäxjö 1880. —
-TACKA, r. l. f. (i fackspr.) tjockt, skivformigt stycke koppar (för framställning av plåt o. d.). Topelius Fält. 3: 322 (1858). Koppartacka för vanlig plåt. JernkA 1871, s. 52. Östergren (1930). —
-TAK. tak(beläggning) av kopparplåt. Schück VittA 2: 455 (i handl. fr. 1673). De grönskimrande koppartaken. Hahr NordeurRenässArkit. 284 (1927). —
-TAVLA.
1) skiva av koppar; särsk. om dylik skiva med därpå graverad skrift l. bild (l. avsedd att gravera ngt på); äv. bildl. 1 Koppar Tafla Vthstucken. BoupptSthm 1679, s. 88 a. Ingen vet de runorna, som ristas / I ödets koppartaflor öfver folken. Wirsén Dikt. 248 (1876). NoK 112: 7 (1931).
2) (†) kopparstick. 2Saml. 4: 34 (1604). Han har författat et arbete öfver Hyacinten med Koppartaflor. Björnståhl Resa 4: 331 (1782). —
-TILLVÄRKNING~020. framställning av koppar ur kopparmalm; äv. konkret. Bergv. 1: 207 (1652). (Gruvorna i Röros) lemnade .. före 1839 omkring 4/5 .. af hela rikets koppartillverkning. Palmblad Norige 138 (1846). AtlFinl. 23: 24 (1899). —
-TRUMMA, r. l. f. (förr) G1R 25: 333 (1555). Sorge-Acten (dvs. Gustav I:s gravsättning) slöts med Koppar-trummor, Basuner och grofva Styckeskott. Schützercrantz Olyksöden 63 (1775). —
-TRYCK. [jfr t. kupferdruck] tryckning av kopparstick (i inskränkt l. allmännare bem.); förhållande(t) att en bild är framställd gm dylik tryckning; äv. konkret, om (blad med) på detta sätt framställd bild. AntecknSaml. 146 (c. 1620). Lithographiska aftryck af nästan samma renhet som etsadt koppartryck. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 134. Det nu så moderna maskintryckta koppartrycket. Kroon Reprodukt. 24 (1935).
-konst(en).
-papper.
-TRYCKARE. som trycker kopparstick (koppartryck). Lindestolpe Färg. 70 (1720). DN(A) 1932, nr 108, s. 11. —
-TRYCKERI 10104, äv. 30~102. tryckeri för tryckning av kopparstick (koppartryck). Holmberg 2: 846 (1795). 2UB 10: 308 (1907). —
-TULL. tull som erlägges vid import l. export av koppar o. kopparvaror; förr äv. om avgift för rättigheten att producera l. handla med koppar. TullbSthm 1583. RP 1: 11 (1626). Borgerskapet begärer, at Hennes Kongl. Maj:t nådigst wille lindra Koppar-Tullen, och tillåta, at man för feel (dvs. brist) på Rijksdaler, måtte få betala Tullen wid Berget med råå Koppar. Stiernman Com. 2: 185 (1638). Rinman 1: 1042 (1788). JernkA 1909, s. 24. —
-TUNG. [jfr gr. χαλκοβαρής] (i poesi) tung av koppar (på grund av stor kopparmängd). En hjelm, vid Ares, koppartung. Runeberg 5: 230 (1863). —
-TYG. (koppar- 1541—1712. koppars- 1541) (†) redskap (i sht kärl) av koppar; särsk. koll. l. i pl. Kätzlar, .. kniffuar, becken, skålar och all koppar tyygh, the man vthi Gudz tienst pläghadhe bruka. Jer. 52: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla kopparkärl). Allehanda smått gammallt Koppar tygh. BoupptSthm 1678, s. 562 a. Spegel (1712). —
-TÄCKA, v., -ning (HB 1: 256 (1572)); -are (G1R 26: 765 (1556), HB 1: 207 (1573)). täcka (ett tak l. dyl.) med kopparplåt; företrädesvis i pass. (särsk. i p. pf.). G1R 26: 765 (1556: kopertäckere). Koppartäkta huus. Rosenfeldt Vitt. 248 (c. 1790). Åtminstone ett torn (på Stockholms slott) .. blev färdigt 1623 och koppartäcktes. Fornv. 1931, s. 112.
-TÄCKE. (†) (inner)tak av koppar? Til Philip Kärn at han medh thed allerförste förfärdiger Kåppertäckedh i thed store Fyrekantige Konungzmake. HB 1: 245 (1589). —
-UGN. [y. fsv. koparugn (PMånsson 633)]
1) ugn för smältning av kopparmalm till skärsten l. av kopparskärsten till råkoppar. G1R 16: 763 (1544). Rinman (1788).
2) (i sht förr) för uppvärmning l. matlagning avsedd ugn av koppar. Om man gör thesse Pasteyer små, kunna the wäl bakas vthi een lijten Kopparvgn, ther til bestält. Salé 133 (1664). Bolinus Dagb. 27 (1667). —
-VALS; pl. -ar. tekn. WoJ (1891). Det moderna ”djuptrycket”, som utföres från etsade kopparvalsar. NoK 20: 39 (1923). —
-VALSVÄRK~02, äv. ~20. tekn. för utvalsning av koppartackor o. d. till kopparplåt. JernkA 1823, s. 125. Den under föregående året afslutade byggnad af kopparvalsverk vid Kalleberga i Blekinge. Därs. 1853, s. 260. —
-VARA, r. l. f. handelsvara bestående av alster av kopparindustrien; i sht i pl. Om .. ett skepp ginge till Ginea med copparvahror. OxBr. 11: 602 (1632). SFS 1906, nr 48, s. 44. —
-VASK, n. (†) vaskad l. för vaskning avsedd kopparmalm. Att the .. måtte vpwaske och försmelthe allt koperwask. HSH 27: 130 (1565). —
-VATTEN.
1) (numera föga br.) kopparhaltigt vatten (t. ex. i koppargruva). Rinman 1: 123 (1788). Dalin (1852).
2) [benämningen beror på att järnvitriol utvunnits ur kopparhaltigt gruvvatten] (†) järnvitriol, grön vitriol, ferrosulfat. Een hand full Kopperwatn. L. Paulinus Gothus Pest. 93 b (1623). Almström Handelsv. 150 (1845). Keyser Kemien 2: 514 (1874). —
-VATTENTUNNA~1020. BoupptSthm 7/6 1664. En stor Koppar vatn tunna med låck och 2ne öron. ÅgerupArk. Bouppt. 1757. —
-VIKT. (koppar- 1546—1935. koppars- 1541)
1) vikt av koppar. Hans glaffuens wigt war tryhundrat koppars wigter. 2Sam. 21: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: vägde tre hundra siklar koppar). Ett par Koppar vigter. BoupptVäxjö 1779.
2) (förr) för vägning av koppar användt viktsystem; jfr JÄRN-VIKT 1. RP 15: 48 (1651). Tiugu Markpund räknas uppå ett Skieppund .. Kopparvigt. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. B 2 b. Rinman (1788). Heckscher SvEkonH 1: 234 (1935). —
-VITRIOL, förr äv. -VIKTRIOL l. -VIKTRIL l. -VITRIL. (i fackspr., numera i sht tekn.) = -SULFAT. Lindestolpe Matk. 57 (1714). Sahlin SkånFärg. 174 (1928). —
-VRÄKARE. (förr) tjänsteman som hade till åliggande att (vid kopparvåg) kontrollera beskaffenheten av levererad koppar o. därvid kassera o. beslagtaga vad som befanns vara underhaltigt. OxBr. 11: 377 (1640). —
-VÅG; pl. -ar. särsk. (förr): inrättning för vägning (o. undersökning) av koppar. Almquist Bergskoll. 86 (1909; i fråga om förh. c. 1730). —
-VÄRK, n.
1) (†) koll.: kopparföremål. Han war .. full medh wijsdom, förstånd, och konst til at arbeta allhanda kopparwerck. 1Kon. 7: 14 (Bib. 1541). OxBr. 11: 649 (1633).
2) (†) kopparskärsten?; äv.: färdig koppar (ss. resultat av den metallurgiska processen vid koppartillvärkning)? Tu skrifver .. att icke mere kopperverk ähr blifvitt efter samme 15 halft:or (av ”värk”) .. ähn 2 skeppund. G1R 24: 437 (1554). Därs. 561. Och gåår ther nu 4 suluugnar dagliga och upsätz till hvartt vikuarbete 40, 37, 34 h:r malm. Ther effther bliffver koparvärck undertidhen 16, 15, 14 h:r, ther effther haffver han häär till bekommit 16, 14 och 10 [L]℔ kopar. Därs. 562.
3) industriell anläggning för (brytning av kopparmalm o.) tillvärkning (o. förädling) av koppar; kopparbruk. OxBr. 11: 641 (1633). Helsingborgs kopparverk, som började sin verksamhet 1887, tillgodogör malm från Sulitelmagrufvorna inom Norge. TT 1900, K. s. 5. TurÅ 1937, s. 128.
-ÅLDER.
1) i fråga om en hos vissa antika författare framställd uppfattning av världsutvecklingen ss. fortskridande mot allt sämre förhållanden: den tredje i ordningen av de fyra världsåldrarna (mellan silveråldern o. järnåldern); stundom bildl., dels: förfallstid, dels: svår, olycklig tid. Holmberg 1: 56 (1795). Sundén (1886). Östergren (1930). särsk. (†) bildl. (jfr ovan), i sg. best., om den period i latinska litteraturens o. språkets historia som omfattar tiden 117—410 e. Kr. Hof PhilosGr. 19 (1782). Valerius 2: 194 (1848).
2) arkeol. förhistorisk period (mellan sten- o. bronsåldern) under vilken de första metallredskapen (företrädesvis yxor o. d. av koppar) uppträda, kopparstenålder. Nilsson Ur. 2: 136 (1864). Under den s. k. kopparåldern (vilken infaller) .. hvad Sverige beträffar .. under gånggriftstiden. Uppl. 1: 169 (1902). BokSkåne 1: 38 (1936). —
-ÄMBAR~02, äv. ~20, förr äv. -ÄMMAR. BoupptSthm 1680, s. 76 a (1673). Dahlstierna (SVS) 164 (c. 1700). —
(1 a β) -ÄNNE. (†) bildl., om hårdt sinnelag o. d. Så hade satan redan förhärdat honom (dvs. Judas), at han hade lika som et steenhierta, och et koppar-änne. Spegel Pass. 95 (c. 1680). Serenius (1741). —
-ÄRG. (numera mindre br.) basiskt kopparkarbonat varmed metallisk koppar i fuktig luft överdrages, ärg. Linné Stenr. 22 (c. 1747). WoJ (1891). —
-ÖRE. (vard.) i nekande o. därmed jämförliga satser för att beteckna minsta tänkbara pänningsumma. DA 1793, nr 230, s. 1. För sådan kunskap jag ej gifva vill / Ett kopparöhre. VexjöBl. 1842, nr 29, s. 2. ”Finns det pengar i huset?” frågade Schíane sköterskan. ”Inte så mycke som ett rött kopparöre!” sa hon. Sydow O'Leary Schíane 170 (1921).
B (†): KOPPARS-GRUVA, -TYG, -VIKT, se A.
Avledn.: KOPPARAKTIG, adj.
1) som påminner om l. liknar (färgen l. smaken o. d. hos) koppar. Rinman JärnH 497 (1782). Verkningarna af kopparsalterna tillkännagifva sig med en egen skarpt metallisk kopparagtig smak i munnen. Lovén Anv. 96 (1838).
2) (†) kopparhaltig; jfr KOPPRIG. Mångahanda slags Watn .. såsom Kopperachtige .., söte och friske Watn. Willman Jap. 168 (1667). Schultze Ordb. 2184 (c. 1755). Nordforss (1805). —
KOPPARNE, adj. [efter t. kupfern, adj.; jfr GYLLENE, SILVERNE] (†) som är av koppar. Inom sin dunkla kopparne nyckel / Skuggorna berga det ädlaste här. Stagnelius (SVS) 3: 343 (c. 1820). Tranér Anakr. 220 (1833). —
KOPPRA, v., -ing. (i fackspr. samt i vitter stil o. poesi) bekläda (ngt) med koppar; förkoppra; särsk. dels skeppsb. förhyda (ett fartyg l. del därav) med kopparbläck l. kopparplåt, dels tekn. överdraga (ngt) med ett lager (en tunn hinna) av koppar. Uti Aug. 1810 fördes detta skepp til Chatam för at koppras. KrigVAH 1830, s. 276. Kopprad och bronserad ressorttråd. JernkA 1878, s. 166. Din kopprade stäv. Ahlman Mareld 66 (1912). jfr FÖRKOPPRA. —
KOPPRIG, adj. [jfr t. kupf(e)rig] (†) kopparhaltig; jfr KOPPARAKTIG 2. VetAH 1752, s. 256. Bergman ÅmVetA 1768, s. 29.
Spoiler title
Spoiler content