publicerad: 1938
KROK krω4k, r. l. m., i bet. 5 m. l. r.; best. -en; pl. -ar (LPetri 3Post. 87 a (1555) osv.) l. (i bet. 3 o. vid angivande av antal i bet. 1 c) = (BtFinlH 3: 338 (1556) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. KROKA) Teitt Klag. 211 (1555), VDAkt. 1731, nr 404); förr äv. KROKA, f.; anträffat bl. i pl. -or l. -er (jfr ovan).
Ordformer
(kroch 1556—1625. kro(o)ck 1538—1654. kro(o)k (cr-) 1526 osv. krokor, pl. 1536—c. 1865. krwck 1612)
Etymologi
[fsv. kroker, sv. dial. krok, motsv. d. krog, isl. krókr, eng. (lånat från nord. spr.) crook; avljudande med KRAKE, sbst.4, o. KRÄKA, v.1 — Jfr KROCKET, KRÖKA]
1) föremål som är krökt (vanl. i ena ändan, stundom i båda ändarna l. på midten) o. därigm kan användas för att gripa l. fasthålla l. därpå hänga ngt; äv. om trädklyka med ena grenen avsågad l. i krök växt träddel som användes ss. redskap; äv. om redskap vars väsentligaste del utgöres av en krok; jfr HAKE, sbst.2 1. JernkA 1844, 2: 144 (1557). Så (behöves) ock en krook til at lyffta aff Kiettlarna medh som Grepar äre vthi. Kockeb. A 2 b (1650). Hela Malmupsättningen måste med Krokar dragas utur Stället. Rinman JärnH 362 (1782). Värjan .. (skall) bäras på krok, genom en öppning på vänstra sidan af surtouten. SPF 1839, s. 258 (i fråga om civil uniform); jfr HAKE, sbst.2 1 e. Eneberg Karmarsch 2: 253 (1861; om haktång). Varhaken (på flintlåset) .. skulle med sin ”krok” gripa om hantanden. Alm Eldhandv. 1: 218 (1933); jfr HAKE, sbst.2 1 m. — jfr ANTÄNDNINGS-, BESMANS-, BIND-, BLOCK-, BOGSER-, BOLLNINGS-, BRAND-, BRÖST-, BÄLG-, BÄR-, DRAG-, DÄCKEL-, ELD-, GALG-, GRANAT-, GRYT-, HARV-, HATT-, HUGG-, HÖ-, INREDNINGS-, IS-, JÄRN-, KAST-, KITTEL-, LÖV-, MÄSSINGS-, RÅ-, SEL-, SKRUV-, SPIS-, SVÄRDS-, SÄDES-, TAK-, TRÄ-, UPPBRÖSTNINGS-, VÅG-KROK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. god krok skall krökas i tid o. d., uppfostran skall börjas tidigt; jfr KROKIG 1 a. En god krock skal bijtida krökias. SvOrds. A 5 b (1604). Grubb 259 (1665). VL 1905, nr 280 A, s. 5.
b) (vid en vägg, ett tak o. d. fastsatt) föremål av järn, ståltråd l. (i sht förr) trä som är på sådant sätt böjt l. fastsatt att man kan hänga föremål därpå l. fastgöra snören o. d. Visb. 1: 326 (c. 1620). Krokar (äro) insatte uti väggarne för att fästa och uppehålla de snören och stänger, hvarpå hudar och gods, till rening och vädring upphänges. VetAH 1818, s. 53. Jonas måste ta .. en stol för att få .. (pälsen) av kroken. Siwertz JoDr. 19 (1928).
c) redskap (l. redskapsdel), numera vanl. av metall, men i förhistoriska l. äldre tider äv. av flinta, ben, trä o. d., med skarp spets, vanl. försedd med hulling(ar), vilket användes för fångande av fisk (l. vid primitiv jakt äv. av vissa andra djur); äv. om dylikt redskap sammansatt av flera krokar. Fiske med krok. Sätta masken på kroken. Ta fisken av kroken. I kväll biter inte fisken på våra krokar. Gack till haffuet, och kasta vth thin crook, och then första fisk tw får, tagh. Mat. 17: 27 (NT 1526). Med 2 linor och 4 krok på hvar lina fingo vi ej mer hela eftermiddagen än 10 små .. flundror. Tersmeden Mem. 1: 145 (c. 1780). Således ha landets urinvånare vid Skånes stränder fiskat (och troligast Torsk) med krok af flintsten. Nilsson Ur. 1: 3 (1866). Lägg ut en ref på femhundra krok. Bergman Dröm. 115 (1904). Krokar af järn eller ben med bete och vipp (krokigt böjd trädstam), afsedd att upphissa det nappande bytet, hafva i Lappland brukats för fångst af varg, järf och räf. Keyland NordM. Jakt. 17 (1911). Budk(Brage) 1930, s. 71 (efter handl. fr. 1560; i fråga om fångst av säl). — jfr ABBORR-, ANGEL-, BACKE-, BLANK-, BLÄNK-, DUN-, DÖRJ-, FISK-, FLUG-, GÄDD-, HAJ-, HUGG-, KAST-, KÄK-, LÅNGREVS-, LÄGG-, MET-, PIMPEL-, PINN-, PÅL-, REV-, RÄV-, SLANT-, STÅND-, STÅNG-, TORSK-, VIPP-, ÖRN-KROK m. fl. — särsk.
α) i ordspr. Kast vth kroken grijpe om thet will. SvOrds. B 4 a (1604); jfr: Kasta vth Kroken, dhet nappar jw någorstädz. Grubb 413 (1665). Man måste altijd haa sine krokar vte. Törning 107 (1677). Den metar intet illa, som får sin krok igen. Rhodin Ordspr. 26 (1807). Det är fåfängt läsa utan bok och meta utan krok. Därs. 38.
β) bildl. Dieffuulen är wår hetzke fiende och haffuer sina krokar j hwart rum vthe effter oss. LPetri 2Post. 153 a (1555). Karmides skulle .. upphöra att lägga sina krokar för Rakel, såsnart han fått en vink om (Hermiones kärlek). Rydberg Ath. 215 (1859). Nå, Kalle, sämre krok kan man bita på, än ett nyttigt förvärf. Topelius Vint. II. 2: 98 (1882). Du var bra blind, som kunde gå och nappa på en så'n grof krok. Norberg Vag. 132 (1908).
d) (i sht i vissa trakter) om dörr- l. fönsterhasp; jfr HAKE, sbst.2 1 a. VRP 1625, s. 189 (om dörrkrok). Roth Kägleh. 38 (i handl. fr. 1686; om fönsterkrok). Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken. Lagerlöf Holg. 2: 481 (1907). — jfr DÖRR-, FÖNSTER-KROK m. fl.
e) (†) om gångjärnshake (vändtapp) i dörrpost; jfr HAKE, sbst.2 1 b. VDAkt. 1662, nr 92. Sjelfva dörren är .. så gord, at hon icke kan lyftas af krokarne. Därs. 1790, nr 524. — jfr DÖRR-KROK.
f) (i sht i vissa trakter) grövre virknål; i fråga om primitiva förh. äv. om redskap för spinning, bestående av ett krokigt trästycke l. dyl. Den der lille ungen der borta, hon stickar med krok. Wetterbergh Penning. 504 (1847). Mulvantarne, som af qvinnfolken virkas med krok. Fatab. 1927, s. 98 (1852). ”Kroken”, gjord af första, bästa trädgren. IllSvH 1: 24 (1875; om spinnkrok). — jfr SPINN-, VIRK-KROK.
g) [jfr motsv. anv. i d.] (vard.) sjöt. om ankare. Wallenberg (SVS) 1: 326 (1771). Stenfelt Skepp. 211 (1903). Kuttern, som låg där med kroken nyss kastad och seglen ännu obeslagna. Siwertz Dun 7 (1922). Det tog i (dvs. blåste) mer och mer och vi slängde kroken (dvs. kastade ankar). Engström Blandn. 26 (1925).
h) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (förr) om redskap för att hindra djurs (i sht nötkreaturs o. hästars) ”flöjning” över gärdsgårdar; jfr KLUBB, sbst.1 1 b. Lagförsl. 188 (c. 1609). HammarkDomb. 13/7 1610. Berg SkansenVagnh. 23 (1926).
2) i fråga om ä. förh.: enkelt årder med stupande bill utan sula (urspr. bestående bl. av en tillspetsad krokig gren), ärjkrok; numera (i vissa trakter) om vanligt årder; jfr TRÄDES-STOCK, TRÄ-STOCK. (Han) spände Oxarna ifrå Kroken. GullbgDomb. 14/2 1626. Mullen är (i norra Kalmar län) .. så lös, att åkren beqvämligen kan upköras med träståck, som .. kallas krok, eller årder. Crælius TunaL 324 (1774). Heidenstam Folkung. 1: 320 (1905). — jfr DRAG-, FJÄRJ-, STUBB-, SVEDJE-, ÄRJ(E)-KROK m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i fråga om ä. förh. i Finl.) kam. viss skatteenhet för jord, väl urspr. betecknande så stort åkerstycke som det behövdes ett dagsvärke att ärja med krok (i bet. 2); jfr PLOG-LAND. En halff krook iord. G1R 7: 161 (1530). (Fogden skall skriva upp) huru månnge röker eller kroker i hvar by och huru mykijtt hvar röck eller krook äger i jordh och hvad ther skattes oppå uti allee partzeler. Därs. 26: 20 (1556). Cederlöf FinlPrästEkon. 143 (1934). — jfr FJÄRDINGS-KROK.
4) i överförd anv., om föremål l. figur o. d. som mer l. mindre har formen av en krok (i bet. 1).
a) om del av människo- l. djurkroppen l. av växt. (Fröna) hafva fådt somlige vingar, fjädrar, spiraler, krokar. Linné DelNat. 13 (1773). Wallin Vitt. 2: 292 (1805). — särsk.
α) i fråga om krökt arm l. finger l. ben; i sht ss. förra l. senare led i ssgr; jfr 6; jfr ARM-, KÄRING-KROK. — särsk. (†) i uttr. draga krok; jfr FINGER-KROK. GullbgDomb. 10/2 1640.
β) veter. = HAKE, sbst.2 2 b; särsk. i uttr. skära krok, om häst: få krok. Brauner Bosk. 43 (1756). På öfverkäkens hörntänder framträder nu (dvs. vid 7 års ålder) oftast en liten hake, på grund hvaraf hästen säges ”skära krok”. Wrangel HbHästv. 647 (1885). Veterinären 53 (1911).
γ) (i fackspr.) om den broskartade, kroklika förlängning av underkäken som hannen av vissa laxarter får under lektiden. VetAH 1751, s. 99. Hammarström Sportfiske 279 (1925).
δ) om hårlock. Lönnberg Ragnf. 95 (1873). Det vita, vid tinningarna i prydliga krokar friserade håret. Wærn-Bugge Bruksb. 174 (1925). — jfr HUSAR-KROK.
b) [trol. efter motsv. anv. av eng. hook, krok] idrott. vid boxning: stöt som utdelas med till hälften böjd arm. Holmberg Boxas 41 (1921). Paolino .. klarade sig undan Carneras krokar och svingar genom att oupphörligt dyka. DN(A) 1933, nr 330, s. 13. — jfr HÖGER-, VÄNSTER-KROK.
c) om (del av) skrivna l. tryckta tecken. JTBureus (1625) i 2Saml. 4: 96. En krok (kallad cédille, sedij) under konsonanten c. Olde FrSpr. 2 (1843). Hon gjorde ett par krokar på sitt papper. Wägner NattS 67 (1926). (†) Krok .. Kallas af somlige det eller de streck, som sättas vid skaftet på fjerdedels noter, och gjör dem til ottondelar, sextondelar, o. s. v. Envallsson (1802). — särsk. (†) om vart särskilt av de båda tecken som bilda en parentes. Rudbeck Atl. 1: 172 (1679). Berzelius Kemi 3: 96 (1818).
e) fisk. dels om det i krok- l. triangelform satta yttersta nätet i visst strandsätt för laxfiske, dels om i krokform satt rad av strömmingskötar; äv. om resp. fiskvärk i sin helhet. Broman Glys. 3: 605 (c. 1740; i fråga om laxfiske). Arwidsson Strömm. 25 (1913; i fråga om strömmingsfiske). MeddLantbrStyr. 1927, 5: 7 (i fråga om laxfiske). — jfr DRÄNK-, NÄT-KROK.
6) krök(ning), bukt; sväng. Denna spikz twära krok wisar att han hafwer warit slagen genom ett bräde. Rudbeck Atl. 1: 261 (1679). Långkrokigt timmer insättes vid kroksågning enligt genomskärningsmetoden med kroken vänd åt endera sidan. SvSkog. 965 (1928). — särsk.
a) (†) i vissa uttr.: göra ngt i l. med krok(ar), giva ngt en krokig l. buktig form o. d.; slå benen i krok, slå l. lägga benen i kors; ligga l. sitta i krok, ligga l. sitta krokigt l. i krokar. Bookstool (huilken görs i krook). Murenius AV 79 (1642). HSH 6: 112 (1658: med krokar gjord). Lindestolpe Matk. 48 (1714: liggandes i krook). Slå nu benen i krok och sätt er ner. Jolin Mjölnarfr. 46 (1865). Högra benet var fördärfvadt af en muskötkula i höften, ock nu satt det i krok. Landsm. 1: 259 (1879).
b) († utom i α) i uttr. slå en krok l. krokar o. d., göra en bukt l. bukter, slå bukt(er), göra en sväng l. svängar. (Stjärnorna) ofta wjka / På Sjdan, slå een Krook, åt Österkanten winka, / Men gå dock Wester ut. Spegel GW 167 (1685). Rundt om han många krokar slog. Dalin Vitt. 5: 64 (1751). Den druckne karlen slår sina krokar. Berndtson (1880). — särsk. bildl.
α) (numera föga br.) i uttr. slå (sina) krokar (omkring ngn l. ngt l. för ngn), slå (sina) lovar (omkring ngn l. ngt), slå sig ut (för ngn); jfr β. Lindegren 1: 22 (1805). (Flera herrar) slogo fasliga krokar omkring din stackars Ottilia. Knorring Illus. 149 (1836). Den der löjtnanten, som slog sina krokar för vår lilla dansös. Blanche Våln. 157 (1847). Fröding ESkr. 2: 14 (1890).
β) (†) i uttr. slå ngn en krok före l. slå krokar för ngn (jfr α) o. d., göra en undanflykt för ngn, svänga sig för ngn, göra krumbukter; jfr 7. I slå oss een krook före till att änskylle edher medh, att Dorpt icke är blefwet vndsatt. SUFinlH 2: 25 (1603). H. M:t med liten ond mine svarade: ”Slå inga krokar för mig ..”. Tersmeden Mem. 4: 52 (1748). Blanche Våln. 657 (1847).
c) gymn. ss. beteckning för sådan förändring av stående, liggande, hängande l. sittande gymnastisk grundställning som kännetecknas av att i stående, liggande l. hängande grundställning benen (i stående ena benet) med av sin egen tyngd hängande underben äro böjda i höftleden rakt framåt till ungefär rät vinkel mot bålen o. i sittande grundställning låren äro böjda till omkring 45° mot bålen o. fötterna stödda mot underlaget; i sht ss. första led i ssgr. LGBranting 1: 47 (c. 1860). LbGymn. 1: 146 (1932).
d) i fråga om (del av) väg, farled o. d. som icke går rakt mellan tvenne platser (punkter), utan har en l. flera krökar, går i en båge o. d.; omväg; äv. med tanke på tillryggaläggandet av vägen. Göra en krok, om person (l. sak som befordras) l. väg o. d.: gå i en krok, göra en omväg. (Brevet) har .. gjort en vacker kroock omkring. Ekeblad Bref 1: 241 (1653; rättat efter hskr.). Att (från Ulriksdal) ta Vermlandsvägen till Skåne är också en ofantlig krok. Tegnér (WB) 1: 302 (1803). Nelly gjorde .. en lång krok utefter gårdens väggar för att slippa närma sig herrarne. Heidenstam End. 79 (1889). (Gatan) fick göra en krok kring slottet. OoB 1932, s. 526. — jfr KRINGEL-KROKAR, SLINGER-, SNED-KROK. — särsk.
α) i ordspr. Bättre gåå en lijten krook, än wäta sin brook. Grubb 78 (1665). Ingen krook i ärtåkeren .. (dvs.) Giästebudz wägen är intet för lång. Dens. 391; jfr: Det är ingen krok för suggan i ärtåkern. Granlund Ordspr. (c. 1880), ävensom: Vägen till rovlandet bär aldrig i krok. Hembygden- (Hfors) 1913, s. 151 (fr. Finl.).
β) om person, väg, farled o. d., i uttr. gå i krok l. i krokar, om person äv. i uttr. fara, köra o. d. i krok l. i krokar, förr äv. om väg o. d., i uttr. löpa i krok, gå i en krok l. i krokar, förr äv. om väg i uttr. vara (så l. så mycket) i krok, utgöra en (så l. så lång) omväg, ävensom om person i uttr. hava (så l. så mycket) i krok, hava en (så l. så lång) omväg. Lagförsl. 197 (c. 1609). Wägen war mycket fahrligh, ty then löper i krook, lijka såsom een Windztrappa. Willman Resa 218 (1667). Dy Astrild gek i Krook och slog på många Bogar. Lucidor (SVS) 183 (1672). När M. Br. reser till Vessmanland, .. så har M. Br. endast 2 mil i krok för en fattig vän till Upsala. Linné Bref I. 5: 66 (1759). Vikar från Saima siön gå i många holmbeprydda krokar förbi kiörkobyn. Hjelt Medicinalv. 2: 116 (i handl. fr. 1775). Jag har farit två mil i krok. Weste (1807). De gingo vidare (i en bärgsrämna) i många krokar och kommo allt djupare in i berget. Rydberg Vigg 17 (1875). Vägen går i krok. Cannelin (1921).
γ) (†) i uttr. vara till kroks, vara en omväg. Aldenstund dett myckit till krokz är för Norlandz folcked att (på väg till Narva) löpe hijth (dvs. till Sthm). AOxenstierna 2: 186 (1614). VDAkt. 1708, nr 119.
δ) (numera bl. i Finl., vard.) i uttr. vara l. bliva krok, vara l. bliva en krok l. omväg. KKD 7: 243 (1722). Redigaste vägen skulle vara förbi Ulfsätra; men det vore krok för oss härifrån. Almqvist Ekols. 2: 49 (1847). Det blir visst litet krok, .. men jag skall komma i alla fall. Hertzberg Canth Lifsb. 1: 17 (1886). jfr Bergroth FinlSv. 183 (1917).
ε) (†) avstickare; jfr AVKROK 1. Jag hoppas .. kunna i Tyskland göra med mina Svenska vänner några krokar till mina Tyska. Geijer I. 8: 468 (1825).
ζ) bildl., i sht i pl.: krokvägar, omvägar. Dalin Vitt. 4: 426 (c. 1750). Hans levnadsbana bjöd på många krokar och omvägar. Hallström LevDikt 150 (1914).
7) [jfr 6 b β] (†) i pl.: listiga undanflykter, omsvep; ränker, knep. Tå taga the (dvs. ”the falske Jurister”) sigh före at gå om medh sälsamme Cireumstantier och Krokar, och låta bliffua rätta Huffuudhsaken. Schroderus Waldt 65 (1616). Sök inga undflygter, nyttja inga krokar. Almqvist TreFr. 2: 35 (1842).
8) [jfr motsv. anv. i i sht sydsv. dial.; i senare tid trol. återupptaget gm invärkan från sydsv. talspr. o. dan. krog i samma anv.] (i sht i södra Sv., ngt vard.) (inre) hörn i ett boningsrum o. d.; vrå; äv. bildl. (T.) In einem Ecklein mit einem Büchlein, (sv.) i en krok med en bok. Lind (1749; under büchlein). (Gubben) drog sig tillbaka till sin krok och satt där och jamade. Cavallin Kipling Emir. 26 (1898). (En dagbok) där alla krokar och vrår i en ung flickas själ ha blottats med en älsklig omedelbarhet. Hagberg VärldB 27 (1927). Spong Dam 86 (1937). — jfr UGNS-KROK.
9) (i soldatspr., starkt vard.) i sg. best., om arresten. 89 Pilgren, plåtslagarn, var den förste som åkte in i ”kroken” för fylleri, tredska och försummelse i tjänsten. Siwertz Eld. 207 (1916). DN(B) 1937, nr 262, s. 4.
10) [i senare tid trol. återupptaget gm invärkan från sydsv. talspr. o. dan. krog i samma anv.; jfr 8] (vard.) ställe l. trakt som ligger avsides, avkrok; i sht i pl. Vi lefve ju et Kongligt lif / I våra tysta krokar. Dalin Vitt. 3: 12 (c. 1735). Barn från storstadens värsta krokar. GHT 1896, nr 158 B, s. 2. Han har inte varit i våra krokar på länge. Engström Agn. 74 (1925). — jfr AV-, SJÖ-KROK.
Ssgr: A: (4 a α, 6) KROK-ARMAD, p. adj. (föga br.) som har krokig(a) arm(ar). Linc. (1640; under ancus). Björkman (1889). —
a) [efter nylat. os hamatum] (†) anat. = HAK-BEN; äv. hippol. om motsvarande ben i hästens främre knäled. Sönnerberg Loder 74 (1799). Wrangel HbHästv. 690 (1885).
b) om ben som krökes o. sättes fram på sådant sätt att ngn kan falla över det (l. så att man själv faller); äv. om själva detta förfaringssätt att komma ngn att falla; särsk. i uttr. slå, sätta, lägga, förr äv. ställa (ett) krokben (för ngn); förr äv. i uttr. slå krokben med ngn. Gamle Philarchus .. slår redan krokben (för sig själv), knekar i haserne och har redan många dödsens förebåd. Dalin Arg. 2: 354 (1734, 1754). (Gossens) första mandat .. var att .. sätta ett krokben för en af kammartjenarne, så att denne föll raklång på gården. Topelius Fält. 2: 260 (1856). Mästare i konsten att ställa krokben. Dens. Vint. II. 2: 93 (1882). Att använda sig av krokben (i brottning) är .. i regel förbjudet. NordKult. 24: 16 (1933). särsk. bildl. Trollandar, synvillor och smekande fördärf, som slå krokben med dygd och tapperhet. Dalin Vitt. 3: 241 (1736). De egenskaper, som lägga krokben för den ekonomiska karriären. Essén Doll. 133 (1917). SvD(A) 1933, nr 242, s. 5. —
(4 a α, 6) -BENT, p. adj. VocLib. avd. 19 (c. 1580). Men Höner .. / .. halkar krokbent på isiga golvet. Heidenstam NDikt. 179 (1899, 1915). En vacker krokbent terriervalp. Werin Brontë Blåst 228 (1927). —
(6) -BETEL. (-bedel) [jfr BETEL, sbst.1] (i sht förr) skeppsb. ett slags huggjärn som användes vid förfärdigandet av block. Röding 1: 292 (1794). Deleen (1836; under ausbrecher). —
(4 a, 6) -BORST. (numera knappast br.) bot. borst som slutar i en krökt (stundom med en l. flera hullingar försedd) spets. Marklin Illiger 435 (1818). Arrhenius Bot. 49 (1845). BotN 1873, s. 88. —
(4 a, 6) -BORSTIG. (numera knappast br.). bot. jfr -BORST. Myskmadran .. har .. krokborstiga frukter. Nyman VäxtNatH 1: 80 (1867). —
(6) -DANS. (krok- 1688 osv. kroke- 1677—c. 1880) (förr) ett slags slängpolska där raden av dansande drogs i många krokar. Korszööl och krookedantz, gieer iag raggen saa kiäringen, enär dhe dricka, så dricka dhe om migh, och enär dhe dantza, så dantza dhe omkull migh. Törning 97 (1677). SvForns. 3: 454 (1842). SvKulturb. 9—10: 145 (1931). —
(4 a α, 6) -FINGER. särsk. (i vissa trakter) i uttr. dra krokfinger, dra fingerkrok; äv. ensamt ss. namn på denna tävlingslek. Weste FörslSAOB (1823). Bondeson Chronsch. 1: 42 (1897). Budk(Brage) 1924, s. 11. —
(4 a α, 6) -FINGRAD, p. adj. Weste FörslSAOB (1823). Molin FrÅdal 236 (c. 1895). särsk. (†): tjuvaktig. Weste FörslSAOB (1823; ”familj. och skämtvis”). —
(1 c) -FISKE. (krok- 1761 osv. kroka- 1597—1868) fiske med krok(ar). Agn till krokfiske. HammarkDomb. 1/6 1597. —
(1, 6) -FORM; pl. -er. —
(1, 6) -FORMAD, p. adj. —
(1, 6) -FORMIG, —
(4 a, 6) -FOT. (†) sned l. förvriden fot; äv.: klumpfot. VarRerV 9 (1538). Lind (1738; under dollfuss). Schultze Ordb. 1302 (c. 1755). —
(6) -FULL. (krok- c. 1700. kroke- 1652) (†) full av krokar (bukter); äv. bildl.: svekfull; jfr KROK 7. Wollimhaus Ind. (1652). (”Krigsputs” äro intet annat) än snede och krokfulle rådh och anslag: behändigt och skarpsinnigt vptänckte, til at snärja fiendan. Isogæus Segersk. 871 (c. 1700). —
(jfr 6 d) -GÅNG; pl. -ar. (numera bl. tillf.) krokig väg, slingrande gång; äv. bildl. SedolärMercur. 3: nr 22, s. 5 (1731). Möller (1790; äv. bildl.). Varefter han försvann i jätteparkens irrande krokgångar. Sjöberg Kvart. 562 (1924). —
(6) -HALS, i bet. 1 m.||ig. (l. r.), i bet. 2 r. l. m.
1) person l. djur som har krokig hals; jfr KRUM-HALS 2. Linc. (1640; under retortus). Lind (1749; under krumm-hals). Wikforss 1: 990 (1804; trol. i denna bet.).
2) (†) retort med krokig hals; jfr KRISTALLE-KROKHALS o. KRUM-HALS 4. KunstHaandv. 40 (cit. fr. 1799). —
(6) -HALSAD, p. adj. Schultze Ordb. 1720 (c. 1755). Krokhalsad distillerkolf. Weste FörslSAOB (1823). —
(1?, 6?) -HARPA, f. [fsv. krokharpa; jfr ä. d. krogharpe, nor. krokharpe] (†) ett slags musikinstrument. (Lat.) Cithara .. (sv.) krockharpa. VarRerV 82 a (1538, 1559). —
(4, 6) -HARV. (†) landt. krokpinnharv. Holmberg Bohusl. 2: 78 (1843). Arrhenius Jordbr. 3: 357 (1861). —
(4 a α, 6) -HAS. hippol. o. veter. felaktig ställning hos häst, beroende på att hasleden är för mycket böjd (dvs. vinkeln i hasleden väsentligen mindre än 145°); äv. om dylik hasled. Ehrengranat Hasl. 35 (1809). Dens. HästRör. 21 (1818). Auerbach (1911). —
(4 a α, 6) -HASIG. hippol. o. veter. om häst l. nötkreatur; jfr -HAS. Ehrengranat HästRör. 21 (1818). LB V. 2: 152 (1908). Wiedesheim-Paul Turf. 29 (1927).
(6) -HORN. eg.: krokigt djurhorn.
1) (föga br.) om ko med krokiga horn. Roth Kägleh. 37 (i handl. fr. 1686). Collan Kalev. 2: 114 (1868).
(4 a) -HUMLA, r. l. f. insekten Hypoder bovis Lin. (som liknar en humla), nötstyng, oxstyng. Dahlbom Insekt. 312 (1837). 2NF 27: 540 (1918). —
(4 a, 6) -HÅRIG. bot. som har krökta, i spetsen nedböjda hår. Nyman VäxtNatH 1: 112 (1867). Forssell InlBot. 134 (1888). —
(6 c) -HÄNGANDE, p. adj. gymn. jfr KROK 6 c. LGBranting 2: 13 (1840). Törngren LbGymn. 126 (1905). —
(1, 6) -JÄRN. (krok- 1749 osv. kroke- 1642) järn(redskap) som är böjt i krokform. 3 st. små gamble krokeiärn medh träskafft. Rig 1932, s. 3 (1642). Hallstén o. Lilius (1896). —
(6) -KAM. (förr) större, bågformigt böjd kam varmed håret uppfästes hos kvinnor o. i vissa fall äv. hos män. Osbeck Resa 19 (1751, 1757; i fråga om spanska förh.). Äfven hade .. (”predikopigan”) i hög grad fördömt alla krokkammar, och försäkrat att djefvulen skulle dermed kamma alla dem som buro sådana. Knorring Torp. 2: 66 (1843). Hennes höga krok-kam, som fasthöll en massa stora hårbubblor högt uppe på hjässan. Engelke Välgör. 44 (1908). —
(6) -KNIV. (krok- 1643 osv. kroke- c. 1700) kniv vars blad o. ägg äro bågformiga, använd bl. a. i flera handtvärk o. vid trädgårdsarbete. VRP 1643, s. 1141. Lundström Trädg. 1: 19 (1831). För ursvängningen (av ”stäverna” i laggkärl) på insidan användes i regel en .. krokkniv. Arwidsson Strömm. 63 (1913). särsk. (†) om skära l. lie. Wallenberg (SVS) 1: 9 (c. 1765). —
-KÄPP. (†)
(4 a, 6) -KÖLAD, p. adj. (†) bot. som är försedd med krökt midtparti (”köl”). Nyman VäxtNatH 2: 480 (1868). MosskT 1893, s. 507. —
(jfr 3) -LAND. (förr) = KROK 3; jfr PLOG-LAND. G1R 7: 159 (1530). Grotenfelt LandtbrFinl. 50 (1896). —
(4 a γ) -LAX. zool. äldre laxhanne med ”krok”; jfr HAKE-LAX. HSH 39: 240 (1607). Linné Skr. 5: 174 (1732). Stuxberg Fisk. 540 (1895). —
(6 c) -LIGGANDE, p. adj. gymn. liggande med båda benen böjda till ungefär rät vinkel i höftlederna o. till spetsig vinkel i knälederna. LGBranting 2: 3 (1840). SvGymnFBok. 25: 50 (1935). —
(1) -LIK, adj. —
(4) -LILJA. [blomman har utåtböjda kalkblad] (†) växt av släktet Lilium Tourn.; särsk. om Lilium Martagon Lin., krollilja; äv. i vissa uttr.: högröda krokliljor, om Lilium pomponium Lin., vita, bruna krokliljor, om Lilium Martagon Lin. Rudbeck HortBot. 66 (1685). Auerbach (1911; med hänv. till krollilja). —
(6) -LINIG l. -LINJIG. [jfr t. krummlinig] (i sht i fackspr.) som består av l. begränsas av l. rör sig utefter en kroklinje. Möller 2: 167 (1785). Bergroth Geom. 10 (1876). Krokliniga rörelser. Ekman Mek. 111 (1919). —
(6) -LINJE. (i sht i fackspr.) krökt linje. Serenius (1741). Tartaglia var den förste, som vetenskapligt undersökte kulbanan och visade att den är en kroklinea. Hazelius Artill. 6 (1833). Den i en oregelbunden kroklinje svängda gränsen. SvGeogrÅb. 1933, s. 104. —
(1 c) -LOSSARE, r. l. m. fisk. apparat varmed kroken uttages på fångad fisk. Balck Idr. 2: 319 (1887). Hammarström Sportfiske 52 (1925). —
(6) -LUTA, adj., l. -LUTAD, p. adj. (†) som är krökt nedåt; särsk. i uttr. gå krokluta, gå med krökt rygg (under en börda). Kling Spect. Zz 4 b (1735). Juslenius 166 (1745). —
(1 c) -MAKARE. (förr) person med yrke att tillvärka fiskkrokar. IT 1791, nr 31, s. 5. SkrGbgJub. 19: 259 (1923; i fråga om förh. i slutet av 1840-talet). —
(6) -MICKEL. (i vissa trakter, vard.) eg. o. urspr. om räv med krokig rygg; äv. om krokryggig person. Min Rygg medh Hugg är plågat så, / At jagh här som een Krockmijckel gåår. Brasck TyKr. E 1 b (1649). Lundell (1893; angivet ss. talspr.). Cannelin (1921). —
(6) -MILS-TÖM. [till sv. dial. mil, mile, bett på betsel] (†) visst slags tygel som användes till krökt bett? ÅgerupArk. Bouppt. 1744. —
(6) -MÅL. (krok- 1546—1670. kroke- 1548) (†) om krökt gränslinje. G1R 18: 27 (1546). Thessa (allmänningar) hafwa sina wissa Hufwudråå, ståndandes vti the Rum ther något Krookmål sig inmänger. Raam Åkerm. 77 (1670). —
(7) -MÄKTIG. (†) om person: full av undanflykter l. knep; svekfull. Om jag velat vara krokmäktig nog att låta låna mig till något (bedrägeri). Almqvist AmH 1: 163 (1840). Dens. TreFr. 2: 71 (1843). —
(4, 6) -MÖSSA. [trol. på grund av den krökta formen] (förr) ett slags mössformig huvudbonad för kvinna. VetAH 1757, s. 299. —
(6) -NOS, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r.
1) (numera bl. tillf., vard.) eg. o. urspr.: krokig nos; äv. i överförd anv., om krokig näsa. Hustrur twå, / Then ena wacker som een Roosz, / Then andra leedh som een Kroknoosz. Brasck Apg. E 4 b (1648). Hans kroknos prydes af ett par glasögon. Engström Kryss 150 (1912).
2) (i Bohuslän) namn på gråsälen (Halichoerus grypus Nilss), vars nos bildar en något uppåtböjd kroklinje. Malm Fauna 57 (1877). TurÅ 1917, s. 82. —
-NYCKEL.
1) eltekn. till 1: ett slags skruvnyckel som användes vid fastsättande av krokar till isolatorer. KatalInstallAsea 1931, s. 219.
(1) -NÅL. (i fackspr.) med krok (krokig spets) försedd nål, krökt nål. Hallstén o. Lilius (1896). Form 1934, s. 186. —
(6) -NÄBB i bet. 1—2 r. l. m. l. n., i bet. 3 m.||ig., i bet. 4 r. l. m.
1) krokigt näbb. Lind (1749; under krumm-schnabel). Han (dvs. falken) lutar kroknäbb till Frithiofs öra. Tegnér (WB) 5: 90 (1825). Forsslund Djur 73 (1900).
2) (vard.) om kraftigt framspringande, krokig näsa. Lind (1749; under krumm-schnabel). Ett smalt, rödskäggigt ansikte med ett stort kroknäbb över en liten råttmun. Bergman MVBar. 220 (1926). DN(A) 1931, nr 260, s. 32.
(6) -NÄBBA, r. l. f. [namnet trol. bildat av A. J. Retzius († 1821) till -NÄBB 1] (†) stork av släktet Mycteria Lin. Retzius Djurr. 55 (1772). Meurman (1846). —
(6) -NÄBBAD, p. adj.
1) motsv. -NÄBB 1. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 147. särsk. om person, i jämförelse, övergående i bet. 2. Kroknäbbad som en bergfalk. Ullman FlickÄra 53 (1909).
(6) -NÄBBIG motsv. -NÄBB 1. Weste FörslSAOB (1823). särsk. om person, i jämförelse; jfr -NÄBB 2 o. -NÄBBAD 2. Kroknäbbiga som gamar. Högberg JesuBr. 2: 192 (1915). —
(6) -NÄSA, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.
1) krokig näsa; örnnäsa. VarRerV 7 a (1579). En hvithårig gubbe med stor kroknäsa. Rydberg Dikt. 2: 92 (1891; om en jude). jfr: Ännu vid mitten av förra århundradet talade allmogen i Mälarlandskapen om ”Gösta kroknäsa”. Ahnlund GA 38 (1932; om G. II A.); jfr 2.
(6) -NÄSIG, förr äv. -NÄSOT. Lind (1749). De .. långskäggige och kroknäsige mäklare, som kalla sig Judar. Rydberg Ath. 127 (1859). Hellström Lekh. 136 (1927). —
(6) -NÄST, i sht förr äv. -NÄSAD, p. adj. VarRerV 10 (1538). Franskt kroknäsad. Lundström MTvål 110 (1890). Hofsten Ärftl. 2: 328 (1931). —
(4 e) -NÄT. fisk. nät som användes i ”kroken” av ett laxfiske. NorrlS 1—6: 306 (1553). VetAH 1751, s. 271. Ekman NorrlJakt 358 (1910). —
(4, 6) -PINNHARV~02, äv. ~20. landt. harv med spetsiga, framåt böjda pinnar; jfr -HARV. Juhlin-Dannfelt (1886). LB 4: 232 (1905). —
(3) -PÄNNINGAR, pl. (krok- 1934 osv. kroke- c. 1575) (i Finl., förr) kam. skatt i pänningar, utgående efter kroktal. HFinlKamF 2: 117 (c. 1575). Cederlöf FinlPrästEkon. 145 (1934; i fråga om förh. 1566). —
(6 d) -RESA, r. l. f. (numera bl. tillf.) resa som går i krok(ar). Linné Vg. 103 (1747). Berch ÅmVetA 1752, s. 16. —
(1 c) -REV. (i Finl.) långrev. Topelius Dagb. 3: 376 (1838). Dens. Läsn. 7: 74 (1891). Smeds Malaxb. 295 (1935; efter handl. fr. 1810). —
(6) -RYGG, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig. (l. r.)
1) krokig rygg, kutrygg; i sht om rygg med utåtbuktande parti mellan axlarna; förr äv.: puckel. VarRerV 8 (1538). Florman Anat. 1: 301 (1823). Fröding ESkr. 2: 241 (1897).
2) om person (l. djur) med krokig rygg. Murenius AV 536 (1664; användt ss. öknamn). Collan Kalev. 2: 115 (1868; om björn). Fröding Stänk 48 (1896). —
(6) -RYGGAD, p. adj. (numera föga br.) krokryggig; förr äv.: puckelryggig. Rudbeck Atl. 2: 561 (1689). CAEhrensvärd Brev 2: 71 (1795). —
(6) -RYGGIG, förr äv. -RYGGOT. som har krokig rygg; förr äv.: puckelryggig. VarRerV 9 (1538). (Den unge mannen) sjönk .. ihop som nyss, gubbaktigt krokryggig och skenbart trött. Heidenstam End. 141 (1889).
(6) -RÅ, r. l. f. (i fråga om äldre förh.) rå(gång) som går i krok(ar); jfr -MÅL o. KNÄ-RÅ. Beropar sig den ena parten på rätt råå, och den andra på krookråå, då gifwes rätt råå witzordh. FörarbSvLag 4: 215 (1695). Schrevelius CivR 2: 109 (1847). —
(6) -RÄFFLAD, p. adj. (†) som är försedd med i spiral gående räfflor; motsatt: ”rakräfflad”; i sht om gevär. Brummer 41 (1789). En krokräfflad studsare. KrigsmSH 1801, s. 128. Krokrefflad pelare. Meurman (1846). Dalin (1852). —
(6) -RÖR. tekn. i krok l. vinkel böjt l. format rör; jfr KNÄ-RÖR, sbst.2 JournManuf. 3: 186 (1833). HufvudkatalSonesson 1920, 5: 117. —
(6) -SABEL. sabel vars klinga har böjd form, i sht förr använd särsk. av östeuropeiska o. asiatiska folk. Schroderus Comenius 713 (1639). En rysk kroksabel. HantvB I. 1: 428 (1934). —
(6 a) -SKANK. (†) i uttr. slå krokskank, slå kors med benen. Hvem skrider der utför Kolmätar-gränden / Och krokskank slår uti den mörka qväll? CFDahlgren 1: 102 (1821). Hagberg Shaksp. 3: 374 (1848). —
(6) -SKÖLD. [benämningen torde syfta på sköldens starkt (o. i viss mån oregelmässigt) svängda kontur] (i fråga om medeltida förh.) sköld av lätt trä som urholkats o. överdragits med läder, tartsche. Peringskiöld MonUll. 85 (1719). Dalin (1852). —
(jfr 4 e) -SKÖT. fisk. sköt som utgör en del av en ”krok”; särsk. om den del som bildar ”kroken” (i inskränkt bemärkelse). Ekman NorrlJakt 332 (1910). jfr DJUP-KROKSKÖT. —
-SPETS. särsk. till 1, 4, 6. —
(1, 4, 6) -SPETSAD, p. adj. försedd med en krokig spets. Näbben (är hos falkarna) Krokspetsad. Retzius Djurr. 45 (1772). Den krokspetsade finnkniven. Johansson RödaHuv. 2—3: 138 (1917). —
(6) -SPETT. metall. krökt järnspett som användes vid masugnar o. d. Rinman (1788). JernkA 1859, s. 28. —
(6) -SPIK. (förr) (vid skeppsbyggeri använd) spik, så tillvärkad att dess yttre, smalare del vid inslagningen krökte sig. SkeppsgR 1547. —
(1) -SPJUT. [jfr isl. krókaspjót] (förr) spjut (för björnjakt) med hullingar på spetsen. SvKulturb. 5—6: 122 (1930). —
(6) -STAMMIG. som har krökt stam.
(6) -STAV. [jfr d. krogstav, isl. krókstafr] stav som är krökt upptill, krumstav. SvTyHlex. (1851). Rydberg Ath. 5 (1859; om herdestav). NF 4: 220 (1880; om Osiris' stav). —
(6) -STENSARBETE. (†) konkret, om konsoler, kragstenar o. d.? Ofwen för Fenstren skal och blifwe bepryd .. med Kroksteens arbete. HB 2: 218 (1588). —
(6) -STJÄRT. (†) ett slags krökt dricksglas; jfr KRISTALLE-KROKHALS samt KRUM-HORN 1. Kroch Stiertt[er] m[edh] then lock. TullbSthm 13/5 1583. —
(1) -STÅNG. (förr) ridk. visst slags stångbett med två fasta kindkedjekrokar. KrigVAH 1829, s. 154. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 27 (1836). —
(6) -SVÄRD. jfr -SABEL. Dahlstierna (SVS) 173 (c. 1700). Rydberg Gudas. 166 (1887). Alm BlVap. 12 (1932). —
(6) -SYL. handtv. krökt syl, använd av skomakare o. sadelmakare. 4GbgVSH V—VI. 4: 58 (1903; fr. Västergötl.). Form 1934, s. 186. —
(6) -SÅGA, -ning. skogsv. såga (krokigt timmer) på sådant sätt att man vid sågningen följer krokarna i timret. Det kroksågade virket äger en afsevärd fördel framför krokigt virke, som raksågats, nämligen den, att vedfibrerna bibehållas hela. Ekman SkogstHb. 171 (1908).
(4 a) -TAGGIG. bot. Stundom hafva .. (taggarna) en kroklik spets, hvarvid örtdelen, der de förekomma, kallas kroktaggig. Hartman Fl. LXXIX (1838). —
(3) -TAL. (krok- 1921 osv. kroke- 1547—1560) (i Finl., förr) kam. efter krok räknat jordetal; jfr RÖK-TAL. CivInstr. 10 (1547). Almquist CivLokalförv. 2: 422 (1921). —
(4 a, 6) -TAND. krokformig tand; särsk. (†) om hörntänderna på häst. Serenius (1734; under tushes). VetAH 1811, s. 276 (på häst). Lilljeborg Fisk. 1: 297 (1884; på viss fisk). —
(4 a, 6) -TARM. krokformig tarm; särsk. (i fackspr.) om tunntarmarna hos nötkreatur; äv. om fjälster. AHB 34: 48 (1869). Hildebrand HbFolkhush. Bil. 69 (1917). —
(6) -TRÄ, förr äv. -TRÄD. (numera föga br.) krökt stycke trä, krökt bjälke. Lind (1749; under schiff-rippen). LoW (1862). —
(6) -TÅNG; pl. -tänger. (förr) tång med klolikt krökta ”mular”; använd ss. redskap i smedja. Lind (1749; under krumm-zange). Rinman 2: 1061 (1789). SvKulturb. 9—10: 142 (1931). —
(4 a) -UDDIG. bot. om borst: som har en krokliknande spets; äv. om växtdel: beklädd med sådana borst. Hartman Fl. LXVII (1832). Forssell InlBot. 134 (1888). —
(6) -VUXEN l. -VÄXT, p. adj. Holmberg 1: 617 (1795). En låg krokväxt Björkskog. Hisinger Ant. 1: 22 (1819). Krokvuxet virke. SvSkog. 153 (1928). —
(jfr 6 d) -VÄG. UpplDomb. 1: 200 (1653). De gingo en krokväg för att icke beträda den fruktade bokbazaren. Heidenstam End. 48 (1889). särsk. i bildl. anv., i sht i pl.; särsk. i fråga om utförande av ngt på ett sätt som utmärker sig gm hemlighetsfullhet l. många omsvep l. gm list l. knep. Serenius (1734; under turn, v.). Hvar och en vet, at ungdomen föres ännu genom alla mögeliga krokvägar til sit Latinska mål. GbgMag. 1760, s. 260. Diplomatikens krokvägar. Palmblad Norige 268 (1846). Den moderna ungdomen .. har inte behövt gå krok- och smygvägar för att tillfredsställa sina vaknande livsbehov. Hellström Malmros 136 (1931). —
(6) -VÄV. (i Norrl.) väv. ett slags (dubbel) rosengång. SvSlöjdFT 1913, s. 66. Fatab. 1927, s. 168. —
(6) -VÄXT, r. l. f. skogsv. förhållande(t) att träd växer krokigt. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 197. —
(6) -ÄRM. äldre benämning på snäv ärm, skuren efter den ngt krökta armens form. L. Paulinus Gothus PræstigKumbl. E 1 a (1630). SthmModeJ 1854, s. 17. Vadmalströja med .. snäfva krokärmar. MeddNordM 1901, s. 239. —
(2) -ÖRA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) utstående del av kroken som för jorden åt sidorna. Boije Landth. 348 (1756). Landsm. XI. 9: 10 (1896).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): (6) KROKA-BAND. (förr) ylleband med i spets nedlöpande snedmönstring, ”skackband”. NoK 88: 88 (1928). —
-FISKE, se A.
C (†): KROKE-DANS, -FULL, -JÄRN, -KNIV, -MÅL, -PÄNNINGAR, -TAL, se A.
Avledn.: KROKA, se d. o. —
KROKHET, r. l. f. (†) till 6: egenskap(en) att vara böjd; krokighet. Helsingius (1587). LMil. 4: 1582 (1717). Juslenius 34 (1745). —
KROKIG, se d. o. —
KROKNA, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content